Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1929 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
lindring i skatten för arv eller gåva, som tillfaller sammanslutning
för religiöst-sedligt ändamål.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 147, har herr Wallerius m. fl. hemställt, att 19 § i förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva måtte i nedan angivna
del erhålla följande ändrade lydelse:

19 *.

Klass 11. För andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer
fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders (halvbroders)
eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente
akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond
eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning, stiftelse
eller sammanslutning för religiöst-sedligt ändamål eller annan from stiftelse.

För andel, som uppgår till 1,000,000 kronor eller därutöver, utgör skatten
15 kronor för varje fulla 100 kronor.

För den händelse, innan en lagändring vidtoges, spörsmålet funnes böra
underkastas en mera ingående utredning, hava motionärerna föreslagit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i motionens
syfte.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för nämnda förslag tillåter
sig utskottet hänvisa till motionen.

Enligt förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften utgick
bouppteckningsstämpel för testamentslott, som tillkom annan än fysisk
person, enligt högsta i författningen föreskrivna skattetariff eller klass III.
Lindring i arvsbeskattningen åtnjöts sålunda icke av vare sig fromma stiftelser
eller andra inrättningar. Genom proposition nr 22 till 1910 års
riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ändringar i stämpelförordningen,
innebärande bland annat väsentliga höjningar i progressionen för sistnämnda
skatteklass. Med anledning härav föreslogs i propositionen reduktion av
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 sand. 15 häft. (Nr 19.) 1

Utskottet.

Historik.

Gällande

bestämmelser.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

skatten för vissa institutioner och stiftelser. Såsom skäl för att icke medgiva
skattelindring för alla sådana donationer, som gjordes för allmännyttigt
eller välgörande ändamål, anförde föredragande departementschefen, att
det mindre väl överensstämde med här i riket rådande praxis att överlämna
åt myndigheter att pröva, huruvida donation i ena eller andra fallet kunde
anses uppfylla betingelser för medgivande av undantag från skattskyldighet.
Hellre syntes det departementschefen lämpligt att i likhet med vad som
föreskrivits i inkomstskatteförordningen omedelbarligen angiva, vilka testamentstagare
borde komma i åtnjutande av skattelindringen. Av dem, som
vore från inkomstskatt frikallade, ansåg departementschefen till skattelindring
böra ifrågakomma kyrkor, landsting, kommuner, hushållningssällskap,
akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, stipendiefonder,
pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra
fromma stiftelser. Donationer gjorda till någon av dessa kategorier avsåge
enligt departementschefens mening i stort sett allenast allmännyttiga eller
välgörande ändamål.

Sedan riksdagen i huvudsak antagit förenämnda proposition, utfärdades
den 23 april 1910 förordning om ändrad lydelse av 3, 8, 41 och 58 §§ av
förordningen den 18 september 1908 angående stämpelavgiften.

Då genom 1914 års lagstiftning bestämmelserna rörande bouppteckningsstämpel
utbrötos ur den allmänna stämpelförordningen, bibehölls den
förenämnda institutioner genom 1910 års förordning tillerkända skattelindringen.
Enligt 19 § i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva skall sålunda andel, som på grund av testamente eller
gåva tillkommer akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- och fattigvårdsinrättning eller annan
from stiftelse, stämpelbeläggas enligt klass II. Andel, som tillkommer
kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap, skall stämpelbeläggas
enligt klass III. I övrigt har skattelindring icke medgivits några juridiska
personer, utan utgår stämpelavgift för andel, som tillkommer sådana personer,
enligt den högsta skattetariffen eller klass IV. Frihet från gåvoskatt åtnjutes
dock av bland andra förening och annan sammanslutning, som, utan att
hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa, välgörande, politiska,
sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avse
att främja handel, industri eller övriga näringar inom landet. Frihet från
skatt äger likväl icke rum, där gåva är gjord under villkor, att givaren
skall under sin livstid eller under viss tid äga behålla egendomen i sin
besittning eller uppbära avkastning därav, ävensom om och i den mån
avkastningen av den givna egendomen är för all framtid eller viss tid förbehållen
vissa familjer eller bestämda personer.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 3

Enligt rådande rättspraxis synas till fromma stiftelser hava hänförts
allenast sadana stiftelser, som haft till ändamål att understöda sjuka eller
fattiga eller utöva därmed jämförlig välgörande verksamhet. Däremot torde
stiftelser med enbart religiöst-sedligt ändamål icke hava betraktats såsom
fromma stiftelser.

