Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1929 kl. 12 m.
Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.
Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år 1928
församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 samt
genomläst de protokoll, som blivit förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret
från och med den 10 januari 1928, intill vilken dag ansvarsfrihet
tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
till och med den 9 januari 1929, får utskottet nu meddela yttrande
i anledning av berörda, sålunda verkställda granskning.
l:o.
I likhet med vad under de senaste åren ägt rum hava revisorerna i sin
ovannämnda berättelse (sid. 91—241) lämnat redogörelser för vissa enskilda
med statslån understödda järnvägsaktiebolag.
Av dessa redogörelser framgår, bland annat, att icke mindre än 19 bolag
under år 1927 underlåtit att verkställa stadgad räntelikvid och kapitalavbetalning
å sina lån från staten. Bland dessa hava 5 bolag, nämligen
Uddevalla—Lelångens, Norra Södermanlands, östra Blekinge, Sala—Gysinge—Gävle
nya och Östra Centralbanans järnvägsaktiebolag, efter särskilda
medgivanden av riksdagen, fått förfallen skuld å sina statslån
kapitaliserad till nya lån.
Av den å sid. 238—239 intagna sammanställningen framgår vidare, att
det sammanlagda beloppet av statens utestående förfallna fordringar för
lån från allmänna järnvägslånefonden och bibanelånefonden under budgetåret
1927—1928 ökats från 8 312 439 kronor 23 öre till 8 756 007 kronor
82 öre eller med 443 568 kronor 59 öre.
I överensstämmelse med vad som skett under flera föregående år har
på fullmäktiges föranstaltande granskning genom särskilt utsedda granskningsmän
verkställts av åtskilliga utav här ifrågavarande järnvägsbolag, och
pågår för närvarande utredning rörande vissa av dessa bolag. I flera fall
hava till följd av dessa granskningar och utredningar vederbörande bolag
vidtagit åtgärder i syfte att förbättra järnvägens ekonomiska ställning. I
andra fall åter har det visat sig nödvändigt, att en mera genomgripande
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 saml. 5 häft. (Nr 5.)
Ana. enskilda,
med
statslån
understödda
järnvägsaktiebolag.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
Ang.
Uddevalla
—Lelångens
järnvägsaktiebolags
statslån.
konsolidering genomfördes, med anledning varav framställningar gjorts hos
Kungl. Maj:t, avseende reglering av bolagens skuldförhållanden till staten
huvudsakligen genom större eller mindre avskrivningar av bolagets skuld.
Förslag i sådant syfte godkändes av 1928 års riksdag beträffande Mellersta
Östergötlands och Falkenbergs järnvägsaktiebolag. Enligt vad utskottet
inhämtat lära förslag till innevarande års riksdag vara att förvänta i avseende
å ytterligare några järnvägsaktiebolag.
Bland de i revisorernas berättelse omförmälda bolagen hava två, nämligen
Lidköping—Kållands och Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag,
trätt i likvidation. Beträffande förstnämnda järnvägsbolag
meddela revisorerna, att järnvägen Lidköping—Tun, som av riksgäldskontoret
i april 1927 inropats på exekutiv auktion för statsverkets räkning, med
tillhörande materiel in. m., enligt medgivande av 1928 års riksdag försålts
till enskilda järnvägsföretag för sammanlagt 95 900 kronor. Trafikeringen
av järnvägen Väderstad—Skänninge—Bränninge ombesörjes enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande alltsedan den 1 september 1926 av statens järnvägar.
I.ikvidatorerna hava för avsikt att, såvitt ej järnvägens uppgående i en angränsande
bana kan genomföras, så snart förhållandena medgiva söka bilda
ett nytt bolag i orten för övertagande av järnvägen.
