Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 5 e. in.
Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå
av affärsdrivande verks medel.
l:o.
I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 54 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i
punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att tillsyningsmannen vid posthuset
i Nässjö Johan Reinhold Edvin Lindeberg må från och med dagen
näst efter den, då han frånträder sin befattning hos postverket, uppbära
ett årligt understöd av 672 kronor att utgå av postmedel.
Lindeberg, som är född den 14 februari 1859 och som är före detta
fanjunkare, har alltsedan den 1 oktober 1902 varit medelst kontrakt anställd
som tillsyningsman vid posthuset i Nässjö. Beträffande hans åligganden i
denna egenskap samt honom tillkommande avlöningsförmåner har generalpoststyrelsen
meddelat följande.
Lindeberg hade till åliggande att, med hjälp av utav honom avlönade
biträden, utföra bland annat följande bestyr: eldning av ångpanna samt
värmeapparaternas skötsel, tillsyn över belysning, städning och rengöring
av de inom posthuset befintliga överliggningslokalerna jämte till dessa
hörande förstugor, korridorer, trappor och toalettrum, bäddning av sängarna
i överliggningsrummen, borstning av den därstädes överliggande postpersonalens
skodon, förvaring och tillsyn över för överliggningslokalerna
avsedda linneförråd, sängkläder m. m., rengöring av fönster samt uttagning
och insättning av innanfönster, renhållning och snöskottning av posthusets
gård och angränsande gatudelar, tändning och släckning av belysningsapparaterna
inom posthuset ävensom av de posthuset tillhörande yttre belysningsapparaterna.
Lindeberg hade vidare att på egen bekostnad låta
ombesörja tvättning och mangling av det för överliggningslokalerna avsedda
linneförrådet samt att bekosta anskaffning av materialier för den städning
och rengöring, han hade att ombesörja.
Till och med den 29 februari 1920 hade det jämväl ålegat Lindeberg att
ombesörja städning och rengöring av de i posthuset inrymda postkontorslokalerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. 17 häft. (Nr 25.)
Ang.
understöd åt
tillsyningsmannen
J. R. E. Lindeberg.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Ang.
understöd åt
städerskan
Emelie Maria
Karlsdotter
Moll.
I ersättning för nämnda bestyr hade Lindeberg uppburit följande belopp
för år räknat, nämligen under tiden 7io 1902—3% 1917 3,000 kronor, under
tiden ]/io 1917—31/3 1918 3,420 kronor, under tiden 1/i 1918—3% 1923 3,720
kronor samt från och med den 1/10 1923 3,300 kronor.
Vissa mindre belopp, vilka tidvis utgått för särskilt eldningsbiträde, vore
därvid icke medräknade.
Förutom de angivna ersättningsbeloppen hade Lindeberg fått hyresfritt
disponera en bostadslägenhet om 2 rum och kök i posthuset. Bränsle för
sagda lägenhet hade bekostats av postverket.
Av handlingarna framgår, att Lindeberg i egenskap av f. d. fanjunkare
uppbär pension till belopp av 1,992 kronor förutom dyrtidstillägg.
Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet, som ansett sig böra tillstyrka understöd åt Lindeberg, har intet
att erinra mot det av Kungl. Maj:t i sådant hänseende föreslagna beloppet.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.
2:o.
Under punkten 2 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att städerskan Emelie Maria Karlsdotter Moll må från och
med dagen näst efter den, då hon frånträder sin befattning vid postverket,
uppbära ett årligt understöd av 300 kronor att utgå av postmedel.
Beträffande städerskan Molls anställnings- och avlöningsförhållanden
m. m. har generalpoststyrelsen meddelat följande.
Städerskan Moll vore född den 30 november 1858 och således nära 70 år
gammal. Hon hade börjat sin anställning såsom städerska vid postkontoret
i Söderköping den 1 juni 1902 och hade alltsedan dess utan avbrott förrättat
detta arbete, städse på ett tillfredsställande sätt. Hennes sammanlagda anställningstid
uppginge således till över 26 år. Städningsarbetet beräknades
hava tagit i medeltal 3 timmar per dag i anspråk, med arbetstiden i regel
förlagd till tiden efter kl. 8 e. m.
För städerskearbetet hade hon uppburit en årlig ersättning av 144 kronor
till utgången av år 1915, därefter för olika år växlande belopp samt från
och med den 1 oktober 1922 480 kronor.
Städerskan Moll vore sedan 30 år tillbaka dövstum. Enligt läkarintyg
lede hon dessutom av ojämn hjärtverksamhet och stegrat blodtryck samt
kunde därför ej vidare åtaga sig något verkligt förvärvsarbete. Jämlikt
intyg från stadsfullmäktiges ordförande i Söderköping samt från Söderkö-''
pings stadskamrerare- och kronouppbördskontor vore hon medellös. Därtill
komme, att hon saknade anhöriga, som kunde draga försorg om henne, då
hon inom kort bleve nödsakad att avgå från sin befattning.
Med avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 3
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande
framställning.
Ang.
tilläggspension
åt f.
postmästaren
P. G. T.
Fröman.
I propositionen har till en början erinrats om följande.
Den 30 juni 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommunikationsverkens lönenämnd
att inkomma med förslag till klassificering av bland annat postkontoren
och förordnade i samband därmed, att postmästartjänster vid inträffande
vakanser tillsvidare skulle tillsättas allenast på förordnande. Den 10
september samma år medgav Kungl. Maj:t, att tjänsteman, som sålunda
förordnats att uppehålla vakant postmästartjänst, finge tilldelas samma löneförmåner,
som skulle hava tillkommit honom, därest han varit konstituerad
å tjänsten, dock med avdrag av så stort belopp, att det, jämte å av tjänstemannen
innehavd ordinarie befattning belöpande avgifter för egen samt
änke- och pupillpensionering, motsvarade beloppet av dylika avgifter för
den av honom på förordnande innehavda tjänsten.
På grundval av ett utav lönenämnden utarbetat förslag genomfördes därefter,
jämlikt av 1926 års riksdag fattat beslut, en omklassificering av, bland
annat, postkontoren. I sammanhang därmed erhöllo praktiskt taget alla de
tjänstemän, som på grund av nyss omförmälda bestämmelse förordnats å
postmästartjänster, konstitutorial å desamma, därvid de för placering i löneklass
flngo tillgodoräkna sig hela förordnandetiden. Avsikten har alltså
varit att giva ifrågavarande tjänstemän samma ställning i löne- och tjänstepensionshänseende,
som om de konstituerats vid den tidpunkt, då de erhållit
förordnande å tjänsten.
I skrivelse den 24 augusti 1928 har generalpoststyrelsen meddelat, att i
ett fall, nämligen beträffande postmästaren Fröman, anordningen med postmästartjänsternas
uppehållande på förordnande likväl medfört försämring
med avseende å den egna pensionen.
Generalpoststyrelsen anför härom följande.
Postmästare Fröman, som varit ordinarie kontrollör vid postdirektionen i
västra distriktet, hade den 29 september 1920 förordnats att tills vidare vara
postmästare av klass 1 i Härnösand, med avlöning enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 10 september 1920. Den 15 juni 1926 hade Fröman konstituerats
att från och med den 1 juli 1926 vara postmästare av klass 1 B i Härnösand,
d. v. s. å samma tjänst och i samma lönegrad, som förordnandet avsett.
