Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 160, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning angående
Svenska skeppshypotekskassan;
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan
såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och
en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna
i förordningen förfoga över obligationerna.
Berörda förslag till förordning är såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.
Till utskottets behandling hava vidare hänvisats följande inom riksdagen
väckta motioner.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 3 av herr Stendahl m. fl. och den andra inom andra kammaren under
nr 2 av herr Hamrin m. fl. har hemställts, att riksdagen ville
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om inrättande av eu sjöfartshypotekskassa
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna
angivits,
dels medgiva, att ett belopp av 20 miljoner kronor i Svenska statens 4 1/2
procent obligationer genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställes till sagda
kassas förfogande såsom garantifond på ovan angivna villkor.
Vidare har i en inom första kammaren av herr Stendahl m. fl. väckt
motion nr 260 hemställts, att den föreslagna hypotekskassan måtte förläggas
till Stockholm.
Beträffande motiveringen för såväl propositionen som motionerna tillåter
sig utskottet att, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa
till desamma.
Bihancj till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 22 hd fl. (Nr 33—35.) 1
Mot ioner.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Behovet av
statliga åtgärder
för rederirörelsens
finansiering.
Statens åtgärder för understödjande av sjöfartsnäringen hava, såsom i
propositionen erinras, hittills väsentligen inskränkt sig till bildandet av en
rederilånefond, från vilken möjlighet beretts redare att erhålla lån på jämförelsevis
fördelaktiga villkor. Fonden, som tillkom genom beslut av 1903
års riksdag och därefter ökats genom beslut av senare riksdagar, disponerar
för närvarande ett kapital av 23 miljoner kronor. Därjämte har riksdagen
genom särskilt beslut år 1926 för nyanskaffning av tonnage tillhandahållit
Aktiebolaget Svenska Amerikalinien ett lån å 6 miljoner kronor.
På grund av den kraftiga ökning av rederirörelsens kapitalbehov, som
blivit en följd av fartygsteknikens fortgående utveckling och fartygsmaterialens
starka fördyring, hava de medel, som av riksdagen ställts till förfogande
för utlåning från rederilånefonden, särskilt under de senare åren
endast kunnat tillgodose en ringa del av anspråken på lån från fonden, och
denna har därigenom alltmer kommit att förlora i betydelse vid fyllandet
av sjöfartens kapitalbehov. Med hänsyn härtill och då det å andra sidan
ansetts uteslutet att åstadkomma en sådan ökning av fonden, att den kunde
i nöjaktig utsträckning tillgodose lånebehovet, hava andra åtgärder ansetts
vara erforderliga för lösningen av frågan om kapitalanskaffningen till här
ifrågavarande näringsgren.
Såsom närmare framgår av propositionen har sålunda Sveriges ångfartygsassuransförening
m. fl. i en den 30 juni 1928 till Kungl. Maj:t avgiven
skrivelse omförmält sin avsikt att bilda ett aktiebolag med ändamål att
bedriva lånerörelse genom lämnande av lån mot säkerhet av inteckning i
svenska fartyg. Förutsättningen härför skulle dock vara att bolaget av
staten erliölle bistånd i ungefär samma form som det stöd, vilket lämnats
vissa fastighetshypoteksinrättningar — Sveriges allmänna hypoteksbänk och
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — eller med andra ord, att staten
ställde till bolagets förfogande en garantifond av statsobligationer.
Det i ovanberörda motioner 1:3 och 11:2 framställda förslaget ansluter
sig i stort sett till den tankegång, som ligger bakom assuransföreningarnas
förslag; dock går detsamma ut på inrättandet av en helt statlig
institution för ändamålet, närmast liknande de redan existerande fastighetshypotekskassorna.
I de yttranden, som avgivits över ångfartygsassuransföreningarnas framställning,
ävensom i nyss omförmälda motioner har starkt framhållits behovet
av effektiva och omedelbara åtgärder, varigenom erforderlig nyanskaffning
och modernisering av handelsflottan kunde äga rum. I samband
därmed har understrukits den betydelse detta skulle hava för de svenska
varvens ställning och konkurrensförmåga gentemot utlandet. Såsom ytterligare
skäl för statligt stöd för den svenska sjöfarten hava framhållits de
svårigheter, varmed densamma för närvarande hade att kämpa på grund
av den utländska konkurrensen, vilken skärpts genom att från utländska
statsmyndigheters sida åtgärder av mångahanda slag vidtagas för stödjande
av vederbörande länders inhemska sjöfart.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
3
Beträffande det ifrågavarande stödet från statens sida har departementschefen
anfört bland annat följande.
Självfallet borde vid övervägandet av lämpliga åtgärder för att med det
snaraste lämna den svenska sjöfarten erforderligt stöd noga tillses, att ingripandena
icke bleve av sådan art, som skulle medföra en ökning av tonnagebeståndet
utöver vad som motsvarade behovet för en naturlig utveckling
av vår sjöfart eller som skulle vara ägnad att gynna en osund spekulation
på sjöfartens område.
