Första lagutslcottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud
i visst fall mot värnpliktigas skiljande från vid inkallelse
till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 325, vilken
behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt, att riksdagen
matte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas
skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring
inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg lämnas i de fall
värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning på
grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Eedan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns in- Äldre rån.
tagen en bestämmelse om förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från anställning.
I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av allmänna
beväringsmanskapet, att om en sadan person inkallats till tjänstgöring
eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara berättigad
att återgå i sin förra tjänst. I kungörelsen den 13 november 1860 angående
den allmänna beväringen stadgades sedermera i 30 §, att tjänstehjon eller lärling
vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst åtta veckor återgå
i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett allmänt stadgande i ämnet.
Med hänsyn till 1912 ars försöksmobilisering föreskrevs nämligen genom en den
10 juni 1912 utfärdad lag, att om en värnpliktig, som var lagstadd eller annorledes
anställd i annans tjänst eller arbete, var borta från sin anställning för fullgörande
av skyldigheter, som ålågo honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen,
husbonden eller arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja
den värnpliktige från anställningen.
De nu gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober 1914 Lagen den 16
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt oktober1914-denna lag må värnpliktig, som är anställd i annans tjänst eller arbete, ej skiljas
från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen
stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som kan bliva
föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där den värnpliktige
vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren en onk
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. lavd. 10 häft. (Nr 13.)
1
2
Första lagutslcottets utlåtande Nr 13.
tig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen är ytterligare föreskrivet,
att om värnpliktig lider skada därigenom att, i strid mot de nu återgivna
bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör vad honom till följd av
den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete åligger, husbonden eller
arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som strider mot lagens bestämmelser,
är ogillt.
Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen vid
remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:
Redan i Öl § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden
stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans arbete
anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för fullgörande av sin
medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren icke får
i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom från anställningen. Arbetstagaren
anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag, som kräver
särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället ålagd plikt, som han icke
kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det viktigaste allmänna
intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av vapenövningens
fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt
avseende vara förenade därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa
icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter
kunna föranledas för den värnpliktige, om han icke efter vapenövningens slut
äger att återvända till en anställning, som han vid dess början innehade. Det är
därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes,
och med hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet hos
arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa
av allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet
att entlediga arbetstagaren.
Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,
som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet
förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills
varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och
huvudsaklig tjänstgöring, dels ock repetitions-, reservtrupp- och landstorm sövningar.
På grund av respektive övningars längd medförde icke den första
tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp- pch landstormsövningarna,
rättighet enligt den ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd
anställning.
Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är viuppliktstjänstgöringen
väsentligt kortare än enligt 1914 ars härordning, .till t jämt gäller
dock, att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller
under lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen
de som tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring
om nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom
för studenter och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän,
är den första tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är
vanligt, att de värnpliktiga i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna
första tjänstgöringen fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet
varar tjugufem dagar och vid vissa andra vapenslag nagot längre. Som nagra
Första lagutslcottets utlåtande Nr 13.
3
reservtrupp- eller landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan
den praktiska betydelsen av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till
repetitionsövningarna.
Enligt vad utskottet inhämtat saknas i flertalet kollektivavtal bestämmelser
i förevarande ämne. Det förekommer emellertid, att i kollektivavtal stadgats
rätt för värnpliktig att efter vapenövningarnas slut bliva återtagen i arbete.
I andra kollektivavtal föreskrives, att arbetare efter fullgjord militärtjänstgöring
skall äga företräde framför andra till erhållande av arbete hos sin
förre arbetsgivare. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens
järnvägar, vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda
arbetarna vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt
s. k. distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission
för fullgörande av värnpliktsövning.
Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas
för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra
för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har ock, som nämnt,
stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt
motionärernas förslag skulle denna lag erhålla utsträckt tillämplighet.
Beträffande behovet av ett utvidgat förbud må erinras, att det ofta torde
ligga i arbetsgivarnas eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående
anställning visat sig dugliga. Att, som nyss omtalats, kollektivavtalen endast
i jämförelsevis ringa utsträckning innehålla bestämmelser om värnpliktigs rätt
till återanställning, torde ock tyda på att i själva verket något mera allmänt
behov av bestämmelser i detta ämne icke gjort sig gällande. Mot en utsträckt
lagstiftning i förevarande hänseende kan för övrigt anföras svårigheten att förläna
densamma nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare
understundom visa benägenhet att vid val mellan flera platssökande
giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade
från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag
kan vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem. som
hava värnpliktstjänstgöring att fullgöra.
