Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

I

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1929 kl. Vä 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av sjömanslagen
till svenska sjömäns skydd under uppehåll
i främmande hamnar.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 55 i första kammaren av herr Bergman
m. fl. med instämmande beträffande motionens syfte av herr Israel Holmgren
m. fl. samt nr 86 i andra kammaren av herr Björn Holmgren m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte för
sin del besluta, att 20 och 73 §§ i sjömanslagen den 15 juni 1922 ändras i huvudsaklig
överensstämmelse med följande förslag:

Föreslagen lydelse.

v... 20

Sjöman äger fordra, att viss del av
betalas till bestämd person här i riket
i svensk bank.

Vid påmönstring å fartyg i utrikes
fart skall sjöman anordna dragsedel
för minst halva hyran att av redaren
månatligen utbetalas till bestämd
person eller förening här i riket
eller för sjömannens räkning insättas
i svensk bank. Sådan dragsedel må
icke under anställningstiden av sjömannen
nedsättas under halva hyresbeloppet,
ej heller återkallas; dock vare
det sjömannen obetaget att insätta
annan förmånstagare. Skulle han vid
påmönstringen underlåta att uppgiva
viss förmånstagare, skall halva hyran

Bihang till riksdagens protokoll 1U2''K

Nuvarande text.

§■

hyran efter dragsedel månatligen uteller
för sjömannens räkning insattes

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga hyran icke förslår
till täckande av sjömannen ålagt
disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk
mot honom.

samt. 1 avd. -4 häft. (Nr 6.)

1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Föreslagen lydelse. Nuvarande text.

för sjömannens räkning av redaren insättas
i postsparbanken i Stockholm.

Drag sedelsbeloppet må av redaren
nedsättas allenast i den mån den övriga
hyran icke förslår till täckande
av sjömannen ålagt disciplinstraff eller
redarens ersättningsanspråk mot
honom.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt i befälhavares ställe, straffes med böter:

1. Om han använder--—--omförmäld rapport.

9. Om han uraktlåter tillse, att
dragsedel anordnas, där så jämlikt
20 §, andra stycket, skall ske, eller
om han till sjömannen utbetalar penningmedel,
varöver enligt samma §
skolat förfogas genom dragsedel.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, far utskottet
hänvisa till motionerna.

Bestämmelser Enligt 61 § sjölagen den 23 februari 1864 ägde sjöman vid tjänstgöringens
™ hs^29 början rätt att erhålla förskott å hyran, nämligen en månads hyra, om han var
hyra. förhyrd månadsvis, och en fjärdedel av hyran, om han var förhyrd för resa.

På den ort, där lasten till större delen eller helt och hållet lossades, ägde sjömannen
erhålla »lika belopp av sin hyra, såvida det är förtjänt».

I 99 § av sjölagen den 12 juni 1891 stadgades, att sjöman under resan ägde
utbekomma intill två tredjedelar av hyran, i den mån den var förtjänt. En
tredjedel av hyran ägde befälhavaren innehålla till dess sjömannen entledigades.
Till motivering av stadgandet anfördes:

Föreskriften i 61 § Sjöl. om sjömannens rätt till förskott har icke upptagits
i förslaget, då sjöman, som önskar sådant, får göra dess erhållande till villkor
för förhyrningen, och det ingalunda kan anses lämpligt att i lagen uppställa
såsom regel, att ett kontant förskott skall ställas till sjömannens disposition. —
Enligt nämnda lagrum kan sjöman bliva berättigad att i hamn, där lossning sker,
utbekomma hela sin förtjänta hyra. Då en synnerligen kraftig garanti mot
rymning ligger däri, att sjömannen vet sig alltid komma att förlora nagot genom
att rymma, har förslaget berättigat befälhavaren att till avmönstringen innehålla
en tredjedel av hyran. Detta stadgande, som jämväl är nödigt, om ej befälhavarens
rätt att straffa genom mistning av hyra enligt 102 § skall bliva illusorisk,
måste för övrigt anses jämväl lända till sjömannens verkliga nytta.

I förberedande förslaget till sjömanslag — avgivet efter skandinaviskt samarbete
den 4 juni 1920 av sjölagskommittén, däri redare, fartygsbefäl, maskin -

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

befäl och sjöfolk av manskapsklassen voro representerade — stadgades, att
befälhavaren ägde att vid varje tillfälle, då betalning skedde, till dess sjömannen
entledigades, innehålla en tredjedel av hyra, som sjömannen icke förbehållit
sig att få utbetald till viss person här i riket eller för sin räkning insatt
i svensk bank. Dock finge sammanlagt icke innehållas mer än en halv
månads hyra. I sistnämnda avseende anfördes i motiven, att sjömannen skulle
utan en dylik begränsning med hänsyn till storleken av de dåmera utgående
hyrorna kunna komma att undandragas förfoganderätten över mera än skäligt
stora belopp och även lida märkbar ränteförlust. I avgivet yttrande föreslog
kommerskollegium, att sista punkten helt utginge och stadgandet därigenom
bringades i större överensstämmelse med gällande lag, som syntes vara
mera än förslaget ägnad att tillgodose sjömannens eget verkliga bästa, särskilt
i utländska hamnar. Socialstyrelsen yttrade:

Med hänsyn till det synnerligen behjärtansvärda och jämväl från nationalekonomisk
synpunkt viktiga önskemålet att från förslösande rädda sjömännens intjänta
avlöning anser styrelsen sig icke kunna underlåta att ifrågasätta, om ej
den nya begränsningen till en halv månad borde utgå eller ock avsevärt utvidgas.
Om sådan ändring vidtages, synes sjömannens fordran å det innestående beloppet
böra löpa med skälig ränta, till exempel 6 %.

I det slutliga förslaget till sjömanslag företogs icke någon saklig ändring på
denna punkt, da det syntes riktigt, att rätten att innehålla hyra inskränktes till
vad som finge anses oundgängligen nödigt. Förslaget godkändes ock av Kungl.
Maj:t och riksdagen. Ifrågavarande stadgande, 21 § i lagen, lyder så: »Av hyra,
som skall kontant utbetalas till sjömannen, äger befälhavaren att varje gång
betalning sker innehålla en tredjedel, till dess sjömannen avgår från tjänsten.
Innehållet belopp må dock icke vid någon tid överstiga hyra för en halv månad.»
Att märka är, att rätten att innehalla hyra gäller allenast hyra, som kontant utbetalas,
samt att endast en tredjedel av den hyra, som kontant utbetalas vid varje
tillfälle, må innehållas.