I ovan omförmälda redogörelse för vissa enskilda med statslån understödda
järnvägsaktiebolag hava revisorerna beträffande Uddevalla—Lelångens
järnvägsaktiebolag framställt anmärkning mot det sätt, på vilket
nämnda bolag fullgjort sin betalningsskyldighet till staten. Revisorerna anföra
i avseende härå följande (sid. 110—113):
»Såsom revisorerna meddelade i sin år 1925 avgivna berättelse, sid. 112,
medgav nämnda års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition, att
järnvägsbolagets skuld för statslånet å ursprungligen 1 247 000 kronor —•
vilken skuld vid 1924 års slut uppgick till 1 622 490 kronor 97 öre, varav
567 182 kronor 2 öre voro till betalning förfallna — finge, räknat från och
med den 1 januari 1925, regleras på sådant sätt, att därav bildades tre särskilda
lån, nämligen dels ett lån å 978 764 kronor 91 öre, motsvarande den 31
december 1924 icke förfallet kapital jämte anståndsränta. den senare beräknad
till sitt dåvarande värde, dels ock två lån å 268 235 kronor 9 öre och
309 520 kronor 10 öre, tillhopa utgörande samma dag förfallna kapital- och
räntebelopp. De två förstnämnda lånen, som skulle förräntas och amorteras
med annuiteter av 5,4 procent, varav resp. 4,5 och 5 procent utgörande ränta,
låge inom av riksgäldskontoret innehavd inteckningssäkerhet med bästa förmånsrätt
å 1 247 000 kronor. Säkerheten för det sistnämnda lånet, som jämväl
skulle återbetalas med annuitet av 5,4 procent, varav 5 procent ränta,
skulle utgöras av inteckning i bolagets järnväg med förmånsrätt efter inteckningar
å tillhopa 1 497 000 kronor. Ett kortfristigt banklån, vars hypotek
utgjordes av mellanliggande inteckningar å 250 000 kronor, skulle ersättas
med ett amorteringslån, utöver inteckningssäkerheten försett med borgen av
Uddevalla stad av beskaffenhet att kunna godkännas av riksgäldsfullmäk
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
3
tige. Inteckningarna för de två förstnämnda statslånen skulle, till den del
avbetalningar å dessa ägde rum, utgöra säkerhet även för lånet å 309 520
kronor 10 öre, varjämte det ålåge bolaget att ytterligare såsom hypotek för
sistnämnda lån till riksgäldskontoret avlämna inteckningarna för lanet å
250 000 kronor i den mån de bleve frigjorda.
Reglering av bolagets skuldförhållande till staten har sedermera ägt rum
i enlighet med ovanstående grunder. Ovannämnda banklån har med riksgäldsfullmäktiges
medgivande blivit utbytt mot ett tjuguårigt amorteringslån
å 250 000 kronor i enskilda järnvägarnas pensionskassa, försett med borgen
av Uddevalla stad. Annuiteterna å detta lån förfalla till betalning med 10 169
kronor 84 öre varje den 15 maj och 15 november.
Annuiteterna för åren 1925 och 1926 å bolagets tre statslån hava sedermera,
ehuru delvis långt efter förfallodagen den 31 december, blivit erlagda. Någon
inbetalning å 1927 års annuiteter har däremot ännu ej ägt rum. Bolagets
sammanlagda skuld för statslånen utgjorde vid 1927 års utgång 1 605 652
kronor 99 öre, varav 84 052 kronor voro förfallna till betalning.
Då bolaget inbetalat annuiteterna för åren 1925—1927 å lånet hos ovannämnda
pensionskassa utan att taga den för lånet tecknade borgen i anspråk,
avlät riksgäldskontoret i november 1927 en skrivelse till bolaget med förklaring
att riksgäldsfullmäktige, som saknade bemyndigande att medgiva undantag
från bolagets skyldighet att erlägga betalning för sina skulder i den ordning,
vari desamma ägde förmånsrätt, förväntade, att bolaget för framtiden
ej av egna medel måtte betala annuiteten å lånet hos pensionskassan, därest
ej annuiteterna å de båda statslån, till säkerhet för vilka lämnats inteckningar
med förmånsrätt framför de av pensionskassan innehavda inteckningarna,
kunde behörigen gäldas.
