Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragning sstaterna.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln.

A. Civila pensionsväsendet.

l:o.

Ang.

ijänstårsberäkning
för
Signe Maria
Wester för
;pension från
statens pensionsanstalt.

Av utredningen i ärendet framgår huvudsakligen följande:

Wester, som är född den 17 september 1866, har tjänstgjort vid kommunala
mellanskolan i Vaxholm från och med höstterminen 1920, då skolan
erkändes såsom kommunal mellanskola, till och med den 30 juni 1928 samt
åtnjuter för denna tjänstgöring från statens pensionsanstalt en försäkringstekniskt
beräknad pension av 434 kronor om året.

Hon har emellertid tjänstgjort även vid andra läroanstalter och en av
henne hos Kungl. Maj:t gjord ansökning avser, att hon skulle komma i åtnjutande
av tilläggspension med hänsyn till den tjänstgöring, hon under
läsåren 1913—1920 bestritt såsom föreståndarinna för och ämneslärarinna
vid Vaxholms samskola, innan denna ombildades till kommunal mellanskola.
För denna tjänstgöring åtnjuter hon nämligen nu icke någon som helst
pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. S samt. 16 höft. (Sr 2i.)

I en till riksdagen avlåten, den 25 januari 1929 dagtecknad proposition
nr 26 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att f. d. ämneslärarinnan och biträdande föreståndarinnan vid
kommunala mellanskolan i Vaxholm Signe Maria Wester må för pension
från statens pensionsanstalt tillgodoräkna sig sin under läsåren 1915/1916 och
1918/1919 intjänade tjänstetid vid Vaxholms samskola, dock att därvid skall
i tillämpliga delar gälla vad som i mom. 14 av övergångsstadgandena till
kap. IV av gällande reglemente för statens pensionsanstalt finnes föreskrivet
i fråga om lärarinna vid kommunal flickskola, varvid det i sagda moment
stadgade avdraget skall avse pensionsbelopp beräknat på det för Signe Maria
Wester under läsåret 1915/1916 erlagda statsbidraget till svenska lärarinnornas
pensionsförening och för dettas erhållande erlagda minimiavgifter.

]

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Skolöverstyrelsen har i avgivet avlåtande anfört, bland annat, följande:

Vaxholms samskola har under ifrågavarande tidsperiod från statsmakternas
sida vunnit erkännande för sin verksamhet, i det att skolan från och med
vårterminen 1916 tillerkänts realskolexamensrätt och vid två olika tillfällen
erhållit icke oväsentliga tillfälliga statsunderstöd. Skolan har vidare
från och med höstterminen 1910 stått under läroverksöverstyrelsens, respektive
skolöverstyrelsens inseende och ombildades från och med höstterminen
1920 till kommunal mellanskola.

Av de sätt, varpå statsmakterna sålunda givit skolan sitt erkännande,
torde tydligt framgå, att skolans verksamhet ansetts vara av stort värde för
det allmänna. Då vidare sökandens tjänstgöring såsom föreståndarinna för
skolan varit av stor betydelse för dennas utveckling och tjänstgöringen omfattat
bland annat de år, under vilka Vaxholms samskola vunnit det
kraftigaste erkännandet från statens sida, torde det vara med billigheten
överensstämmande, att sökanden tillerkäpnes någon pension för ifrågavarande
tjänstgöring. Överstyrelsen föreslår i sådant hänseende, att sökanden må
erhålla rätt att för pension från statens pensionsanstalt, på samma sätt som
i § 22 av reglementet för statens pensionsanstalt säges i fråga om tjänstår,
under vilka pensionstagare tillhört lärarinnornas pensionsanstalt, utav sin
tjänstgöringstid vid Vaxholms samskola tillgodoräkna sig de två år, under
vilka skolan åtnjutit statsunderstöd, eller läsåren 1915/1916 och 1918/1919.
Vid bifall till detta överstyrelsens förslag skulle den tid, som sökanden intill
uppnående av pensionsåldern intjänat för pension från statens pensionsanstalt
— när, jämlikt bestämmelserna i § 22 mom. l a) av anstaltens
reglemente, däri inräknas de tjänstår, som sökanden intjänat för pension
från lärarinnornas pensionsanstalt — uppgå till 10, vilket förhållande åter
jämlikt bestämmelserna i § 24 av sagda reglemente skulle hava till följd, att
den sökanden från statens pensionsanstalt tillkommande pensionen icke skulle
beräknas försäkringstekniskt utan enligt de i mom. 1 a) av sistnämnda
paragraf angivna grunder.

Nu har sökanden emellertid under det första av de två läsår, vilka hon
enligt överstyrelsens förslag skulle få tillgodoräkna sig för pension från statens
pensionsanstalt, tillhört svenska lärarinnornas pensionsförening, och denna
har enligt lämnad uppgift under nämnda år uppburit ett statsbidrag av
60 kronor för henne. Med anledning härav torde —- i analogi med vad
som i mom. 14 av övergångsstadgandena till kap. IV av reglementet för
statens pensionsanstalt, enligt den lydelse sagda övergångsstadganden hava
i kungörelsen den 29 juni 1928, nr 257, finnes föreskrivet angående pension
för lärarinna vid kommunal flickskola — pensionen från statens pensionsanstalt
höra minskas i motsvarande mån.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till vad propositionen
innehåller.

Utskottet, som ansett sig böra biträda det framställda förslaget, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts ifrågavarande
proposition.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

3

2:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 131 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att framlidne förre slöjdläraren vid Göteborgs folkskolor
Rudolf Eugen Malmborgs änka Sofia Mathilda Malmborg, född Eriksson,
må, räknat från och med mars 1928, tillerkännas pension enligt stadgandet
i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till kap. IV i gällande reglemente
för statens pensionsanstalt.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att slöjdläraren Malmborg, som var
född den 28 december 1852 och avled den 7 februari 1928, anställdes som
ordinarie slöjdlärare vid Göteborgs folkskolor från och med den 1 augusti
1878. Efter erhållet avsked den 1 juli 1920 åtnjöt Malmborg, som varit
delaktig i småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, ålderdomsunderstöd
med 450 kronor. Malmborg saknade rätt till familjepension. Den 7 februari
1921 godkände skolöverstyrelsen efter framställning av folkskolestyrelsen
reglering av slöjdlärarbefattningarna vid Göteborgs folkskolor. För den
händelse denna reglering godkänts före Malmborgs avgång den 1 juli 1920,
skulle med den av honom innehavda tjänsten följt rätt till familjepension
och hans änka tillerkänts en pension av 300 kronor enligt stadgandet i
punkten 8 av övergångsbestämmelserna till kap. IV i gällande reglemente
för statens pensionsanstalt.

Änkan Malmborg, som är född den 12 maj 1858, befinner sig i mycket
små ekonomiska omständigheter samt är på grund av sin höga ålder oförmögen
att på något sätt bidraga till sin försörjning.

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har med hänsyn till föreliggande
omständigheter och under åberopande av statsmakternas beslut rörande
pension åt änkan efter slöjdläraren vid Göteborgs folkskolor Lars Hansson
Berg (Kungl. Maj:ts prop. nr 154, riksdagens skrivelse nr 306, år 1924)
tillstyrkt, att änkan Malmborg måtte beredas familjepension. I anslutning
härtill hava de i ärendet hörda myndigheterna — skolöverstyrelsen, statens
pensionsanstalt och statskontoret — hemställt om åtgärd i syfte att änkan
tillerkännes pension enligt berörda punkt 8 av övergångsbestämmelserna till
kap. IV i gällande reglemente för statens pensionsanstalt.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit finner sig utskottet böra ansluta
sig till Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

Ang.

pension åt
slöjdläraren
R. E. Malmborgs
änka.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

3:o.

Ang.

pension åt
förra småskollärarinnan
Ester
Desideria
Mellander.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 132 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förra småskollärarinnan Ester Desideria Mellander
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid från
statens pensionsanstalt erhålla en årlig pension å 928 kronor 12 öre åt
utgå enligt de beträffande pension åt småskollärare i övrigt gällande bestämmelserna
i anstaltens reglemente.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Ester Desideria Mellander är född den 15 januari 1891. Sedan hon år
1916 utexaminerats från småskoleseminarium, uppehöll hon lärarinnebefattningar
inom åtskilliga skoldistrikt, till dess hon anställdes såsom lärarinna
vid mindre folkskola i Simonstorps skoldistrikt från och med den 1 juli
1922. Under sistnämnda tjänstgöring åtnjöt hon tjänstledighet på grund
av sjukdom under tiden den 1 februari—den 3 juli 1923 samt den 1 augusti
—den 29 november samma år. På egen begäran blev hon av skolrådet den
7 december 1923 entledigad från sin befattning från och med den 1 januari
1924. Enligt beslut vid lagtima hösttinget i Marks domsaga den 30 augusti
1927 förklarades hon för omyndig och förordnades samma dag Ingeborg
Mellander till förmyndare för henne. I den vid sagda höstting förda domboken
intogs därvid ett av t. f. överläkaren vid Hälsingborgs hospital den
21 juni 1927 avgivet utlåtande angående Ester Desideria Mellander, utvisande,
bland annat, att denna, som den 19 april 1927 intagits å nämnda hospital,
enligt företedda handlingar fört ett ensamt, isolerat liv såsom småskollärarinna
på landsbygden i Hälsingland (Voxna). Våren 1919 hade hon
av skolrådet fått en laddad revolver att skydda sig med. Hon hade levt i
ständig skrämsel. Sjukdomen hade utbrutit i början av år 1923, vilket år
hon varit tjänstledig. Vid årets slut hade hon tagit avsked från sin dåvarande
befattning utan att rådgöra med sin släkt eller andra. — Den 18
januari 1927 ingick skolrådet i Simonstorps skoldistrikt till statens pensionsanstalt
med ansökan, att pension måtte beviljas Ester Desideria Mellander
från och med år 1924. Av två till ansökningen hörande läkarintyg inhämtades,
bland annat, dels av ett, utfärdat den 22 december 1926, att
Ester Desideria Mellander vore på grund av sinnessjukdom (dementia prsecox)
ådragen under tjänstgöringstiden, för framtiden oförmögen att sköta sin
tjänst, dels ock av ett annat, utfärdat den 11 mars 1927, att Ester Desideria
Mellander vore själsligen sjuk och lede av förföljelseidéer (»paranoida idéer»)
samt att hon enligt läkarens mening vid den tidpunkt, då hon begärde avsked
från sin tjänst, varit berövad förståndets bruk. Däremot kunde skolrådet
icke styrka att hennes sjukdom uppkommit i och genom tjänsten. Som det
icke kunde anses föreligga någon omständighet, som enligt pensionsanstaltens
reglemente kunde berättiga Ester Desideria Mellander att erhålla genast
börjande tjänstepension, fann sig pensionsanstalten förhindrad att tilldela
henne pension.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 5

Statens pensionsanstalt bär i avgivet utlåtande anfört bland annat:

Då det synes styrkt, att Ester Desideria Mellander vid avskedstagandet
saknat förståndets fulla bruk, torde det få anses obilligt, att hon på grund
av sitt begärda avsked skall gå i mistning av den pension, hon varit berättigad
erhålla, därest bon kvarstått i tjänst, till dess hon på grund av sin
sjukdom blivit skyldig att avgå. Pensionen hade därvid, jämlikt § 18: 1: c),
§ 19 och § 24: 1: b) i pensionsanstaltens reglemente den 31 december 1919
(nr 878), blivit 3/.i av hel pensions belopp 1,337 kronor 50 öre, således 928
kronor 12 öre.

Med avseende å vidare utredning i ärendet åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet, som i likhet med departementschefen ansett starka billighetsskäl
tala för beviljande av pension i förevarande fall, bar icke funnit anledning
till erinran mot vad i sådant avseende föreslagits av Kungl. Maj:t.
Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

4:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 133 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förra lärarinnan vid Stockholms folkskolor Anna
Fredrika Ljungberg må för erhållande av pension från statens pensionsanstalt
räkna sig tillgodo två tredjedelar av den tid, hon före sin övergång
till folkskolan tjänstgjort såsom ämneslärarinna med full tjänstgöring vid
Palmgrenska samskolan i Stockholm.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Ljungberg, som
är född den 4 september 1868, tjänstgjort som lärarinna vid Växjö elementarläroverk
för flickor vårterminen 1893, vid Åhlinska skolan i Stockholm
läsåret 1895—1896 och vid Palmgrenska samskolan i Stockholm läsåren
1895—1901 samt därefter såsom lärarinna vid Stockholms stads folkskolor
till och med den 3 september 1928, att hon erhållit avsked från sistnämnda
befattning från och med den 4 september 1928, att statens pensionsanstalt
genom beslut den 4 juli 1928 funnit henne berättigad att efter avgång från
sin befattning tidigast den 4 september 1928 komma i åtnjutande av avkortad
tjänstepension med 27/33 av hel pensions belopp, 1,875 kronor, utgörande
1,534 kronor 9 öre, samt att Stockholms folkskoledirektion genom beslut
den 31 augusti 1928 förklarat henne berättigad att från och med den 1 oktober
1928 från kommunen uppbära avkortad tilläggspension, irtgörande 27/r.
av hel sådan pension eller 941 kronor om året.

Ang.

rätt för förra
folkskollärarinnan
Anna
Fredrika
Ljungberg till
viss tjänstårsberäkning

för pension.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

viss livränta
till änkan
Emma
Adolfsson.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande över en av Ljungberg gjord ansökning
om rätt att för pension tillgodoräkna tjänstår vid Palmgrenska samskolan
anfört bland annat följande:

Ansökningen går ut på, att de sex år, som fattas för sökanden i de för
erhållande av hel pension erforderliga 33 tjänståren, måtte få ersättas med
motsvarande antal år, som Ljungberg före sin övergång till folkskolan intjänat
såsom ämneslärarinna vid Palmgrenska samskolan. Härvid är att
märka, att, därest Ljungberg stått kvar vid nämnda samskola, hade hon
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 23 december 1910 (nr 145) angående
pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter
kommit att obligatoriskt tillhöra lärarinnornas pensionsanstalt. Enligt
bestämmelser i nu gällande reglemente för statens pensionsanstalt, § 22, äger
folkskollärarinna att såsom tjänstår för pension räkna sig till godo alla de
tjänstår, hon intjänat för pension i, bland annat, nämnda lärarinnornas
pensionsanstalt. Det vill sålunda synas, som om endast den omständigheten,
att Ljungberg före år 1910 övergått till folkskolan, gjort att hon gått i
mistning av de tjänstår vid Palmgrenska samskolan, vilka hon vid uppnådd
pensionsålder skulle fått räkna sig till godo, därest övergången skett
efter nämnda år.

Beträffande utredningen i övrigt för utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till de omständigheter, som åberopats i ärendet, har utskottet
icke velat motsätta sig ett medgivande för Ljungberg att för pension tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring vid ifrågavarande statsunderstödda läroanstalt
i den omfattning, som av Kungl. Maj:t föreslagits.

Utskottet får sålunda hemställa,

»

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

5:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
195 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över liandelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att änkan Emma Adolfsson såsom styvmoder till avlidne Albin
Leonard Adolfsson må tillerkännas den ersättning, vartill hon jämlikt bestämmelserna
i förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, med däri genom förordning
den 13 juni 1924 (nr 199) gjord ändring, skulle varit berättigad, därest
adoption i förevarande fall ägt rum.

I 2 § 2 mom. c i förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, stadgades ursprungligen, att,

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 7

om olycksfallet medfört den skadades död, i ersättning skulle utgivas till
den avlidnes fader eller moder, adoptivfader och adoptivmoder eller, om
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna levde, till båda gemensamt, därest
de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende och annan till livränta
berättigad ej funnes, en livränta å ett årligt belopp av 600 kronor.
Sedan riksdagen i skrivelse den 30 maj 1924, nr 218, anmält, att riksdagen
för sin del antagit förslag till förordning om ändrad lydelse av ifrågavarande
författningsrum av sådan innebörd, att förberörda livräntebelopp skulle utgå
i de fall, där föräldrarna eller adoptivföräldrarna varit av den avlidnes
arbete beroende, utfärdade Kungl. Maj:t den 13 juni 1924 i överensstämmelse
med riksdagens beslut förordning i ämnet (nr 199).

Av åberopade statsrådsprotokollet framgår bland annat följande:

I en den 27 februari 1929 dagtecknad skrift har Emma Adolfsson i egenskap
av änka efter sin den 2 i samma månad avlidne make, Leander Adolfsson, anhållit
att komma i åtnjutande av den livränta å 600 kronor som tidigare utgått
till mannen i anledning av att dennes son, sökandens styvson, Albin Leonard
Adolfsson omkommit vid ångfartyget »Norra Sveriges» minsprängning den
7 december 1914. Såsom stöd härför bar sökanden anfört, att hon allt
sedan den 6 januari 1906 varit i äktenskap förenad med styvsonens fader
och vid tiden för styvsonens bortgång givetvis varit i samma grad beroende
av dennes arbetsinkomst som fadern, vartill komme, att bon vore nära 68
år gammal samt att hennes hälsotillstånd vore synnerligen klent.

Riksförsäkringsanstalten bar tillstyrkt ansökningen.

Med hänsyn till att 1925 års riksdag medgivit, att i tvenne fall styvmoder
finge tillerkännas den ersättning, vartill hon skulle varit berättigad,
därest adoption ägt rum, får utskottet, som anser att i nu föreliggande fall
föreligga liknande skäl som de, vilka föranledde berörda medgivande, tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framlagda förslag
beträffande änkan Adolfsson. För att hon icke må försättas i en gynnsammare
ställning än den, som skulle tillkommit henne, därest adoption ägt
rum, lärer, såsom även i riksdagens förenämnda beslut förutsattes, prövning
beträffande förordningens tillämplighet i övrigt böra i vanlig ordning verkställas
av vederbörande myndighet. Därest ersättning beviljas, torde densamma
böra utgå från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ersättning för skada till följd av olycksfall utav här avsedd art.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

Utskottet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

6:o.

Ang. I punkten 3 av en till riksdagen den 15 mars 1929 avlåten proposition

llln^åt fTd nr kar Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt ut distriktsvete-

drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreSchagerstrfms
riksdagen medgiva, att f. d. distriktsveterinären Ludvig Schager änka.

ströms änka Hilma Schagerström må mot erläggande till statens pensionsanstalt
av 3,258 kronor jämte den ränta därå, som pensionsanstalten
bestämmer, förklaras berättigad att, utöver den pension från anstalten, som
hon enligt gällande bestämmelser äger uppbära, från och med den 1 maj
1928 komma i åtnjutande av ytterligare pension, så att det pensionsbelopp,
som hon från pensionsanstalten sammanlagt årligen erhåller, uppgår till

1.000 kronor.

Hos Kungl. Maj:t har f. d. distriktsveterinären Ludvig Schagerströms
änka Hilma Schagerström gjort framställning om erhållande av högre pension
mot erläggande av viss engångsavgift.

Till stöd för sin framställning har sökanden anfört följande:

Ettdera av åren 1920 eller 1921 hade sökandens man erhållit meddelande
från statens pensionsanstalt, att full familjepension kunde erhållas mot inbetalande
av engångsavgift. Storleken av denna avgift hade icke då uträknats
för varje särskild pensionstagare. Enligt distriktsveterinären Schagerströms
beräkningar skulle densamma hava uppgått till mellan 7,000 och

8.000 kronor, en summa som vid ifrågavarande tidpunkt varit för kännbar
att anskaffa. Enligt vad sökanden numera inhämtat från pensionsanstalten,
skulle engångsavgiften emellertid utgjort allenast 3,258 kronor. Att avgiften
icke tidigare erlagts hade sålunda berott på misstag rörande dess storlek.
Genom utfallen livförsäkring efter sin man, som avled den 12 april 1928,
vore sökanden i stånd att betala engångsavgiften jämte tillkommande ränta.
För sökanden, som vore över 65 år gammal samt sjuklig och på grund därav
oförmögen till förvärvsarbete, vore angeläget att ernå en dylik rätt för
erhållande av betryggande familjepension. Den efter distriktsveterinären
Schagerström upprättade bouppteckningen utvisade en behållning i boet av
3,450 kronor, därav livförsäkring å 3,000 kronor.

I infordrat utlåtande har medicinalstyrelsen hemställt om bifall till sökandens
framställning.

Statens pensionsanstalt har anfört följande.

Den beräknade engångsavgiften för distriktsveterinären Schagerström hade
utgjort 16,790 kronor för tjänstepensionen, därav 6,905 kronor hade varit
Schagerströms egen andel och återstoden huvudmannens, samt 3,258 kronor
för familjepensionen. Schagerström hade således haft att själv betala tillhopa
10,163 kronor, som kunnat uttagas hos honom genom årliga löneavdrag
å 3,503 kronor under tiden från 1920 års ingång, då han inträdde i
pensionsanstalten, till den 25 mars 1923, då han uppnådde pensionsåldern.

1 Beträffande punkterna 1 och 2 av prop. nr 202, se utlåtande nr 26, punkterna 37 och 88.

Bmikoutskottets utlåtande Nr 24.

9

Han hade funnit dessa löneavdrag för betungande och hade på begäran erhållit
befrielse från dem. Troligen hade Schagerström varit i stånd att erlägga
enbart engångsavgiften för familjepension, utgörande ej fullt tredjedelen
av hela den engångsavgift, som han haft att själv betala. Möjligen
hade han dock ej känt till sin rätt att göra en dylik uppdelning. Hade
denna engångsavgift erlagts, skulle sökandens pension blivit 1,000 kronor i
stället för 211 kronor.

Ifrågavarande ansökan ginge nu ut på att genom erläggande av sistnämnda
avgift av 3,258 kronor förskaffa sig en pensionstillökning av 789
kronor för att erhålla full pension.

Med hänsyn till bestämmelserna i det för pensionsanstalten gällande reglementet
funne anstalten sig förhindrad tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har gjort följande uttalande.

Såsom statens pensionsanstalt framhållit funnes givetvis i anstaltens reglemente
intet stöd för sökandens framställning, men med hänsyn till föreliggande
omständigheter måste starka billighetsskäl anses föreligga för att
tillmötesgå framställningen. Statskontoret ville därför ifrågasätta, huruvida
icke genom framställning till riksdagen medgivande borde för sökanden
utverkas att genom inbetalning på sätt hon erbjudit bereda sig ökad pension
från statens pensionsanstalt.

Departementschefen har omnämnt, att Kungl. Maj:t med riksdagens (riksdagens
skrivelse 1921 nr 251) tillstånd medgivit änkorna efter två distriktsveterinärer,
som icke varit delägare i statens pensionsanstalt, att mot erläggande
av vederbörliga engångsavgifter till pensionsanstalten därifrån
erhålla familjepension med belopp, som överensstämde med anstaltens reglemente.
För egen del har departementschefen funnit billigt, att även ifrågavarande
framställning vunne bifall.

Utskottet finner det av principiella skäl synnerligen betänkligt att, såsom
i propositionen föreslås, efter en befattningshavares död medgiva inbetalning
av retroaktivavgifter, som befattningshavaren själv icke ansett sig
böra erlägga och varigenom befattningshavarens efterlevande skulle tillförsäkras
förhöjda pensionsförmåner. Ett bifall till den nu föreliggande framställningen
skulle enligt utskottets mening kunna medföra icke önskvärda
konsekvenser. På grund härav och under framhållande att statens pensionsanstalt
avstyrkt bifall till framställningen har utskottet icke kunnat
biträda Kungl. Maj:ts förslag. Vad beträffar de i propositionen åberopade
precedensfallen, äro dessa enligt utskottets uppfattning ej fullt jämförliga
med det nu förevarande, enär det i dessa fall gällde änkor, vilkas
män saknat möjlighet att själva genom erläggande av avgifter grundlägga
pensionsrätt för sina efterlevande i statens pensionsanstalt.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke må
av riksdagen bifallas.

Utskottet.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

B. Militära pensionsväsendet.

7:o.

Ang. I en till riksdagen avlåten, den 18 januari 1929 dagtecknad proposition nr 22
^bstttringåt har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsunderofficcren
protokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medaVvid
flottan1 siva, att underofficeren av 3:e graden vid flottan Einar Ferdinand Broman
E.F. Broman, må från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger rum,
under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring till belopp av 900
kronor för år räknat, att åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 15 juni 1922 (nr 335) med grunder för pensionsförbättring åt
officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare vid armén
och marinen och utgå från anslag, som är eller må varda beviljat till pensionsförbättring
för viss personal vid marinen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Broman, som är född den 25
maj 1892, den 19 oktober 1923 blivit skadad genom olycksfall under tjänstntövning;
att han därefter genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t medgivits
kvarstå i tjänst intill den 22 februari 1929; att han förklarats berättigad
att från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten
ägde rum, uppbära pension jämte fyllnadspension, pensionstillägg och pensionsförhöjning
med sammanlagt 1,440 kronor, men att han, som komme
att avgå före uppnådd pensionsålder, icke ägde rätt att uppbära någon
pensionsförbättring; att sannolika skäl talade för att han ådragit sig kroppsskada
under utövande av kronans tjänst; samt att han för framtiden är
oförmögen till militärtjänstgöring.

Direktionen över flottans pensionskassa har meddelat, att därest Broman
beviljades pensionsförbättring med samma belopp, som åtnjötes av underofficer
av 3:e graden, till honom skulle komma att utgå dylik förmån med
900 kronor för år.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

utskottet. I ett flertal fall, likartade med det nu föreliggande, har riksdagen medgivit,
att pensionsförbättring finge utgå, oaktat vederbörande pensionstagare
ej uppfyllt föreskrivna villkor för åtnjutande av dylik förmån. Under
sådana förhållanden har utskottet funnit sig böra tillstyrka bifall till ifrågavarande
förslag om pensionsförbättring åt Broman.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition må av
riksdagen bifallas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

11

8:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 105 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förra sömmerskan vid Svea livgardes intendentur verkstäder
Hilda Maria Lundahl må för erhållande av förtidspension enligt de
i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning
åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen
angivna grunder tillgodoräknas den tid hon, utan att hava haft anställning
i statens tjänst, varit uteslutande sysselsatt med arbete för kronans räkning.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement hava i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 7 februari 1928 meddelat, att sekundchefen för Svea
livgarde uti en till statskontoret ställd skrivelse den 8 augusti 1927 hemställt,
att förtidspension måtte beredas sömmerskan vid regementets intendenturverkstäder
Hilda Maria Lundahl med belopp av 712 kronor, beräknat
efter en anställningstid av 28 år.

I gemensam skrivelse till statskontoret den 20 september 1927 hade arméförvaltningens
intendents- och civila departement tillstyrkt beviljande av
förtidspension åt Lundahl med av sekundchefen föreslaget belopp. Genom
beslut den 10 januari 1928 hade Lundahl av statskontoret tillerkänts förtidspension
med ett belopp av allenast 572 kronor, synbarligen på grund av
att statskontoret icke ansett de anställningstider, tillhopa 10 år, under vilka
Lundahl enligt framställningen bilagda intyg utfört arbete vid Svea artilleriregementes
intendenturverkstäder och Göta livgardes skrädderiverkstad,
hänförliga till anställningstid i statens tjänst.

Beträffande Lundahls arbete vid Göta livgardes skrädderiverkstad hade
visserligen sekundchefen för Svea livgarde i skrivelse till intendentsdepartementet
uttalat, att tvekan kunde råda, huruvida ifrågavarande arbete skulle
kunna anses hänförligt till arbete i statens tjänst, men då arbetet utförts
för kronans räkning med kronans materialier och i kronans lokaler, ansåge
departementen jämväl den tid, Lundahl utfört detta arbete, böra medräknas
i den anställningstid, som skulle läggas till grund för bestämmande av
hennes förtidspension. Departementen vidliölle sålunda sin uppfattning, att
Lundahl bort tillerkännas förtidspension med 712 kronor.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har därvid anfört i huvudsak
följande:

Vid beviljande av förtidspension åt Lundahl hade statskontoret endast
tillgodoräknat henne tiden från och med den 2 april 1909, då hon varit
anställd vid Svea livgardes skrädderiverkstad, eller sålunda 18 år. Då vid
förtidspensions fastställande hänsyn endast finge tagas till anställningstid i
statens tjänst, hade statskontoret icke ansett sig kunna för pension tillgodoräkna
henne den tid, då hon under åren 1898—1902 och 1904—1908 arbetat
å Svea artilleriregementes och Göta livgardes skrädderiverkstäder och därvid,
såsom framginge av lämnade intyg och av statskontoret under hand inhämtade

Ang.

medtj ivande
för f. sömmerskan
H. M.
Lundahl att
för erhållande
av förtidspension
tillgodoräkna
sig viss
tj ä nstgöringatid.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

rätt för sex
musikanförare
att uppbära
musikfanjunkares

pension.

upplysningar, varit anställd och avlönad av vederbörande mästare. Emellertid
hade riksdagen i ett flertal fall på därom av Kungl. Maj:t gjord framställning
medgivit, att pension finge utgå till arbetare, vilka visserligen icke
varit direkt anställda i statens tjänst men som i egenskap av entreprenörer
eller hos dem anställda under lång tid uteslutande varit sysselsatta med
arbete för statens räkning. Vid sådant förhållande ansåge statskontoret det
vara med billighet överensstämmande, att åtgärder vidtoges för att Lundahl
finge för pension tillgodoräkna jämväl den tid, hon utfört arbete vid Svea
artilleriregemente och Göta livgarde.

Departementschefen har för egen del anfört:

»Liksom myndigheterna finner jag billighetsskäl tala för att de tidsperioder,
Lundahl — ehuru icke anställd i statens tjänst — varit uteslutande
sysselsatt med arbete för kronans räkning, må tillgodoräknas henne för
erhållande av ytterligare förtidspension. Den närmare prövningen av ifrågavarande
tjänstgöringstids längd samt pensionsbeloppets bestämmande torde,
liksom avgörandet av frågor rörande förtidspension i allmänhet, böra ankomma
på statskontoret.»

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har utskottet ansett sig böra
biträda Kungl. Maj:ts förslag i förevarande ärende. Utskottet hemställer
förty,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må av
riksdagen bifallas.

9:o.

I en inom andra kammaren av herr Lindberg väckt motion nr 164 har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att musikanförarna S. R. Strömberg,
L. TF. Smith, A. J. Ferry, A. A. M. Carell, R. 1. O. Wennerholm och G.
A. TF. Abrahamsson skola vara berättigade att uppbära musikfanjunkares
pension; samt att pensionen för de fyra förstnämnda musikanförarna måtte
utgå från och med den 1 juli 1929».

Till stöd för detta förslag har i motionen anförts följande:

»Här nedan uppräknade pensionerade musikanförare ha under sin tjänstetid
inom armén åtnjutit musiksergeants lön och musikfanjunkares tjänsteställning,
beroende på att ingen stat för musikfanjunkare funnits vid
kårerna:

T. 4 Strömberg, S. R., pensionerad den 13 november 1920. Tjänstetid
37 år, därav 13 som musikanförare. Organistexamen.

T. 3 Smith, L. TF., pensionerad den 16 december 1922. Tjänstetid 35 år,
därav 23 som musikanförare. Musikdirektörsexamen.

T. 6 Ferry, A. J., pensionerad den 3 juli 1923. Tjänstetid 33 år, därav
13 som musikanförare. Musikdirektörsexamen.

T. 5 Carell, A. A. M., pensionerad den 18 november 1925. Tjänstetid 35
år, därav 20 som musikanförare. 3 års studier vid musikakademien i musikteori
och violinspelning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

13

Till övergångsstat överförda:

T. 2 Wennerholm, R. I. O., uppnår pensionsålder 1929.

T. 1 Abrahamsson, G. A. TV., uppnår pensionsålder 1930.

För ovan uppräknade musikanförare beräknas sergeants pension. Med hänsyn
till det krävande arbete och det ansvar, som påvilat musikanförarna
och som givetvis varit betydligt större än beträffande övriga musikunderofficerare,
skulle, enligt min mening, det varit befogat, att löneförmånerna
varit större än för sistnämnda befattningshavare. I konsekvens härmed är
en pensionsförmån, jämställd med musikfanjunkares, ett rättvist anspråk.
Till den ende musikanförare, som nu finnes vid trängkår, nämligen vid
Skanska trängkåren, utgår numera fanjunkares lön, och pensionen kommer
att rättas därefter.

Kostnaden för en reglering uppåt av pensionen för de sex av mig angivna
musikanförarna skulle komma att uppgå till 480 kr. pr befattningshavare.
Med hänsyn till att beloppet är så jämförelsevis ringa och att det
icke kan bli fråga om flera befattningshavare, bör någon tveksamhet icke
kunna rada om lämpligheten att bereda ifrågavarande musikanförare en
ökad pensionsförmån, av vilken de otvivelaktigt äro i hög grad förtjänta.»

Utskottet tillåter sig till en början erinra, att vissa frågor rörande musiksergeanters
ställning i pensionshänseende under senare år vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1923 års riksdag väcktes sålunda motionsvis ett förslag (motion II:
7), som gick ut på, att musiksergeant skulle mot erliiggande av högre pensionsavgifter
berättigas att vid avgång ur tjänst erhålla pensionsförmåner
till samma belopp, som tillkomme musikfanjunkare. Efter att i ärendet
hava inhämtat utlåtanden av direktionen över arméns pensionskassa, arméförvaltningens
civila departement och statskontoret fann sig bankoutskottet
i avgivet utlåtande (nr 30) böra avstyrka bifall till den väckta motionen.
Såsom skäl för sin ståndpunkt i ämnet anförde utskottet bland annat,
att det visserligen icke kunde förnekas, att musikunderofficerarna i jämförelse
med övriga underofficerare intoge en mindre gynnsam ställning i
löne- och pensionshänseende, men att förslaget om rätt för musiksergeanter
att förvärva pensionsrätt beräknad efter fanjunkares lön dock måste ur
principiella synpunkter väcka starka betänkligheter. För befattningshavare
i allmänhet inom statsförvaltningens olika grenar gällde nämligen, att pension
tillmättes i förhållande till lönen inom den lönegrad, till vilken vederbörande
befattning vore hänförd. Denna princip borde enligt utskottets
mening alltjämt upprätthållas. Att befattningshavarna i fråga enligt motionärens
förslag skulle hava att för den större pensionen erlägga förhöjd
pensionsavgift, syntes icke utgöra tillräcklig grund för ett frångående av
berörda princip, då ju tjänstepensionen, i motsats till familjepension, till
väsentlig del bestredes av statsmedel.

I enlighet med utskottets hemställan blev motionen av riksdagen avslagen.

Vid 1927 års riksdag väcktes därefter en motion (II: 64), vari hemställdes
om medgivande, att musiksergeanter, vilka avgått ur tjänst med ålders -

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

pension efter det 1914 års härordning trätt i kraft, måtte erhålla pensionsförmåner
i likhet med musikfanjunkare. Till stöd för detta yrkande framhölls,
bland annat, att genom den år 1925 beslutade organisationen av försvarsväsendet
förbättrade befordringsförhållanden inträtt för musikunderofficerarna
samt att till följd härav de musikunderofficerare, som icke uppnådde
pensionsåldern före genomförandet av den nya härordningen, komme
att erhålla en gynnsammare ställning i pensionshänseende. Det syntes emellertid
motionären vara billigt, att en förbättring av pensionsförmånerna
bereddes även för de musikunderofficerare, som redan nödgats avgå ur tjänst
och därvid varit berättigade endast till sergeants pension.

I sitt över sistnämnda motion avgivna utlåtande (nr 20) anförde bankoutskottet,
att utskottet i viss mån behjärtade syftet med den väckta motionen,
men att utskottet likväl av principiella skäl icke ansett sig kunna biträda
motionärens förslag. Utskottet ville ock erinra, att — efter det frågan om
musikunderofficerarnas pensionsförmåner vid 1923 års riksdag varit föremål
för behandling — en allmän reglering av pensioner utav äldre typ genomförts
enligt beslut av 1925 års riksdag. Denna pensionsreglering, som jämväl
tillgodokommit de militära beställningshavare, vilka ej erhållit pensionsförbättring
enligt de av 1922 års riksdag antagna grunderna, innebure i
princip, att å oreglerade pensionsbelopp utginge pensionsförliöjning med
hälften av skillnaden mellan å ena sidan den författningsenligt utgående
oreglerade pensionen och, å andra sidan, det belopp, som utgjorde eller beräknades
motsvara nyreglerad pension för befattningshavare i samma tjänsteställning.
Att statsmakterna skulle, utöver den allmänna pensionsförhöjning
som sålunda utginge, för viss grupp av f. d. befattningshavare bevilja
särskild pensionsförliöjning, hade utskottet ansett sig icke kunna förorda.

Under nu angivna förhållanden fann utskottet sig böra avstyrka bifall
till den väckta motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet
hemställt.

Vid 1928 års riksdag väcktes en motion (11:186), vari hemställdes, att
musikunderofficerare, som uppbure allenast musiksergeants pension, vid uppnådda
60 levnadsår måtte tilldelas pensionsförbättring av sådan storlek, att
sammanlagda pensionsbeloppet motsvarade musikfanjunkares pensionsförmåner.

Efter att i ärendet hava inhämtat avstyrkande yttranden av arméförvaltningens
civila departement och statskontoret hemställde bankoutskottet i
sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 21) på närmare angivna skäl, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan
bifölls av riksdagen.

över den nu föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning
införskaffat utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört direktionen över
arméns pensionskassa samt arméförvaltningens civila departement.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

15

Direktionen över arméns pensionskassa har i ärendet yttrat följande:

Av de i motionen angivna musikanförarna hava musikfanjunkarna S. E.
Strömberg och L. W. Smith samt musikdirektören A. J. Ferry genom direktionens
över arméns pensionskassa beslut den 17/7 1920, 712 1922 och 6/,.
1923 såsom vid avskedet innehavare på stat av musiksergeantsbeställning
av l:a klass vid trängen med lön, Strömberg efter 1921 års stat av 900
kronor och de båda övriga i 2:a lönegraden, löneplan Uo efter det från och
med år 1922 gällande militära avlöningsreglementet av år 1921, tillerkänts
från och med respektive 1920, 17/,., 1922 och 7, 1923 vardera en årlig
pensionsförmån av 1,910 kronor, vilken pension från och med den 1 juli
1925 jämlikt direktionens beslut samma dag förhöjts till 2,160 kronor i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925 om ny pension
för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst in. il. pensionärer.

Genom direktionens beslut den 21/]0 1925 har vidare musikfanjunkaren
A. A. M. Carell, som då på stat innehade musiksergeantsbeställning av l:a
klass med lön i 2:a lönegraden, löneplanen Uo i 1921 års militära avlöningsreglemente,
från och med den ll''/n 1925 tillerkänts en författningsenlig
pension av 2,160 kronor årligen.

Beträffande de två övriga, ännu i tjänst varande musikfanjunkarna, E.
I. O. Wennerholm och G. A. W. Abraliamsson, hava dessa från å aktiv stat
innehavande musiksergeantsbeställning av l:a klass vid trängen med lön i
2:a lönegraden, löneplan Uo, från och med den 1 januari 1928 tvångsvis
överflyttats till dylik beställning å övergångsstat vid trängen och bliva, den
förre den 6 december 1929 och den senare den 20 augusti 1930, berättigade
att från och med dagen näst efter erhållet avsked vardera tillträda en årlig
pensionsförmån av 2,160 kronor.

Då den författningsenliga årliga pensionsförmånen för en musikfanjunkare
på stat utgör 2,544 kronor, skulle alltså ett bifall till motionen komma att
medföra en ökad pensionskostnad av högst 2,304 kronor för år, eller 384
kronor för en var av dem.

Då emellertid ett bifall till motionen säkerligen skulle komma att föranleda
anspråk på pension, motsvarande tjänsteställning, från en del såväl
avskedade som i tjänst varande befattningshavare vid armén och dessutom
innebära en avvikelse från den i pensioneringsgrunderna för arméns befäl
med vederlikar förefintliga bestämmelsen, att pensionsförmånerna alltid skola
beräknas på den vid avskedet innehavande beställning åtföljande lönen, anser
sig direktionen icke för sin del kunna förorda bifall till den i motionen
gjorda framställningen, i synnerhet som, enligt vad av motionen framgår,
någon utredning om ömmande skäl i de föreliggande fallen icke ägt rum.

Arméförvaltningens civila departement har till eu början hänvisat till
vad departementet i avgivna yttranden anfört i anledning av ovanberörda
vid 1923 och 192S års riksdagar motionsvis väckta förslag samt därefter
rörande den nu föreliggande motionen anfört följande:

Departementet vill allenast framhålla, att det skäl, som i motionen åberopats
såsom stöd, varför de omnämnda fyra frän trängtruppförband pensionerade
musiksergeanterna, respektive de två musiksergeanterna på övergångsstat
vid trängen skulle givas en särställning i pensionshänseende, eller
den omständigheten, att vederbörande tjänstgjort såsom musikledare (»musikanförare»),
enligt departementets mening icke synes böra föranleda medgivande
av någon dylik särställning. Med den organisation av musik -

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

viss ersättning
till förre
officersaspi •
ranten P. A.
Afzelius.

kårerna vid trängens truppförband, som gällde då 1914 års härordning ägde
tillämplighet, torde nämligen aldrig hava avsetts att pålägga vederbörande
musiksergeanter vid vapenslaget arbetsuppgifter, motsvarande dem, som tillkommit
innehavarna av de på åtskilliga andra truppförhandsstater uppförda
musikfanjunkarbeställningarna.

Vidare anser departementet sig böra erinra därom, att under den tid, då
nyssnämnda härordning gällde, även vid artilleriet och fortifikationen funnos
truppförband (Gotlands artillerikår och fälttelegrafkåren), för vilkas musikkårer
i stat icke uppförts någon beställning, hänförlig till högre lönegrad
än den för musiksergeant tillämpliga.

Slutligen torde böra beaktas, att ett bifall till motionen synes kräva en
undersökning, om icke bland med pension avgångna musiksergeanter respektive
till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare kunna
finnas andra än de i motionen omnämnda, vilka vid avskedstillfället varit
eller framdeles bliva med dem likställda i det av motionären åberopade hänseendet.
Någon dylik undersökning kan emellertid icke göras av departementet,
enär det icke handlägger ärenden om pension till musikunderofficerare.

På anförda skäl anser departementet sig dock, oberoende av utfallet av
den antydda undersökningen, böra såsom sin uppfattning uttala, att motionen
icke synes böra vinna riksdagens bifall.

Statskontoret har för egen del allenast åberopat vad direktionen över
arméns pensionskassa samt arméförvaltningens civila departement i ärendet
anfört.

Lika med de hörda myndigheterna måste utskottet ställa sig avvisande
till motionärens förslag. Ett bifall till detta förslag skulle innebära avsteg
från den princip, på vilken pensioneringen av statsjänstemän allmänt vilar,
nämligen att pensionsförmånen avväges i viss relation till lönen å innehavd
befattning, och ett beslut i enlighet med motionärens yrkande skulle därför
vara ägnat att medföra konsekvenser av icke önskvärd art.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 164 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

10:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition nr 47
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att till förre officersaspiranten Per Afze Afzelius må
— utan hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från
och med den 1 januari 1929 från beväringsmanskapets invalid- och pensions -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

17

fond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Afzelius, som den 26 juni 1915
inryckt till värnpliktstjänstgöring vid Hallands regemente och den 20 oktober
samma år vunnit inträde å officersaspirantskolan å Karlsborg, under sistnämnda
tjänstgöring — troligen i mars 1916 — befunnits lida av lungtuberkulos;
att han åtnjutit underhåll och vård genom militär myndighets försorg
till och med den 8 april 1916, vid vilken tidpunkt även hans avlöning av
statsmedel upphört att utgå; att han den 21 februari 1917 blivit, såsom till
tjänst vid rikets försvar oförmögen, frikallad från värnpliktens vidare fullgörande;
att han, enligt intyg från Fagereds sanatorium av den 10 november
1927, på grund av lungtuberkulos vårdats därstädes vid upprepade tillfällen
under åren 1920, 1923, 1924 och 1925 samt undergått ambulatorisk forlaninibehandling;
att han under tiden 31 oktober 1920—6 juli 1921 vårdats å
sanatorium i Davos; samt att han, enligt egen uppgift, alltjämt undergår
behandling för ifrågavarande sjukdom, som åsamkat honom avsevärda ekonomiska
svårigheter.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande den 7 februari 1928
meddelat, att därest Afzelius inom föreskriven tid gjort framställning om
ersättning i anledning av sjukdomen, han av riksförsäkringsanstalten skulle
hava tillerkänts ersättning jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i åtskilliga fall meddelat
dispens från de i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgade preskriptionsbestämmelserna.
Efter den år 1920 vidtagna utsträckningen av preskriptionstiden
från 2 till 3 år har dylik dispens i regel förekommit endast i
sådana den äldre preskriptionsbestämmelsen underkastade fall, i vilka ersättningsanspråket
likväl gjorts gällande inom den tid, som sedermera stadgats,
eller 3 år. Emellertid hava i vissa fall särskilda omständigheter ansetts
böra föranleda till dispens, oaktat även sistnämnda tidsgräns överskridits.
Så har varit fallet, då förhållandena synts giva vid handen, att särskild
undersökning enligt 11 § i berörda förordning bort äga rum men av vederbörande
militärbefäl underlåtits. I det fall, varom nu är fråga, synes anledning
hava förelegat till dylik undersökning. Med hänsyn härtill och
på grund av vad i övrigt i ärendet åberopats har utskottet ansett sig böra
biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

ftihang till riksdagens protokoll 1920 S sand. 16 höft. CSr 2i.) 2

Utskottet.

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

viss ersättning
till
I. N. Käck.

Utskottet.

ll:o.

Under punkten 2 av samma proposition nr 47 liar Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att till Ivar Napoleon Käck må — utan hinder därav
att framställning om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskri
ves i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring •— från och med den 1
januari 1929 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan
anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Käck under fullgörande av sin
värnplikt vid Västmanlands regemente under tiden 31 november 1916—12
oktober 1917 kommenderats till tjänstgöring i Boden från och med den 12
juli till och med den 16 september sistnämnda år; att han under denna
tjänstgöring ådragit sig en förkylning, för vilken han vårdats å garnisonssjukhuset
i Boden; att han några dagar efter sin återkomst till Västerås
åter insjuknat och intagits på regementets sjukhus för inflammation i högra
lungsäcken med utgjutning; att han kvarlegat å nämnda sjukhus till den
12 oktober 1917 och därefter vårdats en tid i sitt hem; att han åren 1918,
1921, 1922 och 1923 blivit opererad för tuberkulösa svulster; att han den 2
mars 1925 intagits för vård å tuberkulossjukhuset i Kopparberg, varifrån
han utskrivits den 22 augusti samma år; att han vid flera tillfällen sedan
år 1927 undergått röntgenbehandling vid länslasarettet i Örebro för tuberkulösa
svulster; samt att han från den 4 september 1927 varit urståndsatt att
arbeta.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 26 juni
1928 meddelat, att därest Käck inom föreskriven tid gjort framställning
om ersättning i anledning av sjukdomen, han av riksförsäkringsanstalten
skulle hava tillerkänts ersättning jämlikt förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Ehuru i detta fall icke synas kunna anföras omständigheter av samma
art som de under närmast föregående punkt åberopade, har utskottet likväl,
med hänsyn till föreliggande, i hög grad ömmande omständigheter, funnit
sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Majrts förslag.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskotiets utlåtande Nr 24.

19

12:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 107 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att till Sigfrid Israelsson må — utan hinder därav att framställning
om ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1929 från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill
han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Israelsson under fullgörande av
sin värnpliktstjänstgöring vid Västmanlands regemente under tiden 16 maj
—1 oktober 1919 insjuknat i lungsäcksinflammation, för vilken sjukdom han
från och med den 13 augusti till och med den 1 oktober nämnda år vårdats
dels å Eommehed, dels å Västmanlands regementes sjukhus i Västerås; att
han för närvarande lider av lungtuberkulos; samt att vederbörande regementsläkare
för sin del uttalat, att, ehuru av tillgängliga handlingar ej kunnat
bedömas, huruvida Israelssons sjukdom uppkommit på grund av militärtjänstgöringen,
intet likväl motstrede antagandet, att hans lungtuberkulos
utvecklats i anslutning till den under militärtjänstgöringen uppkomna lungsäcksinflammationen.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet den 14 december
1928 meddelat, att därest Israelsson inom föreskriven tid gjort framställning
om ersättning i anledning av sjukdomen, han skulle av riksförsäkringsanstalten
hava tillerkänts ersättning jämlikt förordningen den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet.

Under hänvisning till vad utskottet yttrat under punkten 10 i det föregående
får utskottet, som icke haft anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj-.ts ifrågavarande
proposition.

Ang.

viss ersättning
till S.
Israelsson.

Utskottet.

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

ersättning åt
värnpliktige
J. R Fogelqvist
i anledning
av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

13:o.

I en inom första kammaren under nr 154 väckt motion liar herr Ström
hemställt, »att riksdagen må medgiva, att värnpliktige nr 328 38/22 John
Rudolf Fogelqvist tillerkännes ersättning enligt bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, oberoende av att ansökningen ej inkommit i föreskriven
tid».

Till stöd för yrkandet har motionären anfört följande:

»Värnpliktige nr 328 38/22 John Rudolf Fogelqvist, vilken fullgjort sin
första militärtjänstgöring vid kustartilleriet — K. A. I. — 1922—1923,
ådrog sig därvid varbildning i lungsäcken, för vilken åkomma han blev
opererad den 8 januari 1923. Några dagar därefter, eller den 17 i samma
månad, uppstod blodpropp i ena benet. I december månad 1924 måste
Fogelqvist intagas på sjukhuset i Mariestad för öppet bensår och konstaterades
därvid, att detta var en följdsjukdom av blodproppen. Efter en månad
var såret läkt men gick åter upp under repetitionsövningen år 1925. Från
denna tid har hans sjukdom varit och förblivit ganska svårartad.

Fogelqvist har tidigare haft anställning som glasblåsare vid Årnäs glasbruk,
men på grund av sin sjukdom har han måst upphöra med denna sin sysselsättning
och kan numera endast utföra arbete av allra lättaste slag, vilken
giver honom ringa inkomst.

I hopp om att bliva frisk uraktlät Fogelqvist att i föreskriven tid söka
ersättning hos riksförsäkringsanstalten, och sedan han numera gjort en
sådan framställning och denna ej kunnat beviljas, har jag härmed velat
föra hans ersättningsanspråk inför riksdagen.»

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att efter det Fogelqvist i april 1927
gjort framställning om ersättning i anledning av den iråkade sjukdomen,
utredning i ärendet verkställts, därvid vederbörande militärläkare i avgivet
utlåtande på följande sätt sammanfattat sin uppfattning rörande sjukdomen:

»Patienten sjuknar i en akut infektionssjukdom under militärtjänstgöring
och under följdsjukdomen härefter uppstår blodpropp i vänster ben.
Efter hemkomsten kan han arbeta cirka juli 1923—februari 1925 (alltså
drygt 1 Va år). Sedermera får han mer konstanta besvär, för vilka han
under fullgörande av återstående militärtjänst vårdas. Dessa besvär synas
mig till en viss grad härleda sig från den genomgångna blodproppen, och
då denna var en följd av den akuta förkylningssjukdomen, får jag som
min åsikt uttala:

att militärtjänsten synes till en viss grad hava bidragit till uppkomsten
av dessa hans numera mer konstanta besvär.»

Genom beslut den 14 september 1927 förklarade sig riksförsäkringsanstalten,
enär sökanden icke gjort framställning om ersättning inom den tid,
som föreskrivits i förordningen den 18 juni 1909, icke kunna upptaga ersättningsanspråket
till prövning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

21

På begäran av utskottet har statskontoret anbefallts att, efter hörande av
riksförsäkringsanstalten och marinförvaltningen, avgiva och till utskottet
inkomma med utlåtande över ifrågavarande motion.

Marinförvaltningen har i ärendet hört chefen för Vaxholms kustartilleriregemente,
som anfört bland annat följande:

Fogelqvist inryckte till tjänstgöring den 9 oktober 1922, varefter han
kommenderades till allmän militär utbildningskurs. Intill dess han inlades
å härvarande sjukhus den 24 november, var han kommenderad såsom handräckningskarl
hos olika uppbördsmän efter nämnda utbildningstids slut.

Av läkaren var Fogelqvist under tiden den 24—27 oktober befriad från
ansträngande rörelser med benen och var intagen å härvarande sjukhus under
tiden den 24 november—18 december, varefter han avpolletterades till Garnisonssjukhuset
den 19 december. Efter återkomsten därifrån den 9 maj
1923 blev han befriad från all tjänst till utryckningsdagen den 18 samma
månad.

Under repetitionsövningen 1925, till vilken inryckningen ägde rum den
25 augusti, deltog Fogelqvist i övningar t. o. m. den 31 augusti, vilken
sistnämnda dag han dock varit kommenderad på vakt. Den 1 september
befriades han från all ansträngande tjänst till utryckningsdagen den 30
september. Under tiden den 4 september—11 september var han intagen å
regementets sjukhus.

Militärersättningsförordningens föreskrift, att ersättningsanspråk för ådragen
skada eller sjukdom skall göras inom tre år från det tjänstgöringen upphörde,
avser givetvis den tjänstgöringsperiod, under vilken skadan eller
sjukdomen uppstod, varför riksförsäkringsanstaltens beslut förvisso är i full
överensstämmelse med förordningen, men torde — på det i motionen angivna
skälet, att Fogelqvist uraktlåtit att efter första tjänstgöringens slut i föreskriven
tid söka ersättning under förhoppning om tillfrisknande — det
möjligen kunna tänkas, att Fogelqvist varit i den tanken, att tiden för
ersättningsanspråkets framförande räknades från sista fredstjänstgöringens
(repetitionsövningens) slut, om sjukdomen då alltjämt var bestående, i vilket
fall ansökan skulle hava inkommit inom författningsenlig tid med som
sannolik följd ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909. Med hänsyn
till denna eventualitet och till de i motionen nämnda bevekande omständigheterna
synes den motionsvis gjorda framställningen om ersättning vara
behjärtansvärd.

För egen del har marinförvaltningen, under hänvisning till regementschefens
yttrande, förklarat sig intet hava att därutöver tillägga i ärendet.

Riksförsäkringsanstalten har, efter erinran om ärendets tidigare behandling,
yttrat följande:

För den händelse det skulle anses skäligt, att — utan hinder därav, att
framställning om ersättning i förevarande fall icke gjorts inom föreskriven
tid — sökanden bereddes ersättning jämlikt grunderna för förordningen den
18 juni 1909, därest hans ifrågakomna militärtjänstgöring skäligen kunde
anses hava bidragit till den sjukdom, varav han lider, har riksförsäkringsanstalten
verkställt utredning i sistnämnda hänseende. Därvid har riksförsäkringsanstalten
efter inhämtat yttrande från en av sina biträdande läkare,
professorn P. Haglund, funnit sökanden hava ådragit sig ifrågavarande

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

viss ersättning
åt S. Å.
0. Brate.

sjukdom under sådana omständigheter, att lians militärtjänstgöring skäligen
kan anses liava bidragit till densamma. Om sökanden inom föreskriven
tid gjort framställning därom, skulle riksförsäkringsanstalten sålunda i
anledning av ifrågavarande sjukdom hava tillerkänt honom ersättning jämlikt
berörda förordning den 18 juni 1909.

För egen del har statskontoret anfört, att såvitt statskontoret kunde finna,
omständigheterna vid den sjukdom Fogelqvist iråkat under ifrågavarande
militärtjänstgöring varit sådana, att de bort föranleda vidtagande av undersökning,
som omförmäldes i § 11 av förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
För bifall till förevarande motion kunde sålunda andragas samma skäl, som
i Kungl. Maj:ts propositioner nr 47 och 107 till innevarande års riksdag
åberopats till stöd för framställningar i liknande syfte. I varje fall syntes
de i ärendet upplysta ömmande omständigheterna tala för bifall till den i
motionen gjorda hemställan.

Den verkställda utredningen utvisar, att i detta fall föreligga omständigheter
av samma art som de, vilka föranlett utskottet att tillstyrka
bifall till den under punkten 10 i det föregående avhandlade framställningen
i ett liknande fall. På grund härav och under hänvisning till
vad utskottet under berörda punkt anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:154, må medgiva, att till John Rudolf Fogelqvist
må — utan hinder därav att framställning om ersättning
icke blivit gjord inom den tid, som föreskrives i
12 § av förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1929 från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna
för nämnda förordning kan anses berättigad.

14:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 155 av herr Norman och den andra inom andra kammaren under nr
262 av herrar Ander och Johansson i Bro, har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att till förre värnpliktige nr 66 53/16 Stig Åke Olof Brate
må — utan hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord
inom den tid, som föreskrivits i § 12 av förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring —
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning,
vartill han kan anses berättigad enligt grunderna för nämnda förordning
eller nu gällande föi''ordning den 18 juni 1927 i samma ämne».

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

23

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionerna med vid desamma
fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Brate, som är född den 8 maj
1896, fullgjorde värnpliktstjänstgöring 1916/1917 vid intendenturkompaniet
i Sollefteå. Under tjänstgöringen var han under vissa tider sjukskriven,
därav den 12—18 maj 1917 för värk i högra fotleden och högra knäleden.
Efter hemförlovningen vårdades han under tiden 6 augusti—8 september
1917 på Norbergs lasarett, varvid sjukdomen antogs vara knäledstuberkulos.
I maj 1918 inryckte Brate till 90 dagars militärtjänstgöring vid Västmanlands
regemente. Efter denna tjänstgöring har han för sjukdom undergått
behandling å olika lasarett och sanatorier samt även varit under vård av
utländska specialister. Enligt av motionärerna lämnad uppgift är Brate fortfarande
alldeles stel i sitt knä, och något hopp om verklig förbättring synes
icke föreligga. Han är, likaledes enligt uppgift i motionerna, numera tillfälligt
anställd i en bank i Stockholm.

I en den 29 maj 1926 dagtecknad skrift anhöll Brate hos riksdagens
militieombudsman om ersättning i anledning av omförmälda sjukdom, som
han skulle hava ådragit sig under sin militärtjänstgöring. Under åberopande
av de preskriptionsbestämmelser, som stadgades i förordningen den
18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring i dess ursprungliga lydelse, meddelade militieombudsmannen,
att den av Brate gjorda framställningen icke kunde föranleda
någon åtgärd från vederbörande myndighets sida.

Härefter gjorde Brate den 2 september 1927 framställning i ämnet hos
Kungl. Maj:t.

Riksförsäkringsanstalten, som avgav infordrat utlåtande i ärendet, anförde
därvid bland annat följande.

Riksförsäkringsanstalten delade den mening, varåt militieombudsmannen
givit uttryck. På grund av ansökningar av liknande art som nu förevarande
hade emellertid Kungl. Maj:t tidigare i vissa fall föreslagit riksdagen
medgiva, att ersättning — utan hinder därav, att framställning
därom icke gjorts inom föreskriven tid — finge utgivas jämlikt grunderna
för 1909 års militärersättningsförordning. Riksdagen hade också i flera fall
medgivit sådan ersättnings utgivande. På grund härav hade riksförsäkringsanstalten
till prövning förehaft frågan, huruvida Brates militärtjänstgöring
skäligen kunde antagas hava bidragit till den knäåkomma, i anledning
varav han ansökt om ersättning, och om Brate sålunda, under förutsättning
att han inom föreskriven tid gjort framställning därom, skulle
hava varit berättigad till erättning jämlikt bestämmelserna i nämnda förordning.
Därvid hade riksförsäkringsanstalten emellertid funnit, att ifrågavarande
militärtjänstgöring, så vitt i ärendet förefintliga handlingar utvisade,
icke skäligen kunde antagas hava bidragit till uppkomsten eller utvecklingen
av den sjukdom, varav sökanden lede. Under åberopande av
vad sålunda anförts hemställde riksförsäkringsanstalten, att förevarande ansökan
icke måtte föranleda någon Kungl. Majtts vidare åtgärd.

Utskottet.

Ang.

understöd
från Vadstena
krigsmanshuskassa
åt f.
soldaten
J. K. Andrén.

Utskottet.