I fråga om utbetalning av sjömans hyra upptog sjölagskommittén i det förberedande
förslaget till sjömanslag en bestämmelse, vartill motsvarighet tidigare
saknades. Redaren ålades nämligen skyldighet att, om sjöman det påfordrade,
under tjänstetiden utbetala viss del av hyran till person här i riket eller insätta
den för hans räkning i bank. Till stöd för detta stadgande, som inflöt i lagens
20 §, anförde kommittén:

Sjöfolkets säregna levnadsförhållanden göra, att frestelserna för sjömannen
att förslösa lönen efter hand som den kommer i hans hand säkerligen äro större
än i flertalet andra yrken. Lagstiftningen i olika länder har haft sin uppmärksamhet
riktad härpå. Salunda ma erinras om den engelska Merchant
Shipping Acts regler om s. k. dragsedel och om den nordamerikanska Seamans
Acts kategoriska förbud mot lämnande av förskott å hyra. De nordiska sjölagarna
innehålla icke några bestämmelser uti ifrågavarande syfte; stadgandet
i sjölagens 99 §, att befälhavaren äger intill entledigandet innehålla en
tredjedel av hyran har tillkommit med ändamål att skaffa en garanti mot
rymning och att säkerställa verkställandet av disciplinär bestraffning.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Den stora betydelsen av att sjöfolkets sinne för sparsamhet uppmuntras och
att sparandet stödjes synes väl motivera, att lagstiftningen därvid medverkar,
i den mån så kan lämpligen ske. Det har emellertid icke funnits tillrådligt, att
härutinnan vidtagas åtgärder, som för sjömännens del hava karaktär av tvång.

Motionerna. Såsom framgår av ovan intagna förslag till lagtext, avse motionärerna, att
sjöman skall vara pliktig anordna dragsedel för minst halva hyran. Straffansvar
föreslås, därest befälhavare uraktlåter tillse, att dragsedel anordnas,
eller ock utbetalar penningar, varöver skolat förfogas genom dragsedel. Då
med sjöman enligt svensk sjörättslig terminologi förstås envar av den egentliga
besättningen — vartill befälhavaren dock icke räknas — skall enligt förslaget
skyldighet att anordna dragsedel åvila såväl styrmän och andra befälspersoner
av besättningen som manskapet.

Framställning
i ämnet
av generalkonsul

H. Petri.

Utredning

genom

kommers kollegium.

I en den 11 september 1924 dagtecknad skrivelse bär svenske konsuln i
Antwerpen generalkonsul H. Petri gjort en framställning i ämnet hos ministern
för utrikes ärendena. I skrivelsen har Petri efter en längre motivering framlagt
ett förslag till ändring av vissa paragrafer i sjömanslagen samt hemställt
om vidtagande av de åtgärder för frågans vidare utredning, som kunde prövas
lämpliga. Den 28 september 1925 överlämnades skrivelsen till handelsdepartementet,
och den 1 oktober samma år anmodade chefen för nämnda departement
kömmerskollegium att i ärendet avgiva yttrande. Kollegium beredde därefter
Sveriges Allmänna Sjöfartsförening, Sveriges Redareförening, Sveriges
Fartygsbefäls Förening, Svenska Maskinbefälsförbundet samt Svenska Sjömansunionen
och Svenska Eldareunionen tillfälle att avgiva yttrande i ärendet.
Av nämnda sammanslutningar hava alla utom eldareunionen avgivit yttrande.
Dessa yttranden hava inkommit i november 1925, utom sjöfartsföreningens och
fartygsbefälsföreningens, vilka avgivits i januari respektive juni 1927.

Enligt Petris förslag skulle i utrikes fart endast hälften av den intjänade
hyran under tjänstetiden få utlämnas. Den andra hälften skulle vid avmönstring
i Sverige överlämnas till sjömannen men vid avmönstring å utrikes ort
av fartygsbefälhavaren redovisas till därvarande konsul, varefter beloppet
skulle översändas till Sverige för att för sjömannens räkning insättas i sparbank.

I sitt yttrande över förslaget meddelar redareföreningen, att den visserligen
anser sig icke utan vidare kunna tillstyrka bifall till förslaget oförändrat men
dock finner syftet i förslaget vara värt så stort beaktande, att en utredning
av frågan av sakkunniga måste anses vara tillrådlig. Maskinbefälsförbundet anser,
att Petris skrivelse icke bör föranleda till någon lagstiftningsåtgärd och
att, därest någon sådan anses erforderlig för manskapet, undantag dock göres
för befälet. Sjömansunionen hemställer, att förslaget till lagstiftning icke
måtte till någon åtgärd i föreslagen riktning föranleda. Styrelsen för s.jöfartsföreningen
— vilken förening bland annat har till syfte att verka för befrämjandet
av svenska sjöfartens utveckling och intressen samt ändamålsenligt representerande
av den svenska sjöfarten jämte alla därmed förknippade intressen
och vars styrelse representerar redare, fartygsteknici, sjöassuradörer,
skeppsklarerare, befälhavare och styrmän, maskinister samt sjöfolk av manskapsklassen
—- har i sitt yttrande, som är enhälligt, anfört:

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

5

De skäl, som föranlett framläggande av förevarande förslag, kar styrelsen
funnit synnerligen behjärtansvärda. Även styrelsen är av den uppfattningen,
att intet må försummas för att råda bot på de uppenbara missförhållanden,
som i förslagets motivering beröras. Styrelsen är emellertid icke, i varje fall
icke för närvarande, övertygad om att det är vare sig ändamålsenligt eller
nödvändigt att för detta syfte anlita så ingripande och för den enskilde individen
säkerligen mindre tilltalande åtgärder, som förslaget åsyftar.

Det torde till en början ingalunda få anses sannolikt, att med dessa åtgärder
skola träffas just de sjömän, för vilka åtgärderna äro avsedda och till vilkas
hjälp de skulle anlitas. De sjömän, varom motiveringen närmare ordar,
lära nog trots de föreslagna restriktionerna tillse, att de snarast möjligt komma
över sina besparingar, något som med nutidens kommunikationsmöjligheter
icke möter någon större svårighet. Väl skulle det åter å ena sidan kunna
förväntas, att förslagets realiserande skulle i någon mån förhindra sjömän
med svagare karaktär att under utnyttjande av hamnarna-s nöjesmöjligheter
råka ut för sådant förfall, som förslaget avser att förekomma. Men styrelsen
anser det å andra sidan icke utan visst fog kunna förmodas, att de möjligheter
till sparverksamhet, som den nyligen antagna lagstiftningen i förevarande
avseenden medfört, skola så småningom visa sig hava så trängt igenom, att
ytterligare särskilda åtgärder i lagstiftningsväg skola kunna i stort sett undvikas.
Styrelsen syftar härvid främst på genomförandet med den nyligen
ikraftträdda sjömanslagen av lagstadgad rätt för sjöman att få viss del av
hyran efter dragsedel månatligen utbetald till bestämd person i Sverige eller
för sjömannens räkning insatt i svensk bank. Genom åtgärder till uppmuntrande
av ett ökat användande av bland annat detta betalningssätt kan uppenbarligen
mycket vinnas i det syfte, varom här är fråga.

