Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

1

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1929 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad fridlysningstid
för ripa inom Karesuando socken.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 94, av herr Grapenson m. fl. har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i gällande jaktstadga av
den 25 november 1927, att fridlysningstiden för ripa inom Karesuando
socken av Norrbottens län måtte fastställas till tiden från och med den 22
mars till och med den 21 september.

Beträffande de skäl, som åberopas till stöd härför, hänvisas till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden
från domänstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län, vilka jämte ett
länsstyrelsens utlåtande bilagt yttrande av landsfiskalen i Karesuando distrikt
såsom bilagor fogats till detta utlåtande (bil. 1, 2 och 3).

Före år 1913 tillämpades samma jakttider för skogsfågel, ripa och hare
nämligen 21 augusti—15 mars i de båda nordligaste länen samt, med visst
undantag, 16 augusti—14 februari i övriga delar av riket. Genom jaktstadgan
den 8 november 1912 inträdde dock härutinnan ändrade förhållanden,
i det att exempelvis i de fyra nordligaste länen jakttiden för ripa
fastställdes till 21 augusti—28 februari och för skogsfågel till 21 augusti—
31 december. Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan
jakttiden för skogsfågel och ripa infördes genom jaktstadgan den 25 november
1927 gemensamma jakttider för dylikt vilt. Sålunda är jakt i nu
ifrågavarande avseende tillåten i Norrbottens och Västerbottens län ovan odlingsgränsen,
i Jämtlands län ovan skyddskogsgränsen samt i Särna och Idre
socknar i Kopparbergs län under tiden 21 augusti—28 februari och i övriga
delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt i Västernorrlands
län under tiden 1 september—31 december. Ripjakten i Karesuando
socken, som i sin helhet är belägen ovan odlingsgränsen, börjar alltså den
21 augusti och ej, såsom motionärerna synas hava antagit, den 1 september.
Att jakttidens början ovan odlings- och skyddskogsgränserna fastställdes till
den 21 augusti motiverades med att en framflyttning av ripjakten till den
1 september i hög grad skulle försvåra om icke rent av omöjliggöra ripjakten
med stående hund, enär i början av september snöfall och hårt väder ofta
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 21 häft. (Nr 65—68.)

Historik.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Utskottet.

inträffade i fjälltrakterna. Likaledes framhölls såsom skäl för fastställande därstädes
av jakttidens slut till 28 februari att en inskränkning av vinterjakten
till årsskiftet alltför mycket skulle minska möjligheten för befolkningen
i fjälltrakterna att draga nytta av ripstammen, så mycket mera som
fjällbornas ripjakt på allvar toge sin början först fram i januari och februari.
Vidkommande ripjakten erinrade särskilt tillkallade sakkunniga, vilka den
15 maj 1922 avgåvo det betänkande, som låg till grund för nu gällande
lagstiftning, att denna jakt utgjorde en särdeles viktig inkomstkälla för befolkningen
i stora delar av Norrlands fjälltrakter, vare sig den utövades av
befolkningen själv eller utarrenderades till sport jägare (sid. 150).

I detta sammanhang kan jämväl omnämnas, att ovanberörda sakkunniga
icke ansågo sig böra förorda en av befolkningen inom fjälltrakterna i
Vilhelmina och Tärna socknar gjord framställning, att, med hänsyn till i
Norge gällande bestämmelser, ripjakten i dessa trakter måtte utsträckas
till den 15 mars.