24 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Brates förenämnda ansökning har icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut,
enär Brate den 20 januari 1928 återkallat framställningen.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyst, har utredningen i ärendet
utvisat, att militärtjänstgöringen icke skäligen kan antagas hava bidragit
till uppkomsten eller utvecklingen av den sjukdom, varav Brate lider.
Under sådana förhållanden har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka
bifall till de ifrågavarande motionerna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att före varande motioner I: 155 och II: 262 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

15:o.

I en inom första kammaren av herr Gustafsson, Karl, väckt motion nr
31 har hemställts, »att riksdagen må besluta, att f. d. soldaten Johan Konstans
Andrén från Haurida Norregård i Haurida socken av Jönköpings län
må ifrån Vadstena krigsmanshuskassa erhålla pension såsom om han tjänat
20 år ifrån 20 års åldern räknat.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att Andrén är född den
14 maj 1867 och sålunda omkring 62 år gammal samt att han varit i krigstjänst
såsom soldat vid Jönköpings regemente under tiden 21 oktober 1885
—15 september 1904 eller omkring 18 år 10 månader. Enligt ett den 12
januari 1929 dagtecknat läkarintyg har Andrén vid undersökning befunnits
lida av kronisk hjärt- och kärlsjukdom, till följd varav han har en i hög
grad nedsatt arbetsförmåga. Vice ordföranden i vederbörande kommunalnämnd
har intygat, att Andrén äger en jordbruksfastighet, taxerad till 6,000
kronor. Å lägenheten synes vila en intecknad skuld av 2,500 kronor.

Med hänsyn till Andréns tjänstetid och då han synes vara i små ekonomiska
omständigheter har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att Andrén må förklaras
berättigad till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, oaktat han
icke tjänat kronan under den tid, som är föreskriven för dylik förmån.
Det ifrågasatta underhållet lärer böra utgå från och med den 1 juli 1929.

I enlighet med det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 31,
må medgiva, att förre soldaten vid Jönköpings regemente
Johan Konstans Andrén må från och med den
1 juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder, som om han tjänat
för underhålls erhållande föreskriven tid.

B (inkoutskottets utlåtande Nr 24.

25

16:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 94 har herr Wahlmark hemställt,
»att riksdagen må medgiva, att förre korpralen vid Kungl. Upplands
regemente P. S. Spets må från och med den 1 juli 1929 från Vadstena
krigsmanshuskassa tilldelas underhåll enligt samma grunder, som om han
tjänat för underhålls erhållande föreskriven tid.»

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Av tillgängliga handlingar har utskottet inhämtat, att Johan Petter Spets,
som är född den 22 oktober 1860 och alltså över 68 år gammal, varit i
krigstjänst vid Upplands regemente under tiden 4 april 1883—7 maj 1902
eller omkring 19 år 1 månad. Vederbörande kommunalnämndsordförande
har i avgivet intyg anfört, att Spets, som har en mycket sjuklig hustru att
försörja, på grund av ålderdom och svaghet samt svåra ekonomiska omständigheter
är i stort behov av pension. Vidare har kommunalnämndsordföranden
i fråga om Spets ekonomiska förhållanden meddelat, att Spets
år 1921 av Gimo—österby bruks aktiebolag inköpt ett tidigare av honom
arrenderat hemman i Vendels socken för eu köpeskilling av 30,800 kronor,
att han år 1926 på grund av kroppslig svaghet frånträtt brukningen av
hemmanet och utarrenderat detsamma mot ett årligt arrende av 800 kronor
jämte undantagsförmån av husrum för sig och sin hustru, att å hemmanet,
som nu är taxerat till 20,000 kronor, vilar en intecknad skuld av 15,000
kronor samt att Spets årliga skuldräntor uppgå till ett belopp av 855 kronor.

Med hänsyn till Spets tjänstetid och svaga ekonomiska ställning tillstyrker
utskottet, att han må berättigas till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
såsom om han tjänat kronan under den tid, som för en dylik förmåns
erhållande är föreskriven. Beträffande tidpunkten för underhållets inträdande
har utskottet intet att erinra mot vad motionären föreslagit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion I: 94
må medgiva, att förre korpralen vid Upplands regemente
Johan Petter Spets må från och med den 1 juli
1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll
enligt samma grunder som om han tjänat för underhålls
erhållande föreskriven tid.

Ang.

understöd
från Vadstena
k rigsmanshuskassa
åt f.
korpralen
J. P, Spets.

Utskottet.

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension eller
årligt understöd
åt förre
soldaten J. A.
Wadman.

17:o.

I eu inom andra kammaren av lxerr Mårtensson väckt motion nr 33 har
hemställts, »att riksdagen må besluta tillerkänna f. d. soldaten och handräckningskarlen
vid kungl. Bohusläns regemente Johan Albin Wadman
en årlig pension från den första januari 1929 av 400 kronor jämte dyrtidstillägg,
eller, om detta inte kan beviljas, att han må tillerkännas ett årligt
understöd från Vadstena krigsmanshuskassa».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet tillåter sig erinra, att frågan om pension åt Wadman varit
föremål för behandling av 1926 års riksdag i anledning av ett då genom
motion framställt förslag. Över nämnda motion införskaffade bankoutskottet
utlåtande av arméförvaltningens civila departement, som därvid
anförde följande:

Wadman, som är född den 16 september 1865, anhöll under år 1924 i en
till Kungl. Maj:t ställd skrift att få komma i åtnjutande av understöd, över
vilken skrift arméförvaltningens intendents- och civila departement samt
sjukvårdsstyrelse den 17 juni 1924 avgåvo yttrande. Av ansökningshandlingarna
och den då i ärendet verkställda utredningen framgick,

att Wadman, som den 28 januari 1891 kom i tjänst vid Bohusläns regemente
efter att förut under två år hava varit anställd vid Göta artilleriregemente,
den 17 september 1904 erhöll avsked på grund av oförmögenhet
till vidare krigstjänst enligt läkarintyg efter en sammanlagd tjänstetid
av 15 år 7 månader 19 dagar,

att han således med avseende å tjänstetidens längd icke uppfyllde de
villkor, som funnos föreskrivna för erhållande av underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa,

att han, som efter sitt avsked varit anställd såsom handräckningskarl
vid Bohusläns regementes förråd å Backamo i 9 år 3 månader 13 dagar,
befann sig i behövande omständigheter,

att han vid av extra provinsialläkaren N. Dahlberg den 4 februari 1924
företagen läkarundersökning uppgivit sig alltsedan sitt avsked hava lidit
av symtom av magkatarr, på grund varav hans arbetsförmåga blivit i
hög grad nedsatt,

att han, enligt ett av samme läkare utfärdat intyg, företedde symtom
av börjande, åderförkalkning,

att förefintligheten av den sjukdom, kronisk magkatarr, varav Wadman
uppgivit sig hava lidit alltsedan avskedet och till vars uppkomst han ansåge
militärtjänstgöringen hava varit orsak, icke blivit genom den verkställda
utredningen styrkt,

att, även om kronisk magkatarr föranlett Wadmans avskedande ur
krigstjänsten, militärtjänstgöringen likväl icke kunde anses hava varit
orsak till nämnda sjukdoms uppkomst

samt att sagda tjänstgöring ej heller kunde hava varit orsak eller bidragit
till uppkomsten av den börjande åderförkalkning, som vid förcnämnda
läkarundersökning konstaterats.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

27

På grund av vad vid den verkställda utredningen sålunda framkommit
beträffande Wadmans tjänste- och sjukdomsförhållanden fann civila departementet
sig icke kunna tilldela Wadinan något underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa.

Ej heller kunde departementet, enär Wadman då ännu ej fyllt 60 år,
i strid mot bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 6 februari 1920 angående
decentralisering av vissa ärenden rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa och invalidhusfonden, tilldela honom någon
gratifikation från invalidhusfonden.

Då vidare Wadman redan i december månad år 1913 avgått från sin
anställning såsom handräckningskarl vid Bohusläns regementes intendenturförråd
å Backamo efter en anställningstid av endast 9 år 3 månader
13 dagar och vid endast 48 års ålder, utan att det blivit styrkt, att sjukdom,
ådragen under tjänstgöringen vid förrådet, förorsakat hans avgång,
funno arméförvaltningens intendents- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
sig icke kunna tillstyrka, att något understöd i annan form
bereddes honom från medel, tillhörande fjärde huvudtiteln.

Genom beslut den 4 juli 1924 fann Kungl. Maj:t Wadmans ansökning
ej föranleda någon Kungl. Majrts åtgärd.

Enligt vad som framgår av den väckta motionen om understöd åt Wadman
jämte vid densamma fogade handlingar, har efter ovan omförmälda
utredning icke framkommit något, som giver stöd åt antagandet, att militärtjänstgöringen
varit orsak till uppkomsten av den sjukdom (magkatarr),
varav Wadman uppgivit sig hava lidit alltsedan sitt avsked,
men vilken sjukdom, såsom förut anförts, icke konstaterades vid den ar
1924 företagna läkarundersökningen. Till stöd för förefintligheten av dylik
sjukdom har i motionen åberopats ett intyg av några Wadman närboende
grannar, vilka uppgivit, att Wadman, alltsedan han ar 1904 pa
grund av sjukdom avskedades från Bohusläns regemente, lidit av den sjukdom,
för vilken avsked meddelades honom (magsjukdom bestående i ständiga
kräkningar och dålig matsmältning). Även om så varit fallet är därmed
icke sagt, att militärtjänstgöringen varit orsak till ifrågavarande
sjukdom. I detta avseende har intet förebragts, som skulle kunna föranleda
ändring av departementets tidigare beslut i fråga om underhåll åt
Wadman. Visserligen hava Wadmans nyssnämnda grannar, såsom framgår
av deras i bestyrkt avskrift vid motionen fogade intyg, uttalat, att
ifrågavarande sjukdom enligt deras uppfattning uppkommit genom den
ansträngande tjänstgöring, som ålegat Wadman vid regementet, då han
ensam varit kommenderad att fullgöra vakttjänst vid regementets vidlyftiga
etablissement», men då detta uttalande icke torde kunna tillmätas
någon betydelse vid bedömandet av det medicinska spörsmålet, huruvida
sjukdomen ådragits i tjänsten, anser departementet ifrågavarande intyg
icke vara ägnat att rubba den uppfattning, till vilken, bland andra arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse vid ärendets tidigare prövning kommit.

Skulle Wadman anses berättigad till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
bleve följden, att ett mycket stort antal med Wadman likställda
f. d. indelta soldater, som erhållit avsked på grund av sjukdom utan
att militärtjänsten skäligen kunnat antagas haArn bidragit till sjukdomens
uppkomst och utan att tjänstetiden uppgått till minst 20 år, borde komma
i åtnjutande av enahanda förmån. Med hänsyn till de konsekvenser ett
tilldelande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa i förevarande

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

TJtskottet.

fall skulle medföra, anser sig departementet icke kunna tillstyrka, att Wadman
tillerkännes dylikt understöd.

Däremot är Wadman, som den 16 september 1925 fyllde 60 år, numera
jämlikt föreskrifterna i ovan omförmälda brev den 6 februari 1920 berättigad
till en årlig gratifikation av 15 kronor från invalidhusfonden och
kommer dylikt understöd, så snart framställning därom till departementet
inkommit, att honom i vederbörlig ordning tilldelas.

Beträffande ifrågasatt understöd åt Wadman på grund av hans anställning
såsom handräckningskarl vid intendenturförrådet å Backamo hava
inga nya skäl blivit anförda, som skulle kunna föranleda någon ändring av
arméförvaltningens intendents- och civila departements samt sjukvårdsstyrelses
i underdånigt yttrande den 17 juni 1924 anförda åsikt i denna
fråga. Civila departementet anser sig därför icke kunna tillstyrka, att
årligt understöd av statsmedel beredes honom i anledning av denna hans
anställning.

Under hänvisning till detta yttrande anförde 1926 års bankoutskott för
egen del i sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 24, punkten 41), att utskottet
— med hänsyn till att Wadmans hos Kungl. Maj:t gjorda framställning
om understöd efter verkställd utredning förklarats icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, och då några nya omständigheter icke framkommit
av beskaffenhet att kunna föranleda ett frångående av den ståndpunkt Kungl.
Maj:t intagit i frågan — ansett sig böra avstyrka bifall till då föreliggande
hemställan.

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad bankoutskottet hemställde.

Såsom av utredningen framgår, har visserligen frågan om pension åt Wadman
varit föremål för prövning av 1926 års riksdag utan att sådan förmån
då ansetts böra ifrågakomma. Emellertid hava därefter tillkommit vissa
omständigheter, vilka givit utskottet anledning ifrågasätta, huruvida icke
Wadman skäligen borde av allmänna medel tillerkännas något bidrag till
sitt uppehälle. I ett till utskottet överlämnat, den 29 januari 1929 utfärdat
intyg har regementsintendenten vid Bohusläns regemente efter undersökning
av Wadmans tjänstgöringsförhållanden upplyst, att Wadman efter sitt avskedstagande
från militärtjänsten tjänstgjort vid regementets förråd å Backamo
samt att denna tjänstgöring, vilken under sagda tid pågått året om, syntes
kunna betecknas såsom fast anställning, oaktat mellan regementet och Wadman
icke funnits upprättat något kontrakt angående anställningen. I ett
den 26 januari 1929 avgivet intyg, vilket likaledes ingivits till utskottet,
har vidare vederbörande kommunalnämndsord förande anfört, att Wadman
under den tid Bohusläns regemente varit förlagt å Backamo därstädes uppodlat
en lägenhet, som han sedermera friköpt och som fortfarande tillhörde
honom. Så länge Wadman hade förtjänst av sitt arbete vid regementet,
hade hans ekonomiska ställning varit jämförelsevis god, men efter det denna
inkomst upphört hade Wadmans ekonomi försämrats trots hans ansträng -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

29

ningar att hålla lägenhetens dåliga jord i hög kultur. På grund härav
vore Wadman numera i behövande ställning.

Den anställning såsom liandräckningskarl, vilken Wadman innehaft vid
Bohusläns regemente och som han vid 48 års ålder måst lämna, torde icke
i och för sig hava varit av beskaffenhet att kunna motivera understöd av
allmänna medel. Med hänsyn till vad numera upplysts rörande denna anställning
har utskottet emellertid ansett densamma i förening med Wadmans
närmare 16-åriga tjänstetid såsom soldat kunna föranleda ett medgivande,
i enlighet med vad motionären alternativt ifrågasatt, att till Wadman
må utgå underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa såsom om han
tjänat kronan under den för sådant underhåll stadgade tiden. Den sålunda
ifrågasatta förmånen torde böra utgå från och med ingången av juli månad
1929.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion IT: 33,
må medgiva, att förre soldaten vid Bohusläns regemente
Johan Albin Wadman må från och med den 1 juli 1929
från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll enligt
samma grunder som om han tjänat för underhålls
erhållande föreskriven tid.

18:o.

I en inom andra kammaren av herrar Fast och Andersson i Löbbo väckt
motion nr 35 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d.
soldaten Johan Emil Fridén från Norra Tokarp i Anderstorps socken ett
årligt understöd av 250 kronor årligen, att utgå från och med den 1 januari
1929 under hans återstående livstid».

I fråga om motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Av de vid motionen fogade handlingarna inhämtas bland annat, att
Fridén, som är född den 29 juni 1866 och alltså omkring 63 år gammal,
varit i krigstjänst vid Jönköpings regemente under tiden 12 oktober 1887
—15 september 1904 eller omkring 16 år 11 månader.

Att såsom motionären ifrågasatt tilldela Fridén i hans egenskap av förutvarande
indelt soldat understöd av statsmedel finner sig utskottet icke kunna
förorda. Med hänsyn till att Fridéns tjänstetid uppgår till allenast inemot
17 år har utskottet, i överensstämmelse med hittills tillämpad praxis, icke
heller funnit sig böra tillstyrka, att honom skulle beredas underhåll från

Ang.

årligt understöd
åt f. d.
soldaten
J. E. Eridén.

Utskottet.

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Vadstena krigsmanshuskassa, såsom om lian tjänat kronan den tid, som är
föreskriven för en dylik förmån.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 35 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

19:o.

Ang.

understöd

från

Vadstena
krigsmanshuskassa
åt f.
soldaten
O. Öijvall.

I en inom andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna med instämmande
av två utav kammarens övriga ledamöter väckt motion nr 46 har
hemställts, »att riksdagen må besluta, att till förre soldaten Olof öijvall,
Björhammar, Grangärde, Eskilstuna, skall utgå så stort årligt understöd,
som öijvall skulle ha erhållit, därest han haft 20 års tjänstetid som soldat».

Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa
till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att öijvall, som är född den 8
augusti 1853 och alltså över 75 år gammal, varit i krigstjänst vid Södermanlands
regemente under tiden 9 september 1876—30 mars 1896 eller
omkring 19 år 7 månader. Enligt läkarbetyg lider Öijvall av kronisk
ledgångsreumatism i sådan grad, att han måste använda invalidcykel för
att kunna förflytta sig, och är fullständigt arbetsoförmögen. Beträffande
Öijvalls ekonomiska ställning inhämtas, att han besuttit ett mindre kapital,
som han erhållit genom försäljning av en honom tillhörig lägenhet, men att
härav numera endast återstår ett belopp av omkring 1,000 kronor, öijvall
uppbär från riksförsäkringsanstalten en årlig livränta av 80 kronor.

utskottet. Med hänsyn till öijvalls tjänstetid och övriga i ärendet åberopade omständigheter
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att öijvall må förklaras
berättigad till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, oaktat han icke
tjänat kronan under den tid, som är föreskriven för en dylik förmån. Det
ifrågavarande underhållet lärer böra utgå från och med den 1 juli 1929.

I enlighet med det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 46, må medgiva, att förre soldaten vid Södermanlands
regemente Olof öijvall må från och med den 1
juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder som om han tjänat
för underhålls erhållande föreskriven tid.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

31

20:o.

I eu inom andra kammaren väckt motion nr 52 av herr Johanson i Huskvarna
jämte tre av kammarens övriga ledamöter har hemställts, »att förre
soldaten vid Kungl. Jönköpings regemente Johan August Freij må från
och med den 1 juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas pensionsunderstöd
enligt samma grunder som om han tjänat för pensionens erhållande
föreskriven tid».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingar, som varit för utskottet tillgängliga, framgår, att Freij,
som är född den 2 mars 1864 och alltså 65 år gammal, varit i krigstjänst
vid Jönköpings regemente under tiden 1 april 1886—16 mars 1906 eller
omkring 19 år 11 månader. Enligt läkarintyg lider Freij av hjärt-åderförkalkning,
■ på grund varav hans arbetsförmåga är i hög grad nedsatt.
Vederbörande kommunalnämndsordförande har intygat, att Freij äger en
hemmansdel, taxerad till 4,700 kronor. Hustrun är sjuklig sedan flera år
och numera fullständigt invalid.

Då Freij icke synes vara alldeles medellös utan äger ett hemman, taxerat
till 4,700 kronor, kan det förefalla tveksamt, huruvida något understöd
borde tillerkännas honom. Med hänsyn till att Freijs tjänstetid uppgår till
i det närmaste 20 år har utskottet emellertid icke velat motsätta sig, att
han må förklaras berättigad till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
såsom om han tjänat kronan under den tid, som för en dylik förmåns
erhållande är föreskriven. Beträffande tidpunkten för underhållets
inträdande har utskottet intet att erinra mot vad motionärerna föreslagit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion
II: 52, må medgiva, att förre soldaten vid Jönköpings
regemente Johan August Freij må från och med den 1
juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder som om han tjänat för
underhålls erhållande föreskriven tid.

Ang.

understöd
från Vadstena
krigsmanshuskassa
åt
f. soldaten
J. Å. Freij.

Utskottet.

32

Bankoutskottels utlåtande Nr 24.

21:o.

d”6''töd ^ en ''nom andra kammaren av herr Johanson i Huskvarna jämte tre av

från Vadstena kammarens övriga ledamöter väckt motion nr 53 har hemställts, »att förre

krigsmans- soi(jaten vid Kungl. Jönköpings regemente August Malkolm Gren må från
hlL8lc<l88(i åt •

f. soldaten och med den 1 juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas pensions A.

ltf. Gren. understöd enligt samma grunder som om han tjänat för pensionens erhållande

föreskriven tid.»

I fråga om motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Gren, som är född den 11 mars
1863 och alltså 66 år gammal, varit i krigstjänst vid Jönköpings regemente
från och med den 5 november 1881 till och med den 14 september 1901,
då han erhöll avsked på grund av oduglighet till krigstjänst enligt läkarbetyg.
Hans tjänstetid uppgår alltså till omkring 19 år 10 månader, varunder
han fullgjort alla möten och kommenderingar, som infallit under den
tid han varit i krigstjänst. Gren blev avskedad från sin anställning vid
regementet på grund av att han under förvärvsarbete mellan vapenövningarna
genom olycksfall förlorat högra handens pekfinger och långfinger.
Av handlingarna synes framgå, att Gren gjort framställning om att i trots
härav få kvarstå vid regementet men på grund av den ådragna skadan
icke erhållit tillstånd härtill. Enligt läkarbetyg lider Gren av ljumskbråck,
är nästan hlind på vänster öga samt har en betydande prostata-hypertrofi,
varigenom hans arbetsförmåga är nedsatt med åtminstone hälften av normal
sådan. Ordförandena i vederbörande kommunalnämnd och taxeringsnämnd
hava intygat, att Gren äger och brukar en mindre hemmansdel, taxerad till
6,700 kronor, jämte såg, taxerad till 1,500 kronor, vilken senare dock lämnar
ringa eller ingen inkomst. Fastigheten synes vara belastad med skuld till
belopp av 1,500 kronor.

Kungl. Maj:t har den 27 januari 1928 tilldelat Gren en gratifikation för
en gång av 100 kronor. Från invalidhusfonden uppbär han ett årligt understöd
av 15 kronor.

utskottet. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet och då Grens tjänstetid uppgått
till i det närmaste 20 år har utskottet icke velat motsätta sig, att han
må förklaras berättigad att uppbära underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
såsom om han tjänat kronan under den tid, som är föreskriven för
en dylik förmåns erhållande.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion 11:53,
må medgiva, att förre soldaten vid Jönköpings regemente
August Malkolm Gren må från och med den

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

33

1 juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder som om han tjänat för
underhålls erhållande föreskriven tid.

22:o.

I en inom andra kammaren av herr Andersson i Igelboda väckt motion
nr 173 har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att förre soldaten vid
Uppsala regemente, Erik Glans, från och med den 1 januari 1929 från
Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll enligt samma grunder, som
om han tjänat för underhålls erhållande föreskriven tid».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen med därvid
fogade bilagor.

Av de vid motionen fogade handlingarna inhämtas, att Glans, som är
född den 6 maj 1856 och alltså 73 år gammal, varit i krigstjänst vid Upplands
regemente under tiden 2 april 1878—24 oktober 1891 eller omkring
13 x/2 år. Glans, som till yrket är fiskare, är på grund av sjukdom och
hög ålder oförmögen till arbete.

Då Glans tjänstetid uppgår till endast omkring 13 */g år, har utskottet, i
överensstämmelse med hittills tillämpad praxis, funnit sig icke kunna tillstyrka,
att honom skulle beredas underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
sasom om han tjänat för dylik förmåns erhållande föreskriven tid.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion 11:173 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

23:o.

I en inom andra kammaren av herr Gustafson i Vimmerby väckt
motion nr 175 har föreslagits, »att riksdagen må besluta, att förre båtsmannen
vid Tjusts roteringsbåtsmanskompani Johan Albin Vanberg må
från och med den 1 juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder, som om han tjänat för underhålls erhållande
föreskriven tid.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att Vanberg, som är född
den 12 november 1855 och alltsa 73 ar gammal, beviljades avsked ur krigstjänst
den 2 maj 1893 efter en tjänstetid av 20 år 2 månader, varav 17 år
5 månader från 20 års ålder, samt vid avskedet erhållit vitsord att under
tjänstetiden hava sig redligt och väl skickat. Vanberg meddelades avsked
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. 16 häft■ (Nr 2b.)

Ang.

understöd
från Vadstena
krigsmanshuskassa
åt f.
soldaten E.
Glans.

Utskottet.

Ang.

understöd
från Vadstena
krigsmanshuskassa
åt f.
båtsmannen
J. A. Vanberg.

3

34 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

på grund av sjuklighet, och i samband med avskedet intygade vederbörande
militärläkare, att han »endast i mindre betydlig mån kan genom arbete
förtjäna sitt nödtorftiga livsuppehälle.» Vanberg har försörjt sig med snickeriarbeten.
Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i Västervik har meddelat, att
Vanberg numera är intagen å stadens ålderdomshem. Motionären har uppgivit,
att Vanbergs broder, förre korpralen C. V. Holmberg, som äger en
liten stuga, vilken han bebor med sin hustru, är villig att i sitt hem emottaga
Vanberg, därest denne komme att tilldelas någon pension. Holmberg
uppbär själv pension från Vadstena krigsmanshuskassa, varjämte hans hustru
åtnjuter understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Utskottet. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit samt under åberopande av förut
av riksdagen i liknande fall fattade beslut, får utskottet tillstyrka, att Vanberg
beredes båtsmanspension från flottans pensionskassa.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
175, må medgiva, att förre båtsmannen vid Tjusts roteringsbåtsmanskompani
Johan Albin Vanberg må tilldelas
pension, såsom om han tjänat kronan 20 år från
20 års ålder, att utgå från och med den 1 juli 1929.

24:o.

Ang. Herr Gustafson i Vimmerby har vidare i en inom andra kammaren

understöd yjjekt motion nr 176 hemställt, »att riksdagen må besluta, att förre soldaten

från Vadstena

krigsmans- vid Kalmar regemente Nils Oskar Hägg må från och med den 1 juli 1929
huskassa åt Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll enligt samma grunder

f, soldaten

N. O. Hägg som om han tjänat för underhålls erhållande föreskriven tid».

I fråga om motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Av tillgängliga handlingar har utskottet inhämtat, att Hägg, som är född
den 20 maj 1866 och alltså 63 år gammal, varit i krigstjänst vid Kalmar
regemente under en tid av omkring 18 år 6 månader eller från och med
den 1 mars 1884 till och med den 8 september 1902, då han erhöll avsked
på grund av oduglighet till krigstjänst enligt läkarbetyg. Hägg hade nämligen
våren 1902 under skottlossning med jaktgevär fått sin vänstra arm
bortskjuten. Vederbörande kommunalnämndsordförande har intygat, att
Hägg efter försäljning av en honom förut tillhörig mindre jordbrukslägenhet
äger tillgångar till ett värde av allenast omkring 1,400 kronor och att han
därför är i behov av understöd.

Utskottet. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit tillstyrker utskottet, att Hägg
må berättigas till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa såsom om
han tjänat kronan under den tid, som för en dylik förmåns erhållande är

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

35

föreskriven. Beträffande tidpunkten för underhållets inträdande har utskottet
intet att erinra mot vad motionären föreslagit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion II: 176,
må medgiva, att förre soldaten vid Kalmar regemente
Nils Oskar Hägg må från och med den 1 juli 1929
från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas underhåll
enligt samma grunder som om han tjänat för underhålls
erhållande föreskriven tid.

25:o.

Herr Holmström har i en inom andra kammaren väckt motion nr 272
hemställt, »att riksdagen må besluta, att förre soldaten vid Jerfsö kompani
av kungl. Hälsinge regemente Olof Johan Blad må erhålla understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Blad, som är född den 2 november
1856 och alltså 72 år gammal, varit i krigstjänst vid Hälsinge regemente
under tiden 8 oktober 1877—30 oktober 1896 eller omkring 19 år. Enligt
läkarhetyg är Blad, som lider av åldersförändring i kärlen (arteriosclerosis)
jämte kronisk luftrörskatarr, för all framtid oförmögen till arbete. Pensionsnämndens
ordförande i Ljusdals sockens pensionsdistrikt har intygat, att
Blad, som år 1924 träffats av olyckshändelse, som gjorde honom arbetsoförmögen,
år 1925 sökt och erhållit pension enligt pensionsförsäkringslagen,
att han numera icke har någon arbetsinkomst, att han äger en torplägenhet
om fyra tunnland, varav avkastningen beräknas till 220 kronor per år, samt
att å torpet vilar en skuld av 1,170 kronor.

Med hänsyn till Blads tjänstetid och övriga i ärendet åberopade omständigheter
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att Blad må förklaras berättigad
till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, oaktat han icke
tjänat kronan under den tid, som är föreskriven för en dylik förmån. Det
ifrågasatta underhållet lärer böra utgå från och med den 1 juli 1929.

I enlighet med det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 272, må medgiva, att förre soldaten vid Hälsinge
regemente Olof Johan Blad må från och med den 1
juli 1929 från Vadstena krigsmanshuskassa tilldelas
underhåll enligt samma grunder som om han tjänat
för underhålls erhållande föreskriven tid.

Ang.

understöd
från Vadstena
krigsmanshuskassa
åt
f. soldaten
O. J. Blad.

Utskottet.

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

tilläggspension
åt förre
vaktkonstapeln
S. Bengtsson
Lilja.

C. Allmänna indragningsstaten.

I. Ang. justitiedepartementet.

26:o.

I en till riksdagen avlåten, den 12 januari 1929 dagtecknad proposition
nr 8 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag, i punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att förre vaktkonstapeln Sven Bengtsson Lilja
må från och med den 1 oktober 1928 under sin återstående livstid uppbära
— utöver honom författningsenligt tillkommande pension — en pension från
allmänna indragningsstaten av 300 kronor för år.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Lilja, som är född den 9 juni 1863, inträdde i fångvårdens tjänst den 1
november 1888 samt konstituerades till vaktkonstapel den 5 mars 1889.

Den 8 januari 1898 blev Lilja under tjänstgöring vid centralfängelset å
Långholmen överfallen av en därstädes förvarad straffånge, som tilldelade
Lilja upptill å vänstra låret ett tvärgående sår, vilket på mitten gick ända
in till lårbenet och som sträckte sig från lårets främre, inre sida till baksidans
mitt.

Sedan Lilja hos Kungl. Maj:t anhållit om gottgörelse dels för utgifter för
sjukvård och skadade klädespersedlar med 91 kronor 25 öre, dels för mistade
tjänstgöringspenningar med 294 kronor 35 öre och dels för sveda och värk
med 100 kronor, tilldelade Kungl. Maj:t genom beslut den 10 februari 1899
Lilja en gratifikation av 485 kronor 60 öre.

Från och med den 1 januari 1899 transporterades Lilja till tvångsarbetsanstalten
i Landskrona, varifrån han för att erhålla lindrigare tjänstgöring
den 1 juni 1910 förflyttades till kronohäktet i Ängelholm, där han tjänstgjorde
till och med den 30 september 1928, då han erhöll avsked med pension
av 1,716 kronor för år.

Fråga har nu väckts om beredande åt Lilja av tilläggspension.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har därvid erinrat, att
1927 års riksdag under likartade förhållanden beviljat tilläggspension åt
förre vaktkonstapeln J. A. Schwan.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört bland annat följande
:

»Lika med de hörda myndigheterna anser jag den föreliggande framställningen
vara förtjänt av beaktande. Utredningen giver vid handen, att den
Lilja i tjänsten åsamkade skadan varit av allvarligare art och efterlämnat
mera kvarstående men än från början kunnat bedömas. Med åren har näm -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

37

ligen, på sätt det i ärendet företedda läkarintyget utvisar, uppkommit svår
värk i det skadade benet i förening med kramp, varjämte en viss invaliditet
inträtt. Lilja, som icke erhållit annan skadeersättning än förutnämnda av
Kungl. Maj:t honom tillerkända gratifikation, har därjämte på fångvårdens
bekostnad fått undergå badbehandling för att vinna lindring i värken. Då
efter avskedstagandet denna förmån ej längre står honom till buds och hans
numera minskade inkomster ej torde förslå att bekosta dylik skötsel, synas
mig starka billighetsskäl tala för att statsmakterna för ändamålet bereda
honom någon ekonomisk hjälp.»

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till åberopade statsrådsprotokollet.

Även utskottet anser, att omständigheterna i detta fall äro behjärtansvärda,
och har därför, med hänsyn jämväl till 1927 års riksdags i ärendet omförmälda
beslut rörande tilläggspension åt vaktkonstapeln Schwan, funnit sig
böra biträda förslaget om en tilläggspension åt Lilja. Beträffande beloppet
av densamma har utskottet icke haft anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

27:o.

Uti punkten 2 av förevarande proposition nr 8 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å
Bona Adolf Fredrik Andersson må från och med månaden näst efter den,
då han entledigas från sin anställning vid anstalten, dock tidigast från och
med den 1 juli 1929, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 852 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om beredande av pension åt Andersson med 850 kronor
för år. Andersson uppbär för närvarande ett årligt arvode av 1,740 kronor
jämte dyrtidstillägg därå enligt nyreglerade grunder, med skyldighet för
honom att erlägga hyra för till honom upplåten bostad. Till stöd för sin
hemställan anför styrelsen:

Alltsedan Bonaanstalten med 1905 års ingång begynte sin verksamhet,
hade vid det vid anstaltens egendom bedrivna jordbruket varit anställda
vissa befattningshavare, vilka uppburit avlöning av nämnda egendoms avkastning.
Avlöningen hade utgått med belopp, som av anstaltens styrelse
bestämts. Några av dessa befattningshavare hade under längre tid varit
vid Bona egendom anställda, innan densamma kom i statens ägo. Bland
dessa vore även Andersson, född den 13 juni 1864. Då Bona egendom den
14 mars 1904 övertogs av delegerade för anordnande därstädes av en tvångsuppfostringsanstalt,
hade Andersson antagits i Bona egendoms tjänst. Allt -

Utskottet.

Ang.

pension åt
mjölnaren vid
statens uppfostringsanstalt
å Bona
A. F. Andersson.

38

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

sedan dess hade Andersson, förutom det han handhaft skötseln av anstaltens
kvarn, varit slö j dar e och biträtt med vakthållning vid och vård av anstaltens
elektriska belysningsmaskinerier och jämväl deltagit i tillsynen å anstaltens
elever under deras fritider. Vid sin numera framskridna levnadsålder
behövde Andersson med hänsyn till de stora krav på obruten och
spänstig kropps- och själskraft, som i uppfostringsverksamheten vid Bona
måste ställas på där tjänstgörande befattningshavare, ersättas med en yngre
person. Flera av anstaltens befattningshavare, vilka åtnjöte arvoden å
ordinarie avlöningsstat, började också komma upp i sådana åldersklasser,
att de visade avtagande själslig spänstighet och kroppslig vitalitet. Så framt
de icke bleve helt oförmögna till tjänstgöring, finge dessa icke avgå med
pension förrän vid fyllda 65 år. Styrelsen hade därför funnit det synnerligen
önskvärt, att sådana i anstaltens tjänst använda personer, å vilka
gällande pensionslag icke vore tillämplig, men som efter långvarig verksamhet
vid anstalten icke längre kunde fylla kraven på tjänstduglighet,
kunde, efter det de genom särskilda riksdagsbeslut beviljats pension, ersättas
med yngre krafter.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har icke givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

II. Angående utrikesdepartementet.

28:o.

Ang.

pension åt
konsuln i
Triest, generalkonsuln

C. V. Lexow

Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande.

Generalkonsul Lexow, som är född i Stockholm den 29 september 1845 av
svenska föräldrar, har varit i svensk konsulär tjänst sedan år 1880, först
såsom konsul i Venedig och därefter såsom konsul i Triest, på vilken post han
varit verksam sedan år 1900. Han tilldelades år 1917 generalkonsuls namn.

Lexows ekonomiska förhållanden voro tidigare sådana, att de satte honom
i stånd att ägna sig uteslutande åt sina konsulära göromål och att ur egna
medel bestrida alla därmed förenade utgifter, såsom kostnader för kontorslokal,
skrivbiträde m. m. Under världskriget blev emellertid hans ekonomiska
ställning alltmer försämrad, och hans förmögenhet, som huvudsakligen var placerad
i ryska och österrikiska obligationer, gick så småningom helt förlorad.

1 Beträffande punkten 5 av förevarande proposition nr 192, se utlåtande nr 26, punkten 4.

I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1929 dagtecknad proposition nr
192 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma dag, i punkten
41 föreslagit riksdagen medgiva, att konsuln i Triest, generalkonsuln
Carl Victor Lexow må från och med den 1 juli 1929 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en pension av 3,000 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

39

Den försämring, som sålunda successivt inträdde i Lexows förmögenhetsförhållanden,
och den stegring i levnadskostnaderna, som samtidigt gjorde
sig gällande, medförde helt naturligt synnerliga svårigheter icke blott för
Lexow pensonligen utan även för konsulatverksamhetens uppehållande.

Med hänsyn härtill beslöt Kungl. Maj:t den 19 mars 1920, att till konsulatet
i Triest skulle, så länge Lexow vore innehavare av konsulsbefattningen
därstädes, utgå kontorskostnadsersättning med ett belopp av 600
kronor per år, räknat från och med den 1 januari 1920. Redan den 29
juli 1921 beslöt emellertid Kungl. Maj:t, att sådan ersättning skulle, räknat
från och med den 1 januari samma år, tillsvidare utgå med ett till 3,000
kronor förhöjt belopp för år. Såsom en ersättning för de förluster, som
Lexow lidit till följd av världskriget, tillerkände Kungl. Maj:t honom samtidigt
ett belopp av 3,000 kronor.

Vid detta ärendes föredragning i statsrådet anförde föredraganden bland
annat följande:

»Då jag under nästföregående punkt denna dag för Kungl. Maj:t föredrog
frågan om beviljande av förhöjt kontorskostnadsbidrag till Lexow, framhöll
jag, hurusom Triests läge i närheten av krigsfronten i särskilt hög
grad medfört hemsökelser för stadens invånare, och detta synes icke minst
hava varit förhållandet, vad Lexow beträffar. Sålunda hade redan underkrigets
första skede en nedkastad flygbomb träffat den fastighet, där såväl
Lexows enskilda bostad som konsulatets kansli varit inrymda och för en längre
tid gjort densamma obeboelig, varigenom Lexow åsamkats betydande utgifter
för förhyrande av annan bostad och kanslilokal ävensom för reparation
av nyssnämnda fastighet. Enligt vad Lexow meddelar, förstördes eller bortstals
vid detta tillfälle en avsevärd del av hans värdefullaste privata egendom.
Den omständigheten att Triest efter fredsslutet i statsrättsligt hänseende
övergått till Italien synes hava medfört ekonomiska svårigheter
för de av stadens invånare, vilka i likhet med Lexow räknat sina till
gångar i österrikisk valuta. — — — — — — — — — — —----

Av det nu sagda synes mig framgå, att Lexow utan egen förskyllan
och till stor del därigenom, att han troget kvarstannat på sin post såsom
vårt lands konsuläre representant i en av kriget svårt hemsökt stad, råkat i
en högst beklagansvärd ställning.»

I utlåtande över en av sändebudet i Rom gjord framställning om pension
åt Lexow till belopp, om möjligt ej understigande 3,000 kronor, har
statskontoret anfört följande:

Såvitt statskontoret har sig bekant, har pension förut icke beviljats åt konsulattjänsteman,
vilken i likhet med generalkonsuln Lexow endast uppburit
ersättning för kontorskostnader. Med hänsyn till den långa tid av 50 år,
varunder Lexow på ett plikttroget och förtjänstfullt sätt verkat i svensk
konsulattjänst, anser även statskontoret billigt att någon pension utverkas åt
honom. Då emellertid Lexow av det belopp han av svenska staten under
senare år uppburit, eller 3,000 kronor, haft att bestrida kontorskostnader,
finner statskontoret det kunna ifrågasättas, huruvida hela detta belopp bör
honom tilldelas såsom pension, och om icke snarare pensionen bör bestämmas
till av nyssnämnda belopp eller, efter avrundning till närmast med 12
delbara tal, 2,004 kronor.

Departementschefen har, med allt beaktande av de synpunkter, vilka
legat till grund för vad statskontoret sålunda anfört, ansett sig dock av bil -

40

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

pension åt
skomakarmä8taren
L. A.
Lindström och
sömmerskan
Clara Cecilia
Tolfström.

lighetsskäl böra förorda, att Lexow, som under de senare åren endast med
yttersta svårighet och under stora umbäranden kunnat bestrida sitt nödtorftiga
livsuppehälle, vid sitt avskedstagande tillförsäkras ett pensionsbelopp,
som ej understiger de inkomster, hans ställning såsom konsul hittills
inbragt honom.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Utskottet har i likhet med statskontoret hyst tvekan, huruvida pension
borde beviljas Lexow med det belopp, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Med
hänsyn till hans osedvanligt långa verksamhetstid i svensk konsulattjänst
och till de alldeles särskilda omständigheter i övrigt, vilka i detta fall åberopats,
har utskottet emellertid ansett sig kunna tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

III. Ang. försvarsdepartementet.

29:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 46 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att envar av skomakarmästaren vid Svea artilleriregementes
intendenturverkstäder Lars August Lindström och sömmerskan vid
samma verkstäder Clara Cecilia Tolfström må från och med månaden näst
efter den, varunder avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension, Lindström med 1,200
kronor och Tolfström med 792 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas

beträffande Lindström, att han, som är född den 16 december 1860, alltsedan
den 1 juli 1904 varit anställd som skomakarmästare vid Svea artilleriregementes
intendenturverkstäder, vilken anställning han fortfarande innehar,
och alltså varit anställd i statens tjänst i över 24 år; att han under
de senare åren vid regementet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till i medeltal omkring 3,000 kronor för år; att hans
arbetsförmåga på grund av sjukdom är för framtiden minskad; samt att
han alltid på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgjort sina tjänståligganden;
samt

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

41

beträffande Tolfström, att hon, som är född den 29 juni 1858, alltsedan
den 3 april 1903 varit anställd såsom linnesömmerska vid Svea artilleriregemente,
vilken anställning hon fortfarande innehar, och alltså varit
anställd i statens tjänst i över 25 år; att hon under de senare åren vid
regementet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg — uppgått
till i medeltal omkring 2,100 kronor för år; att hon lider av något försvagad
syn och på grund av sin ålder anses vara mindre arbetsför; samt
att hon städse på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgjort sina tjänståligganden.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

30:o.

I punkten 2 av förevar ande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att kocken vid Skånska kavalleriregementet Nils Holm må
från och med månaden näst efter den, varunder han entledigas från sin
anställning vid regementet, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 996 kronor.

Ang.

pension åt
kocken
X. Holm.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Holm, som är född den 10 juni
1868, varit anställd vid Skånska husarregementet under tiden 14 maj 1894—
31 december 1927 samt därefter vid Skånska kavalleriregementet och alltså
tjänat staten under sammanlagt inemot 35 år; att han åtnjuter eu årlig lön
av 1,290 kronor jämte dyrtidstillägg härå enligt reducerade grunder, fri
bostad, lyse och bränsle, vilka naturaförmåner uppskattats till ett värde av
420 kronor för år, samt portion in natura, värderad till 365 kronor för år,
vadan Holms sammanlagda avlönings- och naturaförmåner — oavsett dyrtidstillägg
— uppgå till 2,075 kronor för år; att han, enär han icke är
yrkesutbildad i annan befattning än som kock, torde på sin ålderdom bliva
i huvudsak beroende av de pensionsförmåner, som kunna komma att beviljas
honom; att han är änkling och försörjningspliktig för fyra barn, i åldern
17, 15, 12 och 1 ''/a år; att han företer ett systoliskt biåsljud å hjärtat och
i övrigt visat sig rätt klen; att vederbörande regementsläkare, ehuru Holm
icke företett något direkt patologiskt å lungorna, likväl sedan många år
hört honom hosta mycket ofta, vilket enligt nämnde läkares förmenande ej
kunde anses lämpligt för en kock; samt att Holm är blind på vänster öga
till följd av olyckshändelse.

I övrigt får utskottet beträffande utredningen i ärendet hänvisa till propositionen.

42

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

31:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 3 av förevarande proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att färjskepparen vid flottans varv i Stockholm, förmannen
Hans Johan Johansson må från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigas från sin anställning vid varvet, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 696 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född den 21
februari 1861, är anställd såsom färjskeppare å färjan Skeppsholmen—Galärvarvet;
att han den 1 mars 1926 befordrats till förman; att han den 21
februari 1929, då han uppnår 68 levnadsår, kommer att avgå ur tjänst; att
han vid nämnda tidpunkt varit anställd i statens tjänst i något över 15 år;
samt att han fullgjort sina åligganden plikttroget och ordentligt ävensom
städse iakttagit ett hedrande uppförande.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

32:o.

Anä- _ Kungl. Maj:t föreslår i punkten 4 av samma proposition riksdagen med pension

åt

viss personal giva, att envar av nedan angivna förmän och arbetare vid Karlskrona fästvid
Karls- ningS fortifikationsförvaltning må från och med månaden näst efter den,
nings forti- varunder han avgått eller avgår från sin anställning vid nämnda förvaltfikationsför-
ning, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
årlig pension med följande belopp, nämligen Alexius Konstantin Svensson
1,044 kronor, Johan Alfred Lindahl 948 kronor, Frans Oskar Svensson
924 kronor, Anders Johan Göransson 924 kronor och Peter Mårtensson
852 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas

beträffande Alexius Konstantin Svensson, att han, som är född den 23
februari 1864, tjänstgjort dels såsom timmerman vid flottan under tiden
1 februari 1886—28 februari 1895, dels ock vid Karlskrona fästnings fortifikationsförvaltning
sedan den 7 mars 1895, vilken anställning han fort -

Ang.

pension åt
förmannen H.
J. Johansson

Bankoutskotteis utlåtande Nr 24. 43

farande innehar, och sålunda varit anställd i statens tjänst i sammanlagt
omkring 43 år;

beträffande Lindahl, att han, som är född den 4 september 1867, tjänstgjort
dels såsom soldat vid Kalmar regemente under tiden 13 februari
1888—8 september 1902, dels ock vid Karlskrona fästnings fortifikationsförvaltning
under tiden 1 april 1902—31 december 1910 samt sedan den
7 januari 1912, vilken anställning han fortfarande innehar, och sålunda
varit anställd i statens tjänst i sammanlagt närmare 40 år;

beträffande Frans Oskar Svensson, att han, som är född den 3 oktober
1860, tjänstgjort vid Karlskrona fästnings fortifikationsförvaltning alltsedan
år 1901 och sålunda varit anställd i statens tjänst i omkring 28 år;

beträffande Göransson, att han, som är född den 30 april 1863, tjänstgjort
vid Karlskrona fästnings fortifikationsförvaltning från och med år 1901
till och med den 30 juni 1928 och sålunda varit anställd i statens tjänst i
omkring 27 år; samt

beträffande Mårtensson, att han, som är född den 28 januari 1857, tjänstgjort
vid Karlskrona fästnings fortifikationsförvaltning sedan den 7 januari
1903, vilken anställning han fortfarande innehar, och sålunda varit anställd
i statens tjänst i omkring 26 år.

Vidare inhämtas av handlingarna, att samtliga ifrågavarande anställningshavare
på grund av sjukdom eller hög ålder numera hava nedsatt arbetsförmåga
samt att ingen av dem torde äga nämnvärda tillgångar.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

33:o.

Uti punkten 5 av propositionen nr 46 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att envar av sadelmakeriarbetaren vid arméns intendenturförråd
i Stockholm Per Herman Wesström och sömmerskan vid samma
förråd Maria Fredrika Hildegard Larsson, född Sydow, må från och med
månaden näst efter den, varunder avgång från tjänsten äger rum, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension,
Wesström med 996 kronor och Larsson med 852 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas

beträffande Wesström, att han, som är född den 22 oktober 1862, varit
anställd vid Stockholms tygstation under tiden 18 mars 1885—16 maj 1888
samt vid arméns intendenturförråd i Stockholm sedan den 24 januari 1901,
vilken anställning han fortfarande innehar, och sålunda tjänat kronan i

Ang.

pension åt
arbetaren
P. H. Wessström
och sömmerskan

Maria Ftedrika
Hildegard
Larsson,
född Sydow.

44

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
arbeterskan
Kers Anna
Andersson.

Ang.

pension åt
förra kokerslan
Hilma
Charlotta
Katarina
Björling.

omkring 31 år; att han under de senare åren vid intendentur förrådet uppburit
en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg — uppgått till i medeltal
omkring 1,800 kronor för år; att han lider av åderförkalkning samt på grund
därav är mindre arbetsför; samt att han fullgjort sina tjänsteåligganden
på ett plikttroget och samvetsgrant sätt och fört en hedrande vandel; samt

beträffande Larsson, att hon, som är född den 12 november 1857, sedan
den 1 oktober 1897 varit anställd såsom sömmerska och städerska vid arméns
intendenturförråd i Stockholm, vilken anställning hon fortfarande innehar,
och alltså tjänat kronan i omkring 31 år; att hon under de senare åren vid
intendenturförrådet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg —
uppgått till i medeltal omkring 1,700 kronor för år; att hon lider av åderförkalkning
samt på grund därav anses vara fullständigt oförmögen till
arbete; samt att hon fullgjort sina åligganden på ett plikttroget och samvetsgrant
sätt och fört en hedrande vandel.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

34:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 6 föreslagit riksdagen medgiva, att arbeterskan
vid ammunitionsfabriken Kers Anna Andersson må från och med månaden
näst efter den, varunder avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 876
kronor.

Enligt till utskottet inkommet meddelande har Kers Anna Andersson
numera avlidit. I följd härav påkallar Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke någon riksdagens åtgärd, vilket utskottet skolat härigenom
för riksdagen

anmäla.

35:o.

Under punkten 7 föreslås, att riksdagen må medgiva, att förra kokerskan
vid intendenturkompaniet å Karlsborg Hilma Charlotta Katarina Björling
må från och med den 1 juni 1928 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 720 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Björling, som är född den 13
maj 1864, varit anställd vid volontärskolans å Karlsborg manskapskök under

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

45

tiden 2 mars 1908—30 april 1913 samt vid intendenturkompaniets å Karlsborg
kokinrättning från och med den 1 maj 1913 till och med den 31 maj
1928 och sålunda tjänat kronan under en tid av sammanlagt omkring 20
år; att hon under de senare åren, förutom henne tillkommande naturaförmåner,
vilka uppskattats till ett värde av 650 kronor för år, åtnjutit kontant
lön med 660 kronor för år jämte därå belöpande dyrtidstillägg; att hon dels
på grund av allmän åderförkalkning, dels på grund av genom ålder nedsatta
kroppskrafter är för framtiden oförmögen att med arbete försörja sig;
att hon städse fullgjort sina åligganden med omsorg och flit; samt att hon
icke äger någon som helst förmögenhet.

I avseende å vidare utredning åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Då Kungl. Maj:ts förslag under denna punkt ej givit utskottet anledning
till invändning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

36:o.

Uti punkten 8 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att sömmerskan
vid Norrlands trängkårs intendenturverkstäder Rebecka Elisabet
Ågren må från och med månaden näst efter den, varunder avgång från
tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 696 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Ågren, som är född den 4 september
1881, alltsedan den 1 oktober 1898 varit anställd såsom sömmerska
vid Norrlands trängkårs intendenturverkstäder, vilken anställning hon fortfarande
innehar; att hon under de senare åren vid kåren uppburit en avlöning,
som — frånsett dyrtidstillägg — uppgått till i medeltal omkring 885
kronor för år; att hon lider av lungtuberkulos, på grund varav hennes
arbetsförmåga är i hög grad nedsatt, och att denna nedsättning av arbetsförmågan
sannolikt är för framtiden bestående; att hon vid fullgörandet av
sina tjänsteåligganden visat stor yrkesskicklighet och noggrannhet samt såväl
i som utom tjänsten iakttagit ett i allo hedrande leverne; samt att hon är
medellös.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren under nr 270 väckt motion, vari herrar Andersson i Stockholm
och Johansson i Sollefteå hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att söm -

Ang.

pension åt
sömmerskan
Rebecka
Elisabet
Ågren.

Motion
IT7 270.

46

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

''pension åt
förra skurforestånderskan
Emelie
Sofie Johans
son, född
Andersdotter.

merskan Elisabet Ågren från och med månaden näst efter den, då hon avgått
från anställningen, må åtnjuta en årlig pension av 800 kronor.»

Beträffande motionärernas motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet, som tillstyrker att pension beviljas sömmerskan Ågren, ansluter
sig beträffande pensionsbeloppets storlek till vad Kungl. Maj:t härutinnan
föreslagit.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning och med avslag å berörda motion
It 270, i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag,
må medgiva, att sömmerskan vid Norrlands trängkårs
intendenturverkstäder Rebecka Elisabet Ågren må
från och med månaden näst efter den, varunder avgång
från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 696 kronor.

37:o.

I punkten 9 av ifrågavarande proposition nr 46 har Kungl. Maj:t slutligen
föreslagit riksdagen medgiva, att förra skurförestånderskan vid sjömanskårens
i Karlskrona kaserner och kokhus Emelie Sofie Johansson, född
Åndersdotter, må från och med den 1 mars 1928 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 576 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född den 13
januari 1863, innehaft befattning som skurförestånderska vid sjömanskårens
i Karlskrona kaserner och kokhus från och med den 1 maj 1911 till och
med den 29 februari 1928, då hon på grund av nedsatt arbetsförmåga blivit
entledigad; att hon före sin anställning som skurförestånderska under 18 år
biträtt vid skurningen; att hon under de senare åren uppburit en avlöning,
som — frånsett dyrtidstillägg — uppgått till 80 kronor i månaden; att hon
är gift, men att makarnas uppehälle under senare år huvudsakligen bestritts
av hustruns arbetsförtjänst, enär mannen är arbetsoförmögen och makarnas
barn — av vilka två bo i hemmet — endast i ringa mån kunna bidraga till
föräldrarnas uppehälle; att något sparat kapital ej linnes; samt att familjen
under åren 1901—1918 under olika tider och former erhållit fattigvård,
varvid mannen jämväl varit intagen å fattig vårdsanstalt till full försörjning.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Med biträdande av vad Kungl. Maj:t föreslagit hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

47

38:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition Ang
nr 52 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag från aUmäma
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riks- indragningsdagen
medgiva, att det änkan Anna Karolina Wickström jämlikt Svea hov- änkan Vinna
rätts dom den 4 november 1927 tillerkända skadestånd av 600 kronor för Karolina
år, att utgå från den 29 juni 1925 under hennes återstående livstid, så länge ''tillerkänt
hon lever ogift, må bestridas från anslaget till allmänna indragningsstaten, skadestånd.
med iakttagande av att å nämnda skadeståndsbelopp icke må åtnjutas
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkommer
pensionstagare.

Av åberopade statsrådsprotokollet framgår bland annat följande.

Under arbete å flottans varv i Karlskrona med ilandtagning från pansarskeppet
Sverige av en 75 mm. luftkanon skadades den 29 juni 1925 timlönaren
å artilleridepartementet därstädes Esaias Emanuel Wickström så svårt
av ett nedfallande hissblock, att han omedelbart avled.

I anledning av olycksfallet tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete Wickströms änka, Anna Karolina
Wickström, en ersättning av 600 kronor för år.

Sedermera anhängiggjorde änkan Wickström hos Stockholms rådhusrätt
skadeståndstalan mot kronan på grund av olycksfallet. Enär den inträffade
olyckan måste anses hava vållats genom försummelse av den vid flottan
anställda personal, som haft ledningen av arbetet vid olyckstillfället, och då
för kronan vid sådant förhållande uppkommit skyldighet att till änkan
Wickström gälda underhållsbidrag jämlikt 6 kapitlet 4 § strafflagen, förpliktade
rådhusrätten genom dom den 11 maj 1927 kronan att till änkan
Wickström utöver det henne av riksförsäkringsanstalten tillerkända beloppet
utgiva 600 kronor om året, räknat från den 29 juni 1925 så länge hon levde
ogift. Rådhusrättens dom, däri kronan hos Svea hovrätt sökte ändring,
blev av hovrätten genom dom den 4 november 1927 fastställd.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, hemställer
alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

48

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.
tilläggspension
åt
översten i
östra arméfördelningens

reserv E.
Mossberg.

39:o.

I en till riksdagen avlåten, den 8 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 63 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att översten i östra arméfördelningens reserv E. Mossberg
må från och med den 1 oktober 1928 under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig tilläggspension av 1,000 kronor.

Av åberopade statsrådsprotokollet framgår bland annat följande.

Mossberg utnämndes den 16 augusti 1923 till överste på reservstat från
då innehavande befattning såsom överstelöjtnant vid Kalmar regemente.
Samtidigt därmed uppnådde han den åldersgräns, som stadgats för överstelöjtnants
avgång från aktiv stat, och var alltså då berättigad till överstelöjtnants
pension.

Under tiden 31 december 1914—16 augusti 1923 tjänstgjorde han såsom
militärattaché vid svenska beskickningen i London. Under åren 1918—1921
uppehöll han samtidigt enahanda befattning i Bryssel. Efter övergången
till reservstat kvarstod han fortfarande såsom militärattaché vid beskickningen
i London, där han allt sedan dess tjänstgjort, de senaste två åren
såsom flygattaché, vilken post han fortfarande bekläder, ehuru utan ersättning
från statsverket.

Då han den 17 augusti 1928 uppnådde åldersgränsen såsom överste, hade
han under hela den tid av 5 år, han tillhört reservstaten, varit i oavbruten
aktiv tjänstgöring vid beskickningen i London och därunder även fullgjort
all den tjänstgöring vid armén, som är föreskriven för officer å reservstat,
därvid även såsom regementsbefälhavare, alltså i med överste på aktiv stat
direkt korresponderande befattning. Under cirka 15 års tid eller från april
månad 1912 har han icke åtnjutit semester eller tjänstledighet.

Enligt gällande förordningar är Mossherg vid uppnådd åldersgräns berättigad
till en reservstatspension av 5,300 kronor, vilket belopp understiger
den pension å 5,712 kronor, som innehaves av från aktiv stat pensionerade
överstelöjtnanter.

Efter det Mossberg gjort framställning om att vid uppnåendet av för
överste på reservstat fastställd pensionsålder komma i åtnjutande av vissa
ökade pensionsförmåner och åtskilliga myndigheter häröver avgivit infordrade
utlåtanden, har föredragande departementschefen vid ärendets anmälan
inför Kungl. Maj:t till åberopade statsrådsprotokollet anfört följande:

»Mossberg, som den 16 augusti 1923 utnämndes och förordnades att vara
överste på reservstat vid fjärde arméfördelningen med lön enligt lägre löneklassen,
beviljades den 21 september 1928 avsked från nämnda beställning
med skyldighet att såsom överste inträda i östra arméfördelningens reserv.
I samband med avskedet tillädes honom från anslaget till arméns reserv -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

49

stater en årlig pension av 5,300 kronor att tillträdas den 1 oktober sistnämnda
år. Då Mossberg redan vid sin övergång till reservstat den 17
augusti 1923 uppfyllt villkoren för erhållande av de pensionsförmåner, som
tillkomma överstelöjtnant på aktiv stat, eller 5,712 kronor, har han alltså
genom övergången till reservstat, med därav följande ytterligare tjänstgöringsskyldighet,
i pensionshänseende kommit i en sämre ställning, än om
han vid nämnda tidpunkt övergått direkt till reserven. Härjämte är att
märka, att Mossberg under den tid, han tillhört reservstaten, icke blott fullgjort
den honom såsom överste på reservstat åliggande tjänstgöring, utan
även innehaft de ansvarsfulla posterna såsom militärattaché, respektive flygattaché
vid beskickningen i London. Med hänsyn härtill anser jag det vara
skäligt, att de. nu till Mossberg utgående pensionsförmånerna något ökas.

