Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1929 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition
angående avskaffande av lastpenningarna.

I en den 1 februari 1929 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 44, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag.
föreslagit riksdagen besluta, att § 14 i förordningen 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor skall upphöra att gälla med utgången
av juni 1929.

Den föreliggande propositionen avser avskaffande av lastpenningarna med Utskottet,
utgången av innevarande budgetår. Enligt § 14 tulltaxeförordningen, som Gällande feinnehåller
nu gällande huvudbestämmelser i ämnet, erläggas lastpenningar stammelservid
resor mellan Sverige och utrikes ort och utgå till lika belopp av svenska
som av främmande fartyg med 10 öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet. Följande lättnader och befrielser äro dock enligt berörda
stadgande medgivna:

Om ett fartyg under loppet av ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige
och utrikes ort, betalas dessa umgälder endast

a) vid inkommande första resan och vid förnyat inkommande, om fartyget
innehar viss kvantitet last samt lossar större eller mindre del därav, och

b) vid utgående första resan.

Då lossning och lastning på flera ställen ägt rum, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstället.

Från lastpenningars erläggande äro befriade:

fartyg, med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer och
åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk hamn och
där endast avlämnar eller emottager passagerare jämte deras effekter
eller ock endast avlastar gods i annat fartyg för export;

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order för vidare
resa anlöper svensk hamn och där icke verkställer lossning och icke
heller företager annan lastning än av förnödenheter för besättning,
medförda resande och fartyg;

fartyg, som i följd av liden sjöskada, varom sjöförklaring avgives, anlöper
svensk hamn och där lossar sin last samt efter verkställd reparation
densamma åter intager och utför;

fartyg, som av nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma
till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning inskränkes
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 2 höft. (Nr 3.)

1

Återblick.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

till vad för bestridande av reparationskostnaderna bevisligen erfordrats;
samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn lossar eller
lastar varor till högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet.

Därjämte gälla provisoriska bestämmelser, avseende lindring i lastpenningarna
enligt en av 1924 års riksdag antagen och den 2 maj samma år
utfärdad förordning, vilken enligt beslut av 1927 års riksdag erhållit förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1929. De provisoriska bestämmelserna
hava följande lydelse:

»Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni 1911
med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola för fartyg, för vilket
under ett kalenderår lastpenningar enligt sagda författningsrum erlagts en
gång, därefter under samma år icke utgå för den del av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade — förutom
fartyg, som på grund av bestämmelserna i ovannämnda författningsrum
åtnjuta dylik befrielse —

dels fartyg, för vilket under samma kalenderår erlagts lastpenningar sex
gånger, där fråga är om maskindrivet fartyg eller lastpråm, och fyra gånger,
där fråga är om segelfartyg;

dels ock i frihamn,

fartyg, som från utrikes ort, direkt eller efter anlöpande av frihamn,
ankommer till sådan hamn och därifrån avgår till utrikes ort, direkt eller
med anlöpande av annan frihamn, ävensom

fartyg, som, i andra fall än nyss sagts, vid inkommande resa lossar
last enbart i frihamn eller vid utgående resa intager last enbart i sådan
hamn.»

Lastpenningarna tillkommo i mitten av 1600-talet. Från att ursprungligen
hava på visst sätt kommit sjöfartsnäringen till nytta, övergingo lastpenningarna
så småningom till att utgöra en verklig skatt på fartygen,
vilken närmast hänfördes till tullavgifterna. Sedan år 1770 äro även bestämmelserna
om lastpenningarna intagna i tullförfattningarna.

Frågan om lastpenningarnas avskaffande har upprepade gånger varit å
bane i form av såväl propositioner till och motioner i riksdagen som framställningar
och förslag från kommittéer och från intresserade sjöfartskretsar.
Sedan början av 1840-talet har sålunda vid icke mindre än nio riksdagar
i väckta motioner yrkats på avskaffande av denna umgäld. Från
Kungl. Maj:ts sida blev förslag i samma riktning förelagt 1872 års riksdag.
Propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet (betänkande nr 3),
som därvid bland annat anförde, att avgiften ifråga saknade varje rättvis
och billig grund, enär den utgjordes utan avseende å den behållna inkomst
fraktrörelsen lämnade. För denna inkomst erlade dessutom, framhöll utskottet,
de svenska fartygsrederierna allmän bevillning i likhet med vad för
all annan inkomst ägde rum. Propositionen blev av båda kamrarna avslagen.

Vid 1893 och 1895 års riksdagar tillstyrkte bevillningsutskottet, i anledning
av väckta motioner, en successiv avskrivning av lastpenningarna under

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 3

tio år. Vid behandlingen av utskottets förslag stannade kamrarna båda åren
i olika beslut, i det att första kammaren avslog medan andra kammaren
biföll vad utskottet hemställt; och vid gemensam omröstning beslöt riksdagen
bägge gångerna i enlighet med första kammarens mening, varför
lastpenningarna förblevo bestående.