Fröman, som vore född den 12 mars 1861, hade emellertid då haft
endast två år kvar till föreskriven pensionsålder, och när han den 6 mars
1928 av generalpoststyrelsen beviljats avsked med pension, hade generalpoststyrelsen
därför varit förhindrad att bevilja honom full tjänstepension såsom
3:o.
I punkten 3 av förevarande proposition nr 54 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att förre postmästaren Per Gustaf Theodor Fröman må,
räknat från och med den 1 april 1928, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension åtnjuta en årlig tilläggspension av 384 kronor att utgå
av postmedel.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Ang.
årligt understöd
åt f. d.
poststationsföreståndaren
S. J. Brandt.
postmästare av klass 1 B. Postmästare Fröman hade nämligen vid avgången
formellt sett icke innehaft postmästartjänst'' av klass 1 B i tre år. Jämlikt
stadgande i § 23 mom. 1 a) i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt
till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket m. fl. verk —
senaste lydelse enligt lag den 18 juni 1925 (nr 215) — skulle därför beloppet
av hans pension utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som
under vart och ett av de tre sista åren varit gällande för honom. Då pensionsunderlagen
för Fröman under hans tre sista tjänsteår varit högst 3,924,
5,076 och 5,076 kronor, hade generalpoststyrelsen icke kunnat tilldela honom
tjänstepension till högre belopp än 4,692 kronor för år. Fröman hade således
fått vidkännas en minskning i den för postmästare av klass I B med
fulla avgifts- och tjänstår fastställda pensionen av icke mindre än 384 kronor
för år.
Styrelsen har vidare meddelat, att Fröman vore den ende tjänsteman i
postverket, som på nämnda sätt fått vidkännas olägenhet av klassificeringsprovisoriet.
Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.
Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall har utskottet
ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, varför utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
4:o.
I en inom första kammaren av herr Gustafsson, Karl, väckt motion nr
32 har anförts och hemställts följande:
»F. d. poststationsföreståndaren Sven Johan Brandt från Tallbacka i Vireda
socken av Jönköpings län, som under en tid av 33 år förestått post- och
järnvägsstationen Vireda å järnvägslinjen Jönköping—Gripenherg, är nu
på ålderns dagar i behov av att komma i åtnjutande av något understöd,
och då riksdagen vid flera tillfällen visat förståelse för väl meriterade avgångna
tjänstemän och arbetare, tillåter jag mig hemställa, att f. d. poststationsföreståndaren
Sven Johan Brandt från Tallbacka i Vireda socken
av Jönköpings län må ifrån den 1 januari 1929 åtnjuta ett årligt understöd
av 500 kronor.»
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.
Generalvoststyrelsen har anfört följande:
Sven Johan Brandt, som är född- den 22 mars 1863, har under tiden 1
september 1894—30 september 1927 eller i 33 år 1 månad förestått poststationerna
i Rosendala (t. o. m. den 20 oktober 1899; numera indragen), Brötjemark
(21 oktober 1899—31 december 1904) och Vireda (1 januari 1905 — 30
september 1927), var efter annan, vid Jönköping —Gripenbergs järnväg. Då
nämnda poststationer under den tid, Brandt förestått desamma, liksom även
Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 5
därefter, varit förenade med järnvägsstationerna på platsen, har Brandt icke,
ens under någon del av sin poststationsföreståndartid, varit anställd vid
postverket medelst personligt kontrakt. Avtal har i stället varit gällande
mellan generalpoststyrelsen och Jönköping—Gripenbergs järnvägsaktiebolag
angående handhavandet av postgöromålen vid, bland annat, nu anförda
stationer. Enligt detta avtal har det ålegat Brandt att med sin befattning
såsom järnvägsstationsföreståndare (stationsmästare) förena skötandet av poststationen
å respektive platser. Jämlikt avtalsbestämmelserna har för Brandt,
varje gång han förflyttats, av vederbörande postdirektör — i stället för
personligt kontrakt, som avslutas med föreståndarna för s. k. lantpoststationer
— utfärdats allenast ett förordnande att tills vidare bestrida befattning
såsom poststationsföreståndare. Sagda förordnande innebar i dessa liksom
i andra dylika fall endast en komplettering av det med järnvägsbolaget
träffade avtal och var närmast att anse såsom ett från postverkets sida
lämnat godkännande av den person, som bolaget förordnat såsom järnvägsstationsföreståndare
och därmed även såsom poststationsföreståndare. Järnvägsbolaget
har varit oförhindrat att när som helst tillsätta ny sådan föreståndare,
och postdirektören hade, därest så skett, endast haft att, efter
mottagen underrättelse om personalförändringen, utfärda förordnande för
den nye föreståndaren, om denne eljest varit att anse såsom kompetent att
förestå poststationen. Arvodet för respektive poststationers skötande har utbetalats
till järnvägsbolaget, som i sin ordning ägt att, efter gottfinnande,
till vederbörande utbetala ersättning för postgöromålens handhavande.
Alltsedan årliga understöd åt poststationsföreståndare börjat utdelas, d. v. s.
från och med år 1910, har, jämlikt utav Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter,
allenast sådana poststationsföreståndare, vilka varit medelst personliga
kontrakt anställda vid postverket, kommit i fråga till erhållande av
dylika understöd. Varken generalpoststyrelsen eller Kungl. Maj:t och ej
heller riksdagen har i något fall tillerkänt årligt ålderdomsunderstöd åt
poststationsföreståndare, som icke — under längre eller kortare tid — varit
anställd medelst personligt kontrakt vid postverket.
Uti det betänkande angående ändrad organisation av generalpoststyrelsen
och därunder lydande förvaltningar in. in., som av därför tillsatt kommission
avgavs den 28 november 1907, hade kommissionen erinrat bland
annat därom, att föreståndare för sådana poststationer, vilka ej vore förenade
med järnvägsstationer, vore bundna vid postverket medelst personliga
kontrakt, samt funnit det vara ur flera synpunkter angeläget, att föreståndare
för sådan poststation kunde efter längre tids tjänstgöring avgå från sin
befattning med understöd av postmedel. Vid avgivande av förslag till postverkets
stat för driftkostnader för år 1914 hemställde generalpoststyrelsen
om vissa ändringar i ditintills gällande grunder för beräknandet av ålderdomsunderstöd.
I anledning därav har Kungl. Maj:t, i enlighet med generalpoststyrelsens
hemställan, i brev till styrelsen den 20 juni 1913 förordnat,
att beträffande användningen av det i postverkets stater upptagna anslaget
till understöd m. m. skall tills vidare gälla bland annat,
att, då poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt
anställd, avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort minst 25 år,
från berörda anslag må, därest den avgångne befinnes vara i behov av
understöd, till honom utbetalas årligt ålderdomsunderstöd med lämpligt
belopp, dock högst vad som motsvarar 2js av det arvode, som senast utgått
till honom från postverket, samt
att generalpoststyrelsen berättigas att, i den mån anslaget i fråga icke
f)
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
tagits i anspråk för utbetalande av dylikt ålderdomsunderstöd, i de fall,
då generalpoststyrelsen prövar förhållandena därtill föranleda, till poststationsföreståndare
i allmänhet, vilken, utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd,
avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort minst 25 år, utbetala
gratifikation av 100 kronor att årligen utgå under hans återstående
livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något fall må överstiga senast
innehavda arvodesbelopp.
