Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

11

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.i angående förbud i vissa fall för enskild person
att medl äganderätt besitta fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 179,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till lagstiftning
om förbud i vissa fall för så kallade enskilda spekulanter att utan särskilt tillstånd
(koncession) med äganderätt besitta fast egendom.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Spörsmålet om förbud för enskilda spekulanter att förvärva fast egendom avhandlades
redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
framlade kommittén förslag till lag om förvärvsförbud, begränsat till
bolag och föreningar. Någon anledning att inbegripa enskilda skogsspekulanter
under förbudet ansåg kommittén ej föreligga och anförde härutinnan följande.
De gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer
vore förbi. Föga troligt vore, att med rådande liöga skogspriser enskilda
kapitalister skulle finna det särdeles ''lockande att göra skogsaffärer i större
skala och i avsikt att för en längre framtid sammanhålla större skogskomplexer.
Att utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordrades för jorduppköp
i sådan skala, att det medförde sociala vådor, vore ej lätt. Naturligtvis
finge man dock räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter fortfarande
som ditintills komme att göra tillfälliga hemmansaffärer, avseende att få tillfälle
att på en gång tillgodogöra sig ett samlat skogskapital. I dessa fall
bleve dock i regel de förvärvade hemmanen, sedan skogen å dem avverkats,
snart åter försålda, och de undandroges därigenom icke bondeståndet på samma
definitiva sätt, som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.
Även om de icke såldes, bleve de förr eller senare föremål för arvsdelningar,
som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverkade skadlig jordkoncentration.

Historik.

Norrlandskommitténs

betänkande
den 27
oktober 1904.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Riksdagen

1909.

Riksdagen

1910.

Tre reservanter inom kommittén (herrar Claeson, Kempe och Lindman) ansågo,
att det åsyftade målet, den självägande bondeklassens bevarande, ej kunde
ernås genom1 den av kommittén föreslagna lagstiftningen om förvärvsförbud
för bolag och föreningar. Följden av eu sådan lagstiftning skulle blott
bliva, att priset på jorden komme att sjunka och enskilda spekulanter lämnades
fria händer att förvärva densamma. Detta vore orättvist och kunde så mycket
mindre vara välbetänkt, som dessa spekulanter oftast i saknad av nödigt rörelsekapital
dreves att skövla skogen.

En annan reservant (herr Lindhagen) yttrade i denna fråga följande:

Det skulle nog kunna finnas någon form för att utsträcka förbudet även till
enskilda skogsspekulanter eller åtminstone till dem, som driva trävarurörelse
såsom näring. Men detta förutsätter dock en del ovanliga bestämmelser, och
det är ju bäst att ej onödigtvis stöta sig med de juridiska lärosatserna. Kommittén
har angivit en del av skälen, varför detta ej är behövligt. Av kommitténs
infordrade statistik framgår ock, att de enskilda sågverksägarnas fastighetsförvärv
måste vara ganska obetydliga och mera av lokal beskaffenhet. I
hela området ägde nämligen år 1900 andra sågverksägare än sågverksaktiebolag
fastigheter till taxeringsvärde av endast 6,202,100 kronor, vilket är nära
en miljon kronor mindre än år 1895. Bland dessa sågverksägare äro åtskilliga
handelsbolag och på särskilt två sådana bolag, trävarubolaget Svartvik samt
firman Markstedt & söner, kommer ett taxeringsvärde av omkring tre miljoner
kronor. Taxeringsvärdet å de fastigheter, som tillhöra enskilda sågverksägare,
kan sålunda vid angiven tid antagas hava väsentligen understigit tre miljoner
kronor. De under bruksägare upptagna fastighetsägarna äro med obetydliga
undantag bolag. I händelse effektiva lagstiftningar om ägostyckning, arrende,
hävdeskyldighet och expropriation genomföras, bör jämväl detta komma
att i sin mån bidraga till att avhålla enskilda skogsspekulanter från hemman*-köp, då ju nämnda lagstiftningar äro avsedda att äga tillämpning även på deras
hemman. I fråga om förslaget att inskränka förbudslagen till bolag och
föreningar har jag sålunda endast velat göra några tillägg till motiveringen.

I en vid 1909 års riksdag av herr Lindhagen väckt motion upptogs frågan
om förbudslagstiftningens utsträckande till vissa enskilda personer; särskilt
omnämndes bolags intressenter och tjänstemän samt enskilda skogsspekulanter.
Såsom skäl framhöllos de vid förbudslagstiftningens förberedelse uttalade farhågorna
för lagens kringgående, vilka förmenades hava bestyrkts av uppgifter
i pressen, varjämte det åberopades lagstiftningsföredömen från Norge och
Finland. Lagutskottet avstyrkte motionen, som ej heller av riksdagen bifölls.

