Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
1
Sr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1929 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av stöd åt insättare i vissa sparbanker, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 16 april 1929 dagtecknad proposition nr
"229 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att såsom särskild garantifond åt Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 må genom riksgäldskontoret tillhandahållas bolaget ett belopp
av 10 miljoner kronor i av svenska staten utgivna 5 procent obligationer,
att i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen i nämnda
statsrådsprotokoll angivna grunder användas för beredande av stöd åt
insättare i vissa sparbanker,
dels ock besluta att såsom kapitalökning för fonden för mötande av förluster
å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 för budgetåret 1929/1930
anvisa, utöver i statsverkspropositionen äskat anslag av 5,000,000 kronor,
«tt belopp av ytterligare 2,000,000 kronor.
Ifrågavarande proposition har hänvisats, i vad den avser ytterligare anslag
till kapitalökning för fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922, till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
till en början omförmält, att han den 15 sistlidne mars månad underrättats
av landshövdingen i Örebro län, att enligt vad som kommit till dennes kännedom
Allmänna sparbanken i Örebro befunne sig i svårigheter. I anledning
härav och då skäl syntes föreligga för en undersökning jämväl av Allmänna
sparbanken i Stockholm och Bergslagernas sparbank i Falun uppdrogo vederbörande
länsstyrelser efter samråd med departementschefen åt förste byråinspektören
i bank-och fondinspektionen A. Dahlin att verkställa undersökning
av envar av nämnda sparbanker. Undersökningarna ägde rum beträffande
Allmänna sparbanken i Örebro den 18—20 mars, beträffande Allmänna sparbanken
i Stockholm den 22—25 mars och beträffande Bergslagernas sparbank
den 27—30 mars. Sedan landshövdingen i Göteborgs och Bohus län inkommit
med en den 27 mars dagtecknad skrift rörande Allmänna sparbanken i Göteborg,
utsträcktes Dahlins undersökning till att omfatta jämväl denna sparbank.
Resultatet av undersökningarna av de förstnämnda tre sparbankerna delgavs
departementschefen genom en den 4 april 1929 dagtecknad promemoria. På
grund av omständigheter, som vid den ifrågavarande granskningen framBihang
till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 25 häft. (Nr i2.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
kommit, inställde de nämnda fyra sparbankerna sina betalningar från och
med den 8 april 1929. Den 10 april trädde Allmänna sparbanken i
Stockholm och Allmänna sparbanken i Örebro i konkurs.
Sedan det i samband med de sålunda inträffade fallissemangen visat sig,
att jämväl Allmänna sparbanken för Västmanland, Allmänna sparbanken i
Sundsvall, Allmänna sparbanken i Luleå och Allmänna sparbanken i Landskrona
befunno sig i svårigheter, inställde — efter undersökningar, som
vidtogos genom vederbörande länsstyrelsers försorg — även dessa sparbanker
betalningarna.
Resultaten av ovanberörda undersökningar äro sammanfattade i sex promemorior,
vilka fogats som bilagor till statsrådsprotokollet (bilaga 1—6),
dock med uteslutande av sådana uppgifter, som i förevarande sammanhang
ansetts vara av ringa betydelse, ävensom av förekommande omdömen om
det sannolika värdet av lånehypotek.
De undersökningar, som företogos beträffande omförmälda sparbanker, gåvo
anledning att i detta sammanhang verkställa granskning även av Stockholm»
hypotekskassa och Aktiebolaget Stockholms hypotekskassa. Resultatet ar
denna granskning har sammanfattats i en promemoria, i vilken redogöre»
för nämnda företags ställning ävensom för säkerheten för kassans obligationslån.
Jämväl denna promemoria är fogad till statsrådsprotokollet (bilaga 7).
Under hänvisning beträffande detaljerna till promemoriorna rörande deifrågavarande
sparbankerna har departementschefen lämnat en sammanfattande
översikt beträffande sparbankernas verksamhetsområden, balansräkningar
samt viktigare engagemang.
Av denna översikt framgår, att de ifrågavarande sparbankernas obligationsinnehav,
utestående lån och övriga tillgångar den 31 december 1928
tedde sig på sätt följande uppställning utvisar:
Sparbanken i |
Obligations- innehav |
Utestående lån tillgångar |
Samma |
||
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
||
Stockholm .... |
1,533,000: - |
17,436,000 |
— 1,190,000 |
— 20,159,000; — |
|
Örebro ............ |
292,000: — |
3,634,000 |
854,000 |
— 4,780,000 |
— |
Falun ............ |
678,000: — |
7,421,000 |
— 688,000 |
— 8,787,000 |
— |
Göteborg ........ |
963,000: — |
5,820,000 |
— 1,198,000 |
— 7,981,000 |
— |
Västerås ........ |
— |
2,333,000 |
— 602,000 |
— 2,935,000 |
— |
Sundsvall .... |
113,000: — |
2,323,000 |
— 151,000 |
- 2,587,000 |
— |
Luleå ............ |
23,000: — |
1,642,000 |
218,000 |
— 1,883,000 |
— |
Landskrona... |
60,000: - |
178,000 |
— 59,000 |
— 297,000 |
— |
Summa |
3,662,000: — |
40,787,000 |
— 4,960,000 |
— 49,409,000 |
— |
Sammanställningen utvisar, att förevarande sparbankers bokförda tillgångar
den 31 december 1928 utgjorde tillhopa 49.4 miljoner kronor. Av
den utav departementschefen i annat sammanhang lämnade redogörelsen
framgår, att, enligt vad verkställda uppskattningar givit vid handen, samma
sparbankers sammanlagda förluster, i mindre gynnsamt fall, beräknas komma
att röra sig omkring 29 miljoner kronor. Förlusterna skulle sålunda enligt
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
3
denna beräkning utgöra ungefär 60 procent av sparbankernas totala tillgångar
vid årsskiftet.
Fördelningen av inlåningen i nu ifrågavarande sparbanker efter storleken
av innestående belopp framgår av följande sammanställning, vilken avser
samtliga ifrågavarande sparbanker:
Antal Insatt
insättare belopp
St. Kronor
Behållning å högst 1,000:— kr............................. 76,996 7,686,098:0 2
Behållning över 1,000: — och högst 2,000 kr. 5,042 6,955,447:8 8
» » 2,000:— » » 5,000 » 4,256 12,890,021:24
» » 5,000:— » » 10,000 » 1,326 8,783,344:3 3
» » 10,000:— » » 20,000 » 419 5,356,190:9 4
» » 20,000: — kr................................ 109 4,455,108:5 5
Summa summarum 88,148 46,126,210: 9 6
Sammanlagda antalet insättare uti ifrågavarande åtta sparbanker utgör
alltså omkring 88,000 och det totala insatta beloppet cirka 46 miljoner kronor.
Påpekas må emellertid, att uppgifterna icke hänföra sig till exakt samma
tidpunkt.
För egen del har departementschefen i ärendet anfört följande.
»Av den lämnade redogörelsen framgår, att under den senaste tiden följande
åtta sparbanker, nämligen Allmänna sparbankerna i Stockholm,
Göteborg, Örebro, Västerås, Sundsvall, Luleå och Landskrona samt Bergslagernas
sparbank i Falun, konstaterats vara på obestånd och inställt
sina betalningar. Av dessa sparbanker hava hittills de i Stockholm och
Örebro avträtt sina tillgångar till konkurs.
Orsaken till de nämnda fallissemangen är att söka däri, att de ifrågavarande
sparbankerna, bland vilka ingen av våra äldre sparbanker befinner
sig, i sin verksamhet frångått de sunda grundsatser, som sedan
gammalt tillämpats inom det svenska sparbanksväsendet. Sålunda har
det visat sig, att i åtskilliga fall såväl inlåning som framför allt utlåning
ägt rum på sätt, som uppenbarligen icke står i överensstämmelse med bestämmelserna
i sparbankslagen, och jämväl i övrigt hava sparbanksledningarna
vid rörelsens bedrivande i betydande omfattning åsidosatt de
fordringar, som måste ställas på en sparbanksledning. Särskilt må i sådant
avseende framhållas, att sparbankerna i stor utsträckning uppträtt
som långivare åt spekulativt ledda tomtförsäljningsföretag, företrädesvis
i Stockholms omgivningar, utan att därvid sörja för nödiga säkerheter
bakom de krediter, som lämnats. Samtidigt har i åtskilliga fall förekommit,
att de sökt draga till sig insättningar från allmänheten genom att
utfästa eu högre inlåningsränta än som med hänsyn till förhållandena
kunnat anses försvarligt.
Utredningen har jämväl ådagalagt, att den nuvarande tillsynen över
sparbanksväsendet genom länsstyrelserna och av dessa förordnade allmänna
ombud icke fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vad som inträffat
understryker kraftigt angelägenheten av att kontrollen över sparbankerna
ordnas på ett mera rationellt och effektivt sätt än vad nu är fallet. I
sådant avseende må erinras om att, med stöd av Kungl. Maj:ts den 10
innevarande månad givna bemyndigande, särskilda sakkunniga tillkallats
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
inom finansdepartementet med uppdrag att skyndsamt inkomma med förslag
i detta ämne.
Det totala antalet insättare uti de ifrågavarande åtta sparbankerna utgör,
enligt vad nyss omförmäldes, omkring 88,000 med ett sammanlagt
insättningsbelopp av omkring 46 miljoner kronor. I vad mån insättningarna
äro att anse som förlorade ställer sig givetvis olika i de skilda
sparbankerna; en mera fullständig överblick liärav kommer att vinnas
först i samband med den blivande avvecklingen. Redan nu står doek
klart, att förlusterna för insättarna komma att bliva betydande.
I detta läge och med hänsyn till de inträffade fallissemangens stora
räckvidd synes det mig knappast kunna undgås, att det allmänna av bil -lighetsskäl träder hjälpande emellan i syfte att med de undantag, som av
omständigheterna påkallas, i viss utsträckning skydda insättarnas intresse.
Detta synes lämpligen kunna ske på sådant sätt, att staten med de restriktioner,
som finnas höra uppställas, garanterar insättare en viss minimiprocent
av det belopp, vartill hans fordran hos banken uppgick vid tiden
för betalningsinställelsen. Däremot synes staten, med hänsyn till de svåröverskådliga
konsekvenserna av ett sådant förfaringssätt, icke böra annat
än i särskilda undantagsfall träda emellan genom att övertaga engagemang
från de ifrågavarande sparbankerna eller genom att på annat sätt
direkt ingripa i likvidationen av deras verksamhet.
Då statens inskridande företrädesvis är motiverat av önskvärdheten att
bringa hjälp åt enskilda insättare i mera blygsamma ekonomiska förhållanden,
synes tillräcklig anledning icke föreligga att utsträcka stödaktionen
till att avse även medel, som insatts för kommuners, bolags, föreningars
eller andra juridiska personers räkning.