Till svar å eu från riksgäldskontoret i november 1928 avlåten skrivelse
med erinran om bolagets betalningsskyldighet har bolaget i skrivelse av den
20 i samma månad meddelat i huvudsak följande.
Bolaget hade av egna medel betalt den 15 sistlidna maj förfallen inbetalning
å lånet hos enskilda järnvägarnas pensionskassa, vilket dock ej
skedde förrän i juni och juli. Någon inbetalning av det den 15 november
förfallna beloppet hade ännu ej skett, och det såge ut som om bolaget ej
skulle kunna göra detta före årets slut, varför anmälan om saken antagligen
finge göras hos stadsfullmäktige i Uddevalla. Det vore bolaget likaledes
omöjligt att kunna före årets slut inbetala något å bolagets statslån. Orsakerna
därtill vore, dels att Dal—Västra Värmlands järnväg, sedan den til! hela
sin längd öppnades för allmän trafik den 1 sistlidna mars, ytterligare tagit
ifrån bolaget en del trafik, som bolaget förut förmedlat över Bengtsfors till
och från trakterna omkring sjöarna Lelången samt västra och östra Silen.
dels ock att pappersindustrierna i Billingsfors och Bengtsfors under de tre
första månaderna av året på grund av lönekonflikter stått stilla, orsakande
bolaget en minskning i trafikinkomster av cirka 40 000 kronor.
Visserligen hade Dal—Västra Värmlands järnväg sedan den öppnats för
fullständig trafik tillfört bolaget en del gods från sin övre del, men detta
vore så försvinnande litet mot vad den tagit ifrån bolaget, att bolagets in
komster låge betydligt under i synnerhet 1926 års siffror. Trafikinkomsterna
hade för tiden januari—september utgjort år 1926 608 027 kronor, år 1927
516 368 kronor och år 1928 473 837 kronor. Minskningen från 1926 till 1928
utgjorde alltså 135 000 kronor, varav cirka 90 000 kronor kunde hänföras till
minskning genom Dal—Västra Värmlands järnvägs tillkomst.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
Visserligen hade Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag gjort allt för
att minska utgifterna, men då bana, bus och materiel krävde sitt underhåll
samt ordinarie tågfrekvensen, med hänsyn till konkurrens dels med förenämnda
järnväg, dels med bilar och bussar, icke kunnat minskas, hade det
icke varit möjligt få ned utgifterna i samma grad som inkomsterna minskats.
Trafikomkostnaderna hade för liden januari—september utgjort under år
1926 526 306 kronor, år 1927 479 510 kronor och år 1928 451 500 kronor.
Det framginge därav tydligt, att, om bolaget fått hava sitt trafikområde i
fred, bolaget mycket väl skulle under dessa år hava kunnat fullgöra sina
förbindelser till långivarna. Det måste då kännas ganska bittert för Uddevalla
stad, som offrat 400 000 kronor på järnvägens tillkomst, utan att hava
på de senaste 20 åren fått någon ränta på detta belopp, att nödgas offra
ytterligare belopp för att hålla staten skadeslös för ränta och amortering å
ett belopp av 250 000 kronor.
Järnvägen hade varit till en ofantlig nytta ännu mera för det fattiga
Dalsland samt även för eu del av sydvästra Värmland än för Uddevalla.
När så Uddevalla stad i förening med innebyggarna i sydvästra Värmland
ville bygga en naturlig fortsättningsled på järnvägen och med ett bidrag
från statsverket av cirka 41/2 miljoner kronor, vilkas förräntning genom överenskommelse
med Uddevalla—Lelångens järnvägsbolag varit tämligen säker,
hindrades detta av vissa statens organ. Statsmakterna hade sedan för att
tillgodose samma trakter med järnväg offrat icke mindre än It miljoner
kronor, å vilka ränta säkerligen aldrig kunde påräknas. Sorgligt nog såge
det ut, som om denna statens järnvägspolitik skulle åstadkomma, att staten
även ginge förlustig ränta å det relativt obetydliga belopp, som försträckts
för Uddevalla—Lelångens järnväg. Men allra sorgligast tedde sig denna
politik för Uddevalla stad, som icke blott förlorat ett gott uppland, utan
även riskerade att, utom förut gjorda kapitalutlägg, även få förränta och
amortera ifrågavarande lån hos pensionskassan.