Vid 1910 års riksdag upptogs ånyo frågan om utsträckande av förbudslagstiftningen,
men allenast i form av ett förslag om utredning rörande verkningarna
av densamma, särskilt beträffande bolagstjänstemäns och andra dylika
personers fastighetsförvärv samt fastighetsinrop av bolag å exekutiva auktioner,
i vilket sistberörda avseende missbruk även uppgavs hava ägt rum. Lagutskottet
avstyrkte den begärda utredningen. Denna hemställan godkiindes av
första kammaren, varemot andra kammaren, i enlighet med en vid utskottets
betänkande fogad reservation, beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om en fullständig undersökning rörande verkningarna av den norrländska
förbudslagen samt om framläggande på sätt som funnes lämpligt av resultaten
av denna undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 13

Då vid 1911 års riksdag förslaget om en utredning åter upptogs, blev detta
förslag av lagutskottet tillstyrkt i huvudsaklig överensstämmelse med andra
kammarens vid föregående riksdag fattade beslut. Kamrarna intogo emellertid
samma ståndpunkt som tidigare till förslaget, vilket alltså bifölls av andra
kammaren, men avslogs av den första.

Uti en motion vid 1912 års riksdag upptogs frågan om lagens utsträckning
till att omfatta enskilda skogsspekulanter, varvid särskilt åberopades, att de
år 1909 genomförda norrländska arrende- och vanhävdslagarna avsåge jämväl
dylika fastighetsinnehavare. Motionen avstyrktes av lagutskottet, under åberopande
av att utredning i ärendet blivit igångsatt, samt avslogs även av
riksdagen.

I det betänkande, som av landshövdingen J. Widén på uppdrag av chefen
för justitiedepartementet den 16 juni 1913 avlämnade angående den norrländska
förbudslagstiftningen och dess verkningar, ägnades jämväl uppmärksamhet
åt denna fråga. Enligt beräkningar, som verkställts med ledning av infordrade
uppgifter från häradsskrivarna angående fastigheter, tillhöriga personer
av denna kategori, d. v. s. »enskilda idkare av trävarurörelse samt i övrigt
personer, om vilka man med säkerhet kunde antaga, att de innehaft eller
innehade fastigheterna huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen»,
skulle sadana personers jordinnehav inom förbudslagens tillämpningsområde
hava ökats från 77,166 mantal år 1906 till 97,635 mantal år 1912 eller
från 1.24 till 1.57 procent av områdets hela mantalssumma samt i taxeringsvärde
från 4,490,600 kronor år 1906 till 7,893,200 kronor år 1912 eller från 1.12
till 1.57 procent av områdets hela taxeringssumma. Att märka är, att i mantalet
icke ingå en del fastigheter utan skattetal, vilka däremot äro medräknade
i taxeringsvärdena.

I anledning av denna utredning framhöll Widén, att den ökning av de enskilda
skogsspekulanternas jordinnehav, som sålunda ägt rum under den ifrågavarande
tiden, _ i det stora hela icke vore synnerligen stark. I jämförelse med de
förvärv, som gjordes av de stora trävarubolagen, innebure dessutom de enskilda
skogsspekulanternas förvärv icke något anmärkningsvärt. De fastigheter, vilka
råkade i enskilda skogshandlares ägo, fråndroges nämligen i allmänhet icke
på ett så definitivt sätt den jordbrukande befolkningen som de fastigheter, vilka
komme i bolags hand. Naturligtvis förekomme även härutinnan stora skiljaktigheter,
beroende på köparens ställning och arten av hans affärsrörelse. En
del fastigheter förvärvades salunda av enskilda sågverksägare för deras rörelses
jämna drift. Dessa fastigheter fiuge antagas i allmänhet för längre tid
vara undandragna bondbefolkningen och kunde närmast jämställas med de
mindre sågverksbolagens egendomar. Men det långt övervägande antalet köp
vore av helt annan art, nämligen rena spekulationsköp. Dessa köp gjordes i
manga fall av förmögna bönder, i andra åter av yrkesmässigt opererande timmerleverantörer.
Det vanliga därvid vore, att den å fastigheten befintliga skogen
pa kortast möjliga tid och till minsta säljbara dimension avverkades, vareller
styckad och vanligen i mer eller mindre vanhävdat
tillstånd såldes till någon jordbrukare.

• ^r^n, synP™kten av den fasta egendomens bevarande åt en självständig

jordbrukarbefolkning mindre betänkliga i dessa hemmansköp motvägdes alltså
av de allvarsamma olägenheter desamma innebure för skogsskötseln. Botemed -

Riksdagen

1911.

Riksdagen

1912.