Den statliga garantien till insättare, som komma i åtnjutande av en sådan,
torde böra bestämmas enligt en glidande skala på följande sätt. Då tillgodohavandet
icke överstiger 1,000 kronor, garanteras 60 procent därav. Vid
större tillgodohavanden garanteras vidare 40 procent för belopp över 1,000
kronor till och med 2,000 kronor samt 20 procent för belopp över 2,000
kronor till och med 5,000 kronor. Härvid lärer statens garanti böra stanna,
så att garanti icke lämnas för den del av tillgodohavande, som överskjuter
5,000 kronor. Med tillämpning av dessa regler skulle statsgarantien komma
att utgöra, för ett tillgodohavande av 1,000 kronor 600 kronor, för ett
tillgodohavande av 2,000 kronor 1.000 kronor samt för ett tillgodohavande
av 5,000 kronor eller däröver 1,600 kronor, vilket belopp alltså skulle utgöra
statsgarantiens maximum. Då statens mellankomst allenast skulle
avse att innebära en garanti för insättarna att utfå sina tillgodohavanden
intill nu angivna minimibelopp, kommer understöd av statsmedel över
huvud taget att lämnas allenast under förutsättning att vad vederbörande
utfår i utdelning i sparbankens konkurs eller eljest vid avvecklingen av
sparbankens verksamhet understiger respektive minimibelopp och, därest
så är fallet, endast för att täcka skillnaden mellan minimibeloppet och vad
som i-tgår vid avvecklingen.
En följd av det nu angivna förfaringssättet blir, att statsbidragen i allmänhet
icke kunna definitivt fixeras förr än i samband med den slutliga
avvecklingen. Därest statsgaranti kommer att lämnas, lärer emellertid
kunna förväntas, att andra penninginstitut skola befinnas villiga att mot
säkerhet i insättares sparbanksbok lämna försträckning intill en avsevärd
del av det garanterade beloppet. Önskvärt torde vara, att det statsorgan,
åt vilket nu ifrågavarande stödaktion uppdrages, träder i förbindelse med
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
5
lämpliga sparbanker eller andra penninginrättningar till ordnande av
lånemöjligheter av denna art.
Enligt vad den verkställda utredningen ger vid handen, har det i viss
utsträckning inträffat, att insättningsböcker i ifrågavarande sparbanker
utställts, man att motsvarande insättning verkligen ägt rum. Givetvis
bör särkilt med hänsyn till dylika fall tillses, att understöd av statsmedel
endast lämnas när omständigheterna varit sådana, att ersättning skäligen
bör komma i fråga. På grund härav synes en individuell granskning av
insättningsböckerna vara i viss utsträckning påkallad. Av praktiska skäl
och då missbruk av här åsyftat slag knappast torde i större omfattning
hava förekommit i avseende å insättningsböcker å mindre belopp, bör emellertid
den individuella granskningen inskränkas till att avse insättningar
å större belopp än 5,000 kronor. Om insättning ej överstiger detta belopp
bör alltså gälla, att dylik granskning icke skall företagas.
Även om statens garanti begränsas på sätt i det förgående angivits,
lärer möjlighet dock böra stå öppen att medgiva full betalning beträffande
insättningar å s. k. skolsparböcker.
En förutsättning för statens mellankomst bör vara, att vederbörande
sparbank avträtt sina tillgångar till konkurs eller trätt i likvidation samt
i senare fallet att till likvidatorer utsetts personer, vilka godkänts av
Kungl. Maj:t.
De ekonomiska konsekvenserna för statsverket av ett ingripande enligt
nu föreslagna grunder komma att inträda först i mån av avvecklingsförfarandets
fortgång och kunna i nuvarande läge icke exakt beräknas. De
slutliga kostnaderna bliva uppenbarligen beroende på resultatet av de förestående
likvidationerna och vad insättarna därvid i vanlig ordning utfå.
Såvitt på grundval av det föreliggande uppgiftsmaterialet nu kan bedömas,
torde emellertid med de riktlinjer, som i det föregående ifrågasatts, statens
kostnader komma att hålla sig inom belopp, som icke oväsentligt understiger
10 miljoner kronor.
Den stödverksamhet från statens sida, som jag sålunda förordar, synes
lämpligen kunna omhändertagas av Aktiebolaget Kreditkassan av år
1922. Efter den organisationsändring, som under år 1928 genomfördes,
är staten numera praktiskt taget ensam aktieägare i bolaget. Styrelsen
består av tre ledamöter med tre suppleanter för dem, och av styrelseledamöterna
utses en, tillika styrelsens ordförande, ävensom suppleant
för honom, å ordinarie bolagsstämma, en jämte suppelant för denne av
fullmäktige i Sveriges riksbank och en jämte suppleant för denne av fullmäktige
i riksgäldskontoret.
Medel för Kreditkassans ifrågavarande verksamhet, vilken bör bedrivas
helt skild från verksamheten i övrigt, torde lämpligen beredas på sådant
sätt, att riksgäldskontoret till bolagets förfogande ställer en särskild garantifond
i obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida samt förskrivna
med 5 procent ränta, till förslagsvis ett nominellt belopp av 10
miljoner kronor, och att bolaget bemyndigas att mot säkerhet av dessa
obligationer hos riksgäldskontoret öppna en kredit å nämnda belopp.
Känta eller annan avgift för denna kredit lärer icke böra utgå. Så länge
obligationerna kvarligga i riksgäldskontorets förvar såsom säkerhet för
krediten, erlägges ingen betalning för förfallna kuponger. Såväl de bidrag,
vilka bliva en följd av hjälpverksamheten, som ock Kreditkassans
omkostnader för densamma torde böra bestridas av de medel, som sålunda
ställas till disposition.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
Motioner.
De förluster för statsverket, som uppstå på grund av den verksamhet,
varom nu är fråga, torde böra täckas på samma sätt som sker beträffande
förlusterna å Kreditkassans hittillsvarande verksamhet. I avseende härå
må erinras, att 1926 års riksdag i enlighet med förslag av Kungl. Maj:t
beslöt, att för ändamålet skulle uppläggas en särskild fond, benämnd fonden
för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922.
Till denna fond hava för budgetåren 1926/1927—1928/1929 successivt anvisats
belopp å tillhopa 18 miljoner kronor. I årets statsverksproposition har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för budgetåret 1929/1930 såsom kapitalökning
för fonden bevilja ett belopp av ytterligare 5 miljoner kronor.
Enligt vad jag av Kreditkassans styrelse inhämtat, torde, såvitt nu kan
bedömas, de totala förlusterna å kassans hittillsvarande verksamhet kunna
beräknas komma att stanna vid 25 å 30 miljoner kronor. Av den nya
hjälpverksamhet, som nu ifrågasättes, måste följa en väsentlig ökning av
den slutliga förlustsiffran. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda,
att avsättningen till fonden för nästa budgetår höjes med 2 miljoner
kronor, eller sålunda till 7 miljoner kronor. Då den hittillsvarande riksdagsbehandlingen
av de olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen innebär
en minskning i anslagsbelastningen av mer än 2 miljoner kronor i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag, kan den nu förordade ökningen av
avsättningen till fonden för mötande av Kreditkassans förluster täckas
inom ramen av de inkomster, som beräknas enligt budgetförslaget.»
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen
med därvid fogade bilagor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 292 av herr Björnsson jämte fem av kammarens övriga ledamöter,
nr 293 av herr Åkerberg; samt
nr 294 av herr Hellberg och fröken Hesselgren;
inom andra kammaren-.
nr 443 av herr Laurin,
nr 444 av herrar Andersson i Rasjön och Björling,
nr 445 av herrar Carlström och Hamrin,
nr 446 av herr Paulsen,
nr 447 av herr Olsson i Mora,
nr 448 av herr Wigforss jämte sex av kammarens övriga ledamöter (likalydande
med motionen I: 292),
nr 449 av herrar Höglund i Göteborg och Andersson i Katrineholm,
nr 450 av herr Bengtsson i Kullen,
nr 451 av herr Johansson i Edsbyn,
nr 452 av herr Nilsson i Hörby jämte två av kammarens övriga ledamöter,
nr 453 av herr Lundquist i Rotebro, med instämmande i motionens syfte
av herr Eurén,
nr 454 av herr Anderson i Linköping jämte tre av kammarens övriga
ledamöter,
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
7
nr 455 av herrar Olsson i Mellerud och Olovson i Västerås,
nr 456 av herr Andersson i Igelboda och fru Nordgren,
nr 457 av herr Mogård (liltalydande med motionen I: 293), samt
nr 458 av herr Dahlén jämte sex av kammarens övriga ledamöter.
I de likalydande motionerna 1:292 (herr Björnsson m. fl.) och II: 448
(herr Wig forss m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte besluta medgiva,
att såsom särskild garantifond åt Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 må
genom riksgäldskontoret tillhandahållas bolaget ett belopp av 17 miljoner
kronor i av svenska staten utgivna 5 procent obligationer, att i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna angivna grunder användas för beredande
av stöd åt insättarna i vissa sparbanker samt för möjliggörande av eu från
allmän synpunkt tillfredsställande avveckling av dessa sparbankers verksamhet
eller av deras förlustbringande engagemang.
I motiveringen har beträffande frågan om den hållning, staten genom
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 borde intaga med avseende å realisationen
av förevarande sparbankers tillgångar m. in., anförts bland annat
följande:
»Till en början synes det vara oförenligt med statens ekonomiska intresse,
att Kreditkassan skall förhålla sig helt passiv vid realisationen av ifrågavarande
bankers tillgångar. Vilka grunder man än bestämmer för statsgarantien
åt insättare, är det uppenbart, att utgiften för garantiens fullgörande
blir mindre, ju större utdelning insättarna kunna ha att vänta
från likvidationen, med andra ord ju fördelaktigare resultat man kan få
fram av realisationen. I den översikt över sparbankernas ekonomiska
ställning, som finnes intagen i propositionen, angivas för vissa av bankföretagen
förlusterna vid realisation av tillgångar så som de beräknats
under antagande dels av ett gynnsamt förlopp och dels vid mindre gynnsamt
förlopp. —--
För dessa fem sparbanker beräknas den sammanlagda förlusten kunna
växla mellan 22.8 och 27.9 miljoner kronor, alltefter den framgång, med
vilken realisationen av deras tillgångar kan komma att genomföras. Även
om beräkningen av lätt insedda skäl måste betraktas endast som en mycket
grov approximation, är differensen 5.1 miljoner likväl så betydande, att
det finnes all anledning för staten att sörja för bästa möjliga resultat av
likvidationen.
I nära samband med frågan om statens förhållande till avvecklingen
av bankernas verksamhet står frågan om beredande av skydd åt låntagarna.
Skall avvecklingen äga rum under vanliga former genom konkurs- eller
likvidationsförfarande, blir det uppenbarligen beroende av många ovissa
faktorer, såsom konkursförvaltares respektive likvidatorers personliga intresse
och duglighet likaväl som enskilda kreditanstalters goda vilja, om
låntagarna skola kunna påräkna human behandling och nödigt rådrum för
ordnandet av behövlig kredit. Vid en snabb och hänsynslös realisation av de
insolventa bankernas lånesäkerheter kunna både låntagare och deras borgesmän
komma att tillfogas stor, ofta måhända obotlig skada. Med den starka
ställning Kreditkassan har lär den genom olika medel kunna bringa låntagarna
mycken hjälp utan att det behöver föranleda nämnvärda kostnader.
