Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
23
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående dels en effektiv rättsordning för bildande
av nya jordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället
och stödd av expropriationsrätt, dels ock
lagstiftning om expropriation av jord för bildande av
nya jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 183 i första kammaren av herr Lindhagen samt
motionerna nr 198 och 199 i andra kammaren av herr Herou m. fl.
I motionen 1:183 har hemställts, att riksdagen beträffande bildande av nya
jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets
vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd
av samhället och stödd av expropriationsrätt.
I motionen II: 198 har yrkats, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att det av Norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning
såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarne på bolags
och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast upptagas
till behandling och föranleda en proposition till riksdagen.
I motionen II: 199 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,
att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om en
expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom stöd
för strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda
jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling
och föranleda en proposition till riksdagen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga jord- Historik,
bruk upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 av- Norrlands.
givna betänkande framlade denna bland annat ett förslag till lag för beredande
åt enskilda jordbruksidkare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslä- den 27 oictogenheter.
Förslaget avsåg att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande av ber 1904•
nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde
erhållas på detta sätt, inträdde en expropriationsrätt, som utövades av Konung
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Riksdagarna
1909-1912.
Riksdagarna
1913-1915.
J ordunder -sökningen
den 30
december
1915.
en. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken icke hade sitt
bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående ifragasatta marken
vore belägen, samt uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen för att
tillgodogöra sig skogsavkastningen.
Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och J. Bromée) föreslogo
en utsträckning av lagförslaget att avse expropriation av dels redan
bestående bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare och dels av mark
för komplettering av utbrutna inägolotter i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog,
odlingsmark och bete.
Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)
reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål under
framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför
de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd visligen
varit bestämda för densamma.
Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några år
senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911
och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren medelst motioner förslag om
att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer och
andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda domäner tryggad
förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och dels den jordlösa befolkningen
jord till nya jordbruk å fastigheter, som voro av större omfattning,
samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet
eller enskilda spekulanter. Uti motionerna erinrades om norrlandskommitténs
förslag till expropriation för bildande av nya jordbruk och angelägenheten,
att detta förslags syfte lämpligen utsträcktes även till övriga delar av riket.
Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.
Vid riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till
ny allmän expropriationslagstiftning. Då förslaget icke ifrågasatte expropriation
för jordbruksändamål, hemställdes i två motioner om komplettering
av förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno
riksdagens bifall.
Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen
1915, men vann ej heller då riksdagens anslutning.
I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen
och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för jordbruk och bostadsändamål
måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en
sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla
betryggande villkor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes
till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas
i densamma.
En ledamot av jordundersökningen (herr C. ftos) förklarade sig icke kunna
biträda förslaget, såvitt det avsåg expropriation.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
25
Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expro- Riksdagarna
priationslag, vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års 19jgjgCh
proposition i ämnet. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna
lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål.
Riksdagen ställde sig emellertid avvisande mot både de i propositionen och
motionen innefattade förslagen.
Följande eller 1917 års riksdag antogs det då ånyo av Kungl. Maj:t i
väsentligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag
samt avslogs en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för nästkommande riksdag
av förslag till social expropriationslag.
Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland annat Jordkommisåt
denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån swnentvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad
för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras. I
anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november 1922 två alternativa,
med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning om statsåtgärder
för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation för markanskaffning
skulle ifrågakomma.
Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljaktig- Innebörden
heter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) skulle av förslaget I.
varje arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga medel att
själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge,
under förutsättning att vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller
eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta
rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande av större nybyggen, åsyftande
att giva bärgning åt en medelstor familj. Till dylikt nybygge skulle
läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord och, i mån av tillgång, även
erforderlig ängs- och hagmark samt tillika skogsbördig mark för bränsle,
husbehovsvirke och mulbete. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd
oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis, samt därjämte även ängsoch
hagmark jämte husbehovsskog och bete efter omständigheterna. I de
trakter av landet, där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog
utan även stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde
utbrytas att förbliva i statens ägo och avsättas till stöd främst
för större och mindre nybyggen eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar
till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.
För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders jordocker
borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga avtal
förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på förmånliga villkor
och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Nybyggen
borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan efter sådana
förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse från länet
eller andra trakter i landet. Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge
jorden övertagas genom tvångsavlösning (expropriation).
Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning
avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,
ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde
fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst
hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder
till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Oavsett
detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då
jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning uppenbarligen
ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens ägare
uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens
klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord,
som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad,
avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller
veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord
ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet,
tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant ävensom å därmed
i det föregående likställd enskild person tillhörig större fastighet, även om
fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång av 25 procent av
den odlade jorden.
Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall att
huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet synnerligen
försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen svårighet i
skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna därigenom
kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående arealen.
Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses
böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,
vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga reglerande
föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter det
värde, som borde åsättas den utan hänsyn till det särskilda värde, vartill
markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs, att om
mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant,
blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling
och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets
understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet eller eljest
utan kronans medgivande ej innehades under villkor, som fästs vid densamma,
skulle å lösensumman avdragas 25 procent.
Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken
mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist
avgöras av en avlösning snämnd, bestående av lantmätare och kommunalt valda
ledamöter. Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för
tvångsavlösning förelåge. och beträffande omfattningen och läget av den mark,
som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.
Maj :t. över nämndens beslut i fråga om löseskillingens storlek finge talan
ej föras.
Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.
Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess
uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av
jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.
Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket
lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som _ innehade nybygge på
arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt
över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats
och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om
överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges överlåtelse
med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka
eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av jordbruk.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
27
Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade nödiga
penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid och i
möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv, nödiga
åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. in.
Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken)
skulle, i den man behovet av jord för bildande av nya jordbruk ej kunde
fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas genom expropriation.
Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var emellertid enligt
detta förslag betydligt mera begränsad och skulle i första hand omfatta
odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så vitt den egendom,
vartill jorden hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant
eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle odlad jord till en
areal överstigande 25 hektar. Jord, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,
eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse
vidtagits för dess iståndsättande, finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes
den huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att
jordbruket därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott
de vanhävdade ägorna utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas.
I andra hand finge exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag,
ekonomisk förening eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd
eller förberedelse vidtagits för jordens uppodlande.
Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med undantagen
enligt alternativ I.
Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig
till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den avvikelse,
att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän underrätt
utan till ägodelningsrätt.
Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.
Herrar Olsson i Ivullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av förslagen
lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan bland
annat anfört, att mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett ingrepp
i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers krav på
jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämndas i mångt och mycket
berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande av jordområden å
kronojord och a annan publik jord samt genom förvärv i den fria marknaden
av ^större, för styckning lämpade egendomar. Skulle expropriationsrätt för
ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma, måste den i varje fall begränsas
till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk
verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och vore spörsmålet, huruvida man för
nybildningen av mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning,
huvudsakligen en »norrlandsfråga». Större svårigheter syntes emellertid
icke böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens
väg och utan tillitande av en sådan expropriationslagstiftning, som vore
ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde reservanterna
icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga
att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark
och husbehovsskog, för sa vitt bolagen finge behålla sin högvärdiga skogsmark
samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre enklaver
i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade skogsägornas
konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa. Enligt
vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor utsträck
-
1 nnebörden
av förslaget
11.
Beservation
av herrar
Olsson i
Kiillenbergstorp
och
Wohlin.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Yttranden
över jordkommissionens
förslag.
ning till arrendatorerna återsålt dessas arrenderade inägoområden, och det sytes
vid sådant förhållande, som om villighet att sälja de icke utarrenderade
odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark torde
även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel icke
heller hade nämnvärd betydelse.
över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av flertalet länsstyrelser
samt hushållningssällskaps förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen och socialstyrelsen, vilken sistnämnda
myndighet åberopat utlåtanden från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening
och Nationalföreningen mot emigration, ävensom av Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt ordföranden i jordabalkskommissionen.
Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens län hava i huvudsak
givit sin anslutning åt förslaget II. Övriga myndigheter hava ställt sig
mer eller mindre avvisande mot båda förslagen.
Förutom nämnda länsstyrelser hava emellertid även lantmäteristyrelsen och
ordföranden i jordabalkskommissionen uttalat sig för behovet av en tvångslagstiftning
i förevarande avseende.
Lantmäteristyrelsen har härutinnan anfört: »Fastän tillgången på salubjudna
egendomar vore stor, lämnades ej härigenom i någon större utsträckning
tillfälle till nyodling. Om det gällde att i någon större omfattning förvärva
odlingsbar mark för indelning till jordbrukslägenheter, torde man icke komma
långt, om man skulle vara hänvisad uteslutande till frivilliga avtal.»