Utredningen
1913 ang.
verkningarna
av den norrländska
förbudslagstiftningen.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

let häremot vore en effektivare skogslagstiftning. En utsträckning av förbudslagen
skulle i detta avseende knappast vara tillfyllestgörande, då det fortfarande
skulle stå de enskilda spekulanterna fritt att förvärva avverkningsrätter
å allmogeskogarna, vid vilkas utnyttjande fara för skogsskövling förelåge
i lika stor utsträckning som vid avverkning å egna skogar. Vad beträffade
jordbruket syntes den omständigheten, att de norrländska arrende- och vanhävdslagarna
gällde även för dessa jordägare, utgöra ett skäl för, att behov
av ett förvärvsförbud i mindre mån förelåge, då deras missvård av jordbruket
härigenom kunde på annan väg drabbas av laga ingripande.

Utredningen visade också, att opinionen inom orterna i vida övervägande grad
vore emot en utsträckning av förbudslagstiftningen till att gälla enskilda skogsspekulanter,
vilket ej heller tillstyrkts av någon bland Konungens befallningshavandena.
Efter allt. att döma ansåge man förbudets utsträckning i den omfattning,
som härav skulle bliva följden, utgöra ett alltför hårt ingrepp i den
fria fastighetshandeln. Mången gång skulle det, om så skedde, tilläventyrs
möta svårigheter att finna köpare till en egendom, som på grund av ägarens
obestånd eller av andra orsaker måste gå till salu. På grund av dessa skäl
kunde en utsträckning av förbudslagen att omfatta enskilda skogsspekulanter
icke förordas.

Förslag 1920 I uppdraget för den i januari 1919 tillsatta jordkommissionen ingick bland
av reservant amiaj- verkställa utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv och
kommis- enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av
sionen. r^]-e^ samt i vad män berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka
avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade
intressen ävensom avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Såsom
första resultat av den utredning, kommissionen uti ifrågavarande ämne
verkställt, avlämnade kommissionen den 22 januari 1924 betänkande med förslag
till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt
att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige. I reservation till
förenämnda betänkande framlade ledamoten av jordkommissionen herr Lindhagen
förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta
fast egendom.

Fiksdagen I motion nr 135 i första kammaren hemställde herr Lindhagen vid 1920 års
1920■ riksdag, att riksdagen ville antaga ett i motionen innefattat förslag till lag

angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom. Det
ifrågavarande lagförslaget var detsamma, som herr Lindhagen reservationsvis
framfört inom jordkommissionen.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 43, förklarade andra lagutskottet, att
utskottet icke ansåge det lämpligt att i anledning av enskild reservants molionsvis
framställda förslag vidtaga lagstiftningsåtgärder på ett område, som
vore av så genomgripande betydelse som det ifrågavarande.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.

Jordkom- Jordkommissionen avgav den 15 december 1921 betänkande med förslag
TörskTTen till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egenlSdecember.
dom. Till nämnda betänkande sluter sig en av jordkommissionen föranstaltad
1921% statistisk utredning rörande statens, kommuners, menigheters, stiftelsers, allmänna
inrättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större enskilda jord -

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

15

ägares jordinnehav ävensom en av jordkommissionen utförd enquéte rörande
försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena, syftande
till att klarlägga i vad mån under nämnda tid jordbruksfastigheter övergått
i händerna på ägare, som icke kunna anses tillhöra den verkligt jordbruksidkande
befolkningen, orsakerna till dessa jordförsäljningar och följderna därav
för jordbruket och skogsskötseln, försäljningarnas inverkan på lantbefolkningens
ekonomiska och sociala förhållanden ävensom eu del andra därmed
sammanhängande spörsmål.

Det av kommissionen avgivna lagförslaget angående rätt att förvärva och
besitta fast egendom upptager bestämmelser dels i avdelning I om utlänningars
samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars förvärv
av fast egendom, dels i avdelning II om tillstånd i vissa fall för svenska
medborgare att besitta fastighet och dels i avdelning III om förbud att i fråga
om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