I sin ansökning har Mossberg anhållit att komma i åtnjutande av samma
pensionsförmåner, som tillkomma överste på aktiv stat vid avgång ur tjänst
efter uppnådd pensionsålder, varigenom den till honom utgående pensionen,
som för närvarande utgör 5,300 kronor, skulle komma att ökas med 1,708
kronor till 7,008 kronor. För en så ansenlig förhöjning finner jag emellertid
icke tillräckliga skäl föreligga, utan ansluter jag mig till statskontorets
förslag, att Mossbergs pensionsförmåner måtte ökas med 1,000 kronor. Härigenom
skulle den till Mossberg utgående pensionen komma att uppgå till
ett belopp, som till storleken ligger ungefär mitt emellan de pensionsbelopp,
vilka utgå till överstelöjtnant, respektive överste på aktiv stat vid avgång
ur tjänst på grund av uppnådd pensionsålder. Tilläggspensionen torde böra
anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten från den tidpunkt, då
Mossberg ägt tillträda honom tillkommande reservstatspension, eller från
och med den 1 oktober 1928.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har ansett skäl föreligga för beredande åt Mossberg av tilläggs- rtskottet.
pension med av Kungl. Maj:t ifrågasatt belopp och tillstyrker alltså bifall
till Kungl. Maj:ts proposition. Då förhållandena i detta fall måste anses
vara av tämligen enastående art, lärer bifall till förslaget icke vara ägnat
att medföra några vittgående konsekvenser.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må av
riksdagen bifallas.

40:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition Ang.
nr 104 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag pensionering
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit förutvarande
riksdagen medgiva, mästare och

att envar av nedan angivna förutvarande mästare och arbetare vid JaHstron*/
Karlskrona kustartilleriregementes numera nedlagda beklädnadsverkstäder kustartiUerimå
från och med den 1 februari 1927 under sin återstående livstid å beklädTadsallmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension med följande belopp verkstäder
Bihang till riksdagens protokoll 1929. S samt. 16 häft. (Nr 2b.) 4

50

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

nämligen: Jan Peter Winberg med 1,260 kronor, Oskar Melin med 1,200
kronor, Carl Anton Fredrik Carlsson med 948 kronor, Sven Peter Karlsson
med 948 kronor, Sven Magnus Petersson med 756 kronor, Ulrik Jönsson
med 624 kronor och Thor Johansson med 624 kronor; samt

att förre arbetaren vid samma verkstäder Sven Herman Borg må
från allmänna indragningsstaten uppbära ett understöd för en gång av

3,000 kronor.

Före genomförandet av 1925 års försvarsorganisation fanns vid Karlskrona
kustartilleriregemente en skrädderi- och skomakeriverkstad. Vid denna
verkstad voro, bland andra, anställda mästare, vilka erhöllo ersättning
enligt styckeverkstaxa. Dessa mästare anställde i sin tur arbetare på de
villkor, varom de överenskommo med arbetarna. 1925 års omorganisation
av försvarsväsendet medförde, att ifrågavarande verkstad avvecklades
och att sådana arbeten, som dittills utförts å densamma, överflyttades till
marinens centrala beklädnadsverkstad. Avvecklingen var slutförd med utgången
av januari månad 1927.

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 februari 1927 hemställde marinförvaltningen,
att de mästare vid kustartilleriets beklädnadsverkstäder, som
fullgjort sitt arbete mot betalning enligt styckeverkstaxa, samt av dem
antagna arbetare måtte förklaras berättigade att erhålla förtidspension eller
avskedsersättning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari 1926
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila
löntagare vid armén och marinen.

Statskontoret, som avgav infordrat utlåtande i ärendet, anförde därvid,
att riksdagen i vissa särskilda fall beviljat pension såväl till mästare eller
arbetare, vilka under en lång följd av år uteslutande varit sysselsatta med
att mot ackord utföra arbeten för statens räkning, som ock till arbetare,
vilka arbetat hos för statens räkning sysselsatta mästare. Utan riksdagens
medgivade syntes emellertid ej kunna stadgas, att föreskrifterna i kungörelsen
den 15 januari 1926 finge vinna tillämpning å nu omförmälda
kategorier mästare och arbetare. På grund härav och då frågan om förtidspension
eller annan ersättning åt de mästare och arbetare, om vilka
här vore fråga, borde bero på prövning av de i varje särskilt fall föreliggande
omständigheterna, hemställde statskontoret, att förevarande framställning
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom beslut den 17 september 1927 fann Kungl. Map.t framställningen
i fråga icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente har nu bos Kungl. Maj:t
gjort framställning om beredande av pension åt ovannämnda mästare och
arbetare, vilka varit sysselsatta vid regementets beklädnadsverkstäder men
blivit avskedade med utgången av januari månad 1927 på grund av verkstädernas
nedläggande.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

51

beträffande Winberg, att han, som är född den 15 juni 1853, innehaft
anställning vid Svea artilleriregementes detachement i Vaxholms fästning
såsom skrädderiarbetare under tiden 1 augusti 1877—31 oktober 1883
och såsom mästare från sistnämnda dag till och med den 31 december
1888 samt därefter, likaledes såsom mästare, varit anställd vid Vaxholms
artillerikår under tiden 1 januari 1889—31 december 1895 och slutligen
vid Karlskrona kustartilleriregemente under tidsperioderna 1 januari 1896
—30 april 1918 och 7 juli 1921—31 januari 1927; att hans sammanlagda
tjänstetid alltså utgör omkring 46 år; att hans arbetsförtjänst år
1926 uppgick till allenast 122 kronor; samt att han under de senaste
åren endast lett arbetet och utbetalat så gott som hela arbetsförtjänsten till
verkstadspersonalen;

beträffande Melin, att han, som är född den 20 november 1862, varit
anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad såsom
mästare under tiden 2 januari 1896—31 januari 1927, alltså omkring
31 år; att han på grund av kroniskt hjärtfel sannolikt för all framtid är
fullständigt oförmögen till arbete; samt att hans arbetsförtjänst år 1926
uppgick till 2,623 kronor;

beträffande Carl Anton Fredrik Carlsson, att han, som är född den 25
juni 1854, varit anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad
såsom arbetare under tiden 2 januari 1896—31 januari 1927,
eller omkring 31 år; att han på grund av åderförkalkning är varaktigt
oförmögen till arbete; samt att hans arbetsförtjänst år 1926 uppgick till
1,659 kronor;

beträffande Sven Peter Karlsson, att han, som är född den 4 juni 1862,
varit anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad såsom
arbetare under tiden 2 januari 1896—31 januari 1927, eller omkring
31 år; att hans arbetsförmåga är och torde förbliva högst väsentligt nedsatt
på grund av åderförkalkning och allmänt nedsatta kroppskrafter; samt att
hans arbetsförtjänst år 1926 uppgick till 1,161 kronor;

beträffande Petersson, att han, som är född den 29 mars 1863, varit
anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad såsom
arbetare under tiden 7 juli 1902—31 januari 1927, d. v. s. omkring
24 V2 år; att han befunnits vara på grund av åderförkalkning varaktigt
oförmögen till arbete; samt att hans arbetsförtjänst år 1926 uppgick till
1,914 kronor;

beträffande Jönsson, att han, som är född den 15 december 1863, varit
anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad såsom
arbetare under tiden 17 april 1909—31 januari 1927; att han därjämte
varit anställd såsom skomakeriarbetare vid flottans beklädnadsverkstad i
Karlskrona under ett år; att hans sammanlagda tjänstetid alltså uppgår
till inemot 19 år; att hans arbetsförmåga på grund av kronisk magkatarr
är i väsentlig grad nedsatt; samt att hans arbetsförtjänst år 1926 uppgick
till 1,559 kronor;

beträffande Johansson, att han, som är född den 31 december 1863, varit
anställd vid Karlskrona kustartilleriregementes skomakarverkstad såsom
arbetare under tiden 1 april 1914—31 januari 1927; att han därjämte
varit anställd såsom skomakeriarbetare vid flottans beklädnadsverkstad i
Karlskrona under omkring 3 år; att hans sammanlagda tjänstetid alltså
utgör omkring 16 år; att hans arbetsförmåga är delvis nedsatt på grund
av kroniskt hjärtfel; samt att hans arbetsförtjänst år 1926 uppgick till
1,737 kronor; samt

52

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Motion

11:13.

Utslcottet.

beträffande Borg, att han, som är född den 12 juni 1895, varit fast
anställd vid Karlskrona kustartilleriregemente under tiden 23 januari
1915—31 oktober 1918 samt baft anställning såsom arbetare i regementets
skrädderiverkstad under tiden 11 juni 1921—31 januari 1927; att han alltså
tjänstgjort i sammanlagt 9 år 5 månader, därav 9 år från 20 års ålder; att
han på grund av svårartat organiskt hjärtfel för närvarande är fullständigt
arbetsoförmögen och för all framtid torde få sin arbetsförmåga väsentligt
nedsatt; att han är gift och har en 5-årig dotter; samt att hans arbetsförtjänst
år 1926 uppgick till 4,150 kronor.

Med avseende å utredningen i övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till
vad propositionen innehåller.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Törnkvist i Karlskrona väckt motion nr 13, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att före detta mästarna vid Karlskrona
kustartilleriregementes beklädnads verkstäder Jan Peter Winberg och Oskar
Melin samt arbetarna därstädes Carl Anton Fredrik Carlsson, Sven Magnus
Pettersson, Ulrik Jönsson och Thor Johansson må, från 1 januari 1928,
uppbära årlig pension att utgå från allmänna indragningsstaten med
följande belopp: Winberg 1,452 kronor, Melin 1,224 kronor, Carlsson
948 kronor, Pettersson 756 kronor samt Jönsson och Johansson vardera
624 kronor».

I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, hänvisar
utskottet till motionen.

Enligt utskottet tillhandakomna meddelanden hava bemälda Sven Peter
Karlsson och Sven Herman Borg numera avlidit. I följd härav påkallar
Kungl. Maj:ts förslag med avseende å nämnda personer icke någon riksdagens
åtgärd; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

I fråga om omförmälda personal i övrigt biträder utskottet Kungl. Maj:ts
förslag och får alltså hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, i vad den avser pension åt Jan
Peter Winberg, Oskar Melin, Carl Anton Fredrik Carlsson,
Sven Magnus Petersson, Ulrik Jönsson och Thor
Johansson, samt med avslag å motionen 11:13, såvitt
den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag, må medgiva,
att envar av nämnda mästare och arbetare må från
och med den 1 februari 1927 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig
pension med följande belopp, nämligen: Winberg med

Bankoutskottets utlåtande Nr 2L

53

1,260 kronor, Melin med 1,200 kronor, Carlsson med
948 kronor, Petersson med 756 kronor, Jönsson med
624 kronor och Johansson med 624 kronor.

41:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 106 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att bokföraren vid marinförvaltningens artilleriavdelning, f. d. flaggunderofficeren
vid flottan, underlöjtnanten i marinen Frans Oscar Carlsson
må från och med månaden näst efter den, varunder han avgår från sin
befattning i marinförvaltningen, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig tilläggspension till sådant belopp, att
hans sammanlagda pensionsförmåner komma att uppgå till 2,544 kronor
för år räknat.

Ang.

tilläggspension
åt f. d.
flaggunderofficeren
vid
flottan F. O.

Carlsson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Carlsson, som är född den 19
november 1859, antogs till skeppsgosse den 1 maj 1874, inskrevs vid sjömanskåren
den 1 september 1878, utnämndes till underofficer av 2:dra graden vid
flottan den 31 mars 1897, befordrades till flaggunderofficer den 30 april 1907,
erhöll avsked med pension den 19 maj 1915 samt utnämndes till underlöjtnant
i marinen den 31 december 1917; att han innehaft anställning å månadslönarstaten
vid flottans varv i Karlskrona såsom arbetsföreståndare ecb
ledare för arbetarna å arbetsgruppen skjutbanan från och med den 1 oktober
1910 till och med den 16 maj 1918, vilken befattning varit fullt jämförlig
med verkmästares i högsta lönegrad å varvet; att han från och med den
17 maj 1918 tjänstgjort såsom bokförare å marinförvaltningens artilleriavdelning,
vilken anställning han fortfarande innehar; att sistnämnda tjänstgöring
motsvarar den, som åligger departementsskrivare vid armén; samt
att hans avlöningsförmåner under de senare åren — oavsett dyrtidstillägg —
uppgått till 3,060 kronor för år.

Direktionen över flottans pensionskassa har uti avgivet yttrande den 28
november 1928 anfört följande.

Efter avskedet från sin beställning såsom flaggunderofficer på stat den
19 maj 1915 hade Carlsson jämlikt då gällande bestämmelser tillagts pension
med 729 kronor 60 öre och fyllnadspension med 364 kronor 80 öre, eller tillhopa
1,094 kronor 40 öre, att av honom åtnjutas från och med den 1 juni 1915.
Till följd av att Carlssons avsked inträffat före år 1918, vore han icke berättigad
till pensionsförbättring enligt kungörelserna den 29 augusti 1919
(nr 569) angående grunder för pensionsförbättring för viss personal vid
marinen samt den 9 juni 1922 angående pensionsförbättring för vissa f. d.
beställningshavare vid armén och marinen (nr 335) och den 15 juni 1922 med
grunder för pensionsförbättring åt officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare vid armén och marinen (nr 336). Enär summan av

54

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

till Carlsson utgående pension och av utav honom under hans tjänstgöring i
marinförvaltningen åtnjuten avlöning i intet fall understigit 2,560 kronor per
år, hade Carlsson icke varit berättigad till pensionstillägg enligt kungörelsen
den 15 juni 1922 angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i
statens tjänst m. fl. pensionärer (nr 360). Sedan den 1 juli 1925 hade Carlsson
varit i åtnjutande av pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18 juni 1925
med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer (nr 280) med 849 kronor 60 öre,
och utgjorde Carlssons årliga pensionsförmåner från nämnda tidpunkt: pension
729 kronor 60 öre, fyllnadspension 364 kronor 80 öre och pensionsförhöjning
849 kronor 60 öre eller tillhopa 1,944 kronor. Efter avgång från
anställningen i marinförvaltningen vore Carlsson berättigad årligen åtnjuta:
pension 729 kronor 60 öre, fyllnadspension 364 kronor 80 öre, pensionstilllägg
180 kronor och pensionsförhöjning 765 kronor 60 öre eller tillhopa
2,040 kronor.

Enligt ovannämnda kungörelse den 15 juni 1922 (nr 336) ägde flaggunderofficer
vid marinen, vilken vid avgång ur tjänst åtnjöte lön enligt
avlöningsreglementet för officerare och underofficerare m. fl. vid armén och
marinen den 29 juni 1921 (nr 388), uppbära pensionsförbättring med sådant
belopp, att summan av pension, fyllnadspension och pensionsförbättring uppginge
för år till 2,250 kronor. Härtill komme pensionsförhöjning enligt
ovan åberopade kungörelse den 18 juni 1925 (nr 280) med 294 kronor, vadan
alltså sammanlagda årliga pensionsförmånerna för sådan flaggunderofficer
utgjorde 2,544 kronor.

Carlssons tjänstgöring i marinförvaltningen motsvarade enligt intyg av
chefen för ämbetsverkets artilleriavdelning den tjänstgöring, som ålåge departementsskrivare
vid armén. Dylik befattningshavare tillkommande årliga
sammanlagda förmåner av pension, fyllnadspension och pensionsförbättring
enligt åberopade kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 336) utgjorde

3,000 kronor, vartill komme pensionsförhöjning med 396 kronor eller tillhopa
3,396 kronor.

Gällande avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet upptoge
för marinens vidkommande ingen motsvarighet till den i 6:e lönegraden av
löneplan C upptagna befattningen som departementsskrivare vid armén. Vid
sådant förhållande torde Carlsson icke kunna komma i åtnjutande av lika
stora pensionsförmåner som ifrågavarande befattningshavare. Med hänsyn
till Carlssons mer än 54-åriga arbete i kronans tjänst och de ansvarsfulla
befattningar han under sin tjänstetid bestritt torde det emellertid få anses
skäligt, att han efter avgången från sin tjänstgöring i marinförvaltningen
erhölle någon förhöjning av honom enligt gällande författningar tillkommande
pensionsförmåner. En sådan förhöjning syntes lämpligen böra beredas
i form av tilläggspension av allmänna medel till sådant belopp, att
hans sammanlagda pensionsförmåner uppginge till vad som i dylika förmåner
tillkomme flaggunderofficer vid marinen med lön enligt 1921 års
avlöningsreglemente, eller 2,544 kronor för år räknat.

Enligt riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 352 punkt 23, hade riksdagen
medgivit, att en var av laboratorieföreståndaren vid flottans varv i
Karlskrona, f. d. flaggunderofficeren, underlöjtnanten i marinen Leopold
Karlsson och arbetsföreståndaren därstädes, f. d. flaggunderofficeren Gustaf
Emanuel Andersson finge från och med månaden näst efter den, varunder
han avginge från sin befattning såsom laboratorieföreståndare, respektive

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

55

arbetsföreståndare, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig tilläggspension till sådant belopp, att hans sammanlagda
pensionsförmåner komme att uppgå till 2,544 kronor för år
räknat.

Som förut nämnts, hade Carlsson innehaft anställning vid månadslönarstaten
å flottans varv i ''Karlskrona såsom arbetsföreståndare och ledare för
arbetena å arbetsgruppen skjutbanan från och med den 1 oktober 1910 till
och med den 16 maj 1918, alltså en tjänsteställning, som kunde anses vara
fullt jämförbar med de ovan anförda tvenne f. d. underofficerarnas.

Carlssons avlöning i marinförvaltningen utginge med 3,060 kronor för
år. Laboratorieföreståndaren Karlsson och arbetsföreståndaren Andersson
hade vid avgången uppburit årsarvoden, den förre med 2,928 kronor och
den senare med 2,508 kronor. Härav framginge, att den befattning, Carlsson
efter avgången från månadslönarstaten tillträtt vid marinförvaltningens
artilleriavdelning, torde få anses minst lika ansvarsfull som de ifrågavarande
månadslönarnas.

Statskontoret har tillstyrkt det av direktionen över flottans pensionskassa
framlagda förslaget.

Departementschefen, som med hänsyn till Carlssons tjänstgöring och de
arbetsuppgifter, som åvilat honom, ansett det vara med rättvisa och billighet
överensstämmande, att han — i likhet med vad av 1928 års riksdag
beviljades f. d. flaggunderofficerarna Leopold Karlsson och Gustaf Emanuel
Andersson — vid avgång från sin befattning i marinförvaltningen kommer
i åtnjutande av pensionsförmåner till sammanlagt det belopp av 2,544
kronor, som författningsenligt tillkommer flaggunderofficer, å vilken 1921
års avlöningsreglemente varit tillämpligt, har föreslagit, att tilläggsförmånen
liksom i nyss åberopade fall bör utgå i form av tilläggspension från allmänna
indragningsstaten.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet biträder vad Kungl. Maj:t i förevarande ärende föreslagit och
får alltså hemställa,

att Kungl. Majrts föreliggande proposition må av
riksdagen bifallas.

42:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 137 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att envar av nedan angivna förmän och arbetare
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori må från och med månaden näst efter den,
varunder han avgår från sin anställning vid gevärsfaktoriet, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension med

Ang.

pension åt
vissa förmän
och arbetare
vid Carl
Gustafs stads
gevärsfaktori.

56

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

följande belopp, nämligen: Albert Fredrik Dahlström 1,260 kronor, Anders
Olof Skoog 1,260 kronor, Anders Gustaf Lindholm 1,200 kronor, Johan
August Wahlberg 1,092 kronor, Erik Otto Pettersson 1,152 kronor, Johan
Viktor Segerström 996 kronor och Johan Otto Carlsson 900 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas

beträffande Dahlström, att han, som är född den 14 juni 1863, varit anställd
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 2 januari 1891 och sålunda
tjänat kronan i över 38 år; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet
under åren 1925—1927 i medeltal uppgått till 3,850 kronor; att han i avkastning
å sparat kapital uppbär en årlig inkomst av omkring 550 kronor;
samt att hans arbetsförmåga på grund av åderförkalkning och äggvitesjukdom
är i väsentlig grad nedsatt;

beträffande Skoog, att han, som är född den 3 maj 1872, varit anställd
dels vid Västernorr lands regemente under tiden 29 oktober 1892—31 oktober
1897, dels vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 8 juni 1899 och
alltså tjänat kronan i omkring 35 år; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet
under åren 1925—1927 i medeltal uppgått till 3,446 kronor; samt
att hans arbetsförmåga på grund av hjärtfel och högt blodtryck är nedsatt;

beträffande Lindholm, att han, som är född den 5 augusti 1860, varit
anställd vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 4 augusti 1899 och
alltså tjänat kronan i omkring 30 år; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet
under åren 1925—1927 i medeltal uppgått till 3,315 kronor; att
han åtnjuter en årlig ränteinkomst av omkring 200 kronor samt förmån av
fri bostad; samt att hans arbetsförmåga på grund av ålderdomssvaghet och
åderförkalkning är i betydlig grad nedsatt;

beträffande Wahlberg, att han, som är född den 11 oktober 1859, varit
anställd dels vid Göta artilleriregemente under tiden 9 november 1879—
1 november 1889, dels hos entreprenör för uppförande av kasernbyggnaderna
å Brännudden under tiden 29 september 1902—18 december 1903, dels ock
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 14 januari 1915 och alltså
tjänat kronan i omkring 25 år, tiden för anställningen hos entreprenör däri
inräknad; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet under åren 1925—
1927 i medeltal uppgått till 3,540 kronor; samt att hans arbetsförmåga på
grund av hjärtfel och åderförkalkning är väsentligen nedsatt;

beträffande Pettersson, att han, som är född den 25 april 1868, varit
anställd vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 15 juni 1891 och
alltså tjänat kronan i omkring 38 år; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet
under åren 1925 — 1927 uppgått i medeltal till 3,256 kronor; samt
att hans arbetsförmåga på grund av hjärtfel och åderförkalkning är väsentligt
nedsatt;

beträffande Segerström, att han, som är född den 1 december 1861, varit
anställd vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 29 juni 1896 och
alltså tjänat kronan i omkring 33 år; att hans arbetsinkomst från gevärs -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

57

faktoriet under åren 1925—1927 i medeltal uppgått till 3,711 kronor; att
han besitter en fastighet, taxerad till 7,100 kronor, samt åtnjuter en årlig
ränteinkomst av omkring 100 kronor; samt att hans arbetsförmåga på grund
av ålderdomssvaghet och åderförkalkning är betydligt nedsatt; samt

beträffande Carlsson, att han, som är född den 20 juni 1861, varit anställd
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori sedan den 7 april 1905 och alltså tjänat
kronan i omkring 24 år; att hans arbetsinkomst från gevärsfaktoriet under
åren 1925—1927 i medeltal uppgått till 3,435 kronor; samt att hans arbetsförmåga
på grund av hans höga ålder och åderförkalkning är i väsentlig
grad nedsatt.

Vidare inhämtas av handlingarna, att samtliga ifrågavarande förmän och
arbetare fortfarande äro i tjänst vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori samt
att de under sin tjänstetid gjort sig förtjänta av de bästa vitsord för arbetsduglighet,
flit och uppförande.

I fråga om utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts här avsedda förslag och hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts före varande
framställning.

43:o.

Uti punkten 2 av förevarande proposition bär Kungl. Maj:t föreslagit Ansriksdagen
medgiva, att skomakeriförmannen vid Bodens ingenjörkårs inten- tZla^lnstm
denturverkstäder Karl August Öhman samt tvätterskorna vid samma kår »ingshavare
Maria Matilda Andreasson, född Danielsson, och Johanna Evelina Rönn- inge^örkå^.
bäck, född Sundberg, må från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension, Öhman med 1,224 kronor samt
envar av Andreasson och Rönnbäck med 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas

beträffande Öhman, att han, som är född den 8 augusti 1863, under tiden
15 maj 1894—1 oktober 1905 varit föreståndare för en å Norrbottens regementes
övningsplats å Notviken belägen enskild skomakeriverkstad, varvid
Öhman bekostade lokal för verkstaden med värme och lyse ävensom för
skomakeriverkstaden erforderliga verktyg; att han under den tid, då trupp
var förlagd till Notviken, å nämnda enskilda verkstad utförde skomakeriarbeten
huvudsakligast åt personal ur Norrbottens regemente och endast i
mycket ringa utsträckning åt personer icke tillhörande truppförbandet; att
han alltsedan den 14 maj 1906 varit anställd såsom skomakeriföreståndare
vid Bodens ingenjörkårs intendenturverkstäder, vilken anställning han fortfarande
innehar; att han lider av allmän senil kraftnedsättning och på grund

58

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
tvättför ^ständers
kan Carolina
Carlsson,
född Edin.

därav är mindre arbetsför, vilken nedsättning av arbetsförmågan sannolikt
är för framtiden bestående; att han utmärkt väl fullgjort sina tjänsteåligganden;
samt att han under de senare åren vid kåren uppburit en avlöning,
som — frånsett dyrtidstillägg — uppgått till i medeltal omkring
3,440 kronor för år;

beträffande Andreasson, att hon, som är född den 16 november 1862, alltsedan
den 1 mars 1911 varit anställd såsom tvätterska vid Bodens ingenjörkårs
tvättinrättning, vilken anställning hon fortfarande innehar; att hon
sålunda tjänat kronan i omkring 18 år; att hon lider av sockersjuka, på
grund varav hennes arbetsförmåga anses vara i väsentlig grad nedsatt,
vilken nedsättning av arbetsförmågan sannolikt är för framtiden bestående;
att hennes arbete vid kåren blivit utmärkt väl vitsordat; samt att hon under
de senare åren vid kåren uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till i medeltal omkring 1,140 kronor för år; samt

beträffande Rönnbäck, att hon, som är född den 18 oktober 1866, alltsedan
den 1 september 1911 varit tvätterska vid Bodens ingenjörkårs tvättinrättning,
vilken anställning hon fortfarande innehar; att hon sålunda tjänat
kronan i omkring 17 år; att hon visat tecken på lindrig åderförkalkning
samt blodbrist; att hon utmärkt väl fullgjort sitt arbete vid kåren; samt
att hon under de senare åren vid kåren uppburit en avlöning, som — frånsett
dyrtidstillägg — uppgått till i medeltal omkring 1,190 kronor för år.

Beträffande utredningen i övrigt må hänvisas till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, får
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

44:o.

Kungl. Maj:t föreslår i punkten 3 av samma proposition riksdagen medgiva,
att tvättförestånderskan vid Västernorrlands regemente Carolina Carlsson,
född Edin, må från och med månaden näst efter den, varunder avgång
från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Carlsson, som är född den 20
mars 1867, sedan den 1 april 1911 innehaft anställning såsom tvättförestånderska
vid Västernorrlands regemente, vilken anställning hon fortfarande
innehar; att hon sålunda tjänat kronan i omkring 18 år; att hon på grund
av sjukdom kommer att avgå ur tjänst med utgången av mars månad
1929; att hon lider av ålderdomssvaghet, åderbråck å båda benen med eksem,
svindel och blodtrycksförhöjning och på grund därav är fullständigt oför -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

59

mögen till arbete, vilken arbetsoförmåga sannolikt är för framtiden bestående;
att hon under de senare åren vid regementet uppburit en avlöning, som —
frånsett dyrtidstillägg — uppgått till 1,300 kronor för år, vartill kommit
förmån av fri bostad med värme och lyse, uppskattad till ett värde av
400 kronor för år; att hon med nit och skicklighet plikttroget fullgjort
sina tjänsteåligganden och iakttagit ett hedrande uppförande; samt att hon
är medellös.

I fråga om vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till propositionen.

Då Carlsson innehar befattning såsom tvättförestånderska och hennes avlöning
synes hava uppgått till icke obetydligt högre belopp än de i nästföregående
punkt omförmälda tvätterskornas, för vilka tillstyrkts ett pensionsbelopp
av 600 kronor, har utskottet ansett, att Carlssons pension bör fastställas
till något högre belopp än det för nyssnämnda anställningshavare
föreslagna. Utskottet vill i sådant avseende förorda ett pensionsbelopp av
696 kronor för år.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att tvättförestånderskan
vid Väster norr lands regemente Carolina Carlsson,
född Edin, må från och med månaden näst efter den,
varunder avgång från tjänsten äger rum, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 696 kronor.

45:o.

Under punkten 4 har Kungl Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
tvätterskan vid Hallands regementes tvättinrättning Bernhardina Jonsson
må från och med månaden näst efter den, varunder avgång från tjänsten
äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Jonsson, som är född den 23
februari 1866, alltsedan den 20 februari 1910 varit anställd såsom tvätterska
vid Hallands regementes tvättinrättning, vilken anställning hon fortfarande
innehar, och alltså tjänat kronan i omkring nitton år; att hon under de
senare åren vid regementet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till i medeltal omkring 970 kronor för år; att hon lider
av organiskt hjärtfel och hypertoni, på grund varav hennes arbetsförmåga
är i hög grad nedsatt, vilken nedsättning sannolikt är för framtiden be -

Utskottet.

Ang.

pension åt
tvätterskan
Bernhardina
Jonsson.

60

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

''pension åt
tvätterskan
Hilda Otilia
Söderberg,
född

Gustafsson.

Ang.

understöd
åt förra
arbeterskan
Elin Karolina
Persson.

stående; samt att hon på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sina tjänståligganden
och fört en hedrande vandel.

I övrigt må beträffande utredningen hänvisas till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Majrts förslag, får
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

46:o.

I punkten 5 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att tvätterskan
vid Svea artilleriregemente Hilda Otilia Söderberg, född Gustafsson,
må från och med månaden näst efter den, varunder hon entledigas från
sin anställning vid regementet, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 480 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Söderberg, som är född den
11 september 1878, haft anställning vid Svea artilleriregementes tvättinrättning
från och med den 1 maj 1903 till februari månad 1928, då tvättinrättningen
nedlades; att hon fortfarande är sysselsatt å regementet med
sömnadsarbete, huvudsakligen ändringar å persedlar, som erhållits från indragna
truppförband; att hon inom den närmaste framtiden kommer att
entledigas från denna anställning; att hennes arbetsförtjänst under de senaste
åren uppgåt till i medeltal omkring 1,760 kronor, oavsett dyrtidstillägg;
att hon alltid på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden;
samt att hon lider av kronisk ischias, vilken gör henne oförmögen till
sådant arbete, som hon utfört vid regementets tvättinrättning.

Utskottet tillåter sig att med avseende å utredningen i övrigt åberopa vad
propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

47:o.

Under punkten 6 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förra
arbeterskan vid ammunitionsfabriken Elin Karolina Persson må från och
med den 1 februari 1928, så länge hon på grund av sinnessjukdom är oförmögen
till arbete, å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 600 kronor.

Bankoutskoltets utlåtande Nr 24.

61

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson, som är född den 7
februari 1888, varit anställd vid ammunitionsfabriken under tiden 3 oktober
1904—31 januari 1928, eller omkring 23 år; att hennes avlöning år 1927
uppgått till omkring 1,760 kronor; att hon varit flitig och skötsam i sitt
arbete och städse iakttagit ett synnerligen hedrande uppförande; samt att
hon på grund av sinnessjukdom är fullständigt oförmögen till arbete och
någon förbättring av hennes hälsotillstånd enligt handlingarna bilagt läkarintyg
ej är att påräkna inom avsevärd tid om ens någonsin.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Maj:t
föreslagit och får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

48:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 7 föreslagit riksdagen medgiva, att arbeterskan
vid ammunitionsfabriken Anna Olsson må från och med månaden näst
efter den, varunder avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Olsson, som är född den 26
februari 1885, varit anställd vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg
från och med den 1 april 1903 till och med den 21 juni 1905 samt
sedan den 16 november 1908, vilken anställning hon fortfarande innehar;
att hon sålunda tjänat kronan i omkring 22 år; att hon under sin tjänstetid
iakttagit ett hedrande uppförande och visat god arbetsduglighet; att
hon på grund av svår blodbrist för framtiden är oförmögen att med arbete
försörja sig; samt att hon är medellös.

I fråga om vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har icke givit utskottet anledning till erinran,
varför utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

Äng.

pension åt
arbeterskan
Anna Olsson.

62

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

49:o.

Ang. Uti punkten 8 av förevarande proposition nr 137 har Kungl. Maj:t slutpension
åt f. iigen föreslagit riksdagen medgiva, att förre bageriarbetaren vid arméns
s. it. strand- intendenturförråd i Stockholm Svante Rickard Strandman må från och
man. med den 1 november 1928 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 756 kronor, dock med skyldighet
för honom att till statsverket återbära det belopp av 500 kronor, som genom
Kungl. Maj:ts beslut den 12 oktober 1928 tillerkänts honom från lantförsvarets
anslag till extra utgifter.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Strandman, som är född den
16 mars 1879, alltsedan den 7 januari 1913 varit anställd såsom bageriarbetare
vid arméns intendenturförråd i Stockholm; att han på grund av
sjukdom (lungtuberkulos) sedan den 26 september 1927 varit förhindrad
tjänstgöra; att han är fullständigt oförmögen till arbete, vilken arbetsoförmåga
sannolikt är för framtiden bestående; att han under de senare
åren vid intendenturförrådet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till i medeltal omkring 2,650 kronor för år; att han
med skicklighet och omtanke utfört sina tjänståligganden och städse iakttagit
ett gott uppförande; samt att han har försörjningsplikt mot hustru
och minderårig dotter.

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1928 hemställde arméförvaltningens
intendentsdepartement, att Strandman måtte beredas pension.

I avgivet utlåtande i ärendet anförde statskontoret, att då Strandman
endast uppnått en levnadsålder av 49 år, samt det enligt handlingarna
bilagt läkarintyg torde kunna förväntas, att han åtminstone i viss mån
kunde återvinna arbetsförmåga, statskontoret ansåge sig icke för det dåvarande
kunna tillstyrka, att pension bereddes honom. Under åberopande
av Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1927 angående ifrågasatt pension
till sömmerskan H. K. E. Sjögren hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t
måtte dels medgiva, att till Strandman finge från lantförsvarets anslag till
extra utgifter utbetalas en gratifikation för en gång av 500 kronor, dels
ock förordna, att de till ärendet hörande handlingarna överlämnades till
pensionsstyrelsen för den åtgärd styrelsen kunde finna sig böra vidtaga i
anledning av Strandmans sjukdom.

Genom brev den 12 oktober 1928 fattade Kungl. Maj:t beslut i enlighet
med vad statskontoret hemställt.

Uti skrivelse den 8 november 1928 har nu chefen för arméns intendenturförråd
i Stockholm upplyst, att pensionsstyrelsen i skrivelse den 23 oktober
1928 meddelat, att, då Strandman lede av lungtuberkulos, styrelsen icke
kunnat lämna bidrag till hans vård å tuberkulossjukhus. Enligt gällande
fattigvårdslag ålåge det nämligen vederbörande kommun att föranstalta om

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

63

och i första hand bestrida kostnaderna för sådan vård. Därest emellertid
Strandman ansåge sig berättigad till pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
ägde han att till vederbörande pensionsnämnds ordförande
härom ingiva ansökning i vanlig ordning.

Chefen för nämnda intendentur förråd har för egen del anfört, att Strandman,
som måst entledigas från sin anställning vid intendenturförrådet från
och med den 1 november 1928, därmed hans rätt till fri sjukvård på kronans
bekostnad upphört, alltså icke torde genom pensionsstyrelsens försorg komma
att beredas någon sjukvård. Den pension, som efter ansökning av Strandman
eventuellt kunde komma att tilldelas honom från styrelsen, torde icke
komma att uppgå till det belopp, varmed pension på grund av Strandmans
statsanställning torde kunna påräknas. Vid senast företagen läkarundersökning
hade, såsom av ärendet bilagt intyg framginge, konstaterats, att
Strandman vore för all framtid fullständigt oförmögen till arbete inom sitt
yrke samt med all sannolikhet för framtiden oförmögen att överhuvudtaget
med arbete försörja sig.

Statskontoret, som avgivit förnyat yttrande i ärendet, bär därvid anfört,
att med hänsyn till det förändrade läge, vari frågan om pension åt Strandman
kommit efter det att statskontoret den 4 augusti 1928 avgivit utlåtande
i ärendet, statskontoret ansåge sig kunna tillstyrka, att pension av statsmedel
bereddes honom med ett belopp av 756 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit anser även utskottet, att pension
med angivet belopp bör tillerkännas Strandman, och hemställer förty,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

50:o.

I en inom första kammaren av herr Leander väckt motion nr 7 har
hemställts, »det riksdagen måtte medgiva, att f. daglönaren vid kronovarvet
i Karlskrona Karl August Franzén må från och med den 1 januari 1929
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension till belopp av 600 kronor».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Franzén, som är född den 1 december
1873 och alltså 55 år gammal, under tiden den 12 april 1900—31
maj 1923 varit anställd såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona.

Enligt ett av chefen för byggnadsdepartementet vid nämnda varv den 22
december 1928 utfärdat intyg har Franzén under anställningstiden såsom
daglönare ett flertal år tjänstgjort såsom biträde vid tvätten i sjömanskå -

Ång.

''pension åt
förre daglönaren
vid kronovarvet
i
Karlskrona
K. A. Franzén.

64

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

IUtskottet.

Ang.

pension åt
f. d. musiksergeanten

B. L. Hahne.

rens tvättinrättning i Karlskrona, vilket arbete av intygsgivaren betecknats
såsom ansträngande och för hälsan påkostande.

Till utskottet har vidare överlämnats två läkarintyg, av vilka det ena,
dagtecknat den 28 februari 1928, utvisar, att Franzén behandlats för hjärtsjukdom,
vilken med stor sannolikhet för framtiden komme att väsentligen nedsätta
hans arbetsförmåga. Av det andra läkarintyget, dagtecknat den 14
december 1928, framgår, att Franzén lider av börjande åderförkalkning m. m.,
till följd varav hans arbetsförmåga är i hög grad nedsatt.

Beträffande Franzéns ekonomiska förhållanden har av vederbörande kommunalnämndsordförande
intygats, att Franzén äger en mindre fastighet,
taxerad till 7,500 kronor, men att fastigheten är intecknad till samma belopp
och att samtliga inteckningar äro belånade.

I motionen har såsom stöd för förslaget om pension åt Franzén gjorts
gällande, att denne av hälsoskäl nödgats lämna sin anställning i statens
tjänst och förskaffat sig en egnahemslägenhet i syfte att genom friluftsarbete
återvinna sin hälsa.

Av utredningen i ärendet framgår, att Franzén under en tid av omkring
23 år innehaft anställning i statens tjänst, vilken anställning han vid 49
års ålder lämnat för att övergå till annan verksamhet. Han uppfyller sålunda
icke de beträffande daglönare vid marinen stadgade villkoren förrätt
till pension vare sig i fråga om levnadsålder eller med avseende å
tjänstår. Under sådana förhållanden och då det icke blivit styrkt, att
Franzén på grund av sjukdom, ådragen under tjänstgöring, blivit oförmögen
till fortsatt anställning i statens tjänst, har utskottet ansett det icke
böra ifrågakomma, att honom skulle beredas pension av statsmedel.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 7 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

51:o.

I en inom första kammaren av herr Westman väckt motion nr 46 har
hemställts, »att riksdagen ville bevilja f. d. musiksergeanten Bror Leonard
Hahne i årligt understöd ett skäligt belopp».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hahne, som är född den 28
april 1877 och alltså omkring 52 år gammal, antagits till trumslagare vid
Andra livgrenadjärregementet den 28 november 1890. Efter tjänstgöring
vid Första och Andra Livgrenadjärregementena samt Västerbottens regemente
befordrades Hahne den 18 november 1909 till musiksergeant vid sistnämnda
regemente. Sedan han den 31 juli 1911 i samma egenskap över -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

65

flyttat till Värmlands regemente, erhöll han den 2 april 1915 på därom
gjord ansökan avsked med tillstånd att kvarstå som musiksergeant i regementets
reserv. Ur reserven avgick Hahne den 1 maj 1927.

Då Hahne redan år 1915 vid endast omkring 38 års ålder lämnat den
aktiva statstjänsten, har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka, att honom
skulle beredas pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel.

På grund härav och under förmälan, att en av Hahne hos Kungl. Maj:t
gjord ansökning om pension av Kungl. Maj:t genom beslut den 26 mars
1926 lämnats utan bifall, får utskottet hemställa,

att förevarande motion T: 46 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

52:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren under nr
100 av herrar Björnsson och Sandegård och den andra inom andra kammaren
under nr 169 av herrar Danielsson och Johansson i Fårekulla, har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att studeranden Gustaf Paul Halén
av statsmedel tillerkännes sådant understöd under sin sjukdom, som skulle
hava utgått, därest hans sjukdom i vederbörlig ordning prövats ådragen
under militärtjänstgöring.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen nr 100 i första kammaren med därvid fogad bilaga.

Enligt utskottet tillhandakommet meddelande har bemälde Halén numera
avlidit. Till följd härav påkalla ifrågavarande motioner icke någon riksdagens
åtgärd, vilket utskottet skolat härigenom för riksdagen

anmäla.

53:o.

I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion nr 6 har
hemställts, »att riksdagen, i överensstämmelse med den ståndpunkt flere föregående
riksdagar intagit, ville medgiva, att fortiflkationsarbetaren vid Karlskrona
fästning Manfred Svensson må från och med den 1 januari 1929
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 732 kronor».

Beträffande motiveringen för detta förslag tillåter sig utskottet hänvisa
till motionen med därvid fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Svensson, som är född
den 23 februari 1859 och alltså 70 år gammal, innehaft anställning dels vid
postverket såsom lantbrevhärare under tiden 1 januari 1882—30 mars 1885,
dels vid Karlskrona fortifikationsförvaltning under tiden 24 april 1901—11
september 1909 samt från och med den 4 oktober 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 16 häft. (Nr 2fr.) 5

Utskottet.

Ang.

understöd åt
studeranden
P. G. Häleri
''på grund av
sjukdom, som
yppats under
militärtjänstgöring.

Ang.

pension åt
fortifikationsarbetaren

M. Svensson.

66

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt förre
fästnings by ggnadsarbetaren

F. L.
Luudqvist.

I skrivelse den 23 november 1927 gjorde befälhavande amiralen i Karlskrona
framställning om pension åt Svensson.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet hemställde marinförvaltningen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari 1928, att Svensson måtte
tilldelas pension från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret, som yttrade sig i ärendet, anförde därvid, att då Svensson
allenast under knappt 18 år innehaft anställning i statens tjänst, vilken
anställning varit fördelad på tre tidsperioder, samt han efter den 11 september
1909 endast tjänat staten under 6 år, statskontoret ansåge sig ej kunna tillstyrka,
att pension utverkades åt honom.

Genom beslut den 2 november 1928 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Då utskottet delar den av statskontoret i ärendet uttalade uppfattningen,
har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka, att pension eller därmed jämförligt
understöd beredes Svensson. Utskottet vill för egen del framhålla,
att Svenssons tjänstetid såsom lantbrevbärare i början av 1880-talet knappast
lärer kunna likställas med statsanställning i egentlig mening samt att
Svenssons övriga tjänstetid sammanlagt icke uppgår till fullt 15 år och
till övervägande del fullgjorts före 50 års ålder. På grund av vad nu anförts
och med hänsyn jämväl till att förevarande pensionsfråga varit underställd
Kungl. Maj:ts prövning avstyrker utskottet bifall till motionärens förslag
och får hemställa,

att förevarande motion 11:6 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

54:o.

I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt motion
nr 19 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tilldela förre fästningsbyggnadsarbetaren
Frans Ludvig Lundqvist från Erikslund, Åsen, Breviks
socken, under hans återstående livstid ett årligt understöd av 500 kronor».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Lundqvist är född den 1 oktober
1853 och alltså 75 år gammal ävensom att han dels arbetat såsom skomakarmästare
för l:a kompaniet av Göta artillerikår å Karlsborg åren 1876—1882
eller omkring 7 år, dels haft anställning såsom timmerman vid Karlsborgs
fästningsbyggnad vissa perioder av åren 1888, 1890—1894, 1896—1897 samt
1900—1906 sammanlagt icke fullt 12 år, dels ock arbetat såsom snickare
för Göta ingenjörkår å Karlsborg under en månad av år 1897 samt under
åren 1898--1899 eller tillhopa omkring 2 år.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

67

I en till arméförvaltningens fortifikationsdepartement ställd skrift anhöll
Lundqvist i december 1913 att komma i åtnjutande av ålderdomsunderstöd.

Genom beslut den 28 januari 1914 fann departementet på grund av förebragt
utredning skäl icke föreligga för framställning i ärendet till Kungl. Maj:t,

Beträffande Lundqvists ekonomiska förhållanden har av vederbörande
kommunalnämndsordförande intygats, att han är ägare av en till 5,000
kronor bevillningstaxerad lägenhet men att lägenheten numera ej kan lämna
full bärgning åt familjen, då båda makarna äro gamla och ur stånd att
rationellt sköta densamma.

Av den förebragta utredningen framgår, att Lundqvists anställningstid i utskottet.
statens tjänst uppgår till allenast omkring 20 år ävensom att han icke efter
år 1906, då han var 53 år gammal, haft statsanställning. Vid sådant förhållande
har utskottet, i överensstämmelse med hittills tillämpad praxis,
ansett sig icke kunna tillstyrka, att pension eller understöd av statsmedel
skulle tillerkännas Lundqvist.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 19 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

55:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 50 har herr Andersson i AngStockholm
hemställt, att riksdagen måtte bevilja f. d. skräddaren vid Liv- ,pensTJ''j,
regementets grenadjarers mtendenturverkstäder Carl Julius Hedlund en ren c. J. Bedårlig
pension av 740 kronor att, med avdrag av 500 kronor, som till lund''

Hedlund utbetalats i form av gratifikation, utgå från och med den 1 mars

1926.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkande får utskottet hänvisa
till motionen jämte därvid fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Hedlund i september 1926 hos
Kungl. Maj:t anhållit om understöd i form av pension ävensom att arméförvaltningens
intendentsdepartement i avgivet utlåtande i ärendet anfört
huvudsakligen följande:

Av handlingarna inhämtas,

att Hedlund är född den 3 april 1861,

att han under tiden 6 december 1881—1 augusti 1883 varit sappör vid
Sappörbataljonens 2:a kompani,

att han från den 1 juni 1913 till den 3 februari 1926 varit anställd såsom
skrädderiarbetere vid Livregementets grenadjärers intendenturverkstäder,
vilken anställning han emellertid måst lämna sistnämnda dag på grund av
sjukdom,

att han enligt för honom utfärdat läkarbetyg på grund av förlamning
av vänstra armen och vänstra benet är till arbete oförmögen, och att denna

Utskottet.

68 Bankoutskottels utlåtande Nr 24.

hans arbetsoförmåga sannolikt kommer att bliva för framtiden bestående,
samt

att han under sin anställningstid varit arbetsam och intresserad tor sitt
arbete vid regementet, städse iakttagit ett ordentligt, städat uppförande samt
fört en hedrande vandel.

Av handlingarna framgår i övrigt att Hedlund under åren 1921—192o
vid regementet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg uppgått
till i medeltal omkring 1,900 kronor för år.

I betraktande av Hedlunds väl vitsordade verksamhet i statens tjänst
finner departementet det vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att han kommer i åtnjutande av något understöd från statens sida för sin
återstående levnad.

Vad beträffar storleken av dylikt understöd, torde man vid dess beräknande
böra utgå ifrån, att Hedlund, med hänsyn till att hans anställningstid
i lantförsvarets tjänst omfattar en tid av allenast omkring 14 år, skulle
hava i oreglerad pension erhållit ett belopp av 300 kronor för år. Till
detta belopp torde böra läggas pensionstillägg å 180 kronor för år. De förhöjningar,
som med tillämpning av föreskrifterna i kungörelsen den 18 juni
1925, med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer, belöpa å ifrågavarande pension
och * pensionstillägg, utgöra tillhopa 242 kronor. Pensionen, avpassad
så, att den kan betraktas såsom nyreglerad, skulle alltså uppgå till (300 +
180 + 242) 722 kronor, vilket belopp, för att bliva jämnt delbart med tolv,
bör avjämnas nedåt till 720 kronor.

Pensionen ifråga torde böra utgå från och med den 1 januari 1927.

På grund av vad sålunda anförts får intendentsdepartementet hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att f. d. skrädderiarbetaren
vid Livregementets grenadjärers intendenturverkstäder Carl Julius
Hedlund må från och med den 1 januari 1927 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 720 kronor.

Statskontoret, som jämväl yttrat sig i ärendet, anförde därvid, att
Hedlund endast kunde räkna 14 hela anställningsår i statens tjänst och
att han varit över 51 år gammal, när han tillträdde sin senast innehavda
befattning vid statlig institution. Vid sådant förhållande ansåge sig statskontoret
knappast kunna tillstyrka utverkande åt honom av någon pension
av statsmedel. Statskontoret hemställde, att åt Hedlund i stället måtte
anvisas en gratifikation å förslagsvis 500 kronor.

Genom beslut den 11 februari 1927 fann Kungl. Maj:t den gjorda ansökningen
icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Maj:t medgav att till
Hedlund finge, i anseende till hans väl vitsordade verksamhet i kronans
tjänst och övriga förekommande omständigheter, från lantförsvarets anslag
till extra utgifter utbetalas en gratifikation för en gång av 500 kronor.

Beträffande Hedlunds ekonomiska förhållanden har vederbörande kyrkoherde
å ett i mars 1929 utfärdat, för utskottet tillgängligt åldersbetyg
antecknat, att Hedlund saknar förmögenhet samt är fullständigt medellös.

Av utredningen i ärendet framgår, att Hedlund, då han anställdes såsom
skrädderiarbetare vid Livregementets grenadjärer, redan uppnått 51 års ålder

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

69

samt att denna anställning omfattat en tidrymd av allenast omkring 12 1/i
år. Nämnda tid har synts utskottet vara alltför kort för att därå skulle
kunna grundas rätt till pension. På grund härav och då Hedlunds icke
fullt tvååriga anställningstid vid värvat truppförband i början av 1880-talet
icke torde kunna tillmätas nämnvärd betydelse vid bedömande av pensionsfrågan,
har utskottet ansett sig icke böra tillstyrka, att pension skulle beredas
honom.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:50 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

56:o.

I en inom andra kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion Ang.
nr 51 har hemställts, att riksdagen måtte bevilja förmannen vid Bodens pfffffnne^j
fästnings- och kasernbyggnader Johan Viktor Åkerlund en årlig pension v. Åkerlund.
av 980 kronor att utgå från och med månaden näst efter den, då hans
anställning vid fortifikationsförvaltningen i Boden upphör.

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av ett vid motionen såsom bilaga fogat, i december 1928 av fortifikationsbefälhavaren
i Boden utfärdat intyg framgår, att Åkerlund, som är
född den 11 april 1872 och alltså 57 år gammal, anställts vid Bodens fästnings-
och kasernbyggnader såsom fortifikationsarbetare den 1 juli 1903,
att han fortfarande innehade anställning därstädes samt att han alltså den
31 december 1928 räknade en anställningstid av 25 år och 2 månader.

Av ett vid motionen fogat, den 2 januari 1929 dagtecknat läkarintyg
framgår vidare, att Åkerlund av intygsgivaren anses vara på grund av
lungtuberkulos fullständigt oförmögen till arbete.

Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, kvarstår Åkerlund fortfarande utskottet.
i sin anställning vid Bodens fästnings- och kasernbyggnader. Vid sådant
förhållande har utskottet icke ansett sig böra förorda, att riksdagen nu
skulle taga ställning till frågan om pension åt honom. Visserligen torde,
såvitt av handlingarna kan bedömas, skäl få anses föreligga för beredande åt
honom av något understöd efter avgång ur tjänsten, men frågan härom
torde enligt utskottets mening böra i vanlig ordning göras till föremål för
prövning av vederbörande myndigheter, därvid utredning och förslag i
pensionsfrågan torde böra förebringas. Tillfyllestgörande sådan utredning
har icke av motionären åvägabragts.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till den väckta motionen
och hemställer alltså,

att förevarande motion 11:51 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

70

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

årligt understöd
åt förra
sömmerskan
Selma Augusta
Johansson.

Utskottet.

Ang.

storleken av
förre förrådsvaktmästaren

S. J. Hultgren
från allmänna
indragningsstaten
tillkommande

pension.

57:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 162 har herr Lindberg hemställt,
»att riksdagen måtte besluta tilldela f. sömmerskan vid Västerbottens
regemente, Selma Augusta Johansson, ett årligt understöd av 500 kronor,
att utgå fr. o. m. den 1 juli 1929».

Med avseende å den till stöd för förslaget åberopade motiveringen tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionen.

Av handlingar i ärendet framgår, att Selma Augusta Johansson är född
den 1 oktober 1871 och alltså 57 år gammal, att hon varit anställd som
sömmerska vid Västerbottens regementes skrädderiverkstad från år 1901 till
år 1919, då hon på egen begäran slutat anställningen i anledning av att
arbetstillgången minskats, ävensom att hon enligt läkarintyg den 30 november
1928 befunnits »lida av måttliga åldersförändringar samt en kronisk
bronchit med spetsförändringar (gammal tbc?), varför hennes arbetsförmåga
kan anses vara något nedsatt».

Då Johansson redan år 1919 vid 48 års ålder lämnat sin anställning vid
Västerbottens regemente och därefter, såvitt av utredningen framgår, icke
varit i statens tjänst, har utskottet i överensstämmelse med hittills tillämpad
praxis ansett sig icke kunna tillstyrka, att pension eller understöd av
statsmedel skulle beviljas henne.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion II: 162 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

58:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 171 har herr Werner hemställt,
»att riksdagen måtte besluta medgiva f. förrådsvaktmästaren S. J.
Hultgren pension, beräknad till 211 kronor per år, från allmänna indragningsstaten
med de tillägg och förbättringar därå han tidigare bekommit,
oavsett den förhöjning i underhållet, som från Vadstena krigsmanshuskassa
tilldelats honom.»

Till stöd för förslaget har motionären anfört bland annat följande:

»Uti punkt 12 under tionde huvudtiteln 1912 hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva vaktmästaren vid intendenturkåren, förrådsvaktmästaren
vid Kalmar regemente Samuel Johan Hultgren en närmare
angiven pension.

Riksdagen beslöt enligt dess skrivelse nr 10 punkt 26 följande:

Med anledning härav har riksdagen medgivit, att vaktmästaren vid intendenturkåren,
förrådsvaktmästaren vid Kalmar regemente Samuel Johan
Hultgren må från och med månaden näst efter den, varunder han, sedan

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

71

han uppnått den för erhållande av gratial från Vadstena lcrigsmanshuskassa
stadgade ålder, entledigas från sin befattning, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till så stort belopp,
att densamma jämte det honom tillkommande gratial från berörda kassa
uppgår till 360 kronor årligen eller alltså 211 kronor.

På grund av avfattningen av nämnda riksdagsskrivelse har statskontoret,
sedan gratialen från Vadstena krigsmanshuskassa den 1 januari 1919 höjts
från 125 till 200 kronor och korpralstillägget från 24 till 60 kronor, gjort
motsvarande reducering av pensionen från allmänna indragningsstaten, så
att därifrån endast beräknats en pension av 100 kronor, och minskades därigenom
Hultgrens pension, som med pensionstillägg, pensionsförbättring och
dyr tidstil lägg tidigare utgjort 1,298 kronor per år, med icke mindre än 387
kronor och skulle sedan utgå med endast 911 kronor per år. Efter skriftväxling
med vederbörande lyckades pensionären för år 1927 retroaktivt
erhålla 121 kronor. Kvar står, att ålderstilläggen från Vadstena krigsmanshuskassa,
avsedda att utgöra en förbättring av pensionen vid en tidpunkt,
då pensionären blivit helt beroende av sin pension, för honom blivit
en minskning av pensionen med över 250 kronor per år.

Då detta ej kan ha varit meningen vare sig då pensionen bestämdes och
ännu mindre då det ökade underhållet från krigsmanshuskassan utanordnades,
anser jag en annan tolkning eller förändring, som tillgodoser pensionärens
rätt, nödvändig, något som vitsordats av arméförvaltningens civila
departement i en till Konungen ställd skrivelse, dagtecknad den 13 december

1927.»

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att, efter det Hultgren hos Kungl.
Maj:t gjort framställning i fråga om storleken av honom tillkommande
pensionsförmåner, arméförvaltningens civila departement i avgivet, av
motionären omförmält utlåtande den 13 december 1927 anfört huvudsakligen
följande:

Hultgren, som är född den 22 augusti 1852 och kom i krigstjänst den
1 december 1870, erhöll avsked såsom krigsman den 2 september 1898 efter
en tjänstetid av 27 år 9 månader. Under tjänstetiden utnämndes Hultgren
till vicekorpral den 16 januari 1879 och till korpral den 8 september 1879.

Efter avskedet erhöll Hultgren anställning såsom förrådsvaktmästare vid
intendenturkåren, från vilken beställning han erhöll avsked den 22 augusti
1912. Den 8 oktober 1912 utfärdade departementet brev för Hultgren å
såväl underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa i första klassen som ock
korpralstillägg, att utgå från ingången av september månad år 1912, underhållet
med 100 kronor för år räknat och korpralstillägget med 24 kronor
likaledes för år räknat. Samtidigt tillförsäkrades Hultgren underhållsförhöjning
om 25 kronor för år jämlikt kungörelse den 6 augusti 1909. Sammanlagt
uppgick alltså Hultgrens underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
till (100 + 24 + 25) = 149 kronor.

Dessförinnan hade emellertid 1912 års riksdag medgivit pension å allmänna
indragningsstaten till så stort belopp, att densamma jämte honom
tillkommande gratial uppginge till 360 kronor årligen eller alltså årligen
211 kronor.

Från och med den 1 september 1912 åtnjöt sålunda Hultgren dels underhåll
ur Vadstena krigsmanshuskassa med 149 kronor och dels pension från
allmänna indragningsstaten med 211 kronor. Underhållet ur krigsmanshuskassan
utgick därefter med oförändrat belopp till och med utgången av år

72

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

1918. Från och med den 1 januari 1919 höjdes korpralstillägget från 24
kronor till 60 kronor och från och med den 1 september samma år höjdes
underhållet från 125 kronor till 200 kronor, allt i överensstämmelse med
bestämmelserna i kungörelse den 20 augusti 1919. Med nämnda belopp,
tillhopa 260 kronor, utgår fortfarande Hultgrens underhåll. Sedan en del
år tillbaka åtnjuter han dessutom dyrtidstillägg å underhållet med 150
kronor för år.

Enligt vad som framgår av remisshandlingarna har länsstyrelsen i Kalmar
intill utgången av år 1926 utbetalt Hultgrens pension från allmänna indragningsstaten.
Därvid har länsstyrelsen, synes det, icke tagit hänsyn till de
förhöjningar i underhållet från krigsmanshuskassan, av vilka Hultgren
enligt ovan år 1919 blev delaktig. Länsstyrelsen har nämligen utbetalt
pension efter 211 kronor för år i stället för efter det reducerade belopp,
varmed pensionen jämlikt riksdagens skrivelse bort utgå eller med (360 —
260) = 100 kronor för år. Härav följer, att Hultgren under år 1926 kommit,
i åtnjutande av det pensionstillägg och de pensionsförhöjningar, som belöpa
å en oreglerad pension om 211 kronor, uppgående till sammanlagt 473
kronor. Ej heller synes länsstyrelsen vid utbetalandet av dyrtidstillägg å
nämnda belopp och pensionen, tillhopa 684 kronor, hava beaktat vare sig
underhållet ur krigsmanshuskassan eller därå utgående dyrtidstillägg. Härav
kommer sig, att Hultgren under år 1926 kommit i åtnjutande av följande
pensions- och underhållsförmåner jämte dyrtidstillägg:

pension ............................................................................................. kronor

pensionstillägg enligt kungörelse den 15 juni 1922.................... »

pensionsförhöjningar enligt kungörelse den 18 juni 1925 ........ »

dyrtidstillägg härå ........................................................................... »

underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa................................ »

dyrtidstillägg härå ........................................................................... »

211

180

293

204

260

150

Summa kronor 1,298.