Vad som i främsta rummet påkallade uppmärksamheten voro strävandena
att hringa upp det svenska handelstonnaget till en fullt modern standard,
framför allt om detta skedde genom svensk varvsindustri och sålunda omedelbart
komme svenskt arbete till godo. Det svenska tonnagets ställning
måste i avseende å fartygens ålder för närvarande betecknas såsom mindre
tillfredsställande. Fartyg under 10 år utgjorde för närvarande inom handelsflottan
i Tyskland 62 procent, i Norge 53 procent, i England 50 procent, i
Danmark 49 procent, men i Sverige blott 38 procent. Av världstonnaget
hörde till denna kategori 50 procent. Fartyg mellan 10 och 24 år utgjorde
inom handelsflottan i England 41 procent, i Norge 35 procent, i Danmark
33 procent, i Sverige 30 procent, i Tyskland 25 procent samt av världstonnaget
35 procent. Handelsfartyg, som vore 25 år gamla eller därutöver,
utgjorde i England 9 procent, i Norge 12 procent, i Tyskland 13 procent, av
världstonnaget 15 procent, i Danmark 18 procent, men nådde i Sverige upp
till den höga siffran av 32 procent. Kedan av dessa siffror framginge nogsamt,
att kraftiga åtgärder vore av nöden, för att det svenska handelstonnaget
skulle nå upp till den standard, som krävdes av förhållandena inom den
moderna sjöfarten.
Som särskilt maktpåliggande med hänsyn till vårt lands ekonomiska
ställning måste det ock anses, att den svenska rederirörelsen förmådde att i
största möjliga utsträckning fylla uppgiften att stödja och tjäna den svenska
industriens och handelns intressen genom att i linje- eller trampfart förmedla
befordringen av svenska industri- och handelsvaror på svensk köl mellan
Sverige och utlandet. Enligt av kommerskollegium utarbetad statistik ombesörjdes
år 1927 den direkta sjöfarten mellan Sverige och utlandet endast
till 46.1 procent av svenska fartyg. Även i detta avseende vore det givetvis
i hög grad önskvärt att åvägabringa möjlig förbättring.
Det vore uppenbarligen förenat med oöverstigliga svårigheter att någorlunda
exakt beräkna storleken av den svenska sjöfartens årliga kapitalbehov
även för den närmaste framtiden. Enligt inom kommerskollegium
verkställd approximativ beräkning skulle den svenska sjöfartens kapitalbehov,
som under åren omkring sekelskiftet utgjort vid pass 15 miljoner
kronor för år, under åren 1912/1913 hava stigit till omkring 25 miljoner
kronor för år och för åren 1923/1927 uppgått i genomsnitt för år till
omkring 50 miljoner kronor.
Till förefintligheten av ett ännu större kapitalbehov hade direktören Hugo
Departementschefens
allmänna
motivering.
4
Bankoutskotlets utlåtande Nr 33.
Hammar kommit i ett av honom vid Sveriges allmänna sjöfartsförenings
årsmöte den 22 maj 1928 hållet föredrag om »sjöfartens kapitalbehov» (intaget
såsom bilaga i motionerna om inrättande av en sjöfartshypotekskassa).
Hammar beräknade sjöfartsnäringens kapitalbehov för nyanskaffning och
ersättningsbyggnad under de närmaste 20 åren till i medeltal 150,000 bruttoton
för år. Efter nuvarande tonnagepriser skulle detta motsvara omkring
75 miljoner kronor för år. Om redarna byggde mot en kredit av 60 procent
av detta belopp och en amorteringstid av 10 år, skulle det krävas något
över 40 miljoner kronor om året, och efter tio år, då teoretiskt sett ett jämviktsläge
uppnåtts, skulle den utestående krediten bliva omkring 200 miljoner
kronor.
Utan att ingå i närmare bedömande av de gjorda kalkylerna ansåge sig
departementschefen kunna av dem med tillräcklig säkerhet draga den slutsatsen,
att, under förutsättning av vår rederinärings fortsatta utveckling, ett
betydligt kapitalbehov komme att för densamma göra sig gällande under
en följd av år. Uppenbart vore, att detta kapitalbehov hade och komme
att få sådan styrka, att — i den mån statliga åtgöranden funnes påkallade
— detsamma icke lämpligen syntes böra tillgodoses genom anordningar av
rederilånefondens karaktär. Skulle något ytterligare åtgöras, vilket förefölle
ofrånkomligt, syntes tiden vara inne att, på sätt de nu framställda
förslagen åsyftade, i en eller annan form inrätta en av staten stödd skeppshypotekskassa,
vilken anskaffade de för sjöfartens lånebehov erforderliga
medlen genom emitterande av obligationslån, säkerställda medelst fartygshypotek
och kassans fonder.
Beträffande de förutsättningar, som förelåge för utgivande av sådana
obligationer, syntes icke kunna bestridas, att fartygsinteckningarna näppeligen
lyckats förvärva det allmänna förtroende, som för institutets fulla
utnyttjande varit önskvärt. En bidragande omständighet till detta förhållande
syntes vara att söka i fartygsinteckningarnas mindre gynnade ställning
enligt hittillsvarande sjölagstiftning. I detta avseende hade under
senaste tiden förhållandena undergått vissa ändringar till det bättre.
Det sedan länge pågående internationella samarbetet på sjörättens område,
i vilket arbete även vårt land deltagit, hade lett till avslutande av två
konventioner, som säkerligen komme att bliva av stor betydelse för fartygsinteckningarnas
värde såsom kreditobjekt. Av dessa konventioner avsåge
den ena, vilken slutits den 25 augusti 1924, fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare
av fartyg, som använts till fart i öppen sjö. Den andra konventionen,
avslutad den 10 april 1926, avsåge fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.