Såsom exempel på åtgärder i sistnämnda avseende vill styrelsen särskilt
nämna: energisk agitation av och inom de sjöfartsorganisationer, som av frågan
beröras, undersökning av möjligheterna att för ett praktiskt ordnande av
sparsamheten bland sjöfolket anlita postsparbanken, utfärdande av anmaning
till sjömanshus och mönstringsförrättare å utrikes orter att i största möjliga
grad verka för spridande av kännedom bland sjöfolket om de sparmöjligheter,
som sjömanslagen anvisar, samt för sjöfolkets användande av dessa möjligheter
ävensom anbringande tvärs över motbokens framsida med starkt tydlig
skrift av förslagsvis orden: »Använd dragsegel». I detta sammanhang
vill styrelsen ock framhålla den gagnande verksamhet, som utövas av Föreningen
för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar, samt angelägenheten
av att särskilt den svenska avdelningen av denna förening, vars verksamhet
måste anses tjäna de syften, varom här är fråga, på allt sätt understödjes.

Med det nu anförda vill styrelsen emellertid icke anses hava gjort gällande,
att det skulle vara uteslutet, att ytterligare åtgärder eventuellt i den riktning
förslaget åsyftar, i en framtid kunna befinnas erforderliga. I anslutning till
vad ovan uttalats vill styrelsen endast hävda att, med hänsyn till den korta
tid, under vilken nu gällande bestämmelser i ämnet varit i kraft, det föreligger
starka skäl att tills vidare ställa sig avvaktande och först sedan en jämförelsevis
avsevärd tid förflutit efter en närmare undersökning av de nya bestämmelsernas
verkningar taga under övervägande huruvida och eventuellt
vilka ytterligare åtgärder, som då kunna visa sig vara av förhållandena påkallade.

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att förevarande förslag
icke måtte för närvarande föranleda särskilda åtgärder i vidare mån än
styrelsen i det föregående antytt.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

I nu återgivna yttrande har fartygsbefälsföreningen förklarat sig kunna
helt instämma.

Anledningen till att kommerskollegium ännu icke avgivit sitt utlåtande lärer,
enligt vad utskottet erfarit, särskilt vara att söka i en önskan att erhålla ytterligare
erfarenhet om verkningarna av de år 1922 genomförda ändringarna i lagstiftningen
rörande betalningen av sjömans hyra. Emellertid pågår för närvarande
i kommerskollegium en undersökning, i vad mån den i sjömanslagen införda
rätten för sjöman att anordna dragsedel lett till ökad användning av detta
hyresbetalningssätt. Ännu föreligga allenast vissa preliminära siffror i detta
avseende, nämligen för »en sommarmånad 1928» från medlemmar av Sveriges
redareförening beträffande fartyg i utrikes fart. Oaktat någon jämförelse med
förhållandena före sjömanslagen icke kunnat ske och trots att siffrorna äro av
preliminär karaktär, torde de likväl erbjuda ett visst intresse. Under den avsedda
sommarmånaden 1928 förfogade 3,326 man genom dragsedel över hyra
till ett belopp av 491,600 kronor. Av nämnda antal man voro 1,137 styrmän
och maskinister och det av dem inbetalade beloppet utgjorde 291,300 kronor. De
personer, som sålunda anlitat dragsedel, utgjorde 34.9 procent av hela den
undersökta personalen, och dragsedelsbeloppet uppgick därvid till 35.1 procent
av de totala avlöningsbeloppen.

Utredning I anslutning till sin förberörda framställning har generalkonsul Petri uttryckt
atrikesde- en önskan att genom utrikesdepartementets försorg upplysningar måtte införpartementet.
skaffas rörande de erfarenheter, som gjorts av andra svenska konsuler angående
behovet av lagstiftningsåtgärder i syfte att inskränka utbetalningen av sjömännens
hyror i utländska hamnar. Petri har tillika anhållit, att konsulerna
i samband därmed måtte anmodas att besvara vissa frågor. Med anledning
härav har från utrikesdepartementet den 9 januari 1929 utsänts ett frågeformulär
till generalkonsulerna i London och Hamburg samt konsulerna i Reval,
Bordeaux, Marseille, Nantes, Rouen, Genua, Leningrad, Barcelona, Bilbao, Lubeck
och Stettin med anmodan att i vad anginge förhållandena å deras verksamhetsorter
inkomma med utredning i ärendet. Yttranden hava inkommit
från dessa konsuler samt vice konsulerna i Hull, Liverpool och Dunkerque,
varjämte svenske sjömanspastorn i London yttrat sig i ärendet. Av yttrandena
anser utskottet sig böra återgiva dem, som avgivits av generalkonsulerna i
London och Hamburg samt konsuln i Marseille.

Generalkonsuln Generalkonsuln i London E. G. Sahlin anför till svar å de frågor, som fram i

London.

ställts:

1) Förslösa svenska sjömän ofta sina hyror?

Ehuruväl förhållandena i London och överhuvudtaget i England i detta
hänseende äro bättre än i ett flertal kontinentala hamnar, kan det å andra sidan
icke bestridas, att det understundom inträffar, att sjömän förslösa sina
hyror härstädes.

''2) Bliva sjömännen ofta nödställda och falla de därvid konsulatet till last?

Med hänsyn till det stora antal svenska sjömän, som årligen besöker London
(exempelvis 28,000 år 1927), torde det med skäl kunna påstås, att förhållandevis
mycket få fall av nödställd belägenhet förekomma. Sålunda hava under
1928 endast cirka 14 personer erhållit understöd från generalkonsulatet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

3) I vilken ungefärlig proportion härröra sig de nödställda svenska sjömännen
från svenska, respektive utländska fartyg?

Enligt här tillgänglig statistik torde omkring 30 % av de nödställda sjömännen
hava tillhört svenska samt omkring 70 % utländska fartyg.

Huru stor procent av de senare hava tillhört

a) brittiska, tyska, franska och amerikanska fartyg?

Omkring 40 %.

b) norska, danska, finska och belgiska fartyg?

Omkring 60 %.

4) Uppträda sjömännen ofta berusade i land?

Under de senaste åren har en märkbar nedgång gjort sig gällande vad angår
dryckenskapen bland sjömännen. Under de senaste fem åren har det sålunda,
så långt generalkonsulatets erfarenhet sträcker sig, förhållandevis sällan förekommit,
att sjömän uppträtt berusade i land. I skrivelsen (se här nedan) utvecklas
närmare de förhållanden och åtgärder, vilka samverka till upprätthållandet
av en jämförelsevis god ordning även i hamnkvarteren.

5) År det vanligt, att de häktas för lösdriveri eller brott?

Nej. Under de senaste tre åren har intet dylikt fall kommit till generalkonsulatets
kännedom.

6) Förekomma »beach-combers» (»bommare») i större utsträckning bland
sjömännen?