De i avdelningen II inrymda bestämmelserna avse att bereda staten viss
kontroll över handeln med jordbruksfastigheter enskilda personer emellan. I
detta hänseende har kommissionen framhållit, hurusom ur det allmännas synpunkt
olägenheter i flera hänseenden uppkomme, då jordbruksfastigheter förvärvades
av enskilda köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande befolkningen,
såsom köpare av skog för industriella ändamål, skogsspekulanter,
jordstyckningsspekulanter och personer, som åsyftade att göra sig vinst genom
hastig prisstegring å förvärvad fastighet eller genom realisation av gröda
och inventarier. Olägenheterna vid dylika förvärv vore i viss mån av annan
art än vid bolagens. Under det att bolagen i allmänhet avsåge att behålla förvärvade
fastigheter under längre tid såsom underlag för sin framtida verksamhet,
varigenom jordens återgång till den jordbruksidkande befolkningen
under en avsevärdare tidrymd förhindrades, hade de enskilda spekulanterna
i regel ej annat intresse av sina fastigheter än att på kortaste tid hämta största
möjliga vinst från dem. Vid de enskilda spekulanternas förvärv låge sålunda den
största faran däri, att fastigheterna, då de från spekulanterna återginge till
bönderna, så gott som undantagslöst befunne sig i ett mer eller mindre vanhävdat
skick såväl vad anginge skogen som beträffande jordbruket. Det hade
ingalunda varit ovanligt, att å hemman, som kommit i händerna på en sådan
person, jorden hade utsugits, byggnaderna fått förfalla, för så vitt de ej, såsom
ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda från fastigheten och avyttrade,
inventarierna hade förskingrats och skogen utsatts för den hänsynslösaste
exploatering. Detta gällde i första rummet skogsspekulanter och
s. k. jobbare, men även i viss mån jordstyckningsspekulanter. Jordbrukets
upprätthållande och ordentliga skötsel vore ofta för den på affärsvinst beräknade
privata styckningsverksamheten av intet intresse, enär det för densamma
gällde att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter
försälja inköpta områden. Under tiden vansköttes ofta jordbruket och byggnaderna
fingo förfalla. Härtill komme att utstyckningen ofta skedde på ett
planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt. I fråga om
förvärv av s._ k. stadskapitalister, där syftet icke vore att ur ren affärssynpunkt
utnyttja fastigheten utan nöjesändamål eller kapitalplacering, kunde
väl i regel ej anmärkning framställas mot det sätt, varpå jordbruk och skog
sköttes, men ur synpunkten av jordens bevarande i den jordbruksidkande befolkningens
hand måste förvärvet icke desto mindre anses beklagligt. Ofta
nedlades nämligen så stora kostnader å bostadshus, parkanläggningar och dylikt,
att en person, som vore hänvisad att uteslutande leva av en sådan fastighets
jordbruk, icke utan förlust kunde inköpa densamma. Genom förvärvet

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

bleve sålunda fastigheten ej sällan i själva verket för avsevärd tid undandragen
den jordbruksidkande befolkningen. Av dessa skäl framstode det såsom
en angelägenhet av största vikt att vissa inskränkningar gjordes icke blott för
bolag utan jämväl för vissa enskilda medborgare i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I fråga om förslagets innebörd i sistnämnda hänseende har kommissionen
framhållit, att de enskilda personer, som från det allmännas synpunkt vore
mindre önskvärda såsom jordägare, i regel icke bosatte sig på av dem förvärvade
fastigheter, och att man i denna omständighet hade en lämplig utgångspunkt,
då det gällde att på lagstiftningens väg söka förhindra deras jordförvärv.
Kommissionen har i anslutning härtill föreslagit, att enskild person,
som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet, skulle med undantag
för avtal mellan äkta makar och vissa närskylda etc. vara pliktig
att inom tre månader efter den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen,
dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta
sig på fastigheten ävensom att framdeles under fem år i följd från
tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Ville förvärvare utan att iakttaga vad
sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet, finge det icke ske utan därtill
av länsstyrelsen lämnat tillstånd. Dylikt tillstånd finge ej beviljas med
mindre särskilda omständigheter därtill föranledde. Vissa i förslaget angivna
myndigheter skulle hava att hos länsstyrelsen anmäla, då anledning
fanns antaga att fastighetsägare eftersatte de stadganden, som ovan berörts.
Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga, hade länsstyrelsen att förordna
om åklagare för talans utförande mot fastighetsägaren vid vederbörlig domstol.
I händelse denna funne fastighetsägaren hava eftersatt förenämnda bestämmelse,
skulle föreläggande meddelas honom, vid äventyr av fastighetens
försäljning inom viss tid i exekutiv ordning, antingen, därest han ville behålla
fastigheten och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd därtill,
att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan
ansökan eller ock att avyttra fastigheten. Innan förvärvare av fastighet bosatt
sig därå eller erhållit tillstånd av länsstyrelsen att det oaktat behålla fastigheten,
ägde han ej rätt att å fastigheten avverka skog annorledes än för
husbehov eller att därifrån bortföra stråfoder. Skulle förvärvare, som ej erhållit
tillstånd, avflytta från fastigheten, innan fem år förflutit från förvärvet,
ägde länsstyrelsen meddela förbud mot dylik exploatering av fastigheten.

