Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den lä mars 1029 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inlösen
av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån jämte en i
ämnet väckt motion.

I eu den 1 mars 1929 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 165, har Kungl. Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet
för jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att,
i anslutning till en inflyttning på föreslaget sätt av den med avseende å
laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen, Kungl. Maj:t må äga
att i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet angivna grunder
träffa avtal om inlösen för kronans räkning av enskilda tillhöriga laxfisken
i nämnda å och vid dess utlopp, därvid erforderliga medel skola utgå av
statens domäners fond.

I samband med propositionen bär utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt till utskottet hänvisad
motion, nr 405, av herr Hällgren, vari hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida
icke den för laxfisket i Mörrumsbukten på administrativ väg tillkomna fredningslinjen
kunde inflyttas till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd, även
om det skulle visa sig omöjligt för Kungl. Maj:t att för statens räkning förvärva
samtliga enskilda laxfisken vid Mörrums ström enligt de riktlinjer riksdagen
beslutat och ytterligare föreslås i Kungl. Maj:ts proposition nr 165.

Vidkommande de skäl, som anförts såsom stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.

Beträffande frågans förhistoria må här i korthet erinras om följande:

Rätten att bedriva laxfiske i den utanför Mörrumsåns utlopp belägna
havsbukten, den s. k. Mörrumsbukten eller Pukeviksfjorden, har sedan gamla
tider varit inskränkt för skyddande av det i själva Mörrumsån bedrivna laxfisket.
Dessa inskränkningar hava fastslagits genom vid olika tider i administrativ
ordning meddelade föreskrifter, och för närvarande gälla därvidlag
bestämmelserna i länsstyrelsens i Blekinge län kungörelse den 10 april
1820, varigenom meddelats förbud att, vid äventyr av vite och förlust av
fisk och fiskredskap, i Mörrumsbukten under tiden 5 mars—5 oktober idka laxfiske
inom en viss fredningslinje dragen mellan Sternö udde och Listers huvud.

Alltsedan tiden kort efter utfärdandet av 1820 års kungörelse hava såväl

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 7 höft. (Nr 21.)

Motion.

Historik.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

i administrativ väg som inom riksdagen och i ett fall domstolsvägen upprepade
försök gjorts att få förbudet mot laxliske i Mörrumsbukten, såsom
vållande stora olägenheter för den vid bukten boende fiskarbefolkningen,
upphävt eller inskränkt. Därvid hava ägarna av laxfisken i Mörrumsån
bestritt framställningarna, under åberopande att de på grund av urminnes
hävd vore berättigade att hava laxfisket i Mörrumsbukten fredat, till stöd
varför anförts bland annat, att denna deras rätt blivit fastslagen i en genom
Kungl. Maj:ts dom den 27 mars 1867 avgjord rättegång angående fiskerätten.

Sedan i enlighet med därom av riksdagen i skrivelse den 31 maj 1916,
nr 176, framställd begäran utredning verkställts av frågan om laxfiskets
eventuella frigivande i Mörrumsbukten eller inflyttande av den med avseende
å laxfisket fastställda fredningslinjen, har Kungl. Maj:t till 1926 års
riksdag framställt proposition i ämnet (nr 186).

I denna proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels, så vitt
kronans rätt rörde, medgiva, att den för laxfisket i Mörrumsbukten fastställda
fredningslinjen finge inflyttas till sträckningen Sternö udde—Lörby
kladd, dels bemyndiga Kungl, Maj:t att i samband med inflyttningen träffa
uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån om inlösen
av fiskena mot en ersättning icke överstigande dåvarande taxeringsvärden,
dels ock medgiva, att för sagda inlösen erforderliga medel finge utgå av
statens domäners fond.

I sin motivering till 1926 års ovan omförmälda proposition anförde dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, följande.

Det vore nödvändigt att undanröja åtminstone de största svårigheterna
och olägenheterna, som genom fridlysningsbestämmelserna uppkommit för
fiskebefolkningen vid Mörrumsbukten i fråga om det för deras livsuppehälle
nödvändiga laxfisket.

Man kunde dock därvid inskränka sig till att inflytta den s. k. fredningslinjen
till sträckningen Sternö udde—Lörby kladd.

