2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Historik.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1929 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande vägstämma.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
andra kammaren väckta motioner, nämligen

1) nr 187 av herr Andersson i Höör m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt låta verkställa utredning om huruvida och på vilket sätt beslutanderätten
inom vägdistrikt må kunna överlämnas till fullmäktige, valda
enligt proportionellt valsystem och på grundval av den kommunala rösträtten
eller på grundval av rösträttsbestämmelser, som giva en röst till
varje väghållningsskyldig, samt att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1930
års riksdag framlägga förslag i frågan; samt

2) nr 294 av herrar Hällgren och Johansson i Uppmälby, vari hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad och
skyndsam utredning angående förändring av bestämmelserna för de väghållningsskyldigas
rösträtt uti vägfrågor, syftande till att varje väghållningsskyldig
må erhålla en röst, samt att förslag härom om möjligt måtte föreläggas
1930 års riksdag.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för berörda framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

De ändringar i lagen angående väghållningshesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891, som år 1905 genomfördes, innefattade bland annat
nya bestämmelser till närmare reglering av de väghållningsskyldigas
självstyrelse, bland dem ordnandet enligt 52 § i gällande väglag om beslutanderätten
å vägstämma. Enligt nämnda paragraf beräknas röstvärdet
vid vägstämma efter vägfyrktal, som påföres enligt de i 59 § i
lagen angivna regler. I väghållningsdistrikt, som omfattar mer än en
kommun, äga de väghållningsskyldiga att å vägstämma låta sin talan
utföras genom av dem kommunvis å kommunalstämma efter vägfyrktal
utsedda ombud, vilka skola äga att rösta för sin kommuns hela vägfyrktal,
enskilda väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman själva
eller genom ombud, varom flera väghållningsskyldiga kunna förena sig,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

3

utöva rösträtt för eget fyrktal, som i ty fall avräknas från det, för vilket
vederbörande kommunalombud skulle äga rösta. Har rösträtten för jordbruksfastighet
av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn för hela
arrendetiden eller viss del därav, ej understigande ett år, äge arrendatorn
utöva rösträtten, så länge överlåtelsen gäller.

Såsom jämväl av motionärerna erinrats, har frågan om införandet av
begränsning av fyrktalsägares rösträtt i överensstämmelse med den inskränkning,
som 1900 genomfördes i fråga om kommunala ärenden, vid
flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1909 ars riksdag väcktes sålunda i detta ämne två motioner, vari
föreslogs, att å vägstämma rösträtt icke borde få utövas vare sig för i
väghållningsdistrikt ingående kommun eller av någon till kommunen hörande
enskild väghallningsskyldig för mer än en tiondedel av vägkållningsdistriktets
vägfyrktal. I anledning av nämnda motioner anhöll riksdagen
i skrivelse (nr 153), att Ivungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke
en begränsning borde ske av väghållningsskyldigs rösträtt å vägstämma;
och anförde riksdagen därvid bland annat följande.

»Det lärer icke kunna bestridas, att eu viss begränsning till förmån för
de mindre starka beskattningsobjekten och kommunerna i det förevarande
hänseendet visat sig vara av behovet påkallad. Härför tala liknande skäl,
som föranlett en begränsning av den kommunala rösträtten. Däremot håller
riksdagen före, att en dylik begränsning endast bör ske genom reduktion
av de enskilda vägunderhållningsskyldigas fyrktal, varigenom tydligen
även rösträtten för den kommun, de tillhöra, begränsas. Att härutöver
reducera kommunens fyrktal, när kommunen såsom ett slags representant
för sina medlemmar jämlikt 52 § genom det utsedda kommunombudet
utövar den dessa tillkommande rösträtt, synes riksdagen icke med
skäl kunna ifrågasättas. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse ej
skulle få annan praktisk betydelse, än att de enskilda väghållningsskyldiga
personligen eller genom ombud utövade sin rösträtt.»