Sedan generalpoststyrelsen i skrivelse den 9 februari 1918 anhållit om
bemyndigande att i vissa fall få göra undantag från förenämnda bestämmelser,
har Kungl. Maj:t i brev till styrelsen den 28 juni 1918 förordnat
bland annat, att, utan hinder av föreskrifterna uti ovan angivna kungl.
brev den 20 juni 1913, poststationsföreståndare med kortare tjänstgöringstid
än 25 år må undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte antingen
före eller efter sin tjänstetid såsom poststationsföreståndare tjänstgjort i
annan egenskap vid postverket, kunna tilldelas understöd i enlighet med
de i sistnämnda brev stadgade grunder, samt att gratifikation må kunna
av general poststyrelsen undantagsvis och under enahanda villkor som beträffande
ålderdomsunderstöd tilldelas poststationsföreståndare, ehuru dennes
sammanlagda tjänstetid såsom poststationsföreståndare icke uppgår till fulla
25 år.
Sedan Brandt frånträtt sin befattning såsom stationsmästare och poststationsföreståndare
i Vireda med utgången av september månad 1927, har
Brandt i skrivelse till generalpoststyrelsen den 6 februari 1928 anhållit
»att få komma i åtnjutande av det understöd, som möjligen kan f. d. poststationsföreståndare
tillerkännas». På grund av sagda ansökan beslöt generalpoststyrelsen
den 29 mars 1928, med stöd av ovan återgivna bestämmelser,
att tilldela honom eu gratifikation av 100 kronor för år 1928. I skrivelsen
till Brandt angående detta beslut förklarade generalpoststyrelsen
sig vilja — på sätt sker i dylika fall — framdeles, på därom av Brandt
för varje år gjord ansökning, taga under omprövning, huruvida samma
gratifikation kunde tillerkännas honom jämväl efter 1928. Generalpoststyrelsens
skrivelse innebar alltså en uppmaning till Brandt att, år efter år,
återkomma med framställning om gratifikation. Generalpoststyrelsens avsikt
var också att, därest uppmaningen efterföljdes och om Brandts ekonomiska
ställning icke framdeles underginge förändring i alldeles särskilt gynnsam
riktning, tilldela honom en gratifikation av 100 kronor årligen, så länge
han levde.
Beträffande Brandts ekonomiska ställning har general poststyrelsen inhämtat,
att han av vederbörande järnvägsbolag uppbär en pension av 1,512
kronor för år, att han äger en villafastighet taxeringsvärderad till 3,000
kronor, att hans skulder torde uppgå til! ungefär sistnämnda belopp, samt
att han icke äger något kapital och ej heller är taxerad för inkomst av
kapital.
Poströrelsen vid de stationer, Brandt förestått, har varit av förhållandevis
ringa omfattning. Vireda, som Brandt förestått de sista 23 åren av sin
33-åriga tjänstgöring, tillhör 6:e klassen inom gruppen järnvägspoststationer
(antalet klasser är här 25) och hade år 1927 — Brandts sista tjänstgöringsår
— en uppbörd av allenast 1,707 kronor.
Brandts tjänstgöring såsom poststationsföreståndare förtjänar de bästa
vitsord.
Såsom en sammanfattning av det ovan anförda — under betonande jämväl
att de personer, som förestått förenad järnvägs- och poststation, givetvis
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
7
böra, i den mån förhållandena sådant påkalla, pensioneras av vederbörande
jämuäpsförvaltning, såsom också skett i förevarande fall — vill generalpoststyrelsen
uttala, att gällande, av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande
utfärdade bestämmelser icke medgiva beviljandet av ett årligt ålderdomsunderstöd
åt Brandt, på sätt motionären yrkat. Vid sådant förhållande
saknar generalpoststyrelsen anledning ingå på en granskning av det utav
motionären föreslagna beloppet, 500 kronor årligen. Generalpoststyrelsen
vill endast framhålla, att flertalet av sådana poststationsföreståndare, vilka
äro anställda medelst personligt kontrakt — antalet poststationer, vilkas
föreståndare anställts medelst personligt kontrakt, uppgår för närvarande
till 2,223 och antalet förenade järnvägs- och poststationer till 1,268 — i den
mån dessa föreståndare vid sin avgång äro berättigade till ålderdomsunderstöd,
knappast uppnå ett understöd av anförda storlek.
Den årliga gratifikation av 100 kronor, som generalpoststyrelsen ställt
i utsikt för Brandt, står i full överensstämmelse med gällande föreskrifter
på området. Medgivandet av ett regelrätt årligt ålderdomsunderstöd åt
Brandt skulle icke endast innebära en orättvisa mot alla de pensionerade
järnvägsstationsföreståndare, tillika f. d. poststationsföreståndare, vilka nu,
efter väl vitsordad tjänstgöring, av generalpoststyrelsen tillerkännas en gratifikation
av 100 kronor år för år, utan också på ett betänkligt sätt bryta
det rådande systemet och därigenom föra med sig konsekvenser, som ingalunda
kunna anses önskvärda.
Under åberopande härav har generalpoststyrelsen anfört, att styrelsen
måste bestämt avstyrka bifall till den väckta motionen.
Statskontoret har anslutit sig till vad generalpoststyrelsen anfört.
Utskottet, som delar generalpoststyrelsens i ämnet uttalade uppfattning, Utskottet.
bar ansett sig icke kunna förorda någon åtgärd från riksdagens sida i anledning
av den föreliggande motionen.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion I: 32 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
5:o.
I en inom första kammaren väckt motion nr 47 bar herr Kropp hem- Ang.
ställt, »att riksdagen ville tilldela fröken Elvira Mathilda Elisabeth Gneib Xld1 åt”postett
årligt understöd av 1,000 kronor för år att utgå av postmedel från och stationsforemed
den dag hon avgår från sin nu innehavande befattning som poststations- Elvif^Maföreståndare
i Kvidinge». thiida EUsa
Beträffande
den av motionären till stöd för förslaget anförda motiveringen beth Gnelbtillåter
sig utskottet hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.
Av tillgängliga handlingar framgår, att Elvira Mathilda Elisabeth Gneib,
som är född den 1 juni 1855 och sålunda uppnått en ålder av närmare
Utskottet.
Ang.
pension åt f.
postföraren
N. P. Mannberg.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
74 år, alltsedan den 1 oktober 1917 varit anställd såsom poststationsföreståndare
i Kvidinge.
I en till generalpoststyrelsen i december 1928 ingiven framställning förklarade
sig Gneib hava för avsikt att inom den närmaste tiden söka entledigande
från anställningen såsom poststationsföreståndare. Dessförinnan anhölle hon
att få göra sig underrättad om storleken av det ålderdomsunderstöd från
postverket, som hon vid avgången skulle kunna påräkna. Vid ansökningen
var fogat bland annat ett av postdirektionen i södra distriktet avgivet yttrande,
i vilket anfördes, att Gneibs tjänstetid i postverket — vilken tid
närmare angivits i en vid yttrandet fogad sammanställning — syntes kunna
beräknas motsvara minst 20 år såsom poststationsföreståndare ävensom att
postdirektionen ansåge, att hon borde erhålla inemot 900 kronor i årligt
understöd.
Genom beslut den 19 december 1928 fann generalpoststyrelsen sig förhindrad
att i förevarande fall medgiva ålderdomsunderstöd.