I vad mån en dylik inflyttning av fredningslinjen komme att menligt inverka
på laxfisket i Mörrumsån kunde icke på förhand utredas, men hade man
all anledning antaga, att en sådan åtgärd icke komme att medföra några svårare
påföljder för laxbeståndet i Mörrumsån. Även om Kungl. Maj:t i kraft av
sin administrativa myndighet skulle vara formellt oförhindrad att vidtaga
ändring med avseende å fridlysningsbestämmelserna, syntes en sådan åtgärd
icke vara att utan vidare förorda. Uppenbart vore nämligen att, därest
Kungl. Maj:t inskränkte det fridlysta området, fiskebefolkningen med fog
kunde anse sig äga rätt bedriva fiske i enlighet med de nya bestämmelserna
samt anse staten hava iklätt sig garanti för att eu dylik rätt verkligen
förefuunes. Emellertid gjorde ju ägarna till laxfiskena i Mörrumsån gällande,
att de på grund av urminnes hävd ägde rätt förbjuda laxfiske i Mörrumsbukten
intill den nuvarande fredningslinjen, samt åberopade till stöd för
sin mening bland annat Kungl. Maj:ts den 27 mars 1867 meddelade dom.
Skulle så vara, att ägarna till åfiskena verkligen ägde eu dylik rätt, kunde
de uppenbarligen i rättegångsväg göra denna rätt gällande, oavsett att fridlysningsbestämmelserna
blivit av Kungl. Maj:t i administrativ ordning

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

3

ändrade, samt talan sålunda komma att föras mot fiskare, som vid utövande
av sitt näringsfång i god tro följt de nya fridlysningsbestämmelserna men därvid
eventuellt överskridit den nu gällande fredningslinjen. Hänsyn till de enskilda
fiskeägarnas rätt hade också vid flerfaldiga tillfällen föranlett statsmakterna
att avslå gjorda framställningar om ändring i fridlysningsbestämmelserna.

Vidare vore uppenbart att, även om den föreslagna inflyttningen av fredningslinjen
endast komme att hava en ringa inverkan på laxfisket i Mörrumsån,
värdena på laxfiskena i ån likväl kunde komma att, innan den verkliga
skadan å desamma blivit fastslagen, starkt påverkas i nedåtgående riktning.
Billigheten torde därför kräva, att staten, som genom sina i århundraden
upprätthållna fridlysningsbestämmelser givit åfiskenas ägare anledning antaga,
att den dem härigenom tillagda förmånen vore säkerställd, sökte gottgöra
dem för i angivna avseende uppkommande olägenheter.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter borde eu ändring av fridlysningsbestämmelserna
icke ske utan att uppgörelse om möjligt först ägde
rum med de enskilda ägarna till laxfiskena i Mörrumsån. Eu sådan uppgörelse
kunde komma till stånd antingen därigenom att staten inlöste de enskilda
laxfiskena eller därigenom att dessas ägare tillerkändes ersättning för
den skada, som kunde visas hava drabbat fiskena genom ändringen i fridlysningsbestämmelserna.
Med hänsyn till omöjligheten att för närvarande
ens närmelsevis bestämma denna skada samt till att, därest ersättning skulle
utgå och då först efter flera års förlopp, denna säkerligen i ett stort antal
fall komme att tillfalla annan än den, som verkligen drabbats av värdeminskningen
i fisket, borde staten om möjligt, mot en ersättning ej överstigande
taxeringsvärdet, inlösa de enskilda laxfiskena.

Skulle uppgörelse på ovan angivna villkor icke kunna komma till stånd,
torde ytterligare böra övervägas, huruvida ej ändringen i fridlysningsbestämmelserna
ändock borde äga rum.

Jordbruksutskottet tillstyrkte propositionen, vilken jämväl bifölls av riksdagen,
dock — i anledning av i kamrarna framställda yrkanden — under
uttalande (se riksdagens skrivelse nr 181), beträffande den av Kungl. Maj:t
föreslagna maximigränsen för lösenbeloppet för de olika laxfiskena — det dåvarande
taxeringsvärdet —, att riksdagen för sin del ansåg, att fiskenas
dåvarande sammanlagda taxeringsvärde icke borde överskridas vid inlösen
av de särskilt taxerade fiskena.

På sätt framgår av propositionen har länsstyrelsen nu verkställt värdering
rörande här ifrågavarande laxfisken, varefter preliminära lösenbelopp fastställts
och underhandlingar med fiskerättsägarna ägt rum. Resultaten härav
framgå av följande ur propositionen hämtade redogörelse.

De sålunda beräknade värdena å fiskena uppgå tillhopa till 396,400 kronor.
Enär enligt riksdagens beslut lösensummorna tillhopa icke skulle få överskrida
summan av dåvarande taxeringsvärden eller 356,800 kronor, har länsstyrelsen
reducerat varje fiskes uppskattade värde så, att dessa värdens slutsumma
överensstämmer med nämnda summa, 356,800 kronor. De värden, som
sålunda framkommit för de olika fiskena, har länsstyrelsen lagt som grund
vid de erbjudanden som gjorts fiskeägarna rörande inlösen av deras fisken.
Ett stort antal fiskeägare hava förklarat sig villiga att försälja sina fisken
till sålunda föreslagna pris. Andra hava jämväl förklarat sig villiga här -

Länsstyrelsens
värdering
och underhandlingar

med fiskerättsä
get ma.