Jämväl vid 1913 års riksdag väcktes en motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning, i vad mån en begränsning av de höga
röstetalens inflytande vid vägstämmor lämpligen kunde ske. I utlåtande
över denna motion (nr 27) förklarade sig jordbruksutskottet i allt kunna
ansluta sig till vad i ovan omförmälda motivering till 1909 års riksdags
skrivelse i ämnet anförts beträffande behovet av viss begränsning i rösträtten
vid vägstämmor till förmån för de mindre starka beskattningsobjekten
och kommunerna. Däremot ansåge sig utskottet kunna ifrågasätta,
huruvida en dylik begränsning, som däri förmenats, borde ske allenast
genom reduktion av de enskilda väghållningsskyldiges fyrktal.
Även med en dylik reduktion syntes det nämligen, enligt utskottets uppfattning,
lätt kunna inträffa, att i väghållningsdistrikt, som bestode av
flera kommuner, den största kommunen, särskilt där den läte sig företrädas
av ett i laga ordning utsett ombud, som representerade kommunens
hela röstetal, komme att helt behärska omröstningarna vid vägstämma
och sålunda fullständigt utesluta alla andra i distriktet ingående kom -

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

muner från varje inflytande på vägstäminans beslut. Då utskottet icke
hade kunnat undgå att finna ett dylikt sakernas tillstånd mindre lyckligt,
hade Utskottet för sin del velat framhålla önskvärdheten av att vid den i
1909 års riksdagsskrivelse begärda utredningen jämväl måtte tagas under
övervägande, huruvida icke, utöver den begränsning av vederbörande
kommuners röstetal, som bleve eu följd av den ifrågasatta reduktionen av
de enskilda väghållarnas fyrktal, jämväl viss ytterligare inskränkning i
de särskilda kommunernas rösträtt lämpligen måtte kunna stadgas, t. ex.
sålunda, att ingen kommun tillätes rösta för större antal röster än som
motsvarade visst procenttal av samtliga i väghållningsdistriktet ingående
kommuners sammanlagda röstetal.

Utskottet hänvisade emellertid till omförmälda av 1909 års riksdag begärda
utredning i ämnet — riksdagsskrivelsen hade då av Kungl. Maj:t
överlämnats till den s. k. vägkommissionen — därvid utskottet uttalade,
att jämväl de av utskottet framförda synpunkterna torde komma i betraktande
vid nämnda utredning. Med hänsyn härtill ansåg utskottet någon
vidare åtgärd i anledning av motionen icke påkallad. Riksdagen fattade
beslut i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet, vilken motion
utmynnade i hemställan av innehåll, att ingen skulle vid vägstämma fa
utöva rösträtt för mera än en tiondel av vid stämman representerade vägfyrkar.
Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande häröver (nr 26), att utskottet
funne uppenbart, att nu gällande bestämmelser angående rösträtt
å vägstämma vore i behov av revision. Frågan härom syntes emellertid
enligt utskottets förmenande böra upptagas till slutlig behandling i ett
sammanhang med den reformering av hela vägväsendet på landet, som
dåmera syntes vara omedelbart förestående, och utskottet hemställde därför
- utan att närmare ingå å motionärens förslag — att motionen icke
måtte föranleda någon åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut.

På sätt ovan nämnts överlämnades 1909 års riksdagsskrivelse till vägkommissionen
och sammankopplades därigenom med utredningen om ny
väglagstiftning. Såsom bekant innebar resultatet av sistnämnda utredning
— det vid 1922 och 1923 års riksdagar behandlade förslaget till ny
väglag — en helt ändrad organisation av vägväsendet, i sammanhang varmed
frågan om begränsning av rösträtt vid vägstämma helt bortföll.

Frågan återupptogs vid riksdagen år 1924, då i väckta motioner gjordes
hemställan av samma innebörd som 1921 års motion.