Särskilt vid förhandlingar om överlåtande av sparbanksrörelse till annan
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
redan befintlig eller nybildad kreditanstalt lär Kreditkassans medverkan;
kunna vara av stort värde. Av nu anförda skäl finna vi det nödvändigt,
att Kreditkassan för genomförande av här ifrågavarande stödaktion får
lika vidsträckt befogenhet som den haft vid sin hittillsvarande verksamhet. »-
Vad beträffar omfattningen av den avsedda statsgarantien åt sparbankernas
insättare, innebär motionärernas förslag, att garanti för hela det insatta
beloppet skulle lämnas i fråga om förmyndarmedel samt medel, insatta
å s. k. skolsparböcker. Med avseende å statens understöd i övrigt hava motionärerna
anfört bland annat följande:
»Enligt vår mening bär man därför största utsikten att undvika eu
orättvis eller obillig fördelning av statshjälpen de olika insättarna emellan,
om man gör statsgarantien i stort sett procentuellt lika i alla de fall, där
icke en ingående individuell prövning kan giva anledning till reduktion.
En sådan reduktion synes oss kunna vara försvarlig särskilt beträffande
vissa kollektiva ägares fordringar och även enskildas, ifall dessa överstiga
exempelvis 10,000 kronor.
För övriga insättare tillåta vi oss föreslå en statsgaranti av 90 procent
för tillgodohavande upp till 1,000 kronor och 75 procent för överskjutande
belopp.»
I de likalydande motionerna 1:293 (herr Åkerberg) samt II: 457 (herr
Mogård) har yrkats, att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 229
måtte besluta bemyndiga Kungl. Maj:t att uppdraga åt Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 att, där så befinnes behövligt, träffa överenskommelse
med särskilt bolag eller annat organ, bildat i syfte att avveckla sparbankernas
engagemang i vissa fastighetsföretag, samt ställa erforderligt kapital
till dess förfogande.
I motionen I: 294 (herr Hellberg och fröken Hesselgren) har yrkats, att
riksdagen måtte i den utformning, som utskottet torde verkställa, vidtaga
de ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, vilka angivits i motionen.
Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört bland annat följande:
»Erkännas nu berörda förhållanden: de små beloppens relativa värdelöshet
och ålderdomens särskilt ömmande belägenhet i här förevarande fall såsom
faktiska och obestridliga, så framgå ur dem vissa normer för hjälpaktionen:
De
minsta insättarna, förslagsvis de som hade att fordra t. ex. högst 150
kronor, skulle kunna avföras från ersättningslistorna — det kan låta obarmhärtigt,
men är det inte i verkligheten — det avser tvärtom att under eu
begränsad hjälpaktion förebygga obarmhärtighet i de verkligt ömmande
fallen. Eller de kunde åtminstone få nöja sig med en låg utdelning t. ex.
30 procent. I varje fall kunde de yngre av dem utan nämnvärt förfång
behandlas så. Men det är både givet och känt att dessa minsta insättare
äro mycket talrika. Skulle de få ersättning efter regeringens förslag — 60
procent — komme det därför att förorsaka statskassan mycket betydande
utgifter — till liten eller nästan ingen nytta.
Säkert kunde dessa utgifter, om de helt eller delvis inbesparades, här kunna
förbehållas till en vida bättre användning, om i stället en högre ersättnings
-
Bankoutskotteis utlåtande Nr 42.
9
procent bestämdes för åldringarna. Lämpligen skulle för insättare, som lia
fordringar upp till 3,000 kronor, kunna fastställas full ersättning när de
fyllt 65 år, 75 procent när de befinna sig i åldern mellan 65 och 55 samt 50
procent när de äro under 55. För belopp, som överskjuta 3,000 kronor
kunde upp till 5,000 kronor procenttalen för de tre nämnda åldersgrupperna
sättas till respektive 75, 50 och 40 procent. Även eu tredje grad ovanför
5,000 kronors behållning (med någon gräns uppåt) kunde, om så finnes
skäligt, fastställas med lägre procentskala (exempelvis 50, 40 och 30) för
samma åldersgrupper. Då sparbankerna ju i sina listor över insättarna
ha dessas födelsedata antecknade, torde det inte vara förenat med nämnvärt
besvär att uppdela dem i åldersgrupper, helst efter jämt kalenderår.
Skulle det emellertid anses för besvärligt med 3 åldersgrupper, så kunde
2 fastställas med 60 år som skiljegräns och förslagsvis procenttalen 80 och
60 respektive för den lägre beloppskategorien (3,000 kronor och därunder)
samt respektive 60 och 40 för den högre (för den del av beloppet som faller
mellan 3,000 och 5,000 kronor.)»
Motionen II: 443 (herr Laurin) innehåller yrkande, »att riksdagen ville
bevilja understöd åt kommuner — borgerliga såväl som kyrkliga — som
förlorat sina medel genom insättningar i Allmänna Sparbanken i Stockholm
eller andra sparbanker av samma typ sålunda, att staten lämnar fullt
understöd för förlustbelopp av mellan 5,000 och 20,000 kronors insättning
samt 50 procent på de förlustbelopp, som överstiga 20,000 kronor.»
I motionen II: 444 (herrar Andersson i Rasjön och Björling) har hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr
229 måtte besluta sådan ändring av de i propositionen föreslagna grunderna
för stöd åt insättare i vissa sparbanker, att förluster å omyndigas insatta
medel helt täckas genom statsgarantien.»
I motionen II: 445 (herrar Carlström och Hamrin) hemställes, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 229 måtte på så sätt bifallas, att vissa i motionen
framställda riktlinjer måtte komma att tillämpas vid statshjälpens fördelning
och omfattning.
Motionärerna hava i sin motivering anfört bland annat följande:
»En formel, som mera och bättre tager sikte på att fördela bjälpen, borde
därför kunna utfinnas. Med utgångspunkt från propositionens belopp 10
miljoner kronor torde en framkomlig väg i nyssnämnda syfte vara följande.
Staten garanterar åt insättarna ett belopp motsvarande 30 procent
av den förlust, som desamma komma att åsamkas, dock så att ingen insättare
får mera än 60 procent av sitt tillgodohavande i respektive bank
genom statens medverkan.
Såsom förut antytts blir detta en rättvisare hjälp utan att beloppet torde
komma att överstiga den i regeringsförslaget upptagna summan. Av allt
att döma kommer beloppet även efter detta förslag att väsentligt understiga
10 miljoner kronor, särskilt om en gallring sker i överensstämmelse med
propositionsförslaget. Härmed avses icke uteslutandet av kommunala medel
och kassor. Vad de förstnämnda angår, torde det böra påpekas, att om
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
staten här träder in för hjälp, innebär detta icke att enskild person gynnas.
Det blir i viss mån ett överlyftande på hela folket av vad eljest en mindre
grupp samhällsmedborgare få bära. Beträffande kassornas insättarebehållning
torde det böra anmärkas, att denna i många, kanske de flesta fall avser
att främja sociala ändamål, varför ej heller de böra uteslutas.
Endast en grupp av insättare skulle enligt propositionen få full betalning
för sina fordringar, d. v. s. innehavarna av s. k. skolsparbössor. Det
förefaller som om starka skäl kunna anföras för att även en annan grupp
av insättare borde komma i åtnjutande av samma förmån. Härmed avses
myndlingar.»
Motionen II: 446 (herr Paulsen) går ut på, att riksdagen i anledning av
propositionen måtte besluta att fullt ersätta alla de penningmedel, som för
omyndigas räkning placerats i sparbankerna i fråga.
Uti motionen II: 447 (herr Olsson i Mora) har hemställts, att riksdagen
vid beviljande av stöd åt insättare i vissa i Kungl. Maj:ts proposition
nr 229 angivna sparbanker måtte med beaktande av i motionen utvecklade
synpunkter och förslag bestämma, att omyndiga personer och fromma stiftelser
garanteras full täckning för sina förluster, att borgerliga och kyrkliga
kommuner samt bysamfälligheter beredas effektivt understöd samt att den
statliga garantien för enskilda insättare väsentligen höjes.
Motionärens motivering innehåller beträffande frågan om ersättning till
borgerliga och kyrkliga kommuner samt bysamfälligheter följande uttalande:
»Skulle likväl statsmakterna av kostnadshänsyn finna sig nödsakade att
besluta en begränsning av stödaktionen, synes denna begränsning icke böra
gå ut över borgerliga och kyrkliga kommuner eller bysamfälligheter, vilka
i större landsortskommuner hava förvaltningsuppgifter besläktade med dem,
som i mindre kommuner kunna utövas av kommunernas egna organ.
Vägande skäl tala tvärtom för att kommuner och bysamfälligheter å ett
visst större tillgodohavande, exempelvis 10 å 20,000 kronor, garanteras täckning
med den procentsats, som kan varda bestämd för den grupp av enskilda
insättare, vilken i genomsnitt gjort de minsta insättningarna. Härefter
torde en degressiv skala böra tillämpas upp till exempelvis 30,000
kronor. Täckning härutöver synes icke böra ifrågakomma, ty om än många
misstag, som kommit i dagen genom sparbankernas sammanbrott, äro förklarliga
och ursäktliga, måste dock det anspråket kunna ställas på ansvarsmedvetna
kommunalmän, att de av naturlig omtanke äro skyldiga tillse,
att större kapital fördelas mellan flera banker, så att icke en särskild risk
påtages genom placering i en och samma sparbank av belopp överstigande
det i gällande lag stadgade maximum för insättning i sparbank.»
Beträffande stöd åt enskilda insättare har motionären yttrat bland annat:
Därest den blivande stöd aktionen med avseende på de enskilda insättarna
kommer att uppbyggas på de principiella grunder, som angivits i Kungl.
Maj:ts proposition, och vilka avgjort äro mera godtyckliga än verkligt
rationella, synes den statliga garantien icke böra bestämmas till lägre belopp
än enligt följande uppställning. Då tillgodohavandet icke överstiger
1,000 kronor, garanteras 75 procent därav. Vid större tillgodohavanden
garanteras vidare 60 procent för belopp över 1,000 kronor till och med
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
11
2,000 kronor, 50 procent för belopp över 2,000 kronor till och med 5,000
kronor samt 25 procent för belopp över 5,000 kronor till och med 10,000
kronor.»
Motionen II: 449 (herrar Höglund i Göteborg och Andersson i Katrineholm)
innefattar yrkande, »att föreningar, som ha till uppgift att idka sparverksamhet
för ordnad inbetalning av skatt till stat och kommun, måtte
beredas samma garantier för utfående av i Allmänna Sparbanken insatta
penningmedel som innehavarna av s. k. skolsparböcker.»
