Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

9

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t rörande vissa ändringar i lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 182,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t avgiva påminnelser om de av riksdagen år
1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv, nämligen dels
beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs
län och dels beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande
kommun hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.

L Fråga om ändring av stödskogsbestämmelserna för Värmlands och

Kopparbergs län.

I det förslag till lag angaende förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom, som genom proposition nr 205 förelädes 1925 års riksdag,
hade de i 1906 års förbudslag givna reglerna angående stödskogens beräknande
icke medtagits. Andra lagutskottet framställde i sitt över propositionen
avgivna utlåtande, nr 33, vissa erinringar mot förslaget att låta stödskogsbestämmelserna
helt försvinna ur den ifrågavarande förbudslagstiftningen.
Utskottet yttrade härjämte följande:

Utskottet har icke kunnat undga att taga i beaktande vissa anmärkningar,
som framställts mot de nuvarande stödskogsbestämmelserna, såvitt angår
Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som falla under 1906 års lag.

Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga om stödskogsberäkningen
uppdelat i tre olika delar. Beträffande var och en av dessa skall för varje
självständigt jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal medelgod
skogsmark (respektive 15, 10 och 5 hektar) dels ock därutöver visst område
dylik ^mark, som skall beräknas i storleksförhållande — respektive tre gånger,
tva gånger och lika stort för de tre olika delarna av länet -—- till vederbörande

Historik.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr lk.

jordbruks åkerareal. En dylik långt gående specialisering av bestämmelserna
i samband med sockenvis gjorda geografiska avgränsningar, vilka naturligen
i tillämpningen komma att understundom te sig något godtyckliga, måste i
och för sig vara föga önskvärd. Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår
de norra och nordvästliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder
av norrländsk natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels
små och svaga jordbrukens behov av tillgång å saluskog.

Beträffande de delar av Dalarne, för vilka 190G års lag gäller, stadgas i
denna, att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats
såsom hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarne,
vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels verkställts, så
att inägojorden delats mellan de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken
uppdelning skett blott mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar
äro närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd. Vid dessa bydclningar utlades
skogen ofta i olika skiften, som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog,
men även andra växlande benämningar hava använts. När uppdelning
av byskogen å de särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den
till en början i form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare
med tillämpning av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar
handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter
skogen läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång
fanns ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskiftc behövde
utläggas för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden
detta skifte kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning
i allmänhet bestämmande omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda, skett
genom förrättning, som kan rubriceras såsom storskifte, blir den därvid använda
beteckningen å skogsskiftena avgörande för frågan vad som skall hänföras
till stödskog enligt 190G års lag. Har nämnda delning däremot ägt rum
enligt de i skiftesstadgan meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den
beteckning, som använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende.
En hemmansägare, som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet
alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde alltså
vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,
som fått hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen benämnts
hemskog och fäbodskog, icke får sälja någonting^ alls, hur riklig skogstillgången
än må vara. På grund av nu angivna förhållanden hava de nuvarande
stödskogsbestämmelserna för Dalarne kommit att i praktiken verka ytterst
ojämnt och otillfredsställande. Härtill kommer, att samma bestämmelser icke,
såsom fallet är beträffande Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga
jordbruk utan till hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen
i Dalarne har jämväl på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna
kommit att starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 190G
års lag inrymda stödskogsbestämmelserna äga giltighet allenast beträffande
vissa delar av Kopparbergs län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och
Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar, samt att befogade
anmärkningar framställts mot den sålunda gjorda uppdelningen av länet.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit önskligt, att beträffande
Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet av. ändrade
bestämmelser i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad
mån det kan anses av förhållandena påkallat, att motsvarande föreskrifter utfärdas
jämväl för de delar av Kopparbergs län, som icke falla under tillämpningen
för 1906 års lag; och förordar utskottet avlåtandet av en skrivelse till
Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.

Andra lagutskottets utlåtande Nr l4.

11

På hemställan av utskottet avlät riksdagen den 3 juni 1925 till Kungl. Maj:t
en skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
angående behovet beträffande Värmlands län och de i 5 § av den avriksdagen
antagna lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom omförmälda delarna av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser
i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad mån
motsvarande föreskrifter kunna anses önskvärda jämväl för andra delar av
sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Över riksdagens berörda framställning har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden
från länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län samt domänstyrelsen
och Dalautredningen, den senare såvitt angår Kopparbergs län. Härjämtg
har Sveriges skogsägareförbund utan anmodan inkommit med yttrande.
Länsstyrelserna hava vid sina utlåtanden fogat yttranden från vederbörande
skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte
länsstyrelsen i Kopparbergs län överlämnat yttranden från åtskilliga kommunalnämnder
ävensom en av överlantmätaren i länet i ärendet verkställd utredning.

