Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1929 kl. 12 m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd. Sedan utskottet numera fullgjort
detta uppdrag, får utskottet avgiva berättelse över den verkställda
granskningen.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från och med
den 10 januari 1928, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels de av vederbörande revisorer angivna berättelserna om
verkställd granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors
i orterna förvaltning under år 1927, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning år 1928 ävensom de av
styrelserna för riksbankens avdelningskontor i avseende å dessa kontors
förvaltning under samma år lämnade redogörelser. I

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid Tumba bruk tillåter sig utskottet att för en närmare
kännedom om hithörande förhållanden hänvisa till de utförliga sifferredogörelser,
som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens revisorer
och fullmäktige i riksbanken.

A sin utlånings- och övriga rörelse under år 1928 har riksbanken erhållit
en vinst av 19 286 805 kronor 80 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande huvud-
och avdelningskontorens vinst- och förlusträkningar, som förekomma
i fullmäktiges nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen
överlämnade berättelse.

Bibang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. i höft. (Nr l.)

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

1 :o.

Ang. försälj- Revisorerna hava under § 9 i sin berättelse angående riksbanken (sid.

SSlM anfört följande:

»Revisorerna hava vid granskning av huvudkassarörelsen uppmärksammat,
att av de vid 1927 års ingång bland riksbankens tillgångar redovisade
Sveriges allmänna hypoteksbanks 5 % obligationer av år 1924 obligationer
å tillsammans nom. 173 000 kronor under år 1927 försålts i olika poster till
pari, oaktat marknadspriset vid ifrågavarande tillfällen varit ej oväsentligt
högre, samt att försäljningarna skett dels till änke- och pupillkassan vid
riksbankens avdelningskontor och pappersbruk dels ock till bankostatens
änke- och pupillkassa.

Till belysande av förhållandet meddelas följande, med ledning av riksbankens
räkenskaper och de av Stockholms fondbörs utgivna officiella
kurslistorna upprättade sammanställning angående försäljningarna:

Månad

Köpare

Oblig.
å nom.

jan.-febr.

Änke- och pupillkassan vid avdel-ningskontoren och pappersbruket

5 000

_

mars-april

d:o

32 000

—

maj-juli

d:o

30 000

■—

sept.-okt.

d:o

22 000

—

november

d:o

5 000

—

december

d:o

46 000

—

d:o

d:o

8 000

juni-juli

Bankostatens änke- och pupillkassa

20 000

—

september

d :o

5 000

—

Försälj- Marknad

ningskurs

%

kurs
% (c:a)

100

102V2

100

1037a

100

1033/4

100

1023/4

100

1031/.,

100

10272

100

102

100

1033/4

100

1023/4

Av den gjorda sammanställningen framgår, att det av fullmäktige i riksbanken
vid försäljning till ovannämnda pensionskassor betingade priset understigit
det å marknaden samtidigt noterade priset med 2—33/4 procent.
Därigenom har riksbanken å ifrågavarande obligationspost å nom. 173 000
kronor undandragits en kursvinst av inemot 5 000 kronor, vilken i stället
kommit de båda pensionskassorna tillgodo.

Fullmäktiges nu berörda förfarande är enligt revisorernas mening av den
anmärkningsvärda beskaffenhet, att det bör bringas till riksdagens
kännedom.»

Fullmäktige. Sedan i anledning av revisorernas förevarande anmärkning utskottet in•
hämtat fullmäktiges yttrande i ärendet, hava fullmäktige i skrivelse till ut skottet

den 31 januari 1929 meddelat, att nämnda obligationer av riksbanken
på sin tid övertagits till en fast kurs av 99 %. Sedan gammalt hade
vid försäljning till ifrågavarande änkekassor av riksbanken tillhöriga obligationer,
med hänsyn till kassornas behjärtansvärda ändamål och nära samhörighet
med riksbanken, den regeln tillämpats, att riksbanken nöjt sig med
en mindre vinst än om försäljning skett till annan, som givetvis haft att
betala efter gällande marknadsvärde.