Såvitt av utredningen framgår, kvarstår Gneib fortfarande i tjänst såsom
poststationsföreståndare. Därest hon efter avgång från denna anställning
anses böra tillerkännas understöd, torde enligt utskottets mening frågan
härom böra i samband med avgången göras till föremål för prövning av
vederbörande myndighet och, där så erfordras, av Kungl. Maj:t. Vid sådant
förhållande har utskottet ansett sig icke nu böra taga ställning till frågan
om beviljande av understöd åt Gneib.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion 1:47 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
6:o.
I en inom andra kammaren av herr Gravenson väckt motion nr 265 har
hemställts, »att riksdagen måtte tilldela förre postföraren Nils Petter Mannberg
i Årrenjarka högsta möjliga pension för hans återstående livstid
fr. o. m. den 1 januari 1928».
Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.
Över ifrågavarande motion har statskontoret, på utskottets begäran, anbefallts
avgiva utlåtande; och har statskontoret i ärendet inhämtat yttrande
av generalpoststyrelsen.
Generalvoststyrelsens yttrande innehåller följande:
F. d. postföraren Nils Petter Mannberg i Årrenjarka, Kvikkjokks kapellförsamling,
Norrbottens län, är född den 10 juni 1848 och har i två perioder,
sista gången under cirka 14 år, transporterat posten å den 63 kilometer
(enkel färd) långa linjen Kvikkjokk—Granudden och åter. Mannberg, som
nu alltså är något över SO år gammal, är inneboende hos en son. Mann
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
9
berg har ingen försörjningsplikt, men hans omständigheter äro torftiga och
hans hälsotillstånd kan, efter vad generalpostyrelsen inhämtat, betecknas
såsom dåligt.
Den linje, på vilken Mannberg transporterat posten, är ännu i dag i avsaknad
av väg. På sin höjd finnas gångstigar här och var, och Mannberg
har överhuvud haft att taga sig fram så gott han kunnat. Under vintern
har han åkt efter ren eller begagnat skidor, under de senare åren dock,
som det vill synas, företrädesvis häst och åkdon; under sommaren, i den
mån Mannberg då transporterat posten, har han rott; under den s. k. förfallstiden
vår och höst har han företrädesvis färdats gående.
Första gången Mannberg anlitades i postverkets ärenden var år 1893.
Sagda år beslöts nämligen, att postföringen å linjen Kvikkjokk—Granudden,
som ditintills utgjorts en gång varannan vecka, skulle under 2 månader
(juli och augusti) årligen utgöras en gång varje vecka. Den sålunda
tillkomna extra postföringen anförtroddes åt Mannberg, med vilken kontrakt
upprättades den 12 maj 1893. Kontraktet upphörde med utgången av år 1897.
Jämlikt detsamma hade Mannberg då i 5 års tid transporterat posten från
Kvikkjokk till Granudden och åter en gång i veckan under två månader
varje år.
Sitt egentliga arbete för postverket började Mannberg den 1 april 1902,
med vilken dag ett nytt, mellan postverket och honom avslutat kontrakt
trädde i tillämpning. Enligt detta hade Mannberg åtagit sig att verkställa
postföringen å linjen Kvikkjokk—Granudden en gång i veckan fram och åter
året runt. Kontraktet gällde i oförändrad form endast till årets slut. Från
och med år 1903 vidtogs nämligen den ännu bestående ändringen i postföringen
å sagda linje, enligt vilken posten under sommaren (cirka 4 månader
årligen) befordras med de motorbåtar, som — huvudsakligen i syfte att
tillgodose turisttrafiken — från och med detta år insatts i vattendragen
kring Kvikkjokk. Mannberg har härefter haft att ombesörja postföringen
endast cirka 8 månader årligen.
Uppgifterna rörande Mannbergs postföring å linjen Kvikkjokk—Granudden
bliva alltså följande, därvid iakttages, att postföringen alltid utgjorts eu
gång (med en dubbeltur) i veckan:
Antalet månader, varunder Mannberg verkställt postföring, utgör 122,
motsvarande något över 10 år. Under 1 år har Mannberg fraktat post 9
månader och under 13 år 8 månader årligen. — Motionären uppgiver, oriktigt,
Mannbergs anställningstid till mera än tjugu år, samt att han avgick
från sin befattning år 1917, medan avgången i verkligheten ägde rum
år 1915.
Ersättningen till Mannberg utgick under tiden 1 april 1902—30 juni
1908 med 15 kronor per dubbel tur och under tiden 1 juli 1908—30 november
1915 med 17 kronor per dubbel tur. Under de sista åren av sin tjänstgöring
uppbar Mannberg från postverket en ersättning av cirka 600 kronor
för år räknat. — Då motionären säger det hava uppgivits, att ersättningen
under en följd av år utgått med 8 kronor 50 öre för resa fram och åter,
avser det av honom anförda beloppet ersättningen för enkel färd.
Generalpoststyrelsen tillåter sig här erinra om de i Kungl. Maj:ts brev
till generalpoststyrelsen den 20 juni 1913 och den 28 juni 1918 — för vilka
v, 1893—31/i2 1897
V, 1902—31/10 1902
''A 1903—30/n 1915
2 månader årligen
9 » »
8 » »
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
brev närmare redogjorts i det förut återgivna yttrandet ang. pension till f. d.
poststationsföreståndaren S. J. Brandt — fastställda grunder för tilldelande
av understöd åt vissa befattningshavare. Enligt dessa grunder kan understöd
till belopp motsvarande högst av senast utgående ersättning tilldelas
vissa poststationsföreståndare samt lantbrevbärare, vilka i sådan egenskap
tjänstgjort minst 25 år eller, undantagsvis, under kortare tid, och som
befinnas vara i behov av understöd. Nämnda grunder, vilka fastställts
efter riksdagens hörande, medgiva icke tilldelandet av understöd åt sådana
postförare, vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring — allenast
forslat post direkt mellan två eller flera postanstalter.
Visserligen äro såväl lantbrevbärare som vanliga postförare anställda
allenast medelst kontrakt, i vilka överenskommits om viss ersättning för de
prestationer, som vederbörande åtagit sig att utföra för postverkets räkning,
men det föreligger en väsentlig skillnad mellan de åtaganden, som i de
olika fallen föreligga. Lantbrevbärare tillhandagå direkt den korresponderande
allmänheten med postgöromål medelst mottagande och utdelande
under sina turer av postförsändelser utav skilda slag, mottagande av tidningsabonnemang,
tillhandahållande av frankotecken m. m. Det arbete åter,
som åligger vanliga postförare, inskränker sig huvudsakligen till att transportera
slutna poster (påsar, säckar och väskor) från en postanstalt till en
annan.
Emellertid har riksdagen i enstaka fall på grund av avlåtna propositioner
eller med anledning av väckta motioner beviljat några postförare årligt
understöd, nämligen:
1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund
1911 » Anders Johan Eriksson, Grinstad
1913 » Olof Johansson, Ferm, Bua, Örn
1918 » Adolf Fredrik Lundberg, Ratan
1918 » Jonas Lilja, Dädesjö,
1922 » Mikael Mikaelsson, Yttervik, Tärna socken
1923 » Johan Petter Siikavuopio, Karesuando
1924 » Per Bengtsson, Visseltofta
1925 » Jonas Vilhelm Grubbström, Stensele
1925 » Per Nilsson Tilly, Verum
till belopp av kronor 300
» » » » 120
» » » » 300
» » » » 200
» » » » 200
» » » » 250
» » » » 400
» » » » 250
» » » » 250
» » » » 150.