Länsstyrelsen i Värmlands län ävensom länets skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott hava ansett, att nu gällande särbestämmelser
för Värmlands län om vad som skall hänföras till stödskog icke
äro behövliga samt hemställt, att berörda särbestämmelser måtte utgå ur
lagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har såsom sin mening uttalat, att beträffande
de delar av länet, för vilka särskilda bestämmelser rörande stödskog
icke funnes, sådana bestämmelser icke heller syntes vara av behovet påkallade,
och att 1925 års förbudslags allmänna bestämmelser finge anses ändamålsenliga.
Med avseende å de delar av länet, för vilka särskilda bestämmelser
om stödskog nu gällde, torde begreppet stödskog på grund av jordsplittringen
i övre Dalarne knappast kunna fastslås på ett samtidigt uttömmande och efter
de säregna förhållandena i de olika orterna ändamålsenligt sätt. Lagens bestämmelser
angående stödskog borde därför upphävas och frågor rörande bolags
förvärv av fast egendom borde prövas från fall till fall i likhet med vad
som ägde rum i övriga delar av riket.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har framhållit, att med hänsyn till de
skiftande förhållandena inom det övre Dalalaget, varom här vore fråga, det
vore ogörligt att uppställa någon arealgräns för stödskog eller något visst förhållande
mellan inägor och stödskog. Bestämmelserna om stödskog borde icke
slopas. I fråga om de delar av länet, som lagens bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende avsåge, torde man näppeligen kunna erhålla en bättre regel
än den som synes därmed hava varit avsedd, nämligen att hemskog och fäbodskog
borde bibehållas åt jordbrukaren, medan bolagen för eventuella förvärv
finge hålla sig till utskogarna. Denna regel borde bibehållas, måhända något
ändrad i formuleringen, så att dess i vissa fall påvisbara stelhet bleve minskad.
Ordet »betecknas» i 5 § mom. b) i 1925 års lag borde lämpligen utbytas mot

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr lå.

ett mindre strängt uttryck, exempelvis »uppenbarligen utlagts» eller »avsetts»
eller »beräknats». Härigenom komme vid prövningen skogsskiftets
verkliga karaktär av hemskog, fäbodskog eller utskog att vara avgörande.
Yiss ändring i lagtextens beskrivning över området för lagrummets verkan
vore vidare påkallad bl. a. med anledning av ändrad fögderiindelning och liar
i detta avseende föreslagits följande formulering:

»Inom Nedansiljans fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda
socknar, Ovansiljans fögderi, Västerdals fögderi med undantag för Saf snäs
socken samt Envikens, Svärdsjö och Svartna s socknar av Falu fögderi i Kopparbergs
län.--- — -—- ----— -------- — ------ ■—■ »

Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarne borde vidare för
ifrågavarande områden stödskogsbestämmelserna hänföra sig till brukningsdelar
och icke till hemman. Bestämmelser i detta syfte borde alltså för de
trakter, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,
lämpligen inflyta i 1925 års lag.

För andra delar av länet än de ovan angivna torde skäl saknas att införa särskilda
stödskogsbestämmelser. Den allmänna regeln i 1925 års lag borde vara
tillräcklig i detta avseende.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län ävensom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott inom länet hava ansett, att lagens stödskogsbestämmelser
lämpligen borde kunna utsträckas att omfatta hela Kopparbergs län. I lag
torde icke kunna fastslås, vad som skall anses såsom nödig stödskog ej heller
fastställas någon viss bestämd arealenhet, efter vilken stödskogen skall beräknas,
utan bör frågan om vad i varje fall är att anse som nödig stödskog göras
till föremål för utredning från fall till fall.

Av de kommunalnämnder inom Kopparbergs län, vilka begagnat tillfället
yttra sig i ärendet, hava några hållit före, att behov av ändrade bestämmelser
om vad som borde hänföras till stödskog icke föreligga. Vissa kommunalnämnder
hava påpekat, att beteckningen på skogen icke lär vara avgörande i fråga
om vad som skall anses utgöra stödskog utan att fastmera hänsyn därvid bör
tagas till den areal produktiv skogsmark, varöver en fastighet förfogade. Ett
flertal kommunalnämnder hava förfäktat den uppfattningen, att all skog, såväl
hemskog och fäbodskog som utskog bör hänföras till stödskog och sålunda
vara undantagen för försäljning till korporationer av det slag 1925 års lag avsåge.
Det har även framhållits, att prövningen av vad som skall hänföras till
stödskog icke borde begränsas till varje hemman- eller fastighetsdel, utan borde
hänföra sig till varje fastighetsägares hela innehav av inägojord och skogsmark.