På grund av de stränga invandringsbestämmelserna, de dyra levnadsomkostnaderna
samt även dockområdenas avgränsning förekomma internationella
beach-combers ytterst sällan i London.

7) Händer det ofta, att sjömännen bliva s. k. »efterseglade», och vilka ära
de vanligaste orsakerna därtill?

Enligt vad generalkonsulatet har sig bekant förekommo 1927 fem och 1928
två fall, då sjömän blivit »efterseglade». Orsaken har i dessa fall oftast stått
i samband med spritförtäring.

8) Förekommer det, att sjömännen bliva bestulna under sina besök i hamnstäderna? Under

de senaste åren har det mycket sällan förekommit i London.

9) Bliva sjömännen ofta utsatta för olyckor, med eller utan dödlig utgång,
under sina landsbesök, och vilka äro de vanligaste orsakerna därtill?

Under 1928 inträffade tvenne drunkningsolyckor, båda under december månad.
Vederbörande polisundersökning har i intetdera fallet lett till fastställande
av de närmare orsakerna, i annan mån än att det konstaterats, att olyckorna
hänt under den mörka delen av dygnet och i disigt väder, samt att de båda förolyckade
tyckas hava omkommit under försök att gå ombord på sina fartyg,
vilka legat ett stycke ut från kajen. Den ene av de båda omkomna obducerades,
varvid bl. a. anmärktes, att spår av alkohol icke kunde påvisas i maginnehållet.

10) Förekomma ofta veneriska sjukdomar bland sjömännen?

Ja, erfarenhetsmässigt i stor utsträckning. Några belysande siffror kan emellertid
generalkonsulatet icke angiva.

11) Hemsända sjömännen penningar genom konsulatets försorg, och huru
mycket år 1928?

I mycket ringa omfattning. År 1928 hemsändes endast £ 8 medelst sjömansinvisningar.
Emellertid må det anmärkas, att samtidigt cirka 9,000 kronor hemsänts
genom sjömansprästen.

Generalkonsul Sahlin har därjämte i ett särskilt yttrande anfört:

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Varje försök att i möjligaste mån förebygga, att svenska sjömän förslösa sina
penningmedel i främmande hamnar, synes mig vara värt att beaktas. Visserligen
torde så upprörande fall, som man får höra talas om från vissa kontinentala
hamnar, mera sällan förekomma i London, men å andra sidan kan det ej
bestridas, att även härstädes sjömän understundom förbruka sina hyror på ett
sätt, som det synes vara ett samhällets intresse att söka förhindra. Jag har
därför redan länge haft min uppmärksamhet fäst på denna fråga, och det förefaller
mig, som om det nu ifrågavarande förslaget innebure ett beaktansvärt
uppslag till lösningen av ett problem, inför vilket statsmakterna svårligen kunna
ställa sig likgiltiga.

Det är ju dock så på många livets områden, att sociala krav i allmänhet och
särskilt strävan att skydda svagare individer från undergång nödvändiggöra
föreskrifter, varigenom även den oförvitlige medborgaren finner sin handlingsfrihet
beskuren i ett eller annat avseende. Detta är emellertid en sak, som den
lojale samhällsmedlemmen måste underkasta sig till det helas bästa, och det kan
ur denna synpunkt förefalla svårt att förstå, varför vår sjömanskår skall resa
ett så kraftigt motstånd mot att den antydda principen får sin tillämpning även
för dess del. Det är dessutom att märka, att vår lagstiftning redan är inne på
den vägen, att en del av hyresbeloppet må innehållas, intill dess sjömannen avgår
från tjänsten, och jag vill i förbigående nämna, att, enligt min erfarenhet, befälhavarna
för närvarande i stor utsträckning begagna sig av denna i § 21 i sjömanslagen
berörda möjlighet. Man kunde därför tycka, att avståndet från nuvarande
förhållanden och till det av generalkonsuln Petri framställda förslaget
icke borde förefalla så stort.

_ Å andra sidan kan det naturligtvis icke förnekas, att allt vad tvångslagstift -ning heter i princip är föga tilltalande, samt att det skulle vara lyckligare, om
de anmärkta missförhållandena kunde undanröjas utan tillgripande av dylika
åtgärder, och att man finge se en förbättring på detta område såsom ett naturligt
led i den alltjämt fortgående stegring av det svenska folkets ansvarskänsla,
hyfsning och allmänna kultur, som sedan länge kunnat tydligt förmärkas, och
vilken, enligt min erfarenhet, ingalunda lämnat vår sjömanskår oberörd.

Denna sistnämnda synpunkt står särskilt för mig. när jag genomgår erfarenheterna
från mitt verksamhetsområde, ty det kan icke påstås, att förhållandena
i London och andra brittiska hamnar skulle i och för sig böra anses påkalla en
lagstiftning av föreslagen art. Å andra sidan är det av vikt att icke bortse
från det faktum, att för Londons vidkommande vissa yttre omständigheter i
väsentlig grad samverka till att åstadkomma en jämförelsevis god ordning även
i hamnkvarteren, och att detta i stort sett kan sägas vara fallet jämväl annorstädes
i England. En sådan faktor ligger redan i den härstädes rådande höga
prisnivån, vilken avsevärt försvårar anskaffandet av spritdrycker och som tillika
avskräcker sjömännen från att i större utsträckning besöka krogar och därmed
jämförliga lokaler. Härtill komma emellertid en mångfald restriktioner i avseende
å stängningstider m. m., som sedan kriget tillämpas med avseende å utskänkning
av spritdrycker, och vilkas efterlevnad strängt övervakas. Överhuvud
taget torde polisbevakningen kunna sägas numera stå på ett högt plan även inom
hamnkvarteren. Alldeles särskilt hava myndigheterna ett gott öga till »undesirable
elements» av utländsk nationalitet, varigenom de s. k. beach-combers
effektivt undertryckts —- i själva verket torde sådana numera knappast existera
i London. Hela denna organiserade utplundring av utländska sjömän, vilken
utgör ett så sinistert drag i många hamnar, är följaktligen något, som man här
ej har att räkna med.

Om jag så utförligt uppehållit mig vid den roll, som myndigheternas åtgärder
spela i fråga om den här rådande relativt goda ordningen, så är det för att före -

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

9

bygga, att förhastade slutsatser dragas av de glädjande rapporter beträffande
våra sjömän, som inga från detta land. Då det naturligtvis icke är möjligt att
astadkomma en sa att säga differentierad lagstiftning med olika bestämmelseT
för olika hamnar, så torde det, såvitt jag kan se, icke återstå annat än att anpassa
lagstiftningen efter förhallandena å de orter, där övervakningen från ortsmyndigheternas
sida är minst effektiv. Om därför, som det av diskussionen i
den fråga^vill förefalla, erfarenheterna från vissa andra orter peka på, att lagstiftningsåtgärder
i en eller annan form äro önskvärda, så lär man måhända icke
böra fästa avgörande vikt vid, att förhållandena inom ett visst område ej giva
anledning till bekymmer.