Vidkommande motionen II: 450 (herr Bengtsson i Kullen), har i densamma
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva,
att riksdagen anser, att för anskaffande av de medel, riksdagen
finner erforderliga för beredande av stöd åt insättarna i de sparbanker, vilka
omförmälas i Kungl. Maj:ts proposition nr 229, bör beviljas ett för detta
speciella ändamål erforderligt antal extra lotteridragningar.»
I motionen II: 451 (herr Johansson i Edsbyn) har hemställts, »att Kungl.
Maj:ts proposition nr 229 på så sätt bifalles, att statshjälpens storlek till
varje insättare utmätes efter på självdeklaration i år grundade förmögenhetsförhållanden
i stället för på respektive insättares tillgodohavanden».
Motionen II: 452 (herr Nilsson i Hörby in. fl.) innehåller yrkande, att
riksdagen ville på så sätt bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 229, att
statens bidrag till insättarna må — i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i motionen angivits — utgå med viss procent av förlusten å insatt
belopp, dock att instundande budgetårs finansplan icke må rubbas.
I motiveringen för detta yrkande hava motionärerna anfört bland
annat:
»Vid övervägandet av den förlustandel, staten av billighetsskäl synes
böra åtaga sig att garantera, ha vi ansett ett förslag om 30 procent vara
försvarligt. Därmed lämnas en betydande hjälp, medan samtidigt insättaren,
såsom vi anse riktigt, själv nödgas bära en större del av ansvaret
för sin medelsplacering. I likhet med vad som framhålles i Kungl. Maj:ts
förslag anse vi dock, att de minsta insättningarna böra garanteras i proportionsvis
högre grad. För insättningar upp till 1,000 kronor torde sålunda
statsgarantien böra fixeras till 50 procent av förlusten, för insättningar
mellan 1,000 kronor och 2,000 kronor till 40 procent och för belopp över
2.000 kronor till 30 procent. Enligt denna skala kan en insättare av
1.000 kronor vid Allmänna Sparbanken i Stockholm väntas erhålla sammanlagt
575 kronor, nämligen 425 kronor av statsmedel och 150 kronor
<i mindre gynnsamt fall, enligt beräkning i propositionen) i utdelning av
bankens tillgångar, för ett insatt belopp av 2,000 kronor 1,065 kronor, för
3.000 kronor 1,470 kronor, o. s. v. Om en närmare prövning av materialet
ger vid handen, att skäl finnas för uppdragande av en maximigräns ifråga
om större insättningar, förutsättes att detta sker. Likaledes förutsättes, att
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
statsgarantien begränsas till verkliga insättare, i det att effektiv utgallring
av alla s. k. »luftböcker» verkställes.
Ifråga om kommuners och föreningarnas tillgodohavanden kan med fog
framhållas, att deras förtroendemän böra ha haft större möjligheter än
den stora allmänheten att bedöma ifrågavarande bankers soliditet, men å
andra sidan ha tydligen även dessa litat på den statliga kontrollen. Särskilt
på platser, där intet annat bankkontor än Allmänna Sparbankens
funnits och inlåningsräntan icke varit högre än vid andra sparbanker, kan
det åtminstone icke i alla fallen läggas förtroendemännen till last, att
Allmänna Sparbanken anlitats. Skulle det vid en mera ingående undersökning
befinnas möjligt att för inskränkning av statens kostnader uppdraga
en skiljelinje mellan olika slag av juridiska personer, borde statshjälpen
begränsas till sådana fall, där särskilt ömmande omständigheter föreligga,
t. ex. sjukkassor.
I likhet med vad som föreslås i propositionen anse vi, att full täckning
bör garanteras beträffande insättningar å s. k. skolsparböcker. Dessutom
anse vi, att omyndigas medel helt böra garanteras såsom en konsekvens av
gällande lagstiftning.
Även om statsgaranti lämnas för viss del av insatta belopp, komma helt
naturligt svårigheter att uppstå för en stor mängd insättare under den tid,
som åtgår för avveckling av ifrågavarande sparbankers rörelse. I propositionen
uttalas en förväntan, att — därest statsgaranti lämnas — andra penninginstitut
skola befinnas villiga att mot säkerhet i insättares sparbanksbok
lämna försträckning intill en avsevärd del av det garanterade beloppet. Det
kan enligt vår mening sättas ifråga, huruvida icke staten även i detta avseende
borde träda emellan, t. ex. genom att tillåta belåning i riksbanken,
vilket för de smärre insättarna säkerligen vore av ej ringa betydelse. Likaledes
torde böra övervägas, huruvida innehavare av legitim kredit hos dessa
sparbanker, exempelvis för egnahemsändamål, på liknande eller annat sätt
behöva skyddas. Eventuella åtgärder av detta slag synas kunna läggas efter
sådana linjer, att staten icke åsamkas några egentliga förluster.
Kan en tillfredsställande väg utfinnas för tillfällig hjälp till insättarna
under avvecklingstiden, synes det vara högst önskvärt, att avvecklingen
finge ske så varsamt som möjligt till undvikande av onödiga förluster. Att
i detta avseende engagera staten mera direkt än som föreslås i propositionen
torde emellertid icke vara att förorda.»
I motionen II: 453 (herr Lundquist i Rotebro) har föreslagits, »att riksdagen
ville i fråga om av Kungl. Maj:t föreslaget stöd till enskilda insättare
i vissa sparbanker besluta,
dels att insättare, som fyllt 60 år, i hjälpavseende skola jämställas med
skolbarn och alltså tillförsäkras full betalning,
dels att för utfående av statsbidrag varje insättare skall styrka sig hava
erlagt honom påförd krono- och kommunalskatt under de 2 sist tilländagångna
åren och dessutom skall i vederbörlig ordning hava deklarerat det
innestående kapitalet till såväl taxeringsnämnd som i ifrågakommande fall
vederbörande folkpensionsmyndighet, samt
att riksdagen dessutom ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning och förslag till nästa års riksdag, i vad angår ersättning i ömmande
fall åt kommuner.»
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
13
. Uti motionen II: 454 (herr Anderson i Linköping m. fl.) har yrkats, att
riksdagen måtte lämna Kungl. Maj:ts proposition nr 229 utan bifall.
Till stöd för yrkandet hava motionärerna anfört bland annat följande:
»Kungl. Maj:ts proposition nr 229 angående beredande av stöd åt insättare
i vissa sparbanker innebär eu principiellt betänklig utvidgning av
statens skyldigheter gentemot den enskilde. Den stödaktion, som här föreslås,
skulle i realiteten bliva ett rent statsunderstöd åt vissa grupper av
insättare, som drabbats av kraschen i de ifrågavarande sparbankerna. Statshjälpen
får därigenom en helt annan karaktär än tidigare stödaktioner vid
inträffade bankkrascher. Dessa kunna icke på sakliga grunder åberopas
som prejudikat för det nu föreslagna statsingripandet, men däremot kan
detta i framtiden komma att anföras som stöd för långt gående krav på
statshjälp i händelse av ekonomiska katastrofer, som oförskyllt drabba enskilda
medborgare, vilka i statens rättsvårdande och övervakande verksamhet
se en viss garanti för sin ekonomiska trygghet.
Oavsett de principiella betänkligheter, som måste resas mot förslaget att
staten skall till en viss grad hålla insättarna i ett bankföretag skadeslösa
för de förluster, som vållas dem genom bankens iråkade obestånd, kunna
invändningar göras mot den form för statens stödjeaktion, som i propositionen
nr 229 föreslagits.--—
Även med hänsyn till svårigheterna att hålla tillbaka de växande
kraven på en allt mera utvidgad statshjälp framstår därför ett avslag på
propositionen såsom den riktigaste åtgärden. Därav behöver icke följa att
■staten undandrager sig att medverka till en sådan avveckling av kraschen,
som räddar åt insättarna det mesta möjliga och samtidigt även skyddar
låntagarna och deras borgesmän för de risker som en brådstörtad realisation
skulle medföra. En sådan stödjeaktion skulle lämpligen kunna givas
den formen att genom Kreditkassan staten lämnar stöd åt ett för avvecklingens
utförande bildat likvidationsbolag.
Olika former för avvecklingsaktionen och statens medverkan vid denna
kunna givetvis tänkas.»
I motionen II: 455 (herrar Olsson i Mellerud och Olovson i Västerås) har
yrkats, att riksdagen måtte besluta medgiva, att såsom särskild garantifond
åt Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 må genom riksgäldskontoret tillhandahållas
bolaget ett belopp av 25 miljoner kronor i av svenska staten
utgivna 5 procent obligationer, att i huvudsaklig överensstämmelse med i
motionen angivna grunder användas för beredande av stöd åt insättare i
vissa sparbanker samt för möjliggörande av en från det allmännas synpunkter
tillfredsställande avveckling av dessa sparbankers verksamhet eller
av deras förlustbringande engagemang.
Till stöd för yrkandet hava motionärerna med avseende å Kreditkassans
ställning till avvecklingen av sparbankernas engagemang m. m. anfört
följande:
»För oss motionärer framstår det som en akt av utomordentlig betydelse,
att en avveckling av angivna sparbankers engagemang och övriga tillgångar
— i den mån detta är nödvändigt eller lämpligt — ej sker i tvångsrealisationens
tecken, då utan tvivel stora värden komma att spolieras till nack
-
14 Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
del för såväl insättare som låntagare, men till fördel för allsköns spekulationsintressen.
För att frånkomma en dylik händelsernas utveckling synes det oss ofrånkomligt,
att Kreditkassan beredes möjlighet, att där så befinnes lämpligt,
biträda vid avvecklingen av denna sparbankskris.»
Beträffande statligt stöd åt insättare i sparbankerna i fråga anföra motionärerna
bland annat följande:
»Den samlade verkan av dessa våra ovan anförda skäl ha bibragt oss den
bestämda meningen, att det är framsynt och klok politik, om statsmakterna
här gå in för att hålla insättarna skadeslösa för verkningarna av den inträdda
kraschen.
Samtliga anförda skäl hava enligt vår mening full giltighet beträffande
enskilda insättare och vissa samfälligheter, såsom sjukkassor, skattekassor
och med dem jämförbara korporationer, vilka sålunda böra erhålla full ersättning
för insatta belopp.
Fingerade insättningar och insättningar utöver vad gällande sparbankslag
stadgar böra naturligtvis utrensas från de grupper, som skulle komma
i åtnjutande av statsmakternas stödaktion.
I vad mån övriga samfälligheter böra ifrågakomma för erhållande av
statens hjälp i detta fall, synes kunna bliva föremål för prövning i varje
särskilt fall och med hänsynstagande till angivna samfälligheters ekonomiska
ställning ävensom övriga omständigheter, som kunna befinnas vara av betydelse
vid bedömande av det speciella fallet.
Enligt propositionens siffror torde insättarnas förluster uppgå till omkring
26 miljoner kronor. I vad mån ovan angivna begränsning av ramen för
understödets utgående påverkar det för stödaktionen nödvändiga beloppets
storlek ha vi ej haft möjlighet att bedöma, men torde ett belopp av 25 miljoner
kronor dock vara tillräckligt för stödaktionens genomförande.»