Domänstyrelsen har, under framhållande av att den enligt lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
förskrivna till Kungl. Maj:t förlagda prövningen i varje särskilt fall av
fråga om tillstånd för bolag eller förening att förvärva fastighet vore avsevärt
mera ingående och ägnad att bättre trygga bondejordbrukens behov av
skogstillgång än den som förekommit enligt 1906 års förbudslag och att således
de i 5 § av 1925 års förbudslag givna bestämmelserna icke torde hava

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

13

samma betydelse som enligt tidigare gällande lag, likväl ansett det önskvärt,
att, då nämnda bestämmelser skola tjäna till ledning vid Kungl. Majrts prövning
av ansökan om jordförvärv i skilda fall, de vore så avpassade efter rådande
förhallanden, att undantag från däri givna regler mera sällan behövde
förekomma.

Beträffande Värmlands län, vilket, med hänsyn till de inom länet på grund
av dess stora utsträckning i hög grad olikartade jordbruksförhållandena, i fråga
om stödskogsberäkningen vore uppdelat i tre delar, den norra, den mellersta
och den södra delen, har domänstyrelsen ansett avgränsningen av nämnda tre
områden vara rätt väl avvägd och har icke tilltrott sig kunna lämna förslag
till en lämpligare fördelning av länet. Då emellertid jordbruket inom det norra
och även delvis inom det mellersta området i allmänhet icke torde hava förutsättningar
att enbart för sig kunna lämna sin innehavare skälig bärgning, utan
denne därjämte måste vara hänvisad antingen till rätt stor arbetsförtjänst utanför
fastigheten eller ock till möjlighet att från egen avsaluskog erhålla en ej
alltför ringa inkomst, och da beträffande de norra och mellersta områdena den
skogsavkastning till avsalu, som torde kunna påräknas enligt nu gällande bestämmelser,
maste anses vara väl ringa för avsett ändamål, har styrelsen föreslagit
en ändring av de i 1925 års lags 5 § angivna reglerna för stödskogens
beräkning pa sa sätt, att inom Värmlands län till stödskog skulle hänföras till
skogsbörd duglig och i förhallande till inägorna bekvämt belägen mark av
följande omfattning, nämligen:

20 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 4 gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det
norra området;

10 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 3 gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det
mellersta området; samt

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort
område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det södra området.

I fråga om Kopparbergs län har styrelsen ansett gällande bestämmelser om
vad som inom länet vore att hänföra till stödskog icke tillfredsställande. Däremot
har styrelsen ansett, att de principer, på vilka motsvarande bestämmelser
för Värmland vore byggda, vara så bärande, att de böra vinna tillämpning
även för Kopparbergs län och därvid icke blott för dess övre i 5 § av 1925 års
förbudslag angivna delar utan även för den återstående delen av länet.

Förslagsvis bör enligt styrelsens mening länets uppdelning i avseende på
stödskogsbestämmelserna kunna ske på följande sätt:

I. övre området: Särna och Idre tingslag, Älvdals, Orsa, Mora och

Malungs tingslag samt Ore socken av Rättviks tingslag;

II. Mellersta området: Rättviks tingslag utom Ore socken, Leksands och
Gagnefs tingslag, Nås tingslag samt Svärdsjö och Envikens socknar av Falu
norra tingslag;

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr H.

III. Nedre området: Falu norra tingslag utom Svärdsjö och Envikens socknar,
Falu södra, Hedemora och Yästerbergslags tingslag samt Folkare härad.

I enlighet härmed har domänstyrelsen föreslagit, att mom. b) av 5 § i 1925
års lag angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»b) inom Kopparbergs län till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna
bekvämt belägen mark av följande omfattning, nämligen:^

30 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 4 gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Särna och
Idre tingslag, Älvdals, Orsa, Mora och Malungs tingslag samt Ore socken av
Rättviks tingslag;

15 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 3 gånger åkerarealen
svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Rättviks
tingslag utom Ore socken, Leksands och Gagnefs tingslag, Nås tingslag samt
Svärdsjö och Envikens socknar av Falu norra tingslag;

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort
område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Falu norra tingslag
utom Svärdsjö och En vikens socknar, Falu södra, Hedemora och Västerbergslags
tingslag samt Folkare härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken är under medelgodhet, en motsvarande
ökning ske av den beräknade stödskogens areal, och må, då skogsmarken är
över medelgodhet, en motsvarande minskning kunna äga rum.»