Ordföranden i jordabalkskommissionen har anfört: »Med hänsyn särskilt
till nu föreliggande förhållanden, då å ena sidan behovet av jord för sagda ändamål
(nya jordbruk) är trängande samt å andra sidan anskaffandet härför av
publik jord är förbundet med allt för stor omgång, lärer tillitandet av åtgärder
sådana som tvångsavlösning eller expropriation för vinnande av jord till
nya jordbruk få anses berättigat.»
Övriga myndigheter hava ansett, att något behov av tvångsbestämmelser å
förevarande område ej förelåge. Jordhunger förekomme ej i den utsträckning,
som jordkommissionen uppgåve. Enquéten gåve ej stöd härför. Den rådande
tillfälliga konjunkturen finge ej vara utslagsgivande. Den publika och
ecklesiastika jorden borde i första hand tagas i anspråk för fyllande av den förefintliga
efterfrågan å nya jordbruk. I den mån denna jord ej kunde därtill
anlitas, stode säkerligen enskild jord att erhålla utan tillgripande av några
tvångsåtgärder. En myckenhet jord utbjödes till billigt pris utan att vinna
köpare. I varje fall borde det först konstateras, att jord ej stode att få på frivillighetens
väg, innan statsmakterna beslutade en lagstiftning, som utgjorde
ett så hårt intrång i den enskilda äganderätten.
Sveriges skogsägareförbund har uppgivit, att förbundet trodde, sig med säkerhet
veta, att de större skogsägarna, om de på allvar ställdes inför frågan,
komme att visa sig i stor utsträckning villiga att frivilligt avyttra odlingsmark
för grundande av nya jordbruk. Hitintills hade emellertid efterfrågan å
obruten jord varit så gott som ingen. Förbundet betonade emellertid, att jordägarna
naturligtvis ville hava medbestämmanderätt beträffande belägenheten
av den jord, som de skulle avstå, så att ej fullständigt onödig skada vallades
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
20
vid administrationen, av deras fastigheter. Bleve detta rimliga krav tillgodosett,
torde landets större skogsägare vara villiga att avyttra mark för kolonisationsändamål^
i så stor omfattning, att jordhungern torde bliva mättad för
årtionden framåt.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att en av sällskapet
gjord förfragan hos ett 40-tal bolag och större gods givit vid handen, att dessa
önskade sälja 3,000 fastigheter om minst 30,000 hektar odlad jord till billigt
pris. En allmän enquéte skulle enligt sällskapets förmenande säkerligen visa,
att 100,000-tals hektar odlad jord omedelbart skulle kunna försäljas på frivillighetens
väg.
Det har vidare från ett flertal myndigheter framhållits, att målet vunnes
bäst genom en naturlig utveckling av egnahemslånerörelsen och den offentliga
jordförmedlingen. Dessa hade hitintills bedrivits med alltför liten kraft, beroende
på avsaknaden av erforderliga penningmedel. Mycket stode säkerligen
att vinna genom en planmässigare organisation av denna rörelse. Skiftesförfarandet
borde också göras enklare, snabbare och billigare. Lagstiftaren måste
på förevarande område framgå med stor försiktighet. En alltför långt gående
expropriationslagstiftning kunde, samtidigt som den vållade osäkerhet i äganderätten
till jorden, lätt komma att medföra oöverskådlig skada för fastighetskrediten.
Om expropriationshot ständigt svävade över jordägarna, bleve följden
med all visshet stor osäkerhet och olust hos dessa till obotlig skada för
jordbrukets utveckling. Ett genomförande av jordkommissionens förslag I skulle
därjämte komma att för statsverket medföra dryga utgifter. Den ekonomiska
sidan syntes kommissionen hava lämnat utom räkningen. Förslaget I lämnade
för övrigt stort utrymme åt den subjektiva uppfattningen hos de ledande organen
och överlämnade alltför mycket åt Konungen att meddela bestämmelser i
grundläggande ämnen. Betänkligt vore ock, att detta förslag syntes innebära
möjlighet för en person att utvisa viss plats inom en annan persons egendom
och att med visst fog yrka på att han med statshjälp just där skulle beredas
nybygge. Detta vore givetvis ägnat att väcka till liv strid mellan de olika
folklagren. Fara förelåge även, att det skapades eu klass ekonomiskt svaga
jordbrukare, som för sin fortsatta existens måste tillita statens hjälp. Allt som
allt har från många håll betonats, att ett genomförande av det ena eller andra
förslaget skulle vara till stor skada för jordbrukets utveckling och hela jordbruksnäringen
i vårt land.