Reservationer Reservationer hava avgivits av jämte andra herrar Lindhagen och TI ohlin.
kommissio''- Båda hava uttalat tvivel om lagstiftningens effektivitet.

nen. Herr Wohlin har bland annat anfört: Intet hinder funnes för en jordspeku lant

att under en tid med starkt stigande priser å skogsvirke och jordbruksalster
successivt bosätta sig å olika fastigheter och i tur och ordning exploatera
dem. Medlet mot osund jordspekulation vore under normala tider en skärpt
skogslagstiftning. Koncessionslagen torde i anslutning härtill hava till syfte
att förebygga jordens övergång dels till bolag och dels i sådana enskilda personers
mera varaktiga besittning, vilka icke tillhörde den verkliga jordbruksidkande
befolkningen och vilka därtill icke vore önskvärda såsom ägare av
svensk jord. I anslutning härtill borde bosättningstvånget ersättas med ett
tvång att under tio år vara mantalsskriven å fastigheten.

Herr Lindhagen har å sin sida förordat en till tidslängden obegränsad bosättningsplikt
samt uttalat sig för att hithörande ärenden borde i stället för
att prövas av domstol fullföljas genom de administrativa instanserna.

Yttranden över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,

över jord- lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, lantbruksakademien, järnkontoret,
kommissionens
förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank
och föreningen Sveriges stadsdomare. I de avgivna yttrandena
har förslaget, så vitt rörer bestämmelserna om kontroll över enskilda svenska
medborgares fastighetsförvärv, mötts av en nästan enhällig kritik. Endast
länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län hava förklarat sig icke hava
något att erinra mot de huvudprinciper, varå förslaget är byggt.

De huvudsakliga invändningar, som framställts mot den föreslagna kontrollen
över enskildas förvärv av jordbruksfastighet, äro följande: Förslaget
bure i allt för hög grad prägel av kristidens abnorma förhållanden å fastighetsmarknaden.
Under normala förhållanden, vilka numera finge anses hava
inträtt, förelåge intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet så djupt ingripande
lagstiftning som den föreslagna. De peTsoner, som förslaget avsåge
att utestänga från fastighetsmarknaden å landet, vore dels skogsspekulanter,
dels ägostyckningsspekulanter, dels rena jobbare dels ock slutligen stadskapiialister,
vilka förvärvade jordbruksfastighet för kapitalplacering eller för
nöjesändamål. De olägenheter, som ur allmän synpunkt kunde anses förenade
med jordförvärv av personer, tillhörande de två första kategorierna, kunde
och borde lämpligen avhjälpas genom skärpt skogs- och skifteslagstiftning.
Köp, där syftet vore spekulation i hastigt stigande värde å fastigheten eller
dess gröda och inventarier, förekomme i regel ej under normala förhållanden.
I varje fall kunde de olägenheter, som voro förenade med dylika köp, lämpligen
förebyggas genom en allmän vanhävdslagstiftning. Ej heller vore förvärv
av jordbruksfastighet för kapitalplacering eller nöjesändamål någon mera
allmän företeelse och de fåtaliga förvärv av denna kategori man hade att räkna
med vore säkerligen ur det allmännas synpunkt mera till nytta än skada.
Erfarenheten hade visat, att därvid ej sällan nedlades betydande kapital på
jordbrukets utveckling, och att understundom verkliga »mönstergårdar» skapades.
I likhet med vad reservanter inom jordkommissionen påpekat, anmärktes,
att lagen säkerligen komme att bliva föga effektiv. Bosättning innebure
ingen garanti för att jordbruket bleve ordentligt skött. Grunderna för prövning
av koncessionsansökan vore vidare synnerligen svävande och lämnade rum
för godtycke. Härigenom komme ett starkt osäkerhetsmoment att införas
i fastighetshandeln. Då de kapitalstarkaste köparna av jord genom lagen
utestängdes från marknaden, kunde det ej undvikas, att priserna å jordbruksfastigheter
komme att sjunka. Detta torde i sin tur medföra en allmän sänkning
av jordbruksfastigheternas kreditvärden, något som komme att mer eller
mindre hårt drabba alla jordägare, mindre som större. Under tider med fallande
fastighetsvärden och stagnation på fastighetsmarknaden kunde det bliva
ogörligt för en förvärvare., som fått koncessionsansökan avslagen, att finna
köpare till sin fastighet, vilken då måste undergå exekutiv försäljning. Man
hade alltså, åtminstone beträffande vissa tidsperioder att emotse, att exekutiva
försäljningar —utan. något samband med kreditförhållandena och ekonomiska
förhållanden i övrigt — bleve tämligen vanliga. Att jämväl detta
komme att medföra osäkerhet och rubbningar i fastighetskrediten, låge i öppen
dag. Genom möjligheten av dylika tvångsförsäljningar komme givetvis
risken ..för kreditgivarna att nödgas för skyddandet av sina intressen övertaga
de belånade fastigheterna att avsevärt ökas och sanitidigt komme deras benägenhet
att tillhandahålla krediter att minskas. Även härav bleve med all
sannolikhet följden, att belåningsgränsen för jordbruksfastigheter komme att
sjunka. Av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har ytterligare
framhållits, att då såsom säkerhet för bankens utelöpande obligationsförbindelser,
av vilka en stor del vore placerade i utlandet, låge inteckningar i jordbruksfastigheter,
kunde det befaras, att genom de sjunkande fastighetsvärdena

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 7 haft. (Nr 10—12.) 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Riksdagen

1924.

bankens utländska kredit skulle skadas samt därmed även rikets allmänna kreditanseende
i utlandet. Allt som allt innebure den föreslagna lagen ett för
stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet, som vore ett grundvillkor för
jordbrukets utveckling och förkovran.