Uti sitt utlåtande nr 22 år 1922 över motioner om understöd åt vissa
postförare anförde riksdagens bankoutskott beträffande bland annat förbemälde
Mikaelsson, att postförare, vilka i egenskap av postföringsentreprenörer
haft att fortskaffa slutna poster från en postanstalt till en annan,
icke vore berättigad till pension eller understöd. Bankoutskottet framhöll
vidare, att riksdagen tidigare i enstaka fall beviljat årliga understöd till
postförare, men att i dessa fall hade förelegat särskilda omständigheter, vilka
ansetts böra föranleda undantag från gällande bestämmelser, såsom skada
genom olycksfall under tjänstutövning eller synnerligen lång anställningstid
under sällsynt svåra och krävande förhållanden m. m. Enligt utskottets
mening förelåge dock icke beträffande Mikaelsson dylika, särskilda omständigheter.
Utskottet erinrade vidare om det stora antalet vid postverket anställda
postförare samt framhöll, att, enligt utskottets mening, en pensionering
av dessa befattningshavare icke borde ifrågakomma, innan en utredning
blivit verkställd angående de grunder, som därvid borde tillämpas.
Utskottet fann sig alltså böra avstyrka bifall till den väckta motionen om
understöd åt Mikaelsson. Riksdagen beslöt emellertid att tilldela Mikaelsson
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
11
understöd. Samtidigt avslogos doek motioner om understöd åt ej mindre än
fyra andra postförare.
Mikaelsson hade varit anställd som postförare i 18 3/t år samt dessförinnan,
enligt uppgift i motionen, biträtt sin fader under 17 år vid fullgörandet
av en och samma postföring. Ersättningen för Mikaelssons postföring
utgick under sista anställningstiden med 1,872 kronor för år räknat.
Med hänsyn till vad sålunda blivit anfört och i betraktande av Mannhergs
korta tjänstgöringstid samt den omständigheten, att han icke något
år fullgjort postföring under årets samtliga 12 månader och under större
delen av sin tjänstgöring allenast under 8 månader årligen, ävensom att
mera än 13 år förflutit, sedan han avgick från sin befattning såsom postförare,
anser generalpoststyrelsen sig för sin del böra avstyrka bifall till
motionen.
Statskontoret har anslutit sig till vad generalpoststyrelsen sålunda anfört.
Utskottet delar generalpoststyrelsens uppfattning, att i detta fall icke kunna utskottet.
anses föreligga sådana särskilda omständigheter, vilka böra förutsättas för
beviljande av understöd åt postförare. På grund härav och under framhållande,
att enligt utskottets mening med hänsyn till det stora antalet
sådana anställningshavare stor varsamhet är påkallad vid beslut om understöd
utav förevarande slag, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka någon
åtgärd från riksdagens sida i anledning av den föreliggande motionen.
Utskottet hemställer,
att förevarande motion II: 265 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
7:o.
I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt motion Ang.
nr 20 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tilldela förre järnvägs- å'',
arbetaren Johan Alfred Blomberg från Spethult Skattegården, Fagersanna, järnvägsarbeunder
hans återstående livstid ett årligt understöd av 500 kronor». ^BioJbe*
Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa
till motionen.
Av handlingar, som för utskottet varit tillgängliga, framgår att Blomberg
är född den 28 maj 1853 och alltså omkring 76 år gammal, att han under
sommarmånaderna åren 1876—1889 samt 1892—1908 arbetat vid statens
järnvägars banavdelning å 215:e banmästaravdelningen, linjen Tibro—Karlsborg,
samt att han under åren 1909—1913 haft anställning såsom tillfällig
banarbetare vid samma banmästaravdelning med eu arbetstid av i genomsnitt
190 dagar årligen. Blombergs i sistnämnda anställning uppburna inkomster
hava uppgått till i medeltal omkring 615 kronor för år.
Vederbörande kommunalnämndsordförande har beträffande Blombergs ekonomiska
förhållanden intygat, att denne — som betecknats såsom f. d.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
Ang.
■pension åt
städerskan
Augusta
Pettersson.
hemmansägare — är fullständigt medellös samt i stort behov av understöd.
Enligt läkarintyg är Blomberg oförmögen att uträtta något arbete för sin
utkomst.
Hos järnvägsstyrelsen gjorde Blomberg i januari 1928 ansökning att för
sin tidigare anställning i statens järnvägars tjänst komma i åtnjutande av
pension. Efter verkställd utredning i ärendet fann järnvägsstyrelsen genom
beslut den 31 mars 1928, enär sökanden icke haft arbete vid statens järnvägar
sedan år 1913 och han under en längre följd av år därefter varit i
tillfälle att genom arbete på annat håll förvärva medel till sitt uppehälle,
ansökningen icke föranleda till någon styrelsens åtgärd.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Blomberg visserligen
under en jämförelsevis lång följd av år utfört arbete för statens järnvägars
räkning. Detta arbete synes emellertid hava haft karaktären av säsongarbete,
vilket endast sysselsatt honom en del av året, och torde hava utövats
vid sidan av annan verksamhet. Med hänsyn härtill och då Blomberg icke
efter år 1913 haft anställning i statens tjänst, har utskottet funnit sig icke
böra tillstyrka, att honom skulle beredas pension eller därmed jämförligt
årligt understöd av statsmedel.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 20 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
8:o.
I eu inom andra kammaren väckt motion nr 78 har herr Bäcklund hemställt,
»att riksdagen måtte medgiva, att städerskan fru Augusta Pettersson,
Rödesund, Karlsborg, må från och med månaden näst efter den, då hon
frånträder sin anställning såsom städerska vid statens järnvägar, under sin
återstående livstid uppbära en årlig pension av 420 kronor».
Motiveringen för detta yrkande innehåller bland annat följande:
»Fru Augusta Pettersson, Rödesund, Karlsborg, är 71 år gammal och har
innehaft anställningen såsom städerska vid statens järnvägars överliggningsrum
för tågpersonal i Karlsborg under en tid av över 45 år. Enligt utfärdat
läkarintyg är hon nu på grund av hjärtsjukdom och nedsatta kroppskrafter
oförmögen att vidare fullgöra det med hennes anställning förenade arbetet.
Då fru Augusta Pettersson alltså av angivna orsaker är i behov av att
få upphöra med städningsarbetet vid statens järnvägar, synes det med rättvisa
och billighet överensstämmande, om hon efter ett så långt och plikttroget
arbete tillerkännes pension, då hon nu vid hög ålder på grund av
sjukdom nödgas lämna sin anställning. Hennes man, förre e. o. vagn- och
stallkarlen C. Pettersson, Karlsborg, vilken är över 70 år gammal, åtnjuter
visserligen sedan några år tillbaka en mindre årlig pension från statens
järnvägar, men det förhållandet bör icke utgöra hinder för beviljandet av
tjänstepension även åt hustrun, alldenstund sådant är tillåtet för dem, som
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
13
innehaft statstjänst med garanterad pensionsrätt. Här föreligger också den
omständigheten, att mannens pension är liten och fru Petterssons inkomst
genom städningsarbetet varit ett nödvändigt tillskott för familjens uppehälle.
Makarna Pettersson ha haft 13 barn att uppfostra, vilket givetvis krävt
mycket arbete och försakelse för att med sina små inkomster kunna hålla
ihop denna stora familj.»