Konsuln i Marseille — generalkonsul F. Westrup -— tillkännagiver till en
början, att han på det varmaste förordar Petris förslag, samt anför till svar
å de frågor, som framställts:

1) Förslösa svenska sjömän ofta sina hyror?

Ja, ofta onekligen.

2) Bli sjömännen ofta nödställda och falla de därvid konsulatet till last?

Sedan sjömännen slarvat bort sina hyror vända de sig mestadels till konsulatet
med begäran om hjälp till kost och logi, i avvaktan på tillfälle att åter
påmönstra. Det är naturligtvis ofta svårt för konsulatet att alldeles vägra
dem understöd och blir det samtidigt svårt att undvika missbruk från sjömännens
sida. Konsulatet anser sig böra, så vitt möjligt är, hindra att sjömännen
driva omkring i hamnkvarteren och utsättas för misär och elände, oundvikliga
följder av lösdriveri i Marseille.

3) I vilken ungefärlig proportion härröra sig de nödställda svenska sjömännen
från svenska, respektive utländska fartyg?

Huru stor procent av de senare ha tillhört

a) brittiska, tyska, franska och amerikanska fartyg?

b) ^ norska, danska, finska och belgiska fartyg?

Då inga statistiska uppgifter föreligga är det svårt besvara denna fråga.
Det större antalet torde komma från norska, danska och brittiska fartyg. En
avsevärd del avmönstra i andra Medelhavshamnar och begiva sig hit i förhoppning
att här lättare. finna hyra. Ungefärlig beräkning: fr. andra franska
hamnar 40 %, fr. Spanien 14, Italien 12, andra medelhavshamnar 12, avmönstr.
här svenska f. 14, norska 4, engelska, tyska och italienska 1.3 %.

4) Uppträda sjömännen ofta berusade i land?

Sjömännen ha stor lätthet att här få spritvaror och den ofelbara följden är
att de ses ofta berusade i land och infinna sig ej sällan i berusat tillstånd å konsulatet.

5) Är det vanligt, att de häktas för lösdriveri eller brott?

Polisen företager allt emellanåt s. k. rassias, varvid även svenska sjömän bli
arresterade; då.de ofta sakna behöriga legitimationspapper samt existensmedel
bli de för lösdriveri dömda till fängelse under kortare tid. — Det händer även
att de bege sig till fots från italienska eller spanska hamnar och bli arresterade
på vägen, men oftast frigivna på konsulatets begäran.

6) Förekomma »beach-combers» (bommare) i större utsträckning bland sjömännen? Sådana

finnas, men ej i större utsträckning och torde deras verksamhet betydligt
begränsas sedan Marseille fått ett nytt tidsenligt skandinaviskt sjömanshem.

7) Händer det ofta, att sjömännen bli s. k. »efterseglade», och vilka äro de
vanligaste orsakerna därtill?

Ja ganska ofta; sjömännen bli ej sällan under landlov berusade och försum -

Konsuln

Marseille

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Generalkonsuln
i Hamburg.

ma att infinna sig ombord vid avgångstiden. Även är det numera en förevändning
för rymning; mannen rymmer ej mera, han är frånseglad och hoppas därigenom
ej bli behandlad såsom rymling.

8) Förekommer det, att sjömännen bli bestulna under sina besök i hamnstäderna? Ja,

det förekommer sorgligt nog mycket ofta. Det första en svensk sjöman
tycks göra, sedan han blivit avbetald, är att få sig en »drink» och bjuda kamraterna
på en sådan. Ofta kommer han ut från en av dessa otaliga kafeer utan
ett öre i fickan. Han vet ej huru det har gått till, ty han somnade oemotståndligt.

9) Bli sjömännen ofta utsatta för olyckor, med eller utan dödlig utgång, under
sina landbesök, och vilka äro de vanligaste orsakerna därtill?

Blott få dylika fall ha inträffat under senare tider bland de svenska sjömännen.

10) Förekommer ofta veneriska sjukdomar bland sjömännen?

Ja, ofta, en stor del av de sjömän som vända sig till konsulatet för sjukvård
äro veneriskt sjuka.

11) Hemsända sjömännen penningar genom konsulatets försorg, och huru mycket
1928?

Sjömännen hemsända penningar någon gång genom konsulatet, under ar 1928
fyra remissor å tillsammans Fes 3,913: 50.

Generalkonsul Westrup har därjämte hänvisat till en av honom avlåten skrivelse
till svenska beskickningen i Paris, däri han yttrat sig över Petris förslag.

Generalkonsuln i Hamburg — numera envoyén J. E. Hultman — lämnar följande
svar å de framställda frågorna:

1) Förslösa svenska sjömän ofta sina hyror?

Ja.

2) Bli sjömännen ofta nödställda och falla de därvid konsultatet till last?

Sjömännen bliva ofta nödställda, och i den omfattning gällande bestämmelser
medgiva lämnas dem därvid av generalkonsulatet understöd. ^ Förutom
understöd av större omfattning i särskilda fall (hemsändning, läkarvård m. m.)
har under år 1928 understöd (kost och logis under längre och kortare tider)
lämnats mellan 80 och 90 sjömän.

3) I vilken ungefärlig proportion härröra sig de nödställda svenska sjömännen
från svenska, respektive utländska fartyg? Hur stor procent av de senare
ha tillhört a) brittiska, tyska, franska och amerikanska fartyg, b) norska,
danska, finska och belgiska fartyg?

Flertalet nödställda sjömän hava hitrest antingen efter avmönstring i andra
hamnar eller direkt hemifrån, i avsikt att här söka hyra. Av de 16 hjälpsökande
sjömän, vilka här avmönstrats under tiden februari—december 1928,
hava enligt vederbörandes egna uppgifter 9 avmönstrats från svenska fartyg,
3 från norska, 2 från danska, 1 från tyskt och 1 från finskt fartyg.

4) Uppträda sjömän ofta berusade i land?

Ja. (Se nedan under 5.)

5) Är det vanligt, att de häktas för lösdriveri eller brott?

Statistik saknas. Endast i 5 fall erfor generalkonsulatet under år 1928 om
häktning av svenska sjömän. Det kan i detta sammanhang nämnas, att vid
rannsakningen av en för fylleri och våld å person häktad sjöman klagomål
inför rätten framfördes däröver, att svenska sjömän ofta i herusat tillstand
dreve kring i hamnkvarteren och ofredade befolkningen därstädes. Under

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

11

år 1927 blevo vid ett tillfälle på en gång 5 svenska sjömän häktade på grund
av hemfridsbrott i samband med fylleri.

6) Förekomma »beach-combers» (»bommare») i större utsträckning bland
sjömännen?

J a.

7) Händer det ofta, att sjömännen bli s. k. »efterseglade», och vilka äro de
vanligaste orsakerna därtill?