Från Dalautredningens sida har gjorts gällande, att den under b) i 5 § av
lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom intagna särskilda stödskogsbestämmelsen för Dalarne
verkade ojämnt och otillfredsställande, och att de olägenheter, som torde vidlåda
varje annan schematisk regel, mer än någonsin komme att göra sig gällande
i Dalarne. Husbehovet av skog kunde i detta landskap icke sägas stå i
direkt förhållande till jordtalet, och behovet av saluskog, som särskilt i övre
Dalarne vore en viktig faktor vid bestämmande av stödskogen, snarare ökades
i den mån jordtalet minskades.

För Dalaförhållanden mindre lämplig vore även den allmänna bestämmelsen
i 4 § 1 st. 2 p. av 1925 års lag, att vid fastställande av vad som skulle anses
såsom stödskog, hänsyn skulle tagas till behovet av skog för återstående del
av det hemman, varifrån förvärvet vore avsett att göras. Då särskilt i övre
Dalarne, där jorden ännu till övervägande del torde ligga i storskifte, vore regel,
att en och samma person tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor utgjordes av
andelar i ett flertal hemman, borde väsentligt mera betryggande resultat uppnås,
om hänsyn toges till hela brukningsdelens tillgång till och behov av skogsmark.

På grund härav har Dalautredningen föreslagit en ändring av berörda bestämmelser
av sådan innebörd, att prövningen beträffande Kopparbergs län i
dess helhet komme att avse hel brukningsdel och att den i 5 § av 1925 års förbudslag
under b) närmare angivna schematiska regeln måtte utgå utan att ersättas
av annan dylik.

Sveriges Skogsägareförbund har uttalat, att för närvarande behov icke torde
föreligga av en ändring av gällande stödskogsbestämmelser i vad de rörde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

15

Värmlands län. Nuvarande stödskogsbestämmelser beträffande Kopparbergs
län vore emellertid synnerligen olämpliga. I länets norra och mellersta delar
vore att hänföra till stödskog vad som vid storskifte betecknats såsom hemskog
och fäbodskog. Utskogarna däremot ansåges såsom överloppsskog. Det
funnes enligt förbundets mening icke det ringaste samband mellan fastigheternas
växlande behov av stödskog och deras innehav av hem- och fäbodskog. Inom
Kopparbergs län torde det möta svårigheter att fastställa några allmängiltiga
regler för stödskogens omfattning. Det torde därför kunna antagas vara
mest ändamålsenligt, att några minimiarealer för stödskogen i Dalarne icke angåves
i lagen utan att det överlätes till Kungl. Maj:t att från fall till fall
fastställa stödskogens storlek. Alternativt föreslogs, att stödskogens omfattning
bestämdes sasom i Värmland efter en rörlig skala, i vilken hänsyn vore
tagen dels till de olika fastigheternas åkerareal och dels till jordbrukens allmänna
bärighet i olika delar av länet. Beträffande Kopparbergs län borde
alltså enligt förbundets uppfattning de i 5 § av 1925 års lag intagna särskilda
stödskogsbestämmelserna rörande vissa delar av nämnda län antingen helt utgå
eller ersättas med stadganden om stödskogsarealer efter en rörlig skala, avpassad
efter jordbrukens storlek och geografiska läge.

II. Fråga om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av staten
och vederbörande kommun liembjuda vissa förvärv av skogsmark.

Förslag angående skyldighet för bolag och föreningar att till kronan och vederbörande
kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark hava flera gånger
framförts i offentliga utredningar och i riksdagen.

I reservation till norrlandskommitténs år 1904 avgivna betänkande, vilket
ju ligger till grund för den norrländska förbudslagen, anförde sålunda herr
Lindhagen, med instämmande av en annan kommittéledamot, att man borde
medgiva, att från hemman och böndernas fria disposition finge genom försäljning
till bolag skiljas så mycket av skogen, som lämpligen kunnat avsättas
till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar borde dock, innan de finge
gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt
för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant övertagande borde helst
underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.

I anledning av Kungl. Maj :ts proposition till 1906 års riksdag med förslag
till norrländsk förbudslagstiftnmg väcktes motion med yrkande bl. a., att i
nämnda förslag upptagen bestämmelse angående fri förvärvsrätt för bolag och
förening beträffande skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog eller odlingsomrade,
matte utga eller ock stadgande meddelas, att förvärv av dylik
mark skulle hembjudas stat och vederbörande kommun till inlösen med företrädesrätt
för kommunen. Detta yrkande vann emellertid icke beaktande vid
lagförslagets antagande.