Från och med år 1927 har utbetalning av pension från allmänna indragningsstaten
jämte därå utgående tillägg och förhöjningar verkställts av
statskontoret. Härvid har nämnda ämbetsverk i enlighet med riksdagsbeslutet
reducerat pensionen till 100 kronor för år, varav följer, att såväl
pensionstillägg som pensionsförhöjningar blivit mindre än motsvarande tilllägg
och förhöjningar under år 1926. Därjämte har statskontoret, som sig
bör, beräknat dyrtidstillägg å sammanlagda beloppet av pension och underhåll
samt därefter avdragit dyrtidstillägget om 150 kronor å underhållet
från Vadstena krigsmanshuskassa. I enlighet härmed har Hultgren upp -

burit eller kommer att uppbära för år 1927 följande belopp:

pension .................................................................................................... kronor 100

pensionstillägg ........................................................................................ » 100

pensionsförhöjningar ............................................................................ » 256

dyrtidstillägg å sammanlagda beloppet av pension och underhåll

från krigsmanshuskassan efter avdrag av 150 kronor ............ » 45

underhåll från krigsmanshuskassan.................................................... » 260

dyrtidstillägg härå ................................................................................ » 150

Summa kronor 911,

vilket belopp med 387 kronor understiger det belopp, varmed Hultgrens
pensionsförmåner utgått under år 1926.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

73

Med hänsyn till avfattningen av ovannämnda riksdagsbeslut kan departementet
icke finna annat än att statskontoret förfarit riktigt. Hultgrens anhållan
om utbekommande av det belopp, han under år 1927 »förlorat», torde
därför icke kunna bifallas med mindre riksdagen därtill lämnar sitt medgivande.

I detta sammanhang anser sig departementet böra framhålla de konsekvenser,
den av riksdagen hittills tillämpade principen att bestämma pension
och underhåll för Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare till visst
fixerat belopp medfört. Därest, för att nu taga ett exempel, Hultgren icke
hade kommit i åtnjutande av någon förhöjning i underhållet från Vadstena
krigsmanshuskassa, utan fortfarande uppburit underhåll med 149 kronor
för år, skulle han under år 1927 hava i pension m. m. ägt utbekomma ett
belopp av 1,049 kronor. Hultgren skulle följaktligen utan underhållsförhöjningar
hava i pension m. m. uppburit (1,049—911) 138 kronor mera
än han med dylika förhöjningar uppbär, eller med andra ord, den omständigheten,
att Hultgren uppnått en levnadsålder av 67 år och fått sitt korpralstillägg
höjt, har för honom medfört en minskning i pensionsförmånerna av
138 kronor för år.

Enär det icke torde hava varit statsmakternas avsikt att försämra Vadstena
krigsmanshuskassas understödstagares ekonomiska ställning vid en
tidpunkt av deras levnad, då de för sitt livsuppehälle äro så gott som uteslutande
hänvisade till sitt underhåll från staten — de beviljade underhållsförhöjningarna
vid 60 och 67 års ålder tyda snarare på motsatsen — torde
en rättelse av här påpekade förhållanden framstå som en nödvändighet. En
dylik rättelse torde, enligt departementets förmenande, icke kunna ske på
annat sätt än att understödstagare, vilka fått sig pension tillerkänd från
allmänna indragningsstaten i enlighet med riksdagens ovannämnda princip,
medgivas rätt att uppbära den pension, som ursprungligen beviljats dem
från allmänna indragningsstaten, oavsett om förhöjningar i underhållen från
Vadstena krigsmanshuskassa tilldelats dem efter pensionens beviljande.
Dylikt medgivande torde emellertid icke kunna lämnas utan riksdagens
hörande.

Skulle riksdagen icke ställa sig avvisande häremot, synes, för den händelse
pension från allmänna indragningsstaten skulle finnas böra även i en
framtid utgå till Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare, dessa böra
beviljas dylik pension efter andra grunder, än de hittills tillämpade. Enligt
departementets åsikt bör hänsyn till underhållet från krigsmanshuskassan
tagas allenast vid pensionens beviljande. När denna en gång blivit fastställd,
böra pensions- och underhållsförmånerna utgå helt åtskilda från varandra.

Departementet tillåter sig slutligen erinra därom, att departementet tidigare
fattat ståndpunkt till denna fråga. Departementet har nämligen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 februari 1926 angående beredande av
pension åt sergeanten C. O. Ragnar såsom sin åsikt framhållit, att för Ragnar
föreslagen pension från allmänna indragningsstaten om 1,000 kronor för år
borde utgå utöver det underhåll, han komme att uppbära frän Vadstena
krigsmanshuskassa. Det finge, framhöll departementet, med hänsyn bland
annat till grunderna för sistnämnda underhåll anses skäligt, att de förhöjningar
i understödet från krigsmanshuskassan, som författningsenligt skulle
utgå då Ragnar uppnått 60 respektive 67 år, komme honom personligen till
godo, vilket icke bleve fallet, därest pensionen tillmättes så, att denna tillsammans
med underhållet uppginge till visst fixerat belopp. Departementets

74 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

i enlighet härmed framförda hemställan vann emellertid icke riksdagens
gillande.

På grund av vad sålunda anförts får departementet hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes i proposition till 1928 års riksdag föreslå riksdagen medgiva,
att de bland Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare, vilka beviljats
pension från allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att denna tillsammans
med underhållet från nämnda kassa uppginge till visst fixerat
belopp, måtte få bibehållas vid den pension, som ursprungligen tillförsäkrats
dem från allmänna indragningsstaten, oavsett om deras underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa på grund av särskilda föreskrifter blivit höjda
efter pensionens beviljande.

På grund av remiss avgav statskontoret den 9 januari 1928 utlåtande i
ärendet och anförde därvid bland annat följande:

Med vitsordande av riktigheten av de av arméförvaltningens civila departement
lämnade upplysningarna rörande vad av länsstyrelsen i Kalmar utbetalts
i pensionsförmåner åt Hultgren för år 1926 ävensom vad från statskontoret
till honom i sådant hänseende utbetalts för år 1927 får statskontoret
meddela, att, när utbetalningen av åtskilliga dittills genom länsstyrelserna
likviderade pensioner med ingången av år 1927 överflyttades till statskontoret,
den sökanden tillkommande pensionsförmånen icke blev — lika
litet som övriga samtidigt överflyttade pensioner — föremål för prövning
av statskontoret, utan beloppen utanordnades enligt vederbörande tjänstemans
beräkning av den envar pensionär tillkommande förmån i pension,
pensionstillägg, förhöjningar och dyrtidstillägg. När statskontoret nu närmare
granskat dessa uträkningar i vad de avse sökanden, kan statskontoret
icke i allo godtaga de grunder, efter vilka uträkningarna verkställts. 1912
års riksdags beslut rörande pension åt sökanden måste anses innebära, att
han funnits böra komma i åtnjutande av en pension å 360 kronor årligen,
men att från allmänna indragningsstaten icke skulle bestridas mer än skillnaden
mellan nämnda belopp och vad han bekom i underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa. Han bör då alltid och oavsett hur detta underhåll ökas
sammanlagt årligen bekomma just lika mycket som den, vilken åtnjuter
en samtidigt beviljad pension till årligt belopp av 360 kronor utan att
någon del därav bestrides från annat håll än allmänna indragningsstaten.
Då pensionsförmånen för sistnämnde pensionär under år 1927 utgjort

pension .............................................................................................. kronor 360

pensionstillägg .................................................................................... » 180

pensionsförhöjningar ........................................................................ » 276

dyrtidstillägg................................................................................. »__216

Summa kronor 1,032,

men sökanden för år 1927 erhållit utbetalningar från statskontoret till sådant
belopp att hans sammanlagda pensionsförmån, dyrtidstillägg däri inberäknat,
uppgått till allenast 911 kronor, har statskontoret nu låtit till sökanden utanordna
skillnaden mellan detta belopp och ovanberörda 1,032 kronor eller
121 kronor, och kommer sökandens pensionsförmån att för framtiden beräknas
enligt enahanda grund.

Genom ett sådant beräkningssätt undvikes den av arméförvaltningens civila
departement påpekade oegentlighet, som skulle följa av det beräkningssätt,
vilket tillämpats vid utbetalningarna av sökandens pension under år 1927,

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

75

nämligen att sammanlagda förmånerna skulle minskas till följd därav, att
vederbörande erhölle förhöjning av underhållet från krigsmanshuskassan.

Att, såsom av arméförvaltningens civila departement föreslagits, söka hos
riksdagen utverka sådan ändring i villkoren för åtnjutande av pension från
allmänna indragningsstaten, som uppbäres jämte underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa, att dessa förmåner bleve i stort sett alldeles oberoende
av varandra, kan statskontoret för sin del icke tillstyrka.

Genom beslut den 24 februari 1928 fann Kungl. Maj:t förevarande framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom av det anförda framgår, hava Hultgrens pensionsförmåner i enlighet
med det beräkningssätt, som av statskontoret tillämpats och av Kungl.
Maj:t godkänts, inklusive dyrtidstillägg enligt år 1927 gällande levnadskostnadsindex
för nämnda år uppgått till 1,032 kronor. Mot den tolkning
av riksdagens beslut angående pension åt Hultgren samt av gällande pensionsförfattningar,
vilken ligger till grund för nämnda beräkningssätt, har
utskottet intet att erinra.

Motionärens förslag, att Hultgren skulle från allmänna indragningsstaten
äga åtnjuta pension med belopp, motsvarande den utav 1912 års riksdag
honom tillerkända pensionsförmånen, oavsett förhöjningarna i det
till honom utgående underhållet från Vadstena krigsmanshuskassa, kan utskottet
icke tillstyrka. Utskottet vill framhålla, att underhållet från krigsmanshuskassan
har karaktären av ett bidrag till levnadskostnaderna, vilket
enligt antagna grunder ökas i samma mån som vederbörandes arbetsförmåga
vid högre levnadsålder förutsättes bliva mindre, medan däremot av riksdagen
genom särskilda beslut beviljade pensioner av statsmedel avse att utgöra
ålderdomsunderstöd, utgående med oförändrad storlek under vederbörande
pensionstagares återstående livstid. Då riksdagen, såsom i detta fall ägt
rum, beviljat pension från indragningsstaten till sådant belopp, att densamma
jämte underhållet från krigsmanshuskassan skulle uppgå till viss
summa, måste sistberörda summa anses utgöra det pensionsbelopp, som —
oberoende av levnadsålder — bör oförändrat tillkomma pensionstagaren
under hans återstående livstid. Såsom framgår av ovan återgivna utlåtande
av arméförvaltningens civila departement, har ock riksdagen, i överensstämmelse
med här angivna uppfattning, tidigare motsatt sig förslag av
samma innebörd som det av motionären nu framställda yrkandet.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 171 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet.

76

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
stenarbetaren
C. J. Andersson.

59:o.

I en inom andra kammaren under nr 261 väckt motion har herr Lundström
hemställt, »att riksdagen måtte medgiva, att stenarbetaren Carl Johan
Andersson må från och med 1 januari 1929 under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension till belopp, beräknat efter samma grunder, som
tidigare i liknande fall tillämpats».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, bland annat, att Andersson, som är
född den 7 december 1873 och sålunda något över 55 år gammal, enligt
läkarhetyg den 1 februari 1928 på grund av vissa sjukdomar är nära nog
oförmögen till arbete.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört arméförvaltningens fortifikationsdepartement.

Fortifikationsdepartementet har från fortifikationsbefälhavaren i Boden
inhämtat yttrande, av vilket framgår i huvudsak följande.

Andersson, som vore född den 7 december 1873 och för närvarande vore
boende Hedsvedjan, Boden, hade den 14 mars 1902 anställts vid Bodens
fästnings- och kasernbyggnader såsom fortifikationsarbetare och hade därefter
under nedan angivna tider utfört arbeten för lantförsvarets räkning,
nämligen:

l:o) den 14 mars 1902—den 31 maj 1907 dels efter timpenning, dels ock
efter ackord enligt vid fortifikationsförvaltningen i Boden förda dagsverksböcker
eller under tillhopa 5 år 2 månader 18 dagar,

2:o) den 1 juni 1907—den 31 december 1912 såsom ackordsarbetare hos
en vid fästnings- och kasernbyggnaderna i Boden anställd förman Höög,
vilken numera åtnjöte pension av staten, eller under en tid av 5 år 7
månader,

3:o) den 6 september 1913—den 10 juni 1918 såsom ackordsarbetare hos
en på liknande sätt anställd förman Morath eller under en tid av 4 år 9
månader 5 dagar,

4:o) den 11 juni 1918—den 4 mars 1922 likaledes såsom ackordsarbetare
anställd hos förmannen Morath, men för denna tid jämväl upptagen i vid
fortifikationsförvaltningen förda dagsverksböcker eller under en tid av tillhopa
3 år 8 månader 24 dagar, och

5:o) den 1 mars 1923—den 17 juli 1925 såsom huvudsakligen ackordsarbetare
hos kasernbyggnadsnämnden vid dess arbeten å garnisonssjukhuset
i Boden, enligt vad som framginge av vid fortifikationsbefälhavarens skrivelse
i avskrift fogade intyg, eller under en tid av tillhopa 2 år 4 månader
17 dagar.

Anderssons medelinkomst under dessa tider hade beräknats till omkring

3,000 kronor per år.

Vidare hade Andersson under tiden september 1925—maj 1926 enligt
åtagande utfört diverse stenarbeten för Bodens fästnings- och kasernbyggna -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 77

der för sammanlagt 730 kronor samt under tiden oktober 1927—december
1928 utfört liknande arbeten för sammanlagt 676 kronor 50 öre enligt vid
kassaförvaltningen i Boden förda avskrifter av räkningar.

Slutligen hade Andersson enligt avskrift av arbetsbok vid Porjus kraftverk
utfört stenarbeten för statens räkning vid Porjus under tiden den 23
januari—1 september 1913.

Fortifikationsdepartementets yttrande i ämnet är av följande innehåll:

Enligt vad fortifikationsdepartementet under hand erfarit av numera
överstelöjtnanterna E. Frumerie och friherre G. Fock, vilka på sin tid innehaft
förordnanden såsom arbetschefer i Boden, Frumerie från och med
hösten 1906 till hösten 1913 och friherre Fock från och med hösten 1913
till hösten 1917, men vilka nu äro såsom byråchefer placerada å fortifikationsdepartementet,
hava förenämnda Höög och Morath — i den mån de
anlitats under ovan nämnda officerares tjänstetider såsom arbetschefer och
sannolikt även i fortsättningen därefter in under 1918 vid utförande av
arbeten för fortitikationsförvaltningen i Boden — icke varit entreprenörer,
utan endast förmän för vissa lag av arbetare, vilka direkt utfört arbeten
åt fortitikationsförvaltningen. Det synes fortifikationsdepartementet därför
billigt, att Andersson för erhållande av pension får tillgodoräkna sig —
förutom de under mom. l:o), 4:o) och 5:o) här ovan angivna tider, om vilka
tvekan ej torde råda — även de tider, den 1 juni 1907—den 31 december
1912 och den 6 september 1913—den 10 juni 1918, då han, såsom synes
framgå av vad fortifikationsbefälhavaren i sin skrivelse anfört, ej varit
upptagen i dagsverksböckerna.

Däremot anser fortifikationsdepartementet, att det tillfälliga arbete, som
Andersson enligt fortifikationsbefälhavarens skrivelse utfört för Bodens fästnings-
och kasernbyggnader under vissa tider av åren 1925—1928, ej kan i
förevarande avseende medräknas.

Den tid, som Andersson enligt fortifikationsdepartementets åsikt bör få
tillgodoräkna sig såsom arbetare i lantförsvarets tjänst, utgör således efter
verkställd sammanräkning 21 år 8 månader 4 dagar.

Härtill torde, för den händelse Andersson blir berättigad att för den
ifrågasatta pensionen även tillgodoräkna sig det arbete, som han under tiden
den 23 januari 1913—den 1 september samma år, såsom framgår av fortifikationsbefälhavarens
skrivelse bifogad avskrift av arbetsbok vid Porjus
kraftverk, utfört för statens räkning vid Porjus, och om vilket arbete det
icke tillkommer departementet att yttra sig, jämväl böra läggas denna tid.

Enligt av numera överstelöjtnanten Frumerie den 11 januari 1913 utfärdat,
fortifikationsbefälhavarens skrivelse i avskrift bifogat intyg har Andersson
i sitt arbete under Frumeries ledning visat sig äga fullgod yrkeskunnighet
samt iakttagit ett nyktert och aktningsvärt uppförande. Därjämte
har numera överstelöjtnanten friherre Fock muntligen för departementet
intygat, att Andersson under hans arbetsledning visat synnerligen god arbetsskicklighet
och städse iakttagit ett hedrande uppförande.

Enligt vad departementet under hand inhämtat av motionären i ärendet,
hava av honom i ärendet ingivits vederbörliga präst-, läkar- och medellöshetsintyg
angående Andersson.

Med anledning av vad sålunda anförts, har fortifikationsdepartementet
för sin del tillstyrkt, att Andersson måtte beredas en årlig pension under
sin återstående livstid med belopp, beräknat efter de grunder, som stats -

78

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

årliga understöd
åt två
f. d. sömmerskor
vid Vaxholms
kustartilleriregementes
skräddarverkstad.

makterna under de senaste åren plägat tillämpa vid tilldelande av pensioner
åt arbetare eller f. d. arbetare i statens tjänst.

Statskontoret har för egen del anfört följande:

Enligt i ärendet förebragt utredning har Andersson utfört arbete vid Bodens
fästnings- och kasernbyggnader dels mot timpenning eller ackord, dels ock
såsom ackordsarbetare hos vid fästnings- och kasernbyggnaderna anställda
förmän. Vidare har han varit anställd vid Porjus kraftverksbyggnad. Såsom
framgår av riksdagens i åtskilliga fall meddelade beslut har arbetare,
vilken direkt eller indirekt utfört arbete på entreprenad för kronans räkning,
erhållit pension grundad på av honom således utfört arbete, därest han
såsom fallet är med Andersson uteslutande ägnat sig däråt. På grund
härav och då Andersson nu uppnått 55 levnadsår samt enligt läkarintyg
är »nära nog oförmögen till arbete» torde det få anses vara med billighet
överensstämmande, att han erhåller något årligt understöd av statsmedel.
Den tid, som enligt den av arméförvaltningen i ärendet förebragta utredningen
skulle för pension kunna tillgodoräknas honom, uppgår till något
över 22 år. Med hänsyn härtill skulle ett pensionsbelopp av 756 kronor
årligen kunna anses vara i detta fall lämpligt. (Jfr 1928: prop. nr 138,
p. 8; riksdagsskr. nr 352, p. 31.)

Då utskottet i likhet med de hörda myndigheterna ansett billighetsskäl
tala för att Andersson beredes pensionsunderstöd av statsmedel och utskottet
icke funnit anledning till erinran mot det belopp, som i sådant
avseende ifrågasatts av statskontoret, tillstyrker utskottet, att detta belopp
beviljas Andersson från allmänna indragningsstaten. Pensionen lärer böra
utgå från och med den 1 januari 1929.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 261, må medgiva, att f. d. stenarbetaren Carl Johan
Andersson må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 756 kronor.

60:o.

I en inom andra kammaren av herr Mosesson väckt motion nr 267 har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta att bevilja förra sömmerskorna vid
Vaxholms kustartilleriregementes skräddarverkstad Matilda Sofia Mattsson
och Ottilia Alexandra Josefina Nilsson från allmänna indragningsstatens
medel årligen från 1 juli 1929 ett belopp av 500 kronor vardera.»

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört bland annat följande:

»Vid utgången av år 1927 förlorade på grund av personalindragning en
sömmerska, Matilda Sofia Mattsson, född den 22 januari 1877, den anställning
och inkomst hon i över 20 år haft. Under de första åren av sin anställning
arbetade hon hos en mästare, som arbetade på entreprenad åt regementet,
Vaxholms kustartilleriregemente, men efter den 1 juli 1919 var
Mattsson anställd direkt av regementet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

79

Då hon avskedades på grund av den nedskrivning av försvaret, som riksdagen
beslutit, erhöll hon avskedsersättning med något över 1,300 kronor.

Som hela Vaxholms samhälle på grund av regementsindragning kom i
ekonomiska svårigheter, blev det omöjligt för denna kvinna, som hela sitt
liv sysslat med sömnadsarbete av det speciella slag, som förekommer på ett
regementes skräddareverkstad, att ute i det lilla samhället eller på annat
håll få arbete och utkomst. Sedan avskedsersättningen åtgått till uppehälle
intill innevarande år, står hon inför nöd. Ålderdomen är givetvis mycket
hotfull.

Det synes mig, som skulle billigheten kräva, att denna kvinna ej lämnas
i sitt iråkade betryck utan erhåller ett litet årligt understöd.» — — —

»Sömmerskan Ottilia Alexandra Josefina Nilsson, född den 10 mars 1877,
var på liknande sätt som Mattsson anställd vid Vaxholms kustartilleriregemente,
först som sömmerska hos av regementet antagen entreprenör och
sedan direkt av regementet, till dess även hon avskedades den 31 mars 1928.
Även hon erhöll vid avskedet en ersättning med belopp, liknande det ovan
nämndes för Mattsson. Nilssons sammanlagda arbetstid var dock omkring
15 år, medan Mattssons var 20 år. Deras villkor, inkomster under anställningstiden
och deras ålder äro ungefär lika, som det framgår av handlingarna,
och deras läge nu sedan de förlorat plats och inkomst är likartat. Vad jag
tillåtit mig anföra till Mattssons förmån, gäller ock Nilsson.»

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

över omförmälda motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört marinförvaltningen.

Marinförvaltningen har överlämnat dels ett från chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente infordrat yttrande, dels ock avskrift av ämbetsverkets
den 24 februari 1927 till Kungl. Maj:t ingivna framställning i fråga om
avskedsersättning och förtidspension till mästare och arbetare vid statens
beklädnadsverkstäder. För egen del har ämbetsverket åberopat innehållet
av dessa handlingar.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente har anfört följande:

»De i motionen angivna sömmerskorna Matilda Sofia Mattsson och Ottilia
Alexandra Josefina Nilsson slutade sina anställningar vid regementet, den
förra den 31 december 1927 och den senare den 31 mars 1928, varvid de
jämlikt ämbetsverkets beslut erhöllo avskedsersättningar med 1,364 kronor
75 öre och 1,376 kronor 48 öre respektive.

Av regementschefen antogos de vid skräddarverkstaden såsom sömmerskor
den 1 juli 1919 efter att dessförinnan hava varit anställda vid verkstaden
hos regementets skräddarmästare i dennes egenskap av entreprenör, Mattsson
sedan den 1 november 1907 och Nilsson sedan den 6 mars 1913.

Med frånseende av de olika anställningssätten före ocli efter den 1 juli
1919 hava ifrågavarande sömmerskor arbetat för regementet uti 20 och 15
år respektive. I det fall att även deras anställning hos skräddarmästarenentreprenören
varit statsanställning, skulle de jämlikt kungörelsen angående
förtidspension och avskedsersättning åt vissa civila löntagare vid armén och
marinen av den 15 januari 1926 hava tillerkänts förtidspension, Mattsson
med 600 kronor och Nilsson med 530 kronor årligen.

Enär själva arten eller omfattningen av arbetet icke varit beroende på
huru arbetaren varit anställd, antingen hos staten eller entreprenören såsom

80

Bankoutskotlets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

arbetsgivare, eftersom i båda fallen deras arbete uteslutande avsett regementets
behov, torde deras anställningstid före den 1 juli 1919 kunna anses
jämförlig med statsanställning.

Med hänsyn härtill synes det mig vara väl motiverat, att årligt understöd
utgår till ifrågavarande sömmerskor.»

Med avseende å innehållet i marinförvaltningens omförmälda skrivelse
den 24 februari 1927 tillåter sig utskottet hänvisa till vad därom anförts
under punkten 40 i det föregående.

Statskontoret har för egen del i ärendet anfört följande:

Sömmerskorna Mattsson och Nilsson hava visserligen innehaft anställning
vid ifrågavarande verkstäder alltsedan den 1 november 1907, respektive den
6 mars 1913, men då de under tiden intill den 1 juli 1919 endast varit
anställda hos regementets skräddarmästare i dennes egenskap av entreprenör,
hava de enligt föreskrifterna i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10)
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare
vid armén och marinen icke kunnat komma i åtnjutande av förtidspension
utan endast erhållit avskedsersättning. Emellertid har riksdagen i
vissa särskilda fall medgivit, att pension av statsmedel finge utgå till arbetare,
vilka väl icke varit i statens tjänst direkt anställda men som under lång
tid varit helt sysselsatta med att såsom arbetare hos entreprenörer utföra
arbete för statens räkning, och enligt vad Kungl. Maj:t i proposition den
15 februari 1929 (nr 104) föreslagit, skulle under likartade förhållanden
vissa förutvarande mästare och arbetare vid Karlskrona kustartilleriregementes
numera nedlagda beklädnadsverkstiider erhålla vissa årliga pensionsbelopp.
Vid sådant förhållande torde intet vara att erinra mot förslaget,
att även här ifrågavarande sömmerskor komma i åtnjutande av pension.
I nyss angivna proposition har Kungl. Maj:t visserligen föreslagit något
lägre pensionsbelopp än som vederbörande med hänsyn till anställningstidens
längd skulle ägt uppbära, därest förberörda kungörelse å dem varit
tillämplig, men därvid är att märka, hurusom i propositionen omhandlade
mästare och arbetare uteslutande utfört entreprenadsarbete, varför nyssnämnda
kungörelse överhuvudtaget ej var tillämplig å dem. I fråga om
sömmerskorna Mattsson och Nilsson, vilka vardera under mera än 8 år
innehaft fast anställning vid försvarsväsendet, synes knappast anledning till
avvikelse från föreskrifterna i berörda kungörelse kunna anses förefinnas,
utan torde pensionsbeloppen lämpligen kunna bestämmas till för Mattsson
720 kronor och för Nilsson 624 kronor att utgå från och med månaden näst
efter den, vari envar av dem erhållit avsked, med skyldighet dock för dem
att återbära vad de uppburit såsom avskedsersättningar, eller Mattsson 1,364
kronor 75 öre och Nilsson 1,376 kronor 48 öre. Ett beslut i enlighet härmed
skulle innebära, att Mattsson och Nilsson komme att uppbära pension första
gången Mattsson i juni 1929 och Nilsson i december samma år.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i åtskilliga fall medgivit
tillgodoräknande för ålderspension av tjänstetid i anställning av samma
art som den här förevarande. Utskottet har också under punkten 40 i det
föregående tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 104 framställda
förslag om beviljande åt vissa mästare och arbetare vid Karlskrona
kustartilleriregementes förutvarande beklädnadsverkstäder av pensioner,
grundade på tillgodoräknande av anställningar utav motsvarande

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

81

slag. Under sådana förhållanden har utskottet även i nu avhandlade fall
funnit sig höra förorda pensioner av statsmedel. Enligt utskottets mening
torde emellertid även här, liksom i nyssberörda fall ägt rum, en mindre
reduktion böra verkställas av de belopp, vilka vid en direkt tillämpning av
kungörelsen angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga
löntagare vid armén och marinen skulle utgå. Beloppen hava synts
utskottet skäligen böra fastställas för Mattsson till 696 kronor och för
Nilsson till 600 kronor för år. Pensionerna, vilka torde böra bestridas
från allmänna indragningsstaten, torde på sätt statskontoret ifrågasatt
böra utgå från och med månaden näst efter vederbörandes entledigande,
med skyldighet för anställningshavarna i fråga att återbära belopp, motsvarande
dem tillerkända avskedsersättningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 267, må medgiva, att förra sömmerskorna vid Vaxholms
kustartilleriregementes skrädderiverkstad Matilda
Sofia Mattsson och Ottilia Alexandra Josefina Nilsson
må, Mattsson från och med den 1 januari 1928 och
Nilsson från och med den 1 april samma år, under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära årliga pensioner, Mattsson av 696 kronor och
Nilsson av 600 kronor, med skyldighet för dem att till
statsverket återbära belopp, motsvarande av dem uppburna
avskedsersättningar enligt kungörelsen den 15
januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning
åt vissa övertaliga civila löntagare vid
armén och marinen.

61:o.

I en inom andra kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion A,N J}@TlS%OYl

Civ

nr 268 har hemställt, »att riksdagen må besluta att tillerkänna K. E. P.son förre timme-,-Tapper en årlig pension av, tillsammans med det belopp han uppbar från
riksförsäkringsanstalten, 1,000 kronor, att utgå från och med månaden näst Tapper.
efter den, då han entledigades från sin anställning vid varvet, samt att från
det pensionsbelopp Tapper enligt sådant beslut skulle äga att uppbära må
avräknas den summa han erhållit i avskedsersättning».

Såsom i motionen erinrats, var frågan om pension åt Tapper föremål för
behandling vid 1928 års riksdag i anledning av ett av herr Dahlén framställt
förslag (motion II: 274).

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att Pettersson-Tapper, som är född
den 10 maj 1879, år 1916 anställdes som timmerman vid flottans varv i
Bihang till riksdagens protokoll 1929. S samt. 16 häft. fNr 2U.J 6

82

Bavkoutskottets utlåtande Nr 24.

Stockholm. Enligt ett av marinläkaren O. Hult den 6 juni sistnämnda år
utfärdat intyg befanns Tapper vid verkställd undersökning frisk och arbetsför.
Den 18 januari 1921 ådrog sig Tapper skada å högra knäet till följd
av olycksfall i arbetet. Ifrågavarande skada anmäldes i vederbörlig ordning
hos riksförsäkringsanstalten, som infordrade läkarutlåtande av doktor Hult.
I ett den 30 augusti 1921 dagtecknat intyg anförde denne i huvudsak
följande:

»Tapper lider redan före skadan i januari av en kronisk deformerande
arthrit i båda knälederna med höggradig felställning, som för honom vållar
inskränkt rörlighet och svårighet att gå samt lätt disponerar för nya skador.
Att bestämt avgöra i vad mån skadan den 18 januari varit vållande till
T:s nuvarande nedsatta arbetsförmåga, torde ej vara möjligt på grund av
den redan förut pågående sjukdomsprocessen. Vad som i detta avseende
för närvarande kan fastställas är endast, att T. före olyckstillfället varit
fullt arbetsför men sedermera blott kunnat utföra lättare arbete. Utsikt
att kunna återvinna full arbetsförmåga torde ej föreligga.»

Genom särskilda beslut den 18 oktober 1921 och den 30 juni 1922 tillerkände
riksförsäkringsanstalten i anledning av omförmälda olycksfall Tapper
livränta med 320 kronor för år räknat, därvid anstalten ansett skadan medföra
nedsättning av Tappers arbetsförmåga med 20 procent.

Under åberopande av ett av doktor Hult den 20 september 1923 utfärdat
nytt läkarbetyg för Tapper, varav framginge, att den deformerande arthrit
i båda knälederna, varav han sedan flera år lede, ytterligare förvärrats utan
någon utsikt till förbättring, så att han vore och för framtiden komme att
förbliva fullständigt oförmögen till arbete i varvets tjänst, gjorde chefen för
byggnadsdepartementet vid flottans varv i Stockholm framställning hos riksförsäkringsanstalten
om tillerkännande av livränta åt Tapper, motsvarande
förlust av hela arbetsförmågan. Riksförsäkringsanstalten, som inhämtade
yttrande av sin överläkare, förklarade genom beslut den 29 september 1923
att, då Tappers sjukdom förefunnits redan före olycksfallet, anstalten icke
funnit skäl föreligga för ändring av anstaltens tidigare beslut i ärendet.

Häröver anfördes besvär hos försäkringsrådet såväl av Tapper själv som
av chefen för byggnadsdepartementet. Genom utslag den 22 februari 1924
fann försäkringsrådet ej skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut.

Tapper, som på grund av ifrågavarande olycksfall åtnjöt sjukavlöning
sedan hösten 1922, uppsades från och med den 2 juli 1926 från sin anställning
vid flottans varv i Stockholm i samband med de till följd av 1925 års
försvarsbeslut då skeende inskränkningarna i arbetena vid varvet.

Sedan till marinförvaltningen inkommit framställning om beredande av
avskedsersättning enligt kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående
förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare vid
armén och marinen, åt bl. a. Tapper, men marinförvaltningen, enär han
tillerkänts årlig livränta såsom ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbetet, funnit sig icke kunna mot stadgandet i § 2 mom. 2 i berörda
kungörelse bevilja honom avskedsersättning, hemställde ämbetsverket uti

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

83

skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juli 1926 om bemyndigande att till
lionom utbetala dylik förmån.

Genom beslut den 15 oktober 1926 förklarade Kungl. Maj:t den omständigheten
att Tapper uppbure livränta icke utgöra hinder för honom att komma
i åtnjutande av avskedsersättning enligt kungörelsen den 15 januari 1926.

Med stöd av nämnda bemyndigande beslöt marinförvaltningen tilldela
Tapper avskedsersättning med 1,482 kronor 10 öre.

Sedan hos Kungl. Maj:t gjorts framställning om avskedsersättningens
fastställande efter annan beräkningsgrund än den av marinförvaltningen
tillämpade, medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 6 maj 1927, att Tapper
finge uppbära en ytterligare ersättning av 617 kronor 90 öre.

I sitt den 16 april 1928 avgivna utlåtande nr 30 anförde bankoutskottet
under punkten 54 i förevarande ämne följande:

»Av utredningen i ärendet framgår, att Tapper entledigats från sin anställning
vid flottans varv i Stockholm på grund av den inskränkning i
arbetena därstädes, som påkallats av 1925 års beslut i försvarsfrågan, samt
att han i anledning härav tillerkänts avskedsersättning med sammanlagt
2,100 kronor. Härjämte åtnjuter Tapper en årlig livränta av 320 kronor
för i tjänsten ådragen skada. Att härutöver bevilja Tapper, som vid avskedet
innehade en ålder av 47 år och en anställningstid av allenast tio år,
pension eller därmed jämförligt understöd från allmänna indragningsstaten
synes utskottet med hänsyn till konsekvenserna icke böra ifrågakomma.
Utskottet avstyrker alltså bifall till motionärens förslag.»

Utskottet hemställde, att den förevarande motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet
sålunda hemställt.

Till stöd för sitt yrkande om pension åt Tapper har motionären i den nu
föreliggande motionen nr 268 anfört bland annat följande:

»Då emellertid Tapper både före och efter avskedandet varit oförmögen
till arbete, torde det kunna sägas vara oförklarligt, huru han kunnat bliva
övertalig på grund av den inskränkning i arbetena, som följde av 1925 års
försvarsbeslut. Förutsättningen, för att en man skall kunna bliva övertalig
i brist på arbete, torde ju få anses vara, att han besitter förmåga att utföra
något arbete. Jag anser sålunda, att Tapper icke bort uppbära avskedsersättning
men att han, på grund av att han helt förlorat sin arbetsförmåga
i samband med olycksfall under arbete i statens tjänst, bör åtnjuta understöd
eller pension från statsverket.»

Då i den nu föreliggande motionen icke förebragts några nya omständigheter,
som kunna inverka på bedömandet av frågan om beviljande av pension
åt Tapper, finner sig utskottet böra vidhålla den ståndpunkt utskottet
år 1928 intagit i ärendet. Med anledning av vad motionären anfört beträffande
avskedsersättning åt Tapper får utskottet framhålla, att nämnda ersättning,
såsom av utredningen framgår, tillerkänts Tapper enligt medgivande
av Kungl. Maj:t. Vid sådant förhållande och då utskottet, på sätt

Utskottet.

84

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Atig.

pension åt
förre timmermannen

K. A. Nyberg.

nyss anförts, anser pension i detta fall ej böra ifrågakomma, saknar utskottet
anledning att till prövning upptaga frågan, huruvida avskedsersättning bort
tilldelas honom eller icke.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 268 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

62:o.

I en inom andra kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion
nr 269 har hemställts, att riksdagen må besluta tillerkänna förre timmermannen
Klas Aug. Nyberg ett årligt understöd av 500 kronor.

I fråga om vad som anförts till stöd för detta yrkande hänvisar utskottet
till motionären.

Frågan om beredande av pension eller därmed jämförligt understöd åt
Nyberg var föremål för behandling av 1928 års riksdag i anledning av en
inom andra kammaren av herrar Ahl och Andersson i Tungelsta väckt
motion nr 178.

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att Nyberg, som är född den 28
februari 1879, anställdes som timmerman vid flottans varv i Stockholm den
12 januari 1912. Under januari månad 1917 ådrog sig Nyberg ischias, för
vilken sjukdom han var sjukskriven någon tid. Sedan Nyberg senare samma
år gjort framställning om längre tids tjänstledighet, vilken dock på grund
av brådskande arbeten vid varvet icke kunde beviljas honom, sökte och
erhöll Nyberg avsked den 2 september 1917. Efter avskedet arbetade Nyberg
i enskild tjänst. Den 1 juni 1918 erhöll Nyberg förnyad anställning
vid flottans varv i Stockholm. Härvid förelåg ett för Nyberg av legitimerade
läkaren Gustaf Gylling den 31 maj 1918 utfärdat läkarbetyg, varav framgick,
att Nyberg befunnits vara fullt frisk och arbetsför. Den 20 januari 1921
entledigades Nyberg från ifrågavarande anställning på grund av inskränkningar
i arbetena å varvet.

Härefter har Nyberg gjort särskilda framställningar hos Kungl. Maj:t om
pension eller understöd och därvid bland annat gjort gällande, att den sjukdom,
varav han för närvarande lider, ursprungligen ådragits under tjänstgöringen
vid varvet. Dessa framställningar hava icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

I sitt den 16 april 1928 angivna utlåtande nr 30 anförde bankoutskottet
under punkt 53 i förevarande ämne följande:

»Då Nyberg varit anställd i statens tjänst under en tid av allenast åtta
år och av utredningen i ärendet icke framgår, att den sjukdom, varav
Nyberg för närvarande lider, ådragits i tjänsten, har utskottet, jämväl med
hänsyn till att frågan tidigare åtskilliga gånger varit underställd Kungl.
Maj:ts prövning, ansett sig icke kunna tillstyrka, att pension eller därmed

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

85

jämförligt understöd beredes Nyberg. Utskottet avstyrker alltså bifall till
motionärernas förslag.»

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt.

Då i den nu föreliggande motionen icke förebragts några nya omständigheter,
som kunna inverka på frågans bedömande, saknar utskottet anledning
att frångå den ståndpunkt utskottet år 1928 intagit i ärendet.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion IT: 269 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

63:o.

I en inom andra kammaren av herrar Andersson i Stockholm och Hedlund
i Östersund väckt motion nr 271 har hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att skomakeriarbetaren vid Norrlands artilleriregementes intendenturverkstäder
Per Johan Svedberg måtte från och med månaden näst efter
den, då han avgått från anställningen, åtnjuta en årlig pension, vilken tillsammans
med honom tillkommande pension från Vadstena krigsmanshuskassa
utgjorde 900 kronor.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till
motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att chefen för Norrlands
artilleriregemente i en av vederbörande arméfördelningschef med tillstyrkan
insänd samt av arméförvaltningens intendents- och civila departement med
skrivelse den 4 september 1928 till Kungl. Maj:t överlämnad framställning
hemställt om utverkande av pension åt Svedberg i anledning av hans anställning
vid regementet.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement anförde i berörda
skrivelse följande:

Av handlingarna i målet inhämtas,

att Svedberg är född den 23 juni 1859, och att han sålunda är över 69
år gammal,

att han varit fältjägare vid Jämtlands fältjägarregemente under tiden
11 mars 1880—25 september 1905 eller under mera än 25 l/2 år,
att han innehaft sin anställning vid Norrlands artilleriregemente alltsedan
den 1 november 1918 eller omkring 9 år 10 månader,

att han enligt för honom utfärdat läkarbetyg på grund av kronisk reumatism
och åldersförändringar har i väsentlig grad nedsatt arbetsförmåga,
att hans avlöningsförmåner under de senaste fem åren uppgått till i
medeltal 2,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg,

att han från Vadstena krigsmanshuskassa uppbär en årlig pension av 250
kronor förutom dyrtidstillägg,

Utskottet.

Äng.

pension åt
skomakeriarbetaren
P. J.
Svedberg.

86

Bankoutskotiets utlåtande Nr 24.

att han under sin anställningstid vid artilleriregementet utfört sitt arbete
synnerligen plikttroget samt i övrigt ådagalagt ett hedrande uppförande
såväl i som utom sin tjänst samt

att han med utgången av september månad 1928 lämnar sin anställning
vid regementet.

Enär vid tidpunkten för avskedet Svedbergs tjänstetid såsom skomakare
vid artilleriregementet uppgår till allenast omkring 10 år, finna departementen
sig icke kunna tillstyrka, att årligt understöd av statsmedel beredes
honom.

Med hänsyn till Svedbergs väl vitsordade verksamhet vid regementet
under denna jämförelsevis långa tid anse dock departementen, att någon
ersättning av statsmedel bör honom tillerkännas. Departementen tillåta sig
i detta sammanhang erinra om, att jämlikt brev den 11 februari 1927
Kungl. Maj:t medgivit, att till förre skrädderiarbetaren vid Livregementets
grenadjärers intendenturverkstäder C. J. Hedlund, vilken innehaft anställning
i kronans tjänst under en tid av omkring 14 år, finge från lantförsvarets
anslag till extra utgifter utbetalas en gratifikation för en gång av
500 kronor.

Departementen gjorde hemställan om beviljande åt Svedberg av gratifikation
med nyssnämnda belopp.

Till följd av remiss avgav statskontoret i ärendet utlåtande den 15
oktober 1928 och anförde därvid bland annat följande:

Visserligen har riksdagen i några fall på Kungl. Maj:ts framställningar
beviljat pensioner åt f. d. soldater, som efter att hava kommit i åtnjutande
av underhåll från krigsmanshuskassan innehaft långvarig anställning vid
regementsverkstad, såsom framgår exempelvis av 1927 års riksdags beslut
om pension åt slöjdförmannen vid Upplands infanteriregementes intendenturverkstäder
P. E. Sand till sådant belopp, att detsamma jämte underhållet
från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till sammanlagt 1,260 kronor
årligen. Men i nu förevarande fall äro dock förhållandena något olika.
Sand hade alltsedan år 1875 varit anställd först såsom soldat under 35 år
och omedelbart därefter vid regementsverkstad under en tid av inemot 17 år;
medan däremot Svedberg, som avgick från krigstjänsten år 1905, först 13 år
därefter vid inemot 60 års ålder anställdes å regementsverkstad. Då Svedberg
räknar ''tillhopa 35 år i krigstjänst och vid regementsverkstad, skulle
visserligen kunna ifrågasättas att bereda honom någon förbättrad pensionsförmån,
så att han utöver underhållet från krigsmanshuskassan finge pension
från allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att sammanlagda
förmånen uppginge till förslagsvis 600 kronor. Men med hänsyn till vad
arméförvaltningens intendents- och civila departement i ärendet anfört vill
statskontoret icke påyrka annan åtgärd än att en gratifikation till av
departementen föreslaget belopp av 500 kronor må tilldelas Svedberg vid
avgången från anställningen vid Norrlands artilleriregementes intendenturverkstäder.

Ifrågavarande framställning har icke varit föremål för beslut av Kungl.
Maj:t. I en av arméfördelningschefen insänd samt av arméförvaltningens
intendentsdepartement med eget yttrande den 4 januari 1929 överlämnad
skrivelse anhöll nämligen regementschefen att — »sedan upplysning erhållits,

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

87

att enskild riksdagsman har för avsikt att motionsvägen få frågan framlagd
för riksdagen» — få återtaga den gjorda framställningen i ärendet.

Genom beslut den 25 januari 1929 lät Kungl. Maj:t vid den sålunda
gjorda återkallelsen bero.

Anledningen till ifrågavarande återkallelse torde vara att söka i att —
enligt vad som framgår av handlingar, vilka av motionärerna ingivits till
utskottet — kanslirådet å försvarsdepartementets tredje byrå i en till regementsintendenten
vid Norrlands artilleriregemente ställd, den 30 oktober
1928 dagtecknad skrivelse anfört följande:

»Med anledning av chefens för Norrlands artilleriregemente framställning
av den 13 juli 1928 om att Kungl. Maj:t måtte bos nästinstundande års
riksdag utverka årlig pension åt förre skomakaren vid regementet P. J.
Svedberg får jag härmed framhålla, att det, med hänsyn till i ärendet hörda
myndigheters utlåtanden och förefintliga prejudikat, icke synes föreligga
några utsikter för avlåtande av proposition till riksdagen om pension åt
Svedberg. Härom torde Ni benäget underrätta Svedberg ävensom meddela
honom att han med hänsyn till berörda omständighet lämpligen torde böra
vända sig till någon riksdagsman i hemorten för att genom denne motionsvägen
få frågan om beredande av pension åt honom framlagd för riksdagen,
varvid vederbörande riksdagsman torde böra underrättas därom, att erforderliga
handlingar i ärendet finnas tillgängliga å försvarsdepartementets
tredje byrå. Därest någon riksdagsman åtager sig Svedbergs sak, vore
emellertid för vinnande av ett lyckligt resultat härutinnan bäst, om regementschefen
i skrivelse till Konungen återkallade sin ovanberörda framställning
i ärendet, då i annat fall ifrågavarande framställning vid riksdagsbehandlingen
av eventuell motion kan komma att åberopas såsom skäl
för riksdagen att i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning av framställningen
ifråga ej upptaga motionen till prövning. En sådan återkallelse
berövar självfallet icke regementschefen befogenheten att, för den händelse
riksdagen icke skulle komma att bifalla motionen, ånyo till Konungen inkomma
med framställning om ersättning åt Svedberg, som då med ganska
stor säkerhet av Kungl. Maj:t kommer att tillerkännas någon gratifikation
för en gång. Meddelande, huruvida någon riksdagsman velat åtaga sig
Svedbergs sak, motses med tacksamhet. Med utmärkt högaktning. A. B.
Wallgren. Kansliråd.»

Enligt vad av motionärerna ingivna handlingar utvisa, uppsades Svedberg
från sin anställning vid regementet från och med den 12 november

1928.

Utskottet har ansett sig till en början icke kunna underlåta att beröra
det enligt utskottets mening mindre lämpliga sätt, varpå förevarande ärende
inom vederbörande departement blivit handlagt. Utskottet kan icke
finna det riktigt att, sedan genom framställning av vederbörande myndigheter
fråga väckts om beviljande av pension eller gratifikation i anledning av
Svedbergs anställning vid Norrlands artilleriregemente, denna fråga icke
gjorts till föremål för prövning av Kungl. Maj:t utan att i stället den
tjänsteman, å vars beredning inom departementet ärendet ankommit, givit

Utskottet.

88

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
förra städerskan
hos
riksförsäkringsanstalten

Thilda Skjöld.

hänvisning till enskild motionär, med anvisning tillika åt den sökande
myndigheten att återkalla den hos Kungl. Maj:t gjorda framställningen.

Såsom utskottet tidigare i olika sammanhang haft tillfälle att framhålla,
är det i betraktande av behovet av tillräcklig utredning rörande de omständigheter,
vilka i de särskilda fallen kunna vara av beskaffenhet att påverka
frågor om beviljande av pension, att anse såsom önskvärt, att framställningar
om dylik förmån i den utsträckning, så lämpligen kan ske, efter företagen
prövning av vederbörande myndigheter behandlas av Kungl. Maj:t,
innan riksdagen får att taga ställning till desamma. Det förfaringssätt,
som i nu avsedda fall tillämpats, synes ägnat att på ett betänkligt sätt
motverka en strävan i sålunda angiven riktning.

Vidkommande härefter motionärernas förslag om beviljande av pension
åt Svedberg, har utskottet på grunder, som anförts i de utav arméförvaltningens
intendents- och civila departement samt av statskontoret avgivna
utlåtandena, funnit tillräcklig anledning saknas att i detta fall tillstyrka
särskild pensionsförmån utöver det underhåll, som Svedberg i egenskap av
förutvarande indelt soldat äger uppbära från Vadstena krigsmanshuskassa.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 271 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

IT. Ang. socialdepartementet.

64:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 59 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att förra städerskan hos riksförsäkringsanstalten
Thilda Skjöld må, räknat från och med den 1 november 1928, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 456 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Thilda Skjöld, som är född den 14 november 1862, har utfört städningsarbete
för riksförsäkringsanstaltens räkning från och med den 1 november
1913 till och med den 19 januari 1927. Under tiden 20 januari 1927—31
oktober 1928 har hon på grund av hälsoskäl icke tjänstgjort hos anstalten.
Från och med den 1 november 1928 blev hon av anstalten entledigad från
sin syssla. Thilda Skjölds arbetstid hos anstalten har omfattat i medeltal
cirka 100 timmar per månad, huvudsakligen förlagda till de tidiga morgontimmarna.
Ersättningen för städningsarbetet har utgått med växlande
belopp. Från och med den 1 september 1923 har den fasta lönen utgjort

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

89

1,056 kronor för år. Å detta belopp, som innefattat ersättning jämväl för
materialier för städningsarbetet, exklusive såpa, har icke utgått dyrtidstillägg.

Enligt ett i ärendet åberopat läkarintyg bär Skjöld på grund av ledgångsreumatism
i händerna sedan den 22 april 1927 varit och är framgent ur
stånd att utföra städningsarbete. Den omständigheten, att hon vid sitt städningsarbete
hos anstalten med undantag för en kort tid varit tvungen att
använda kallt vatten, måste enligt läkarintyg anses åtminstone i mycket
hög grad hava bidragit till uppkomsten av hennes ledgångsreumatism i
händerna.

För vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Eliuruväl Skjölds tjänstgöringstid hos riksförsäkringsanstalten endast uppgår
till omkring 13 år, har utskottet likväl med hänsyn till vad som upplysts
angående hennes sjukdom funnit billigt, att pension beredes henne.
Mot vad Kungl. Maj:t härutinnan föreslagit liar utskottet intet att erinra.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

65:o.

I punkten 2 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att trädgårdsarbetaren vid Lunds hospital och asyl Per Nilsson
må från och med månaden näst efter den, varunder hans anställning vid
hospitalet upphör, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 828 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Nilsson, som är
född den 30 november 1863, alltsedan den 1 september 1892 — utan att
hava innehaft anställning såsom befattningshavare — med kortare avbrott
mot timpenning arbetat vid Lunds hospital och asyl såsom trädgårdsarbetare.
Sammanlagt har han arbetat vid hospitalet under mer än 35 år. Under de
sista fem åren har han i medeltal uppburit en avlöning av 2,018 kronor
per år.

I fråga om vidare utredning hänvisas till propositionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majtts förevarande
framställning.

T''tskottef.

Ang.

understöd åt
trädgårdsarbetaren
vid
Lunds hospital
och asyl
P. Kilsson.

90

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Åny.

pension åt
extra expeditionsvakten

J. E. Nybom.

Ang.

tilläggspension
åt lappfogden

A. Staaff.

66:o.

Under punkt 3 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att extra expeditionsvakten
hos länsstyrelsen i Uppsala län Johan Erik Nybom må från
och med dagen näst efter den, då han efter uppnådd ålder av 67 år entledigas
från sin anställning hos länsstyrelsen, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Nybom, som är
född den 22 juni 1862, varit anställd hos länsstyrelsen såsom extra expeditionsvakt
sedan den 20 november 1911 och under denna anställning haft
en daglig tjänstgöring av samma omfattning som den, vilken ålegat den
ordinarie vaktpersonalen. Nybom, som tidigare innehaft privat tjänst, har
numera icke annan anställning än vid länsstyrelsen och åtnjuter icke någon
pension eller något understöd. Nyboms avlöning vid länsstyrelsen har under
de senaste åren utgått med 1,300 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg.

Med avseende å utredningen i övrigt åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet, som ej haft anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

67 :o.

Uti punkten 4 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att lappfogden
i Jämtlands län, landsfiskalen i Ströms distrikt av samma län
Abraham Staaff må från och med månaden näst efter den, varunder, eftei
avsked från landsfiskalstjänsten, förordnandet för honom å lappfogdetjänsten
upphör, under sin återstående livstid åtnjuta, utöver honom såsom lands
fiskal författningsenligt tillkommande pension, en årlig tilläggspension å
allmänna indragningsstaten till belopp av 1,188 kronor.

I skrivelse den 14 november 1928 har länsstyrelsen i Jämtlands län dels
hemställt, att frågan om lappfogdarnas uppförande på ordinarie stat måtte
föreläggas 1929 års riksdag, dels ock, för den händelse hinder härför skulle
möta, anhållit om beredande av tilläggspension åt lappfogden i Jämtlands
län Abraham Staaff.

Staaff, som är född den 20 april 1864, erhöll den 15 juli 1904 sitt första
förordnande såsom lappfogde och har från och med den 5 januari 1905 i
oavbruten följd innehaft förordnande såsom lappfogde i Jämtlands län.
Sådant förordnande har meddelats för ett år i sänder. Då lappfogdetjänsterna
icke äro uppförda å ordinarie stat, är Staaff icke i denna egenskap berättigad

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

91

till pension. Staaff är emellertid jämväl ordinarie innehavare av landsfiskalstjänst.
I sistnämnda egenskap är han underkastad bestämmelserna i
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension. På grund härav blir han skyldig att avgå från landsfiskalstjänsten
den 20 april 1929, vilken dag han uppnår en levnadsålder
av 65 år.

I sin omförmälda skrivelse har länsstyrelsen — under förmälan att
Staaff under hela den långa tid han innehaft befattningen såsom lappfogde
skött densamma på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, att han haft förmåga
att tillvinna sig lapparnas förtroende samt att han genom sin noggranna
tillsyn, sin erfarenhet och sin praktiska läggning i många fall förstått att
i avsevärd mån nedbringa statens utgifter för lappväsendet — framhållit,
att det vore i hög grad önskligt, om Staff ännu någon tid kunde kvarstå
såsom lappfogde och i nämnda egenskap övergå å ordinarie stat. Länsstyrelsen
har vidare anfört, att det emellertid under alla omständigheter
borde sörjas för att Staaff bleve delaktig av den pension, som komme att
tillförsäkras innehavare av de blivande ordinarie lappfogdetjänsterna. På
grund därav har länsstyrelsen under förut angivna förutsättning hemställt
om vidtagande av åtgärder för att Staaff måtte berättigas att vid avgången
från sin befattning såsom lappfogde, utöver honom i egenskap av landsfiskal
tillkommande pension, åtnjuta tilläggspension med sådant belopp, att den
sammanlagda pensionen komme att uppgå till det pensionsbelopp, som tillkomme
befattningshavare i lönegraden B 26 i det för allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet.

Till följd av remiss har statskontoret den 11 januari 1929 avgivit utlåtande,
däri anförts bland annat följande.

Då Staaff såsom landsfiskal innehade mer än 35 för pension beräkneliga
tjänstår samt det för honom gällande pensionsunderlaget vore 2,800 kronor,
syntes han kunna i egenskap av landsfiskal förklaras berättigad att från
och med månaden näst efter den, vari avgång från tjänsten efter den
20 april 1929 uppnådd levnadsålder av 65 år komme att äga rum, under
återstående livstiden åtnjuta hel pension till belopp av 2,800 kronor
årligen. Härtill komme förhöjningar å tillhopa 500 kronor, så att pensionsförmånen
i sin helhet — bortsett från dyrtidstillägg — komme att utgöra
3,300 kronor.

Emellertid hade Staaff alltsedan den 5 januari 1905 eller alltså under en
tid av 24 år med befrielse från tjänstutövning såsom landsfiskal (länsman)
varit lappfogde i Jämtlands län. Med hänsyn till detta långvariga och
maktpåliggande arbete syntes det billigt, att någon förbättring av pensionsförmånen
bereddes Staaff. Hans arvode såsom lappfogde utgjorde 6,000
kronor. På grund därav skulle ett pensionsbelopp av 4,000 kronor kunna
ifrågasättas. Då denna pension skulle vara att anse såsom oreglerad, borde
densamma regleras till 4,800 kronor.

Departementschefen har i ärendet för egen del anfört bland annat
följande:

92 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, kommer lappfogden Staaff
att vid sin avgång bliva berättigad till en pension från landsfiskalstjänsten
av 3,300 kronor. Däremot äger han icke enligt gällande bestämmelser
rätt att i egenskap av lappfogde uppbära någon pension. Frågan om lönereglering
för lappfogdarna är för närvarande hänskjuten till prövning av
1928 års lönekommitté. Såvitt nu kan bedömas, lärer det därför ännu
komma att dröja någon tid, innan lappfogdetjänsterna kunna komma att
överföras på ordinarie stat och bliva förenade med pensionsrätt. På grund
härav och med hänsyn till Staaffs ålder måste det betraktas såsom ovisst,
huruvida han vid nyregleringen av lappfogdetjänsterna kommer att kvarstå
i tjänsten samt kunna övergå å ordinarie lappfogdetjänst och därmed komma
i åtnjutande av pension såsom lappfogde. Då det emellertid särskilt
med hänsyn till det erkänt framstående sätt, varpa Staaff under en lång
tid skött sin lappfogdetjänst — icke kan anses rimligt, att ^ Staaff vid
lämnande av lappfogdetjänsten allenast skulle erhålla pension såsom landsfiskal,
anser jag i likhet med myndigheterna, att framställning bör göras
om beredande av viss tilläggspension åt Staaff från och med den tidpunkt,
då hans förordnande såsom lappfogde upphör.

Beträffande storleken av den tilläggspension, som skäligen bör tillerkännas
Staaff, vill jag framhålla följande. I skrivelse den 20 november 1024 föreslogo
1924 års landsstatslönesakkunniga, att lappfogdarna skulle placeras i
dåvarande 14:e, d. v. s. nuvarande 24:e lönegraden i omförmälda avlöningsreglemente
avdelning B. I särskilda över detta förslag avgivna utlåtanden
hava länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län uttalat,
att enligt deras förmenande lappfogdetjänsterna borde placeras i lönegraden
B 26. Då enligt vad nyss anfördes frågan om lönereglering för lappfogdarna
för närvarande är föremål för utredning, synes det mig icke kunna ifrågakomma
att bestämma Staaffs tilläggspension pa det sätt, som i länsstyrelsens
i Jämtlands län förevarande framställning ifrågasatts. Ett dylikt beslut
skulle nämligen kunna innebära ett föregripande av den pågående löneutredningen.
Att, såsom statskontoret föreslagit, fixera tilläggspensionen med
utgångspunkt från det lappfogde för närvarande tillkommande arvodet, utan
att reduktion sker på grund av att pensionsavgifter icke erlagts, synes mig
emellertid, bland annat med hänsyn till allmänt tillämpad praxis i sistnämnda
hänseende, icke heller vara lämpligt. Vid bedömande av pensionsbeloppets
storlek torde man i stället böra utgå från nyssnämnda sakkunnigförslag;
den där föreslagna lönegradsplaceringen lärer vara den lägsta, som
kan ifrågakomma vid eu lönereglering. För min del anser jag alltså, att
Staaffs pension bör bestämmas på sådant sätt, att han i pensionsavseende
jämställes med innehavare av befattning i lönegraden B 24. Pensionsunderlaget
för befattningshavare i sistnämnda lönegrad utgör 5,076 kronor eller
alltså 1,776 kronor mer än det pensionsbelopp, som tillkommer Staaff såsom
landsfiskal. Härvid torde likväl böra uppmärksammas, att pensioneringen
enligt den civila pensionslagen vilar på ett system med avgifter av befattningshavarna
själva, vilka avgifter i genomsnitt beräknas motsvara en
tredjedel av pensionsbeloppet. Med hänsyn härtill torde den tilläggspension,
som i detta fallet kan ifrågasättas, böra motsvara allenast den del av förenärnnda
belopp å 1,776 kronor, som beräknas bliva bekostad av statsmedel
eller (-/3 x 1,776) 1,184 kronor. Detta belopp torde för erhållande av ett med
12 jämnt delbart belopp böra höjas till 1,188 kronor. Staaffs tilläggspension
synes alltså lämpligen kunna bestämmas till sistnämnda belopp.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

93

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning väckta likalydande motioner, nämligen i
första kammaren nr 233 av herr Johansson, Johan Peter, jämte två av
kammarens övriga ledamöter samt i andra kammaren nr 364 av herr Hedlund
i Häste jämte två av denna kammares övriga ledamöter.

I berörda motioner har hemställts, »att beloppet av den årliga tilläggspension,
som i propositionen nr 59 punkt 4:o föreslagits för lappfogden i
Jämtlands län Abraham Staaff, må av riksdagen bestämmas till 1,500 kronor,
att utgå under de villkor, som i propositionen angivits.»

Motionärerna hava på anförda skäl förklarat sig anse, att den av statskontoret
i dess utlåtande föreslagna beräkningsgrunden bort kunna godtagas
vid bestämmandet av Staaffs tilläggspension.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen nr
233 i första kammaren.