Ja. De vanligaste orsakerna äro slarv och fylleri.

8) Förekommer det, att sjömännen bli bestulna under sina besök i hamnstäderna? Sjömännen

uppgiva sig ofta hava blivit bestulna, men kunna i regel icke
redogöra för de omständigheter, under vilka det skett.

9) Bli sjömännen ofta utsatta för olyckor, med eller utan dödlig utgång,
under sina landbesök, och vilka äro de vanligaste orsakerna därtill?

Ja. Anledning: fylleri.

10) Förekomma ofta veneriska sjukdomar bland sjömännen?

J a.

11) Hemsända sjömännen penningar genom konsulatets försorg, och huru
mycket 1928?

Nej. För hemsändning av penningar anlita sjömännen härvarande sjömanspastor;
enligt av denne lämnad uppgift hemsändes under år 1928 per postanvisning
3,800 mark i poster i regel varierande mellan 150 och 400 mark. Härtill
komma per rekommenderade brev hemsända belopp.

Envoyén Hultman har därjämte anfört följande:

Det finnes helt visst ett stort antal svenska sjömän, som sköta sin ekonomi
och sina personliga förhållanden på ett sätt, som förtjänar obetingat erkännande,
men antalet av dem, som äro ohjälpliga slarvar, är förfärande stort. Efter
nära 25 års konsulattjänst står det för mig som ett oryggligt faktum, att
svenska sjömän utomlands i ohygglig grad förstöra ej blott penningar utan även
hälsa och framtidsmöjligheter. Man kan möjligen slå sig till ro med att tänka,
att situationen är hopplös, men jag har svårt att föreställa mig, att någon, som
under längre tid varit i kontakt med sjömännen och har sympati för dem, skulle
kunna göra gällande, att »det är bra som det är».

Angående de botemedel, som kunna komma i fråga, kan man naturligtvis vara
av olika mening. Det medel generalkonsul Petri föreslår är drastiskt, och jag
förstår, att det måste kännas sårande för de ordentliga sjömännen och ytterst
osympatiskt för slarvarna. För min del tror jag dock med generalkonsul
Petri, att förhållandena rättfärdiga utomordentliga åtgärder. Jag har aldrig
rätt kunnat inse, att så pass stora belopp av statens medel skola utgivas till
hjälpverksamheten bland sjömännen, vilken efter min bestämda övertygelse till
övervägande del kommer medborgare till del, vilka genom det allra grövsta vållande
råkat i nödställd belägenhet. Och jag har å andra sidan aldrig kunnat
finna bärande skäl för att sjömännen skola hålla sitt yrke och sina personer
mindre högt än exempelvis industriarbetaren och genom att i så exceptionell
utsträckning lita till statens välgörenhet ställa sig i en annan klass än andra
medborgare. Det förefaller mig, som om ett genomförande av generalkonsul
Petris förslag skulle medföra en icke ringa besparing av statsmedel och samtidigt
en kraftig uppryckning icke blott av sjömännens ekonomi utan även av
deras personliga förhållanden. I allt fall skulle jag icke vilja taga på mitt ansvar
att avstyrka förslaget.

Av innehållet i de övriga av konsulerna avgivna yttrandena får utskottet
allenast omnämna följande. Med få undantag hava frågorna 1) och 2) — om

12

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 6.

Sparverlcsamhst
bland
sjömän.

svenska sjömän ofta förslösa sina hyror samt om de ofta bliva nödställda och
falla konsulaten till last — besvarats jakande. Enligt flertalet svar har det övervägande
antalet nödställda svenska sjömän härrört från svenska fartyg. De
veneriska sjukdomarna hava i många fall uppgivits vara ofta eller rätt ofta
förekommande, och de penningbelopp, som hemsänts genom konsulaten, hava
merendels varit obetydliga. De konsuler, som närmare yttrat sig över Petris
förslag, hava i allmänhet uttalat sig till förmån för detsamma.

Enligt vad utskottet inhämtat hava jämväl konsuln i Le Havre samt vice
konsulerna i Gent och Ostende tillstyrkt Petris förslag, varjämte svenska ministrarna
i Bryssel och Paris hos ministern för utrikes ärendena hemställt, att
nämnda förslag måtte tagas under övervägande.

Till främjande av den frivilliga sparverksamheten bland sjömän hava vissa
åtgärder vidtagits. Sålunda har kommerskollegium i cirkulärskrivelse den 5
maj 1928 till direktionerna för samtliga sjömanshus i riket framhållit önskvärdheten
av att från sjömanshusens sida åtgärder vidtoges i syfte att bland sjöfolket
väcka och vidmakthålla intresset för hyresbetalning genom dragsedel.
I sådant avseende syntes det kollegium lämpligt och för saken gagneligt, att
innan motbok för sjöman från sjömanshus utlämnades, å densamma genom påstämpling
snett över hela yttersidan av dess främre pärm i röd färg och med
tydliga bokstäver anbragtes orden »Använd dragsedel».

Nämnas må ock, att i sjömännens egen facktidning en vädjan riktats till
sjömännen att med begagnande av dragsedelssystemet hemsända sina intjänta
penningar.

Enligt generalpoststyrelsens cirkulär den 1 februari 1929 kommer postsparbanken
att igångsätta en sparpropaganda bland de svenska sjömännen. Härom
meddelas i nämnda cirkulär följande:

Efter förhandlingar och i samförstånd med vederbörande statliga myndigheter
samt arbetsgivar- och personalorganisationer kommer postsparbanken att
i dagarna igångsätta en sparpropaganda bland de svenska sjömännen i enlighet
med nedanstående av samtliga parter godkända förslag.

Allmänna förutsättningar.

Postsparbanken åtager sig att omhändertaga, förvalta och redovisa hela
den del av hyran, som sjöman icke önskar själv vid avlöningstillfälle uppbära.
Häri inbegripes således icke blott egentliga sparmedel utan även sådana medel,
som sjöman önskar få utbetalta till annan person eller myndighet.

I överensstämmelse härmed åtager sig postsparbanken att för till sparanordningen
ansluten sjöman av hans i banken innestående behållning utbetala
krono- och kommunalutskylder samt varje annan likvid till stat, kommun eller
enskild, vilken han önskar fullgöra. Postsparbanken skall alltså i stort sett
fungera såsom intressekontor för de svenska sjömännen.

Anslutning till spar anordning en.

Sjöman, som önskar ansluta sig till sparanordningen, ifyller ett Anmälningskort
för erhållande av postsparbanksbok. Dylik blankett tillhandahålles
av postanstalterna, fartygsbefälhavare, rederier, sjömanshus, konsuler, sociala
tjänstemän inom sjömansvärlden samt framför allt av personalorganisationerna.

Ifylld blankett till anmälningskort insändes till postsparbanken.