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

till, dock under visst förbehåll beroende därav att deras lisken varit utarrenderade.
Slutligen hava några fiskeägare lämnat avslag på det gjorda erbjudandet.
Beträffande de fisken, vilkas ägare vägrat godtaga de av länsstyrelsen
gjorda anbuden, har länsstyrelsen föreslagit, att för närvarande
inga vidare åtgärder vidtagas för fiskenas inlösen. Vad angår de fiskerättsägare,
vilka gjort visst förbehåll för nuvarande arrendatorer av fiskena,
anser länsstyrelsen den lämpligaste anordningen i allmänhet vara, att
staten vid slutande av de avtal, varigenom inlösningen sker, medgiver arrendekontraktens
fortsatta bestand mot rättighet för staten att uppbära de
efter tillträdesdagen förfallna arrendeavgifterna.

Att förebringa utredning angacnde värdet av de fisken, vilka icke taxerats,
anser länsstyrelsen stöta på oöverstigliga svårigheter. Detta syntes också
länsstyrelsen knappast vara erforderligt för fiske, som icke vore av den betydelse
att det vid taxeringen åsatts något värde. Ifrågasättas kunde, huruvida
tillräckliga skäl förelåge att kronan skulle utsträcka sitt erbjudande
om inlösen att omfatta även dessa obetydliga fisken. Undantag härifrån
utgjorde dock ett fiske. Att i förväg träffa någon uppgörelse rörande detta
fiske, som efter fångsten vid fisket kunde uppskattas till ett värde av 1,800
kronor, syntes icke kunna ske. Emellertid ansåge länsstyrelsen, att ersättning
för de förluster, som fredningslinjens inflytande kunde medföra såväl
för sagda fiske som eventuellt andra otaxerade fisken, syntes böra bliva beroende
av nytt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

De fiskerättsägare, vilka vid förhandlingar upptagna såväl genom länsstyrelsen
som senare förklarat sig antaga den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman
för fiskerätterna, utgöra tillhopa 21. Taxeringsvärdet för 1926 å
deras fisken uppgår sammanlagt till 176,400 kronor, och utgör det av
länsstyrelsen uppskattade värdet 238,400 kronor samt länsstyrelsens beräknade
lösesumma å fiskerätterna 214,421 kronor 76 öre. rlill jämförelse må
nämnas, att 1928 års nya taxeringsvärden å ifrågavarande fiskerätter, vilka
värden för de flesta av fiskerätterna överensstämmer med det av länsstyrelsen
uppskattade värdet, uppgå tillhopa till 243,100 kronor.

Fiskerättsägare till ett antal av 9 hava antagit den erbjudna lösesumman
under vissa förbehåll med anledning av fiskerätternas utarrendering till andra
personer. Dessa förbehåll äro bland annat, att arrendatorns rätt skall bestå till
arrendetidens utgång samt att ägaren skall fritagas från eventuellt skadestånd
till arrendatorn genom fredningslinjens inflytande. Taxeringsvärdet å
dessa fiskerättsägares fisken utgör enligt den under 1926 gällande taxeringen
42,000 kronor ocli enligt 1928 års taxering 65,700 kronor. Länsstyrelsens
beräknade värde och den erbjudna lösesumman belöpa sig till respektive
65,400 kronor och 59,091 kronor 91 öre.

Antalet fiskerättsägare, vilka avslagit den av länsstyrelsen erbjudna lösesumman,
utgör 9. Sammanlagda taxeringsvärdena äro enligt den 1926
gällande taxeringen 138,400 kronor samt enligt 1928 års taxering 88,300
kronor. Länsstyrelsens uppskattning av fiskenas värde slutar å 92,600
kronor samt den erbjudna lösesumman å 83,286 kronor 33 öre. Emellertid
har förmyndaren för de omyndiga ägarna av det största av dessa
fisken erbjudit sig att under förutsättning av vederbörande förmyndardomstols
medgivande sälja fisket för ett pris av 68,894 kronor, vilket pris
nära ansluter sig till länsstyrelsens med 1928 års taxeringsvärde överensstämmande
uppskattningsvärde av 68,100 kronor. Länsstyrelsens för
detta fiske erbjudna lösesumma utgör 61,250 kronor 51 öre och det 1926
gällande taxeringsvärdet uppgår till 100,000 kronor. För de återstående 8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

5

fiskena inom ifrågavarande grupp gälla följande värden: länsstyrelsens uppskattningsvärde
24,500 kronor, erbjuden lösesumma 22,035 kronor 82 öre,
taxeringsvärde 1926 38,400 kronor och 1928 20,200 kronor. Ett av dessa
fisken torde vara utan betydelse för ifrågavarande inlösningsspörsmål.