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

3

I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att försäljning
till ifrågavarande änke- och pupillkassor av riksbanken tillhöriga
obligationer till lägre kurser än de å marknaden vid varje särskilt tillfälle
gällande icke bör ifrågakomma, enär en försäljning på sådana villkor i
själva verket icke innebär någonting annat än ett indirekt statsunderstöd
till kassorna. Ett understödjande av berörda kassor från statens sida synes
självfallet icke böra ske utan riksdagens medgivande.

Utskottet, som i enlighet med den här ovan uttalade uppfattningen förutsätter,
att det av fullmäktige hittills tillämpade förfarandet vid försäljning
av obligationer till här ifrågavarande kassor icke vidare kommer till användning,
har ansett sig böra vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.

2:o.

Revisorerna hava vidare under § 10 i sin förenämnda berättelse anfört
följande (sid. 16—18):

»Revisorerna hava verkställt en undersökning angående de åtgärder, som
vidtagas inom riksbanken vid såväl huvudkontoret som avdelningskontoren
för inkassering av förfallna växlar, innan desamma på grund av utebliven
betalning gå till protest.

Då de vid ett riksbankens kontor inneliggande växlar, som rediskonterats
av enskild bank å samma ort, i regel återlösas dagen före förfallodagen
av den bank, som rediskonterat desamma, kommer inkasseringen huvudsakligen
att omfatta dels vid riksbankens kontor av enskild bank å annan ort
rediskonterade växlar dels ock i riksbanken direkt diskonterade växlar. Förfaringssättet
i fråga om inkassering av dessa växlar är olika vid å ena sidan
huvudkontoret och å andra sidan avdelningskontoren.

Vid huvudkontoret utsändas dagligen växlar med bankens vaktmästare,
vilka uppsöka vederbörande gäldenär å betalningsstället och där\id i regel
begagna sig av banken tillhörig, av någon utav bankens chaufförer förd
automobil.

De för varje dag till inkassering utlämnade växlarna utgöras av dels a
samma dag förfallande växlar med ett belopp av 10 000 kronor och därutöver
ävensom — oavsett växelbeloppets storlek — sadana växlar, som genom
domicil äro betalbara i enskild bank dels ock från föregående dag kvarliggande,
i bank ej betalbara växlar med belopp, understigande 10 000
kronor. Det fåtal växlar, vilka äro betalbara i riksbanken, utskickas icke
för inkassering.

Inkasseraren ordnar vid tjänstgöringstidens början efter stadsdel och gator
de växlar, som skola inkasseras, varefter en tjänsteman i vederbörande
kassa upprättar förteckning över växlarna med angivande av deras belopp
i två exemplar. Det ena exemplaret överlämnas till inkasseraren, medan
det andra exemplaret, försett med inkasserarens kvitto å de mottagna växlarna,
behålles i kassan. Vid varje växel är fogad avis, som, för den händelse
växel ej löses, överlämnas till gäldenären eller, därest denne ej anträffas,
lämnas i hans bostad eller affär. Vid återkomsten till riksbanken redovisar
inkasseraren till vederbörande kassör det å förteckningen upptagna slutbeloppet
med dels kontanter och dels växlar i retur.

Utskottet.

Ang.

inkassering
av förfallna
växlar.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

I regel ombesörjes inkasseringen av en vaktmästare under tiden från
kl. 11 f. m. till kl. 2.30 e. m., men stundom kan densamma bereda fullt
arbete för två vaktmästare under längre tid på dagen. Vid månads- och
halvmånadsskiften kunna ända till fyra vaktmästare vara samtidigt tagna i
anspråk för inkasseringsuppdrag, därvid dock två hava sitt inkasseringsområde
begränsat till de närmast riksbanken belägna delarna av staden och
fördenskull icke anlita bilar.