Den största betydelsen för fartygsinteckningarna hade konventionen om
sjöpanträtt och fartygshypotek, enär huvudsyftet med denna konvention just
varit att stärka fartygsinteckningarnas ställning. Till den ändan hade
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
5
— på sätt departementschefen närmare utvecklat — genom konventionen
genomförts en väsentlig reducering av de för fartygshypoteken likasom för
fastighetskrediten äventyrliga tysta förmånsrätterna.
Beskärandet av sjöpanträtterna vore emellertid endast den ena sidan av
panträttskonventionens betydelse för fartygshypoteken. Genom densamma
hade även fastslagits fartygshypotekens internationella giltighet. I konventionen
uttalades nämligen, att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter
(mortgages) i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med
lagarna i den fördragsslutande stat, där fartyget hörde hemma, och inskrivits
i offentligt register antingen hos myndighet, som vore behörig beträffande
fartygets registreringsliamn, eller hos central myndighet, skulle anses giltiga
och erkännas i alla övriga fördragsslutande stater. Efter vad departementschefen
inhämtat, torde detta ämne framdeles bliva föremål för mera ingående
reglering. Särskilt för det fall, att fartyg överginge från ett land till
ett annat, syntes sådan mera ingående reglering vara synnerligen önskvärd.
I varje händelse måste konventionen redan nu anses medföra, att vid fartygs
övergång från ett land till ett annat en i det förra landet meddelad inteckning
(eller därmed likställd rättighet) respekterades under så lång tid, som
skäligen kunde erfordras för att vederbörande rättshavare skulle kunna i
det nya landet göra sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att
förskaffa honom inteckning därstädes.
Panträttskonventionen, som undertecknades av Sverige den 22 juni 1927,
hade dessutom undertecknats av Belgien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike,
Italien, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten, Storbritannien, Tyskland,
och Ungern. Genom lag den 28 november 1928 hade konventionen satts i
kraft för Belgiens vidkommande.
Samtliga angivna stater, med undantag av Tyskland, hade jämväl undertecknat
konventionen om begränsning av redareansvarigheten, vilken konvention,
vad Belgien anginge, likaledes satts i kraft genom lag den 28 november
1928. Därjämte hade denna konvention undertecknats av Argentina,
Brasilien, Danzig, Lettland, Polen, Portugal, Rumänien och Spanien.
Genom konventionen upphävdes den hos oss hittills gällande regeln, att
redaren icke personligen utan endast med fartyg och frakt häftade för
flertalet av de förbindelser, han själv eller genom annan inginge eller ådroge
sig med avseende å fartyget. Den, som ville utkräva fordran på grund av
en dylik förbindelse, komme sålunda icke att vara hänvisad till allenast
fartyg och frakt utan kunde vända sig direkt mot redaren. Risken för inteckningshavare,
att en dylik fordran, vilken åtnjöte förmånsrätt framför
intecknad fordran, utsöktes ur det intecknade fartyget, bleve sålunda
minskad.
Den utveckling, som sedan sekelskiftet ägt rum på sjöförsäkringens område,
hade i hög grad bidragit till stärkande av fartygskrediten. Genom försäkring
kunde numera ägaren av ett fartyg vinna skydd icke blott mot för
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 83.
lust till följd därav, att fartyget skadades eller förolyckades, utan även mot
den ersättningsskyldighet, som han i egenskap av fartygets ägare kunde ådraga
sig gent emot annan.
De med sjöpanträtt i fartyg förenade fordringar, som icke brukade och ej
heller lämpligen kunde täckas genom försäkring, inskränkte sig i huvudsak
till offentliga avgifter, befälhavares och besättnings fordringar på grund av
hyresavtal samt fordringar på grund av avtal, som befälhavaren i denna sin
egenskap slutit utom fartygets hemort. Att de båda första slagen av fordringar
icke kunde i någon större grad menligt inverka på fartygsinteckningarnas
värde såsom hypotek låge i öppen dag. Vad beträffar den tredje gruppen syntes
den starka beskärning, som genom panträttskonventionen ägt rum i fråga om
dessa fordringar, utgöra en garanti för att dylika fordringar ej skulle äventyra
fartygsinteckningarnas säkerhet.
Den nödiga tryggheten med avseende å de till säkerhet för kassans obligationslån
pantsatta fartygsinteckningarnas läge och sjöförsäkringarnas beskaffenhet
i de särskilda fallen syntes departementschefen böra vinnas genom att föreskrifter
härutinnan meddelades i de bestämmelser för skeppsliypotekskassans
verksamhet, vilka av statsmakterna fastställdes. I fråga om inteckningarna,
vilka principiellt borde vara botteninteckningar, hade det icke synts möjligt att
sätta belåningsgränsen högre än till femtio procent av fartygets för ändamålet
bestämda värde, liksom även att det funnits ofrånkomligt, att den — om ock
väsentligen endast teoretiskt förefintliga — lucka i intecknings- och försäkringsskyddet,
som kom me att alltjämt föreligga genom möjligheten av att
äganderätten till fartyget överflyttades till medborgare i stat, varest inteckningen
icke respekterades, täcktes genom låntagarnas i kassan solidariska ansvarighet
för förlust, som genom dylik händelse kunde drabba kassan. Naturligt
syntes vara, att det beträffande förevarande kassa — liksom i fråga om
konungariket Sveriges stadshypotekskassa — borde föreskrivas, att storleken
av dess utelöpande obligationslån icke linge överstiga det tiodubbla beloppet
av kassans i statsobligationer redovisade grundfond.