Nedanstående sammandrag utvisar värdena och lösesummorna för ifrågavarande
fiskerättigheter:

Fiskerättsägare

Antal

Taxeringsvärde

Länsstyrel- E bj flen

sens upp- i ...
i - j lösesumma

skattn. varde

1926

1928

som godkänt lösesumman...............

21

176,400

243,100

238,400 214,422

» » med visst förbehåll ...

9

42,000

65,700

65,400 59,092

» avslagit erbjudandet ..............

9

138,400

88,300

92,600 83,986 i

Summa

39

356,800

397,100

396,400 '' 356,800 !

Departementschefen har i nu förevarande ärende anfört huvudsakligen Departement»-föl jande: chefen.

Vid de förhandlingar, som ägt rum med ägarna av fisken i Mörrumsån
och dess utlopp, har framgått, att en inlösen av fiskena icke torde kunna
komma till stånd, om den av 1926 års riksdag fastställda förutsättningen
härför skall strängt tillämpas. Enligt nämnda förutsättning skulle lösesumman
för fiskena icke få uppgå tillhopa till högre belopp än dåvarande sammanlagda
taxeringsvärdet för fiskena, 356,800 kronor. Såsom av utredningen i
ärendet framgår, har överenskommelse träffats rörande inlösen utan förbehåll
av fisken för en summa av 214,422 kronor och med förbehåll, vilka
dock icke torde lägga hinder i vägen för en uppgörelse, till belopp av 59,092
kronor eller sålunda tillhopa 273,514 kronor, vilket belopp med 83,286 kronor
understiger 1926 års sammanlagda taxeringsvärden. Beträffande övriga
fisken har uppgörelse ej kunnat träffas, vadan redan med hänsyn härtill
möjlighet icke föreligger att bedöma, huruvida nämnda förutsättning skall
komma att föreligga. Beträffande sistnämnda fisken synas några av ägarna
icke vara villiga att överhuvud avyttra sina fisken. Bortsett härifrån torde
kunna sägas, att det icke torde vara att förvänta, att ifrågavarande grupp
av fisken skulle kunna förvärvas för berörda belopp av 83,286 kronor.

För det största av dessa fisken har betingats eu köpeskilling av 68,894
kronor, vilket nära motsvarar det av länsstyrelsen uppskattade oreducerade
värdet. Såsom av utredningen framgår, utgör den erbjudna löseskillingen
för de fisken, varom uppgörelse träffats enligt länsstyrelsens reducerade löseskilling,
273,514 kronor, under det att 1926 års taxeringsvärden å samma
fisken uppgå till 218,400 kronor. Motsvarande siffror för de fisken, varom
uppgörelse ej vunnits, äro 83,286 kronor och 138,400 kronor.

Det intresse staten har att en uppgörelse kommer till stånd skulle givetvis
bäst tillgodoses, därest en uppgörelse kunde ske med samtliga åfiskare.

Mycket torde dock vara att vinna även av en överenskommelse med ägarna
till det stora flertalet fisken, omfattande tillika de största och viktigaste av
dessa. Ju flera dylika uppgörelser kunna uppnås, ju mer minskas utsikterna
till uppkomst av rättegångar. Lämpligt torde fördenskull vara, att slutlig
uppgörelse omedelbart kommer tillstånd med de fiskeägare, med vilka preliminära
avtal träffats. Med övriga fiskeägare böra ytterligare förhandlingar
upptagas. Med avseende å dessa torde Kungl. Maj:t böra träffa avtal om

Utskottet.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

inlösen till belopp nära anslutande sig till den föreliggande av länsstyrelsen
efter ingående utredning verkställda värderingen. Vid en dylik uppgörelse
bör givetvis uppmärksammas, att icke de fiskerättsägare, vilka tidigare visat
sig villiga ingå på de av länsstyrelsen erbjudna reducerade löseskillingama.
skola behöva känna sig eftersatta. Tänkas kan emellertid, att den av länsstyrelsen
verkställda svårutförda värderingen i särskilt fall kan vara behäftad
med någon ojämnhet likasom att omständigheter i övrigt kunna föreligga,
vilka motivera någon jämkning i viss lösesumma. Liknande rätt till
uppgörelse torde böra tillkomma Kungl. Maj:t i fall, där tidigare träffad
preliminär uppgörelse av en eller annan anledning förfallit.