I motionen II: 456 (herr Andersson i Igelboda och fru Nordgren) har
föreslagits, »att riksdagen, vid beviljande av medel till stöd åt insättare i
Allmänna Sparbanken i Stockholm m. fl. sparbanker, måtte bestämma att
sjuk- och begravningskassor samt understödsföreningar skola garanteras 90
procent av sina tillgodohavanden.»
I motionen It 458 (herr Dahlén m. fl,) har hemställts, att riksdagen i
anledning av förevarande proposition måtte besluta,
»att full ersättning för insatta medel måtte beredas sådana insättare som
kommuner, arbetarorganisationer, fackföreningar, sjukkassor, sparkassor bland
grupper av arbetare och anställda, folketshusföretag, nykterhetsföreningar och
understödsfonder för fattiga, sjuka eller arbetslösa samt för medel, som placerats
å motböcker för omyndigas räkning och å så kallade skolsparböcker,
att full ersättning lämnas för belopp, som insatts av numera medellösa
personer, som av ålderdom eller sjukdom sakna möjlighet att sig själv försörja,
att full ersättning för insatta medel måtte beredas enskilda insättare till
ett belopp av två tusen kronor, dock under förutsättning att de icke ha
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
15
en förmögenhet eller årlig inkomst, som, sammanlagt med det erhållna beloppet,
överstiger åtta tusen kronor.»
Beträffande de skäl, som i de olika motionerna anförts till stöd för däri
framställda yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse härutinnan ej
lämnats i det föregående, hänvisa till respektive motioner.
Utskottet har fått mottaga ett stort antal framställningar från insättare
eller utsedda representanter för insättare i de ifrågavarande sparbankerna
i skilda delar av landet, i vilka framställningar uttalats åtskilliga önskemål
med avseende å statligt stöd i anledning av de inträffade fallissemangen.
Utskottet har för bedömande av den föreliggande frågan ansett sig böra
föranstalta om vissa undersökningar utöver dem, som verkställts genom
Kungl. Maj:ts försorg och för vilka redogjorts i propositionen. Sålunda
har utskottet med anledning av de yrkanden, som i vissa motioner gjorts
beträffande ersättning för insättningar av juridiska personer, i vederbörlig
ordning genom länsstyrelserna införskaffat visst material från sparbankerna
rörande dylika insättningar. Detta material utvisar, att totalbeloppet
av insättningar utav juridiska personer i samtliga de av fallissemangen
berörda sparbankerna utgör omkring 3,800,000 kronor. Vid denna
beräkning har utskottet ansett sig böra bortse från s. k. luftinsättningar;
och såsom insättningar av detta slag hava —• för ernående av en enhetlig
utgångspunkt för beräkningarna — ansetts i förevarande sammanhang böra
betraktas fordringar från någon av de ifrågavarande sparbankerna samt
från av fallissemangen berörda tomtföretag m. fl. Luftinsättningarna uppgå
till ett sammanlagt belopp av i runt tal 2,400,000 kronor.
Nyssnämnda summa av 3,800,000 kronor, vilken representerar ett antal
av tillhopa 3,019 insättare, fördelar sig beträffande olika grupper av juridiska
personer på följande sätt. Kommuners insättningar utgöra 540,000
kronor, insättningar från bolag 290,000 kronor, insättningar av föreningar
2,700,000 kronor samt insättningar av andra juridiska personer 270,000
kronor, allt i avrundade tal. Under beteckningen kommuner hava medtagits
även kommunala inrättningar av olika slag, landsting, fonder som
angivits stå under kommunal förvaltning o. s. v. Till rubriken bolag
hava hänförts aktiebolag, handelsbolag m. fl. företag. Under gruppen
föreningar hava medtagits ekonomiska föreningar av olika slag, understödsföreningar,
sjuk- och begravningskassor, fackföreningar, nykterhetsföreningar
m. fl. Rubriken andra juridiska personer omfattar insättningar,
vilka icke upptagits under de föregående grupperna, såsom donationer, stiftelser,
frikyrkliga församlingar, folkbibliotek, fonder som ej angivits stå under kommunal
förvaltning samt vissa insättningar, beträffande vilka den åsatta beteckningen
icke medgivit en inplacering under någon av de andra grupperna.
Beträffande de ifrågavarande insättningarnas fördelning med hänsyn till
storleken av innestående belopp framgår av de införskaffade uppgifterna,
Vissa av utskottet
föranstaltade
utredningar.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
Utskottet.
att insättningar å belopp understigande 1,000 kronor uppgå till sammanlagt
2,405, utgörande tillhopa omkring 460,000 kronor, att insättningar överstigande
1,000 men ej 20,000 kronor utgöra 582 om tillhopa cirka 2,180,000
kronor samt att insättningar överstigande 20,000 kronor utgöra 32 stycken
om tillhopa i runt tal 1,160,000 kronor.
Utskottet har vidare låtit verkställa vissa kalkyler med avseende å kostnaderna
för vissa av de föreliggande förslagen.
Därvid har till en början beräknats, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
skulle medföra en kostnad av omkring 4,300,000 kronor. Denna beräkning
har beträffande de förluster, som fallisseinangen skulle medföra för
bankerna i fråga, grundats på de siffror, som i propositionen antagits för
mindre gynnsamt fall. Vidare har förutsatts, att ersättning icke skulle
lämnas för s. k. luftinsättningar; och såsom sådana insättningar hava även
i detta sammanhang, för ernående av en utgångspunkt vid beräkningen,
ansetts böra betraktas fordringar från någon av de ifrågavarande sparbankerna
samt från av fallissemangen berörda tomtföretag m. fl.
Vid de övriga kostnadsberäkningar, som genom utskottets försorg verkställts,
har utskottet emellertid med ledning av upplysningar, som kunnat
inhämtas, ansett försiktigheten bjuda att räkna med större förlust för sparbankerna
i fråga än den, som antagits i propositionen. Med hänsyn tagen
till sist angivna förhållanden hava kostnaderna för bifall till Kungl. Majrts
förslag uppskattats till omkring 5,500,000 kronor. Med beaktande av samma
förhållanden hava, vid i grova drag utförda överslagsräkningar — därvid
utskottet utgått från ett förlustbelopp för samtliga sparbanker, som med
omkring 1,800,000 kronor överstiger den i propositionen för mindre gynnsamt
fall antagna totala förlustsumman — kostnaderna beräknats för bifall till
motionen 11:445 till omkring 7,600,000 kronor, för bifall till motionen
II: 447 till omkring 11,600,000 kronor, för bifall till motionen II: 452 till
omkring 12,000,000 kronor samt för bifall till motionerna 1:292 och II: 448
till omkring 19,900,000 kronor. Jämväl vid samtliga här avsedda beräkningar
har förutsatts, att ersättning icke skulle lämnas för s. k. luftinsättningar.
Vid uppskattningen av kostnaderna för bifall till motionen II: 452
har räknats med ersättning för insättningar av sjukkassor, s. k. skattekassor
och vissa andra sammanslutningar med likartat syfte. I fråga om motionen
II: 447 har räknats med ersättning åt kommuner men däremot icke med ersättning
åt andra juridiska personer. Hänsyn har med föreliggande material
icke kunnat tagas till motionens yrkande om full ersättning åt fromma
stiftelser. Ej heller har vid någon av de omförmälda beräkningarna
kunnat tagas hänsyn till förslagen om full ersättning för insättningar å skolsparböeker
eller för insatta förmyndarmedel.
Såsom departementschefen antytt, torde en väsentlig anledning till de
inträffade fallissemangen vara att söka däri, att ifrågavarande sparbanker
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
IT
på ett betänkligt sätt frångått sunda grundsatser för bedrivande av sparbanksverksamhet.
Vad som inträffat bör därför utgöra en allvarlig maning
för övriga sparbankers ledningar att vid verksamhetens handkavande och
särskilt då det gäller kreditgivningen iakttaga nödig varsamhet och tillbörlig
hänsyn till insättarnas intressen.
Att de förhållanden, som slutligen föranlett den föreliggande situationen,
kunnat fortvara under en lång följd av år, ådagalägger emellertid även på
ett oförtydbart sätt, att den hittillsvarande, genom länsstyrelserna och av
dem förordnade allmänna ombud utövade tillsynen över sparbanksväsendet
icke fungerat tillfredsställande. Det sätt, varpå vissa av de allmänna ombuden
i förevarande sparbanker fullgjort sin övervakningsuppgift, måste
enligt utskottets mening betecknas såsom i högsta grad anmärkningsvärt.
Utskottet delar departementschefens uppfattning därom, att det inträffade
kraftigt understryker angelägenheten av att kontrollen över sparbankerna
ordnas på ett mera effektivt sätt än vad hittills varit fallet.
Utskottet finner med hänsyn till föreliggande omständigheter starka skäl
tala för att staten träder hjälpande emellan i syfte att i skälig utsträckning
och på lämpligt sätt skydda insättarna i förevarande sparbanker. För ett
sådant ingripande talar med styrka även det allmännas intresse av att förtroendet
till landets sparbanker såsom penninginrättningar ej för framtiden
rubbas samt att den betydelsefulla sparverksamhet, för vilken dessa penninginstitut
närmast äro avsedda, icke tillfogas ett ur flera synpunkter menligt
avbräck. Utskottet kan sålunda icke biträda den uppfattning, som kommit
till uttryck i motionen II: 454, vari yrkats avslag å Kungl. Maj:ts föreliggande
framställning.
Med avseende å huvudgrunderna för statligt stöd åt sparbankernas
insättare innebär Kungl. Maj:ts förslag, att staten skulle ställa garanti för
vissa minimibelopp av vederbörande insättares fordran vid tiden för bankens
betalningsinställelse. Samma huvudprincip ligger till grund för yrkanden
i vissa av de motioner, som innefatta utformade förslag beträffande statsunderstödets
avpassande (I: 292 och II: 448 samt II: 447). Däremot hava i
två motioner (II: 445 och II: 452) framställts förslag, gående ut på att staten
skulle garantera ersättning med viss procent av vederbörande insättares
förlust i anledning av fallissemangen. Utskottet har vid frågans prövning
ur olika . synpunkter funnit övervägande skäl tala för tillämpning av den
princip, som i detta hänseende legat till grund för Kungl. Maj:ts förslag,
dock med den jämkning beträffande garantiregelns tillämpning, som framgår
av vad utskottet i det följande yttrar rörande storleken av statsunderstödet.
I fråga om grunderna för ett statligt bistånd åt insättarna föreligga vidare
vissa motionsvis framställda förslag, som i annat avseende än det nyss
angivna avvika från Kungl. Maj:ts förslag. I två motioner (I: 294 och II:
453) har sålunda beträffande enskilda insättare ifrågasatts en avvägning av
det statliga understödet med hänsyn till vederbörandes ålder. Utan att
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. 25 håft. (Nr i2.) 2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
vilja underskatta syftet med dessa förslag har utskottet — som funnit en
dylik avvägning i praktiken näppeligen kunna medföra större garanti för
rättvis fördelning av understödet än en tillämpning av de grundsatser, vilka
förestavat Kungl. Majrts framställning — ansett sig icke kunna biträda
ifrågavarande yrkanden.