Vid de samråd, som ägt rum med erfarna bedömare — på såväl säljarsom
köparsidan — av obligationsmarknaden, hade den mening uttalats, att
obligationer, utrustade med sådan säkerhet, som här föreslås, syntes kunna
påräkna att till skälig ränta och kurs upptagas av marknaden, varvid emellertid
hade framhållits, att berörda uttalande gjorts under den uttryckliga förutsättningen,
att något försvagande av den föreslagna säkerheten icke ifrågakomme,
ävensom att det i varje fall icke kunde antagas, att skeppshypoteksobligationerna
skulla bliva för placeringsändamål fullt likställda med fastighetshypoteksbankernas
obligationer.
I fråga om den lämpliga utformningen av den skeppshypotekskassa, varom
departementschefen framlagt förslag, syntes två alternativ böra övervägas:
Antingen, enligt ångfartygsassuransföreningarnas förslag, ett med
enskilt kapital bildat aktiebolag, utrustat med en av staten tillskjuten garantifond
och ställt under statlig tillsyn, eller ock en helt statlig anstalt utan
Bankoutskottets utlåtande Nr 33. 7
några enskilda delägare. Båda alternativen hade under utredningen undersökts.
Departementschefen hade i sitt övervägande funnit sig böra giva företräde
åt den rent statliga linjen, varvid han bland annat ansett sig böra fästa
stort avseende vid de goda erfarenhetsrön, som vore att hämta från den
verksamhet, vilken sedan länge bedrivits av de två statliga fasti ghetshypotekskassorna,
Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa.
Av utredningen i ärendet synes ådagalagt, att det svenska handelstonnaget utskott
är i starkt behov av modernisering och föryngring för att sjöfartsnäringen
skall kunna hävda sin ställning i konkurrensen. Då de härför nödiga medlen,
vilka beräknats uppgå till betydande belopp, endast i ringa utsträckning
torde kunna tillhandahållas genom den av staten inrättade rederilånefonden,
synes det vara önskvärt, att särskilda åtgärder vidtagas för att underlätta sjöfartsnäringens
kapitalanskaffning. Säkerligen skulle denna väsentligen underlättas,
därest den i propositionen föreslagna hypotekskassan komme till stånd.
Genom densamma skulle det nämligen bliva möjligt för rederirörelsen att
för täckande av sitt lånebehov med större framgång direkt anlita obligationsmarknaden.
Statens medverkan skulle under sådana förhållanden inskränkas
till att förse kassan med en viss grundfond, vilken vid sidan av i kassan
belånade inteckningar i fartyg skulle tjäna såsom säkerhet för kassans
obligationslån. Med hänsyn till vad departementschefen framhållit i fråga
om de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits till förbättrande av fartygsinteckningarnas
ställning ur kreditsynpunkt, och då numera i det närmaste
varje risk, som är förbunden med sjöfart, kan göras till föremål för
försäkring, synes man kunna utgå från att obligationer, utgivna av kassan
och försedda med den i propositionen föreslagna säkerheten, skola kunna
vinna avsättning till skälig ränta, allt under förutsättning att kassans lånerörelse
handhaves med tillbörlig klokhet och varsamhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vill det synas utskottet, som om
starka skäl tala för bildande av en av staten stödd skeppshypotekskassa, avsedd
att genom emitterande av obligationslån anskaffa för sjöfartens lånebehov erforderliga
medel. Utskottet vill alltså tillstyrka, att en sådan kassa upprättas.
Den granskning, utskottet ägnat det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning angående nämnda kassa, har icke givit utskottet anledning
till erinran. Då utskottet alltså i alla delar funnit sig böra biträda Kungl.
Maj:ts förslag, har utskottet ansett sig kunna i det följande inskränka sitt
yttrande till att beröra huvudsakligen vissa viktigare delar av författningsförslaget,
beträffande vilka] de motionsvis framställda yrkandena avvika från
förslagen i propositionen.
§ *•
Beträffande storleken av den grundfond, varmed Svenska skeppsliypotekskassan
bör utrustas, innehåller § 2 av Kungl. Maj:ts författningsförslag,
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
att densamma skall utgöra minst 10 miljoner kronor, och har Kungl. Maj:t
i anslutning härtill i propositionen särskilt hemställt, att riksdagen ville
besluta, att svenska statens 4 1/2 procents obligationer till detta belopp skola
från riksgäldskontoret överlämnas till kassan.
I ovanberörda motioner I: 3 och II: 2 har däremot föreslagits, att kassans
av staten tillhandahållna grundfond skulle från början fastställas till 20
miljoner kronor.