Vid 1924 års riksdag återupptogs frågan om koncessionslagstiftning beträffande
enskilda personers jordförvärv genom motioner i båda kamrarna. I
nämnda motioner, nr 88 i första kammaren och nr 169 i andra kammaren, hemställdes,
att Kungl. Maj :t ville för riksdagen skyndsamt framlägga förslag till
lag, varigenom större trygghet vunnes, att vid övergång av äganderätt till jordbruksfastighet
tillgodosåges samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens
intressen. Motiveringen till berörda hemställan gav vid handen, att denna
närmast syftade till lagbestämmelser i de hänseenden, som innefattades i avdelningarna
I—III av jordkommissionens här ovan omnämnda förslag till lag med
bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30, hemställde andra lagutskottet
om avslag å motionerna samt anförde till stöd härför, såvitt anginge den
nu ifrågavarande koncessionslagstiftningen, följande:

Vad angår de i avdelningen II av jordkommissionens förslag upptagna koncessionsbestämmelserna
för enskilda i fråga om förvärv av jordbruksfastigheter,
vill utskottet framhålla, att den av jordkommissionen harutinnan föreslagna
lagstiftningen synes utskottet vara i allt för hög grad påverkad av de onormala
förhållanden, som rått under kristiden. De syftemål, som man med en
dylik lagstiftning velat befrämja, torde enligt utskottets förmenande under normala
förhållanden å fastighetsmarknaden stå att vinna genom medel, vilka ej
så djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet eller medföra sådana ekonomiska
konsekvenser för näringslivet som det av kommissionen framlagda förslaget.
Vad i de över lagförslaget avgivna yttrandena härutinnan anförts kan av utskottet
i allt väsentligt biträdas.

Beträffande de olägenheter, som ur allmän synpunkt kunna anses förenade
med att vissa personer utom den jordbrukande befolkningens krets förvärva
jordbruksfastigheter, vill utskottet erinra, att dessa olägenheter, såsom jordkommissionen
i sitt betänkande framhållit, äro av en annan art än de, som atfölja
bolagens jordförvärv. Baran för kumulation pa en hand av ett stort antal
jordbruksfastigheter och därmed förenat jordmonopol och övermäktigt inflytande
inom orten är givetvis betydligt större vid de senares jordförvärv. De
enskilda spekulanterna äro näppeligen i stånd att förvärva och sammanhalla
fastighetskomplex av samma omfattning som bolagen.^ I allmänhet avse de ej
heller något sådant. Förr eller senare avyttra de sålunda sina fastigheter.
Och i de fall, där så ej sker, bliva fastigheterna efter kortare eller längre tid''
föremål för arvsdelningar. Den av jordkommissionen föranstaltade utredningen
har ej heller ådagalagt, att, där fråga ej är om bolag, ett anhopande på en
hand av större jordområden numera är någon mera vanlig företeelse. Snarare
torde få anses såsom visst, att utvecklingen går mot upplösandet av redan befintliga
större domäner. Vad motionärerna anfört angående faran för kumulation
av bondejordbruk på enskild hand, synes utskottet sålunda icke motivera
en koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare.

I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att vådan vid de enskilda
spekulanternas jordförvärv huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna,
då de från spekulanterna återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer
eller mindre vanhävdat skick. Såsom även av motionärerna framhållits, torde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

19

emellertid genom den nya skogsvårdslagen den växande skogen hava beretts
erforderligt skydd mot den ödeläggelse, vilken enligt utskottets mening varit
den allvarligaste faran vid spekulanternas jordförvärv. Den vanvård av jordbruket,
som utgör en annan av skuggsidorna vid dylika jordförvärv, anser utskottet
i likhet med vad en del myndigheter i sina yttranden över jordkommissionens
förslag betonat samt även motionärerna framhållit, lämpligen böra förebyggas
genom en väl avvägd vanhävdslagstiftning. Skrivelse i syfte att få till
stand en sadan lagstiftning har av utskottet i anledning av därom väckta motioner
tillstyrkts i annat, samtidigt härmed avgivet utlåtande. Det är ock att
hoppas, att genom den planerade skifteslagstiftningen tillfredsställande garantier
ma kunna erhallas mot de olägenheter, som en osund jordstyckning medlordbru^ets
bestånd och utveckling. Slutligen vill utskottet framhålla,
att iör bevarandet av jorden åt den verkligt jordbrukande befolkningen mycket
torde sta att vinna genom åtgärder till förbättrande och vidare utvidgning av
egnahemslånerörelsen.