Utskottet har ansett sig böra tillstyrka, att Staaff i anledning av sin
långvariga tjänstgöring som lappfogde beredes tilläggspension utöver honom
tillkommande pension såsom ordinarie landsfiskal. I fråga om storleken av
denna tilläggspension finner sig utskottet, i överensstämmelse med av riksdagen
under senare år tillämpad praxis, icke kunna förorda, att densamma
skulle, såsom statskontoret och motionärerna ifrågasatt, beräknas utan hänsyn
tagen till den omständigheten, att Staaff icke haft att erlägga pensionsavgifter
i förhållande till avlöningen å lappfogdetjänsten. Med utgångspunkt
från det av statskontoret ifrågasatta pensionsunderlaget skulle emellertid
vederbörlig reduktion på grund av bristande pensionsavgifter giva
till resultat en tilläggspension av allenast 1,000 kronor årligen. Då detta
belopp synts vara väl lågt i förhållande till Staaffs arbetsuppgifter såsom
lappfogde, har utskottet — i betraktande jämväl av de särskilda omständigheter,
vilka föranlett uppskov med lösning av den sedan åtskilliga år aktuella
frågan om lappfogdarnas uppförande på ordinarie stat och lönereglering för
dem —- icke funnit anledning till erinran mot departementschefens förslag,
enligt vilket tilläggspensionen beräknats med utgångspunkt från stadgat
pensionsunderlag för nyreglerade befattningar i lönegraden B 24.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning och med avslag å berörda motioner
I: 233 och 11: 364, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts
förslag, må medgiva, att lappfogden i Jämtlands län,
landsfiskalen i Ströms distrikt av samma län Abraham
Staaff må från och med månaden näst efter den, varunder,
efter avsked från landsfiskalstjänsten, förordnandet
för honom å landsfogdetjänsten upphör, under sin
återstående livstid åtnjuta, utöver honom såsom lands -

Motio ner
I: 233 och
IT: 364.

Utskottet.

94

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
polis- och
fjärdingsmannen

A. P. Skarin.

fiskal författningsenligt tillkommande pension, en årlig
tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp
av 1,188 kronor.

68:o.

I punkt 5 av förevarande proposition nr 59 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva,

dels att polis- och fjärdingsmannen Anders Petter Skarin må för den tid,
varunder han enligt kommunalfullmäktiges i Kvillinge kommun beslut den
3 augusti 1928 åtnjuter pension, å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av statsmedel å 408 kronor;

dels ock att å ifrågavarande av statsmedel utgående pension må utgå
dyrtidstillägg enligt de grunder, som äro eller kunna varda fastställda att
gälla för pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande
likväl att dyrtidstillägget skall beräknas å det sammanlagda pensionsbeloppet
men utgå allenast till vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget
belöper å den från allmänna indragningsstaten utgående delen
av pensionsbeloppet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Skarin, som är född
den 13 maj 1859, alltsedan den 1 juni 1905 på grund av länsstyrelsens
förordnande varit anställd såsom polisman i Kvillinge kommun samt
från och med den 9 november 1919 tillika varit fjärdingsman därstädes.
Under de senaste åren har Skarin i egenskap av polisman uppburit ett
årsarvode av 2,400 kronor, därav ena hälften — bostadsförmån inräknad
— utbetalats av kommunen och den andra hälften guldits av statsmedel.
Såsom fjärdingsman har Skarin därutöver av kommunen uppburit ett särskilt
arvode av 600 kronor för år. Kvillinge kommun har enligt beslut av
kommunalfullmäktige den 3 augusti 1928 beviljat Skarin en årlig pension
av 1,200 kronor att utgå från den 1 juli 1929, vilken dag Skarin ämnar
frånträda sina befattningar.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

95

69:o.

Uti punkten 6 av samma, proposition nr 59 har Kungl. Maj:t slutligen
föreslagit riksdagen medgiva,

dels att polisuppsyningsmannen Carl Ullberg må från och med månaden
näst efter den, varunder han avgår från sin anställning såsom polisman,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension av statsmedel å 756 kronor, under villkor att pension till belopp
av minst 244 kronor årligen utgår från landsting, kommuner eller enskilda;

dels ock att å ifrågavarande pension av statsmedel må — under villkor
att sådan förmån beredes jämväl å den pension, som utgår från landsting,
kommuner eller enskilda — åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som
äro eller kunna varda fastställda för pensionerade f. d. befattningshavare i
statens tjänst, med iakttagande likväl att dyrtidstillägget skall beräknas å
det sammanlagda pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas allenast till
vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget belöper å den från allmänna
indragningsstaten utgående delen av pensionsbeloppet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Ullberg, som är
född den 15 december 1868, sedan den 1 oktober 1896 varit anställd såsom
polisman samt från och med den 1 januari 1909 tjänstgjort såsom polisuppsyningsman
vid Kolbäcks järnvägsstation och närmaste området därintill.
I sistnämnda befattning har han under de senaste åren uppburit en
årlig avlöning av 2,090 kronor, varav 1,582 kronor 50 öre utgått av statsmedel,
275 kronor gäldats av kommunala medel samt 232 kronor 50 öre
bestritts av enskilda medel. Å det av staten guldna beloppet har dessutom
utgått dyrtidstillägg. Enligt ett ingivet läkarintyg lider Ullberg numera
av kronisk hjärtinflammation och kronisk muskelreumatism och synes på
den grund icke vara i stånd att försörja sig.

I övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

70:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 135 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i punkten 1, föreslagit
riksdagen medgiva, att byråchefen i pensionsstyrelsen Karl Daniel
Dickman må från och med dagen näst efter den, då han avgår från sin
tjänst, under sin återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en tilläggspension å allmänna indragnings -

Ang.

pension åt
polisuppsyningsmannen

C. Vllberg.

Ang.
tilläggspension
åt
byråchefen
K. D. Dickman.

96

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

staten till sådant belopp, att densamma jämte den författningsenligt utgående
pensionen uppgår till 6,408 kronor årligen.

Dickman, som är född den 20 april 1861, erhöll från och med den 6
december 1906 förordnande såsom t. f. byrådirektör i riksförsäkringsanstalten
samt utnämndes från och med den 15 september 1913 till byråchef
i pensionsstyrelsen. Alltsedan sistnämnda dag har Dickman varit
chef för styrelsens försäkringstekniska byrå. Genom beslut den 22 december
1927 har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja låta anstå tills vidare intill den
20 april 1929 med utfärdande av avsked för Dickman. Av Dickman gjord
ansökning att ytterligare ett år få kvarstå i tjänst har av Kungl. Maj:t
genom beslut den 18 januari 1929 lämnats utan bifall. Före den 6 december
1906 har Dickman tjänstgjort såsom räknebiträde vid vetenskapsakademiens
observatorium juli 1891—-juli 1896, å livförsäkringsaktiebolaget De förenades
aktuarieavdelning 1 maj—31 december 1904 samt såsom biträdande
aktuarie med fast anställning hos livförsäkringsaktiebolaget Thule 1 januari
1892—31 december 1906. Dickman har författat flera vetenskapliga uppsatser
å det försäkringstekniska området samt deltagit i ett flertal utredningar,
jämväl sådana på offentligt uppdrag.

Den 11 februari 1929 har statskontoret fattat beslut angående pension åt
Dickman. Enligt 17 § i civila pensionslagen må vid tjänstårsberäkning för
pension hänsyn tagas allenast till anställning eller tjänstgöring i statstjänst.
Vid sådant förhållande har vid bestämmande av Dickmans pension endast
kunnat tillgodoräknas honom tjänstgöringen i riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen. Till följd därav äger Dickman i pensionshänseende räkna
blott 22 tjänstår. Då pensionsunderlaget för byråchef utgör 6,996 kronor
och för hel pension krävas 35 tjänstår, har Dickman förklarats berättigad
att från och med dagen näst efter avgång under sin återstående livstid åtnjuta
avkortad pension till belopp motsvarande a735 av 6,996 kronor eller
alltså, efter föreskriven jämkning till med 12 jämt delbart belopp, 4,404
kronor årligen.

I infordrat utlåtande över en av Dickman gjord ansökning om tilläggspension
har statskontoret anfört i huvudsak följande.

Såsom sökanden erinrat, hade i det förslag till civil tjänstepensionslag,
som förelagts 1925 års riksdag och som varit avsett att ersätta 1907 års
civila pensionslag, upptagits ett stadgande av innehåll, att på Konungens
prövning skulle bero att medgiva befattningshavare att såsom tjänstår för
pension tillgodoräkna intill 2/s av den tid, han utom statens tjänst kunde
hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som kunde
anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst. Lagförslaget,
som i nu berörda del icke föranledde någon erinran under behandlingen i
riksdagen, förföll emellertid genom kamrarnas skiljaktiga beslut, Men samtidigt
hade riksdagen godkänt ett tillägg av liknande innebörd till 20 § i
lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
(se lag den 18 juni 1925, nr 215). Den omständigheten, att sålunda

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

97

beträffande befattningshavare vid kommunikationsverken lämnats medgivande
om tillgodoräknande under vissa villkor av utomstatlig anställning, utgjorde
otvivelaktigt ett gott stöd för sökandens anhållan om utverkande åt honom
av tilläggspension med hänsyn till hans tjänstetid av 15 år hos en enskild
försäkringsanstalt, vilken anställning i själva verket måste anses hava utgjort
förutsättning för sökandens placering såsom t. f. byrådirektör i riksförsäkringsanstalten.

Därest sökanden för pension finge tillgodoräkna 2/3 av den tid, 15 år,
varunder han innehaft anställning hos livförsäkringsaktiebolaget Thule, eller
sålunda 10 år, skulle han för pension kunna räkna sammanlagt 32 tjänstår.
38/s5 av det för honom gällande pensionsunderlaget 6,996 kronor utgjorde
■efter föreskriven avrundning uppåt 6,408 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som ansett goda skäl föreligga för beredande av tilläggspension
i detta fall, har icke haft något att erinra mot vad Kungl. Maj:t i sådant
avseende föreslagit. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

71:o.

I punkten 2 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att förste expeditionsvakten hos länsstyrelsen i Malmöhus län Fredrik
Hvenberg må från och med dagen näst efter den, då han avgår från
sin tjänst, under sin återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att densamma jämte den författningsenligt utgående pensionen
uppgår till 1,788 kronor årligen.

Av handlingarna inhämtas huvudsakligen följande.

Hvenberg, som är född den 21 januari 1862 och alltså den 21 januari
1929 uppnådde den levnadsålder av 67 år, då skyldighet för honom inträdde
att avgå från tjänsten, har innehaft anställning vid länsstyrelsen under 31
år, nämligen september 1891—september 1893 såsom gårdskarl, 14 februari
1900—30 juni 1925 såsom expeditionsvakt (vaktmästare) och från och med
den 1 juli 1925 såsom förste expeditionsvakt. Under tiden oktober 1893 —
mars 1900 har Hvenberg varit anställd såsom vaktmästare vid Malmö högre
läroverk för flickor.

Den 11 februari 1929 har statskontoret fattat beslut angående pension åt
Hvenberg. Därvid kunde jämlikt 17 § i civila pensionslagen tillgodoräknas
Hvenberg allenast hans anställning i statstjänst. Hvenberg kunde således
räkna 31 tjänstår. Pensionsunderlaget utgör för förste expeditionsvakt 1,824
kronor och för expeditionsvakt 1,664 kronor. Hel pension skulle därför för
Hvenberg, vilken under kortare tid än 5 år innehaft anställning såsom förste
, . /1,644 + 4 x 1,824 \

■expeditionsvakt utgjort I ^ —11,788 kronor. Då för erhållande

av hel pension krävas 35 tjänstår, har Hvenberg förklarats berättigad att
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 16 haft. (Xr 2t.) 7

Ang.
tilläggspension
åt
förste expeditionsvakten

F. Hvenberg.

Utskottet.

98 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

från och med dagen näst efter avgång från tjänsten åtnjuta avkortad pension
till belopp av (31/35 x 1,788) 1,584 kronor.

Länsstyrelsen har — under hänvisning hland annat till Hvenbergs tjänstgöring
såsom vaktmästare vid Malmö läroverk för flickor samt under förklaring,
att Hvenberg under hela sin tjänstetid hos länsstyrelsen skött sina
åligganden med synnerlig plikttrohet — hemställt, att Hvenberg måtte tillerkännas
full pension å tjänst såsom förste expeditionsvakt.

Statskontoret har erinrat om det förslag till civil tjänstepensionslag, som
förelädes 1925 års riksdag, ävensom om det tillägg, som vid samma riksdag
gjordes till 20 §> i kommunikationsverkens pensionslag. Statskontoret har i
denna del i huvudsak uttalat sig på samma sätt som i sitt under föregående
punkt återgivna yttrande rörande tilläggspension åt byråchefen Dickman,
till vilket yttrande utskottet tillåter sig hänvisa. Härefter har statskontoret
anfört följande:

Den omständigheten, att sålunda beträffande befattningshavare vid kommunikationsverken
lämnats medgivande om tillgodoräknande under vissa
villkor av utomstatlig anställning utgjorde otvivelaktigt ett gott stöd för
länsstyrelsens anhållan om utverkande åt Hvenberg av tilläggspension med
hänsyn till hans tjänstetid av 6 år hos enskild läroanstalt.

Därest Hvenberg för pension finge tillgodoräkna 2/3 av den tid av 6 år,
varunder han innehaft anställning hos Malmö högre läroverk för flickor,
eller sålunda 4 år, skulle han sammanlagt kunna räkna det för erhållande
av hel pension erforderliga antalet tjänstår och skulle alltså komma i åtnjutande
av pension till belopp av 1,788 kronor.

Departementschefen har ansett skäligt, att Hvenberg vid avgång ur tjänsten
beredes någon tilläggspension, samt anslutit sig till vad statskontoret föreslagit.

Vid den prövning, utskottet ägnat Kungl. Majtts förevarande förslag, har
utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga att i detta fall förorda tilläggspension,
grundad på tillgodoräknande av tjänstetid utom statstjänst»
Enligt det stadgande i 1925 års förslag till civil tjänstepensionslag, vilket
åberopats till stöd för framställningen, skulle såsom förutsättning för tillgodoräknande
av tjänstetid utom statens tjänst gälla, att under dylik tid
utfört arbete varit av direkt allmännyttig beskaffenhet och kunde anses hava
varit till särskilt gagn för vederbörandes arbete i statstjänst. Det synes
utskottet kunna sättas i fråga, huruvida Hvenbergs tjänstgöring såsom vaktmästare
vid enskild läroanstalt för flickor rimligen kan anses uppfylla berörda
fordringar. Enligt utskottets mening måste det, på grund av önskvärdheten
att hålla tilläggspensioner av förevarande art inom skäliga gränser,
anses angeläget att vid prövning av ärenden utav detta slag taga särskild
hänsyn bland annat till frågan, huruvida tjänstgöring, som föreslås
tillgodoräknad, varit av beskaffenhet att särskilt kvalificera befattningshavaren
för lians efterföljande statstjänst. Då detta i förevarande fall näppe -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

99

ligen kan sägas vara fallet, har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av det anförda och med framhållande, att det här avsedda
fallet icke synes kunna likställas med det fall, som utskottet under
näst föregående punkt behandlat, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke må av
riksdagen bifallas.

72:o.

Ang.

pension åt
f. polisuppsyningsmannen

A. E. FalJc.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Falk, som är född
den 9 juli 1873, från och med den 15 juni 1911 till och med den 31 mars
1928 på grund av länsstyrelsens förordnande varit anställd såsom polisuppsyningsman
i Kumla kommun och i nämnda egenskap tjänstgjort intill den
24 mars 1927. Under tiden 24 mars 1927—31 mars 1928 åtnjöt han på grund
av styrkt obotlig sjukdom tjänstledighet. Från och med den 1 april 1928
upphörde Falks ifrågavarande förordnande. Under de senaste åren av sin
tjänstetid har Falk såsom polisman — förutom beklädnadsersättning och
dyrtidstillägg — uppburit ett årsarvode av 2,400 kronor, därav den ena
hälften utbetalats av statsmedel och den andra hälften av Kumla kommun.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet.

I punkten 3 av propositionen nr 135 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva,

dels att förre polisuppsyningsmannen Axel Edvard Falk må, räknat från
och med den 1 april 1928, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstäten
åtnjuta en årlig pension av statsmedel å 600 kronor, under villkor
att pension till belopp av minst 600 kronor årligen utgår från landsting,
kommuner eller enskilda;

dels ock att å ifrågavarande pension av statsmedel må — under villkor
att sådan förmån beredes jämväl å den pension, som utgår från landsting,
kommuner eller enskilda — åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som
äro eller kunna varda fastställda för pensionerade f. d. befattningshavare i
statens tjänst, med iakttagande likväl att dyrtidstillägget skall beräknas å
det sammanlagda pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas allenast till
vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget belöper å den från allmänna
indragningsstaten utgående delen av pensionsbeloppet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts föyevarande
framställning.

100

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

årligt understöd
åt förre
nattvakten vid
sinnesslöanstalten
å
Salbohed
A. Rosenblom.

Utskottet.

73:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 150 har herr Petrén hemställt,
»att riksdagen måtte besluta bevilja förre nattvakten vid statens anstalt
för vanartade sinnesslöa gossar å Salbohed från och med innevarande år
ett årligt understöd av 500 kronor».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av motionen jämte tillgängliga handlingar i övrigt framgår, att ifrågavarande
f. d. befattningshavare, Arvid Rosenblom, som är född den 7
september 1856 och alltså nu 72 år gammal, anställts såsom nattvakt vid
statens vårdanstalt för alkoholister på Salbohed den 1 augusti 1918 samt
tjänstgjort i nämnda egenskap intill dess berörda anstalt den 1 oktober 1921
flyttats från Salbohed till Venngarn. Sedan statens anstalt för sinnesslöa
gossar från och med den 1 oktober 1922 öppnats vid Salbohed, har Rosenblom
haft anställning vid denna anstalt såsom nattvakt intill utgången av
september månad 1928.

Efter det styrelsen för uppfostringsanstalten hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om beredande av pension åt Rosenblom, har statskontoret i avgivet
utlåtande den 8 oktober 1928 avstyrkt bifall till förslaget under hänvisning
till Rosenbloms höga levnadsålder vid första anställningen i statens tjänst
samt till hans korta tjänstetid.

Genom beslut den 25 februari 1929 har Kungl. Maj:t funnit den gjorda
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av utredningen framgår, att Rosenblom först vid omkring 62 års ålder
erhållit första anställning i statens tjänst ävensom att han avgått ur statstjänst
vid 72 års ålder efter en sammanlagd anställningstid av endast
omkring 9 år. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har utskottet, i
likhet med statskontoret, icke funnit tillräckliga skäl föreligga för beredande
åt honom av någon pension eller årligt understöd av statsmedel. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra, att enligt gällande civila pensionslag såsom
villkor för rätt till pension för ordinarie befattningshavare i statens
tjänst förutsättes, att befattningshavaren kan räkna minst 10 tjänstår,
ävensom att tjänstinnehavare, vilken vid uppnåendet av stadgad pensionsålder
icke kan räkna 10 tjänstår och alltså då icke är berättigad till
erhållande av pension, icke heller sedermera må komma i åtnjutande av sådan,
även om han på grund av stadgandena i lagen tillätes att kvarstå i
tjänsten efter pensionsålderns inträde.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion 1:150 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

101

74:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 151 av herr Hansén jämte tre av kammarens övriga ledamöter och
den andra inom andra kammaren under nr 264 av herrar Grapenson och
Lundström, har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att f. d. provinsialläkaren
Otto Montell må, räknat från och med den 13 maj 1927, under
sin återstående livstid upphära, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension, en årlig tilläggspension å allmänna indragningsstaten av
1,500 kronor».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen nr 151 i första kammaren
med därvid fogad bilaga.

Ang.

tilläggspension
åt f. d
provinsialläkaren
O.
Montell.

Såsom i motionerna erinrats, var frågan om tilläggspension åt f. d. provinsialläkaren
Montell föremål för behandling vid 1928 års riksdag i anledning
av ett utav Kungl. Maj:t i proposition nr 78 under punkten 2
framställt förslag, vilket i fråga om sammanlagda pensionsförmånens
storlek överensstämde med vad motionärerna nu ifrågasatt.

Av den då föreliggande utredningen i ärendet framgick hland annat
följande:

Montell, som är född den 22 april 1862, hade den 29 juni 1912 utnämnts
att vara provinsialläkare i Haparanda distrikt av Norrbottens län, den
10 december 1920 transporterats att från och med den 1 januari 1921 vara
provinsialläkare i Uppsala distrikt av Uppsala län samt efter uppnådd
pensionsålder erhållit avsked från sistnämnda provinsialläkarbefattning
den 12 maj 1927. Före sin utnämning till provinsialläkare hade Montell
bland annat tjänstgjort under åren 1893 och 1894 omkring 9 månader såsom
amanuens vid Serafimerlasarettet, under åren 1894—1896 såsom t. f.
lasarettsläkare omkring 2 år och t. f. stadsläkare omkring 8 månader samt
under åren 1896—1912 såsom ordinarie lasarettsläkare och stadsläkare i
Haparanda i mer än 15 år. Dessutom hade Montell tjänstgjort såsom
läkare vid allmänna läroverket i Haparanda från och med den 2 december
1896 till och med den 31 mars 1921, såsom läkare vid statens småskoleseminarium
i nämnda stad från hösten 1902 till och med den 10 januari
1913, såsom läkare vid postverket i samma stad från och med den 1 januari
1903 till och med den 30 april 1914 och såsom läkare vid tullverket därstädes
under åren 1905—1920.

Av ett i ärendet ingivet prästbetyg framginge, att Montell vore gift och
i äktenskapet hade tolv barn, därav sex under 18 års ålder.

Med hänsyn till bestämmelserna i 17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension hade vid bestämmande
av Montells pension, utöver den tid han tjänstgjort såsom provinsiallä -

102 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

kare, allenast kunnat tillgodoräknas honom hans omförmälda tjänstgöring
såsom amanuens vid Serafimerlasarettet. Till följd härav ägde Montell
i pensionshänseende räkna endast 15 tjänstår. Då pensionsunderlaget för
provinsialläkare utgör 6,036 kronor och för hel pensions erhållande krävas
20 tjänstår, hade Montells pension vid avgången hestämts till 15/2„ av
nämnda pensionsunderlag eller, efter föreskriven jämkning, till 4,536
kronor.

Montell hade hos Kungl. Maj:t anhållit, att till honom måtte utgå tillläggspension
med så stort belopp, att summan av den honom tillerkända
pensionen och tilläggspensionen komme att motsvara hel pension.

Medicinalstyrelsen hade i avgivet yttrande framhållit, att Montell i flera
olika befattningar samtidigt fullgjort tjänstgöring i statens tjänst före
det han utnämnts till provinsialläkare, och under samma tid därjämte
såsom lasaretts- och stadsläkare varit berättigad till tjänstårsberäkning i
likhet med vissa läkare i statens tjänst. Tillika hade styrelsen erinrat,
hland annat, att provinsialläkare numera få vid tjänstårsberäkning för
pension tillgodoräkna sig viss del av den tid de före utnämningen bestritt
extra provinsialläkartjänst. Med hänsyn till vad sålunda förekommit
hade medicinalstyrelsen intet att erinra mot att den tid Montell före sin
utnämning till provinsialläkare utövat läkarverksamhet direkt i statens
tjänst finge tillgodoräknas honom för erhållande av pension såsom provinsialläkare.

I infordrat utlåtande i ärendet anförde statskontoret i huvudsak följande.

I det förslag till civil tjänstepensionslag, som förelagts 1925 års riksdag
och som varit avsett att ersätta 1907 års civila pensionslag, hade upptagits
ett stadgande (18 § 3 mom.) av innehåll att på Konungens prövning
finge bero att förklara befattningshavare berättigad att såsom tjänstår
för pension tillgodoräkna intill 2/3 av den tid, han utom statens tjänst
kunde hava utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet,
som kunde anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst.
Lagförslaget, som i nu berörda del icke föranledde någon erinran under
behandlingen i riksdagen, hade emellertid förfallit genom kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande vissa andra delar av förslaget. Men samtidigt
hade riksdagen godkänt ett tillägg av liknande innebörd till 20 § i lagen
den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk (se lag den 18 juni 1925, nr 215). Den omständigheten
att sålunda beträffande befattningshavare vid kommunikationsverken
lämnats medgivande om tillgodoräknande under vissa villkor av utomstatlig
anställning gåve, tillsammans med sökandens långvariga uppdrag
såsom läkare vid vissa statliga institutioner, otvivelaktigt ett gott stöd åt
sökandens framställning.

Departementschefen anförde för egen del följande:

»Med hänsyn till de omständigheter, som framgå av den lämnade redogörelsen
i ämnet, synes mig anledning föreligga för vidtagande av åtgär -

103

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

der i syfte att bereda f. d. provinsialläkaren Montell liel pension från och
med avgången ur tjänsten. Bland de härför anförda skälen har jag i likhet
med medicinalstyrelsen i forsta rummet fäst mig vid Montells långa
tjänstgöring vid skilda statsinstitutioner ävensom vid de i viss man ömmande
personliga omständigheter, som föreligga. Sedan numera i pensionslagen
för kommunikationsverken införts ett stadgande, enligt vilket
för statspension må kunna i viss utsträckning tillgodoräknas även tjänstetid
utom statens tjänst, lärer man även till stöd för ansökningen kunna
åberopa Montells långvariga tjänstgöring som stadsläkare och lasarettsläkare.
»

I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 30 punkt 6) yttrade sig bankoutskottet
på följande sätt:

»Då Montell åtnjuter honom författningsenligt tillkommande pension
till belopp av 4,536 kronor, har utskottet ansett det vara betänkligt att
medgiva ytterligare pensionsförmån. Den tjänstgöring, som Montell vid
sidan av verksamhet å innehavda läkartjänster bestritt vid vissa statliga
institutioner — nämligen såsom skolläkare samt läkare vid post- och tullverken
— har haft karaktären av bisyssla och synes icke vara av beskaffenhet
att böra läggas till grund för beviljande av statspension. Ej heller
har utskottet funnit tillräckliga skäl föreligga att. i detta fall tillstyrka
tilläggspension, grundad på tillgodoräknande av tjänstetid utom statens
tjänst. Under sådana förhållanden har utskottet funnit sig böra avstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.»

I enlighet med utskottets hemställan blev Kungl. Maj:ts framställning
av riksdagen avslagen.

I de nu föreliggande motionerna har, efter erinran om frågans tidigare
behandling, anförts bland annat följande:

»Utan att vilja underkänna betydelsen av den principiella ståndpunkt,
förlidet års riksdag intagit i nu förevarande pensionsärende, vill det synas,
som om vid frågans avgörande alltför stor vikt kommit att fästas vid de
konsekvenser, vartill ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag ansetts kunna
föranleda. Beträffande Montell torde emellertid föreligga sådana alldeles
särskilda omständigheter, att tillerkännande av en högre pension än
den avkortade, som författningsenligt utgår till honom, synes kunna ske
utan att man behöver befara några icke önskvärda konsekvenser av ett
dylikt beslut.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, var största delen av
Montells verksamhet såsom läkare förlagd till Sveriges nordligaste stad
och angränsande områden. Under sin tjänstgöring såsom lasarettsläkare
och stadsläkare i Haparanda samt såsom provinsialläkare i Haparanda
distrikt nedlade Montell, som själv var född i Tornedalen, ett synnerligen
förtjänstfullt arbete för sjukvården bland befolkningen i denna trakt.
Bland övriga förutsättningar härför ägde han den att behärska det finska
språket. Såsom bifogade intyg utvisar, utövade Montell jämväl före sin
utnämning till provinsialläkare eu särskilt gagnande läkarverksamhet
inom Älvdalens finnbygder och han omfattades av den finsktalande befolkningen
med mycket stort förtroende. Hans långvariga verksamhet
inom det nordligaste Sverige torde få anses desto mer förtjänstfullt, som

104

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

den utövades under en tid, då svår läkarbrist rådde särskilt i överstan
Norrland och då primitiva förhållanden såväl i fråga om kommunikationer
som i övrigt i synnerlig grad försvårade sjukvårdsarbetet.»

Yad i motionerna anförts har icke givit utskottet tillräcklig anledning:
att frångå den ståndpunkt, utskottet år 1928 intagit i ärendet. Vid bedömande
av frågor om tilläggspensioner åt provinsialläkare synes det utskottet
böra beaktas bland annat, att för hel pension för provinsialläkartjänst
erfordras blott 20 tjänstår, under det att för civila statstjänstemän
i allmänhet för hel pension kräves en tjänstetid av 35 år. Det är vidare
att märka, att tjänståldern för hel pension för provinsialläkare ursprungligen
varit bestämd till 27 år men att densamma sedermera genom en år
1911 vidtagen ändring blivit nedsatt till 20 år. Denna nedsättning tordeför
provinsialläkare, vilka i likhet med Montell tidigare innehaft lasarettsläkartjänst,
kunna sägas i realiteten hava inneburit, att för pension;
å provinsialläkartjänsten fått tillgodoräknas 7 år av lasarettsläkartjänstgöringen.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:151 och II: 264 icke mål
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

75:o.

Ang. I en inom andra kammaren väckt motion nr 48 har herr Karlsson £
förra skoter- Vadstena hemställt, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d. sköterskan
Sk<lMcuiidata Vadstena hospital och asyl, Augusta Matilda Andersson, en årlig penAndersson.
sion från detta års ingång av 400 kronor».

Beträffande den till stöd för yrkandet anförda motiveringen hänvisar
utskottet till motionen.

»

Av handlingar, som ingivits till utskottet, framgår, att Augusta Matilda
Andersson är född den 2 augusti 1861 och alltså 67 år gammal, att hon
varit anställd vid Vadstena hospital och asyl dels såsom bageribiträde under
tiderna 24 april 1887—31 juli 1888, 1 april 1889—14 juli 1891 och 1 november
1892—30 april 1896, dels ock såsom sköterska under tiden 1 maj;
1896—30 september 1901 ävensom att hon under tiden 1 oktober 1901—15
juni 1916 i egenskap av privatsköterska vårdat en å nämnda hospital och
asyl intagen förstaklasspatient.

I motionen har uppgivits, att Andersson år 1916 lämnat sitt arbete vid
hospitalet för att övertaga vården av sin fader, vilken varit oförmögen att
sköta sig själv.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

105

Av läkarintyg framgår, att Andersson numera är på grund av sjukdom
oförmögen att själv förvärva sitt uppehälle. Enligt vad ordföranden i vederbörande
fattigvårdsstyrelse intygat, är hon helt i saknad av medel till sitt
uppehälle.

Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, har Andersson icke haft
arbete vid statsinstitution sedan år 1916. Då hon emellertid nämnda år
uppnått den ålder, 55 år, som sedermera fastställts såsom avgångsålder för
sjukvårdspersonalen vid statens hospital och asyler, vilken från och med
ingången av år 1919 uppförts å ordinarie stat, kunde det måhända ifrågasättas,
om berörda omständighet borde utgöra hinder för beviljande av
någon pension, därest i övrigt skäl funnes tala för beredande av sådan
förmån.

Såsom framgår av utredningen, har emellertid Andersson under mer än
hälften av sin verksamhetstid vid Vadstena hospital och asyl, nämligen
under åren 1901—1916, i egenskap av privatsköterska vårdat en där intagen
förstaklasspatient. Frågan, huruvida och i vilken omfattning dylik tjänstgöring
må böra tillgodoräknas för pension eller därmed jämförligt understöd
av statsmedel, synes utskottet vara av beskaffenhet, att riksdagen icke
utan föregående prövning av vederbörande myndigheter och Kungl. Maj:t
torde böra taga ställning till densamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig icke kunna
på grundvalen av den föreliggande utredningen upptaga det väckta förslaget
till prövning. Utskottet nödgas alltså avstyrka bifall till motionen
och hemställer,

att förevarande motion II: 48 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

V. Ang. kommunikationsdepartementet.

76:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 55 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att stenarbetaren Per Eriksson må, räknat från
och med den 8 mars 1928, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 320 kronor, dock utan rätt
att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har Eriksson anhållit att komma
i åtnjutande av understöd av statsmedel.

Utskottet.

Ang.

understöd
åt stenarbetaren
P.
Eriksson.

106

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Eriksson, som är född den 7 mars 1877, är gift och har tre minderåriga
barn. Han anställdes som stenarbetare vid den av staten bedrivna fiskehamnsbyggnaden
vid Hölick i Gävleborgs län den 29 juni 1926. Under
sin tjänstgöring vid Hölick har Eriksson tvenne gånger drabbats av olycksfall.
Den 7 september 1926 ådrog han sig ryggskada, vilken av riksförsäkringsanstalten
ansetts medföra en nedsättning av arbetsförmågan med
10 procent och för vilken han av anstalten tillerkänts, förutom sjukpenning,
temporär livränta att utgå från och med den 29 maj 1927 till och med den
28 augusti 1929 med 160 kronor för år. Den 2 november 1927 erhöll Eriksson
under arbetet en kontusion i högra axelleden, i anledning av vilken skada
han till och med den 7 mars 1928, då han av läkare förklarats återställd
från följderna av olycksfallet utan kvarstående men, ägt uppbära sjukpenning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har med hänsyn till åberopat läkarintyg
och då Eriksson ådragit sig sjukdom i arbete för statens räkning ansett
det billigt, att staten lämnade honom ett årligt understöd, vilket icke
borde sättas lägre än 600 kronor.

Statskontoret, som yttrat sig i ärendet, har ifrågasatt ett understödsbelopp
av 450 kronor. Understödet borde enligt ämbetsverkets mening utgå
från och med den 8 mars 1928, då Eriksson upphört att åtnjuta sjukavlöning.

Sedan Eriksson med anledning av statskontorets yttrande hos Kungl. Maj:t
hemställt om att komma i åtnjutande av ett understödsbelopp av 600 kronor
för år, har riksf försäkring sanstalten verkställt utredning i ärendet och i avgivet
utlåtande bland annat framhållit, att den av förevarande olycksfall förorsakade
nedsättningen i arbetsförmågan skulle, därest olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser varit tillämpliga, berättigat honom till en årlig
livränta av 320 kronor.

Departementschefen har för egen del anfört bland annat följande:

»Genom den i ärendet förebragta utredningen torde få anses styrkt dels att
Eriksson lider av en ganska avsevärd, bestående nedsättning i arbetsförmågan,
dels att denna nedsättning i viss mån får sättas i samband med de
olycksfall, för vilka han varit utsatt under sin anställning vid statens fiskehamnsbyggnad
i Hölick, och de ogynnsamma yttre förhållanden, under vilka
han där måst arbeta och vistas. Det synes därför, särskilt av sistnämnda
anledning, skäligt, att han för sin återstående livstid kommer i åtnjutande
av något understöd av statsmedel.

Vad beträffar det belopp, som härvid kan komma i fråga, har statskontoret
ansett den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna summan
av 600 kronor böra nedsättas till 450 kronor. Den sedermera genom riksförsäkringsanstalten
vidtagna undersökningen har emellertid visat, att den
minskning i Erikssons arbetsförmåga, som kan anses hänföra sig till hans
anställning i statens tjänst, till den del han icke redan åtnjuter ersättning
från anstalten för densamma, skulle, om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
kunnat därför medgivas, berättigat Eriksson till en livränta av

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

107

endast 320 kronor. Med hänsyn härtill anser jag understödet till Eriksson
böra begränsas till sistnämnda belopp.»

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

77:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 153 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förre järnvägsarbetaren Magnus Fredrik Fröbom
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 624 kronor.

Av till ärendet hörande handlingar framgår i huvudsak följande:

Fröbom, som är född den 15 februari 1856 och sålunda nu över 73 år
gammal, har uti ingiven ansökning om erhållande av pension åberopat, att
han under åren 1883—1901 varit anställd vid av staten bedrivna järnvägsbyggnadsföretag
på skilda platser i Norrland samt att han under åren 1910
—1928 haft arbete dels vid byggandet av inlandsbanans norra del, dels vid
statens vattenfallsverks byggnadsföretag vid Porjus, Harsprånget och Suorva.
Denna långa tjänstetid —- omkring 38 år — har emellertid endast
delvis kunnat på erforderligt sätt styrkas. Av uppgifter i arbetarjournaler
samt vid ansökan fogade avskrifter av utav förmän meddelade intyg framgår
emellertid, dels att Fröbom åren 1890—1901 under en sammanlagd tid
av omkring 91/2 år arbetat som smedshantlangare och smed vid statens
järnvägsbyggnader, dels att han under tiden från och med juli 1910 till
och med förra hälften av år 1928, då han drivit åkerirörelse, ombesörjt
väsentliga delar av materialtransporterna vid inlandsbanebyggnadens norra
del ävensom utfört körningar för kraftverksbyggnaderna vid Porjus och
Harsprånget samt dammbyggnaden i Suorva, vid vilket senare företag han
tidvis varit uppsyningsman över de till ett hundratal uppgående forkarlarna,
dels ock att han under åren 1910—1917 varit entreprenör för renhållningen
vid kraftverksbyggnaderna vid Porjus. Den sålunda styrkta tiden för Fröboms
arbete vid statliga företag uppgår alltså till omkring 27 Va ar- Av
arbetsbetygen framgår, att Fröbom visat duglighet, pålitlighet och redbarhet
samt att han vinnlagt sig om att även under de svåraste klimatiska
förhållanden fullgöra sina åligganden på ett i allo tillfredsställande sätt.
Enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande är Fröbom fullständigt
medellös.

Ang.

understöd åt
förre järnvägsarbetaren

M. F. Fröbom.

108

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
byggmästaren
J. F. Johansson.

Järnvägsstyrelsen, som framhållit, att Fröbom icke i egenskap av i statens
tjänst anställd arbetare utan såsom företagare utfört det av honom
sedan år 1910 verkställda arbetet, har med hänsyn till föreliggande omständigheter
hemställt, att Fröbom måtte tillerkännas ett årligt understöd
av 800 kronor utan tilläggsförmåner.

För egen del har departementschefen anfört bland annat följande:

»I likhet med de myndigheter, som yttrat sig ärendet, finner jag med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna billigt, att Fröbom tillerkännes
något understöd av statsmedel, då han nu nått en ålder, som torde
omöjliggöra nämnvärt förvärvsarbete, samt enligt vad som intygats är fullständigt
medellös.

I huvudsaklig överensstämmelse med järnvägsstyrelsens hemställan har
statskontoret föreslagit understödsbeloppet till 804 kronor, dock utan rätt till
tilläggsförmåner. Mot denna summa, vilken väsentligt understiger de pensionsförmåner,
som för närvarande tillkomma förutvarande arbetare vid
statens järnvägsbyggnader med motsvarande tjänstetid, har jag intet att i
och för sig erinra. Dock vill jag i enhetlighetens intresse förorda, att förmånen
av dyrtidstillägg medgives men att i stället en motsvarande minskning
av understödets grundbelopp vidtages. I enlighet härmed torde understödet
lämpligen höra nedsättas till 624 kronor.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter har utskottet funnit
sig böra biträda förslaget om understöd åt Fröbom. Utskottet får sålunda
hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

78:o.

I en inom första kammaren av herr Bergqvist väckt motion nr 33 har
hemställts, »att riksdagen ville bevilja byggmästaren Johan Fredrik Johansson
i Luleå en årlig pension av 600 kronor eller det belopp bankoutskottet
eljes kan komma att föreslå att utgå från och med innevarande budgetår.»

Till stöd för yrkandet har beträffande Johanssons anställningsförhållanden
i motionen anförts, bland annat, följande:

»Han började som byggnadsarbetare vid norra stambanan år 1871 och
var anställd under kapten Stanzéns befäl under åren 1871—1874 å linjen
Sala—Krylbo för uppförande av vaktstugor samt för arbete vid brobyggnaden
över Dalälven. År 1875 arbetade han under en byggmästare Eriksson
vid uppförande av en officersbyggnad å Frösö läger. För de nu nämnda
åren har han dock ej kunnat anskaffa några intyg, emedan hans dåvarande
förmän äro döda.

Däremot har han styrkt sin anställning för den följande tiden, nämligen
såsom arhetsförman vid statsbanebyggnaden Bräcke—Storlien under åren
1876—1881 (bil. 1), såsom byggmästare vid statsbanebyggnaden Bräcke—•
Sollefteå under åren 1882—1888 (bil. 2), som arbetsförman vid statsbanan

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

109

Luleå—Gellivare—Riksgränsen—Vännäs—Boden samt Boden—Morjärvrbanan
under åren 1891—1903 (bil. 3). Slutligen har han varit anställd under
fortifikationsbefälhavaren i Boden för uppförande av vissa byggnader åt kronan
under åren 1906—1913 (bil. 4).

Då Johansson alltså varit anställd i statens arbete under sammanlagt 39
år och företett vitsord för 34 år av denna tid, synes han ha uppfyllt villkoren
för att komma i åtanke till erhållande av pension.

Han är också i behov därav, enär han vid sina snart uppnådda 78 år är
oförmögen till arbete och icke äger några nämnvärda tillgångar. Den titel
av byggmästare han fått är rätt missvisande, då han i själva verket synes
ha varit endast arbetsledare eller förman.»

Beträffande de åberopade bilagorna får utskottet hänvisa till motionen.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen anför följande:

Styrelsen har visserligen funnit åtskilligt kunna anmärkas ifråga om den
angående Johanssons tjänstetid vid statens järnvägar förebragta utredningen,
men då i allt fall torde få anses styrkt, att Johanssons sammanlagda tjänstetid
vid statens järnvägar och försvarsväsendet uppgår åtminstone till så
många år, eller 20, som erfordras för erhållande av gratifikation i enlighet
med kungl. brevet den 18 december 1925 angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen
att bevilja gratifikationer, har styrelsen funnit sig icke böra
avstyrka, att något understöd beredes honom. Detta synes styrelsen emellertid
med hänsyn till gällande maximum för sådana gratifikationer, som kunna
av styrelsen beviljas, eller 500 kronor, icke böra sättas till högre belopp än
500 kronor om året i ett för allt, då Johansson eljest skulle komma i bättre
ställning än med honom i avseende å styrkt anställningstid jämställda personer,
som av styrelsen tilldelats understöd. Det synes styrelsen vidare, att
då, på sätt av handlingarna framgår, Johanssons anställning vid statens
järnvägar ligger relativt långt tillbaka i tiden samt han därefter under ett
flertal år haft annan statsanställning, det understöd, som kan varda Johansson
tillerkänt, lämpligen bör bestämmas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har funnit goda skäl tala för att någon pension beviljas
Johansson samt ifrågasatt ett pensionsbelopp av 792 kronor.

Enär Johansson, såvitt av utredningen framgår, lämnat statens tjänst
redan år 1913, har utskottet hyst tvekan, huruvida pensionsförmån av
statsmedel skäligen borde beviljas honom. Med hänsyn till hans jämförelsevis
långa anställningstid och då han vid avgången ur tjänst överskridit
62 års ålder, har utskottet emellertid icke velat motsätta sig, att
något understöd beredes honom. I betraktande av nyssnämnda omständighet
har utskottet emellertid ansett denna förmån icke böra bestämmas
till högre belopp än vad järnvägsstyrelsen föreslagit eller omkring 500
kronor i ett för allt. Förmånen lärer, på sätt nämnda styrelse ifrågasatt,
i detta fall böra beviljas från allmänna indragningsstaten; men då det av
praktiska skäl synts lämpligt, att dyrtidstillägg enligt vanliga grunder

Utskottet.

no

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

årligt understöd
åt förre
schaktmästaren

jE. 0. Rihton.

får utgå å det belopp, som kan varda fastställt, har utskottet funnit sig
böra tillstyrka pensionens avvägande till 396 kronor, varvid den sammanlagda
förmånen, inklusive dyrtidstillägg enligt nu gällande index, skulle
uppgå till omkring 500 kronor för år. Pensionen lärer böra utgå från
och med ingången av innevarande år.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:33, må medgiva, att f. d. byggmästaren Johan Fredrik
Johansson må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 396 kronor.

79:o.

I eu inom första kammaren väckt motion nr 95 har herr Johansson,
Johan Peter, hemställt, »att riksdagen ville medgiva, att ett årligt understöd
av statsmedel å 1,200 kronor måtte från och med innevarande år utgå
till förre schaktmästaren E. O. Rihton».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Rihton, som är född den 6 juni
1887, den 1 juni 1909 anställts såsom schaktmästarhantlangare vid statens
järnvägsbyggnader samt därefter med skilda arbetsuppgifter haft anställning
vid statens järnvägsbyggnader till och med den 3 december 1915, att
han därefter överflyttats till anställning vid statens järnvägar såsom schaktmästare
från och med den 1 januari 1916, ävensom att han kvarstatt i tjänst
vid statens järnvägar till och med den 23 maj 1921, därvid han från och
med ingången av år 1918 haft ställning av e. o. överbanmästare.

Rihtons anställning vid statens järnvägar upphörde i anledning av uppsägning
från statens järnvägars sida i samband med vissa personalindragningar
på grund av minskat behov av arbetskraft. Efter uppsägningen ur
statens järnvägars tjänst har Rihton bland annat under viss tid innehaft
anställning vid Norrlands statsarbeten.

I en till järnvägsstyrelsen i november 1924 ingiven skrift anhöll Rihton,
att järnvägsstyrelsen måtte bereda honom lämplig sysselsättning, varmed
han kunde erhålla sin utkomst, eller, om detta icke kunde ske, tilldela
honom ekonomisk hjälp. Såsom stöd för denna anhållan anförde Rihton
bland annat, att han under tjänstgöring vintern 1916 vid byggandet av en
bangård i Halmstad ådragit sig en åkomma i vänstra höftbenet, vilken
åkomma sedermera förvärrats så, att han måst under olika tider vårdas å
lasarett och kustsanatorium, ävensom att det på grund av nämnda åkomma

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

111

icke syntes vara möjligt för honom att vidare arbeta i det yrke, han dittills
utövat, utan att han vore hänvisad till mera lindrigt eller stillasittande
arbete.

Genom skrivelse den 30 januari 1925 meddelade järnvägsstyrelsen, att
det vid verkställd undersökning angående möjligheterna att bereda Rihton
sysselsättning vid statens järnvägar eller statens järnvägsbyggnader visat
sig, att något behov av arbetskraft inom hans fack icke förelåge, varför
styrelsen för det dåvarande icke funnit sig kunna tillmötesgå framställningen
i denna del. Emellertid vore styrelsen villig att framdeles, därest ändrade
förhållanden möjliggjorde beredandet av arbete åt Rihton vid statens järnvägar
eller statens järnvägsbyggnader, taga frågan om Rihtons återanställning
i förnyat övervägande. Vidkommande Rihtons alternativa begäran
om ekonomiskt understöd hade styrelsen, då det icke kunde anses ådagalagt,
att hans sjukdom föranletts genom olycksfall i statens järnvägars tjänst,
funnit denna begäran icke kunna bifallas.

På utskottets begäran har statskontoret anbefallts att efter hörande av
järnvägsstyrelsen och, om så prövades erforderligt, medicinalstyrelsen avgiva
och till utskottet inkomma med utlåtande över ifrågavarande motion.
I anledning härav har statskontoret med utlåtande den 14 mars 1929 överlämnat
yttrande av järnvägsstyrelsen och tillika anfört, att statskontoret
för sin del icke funnit det påkallat att inhämta medicinalstyrelsens yttrande
i ärendet.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Rihtons anställningstid vid statens järnvägar och statens järnvägsbyggnader
uppgår endast till 12 år, alltså avsevärt understigande den tid, som
minst erfordras för att — frånsett andra villkor — kunna komma i åtnjutande
av gratifikation jämlikt kungl. hrevet den 18 december 1925 angående
bemyndigande för järnvägsstyrelsen att bevilja gratifikationer.

Efter upphörandet av sin anställning vid statens järnvägar synes Rihton
härutöver i omkring 2 år hava varit anställd vid Norrlands statsarbeten.

Rihtons sammanlagda tjänstetid vid statens järnvägar eller av staten
bedrivna arbetsföretag torde sålunda icke kunna anses vara av den omfattning,
att han enbart av denna anledning borde komma i åtnjutande av
understöd för sin återstående levnad.

Såsom av remissakten framgår, har visserligen Rihton i en till styrelsen
på sin tid ingiven framställning om understöd uppgivit, att han under
arbete i statens järnvägars tjänst ådragit sig en åkomma i sitt vänstra ben,
vilken åkomma nu synes hava utvecklats därhän, att han för framtiden
bliver oförmögen till ansträngande kroppsligt arbete. Enär det emellertid
icke kan anses ådagalagt, att nämnda åkomma uppkommit genom olycksfall
i statens järnvägars tjänst eller eljest på grund av tjänstgöringen vid statens
järnvägar, torde ej heller Rihtons av sjukdomen föranledda nuvarande
belägenhet i och för sig motivera något årligt understöd av statsmedel.

Även om det med hänsyn till Rihtons ådagalagda duglighet i statens
tjänst är beklagligt, att han till följd av minskat behov av arbetskraft på
sin tid entledigats ur statens järnvägars tjänst, samt att han sedermera på
grund av sjukdom kommit i betryckt ekonomiskt läge, finner sig järnvägs -

112

Bankoutskottets utlåtande Nr 24,

Utskottet.

Ang.

pension åt
förre järnvägsarbetaren

0. Åkesson.

styrelsen med hänsyn till konsekvenserna för andra likartade fall förhindrad
tillstyrka bifall till motionen.

Skulle emellertid riksdagen finna Rihton böra komma i åtnjutande av
något årligt understöd, synes det styrelsen, som om detta rimligen icke borde
bestämmas till högre belopp än det, som enligt ovan berörda kungl. brev
högst må tillerkännas anställningshavare med minst 20 tjänstår, nämligen
500 kronor.

Tillika anser sig styrelsen böra ifrågasätta om ej, i angivna fall, understödet
bör bestämmas att utgå av andra medel än trafikmedel.

Statskontoret har för egen del instämt i vad järnvägsstyrelsen anfört,
dock att om, såsom järnvägsstyrelsen eventuellt ifrågasatt, något pensionsbelopp
bleve beviljat, detta lämpligen syntes böra höjas till 504 kronor för
att bliva i fullt krontal jämt delbart med tolv.

I likhet med de i ärendet börda myndigheterna bar utskottet icke funnit
sådana omständigheter i detta fall föreligga, som skäligen böra föranleda
till beviljande av pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel.
Utskottet nödgas alltså motsätta sig bifall till den väckta motionen och
hemställer,

att förevarande motion I: 95 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

80:o.

I en inom första kammaren av herr Johansson, Johan Peter, väckt motion
nr 96 har hemställts, »att riksdagen ville medgiva, att förre järnvägsarbetaren
Olof Åkesson från och med den 1 januari 1929 och under sin återstående
livstid måtte komma i åtnjutande av den pension, vartill han —
med bortseende från formaliteterna vid ansökan om pension — enligt gällande
bestämmelser kan vara berättigad».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Åkesson, som är född den 19
maj 1858 och alltså omkring 71 år gammal, i augusti 1926 till järnvägsstyrelsen
ingav ansökning om pension i anledning av tidigare anställning
vid statens järnvägsbyggnader och statens järnvägar. Till stöd för denna
ansökning åberopade Åkesson, att han — enligt vad som framginge av en
av honom upprättad tjänsteförteckning — åren 1877—1912 under en tid av
sammanlagt 32 år haft anställning såsom arbetare vid statens järnvägsbyggnader
och statens järnvägar. Enligt berörda tjänsteförteckning hade Åkesson
under åren 1913—1925 utfört privat arbete.

Genom beslut den 24 augusti 1926 förklarade sig järnvägsstyrelsen icke
kunna bifalla ansökningen, enär Åkesson vid avgången ur statens järnvägsbyggnaders
tjänst icke uppnått 55 års ålder.

Med anledning av styrelsens beslut ingav Åkesson i mars 1927 till järnvägsstyrelsen
ett tilläggsintyg, utvisande, att han tjänstgjort vid statens

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 113

järnvägsbyggnader intill oktober månad 1913, vid vilken tid han överskridit
55 års ålder.

Genom beslut den 14 april 1927 yttrade järnvägsstyrelsen, att ehuru det
sålunda numera finge anses styrkt, att Åkesson haft arbete vid statens järnvägsbyggnader
efter det han uppnått 55 års ålder, styrelsen likväl, enär
han vid avgången ur tjänst år 1913, efter att under samma år hava uppnått nämnda
levnadsålder, icke såvitt visats varit till följd av sjukdom eller kroppsskada
urståndsatt att fortsätta sitt arbete vid statens järnvägsbyggnader, funnit
sig sakna tillräckliga skäl att frångå sitt förenämnda beslut den 24 augusti
1926.

Åkesson ingav sedermera den 31 oktober 1927 ytterligare en framställning
i ämnet till järnvägsstyrelsen. I sistnämnda framställning anfördes, att
orsaken till att Åkesson i oktober månad 1913 lämnat sin anställning vid
statens järnvägsbyggnader varit den, att han med hänsyn till hälsa och
kroppskrafter icke längre ansett sig i stånd att uthärda ett så påfrestande
arbete som smedsyrket, vilket yrke han under de senaste åren av anställningen
utövat. Sålunda hade han under de senaste anställningsåren besvärats av
en alltmera tilltagande reumatisk värk av svårartad natur. Då detta lidande,
vilket han säkerligen ådragit sig under ett mångårigt sysslande med smidesarbete
under bar himmel eller i kalla verkstäder, trots tidvis undergången
massagebehandling icke givit med sig, hade han sett sig nödsakad att upphöra
med arbetet vid statens järnvägsbyggnader och söka sin utkomst genom
mindre påfrestande arbete.

Vid sistnämnda ansökning voro fogade två år 1927 utfärdade läkarintyg,
ntvisande att Åkesson lede av kronisk deformerande artrit i högra axelleden,
vilken sjukdom han säkerligen haft i många år, ävensom att Åkesson
vore behäftad med kontrakturer å vissa fingrar, vilka kontrakturer enligt
läkarens åsikt säkerligen uppkommit för många år sedan och med största
sannolikhet vore en följd av hans arbete såsom smed. Vid ansökningen
var ytterligare fogat ett år 1927 av sjuksköterskan Alfhild Magnusson utfärdat
intyg av innehåll, att hon under år 1911 meddelat Åkesson massagebehandling
för reumatisk värk utan att förbättring inträtt.

Genom beslut den 3 februari 1928 fann järnvägsstyrelsen, som ånyo tagit
ärendet i övervägande, den av Åkesson senast förebragta utredningen icke
vara av beskaffenhet att föranleda ändring i förenämnda den 14 april 1927
meddelade beslut.

Av den förebragta utredningen framgår, att Åkesson icke efter år 1913,
då han endast uppnått 55 års ålder, varit i statens tjänst anställd. Vid
sådant förhållande och då det icke kan anses vara styrkt, att Åkesson på
grand av sjukdom varit förhindrad att fortsätta sin anställning vid statens
järnvägsbyggnader, anser sig utskottet i överensstämmelse med den ståndpunkt,
riksdagen hittills i liknande fall plägat intaga, icke kunna tillstyrka,
att pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel beviljas honom.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. S samt. 16 häft. (Nr 2b.) 8

Utskottet.

114

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

årligt understöd
åt förre
sjökaptenen
A. M. von
Essen.

Det har emellertid synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke Åkessons
jämförelsevis långvariga anställning i statens tjänst borde kunna motivera,
att han tillerkändes en gratifikation med lämpligt belopp. Då frågan
härom torde vara av beskaffenhet att böra prövas och avgöras av Kungl.
Maj:t, har utskottet likväl ansett sig icke böra i detta avseende framställa
något förslag.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 96 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

81:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 152 har herr Öhman hemställt,
»att riksdagen måtte besluta lämna förre sjökaptenen Adolf Magnus
von Essen under hans återstående livstid ett årligt understöd av 1,200 kronor
att från allmänna indragningsstaten utgå från och med ingången av innevarande
år».

Till stöd för förslaget har motionären anfört bland annat följande:

»I en till generalpoststyrelsen den 19 maj 1928 inkommen ansökan har
förre sjökaptenen Adolf Magnus von Essen i Malmö anhållit om ett understöd.

Kapten von Essen, som är född den 30 augusti 1852, har varit befälhavare
dels under åren 1882—1896 å ångfartyget Sten Sture, med vilket
postbefordring å linjen Malmö—Stralsund ägde rum, dels ock under tiden
1 maj—30 augusti 1897 å postångaren Kex, som då trafikerade ångbåtslinjen
Trälleborg—Sassnitz.

Ett läkarintyg, som bilagts ovannämnda ansökning, utvisar, att von Essen
är blind på det ena ögat och att det andra ögats synskärpa är nedsatt. Av
andra intyg, som bifogats ansökningen, framgår, att von Essens ekonomiska
ställning är sådan, att han i hög grad är i behov av understöd.

Generalpoststyrelsen har med underdånig skrivelse den 17 augusti 1928
överlämnat von Essens ansökning till Kungl. Maj:t och därvid anfört, bland
annat, att von Essen under omkring 16 år varit befälhavare å ångfartyg,
vilka ombesörjt posttrafik mellan Sverige och Tyskland. Då fartygen i
fråga tillhört enskilda rederier, kunde denna hans anställning, som han
dessutom lämnat redan vid 45 års ålder, icke anses vara av beskaffenhet
att i och för sig föranleda pension eller understöd åt honom av vare sig
postmedel eller andra allmänna medel. Av handlingar, som bilagts von
Essens ansökan, syntes emellertid framgå, att han nedlagt ett uppoffrande,
energiskt och målmedvetet arbete för förbättrande av Sveriges förbindelser
med utlandet, och att han verksamt deltagit i strävandena för tillkomsten
av kommunikationsleden Trälleborg—Sassnitz. Det syntes därför, enligt
generalpoststyrelsens uppfattning, vara skäligt, att, då han nu vid hög ålder
befunne sig i knappa ekonomiska omständigheter, något understöd av allmänna
medel i anledning härav bereddes honom. Den kommunikationsled,
för vars tillkomst von Essen verkat, kunde icke sägas enbart eller ens
huvudsakligast tjäna ett postalt intresse, utan torde densamma hava sin

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 115

största betydelse ur allmän kommunikations- och kommersiell synpunkt.
På grund härav syntes ett eventuellt understöd åt von Essen icke lämpligen
böra utgå av postmedel. Generalpoststyrelsen hade på grund av det anförda
funnit sig böra överlämna von Essens ansökning, jämte tillhörande bilagor,
till Kungl. Maj:t för den åtgärd, Kungl. Maj:t kunde finna ärendet böra
föranleda, samt under förmälan, att generalpoststyrelsen för sin del intet
hade att erinra däremot, att understöd till skäligt befunnet belopp tilldelades
von Essen.

Sedan Kungl. Maj:t infordrat statskontorets utlåtande i ärendet, anförde
statskontoret i underdånig skrivelse den 10 september 1928, bland annat,
att von Essens ifrågavarande tjänstgöring icke innebure någon anställning
i statens tjänst och givetvis icke kunde giva anledning till utverkande av
nagot understöd av statsmedel. Emellertid syntes von Essen i sammanhang
med sin berörda verksamhet hava blivit i tillfälle att göra det allmänna
stora tjänster vid ordnandet av den direkta trafiken mellan Sverige
och Tyskland, och det vore med hänsyn härtill, som det nu, då von Essen
vid framskriden ålder befunne sig i nödställd belägenhet, ifrågasattes att
genom understöd av statsmedel bereda honom en lättnad i bekymren och
därigenom från det allmännas sida visa erkänsla för hans berörda förtjänster.
Med framhållande att föreliggande spörsmål helt och hållet undandroge
sig bedömande efter vanligen tillämpade grunder för pensionering av
statsmedel, ville statskontoret vidare aifföra, att ämbetsverket med hänsyn
till i detta fall föreliggande särskilda omständigheter icke ville motsätta sig,
att genom framställning till riksdagen ett årligt understöd å förslagsvis
1,200 kronor åt von Essen utverkades att från allmänna indragningsstaten
utgå från och med ingången av år 1929.»

Utskottet ber till en början få omnämna, att, enligt vad utskottet in- utskottet.
hämtat, Kungl. Maj:t genom beslut den 1 februari 1929 funnit den i motionen
omförmälda ansökningen om understöd av statsmedel åt sjökaptenen
von Essen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid den prövning, utskottet med ledning av tillgängliga handlingar ägnat
den föreliggande frågan, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att tillstyrka pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel åt von
Essen, vilken icke varit i statens tjänst anställd.