Utskottet har för sin del icke funnit skäl föreligga att beträffande grundfondens
storlek gå längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Såsom departementschefen
framhållit, torde nämligen det av motionärerna föreslagna beloppet,
vilket motsvarar en lånerätt av 200 miljoner kronor, vara mera än
nödigt stort. Säkerligen torde det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet komma
att vara tillräckligt för åtskillig tid framåt. Det bör vidare icke förbises, att
den ifrågasatta statsgarantien utgör en förpliktelse från statens sida, som,
även om den icke i och för sig kan anses såsom statsskuld i vanlig bemärkelse,
likväl innefattar ett utnyttjande av statens kredit, samt att en dylik förpliktelse
icke torde böra givas större räckvidd än vad omständigheterna
kunna anses påkalla. Såsom ytterligare skäl för utskottets ståndpunkt må
anföras, att utskottet i likhet med departementschefen förutsatt, att rederilånefonden
bibehålies i oförändrad storlek vid sidan av kassan, intill dess
efter vunnen erfarenhet av kassans verksamhet frågan om fondens framtida
ställning lämpligen kan upptagas till omprövning. Då utskottet alltså anser,
att statsgarantien nu icke bör fastställes till högre belopp än det av Kungl.
Maj:t föreslagna, utgår utskottet emellertid från, att då i mån av kassans
utveckling behov av grundfondens utökning gör sig gällande, detta behov
kommer att av statsmakterna tillgodoses.
Enligt § 8 äger kassan bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i
fartyg, som är maskindrivet. Därjämte stadgas i nämnda paragraf, att
fartyg, som byggts vid svenskt varv, i allmänhet bör åtnjuta företräde i
fråga om belåning i kassan.
I ovanberörda motioner föreslås i avseende å fartygsbelåningen, att lån
icke må beviljas mot säkerhet av inteckning i fartyg äldre än tio år, samt
att därest lån beviljas i fartyg av en ålder från fem till tio år, amorteringstiden
skall så bestämmas, att lånet är återbetalt senast när fartyget nått
en ålder av femton år.
I motiveringen till nu ifrågavarande paragraf har departementschefen
tagit ståndpunkt till de i motionerna berörda spörsmålen och därvid anfört
följande:
»Av vad jag förut anfört lärer med tydlighet framgå, att jag anser kassans
huvuduppgift vara att medverka till det nödvändiga föryngrandet
och moderniserandet av den svenska handelsflottan. För visso skulle kassans
styrelse mycket missförstå innebörden av sitt uppdrag, därest den i sin
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
9
verksamhet icke noggrant beaktade denna synpunkt. Jag bär övervägt, huruvida
dock icke säkerheten krävde, att i förordningen infogades en bestämmelse
av förslagsvis det innehåll, att lån icke finge beviljas på fartyg, som
vore äldre än tio år, och att återbetalningstiden för varje lån skulle så bestämmas,
att lånet vore till fullo guldet, innan fartygets ålder överskridit
femton år. Emellertid lära förhållandena i det praktiska livet icke sällan
gestalta sig så, att genom kategoriska bestämmelser av dylikt innehåll det
avsedda syftet skulle snarast motverkas. Jag skall nämna ett par exempel.
Från rederihåll har framhållits önskvärdheten av att kassan sattes i tillfälle
att bevilja lån även på fartyg under byggnad, med andra ord lämna byggnadskreditiv.
Hänsynen till obligationslånens säkerhet gör detta omöjligt.
Därest den redare, som ämnar beställa ett nytt fartyg, äger ett eller ett
par äldre fartyg, som ej äro belånade, torde han emellertid ofta nog kunna
bliva fullt nöjaktigt hjälpt genom att kassan beviljar honom ett kort lån
mot säkerhet i de äldre fartygen, vilket användes såsom byggnadskreditiv
för att, sedan nybyggnaden fullbordats, överflyttas på det nya fartyget.
Dylikt bör givetvis icke förhindras. Ej heller bör det vara helt uteslutet
att lämna lån på äldre fartyg för underlättande av ångmaskineris utbytande
mot motormaskineri. Förbud mot lån med säkerhet i äldre fartyg bör
därför ej stadgas. Skulle särskilda bestämmelser i här förevarande avseende
finnas av nöden, böra de avfattas med mycken varsamhet och hellre infoga
i kassans reglemente än i själva förordningen.»
Utskottet, som delar den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen,
finner icke skäl förorda, att nu ifrågavarande författningsrum gives
en annan avfattning än den, som av Kungl. Maj:t föreslagits.
Såsom framgår av § 13 är belåningsgränsen för fartyg satt till femtio § 13.
procent av fartygets värde, under det att densamma i ovanberörda motioner
föreslagits till sextio procent.
Då utskottet i likhet med departementschefen är av den meningen,
att en högre belåningsgräns än femtio procent i avsevärd mån skulle
inverka försämrande på skeppshypoteksobligationernas marknadsvärde, och
då vidare beträffande såväl allmänna hypoteksbanken som även, i regel,
stadshypotekskassan belåningsgränsen icke må uppgå till mer än femtio procent
av fastigheternas värde, har utskottet även i nu förevarande avseende
anslutit sig till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.
Uti § 15 föreskrives, att låntagare icke utan samtycke av styrelsen må g 15.
vidtaga åtgärd, varigenom fartyget upphör att vara svenskt. Skulle förlust
ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke från styrelsen
föreligger, upphört att vara svenskt, skola alla de, som under det räkenskapsår,
då förändringen inträdde, voro låntagare hos kassan, vara ansvariga
för förlustens täckande i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna
beloppet av deras lån. Kan någon av dem icke fullgöra den betalnings
-
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
skyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger honom, skola de
övriga efter nyssnämnda grund svara för bristen.
