Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1929 kl. 12 in.
Utlåtande, i anledning an väckta motioner angående äldre kommunalanställda
barnmorskors pensionsförhållanden.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottets förberedande behandling
hänvisade likalydande motioner, nämligen i första kammaren nr 146
av fröken Hesselgren m. fl. samt i andra kammaren nr 253 av fru Nordgren
och fru Östlund, har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majrt anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta en skyndsam utredning av
de äldre kommunalanställda barnmorskornas pensionsförhållanden samt till
riksdagen inkomma med förslag till ordnande av desamma».
I motiveringen för yrkandet hava motionärerna erinrat om behandlingen
vid 1928 års riksdag av en motion med liknande syfte — till vilken utskottet
i det följande återkommer — samt anfört, att de ansett sig böra i form av
förslag om utredning i ärendet ånyo bringa frågan inför riksdagen. Motionärerna
hava vidare yttrat följande:
»Den utredning, varom här är fråga, avser vissa kommunalanställda barnmorskors
pensionsförhållanden. Det gäller således en grupp gamla och
ofta utslitna människor, som under en lång följd av år nedlagt ett uppoffrande
arbete i samhällets tjänst och som nu på grund av att de icke ha
det på något sätt sörjt för sin ålderdom tvingas att fortsätta sitt arbete
även sedan deras krafter och arbetsförmåga ej längre motsvara de krav,
man i vår tid ställer på ett så viktigt kall som barnmorskans. Det måste
kännas så mycket bittrare för dessa gamla, som staten genom barnmorskelagen
av den 28 mars 1919 sörjt för, att denna grupp av yrkesutövare
numera är tillförsäkrad reglerade löner och pension.
Genom riksdagens beslut med anledning av 1926 års utredning har riksdagen
erkänt det berättigade i att lämna ett tillskott till dessa barnmorskors
pensioner, fast de varit i kommunens tjänst och kommunen således egentligen
skulle sörja för dem. Det sägs nämligen i riksdagsskrivelsen, att ehuru
dessa barnmorskor icke varit i statens tjänst utan haft anställning i vederbörande
kommuner, syntes enligt riksdagens förmenande staten likväl icke
böra undandraga sig att lämna kommunerna sin medverkan till förbättring
i deras pensioner. De bestämmelser, som i detta syfte framgingo ur 1926
års utredning, ha emellertid på ett beklagligt sätt lämnat en hel grupp av
dessa gamla barnmorskor utanför, nämligen dem, som haft så låg inkomst,
att de ej kunnat konnna in i barnmorskeförbundets pensionskassa, vilket
är förutsättningen för statens bidrag. Andra åter få så låga eller inga bidrag
av kommunerna, att deras hela pension kommer att belöpa sig till
statsbidraget, som högst får gå upp till 180 kr., jämte deras egna insättningar,
som oftast bli ytterst ringa belopp.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 8 samt. 12 haft. (Nr 16—17.)
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
Utskottet.
Förhållandena tyckas vara mycket olika i olika kommuner, och en från
det allmänna igångsatt utredning är den enda vägen, varpå saken kan lullt
klart framläggas. Att denna hjälp från statens sida är synnerligen välbehövlig,
torde vara klart redan av de uppgifter, som på enskilt håll kunnat
samlas och som vid frågans senaste behandling ställdes till utskottets förfogande.
Några farliga konsekvenser för staten av att här något vidga sin hjälpmöjlighet
torde väl ej heller behöva befaras, då denna personalgrupp givetvis
står i en särställning. Ej heller torde kostnaderna behöva bli så stora,
och dessutom komma dessa kostnader att med varje år minskas för att
inom ej alltför lång tid helt försvinna, då de det gäller i regel äro gamla,
till och med mycket gamla människor.»
Frågan om beredande av förbättrade pensionsförhållanden åt vissa kommunalt
eller f. d. kommunalt anställda barnmorskor har under de senaste
åren upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Härutinnan
tillåter sig utskottet att erinra om följande.
Vid 1925 års riksdag väcktes motionsvis förslag i ämnet. Efter att
hava inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, styrelsen för statens pensionsanstalt
samt statskontoret uttalade bankoutskottet i sitt i ärendet avgivna
utlåtande (nr 27), att av vad i frågan förekommit syntes framgå,
att pensionerna för de barnmorskor, vilka vore berättigade till pension från
barnmorskornas pensionsanstalt och icke erhållit eller kunnat erhålla inträde
i statens pensionsanstalt, måste betraktas såsom otillfredsställande.
Det syntes därför påkallat, att åtgärder vidtoges för åstadkommande av en
förbättring av pensionsförliållandena för ifrågavarande barnmorskor, och
ehuru dessa icke varit i statens tjänst utan haft anställning hos vederbörande
kommuner, syntes enligt utskottets förmenande staten likväl icke böra
undandraga sig att lämna kommunerna sin medverkan härvid. Utskottet
tillstyrkte på grund härav, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående förbättrade pensionsförhållanden för sådana kommunalt
anställda barnmorskor, vilka efter vunnet inträde i barnmorskornas
pensionsanstalt på grund av ålder avgått ur tjänsten med pension eller fortfarande
kvarstode i tjänst med pensionsrätt enligt nämnda anstalts reglementen.
Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.