Revisorernas Vid övervägande av vad sålunda förekommit hava revisorerna, särskilt i
uttalande. betraktande av riksgäldsfullmäktiges ovan omförmälda skrivelse till bolaget
i november 1927, ej kunnat undgå att finna anmärkningsvärt, att bolaget av
egna medel verkställt den 15 maj innevarande år förfallen inbetalning å
bolagets förenämnda lån å 250 000 kronor hos enskilda järnvägarnas pensionskassa,
oaktat bolaget ej erlagt 1927 års annuitet å bolagets två statslån
å ursprungligen 978 764 kronor 91 öre och 268 235 kronor 9 öre, till säkerhet
för vilka lån riksgäldskontoret innehar inteckning i bolagets järnväg
med bättre förmånsrätt än de inteckningar, som äro pantsatta för lånet hos
berörda pensionskassa.»
I en med anledning av revisorernas uttalande den 4 januari 1929 dagtecknad.
till riksdagen avlåten och till utskottet överlämnad skrivelse hava
fullmäktige i riksgäldskontoret, jämte det fullmäktige överlämnat från
bolaget i skrivelse den 29 december 1928 avgivet infordrat yttrande över revisorernas
uttalande, för egen del i ämnet anfört följande:
Fullmäktige. »Såsom revisorerna meddelat, hava fullmäktige redan under november
1927 i en till bolaget då avlåten skrivelse angivit sin uppfattning rörande det
sätt, varpå bolagets överskottsmedel borde disponeras. Fullmäktige erinrade
i denna skrivelse, alt betalning å bolagets skulder borde erläggas i den ordning,
vari desamma på grund av inteckning ägde förmånsrätt. Då det lån,
bolaget erhållit från Enskilda järnvägarnas pensionskassa, i detta avseende
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
o
ägde sämre rätt än ovannämnda två statslån, förväntade fullmäktige, att
bolaget för framtiden ej måtte av egna medel betala annuiteten å lånet hos
pensionskassan, därest ej annuiteterna å berörda två lån kunde behörigen
gäldas. I skrivelsen framhålles visserligen ej med uttryckliga ord, att bolaget
under nyss angivna förutsättning borde taga i anspråk den borgen,
Uddevalla stad ingått för lånet hos pensionskassan. Av skrivelsens avfattning
framgår emellertid med erforderlig tydlighet, att detta varit avsikten,
och dess innebörd har ock så uppfattats av järnvägsbolaget.
Bolaget, som sålunda på ett otvetydigt sätt erhållit anvisningar om, huru
dess tillgängliga medel i enlighet med förberörda skuldreglering borde disponeras,
har emellertid ej ställt sig desamma till efterrättelse, utan i stället
även i fortsättningen använt sina överskottsmedel till gäldande av annuitet
å förenämnda enskilda lån, under det att likviderna å de ifrågavarande
båda statslånen däremot försummats. Någon hänvändelse till Uddevalla
stad att på grund av den borgen, staden ingått, erlägga annuiteterna å lånet
hos pensionskassan har, så vitt fullmäktige hava sig bekant, icke av järnvägsbolaget
blivit gjord.