Ifrågavarande föreskrift, vilken icke återfinnes i det i motionerna framlagda
författningsförslaget, avser att genom låntagarnas i kassan solidariska
ansvarighet skydda kassan för förlust, som kunde drabba kassan därigenom
att äganderätten till ett belånat fartyg överflyttas till medborgare i stat,
varest inteckningen icke respekteras.
Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida den sålunda föreslagna solidariska
ansvarigheten kunde anses vara skälig. Departementschefen har emellertid
framhållit, att det befunnits oundvikligt att påfordra en sådan ansvarighet
för här avsedda fall. Risken för att kassans inteckningar i fartyget
genom försäljning till utlandet bleve värdelösa, syntes efter hand som
konventionerna på sjölagstiftningens område bleve ratificerade i de olika
länderna, bliva allt mindre; någon risk syntes dock sannolikt alltid komma
att kvarstå. Från redarhåll hade framhållits, att det för kassans styrelse
icke syntes möta någon svårighet att så välja sitt klientel, att varje händelse
av antydd beskaffenhet praktiskt taget kunde lämnas ur räkningen;
all erfarenhet talade i sådan riktning. Att redarna själva icke ansåge den
lucka i intecknings- och försäkringsväsendet, som här förefunnes och vilken
enligt vad som upplysts vore av vårt lands lånemarknad uppmärksammad,
vara av någon praktisk betydelse, syntes böra göra det så mycket mindre
olägligt för dem att åtaga sig att gemensamt — sedan den ansvarighet,
som enligt 27 § i fartygsinteckningslagen drabbade överlåtare, tagits i anspråk
— sörja för den förefintliga bristens täckande. Departementschefen
vore övertygad, att genom det dymedelst åstadkomna ökade förtroendet för
kassans obligationer låntagarna komme att erhålla nöjaktig valuta för sitt
åtagande härutinnan.
Med hänsyn till vad departementschefen sålunda uttalat har utskottet
funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag på här ifrågavarande punkt.
§ 16. § 16 innehåller bestämmelser rörande de försäkringar, som skulle erfordras
för lån från kassan.
Såsom förutsättning för att en fartygsägare skall kunna erhålla lån
uppställes, att fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl
totalförlust som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av
styrelsen åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring
godtagas s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den mån det finnes kunna ske
utan åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.
Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder
i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)
mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets ägare.
I ovanberörda två motioner har härutinnan endast framställts det förslaget,
att belånat fartyg skall vara försäkrat till enligt styrelsens mening
betryggande belopp.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
11
Det har inom utskottet ifrågasatts, huruvida det skulle vara erforderligt
att, såsom i propositionen föreslås, kräva försäkring av fartyget till dess
fulla värde, eller om icke för låntagaren skulle kunna lämnas öppet att
ikläda sig viss självrisk. Härvid har gjorts gällande, att en sådan självrisk
skulle vara ägnad att stegra låntagarens intresse för att i möjligaste
mån skydda det belånade fartyget från skada.
Åven om nu angivna synpunkt måhända kan i viss mån vara berättigad,
anser utskottet likväl försiktigheten bjuda, att i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag såsom lånevillkor stadgas, att fartyget skall i sin helhet vara försäkrat.
Det torde nämligen vara uppenbart, att därest en lindring härutinnan
medgives, detta skulle komma att av obligationsmarknaden uppfatta
såsom ett försvagande av säkerheten för kassans obligationer. På grund
härav finner sig utskottet icke kunna tillstyrka en avvikelse från Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle Svenska skeppshypotekskassans styrelse
hava sitt säte i Göteborg. Såsom skäl härför har i propositionen anförts,
att Göteborg är den stad i riket, som har den största handelsflottan, att i
Göteborg finnas tre av de största skeppsvarven i landet, nämligen Götaverken,
Eriksberg och Lindholmen, att Göteborg är centralplatsen för vårt
lands kaskoassurans, samt att i Göteborg finnes det enda företag i vårt land,
som utställer protection-and-indemnity-poliser.
I motionerna hemställes däremot, att kassans styrelse måtte förläggas till
Stockholm, och har såsom motivering härför i motionen I: 260 framhållits,
att centrum för Sveriges penningehandel är Stockholm och icke Göteborg.
Utskottet, som icke] finner det i berörda motion åberopade skälet för
kassans förläggning till Stockholm vara utav avgörande betydelse, har icke
ansett sig böra föreslå ändring av Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 160 samt med avslag dels å motionerna
I: 3 och II: 2, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,
dels ock å motionen I: 260, må
a) antaga bilagda förslag till förordning angående
Svenska skeppshypotekskassan;
b) besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska
skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas
svenska statens fyra och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
§ 22.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att
enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna.
Stockholm den 22 april 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm *, Bjurström,
Bindley, Lindgren, Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A. Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Winkler, Henrikson*, Bäcklund, Ryberg'', Lovén, Svensson
i Betingetorp, Höglund i Göteborg och Johansson i Edsbyn.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
A. I fråga om utskottets hemställan under punkt a) (författningsförslaget):
beträffande
§ 2;
av herr Lindley, som ansett, att Svenska skeppshypotekskassans grundfond
borde från början fastställas till 20 miljoner kronor, och i anslutning
därtill hemställt, att § 2 i förordningen måtte erhålla följande
lydelse:
»§ 2.