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande
av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört följande:
Augusta Pettersson innehar anställning såsom städerska vid statens järnvägar
i Karlsborg sedan 1883, varvid emellertid är att märka, att denna
anställning ingalunda innebär full tjänstgöring. Hennes avlöning, som i
början av anställningen endast utgjorde några få kronor i månaden och
därefter successivt höjts, har under de senaste tio åren uppgått till i medeltal
cirka 480 kronor om året.
Augusta Petterssons make, förre extra ordinarie vagn- och stallkarlen
Oustaf Adolf Pettersson, åtnjuter pension från statens järnvägar med belopp,
som inklusive dyrtidstillägg för närvarande uppgår till något mer än 1,800
kronor om året. I betraktande härav kan Augusta Petterssons ekonomiska
läge icke anses vara sådant, att hon för närvarande skulle kunna komma i åtnjutande
av gratifikation enligt 1925 års kungl. brev, enär härför erfordras
bland annat behov av understöd, vilken förutsättning icke rimligtvis kan
anses vara i förevarande fall för handen, helst makarna Pettersson äro bosatta
å en ort med billiga levnadsomkostnader och icke hava andra än sig
själva att försörja.
Vid sådant förhållande och då Augusta Pettersson vid framdeles eventuellt
inträdande behov av understöd efter framställning till styrelsen i vanlig
ordning kan påräkna årliga gratifikationer enligt nyssberörda kungl. brev,
finner sig styrelsen förhindrad tillstyrka bifall till motionen. Tillika vill
styrelsen fästa uppmärksamheten på att av motionären föreslaget understödsbelopp
i varje fall måste anses stå i uppenbar disproportion mot såväl den
Augusta Pettersson under tjänstetiden tillkommande avlöningen som vad
hon eventuellt kan komma att framdeles av styrelsen tilldelas i gratifikation.
Statskontoret har instämt i vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört.
Enligt utskottets mening kan, med hänsyn till vad utredningen givit vid
handen rörande den av Augusta Pettersson innehavda anställningen såsom
städerska hos statens järnvägar, denna anställning icke anses vara av den
art, att den i och för sig bör berättiga till pension, oberoende av understödsbehovet.
Vid sådant förhållande och i betraktande av vad järnvägsstyrelsen
anfört rörande mannens ekonomiska förhållanden har utskottet
funnit sig icke böra förorda, att pension i detta fall skulle nu beviljas. Utskottet
får alltså avstyrka bifall till motionärens förslag och hemställer,
att förevarande motion II: 78 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Utskottet.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Ang.
pension
eller understöd
åt f. d.
arbetaren J.
P. Jonsson.
Utskottet.
9:o.
I en inom andra kammaren under nr 155 väckt motion har herr Hage
anfört och hemställt följande:
»Härmed framföres yrkande om att riksdagen måtte tillerkänna f. d. banarbetaren
Jonas Petter Jonsson, Älvsby, Norrbottens län, född den 3 november
1858, en pension eller ett understöd.
Jonsson har varit anställd dels vid statens järnvägar, nämligen från år
1905 till 1928 som banarbetare, visserligen med avbrott på grund av järnvägens
växlande behov under olika tider av året av arbetskraft för banunderhållet,
samt dessutom före nämnda tid under 3 år vid stambanebygget
genom övre Norrland. Då Jonsson nu är gammal, utsliten och i små omständigheter,
hemställes härmed, att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d.
arbetaren Jonas Petter Jonsson, Älvsby, Norrbottens län, en pension eller
ett understöd att utgå årligen med belopp, som riksdagen kan anse lämpligt.»
Över berörda motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört följande:
Jonas Petter Jonssons anställning vid statens järnvägar synes till större
delen endast hava omfattat ett färre antal månader varje år av anställningstiden.
Det högsta man kan räkna med är att han arbetat vid statens järnvägar
i medeltal under hälften av vart och ett av åren 1905—1928, vilket
gör sammanlagt 12 tjänstår. Han kan alltså icke ifrågakomma till erhållande
av gratifikation enligt 1925 års kungl. brev.
Då Jonssons fall icke är på något sätt egenartat, utan tvärtom många
liknande finnas vid statens järnvägar, kan styrelsen, med hänsyn till konsekvenserna,
icke annat än avstyrka bifall till motionen.
Skulle motionen emellertid icke förty vinna riksdagens bifall, lärer understödet,
för att komma i rimlig proportion till för gratifikation stadgat maximum,
ej böra bestämmas till högre årligt belopp än 400 kronor i ett för
allt.
Statskontoret har förklarat sig instämma i vad järnvägsstyrelsen sålunda
anfört.
Av den utredning, som motionären förebragt, har utskottet icke funnit
ådagalagt, att Jonsson haft anställning i statens tjänst i sådan omfattning,
att pension eller därmed jämförligt understöd skäligen bör beviljas honom.
Utskottet måste därför ställa sig avvisande till motionärens förslag och
hemställer,
att förevarande motion II: 155 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
15
10:o.
I eu inom andra kammaren väckt motion nr 263 har herr Grapenson
anfört och hemställt följande:
»Förre järnvägsarbetaren Karl Andersson Fors i Gellivare, född den 2
juni 1871, synes i omkring tjugo år hava varit anställd vid olika arbeten
för statens järnvägars och Porjus kraftverks räkning i enlighet med arbetsförteckning,
som kommer att överlämnas till vederbörande utskott.
Efter genomgången sömnsjuka är Fors numera oförmögen till förvärvsarbete
och i saknad av annan möjlighet till sin existens än en mindre,
otillräcklig pension enligt lagen om allmän folkpensionering.
Under hänvisning till förenämnda tjänstgöringstid och bilagt läkarbetyg
får undertecknad vördsamt hemställa, att riksdagen måtte bevilja förre järn
vägsarbetaren Karl Andersson Fors i Gellivare skälig pension från den 1
januari 1929 för hans återstående livstid.»
Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Fors är född den 2 juni 1871 och
alltså närmare 58 år gammal. Fors har under olika perioder av åren 1898
—1924 vid statens järnvägsbyggnader, statens järnvägar och Porjus kraftverk
innehaft anställningar, vilka styrkts genom vederbörliga arbetsböcker
eller intyg av förmän, sammanlagt omkring 17 år 3 månader. Av motionären
har uppgivits, att Fors därutöver under olika perioder åren 1S98—
1915 innehaft liknande anställningar, vilka icke vederbörligen styrkts, tillhopa
omkring 4 år 5 månader.
Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört, att av Fors uppgivna tjänstetid vid statens
järnvägar och statens vattenfallsverk högst 18 år kunde anses styrkta. Fallet
vore alltså analogt med det i motionen 11:155 avsedda, varför styrelsen
finge hänvisa till vad styrelsen i avgivet yttrande anfört i fråga om sistnämnda
motion (se nästföregående punkt).
Statskontoret har instämt i vad järnvägsstyrelsen anfört i ärendet.
Av utredningen i ärendet framgår, att Fors styrkt sig hava under en tid
av omkring 18 år haft anställning i statens tjänst ävensom att han på grund
av sjukdom blivit före vanlig pensionsålder urståndsatt att vidare arbeta i
statsanställning. Under sådana förhållanden kan utskottet icke dela järnvägsstyrelsens
uppfattning, att omständigheterna i detta fall äro analoga
med de under nästföregående punkt avsedda. I nu förevarande fali föreli££»u
enligt utskottets mening förhallanden, vilka — med hänsyn även till
den praxis, som plägar tillämpas beträffande andra områden av statsförvaltningen
— skäligen böra föranleda till en mindre pension utav statsmedel.