Med anledning av vad bolaget i sin berörda skrivelse anfört vilja fullmäktige
framhålla, att frågan om Uddevalla stads skyldighet att infria sin borgen
måste bedömas helt och hållet oberoende av det ekonomiska resultatet,
trafiken å Uddevalla—Lelångens järnväg under tiden fr. o. m. år 1925 lämnat
och i framtiden kommer att lämna. Något förbehåll om att staden
skulle befrias från sitt borgensansvar, i händelse trafiken utvisade nedåtgående
siffror, finnes ej intaget i den borgensförbindelse, som avgavs av
staden, och vilken på sin tid godkändes av fullmäktige. Tvärt om måste
antagas, att stadens ledande män vid beslutet om tecknande av borgen varit
medvetna om, att trafikresultatet till följd av konkurrens från Mellerud—
Billingsfors—Arvika järnväg kunde komma att försämras, och att de på
grund därav även måst inse, att stadens borgen icke vore att betrakta endast
såsom en formalitet, som krävdes för skuldregleringens genomförande.
Syftet med kravet på stadens borgen har i stället varit att bereda ökad
trygghet för, att riksgäldskontoret, som vid början av år 1925 hos bolaget
hade en förfallen, ogulden fordran av ej mindre än omkring 570 000 kronor,
skulle, i den mån bolagets tillgångar det medgåve, få mottaga de inbetalningsbelopp,
vartill riksgäldskontoret såsom innehavare av de båda första
inteckningarna i bolagets järnväg vore berättigat. Att såsom villkor för
regleringen av bolagets skuldförhållande till staten begära borgen av Uddevalla
stad å ifrågavarande enskilda lån hade eljest varit meningslöst.
Järnvägsbolaget har hittills av egna medel likviderat sex halvårsannuiteter
å lånet hos enskilda järnvägarnas pensionskassa med sammanlagt något
över 60 000 kronor, och staten har alltså förlorat ett däremot svarande
belopp. Då fullmäktige, på sätt de i november 1927 meddelat bolaget, sakna
befogenhet att medgiva undantag från den betalningsskyldighet, som enligt
ovan angivna grunder åligger bolaget, komma fullmäktige, i händelse bolaget
framgent skulle åsidosätta nämnda skyldighet, att taga i övervägande,
vilka åtgärder gentemot delta böra vidtagas för att tillvarataga .statens rätt
och intressen.»
Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags i ärendet avgivna yttrande är
av följande innehåll:
»När frågan allra först kom upp, år 1907, att bygga en normalspårig järn -
Uddevalla
—Lelångens
järnvägsaktiebolags
yttrande.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
Utskottet.
väg från Mellerud till Billingsfors, naturligtvis i akt och mening att taga
trafik från den då planerade inlandsbanan, protesterade vi emot denna järnvägs
tillkomst.
Kungl. Maj:t vägrade ock då järnvägen koncession med hänsyn till det
intrång, den skulle göra å Uddevalla—Lelångens järnvägs trafikområde.
När sedan samma järnvägsförslag 1912 återkom, men då i samband med
en järnväg Billingsfors—Arvika, protesterade vi lika kraftigt och yrkade i
skrivelse den 19 februari 1913, att, om koncession å denna järnväg beviljades,
vi skulle erhålla ett årligt skadestånd av 77 500 kronor.
Detta avstyrktes av såväl kungl. järnvägsstyrelsen som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Naturligtvis trodde nämnda styrelser, att den nya järnvägen
skulle komma att tillföra oss en del ny trafik, varigenom vi skulle
erhålla kompensation för den förlorade.
Även riksgäldssekreteraren Hägglund och byrådirektören Norrman, som
år 1923 undersökte vår affärsställning, voro då även av samma mening.
Efarenheten har emellertid åtminstone hittills visat, att våra farhågor voro
fullt grundade.
Vad järnvägen Mellerud—Billingsfors—Arvika beträffar kunna vi icke
uraktlåta uttala, att vi finna det anmärkningsvärt med huru stor välvilja
denna järnväg understötts av statens myndigheter.
Från att från början vara beräknad för en byggnadskostnad av cirka 9
miljoner kronor, vari skulle ingå statsbidrag med cirka 6 miljoner, har byggnadskostnaden
vid slutet av år 1927 uppgått till 16 miljoner kronor, varav i
statslån cirka 11 miljoner kronor.