Sedan utredning i ämnet därefter verkställts av statskontoret i samråd
med medicinalstyrelsen och styrelsen för statens pensionsanstalt, framlades
resultatet av denna utredning för 1926 års riksdag. Utskottet tillåter sig
att i avseende härå hänvisa till 1926 års statsverksproposition, elfte huvudtiteln,
punkten 2 (sid. 9—13). I anslutning till vad de hörda myndigheterna
ifrågasatt föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att f. d. barnmorskor,
vilka vore berättigade till pension från barnmorskornas pensionsanstalt,
måtte från och med den 1 juli 1926 komma i åtnjutande av pensionstillägg
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360)
angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst
Bankoutskottets utlåtande Nr 16. .‘5
m. fl. pensionärer. Riksdagen biföll vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit.
Enligt föreskrifterna i nämnda kungörelse utgår pensionstillägg med högst
180 kronor för år räknat, dock att tillägget icke må uppgå till mer än pensionens
belopp.
Vid 1928 års riksdag väcktes ånyo motion rörande förbättring av pensionsförhållandena
för kommunalt anställda barnmorskor. Det förslag, som
därvid framlades, gick ut på, att sådana f. d. barnmorskor, som varit
kommunalt anställda och icke erhållit eller kunde erhålla inträde i statens
pensionsanstalt, skulle av statsmedel tillerkännas pensionsbidrag till sådant
belopp, att sammanlagda pensionen uppginge till 700 kronor, under förutsättning
att vederbörande kommun, eventuellt landsting, bidroge med minst
lika stort belopp som statsbidraget.
I anledning av detta förslag anförde bankoutskottet i sitt över motionen
avgivna utlåtande (nr 16) att, ehuru det måhända icke syntes kunna förnekas,
att såsom i motionen antytts pensionerna till ifrågavarande befattningshavare
oaktat det medgivna pensionstillägget i en del fall vore synnerligen
låga, utskottet dock funnit det innebära betänkligheter att i vidare mån,
än som redan skett, med statsmedel förbättra pensionsförmånerna för dessa
befattningshavare. Då det här gällde personal i kommunal anställning, ankomme
det givetvis på kommunerna att i första hand sörja för en tillfredsställande
pensionering. Om staten skulle i större omfattning, än som blivit
följden av förenämnda vid 1926 års riksdag fattade beslut, övertaga kostnaderna
för befattningshavarnas pensionering, syntes detta kunna medföra
konsekvenser av icke önskvärd art beträffande andra personalgrupper, vilka
icke varit i statens tjänst anställda.
Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.
Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen, hava statsmakterna
medgivit, att f. d. kommunalt anställda barnmorskor med rätt till pension
från barnmorskornas pensionsanstalt må åtnjuta pensionstillägg av
statsmedel. Detta medgivande innebär för det stora flertalet av ifrågavarande
befattningshavare — nämligen för dem, som uppbära pension till belopp
av 180 kronor eller därunder — en fördubbling av pensionsförmånerna.
Å sammanlagda beloppet av pension och pensionstillägg utgår därjämte
s. k. pensionsförhöjning I samt dyrtidstillägg, allt av statsmedel. För alt
belysa, i vilken omfattning statsmedel ingå i pensionsförmånerna, anser sig
utskottet böra anföra ett exempel. Fn f. d. barnmorska med rätt till
ett — på såväl egna avgifter som, i förekommande fall, statsbidrag grundat
— pensionsbelopp av 150 kronor årligen uppbär härå statligt pensionstillägg
med enahanda belopp; å summan av pension och pensionstillägg, 300 kro
-
Utskottets
yttrande.
Kartong med vissa ändringar å sid. 3, raderna 10—13 uppifrån.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 16.
nor, utgår av statsmedel pensionsförhöjning I med 57 kronor, varigenom
förmånen uppbringas till 357 kronor eller, efter föreskriven jämkning till
med 12 jämnt delbart tal, 348 kronor; härå utgår statligt dyrtidstillägg enligt
nu gällande index med 96 kronor, varigenom totala pensionsförmånen uppgår
till 444 kronor.
Utskottet vidhåller sin förlidet år uttalade mening, att det med hänsyn
till konsekvenserna måste anses betänkligt att i vidare mån, än som sålunda
redan skett, med statsmedel bidraga till en förbättring av pensionsförmånerna
för ifrågavarande kommunala befattningshavare. Utskottet finner
sig på grund härav ej kunna tillstyrka en förhöjning av de till f. d. barnmorskor
nu utgående pensionstilläggen, vilka till storleken avvägts efter de
regler, som gälla beträffande f. d. befattningshavare i statens tjänst. Ej heller
kan utskottet understödja den i motionerna framförda tanken på en utsträckning
av rätten till pensionsunderstöd från statens sida även till barnmorskor,
vilka ej ingått i barnmorskornas pensionsanstalt och alltså icke
genom egna avgifter bidragit till sin pensionering.
Under nu angivna omständigheter har utskottet ansett sig ej kunna tillstyrka,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ämnet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motioner 1:146 och 11:253 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 februari 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm*, Pettersson
i Olovstorp*, Lindgren, Ström, Johansson i Friggeråker*, Ahrahamsson och
Berling*-,
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Henrikson*, Bäcklund*,
Wikström, Ryberg*, Lovén och Svensson i Betingetorp.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Borggren.
Reservation