Vad angår storleken av denna förmån har utskottet ansett sig böra
tillstyrka ett belopp, vilket jämte dyrtidstillägg enligt vanliga grunder ungefärligen
motsvarar vad järnvägsstyrelsen enligt Kung]. Maj:ts bemyndigande
Ang.
pension åt
förre järnvägsarbetaren
K. Andersson
Fors.
Utskottet.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Ang.
fyllnadspension
åt extra
byråchefen i
domänstyrelsen,
f. d. jägmästaren
A.E.
A. F. Maass.
högst äger, för år räknat, bevilja såsom gratifikation eller 500 kronor. I
enlighet härmed har utskottet funnit pensionen böra fastställas till 396
kronor. Beloppet torde böra bestridas av trafikmedel och utgå från och
med ingången av år 1929.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 263, må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Karl
Andersson Fors må från och med den 1 januari 1929
under sin återstående livstid av trafikmedel uppbära en
årlig pension av 396 kronor.
ll:o.
I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
200 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att före detta jägmästaren i Stockholms revir,
byråchefen å extra stat i domänstyrelsen Alexander Edvard August Friedrich
Maass må från och med den 1 juli 1929 under sin återstående livstid
från statens domäners fond uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension såsom jägmästare, en årlig fyllnadspension av 852 kronor.
Domänstyrelsen, som gjort framställning om fyllnadspension åt Maass i
dennes egenskap av byråchef å extra stat i domänstyrelsen, har anfört bland
annat följande.
Den 4 mars 1929 uppnådde Maass 65 levnadsår. Som han vid sagda tid
kunde räkna mer än 35 tjänstår — närmare bestämt 41 år 8 månader 17
dagar — vore han skyldig att då avgå med rätt till hel pension. Den pension,
vartill Maass vore berättigad, utgjorde 5,724 kronor.
Maass, som tjänstgjort såsom ordinarie lektor vid skogsinstitutet under
mer än 3 x/ä år, såsom t. f. föreståndare för statens skogsförsöksanstalt under
mer än 6 1/2 år samt såsom ordinarie jägmästare i Stockholms revir i 10 år,
hade emellertid genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut förordnats att alltifrån
den 1 januari 1919 vara byråchef på extra stat i domänstyrelsen. Såsom
sådan hade Maass tjänstgjort som chef för den på extra stat uppförda femte
skogsbyrån, den s. k. skogsindelningsbyrån.
Det vore styrelsen ett nöje att vitsorda det nit och den beprövade skicklighet,
med vilka Maass handlagt de till hans byrå hörande ärenden. Då
bland dessa inginge frågor icke blott rörande skogsindelningar samt större
avdikningar och vägbyggnader å skogsdomäner utan även värderingar för
inköp och försäljning av dylika domäner framginge dessutom oförtydbart,
att stora anspråk måst ställas på den, som haft att bereda och föredraga
ärenden av denna krävande art.
Därest Maass varit byråchef på ordinarie stat, hade han dels icke behövt
avgå från tjänsten förrän år 1931, dels varit berättigad till en icke obetydligt
högre pension än som nu vore fallet. Med hänsyn icke blott härtill
utan även till det synnerligen förtjänstfulla sätt, varpå Maass städse full
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 17
gjort honom lämnade uppdrag, syntes det styrelsen endast vara eu gärd av
rättvisa och billighet, därest åt Maass bereddes en pension, som stode bättre
i överensstämmelse med hans 10-åriga verksamhet i styrelsen än den, som
författningsenligt kunde tillkomma honom.
Därest Maass varit ordinarie byråchef, skulle hans pension uppgå till
6,996 kronor. I egenskap av ordinarie jägmästare ägde han tillgodonjuta
en pension av allenast 5,724 kronor, d. v. s. 1,272 kronor mindre än en
ordinarie byråchef. Såsom en skälig pensionsförhöjning ansåge styrelsen
kunna betraktas 80 procent av skillnadsbeloppet eller 1,017 kronor.
Den sammanlagda pensionen skulle då uppgå till 6,741 kronor, vilken
summa för uppnående av ett med tolv jämnt delbart belopp torde böra avrundas
till 6,744 kronor.
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har till en början erinrat
om vissa tidigare behandlade, i någon mån likartade fall. Ämbetsverket,
som i anslutning härtill uttalat viss tvekan i fråga om tilläggspension åt
Maass, har därefter yttrat bland annat följande:
Emellertid torde det i förevarande fall förhålla sig så, att man vid den tid,
då jägmästaren Maass tillträdde förordnandet såsom extra byråchef, hade
grundad anledning antaga, att frågan om domänverkets omorganisation
skulle inom jämförelsevis kort tid bliva utredd och avgjord, i sammanhang
varmed ifrågavarande extra byråchefsbefattning kunde väntas bliva förvandlad
till en ordinarie tjänst. Berörda utredning hade likväl av oförutsedda
omständigheter kommit att bliva mycket fördröjd och torde icke kunna
väntas bliva avslutad under den närmaste tiden och i varje fall icke innan
Maass uppnådde avgångsåldern i egenskap av jägmästare.
Vidare torde böra uppmärksammas, att de olika förslag till ny civil tjänstepensionslag,
som framlagts av 1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning,
innefattade sådana bestämmelser för ett fall, som här förelåge,
att pensionen för innehavare av förordnande å eu på extra stat uppförd
befattning skulle — givetvis mot erläggande av däremot svarande avgifter
— bestämmas efter pensionsunderlaget för denna befattning. Jämväl
lösningen av frågan om ny civil pensionslag hade över förväntan blivit
fördröjd och kunde icke väntas föreligga under de närmaste åren; men ju
längre det dröjde med avgörandet av pensionsförhållandena för innehavare
av icke-ordinarie befattningar, desto starkare framträdde det billiga i vidtagande
av någon åtgärd till förmån för den, som nödgades avgå, innan
frågan vunne sin lösning.
Med hänsyn till berörda omständigheter hölle statskontoret före, att billighetsskälen
nu vägde tyngre än de betänkligheter, som kunde resas mot en
jämkning av pensionen för eu ordinarie befattningshavare, som på förordnande
bestritt en högre befattning på extra stat.
Om statskontoret alltså icke ville motsätta sig, att en tilläggspension utverkades
för Maass, ansåge statskontoret emellertid, att beloppet av denna
tilläggsförmån borde liksom i ett tidigare fall bestämmas till */3 av skillnaden
mellan de båda pensionerna och alltså utgöra x (6,996—5,724) =] 848
kronor, avrundat till 852 kronor.
Departementschefen har på anförda skäl anslutit sig till statskontorets
förslag.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. S sand. Ii luift. (Nr 2.~>.)
9
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
Ang.
pension åt
byggnads förmannen
J.
Abrahamsson.
Utskottet har i likhet med statskontoret hyst stor tvekan angående lämpligheten
att medgiva tilläggspension åt en ordinarie befattningshavare, som på
förordnande bestritt högre befattning å extra stat. Med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som av statskontoret åberopats, har utskottet emellertid
funnit sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag. I likhet med departementschefen
har utskottet funnit stöd för detta förslag .jämväl i den omständigheten,
att Maass före förordnandet såsom byråchef under åtskilliga år tjänstgjort
såsom föreståndare för statens skogsförsöksanstalt.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.