Förevarande motion avser en ändring av gällande bestämmelser om fridlysning
av ripa i så måtto att, beträffande Karesuando socken, en framflyttning
skulle äga rum dels av jakttidens början från den 21 augusti till
den 22 september, dels ock av jakttidens upphörande från den 28 februari
till den 21 mars.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har den 21 augusti
bibehållits såsom tidpunkt för ripjaktens början ovan odlingsgränsen med
hänsyn till att jakt efter stående hund av klimatiska skäl eljest icke
skulle kunna äga rum. Ifrågavarande jakt bedrives nästan uteslutande
av sportjägare. Vid bestämmande av jakttid lärer i första hand vad som
kan anses vara förenligt med god jaktvård och befolkningens berättigade
intressen böra vara utslagsgivande. Såsom ovanberörda sakkunniga framhållit,
tillför emellertid den sportmässigt bedrivna jakten befolkningen icke
obetydliga inkomster. Därest enskild markägare ej önskar, att sådan jakt
bedrives å hans mark, står det honom ju fritt att ej upplåta jakträtt. Inom
Karesuando socken är kronan ägare till största delen av marken och jakträtten
utarrenderas genom länsstyrelsen i Norrbottens län. Inflytande arrendeavgifter
tillföras Norrbottens läns lappfond och komma sålunda lappbefolkningen
tillgodo. Domänstyrelsen har i sitt utlåtande över förevarande motion
anfört, att länsstyrelsen endast i ringa utsträckning meddelade tillstånd till
jakt inom Karesuando socken; under år 1928 endast i fyra fall. Det lärer
alltså ankomma på länsstyrelsen att från olika synpunkter överväga, huruvida
och i vilken utsträckning tillstånd till ripjakten å kronans mark bör
lämnas. Då emellertid befolkningen icke äger rätt att jaga ripa å kronoparker,
kan utskottet icke finna, att ett upphörande av utarrendering av ripjakten
å kronoparkerna skulle bereda befolkningen några direkta fördelar i nu
ifrågavarande avseenden.

Beträffande det ifrågasatta framflyttandet av tidpunkten för jaktens

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

3

upphörande är först att märka, att befolkningen så gott som uteslutande
bedriver ripjakt medelst snarning, vilken fångstmetod enligt föreskrift
i jaktstadgan icke är tillåten under tid, då hare och skogsfågel äro
fridlysta. Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län i sitt yttrande i ärendet
framhållit, skulle en utsträckning av jakttiden å ripa därför icke bliva till
nämnvärt gagn för befolkningen, med mindre att antingen rätt medgåves
att vid jakten använda snara eller fridlysningstiden för hare och skogsfågel
ändrades. Införandet av dylika ändrade jaktbestämmelser anser sig utskottet
icke kunna förorda, utan att utredning föreligger utvisande lämpligheten av
sådana åtgärders vidtagande. Motionärerna hava ej heller gjort någon hemställan
om ändrade bestämmelser i nu angiven riktning.

Såsom skäl för ifrågavarande utsträckning av jakttiden hava motionärerna
anfört, bland annat, att, då enligt finsk lag fridlysningstiden för ripa inträdde
först den 22 mars, den svenska lagen obehörigt gynnade finnarna i
deras ripfångst. Såsom domänstyrelsen framhållit, kunde emellertid föreskrift,
att fridlysningstiden för ripa inom Karesuando socken skulle inträda
först den 22 mars, med lika och starkare skäl sägas gynna Karesuando
sockenmän i jämförelse med sockenmännen inom exempelvis Jukkasjärvi.

Utskottet håller för sin del före, att en ändring av ripjaktstiden i varje
fall knappast kan ifrågasättas beträffande enbart Karesuando socken, då
säkerligen likartade förhållanden finnas å'' andra orter, varifrån alltså med
lika berättigande krav på samma åtgärd skulle kunna göras gällande.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 94 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1929.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Andersson i Kältenborg,
Boberg, Tjällgren, von Stockenström, Granath, Kropp och Karlsson i Gillberga; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund i
Häste, Sköld, Uddenberg, Lindgren och Pehrsson i Bramstorp.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Bilaga 1.

Till riksdagens jordbruksutskott.

På anhållan av jordbruksutskottet har Kungl. Maj:t den 15 sistlidne
februari anbefallt domänstyrelsen till utskottet avgiva yttrande över till
utskottet remitterade motionen nr 94 i andra kammaren, vari hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring
i gällande jaktstadga av den 25 november 1927, att fridlysningstiden för ripa
inom Karesuando socken av Norrbottens län måtte fastställas till tiden från
och med den 22 mars till och med den 21 september.

Domänstyrelsen får i anledning härav anföra följande.

Av motiveringen framgår, att motionens syfte är att bereda befolkningen
inom berörda socken möjlighet att under ökad tid på vintern, från och med
den 1 till och med den 21 mars, utöva fångst av ripa med snara ävensom
att förhindra, det ripbeståndet utsättes för förödelse genom nöjesjägare under
gällande jakttids första del på hösten, enär därigenom stort förfång bereddes
dem, som senare på året eller vintern kanske helt och hållet hade att leva
på sin ripfångst.