Vid 1924 års riksdag yrkades i likalydande motioner, nr 97 i första kammaren
och nr 178 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta i överensstämmelse med
vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lag om expropriation av jord för bl. a. bildande av nya
jordbruk.
Över sistnämnda båda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39,
däri utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandena i de ifrågavarande
motionerna anförde utskottet:
Riksdagen
1924.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Att den enskilde jordägaren borde vara skyldig att mot ersättning avstå sin
jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, vore
en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén
framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål borde
anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan
skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogjordes
samt landets befolkning i största möjliga utsträckning bereddes tillfälle
att genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, vore
givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma icke
kunde annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kunde vara
påkallad.
Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som den
av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika avseenden
medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen tvivelsutan
hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken skulle ej
minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och som vore ägnad
att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning av gällande fastighetsvärden
med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten torde ock
vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta lagstiftningens genomförande.
Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet av
en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gällde det
emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade lagstiftningen
avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det kunde anses överväga
de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten
skulle komma att medföra.
Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande
av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom käiide
sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda enquéten
hade ej ådagalagt förefintligheten därav. 1 flertalet av de yttranden, som
avgivits över jordkommissionens förslag, hade tvärtom betonats, att för närvarande
ej funnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten att
till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Erfarenheterna i
detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, pekade än mera
bestämt i samma riktning. Härför talade ock i sin mån den skrivelse, som
Sveriges skogsägareförbund under februari månad 1924 ingivit till Kungl.
Maj:t med anmälan, att genom nämnda förbund utbjödes av respektive skogsbolag
till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte vissa arealer av dels
bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd jord och dels oodlad men odlingsbar
mark.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat
avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt föranstaltande
om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem och om framläggande för
riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.
Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser
för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas, huruvida
icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket tydde på
att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares
sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.
I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet
i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande av
bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers och med dem
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
31
likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande, genom en dylik
lagstiftning indirekt torde komma att föranledas ytterligare utbud av jord till
avsalu.
För egen del hade ock staten i sin mån möjlighet att genom upplåtelser från
kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen samt
genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling verksamt
främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten tillfälle
att förvärva erforderliga brukningsområden.
Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan
ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning
tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, huruvida
sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av behovet påkallade.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka å
angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt
förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan.
Vid 1925 års riksdag väcktes ett flertal motioner i ämnet.
I motionerna 1:162 och II: 167 hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen
anhålla, att det av norrlandskommittén framlagda och av regeringen
ännu ej prövade krav på en expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten
att i Norrland och Dalarne å bolags och enskilda spekulanters mark
bilda nya jordbruk måtte omsider upptagas till behandling och föranleda en
proposition till riksdagen.
I motionerna 1:163 och 11:168 hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen
anhålla, att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar
om en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket,
sasom yttersta stöd för strävandet att därstädes a bolags, enskilda spekulanters
och större enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till
behandling och föranleda en proposition till riksdagen.
Slutligen yrkades i motionerna 1:164 och 11:169, att riksdagen ville dels
uttala sig för att kolonisationsfragan inriktades på rikets kolonisation och att
detta borde ske genom en allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet, och dels
för ändamålet för egen del besluta eller hos Konungen begära en lagstiftning
i huvudsaklig anslutning till grunderna för jordkommissionens förslag till lag
om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk.
Berörda motioner 1:164 och 11:169, vilka hänvisades till lagutskott och
överlämnades till andra lagutskottet, hänskötos sedermera enligt överenskommelse
mellan sistnämnda utskott och jordbruksutskottet till behandling i sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott. Det sålunda sammansatta utskottet
hemställde i avgivet utlåtande nr 1 utan meningsskiljaktighet, att riksdagen
i anledning av de nämnda motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad
sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas
inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande är fallet,
samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.
Riksdagen
1925.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
X motiveringen till denna hemställan anfördes av det sammansatta utskottet
följande:
Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt
tillväxande befolkning är uppenbarligen en angelägenhet av stor samhällelig
vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i förening
med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga^att giva sysselsättning
åt de växande skarorna träder landets befolkningsfråga allt mera
i förgrunden. , . . , .
Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest,
såsom förut framhållits, det årliga födelseöverskottet numera uppgår till mellan
30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem
torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror
må kunna — där förutsättningar härför finnas — beredas tillfälle att
kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden ma
kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för
folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling
av äldre. ... ,
Inom olika trakter av riket finnas helt visst betydande arealer odlingsbar
jord. som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunna erövras för kulturen
och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén
verkställda inventeringarna bekräfta, att vidsträckta odlingsarealer
äro till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands
län samt svenska mosskulturföreningen, vilka uttalanden atergivas i
Kungl. Maj :ts proposition till årets riksdag, nr 90, angående kolonisation a
kronoparker i Norrland och Dalarne, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska
odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera
lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion betagna
kronoparkernas mark. Men även inom landets mellersta och södra delar finnas
odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det synes vara av vikt
att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk kolonisation
må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.
Genom den statsunderstödda egnahemsverksamheten torde visserligen en
ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste
år liksom därigenom också åstadkommits rått avsevärda utvidgningar a a re
lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för uppbringande
av större till jordbruksnybildmng lämpade jordområden liksom för
utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande koionisationsåtgärder
— såsom anläggande av vägar, vattenavledning m. m. ■—
torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. JAarti
kommer, att egnahemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu utgående
statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen bleve
förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det stöd
som torde krävas för att en mindre bemedlad skall kunna makta genomfora
det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark
skapa ett nytt självständigt jordbruk. ...
Hela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremal för
en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för dennas
ändamålsenliga bedrivande. Enär en verksamhet av denna art inrymmer
omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis är en fråga av stor
social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen
utredas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
33
Det av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet sålunda avgivna
utlåtandet bifölls av riksdagens båda kamrar, och skrivelse i enlighet med utlåtandets
innehåll avläts till Kungl. Maj:t.
över motionerna I: 162 och 163 samt II: 167 och 168 avgav andra lagutskottet
utlåtande, nr 25, däri utskottet anförde följande:
_ Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för
bildande av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer för
enahanda ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den skulle
medgiva expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda spekulanter
samt i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda jordägare. Någon
större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga beträffande räckvidden
för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd
för att ej då. tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och för
bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.
Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att
avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Föreliggande
uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande bolag
tillhörig odlingsmark.
Härtill kommer emellertid, att, på sätt av det föregående framgår, innevarande
års riksdag beslutat att medelst skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla
om föranstaltande av en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning,
huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga
åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande
är fallet, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav
må föranledas.
Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade utredningen
erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan, i vad
man odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att medelst
frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland
och Dalarne, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, vilka
åtgärder som därav må påkallas.
Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner
gjorde hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning
för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med det av
innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av en förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad
kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.
Med stöd av det anförda hemställde utskottet om avslag å motionerna.
Reservation med yrkande om bifall till motionerna anfördes av sju av utskottets
ledamöter.
Utskottets hemställan blev bifallen av riksdagens kamrar.
Vid 1926 års riksdag väcktes två motioner, nr 176 i första kammaren och nr
177 i andra kammaren, vari framställdes enahanda yrkande, som i motionerna
1:162 och 1:163 vid 1925 års riksdag, d. v. s. angående expropriationslagstiftning
för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i
södra och mellersta Sverige.
I utlåtande nr 14 hemställde andra lagutskottet om avslag å motionerna och
anförde till stöd därför följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. S avd. 8 häft. (Nr 18—16.)
Riksdagen
1926.
o
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Riksdagen
1927.
Riksdagen
1928.
Förevarande motioner avse att främja bildandet av nya jordbruk på enskild
mark. Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, framställde
fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begäran om utredning, huruvida
och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord skulle kunna genom statliga åtgärder
åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för nä,rvarande
vore fallet. Denna utredning har numera påbörjats genom särskilt tillkallade
sakkunniga. Enligt de riktlinjer, som chefen för jordbruksdepartementet angav
vid beslutet om de sakkunnigas tillsättande, skola dessa vid sitt arbete i första
rummet utgå från tillgängligt material, såsom de av kolonisationskommittén
företagna inventeringarna i Norrland och jordkommissionens enquéte till
kommunerna, det av vissa skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring
av odlingsmark, den av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen
av torvtillgångarna i södra Sverige m. m., och söka giva anvisning på
vissa trakter, där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild
mark föreligga. De sakkunnigas arbetsuppgift har vidare av departementschefen
bestämts till att avse åstadkommande av lämpliga former och anvisande
av verksamma medel för statens understödjande av ifragavarande kolomsationsverksamhet
på frivillighetens väg. Däremot har departementschefen uttalat
den åsikten, att frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark för
kolonisationsändamål icke borde upptagas i detta sammanhang, ehuru han ingalunda
förbisåg, att för en effektiv kolonisationsverksamhet kunde komma att
erfordras både en expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder.