Vid riksbankens avdelningskontor förekommer, såsom nämnt, ett annat
tillvägagångssätt. Här inskränker man sig till att innan växlarna gå till
protest, telefonledes söka förbindelse med vederbörande acceptant eller domiciliat
för krav å desammas inlösen.

Av huvudkontoret tillämpad praxis har uppgivits grunda sig på bestämmelserna
i växellagen, enligt vilken växelinnehavaren har att uppvisa förfallen
växel för acceptant eller domiciliat och under förutsättning av sådant
uppvisande rätt att från uppvisningsdagen utkräva särskild s. k. överränta.
Härvid syftas å bestämmelserna i 36 § växellagen, däri det bland annat heter:
''Infriar icke godkännare växel, när den å eller efter förfallodag uppvisas
till betalning, vare han skyldig att å växelsumman gälda ränta efter sex för
hundra om året från den dag växeln till betalning honom förevistes så ock
att giva full ersättning för de växelinnehavaren genom dröjsmålet åbragta
kostnader.’

Man har således i nu angivna förhållanden att söka anledningen till att
huvudkontoret tillämpar ett mera kostsamt och omständligt förfaringssätt
när det gäller indrivning av förfallna växlar. Såsom mera kostsamt och
omständligt måste man nämligen beteckna detsamma, då det givetvis dels
tager en större personal i anspråk och dels tvingar huvudkontoret att för
detta ändamål hava till förfogande ett större antal bilar än vad eljest för
bankrörelsen vore erforderligt.

Det synes revisorerna emellertid starkt kunna ifrågasättas, huruvida de
kostnader, som äro förenade med huvudkontorets inkassering av förfallna
växlar, motsvaras av de fördelar, som därmed utvinnas. Att märka är, att
man vid avdelningskontoren icke ansett erforderligt tillämpa samma bokstavliga
tolkning av växellagens bestämmelser utan inskränkt sig till att
avisera acceptanten per telefon, ett förfaringssätt, som för övrigt, enligt vad
revisorerna inhämtat, fullt överensstämmer med den praxis, som i allmänhet
tillämpas vid våra större privatbanker. Några svårigheter att därvid av
växelgäldenären vid växelns inlösen utkräva s. k. överränta har enligt uppgift
merendels icke förekommit.

Beträffande de enskilda bankerna bör jämväl framhållas, alt de vid diskontering
av växlar ofta genom domicil göra växlarna betalbara i banken,
vilken åtgärd friar banken från skyldighet att uppvisa växeln för trassaten.

Såsom en uppenbar olägenhet med det vid huvudkontoret praktiserade
inkasseringsförfarandet måste slutligen anses det förhållandet, att kontoret
icke har förfallna växlar tillgängliga i fall då en växelgäldenär inställer sig
i riksbanken förfallodagen eller nästföljande dag för växelns inlösande. Dylika
fall hava, enligt vad revisorerna inhämtat, inträffat.»

I anledning av revisorernas förenämnda uttalande har utskottet ansett
sig böra inhämta fullmäktiges yttrande i ärendet; och hava med anledning
härav fullmäktige i skrivelse den 31 januari 1929 anfört följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

5

Rörande tillvägagångssättet vid inkassering av förfallna växlar framhålla Fullmäktige.
revisorerna, att ''huvudkontoret tillämpar ett mera kostsamt och omständligt
förfaringssätt och vidare att det givetvis dels tager en större personal
i anspråk och dels tvingar huvudkontoret att för detta ändamål hava till
förfogande ett större antal bilar än vad eljest för bankrörelsen vore erforderligt’.

Om vid huvudkontoret förfarandet vid inkassering av växlar skulle förändras
så, som revisorerna ifrågasatt, och man således återginge till det
system, som tidigare tillämpats, skulle antalet växelinkasserare kunna nedbringas
med endast en. De nuvarande två växelinkasserarna äro nämligen
icke enbart sysselsatta med inkasseringsbestyr utan hava därjämte att, i den
män tiden det medgiver, verkställa andra vaktmästargöromål. Ett införande
av avisering telefonledes i stället för uppvisande skulle medföra ett betydligt
ökat arbete med telefonering, vilket då lämpligen kunde uppdragas
åt en växelinkasserare. En sådan måste därför under alla förhållanden
bibehållas.