Ej heller har utskottet kunnat ansluta sig till de förslag, som i vissa
motioner (II: 451 och II: 458) framställts om understödets avpassande under
hänsynstagande till insättarnas förmögenhetsförhållanden och försörjningsförmåga.
De med dessa förslag åsyftade fördelarna ur synpunkten av en
mera rättvis avvägning av understödet efter föreliggande understödsbehov
kunna enligt utskottets förmenande ej uppväga de betydande praktiska
svårigheterna för genomförande av förslagen, vilka förutsätta en prövning
av förhållandena i varje särskilt fall. Det bör icke förbises, att en föreskrift,
som nödvändiggör dylik prövning före understödsrättens fastställande,
skulle resa oöverstigliga hinder för sådan försträckning av blivande ersättningsbelopp,
som avsetts i propositionen, och alltså medföra betydande olägenheter
särskilt för insättare i små ekonomiska villkor.
Att, såsom i motionen II: 453 jämväl ifrågasatts, såsom villkor för statsunderstöd
stadga fullgjord skatteplikt m. in. har utskottet av liknande skäl
ej funnit anledning tillstyrka. Självfallet torde emellertid taxeringsmyndigheterna
komma att hava sin uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida
insättare i sparbankerna deklarerat sina tillgodohavanden därstädes, samt
vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av eventuellt åsidosättande av
skyldigheter härutinnan.
Beträffande härefter omfattningen av det statliga stödet till sparbankernas
insättare innebär Kungl. Maj:ts förslag betydande begränsningar,
i det att dels vissa grupper av insättare — nämligen juridiska personer —
skulle helt undantagas från rätt till ersättning, dels ock storleken av statens
garanti i fråga om övriga insättare skulle inskränkas till ett maximibelopp
av 1,600 kronor, varvid ytterligare skulle gälla, att understöd av statsmedel
över huvud taget skulle lämnas allenast under förutsättning att vad vederbörande
utfår i utdelning i sparbankens konkurs eller eljest vid avvecklingen
av sparbankens verksamhet understiger det garanterade beloppet och, därest
så är fallet, endast för att täcka skillnaden mellan nämnda belopp och
vad som utgår vid avvecklingen. Med avseende å båda de nyss angivna
begränsningarna hava motionsvis framställts yrkanden om ändringar, gående
ut på att begränsningarna skulle göras mindre snäva dels genom medtagande
bland de ersättningsberättigade av juridiska personer eller vissa grupper bland
sådana insättare, dels ock genom höjning av ersättningens storlek i större eller
mindre grad. Utskottet har för sin del funnit omständigheterna påkalla,
att staten i båda de ifrågavarande avseendena går längre än vad Kungl.
Maj:t föreslagit.
Vad härutinnan först angår frågan om ersättning för insättningar av
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
19
juridiska personer, har utskottet icke kunnat undgå att finna de skäl, som
tala för bistånd åt enskilda insättare, vara i avsevärd mån giltiga även
beträffande flertalet juridiska personer. Utskottet delar i huvudsak de synpunkter,
som motionsvis framförts till stöd för ersättningsrätt beträffande
insättningar, gjorda av kommuner och kommunala inrättningar, sjuk- och
begravningskassor, s. k. skattekassor, vissa sammanslutningar med huvudsakligen
socialt eller välgörande syfte o. s. v. Under sådana förhållanden
och då stora svårigheter föreligga att med avseende å juridiska personer
uppdraga gränslinjer, som medföra en rättvis avvägning av understödet,
har utskottet ansett sig böra förorda, att alla slag av juridiska personer
berättigas till understöd för gjorda insättningar i samma utsträckning, som
kan bliva medgiven beträffande huvudparten av enskilda insättare. Denna
ståndpunkt har synts så mycket mera försvarlig som ett undantagande från
understödsrätt av sådana juridiska personer, vilkas uteslutande från dylik
rätt närmast kunde ifrågakomma, enligt det för utskottet tillgängliga materialet
synes vara utan större betydelse ur kostnadssynpunkt.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts böra enligt utskottets mening
från understöd undantagas endast sådana fall, där insättningsböcker
utställts utan att motsvarande insättning verkligen ägt rum. För att möjliggöra
uteslutande av fordringar utav detta slag lärer, på sätt departementschefen
ifrågasatt, erforderlig granskning böra verkställas beträffande
insättningsböcker å belopp över 5,000 kronor.
Med bär ovan intagen ståndpunkt i fråga om juridiska personers delaktighet
i det statliga understödet saknar utskottet anledning att till särskild
behandling upptaga det i motionen II: 453 framställda förslaget, i vad
det avser skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande
ersättning i ömmande fall åt kommuner.
Vidkommande storleken av den statliga garanti, som i enlighet mod vad
förut anförts torde böra lämnas för gjorda insättningar, innebär Kungl.
Maj:ts förslag, att möjlighet skulle beredas att medgiva full ersättning beträffande
insättningar å så kallade skolsparböcker. Utskottet biträder förslaget
härutinnan. I anslutning till vad som yrkats i åtskilliga motioner
(1: 292 och II: 448 samt II: 444, 445, 446, 447, 452 och 458) vill utskottet
emellertid förorda, att samma möjlighet hålles öppen beträffande insatta
förmyndarmedel; i förtydligande syfte må emellertid framhållas, att härvid
givetvis endast avses medel, som vid tiden för betalningsinställelsen enligt
gällande bestämmelser fortfarande stått under förmyndares förvaltning och
över vilka den, för vars räkning de insatts, alltså då ej själv ägt förfoga.
Vad sålunda beträffande förmyndarmedel ifrågasatts lärer enligt utskottets
mening böra gälla jämväl med avseende å medel under förvaltning av god
man, som avses i 11 kap. lagen om förmynderskap. Beträffande ytterligare
en grupp av insättare har utskottet ansett sig böra förorda full ersättning,
nämligen för insättningar av medel, som utgöra underhållsbidrag en gång
för alla enligt lagen om barn utom äktenskap och vilka jämlikt 10 § i denna
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
lag inbetalats till vederbörande barnavårdsnämnd samt därefter placerats i
någon av här förevarande sparbanker.
För övriga insättare lärer, icke minst av statsfinansiella skäl, böra stadgas
viss begränsning av det statliga understödet. Utskottet finner sig alltså ej
kunna biträda det i motionen II: 455 framställda förslaget, vilket utgår
från att full ersättning såsom regel skulle beredas insättarna. Ej heller
finner utskottet tillräckliga skäl föreligga att, såsom i några motioner (II:
447, 449 och 458) påyrkats, medgiva full ersättning åt vissa juridiska personer.
Att utskottet ej funnit anledning att — såsom jämväl motionsvis påyrkats
— vid understödets avpassande giva en särställning åt personer i
vissa åldersklasser, framgår av vad utskottet i det föregående yttrat beträffande
huvudgrunderna för det statliga stödet åt insättarna. Utskottet
har i stället ansett understödet för samtliga de insättare — såväl enskilda
personer som samfälligheter — vilka icke enligt vad nyss anförts
skulle erhålla full ersättning, böra avpassas efter enhetliga grunder.
Lämpligt torde därvid vara att — på sätt förutsatts såväl i propositionen
som i flertalet av de motioner, vilka ingått på frågan om understödets avvägning
—- tillämpa en glidande skala för ersättningsbeloppens bestämmande.
Med beaktande å ena sidan av de efter utskottets uppfattning starka skäl,
som tala för någon höjning av den i propositionen föreslagna statliga hjälpen,
och å andra sidan av önskvärdheten att begränsa statens kostnader för
understödet i fråga har utskottet ansett sig böra föreslå, att staten garanterar
60 procent å den del av insatt belopp, som icke överstiger 2,000 kronor, 50
procent å den del av sådant belopp, som överstiger 2,000 men ej 5,000
kronor, 40 procent å den del, som överstiger 5,000 men ej 10,000 kronor
samt 30 procent å den del, som överstiger 10,000 men ej 20,000 kronor.
För belopp över 20,000 kronor bör någon statsgaranti icke lämnas, men insättaren
torde för överskjutande belopp böra äga åtnjuta den utdelning, som
tillkommer honom från vederbörande sparbank, utan minskning av det statsunderstöd,
vilket enligt nyss angivna regler utgår för belopp till och med
20,000 kronor. Detta förslag skulle alltså innebära, att staten för insatt
belopp av 1,000 kronor garanterar 600 kronor, för 2,000 kronor 1,200 kronor,
för 5,000 kronor 2,700 kronor, för 10,000 kronor 4,700 kronor samt
för 20,000 kronor och däröver 7,700 kronor, i sistnämnda fall frånsett den
utdelning från banken, som tillkommer insättaren för belopp över 20,000
kronor. Vid en utdelning från vederbörande sparbank av 15 procent å insatt
belopp skulle sålunda en insättare med 20,000 kronors fordran erhålla i utdelning
från banken 3,000 kronor och i statsunderstöd 4,700 kronor eller tillhopa
7,700 kronor, motsvarande 38.5 procent av det insatta beloppet. Fn insättare
med 30,000 kronors behållning skulle erhålla nyssnämnda statsbidrag å 4,700
kronor och därutöver bankens utdelning, 4,500 kronor, eller tillhopa 9,200
kronor, motsvarande 30.7 procent av det insatta beloppet. Förslagets verkningar
beträffande insättare med vissa antagna tillgodohavanden framgå närmare
av en vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogad sammanställning,
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
21
i vilken för jämförelse även medtagits motsvarande siffror enligt vissa
andra föreliggande förslag.
Enligt inom utskottet verkställda approximativa beräkningar, vilka grundats
på samma förutsättningar, som förut angivits beträffande övriga av
utskottet föranstaltade kostnadsberäkningar, torde kostnaderna för genomförande
av det sålunda skisserade förslaget kunna uppskattas till omkring
9,850,000 kronor.
Vidkommande härefter frågan om statens ställning till avvecklingen
av sparbankernas verksamhet har departementschefen härutinnan uttalat,
att staten med hänsyn till de svåröverskådliga konsekvenserna av ett sådant
förfaringssätt icke syntes böra annat än i särskilda undantagsfall träda
emellan genom att övertaga engagemang från de ifrågavarande sparbankerna
eller genom att på annat sätt direkt ingripa i likvidationen av deras verksamhet.