På grund härav får utskottet avstyrka bifall till motionen och alltså
hemställa,

att förevarande motion 1:152 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

82:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 14 har herr Hansson i Troll- ing
hättan hemställt, »att riksdagen måtte besluta att bevilja arbetaren Karl årli9t under.
Peter Nilsson, Heimdal 13, Trollhättan, ett årligt understöd eller pension 1-1 el!frp*n''
till det belopp, som kan anses skäligt.» taren k. p.

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört, bland annat, att Nils- Troiimtan
son varit anställd vid vattenfallsstyrelsens arbeten på sätt en vid motionen

116

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

fogad förteckning utvisade under en sammanlagd tid av 20 år 1 månad 6
dagar, att Nilsson i brist på arbete avskedats i september månad 1928 samt
att det med hänsyn till hans höga ålder — han fyllde den 20 mars 1929
65 år — syntes vara uteslutet, att han genom eventuell förnyad anställning
i statens tjänst skulle kunna genom arbete utfylla felande tjänstår för pensions
erhållande.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen med
därvid fogade bilagor.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört vattenfallsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen anför följande:

Då Nilsson under hela den åberopade anställningstiden i statens tjänst
varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsföretag, är Kungl. Maj:ts
kungörelse den 8 november 1918 angående pensionering av förmän och arbetare
vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
närmast tillämplig i förevarande fall. Enligt bestämmelserna, i
denna kungörelse kan arbetare, som under minst 25 år varit anställd vid
vissa statens arbetsföretag och som ^uppnått en levnadsålder av minst 55 år,
tilldelas pension.

Då Nilsson är född den 20 mars 1864, uppnår han under loppet av mars
månad 1929 65 års ålder. Vidare är det vederbörligen styrkt, att han
under 20 år 1 månad och 6 dagar vid statens vattenfallsverk innehaft sådan
anställning, som berättigar till pension jämlikt ovannämnda kungörelse. I
den för erhållande av pension stipulerade minimitjänstetiden fattas det för
Nilsson sålunda icke fullt fyra år, under det att han uppfyller åldersvillkoret.
Enligt av vederbörande arbetsbefäl lämnad upplysning är Nilsson på
grund av sin ålder skröplig och näppeligen i stånd att skaffa sig nytt arbete,
i synnerhet som hans syn är dålig.

I detta sammanhang tillåter sig vattenfallsstyrelsen erinra om att styrelsen
i utlåtande till Kungl. Maj:t den 12 mars 1925 över kommunikationsverkens
lönekommittés betänkande angående pensionering av icke-ordinarie
personal vid kommunikationsverken uttalat sig för beviljande av reducerad
pension åt icke stadigvarande arbetare vid statens vattenfallsverk efter en
något kortare tjänstetid än 25 år. Förslag i denna riktning har även framlagts
av 1926 års pensionsutredning i dess den 29 juni 1927 avgivna yttrande.
Dessutom må påpekas, att 1926 års riksdag beviljat förre byggnadsarbetaren
Arvid Nilsson, vilken icke uppnått en tjänstetid av 25 år vid
ovanberörda vissa statens arbetsföretag, årligt understöd å allmänna indragningsstaten,
ehuru endast en del av den till 22 år 5 månader uppgivna
anställningstiden var vederbörligen styrkt.

Vattenfallsstyrelsen får således tillstyrka, att förre byggnadsarbetaren Karl
Peter Nilsson i Trollhättan måtte beviljas en årlig pension med belopp, som
torde böra bestämmas med hänsyn till de normer, som eljest i liknande fall
plägat tillämpas. Ifrågavarande pension torde, i likhet med flertalet övriga
pensioner till förutvarande byggnadsarbetare vid statens vattenfallsverk, böra
utgå av det under riksstatens elfte huvudtitel upptagna ordinarie förslagsanslaget
till pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.

Bankoutskotlets utlåtande Nr 24.

in

Statskontoret har för egen del anfört följande:

Såsom vattenfallsstyrelsen anfört, fattas ej fullt fyra år för att Nilsson
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående
pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning skulle kommit i åtnjutande
av pension, vilken i så fall, pensionstillägg och pensionsförböjningar inbegripna,
skulle uppgått till 852 kronor årligen. Då Nilsson nu uppnått 65
levnadsår samt uppgives näppeligen vara i stånd att skaffa sig nytt arbete,
synes intet vara att erinra mot att honom tillerkännes någon pension av
statsmedel. Med hänsyn till de pensionsbelopp, vilka under senare år beviljats
grovarbetare med lika lång tjänstetid som Nilsson, torde pensionen,
i detta fall kunna bestämmas till 756 kronor. (Jfr 1928 prop. nr 138 p. 8,
R. skr. nr 352 p. 31.)

I likhet med de börda myndigheterna finner utskottet billigt, att Nilsson
tillerkännes pension av statsmedel i anledning av sin anställning i vattenfallsverkets
tjänst. Det av statskontoret ifrågasatta beloppet av 756 kronor
överensstämmer med vad riksdagen i vissa fall beviljat åt fortifikationsarbetare
med ungefär motsvarande tjänstetid och föranleder ej erinran från
utskottets sida. Då Nilsson icke uppfyller de författningsenligt stadgade
villkoren för pension enligt kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859)
angående pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, har pensionsbeloppet
synts utskottet i detta fall lämpligen böra bestridas icke från det för pensionering
enligt nyssnämnda författning avsedda särskilda riksstatsanslaget
utan från allmänna indragningsstaten. Pensionen lärer böra utgå från och
med ingången av år 1929.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 14, må medgiva, att f. d. arbetaren vid statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning Karl Peter Nilsson
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 756 kronor.

83:o.

I en inom andra kammaren av herr Sävström väckt motion nr 83 har
hemställts, »att riksdagen må tillerkänna förre schaktmästaren vid statens
järnvägsbyggnader Johannes Andersson ett årligt understöd av 300 kronor».

Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkande får utskottet hänvisa
till motionen.

Av handlingar, som ingivits till utskottet, framgår, att Andersson, som
är född den 2 februari 1855 och alltså nu 74 år gammal, enligt avskrift

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt förre
schaktmästaren
J. Andersson!.

XJtskottet.

118 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

av arbetsintyg, utfärdade av förmän, under följande tider varit anställd
såsom utstakare, bergsprängare, schaktmästarhantlangare eller schaktmästare
m. m. vid nedannämnda statliga järn vägsbyggnadsföretag, nämligen:

1 juli 1883—29 sept. 1884 vid statsbanan Söderhamn—Kilafors

27 maj 1886 — 15 dec. 1888 » » Hudiksvall—Ljusdal

28 jan. 1890 — 31 dec. 1893 » » genom övre Norrland

1 febr.—13 dec. 1894 » » » » »

15 juni—30 nov. 1897 » » Krylbo—Örebro

1 jan. —20 aug. 1898 » » » »

Vidare har Andersson, likaledes enligt intyg av förman, under tiden 1
juni 1900—13 juni 1902 varit tillfälligt anställd för biträde med avvägningar
och utsättningar vid diverse byggnads- och schaktningsarbeten inom
18:e bansektionen av l:a trafikdistriktet vid statens järnvägar.

Utöver nu angivna anställningar har Andersson uppgivit följande anställningstider
vid liknande ar betsföretag, vilka anställningar emellertid icke
blivit genom intyg styrkta, nämligen:

1877—1881 vid riksgränsbanan m. m.

1882—1883 » bandelen Bräcke—Sollefteå

1884—1885 » » Söderhamn — Kilafors

hösten 1888—sommaren 1889 vid banavdelningen m. m.

1895—1896 vid bandelen Vännäs—Umeå

1899 » riksgränsbanan

1906 » Inlandsbanan.

Enligt företett intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande är
Andersson nu medellös.

Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, omfattar Anderssons styrkta
anställningstid vid statliga arbetsföretag endast omkring 12 år; denna anställningstid
sträcker sig ej heller längre än till år 1902, då Andersson
endast uppnått 47 års ålder. Under sådana förhållanden har utskottet
ansett pension eller understöd av statsmedel icke böra ifrågakomma.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 83 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

119

84:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 154 har herr Hage hemställt,
»att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d. arbetaren Karl Albert
Johansson, Porjus, Norrbottens län, en pension eller ett understöd att utgå
årligen med belopp, som kan anses lämpligt med hänsyn till Johanssons
långa anställning i statens arbeten».

Ang.

pension eller
understöd åt
förre arbetaren
K. A.
Johansson.

Beträffande motiveringen för det sålunda framställda förslaget får utskottet
hänvisa till motionen.

Såsom i motionen erinrats, var frågan om pension åt Johansson föremål
för behandling vid 1928 års riksdag i anledning av ett av samme motionär
vid nämnda riksdag väckt förslag.

Av då tillgängliga handlingar i ärendet inhämtades huvudsakligen
följande:

Johansson, som är född den 12 mars 1866, har under åtskilliga år innehaft
anställningar vid järnvägsbyggnader och vissa andra arbetsföretag i
statens tjänst. I maj 1926 anhöll Johansson hos järnvägsstyrelsen att komma
i åtnjutande av pension i anledning av berörda anställningar. Han åberopade
därvid en tjänsteförteckning av följande innehåll:

År 1887—1888
» 1895—1896
» 1897

» 1898—1899
» 1899—1902
» 1903—1904
» 1905

» 1906

» 1907

» 1908

» 1908—1910
» 1910

» 1911

2/i 1911- 7io 1914
19/10 1914-19/i 1916
19/4 1917—21/n 1917

8/4 1918—“A* 1918

9/, 1919—17/5 1919
19/l 1919—u/2 1920
17/2 1920—16/6 1920
16/6 1920— 6/n 1920
3% 1921—16/I0 1923
"Ao 1923- 3/10 1925

anställd vid järnvägsbyggnaden Luleå—Gällivare,

» » landsvägsbyggnaden Gällivare—Vittangi,

» » järnvägsbyggnaden Luleå—Gällivare,

» » » Boden—Morjärv,

» » » Gällivare—Riksgränsen,

» » fästningsbyggnaden i Boden,

» » statens järnvägar Kiruna—Riksgränsen,

» » järnvägsbyggnaden Morjärv—Lappträsk,

» » militärvägen Boden—Lappträsk,

» » fästningsbyggnaden i Boden,

» » järnvägsbyggnaden Östersund—Ulriksfors,

» » » Gällivare—Porjus,

» » fästningsbyggnaden i Boden,

» » Porjus kraftverksbyggnad,

» » Trollhätte kanals ombyggnad,

» » Inlandsbanan, norra distriktet,

» » » » »

» » » » »

» » » » »

» » Harsprångets kraftverksbyggnad,

» » Inlandsbanan, norra distriktet,

» » Suorvadammens byggnad,

» » Inlandsbanan, norra distriktet.

120

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Riktigheten av de i tjänsteförteckningen angivna uppgifterna hade, beträffande
tiden efter den 2 juli 1911, bestyrkts av sektionsingenjören i Porjus
P. Svensson.

Sedan genom järnvägsstyrelsens försorg utredning i ärendet verkställts,
därvid bland annat dels av Johansson åberopats en del av honom efter
ansökningens ingivande till styrelsen insända intyg angående vissa arbetsanställningar,
dels förebragts utlåtanden rörande Johanssons hälsotillstånd
och behov av ekonomisk hjälp efter entledigande, dels ock företetts meddelande
att Johansson den 18 november 1926 slutat sin anställning vid
Inlandsbanans norra distrikt på grund av arbetenas upphörande, föredrogs
ärendet i järnvägsstyrelsen den 28 februari 1927. Styrelsen, som icke funnit
det i erforderlig grad styrkt, att Johanssons tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader
uppginge till den i gällande författning för erhållande av pension
föreskrivna, beslöt därvid tillerkänna Johansson en gratifikation av 500
kronor för år 1927. Samtidigt meddelade styrelsen, att Johansson för
prövning av frågan, huruvida han kunde komma i utnjutande av gratifikation
jämväl under kommande år, borde varje år i juli månad till styrelsen
insända åldersbetyg jämte av behörig myndighet utfärdat intyg angående
sina ekonomiska förhållanden.

Över järnvägsstyrelsens ifrågavarande beslut anförde Johansson hos
Kungl. Maj:t den 25 april 1927 besvär, som överlämnades till kammarrätten.

I ett över besvären infordrat utlåtande uttalade järnvägsstyrelsen bland
annat följande:

Enligt kungörelsen den 8 november 1918 angående pensionering av förmän
och arbetare vid bland annat statens järnvägsbyggnader fordras för
rätt till pension — förutom annat, varom i detta mål dock ej är fråga —
en tjänstetid av minst 25 år. Givetvis ankommer det på en pensionssökande
att styrka förefintligheten av nämnda tjänstetid såväl som av övriga
omständigheter av vikt för ärendets bedömande, ehuruväl i fråga om
tjänstetid vid statens järnvägar eller statens järnvägsbyggnader genom järnvägsmyndigheternas
försorg i mån av behov verkställes sådan utredning,
som kan åstadkommas.

Vid tjänstetidens beräknande måste visserligen beaktas att naturen av
arbetarnas anställning och sysselsättning gör en sammanhängande tjänstgöring
så gott som omöjlig. Dålig väderlek, arbetens färdigställande, inskränkning
i arbetena av klimatiska skäl vissa årstider, ständiga flyttningar
till nya arbetsplatser m. fl. för personal i tjänstemannaställning okända
eller i ringa mån inverkande faktorer medföra sålunda, att man ej kan
lägga så stränga regler till grund beträffande tidsberäkningen för arbetare
som för exempelvis den dessa i anställningsform eljest närstående extra
ordinarie personalen och verkstadsarbetarna, vilka grupper enligt § 11 av
pensionsreglementet den 29 juni 1917 ej få i pensionshänseende tillgodoräknas
en enda dag, som ej varit antingen tjänstgöringsdag eller ock ledighetsdag
för något av vissa i paragrafen närmare angivna ändamål. Men så
mycket måste dock uppenbarligen fordras, att vederbörande under kalender -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

121

år, som önskas i sin helhet tillgodoräknat, ägnat sig åt arbete, som medför
pensionsrätt, i den mån sådan stått till buds, samt att han åtminstone under
den huvudsakliga delen av året varit sysselsatt i dylikt arbete. Kravet
härpå är så mycket mera befogat som arbetarna numera äro i pensionshänseende
förhållandevis väl ställda. Ehuru de ej erlägga några som helst
avgifter, uppgå nämligen deras pensioner till avsevärda belopp. Sålunda
är från och med den 1 juli 1925 minimipensionen (vid 55 levnads- och 25
tjänstår) 852 kronor och maximipensionen (vid 60 levnads- och 40 tjänstår)
996 kronor per år jämte dyrtidstillägg. Till jämförelse kan nämnas, att
pensionen — inklusive avgiftspension — till en verkstadsarbetare med fulla
(35) rigoröst beräknade tjänstår uppgår till 1,400 å 1,500 kronor förutom
dyrtidstillägg.

Tillämpas det sagda på föreliggande fall betinnes, att anställning vid
statens järnvägsbyggnader under åren 1906—1907 styrkts genom arbetarrullornas
uppgifter, att dylik anställning under åren 1908—1910 är sannolik
med hänsyn till innehållet i vissa räkenskaper, att tjänstgöring vid statens
järnvägsbyggnader eller liknande statens arbetsföretag under åren 1911—1926
vitsordats av vederbörande arbetsbefäl, samt att klaganden företett intyg från
arbetskamrater angående tjänstgöring vid statens järnvägsbyggnader åren
1887—1888 och 1897—1902 ävensom vid Bodens fästningsbyggnad åren
1902—1904 och vid vägbygge mellan Gällivare och Vittangi åren 1895—1896.
Härav kunna emellertid sistnämnda tvenne år ej tillgodoräknas klaganden
redan av det skäl att här ej varit fråga om statsanställning. Huru det i
detta hänseende förhåller sig med den uppgivna anställningen vid Bodens
fästning kan vara tveksamt, liksom även huruvida sysselsättningen där
varit jämförlig med järnvägsbygge. Det avgörande är dock, att de angående
denna tjänstgöring liksom de angående klagandens tidigare tjänstgöring
vid statens järnvägsbyggnader av arbetskamrater utfärdade intygen
enligt styrelsens mening icke kunna anses vara av beskaffenhet att böra
läggas till grund för beviljande av eu så betydande och för statsverket
kostsam förmån som pensionen innebär. Styrelsen har därvid icke blott
fäst sig vid att, då intygsgivarna icke äro personer i någon som helst
officiell ställning, deras intyg ej kunna tillmätas fullgiltigt bevisvärde, utan
även tagit i betraktande den synnerligen vaga formuleringen av intygen,
vilken giver anledning antaga, att intygsgivarna endast på ett ungefär haft
klart för sig intygade förhållanden. Att lämna kamratintygen utan avseende
har styrelsen också funnit i förevarande fall så mycket mera på sin
plats, som de samtliga avse långt tillbaka liggande tidsperioder och sålunda
även av detta skäl måste anses otillförlitliga. Visserligen har styrelsen i
liknande fall, med hänsyn till svårigheten för pensionssökande av nu ifrågavarande
kategori att med officiella intyg styrka hela den såsom villkor för
pensionsrätt föreskrivna tjänstetiden, ansett sig kunna taga hänsyn till intyg
av arbetskamrater, då det gällt att utfylla ett eller annat år av tjänstetiden,
men däremot har styrelsen så gott som undantagslöst ansett sig böra
uppställa den fordran att åtminstone på ett fullt tillförlitligt sätt styrkes
att vederbörande varit anställd vid en tid, som ligger så långt tillbaka, från
avgången räknat, att den mellanliggande tiden minst motsvarar den tjänstetid,
som erfordras för pensionsrätt. Såsom framgår av det föregående är
detta villkor icke uppfyllt i nu föreliggande fall. Styrelsen har i detta fall
därför funnit i vederbörlig ordning styrkt endast den av arbetarrullorna,
räkenskaperna och befälsintygen vitsordade tjänstetiden, vilken, på sätt när -

122 Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

mare framgår av handlingarna, i runt tal och generöst räknat kan skattas
till 18 1/.i år.

Om styrelsen sålunda funnit klaganden ej kunna ifrågakomma till pension,
så har styrelsen emellertid ej lämnat honom utan hjälp. Då klagandens
tjänstetid i allt fall syntes motivera understöd samt utredningen visade, att
han vore därav i behov, har styrelsen nämligen med stöd av generellt bemyndigande
av Kungl. Maj:t tillerkänt klaganden en gratifikation av 500
kronor, och kan klaganden påräkna att framdeles årligen, så länge han
lever och behovet fortfar, erhålla dylikt understöd.

Klaganden har härvid behandlats efter enahanda grunder som andra pensionssökande
i liknande situation och i likhet med dessa tillgodosetts i all
den utsträckning, som varit förenligt med den skyldiga hänsynen till statens
intresse.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställde järnvägsstyrelsen,
att besvären måtte lämnas utan bifall.

Enligt utslag den 20 februari 1928 lämnade kammarrätten besvären utan
bifall.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 30, punkt 66) anförde bankoutskottet
för egen del följande:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Johansson ansetts ej
kunna tillerkännas pension enligt gällande bestämmelser rörande pensionering
av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader, enär det icke ansetts
vara i erforderlig grad styrkt, att hans tjänstetid uppgår till vad som i
nämnda bestämmelser föreskrivits. Däremot har Johansson av järnvägsstyrelsen
tillerkänts en gratifikation till belopp av 500 kronor, vilken han
enligt vad järnvägsstyrelsen anfört kan påräkna att, så länge han fortfarande
är i behov av understöd, årligen åtnjuta.

Enligt utskottets mening synes någon tvekan kunna råda, huruvida icke
i detta fall må anses föreligga sådana omständigheter, vilka borde föranleda
till beviljande av pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel.
Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i ärendet anfört och då Johansson
icke av styrelsen lämnats utan underhåll, har utskottet likväl ansett sig
icke böra förorda, att riksdagen skulle bevilja Johansson pension. Utskottet
vill emellertid framhålla att, därest Johansson framdeles skulle kunna förebringa
närmare utredning rörande sina anställningsförhållanden i statens
järnvägars tjänst, frågan om pension åt honom givetvis skulle komma i
nytt läge.»

På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i överensstämmelse
med vad utskottet sålunda hemställt.

Den utredning, som nu förebragts och vilken innefattas i åtskilliga av
motionären till utskottet överlämnade handlingar, är i huvudsak densamma,
som förelåg vid ärendets prövning år 1928. Endast i fråga om två av
Johansson åberopade statsanställningar föreligger ytterligare utredning. Sålunda
har beträffande den i förut återgivna sammanställning upptagna anställ -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

123

ningen under år 1898 samt en del av år 1899 vid järnvägsbyggnaden Boden—
Morjärv, vilken anställning år 1928 intygats av en förutvarande arbetskamrat
till Johansson, nu företetts intyg av en annan person. Vidare har
uppgiven anställning under en del av år 1904 samt under år 1905 vid järnvägsbyggnaden
Gällivare—Riksgränsen nu intygats, förutom av den arbetskamrat
som tidigare utfärdat intyg i fråga om denna anställning, jämväl
av en banvakt.

I fråga om Johanssons ekonomiska förhållanden har fattigvårdsstyrelsens
ordförande i vederbörande kommun intygat, att Johansson är fullständigt
medellös, att han på grund av sin ålder icke kunnat erhålla någon anställning
sedan år 1926 ävensom att han haft sitt uppehälle hos en systerdotter.

Den ytterligare utredning i ärendet, som av motionären numera förebragts,
har synts utskottet icke innebära tillräcklig anledning för ett frångående
av den ståndpunkt, utskottet år 1928 intagit i frågan. Vid sådant
förhållande har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen och
får alltså hemställa,

att förevarande motion II: 154 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

85:o.

I en inom andra kammaren av herr Carlsson-Frosterud väckt motion nr
161 har hemställts, »att riksdagen måtte bevilja f. d. sotarmästaren Frans
Teodor Eriksson i Kristinehamn ett årligt understöd att utgå under hans
återstående livstid med det belopp, som vederbörande utskott finner skäligt
föreslå.»

Till stöd för yrkandet anföres i motionen bland annat:

»Sotarmästaren Frans Teodor Eriksson i Kristinehamn, född den 17 oktober
1857, vilken under åren 1888—1927 genom kontrakt varit anställd vid statens
järnvägar som skorstensfejare vid deras nuvarande bansektioner 9 och
28, men på grund av hög ålder och genom under arbetet med sotning år
1924 inträffat olycksfall förmodligen fått sin arbetsförmåga ytterligare nedsatt,
har avgått från sin befattning från och med 1928 års ingång.

Eriksson anser sig sakna nödiga tillgångar för sitt och sin hustrus framtida
underhåll. På grund av dessa förhållanden ingav Eriksson under år
1928 ansökan hos kungl. järnvägsstyrelsen om att erhålla ett årligt understöd
att utgå under den form och till det belopp som kungl. styrelsen kunde
finna skäligt bestämma. Genom beslut den 4 oktober 1928 har kungl. järnvägsstyrelsen
förklarat, att ansökan icke kunnat föranleda till någon styrelsens
åtgärd, enär sökandens anställning vid statens järnvägar icke varit
sådan, att gratifikation enligt kungl. brevet av den 18 december 1925 kan
beredas honom. Det förhållandet, att Eriksson utfört sitt arbete i egenskap

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt förre
sotarmästaren
F. T. Eriksson.

124

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

av entreprenör, synes hava varit det för kungl. järnvägsstyrelsen avgörande
för dess ståndpunktstagande i frågan, men riksdagen har i vissa tidigare
liknande fall bortsett från formerna och beviljat understöd, då fallet i övrigt
varit ömmande.»

Med avseende å motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

På utskottets begäran har statskontoret i ärendet anbefallts avgiva utlåtande;
och har nämnda ämbetsverk över motionen inhämtat yttrande av
järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att frågan om understöd åt skorstensfejare
F. T. Eriksson i viss mån låge till på lika sätt som det fall, vilket föranlett
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 till 1929 års riksdag. Ehuru styrelsen
med hänsyn till arten av Erikssons tjänstgöring vid statens järnvägar
för egen del funnit sig förhindrad medgiva honom något understöd, trots
hans medellöshet och 40 år långa tjänstetid, ville styrelsen därför ej motsätta
sig, att honom beviljades understöd med enahanda belopp, som i nyssnämnda
proposition för däri avsett fall föreslagits eller 624 kronor årligen.

Statskontoret har instämt i vad styrelsen sålunda yttrat, under framhållande
för egen del, att Eriksson visserligen endast i egenskap av entreprenör
utfört arbete för statens räkning men att han å andra sidan under
40 år varit uteslutande sysselsatt med dylikt arbete.

Med hänsyn till omständigheterna i detta fall har utskottet, lika med de
hörda myndigheterna, funnit det vara billigt, att Eriksson tillerkännes pensionsunderstöd
av statsmedel, oaktat han endast medelst personligt kontrakt
varit anställd i statens järnvägars tjänst. Mot det ifrågasatta beloppet av
624 kronor har utskottet intet att erinra. Pensionen, vilken torde böra utgå
från och med ingången av innevarande år, lärer böra beviljas från allmänna
indragningsstaten.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 161, må medgiva, att f. d. sotarmästaren vid statens
järnvägar Frans Teodor Eriksson må från och med den
1 januari 1929 under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av
624 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

125

86:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 163 har herr Lindberg hemställt,
»att riksdagen måtte besluta tilldela stenarbetaren Johannes Brändström
i Pengfors by, Vännäs socken, ett årligt understöd av 1,000 kronor,
att utgå fr. o. m. den 1 juli 1929».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen.

Av vid motionen fogade bilagor framgår bland annat, att Brändström
som är född den 21 september 1859 och alltså närmare 70 år gammal, under
åren 1898—1928 såsom entreprenör eller ackordstagare och undantagsvis såsom
arbetsförman utfört stenarbeten till åtskilliga med bidrag av statsmedel
byggda broar, kulvertar och större trummor m. in. samt ett stort antal vanliga
stentrummor å lands- och bygdevägar inom Västerbottens och vissa
delar av Norrbottens län.

Då Brändström, såvitt av utredningen framgår, icke varit i statens tjänst
anställd, har utskottet ansett det icke böra ifrågakomma, att honom skulle
beviljas understöd av statsmedel. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen
och hemställer,

att förevarande motion II: 163 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

VI. Ang. finansdepartementet.

87:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 148 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över flnansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att justeraren av mått och vikt Ernst Seloni Tengelin må
från och med månaden näst efter den, under vilken hans förordnande såsom
justerare upphör, från allmänna indragningsstaten under sin återstående
livstid åtnjuta en årlig pension av 2,800 kronor.

Tengelin, som hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av pension
från statsverket, har till stöd för ansökningen anfört, bland annat, att
han under innevarande år uppnådde en levnadsålder av 75 år och till följd
härav icke längre kunde påräkna förordnande såsom justerare; att hans
tjänstetid i mynt- och justeringsverket utgjorde cirka 35 år; att hans verksamhet
såsom justerare icke varit en bisyssla utan utgjort hans huvudsakliga

Ang.

årligt understöd
åt stenarbetaren
J.
Brändst rom.

Utskottet.

Ang.

pension åt
justeraren av
mått och vikt
E. S. Tengelin.

126

llankoutskottets utlåtande Nr 24.

eller enda arbete; att han icke ägde någon privat förmögenhet; att han, med
undantag av honom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring tillkommande
pension av 18 kronor, icke åtnjöte någon sådan; samt att han vore försörjningspliktig
för sin 65-åriga sjukliga hustru.

Mynt- och justering sverket har i ärendet anfört bland annat följande.

Mynt- och justeringsverket vill tillstyrka, att Tengelin vid sin avgång ur
tjänst måtte få komma i åtnjutande av någon pension.

Något precedensfall av nu föreliggande slag har icke förekommit, enär i
det fåtal fall, där justerare uppnått 75-årsåldern och därmed avgått, han —
på ett undantag när — tidigare innehaft annan med pensionsrätt förenad
statstjänst och sålunda icke kunnat göra eller i allt fall icke gjort framställning
om erhållande av pension såsom justerare.

Beträffande det belopp, vartill en pension för Tengelin skäligen borde
beräknas, torde till grund få läggas de inkomster, lian åtnjutit från sin justerarebefattning.
Arvodena enligt taxa hava under tioårsperioden 1918—
1927 uppgått till i medeltal kronor 7,009: 8 2 per år. Samtidigt har den årliga
medelinkomsten av åtnjutna tilläggsarvoden uppgått till kronor 3,076: 88,
vadan sålunda Tengelins inkomster från justeraretjänsten i medeltal uppgått
till kronor 10,086:7 0 per år under de sista tio åren.

Tengelins inkomster hava sålunda varit något högre än de löneförmåner,
som tillkomma en statstjänsteman i 21:a lönegraden, med vilka befattningshavare
mynt- och justeringsverket emellertid anser justerare eljest lämpligen
böra jämställas i tjänstehänseende.

Tjänstepensionsunderlaget för en tjänsteman i 21:a lönegraden utgör ju
4,200 kronor. Då justerare emellertid icke erlägga bidrag till kostnaden för
beredande av pension åt dem, torde beloppet av eventuell pension åt Tengelin
skäligen böra bestämmas till av ovannämnda tjänstepensionsunderlag,
eller sålunda till 2,800 kronor.

Frågan huruvida pension över huvud bör tillerkännas justerare kan givetvis
bliva föremål för olika meningar, men har det synts mynt- och justeringsverket
vara med rättvisa och billighet förenligt, att en person, som
ägnat en huvudsaklig del av sina krafter åt en statens tjänst, på sin ålderdom
icke ställes helt utan existensmöjligheter utan tillerkännes ett bidrag
till sin nödtorftiga bärgning.

Statskontoret har anfört:

Vid 1926 års riksdag väcktes motion om avlåtande av skrivelse till KungL
Maj:t med hemställan om utredning rörande pensionering av justerarna.
I sitt över nämnda förslag avgivna utlåtande nr 54, som innehåller upplysningar
om gällande bestämmelser rörande justerare och om framlagda
förslag rörande ändrade grunder för justerares avlöning in. m., anförde
bankoutskottet, att det av principiella skäl knappast kunde ifrågasättas, att
en ordnad pensionering av justerare skulle genom statsmakternas försorg
åvägabringas, så länge justeringsväsendet vore ordnat på sätt för närvarande
vore fallet samt att frågan om justerarnas pensionsförhållanden syntes i
varje fall icke böra upptagas till behandling, förrän pågående utredning
rörande revision av bestämmelserna om ersättningen för justering av mått
och vikt vunnit en lösning. Utskottet hemställde därför, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Riksdagens sålunda intagna ställning till frågan om ordnande av pensionering
för justerarna kan givetvis icke anses utgöra hinder för framläggande

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

127

av förslag till pensionering i särskilt fall, därest omständigheterna finnas
böra föranleda till beredande av sådan förmån.

Med hänsyn till de i ärendet föreliggande förhållandena bär statskontoret
liksom mynt- och justeringsverket ansett goda skäl tala för utverkande åt
sökanden av pension av statsmedel till belopp av 2,800 kronor.

Departementschefen har i likhet med ämbetsverken funnit omständigheterna
i ärendet böra föranleda till att Tengelin, då han slutar sin tjänstgöring
såsom justerare, må komma i åtnjutande av någon årlig pension av
statsmedel samt på de av mynt- och justeringsverket anförda skäl ansett sig
i likhet med statskontoret kunna tillstyrka, att pensionsbeloppet bestämmes
till 2,800 kronor.

I samband härmed har riksdagen till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Olsson i Mora jämte fyra av kammarens övriga ledamöter
väckt motion nr 399, vari anförts och hemställts följande:

ȁr 1924 uttalade riksdagens revisorer, att inkomsterna av justerarnas
verksamhet vore synnerligen varierande inom de olika distrikten och att
desamma i vissa distrikt uppginge till belopp, som enligt revisorernas mening
knappast kunde anses vara betingade av verksamhetens art och omfattning.

I infordrat utlåtande den 27 juli 1927 fann statskontoret i likhet med statsrevisorerna,
att justerarnas inkomster av verksamheten i vissa fall vore högre
än vad som med hänsyn såväl till justerarnas utbildning som arbetets art
och omfattning kunde anses vara skäligt. Till belysning av detta uttalande
anförde statskontoret, att så gott som samtliga justerarebefattningar syntes
vara bisysslor, men att under år 1926 tio av justerarna åtnjutit en arvodesinkomst,
som i genomsnitt överstigit 14,000 kronor.

Justerarnas arvoden fastställdes genom kungl. kungörelsen den 15 september
1911 angående avgifter för justering av mått ocli vikt, varjämte efter nyssnämnda
år en del kompletterande föreskrifter utfärdats. Utöver de arvoden,
som enligt nämnda kungörelse skulle erläggas för justering, utgingo sedan
år 1918 på grund av penningvärdets fall särskilda tilläggsarvoden. Xästlidet
år fastställdes omsider definitiv arvodesreglering för justerarna genom
kungörelse härom, som den 24 november av Kungl. Maj:t utfärdades. Grundavgifterna
i 1911 års taxa höjdes härigenom med omkring 50 procent, och
gottgörelsen för justerarnas arbete synes ha så tillmätts, att den för innehavarna
av dessa eftersökta sysslor, vilka sakna pensionsförmån, skulle möjliggöra
att avsätta medel för sin självpensionering. Efter vad som förekommit medgiver
också mynt- och justeringsverket i sitt i nu förevarande ärende infordrade
yttrande, att ’frågan huruvida pension över huvud bör tillerkännas
justerare kan givetvis bliva föremål för olika meningar’.

Några månader sedan justerarnas arvoden definitivt reglerats utan att
deras pensionering ens blivit ifrågasatt, föreslår nu emellertid Kungl. Maj:t
i en till riksdagen avlämnad proposition nr 148, att justeraren Ernst Seloni
Tengelin må från och med månaden näst efter den, under vilken hans förordnande
såsom justerare upphör, från allmänna indragningsstaten under
sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension av 2,800 kronor.

Tengelin har uppnått 75 års ålder och har en tjänstetid i mynt- och justeringsverket
av cirka 35 år. Han uppgiver sig sakna privat förmögenhet,
men han har under de tio sista åren åtnjutit en inkomst av i medeltal

Motion

11:399.

128

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

pension åt
e. o. kanslibiträdet
i
statskontoret
Anna
Scherdin.

10,086 kronor 70 öre från justeraretjänsten och har således haft tillfälle att
förtjäna väsentligt mera än han efter avgång med pension vid vanlig pensionsålder
skulle ha kunnat påräkna.

Då riksdagen senast år 1926 avböjt ifrågasatt utredning angående pensionering
av justerarna, vilka helt nyligen erhållit definitiv arvodesreglering
utan att deras pensionering i sammanhang härmed ens blivit ifrågasatt, och
då omständigheterna i nu förevarande ärende icke på något sätt synas motivera
en undantagsförmån, få vi med hänsyn särskilt till de sannolika konsekvenserna
av ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag hemställa, att förevarande
proposition nr 148 icke må av riksdagen bifallas.»

På sätt av utredningen framgår, äro justerare icke berättigade till pension
efter avgång ur tjänst. Enligt utskottets mening torde ock den ersättning,
som tillkommer ifrågavarande befattningshavare, vilka icke kunna betraktas
såsom statstjänstemän i vanlig mening, få anses vara — och jämväl före
antagandet av nu gällande taxa beträffande justeringsavgifter hava varit
— så avvägd, att befattningshavarna själva äro i tillfälle att sörja för sin
pensionering. Pensionering av statsmedel har, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, ej heller hittills ägt rum. Utskottet vidhåller sin år 1926
uttalade mening, att det av principiella skäl knappast kan ifrågasättas, att en
ordnad pensionering av justerare skulle åvägabringas, så länge justeringsväsendet
är ordnat på sätt för närvarande är fallet. Vid sådant förhållande
finner utskottet emellertid betänkligt att i ett enstaka fall medgiva pensionsförmån.
Utskottet delar nämligen de av motionärerna uttalade farhågorna
beträffande de konsekvenser, till vilka ett beslut i sådan riktning skulle kunna
leda. Under alla förhållanden lärer efter utskottets uppfattning pension åt
justerare icke böra i ett särskilt fall medgivas utan föregående närmare utredning
rörande dylika konsekvenser.

Utskottet, som alltså funnit sig böra avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
före varande proposition, får hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion
11:899, må avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
nr 148.

88:o.

I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1929 dagtecknad proposition nr
211 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att extra ordinarie kanslibiträdet i statskontoret Anna Scherdin,
född Freding, må från och med dagen efter den, då avsked från tjänsten
äger rum, under återstående livstiden från allmänna indragningsstaten uppbära
pension till ett belopp av 900 kronor årligen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

129

Av utredningen i ärendet framgår, att Scherdin, som är född den 12 maj
1869 och sålunda 60 år gammal, varit anställd såsom biträde å stämpelexpeditionen
i statskontoret under tiden 1 februari—28 maj 1909 samt alltsedan
den 1 januari 1910 varit biträde å räntekammaren. Vid den nya
löneregleringens genomförande förordnades hon att vara e. o. kanslibiträde
och är såsom sådan hänförd till 6:e lönegraden i den i avlöningsreglementet
för icke-ordinarie befattningshavare intagna löneskalan. Därest hon vid utgången
av innevarande budgetår erhölle avsked och civila pensionslagen då
varit tillämplig å henne, hade hon kunnat räkna 19 tjänstår för pension.

Av läkarintyg framgår, att Scherdin, som alltsedan den 22 april 1928
varit tjänstledig på grund av sjukdom, på grund av sitt sjukdomstillstånd
torde hava ringa utsikt att kunna vidare bestrida sin tjänst i statskontoret.

Statskontoret, som gjort framställning om pension åt Scherdin, har i fråga
om storleken av pensionsbeloppet anfört följande:

Därest fru Scherdin innehaft ordinarie anställning i 6:e lönegraden, hade
hon ägt uppbära pension utgörande lu/;i0 av för kvinnlig befattningshavare
i nyssberörda lönegrad gällande pensionsunderlag, 1,644 kronor, eller, efter
avrundning till närmast högre med 12 delbara tal, 1,044 kronor. I de fall,
då riksdagen under senare år medgivit, att pension finge utgå till ickeordinarie
befattningshavare, har någon reducering vidtagits av det pensionsbelopp,
som skulle utgått med tillämpning av civila pensionslagen. I
anledning härav torde pension till henne böra utgå med förslagsvis 996
kronor årligen eller det belopp, vilket — med tillämpning av vad särskilda
sakkunniga i sitt den 29 mars 1927 avgivna betänkande med förslag till
ny civil pensionslag m. m. ifrågasatt — skulle utgå till kvinnlig extra
ordinarie befattningshavare i 6:e lönegraden.

Departementschefen har mot det föreslagna beloppet ej funnit anledning
till annan erinran än att, i anslutning till vad som skett i vissa föregående
fall, pensionen synts böra underkastas skälig reduktion i anledning därav,
att fru Scherdin icke haft att erlägga avgifter för sin pensionering samt i
enlighet härmed fastställas till 900 kronor.

I övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som biträder departementschefens uppfattning beträffande pensionsbeloppets
storlek, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Bihang till riksdagens protokoll 1029. 8 samt 16 häft. (Nr 24.)

9

130

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

höjd pension
åt arbetaren
vid myntoch
juste•
ringsverket
A. Hjorth.

89:o.

I en inom första kammaren under nr 97 väckt motion har herr Lindley
anfört och hemställt följande:

»Riksdagen beslöt förlidet år med anledning av en kungl. proposition
nr 42 att tilldela arbetaren vid mynt- och justeringsverket A. Hjorth en
pension av 900 kronor per år.

Av sedermera inhämtade upplysningar synes dock framgå som om den
fastställda pensionen blivit väl låg, genom det att personen i fråga endast
upptagits som vanlig arbetare, under det att han i realiteten innehaft arbetsuppgifter,
som borde ha hänförts till förmans- eller särskilda förtroendeuppdrag.
Enligt i Stockholm gällande bestämmelser skola alla reparationer
etc. å gas- och vattenledningar handhavas av godkända entreprenörer. Bemälde
Hjorth hade för mynt- och justeringsverket förvärvat dylik entreprenörsfullmakt,
varför han vanligtvis titulerades såsom »entreprenören».

Det synes undertecknad därför skäligt att den förut fastställda pensionen
måtte höjas och vill med anledning härav påyrka, att riksdagen måtte besluta
höja den Hjorth tillerkända pensionen från 900 till 1,308 kronor.»

Såsom i motionen erinrats, var frågan om pension åt Hjorth föremål
för behandling av 1928 års riksdag i anledning av en utav Kungl. Maj:t
i ämnet framlagd proposition nr 42. Nämnda proposition hade föranletts
av en framställning från mynt- och justeringsverket, i vilken anförts i
huvudsak följande.

Hjorth vore född den 16 januari 1864 och hade antagits i mynt- och justeringsverkets
tjänst den 5 december 1910. Därjämte hade han varit anställd
vid Göta artilleriregemente, Andra livgardet och Vaxholms artillerikår
under sammanlagt 8 år 3 månader och 5 dagar från den 1 november
1881 till den 21 juni 1890. Hjorth vore sålunda nära 64 år gammal och
kunde räkna en tjänstetid i statens tjänst av omkring 25 11 år. Hjorth,
som sedan flera år lede av neurasteni och kronisk höftnervvärlc samt vore
blind på högra ögat, vore nu, jämlikt läkarintyg, oförmögen att nöjaktigt
sköta någon arbetarbefattning vid verket. Hjorths avlöning hade under de
senaste två åren uppgått till respektive 3,967 kronor 20 öre och 3,959
kronor 70 öre om året — högsta avlöningsgruppen för verkets arbetare —
och låge sålunda ungefär mitt emellan lönen i högsta löneklass inom respektive
6:e och 7:e lönegraden i den för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, gällande
löneplanen. Vid övervägande av frågan om det belopp, vartill en eventuell
pension för Hjorth skäligen borde fastställas, syntes därför det för en befattningshavare
i 7:e lönegraden fastställda pensionsunderlaget lämpligen
kunna läggas till grund för beräkningen. För dylik befattningshavare
gällde ju ett pensionsunderlag av 1,824 kronor. Då Hjort emellertid endast
kunde räkna 25 tjänstår i statens tjänst, ansåge verket skäligt, att pension
för honom beräknades till 25/35 av ovannämnda belopp, eller sålunda 1,302
kronor 85 öre, vilken summa emellertid syntes böra avrundas till närmaste
med 12 delbara belopp, eller 1,308 kronor.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande följande.

»I likhet med mynt- och justeringsverket vill statskontoret förorda, att
något årligt understöd av statsmedel beviljas myntarbetaren Hjorth. Stats -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

131

kontoret anser sig dock ej kunna tillstyrka, att pensionsbeloppet beräknas
efter den av Hjorth uppburna avlöningen. Snarare synes vid beloppets bestämmande
böra beaktas nådiga kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10)
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare
vid armén och marinen, varvid myntarbetare synes kunna jämställas
med i § 3 av samma kungörelse upptagen grupp II. Dylik personal erhåller
vid avsked efter en anställningstid av 25 år förtidspension med 980 kronor,
vartill enligt föreskrift i nådiga kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280)
kommer pensionsförhöjning I med 172 kronor. På grund härav tillstyrker
statskontoret, att en årlig pension till belopp av 1,152 kronor måtte utverkas
åt Hjorth.»

Föredragande departementschefen uttalade beträffande pensionsbeloppet,
att han med hänsyn till vad 1927 års riksdag uttalat i fråga om pensionering
av arbetarpersonal (riksdagens skrivelse nr 214, punkten 26) funne
sig icke böra tillstyrka, att pensionen avpassades efter grunderna för bestämmande
av förtidspension åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén
och marinen. Då riksdagen år 1927 åt arbetare i jämförlig ställning med
omkring 25 tjänstår beviljat pension med 900 kronor årligen, ansåge departementschefen
sig icke kunna förorda, att pensionen för Hjorth bestämdes
till högre belopp.

I sitt den 16 april 1928 avgivna utlåtande nr 30, punkten 2 tillstyrkte
bankoutskottet bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition under uttalande,
att utskottet biträdde Kungl. Maj:ts förslag beträffande pensionsbeloppets
storlek. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Med anledning av den nu väckta motionen har utskottet i fråga om
Hjorths tjänstgörings- och avlöningsförhållanden vid myntverket inhämtat
närmare uppgifter, av vilka framgår följande.

Hjorth, som tidigare varit rörarbetarförman, antogs den 5 december 1910
till arbetare vid mynt- och justeringsverket mot en avlöning av 40 öre i
timavlöning och 15 kronor i månaden såsom tillfälligt hyresbidrag. Den
30 maj 1911 beslöt verket, att timavlöningen till Hjorth, med hänsyn därtill
att han av vederbörande myndigheter förklarats berättigad att inom verkets
egendom verkställa reparationer och mindre utsträckningar av gas-, vattenoch
avloppsledningar, skulle höjas från 40 till 45 öre.

Sedermera har Hjorth, i enlighet med de för arbetarpersonalen vid verket
gällande avlöningsföreskrifter, successivt uppflyttats inom löneklasserna, så
att han vid sin avgång åtnjöt avlöning enligt den för arbetarna vid verket
fastställda högsta löneklassen.

Hjorths tjänstgöring vid myntverket har till övervägande del varit av
alldeles enahanda beskaffenhet som övriga myntarbetares, nämligen att biträda
med arbetena vid de olika myntningsoperationerna, givetvis där envar
ansetts mest lämplig. Därjämte har emellertid Hjorth vid förefallande behov
lett och jämväl deltagit i arbetena med reparationer å och ändringar
av gas-, vatten- och avloppsledningarna inom verkets fastighet. Härvidlag
har Hjorth kunnat betraktas såsom förman för ett arbete, men någon ställning
jämförlig med övriga förmäns vid myntverket har Hjorth icke intagit,
vare sig i avlöningshänseende eller beträffande uppgifternas art. Förmännen

132

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

pension åt
eldaren vid
nationalmuseum
J. A.
Danielsson.

vid myntverket äro nämligen närmast att betrakta såsom föreståndare för
någon viss avdelning inom verkstäderna och hava ock närmaste ansvaret
för de metaller, de emottagit, under den tid dessa bearbetas i vars och ens
avdelning.

Med hänsyn till det mycket varierande myntningsarbetet har det alltid
ansetts angeläget att bland myntarbetarna intaga några sådana, som haft
yrkesutbildning inom andra fack, exempelvis murare, snickare m. fl. för
att sålunda kunna vid mindre arbetstillgång utföra nödiga reparationsarbeten
inom den av verket disponerade egendomen. Hjorths ställning har
i detta hänseende varit ensartad med flera av verkets övriga arbetare.

Av den lämnade utredningen torde framgå, att Hjorth under sin anställning
vid myntverket icke intagit ställning såsom förman utan varit att
jämställa med verkets övriga arbetare. Vid sådant förhållande och då
pensionsförmånen för Hjorth av 1928 års riksdag avpassats i överensstämmelse
med de grunder, vilka av riksdagen under senare år tillämpats beträffande
pensioner åt med honom i avseende å tjänstetid likställda kvalificerade
yrkesarbetare i statens tjänst — t. ex. arbetare vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori och arméns tygverkstäder m. fl. — har utskottet funnit sig sakna
anledning att tillstyrka en förhöjning av det honom beviljade pensionsbeloppet.
Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionen och hemställer
förty,

att förevarande motion I: 97 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

VII. Ang. ecklesiastikdepartementet.

90:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 januari 1929 dagtecknad proposition
nr 27 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att eldaren vid nationalmuseum Johan August
Danielsson må från och med månaden näst efter den, varunder han erhåller
entledigande från sin befattning vid museet, under sin återstående livstid från
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 720 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat följande:

Danielsson, vilken är född den 16 april 1865, antogs till extra eldare vid
museet den 31 mars 1892 och tjänstgjorde i mån av behov som vikarie för
eldarna under de närmaste åren. Från och med hösten 1896 har Danielsson
tjänstgjort som eldare vid museet under 7 månader årligen. Hans avlöning
i denna befattning har sedan 1921 utgått med 200 kronor i månaden,
vartill kommit dyrtidstillägg. Avlöningen har utgått av det på museets
stat upptagna ordinarie anslaget till extra befattningshavare vid museet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

133

Danielsson har under eldningssäsongerna icke åtnjutit annan tjänstledighet
från sitt arbete än för sjukdom. Danielsson har alltid med plikttrohet och
nit fullgjort sitt arbete för museet.

Enligt läkarintyg är Danielsson på grund av åderförkalkning m. m. oförmögen
till effektivt arbete för sitt uppehälle.

I övrigt får utskottet åberopa den utredning, som i propositionen lämnats.

Utskottet, som icke haft anledning till erinran mot vad i ärendet föreslagits,
hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

91 ro.

Under punkten 2 av omförmälda proposition nr 27 har hemställts, att
riksdagen må medgiva, att amanuensen hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
Rosa Christina Norström, född Strokirk, må från och med
dagen näst efter den, å vilken entledigande från hennes befattning hos
akademien kan komma att beviljas, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 1,992 kronor.

Med förmälan, att Norström anmält sin avsikt att med utgången av juni
1929 begära entledigande från sin befattning, har vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien hemställt om beredande av pension åt henne efter avgången
ur tjänst.

Till stöd för framställningen har akademien anfört bland annat följande:

Fru Rosa Norström, som är född den 13 november 1860, erhöll i februari
1899 anställning såsom biträde vid myntkabinettet, vilken anställning hon
alltjämt innehar. Jämsides härmed har fru Norström under tiden den 1
oktober 1907—den 30 juni 1923 tjänstgjort såsom akademiens räkenskapsförare.
Under hela sin tjänstetid har fru Norström med utomordentligt intresse
ägnat sig åt sitt arbete. Särskilt vid skötseln av myntkabinettet har
amanuensen Norström ådagalagt stor skicklighet. Att hennes arbetsprestationer
uppskattats framgår även av den omständigheten att amanuensen
Norström åren 1918—1924 under tillhopa 19 månader 19 dagar av Kungl.
Maj:t eller akademien förordnats att uppehålla den Hjertbergska antikvarietjänsten,
varmed enligt gällande instruktion för akademiens tjänstemän
följer skyldigheten att i egenskap av avdelningsföreståndare utöva den närmaste
vården om myntkabinettet. Under åren 1907 till den 21 maj 1915
då filosofie doktorn B. Schnittger utnämndes att vara Hjertbergsk antikvarie,
var amanuensen Norström den enda arbetskraft, som fanns att tillgå för
myntkabinettets räkning, emedan dåvarande Hjertbergske antikvarien filosofie
doktorn P. E. C. Eckhoff måst anlitas för andra uppgifter.

För närvarande uppbär amanuensen Norström enligt beslut den 17 februari
1922 ett årligt arvode av 3,200 kronor för fem timmars daglig tjänstgöring,
å vilket arvode dyrtidstillägg i vanlig ordning utgår. Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 13 oktober 1922 gälla därjämte bestämmelserna i 1 avd. 2

Ang.

pension åt
amanuensen
Rosa Christina
Norström.

134

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

tilläggspension
åt läroverksadjunkten
och docenten
T.
Torbiörnsson.

kap. av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778) i tillämpliga delar i
avseende å amanuensen Norström.

I fråga om vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

92:o.

Uti punkten 3 av samma proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att adjunkten vid högre allmänna läroverket i Uppsala, docenten
vid universitetet därstädes Tore Torbiörnsson må från och med månaden
näst efter erhållet avsked från adjunktsbefattningen åtnjuta — utöver den
pension, som författningsenligt tillkommer honom såsom läroverksadjunkt
— en tilläggspension från allmänna indragningsstaten till sådant belopp,
att pension och tilläggspension tillsammans uppgå till 4,000 kronor, med
iakttagande, att dessa pensioner skola i avseende å tilläggsförmåner behandlas
som utgjorde de tillhopa hel pension för läroverksadjunkt.

I en av kanslern för rikets universitet med tillstyrkande yttrande av den
19 juli 1928 till Kungl. Maj:t överlämnad framställning har det större
akademiska konsistoriet i Uppsala hemställt, att Torbiörnsson måtte beviljas
en årlig pension å allmänna indragningsstaten av 2,000 kronor att utgå
från och med den 1 juli 1929.

Framställningen är föranledd av en hemställan i ämnet från filosofiska
fakultetens humanistiska sektion, vilken hemställan i sin tur grundar sig
på en av professorn Otto von Friesen jämte nio andra sektionsmedlemmar,
representerande sektionens språkliga ämnen, till sektionen ingiven skrift,
vari anföres bland annat följande.

Docenten Torbiörnsson, som den 14 januari 1929 fyller 65 år, kallades
till docent i slaviska språk vid universitetet år 1901 och har alltsedan dess
oavbrutet stått till universitetets förfogande såsom sådan. Han var redan
då han förordnades till docent sedan mer än ett halvt decennium en i fackkretsar
även utom vårt land uppmärksammad och respekterad forskare.

Han var den förste i vårt land, som efter ett grundligt studium av den
historiska och jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen gjorde de slaviska
språken till sin specialitet. Med en sällsynt hängivenhet har han
redan från sina studentår ägnat all den tid han från arbetet för sitt livsuppehälle
haft övrig åt sin vetenskap. Han har inom och även utom
slavistiken utvecklat ett omfattande och kvalitativt högtstående författarskap,
som icke blott faller inom de produktivare åren utan med nästan
ökad intensitet fortgått intill senaste tid.

Att han, som i decennier innehaft en fullgod och erkänd kompetens för
beklädande av en ordinarie lärostol i slaviska språk, icke vid de visserligen
fåtaliga ledigheter, som inträffat, erhållit sådan befordran, är en konsekvens
av ordningen vid akademiska befordringar, vilken med nödvändighet måste

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

135

medföra, att personer, som förberett sig för den akademiska banan, i viss
utsträckning måste söka sin utkomst på annat håll. Torbiörnsson har
emellertid att åberopa en så betydande direkt insats i universitetsarbetet
som att han under fem år skött hela den med professuren i slaviska språk
förbundna undervisnings- och examinationsskyldigheten och under en termin
hela undervisningen. Han har även meddelat annan undervisning vid
universitetet.

Torbiörnsson har sålunda väl gjort sig förtjänt av att, när han snart inträder
i pensionsåldern, erhålla pension för sin långa och högt kvalificerade
tjänstgöring vid universitetet.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört bland annat:

I flera fall har riksdagen beviljat pension åt obefordrade docenter vid
universiteten; senast medgav 1921 års riksdag sådan förmån åt docenten
vid universitetet i Uppsala E. Petrini, varvid pensionsbeloppet bestämdes
till 3,000 kronor, motsvarande — med någon reduktion i anseende därtill
att pensionsavgift icke erlagts — -j,. av ett docentstipendium å 5,000 kronor.
I dessa fall gällde det emellertid att genom pensionen bereda levebröd på
ålderdomen åt personer, som genom långvarig verksamhet inlagt förtjänster
om undervisningen vid respektive universitet och som icke på grund av
annan statsanställning vore tillförsäkrade dylik förmån.

Beträffande Torbiörnsson föreligga i viss mån andra förhållanden. Av
handlingarna framgår nämligen, att han, som alltsedan den 31 oktober 1901
varit docent i slaviska språk vid universitetet i Uppsala, under närmast
följande år bredvid sin anställning i nämnda egenskap tjänstgjort såsom
extra och vikarierande lärare vid högre allmänna läroverket i Uppsala, att
han den 1 maj 1905 tillträtt och alltjämt innehar ordinarie adjunktstjänst
vid samma läroverk samt att lian bortsett från kortare ledigheter samtidigt
utövat båda sina befattningar utom under tiden från och med höstterminen
1916 till och med vårterminen 1921, då han för uppehållande av den lediga
professuren i slaviska språk vid Uppsala universitet åtnjutit ledighet från
sin adjunktstjänst.

Av statskontoret införskaffade handlingar giva vid handen, att Torbiörnsson
vid uppnående av avgångsåldern såsom läroverksadjunkt den 14 januari
1929 kommer att innehava 26 för pension beräkneliga tjänstår, därvid hänsyn
icke tagits till annan tid av docenttjänstgöringen än den, som infaller
före hans anställning vid allmänt läroverk. Han skulle vid sådant förhållande
kunna bliva berättigad att vid avgången från adjunktstjänsten komma
i åtnjutande av avkortad pension, motsvarande av pensionsunderlaget

4,000 kronor, eller efter föreskriven avrundning 3,160 kronor.

Då Torbiörnsson alltså blir berättigad till pension av statsmedel, i vilket
avseende såsom tjänstår honom tillgodoräknas dels tjänstetiden såsom docent
före anställningen vid allmänt läroverk, dels ock de år, varunder han uppehållit
professuren i slaviska språk vid universitetet i Uppsala, kan det
visserligen ifrågasättas, huruvida överhuvudtaget någon som helst ytterligare
pensionsförmån, grundad på hans anställning vid universitetet, bör
förekomma. Men med hänsyn dels till de tre läsår, varunder Torbiörnsson
varit anställd vid statsunderstött enskilt läroverk, dels ock till hans långvariga
väl vitsordade arbete vid universitetet skulle statskontoret för sin
del vilja föreslå, att denna hans verksamhet må räknas honom tillgodo på
sådant sätt, att åt honom utverkas en tilläggspension till det belopp, att
hans sammanlagda pensionsförmån uppgår till hel pension såsom läroverksadjunkt.

136

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Motion I; 219.

Utskottet.

Departementschefen har förklarat sig visserligen behjärta de synpunkter,
som såväl av sektionens förslagsställare som av Torbiörnsson själv i en i
ärendet ingiven skrift gjorts gällande, men departementschefen har dock
ansett sig böra ansluta sig till vad statskontoret föreslagit.

Med avseende å vidare utredning i ärendet åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning väckt
motion nr 219, vari herr Westman hemställt, »att docenten Torbiörnsson —
utom den honom enligt lag tillkommande avkortade adjunktspensionen —
måtte erhålla en årlig tilläggspension å allmänna indragningsstaten av

2,000 kronor med därå löpande dyrtidstillägg att utgå från och med den
1 juli 1929, under iakttagande av att adjunktspensionen och tilläggspensionen
skola med avseende å tilläggsförmåner behandlas såsom utgörande
en pension».

Beträffande skälen för det motionsvis gjorda yrkandet får utskottet hänvisa
till motionen.

På de i ärendet anförda skälen har utskottet ansett sig böra förorda, att
Torbiörnsson beredes en tilläggspension utöver honom i egenskap av läroverksadjunkt
författningsenligt tillkommande pension. I fråga om storleken
av denna tilläggspension har utskottet, som ansluter sig till vad statskontoret
i ärendet yttrat, funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
kan alltså icke biträda motionärens längre gående yrkande.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med avslag å berörda motion
I: 219, i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag,
må medgiva, att adjunkten vid högre allmänna läroverket
i Uppsala, docenten vid universitetet därstädes
Tore Torbiörnsson må från och med månaden näst efter
erhållet avsked från adjunktsbefattningen åtnjuta —
utöver den pension, som författningsenligt tillkommer
honom såsom läroverksadjunkt — en tilläggspension från
allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att pension
och tilläggspension tillsammans uppgå till 4,000
kronor, med iakttagande, att dessa pensioner skola i
avseende å tilläggsförmåner behandlas som utgjorde de
tillhopa hel pension för läroverksadjunkt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

137

93:o.

Under punkten 4 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
specialläraren i allmän teknisk och fabrikshygien samt i byggnadsliygien
vid tekniska högskolan, professorn Klas Gustaf Anders Sondén må från
och med månaden näst efter den, varunder han erhåller entledigande från
sina befattningar vid högskolan, under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 3,000 kronor.

Tekniska högskolans lärarkollegium, som gjort framställning om pension
åt Sondén, har till stöd för sin hemställan anfört bland annat följande:

Professor Sondén har sedan 1894 tjänstgjort vid tekniska högskolan och
i följande egenskaper:

Som docent i teknisk hygien 1894—1922
» extra lärare i teknisk hygien 1898—1912
» extra lärare i tillämpad värmelära 1904—1912

» speciallärare i teknisk hygien och i tillämpad värmelära 1912—1914
» speciallärare i fabrikshygien 1913 — fortfarande
» speciallärare i förbränningslära 1915—1926
» speciallärare i hyggnadshygien 1915 — fortfarande.