Men vi förmoda, att vederbörande statsorgan, då de avstyrkte skadestånd
till oss, hade i tankarna, att det betydde ytterst litet, om staten fick ränta
på det till vår järnväg försträckta relativt obetydliga kapitalet, mot att den
normalspåriga järnvägen kom till stånd och blev eu mäktig hävstång för
det ekonomiska framåtskridandet i norra Dalsland och sydvästra Värmland.
Emellertid har staten nu genom denna järnvägs tillkomst, såvitt nu kan
bedömas, omöjliggjort för U. L. B. att göra rätt för sig. Det synes oss då
bra hårt, att riksdagens revisorer kunna begära, att vi skola göra avbetalningar
å statslånet framför lånet av pensionskassan, som i stället skulle
amorteras av Uddevalla stad.
Något sådant var det icke tal om, då riksgäldskontoret för sin medverkan
till reglering av våra skulder år 1925 fordrade, att det kortfristiga banklånet
skulle omläggas.
Då det ju känns hårt för Uddevalla stad att utom förut gjord aktieteckning
i vår järnväg även betala ränta å lånet i pensionskassan, i synnerhet
som tillkomsten av Dal—Västra Värmlands järnväg berövar staden ett gott
uppland och en del hamninkomster, få vi till slut anhålla, att hänsyn visas
Uddevalla stad, som liksom vi protesterat mot den konkurrerande järnvägens
tillkomst.»
Även utskottet finner det anmärkningsvärt, att Uddevalla—Lelångens
järnvägsaktiebolag av egna medel verkställt inbetalning å ett hos enskilda
järnvägarnas pensionskassa upptaget lån, oaktat bolaget ej erlagt förfallen
annuitet å sina lån hos staten, till säkerhet för vilka riksgäldskontoret innehar
inteckning i bolagets järnväg med bättre förmånsrätt än de inteckningar,
som äro pantsatta för lånet hos berörda pensionskassa. Såsom
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
7
framgår av fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande i ärendet, komma
emellertid fullmäktige, i händelse bolaget framgent skulle åsidosätta sin
betalningsskyldighet till staten, att taga under övervägande, vilka åtgärder
gentemot detta böra vidtagas för att tillvarataga statens rätt och intressen.
Vid sådant förhållande har utskottet endast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Enligt gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontoret äga -ing.
fullmäktige i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga de åtgärder,
som erfordras för utförande av riksdagens beslut i fråga om nya riksbyggbyggnader
för riksdagen m. m. och riksbanken, allt i överensstämmelse Heijeandt
med de närmare föreskrifter, som i särskilda skrivelser den It och 12 holmen.
maj 1888 och den 6 april 1906 blivit av riksdagen meddelade.
Några gemensamma sammanträden mellan bemälda fullmäktige för utförande
av ifrågavarande uppdrag hava, enligt vad för utskottet anmälts, icke
ägt rum under den tid, utskottets granskning omfattat; vilket utskottet
härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o.
Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskontorets
ställning och förvaltning eljest blivit anfört, har utskottet funnit icke vara avbeskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; och har utskottet
funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll förekommit ej
böra föranleda någon anmälan eller hemställan; vilket utskottet härmed
får för riksdagen
Ang.
revisionsberättelsen
m. m.
anmäla.
4:o.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruk- mttyr.
tionen vill utskottet slutligen meddela, att med avseende på riksgäldskonto- kande au
rets ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, ut- frihet.
skottet ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser,
att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1928 för
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 5.
samlade revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 än även för
alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1928 till och
med den 9 januari innevarande år.
Stockholm den 8 februari 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensliolm, Pettersson
i Olovstorp, Lindley*, Lindgren, Ström, Johansson i Friggeråker och
Bjurström*;
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Henrikson, Bäcklund, Wikström,
Rgberg, Lovén och Svensson i Betingetorp.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1929