Den höga progression, efter vilken sistnämnda stiftelser hava att erlägga
skatt för testamentslott och gåva, kan obestridligen i många fall medföra
obilliga verkningar. Enahanda förhållande gäller dock i fråga om åtskilliga
andra sammanslutningar och stiftelser, vilka i måhända lika hög
grad som stiftelser med uteslutande religiöst-sedligt ändamål kunna anses
förtjänta av det allmännas uppmuntran. Därest en utvidgning av bestämmelserna
rörande skattelindring anses böra komma till stånd, synes
densamma därför icke böra begränsas till sistnämnda stiftelser utan omfatta
även andra institutioner och sammanslutningar, som uteslutande avse att
främja rent ideella syften, såsom fosterländska, kulturella, välgörande
och andra allmännyttiga ändamål. Mot en dylik utvidgning av ifrågavarande
undantagsbestämmelser tala dock flera skäl. Säkerligen skulle
betydande svårigheter uppkomma att uppdraga en tillfredsställande gräns
mellan de sammanslutningar och inrättningar, som borde äga åtnjuta skattelindring,
och andra. Härtill kommer att en viss varsamhet synes böra
iakttagas beträffande medgivande av dylika skattelindringar. Oaktat gällande
skattebestämmelser torde nämligen under de senare åren stiftelsernas
förmögenheter hava avsevärt ökats till följd av donationer. Sådan till
stiftelse överlämnad egendom förblir i regel för all framtid i dennas ägo.
I följd härav kommer egendomen icke att framdeles underkastas den förmögenhetsbeskattning,
som drabbar annan förmögenhet vid övergång genom
arv eller gåva från en enskild till en annan.

I vart fall synes det icke befogat att, på sätt motionärerna föreslagit, stiftelse
med religiöst-sedligt ändamål försättes i ett ur skattesynpunkt gynnsammare
läge än kyrka.

Såsom ovan nämnts hava bestämmelserna rörande lindring i skatteprogressionen
för arv eller gåva beträffande vissa institutioner och stiftelser
anknutits till i inkomstskatteförordningen givna föreskrifter. Under de
senaste åren har frågan om utvidgande av bestämmelserna rörande frihet
från inkomst- och förmögenhetsskatt att omfatta även andra stiftelser med
ideellt ändamål än de här ovan omförmälda ävensom ideella föreningar
varit föremål för ingående utredningar. Då Kungl. Maj:t till 1928 års
riksdag genom propositionerna nr 213 och 218 framlade förslag till kommunalskattelag
samt till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
föreslog emellertid Kungl. Maj:t icke någon egentlig utvidgning av skattebefrielsen,
utan skulle densamma förbehållas de institutioner, som av ålder
ägt åtnjuta sådan. Enligt det vid propositionen nr 213 fogade statsrådsprotokollet
anförde föredragande departementschefen såsom skäl härför bland
annat, att en utvidgad skattefrihet skulle medföra nya svårigheter vid be -

Utskottets

yttrande.

4

BevillningsnUskottets betänkande Nr 19.

dömande av gränsfall och att rörande frågan om de inrättningar, som inbegrepes
i den sedan gammalt vedertagna skattefriheten för fromma stiftelser
m. fl., genom mångårig praxis en viss klarhet vunnits. Vidare framhöll
departementschefen, att man vid meddelande av skatteprivilegier måste ihågkomma,
att den frihet, som meddelats på ett håll, ofelbart måste motsvaras
av en ökning av skattskyldigheten på andra håll och att en avvägning
med hänsyn härtill måste företagas.