Sondén har därjämte i sin egenskap av speciallärare i teknisk hygien
varit föreståndare för institutionen för hygien.

Sondén, som är född den 5 augusti 1859 och således år 1929 fyller 70
år, har anmält, att han önskar avgå från sina befattningar vid tekniska
högskolan under år 1929. Det synes lärarkollegiet, att en tekniska högskolans
speciallärare, som tjänstgjort i 35 år, som under denna långa tid
städse skött sina åligganden med utmärkt nit och utmärkt skicklighet och
som är allmänt erkänd som en framstående vetenskapsman — Sondén blev
medicine hedersdoktor 1907 och fick professors namn 1921 — borde komma
i åtnjutande av pension.

För bestämmandet av storleken av nu föreslagen pension får lärarkollegiet
meddela, att Sondéns sammanlagda arvoden å speciallärarbefattningarna vid
tekniska högskolan under åren 1915—1925 utgjorde 5,600 kronor per år,
under år 1926 (på grund av att Sondén under detta år lämnade speciallärarbefattningen
i förbränningslära och arvodena sålunda reducerades) 4,700
kronor och under år 1927 (av samma anledning) 3,800 kronor, allt exklusive
dyrtidstillägg. Med utgångspunkt från dessa arvoden vågar lärarkollegiet
föreslå en årlig pension av 3,000 kronor.

I fråga om utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

Ang.

pension åt
specialläraren
vid
tekniska
högskolan
professorn
K. G. A.
Sondén.

138

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
förre assistenten
vid
tekniska
högskolan
Hj. Berwald.

Ang.
tilläggspension
åt
/. d. undervisningsrådet

överdirektören
A. W.

Falk.

94:o.

Uti punkten 5 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att förre assistenten
vid tekniska högskolan, civilingenjören Hjalmar Berwald må, från
och med månaden näst efter erhållet entledigande från assistentbefattningen
vid högskolan, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 2,400 kronor.

Tekniska högskolans lärarkollegium har till stöd för ansökning om pension
åt Berwald anfört bland annat:

Civilingenjören Hjalmar Berwald har utan avbrott varit anställd vid tekniska
högskolan från och med höstterminen 1873 till och med vårterminen
1928 och har således tjänstgjort vid högskolan under 55 läroår. Under
denna tid har han dessutom under sammanlagt 6 månader 22 dagar såsom
vikarie uppehållit professuren i matematik. Ingenjör Berwald är född den
6 november 1848 och har sålunda fyllt 80 år.

Det synes lärarkollegiet befogat, att en högskolans assistent, som under
en så enastående lång tidsperiod innehaft lärarbefattning vid högskolan och
som städse med utmärkt nit och utmärkt skicklighet skött sin tjänst, komme
i åtnjutande av pension, oaktat han såsom extra befattningshavare ej äger
rätt att erhålla sådan från den civila pensionsinrättningen.

Under åren 1886—1909 var Berwald dessutom lärare vid Beskowska skolan
i Stockholm, under åren 1882—1910 lärare vid Östermalms högre läroanstalt
för flickor, tjänstgjorde ett par år vid tekniska skolan i Stockholm
och har även under kortare tider varit lärare vid Stockholms borgarskola,
tyska skolan och andra undervisningsanstalter.

För bedömande av pensionens storlek får lärarkollegiet meddela, att Berwalds
arvoden — oberäknat dyrtidstillägg — under de fem sista läroåren i
medeltal något överstigit 4,500 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

95:o.

Uti punkten 6 av berörda proposition nr 27 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att f. d. undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen,
överdirektören August Wilhelm Falk må från och med månaden
näst efter den, under vilken avgång från tjänsten ägt rum, under sin återstående
livstid uppbära — utöver honom författningsenligt tillkommande
pension — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp av
340 kronor för år, med rätt att å sammanlagda pensionsförmånen åtnjuta
förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

139

Hos Kungl. Maj:t har Falk, som den 21 december 1928 erhållit avsked
från sin befattning från och med den 27 december 1928 och som erhållit
avkortad pension, anhållit om utverkande åt honom av tilläggspension på
grund av tjänstgöring vid Beskowska skolan i Stockholm.

över ansökningen har skolöverstyrelsen den 13 december 1928 avgivit
utlåtande och därvid anfört bland annat:

Sökanden har genom beslut av statskontoret den 22 november 1928 beviljats
avkortad pension till ett belopp av 5,660 kronor. Därvid hava enligt
bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinneliavares
rätt till pension tillgodoräknats honom de 33 år, under vilka han
bestritt tjänstgöring i statens tjänst. Sökanden har emellertid förutom nämnda
tjänstgöring i statens tjänst även bestritt tjänstgöring vid statsunderstödd
enskild läroanstalt, nämligen såsom ämneslärare vid Beskowska skolan i
Stockholm under läsåren 1888—1890 och 1893—1899 eller under åtta läsår,
varav dock de tre sista läsåren sammanfalla med sökandens tjänstgöring
vid högre lärarinneseminariet i Stockholm, och har därvid bestritt en undervisningsskyldighet
av 28—31 veckotimmar.

Överstyrelsen erinrar, att Kungl. Maj:t och riksdagen vid vissa föregående
tillfällen bifallit liknande ansökningar, samt anför såsom exempel härå, att
1928 års riksdag beviljat f. d. lektorn A. E. Westholm tilläggspension beräknad
på två tredjedelar av den tid, under vilken han bestritt full tjänstgöring
vid samma enskilda läroanstalt, Beskowska skolan i Stockholm, vid
vilken Falk tjänstgjort.

Vad Falks tjänstgöring vid ifrågavarande läroanstalt beträffar, framhåller
överstyrelsen, att densamma måste anses hava varit av direkt allmännyttig
beskaffenhet och till stort gagn för Falks följande arbete i statstjänst. Under
sådana omständigheter synes det överstyrelsen med billigheten överensstämmande,
att även Falk beviljas tilläggspension av statsmedel, och att därvid
tillgodoräknas honom två tredjedelar av den till fem läsår uppgående tjänstetid,
under vilken han vid Beskowska skolan i Stockholm tjänstgjort såsom
ämneslärare med full tjänstgöring utan att samtidigt innehava statstjänst,
eller tre hela läsår.

Vid bifall härtill skulle Falks sammanlagda för statspension beräkneliga
tjänstetid uppgå till mer än 35 år och hans årliga pension till 6,000 kronor.
Den tilläggspension, som i nu förevarande fall skulle kunna ifrågakomma,
synes alltså, enär den Falk författningsenligt tillkommande pensionen utgår
med 5,660 kronor, utgöra 340 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer
förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

140

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

tilläggspension
åt f. d.
lär tverksadjunkten
E. O.
G. Lindqvist.

96:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 7 föreslagit riksdagen medgiva, att f. d.
adjunkten vid Vasa realskola i Stockholm Erik Olof Gregorius Lindqvist
må från och med månaden näst efter den, under vilken avgång från tjänsten
ägt rum, under sin återstående livstid uppbära — utöver honom författningsenligt
tillkommande pension — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 490 kronor för år, med rätt att å sammanlagda
pensionsförmånen åtnjuta förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 280).

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindqvist, som är född den 10
mars 1863, genomgått provår 1892, tjänstgjort som vikarierande lektor vid
sjökrigsskolan från den 1 april till vårterminens slut år 1893, som lärare
vid Östermalms högre allmänna läroanstalt för flickor åren 1892—1905, som
lärare vid Beskowska skolan under läsåren 1893 — 1905, att han utnämnts
till adjunkt vid Vasa (tidigare Jakobs) realskola den 23 februari 1905 samt
att han vid sin avgång från sistnämnda befattning den 30 juni 1928 erhållit
avkortad pension med 2,790 kronor.

I ärendet har skolöverstyrelsen den 24 november 1928 avgivit utlåtande
och därvid anfört bland annat:

Enligt bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinneliavares
rätt till pension hava i pensionsavseende tillgodoräknats Lindqvist
de 23 år, under vilka han tjänstgjort såsom adjunkt vid Vasa realskola.
Sökanden har emellertid före nämnda tjänstgöringstid bestritt tjänstgöring
vid statsunderstödd enskild läroanstalt under läsåren 1893—1905 eller
under 12 läsår, och har därvid bestritt en undervisningsskyldighet av under
de 5 första läsåren 10—18 veckotimmar och under de sju senare läsåren 23—
29 veckotimmar.

Det synes överstyrelsen med billigheten överensstämmande, att till sökanden
beviljades tilläggspension av statsmedel, och att därvid tillgodoräknades
honom t/.l av den till sju läsår uppgående tjänstetid, under vilken han vid
Beskowska skolan i Stockholm tjänstgjort såsom ämneslärare med full tjänstgöring,
eller fyra hela läsår.

Vid bifall härtill skulle sökandens sammanlagda för statspension beräkneliga
tjänstetid uppgå till 27 år och hans årliga pension till 27/„3 x 4,000
kronor eller 3,272 kronor 73 öre och med föreskriven avrundning av pensionsbeloppet
uppåt 3,280 kronor. Den tilläggspension, som i nu förevarande
fall skulle kunna ifrågakomma, synes alltså, enär den sökanden författningsenligt
tillkommande pensionen utgår med 2,790 kronor, utgöra 490 kronor.

Med avseende å vidare utredning i ärendet åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

141

97:o.

Under punkten 8 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att f. d.
gymnastikvaktmästaren vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm
Karl Johan Lindström må, räknat från och med den 1 oktober 1928,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära —
i stället för honom av 1928 års riksdag tillerkänt pensionsbelopp av 1,356
kronor — en årlig pension av 1,584 kronor.

Ang.

pension åt
förre läroverksvaktmastaren

K. J. Lindström.

På därom av Kungl. Maj:t i proposition nr 182 gjord framställning medgav
1928 års riksdag, att Lindström finge från och med månaden näst efter
den, under vilken avgång från hans då innehavande befattning ägde rum,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 1,356 kronor.

Av den utredning i ärendet, som åtföljde Kungl. Maj:ts proposition, framgick,
att Lindström, som är född den 20 mars 1860, varit i läroverkets
tjänst anställd alltsedan den 1 juli 1903 och att han syntes komma att vid
avskedstagandet kunna tillgodoräkna sig 25 tjänstår. Då med Lindström
jämförliga läroverksvaktmästare, som uppnått en tjänstålder av minst 30
år, tidigare tillerkänts pension med 1,584 kronor, ansågs med hänsyn till
Lindströms lägre tjänstålder, att hans pension borde enligt vedertagna grunder
reduceras till 1,356 kronor.

Hos Kungl. Maj:t har nu Lindström anhållit om utverkande åt honom
av en till 1,584 kronor höjd pension. Han har till stöd härför åberopat,
att han under tiden juli 1876—juli 1881 varit fast anställd vid Svea artilleriregemente.

Utlåtanden i ärendet hava avgivits av skolöverstyrelsen och statskontoret.

Skolöverstyrelsen har erinrat därom, att jämlikt 17 § i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension tjänstår för
statspension beräknas icke allenast för tid, under vilken vederbörande tjänstinnehavare
innehaft tjänst, som i sagda lag avses, utan även för tid, under
vilken han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra
ordinarie anställning eller förordnande. Med anledning härav äger civil
befattningshavare, exempelvis lärare vid allmänt läroverk, som i militär
befattning bestritt tjänstgöring, för vilken ingen annan statspension tillerkännes
honom, rätt att, oberoende av under vilken tid ifrågavarande tjänstgöring
blivit fullgjord, för pension tillgodoräkna sig sagda tjänstgöring.
På grund härav finner överstyrelsen det med billigheten överensstämmande,
att den av sökanden åberopade tjänstgöringstiden vid Svea artilleriregemente
medräknas för pension. Under sådan förutsättning komme ifrågavarande
tjänstetid att uppgå till 30 år och pensionen till 1,584 kronor.

Statskontoret har anfört följande.

Därest statskontoret vid det tillfälle, då frågan om pension åt sökanden
var föremål för ämbetsverkets yttrande, haft kännedom om den tjänstetid i
statstjänst, som nu av sökanden styrkts och åberopats för utverkande av en

142

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

förhöjd pensionsförmån, skulle ämbetsverket med hänsyn till billigheten av,
att denna tid räknas honom till godo i pensionsavseende, förordat ett pensionsbelopp
av 1,584 kronor i stället för 1,356 kronor. Vid sådant förhållande
och då sökandens uraktlåtenhet att från början åberopa även sin militära
tjänstetid icke torde böra utesluta honom från berörda pensionsförhöjning,
vill statskontoret för sin del ansluta sig till skolöverstyrelsens hemställan
om utverkande hos riksdagen av nytt beslut i denna pensionsfråga i
enlighet med nämnda styrelses förslag.

Departementschefen har erinrat, att förslag om rätt för Lindström att
tillgodoräkna sig omförmälda militära tjänstgöring framställdes i en vid
1928 års riksdag väckt motion. Bankoutskottet ansåg emellertid det icke
vara lämpligt, att riksdagen skulle taga ståndpunkt till förevarande spörsmål
utan föregående prövning av vederbörande myndigheter samt av Kungl.
Maj:t.

Departementschefen har i likhet med vederbörande myndigheter ansett,
att militärtjänstgöringen bör tillgodoräknas Lindström i pensionsavseende.
Enligt vad departementschefen inhämtat, har Lindström avgått från gymnastikvaktmästarbefattningen
den 30 september 1928. Med inräknande av den
militära tjänstgöringen har han alltså varit i statens tjänst under sammanlagt
mer än 30 år, varför departementschefen ansett honom böra komma i
åtnjutande av en pension å 1,584 kronor.

Med anledning av ett av 1928 års bankoutskott i samband med behandlingen
av förenämnda motion gjort uttalande av innehåll, att vid bedömandet
av denna fråga syntes bland annat böra beaktas, att lång tid förflutet
mellan militärtjänstgöringen och tillträdandet av anställningen såsom läroverksvaktmästare,
har departementschefen framhållit, att den sålunda anmärkta
omständigheten icke skulle hava ägt någon betydelse, därest lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension varit tillämplig å Lindström,
samt att anledning saknades att i förevarande avseende ställa honom
sämre än om han varit innehavare av ordinarie tjänst.

För vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet.

Utskottet vill till en början framhålla, att vad skolöverstyrelsen anfört
rörande stadgandena i 17 § av civila pensionslagen samt departementschefens
i anslutning därtill gjorda uttalande synes utskottet ingalunda vara
avgörande för frågans bedömande, enär Lindströms stamanställning vid Svea
artilleriregemente näppeligen lärer kunna jämställas med tjänst, extra ordinarie
anställning eller förordnande, som avses i nämnda författningsrum.
I likhet med statskontoret har utskottet emellertid funnit billighetsskäl
tala för att ifrågavarande anställningstid tillgodoräknas Lindström i pensionshänseende,
varför utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till det förslag,
som av Kungl. Maj:t framlagts.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

143

98:o.

I punkten 9 av förevarande proposition nr 27 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att lärarinnan vid tekniska skolan i Stockholm
Marianne Ida Mathilda von Sydow må från och med månaden näst efter
den, under vilken hon avgår från sin tjänst vid skolan, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
av 708 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Marianne Ida Mathilda von
Sydow, som är född den 3 juli 1868, med utmärkta vitsord tjänstgjort vid
tekniska skolan i Stockholm alltsedan läroåret 1902/1903 såsom underlärarinna
i konstsömnad vid den högre konstindustriella avdelningen och avdelningen
för kvinnliga lärjungar samt från och med november 1910 därjämte
såsom lärarinna i spetssömnad och biträdande lärarinna i knyppling vid
den högre konstindustriella avdelningen. Hennes undervisning omfattar 8
veckotimmar i konstsömnad samt 4 veckotimmar i spetssömnad och knyppling.
Avlöningen utgör sedan år 1920 sammanlagt 1,230 kronor för år,
frånsett dyrtidstillägg.

I fråga om utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Då riksdagen tidigare under liknande omständigheter beviljat pensioner
åt befattningshavare vid tekniska skolan i Stockholm, bär utskottet icke
velat motsätta sig bifall till förevarande förslag, oaktat den lärarinnan von
Sydow åliggande undervisningsskyldigheten varit jämförelsevis ringa.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj ds ifrågavarande
framställning.

99:o.

I punkten 10 föreslår Kungl. Majd riksdagen medgiva, att förre vaktmästaren
vid gymnastiska centralinstitutet Anders Hallmans änka Kristina
Charlotta Hallman, född Jansdotter, må, räknat från och med den 1 oktober
1927, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 600 kronor.

Till stöd för framställning om pension har direktionen över gymnastiska
centralinstitutet anfört huvudsakligen följande:

Genom direktionens beslut den 3 juni 1899 entledigades före uppnådd
pensionsålder dåvarande portvakten Anders Hallman från och med den 1
september 1899 från sin befattning vid institutet, varest har tjänstgjort
sedan den 25 april 1879, i samband varmed direktionen uppdrog åt hans

Ang.

pension åt
lärarinnan
vid tekniska
skolan i Stockholm
Marianne
Ida Mathilda
von
Sydoto.

Utskottet.

Ang.

pension åt
v akt mäst aränkan
Kristina
Char-1
lott a Hallman.

144

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

hustru Kristina Charlotta Hallman att tills vidare med biträde av sin son
Gustaf Hallman upprätthålla befattningen. Sedermera blev Gustaf Hallman
ordinarie innehavare av befattningen, och modern fick sin bostad hos honom
i den åt honom upplåtna tjänstebostäder varjämte hon av det till extra
vaktmästarbiträde vid institutet beviljade anslaget erhöll ett mindre belopp
såsom vederlag för viss, av henne bestridd del av det extra vaktmästarbiträdet
åliggande arbetet. Jämlikt kungörelsen den 18 juni 1926, nr 266,
uppfördes Hallmans portvaktsbefattning i lönegrad B 5 såsom vaktmästarbiträde,
tillika portvakt.

Sedan emellertid Gustaf Hallman genom Svea hovrätts utslag den 6 april
1927 dömts till avsättning från tjänsten, har direktionen måst taga den åt
honom upplåtna bostaden i anspråk för annan befattningshavare från och
med den 1 oktober 1927. Änkan Hallman har ej heller längre kunnat tagas
i anspråk såsom extra vaktmästarbiträde.

Kristina Charlotta Hallman är född den 25 december 1858 och har under
hela den tid, eller nära 50 år, hon haft sin verksamhet förlagd till institutet,
där utövat ett ytterst plikttroget, träget och gagnande arbete, vare sig hon
biträtt sin man — respektive son —, själv bestritt portvaktsgöromålen eller
förrättat skurning, tvätt och städning för institutets räkning.

I fråga om vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till åberopade
statsrådsprotokollet.

Utskottet, som ansett skäl föreligga att i detta fall bereda pension, har
icke haft något att erinra mot vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit.
Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

]00:o.

Ang. Uti punkten 11! av förevarande proposition nr 27 har Kungl. Maj:t före vårdarinnan

riksdagen medgiva, att vårdarinnan vid institutet för blinda å Tomte vid

institutet boda Anna Augusta Öhman, född Andersson, må från och med månaden
Tomteboda den, under vilken hon avgår från sin anställning vid institutet,

Anna Augusta dock tidigast från och med den 1 mars 1929, under sin återstående livstid

Öliman.

å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 696 kronor.

Direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, som
gjort framställning om pension åt Öhmau, har till stöd härför anfört bland
annat följande:

Anna Augusta öhman, som den 15 februari 1929 uppnår 62 års ålder,
har sedan den 1 mars 1910 utan avbrott varit i institutets tjänst, och har
med stor duglighet och flit skött sina åligganden. Av allt att döma kunna
hennes krafter icke mycket längre räcka till för hennes ansträngande arbete.
Då hon icke torde ha några besparingar för att därmed trygga sin ålderdom
och det ej kan vara staten värdigt att låta henne lämna sin befattning utan

1 Beträffande punkten 12 av prop. nr 27, se utlåtande nr 26, punkten 31.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 145

att på något sätt sörja för hennes återstående livstid, bör pension beredas
henne.

Hennes nuvarande kontanta avlöning uppgår, dyrtidstillägg oräknat, till
696 kronor för år. Härtill kommer fri kost, bostad med värme och lyse
samt fri tvätt. Naturaförmånerna torde kunna beräknas till 600 kronor för
år, varför den sammanlagda lönen utgör 1,296 kronor.

Med avseende å vidare utredning åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

101:o.

I en till riksdagen avlåten, den 8 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 69 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att direktören vid det under musikaliska akademien
ställda musikkonservatoriet, professorn B. Beckman må från och med
dagen näst efter den, då han efter uppnådd levnadsålder av 65 år avgår
från befattningen såsom direktör vid musikkonservatoriet, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 6,000 kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
erinrat om den tidigare behandling, som ägnats frågan om anställnings-,
avlönings- och pensionsförhållandena för direktören vid musikkonservatoriet.
I detta avseende tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.
Utskottet vill här endast erinra, att Kungl. Maj:t vid framläggande i
1926 års statsverksproposition av förslag till lönereglering för befattningen
i fråga ansåg ordnandet av pensioneringen för befattningens innehavare
böra anstå i avvaktan på en lösning av pensionsfrågan för ickeordinarie
befattningshavare i allmänhet i statstjänst. Efter det pensionsfrågan
vid samma riksdag genom motion underställts riksdagens prövning,
anslöt sig bankoutskottet i avgivet utlåtande till den ståndpunkt,
som Kungl. Maj:t sålunda intagit. Utskottet anförde i samband därmed,
att utskottet icke förbisåge, att detta ställningstagande medförde vissa
olägenheter beträffande pensionsförhållandena för nuvarande innehavaren
av direktörsbefattningen. Dessa olägenheter vore emellertid enligt utskottets
mening icke av den art, att de borde föranleda ett omedelbart beslut
i frågan, detta så mycket mindre, som utskottet icke känt sig övertygat
om lämpligheten av att, såsom statskontoret i avgivet utlåtande ifrågasatt,
med avseende å direktörsbefattningen vid musikkonservatoriet tillämpa
samma grunder, som i pensionshänseende gälla för vissa huvudsakligen
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 16 häft. (Nr 2U.) 10

Ang

pension för
direktören vid
det med musikaliska
akademien
förenade
musikkonservatoriet,
pro
fessorn B.

Beckman.

146

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

chefsbefattningar, vilka tillsättas genom förordnande på viss tid. Därest
pensionsförhållandena för icke-ordinarie personal inom statsförvaltningen
i allmänhet icke skulle bliva ordnade före den nuvarande direktörens
avgång, syntes för övrigt möjlighet icke saknas att på annat sätt sörja
för beredande åt honom av skälig pension såsom innehavare av direktörsbefattningen.

Föredragande departementschefen har vidare omförmält, att musikaliska
akademien hos Kungl. Maj:t nu gjort framställning om avlåtande till
riksdagen av förslag till bestämmelser i fråga om rätt till pension för
direktören för musikkonservatoriet. För den händelse sådant förslag icke
skulle komma att framläggas för 1929 års riksdag har akademien alternativt
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå sagda riksdag att bevilja
nuvarande direktören, professorn Beckman, en årlig pension av 6,000
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, då han vid fyllda
65 år avginge från befattningen.

I avgivet utlåtande har statskontoret framlagt förslag till författningsbestämmelser
i fråga om pension för direktören vid musikkonservatoriet.
Därest det emellertid icke skulle befinnas lämpligt att nu utverka riksdagens
beslut om pensionsrätt för konservatoriedirektören, har statskontoret
funnit starka skäl föreligga för beredande av pension för nuvarande
innehavaren av direktörsbefattningen, vilken numera uppnått
sådan levnadsålder, att förnyat förordnande såsom direktör icke torde
ifrågakomma. Med erinran att professorn Beckman, som den 10 februari
1931 uppnår 65 års ålder, räknar tjänstår vid konservatoriet sedan år
1909 och sedan år 1910 varit direktör därstädes, har statskontoret förordat,
att professorn Beckman måtte vid avgång från befattningen efter
uppnådd levnadsålder av 65 år tillerkännas pension av 6,000 kronor
årligen.

För egen del har departementschefen visserligen funnit önskvärt, att
frågan om pension för musikkonservatoriets direktör nu kunde i princip
vinna sin lösning. Med hänsyn till att 1926 års riksdag ansett ordnandet
av denna fråga böra anstå i avvaktan på en lösning av pensionsfrågan
för icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet, har departementschefen
emellertid ansett sig nu endast böra förorda det av musikaliska akademien
och statskontoret alternativt framförda förslaget om pension å 6,000
kronor åt professorn Beckman.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till det åberopade
statsrådsprotokollet.

Utskottet, som i likhet med departementschefen ansett frågan om ordnandet
av pensionsförhållandena för direktörsbefattningen vid musikkonservatoriet
böra tills vidare anstå, har funnit sig böra tillstyrka, att pension
beredes nuvarande innehavaren av nämnda befattning efter avgång
från tjänsten. Mot vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit har

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

147

utskottet icke funnit anledning till erinran. På grund härav får utskottet
hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

102:o.

I en till riksdagen avlåten, den 8 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 71 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att envar av vaktmästaren vid tekniska skolan i Stockholm
Erik Valdemar Almberg och portvakten vid samma skola Anna Karolina
Almberg, född Karlsson, må från och med månaden näst efter den,
varunder vederbörande befattningshavare entledigas från sin tjänst vid
skolan, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära
årlig pension, Erik Valdemar Almberg med 1,584 kronor och Anna
Karolina Almberg med 600 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att vaktmästaren Almberg, som är
född den 9 februari 1864, har för avsikt att den 1 oktober 1929 på grund
av genom läkarbetyg styrkt sjukdom frånträda den av honom alltsedan
den 1 oktober 1896 innehavda och med utmärkta vitsord bestridda vaktmästarbefattningen
samt att hans årliga avlöning frånsett dyrtidstillägg
från och med år 1921 utgjort 1,900 kronor. Beträffande portvakten Almberg
inhämtas, att hon, som är född den 9 april 1858, skulle likaledes den
1 oktober 1929 frånträda den av henne alltsedan den 1 oktober 1904 med
utmärkta vitsord skötta och utan avbrott för tjänstledighet bestridda portvaktsbefattningen
samt att hennes årliga avlöning frånsett dyrtidstillägg från
och med år 1908 utgjort dels kontant 276 kronor, dels ock förmån av
bostad med värme och lyse, av vederbörande skattemyndigheter uppskattad
till 800 kronor, sammanlagt sålunda 1,076 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som ansett sig böra biträda vad Kungl. Maj:t föreslagit, får
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må vinna
riksdagens bifall.

Ang.

pension åt
vaktmästaren
E. V. Almberg
och
portvakten
Anna Karolina
Almberg.

148

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

tilläggspensiorer
åt vissa
f. d. lärare
och lärarinnor.

103:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 116 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva

dels att envar av f. d. ämneslärarinnan vid högre lärarinneseminariet i
Stockholm och den därmed förenade normalskolan för flickor Sigrid Een,
f. d. handarbetslärarinnan vid samskolan i Sala Sofia Wilhelmina Wiberg,
f. d. första lärarinnan vid samskolan i Alingsås Louise Margareta Lindstedt,
f. d. första lärarinnan vid samskolan i Vimmerby Tecla von Reis,
f. d. teckningslärarinnan vid samskolan i Trälleborg Vilhelmina Gustava
Cecilia Meukow, f. d. ämneslärarinnan vid samskolan i Ängelholm Karin
Åhman, f. d. första lärarinnan vid samskolan i Piteå Emma Margaretha
Paterson, f. d. första lärarinnan vid samskolan i Trälleborg Anna Katarina
Montelius, f. d. lektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm Helena Maria
Lovisa Charlotta Gagner, f. d. musiklärarinnan vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm och den därmed förenade statens normalskola för flickor
Anna Katarina Bergström-Simonsson, f. d. adjunkten vid högre allmänna
läroverket i Uppsala August Hesslén, f. d. adjunkten vid högre allmänna
läroverket å Södermalm i Stockholm Robert Larssén, f. d. adjunkten vid
högre allmänna läroverket i Östersund Bror Alfred Finell samt f. d. adjunkten
vid samskolan i Åmål Henning Erhard Theodor Adlerz må från
och med den 1 januari 1929 under återstående livstiden uppbära — utöver
honom eller henne eljest tillkommande pension av statsmedel — en årlig
tilläggspension å allmänna indragningsstaten med följande belopp, nämligen
Sigrid Een 311 kronor, Sofia Wilhelmina Wiberg 120 kronor, Louise Margareta
Lindstedt 520 kronor, Tecla von Reis 595 kronor, Vilhelmina Gustava
Cecilia Meukow 160 kronor, Karin Åhman 307 kronor, Emma Margaretha
Paterson 720 kronor, Anna Katarina Montelius 390 kronor, Helena
Maria Lovisa Charlotta Gagner 140 krohor, Anna Katarina BergströmSimonsson
280 kronor, Hesslén 1,340 kronor, Larssén 240 kronor, Finell 90
kronor samt Adlerz 360 kronor,

dels ock att beträffande en var av nyssnämnda lärare och lärarinnor
samt f. d. handarbetslärarinnan vid samskolan i Ängelholm Julia (Julie)
Helena Lovisa Molin, f. d. lektorn vid folkskoleseminariet i Kalmar Anna
Vilhelmina Linder och f. d. adjunkten vid folkskoleseminariet i Falun
Valborg Henrika Olander pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18
juni 1925 (nr 280) och dyrtidstillägg må beräknas å följande belopp, nämligen
för Sigrid Een 2,900 kronor, Sofia Wilhelmina Wiberg 560 kronor, Louise
Margareta Lindstedt 2,320 kronor, Tecla von Reis 2,433 kronor, Vilhelmina
Gustava Cecilia Meukow 1,500 kronor, Karin Åhman 2,700 kronor, Emma
Margaretha Paterson 2,700 kronor, Anna Katarina Montelius 2,400 kronor,

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

149

Helena Maria Lovisa Charlotta Gagner 3,600 kronor, Anna Katarina Bergström-Simonsson
840 kronor, Hesslén 3,160 kronor, Larssén 3,760 kronor,
Finell 3,400 kronor, Adlerz 3,640 kronor, Julia (Julie) Helena Lovisa Molin
970 kronor, Anna Vilhelmina Linder 3,600 kronor och Valborg Henrika
Olander 2,400 kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
till en början redogjort för behandlingen under senare år av vissa frågor
om tilläggspensioner åt f. d. lärare eller lärarinnor, vilka för sin statstjänst
erhållit avkortade pensioner men som därjämte tjänstgjort vid enskilda
läroanstalter av olika slag.

Departementschefen har därvid bland annat erinrat, att 1926 års riksdag
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag (propositionerna 191 och 192) medgivit,
att f. d. adjunkten vid högre allmänna läroverket i Luleå K. G. Harlin
och f. d. adjunkten vid samsko lan i Askersund J. Jönsson Ekegren finge
— utöver dem författningsenligt tillkommande pensioner — uppbära tillläggspensioner
å allmänna indragningsstaten till belopp av i fråga om Harlin
1,210 kronor och beträffande Ekegren 360 kronor för år. Såsom närmare
framgår av berörda propositioner, voro nämnda tilläggspensioner beiäknade
för två tredjedelar av den tid, under vilken var och en av dem bestritt
tjänstgöring vid kommunal och enskild läroanstalt.

Kungl. Maj:ts nyssnämnda förslag grundades på en av statskontoret i
yttrande den 9 november 1925 angående tilläggspension åt Ekegren gjord
erinran, att Kungl. Maj:t genom proposition nr 153 till 1925 ars riksdag
framlagt ett förslag till ny civil tjänstepensionslag, enligt vilket förslag
(§ 18 mom. 3), bland annat, tjänsteman skulle kunna av Kungl. Maj:t förklaras
berättigad att såsom tjänstår för pension tillgodoräknas intill två
tredjedelar av den tid, han utom statens tjänst utfört sådant arbete av direkt
allmännyttig beskaffenhet, som kunde anses hava varit till särskilt
gagn för hans arbete i statstjänst. Berörda del av Kungl. Maj.ts förslag
hade, erinrade statskontoret vidare, icke föranlett någon erinran vid ärendets
behandling i riksdagen. Vid sådant förhållande och då anställning
såsom lärare vid kommunalt eller enskilt läroverk måste betraktas såsom
arbete av allmännyttig beskaffenhet, som vore av gagn för motsvarande
arbete i statens tjänst, torde, ansåge statskontoret, frågan om tillgodoräkning
av tjänstår för pension i sådana fall som det förevarande kunna anses
hava kommit i ett nytt läge och möjlighet föreligga att av riksdagen utverka
tilläggspension till skäligt belopp.

Departementschefen har vidare erinrat bland annat, att 1928 års riksdag
i några fall medgivit tillgodoräknande av tjänstgöring vid icke statliga läroanstalter
för beredande av ökade pensionsförmåner åt vissa lärare och
lärarinnor vid statliga läroanstalter.

De framställningar, som i förevarande proposition behandlats, avse i
nedanstående sammanställning upptagna förutvarande lärare och lärarinnor

150

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

vid statliga läroverk. I sammanställningen har tillika angivits tidpunkten för
beslut om pension åt vederbörande ävensom beloppet av vederbörande tillkommande
statspension för tjänsten i fråga. Då åtskilliga av lärarinnorna
utom nämnda pension jämväl uppbära tilläggspensioner av statsmedel enligt
särskilda riksdagsbeslut eller enligt författning samt pensioner — delvis
grundade på statsbidrag — från lärarinnornas pensionsanstalt, pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
eller svenska lärarinnornas pensionsförening, hava i sammanställningen även
upptagits beloppen av berörda förmåner.

Befattning h avare

Tidpunkt
för beslut
om pensio-nering

Pension för
statstjänsten
(oreglerat
belopp)

Tilläggspen-sion enligt
riksdags-beslut eller
författning

Pension från
enskilda pen-sionsinrätt-ningar

F. d. ämneslärarinnan Een ...............

23/s 1928

2,130

459

» handarbetslärarinnan Wiberg.....

10/e 1920

440

—

~

» första lärarinnan Lindstedt.........

12/e 1919

1,040

760

—

» » » von Reis .........

”/< 1924

1,440

305

93

» teckningslärarinnan Meukow ......

30/s 1 92G

1,340

—

—

» ämneslärarinnan Åhman ............

9/e 1927

1,350

559

484

» första lärarinnan Paterson .........

30/i» 1923

1,530

—

450

» » » Montelius.........

*<7« 1920

960

390

660

» seminarielektorn Gagner .........

12/4 1928

3,360

—

100

» musiklärarinnan Bergström-

Simonsson ..............................

14/i 1916

560

_

_

» handarbetslärarinnan Molin ......

26/8 1921

520

—

450

» seminarielektorn Linder ............

23/i2 1926

3,480

—

200

» seminarieadjunkten Olander ......

28/. 1916

2,210

—

452

» läroverksadjunkten Hesslén.........

I6/o 1921

1,820

—

—

» » Larssén.........

e/9 1923

3,520

—

—

x » Finell............

28/t 1915

3,310

—

—

» » Adlerz .........

as/4 1921

3,280

—

— 1

Beträffande ifrågavarande lärarinnor har skolöverstyrelsen i avgivna
utlåtanden över gjorda ansökningar tillstyrkt tilläggspensioner, grundade
på tillgodoräknande av 2/;j utav den tid, varunder vederbörande i enskilda
skolor innehaft anställning i klasserna över de förberedande och därvid
ful''gjort tjänstgöring av omfattning, ej understigande den minsta tjänstgöring,
som för den fastställda lönen ålegat motsvarande lärarinnor vid
statens samskolor. Med avseende å de faktiska förhållandena i varje särskilt
fall ävensom den motivering, som av överstyrelsen åberopats för
förslagen, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen (sid. 4—17).

Statskontoret har i ett den 2 februari 1929 dagtecknat gemensamt utlåtande
över ifrågavarande ansökningar, med undantag av två, på angivna

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

151

skäl tillstyrkt tilläggspensioner i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som föreslagits av skolöverstyrelsen, ehuru med vissa modifikationer
dels beträffande tilläggspensionernas storlek m. in., dels ock i fråga om tidpunkten
för desammas utgående. I förstnämnda avseende innebär statskontorets
förslag, att tilläggspension skulle utgå med högst så stort belopp,
att detsamma jämte redan beviljad statspension och utgående pension från
lärarinnornas pensionsanstalt, pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller svenska lärarinnornas
pensionsförening skulle uppgå till det pensionsunderlag, som för vederbörande
gällde vid avsked från statstjänst. För att vederbörande icke vid
tillämpning av nu angivna regel skulle gå förlustig till henne eljest utgående
pensionsförhöjning och dyrtidstillägg å den del av tilläggspensionen,
som sålunda reducerades, har statskontoret tillstyrkt ett medgivande, att
pensionsförhöjning och dyrtidstillägg finge beräknas å sammanlagda beloppet
av statspension, tilläggspension och pension från enskilda pensionsinrättningar,
dock högst å för vederbörande vid avskedet gällande pensionsunderlag.
I fråga om tidpunkten för tilläggspensionernas utgående har
statskontoret, i olikhet mot skolöverstyrelsen — som föreslagit beloppens
utanordnande i förekommande fall retroaktivt från och med den 1 januari
1926 eller samma år, då riksdagen första gången beviljat tilläggspension av
ifrågavarande slag — tillstyrkt beloppens utgående först frän och med
ingången av år 1929.

Beträffande nyssnämnda två övriga lärarinnor har statskontoret i särskilda
utlåtanden tillstyrkt pensionsförmåner efter enahanda grunder, vilka
angivits i berörda utlåtande den 2 februari 1929.

Vidkommande de i propositionen avsedda f. d. lärarna har skolöverstyrelsen
i avgivet utlåtande över ansökning från f. d. läroverksadjunkten Hesslén
erinrat, att Kungl. Maj:t genom proposition till 1921 års riksdag underställt
riksdagens prövning en av Hesslén då ingiven ansökning om tilläggspension
men att riksdagen icke bifallit nämnda framställning. Härefter
har skolöverstyrelsen beträffande Hessléns ansökning anfört följande:

Såsom huvudsakligt skäl för ifrågavarande beslut anförde riksdagen
(riksdagens skrivelse nr 197 sid. 7), att då frågan om rätt för lärare vid
statliga läroanstalter att i pensionsliänseende tillgodoräkna sig tjänstår vid
enskilda läroverk vore att betrakta såsom ett spörsmål av vittomfattande
principiell betydelse, det enligt riksdagens uppfattning icke torde, innan en
allsidig utredning i ämnet verkställts, böra i enskilda fall fattas beslut av
beskaffenhet att kunna verka prejudicerande för en lösning av frågan i
dess helhet. Några år efter detta riksdagens uttalande blev emellertid en
sådan utredning framlagd, nämligen i 1921 års pensionskommittés den
13 juni 1924 avgivna betänkande III med förslag till civil tjänstepensionslag;
och genom proposition (nr 153) till 1925 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t, i väsentlig anslutning till sagda betänkande, ett förslag till ny civil
tjänstepensionslag, enligt vilket förslag (§ 18 mom. 3) bland annat tjänsteman
skulle kunna av Kungl. Maj:t förklaras berättigad att såsom tjänstår

152

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

för statspension tillgodoräkna sig intill två tredjedelar av den tid han utom
statens tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som
kunde anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst.
Sagda del av nyssnämnda Kungl. Maj:ts förslag föranledde icke någon erinran
vid ärendets behandling i riksdagen. I de sedermera av 1921 års
pensionskommitté år 1925 och av särskilt tillkallade sakkunniga år 1927
avgivna betänkanden angående civil tjänstepensionslag har ovan berörda
förslag angående tjänstårsberäkning i huvudsak bibehållits. Frågan om
möjlighet för statstjänsteman att i pensionshänseende tillgodoräkna sig
tjänstgöring utom statens tjänst synes således nu befinna sig i ett helt
annat läge än år 1921, då sökandens föregående ansökan underställdes riksdagens
prövning.

Med utgångspunkt från detta uttalande har skolöverstyrelsen tillstyrkt
tilläggspension åt Hesslén, grundad på tillgodoräknande av 2/:i utav tid,
varunder han med tjänstgöringsskyldighet av samma omfattning som den,
vilken ålegat ordinarie lärare vid allmänt läroverk, tjänstgjort vid enskild
läroanstalt.

För övriga här ifrågavarande f. d. lärare har skolöverstyrelsen förordat
tilläggspensioner enligt motsvarande grunder.

Statskontoret har i avgivet utlåtande över ansökningen från f. d. läroverksadjunkten
Hesslén anfört bland annat följande:

Spörsmålet om tilläggspension har kommit i ett väsentligen annat läge
efter den tid, då 1921 års riksdag avslog propositionen nr 291 om beviljande
av tilläggspension åt sökanden.

Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida denna omständighet bör föranleda
till vidtagande av reglering av en pensionsförmån, som för många
år sedan avpassats efter då gällande grunder och som med den uppfattning
av tillgodoräkning av utomstatlig lärarverksamhet, som av riksdagen då
gjorts gällande, prövats icke böra förhöjas. Det kan icke anses annat än
ganska betänkligt att låta ändrade bestämmelser eller ändrad uppfattning
av ett visst spörsmål hava tillbakaverkande inflytande på redan avgjorda
pensionsförhållanden. När exempelvis bestämmelsen att läroverkslärare för
att bekomma hel pension måste räkna minst 35 år i statstjänst ändrades
därhän att allenast 33 sådana tjänstår skulle erfordras för hel pension,
skulle den ändrade uppfattning, som sålunda fått uttryck, med samma skäl
kunnat anses böra föranleda till en omräkning och förhöjning av de många
avkortade lärarpensioner, som dessförinnan avpassats i enlighet med den
tidigare bestämmelsen; men någon sådan reglering medgavs icke.

Med hänsyn härtill och till de betänkliga konsekvenserna av en retroaktiv
tillämpning av den ändrade uppfattningen rörande tillgodoräkning i pensionsavseende
av utomstatlig verksamhet kan statskontoret för sin del icke
tillstyrka vidtagande av åtgärd i enlighet med förevarande ansökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts har statskontoret i särskilda
utlåtanden avstyrkt bifall även till de av övriga här ifrågavarande f. d.
lärare gjorda ansökningarna.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:

»Såsom jag inledningsvis erinrade, hava under senare år vid flera tillfällen
f. d. lärare och lärarinnor, som vid uppnåendet av pensionsåldern tillerkänts

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

153

avkortad pension, jämväl tillerkänts tilläggspensioner för viss del av den
tid, under vilken de före inträdet i statstjänst utfört ett gagnande och för
deras verksamhet i statstjänst betydelsefullt arbete vid enskilda läroanstalter.
Dessa beslut hava, såsom jag också framhållit, i viss utsträckning grundats
på ett stadgande (§ 18 mom. 3) i det av Kungl. Maj:t genom proposition nr
153 till 1925 års riksdag framlagda och av riksdagen i denna del utan anmärkning
lämnade förslaget till ny civil tjänstepensionslag, enligt vilket
tjänsteman skulle kunna av Kungl. Maj:t förklaras berättigad att såsom
tjänstår för pension tillgodoräknas intill två tredjedelar av den tid, han utom
statens tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som
kunde anses hava varit till särskilt gagn för hans arbete i statstjänst.

Beträffande de från åtskilliga f. d. lärarinnor inkomna ansökningarna om
tilläggspensioner hava de av skolöverstyrelsen i överensstämmelse med nyssnämnda
grundsatser framlagda förslagen i huvudsak blivit av statskontoret
tillstyrkta, och även jag vill uttala min anslutning härtill.

På de av statskontoret anförda skäl finner jag mig emellertid böra förorda,
att vid beräknandet av de ifrågasatta tilläggspensionerna hänsyn bör tagas
jämväl till de pensioner, vilka vederbörande i egenskap av förutvarande
lärarinnor vid enskilda läroanstalter uppbära och för vilka i de flesta fall
statsbidrag utgått. Såsom statskontoret framhållit, skulle nämligen ett bifall
till den av skolöverstyrelsen hävdade uppfattningen medföra, att en lärarinna,
vilken under en del av sin lärarinneverksamhet varit i enskild skola,
skulle komma i bättre ställning än en lärarinna, vilken hela tiden varit anställd
i statstjänst, och därvid i båda fallen ungefärligen samma pensionsavgifter
blivit erlagda.

Däremot finner jag mig kunna förorda det av statskontoret framlagda
förslaget, att jämväl i fråga om dessa lärarinnor riksdagens medgivande
måtte utverkas därtill, att pensionsförhöjning jämlikt kungörelsen den IS
juni 1925 (nr 2S0) och dyrtidstillägg må beräknas å sammanlagda beloppet
av statspension, tilläggspension och pension från enskilda pensionsinrättningar,
dock högst å för vederbörande vid avsked gällande pensionsunderlag.

Jag finner mig vidare böra uttala min anslutning till den av statskontoret
framförda uppfattningen, att de nu ifrågasatta tilläggspensionerna till sökandena
må utgå först från och med den 1 januari 1929, da det knappast synes
böra ifrågakomma, att tilläggspensioner, varom här är fråga, böra utgå
retroaktivt.

Vad så vidare angår de nu föreliggande famställningarna om tilläggspensioner
för vissa f. d. lärare, hava, såsom av min redogörelse framgår,
dessa ansökningar blivit tillstyrkta av skolöverstyrelsen efter enahanda
grunder som i fråga om de av de f. d. lärarinnorna gjorda ansökningarna,
men däremot avstyrkta av statskontoret, som uttalat sina betänkligheter mot
att låta ändrade bestämmelser eller ändrad uppfattning av ett visst spörsmål
hava tillbakaverkande inflytande på redan avgjorda pensionsförhållanden.
Emellertid anser jag, att enahanda synpunkter i förevarande avseende böra
anläggas i fråga om f. d. lärare som beträffande f. d. lärarinnor. Såsom
jag förut erinrat, hava allaredan i vissa fall f. d. lärare av riksdagen tillerkänts
tilläggspensioner i anslutning till nu ifrågakomna beräkningsgrunder,
och jag finner starka billighetsskäl tala för att jämväl nu senast omnämnda
f. d. lärare må komma i åtnjutande av samma förmån. Frånsett
vidare den omständigheten, att jag ej kan finna skäl vara anförda för en
åtskillnad i förevarande hänseende mellan manliga och kvinnliga f. d. lärare,
vill jag vidare framhålla, att ett bifall till de av ifrågavarande lärare gjorda

154

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

UtsAottet.

ansökningarna knappast torde kunna få några avsevärda konsekvenser, enär
hitintills antalet manliga lärare vid enskilda läroanstalter med sådan tjänstgöring,
att pensionsberäkning därpå skulle kunna grundas, varit relativt
ringa.

Mot de av skolöverstyrelsen beräknade beloppen för här ifrågavarande
tilläggspensioner har jag icke funnit något att erinra.

I likhet med vad jag anfört i fråga om lärarinnorna finner jag, att dessa
tilläggspensioner icke torde böra beviljas att utgå förrän från och med den
1 januari 1929.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, avser föreliggande framställning
icke blott beträffande samtliga omförmälda förutvarande lärare
utan även beträffande flertalet ifrågavarande f. d. lärarinnor sådana fall,
där pensionering ägt rum redan innan principen om tillgodoräknande i viss
utsträckning av tjänstgöring utom statens tjänst kommit till uttryck i av
statsmakterna fattade beslut; och i vissa fall gäller det befattningshavare,
vilkas pensionering ägt rum för en avsevärd tid sedan, nämligen åren 1915
och 1916. Vad statskontoret i fråga om lärarna anfört angående det betänkliga
i en retroaktiv reglering av en gång författningsenligt fastställda
pensionsförmåner måste i lika mån äga tillämpning jämväl i fråga om
nyssnämnda -lärarinnor. Utskottet delar statskontorets uppfattning om det
olämpliga i att låta ändrade bestämmelser eller av statsmakterna tillkännagiven
ändrad uppfattning beträffande sättet för avvägande av pensionsförmåner
erhålla tillbakaverkande inflytande på tidigare avgjorda pensionsärenden.
Utskottet vill erinra, att dylik retroaktivitet hittills icke plägat
tillämpas. Även om, såsom departementschefen gjort gällande, ett bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke skulle komma att föranleda
några mera avsevärda konsekvenser beträffande lärarpersonal, finner utskottet
uppenbart, att ett beslut i enlighet med förslaget skulle kunna medföra
vittomfattande konsekvenser i fråga om andra områden av statsförvaltningen.

På grund av vad nu anförts måste utskottet såväl av principiella skäl
som med hänsyn till praktiska konsekvenser bestämt motsätta sig bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser tilläggspensioner åt befattningshavare,
vilka pensionerats före år 1926 eller det år, då riksdagen första gången
medgivit tilläggspensioner enligt grunder, vilkas tillämpning här ifrågasatts.

Vidkommande härefter de lärarinnor, vilka pensionerats efter ingången
av år 1926, nämligen Een, Meukow, Åman, Gagner och Linder, kunde
måhända ifrågasättas beviljande av tilläggspension i anslutning till de
beslut, vilka tidigare fattats i sådant avseende. Emellertid har utskottet
uppmärksammat, att i vissa av dessa fall tid, som ifrågasatts till tillgodoräknande,
avser tjänstgöring vid läroanstalter, vilka vid ifrågavarande tider
icke varit statsunderstödda. Utskottet, som tagit i övervägande vad skolöverstyrelsen
anfört i detta hänseende, vill visserligen icke förneka, att
skäl stundom torde kunna anföras för tillgodoräknande av tjänstgörings -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

155

tid vid enskild läroanstalt, även om densamma icke vid denna tid erhållit
det erkännande från det allmännas sida, som kan anses ligga i statsunderstödet.
Utskottet har dock — under erinran, att i ärendet åberopade tidigare riksdagsbeslut
om tilläggspension åt lärarinnor avsett tjänstgöringstider, under
vilka vederbörande läroanstalt åtnjutit statsunderstöd — ansett sig icke böra
förorda ett beslut, som skulle kunna tagas till intäkt för ett mera allmänt medgivande
i dylik riktning, utan att äga tillfälle till bedömande av de konsekvenser,
ett sådant beslut skulle kunna medföra särskilt med tanke på de
omläggningar av såväl det statliga som det enskilda skolväsendet, vilka
blivit eller komma att bliva en följd av den år 1927 beslutade omorganisationen
av undervisningsväsendet. Bland annat med hänsyn härtill har
utskottet funnit sig för närvarande ej böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i nu avsedda delar.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må
vinna riksdagens bifall.

104:o.

I en till riksdagen avlåten, den 25 februari 1929 dagtecknad proposition Angnr
134 har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag fJrtståZdatlnav
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit för John
riksdagen medgiva, att föreståndaren för John Lennings vävskola i Norr- ^koiiYVorrköping
Gustaf Adolf Wennerström må från och med månaden näst efter köping G. A.
den, varunder han efter erhållet entledigande avgår från föreståndarbefatt- ''Unnerströmningen
vid vävskolan, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,500 kronor, dock utan rätt att å
densamma åtnjuta några tilläggsförmåner av statsmedel samt under villkor,
att Wennerström från samma tidpunkt erhåller en årlig pension från Norrköpings
fabriksförening av 4,500 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat, att Lenningska vävskolan
i Norrköping varit i verksamhet sedan år 1887, att den till en början uppehållits
genom avkastning av egna fonder, bidrag från Norrköpings stad och
fabriksföreningen i Norrköping samt vinst å vid skolan gjorda tillverkningar
ävensom att den sedan år 1920 erhållit statsunderstöd.

Styrelsen för skolan har gjort framställning om bidrag av statsmedel till
pension åt skolans föreståndare och därvid angående dennes verksamhet
m. m. anfört bland annat följande:

Wennerström hade alltifrån vävskolans begynnelse uträttat ett för skolan
synnerligen betydelsefullt arbete. Han hade uppgjort ritningen till skolans
byggnad, blivit skolans förste föreståndare, varit den som gjort den viktigaste
insatsen i skolans organisation och igångsättande. Under 40 år liade
han för skolan utfört ett i högsta grad krävande, intresserat och gagnande

156

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

arbete. Han hade lett skolans tillverkningar, vilka på samma gång dessa
avsett ett undervisningsändamål även gällt sådana varor, som förut icke
tillverkats i landet och således för industrien varit av icke ringa betydelse.
Det viktigaste resultatet av de gångna årens arbete hade dock legat i utbildningen
av de lärjungar, som besökt vävskolan. Deras antal vore sammanlagt
1,268. Av dessa hörde 385 till den för blivande fabrikanter, verkmästare
och dessinatörer avsedda avdelningen, 780 till den för förmän avsedda
avdelningen, och 103 hade hört till en för kvinnlig hemvävning avsedd
avdelning. Wennerströms avlöningsförmåner hade särskilt under den
första tiden av hans anställning vid vävskolan ej kunnat motsvara hans
ansvarsfulla ställning. Hans medellön under de sista tjugu åren hade uppgått
till 9,730 kronor 73 öre.

Av handlingarna framgår vidare, att Wennerström är född den 13 april
1860 och alltså 69 år gammal.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad i ärendet anförts och under erinran, att lärare vid
statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning numera äga möjlighet
att vinna delaktighet i statens pensionsanstalt, har utskottet ansett
sig böra tillstyrka, att staten i den omfattning, som föreslagits, lämnar
bidrag till pensionering av här ifrågavarande befattningshavare. Utskottet
tillstyrker alltså bifall till Kungl. Maj:ts framställning och hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

105:o.

Ang. I två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen inom första

höjd pension kammaren nr 49 av herr Pauli jämte fyra av kammarens övriga ledamöter
verksadjunk- samt inom andra kammaren nr 81 av herrar Norsell och Hallén, har företen
P. idstedt. siagits, »att riksdagen ville medgiva, att den adjunkt P. Idstedt tillkommande
pensionen måtte höjas med ett belopp, motsvarande pensionen för
ytterligare fem tjänsteår och sålunda utgå efter en sammanlagd tjänstetid
av 23 tjänsteår från och med månaden efter den, varunder avgången från
tjänsten ägt rum.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen nr 49 i första kammaren.

Såsom i motionerna erinrats, var frågan om förhöjd pension åt f. d. läroverksadjunkten
Idstedt föremål för behandling av 1928 års riksdag på grund
av då väckta motioner, i vilka gjorts enahanda yrkande som i de nu föreliggande
motionerna.

Till stöd för det år 1928 framställda förslaget anfördes i de då väckta
motionerna bland annat följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

157

»Genom kungl. statskontorets beslut den 31 mars 1927 tillerkändes f. d.
adjunkten vid högre allmänna läroverket i Karlstad, teologie licentiaten och
filosofie kandidaten Per Idstedt rätt att från och med den 1 juli 1927 under
sin återstående livstid åtnjuta avkortad pension till ett belopp av 2,190 kronor.
Härtill kommer viss pensionsförhöjning enligt författning av år 1925,
varigenom årliga pensionsbeloppet uppgår till 2,472 kronor.

Att pensionsbeloppet i detta fall så starkt begränsats, beror på att adjunkt
Idstedt tjänstgjort allenast 18 av de för full pensions åtnjutande stadgade
33 tjänsteåren (egentligen 19 1/2 tjänstår; förkortningen beror på att han
under närmare 2 terminer åtnjutit tjänstledighet för utarbetande av akademisk
avhandling). Emellertid synas omständigheter kunna anföras, som
göra det billigt, att Idstedt av riksdagen får sig en särskild tilläggspension
beviljad.

Med hänsyn till det synnerligen plikttrogna och från olika håll väl vitsordade
arbete, Idstedt under mer än 18 år utfört i de svenska läroverkens
tjänst, måste ovannämnda pensionsbelopp anses alltför knappt tilltaget.
I ett tidigare, i viss mån jämförligt fall har också statskontoret den
27i 1924 yttrat, att »i de sällsynta undantagsfall, där, såsom beträffande
sökanden, tjänsteårens antal endast uppgår till eller understiger hälften av
det för hel pension erforderliga, framträder onekligen alltför stark reduceringen
av den för tjänsten i allmänhet gällande pensionen». Bankoutskottet
ville visserligen icke endast av den anledningen, att reduceringen av pensionsbeloppet
blivit för stark med hänsyn till befattningshavarens tjänsteställning,
vara med om en höjning av pensionen, men förordade dock en
sådan på grund av, att den ifrågavarande sökanden, lektor Jungner, därjämte
bedrivit en vetenskaplig verksamhet, som syntes ha givit praktiska
resultat av stort värde för det svenska lantbruket. Adjunkt Idstedt kan
visserligen icke åberopa en motsvarande vetenskaplig forskningsverksamhet
såsom skäl till att han först sent inträdde på lärarebanan; men det huvudsakliga
skälet härtill — förutom knappa ekonomiska omständigheter, som
tvungo honom att, ofta under längre tid, skaffa sig utkomst genom predikokonditioner
och privatundervisning — var dock även av vetenskaplig art,
nämligen den högt kvalificerade teoretiska utbildning för lärarekallet, som
han genom olika universitetsexamina förskaffade sig. Förutom fem godkända
tentamina för den äldre teologie kandidatexamen, vilken han på grund av
examensväsendets omläggning icke kom att fullfölja, har han avlagt praktisk
och teoretisk teologisk examen, filosofie kandidatexamen (med senare
komplettering i historia) samt teologie licentiatexamen. De rikare kunskaper,
han härigenom till undervisningens fromma tillägnat sig, har han ytterligare
utökat genom talrika utländska studieresor. På grund av sina högre
teoretiska kvalifikationer har Idstedt också i mycket stor utsträckning haft
sin undervisning förlagd till det mera ansvarsfulla och krävande gymnasialstadiet.

Då sålunda den förkortning av tjänstgöringstiden, som föranlett den starka
nedsättningen av pensionsbeloppet för Idstedt, orsakats dels av knappa ekonomiska
omständigheter, dels av en omläggning i examensväsendet, som
måste verkat fördröjande på studierna, dels och framför allt av hans strävan
att genom högre utbildning göra sin undervisning mera givande och värdefull,
så finna vi det billigt, att Idstedt beviljas en sådan höjning av sin
pension, att den bättre än den nuvarande svarar mot hans arbetsprestanda
och förmår bereda honom en sorgfri ålderdom.»

158

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

I motionen lämnade sakuppgifter styrktes genom till bankoutskottet ingivna
handlingar. Av nämnda handlingar framgick vidare, bland annat, att Idstedt
är född den 6 mars 1862.

I sitt den 16 april 1928 avgivna utlåtande nr 30 anförde bankoutskottet
under punkten 88 i förevarande ämne följande:

»Utskottet har ansett sig icke kunna tillstyrka, att Idstedt skulle utöver
honom författningsenligt tillkommande pension beviljas särskild tilläggspension.
Riksdagen har visserligen i åtskilliga fall medgivit sådan tilläggspension
såväl åt lärare som åt andra befattningshavare i statens tjänst. En
dylik förmån har emellertid regelmässigt grundats på en före tillträdet till
statstjänst utförd verksamhet av den art, att den kunnat i någon mån jämställas
med statstjänsten. Att, såsom ett bifall till motionerna skulle innebära,
medgiva tilläggspension grundad på tillgodoräknande i viss utsträckning
av tid, som före tillträdet till statstjänsten använts till egen utbildning
för befattningen, finner utskottet innebära betänkligheter, även om —
såsom här synes vara fallet — utbildningen varit av beskaffenhet att tillföra
befattningshavaren större kunskaper och erfarenhet än som vanligen
kräves för vederbörande befattning. Utskottet har alltså funnit sig böra
avstyrka bifall till motionerna.»

I enlighet med utskottets hemställan blevo motionerna av riksdagen avslagna.