I samband med här omtalade arbete pagår, sasom ävenledes av det föregående
framgått, en annan utredning i syfte att föra framåt den kolonisationsfraga,
som avses i motionerna. Denna utredning gäller närmast åtgärder för att
främja frilösning av förefintliga arrendejordbruk, men den bör enligt vad departementschefen
uttalat jämväl utsträckas att omfatta annan mark i bolagens
och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör mobiliseras för jordbruksnybildning
eller för utökning av ofullständiga jordbruk. .
Med hänsyn till det läge, vari således föreliggande kolonisationsfraga för
närvarande befinner sig, anser utskottet, att de här behandlade motionerna icke
böra föranleda, att frågan om expropriationslagstiftning av riksdagen nu upptages
till behandling.
Reservationer anfördes, dels av en ledamot utan angivet yrkande dels av en
annan ledamot, som hemställde om bifall till motionerna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1927 års riksdag hemställdes i motion nr 168 i första kammaren, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t 1) begära att vid övervägandet av jordfrågorna
jämväl beaktas nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom
ett yttersta medel i strävandet för bl. a. rikets kolonisation, samt, om detta icke
bifölles, 2) åtminstone hemställa, att det för 1925 års kolonisationssakkunniga
i deTas instruktion intagna förbudet att befatta sig med expropriationsfragan
måtte varda upphävt.
Första kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i
sitt utlåtande nr 2.
Första kammaren biföll utskottets hemställan.
Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 97 förslag till
omorganisation av egnahemsverksamheten. Härvid var frågan om bl. a. den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
35
verksamhet, som avser att främja bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk
av den art, att brukaren med familj därav erhåller utkomst och arbete.
I samband med denna proposition behandlades ett stort antal motioner, avseende
bl. a. frågan om expropriationslagstiftning till stöd för strävandena att
anskaffa jord för bildande av nya jordbruk.
Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna nr 163 i första kammaren
och nr 295 i andra kammaren, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag till sådana ändringar i gällande lag om expropriation, som erfordrades
för att bereda möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende
av bl. a. kolonisation.
I motionen nr 204 i första kammaren hemställdes, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t begära expropriationslagstiftning såsom ett yttersta medel i
strävandena för bl. a. rikets kolonisation.
Under hänvisning till sistnämnda motion hemställdes i motionen nr 360 i
andra kammaren, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, att vid övervägandet
av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarande
sasom ett yttersta medel i strävandet för bl. a. rikets kolonisation.
Slutligen hemställdes i motionen nr 267 i första kammaren, att riksdagen
med anledning av egnahemspropositionen, så vitt den rörde bildandet av nya
jordbruk, ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att bl. a. jordanskaffningen,
såvitt rörde enskild jord — enligt jordkommissionen företrädesvis
bolagsjord och gods — kompletterades med skäliga expropriationsbestämmelser
för vinnande av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den tid, på den
plats, i den omfattning, mot det pris och till förmån för den person som vederbör.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling
förehade ärendet, godkände i huvudsak propositionen samt hemställde
i sitt utlåtande, nr 2, om avslag å de ovannämnda motionerna, varvid utskottet
efter en kortfattad redogörelse för frågans tidigare behandling anförde
följande:
Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse har riksdagen
tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt till
motionsvis framställda förslag rörande expropriationslagstiftning till stöd för
strävandena att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att frilösa arrendejordbruk,
att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa tomtmark för
nya bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda förslag icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill utskottet
avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen om
expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl
för de motionerna asyftade nya ändamålen. Några framträdande svårigheter
att i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande ändamål
torde för närvarande icke göra sig gällande, och genom det av utskottet ovan
tillstyrkta förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling, åsyftande jämte
annat rationellare anordning för jordanskaffning, böra ökade möjligheter öppnas
för tillgodoseende av förefintligt jordbehov.
Reservationer anfördes. Tre ledamöter hemställde, att riksdagen måtte hos
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet.
Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning
såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning
av arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande
av tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.