I vissa motioner (I: 292 och II: 448, I: 293 och II: 457 samt II: 455)
hava framställts förslag eller gjorts uttalanden av huvudsaklig innebörd, att
staten borde genom aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 i viss utsträckning
aktivt ingripa i avvecklingen dels för att i insättarnas intresse förhindra
alltför brådstörtade tvångsrealisationer samt för att söka utvinna
största möjliga behållning av likvidationerna, dels ock för att bereda
låntagare rådrum till ordnande av erforderliga krediter på annat håll
o. s. v. I motionerna I: 293 och II: 457 har ifrågasatts inrättandet av ett
särskilt bolag eller annat organ för att avveckla sparbankernas engagemang
i vissa fastighetsföretag. Jämväl i motionen II: 454, vari yrkats avslag å
förslaget om ersättning åt insättare i sparbankerna, har antytts, att staten
icke borde undandraga sig att medverka till en sådan avveckling av den
inträffade kraschen, som åt insättarna räddade det mesta möjliga och samtidigt
även skyddade låntagarna och deras borgesmän för de risker, som en
brådstörtad realisation skulle medföra.
Utskottet har för egen del funnit vad sålunda och i övrigt från motionärers
sida anförts i berörda ämnen vara värt allt beaktande. Enligt
utskottets mening torde staten visserligen icke i allmänhet böra direkt ingripa
i likvidationen vare sig genom övertagande av engagemang eller på
annat sätt. Utskottet finner likväl angeläget, att avvecklingen från statens
sida följes med den största uppmärksamhet samt att statligt ingripande sker
i de fall, där så ur nyss angivna synpunkter kan anses erforderligt. Utskottet
vill fördenskull hava uttalat, att hinder icke synes böra möta för
Kungl. Maj:t att genom Kreditkassan eller på annat lämpligt sätt vidtaga
sådana åtgärder med avseende å avvecklingen av sparbankernas verksamhet
eller av deras engagemang, vilka kunna finnas påkallade och möjliga för
att förhindra en för insättarna samt för staten, i dess egenskap av garant
för viss del av de insatta beloppen, påtagligen alltför oförmånlig realisation
av sparbankernas tillgångar eller för att i skälig utsträckning tillvarataga
låntagares legitima intressen. Det lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
att utfärda de närmare direktiv, som kunna erfordras för tillgodoseende av
här berörda önskemål.
I detta sammanhang anser sig utskottet höra framhålla, att enligt Kungl.
Maj:ts förslag — mot vilket utskottet på förevarande punkt intet har att
erinra — såsom villkor för statligt stöd åt insättarna skulle gälla, att vederbörande
sparbank avträtt sina tillgångar till konkurs eller trätt i likvidation
samt att i senare fallet till likvidatorer utsetts personer, vilka godkänts
av Kungl. Maj:t.
Vid bifall till utskottets förut angivna förslag rörande statligt stöd åt
insättarna skulle, liksom vid bifall till propositionen, statsbidragen i allmänhet
icke kunna definitivt fixeras förrän i samband med den slutliga avvecklingen.
Departementschefen har emellertid ansett det kunna förväntas att,
om statsgaranti lämnas, andra penninginstitut skola befinnas villiga att mot
säkerhet i insättares sparbanksbok lämna försträckning intill en avsevärd
del av det garanterade beloppet. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen
sålunda uttalat. Att, såsom i motionen II: 452 ifrågasatts, bereda
möjlighet till belåning av sparbanksböcker i riksbanken, synes utskottet
knappast vara behövligt. Enligt vad utskottet inhämtat, hava flera av de
berörda sparbankerna redan träffat avtal med andra sparbanker eller med
affärsbanker å vederbörande orter om överlåtande av delar av sina tillgångar
mot utbetalning av viss del utav insättarnas fordringar. En sådan
utväg synes vara lämplig och torde sannolikt kunna beträdas även där
detta ännu ej skett. I anslutning till vad departementschefen yttrat förutsätter
utskottet emellertid att — om så finnes erforderligt — Kreditkassan
av år 1922 träder i förbindelse med lämpliga sparbanker eller andra penninginrättningar
till ordnande av lånemöjligheter av den art, som antytts i propositionen.
Vad slutligen angår frågan om sättet för beredande av medel för ifrågavarande
stöd från statens sida åt insättare i här avsedda sparbanker, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, att riksgäldskontoret
till Kreditkassans förfogande ställer en garantifond i statsobligationer
till visst belopp samt att kassan bemyndigas att mot säkerhet av obligationerna
hos riksgäldskontoret öppna en kredit å motsvarande belopp. Utskottet
kan alltså icke biträda det i motionen II: 450 framställda förslaget,
enligt vilket för ändamålet skulle anordnas lotteridragningar. Med anledning
av den ståndpunkt, som utskottet i det föregående intagit beträffande
storleken av statens understöd åt insättarna samt statens ställning i fråga
om avvecklingen av sparbankernas verksamhet, torde garantifondens belopp
böra bestämmas till något högre summa än vad Kungl. Maj:t föreslagit,
förslagsvis till 11 miljoner kronor. Utskottet har vidare ansett sådan ändring
böra vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag på förevarande punkt, att riksgäldskontoret
tillhandahåller 4l/2 procent obligationer i stället för 5 procent
obligationer.
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
.23
De motionsvis framställda förslag, vilka i det föregående ej särskilt berörts,
har utskottet ej funnit anledning biträda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, i vad densamma nu är föremål
för prövning, dels ock ifrågavarande motioner 1:292,
II: 443, II: 445, II: 447, II: 448, II: 449, II: 452, II: 455,
II: 456 och II: 458 samt med bifall till motionerna II: 444
och II: 446 ävensom med avslag å motionerna 1:294,
II: 450, II: 451, II: 453 och II: 454, må medgiva, att såsom
särskild garantifond åt Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 må genom riksgäldskontoret tillhandahållas
bolaget ett belopp av 11 miljoner kronor i av svenska
staten utgivna 4l/2 procent obligationer, att i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet här ovan angivna
grunder användas för beredande av stöd åt insättare i
vissa sparbanker; samt
b) att motionerna I: 293 och II: 457 må anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört.
Stockholm den 10 maj 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Lindgren, Ström,
Johansson i Friggeråker, Bj urström*, Berling och Larsson i Örbyhus; samt
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäeklund, Wikström, Rgberg*, Lovén*,
Svensson i Betingetorp och Leffler.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
se sid. 25—29.
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
Bilaga.
Sammanställning
utvisande verkningarna av nedannämnda förslag rörande stöd åt insättare i vissa sparbanker
beträffande storleken av de belopp, som insättarna skulle utbekomma dels
genom utdelning från vederbörande sparbank och dels på grund av statlig garanti.
Tabellen avser en utdelning från sparbanken av 15 % å insatta belopp, motsvarande i propositionen
nr 229 för mindre gynnsamt fall antagen utdelning från Allmänna sparbanken i Stockholm.
Belopp |
Kung]. Maj:t,a förslag |
Utskottets förslag |
Herr C. E. |
Motionerna |
Motionen II: 445 |
Motionen |
Motionen II: 452 |
|||||||
Kr. |
% |
Kr. |
% |
Kr. |
% |
Kr. | % |
Kr. | % |
Kr. |
O/ /O |
Kr. |
% |
|||
t från banken |
150 |
150 |
150 |
150 |
150 |
150 |
150 |
|||||||
1,000 kr. < 1 » staten |
450 |
450 |
600 |
750 |
255 |
600 |
425 |
|||||||
Summa |
600 |
60 |
600 |
60 |
750 |
75 |
900 |
90 |
405 |
40.5 |
750 |
75 |
575 |
57.5 |
(från banken |
300 |
300 |
300 |
300 |
300 |
300 |
300 |
|||||||
2,000 kr. [ » staten |
700 |
900 |
1,200 |
1,350 |
510 |
1,050 |
765 |
|||||||
Summa |
1,000 |
50 |
1,200 |
60 |
1,500 |
75 |
1,650 |
82.5 |
810 |
40.5 |
1.350 |
67.5 |
1,065 |
532 |
f från banken |
750 |
750 |
750 |
750 |
750 |
750 |
750 |
|||||||
5,000 kr. < 1 » staten |
850 |
1,950 |
3,000 |
3,150 |
1,275 |
2,100 |
1,530 |
|||||||
Sumina |
1,600 |
32 |
2,700 |
54 |
3,750 |
75 |
3,900 |
78 |
2,025 |
40.5 |
2,850 |
57 |
2,280 |
45.6 |
( från banken |
1,500 |
1,500 |
1,500 |
1,500 |
1,500 |
1,500 |
1,500 |
|||||||
10,000 kr. { l » staten |
100 |
3,200 |
4,750 |
6,150 |
2,550 |
2,600 |
2,805 |
|||||||
Summa |
1,600 |
16 |
4,700 |
47 |
6,250 |
62 5 |
7,650 |
76.5 |
4,060 |
40.5 |
4,100 |
41 |
4,305 |
43 |
( från banken |
3,000 |
3,000 |
3,000 |
3,000 |
3,000 |
3,000 |
3,000 |
|||||||
20,000 kr. < 1 » staten |
— |
4,700 |
4,750 |
12,150 |
5,100 |
2,600 |
5,3oo |
|||||||
Summa |
8,000 |
15 |
7,700 |
38.5 |
7,750 |
38.7 |
15,150 |
75.7 |
8,100 |
40.5 |
5,600 |
28 |
8,355 |
41.7 |
( från banken |
4,500 |
4,500 |
4,500 |
4,500 |
4,500 |
4,500 |
4,500 |
|||||||
30,000 kr. < i » staten |
— |
4,700 |
4,750 |
18,150 |
7,650 |
2,600 |
7,905 |
|||||||
Summa |
4,500 |
15 |
9,200 |
30 J |
9,250 |
30.8 |
22,650 |
75 5 |
12,150 |
40.5 |
7,100 |
23 7 |
12,405 |
413 |
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
25
Reservationer
av herrar Gustafsson i Stensholm, Lindgren, Winkler, Svensson i Betingetorp
och Leffler, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:
»Såsom departementschefen antytt ----insättarnas intressen (lika med
utskottets utlåtande sid. 16—17).
Att de förhållanden, som slutligen föranlett den föreliggande situationen,
kunnat fortvara under en lång följd av år, ådagalägger emellertid även på
ett oförtydbart sätt, att den hittillsvarande, genom länsstyrelserna och av
dem förordnade allmänna ombud utövade tillsynen över sparbanksväsendet
icke fungerat tillfredsställande. Även om utskottet alltså medgiver, att
vissa av de av länsstyrelserna utsedda allmänna ombuden för ifrågavarande
sparbanker brustit i sina skyldigheter, kan utskottet dock icke dela den
uppfattning, som från åtskilliga håll, däribland i vissa av de väckta motionerna,
kommit till synes, nämligen att skulden till vad som inträffat
huvudsakligen får tillskrivas dessa ombud. I enlighet med bestämmelserna
i gällande sparbankslag äro såväl huvudmännen som styrelsemedlemmarna
och sparbankernas egna revisorer var och en i lika hög grad som de allmänna
ombuden ansvariga för de förluster, som förorsakats insättarna genom
att lagens bestämmelser ej följts och att tillbörlig kontroll uraktlåtits. Utskottet
delar emellertid departementschefens uppfattning därom, att det inträffade
kraftigt understryker angelägenheten av att kontrollen över sparbankerna
ordnas på ett mera effektivt sätt än vad hittills varit fallet.