I de nu föreliggande motionerna hava motionärerna, efter redogörelse för
frågans behandling vid 1928 års riksdag, framhållit att efter denna behandling
tillkommit vissa omständigheter, som föranlett motionärerna att ännu
en gång bringa frågan under riksdagens prövning. Härom har anförts hland
annat följande:

»Den 13 september 1928 utkom en nådig kungörelse angående ändrad
lydelse av § 21 i reglementet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt.
Enligt nämnda paragraf i dess nya form skall vid beräkning av
tjänstår avdrag icke göras, där ledigheten i vederbörlig ordning beviljats
befattningshavaren för studier eller resa för egen utbildning. Denna bestämmelse
äger laga kraft från den 1 november 1928, men torde böra tagas
i betraktande vid ställningstagande till adjunkt Idstedts pensionsfråga. Om
i enlighet med vår uppfattning billigheten skulle anses kräva, att adjunkten
Idstedt finge tillgodoräkna sig den tid, under vilken han åtnjutit tjänstledighet
för utarbetande av akademisk avhandling, skulle han därmed hava
vunnit ytterligare i det närmaste ett tjänstår.

Under sådana förhållanden kan möjligen hänsyn tagas även till Idstedts
mångåriga, väl vitsordade predikoverksamhet. Denna omnämndes även i
fjolårets motion. Nu föreligga emellertid närmare preciserade intyg, varav
framgår, att Idstedt före tillträdet till lärartjänsten under åren 1886—1896
varit verksam som predikobiträde inom olika församlingar av svenska statskyrkan.
Då utskottet i sitt ovan anförda yttrande anfört, att förmånen av
tilläggspension »regelmässigt grundats på en före tillträdet till statstjänst
utförd verksamhet av den art, att den kunnat i någon mån jämställas med
statstjänsten», så tillåta vi oss hemställa, om icke Idstedt genom sin nämnda
predikoverksamhet kan anses hava uppfyllt detta villkor.»

över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört skolöverstyrelsen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

159

Skolöverstyrelsens yttrande innehåller huvudsakligen följande:

Den i motionerna omförmälda förändrade lydelse, som § 21 i reglementet
för statens pensionsanstalt erhållit genom kungörelsen den 13 september
1928, skulle enligt motionärerna innebära, att vid beräkning av tjänstår
avdrag icke göres, där ledigheten i vederbörlig ordning beviljats befattningshavaren
för studier eller resa för egen utbildning, överstyrelsen tillåter sig
emellertid erinra därom, att detta stadgande ingick i sagda paragraf redan
före de förändringar i paragrafen, som ägde rum genom nyssnämnda kungörelse
den 13 september 1928, och att dessa förändringar avsågo helt andra
sidor av de i paragrafen givna stadganden. I detta avseende har alltså
ingenting nytt inträffat efter 1928 års riksdag.

Motionärerna anföra vidare, att den av Idstedt före tillträdet till lärartjänsten
utövade predikoverksamhet, som omnämnts redan i 1928 års motioner,
numera blivit ytterligare styrkt genom närmare preciserade intyg,
av vilka framgår, att Idstedt under åren 1886—1896 varit verksam som
predikobiträde inom olika församlingar av svenska statskyrkan. Dessa intyg
giva emellertid, såvitt överstyrelsen kan finna, ingen anledning antaga,
att Idstedts ifrågavarande verksamhet varit av annan karaktär än sådan
predikoverksamhet, som i stor utsträckning utövas av teologie studerande
på uppdrag av prästmän, vilka behöva biträde i sitt arbete, en verksamhet,
som väsentligen beror på enskild överenskommelse mellan prästen och
studeranden. Under sådana omständigheter synes det överstyrelsen icke
möjligt att — för att ansluta sig till ett av motionärerna anfört uttryck
av 1928 års bankoutskott — jämställa Idstedts ifrågavarande verksamhet
med statstjänst i sådan mån, att densamma skulle kunna motivera någon
tilläggspension.

överstyrelsen kan alltså icke finna, att frågan för närvarande befinner sig
i annat läge än vid 1928 års riksdag, och måste anse det betänkligt att vid
sidan av gällande författningar till grund för pension lägga vare sig arbete
på akademisk avhandling, vilket icke resulterat i någon avhandling, eller
en verksamhet, som efter allt att döma väsentligen berott på enskilt avtal.

Annorlunda ställer sig saken, ifall man skulle anse, att den Idstedt tilldelade
författningsenliga pensionen är i och för sig för liten i förhållande
till arten och längden av Idstedts tjänstgöring, och på den grund ville
bereda honom ökad pension. Mot en sådan uppfattning och åtgärd skulle
överstyrelsen icke hava något att i och för sig erinra. Men överstyrelsen
vill bestämt framhålla, att i så fall motsvarande åtgärd bör vidtagas i fråga
om alla läroverkslärare, som hava fått eller komma att få pension avkortad
i samma proportion som Idstedt eller ämm mer; ty överstyrelsen kan icke
finna någon anledning, varför Idstedt skulle behandlas mera välvilligt än
kolleger, som befinna sig i en lika eller mer ogynnsam ställning.

Statskontoret har för sin del instämt i vad skolöverstyrelsen sålunda
yttrat.

Med hänvisning till innehållet i de inhämtade yttrandena och under
åberopande jämväl av vad utskottet år 1928 anfört i frågan får utskottet
avstyrka bifall till de väckta motionerna och alltså hemställa,

att förevarande motioner 1:49 och II: 81 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet.

160

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

pension åt
f. d. skolföreståndarinnan

Anna Sandström.

106:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 98 av herr Bergman jämte fem av kammarens övriga ledamöter och den
andra inom andra kammaren under nr 266 av herr Mosesson jämte tre av
kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen ville medgiva,
att till f. d. föreståndarinnan för Anna Sandströms skola och Anna Sandströms
högre lärarinneseminarium i Stockholm Anna Sandström må från
och med den 1 juli 1929 utgå pension av statsmedel till så stort helopp, att
densamma tillika med den tilläggspension, som hon må uppbära från lärarinnornas
pensionsanstalt, och den del av den henne från svenska lärarinnornas
pensionsförening tillkommande pensionen, som grundas på statsbidrag och
för dettas erhållande erlagda minimiavgifter, uppgår till ett belopp av 4,600
kronor för år; samt att å sammanlagda beloppet av nämnda pensioner må
utgå pensionsförhöjning enligt bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 18
juni 1925 nr 280».

Beträffande motiveringen i förslaget får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen nr 98 i första kammaren
med därvid fogade bilagor.

Av nyssnämnda bilagor framgår, att åtskilliga representanter för skilda
områden av undervisningsväsendet i en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ingiven skrift gjort framställning om beredande av
pension åt Anna Sandström såsom erkännande för av henne dels i egenskap
av grundarinna av och föreståndarinna för Anna Sandströms högre lärarinneseminarium
och dels såsom skriftställarinna på skolväsendets område utövad
banbrytande pedagogisk verksamhet.

I avgivet utlåtande över nämnda framställning har skolöverstyrelsen uttalat,
att även överstyrelsen funne det framstående arbete, som Anna Sandström
nedlagt på det pedagogiska området, vara av synnerligen stor betydelse
för en god och sund utveckling av de pedagogiska förhållandena i
vårt land och att överstyrelsen på grund härav ansåge henne väl förtjänt
av erkännande från statens sida.

Skolöverstyrelsens i utlåtandet framställda förslag om pension åt Anna
Sandström är av enahanda innehåll som det yrkande, vilket framlagts i de
föreliggande motionerna.

Statskontoret, som jämväl yttrat sig i ärendet, har därvid till en början
anfört, att statskontoret givetvis icke kunde uttala något eget omdöme,
huruvida det kunde anses vara på sin plats att i detta fall bereda personligt
understöd på grund av den förtjänstfulla verksamhet, som Anna Sandström
såsom skolföreståndarinna, lärarinna och författarinna på det pedagogiska
området under lång tid utövat. Av innehållet i den gjorda framställningen
ävensom av vad skolöverstyrelsen anfört syntes framgå, att här

Jiankoutskottets utlåtande Nr 24.

161

förelåge ett ganska enastående fall och att alltså bifall till framställningen
knappast skulle innebära någon fara för vittgående eller betänkliga konsekvenser.
Statskontoret funne sig därför icke hava anledning att motsätta
sig, att åtgärd vidtoges i det syfte, som med framställningen avsåges.

I fråga om storleken av eventuell pension till Anna Sandström har statskontoret
på närmare angivna skäl förordat ett belopp av 4,068 kronor årligen.

Enligt vad utskottet inhämtat, är ifrågavarande framställning beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Det föreliggande förslaget är av den art, att det undandrager sig bedömande
efter de grunder, vilka vanligen pläga tillämpas vid beviljande
av pension eller därmed jämförligt understöd. Anna Sandström har nämligen
icke innehaft anställning i statens tjänst, utan förslaget om pension
åt henne grundar sig på en önskan att i sådan form giva uttryck av erkännande
för av henne utövad framstående verksamhet på undervisningsväsendets
område. Frågan, huruvida denna verksamhet är av beskaffenhet
att motivera ett dylikt erkännande från statens sida, synes utskottet emellertid
böra i första hand bedömas av Kungl. Maj:t. På grund härav har
utskottet ansett sig icke böra tillstyrka, att riksdagen skulle, innan Kungl.
Maj:t tagit ställning till frågan, ingå på prövning av densamma. Vid
sådant förhållande finner sig utskottet böra avstyrka bifall till de väckta
motionerna.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner I: 98 och II: 266 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

107:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 79 har herr Bäcklund hemställt,
»att riksdagen måtte medgiva, att f. d. eldaren och gymnastik vaktmästaren
Alexander Nilsson, Skara, må från och med den 1 januari 1929
under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension av 900 kronor».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Av motionen jämte tillgängliga handlingar i övrigt framgår, att Nilsson,
som är född den 23 januari 1862 och alltså nu 67 år gammal, varit anställd
vid högre allmänna läroverket i Skara såsom eldare från och med den 1
oktober 1908 till och med den 15 oktober 1927 och såsom gymnastikvaktmästare
från och med höstterminen 1914 till och med den 15 oktober 1927.
Nilsson är numera enligt läkarintyg på grund av sjukdom oförmögen att
genom arbete bidraga till sitt uppehälle. Enligt vad som intygats av ordföranden
i vederbörande fattigvårdsstyrelse är han medellös.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. S samt. 16 käft. (Xr 2''/J i 1

Utskottet.

Ang.

pension åt
förre eldaren
och gymnastikvaktmästaren

A. X ils son.

162

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

pension åt
förra småskollärarinnan
Hildegard
Charlotta
Lindberg.

Beträffande Nilssons avlöningsförmåner under anställningstiden framgår,
att han från och med den 1 januari 1920 till sin avgång åtnjutit en årlig
lön av 1,200 kronor med därå belöpande dyrtidstillägg ävensom ett bidrag
av 150 kronor för år till bränsle och belysning.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i åtskilliga fall beviljat pensioner
åt personer, vilka haft anställning såsom vaktmästare vid allmänna
läroverk. Då Nilsson i sådan anställning räknar en tjänstetid av omkring
19 år och han vid avgången uppnått 65 år, vilken levnadsålder ansetts utgöra
skälig pensionsålder för ifrågavarande anställningshavare, har utskottet
funnit sig böra tillstyrka, att Nilsson tillerkännes en årlig pension under
sin återstående livstid. I fråga om storleken av denna förmån har utskottet
med hänsyn till tidigare meddelade beslut i liknande fall icke funnit något
att erinra mot det av motionären föreslagna beloppet. Pensionen torde böra
beviljas från allmänna indragningsstaten och utgå från och med ingången
av år 1929.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion II: 79
må medgiva, att f. d. eldaren och gymnastikvaktmästaren
vid högre allmänna läroverket i Skara Alexander Nilsson
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 900 kronor.

108:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 256 har herr Bäcklund
hemställt, »att riksdagen må medgiva, att förra lärarinnan vid Astranna
småskola i Flo skoldistrikt Hildegard Charlotta Lindberg må från och med
den 1 januari 1929 under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
till samma belopp, som skulle tillkommit henne i årlig pension, om hon på
grund av sjukdom förklarats vara pensionsberättigad vid avgången från
skolan».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Hildegard Charlotta Lindberg,
född Peterson, är född den 3 oktober 1883, att hon under åren 1905—1913
samt 1916—1921 varit anställd såsom biträdande, vikarierande eller ordinarie
lärarinna vid småskola eller mindre folkskola, därav från och med år 1917
såsom ordinarie lärarinna vid Astranna småskola i Flo skoldistrikt av
Skaraborgs län, att hon avgick från sistnämnda tjänst den 30 juni 1921
ävensom att hon den 10 juli samma år ingick äktenskap med f. d. lägenhetsägaren
Karl Johan Lindberg.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

163

Hos statens pensionsanstalt anhöll skolrådet i Flo skoldistrikt i juni 1926,
att pension från anstalten måtte beviljas Hildegard Charlotta Lindberg.
Till stöd för denna hemställan anförde skolrådet, att hon enligt intyg av
läkare redan vid tiden för sin avgång ur tjänsten varit sjuk, att hon sedan
dess oavbrutet varit av sjukdom förhindrad att upprätthålla lärartjänst
samt att hon enligt läkares utlåtande jämväl för framtiden vore oförmögen
att sköta dylik tjänst.

Genom beslut den 5 februari 1926 yttrade pensionsanstalten, att som det
med hänsyn till vad i ärendet inkomna handlingar inneliölle icke styrkts,
att Lindberg ådragit sig sin sjukdom under utövningen av tjänsten och
ej heller eljest förelåge någon omständighet, som kunde berättiga henne
till att erhålla genast börjande tjänstepension, anstalten funnit sig förhindrad
tilldela Lindberg någon genast börjande tjänstepension.

Hos Kungl. Maj:t anförde skolrådet besvär över pensionsanstaltens ifrågavarande
beslut under anhållan tillika, att därest ändring icke skulle göras
i anstaltens beslut, Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen hemställa
om beviljande av genast börjande tjänstepension åt Lindberg.

Vid besvären var fogad, bland annat, en av makarna Lindberg under
edlig förpliktelse avgiven redogörelse beträffande bostads- och tjänstgöringsförhållandena
vid Astranna småskola under den tid fru Lindberg där tjänstgjort
såsom lärarinna.

I redogörelsen anfördes bland annat, att skolan och bostaden varit i
sämsta möjliga skick, dragiga och kalla, att vatten och ved vid vissa tider
saknats, att skolan varit ensamt belägen utan någon granne till hjälp vid
förefallande behov samt att tjänstgörande lärarinnan därför haft att själv
anskaffa vad som erfordrades till skolan och för hennes uppehälle därstädes.
På grund av dessa och övriga i redogörelsen angivna omständigheter ansåge
makarna, att Hildegard Charlotta Lindberg i och under tjänstgöringen
ådragit sig den sjukdom, ledgångsreumatism, av vilken hon lede.

I utlåtande över besvären den 5 mars 1926 åberopade statens pensionsanstalt
sitt överklagade beslut samt hemställde, att Kungl. Maj:t icke måtte
finna skäl att däri göra ändring.

I målet avgavs vidare den 21 september 1927 infordrat utlåtande av
medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen framhöll därvid till en början, att
ordföranden i skolrådet vitsordat, att fru Lindberg enligt senare för honom
företett intyg av provinsialläkaren O. Bengtsson i Vara vid avgången från
befattningen varit behäftad med ledgångsreumatism med ty åtföljande oförmåga
till arbete. Enligt läkarintyg den 27 november 1923, den 8 januari
1924 och den 23 januari 1926 syntes fru Lindberg fortfarande hava lidit
av samma sjukdom. Det senast utfärdade intyget visade, att hon lede av
så framskriden deformerande ledgångsreumatism, att hon på grund av deformationer
m. m. vore fullständigt oförmögen att upprätthålla tjänst såsom
lärarinna samt att det vore uteslutet, att sådan förbättring komme att inträda,
att hon kunde återtaga dylik tjänst.

164

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

För egen del yttrade medicinalstyrelsen följande.

Medicinalstyrelsen får till en början meddela, att den medicinska erfarenheten
fastställt, att den kroniska ledgångsreumatismens uppträdande i hög
grad gynnas av sådana ohygieniska förhållanden som de, vilka av makarna
Lindberg uppgivits hava varit gällande under fru Lindbergs utövning av
lärarinnekallet i nämnda skoldistrikt. Av handlingarna i övrigt framgår
emellertid icke något som faktiskt bestyrker makarna Lindbergs berörda
uppgifter.

Vid sådant förhållande kan styrelsen icke avgiva annat utlåtande i målet
än att handlingarna ej giva stöd åt antagandet, att fru Lindberg under
utövningen av sin tjänst som lärarinna i Flo skoldistrikt ådragit sig den
sjukdom, kronisk ledgångsreumatism, på grund av vilken hon den 30 juni
1921 skulle hava avgått från sin tjänst.

Sedan målet för utlåtande remitterats till statskontoret, införskaffade
nämnda ämbetsverk yttrande från vederbörande folkskolinspektör. Denne
anförde följande:

»Jag vill först lämna den upplysningen, att jag tillträdde min innehavande
befattning den 1 januari 1920 och att lärarinnan Lindberg tjänstgjorde blott
tre terminer efter nämnda tidpunkt, under vilken tid jag endast en gång
besökte hennes skola.

På grund av anmärkta omständigheter är det mig icke möjligt att utan
vidare vitsorda riktigheten av samtliga de av makarna Lindberg lämnade
uppgifterna rörande bostads- och tjänstgöringsförhållandena vid Astranna
småskola. Detta innebär dock icke, att jag bestrider riktigheten av ifrågavarande
uppgifter, utan endast att jag icke har närmare kännedom om vissa
av de förhållanden, som sägas varit rådande.

Jag kan dock vitsorda, att bostaden i fråga under Lindbergs tjänstgöring
vid skolan i flera avseenden var mycket bristfällig, och det gjorda påståendet
att bostaden var kall och dragig är därför med största sannolikhet
riktigt.

Vid förutnämnda inspektionsbesök, i september 1920, lämnade Lindberg
det meddelandet, att hon avsagt sig uppdraget att sköta städning och eldning
i skolan men att det oaktat annan person icke utsetts att ombesörja
dessa sysslor. Jag gjorde därför omedelbart framställning till skolrådet
rörande denna angelägenhet. Någon ytterligare anmälan till undertecknad
gjordes ej av Lindberg, och jag kan icke uttala mig om huruvida skolrådet
’ålagt’ henne att i fortsättningen verkställa städning och eldning.»

Efter det från statskontorets sida vidare anhållits om ingivande av den
handling, som legat till grund för meddelande av avsked åt fru Lindberg,
upplyste skolrådets ordförande i avgivet yttrande, att skriftlig ansökan om
avsked från tjänsten icke kunnat återfinnas men att han kunde intyga, att
hon begärt sitt entledigande av skäl, att hon ärnade ingå äktenskap.

Beträffande makarna Lindbergs ekonomiska ställning m. m. införskaffades
av statskontoret närmare uppgifter, av vilka framgick följande:

Makarna Lindberg, som vore bosatta i Edsbjörke i Sunne socken av Värmlands
län, hade för det dåvarande för sitt uppehälle icke annan inkomst än
den mannen erhölle genom tillfälligt uppdrag såsom poststationsföreståndare
och vilken utgjorde 62 kronor 50 öre per månad. Mannen Lindberg vore
i vederbörande längder antecknad såsom ägare till en handelsfastighet, taxe -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

165

ringsvärderad till 8,000 kronor. Då endast obetydlig handelsrörelse i fastigheten
bedreves av annan person och densamma dessutom användes till bostad
för makarna Lindberg, kunde någon inkomst av fastigheten icke påräknas.
Då densamma vore intecknad för 10,000 kronor eller till sitt fulla värde,
kunde den heller icke betraktas såsom eu tillgång, och de medel, vilka Lindberg
erhölle för sitt uppdrag såsom poststationsföreståndare, ginge i huvudsak
åt till ränta å skulden för fastigheten.

I målet avgav statskontoret den 25 november 1927 utlåtande av följande
lydelse:

I § 18 av reglementet för statens pensionsanstalt stadgas, bland annat,
att befattningshavare är skyldig att avgå, om han till följd av skada eller
sjukdom, vilken han ådragit sig under utövningen av sin tjänst, finnes vara
för framtiden oförmögen att behörigen sköta densamma. Jämlikt föreskrift
i § 19 inträder rätt till genast börjande tjänstepension vid avgång
från befattningen för befattningshavare, som entledigas enligt nämnda stadgande
i § 18. Eätt till pension inträder sålunda först sedan det blivit
konstaterat, att skyldighet att avgå från befattningen föreligger. Lärarinnan
Lindberg, vilken enligt vad statskontoret inhämtat var ordinarie småskollärarinna,
har emellertid den 30 juni 1921 på därom gjord ansökning blivit
entledigad, och det synes vid denna tidpunkt ej ens hava varit ifrågasatt,
att skyldighet skulle förelegat för henne att avgå från tjänsten. Därest
sådan skyldighet förelegat, hade enligt § 11 hennes pensionsrätt på framställning
av skolrådet i Flo skoldistrikt bort prövas av statens pensionsanstalt,
innan avsked meddelades henne. Skolrådet synes dock ej hava ansett
sig hava anledning att då göra framställning om pension åt Lindberg.
Såsom framgår av yttrandet från ordföranden i skolrådet, har Lindberg
anhållit om entledigande på den grund, att hon ämnade ingå äktenskap.

På nu anförda skäl och då för övrigt klaganden ej styrkt, att lärarinnan
Lindberg ådragit sig den sjukdom, varav hon lider, under utövningen av
sin tjänst, lärer överklagade beslutet få anses författningsenligt grundat;
och statskontoret hemställer förty, att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl göra
ändring i samma beslut.

Till den av klaganden gjorda ansökningen, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition till riksdagen hemställa om beviljande av pension åt Lindberg,
anser sig statskontoret icke kunna tillstyrka bifall. I sammanhang härmed
vill statskontoret erinra, att lärarinnan Lindberg jämlikt föreskrift i § 31 i
reglementet för pensionsanstalten äger rätt till s. k. uppskjuten pension att
utgå från och med den tidpunkt, då hon av pensionsstyrelsen kan komma
att förklaras varaktigt oförmögen till arbete.

Enligt utslag den 24 februari 1928 fann Kungl. Maj:t besvären icke föranleda
ändring i pensionsanstaltens överklagade beslut. Vidkommande ansökningen
fann Kungl. Maj:t densamma ej föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

I den föreliggande motionen har framhållits bland annat, att det utav
folkskolinspektören avgivna yttrandet, vilket enligt motionärens mening bestyrkte
Lindbergs egen utsago om skollokalernas dåliga beskaffenhet, icke
varit remitterat till medicinalstyrelsen. Det vore icke uteslutet, att medicinalstyrelsens
utlåtande eljest kunnat röna viss inverkan av folkskolinspektörens
bestyrkande, att bostaden i flera avseenden varit bristfällig.

166

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

över ifrågavarande motion har statskontoret på utskottets begäran anbefallts
att, efter börande av medicinalstyrelsen och styrelsen för statens pensionsanstalt,
avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande.

Medicinalstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Sedan styrelsen den 21 september 1927 avgivit underdånigt utlåtande angående
det ifrågavarande sjukdomsfallet, har vederbörande folkskolinspektör
i skrivelse den 19 november samma år lämnat de i motionen omförmälda
uppgifterna angående Astranna småskola. Någon ingående kännedom om
de bostadsförhållanden, som lärarinnan Lindberg anser vara orsak till sin
sjukdom, äger skolinspektören av i skrivelsen angivna skäl icke. Han »kan
dock vitsorda, att bostaden ifråga under Lindbergs tjänstgöring i flera avseenden
varit mycket bristfällig». Medicinalstyrelsen har redan i sitt ovannämnda
utlåtande den 21 september 1927 framhållit, att den kroniska ledgångsreumatismens
uppkomst gynnas av sådana hygieniska förhållanden,
som synas liava varit för handen i fru Lindbergs bostad i Astranna småskola.
Med hänsyn till vår i flera avseenden bristande kännedom om orsakerna
till de sjukdomar, som sammanfattas under benämningen kronisk
ledgångsreumatism, kan emellertid, såvitt av handlingarna framgår, i förevarande
fall fortfarande icke anses styrkt, att den ifrågavarande sjukdomen
ådragits under tjänstgöring i Flo skoldistrikt, ehuru väl skäl föreligga för
antagandet att de dåliga hygieniska förhållandena bidragit till sjukdomens
uppkomst och ogynnsamt påverkat dess utveckling.

Styrelsen för statens pensionsanstalt har yttrat sig på följande sätt:

Det enda stadgande i pensionsanstaltens reglemente (nr 878/1919), som
skulle kunnat läggas till grund för beviljande åt ifrågavarande lärarinna
av pension, sedan hon den 30 juni 1921 vid fyllda 37 års ålder och efter
12 tjänstår avgått från tjänsten, är § 18:1: b). För dess tillämplighet skulle
erfordrats, att hon avgått på grund av sjukdom, som ådragits i tjänstutövning
och som gjort henne för framtiden oförmögen att behörigen sköta
sin tjänst. Att sjukdomen ådragits i utövningen av tjänsten kunde i förevarande
fall enligt pensionsanstaltens uppfattning icke anses styrkt. Hade
stadgandet kunnat tillämpas, skulle lärarinnan erhållit hel pension 1,237: 50
kronor, räknat från och med den 1 juli 1921.

För egen del har statskontoret — under hänvisning till vad statskontoret
i förut återgivna utlåtande den 25 november 1927 i anledning av de utav
skolrådet i Flo skoldistrikt anförda besvären i fråga om Lindbergs pensionsrätt
anfört — uttalat den uppfattningen, att motionen icke syntes böra till
någon åtgärd föranleda.

Av utredningen framgår, att Hildegard Charlotta Lindberg på egen begäran
avgått från sin lärarinnetjänst för att ingå äktenskap samt att det
icke styrkts, att hon i tjänsten ådragit sig den sjukdom, varav hon lider.
Under sådana förhållanden har utskottet, med allt hehjärtande av de
ömmande omständigheter, som i detta fall onekligen föreligga, ansett det
icke höra ifrågakomma, att pension av statsmedel skulle beviljas henne.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion II: 256 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

167

VIII. Ang. jordbruksdepartementet.

109:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
201 har Kungl. Ma,j:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, i punkten 1
föreslagit riksdagen medgiva, att i ngenjörsbiträdet hos lantbruksstyrelsen
Carl Arvid Myhrman må från och med månaden näst efter den, varunder
hans anställning hos styrelsen upphör, under sin återstående livstid från
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 444 kronor.

Ang.

pension åt
ingenjör sbiträdet
C. A.
Myhrman.

Lantbruksstyrelsen, som gjort framställning om pension åt Myhrman, har
därvid anfört huvudsakligen följande.

Myhrman, som vore född den 2 augusti 1861 och som före sin anställning
hos lantbruksstyrelsen varit självständig jordbrukare, hade varit anställd
hos styrelsen sedan den 10 oktober 1916. Under de första åren inkallades
Myhrman till tjänstgöring endast i mån av behov, och anställningen hade
till följd härav icke varit oavbrutet sammanhängande. Sedan den 1 januari
1920 hade dock Myhrman oavbrutet tjänstgjort, och hans sammanlagda
effektiva anställningstid uppginge till något över 10 l/2 år. Då Myhrman
den 2 augusti 1928 fyllde 67 år och således uppnått den ålder, då ordinarie
befattningshavare vore skyldig avgå, torde man böra räkna med, att hans
anställning inom styrelsen efter någon tid upphörde.

De arbetsuppgifter å agrikulturtekniska byrån, Myhrman hade att utföra,
vore dels kontrollering av beräknad kubikmassa, siffergranskning m. m.
beträffande till styrelsen med ansökning om statsunderstöd inkomna förslag
till torrläggningsföretag; dels utarbetande av vissa tabeller till styrelsens årliga
berättelse angående åtgärder för jords torrläggning; dels granskning av
lantbruksingenjörernas årsberättelser, dagböcker och resplaner; dels införande
i liggare av å byrån uträknade tilläggsbidrag och sammanräkning av vid
varje föredragning av styrelsen fastställda belopp; dels förande av för
olika ändamål avsedda statistiska längder o. dyl.; dels ock i övrigt å byrån
förkommande siffergranskning. Detta arbete, som krävde stor noggrannhet
och uppmärksamhet, hade Myhrman städse utfört på ett synnerligen gott,
av stor pålitlighet präglat sätt. Lantbruksstyrelsen hölle under sådana förhållanden
före, att Myhrman vore värd det erkännande, som beviljandet av
en årlig pension skulle innebära.

Myhrman hade, alltsedan gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare trätt i kraft, hänförts till tionde lönegraden, löneklass
åtta, av löneplanen för dylika befattningshavare och således åtnjutit en
årlig avlöning av 2,988 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg, som
vid tiden för skrivelsens ingivande utginge med 528 kronor för år räknat.
Myhrmans sammanlagda avlöningsförmåner utgjorde alltså 3,516 kronor,
motsvarande en månatlig avlöning av 293 kronor.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra föreslå, att pensionen bestämdes till
780 kronor eller samma belopp, som enligt kungörelsen den 15 januari 1926
(nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga

168

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

''pension åt
extra lantmätaren
F.
IIj. Nilsson
Fr ode.

civila löntagare vid armén och marinen skulle utgå till de i § 3 av nämnda
kungörelse angivna under grupp II hänförda löntagare vid armén och
marinen. Visserligen uppginge Myhrmans tjänstetid icke till där föreskrivna
15 år, men måste ju å andra sidan hans anställning anses stå något högre
än nyssnämnda löntagares, vilka förhållanden syntes i viss mån kunna kompensera
varandra.

I avgivet utlåtande har statskontoret anfört att, då såsom framginge av
lantbruksstyrelsens skrivelse Myhrman redan uppnått 55 års ålder, när han
började tagas i anspråk för arbete hos styrelsen, samt hans sammanlagda
tjänstgöringstid uppginge till allenast något över tio år, det förefölle statskontoret,
som om tillräckliga skäl icke skulle föreligga att i detta fall bereda
pension av statsmedel. Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle finna skäl
framlägga frågan till riksdagens prövning, ville statskontoret framhålla, att
pensionsbeloppet syntes böra avpassas enligt vanliga regler och alltså be x

| x 2,340

Departementschefen, som i likhet med lantbruksstyrelsen funnit omständigheterna
tala för någon pension av statsmedel åt Myhrman, har förordat
det av statskontoret eventuellt ifrågasatta pensionsbeloppet av 444 kronor.

I övrigt får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet i ärendet.

stämmas till „ -

10

"35

444 kronor.

Då Myhrman vid sin första anställning i statens tjänst överskridit 55
års ålder och hans tjänstgöringstid inskränker sig till endast omkring 101/3
år, har utskottet lika litet som statskontoret kunnat finna tillräckliga skäl
föreligga att i detta fall tillstyrka pension av statsmedel. Utskottet nödgas
alltså ställa sig avvisande mot Kungl. Maj:ts förslag och får hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke må
av riksdagen bifallas.

110:o.

I punkten 2 av förevarande proposition nr 201 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att extra lantmätaren Fritz Hjalmar Nilsson
Fr ode må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,800 kronor.

Lantmäteristyrelsen, som gjort framställning om pension åt Frode, har
anfört bland annat följande.

Frode, som vore född den 8 juni 1867, antogs till lantmäterielev den 1
augusti 1902 och konstituerades den 27 maj 1905 till lantmäteriauskultant
(extra lantmätare).

Alltsedan den 3 juni 1905, då Frode första gången förordnades såsom medhjälpare
i tjänsten hos lantmätare, hade han oavbrutet varit sysselsatt med
utövande av lantmäteriverksamhet, och han vore för närvarande förordnad
såsom tjänstemedhjälpare hos distriktslantmätaren i Göteborgs södra distrikt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

169

Sedan den 27 april 1928 hade Frode emellertid varit tjänstledig på grund
av sjukdom, och han vore enligt företett läkarintyg oförmögen till arbete för
all framtid.

Frode kunde således räkna sig till godo en tjänstetid av nära 23 år.

Frode hade genom sin iråkade sjukdom hunnit tjänstgöra relativt kort
tid inom lantmäteriet, men hela hans verksamhet hade varit väl vitsordad.
Att han icke sökt ordinarie distriktslantmätartjänst torde närmast vara att
söka däri, att han, till följd av den höga ålder, han redan vid avläggandet
av lantmäteriexamen innehade, icke ansetts hava stora utsikter att vinna
dylik befordran.

Frodes tjänsteställning kunde närmast jämföras med extra lantmätares
tjänsteställning, när han vore förordnad såsom assisstent å lantmäterikontor
eller amanuens hos lantmäteristyrelsen. Såsom assistent skulle Frode uppburit
en lön av 4,200 kronor för år och som amanuens något högre belopp
för år utom dyrtidstillägg. Till grund för bestämmande av Frodes pension
ansåge sig lantmäteristyrelsen därför böra fixera 4,200 kronor. Med utgång
härifrån borde Frode, därest han varit ordinarie befattningshavare, med
tillämpning av grunderna för 1907 års civila pensionslag, varit berättigad
till en pension utgörande två tredjedelar av 4,200 kronor eller 2,800 kronor.
Då emellertid bestämmelserna i 7 § andra stycket i pensionslagen rörande i
6 § c) i samma lag omnämnda fall här närmast torde böra tillämpas, hade
den pension, Frode sålunda skulle erhållit, kommit att utgöras av 75 procent
av 2,800 kronor eller 2,100 kronor. För Frode, som icke erlagt några
pensionsavgifter, skulle enligt sedvanlig tillämpning beräknas en ytterligare
nedsättning av pensionen. Med hänsyn till den föreslagna pensionens jämförelsevis
ringa belopp och i betraktande därav, att å Frodes arvode dyrtidstillägget
utgått efter för icke reglerade verk gällande grunder, medan
å den ifrågasatta pensionen dyrtidstillägg torde komma att utgå såsom å
nyreglerad pension, hölle styrelsen dock före, att denna avkortning av pensionen
icke borde beräknas till högre belopp än förslagsvis 300 kronor.

Med avseende å vidare utredning åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet, som ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, får hemställa,

att Kungl. Majrts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

lll:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
205 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksiirenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att lantbruksslcolföreståndaren Per Rösiö må från och med
månaden näst efter den, varunder han frånträder föreståndarskapet för lantbruksskolan
å Hagaberg i Jönköpings län, dock tidigast från och med den
1 juli 1929, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 5,000 kronor.

Ang.

pension åt
lantbruksskolfbreståndaren

P. Eösiö.

170

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Efter det lantbruksstyrelsen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om
pension åt Rösiö samt statskontoret i ärendet avgivit utlåtande, har departementschefen
vid frågans anmälan inför Kungl. Maj:t för egen del anfört
följande:

»Under flera decennier har Rösiö utövat en för det svenska jordbruket synnerligen
förtjänstfull och betydelsefull undervisnings- och propagandaverksamhet.
Enligt utredning, som kommit jordbruksdepartementet tillhanda,
började Rösiö sin verksamhet år 1886 med praktiska jordbruksdemonstrationer.
Lantbruksskoleverksamheten grundades år 1888. Ordinarie kurser hava hållits
årligen, dock att arbetet varit inställt under några månader 1893. Sammanlagda
antalet elever har uppgått till nära 3,000. Tillika hava hållits specialkurser,
nämligen dels så kallade kurser med förevisningar och redogörelser
rörande jordbruk, kreatursskötsel och trädgårdsskötsel, m. m. dels teoretiska
och praktiska sommarkurser för yngre deltagare, dels kurser för småbrukare
och dels trädgårdskurser. Vidare har Rösiö bedrivit en livlig föredragsverksamhet
landet runt — vissa föredragsserier hava under årens lopp varit
besökta av 10,000-tals personer — ävensom rådgivande verksamhet och ett
omfattande skriftställen i lantbruks- in. fl. ämnen. Icke minst har det
mindre jordbruket och dess många idkare njutit fördel av hans av entusiasm
präglade arbete. I sin verksamhet kan Rösiö nämnas såsom en föregångsman.

Det synes mig vara en akt av billighet och rättvisa, att Rösiös verksamhet,
som varit förenad med personliga ekonomiska uppoffringar, vinner
det erkännande, som ligger i att pension av statsmedel beredes honom.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden är icke möjligt att enligt vanliga
grunder verkställa beräkning av det pensionsbelopp, som kan befinnas
skäligt. Lantbruksstyrelsens förslag om dettas utmätande i anslutning till
den pension, som utgår till föreståndare vid statsunderstödda lantbruks- och
lantmannaskolor, synes mig emellertid lämpligt, och lärer intet vara att erinra
mot pensionsbeloppets bestämmande till 5,000 kronor för år.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Även utskottet finner den långvariga och framgångsrika verksamhet, som
Rösiö bedrivit särskilt för väckande och stegrande av intresset för det svenska
jordbruket, kunna motivera ett erkännande från statens sida i form av
pension åt honom. Vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit har utskottet
ansett sig böra tillstyrka allenast med den ändring att pensionsbeloppet,
för att bliva i fullt krontal delbart med tolv, jämkas till 5,004 kronor.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, må medgiva, att lantbruksskolföreståndaren
Per Rösiö må från och med månaden näst
efter den, varunder han frånträder föreståndarskapet för
lantbruksskolan å Hagaberg i Jönköpings län, dock
tidigast från och med den 1 juli 1929, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 5,004 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

171

112:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
228 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att f. d. amanuensen hos lantmäteristyrelsen, f. d. majoren
Emil Laurentius Löwenberg må, utöver honom på grund av hans förutvarande
militära anställning tillkommande pensionsförmåner, från och med
den 1 januari 1929 åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,116 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.

Löwenberg är född den 11 juni 1857 och uppnår alltså nästkommande
födelsedag 72 år. Han erhöll den 26 juni 1908 avsked från beställning såsom
kapten av 1. klassen vid Gotlands infanteriregemente samt utnämndes
till major i armén den 24 juli 1917. Löwenberg avgick ur armén den 11
juni 1922. Från arméns pensionskassa äger Löwenberg uppbära pension till
ett sammanlagt belopp utom dyrtidstillägg av 3,852 kronor.

Lantmäteristyrelsen, som gjort framställning om pension åt Löwenberg,
har i ärendet anfört bland annat:

I likhet med ett stort antal andra officerare hade Löwenberg vid sidan
om sin militära tjänst ägnat sig åt lantmäteriet. Efter fullgjord elevtid
och avlagd lantmäteriexamen konstituerades han den 30 april 1885 till lantmäteriauskultant
(extra lantmätare). Den 31 oktober 1894 hade Löwenberg
erhållit styrelsens tillstånd till så kallad vidsträcktare verksamhet d. v. s.
befogenhet att på eget ansvar i viss utsträckning handlägga lantinäteriförrättningar.
Löwenberg hade efter konstituerandet varit verksam såsom
tjänstemedhjälpare, intill dess han den 27 juli 1908 inträdde såsom extra
biträde hos lantmäteristyrelsen. Han hade den 1 maj 1909 mottagit förordnande
såsom amanuens hos lantmäteristyrelsen med tjänstgöringsskyldighet
hos arkivarien, och hade därefter, med undantag av vissa krigstjänstperioder
åren 1914 — 1917, haft enahanda tjänstgöring.

Sedan ingången av 1921 hade Löwenberg uppburit i stat för extra lantmätare
uppfört arvode å 1,500 kronor samt 2,800 kronor amanuensarvode
jämte 700 kronor i tillfällig löneförbättring, vilket sistnämnda amanuensarvode
emellertid, i anledning av de av Kungl. Maj:t meddelade ändrade
bestämmelser rörande dylika arvoden, från och med den 1 juli 1928 höjts
till 3,000 kronor jämte tillfällig löneförbättring därå av 750 kronor. Lö
wenberg hade sålunda i avlöning åtnjutit 5,250 kronor för år räknat,
vartill kommit dyrtidstillägg enligt grunder, som gällde för icke reglerade
verk.

Vad anginge beloppet av blivande pension syntes detta, vid det förhållande
att Löwenberg ägde tillgodoräkna sig över 35 tjänsteår, böra beräknas till
två tredjedelar av den sammanlagda årslön om 5,000 kronor, som Löwenberg
uppburit före sista löneförhöjningen den 1 juli 1928, eller 3,333 kronor
33 öre, vilket belopp emellertid med hänsyn till bestämmelserna i 16 § 3:o)
i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pen -

Ang.

pension åt
/. d. amanuensen
hos
lantmäteristyrelsen
E.
L. Lötoenberg.

172

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Utskottet.

Ang.

pension åt
hovslagaren
vid veterinärinrättningens

i Skara instruktionssmedja
C. W.
Steen.

sion torde reduceras till en tredjedel eller 1,111 kronor 11 öre, börande
denna summa avrundas till närmast högre i fullt krontal med tolv jämt
delbara tal eller alltså till 1,116 kronor.

Med avseende å vidare utredning i ärendet åberopar utskottet vad propositionen
innehåller.

Utskottet finner det billigt, att Löwenberg efter avgång ur tjänst hos
lantmäteristyrelsen tillerkännes pension. Då det belopp, som i sådant avseende
ifrågasatts, på av departementschefen närmare utvecklade grunder
får anses innefatta en av bristande pensionsavgifter betingad skälig reduktion
i det pensionsbelopp, som eljest med vanliga beräkningsgrunder skulle
ifrågakomma, har utskottet intet att erinra mot vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

113:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom inom första kammaren
under nr 99 av herr Johansson, August, jämte två av kammarens övriga
ledamöter samt den andra inom andra kammaren under nr 168 av herr
Lunden, har hemställts, »att riksdagen må besluta, att hovslagaren C. W.
Steen, anställd i veterinärinrättningens i Skara instruktionssmedja, må från
och med den dag, han erhåller avsked från denna sin befattning, erhålla en
årlig pension av 1,000 kronor.»

Beträffande motiveringen för förslaget hänvisar utskottet till motionen
nr 99 i första kammaren.

Vid motionerna hava såsom bilagor fogats dels två år 1927 utfärdade
läkarintyg av huvudsakligt innehåll, att Steen på grund av muskel- och
ledgångsreumatism i skulderlederna hade svårt att utföra rörelser, som ansträngde
armarna, dels ett av föreståndaren för veterinärinrättningen i
Skara den 5 januari 1929 utfärdat intyg, enligt vilket Steen varit anställd
i veterinärinrättningens instruktionssmedja alltsedan densamma den 1 januari
1909 förstatligades och enligt bestyrkt uppgift även dessförinnan från den
28 oktober 1905, dels ock ett av föreståndaren för veterinärinrättningen utfärdat,
den 18 januari 1929 dagteclcnat intyg av följande lydelse:

»Hovslagaren C. W. Steen, anställd i veterinärinrättningens i Skara instruktionssmedja
sedan 1 januari 1909, har sedan några år tillbaka lidit av
reumatism, lokaliserad, enligt tvenne läkares utlåtande, till skulderlederna.
En följd av lidandet har därför blivit att Steen en längre tid varit oförmögen
utföra vissa särskilt tunga arbetsuppgifter, t. ex. skoning av hästars
bakhovar, av särskilt tunga eller bråkiga hästar. En direkt och nödvändig
följd härav har blivit att en viss arbetsfördelning, som verkat hindrande

Bankoutskottets utlåtande Nr 24. 173

på verksamheten i sin helhet, under cirka 2 års tid har måst tillämpas. Efter
någon dags tungt arbete har arbetsförmågan sjunkit följande dagar beroende
på att Steen av värk icke kunnat njuta den vila, som sömn giver, och av
stark ömhet i skulderledema. Vid upprepade tillfällen har Steen av dessa
orsaker varit frånvarande från arbetet.

Under dylika förhållanden anser jag det vara en synnerligen önskvärd
lösning, att Steen tilldelas skälig pension, vilken jag anser vara så mycket
mer motiverad som dylik åtgärd icke endast skulle tillförsäkra Steen
en någorlunda tryggad ålderdom utan därjämte möjliggöra anställande av
en yngre hovslagare, som äger krafter att oinskränkt utföra hovslagarens
odisputabelt tunga arbete, vilket skulle förmånligt inverka på instruktionssmedjans
drift.»

Enligt tillgängliga handlingar är Steen född den 12 oktober 1875 och
alltså 53 år gammal.

Såvitt av utredningen i ärendet framgår, kvarstår Steen — som ännu
ej uppnått högre ålder — fortfarande i sin anställning såsom hovslagare vid
den till veterinärinrättningen i Skara hörande instruktionssmedjan. Enligt
utskottets mening bör frågan om pension åt Steen i samband med avgång
ur tjänst i första hand prövas av vederbörande myndigheter och Kungl.
Maj:t. Vid sådant förhållande har utskottet — ehuruväl vissa skäl synas
kunna tala för beredande av pension åt Steen efter anställningens frånträdande
— ansett sig icke böra tillstyrka, att riksdagen nu skulle taga ställning
till denna fråga. I detta sammanhang anser sig utskottet böra framhålla,
att därest, såsom av ovan återgivna intyg synes framgå, en pensionering
av ifrågavarande befattningshavare anses önskvärd för ett rationellt
ordnande av instruktionssmedjans drift, det givetvis ankommer på föreståndaren
för veterinärinrättningen att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om vidtagande av åtgärd i sådant syfte och därvid förebringa den utredning,
som erfordras för fastställande av lämpligt pensionsbelopp för befattningshavaren.
Tillfyllestgörande dylik utredning har icke av motionärerna
framlagts.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:99 och II: 168 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet.

174

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

Ang.

understöd åt
förre arbetsförmannen

P. Hultman.

IX. Ang. handelsdepartementet.

114:o.

I en till riksdagen avlåten, den 12 januari 1929 dagtecknad proposition nr 17,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, under punkten l1 föreslagit
riksdagen medgiva, att förre arbetsförmannen vid lotsverket Per Hultman
må från och med månaden näst efter den, varunder bans nuvarande anställning
vid lotsverket upphör, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årligt understöd med 1,116 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hultman, som är född den 12
oktober 1851, allt sedan år 1884 vid lotsverket biträtt vid ut- och avrustning
av fyrskepp samt arbetat med tillverkning och reparation av prickmateriel
m. m., att han under de tider, då dylikt arbete icke förekommit,
stått till förfogande för tillgodoseende av eventuellt behov av arbetsbiträde,
att han innehaft ställning såsom förman eller arbetsbas vid lotsverket från
år 1886 till år 1923 samt att han till följd av genom hög ålder nedsatt
arbetsförmåga sedan sistnämnda år sysselsatts med mindre krävande arbete.
Lotsstyrelsen har uppgivit, att Hultmans arbetslön i regel utgått i form av
timpenning, som sedan år 1923 belöpt sig å ett till 75 öre nedsatt belopp,
att hans inkomst från lotsverket uppgått under år 1922 till 2,350 kronor
och under år 1927 till 1,750 kronor, att Hultman är medellös ävensom att
han snart ej längre torde kunna utföra sitt arbete.

Lotsstyrelsen har föreslagit, att Hultman måtte tillerkännas ett årligt
pensionsbelopp av 1,116 kronor.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 april 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

1 Beträffande punkten 2 av förevarande proposition nr 17, se utlåtande nr 26, punkten 39.

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

175

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley, Lindgren,
Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A. Larsson; dock att i behandlingen
av punkterna 52 och 84 herr Gustafsson i Stensholm deltagit i stället för herr P. A. Larsson,
i behandlingen av punkten 53 herr Larsson i Örbyhus deltagit i stället för herr Pettersson i
Olovstorp, samt i behandlingen av punkten 84 herr Bodin deltagit i stället för herr Johansson
i Friggeråker: ävensom

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Wikström, Lovén, Svensson
i Betingetorp, I. ef fler och Edberg; dock att i behandlingen av punkterna 55 och 84 herr
Höglund i Göteborg deltagit i stället för herr Lovén samt att herr Winkler icke deltagit i
behandlingen av punkten 103.

Reservationer:

vid punkten 9 (angående rätt för sex musikanförare att uppbära musikfanjunkares
pension):

av herr Lovén, som yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen II: 164;

vid punkten 52 (ang. understöd åt studeranden P. G. Halén på grund av
sjukdom, som yppats under militärtjänstgöring):

av herrar Pettersson i Olovstorp, Ström, Johansson i Friggeråker och
Bäcklund, vilka ansett, att utskottet i ämnet bort anföra och hemställa
följande:

»Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Halén, som är född den 25
januari 1905, efter vårterminen 1925 avlagd studentexamen inryckt till
värnpliktstjänstgöring vid Älvsborgs regemente i Borås den 15 juni samma
år, att han den 18 i sistnämnda månad överflyttats till vederbörande arméfördelnings
studentkompani vid Västgöta regemente i Vänersborg, att han
vårdats å Västgöta regementes sjukhus under tiden 29 juni—9 augusti
samma år samt att han, efter att hava förklarats icke vapenför, tjänstgjort
vid Älvsborgs regemente i Borås i expeditionstjänst med placering
hos köksföreståndaren under tiden 14 augusti 1925—17 mars 1926, vilken
sistnämnda dag värnpliktstjänstgöringen avslutades.

Enligt vad Halén uppgivit, deltog han den 26 juni 1925 i en fältmarsch,
varvid han efter att hava tillryggalagt 4 kilometer stupade och måste avbryta
marschen. Den ansträngning, för vilken han under ifrågavarande övning
blivit utsatt, har av Halén antagits utgöra orsaken till den sjukdom, varav
han sedermera lidit.

Före inryckningen till värnpliktstjänstgöringen hade Halén den 13 juni
1925 undersökts av provinsialläkaren D. Laurell i Herrljunga, vilken i
nämnda dag utfärdat intyg rörande undersökningen angivit, att Halén

176

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

klagat över yrsel och trötthet, att han vid undersökningen företett »nystagmus»
och »positiv Romberg» ävensom att han på grund härav av Laurell
rekommenderats^ vila samt läkarobservation. Halén har uppgivit, att detta
intyg av honom medhafts samt vid Västgöta regemente företetts för vederbörande
militärläkare med anhållan om närmare undersökning utan att likväl
sådan undersökning ägt rum, förrän Halén efter nyssberörda fältmarsch
sjukskrivits och intagits å sjukhuset.

Av handlingarna framgår vidare, att Halén efter värnpliktstjänstgöringens
avslutande på grund av tilltagande sjukdom varit förhindrad vare sig att,
såsom hans avsikt varit, fortsätta sina studier eller att i övrigt utföra något
arbete samt att han vid upprepade tillfällen utan varaktig förbättring
undergått specialbehandling å sjukhus eller i övrigt för sin ifrågavarande
sjukdom, vilken i handlingarna benämnts »sclerosis disseminata» eller »sclérose
en placpies.»

Efter det Halén gjort framställning om ersättning i anledning av ifrågavarande
sjukdom, verkställdes genom riksförsäkringsanstaltens försorg utredning
i ämnet, varvid — förutom yttranden av vederbörande militära
myndigheter samt militärläkare — utlåtande införskaffades från medicinalstyrelsen,
som i ärendet inhämtade yttrande av ledamoten av styrelsens
vetenskapliga råd, docenten O. Lindbom. I avgiven promemoria anförde
denne följande:

»Av handlingarna framgår att Halén, då han den 15 juni 1925 inryckte
i militärtjänstgöring, redan företedde vissa sjukdomssymptom; han hade
den 12 juni sökt ögonläkare på grund av synnedsättning och av denne tillråtts
att vända sig till läkare för nervsjukdomar; den 13 juni hade han
vid undersökning av provinsialläkaren Laurell företett nystagmus och positiv
Romberg samt tillråtts vila och observation. De nämnda symptomen,
vilka kunna förekomma vid en hel del olika sjukdomar, torde vid tidpunkten
ifråga icke varit tillräckliga för ställandet av säker diagnos, men när man
nu efteråt kan överblicka hela sjukhistorien och även känner sjukdomens senare
utveckling, måste de uppfattas såsom de första tecknen till den sclérose
en plaques, varav Halén nu tydligen lider. Då sålunda vissa tecken till
börjande sclérose en plaques efter allt att döma förefunnos redan vid inryckningen,
är det under sådana förhållanden tydligt, att Haléns militärtjänstgöring
icke skäligen kan anses ha orsakat sjukdomen ifråga.

Av handlingarna framgår vidare, att Halén den 26 juni deltog i en fältmarsch
i terräng och därunder kände en tilltagande svaghet och kraftlöshet
i benen; dessa buro honom slutligen ej längre, han stupade, måste kvarlämnas
och kunde sedermera endast med en viss svårighet ta sig tillbaka
till kasernen. Sedan dess skall han ha besvärats av vacklande, osäker
gång, yrsel, starkt påskyndad hjärtverksamhet o. s. v., varför han den 5
augusti överfördes till icke vapenför och sedan tjänstgjorde som skrivbiträde
till utryckningen den 17 mars 1926.

Det är karakteristiskt för sclérose en plaques att symptomen ofta utveckla
sig skovvis, och det är möjligt att svagheten och osäkerheten i benen hade
utvecklat sig på samma sätt, även om Halén icke deltagit i marschen. Då
emellertid av hans beskrivning att döma svagheten och ataxien i benen
uppkommit i direkt anslutning till marschen, och då dessa symptom lokali -

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

177

serat sig till de kroppsdelar, som härvid särskilt ansträngts, torde möjligheten
icke kunna uteslutas, att marschen ifråga bidragit till sjukdomens
utveckling.

Jag får sålunda som min mening framhålla, att Haléns militärtjänstgöring
icke skäligen kan anses hava orsakat eller bidragit till uppkomsten
av hans nervsjukdom, men att möjligheten icke kan uteslutas, att militärtjänstgöringen
kan hava bidragit till sjukdomens utveckling.»

I anslutning till innehållet i berörda promemoria avgav medicinalstyrelsen
för egen del det utlåtandet,

att Gustaf Paul Haléns militärtjänstgöring icke skäligen kunde anses
hava orsakat eller bidragit till uppkomsten av hans nervsjukdom men

att möjligheten icke kunde uteslutas, att militärtjänstgöringen kunde hava
bidragit till sjukdomens utveckling.

Sedan riksförsäkringsanstalten därefter inhämtat yttrande från sin överläkare,
meddelade anstalten genom beslut den 3 augusti 1928, att anstalten
funnit någon ersättning jämlikt bestämmelserna i förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
icke kunna av anstalten tillerkännas Halén för ifrågavarande
sjukdom.

Ehuru, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, Haléns militärtjänstgöring
befunnits icke skäligen kunna anses hava orsakat eller bidragit till
uppkomsten av hans nervsjukdom och på grund härav ersättning enligt
militärersättningsförordningen prövats icke kunna utgå, har utskottet likväl
med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit starka billighetsskäl
tala för beviljande av någon ersättning i anledning av sjukdomen. Utskottet
har härutinnan särskilt fäst sig dels vid den omständigheten, att Halén,
som redan före inryckningen till militärtjänstgöring företett vissa sjukdomssymptom,
synes hava vid inryckningen medfört läkarintyg, vari ti 11-råtts vila och läkarobservation, men likväl fått till en början deltaga i de
militära övningarna, dels ock vid det förhållandet, att enligt medicinska
sakkunnigas uttalande möjligheten icke kan uteslutas, att militärtjänstgöringen
kan hava bidragit till sjukdomens utveckling.

Enligt utskottet tillhandakommet meddelande har emellertid Halén numera
avlidit. Vid sådant förhållande kunde visserligen ifrågasättas, huruvida motionerna
över huvud taget borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Med anledning
av en utav motionären Björnsson till utskottet ingiven skrivelse i
ämnet har utskottet emellertid till behandling förehaft frågan om beredande
av något understöd åt värnpliktige Haléns fader, Carl Gustaf Halén. Enligt
för utskottet företedd utredning belinner sig denne, vilken är ägare av ett
mindre jordbrukshemman, i knappa ekonomiska omständigheter, och sonens
studier samt sjukdom och död hava förorsakat fadern betydande utgifter.
I betraktande härav och med hänsyn till vad nyss anförts har utskottet ansett
sig böra förorda, att Haléns fader tillerkännes ett understöd för en gång

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1921). S samt. 16 häft. (Nr 24.)

12

178

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

såsom bidrag till bestridande av honom åsamkade sjukvårds- och begravningskostnader.
I sådant avseende har utskottet funnit sig böra ifrågasätta
ett belopp av 900 kronor, motsvarande livränta för ett år vid full invaliditet
enligt 1909 års militärersättningsförordning. Nämnda understöd torde böra
utgå å allmänna indragningsstaten.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:100 och II: 169, må medgiva, att till hemmansägaren
Carl Gustaf Halén må från allmänna indragningsstaten
utbetalas ett understöd en gång för alla till belopp av
900 kronor»;

vid punkten 55 (ang. pension åt förre skräddaren C. J. Hedlund):

av herrar Borggren, Bäcklund och Höglund i Göteborg, vilka hemställt,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 50, må medgiva, att förre skräddaren vid Livregementets
grenadjärers intendenturverkstäder Carl Julius
Hedlund må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 648 kronor;

vid punkten 74 (ang. tilläggspension åt f. d. provinsialläkaren O. Montell):

av herr Wikström, som yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 151 och II: 264;

vid punkten 80 (ang. pension åt f. järnvägsarbetaren O. Åkesson):

av herrar Borggren och Bäcklund, vilka ansett, att pension i detta fall
bort tillstyrkas med samma belopp, som av utskottet ifrågasatts i det
under punkten 78 behandlade fallet, och i anslutning härtill hemställt,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 96, må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Olof
Åkesson må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 396 kronor;

vid punkten 84 (ang. pension eller understöd åt förre arbetaren K. A.
Johansson):

av herrar Ström, Bäcklund och Höglund i Göteborg, vilka ansett, att
utskottets yttrande och förslag i ämnet bort hava följande lydelse:

179

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

»Såsom av den föregående redogörelsen framgår, uttalade utskottet redan
år 1928 tvekan, huruvida icke i detta fall kunde anses föreligga sådana
omständigheter, vilka borde föranleda till beviljande av pension eller därmed
jämförligt understöd av statsmedel. Den av motionären nu förebragta utredningen
i ärendet har synts utskottet giva ökat stöd för sannolikheten av
att Johansson innehaft anställning i statens tjänst under så lång tid, att
pension skäligen synes böra beredas honom. Utskottet har därför icke velat
motsätta sig, att dylik förmån nu beviljas. Beträffande storleken av denna
förmån har utskottet — under erinran att järnvägsbyggnadsarbetare med
en anställningstid av 25—29 tjänstår äro berättigade till årlig pension å
nyreglerat belopp av 852 kronor — ansett sig böra ifrågasätta ett belopp
av 756 kronor årligen. Pensionen lärer i detta fall böra beviljas å allmänna
indragningsstaten och utgå från och med ingången av innevarande år.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 154, må medgiva, att f. d. arbetaren vid statens järnvägsbyggnader
och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
Karl Albert Johansson må från och med den
1 januari 1929 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av
756 kronor»;

vid punkten 87 (ang. pension åt justeraren av mått och vikt E. S.
Tengelin):

av herrar Winkler, Borggren och Lovén, vilka yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 148 och avslag å den i ämnet väckta
motionen II: 399;

vid punkten 89 (ang. böjd pension åt arbetaren vid mynt- och justeringsverket
A. Hjorth):

av herr Bindley;

vid punkten 106 (ang. pension åt f. d. skolföreståndarinnan Anna Sandström): av

herr Wikström, som hemställt,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1: 98 och II: 266, må medgiva, att f. d. föreståndarinnan
för Anna Sandströms skola och Anna Sandströms högre

180

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

lärarinneseminarium i Stockholm Anna Sandström må
från och med den 1 juli 1929 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 4,068 kronor; samt

vid punkten 108 (ang. pension åt förra småskollärarinnan Hildegard
Charlotta Lindberg):

av herr Bäcklund, som yrkat,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 256, må medgiva, att förra småskollärarinnan Hildegard
Charlotta Lindberg må från och med den 1 januari
1929 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Innehållsförteckning.

Sid.

A. Civila pensionsväsendet................................................................................ 1

B. Militära pensionsväsendet............................................................................ 10

C. Allmänna indragningsstaten

I.

Ang. justitiedepartementet ......................................

......................... 36

H.

Ang. utrikesdepartementet ..............

......................... 38

IH.

Ang. försvarsdepartementet......................................

......................... 40

IV.

Ang. socialdepartementet ...........................................

........................ 88

V.

Ang. kommunikationsdepartementet .........................

........................ 105

VI.

Ang. finansdepartementet..............................

......................... 125

VII.

Ang. ecklesiastikdepartementet ..............................

......................... 132

vm.

Ang. jordbruksdepartementet ............................

......................... 167

IX.

Ang. handelsdepartementet .......................................

......................... 174

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929