ei) koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare skulle vara
ett nödvändigt komplement till en eventuell lagstiftning i syfte att förebygga
bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner har utskottet icke blivit övertygat
om, utan förutsätter utskottet, att det ma bliva möjligt att så utforma en blivande
bulvanlagstiftning, att det icke ur berörda synpunkt skall visa sig nödigt,
att a alla enskilda medborgare lägges ett sådant tvång, som jordkommissionens
föreslagna koncessionslagstiftning innebär.

Ej heller kan utskottet dela motionärernas uppfattning, att den omständigheten,
att kristidens osunda jordspekulationer tilläventyrs i en framtid ånyo
inträda, kan eller bör motivera antagandet av nu föreslagna eller därmed likartade
tvångsbestämmelser.

Första kammaren godkände utskottets hemställan, under det att andra kammaren
biföll en vid utskottets utlåtande fogad reservation, vari hemställdes, att
riksdagen måtte annålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast framlägga förslag
till definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags och ekonomiska
föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket samt jämväl
taga i övervägande, i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg kunde erfordras
och åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters förvän- av dylik egendom.

Vid 1924 ars riksdag förekom även motioner (nr 101 i första kammaren och
nr 182 i andra kammaren) om antagande av en lag om förbud i vissa fall för
enskild person att förvärva fast egendom. Detta lagförslag, som hade avseende
å bolagsfunktionär och dennes make, avsågs utgöra ett provisorium i avbidan
på ifrågasatt bulvanlagstiftning.

Pa hemställan av andra lagutskottet avslogos dessa motioner av riksdagen.

Vid 1925 års riksdag blev sistnämnda fråga åter framförd i motion nr 281
i första kammaren, men blev jämväl nu på hemställan av andra lagutskottei
avslagen av riksdagen. Vid samma riksdag antogs emellertid lag om bulvan
förhallande i fråga om fast egendom.

Riksdagen

1925.

I motionen har icke förebragts någon utredning rörande det nu förefintliga Utskottet,
behovet av den ifragasatta koncessionslagstiftningen.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Tidigare har framhållits, att vådan vid de enskilda spekulanternas jordförvärv
huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna, da de från spekulanterna
återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer eller mindre vanhävdat
skick såväl vad angår skogen som beträffande jordbruket. Vidare har uppgivits,
att i de fall, då fastighet förvärvades av jordstyckningsspekulant, utstyckningen
ofta skedde på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt
sätt. Vid de senare årens lagstiftning har emellertid denna fara blivit
beaktad. År 1923 har genomförts skogslagstiftning, som torde bereda erforderligt
skydd mot ödeläggelse av den växande skogen, och vid 1927 års riksdag
har antagits en vanhävdslag, som har tillämplighet jämväl å sådana enskilda
spekulanter tillhöriga fastigheter, vilka äro underkastade sociala arrendelagbestämmelser.
Slutligen bör erinras om 1926 års jorddelningslagstiftning, som
avser att lämna garantier mot olämplig jordstyckning.

Utskottet har sålunda icke kunnat finna, att behov av den ifrågavarande
lagstiftningen blivit uppvisat, och får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Almkvist, Frändén
och Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herr Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Ros, ödström*, Johanson i Hallagården*, Jeppsson, Olovson i Västerås och Hansson
i Trollhättan*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation er:

1) av herrar Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar och Hansson i Trollhättan,
vilka instämt i motionens yrkande.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen utöver motionens motivering
ytterligare anfört följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

21

»Vid. tiden för tillkomsten av norrlandslagstiftningen utsträcktes arrendelagen
och vanhävdslagen att omfatta icke blott bolag utan även så kallade enskilda
spekulanter. Man ansåg sig i dessa fall kunna utan svårighet konstatera
spekulantförvärv på grund av frånvaro av bosättning (mantalsskrivning)
och innehavets beskaffenhet.

Vid övervägande av förvärvsförbud åter stannade man tills vidare vid bolagsförvärven,
ehuruväl redan i motionen år 1901 i norrlandsfrågan föreslagits
ett visst inbegripande även i enskildas förvärv. Redan av köpeavhandlingen
kunde nämligen konstateras, om ett bolagsförvärv ägde rum.