Vid 1907 års riksdag hemställdes i väckt motion om ändring i 1906 års lag
i enlighet med nyssnämnda yrkande vid föregående års riksdag. Lagutskottet
avstyrkte berörda hemställan och första kammaren fattade beslut i enlighet

Historik.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1^.

härmed. Andra kammaren beslöt däremot för sin del avlåtande av skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring i 3 § av lagen,
att hembudsskyldighet, på sätt i motionen yrkats, bleve föreskriven.

Vid 1908 års riksdag framfördes motionsvis yrkande enligt det av andra
kammaren vid 1907 års riksdag sålunda fattade beslutet. Sedan lagutskottet
tillstyrkt bifall till detta yrkande, beslöt andra kammaren i enlighet därmed,
medan åter första kammaren avslog utskottets hemställan.

Förslag av enahanda innebörd framfördes vid 1909 och 1910 års riksdagar
samt biföllos av andra, men avslogos av första kammaren.

I jordundersökningens år 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län, vilket bl. a. innehöll förslag om utsträckande av den
norrländska förbudslagstiftningen till att gälla även för nämnda län, uttalades,
att nämnda lagstiftning borde förses med tillägg angående hembudsskyldighet
eller förköpsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med förut omnämnda förslag
därutinnan. Emellertid framhölls, att en dylik förköpsrätt icke torde
bliva antagen att vinna tillämpning ensamt på Värmlands län utan allenast
i samband med annan lagstiftning i ämnet, gällande för de nordligare delarna av
riket eller eventuellt även för andra trakter.

Frågan förelåg jämväl vid 1925 års riksdag i samband med behandlingen
av den förenämnda propositionen om bolagsförbudslagen. I motion nr 283 i
första kammaren yrkade herr Lindhagen, att, för den händelse skogsmark
finge förvärvas av bolag eller förening enligt första stycket av 4 § i den föreslagna
förbudslagen, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till nämnda lagförslag,
att förvärvet skall hembjudas till stat och kommun med företrädesrätt
för den senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock hänvändelse
till regeringen om åtgärder eller förslag i syfte att ur tillgängliga fonder eller
annorledes måtte beredas kommuner lånekredit för övertagande av dylikt förvärv
och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för sådant
förvärv.

I sitt ovannämnda utlåtande, nr 33, anförde andra lagutskottet härom följande: Frågan

om skyldighet för bolag och förening att vid förvärv av skogsmark,
som enligt 1906 års lag ej är att räkna till stödskog eller odlingsområde, hembjuda
förvärvet till kronan och vederbörande kommun kommer visserligen,
därest, på sätt föreslagits och av utskottet förordats, den fria förvärvsrätten
för bolag och föreningar till dylik mark bortfaller, att befinna sig i ett i viss
mån ändrat läge. Emellertid lärer beviljad koncession för angivna slags samfälligheter
icke kunna anses innebära, att det ej varit lämpligare, om det med
förvärvet avsedda område kunnat komma i statens eller vederbörande kommuns
ägo. Ur samhällets synpunkt torde det tvärtom ofta hava varit önskligt, att så
kunnat ske. Bildande av stats- och kommunalskogar har ju länge,ansetts vara
av stor betydelse för genomförande av ett rationellt skogsbruk, tillgodoseende
kravet på såväl intensitet som uthållighet. Vad kommunalskogarna angår har
dessutom med rätta framhållits, att de tillföra vederbörande kommuner avsevärda
och välbehövliga ekonomiska fördelar. Att den föreslagna hembudsskyldigheten
skulle i icke ringa mån underlätta möjligheterna för åstadkommande
av sålunda såsom önskvärda ansedda förvärv, torde vara otvivelaktigt. Ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

17

skottet finner sig därför böra förorda verkställandet av utredning, huruvida
och på vad sätt hembudsskyldighet i förut angivet hänseende må kunna genomföras.
Denna utredning torde dock lämpligen böra begränsas till att avse
sådana förvärv, som avses i andra punkten av första stycket i 4 § i ovan omförmälda
förslag till förbudslag och vilka motsvara de med tidigare förslag
om hembudsskyldighet avsedda förvärven av annan skogsmark än stödskog och
odlingsområde. Vid den förordade utredningen synes ock lämpligen böra tagas
under övervägande, i vad mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att kommuner
ma kunna genom statens försorg erhålla lånekredit för övertagande av hembjudet
förvärv.