Beträffande snaror, flak eller annat dylikt giller, vari nyttigt vilt kan
dödas eller lemlästas, får styrelsen framhålla, att genom under skilda tider
meddelade stadganden användandet av dessa fångstredskap allt mera begränsats.
1864 års jaktstadga innehöll ej annat förbud för dessa fångstredskaps
användande än att de ej finge utsättas under den tid, varunder jakt efter
skogsfågel eller hare då var förbjuden. Området för snarfångst begränsades
genom eu år 1869 utfärdad kungl. kungörelse till Kopparbergs län och de
norrländska länen samt genom kungl. kungörelse den 5 juni 1885 till Kopparbergs,
Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Genom jaktstadgan den 8 november 1912 meddelades förbud för användande
av snara och andra berörda fångstredskap annorstädes än inom Jämtlands
län ovan skyddsskogsgränsen samt i Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker.

Slutligen är i nu gällande stadga om jakt och fridlysning av vissa djurslag
förordnat, att dylika fångstredskap icke må begagnas annorstädes än i
Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen samt i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker ovan odlingsgränsen och icke heller där under tid, då hare
eller skogsfågel är fridlyst. Denna senare tidsbegränsning har i huvudsak
alltjämt varit gällande.

Den allt starkare inskränkningen i förevarande fångssätt har trängt sig
fram dels ur djurskyddssynpunkt dels med hänsyn till fångstsättets förödande
verkningar å villebrådsstammen.

Därest, såsom i föreligande motion föreslagits, jakt efter ripa skulle få
fortgå efter utgången av februari till och med den 21 mars, följde ej därmed,
att för fångst av ripa finge användas snaror, flak eller annat dylikt
giller under tiden från och med den 1 till och med den 21 mars, så framt ej
enahanda utsträckta jakttid stadgades jämväl för annan skogsfångst och hare.

Sådan ändring av 14 § 1 stycket, att berörda fångstredskap finge inom
viss ort begagnas endast för fångst av ripa, lärer nämligen ur praktisk synpunkt
icke kunna ifrågasättas.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

5

Styrelsen anser det ej heller lämpligt, att tidpunkten för inträdandet av
nu gällande fridlysning av hare, järpe, tjäder och orre framflyttas från den
1 till den 22 mars, allra minst för allenast en socken.

Den redan med nuvarande bestämmelser avsevärda svårigheten att, särskilt
i nu ifrågavarande delar av landet, kunna upprätthålla jaktstadgans bestämmelser,
torde, därest dylik särbestämmelse bleve stadgad, bliva än större.

Motionärerna hava framhållit, att, då enligt finsk lag fridlysningstiden
för ripa inträdde den 22 mars, de svenska stadgandena om ripjakt komme
att obehörigt gynna finnarna i deras ripfångst. Domänstyrelsen tillåter sig
erinra, att, därest, såsom påyrkats, fridlysningstiden för ripa inom Karesuando
socken skulle inträda först den 22 mars, det med lika och än starkare
skäl kunde sägas, att därigenom Karesuando sockenmän komme att
obehörigt gynnas i deras ripfångst i jämförelse med sockenmännen inom
Juckasjärvi. Gränsen mellan Sverige och Finland utgöres av gränsälven,
gränsen mellan Karesuando och Juckasjärvi socknar av en på marken svagt
markerad linje. Är ripstammen i angivna trakter i stort sett gemensam
för Sverige och Finland, lärer den än mera vara gemensam för Karesuando
och Juckasjärvi.

Vad beträffar i motionen omförmäld jakt efter ripa på hösten av nöjesjägare
får styrelsen framhålla, att jakt å de vidsträckta kronomarkerna
inom socknen icke får utövas utan efter tillstånd av länsstyrelsen, och då
mot avgift, som kommer lapparna till godo. Jakt å enskild mark är där,
likasom annorstädes i riket, förbehållen vederbörande markägare, vilken
sålunda äger avgöra vem — nöjesjägare eller annan — som där må jaga.

Länsstyrelsens tillstånd till jakt å kronomark inom Karesuando socken
lärer meddelas i endast ringa utsträckning. Enligt uppgift har dylikt tillstånd
under år 1928 lämnats i allenast 4 fall. Någon »förödelse» av ripstammen
till förfång för ortsborna torde därigenom icke åstadkommas.

Motionärerna hava slutligen anfört, att socknens existens i väsentlig grad
vilade på vinterns ripfångst. Enligt vad det uppgivits torde den årliga
ripfångsten inom Karesuando socken kunna beräknas uppgå till cirka 10,000
fåglar, vilka motsvara ett årligt värde av cirka 4—5,000 kronor.