Föga tvekan rådde, att även i förvärvsförbudet borde såsom skedde i de två
ovannämnda lagarna även medtagas de enskilda spekulanterna. Här kunde
man dock icke av köpeavhandlingen uppdaga, om köparen var en mindre lämplig
förvärvare. Det kunde konstateras först senare, givetvis med enahanda
ledning som i arrende- och vanhävdslagarna. Vid fastighetsförvärv måste
emellertid även inom kort tid tillkomma lagfart. Allt detta gjorde, att bestämmelserna
i fråga om förvärvsförbud för enskilda spekulanter måste i viss
mån bliva mera komplicerade än för de båda andra lagarna.

Vid tiden för norrlandslagstiftningens tillkomst var ock ingripande mot de
omfattande bolagsförvärven det allra viktigaste. Det var vanskligt att i sammanhang
med norrlandslagstiftningens nyheter komplicera dem i första ansatsen
med en lagstiftning för enskilda spekulanter. Utarbetandet av en sådan
lagstiftning kunde också förhala den viktigaste lagstiftningens tillkomst.

Av dessa skäl erhöll lagstiftningen om förvärvsförbud ej samma omfattning
som arrende- och vanhävdslagarna. Denna åtskillnad bibehölls ock vid
den senare tillkomna utsträckningen av norrlandslagstiftningen.

Emellertid påkallades från olika håll under tidernas lopp, att även denna
kännbara lucka i lagstiftningen avhjälptes. I jordkommissionens instruktion
ingick sådant uppdrag, och kommissionen framlade år 1921 ett sammanfattande
förslag till lag om rätt att förvärva och besitta fast egendom, däri inbegripet
även enskildas förvärv. Det var, såvitt rörde enskilda, byggt på
grundsatsen, att enskilda förvärvare till avsevärdare fastigheter skulle söka
koncession hos länsstyrelsen. Därifrån undantogs dock alla, som inom viss
tid bosatt sig å fastigheten samt åtskilliga förvärv mellan anförvanter. I
tillämpningen kunde således ifrågakomma koncessionsplikt endast för ett
mindre antal förvärv, varibland de enskilda spekulanterna säkerligen komme
att representera huvudparten. Kommissionens åtta ledamöter voro, oavsett
partiställning, ense om detta förslag. En liknande lagstiftning är också genomförd
i Norge.

Nu reste sig en knappast sakkunnig men omfattande opinion mot just det,
som man förut äskat, nämligen kontrollen på enskildas förvärv. Denna opinion
utgick som vanligt från samhällets höjder och i all synnerhet från tongivande
kretsar inom städerna, som alltid betraktat landsbygden såsom sitt lystmäte.
Under sådana förhållanden vågade regeringen ej framlägga lagförslaget. Detta
var begripligt av tidsförhållandena och parlamentarismens nuvarande läge.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Norrlandslagstiftningens och numera rikslagstiftningens pa denna punkt
ofullständighet har ej kunnat undgå att fortfarande skapa menliga verkningar.
Motståndare till en social jordlagstiftning åberopa de enskilda spekulanternas
fria förvärv än såsom den största överhängande faran och än såsom en
övergående kristidsföreteelse, allteftersom det behöves för att misstänkliggöra
eller hindra socialt lagstiftningsarbete i jordfrågan.

Lagutskottet har nu i anslutning till denna taktik pa rak arm påbjudit att
berörda förvärv få anses vara allenast en kristidsföreteelse. Samtidigt föreligga
mångahanda bekymmer över bulvanförvärven, vilka just äro en följd av
bristen på lagstiftning i det nämnda avseendet. Den nya egnahemsstyrelsen
åter betraktar de enskilda spekulanternas förvärv såsom en permanent företeelse.
Lagutskottet försäkrar, att alla enskilda spekulanters förvärv återgå
till bondebefolkningen. Samtidigt förklarar egnahemsstyrelsen, att bondebefolkningen
icke kan köpa bulvanspekulanters egendomar, även om de utbjudas.
''För övrigt, enskilda spekulanters gårdar kunna väl säljas till andra spekulanter,
och äro de bulvaner till bolag, kommer givetvis någon försäljning till
bondebefolkningen ej i fråga. Trots bulvanlagen fortfara också bulvanköp i
OTterna, såsom i ortförhållandena insatta riksdagsmän intyga. Detta i sådant
fall tack vare det förhållandet, att statsmakternas tongivande kretsar
ha ekonomiskt intresse av, att bulvanlagen kringgås. De vilja följaktligen
undgå effektiva åtgärder, av vilka den i motionen föreslagna är den verksammaste.

Utskottet förmodar till sist, att ingen fara finnes för skogen å de enskilda
spekulanternas hemman. Detta trots att även den gällande skogsvårdslagen i
väsentliga delar endast är en återväxtlag, och att från orterna inberättas, hurusom
en del bulvanhemman totalavverkas»;

2) av herr Olovson i Västerås.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290790