I den förut nämnda skrivelsen den 3 juni 1925 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt skyldighet må
kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller tillstånd till förvärv av
fastighet jämlikt andra punkten av första stycket i 4 § av den riksdagen förelagda
lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom, att till inlösen av staten och vederbörande kommun hembjuda det
sålunda skedda förvärvet, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Med anledning av riksdagens sistnämnda framställning anbefallde Kungl.
Maj:t den 12 juni 1925 domänstyrelsen ävensom länsstyrelserna — efter hörande
av vederbörande skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller egnahemsnämnd samt efter det tillfälle att avgiva yttrande
lämnats vederbörande kommunalnämnder — att före den 1 januari 1926 inkomma
med utlåtanden i de hänseenden, som angåvos i riksdagens skrivelse, samt
angående innehållet av de bestämmelser, som kunde finnas erforderliga; och
bestämde Kungl. Maj :t tillika, att tillfälle skulle lämnas styrelserna för Svenska
landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges
skogsägareförbund att inom samma tid inkomma med yttranden i nyss angivna
avseenden. Samtliga yttranden hava inkommit.

I det övervägande flertalet av de avgivna yttrandena har den ifrågasatta
hembudsskyldigheten mötts av en mycket stark kritik. Kndast länsstyrelserna
i Västmanlands och Kopparbergs län, Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands
län, Stockholms stads fastighetsnämnd och några kommunalnämnder hava uttalat
sig till förmån för hembudsskyldighet.

De huvudsakliga invändningarna, som framställts mot förslaget, äro följande.

Redan enligt nu gällande bestämmelser funnes möjlighet att taga hänsyn till
statens eller kommuners eventuellt föreliggande intresse att förvärva områden,
varom vore fråga. Den prövning, som enligt 1925 års bolagsförbudslag föreginge
meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv, finge anses utgöra full
garanti för att statens och kommunernas behov i detta avseende väl tillgodosåges.
Uti det omfattande utredningsförfarande, som enligt nämnda lag föreginge
ärendets prövning hos Kungl. Maj :t, inginge bland annat yttrande av
kommunalnämnden eller annan kommunal myndighet i orten. Vid Kungl.
Maj :ts prövning av frågan måste därför hänsyn tagas till, huruvida statliga

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 avd. 8 häft. (Nr 18—16.) 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr J4.

eller kommunala intressen borde föranleda avslag å den föreliggande framställningen.

Införande av hembudsskyldighet av föreslagen omfattning kunde befaras
medföra minskad efterfrågan å sådana fastigheter, vilkas förvärv kunde antagas
vara av intresse för staten eller kommun, och därmed inverka på dylika
fastigheters värde till förfång för deras ägare samt komme med all sannolikhet
att verka till ytterligare inskränkning i och försvårande av den lojala fastighetshandeln,
varigenom det fria näringslivet komme att lida skada.

Några större svårigheter förelåge icke för stat och kommuner att för rimligt
pris förvärva de fastigheter, av vilka de kunde vara i behov. Förslaget om
hembudsskyldighet vore verklighetsfrämmande och opraktiskt.

Ett stadgande om hembudsskyldighet komme att i praktiken närmast verka
såsom ett förbud för bolag och föreningar att förvärva fastigheter av det slag,
varom här vore fråga, och den i lag medgivna rätten till dylika fastighetsförvärv
komme därigenom att bliva mer eller mindre illusorisk. Bland annat
bleve en följd av en dylik bestämmelse, att en kommun, inom vars område fastigheten
vore belägen, skulle kunna, ehuru den vore spekulant på densamma och
ehuru dess ledande organ författningsenligt blivit hörda i ärendet, ställa sig
alldeles passiv under ärendets utredning i det säkra medvetandet, att köpet i
fråga, sedan Kungl. Maj :ts beslut i ärendet fattats, i allt fall bleve kommunen

hembjudet.

Ur skogsvårds synpunkt vore endast förmånligt, att landets skogstillgångar
befunne sig i händerna på ägare, som vore i stånd att ägna dem rationell vård
och därav hade särskilt intresse. Ur denna synpunkt vore lämpligt att staten
fortfarande inköpte lämpligt belägna skogsmarker samt att allmänningsskogar
av skilda slag bildades. För detta ändamål vore emellertid stadganden
om hembudsskyldighet för bolag och förening beträffande fastighetsförvärv,
som gjorts enligt 4 § av 1925 års lag, varken behövliga eller lämpliga. Bolag
och föreningar beflitade sig i regel om god skogsvård, och det vore icke hos
dessa skogsägare, som risken för skogsskövling eller bristfällig skogsskötsel
vore särskilt framträdande. Bolags och föreningars redan starkt kringskurna
möjligheter till förvärv av skogsmark borde därför icke ytterligare inskränkas
till förmån för andra, vilkas skogsskötsel icke stode framför dessa sammanslutningars.
En hembudsskyldighet vore mången gång ägnad att lägga
hinder i vägen för sådana arronderingar av skogsmark i bolags eller förenings
ägo, som vore förenliga med samhällets intressen.