Senast har frågan om lastpenningarnas avskaffande varit föremål för riksdagens
prövning år 1927. I den vid sistnämnda års riksdag väckta motionen
hemställdes, att riksdagen måtte besluta om lastpenningarnas fullständiga
avskaffande under loppet av en femårsperiod. Denna motion avstyrktes
av bevillningsutskottet (betänkande nr 5). Utskottet uttalade därvid, att det
bland annat ur synpunkten av den starka konkurrensen mellan olika nordeuropeiska
hamnar otvivelaktigt vore synnerligen viktigt, att de avgifter
som utkrävdes vid de svenska hamnarna hölles så låga som möjligt. De
krav som ur denna och andra synpunkter framställts hade också, framhöll
utskottet, av Kungl. Maj:t och riksdagen beaktats, då avsevärda lindringar
i avseende å lastpenningarna sedan flera år tillbaka medgivits. Enligt utskottets
mening hade det även varit önskvärt, att en slutlig lösning av
frågan i dess helhet kunnat vinnas vid 1927 års riksdag. Men då en omfattande
utredning, vilken tagit flera år i anspråk, stode inför sin avslutning,
kunde utskottet icke tillstyrka riksdagen att avskaffa lastpenningama
utan att avvakta utredningens slutförande.

Vid behandlingen av utskottets betänkande, som jämväl innefattade yttrande
över av Kungl. Maj:t framlagt förslag om fortsatt giltighet tillsvidare
intill dess annorlunda kunde vara förordnat av 1924 års ovan omförmälda
förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar,
stannade kamrarna i olika beslut. Efter sammanjämkning beslöt riksdagen
att antaga en författning om fortsatt tillämpning av 1924 års förordning
till och med den 30 juni 1929 ävensom att i sin skrivelse i ämnet uttala
sin förhoppning, att resultatet av ovan omförmälda utredning måtte kunna
redan år 1928 föreläggas riksdagen.

Av det vid den föreliggande propositionen i utdrag fogade stadsrådsprotokollet
inhämtas bland annat följande.

De senast för utredning av de allmänna sjöfartsavgifterna tillkallade sakkunniga,
sjöfartsavgiftssakkunniga av 1924, hava under år 1927 avgivit ett
betänkande med förslag angående sjöfartsavgifter, innefattande en vittgående
omreglering av de nuvarande avgifterna samt fullständigt avskaffande av
lastpenningarna. I skrivelse av den 4 augusti 1928 har kommerskollegium,
jämte anmälan att kollegium införskaffat vissa vederbörandes yttranden över
de sakkunnigas förslag, framhållit, att kollegium funnit läget i fråga om de
i betänkandet omhandlade spörsmålen vara sådant, att det icke utan vidare
medgåve ett slutligt ståndpunktstagande till vissa viktiga huvudpunkter i det
framlagda förslaget. Detta gällde särskilt de föreslagna nya grunderna för
beräkning av fyr- och båkavgiften m. m., för vilkas bedömande det syntes

Propositio nen.

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

nödvändigt att under ett års tid föranstalta en provdebitering på sätt Svenska
hamnförbundet ansett erforderligt med avsende å den föreslagna hamnavgiften
för fartyg. I anledning av kollegii skrivelse har Kungl. Maj:t den
26 oktober 1928 beslutat en dylik provdebitering.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har det ansetts uteslutet, att
frågan om sjöfartsavgifterna i hela dess vidd kunde komma att lösas under
den närmaste tiden. Sannolikt kunde detta icke ske förrän tidigast vid 1931
års riksdag. Vid sådant förhållande, och i anslutning till ett av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen den 8 november 1928 avgivet förslag, har
föredragande departementschefen ansett sig redan nu böra underställa Kungl.
Maj:t frågan om ett genomförande av de sakkunnigas förslag i vad angår
lastpenningarnas avskaffande.

Till statsrådsprotokollet i ärendet har föredragande departementschefen
bland annat redogjort för sjöfartsavgiftssakkunnigas utredning och förslag
angående lastpenningarna samt för nyssnämnda utlåtande av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen ävensom för statskontorets i sistnämnda ärende
avgivna yttrande; och tillåter sig utskottet att såväl härutinnan som beträffande
vad departementschefen för egen del anfört till stöd för det föreliggande
förslaget hänvisa till statsrådsprotokollet i fråga.

Lastpenningarna utgöra en kvarleva från ett skattesystem, uppbyggt på
numera icke erkända principer. Lastpenningarna äro en objektskatt, närmare
bestämt en direkt produktionsskatt, och såsom sådan den enda kvarstående
av de i äldre tider uttagna direkta produktionsskatterna, bland vilka
må nämnas grundskatterna, tackjärnstionden, hammarskatten och övrig bergverkstionde
samt kvarn- och sågräntan. Till sina egentliga verkningar ärolastpenningarna
att likställa med finanstullarna, men de belasta — i motsats
till vad fallet är med dessa tullar — icke blott vissa varuslag, vilka
ansetts lämpliga för en dylik belastning, utan även, i den mån de skola
erläggas, allt annat gods, som sjöledes föres in eller ut över rikets gränser.