Utskottet finner, i likhet med de motionärer, som yrkat avslag å Kungl.
Maj:ts föreliggande framställning, starka principiella betänkligheter kunna
anföras mot en sådan hjälpaktion från statens sida, som här föreslås. Att,
på sätt skett i flera i ämnet väckta motioner, åberopa tidigare statsingripanden
vid inträffade bankkrascher såsom stöd för uppfattningen, att staten
även i detta fall är moraliskt skyldig att ingripa, är enligt utskottets åsikt
oriktigt. Förhållandena äro i detta fall väsentligen andra än de, som motiverat
tidigare statsingripanden, och innebörden av den nu föreslagna hjälpaktionen
är även en helt annan. Då emellertid, såsom departementschefen
framhållit, i detta fall starka billighetsskäl måste anses tala för att staten
träder emellan för att i skälig utsträckning skydda vissa insättare i ifrågavarande
sparbanker, anser sig utskottet icke böra avstyrka den föreslagna
hjälpaktionen, helst som denna enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle direkt
inriktas på att skydda de i ekonomiskt hänseende svagaste insättarna och
Bihang till riksdagens protokoll 1929 S samt. 25 häft. (\r i2.) 3
26 Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
därmed i möjligaste män förhindra, att sparintresset genom vad som inträffat
tillfogas ett ur flera synpunkter menligt avbräck; det är företrädesvis
från denna synpunkt, som utskottet ansett övervägande skäl tala för
att staten i närvarande situation träder hjälpande emellan.
Med avseende å grunderna för och omfattningen av det ifragasatta
statliga stödet åt sparbankernas insättare kan utskottet i allt väsentligt biträda
Kungl. Maj:ts förslag. I anslutning till vad som yrkats i åtskilliga
motioner (I: 292 och II: 448 samt II: 444, 445, 446, 447, 452 och 458) vill utskottet
emellertid förorda, att möjlighet beredes att medgiva full ersättning
för insatta belopp — utom, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, beträffande insättningar
å så kallade skolsparböcker — även beträffande insatta förmyndarmedel;
i förtydligande syfte må emellertid framhållas, att härvid givetvis endast
avses medel, som vid tiden för betalningsinställelsen enligt gällande bestämmelser
fortfarande stått under förmyndares förvaltning och över vilka den,
för vars räkning de insatts, alltså då ej själv ägt förfoga. Vad sålunda
beträffande förmyndarmedel ifrågasatts lärer enligt utskottets mening böra
gälla jämväl med avseende å medel under förvaltning av god man, som
avses i 11 kap. lagen om förmynderskap. Beträffande ytterligare en grupp
av insättare har utskottet ansett sig böra förorda full ersättning, nämligen
för insättningar av medel, som utgöra underhållsbidrag en gång för alla
enligt lagen om barn utom äktenskap och vilka jämlikt 10 § i denna lag
inbetalats till vederbörande barnavårdsnämnd samt därefter placerats i
någon av här förevarande sparbanker.
I övrigt ansluter sig utskottet till de av Kungl. Maj:t föreslagna begränsningarna
med avseende å statligt understöd till sparbankernas insättare.
Utskottet kan alltså icke biträda vare sig de motionsvis framställda
yrkanden, som gå ut på rätt till statsbidrag till juridiska personer eller
vissa grupper av sådana insättare, eller de yrkanden, som avse ändringar,
utöver vad utskottet nyss tillstyrkt, i de av Kungl. Maj:t föreslagna reglerna
beträffande statsunderstödets avvägning till andra insättare. Utskottet
finner det visserligen principiellt riktigt att, i enlighet med vad i motionen
II: 453 ifrågasatts, såsom villkor för statsbidrag stadga, att insättare skall
styrka sig hava erlagt honom påförda krono- och kommunalutskylder under
de två senaste åren och dessutom i vederbörlig ordning hava deklarerat
det i sparbanken innestående kapitalet, men har med hänsyn till de praktiska
svårigheter, som ett genomförande av detta förslag skulle medföra,
likväl icke ansett sig böra biträda motionärens ifrågavarande yrkande. Självfallet
torde emellertid taxeringsmyndigheterna komma att hava sin uppmärksamhet
riktad på frågan, huruvida insättare i sparbankerna deklarerat
sina tillgodohavanden därstädes, samt vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas
av eventuellt åsidosättande av skyldigheter härutinnan.
Vidkommande härefter frågan om statens ställning till avvecklingen
av sparbankernas verksamhet-----antytts i propositionen (lika
med utskottets utlåtande sid. 21 och 22).
Bankoutskotiets utlåtande Nr 42. 27
Vad slutligen angår frågan om sättet för beredande av medel---
anordnas lotteridragningar. I Kungl. Maj:ts förslag på förevarande punkt
har utskottet allenast ansett sådan ändring böra vidtagas, att riksgäldskontoret
tillhandahåller 4’/* procent obligationer i stället för 5 procent
obligationer. (I ej återgiven del lika med utskottets utlåtande sid. 22.)
De motionsvis framställda förslag, vilka i det föregående ej särskilt berörts,
har utskottet ej funnit anledning biträda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, i vad densamma nu är föremål
för prövning, dels ock ifrågavarande motioner 1:292,
II: 445, II: 447, II: 448, II: 452 och II: 458 samt med bifall
till motionerna II: 444 och II: 446 ävensom med avslag
å motionerna I: 294, II: 443, II: 449, II: 450, II: 451,
II: 453, II: 454, II: 455 och II: 456, i vad de skilja sig
från Kungl. Maj:ts förslag, må medgiva, att såsom särskild
garantifond åt Aktiebolaget Kreditkassan av år
1922 må genom riksgäldskontoret tillhandahållas bolaget
ett belopp av 10 miljoner kronor i av svenska staten
utgivna 4 ’/■> procent obligationer, att i huvudsaklig överensstämmelse
med av utskottet här ovan angivna grunder
användas för beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker;
samt
b) att motionerna I: 293 och II: 457 må anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört»; samt
av herrar C. E. Svensson, Ström, Berling, Borggren, Bäcklund och
Lovén, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:
»Såsom departementschefen antytt —--— av här förevarande spar
banker
(lika med utskottets utlåtande sid. 16—20).
För övriga insättare lärer, icke minst av statsfinansiella skäl, böra stadgas
viss begränsning av det statliga understödet. Utskottet finner sig alltså ej
kunna biträda det i motionen II: 455 framställda förslaget, vilket utgår
från att full ersättning såsom regel skulle beredas insättarna. Ej heller
finner utskottet tillräckliga skäl föreligga att, såsom i några motioner (II:
447, 449 och 458) påyrkats, medgiva full ersättning åt vissa juridiska personer.
Att utskottet ej funnit anledning att — såsom jämväl motionsvis påyrkats
— vid understödets avpassande giva en särställning åt personer i
vissa åldersklasser, framgår av vad utskottet i det föregående yttrat beträffande
huvudgrunderna för det statliga stödet åt insättarna. Utskottet
28
Banko it tskottets utlåtande Nr 42.
har i stället ansett understödet för samtliga de insättare — såväl enskilda
personer som samfälligheter — vilka icke enligt vad nyss anförts
skulle erhålla full ersättning, böra avpassas efter enhetliga grunder.
Lämpligt torde därvid vara att — på sätt förutsatts såväl i propositionen
som i flertalet av de motioner, vilka ingått på frågan om understödets avvägning
— tillämpa en glidande skala för ersättningsbeloppens bestämmande.
Med beaktande av de efter utskottets uppfattning starka skäl, som tala
för en väsentlig höjning av den i propositionen föreslagna statliga hjälpen,
särskilt för de insättare, som i främsta rummet torde kunna betraktas såsom
sparare, har utskottet ansett sig böra föreslå, att staten garanterar 75
procent å den del av insatt belopp, som icke överstiger 5,000 kronor, samt
50 procent å den del av sådant belopp, som överstiger 5,000 men ej 10,000
kronor. För belopp över 10,000 kronor bör någon statsgaranti icke lämnas,
men insättaren torde för överskjutande belopp böra äga åtnjuta den utdelning,
som tillkommer honom från vederbörande sparbank, utan minskning
av det statsunderstöd, vilket enligt nyss angivna regler utgår för belopp
intill 10,000 kronor. Detta förslag skulle alltså innebära, att staten för insatt
belopp av 1,000 kronor garanterar 750 kronor, för 2,000 kronor 1,500
kronor, för 5,000 kronor 3,750 kronor samt för 10,000 kronor och däröver
6,250 kronor. Vid en utdelning från vederbörande sparbank av 15 procent
å insatt belopp skulle sålunda en insättare med 20,000 kronors fordran erhålla
i utdelning från banken 3,000 kronor och i statsunderstöd 4,750 kronor
eller tillhopa 7,750 kronor, motsvarande 38.7 procent av det insatta beloppet.
En insättare med 30,000 kronors behållning skulle erhålla nyssnämnda
statsbidrag å 4,750 kronor och därutöver bankens utdelning, 4,500 kronor,
eller tillhopa 9,250 kronor, motsvarande 30.8 procent av det insatta beloppet.
Enligt inom utskottet verkställda approximativa beräkningar, vilka grundats
på samma förutsättningar, som förut angivits beträffande övriga av
utskottet föranstaltade kostnadsberäkningar, torde kostnaderna för genomförande
av det sålunda skisserade förslaget kunna uppskattas till omkring
15,500,000 kronor.
Vidkommande härefter frågan om statens ställning till avvecklingen
— — — antytts i propositionen. (Lika med utskottets utlåtande
sid. 21 och 22.)
Vad slutligen angår frågan om sättet för beredande av medel--
—--torde garantifondens belopp böra bestämmas till förslagsvis 17
miljoner kronor. Utskottet har vidare —--5 procent obligationer. (I
ej återgivna delar lika med utskottets utlåtande sid. 22.)
De motionsvis framställda förslag, vilka i det föregående ej särskilt berörts,
har utskottet ej funnit anledning biträda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, i vad densamma nu är föremål
Bankoutskottets utlåtande Nr 42.
29
för prövning, dels ock ifrågavarande motioner 1:292,
II: 443, II: 445, II: 447, II: 448, II: 449, II: 452, II: 455,
II: 456 och II: 458 samt med bifall till motionerna II: 444
och II: 446 ävensom med avslag å motionerna I: 294,
II: 450, II: 451, II: 453 och II: 454, må medgiva, att såsom
särskild garantifond åt Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 må genom riksgäldskontoret tillhandahållas
bolaget ett belopp av 17 miljoner kronor i av svenska
staten utgivna 4 1/2 procent obligationer, att i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet här ovan angivna
grunder användas för beredande av stöd åt insättare
i vissa sparbanker; samt
b) att motionerna I: 293 och II: 457 må anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört.»
Bihang till riksdagens protokoll 1929.
8 samt.
25 häft. (Sr 42.)
4