Den avsedda besparingen skulle alltså för närvarande inskränka sig till
omkring 4 700 kronor för år. Någon ytterligare besparing genom minskning
av antalet för riksbankens rörelse nyttjade automobiler, såsom revisorerna
förmena,^ lärer nämligen icke kunna ske. Riksbanken innehar för närvarande
två automobiler, en paketbil (Scania Vabis), som dagligen i stor utsträckning
användes för transporter till och från vederbörande postkontor,
och en personbil (Volvo), som erfordras för ofta förekommande angelägna
och brådskande ärenden. Dessutom äger riksbanken en år 1913 inköpt automobil
(Minerva), numera i reserv och i det närmaste förbrukad.

Fullmäktige vilja erinra, hurusom det nu tillämpade förfaringssättet tillkommit
för att riksbanken må kunna lagligen begagna sig av rätten till
överränta. Det synes fullmäktige föga tilltalande, att riksbanken skulle i
torekommande fall avfordra gäldenär överränta, som han icke är lagligen
skyldig alt erlägga.

Ehuru givetvis samma principiella skäl tala för att även riksbankens avdelningskontor
böra tillämpa huvudkontorets inkasseringssätt för växlar,
maste man taga hänsyn till de ökade kostnader en sådan omläggning i praktiden
skulle medföra, ävensom därtill att förhållandena i de mindre "städerna
ay.° °lika mot i huvudstaden och rörelsen vid avdelningskontoren

Ojämförligt mycket mindre än vid huvudkontoret.

Då det här är fråga om icke blott inom riket diskonterade och rediskonterade
växlar utan även ett stort antal från olika länder till inkasso översanda
växlar, torde det icke vara möjligt att genom domicil göra alla växlar
betalbara i bank för att på sådant sätt fritaga riksbanken från skyldighet
alt uppvisa desamma. Fullmäktige hava emellertid för avsikt att, i den
man möjlighet därtill kan förefinnas, vidtaga de åtgärder härutinnan, som
kunna medföra en förenkling av inkasseringsbestyren.»

Utskottet finner för sin del önskvärt, att en förenkling av tillvägagångs- Utskottet.
sättet vid inkassering av förfallna växlar vid huvudkontoret såvitt görligt
åvägabringas. Då emellertid, såsom framgår av fullmäktiges yttrande över
revisorernas här ifrågavarande uttalande, fullmäktige hava för avsikt att.
i den mån möjlighet därtill kan förefinnas, vidtaga åtgärder i sådant syfte,

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Ang. protokoll
och berättelser.

Ang. tillstyrkande

av ansvarsfrihet.

finner utskottet ej anledning föreligga till vidare uttalande i ämnet, vilket
utskottet härmed velat för riksdagen
anmäla.

3:o.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt ej funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.

4:o.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1927 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat,
att med avseende på riksbankens förvaltning under den tid granskningen
omfattat revisorerna ej funnit anledning till erinran utöver vad i berättelsen
förekommit, samt att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde fullmäktige
beviljas.

De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i
orterna förvaltning år 1927, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet
för kontorens styrelser. I enlighet med föreskriften i § 4 av den
för utskottet gällande instruktionen vill utskottet meddela, att med avseende
å riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning under den tid, granskningen
omfattat, utskottet ej funnit anledning till erinran utöver vad här ovan förekommit,
samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må fullmäktige i riksbanken beviljas dels
för förvaltningen under år 1927 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1928 till och med dep
9 januari innevarande år.

Stockholm den 8 februari 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindgren,
Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson, P. A. Larsson* och Berling;

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Wikström, Ryberg,
Lovén, Svensson i Betingetorp och Carlsson i Solberga*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1929