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara'' från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av minst tjugu miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,
fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål
förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
13
Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika
medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet
slag»;
av herr Lovén, som på skäl, vilka närmare utvecklats i motionerna
I: 3 och II: 2, ansett kassans grundfond böra redan från början fastställas
till högre belopp än vad Kungl. Maj:t föreslagit och i sådant avseende
ifrågasatt ett belopp av 15 miljoner kronor, i följd varav han hemställt,
att § 2 i förordningen måtte erhålla följande lydelse:
»* 2.
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av minst femton miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,
fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål
förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.
Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika
medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag»;
samt
av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande;
beträffande § 8:
av herr Lovén, som i anslutning till motionerna I: 3 och II: 2 yrkat,
att § 8 måtte erhålla följande lydelse:
»§> 8.
Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg
som är maskindrivet.
Lån må icke heviljas mot säkerhet av inteckning i fartyg äldre än 10
år. Beviljas lån å fartyg av en ålder från fem till tio år, skall amorteringstiden
så bestämmas, att lånet är återbetalt senast när fartyget nått
en ålder av femton år.
Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas
åt fartyg, som är byggt i Sverige»; samt
av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande;
beträffande § 16:
av herr Lindley;
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
beträffande § 22:
av herr Lovén, som anfört följande:
»Såsom skäl för att förlägga kassans säte till Göteborg har i den kungl.
propositionen anförts, att Göteborg är den stad i riket, som har den största
handelsflottan, att i Göteborg finnas trenne av de största skeppsvarven i
landet samt att i samma stad finnas tre med varandra samarbetande ångfartygsassuransföreningar
och dessutom det enda företag i vårt land, som
utställer protection-and indemnity-poliser.
Härtill torde kunna påpekas, att stora varv, exempelvis Kockum i
Malmö, finnas på andra ställen i landet än Göteborg. Detsamma gäller
bolag, som bevilja kaskoförsäkringar, och under alla de år, som rederilånefonden,
förlagd i Stockholm, varit i verksamhet, har intet som helst
men försports på grund av denna förläggning.
Sedan större möjligheter för belåning av trampfartyg genom inrättande
av den nu föreslagna kassan skapats, torde kretsen av lånesökare i större
utsträckning än hittills komma att fördelas på ett större antal platser i
landet.
Möjligheten att träffa den blivande kundkretsen och bedöma de erbjudna
säkerheternas bonitet torde vara densamma antingen kassans säte förlägges
till Stockholm eller Göteborg.
För att skaffa billigast möjliga penningar till de lånesökande rederierna
och för att undvika stora ränteförluster, kommer kassan med säkerhet
bliva tvungen att i stor omfattning använda sig av diskontokredit i Riksbanken.
En dylik större kredit torde fordra en intim kontakt mellan Riksbankens
och kassans ledning.
Köparna av kassans obligationer torde till större delen finnas i Stockholm,
och ett riktigt utnyttjande av obligationsmarknaden torde vara
lättare från Stockholm än från Göteborg.
Skall kassans ledning på ett tillfredsställande sätt kunna sköta kassans
finansiering och därmed de lånesökande rederiernas intressen torde kassans
säte också böra förläggas till Stockholm.
I anslutning härtill får jag hemställa, att § 22 i förordningen måtte
erhålla följande lydelse:
’§ 22.
Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består
av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till
ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice
ordförande. För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av
vilka Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken
skall vara suppleant för vice ordföranden.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
15
Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock
att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.
Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen’»; samt
av herrar Lindley och Bjurström, vilka instämt i herr Lovens yrkande.
B. 1 fråga om utskottets hemställan under punkten b):
av herr Lindley, som i anslutning till sin reservation beträffande § 2
i författningsförslaget yrkat, att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen må besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska
skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas svenska statens
fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av 20,000,000 kronor med rätt för kassan
att enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna»;
av herr Lovén, som i anslutning till sin reservation beträffande § 2 i
författningsförslaget yrkat, att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen må besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska
skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas svenska statens
fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av 15,000,000 kronor med rätt för kassan att
enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna»; samt
av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Bi/aga.
Förslag
till
Förordning
angående Svenska skeppshypotekskassan.
Härigenom förordnas som följer:
Om kassans ändamål.
§ 1.
Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning driva lånerörelse genom att lämna lån
mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg.
Om kassans fonder och obligationslån.
§ 2.
Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av; minst tio miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,
fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål
förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro
fullgjorda.
Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika
medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag.
§ 3.
För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga
lån mot räntebärande till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda
beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än
tio gånger beloppet av grundfonden.
§ 4.
Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationslån,
må av kassans styrelse kunna tillfälligtvis anlitas för täckande
av löpande utgifter, därvid dock skall iakttagas, att större del av grundfondsobligationerna
icke må tagas i anspråk än att återstående delen
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
17
motsvarar en tiondel av sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationslån.
Hava i anspråk tagits obligationer, som ställts till förfogande av staten,
skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas fullmäktige i riksgäldskontoret;
och vare kassan skyldig gottgöra staten vad staten till följd av
kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Grundfonden skall
snarast möjligt återställas till sin förutvarande storlek.