På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas
hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från
anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka
motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej
skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 15 mars 1929.
Värnpliktig?
rätt till återinträde
i
tjänst enligt
kollektivavtal.
Utskottet.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Norling,
Jonsson i Lycksele, Julin, Teodor, Testrup och Julin, Fredrik;
från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Olsson
i Ramsta, Johansson i Brånalt, Hedlund i Östersund, fröken Wellin och herr
Grapenson.
Reservation
av herr Lindqvist i Halmstad, som anfört:
När man tager del av den motivering, som låg till grund för 1914 års lag
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, så
finner man, att justitieministern mycket starkt framhäver det berättigade uti
att en värnpliktig skall äga att efter fullgjord tjänstgöring återfå förut
innehavd anställning. Denna rätt, säger justitieministern, var given redan i
den gamla legostadgan av 1833. Här hade den grundsatsen vunnit erkännande,
att om en i annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta
från arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för
rikets försvar, så ägde arbetsgivaren icke rätt att därför skilja honom från
anställningen. Arbetstagaren ansågs i dylik händelse hava haft laga förfall
av sådant slag, som krävde särskild hänsyn. Att vapenövas framhölls vara en
av samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortovaro
hade påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Man vågade dock
icke sträcka den lagliga rätten att återfå arbetsanställning till all värnpliktstjänstgöring
utan begränsade rätten till att avse värnpliktsövningar om högst
sextio dagar, något som alltjämt gäller.
Motionen innebär förslag om borttagande av den nämnda tidsbegränsningen,
så att värnpliktig skulle äga rätt att återfå anställning oberoende av värnpliktstjänstgöringens
längd. Där återgång till anställningen av vissa skäl ej
vore möjlig, skulle staten enligt motionärernas förslag lämna gottgörelse åt
den värnpliktige.
Att staten på detta sätt skulle inskrida och lämna ekonomiskt understöd,
torde ur rent principiell synpunkt icke giva anledning till erinran. Däremot
torde de praktiska svårigheterna vara så stora, att man måste avstå från att
söka genomföra ett dylikt förslag. Den hjälp, som kan givas de värnpliktiga,
måste sökas på annat sätt, och enda möjligheten synes mig vara att
stadga rätt för värnpliktiga att återfå anställning efter tjänstgöringen utan
någon sådan tidsbegränsning, som nu i lagen finnes föreskriven. Utskottet
har i sitt avstyrkande av motionen framhållit, att något mera allmänt behov
av lagändring icke gjort sig gällande. Som stöd för denna sin uppfattning
åberopar utskottet, att kollektivavtalen endast i jämförelsevis ringa utsträckning
innehålla bestämmelser om värnpliktigas rätt till återanställning. Även
jag tror, att för anställda inom de stora industrierna och kommunikationsver
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
ken, där fackföreningar och kollektivavtal finnas, behovet icke är så stort som
på andra områden. Men att även där ett behov förefinnes, framgår av att
organisationerna stundom sökt skydda sådana värnpliktiga. Annorlunda ställer
sig säkert förhållandet beträffande affärs- och kontorsanställda samt arbetare
inom hantverket. Här finnas icke samma möjligheter att medelst organisation
och kollektivavtal skydda de värnpliktiga. Jag känner personligen
fall, där värnpliktig tillhörande någon av dessa grupper efter slutad tjänstgöring
icke återfått sin anställning. Det kan ej vara riktigt, att staten genom
lag tvingar den värnpliktige att lämna sin anställning och icke samtidigt drager
försorg om att han efter fullgörande av sin medborgerliga skyldighet blir
satt i tillfälle att återgå till anställningen. Jag inser väl, att förbudet att
avskeda anställd i de fall, varom här är fråga, kan, om arbetsgivaren så vill,
kringgås på många olika sätt. Men att arbetsgivarna i allmänhet skulle förfara
så lärer icke böra antagas.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande att för riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring av lagen den 16 oktober 1914 om förbud i
vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,
att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning om
högst 60 dagar borttages.