Hembudsskyldighetens betydelse komme sannolikt att bliva ringa.

Domänstyrelsen har härutöver i sitt yttrande framhållit: Därest ifråga satt

bestämmelse om hembudsskyldighet för enligt 2 punkten av 4 § i 1925 års
förbudslag förvärvad fastighet vunne tillämpning, syntes uppenbart, att bolag
eller föreningar icke komme att vidtaga åtgärder i syfte att erhålla tillstånd
till förvärv av sådana fastigheter, för vilkas övertagande det kunde antagas
att staten eller vederbörande kommun hade intresse. Hembud, varå staten
eller kommun kunde hava anledning reflektera, torde alltså icke vara att emotse,
i följd varav den ifrågasatta hembudsskyldigheten i och för sig icke syntes

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

19

kunna främja det syfte, som med stadgandet avsetts, nämligen att väsentligt
underlätta möjligheterna för åstadkommande av fastighetsförvärv för bildande
av stats- eller kommunalskogar. I övrigt kunde ej obetingat fastslås, att det
vore till given fördel för det allmänna, att staten underlade sig skogsfastigheter
i den omfattning, som även med beaktande av ekonomiska synpunkter
vore möjlig. Visserligen syntes staten ej böra draga sig undan, då tillfälle
bjödes att för ett med hänsyn till rådande förhållanden fullt acceptabelt pris
förvärva även större skogskomplex, men huvudvikten beträffande statens
skogspolitik borde dock läggas på åtgärder, varigenom dels redan befintliga
statsdomäner erhölle förmånligare arrondering, dels skötseln och den ekonomiska
förvaltningen av statsskogarna bleve den bästa möjliga. Där genom
fondbildning eller eljest kommuner hade sådan ekonomisk ställning, att de
kunde inlåta ^sig på förvärv av skogsfastigheter, torde ej heller för dem möta
nämnvärd svårighet att härför uppbringa lämpligt belägna områden. Här lika
val som beträffande statsskogarna borde dock givetvis markinköp icke komma
till stånd, så framt icke säker utsikt funnes för att gjorda uppoffringar bleve
till fullo ersatta av kommande intäkter från skogen.

Av de myndigheter m. fl., som uttalat sig till förmån för den ifrågasatta
hembudsskyldigheten, har anförts bl. a. följande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ett stadgande om bembudsskyldighet

borde hava den avfattningen, att Kungl. Maj:t skulle äga att i förekommande
fall avgöra, huruvida hembud skulle ske eller icke, ävensom att erforderlig
utredning i förevarande avseende skulle åtfölja ansökningen, då den överlämnades
till Kungl. Maj :t.

. länsstyrelsen i Kopparbergs län: Övervägande skäl talade för en lagstiftning
i enlighet med riksdagens skrivelse. Väl kunde antagas, att hembudsskyldighet
av ifrågavarande beskaffenhet kunde komma att i en del fall verka
nedtryckande på värdet av skogsfastigheter till men för den enskilde jordägaren.
De erfarenheter, som inom länet vunnits i fråga om värdet av sockenoch
häradsallmänningar, utgjorde emellertid en kraftig maning till fullföljande
av utvecklingen i samma riktning. Dylika allmänningar utgjorde en varaktig
tillgång för den jordägande befolkningen, vars värde måste skattas synnerligen
högt. Bolagens jordförvärv inom länet hade vidare nått en sådan utsträckning,
att en ytterligare ökning av bolagens förvärv av skogsfastigheter
icke kunde anses önskvärd.

o Vasternorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Ur skogsvårdssynpunkt
skulle det i vissa fall vara till gagn, därest hembudsskyldighet
bleve för vissa skogsägare under vissa förutsättningar i lag föreskriven.
Den allra största försiktighet och den omsorgsfullaste prövning i varje särskilt
fall vore i så fall av nöden vid lagens tillämpning. Skyldighet borde alltså
stadgas för bolag och förening att i vissa fall hembjuda fastighet till staten

och den kommun, inom vilken fastigheten vore belägen — med företrädesrätt
iör kommunen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Den ifrågasatta föreskriften komme
möjligen att verka nedsättande på dylika skogsfastigheters värde och kun -

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

de därigenom viss skada komma att tillskyndas enskilda jordägare, men å
andra sidan syntes bolagens jordförvärv liava nått den utsträckning i länet,
att en ytterligare utökning av bolagens förvärv av skogsfastigheter ej torde
få anses önskvärd i annan form. än som arrondering av redan gjorda förvärv.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Bestämmelser av ifrågasatt art torde
vara såväl gagneliga för skogsvården som nationalekonomiskt sett lämpliga,
då härigenom ytterligare en del skogsfastigheter komme att skötas enligt principerna
för uthålligt skogsbruk.