Då en uppgörelse beträffande de taxerade fiskena i enlighet med nu angivua
grunder skulle innebära ett frångående av den av 1926 års riksdag förut
angivna förutsättning, torde riksdagens medgivande i frågan böra inhämtas.

Vad angår de icke taxerade fiskena, torde dessa vara av ringa betydelse.
Riksdagens uttalande rörande dem synes i övrigt innebära att, därest dylikt
fiske finnes böra inlösas, Kungl. Maj:t tillerkänts befogenhet att efter vederbörlig
uppskattning av fiskets värde träffa avtal därom.

Såsom framgår av föregående redogörelse, grundade sig statsmakternas
ingripande i förevarande fråga på önskvärdheten av att genom eu inflyttning
av fredningslinjen i Mörrumsbukten bereda ökade fiskemöjligheter för de
omkring denna vik boende fiskarena. Enär emellertid en dylik åtgärd
eventuellt kunde få en viss inverkan på laxfiskena i Mörrumsån, medförande
minskning av dessas värden, syntes det böra tillkomma staten att ikläda sig
den förlust, som sålunda kunde uppkomma, och ansågs detta bäst ordnas
genom statens inlösen av fiskena. Härigenom skulle även förekoinmas de
rättegångar rörande skadegörelse å fiskena, som i händelse av dessas bibehållande
i enskilda fiskeägares händer kunde uppstå emellan fiskeägarna
och de fiskare, vilka efter en ändring av fredningslinjen i Mörrumsbukten
bedreve fiske innanför den förutvarande linjen. Med hänsyn härtill ansågs
alltså en ändring av fridlysningsbestämmelserna icke höra ske utan att
uppgörelse om möjligt först ägde rum med de enskilda fiskeägarna. Av förevarande
proposition framgår nu, dels att vissa innehavare av enskild fiskerätt
— visserligen endast representerande en ganska ringa del av ifrågavarande
laxfisken — tills vidare ställt sig avvisande mot inlösen, dels
att den sammanlagda lösensumman i varje fall synes komma att något
överstiga 1926 års sammanlagda taxeringsvärden, vilka enligt ordalagen i
riksdagens förenämnda skrivelse nr 181 vid samma års riksdag skulle utgöra
maximigräns för summan av lösenbeloppen.

Vad först beträffar sistberörda avvikelse, vartill riksdagens medgivande
nu begäres, hyser utskottet icke någon större betänklighet mot densamma,
desto mindre som den sammanlagda lösensumma, vartill man med de av
Kungl. Maj:t nu förordade jämkningarna skulle komma upp till, i det närmaste
torde överensstämma med länsstyrelsens uppskattade värden ävensom
1928 års taxeringsvärden.

Vidkommande upplysningen att vissa fiskerättsägare icke synas villiga

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21. 7

att avyttra sina fisken och den i motionen II: 405 gjorda hemställan, att
Kungl. Maj:t, även om det skulle visa sig, att icke samtliga enskilda fiskerättigheter
kunde förvärvas, likväl måtte taga i övervägande en inflyttning
av fredningslinjen, får utskottet erinra, att — såsom framgår av departementschefens
yttrande vid 1926 års förslag — man från början räknat med
möjligheten av ett sådant övervägande. Motionären lärer emellertid med
sin framställning närmast åsyfta, att — till tids vinnande — ett avgörande
i dylikt fall skulle, därest Kungl. Maj:t efter prövning av föreliggande omständigheter
så funne lämpligt, kunna träffas, utan att frågan underställes
riksdagen. Utskottet, som i likhet med motionären anser önskvärt, att förevarande
fråga snarast möjligt vinner sin lösning, finner hinder från riksdagens
sida icke böra möta för Kungl. Maj:t att i det av motionären åsyftade
fallet förfara på sätt i motionen avses. Någon direkt hänvändelse i
saken till Kungl. Maj:t synes utskottet däremot icke vara påkallad.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må bifalla förevarande proposition,
samt

2) att motionen II: 405 må anses besvarad genom vad
utskottet ovan anfört.

Stockholm den 15 mars 1929.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Andersson i Fältenborg, Linders, Boberg, Sjöblom, Tjällgren,
Granath, Johansson i Lövholmen och Fritiof Gustafson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Sköld, Cartström, Uddenberg,
Svensson i Grönvik, Månsson i Erlandsro, Weibull och Pehrsson i Bramstorp.