Sålunda återgivna skäl hava vid skilda tillfällen anförts till stöd för lastpenningarnas
avskaffande. De hava även aberopats i ovannämnda statsrådsprotokoll.
Såsom ett ytterligare skäl har framhållits, att det otvivelaktigt
är, med hänsyn till de svenska hamnarnas konkurrenskraft i förhållandetill
andra nordeuropeiska hamnar, synnerligen viktigt, att sjöfartsavgifterna
i vårt land hållas så låga som möjligt.

Till stöd för de invändningar, som framförts mot ett upphävande av lastpenningarna,
har huvudsakligen anförts, dels att denna inkomstkälla av statsfinansiella
hänsyn icke borde frånhändas det allmänna, dels ock att borttagandet
av umgälden i avsevärd mån skulle komma utländska rederiföretag
till godo.

När bevillningsutskottet år 1927 hade att taga ställning till den då väckta
motionen om lastpenningarnas avskaffande, ansåg sig utskottet, såsom av
den ovan lämnade redogörelsen framgår, icke kunna tillstyrka riksdagen

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 5

att besluta härom utan att avvakta resultatet av den genom sjöfartsavgiftssakkunniga
av 1924 bedrivna utredningens slutförande. I detta hänseende
är läget nu ett helt annat. Nämnda sakkunniga hava slutfört sitt utredningsuppdrag
och i avgivet betänkande föreslagit en omreglering av sjöfartsavgifterna.
Visserligen kan spörsmålet om dessa avgifter i hela dess
vidd nu icke upptagas till slutlig prövning. En provdebitering enligt de
av de sakkunniga föreslagna nya grunderna för fyr- och båkavgiften m. m.
har ju, såsom ovan omförmälts, ansetts erforderlig för bedömande av vissa
viktiga huvudpunkter i de sakkunnigas förslag, och en sådan provdebitering
verkställes för närvarande. Men den utredning, som nu föreligger och i
vilken föreslagits lastpenningarnas avskaffande, ger dock enligt utskottets
mening tillräckligt stöd för att frågan härom löses för sig och utan samband
med övriga av de sakkunniga framlagda förslag.

Gentemot den invändning, som ur statsfinansiell synpunkt givetvis kan,
såsom tidigare skett, göras mot lastpenningarnas avskaffande, må endast
erinras, hurusom det till årets riksdag framlagda förslaget till riksstat
kunnat uppgöras utan någon intäkt från denna skatt. För övrigt är skatten
icke av större betydelse ur angivna synpunkt, då, såsom departementschefen
framhållit, uppbördens storlek, för nu löpande budgetår beräknad till
750,000 kronor, under senare år endast uppgått till omkring O.i procent
av summan av de i riksstaten under titeln »skatter» upptagna inkomstbeloppen.

Vad angår den mot lastpenningarnas avskaffande gjorda invändningen,
att en sådan åtgärd i avsevärd mån skulle komma utländska rederiföretag
till godo, har den verkställda utredningen visat, att denna invändning icke
kan tillmätas nämnvärd betydelse. Det förhåller sig visserligen så, att den
skattebörda, som lastpenningarna innebära, i första hand bäres av sjöfarten
och att alltså även de utländska fartygen få taga sin anpart därav. Men
man måste, såsom departementschefen framhållit, vara berättigad att antaga,
att en övervältring av skattebördan på andra led i varuomsättningen
och i sista hand på konsumenterna i de allra flesta fall äger rum. Skattebördan
kommer därför att väsentligen vila å varuomsättningen. I de till
kommerskollegium avgivna yttrandena över sjöfartsavgiftssakkunnigas betänkande
hava också sammanslutningarna inom den svenska rederinäringen
enhälligt givit sin anslutning till förslaget om avskaffande av lastpenningarna.

Utskottet har sålunda, med beaktande av det resultat, som framgått ur
den verkställda utredningen, kunnat ansluta sig till den uppfattningen, att
lastpenningarna böra såsom innefattande eu otidsenlig skatteform utmönstras
ur vårt skattesystem. Mot beskattningens upphörande redan vid utgången
av innevarande budgetår, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, har utskottet
icke haft något att erinra.

Utskottet hemställer därför,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 sand. 2 häft. (Sr 3.) 2

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majtts
förevarande proposition nr 44, besluta, att § 14 i förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor skall upphöra att gälla med utgången
av juni 1929.

Stockholm den 25 februari 1929.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

X svarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg*, Bergman, Boman, K. Oscar Ericson
i Oberga, Leander*, Björnsson, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Hamrin,
Björklund*, Nyländer, Olsson i Gävle, Nilsson i Hörby*, Åström*, Forssberg,
Sanden*, Lithander, Andersson i Katrineholm* och Svedberg.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.