Kungl. Riksdagens förenämnda skrivelse den 3 juni 1925 anmäldes ^i statsrådet den

Maj.-ts 7 december 1928 därvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen, såvitt den avsåge

anXtm. stadgande om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat och

budsskyldig- vommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda.
heten till stat

och kommun. .. ,

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den av riksdagen
begärda utredningen rörande spörsmålet om revision av de i bolagsförbudslagen
intagna stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län
numera slutförts. Sedan yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Då ärendet, såsom dessa yttranden giva vid handen, är av
synnerligen invecklad natur, torde anledning att, såsom i motionen ifrågasättes,
avgiva påminnelser i ärendet hos Kungl. Maj:t ännu icke föreligga.

Vad vidare angår frågan om införande av skyldighet för bolag och föreningar
att till kronan och vederbörande kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark
har den av riksdagen begärda utredningen jämväl verkställts. Övervägande
flertalet av de hörda myndigheterna och korporationerna har avstyrkt
införande i lagstiftningen av dylik hembudsskyldighet, och Kungl. Maj :t har
sedermera funnit riksdagens skrivelse i denna del icke föranleda vidare åtgärd.
Sedan utskottet tagit kännedom om de skäl, som i de avgivna yttrandena anförts
såväl mot införande av hembudsskyldighet som till förmån för en sådan
anordning, har utskottet funnit, att den verkställda utredningen icke giver
stöd för den uppfattningen, att dylik hembudsskyldighet bör införas. Av
denna anledning kan utskottet ej heller i denna del av ärendet biträda motionärens
förslag om avgivande av påminnelser till Kungl. Maj:t.

Utskottet tillåter sig därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

21

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder*, Thorberg*,
öster ström* och Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herr Tamm;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Ros,
Hage, Johanson i Hallagården*, Jeppsson, Johansson i Sollefteå och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Thorberg, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage och Johansson
i Sollefteå, vilka hemställt,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om de
av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv
beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs
län;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om
de av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv
beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande kommun
hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionens motivering,
ytterligare anfört:

»Beträffande första punkten bör uppmärksammas att den ifrågasatta lagändringen
är brådskande såsom avsedd bland annat att förhindra alltför stora
bolagsförvärv inom vissa socknar. Denna synpunkt synes varit främmande
för vederbörande departement, då fyra år fått förgå i förhalade utredningar.
Intresset lärer ej ökas i fall riksdagen nu faller till föga. Endast en ny framställning
från riksdagen kan möjligen påskynda det brådskande ingripandet.

Vad angår den andra punkten, så berör den en gammal andrakammarståndpunkt,
till vilken första kammaren år 1925 äntligen anslöt sig. Frågan har
enligt grundlagens bud remitterats till vederbörande ämbetsverk och givetvis
mötts av den vanliga kritiken från dessa håll. Den av utskottet gjorda sammanfattningen
av invändningarna ådagalägger med synnerlig tydlighet, att
desamma äro gamla bekanta ända från förbudslagens första kamp mot bolagens
och de högre ämbetsmännens motstånd. Såsom en grundton i de upprepade
invändningarna betonas befogenheten och lämpligheten av bolagens ökade
landvinningar i de skogsmarker, som en gång dock skänktes till ortsbefolkningen.
De angivna förorden för bifall till riksdagsskrivelsen återgiva däremot
just de uppfattningar, som framfördes till stöd för förbudslagstiftningen
och tillika för det nu ifrågavarande gamla kravet. Det kan i detta sammanhang
förtjäna citeras ur utskottets utredning rörande punkt 1, att ’ett flertal
kommunalnämnder hava förfäktat den uppfattningen, att all skog, såväl hem -

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

skog och fäbodskog som utskog, bör hänföras till stödskog och sålunda vara
undantagen från försäljning till korporationer av det slag 1925 års lag avsåge’.

Att den nuvarande regeringen, som representerar den konservativa och storindustriella
uppfattningen och vars chef var en av ledarna för motståndet till
norrlandslagstiftningen funnit riksdagens skrivelse ej böra bifallas är icke överraskande.
Att däremot riksdagen, som i strid mot den övre världen genomdrivit
en begränsning av bolagens jordförvärv, skulle imponeras av ett dylikt
ståndpunktstagande och frångå sin år 1925 uttalade opinion bör väl icke
vara försvarligt.»