Jordbruksutskottet anförde i anledning av dessa motioner följande:

»På sätt av förestående redogörelse framgår har den av riksdagen tidigare
begärda utredningen i frågan på grund av framläggandet av förslaget
till ny väglag icke lett till något särskilt resultat. Sedan nämnda förslag
vid 1922 och 1923 års riksdagar förfallit, synes numera — såsom framgår
av ett flertal vid innevarande riksdag föreliggande framställningar —
uppmärksamheten åter hava inriktat sig å genomförandet av möjliga partiella
ändringar i den gällande väglagen. I anslutning härtill och då ut -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

5

skottet fortfarande håller före, att bestämmelserna om rösträtt å vägstämma
icke äro tillfredsställande samt att en jämkning härutinnan är
önskvärd, finner även utskottet angeläget, att ifrågavarande spörsmål nu
återupptages till behandling. Utskottet har emellertid vid övervägande
av motionärernas förslag till lagändring icke blivit övertygat, att detsamma
skulle innebära en fullt lycklig lösning. Vid sådant förhållande
och då i varje fall — med hänsyn särskilt till de konsekvenser en ändring
i de nuvarande bestämmelserna komme att innebära — synes utskottet
erforderligt, att en närmare utredning i ämnet kommer till stånd, har
utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen ånyo hos Kungl. Maj:t gör
framställning om dylik utredning.»

I anslutning härtill begärde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
huruvida en begränsning borde ske i fråga om rösträtten å vägstämma,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Även vid 1927 års riksdag väcktes flera motioner rörande ändringar i
bestämmelserna angående vägstämma. En motion (II: 252) avsåg införande
av allmän och lika rösträtt vid vägstämma. En annan (II: 465) gick
ut på skyndsam utredning i syfte att beslutanderätten inom vägdistriktet
måtte kunna överlämnas till fullmäktige, valda enligt proportionellt valsystem
och på grundval av rösträttsbestämmelser, som gåve en röst till väghållningsskyldig.
Slutligen framställdes i ett par motioner (II: 10 och II: 464)
i ett flertal avseenden önskemål om erhållande av tydligare och utförligare
bestämmelser rörande vägstämma. I anledning av dessa motioner anförde
1927 års jordbruksutskott följande:

»Såsom framgår av det föregående har frågan om revision av bestämmelserna
angående rösträtt å vägstämma redan bragts under Kungl Majrts
prövning på grund av riksdagens skrivelser, senast år 1924. Då vidare detta
spörsmål är av invecklad beskaffenhet och jämväl synes äga visst sammanhang
med utgången i den vid innevarande riksdag framlagda frågan om
ändrade vägskattegrunder, anser utskottet nu tillräcklig anledning icke föreligga
att upprepa hänvändelsen till Kungl. Maj:t, men förutsätter utskottet
givetvis, att den av riksdagen begärda utredningen så snart ske kan kommer
att leda till positiva steg. Vad i de särskilda motionerna anförts — i den
mån det kan anses innebära nya synpunkter — synes utskottet väl kunna
vinna tillbörligt beaktande vid sagda utredning, utan att särskild framställning
därom sker till Kungl. Maj:t.»

Såsom framgår av det föregående befinner sig frågan om ändrade bestämmelser
rörande vägstämma på grund av riksdagens skrivelser, senast år 1924,
under utredning hos Kungl. Maj:t. Vid sådant förhållande och då de nu
förevarande motionerna icke synas innefatta några nya uppslag till frågans
lösning, har utskottet icke funnit tillräcklig anledning föreligga att nu upprepa
hänvändelsen till Kungl. Maj:t. I likhet med jordbruksutskottet vid
1927 års riksdag förutsätter utskottet givetvis, att den av riksdagen begärda
utredningen så snart ske kan må komma att leda till positiva steg.

Utskottet.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner II: 187 och II: 294 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1929.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Boberg, ,Sjöblom, Tjällgren, von Stockenström,
Granath, Johansson i Lövholmen och Norman; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund i
Häste, Sköld, Carlström, Andersson i Grimbo, Uddenberg och Pehrsson i Bramstorp.

Reservationer:

1) av herrar Johansson i Uppmälby, Sjöblom, Granath, Norman, Sköld
och Uddenberg, vilka ansett att utskottets utlåtande bör vara av följande
lydelse.

Sedan genom fortgående praxis de flesta väghållningsdistrikt numera själva
övertagit vägunderhållet, torde för den närmaste tiden åtminstone de yttre
formerna för väghållningen vara fastslagna. Då dessutom vid 1927 års
riksdag beslut om ändrade vägskattegrunder fattats, ha numera de skäl,
som tidigare anförts för ett uppskov med genomförande av ändrade rösträttsbestämmelser
för de väghållningsskyldiga, helt bortfallit. Det torde
därför vara angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att avskaffa nu
gällande, högst olämpliga rösträttsbestämmelser å detta område och ersätta
dem med andra, vilka mera överensstämma med övriga inom vårt samhällsliv
gällande.