Under hänvisning till vad härovan anförts, anser domänstyrelsen vägande
skäl ej finnas för sådan ändring av gällande fridlysningstid för ripa inom
Karesuando socken, som i motionen föreslagits.

Stockholm den 11 mars 1929.

G. KUYLENSTJERNA.

Martin Rasch.

Bilaga 2.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelsen att avgiva yttrande över en
inom riksdagens andra kammare väckt motion (nr 94) angående ändrad
fridlysningstid för ripa inom Karesuando socken får länsstyrelsen äran anföra
följande.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Inom Norrbottens län ovan odlingsgränsen — sålunda bland annat inom
hela Karesuando socken — börjar jakttiden på ripa redan den 21 augusti
eller elva dagar tidigare än inom länet i övrigt. För denna åtskillnad
kunna givetvis icke åberopas några biologiska skäl, utan torde det uteslutande
hava varit hänsyn till den i fjälltrakterna sportmässigt bedrivna
jakten för stående hund, som fått vara utslagsgivande vid dessa bestämmelsers
avfattande. Länsstyrelsen har redan tidigare, när frågan om jakttiderna
varit å bane, givit uttryck för den meningen, att sportjakten icke
borde på detta sätt beredas någon särställning, och länsstyrelsen hyser alltjämt
den uppfattningen, att jakten i fjälltrakterna i första hand bör ordnas
med hänsyn till befolkningens berättigade krav på att få tillgodogöra sig
de förvärvsmöjligheter, jakten kan erbjuda. Detta gäller alldeles särskilt
Karesuando socken, där utkomstmöjligheterna för de bofasta äro synnerligen
begränsade och ripfångsten för många utgör kanske det förnämsta
näringsfånget.

Det har från fullt vederhäftigt håll vitsordats, att inom Karesuando
socken jakten för stående hund under slutet av augusti och förra delen av
september är synnerligen förödande för ripbeståndet, emedan kullarna vid
denna tid i regel äro föga utvecklade. Då härtill kommer att höstjakten icke
är av någon ekonomisk betydelse för bygdens befolkning, synes all anledning
vara för handen att utsträcka fridlysningstiden åtminstone till och med den
15 september. Härigenom torde kunna säkerställas en rikligare tillgång på
ripa under eftervintern, då den av ortsborna idkade ripfångsten med snara
kan bedrivas med bästa ekonomiska utbyte.

Om lämpligheten av att utsträcka jakttiden på våren torde däremot kunna
råda en viss tvekan. Inom finska Enontekis, där de klimatiska och biologiska
förhållandena torde vara i stort sett enahanda som i Karesuando, är
ripjakten visserligen tillåten till och med utgången av mars månad, och
någon risk för ripbeståndet torde icke behöva befaras av en något utsträckt
jakttid även på svenska sidan. Sant är även, att det för befolkningen skulle
betyda en icke ringa fördel att få fortsätta ripfångsten någon tid in i mars.
Nu stadgar emellertid 14 § jaktstadgan, att snara som fångstredskap icke
får användas under tid, då hare eller skogsfågel är fridlyst. Då vid den i
förvärvssyfte bedrivna ripjakten företrädesvis användes snara, skulle en
utsträckning av jakttiden å ripa icke bliva till nämnvärt gagn för befolkningen,
för så vitt icke samtidigt kunde medgivas rätt att vid jakten använda
snara. Med hänsyn till den ringa förekomsten av hare och skogsfågel
å ripmarkerna torde ett sådant medgivande icke behöva möta några större
betänkligheter. En annan och måhända lämpligare utväg vore att utsträcka
jakttiden även för hare och skogsfågel. I ena som andra fallet torde emellertid
jakttiden icke böra utsträckas längre än till och med den 15 mars.

Ett från landsfiskalen i Karesuando distrikt infordrat yttrande i ärendet
bifogas härjämte.

Luleå i landskansliet den 7 mars 1929.