§ 5.
Obligationslån, som av kassan upptagas, skola återbetalas genom årlig
amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller efter uppsägning.
Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan
uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.
§ 6.
Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, skola pantförskrivas
hos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek.
Angående förvaring och vård av sålunda pantförskrivna värdehandlingar
meddelas bestämmelser i reglementet för kassan.
§ 7.
Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Reservfonden
skall i första rummet användas till gäldande av utgifter och förluster,
till vilkas täckande inkomsterna icke förslå.
Om lånerörelsen.
§ 8.
Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg
som är maskindrivet.
Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas
åt fartyg, som är byggt i Sverige.
§ 9.
Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.
§ 10.
Lån må beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för
låntagaren att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd
för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. S sand. 22 haft. (Nr 33—35.)
2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
§ 11.
Innan lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta om besiktning och
värdering av fartyget för utrönande av dess värde.
Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när styrelsen
finner det erforderligt.
§ 12.
Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,
till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.
§ 13.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av
inteckning eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av
fartygets värde.
För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre
förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som
icke innehaves av kassan; dock att, därest inteckning med bästa förmånsrätt
är tagen i anspråk såsom säkerhet för lån hos statsverket, styrelsen
må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande rätt under
villkor att hos statsverket belånad inteckning förskrives att med rätt
närmast efter den, som tillkommer statsverket, utgöra pant jämväl för
lån hos kassan.
§ 14.
Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta styrelsen om varje
ändring beträffande äganderätten till fartyget.
§ 15.
Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom
fartyget upphör att vara svenskt.
Skulle förlust ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke
från styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, vare alla de, som
under det räkenskapsår, då förändringen inträdde, voro låntagare hos
kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande till högsta under
räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan någon av dem
icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet
åligger honom, skola de övriga efter nyssnämnda grund svara för
bristen.
Vill låntagare i anledning av att styrelsen vägrat honom samtycke,
varom i första stycket förmäles, gälda sin skuld till kassan, vare han
därtill berättigad, ändå att förfallotiden icke är inne.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
19
§ 16.
Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust
som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen
åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas
s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den män det finnes kunna ske utan
åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.
Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning
bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)
mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets
ägare.
Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för kassan
såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren
att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets
ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke — vid
partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat
sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.
I övrigt skola för försäkring som här avses gälla sådana bestämmelser,
som stadgas i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som styrelsen
kan finna av omständigheterna påkallad.
Försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse,
att försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att
kassan erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens
upphörande.
§ 17.
I den mån styrelsen finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas
försäkring mot krigsfara.
§ 18.
Försäkring, som i §§ 16 och 17 avses, skall vara meddelad av svensk
försäkringsgivare; dock att styrelsen må, då skälig anledning därtill föreligger,
godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.
§ 19.
Styrelsen äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss
av styrelsen bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring
eller för kassan betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren
eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.
§ 20.
Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser
hos kassan.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
§ 21.
Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt
skall gäldas av låntagaren.
Om förvaltningen m. m.
§ 22.
Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen består
av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till ordförande,
och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande.
För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av vilka
Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall
vara suppleant för vice ordföranden.
Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock
att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.
Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.
§ 23.
Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan
en för alla och alla för en.
§ 24.
Om styrelsens förvaltningsåligganden samt om grunderna för dess beslutförhet
stadgas i reglementet.
§ 25.
För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola
årligen utses revisorer, två av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,
jämte lika antal suppleanter.
Revisorernas arvoden bestämmas av Konungen.
§ 26.
Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom
styrelsens försorg offentliggöras i tryck samt före april månads utgång
dels överlämnas till handelsdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret,
dels ock tillställas kassans låntagare.
Det tillkommer Konungen att pröva styrelsens förvaltning och att,
sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande samt den i § 27
stadgade tiden för avlämnande av låntagarnas yttrande gått till ända,
besluta angående ansvarsfrihet.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
21
§ 27.
På kallelse av styrelsen skola kassans låntagare årligen före maj månads
utgång sammanträda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans
räkenskaper. Låntagarnas därvid beslutade yttrande skall senast åtta
dagar efter sammanträdet tillställas handelsdepartementet och fullmäktige
i riksgäldskontoret.
Vid dylikt sammanträde närmast före utgången av den tid, för vilken
styrelsen är utsedd, skall jämväl uppgöras förslag till Konungen å ledamöter
och suppleanter i kassans styrelse. I förslaget, vilket icke må avse
ordföranden i styrelsen, skola nämnas nio personer, av vilka sex skola
upptagas å förslag till ledamöter. Konungen förordnar minst två av dessa
sistnämnda till ledamöter i styrelsen och minst två av de därefter å förslaget
i dess helhet återstående till suppleanter.
Närmare bestämmelser angående nu omförmälda sammanträden meddelas
i reglementet.
§ 28.
Om kassans trädande i likvidation och förfarandet därvid förordnar
Konungen.
Vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar samt låntagarnas
förbindelser med tillhörande hypotek användas, innan av staten tillhandahållna
obligationer må tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser.
Vad vid likvidation återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna
blivit guldna, skall tillfalla staten.
§ 29.
Reglemente för kassan fastställes av Konungen.