Med ledning av å blanketten meddelade uppgifter utfärdar postsparbanken

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

13

dels postsparbanksbok och dels delägarbevis. Boken förvaras tillsvidare i postsparbanken,
under det att delägarbeviset översändes till rederiet för vidare
befordran till sjömannen. Innan beviset vidaresändes till sjömannen, antecknas
hos rederiet i liggare^ eller på annat lämpligt sätt sparbanksbokens nummer,
seriebokstav, därest sådan ingår i nummerbeteckningen samt motboksägarens
namn och födelsedag. Sedan delägarbeviset mottagits av sjömannen, bör detta
av honom förvaras.

Insättning.

Sjöman, som önskar att viss del av hyran skall under tiden för det mellan
honom och rederiet överenskomna tjänstavtalet innehållas och för hans räkning
insättas i postsparbanken, bör redan vid påmönstringen göra anmälan
därom till fartygsbefälhavaren. Härtill användes särskild blankett.

Sjöman skall äga att under pågående resa för något visst avlöningstillfälle
hos befälhavaren anhålla att ett större belopp än som förut bestämts skall för
hans räkning insättas i postsparbanken. För dylikt fall användes blankett,
som tillhandahålles av fartygsbefälhavaren.

Utan företeende av postsparbanksbok skall insättning kunna göras å sjömans
postsparbankskonto vid svensk postanstalt av honom själv, sjömanshus eller
annan. Sadan insättning skall med användande av vanligt inbetalningskort
verkställas genom inbetalning å postsparbankens postgirokonto nr 4910, därvid
a inbetalningskortets kupong om möjligt angives numret å vederbörande postsparbanksbok
eller delägarbevis.

Insättning kan också göras i utlandet genom förmedling av konsulat. Insättningsbeloppet
översändes av konsulatet till postsparbanken i bankcheck
eller postanvisning jämte uppgift om den postsparbanksbok, varå insättning
skall verkställas.

. Belopp, som av rederiet innehållits för insättning i postsparbanken, redovisas
till banken å insättningslista i tre exemplar. Listorna insändas i portofritt
kuvert, som efter rekvisition tillhandahålles rederiet av postsparbanken.
Slutsumman a insättningslista inbetalas av rederiet å postsparbankens postgirokonto
nr 4910 med användande av särskilda inbetalningskort, som ej behöva
frankeras. Sedan postsparbanken granskat insättningslistan, återsändes
det ena exemplaret kvitterat till rederiet.

Uttagning m. m.

Uttag, från sjömans postsparbankskonto skall kunna ske med eller utan
företeende av postsparbanksboken.

När sjöman vill disponera över sin postsparbanksbok, har han att till postsparbanken
insända delägarbeviset jämte uppgift å den adress, under vilken
boken skall översändas. Postsparbanken expedierar därefter boken i slutet.
rekommenderat brev. Därefter kan motboken användas för insättning och
uttagning som postsparbanksbok i allmänhet.

önskar sjöman sedermera åter deponera boken i postsparbanken, har han
att i kuvert, som tillhandahålles på samma sätt som anmälningskort, insända
densamma till banken, som tillställer honom nytt delägarbevis.

För utbekommande av medel å postsparbanksbok, som förvaras av postsparbanken,
har sjöman att verkställa skriftlig uppsägning å blankett, som
tillhandahålles av postanstalt, fartygsbefälhavare, rederi, sjömanshus och
konsulat. Uppsägningen insändes till postsparbanken i kuvert, som erhålles
i samma ordning som uppsägningsblankett. Motboksägare kan begära att
medel, som uppsägas, skola utbetalas till honom själv eller till annan, allt
enligt uppgiven adress.

Kontoutdrag expedieras till mothoksägaren omedelbart efter utgången av
kalenderår och dessutom på särskild begäran.

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Internationella
strävanden
efter förbättring
av
sjömännens
iörhallanden i
hamnstäder.

Statsverkets
utgifter för
sjömän.

I propagandasyfte har postsparbanken utsänt en broschyr, som bland annat
innehåller en av ombudsmännen hos Sjömansunionens och Eldareunionens Stockholmsavdelningar
författad uppsats »Några ord om sparandets betydelse».

Styrelsen för internationella arbetsbyrån beslöt i mars 1920 upprätta en kommission
av 12 medlemmar, vilken skulle fungera såsom en rådgivande institution
vid sidan av den sjöfartsavdelning, som upprättats inom arbetsbyrån; dess
förhandlingar skulle ledas av ordföranden i arbetsbyråns styrelse. Denna kommission
har fått namnet den paritetiska sjöfartskommissionen, emedan medlemmarna
alltid till lika antal utses av arbetsgivar- respektive arbetargruppen. 1
ett meddelande från socialrådet i Geneve den 29 februari 1928 anföres under
rubriken »Välfärdsanordningar för sjömän i hamnar» följande:

De sociala förhållanden, som råda i hamnarna, bilda ett av de allvarligaste
problemen inom sjöfartsnäringen. Bland de faror som hota sjömännen i hamn
är i främsta rummet att nämna risken för venerisk smitta, en fråga som också
sysselsatte Genuakonferensen (1920). En resolution antogs, i vilken uttrycktes
angelägenheten av att på internationell väg vidtaga åtgärder i och för förebyggande
och behandling av veneriska sjukdomar, innefattande bl. a. fri läkarvård
och medicin, lämplig upplysningsverksamhet samt anordningar för rekreation.
Arbetsbyrån har sedermera också ägnat uppmärksamhet åt denna fråga
och bl. a. utgivit en publikation rörande »Skydd för sjömäns hälsa mot veneriska
sjukdomar». Inom paritetiska sjöfartskommissionen har en subkommitté
företagit en utredning av hela frågan om skydd för sjömän i hamn samt konstaterat
att de förhållanden som råda äro synnerligen dåliga. »Det är ett betecknande
faktum», yttrar subkommittén, »att alla rapporter enhälligt konstatera,
att myndigheterna, centrala likaväl som lokala, praktiskt taget intet
gjort till skydd för utländska sjömäns intressen i de stora hamnarna. — Med
undantag för konsulerna är det praktiskt taget endast privata institutioner som
uträttat något av betydelse för att tillvarataga sjömännens intresse i främmande
hamnar.»

Bland de åtgärder, som förordas av subkommittén, må nämnas följande: upprättandet
av lokala kommittéer av representanter för redare och sjömän; viss
stängningstid för utskänkningslokaler; licenssystem för försäljning av narcotica;
successiv minskning av antalet utskänkningsställen; profylaktiska åtgärder
mot veneriska sjukdomar; kontroll över kringvandrande försäljare o. dyl.; tillfredsställande
polisbevakning inom hamnområdet; lämpliga belysningsanordningar
i dockor; inrättandet av förfrisknings- och rekreationslokaler.