12:o.
I punkten 2 av samma proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva,
att byggnadsförmannen Johan Abrahamsson må från och med månaden
näst efter den, varunder han entledigas från sin anställning, under sin återstående
livstid från statens domäners fond åtnjuta en årlig pension av 684
kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.
Abrahamsson, som är född den 18 april 1861, antogs under år 1909 till
ledare av kronans flottledsarbeten i Härjeån inom Kopparbergs län. Med
dessa arbeten fortsatte han till utgången av år 1910, varefter han från och
med år 1911 — med början den 22 februari — tjänstgjort såsom byggnadsförman
inom Klotens, sedermera Malingsbo revir. Hans huvudsakliga
sysselsättning har därvid varit att leda skogsstatens byggnadsarbeten inom
reviret, men han har därjämte under vintrarna varit sysselsatt med tumning
ävensom andra göromål, delvis förlagda till revirexpeditionen.
Abrahamssons avlöning har alltsedan år 1923 utgjort 172 kronor 50 öre
för månad — eller 2,070 kronor för år — jämte därå belöpande dyrtidstillägg.
Därjämte har han åtnjutit förmånen av fri bostad.
Domänstyrelsen, som tillstyrkt pension åt Abrahamsson, har ansett pensionsbeloppet
med hänsyn till arten av Abrahamssons verksamhet lämpligen
kunna beräknas i enlighet med de i kungörelsen den 8 november 1918 (nr
859) angivna grunderna för pensionering av förmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning. Jämlikt
dessa grunder ägde arbetare, som innehade 60 levnadsår och minst 25 tjänstår,
rätt till pension av 450 kronor för år, vilket motsvarade ett nyreglerat belopp
av 852 kronor. Abrahamsson kunde emellertid vid sin eventuella avgång
den 1 juli 1929 icke räkna mer än 20 tjänstår, på grund varav pensionen
syntes böra utgå med ett i förhållande till det mindre antalet tjänstår avkortat
belopp. Enligt denna beräkningsgrund och med iakttagande av att
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
19
pensionen avjämnades till ett med tolv jämnt delbart belopp skulle pensionsbeloppet
komma att uppgå till 684 kronor för år.
Beträffande vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet, som icke funnit anledning till invändning mot Kungl. Maj-.ts
förslag, hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj-.ts förevarande
framställning.
13:o.
I punkten 3 av förevarande proposition nr 200 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att förre flottledsförmannen vid statens flottledsarbeten
Isak Isaksson Björklund må, räknat från och med den 1 januari
1929, under sin återstående livstid från statens domäners fond åtnjuta en
årlig pension av 900 kronor.
Domänstyrelsen, som gjort framställning om pension åt Björklund, har
anfört bland annat följande.
Björklund, som är född den 26 december 1862, hade anställts såsom
arbetare vid statens flottledsarbeten den 5 juli 1886. Han hade därefter
haft sin huvudsakliga verksamhet vid statens flottledsbyggnader men, enär
flottledsbyggandet i vanliga fall vore ett säsongarbete, huvudsakligen förlagt
till sommar- och höstmånaderna, hade under åtskilliga år tjänstgöringen
icke varit fullständig.
Efter att under åren 1907 och 1908 hava tjänstgjort såsom förman vid flottledsbyggandet
inom Arvidsjaurs och Jokkmokks revir hade Björklund den
1 april 1911 antagits till flottledsförman vid flottledsbyggandet huvudsakligen
inom övre och Nedre Norrbottens distrikt. På grund av den minskade omfattning,
kronans flottledsbyggande hade börjat taga, hade Björklund entledigats
från denna befattning vid utgången av år 1924.
Vid sin avgång från tjänsten hade Björklund uppnått en levnadsålder av
62 år samt hade arbetat vid statens flottledsbyggnader i 39 år, varvid den
effektiva arbetstiden dock inskränkte sig till 30 år 8 månader 19 dagar, därav
13 år 9 månader såsom arbetsledare.
Björklunds avlöning hade under åren 1921—1924 utgått med 225 kronor
för månad — eller 2,700 kronor för år jämte därå belöpande dyrtidstillägg.
Pensionsbeloppet syntes kunna beräknas i enlighet med de i kungörelsen
den 8 november 1918 (nr 859) angivna grunderna för pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning. Jämlikt dessa grunder ägde arbetare, som innehade
60 levnadsår och minst 30 tjänstår, rätt till pension av 500 kronor
för år. Björklund uppfyllde båda nämnda förutsättningar, enär han vid
sin avgång från tjänsten fyllt 62 år och kunde räkna mer än 30 effektiva
tjänstår. De i kungörelsen fastställda pensionsbeloppen hade sedermera reglerats
på sådant sätt, att ett pensionsbelopp enligt 1918 års grunder å 500
kronor numera utginge med 900 kronor.
Ang.
pension åt
förre flottledsförmannen
I.
Isaksson
Björklund.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
Såsom nämnts hade hänsyn tagits allenast till Björklunds effektiva tjänstetid.
1918 års kungörelse angåve emellertid icke uttryckligen, att endast
sådan tjänstetid skulle beräknas vid pensionens bestämmande. Därest hela
antalet tjänstår — således även de tider av året, då något arbete icke kunnat
utföras — skulle medräknas, kunde Björklund åberopa närmare 40
tjänstår och skulle vara berättigad till en pension av 948 kronor. Styrelsen ansåge
dock, att ett pensionsbelopp av 900 kronor vore för Björklunds vidkommande
väl avvägt.
Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
Stockholm den 22 april 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley, Lindgren,
Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A■ Larsson; dock att i behandlingen av
punkterna 1—4 herr Gustafsson i Stensholm deltagit i stället för herr P. .4. Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Backlund, Wikström, Loven, Svensson
i Betingetorp, Leffler och Edberg.
Reservationer:
vid punkten 7 (ang. årligt understöd åt förre järnvägsarbetaren J. A,
Blomberg):
av herr Bäcklund, som yrkat,
att riksdagen, i anledning av före varande motion II: 20,
må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Johan Alfred
Blomberg må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid av trafikmedel uppbära en årlig
pension av 504 kronor; samt
Bankoutskottets utlåtande Nr 25.
21
vid punkten 8 (ang. pension åt städerskan Augusta Pettersson):
av herr Bäcklund, som anfört och hemställt:
»Därest utskottets förslag antages, skulle Augusta Pettersson efter sin 45-åriga anställning i statens tjänst, då hon på grund av sjukdom vid 71 års
ålder nödgas lämna densamma, bliva helt utan pension. Utskottet har fattat
angivna ståndpunkt till frågan utav den anledningen, att Augusta Petterssons
man, på grund av sin långa anställning i statens tjänst såsom e. o. vagnoch
stallkarl, uppbär pension. Detta innebär alltså realiter, att behörighetslagens
princip upphäves. Med åberopande av det anförda och under hänvisning
i övrigt för jämförelse till punkten 2 i detta utlåtande får jag hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 78,
må medgiva, att städerskan vid statens järnvägar Augusta
Olivia Pettersson, född Gustafsdotter, må från och med
månaden näst efter den, då hon frånträder sin anställning
såsom städerska vid statens järnvägar, under sin
återstående livstid av trafikmedel uppbära en årlig pension
av 420 kronor».
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand.
17 haft. (Nr 25.)
O