Då den av 1924 års riksdag begärda utredningen ännu icke på allvar
igångsatts och dessutom givits en alltför snäv omfattning, torde en förnyad
framställning till Kungl. Maj:t från riksdagens sida vara väl motiverad.
Detta torde så mycket mera vara fallet, som själva formerna för beslutanderättens
utövande inom väghållningsdistrikten äro synnerligen otympliga och
väl i behov av en reformering. Därför bör, såsom också i motionen II: 187
påpekas, frågan om ändrade grunder för denna beslutanderätts utövande
upptagas till prövning i detta sammanhang.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8. 7

På grund av vad nu anförts hemställer utskottet,

att riksdagen ville med anledning av motionerna
II: 187 och II: 294 hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
snarast möjligt av utredning rörande ändrade
grunder för beslutanderättens utövande inom väghållningsdistrikten,
varvid frågan om ändrade rösträttsbestämmelser
för de väghållningsskyldiga även hör tagas under
övervägande, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

2) av herr Carlström:

Såsom av utskottets redogörelse framgår har frågan om förändrade grunder
för representationen till vägstämma vid upprepade tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Och på alla håll synes man vara ense om
att de nu rådande förhållandena i detta avseende icke äro tillfredsställande.
Detta gäller såväl den enskilda kommunens utövning av beslutanderätten i
vägfrågor, då denna utgöres av eget vägdistrikt, som även det sätt på vilket
ombud utses, då kommunen har att tillsammans med andra kommuner bestämma
om vägväsendet, samt slutligen den ordning efter vilken beslutanderätten
inom vägdistrikt med flera kommuner gemensamt utövas. Frågan
har emellertid från Kungl. Maj:ts sida fått vila, som det synes av den anledningen
att såväl vägväsendets organisation som ändrade grunder för
vägskattens utgående varit underställda riksdagens behandling under senare
åren. Då nu organisationsfrågan — genom att vägkassorna i allt större
utsträckning övertagit väghållningen — kan sägas vara löst och ändrade
grunder för vägskattens utgående 1927 genomförts, torde ett fortsatt uppskjutande
av här berörda spörsmål ej längre vara försvarbart. En särskilt
trängande fråga är huru vägstämman skall kunna givas en mera stabil
sammansättning, så att ej, såsom nu ofta är fallet, det beror på en tillfällig
slump hur ärendena avgöras. Ena gången väljes ett ombud representerande
en meningsriktning, andra gången ett representerande en annan.
Och särskilt då det gäller nya vägbyggnadsföretag bli ofta planmässigheten
och de ekonomiska synpunkterna totalt förryckta.

Givetvis böra också vid en utredning undersökas nya grunder för rösträttens
utövande. En större begränsning av denna såväl inom kommunen
som inom vägdistriktet torde vara nödvändig även om den lika rösträtten
i full utsträckning ej här kan finnas lämplig.

Då det gäller besluta om nya vägföretag och omläggningar av äldre vägar
kan det ifrågasättas om ej länsstyrelsen redan vid behandlingen av ärendet
inom vägstämman borde ha tillfälle att representeras genom ombud för
att på så sätt en mera planmässig och ekonomisk uppläggning av frågorna
kunde ske. De ovidkommande ortsintressena skulle härigenom på ett hälsosamt
sätt kunna förebyggas.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Jag anser därför att en snar, förutsättningslös utredning av frågan i hela
dess vidd bör komma till stånd, och hemställer därför,

att riksdagen ville med anledning av motionerna
II: 187, II: 294 hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
snarast möjligt av utredning rörande ändrade grunder
för beslutanderättens utövande inom väghållningsdistrikten,
varvid frågan om ändrade rösträttsbestämmelser
för de väghållningsskyldige även bör tagas under övervägande,
samt för riksdagen framlägga det förslag vartill
utredningen kan föranleda.