Subkommitténs utlåtande framlades för sjömanskonferensen 1926 (i Geneve),
som uppdrog åt arbetsbyrån att fortsätta sina undersökningar. Sedermera har
beslutats att uppföra frågan om välfärdsanordningar för sjömän i hamnarna
på dagordningen för 1929 års sjömanskonferens.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer nämnda konferens att äga rum i nästkommande
oktober månad.

Beskickningars och konsulats utgifter för nödställda svenska sjömän framgå
av nedanstående tablå:

Sjukvård åt sjömän behäftade med venerisk
sjukdom...............

Kr.

1925

33,201: 09

1926

56,183:58

1927

41,437:15

1928

60.896:10

Hemsändning av nödställda sjömän ....

»

14,713: 76

12,696: 60

16,991:88

10,355:56

Sjukvård och understöd åt nödställda sjömän

»

33,230:34

50,315: 59

38,443: 40

62,479: 17

Återbetalt...............

Kr.

81,145:19

119,195: 77

96.872: 43

133,730: 83

>

4,631:98

4,002: 82

3,474: 85

5,406: 79

Återstår nettontgift för statsverket ....

Kr.

76,513: 21

115,192:95

93,397:58

128,324: 04

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

15

Utredningen i ärendet torde giva vid handen, att i vissa utländska hamnstäder
svenska sjömän utsättas för faror av olika slag, som ofta lett till skada
för dem och även vållat statsverket förluster. De skäl, som sålunda föranlett
motionerna, finner utskottet värda allt beaktande och delar motionärernas önskan
om åvägabringande av en förbättring i anmärkta hänseenden. Den utväg
motionärerna anvisat till vinnande av nämnda mål — en lagstiftning,
som skulle betaga såväl manskapet som samtliga befälspersoner utom befälhavaren
rätt att i utlandet uppbära hälften av sin arbetsförtjänst —- synes
dock utskottet ägnad att ingiva betänkligheter. Utskottet, som redan i
princip ställer sig tveksamt till lämpligheten av att på ett sådant område som
det förevarande ingripa med tvingande lagbud, anser jämväl, att det icke
utan fog kan befaras, att dylika lagbud kunde leda till trots och sålunda i
själva verket motverka sitt ändamål. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida
ett genomförande av förslaget verkligen skulle leda till så stora förbättringar
som avses, då ju en sjöman jämförelsevis lätt skulle kunna från
hemlandet återförskaffa sig de penningar, som hemsänts.

Förutom de betänkligheter, som en bestämmelse sådan som den föreslagna
i och för sig synes ägnad att framkalla, torde även andra skäl föranleda en
viss tvekan att nu skrida till lagstiftning i ämnet. Härutinnan får utskottet
främst erinra, att gällande stadganden om betalning av sjömans hyra trätt i
tillämpning först den 1 januari 1923 och således gällt blott i sex år. Lämpligheten
av en ändring i dessa bestämmelser redan nu synes med desto större fog
kunna ifrågasättas, som bestämmelserna vid sin tillkomst helt naturligt voro
föremål för ett noggrant övervägande jämväl ur de synpunkter, varom nu är
fråga, och det ej är ådagalagt, att hithörande förhållanden försämrats sedan
bestämmelserna trätt i kraft. Att märka är vidare, att åtgärder vidtagits i syfte
att på frivillighetens väg främja sparsamheten bland sjömännen, särskilt genom
den av postsparbanken i dagarna igångsatta sparpropagandan. Det synes
ock kunna antagas, att sjömännen själva inför det nu framförda kravet å
tvångslagstiftning skola i ökad omfattning genom sina organisationer och medelst
inbördes personlig påverkan komma att arbeta såväl för sparsamhetens
höjande som för åstadkommande jämväl eljest av förbättrade förhållanden i nu
förevarande avseende. Ytterligare må framhållas de strävanden, som för närvarande
från internationella arbetsbyråns sida göra sig gällande att söka avlägsna
själva roten till det onda, missförhållandena i vissa större hamnstäder.

Till de skäl, som sålunda torde kunna anföras mot att nu vidtaga en lagstiftningsåtgärd
i den av motionärerna önskade riktningen, kommer en omständighet,
som utskottet tillmätt avgörande betydelse vid sitt ställningstagande
till motionerna. På sätt den föregående redogörelsen giver vid handen,
är nämligen för närvarande under utredning ett till ministern för utrikes
ärendena ingivet förslag till lagändring, i huvudsak av den innebörd
motionärerna föreslagit. Det synes icke lämpligt, att innan denna utredning
bragts till slut och ärendet, sasom torde få antagas, blivit föremål för Kungl.
Maj :ts prövning, riksdagen beslutar en lagändring eller ens gör något mera
bestämt uttalande i frågan.

Utskottet.

16

Första lagutskottets utlåtande Nr C.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1929.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Svenson
i Eskhult*, Fehr, Norling, öhman och Julin, Teodor;

från andra kammaren: herrar Björkman*, Nilsson i Antnäs*, Lindqvist i Halmstad,
Lindley, Hedlund i Östersund*, Christenson, Olsson i Rimforsa och Jonsson
i Risinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Norling;

2) av herrar Larson i Lerdala, Fehr, Christenson och Olsson i Rimforsa, som
ansett, att motiveringen till utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

Vad i ärendet förekommit giver stöd för den uppfattningen, att på förevarande
område vissa missförhållanden råda av beskaffenhet att påkalla statsmakternas
synnerliga uppmärksamhet. Det synes visserligen varken riktigt
eller rättvist att antaga och har heller icke i motionerna uttalats, att svenska
sjömän på grund av svagare karaktär än sjömän från andra länder skulle vara i
särskilt behov av något genom lagstiftning anordnat skydd. Däremot synes
den olikhet, som föreligger mellan Sverige och vissa andra sjöfartsnationer i
fråga om hithörande lagstiftning, och de svenska sjömännens därav följande
relativt rikligare penningtillgång vid landbesök i främmande hamnar hava
gjort de svenska sjömännen till föremål för en uppmärksamhet av farligaste
art, som ofta lett till skada för dem och även vållat statsverket förluster.

Att för avhjälpande av ifrågavarande missförhållanden omedelbart besluta
lagändring på sätt motionärerna föreslagit, kan dock utskottet icke tillstyrka.
Enligt utskottets mening bör denna fråga först underkastas ytterligare utredning
under beaktande jämväl av frågan om möjligheten att på andra vägar nå
det av motionärerna avsedda syftet. Emellertid är, på sätt framgår av den
föregående redogörelsen, för närvarande under utredning ett till ministern för
utrikes ärendena ingivet förslag till lagändring, i huvudsak av den innebörd,
motionärerna föreslagit. Vid sådant förhållande och då det med säkerhet torde
kunna förväntas, att den sålunda igångsatta utredningen snarast möjligt skall
bringas till slut och att Kungl. Maj:t därefter kommer att för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen må kunna föranledas, synes det icke erforderligt,
att riksdagen nu vidtager någon åtgärd i ifrågavarande ämne.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290577