A. B. GÄRDE.

Arvid Lidén.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

7

Bilaga 3.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

I länsstyrelsens bilagda resolution, nummer D. 31/8, av den 18 innevarande
februari anmodad avgiva yttrande rörande ifrågasatt lagändring beträffande
fridlysningstiden för ripa inom Karesuando socken får jag, med
återställande av remisshandlingarna i ärendet, vördsamt anföra följande:

Bland de olika sätt, som användas vid jakt å ripa, torde jakt med hjälp
av hund under den första hälften av september månad utan tvivel vara
mest förödande för ripbeståndet. Vid denna tid äro de under året utkläckta
riporna föga utvecklade och »trycka» de (även de äldre) så hårt att man
kan riskera att trampa på dem, innan de flyga. En jägare med en god
fågelhund kan under denna tid på endast en dag medhinna att förstöra
samtliga ripkullar på avsevärda områden. Vid tiden den 15—21 september
börja emellertid riporna att »plocka sig», det vill säga så småningom ändra
färg, och då äro de tämligen skygga, varför från och med denna tid icke
gärna något massdödande kan komma ifråga, icke ens med de bäst dresserade
hundar.

Av detta skäl och icke minst därför att de skjutna riporna på grund av
ortens isolerade läge under den första hälften av september månad ofta bliva
skämda, innan de hinna avsättas eller förbrukas, synes det mig lämpligt att
fridlysningstidens slut framflyttades till den 15, eventuellt den 21 september,
ehuru fridlysningstiden för ripa i Finland utgår den 1 i samma månad.

Nybyggarnas utkomstmöjligheter inom härvarande kommun äro så ytterligt
begränsade, att befolkningens önskan att få fridlysningstidens början
för ripa framflyttad till den 22 mars kan anses väl motiverad. De mest
vägande skälen för en sådan åtgärd hava redan angivits i riksdagsmotionen.
Enär mörker med flera omständigheter lägga hinder i vägen, kan ripfångst
av nämnvärd omfattning icke börja äga rum förrän i slutet av januari månad
och pågå till den 1 mars, då fridlysningstiden inträder, och äro de
flesta av nybyggarna under den övriga delen av de långa vintrarna arbetslösa,
utan att, såsom i många andra kommuner, vara begåvade med olika
slag av nödhjälpsarbeten. Emellertid kan ripfångsten ännu i februari månad
bedrivas endast under svåra förhållanden. Vintern är då vanligen
mycket sträng och den enda bostad, fångstmannen har att tillgå inom jaktmarkerna,
utgöres på sin höjd av en bristfällig torvkåta, i vilken han har
att bo oavbrutet under flera veckors tid med risk att ådraga sig svåra sjukdomar.
ITnder mars månad är dock klimatet något lämpligare för vistelse
i fjällen.

I slutet av februari samt i mars äro visserligen riporna berövade en del
av sitt naturliga skydd, emedan de då vid solsken förete en svagt violett färgskiftning,
men icke heller denna omständighet torde föranleda något massdödande
av fåglarna, då det vanliga fångstsättet är utsättande av snaror
och hund icke gärna kan användas under denna årstid.

Den ifrågasatta lagändringen skulle, enligt vad jag kan förstå, icke heller
föranleda någon större svårighet vid undersökning och heivran av förseelser
mot kungl. jaktstadgan. Om ripor, som under olovlig tid fångats inom

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

andra orter, i mars månad på ett eller annat sätt infördes till Karesuando
för stämpling skulle detta sannolikt snart nog komma till polismyndighetens
kännedom. Det torde för närvarande vara minst lika svårt att upptäcka
och beivra dylika förseelser, då tidsskillnad förefinnes beträffande fridlysningstidens
början på våren mellan Sverige å ena samt Finland och Norge
å andra sidan.

Om en lagändring kommer till stånd i den riktning herrar motionärer
angivit, mot vilket jag icke har någonting att erinra, skulle det för kontrollens
skull vara ändamålsenligt att i kungl. jaktstadgan intoges en uttrycklig
bestämmelse därom, att villebråd, som fångats i ett visst polisdistrikt,
icke finge stämplas av polismyndighet i annat distrikt, sedan fridlysningstid
inträtt i någotdera av distrikten. De nuvarande bestämmelserna härom
torde ofta nog tolkas så att vederbörande, som äro bosatta i utkanterna av
landsfiskalsdistrikten, av bekvämlighetsskäl få anmäla villebråd för stämpling
bos polismyndighet i angränsande distrikt eller i avsättningsorten, vilken
senare polismyndighet icke kan veta, huruvida vederbörande gjort sig känd
för att idka olaga jakt.

Karesuando i landsfiskalskontoret den 23 februari 1929.

CARL E. JANSSON.