I anledning av förenämnda propositioner till 1928 års riksdag hemställdes
i väckta motioner, att vissa föreningar och stiftelser med rent ideella ändamål
måtte undantagas från skattskyldighet. 1928 års riksdag antog emellertid
propositionerna i denna del samt avslog förty berörda motioner.

Uppenbarligen måste det anses följdriktigt och lämpligt, att den uppmuntran
staten lämnar i form av lindring i eller befrielse från skatt omfattar
i stort sett samma skattesubjekt, vare sig det gäller skatt för arv och
gåva eller skatt för inkomst och förmögenhet. Då riksdagen, efter det omfattande
utredningar i frågan ägt rum, så sent som år 1928 tagit ställning
till spörsmålet, i vad detsamma angår inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,
har utskottet ansett däri ligga ett ytterligare skäl att icke biträda
motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 147 av herr Wallerius m.
fl., om lindring i skatten för arv eller gåva, som tillfaller
sammanslutning för religiöst-sedligt ändamål, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1929.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Boman, I.eander, Björnsson,
Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Björklund, Olsson i Gävle, Wahlmark,
Jönsson i Slätåker, Andersson i Boda, Östergren, Ericson i Boxholm,
Andersson i Katrineholm, Heiding, Anderson i Linköping och Svedberg.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

5

Reservation

av herrar Bergman, Leander, Hamrin och Anderson i Linköping, vilka
ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Bestämmelserna i förordningen av den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva hava i praxis tolkats så, att till de uti denna förordnings
19 § nämnda fromma stiftelserna egendomligt nog icke räknats sammanslutningar
och stiftelser för religiös verksamhet. Dessa hava därför
icke kommit i åtnjutande av den skattelindring, som enligt nämnda lagrum
fromma stiftelser skola åtnjuta. Det syfte, som de vilja befrämja, är dock
skilt från varje förvärv eller vinst i privatekonomiskt intresse, och såsom
religiöst torde det böra åtnjuta skydd från samhällets sida i samma mån
som det sammanhänger med de former av religiöst liv och religiös verksamhet,
åt vilka staten genom sin lagstiftning bereder erkännande eller
stöd. I utländsk lagstiftning av ifrågavarande art, även av senaste datum,
är också lindring eller befrielse från skatt stadgad för sammanslutningar
och stiftelser för religiös verksamhet. (Se t. ex. den finska lagen om skatt
på arv och gåva den 30 december 1921, den norska Kongel. kungjorelse
om arveavgift til statskassen for budgetåret 1928—1929, Danmarks Lov om
Afgift af Arv og Gave den 10 april 1922 och Tyska rikets Erbschaftssteuergesetz
den 29 augusti 1925.)

Även om man av principiella skäl icke skulle vara villig att inrymma
all av staten erkänd eller understödd religiös och etiskt-social verksamhet
under begreppet from stiftelse, så är det likväl uppenbart, att den nuvarande
tolkningen i flera fall medför obilliga verkningar, som icke torde varit
av lagstiftningen avsedda. Att t. ex. svenska jerusalemsföreningen, vars
huvudsakliga verksamhet består i upprätthållande av ett sjukhem för fattiga
spetälska, skall stå i en ogynnsammare ställning än andra för fattig- och
sjukvård upprättade stiftelser, förefaller egendomligt. Ej mindre obilligt
synes det vara, att sjömansmissionen, vars huvudsyfte är social hjälpverksamhet
för i nöd eller fara stadda sjömän, skall vara utesluten. Flera
sådana inkonsekvenser äro en följd av nuvarande praxis.

Utskottet hemställer fördenskull,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion
II: 147 av herr Wallerius m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville underkasta den i
motionen berörda frågan en närmare utredning med
beaktande av vad här ovan anförts samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
»

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 15 häfl. (Sr 19.)

2