Fyra andra ledamöter hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådana ändringar i gällande lag om expropriation,
som erfordras för att bereda möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende
jämväl av i motionerna I: 163 och II: 295 angivna ändamål.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Av de senare årens utredningar beträffande tillgången på jord för koloni■sationsändamål
framgår, att icke oväsentliga jordarealer, tjänliga för hithörande
ändamål, finnas inom landets olika delar. För Norrlands vidkommande
finnas således stora arealer odlingsjord och för riket i övrigt finnas
jordområden och egendomar, lämpliga till styckning och annan egnahemsbildning.
Dessa utredningar hava också givit stöd för den uppfattningen, att för
närvarande utbud av jord äger rum i så stor omfattning, att möjlighet föreligger
att till rimliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Redan på
grund härav saknas anledning att tillgripa tvångsförfarande för beredande
av nödig jord för bildande av nya jordbruk.
Därjämte bör emellertid uppmärksammas, att den vid fjolårets riksdag beslutade
omorganisationen av egnahemsverksamheten tagit sikte på denna verksamhets
förhållande till nykolonisationen. Egnahemsorganen skola nämligen
hädanefter jämsides med den låneförmedlande rörelsen bedriva direkt verksamhet
för anskaffande av jord. Efter denna omorganisation torde därför jordförmedlings-
och jordanskaffningsfrågoma bliva i vederbörlig grad uppmärksammade.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, nr 183 i första kammaren samt
nr 198 och 199 i andra kammaren, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit: •
från första kammaren: herrar Westman, Thorberg*, Österström*, Lindhagen,
Mellén*, Granström, Tamm och Norman*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Ros, Hage, Ö dst rom*, Johanson i Hallagården*, Pettersson i Hällbacken och Osberg.
*■ Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
37
Reservation
av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage och
Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till yrkandet i motionen
1:183.
Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionens motivering,
ytterligare anfört:
»I den motion, som väckts i första kammaren, har för bildande av nya jordbruk
(rikets kolonisation) äskats en effektiv rättsordning, tryggad genom lag,
ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Utom jordanskaffning påkallar
en sådan rättsordning lösning av många andra sakfrågor och tillika
en organisation för ändamalet. Vad det här gäller kan inhämtas exempelvis
av jordkommissionens betänkande del IV om bildande av nya jordbruk in. m.
Där föreslås dels lagstiftning om en allmän nybyggesverksamhet i riket, som
utformats i ett lagförslag i 67 paragrafer om statsåtgärder för bildande av
nya jordbruk och dels en lagstiftning om en statsorganisation för sociala
jordfrågor. De i andra kammaren väckta motionerna hava understrukit den
del av ifrågavarande rättsordning, som berör expropriationsrätten. I själva
verket förutsätter också de båda sistnämnda motionerna en genomförd rättsordning.
En expropriationsrätt, som bara hänger i luften, är givetvis ej till
nagon nytta. Den maste utgöra ett led i en genomförd och omfattande praktisk
omtanke.
Trots att motionen och även diskussionen i utskottet rört sig om frågan i
hela dess vidd, har utskottsbetänkandet underlåtit att syssla därmed. Betänkandet
föreställer sig att här endast är fråga om jordanskaffningen. För
den, menar utskottet, är ingen fara, ity att jord tillhandahålles frivilligt i tillräcklig
myckenhet, eller som utskottet något försiktigare uttrycker sig: ''utredningarna
ha givit stöd för en sådan uppfattning’.
Så är emellertid icke alls förhållandet, såsom närmare utvecklats i jordmotionerna
vid årets riksdag och föregående reservationer. Även i ett och annat
inlägg från utskottsmajoritetens industrirepresentantskap grusades under debatten
inom utskottet uppriktigt förenämnda antagande. Det upplystes, såsom
sig rätteligen förhåller, att salubjudna äro fortfarande större jordbruksdomäner
i och för styckning samt i växande myckenhet en del arrendegårdar. Odlingsmark
för bildandet av nya jordbruk eller verklig kolonisation hålles däremot
icke till salu i de olika orterna, där den jordbrukssökande bor och i regel
maste tillhandahallas det tillämnade jordbruket. Allra minst vill någon avstå
frivilligt den erforderliga husbehovsskogen, vilket kraftigt framhölls inom utskottet
från industriellt håll.
Rätteligen borde enligt min uppfattning frågan återremitteras till utskottet
för avgivande av fullständigt utlåtande. Betänkandet synes mig i varje
fall innefatta ett ytterligare klargörande vittnesbörd därom, att för majoriteten
är i dessa jordfrågor den viktigaste uppgiften att rädda ''frivilligheten’.
Sedan ma det gå hur som helst med folkets försörjning och hemanskaffning
genom jorden.»