3

Riksdagens skrivelse Nr 278.

Nr 273.

Godkänd av första kammaren den 1 juni 1928.
Godkänd av andra kammaren den 1 juni 1928.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om anslag till påbörjande av en banbyggnad
från övertorneä till Pajala.

(Statsutskottets utlåtande nr 128.)

Till Konungen.

Uti två inom riksdagen väckta likalydande motioner (1:88 och II: 169)
har hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1928—1929 bevilja och
ställa till järnvägsstyrelsens förfogande för påbörjande av en banbyggnad
från Övertorneä till.''Pajala ett belopp av 1,000,000 kronor.

Med stöd av § 46 i riksdagsordningen har riksdagens vederbörande utskott
från järnvägsstyrelsen inhämtat yttrande över motionerna. Styrelsen framhåller
härvid inledningsvis, att vid styrelsens sysslande med denna fråga
och härvid gjorda utredningar framgått, att av de två ursprungligen ifrågasatta
alternativa linjerna, en från trakten av Morjärv längs Kalixdalen över
Överkalix och en från Övertorneä längs Tornedalen till Pajala, företräde bör
ur flera synpunkter lämnas åt det senare alternativet. Slutliga utredningar
rörande en järnväg Övertorneä—Pajala hade genom styrelsens försorg verkställts,
sedan styrelsen på därom framställd begäran genom kungl. brev den
3 juli 1925 erhållit bemyndigande att verkställa sådana. I yttrande av den
25 februari 1927 hade styrelsen med överlämnande av fullständiga tekniska
och trafikekonomiska utredningar angivit sin uppfattning angående lämpligheten
att utföra berörda järnvägsanläggning. Rörande tekniska förhållanden
vid den ifrågasatta järnvägen erinrar styrelsen, att kostnaderna för den 112.2
km. långa banan beräknats till 11,400,000 kronor. De beräknade årliga trafikinkomsterna,
101,000 kronor, sammanställda med utgifterna för drift och
underhåll, 372,000 kronor, gåve till resultat en årlig driftförlust av i runt
tal 270,000 kronor, vartill komme, att ingen avkastning kunde beräknas på
ett kapital av omkring 11 miljoner kronor. Under erinran vidare, att styrelsen
vid sin nämnda utredning hänvisat till den möjlighet, som förelåge,
att genom en automobillinje, vars trafikerande kunde uppdragas åt statens
järnvägar, tillgodose bygdens kommunikationsbehov på ett för det allmänna
vida mindre kostsamt sätt, har styrelsen anfört bl. a. följande:

4

Riksdagens skrivelse Nr 273.

»Sedan järnvägsstyrelsen genom kungl. brev den 3 oktober 1927 anbefallts
att skyndsamt verkställa den sålunda ifrågasatta utredningen, bär styrelsen
den 13 januari 1928 avgivit yttrande i frågan. Styrelsen erinrar i denna utredning,
att postdiligenstrafik numera anordnats å sträckningen Övertorneå—
Tärendö—Pajala. Den ifrågasatta nya billinjen åter skulle följa den längs
Torneälven löpande landsvägen, vilken under eu följd av år varit föremål
för förstärkning, breddning ocli uträtning. För anordnande av fullständig
linjetrafik, omfattande såväl person- som godstrafik, beräknades erforderligt
ett kapital av omkring 600,000 kronor, fördelat med 250,000 kronor på byggnader
och dylikt och återstoden på personomnibusar och lastbilar med
tillbehör. Härtill komme ett belopp av 100,000 kronor för snöskyddsanordningar,
vilken kostnad dock antogs komma att bestridas med automobilskatteinedel.

Medan ekonomiska skäl trädde hindrande i vägen för inläggandet av mer
än ett tågpar dagligen å en järnväg mellan Övertorneå och Pajala, skulle det
vid anordnande av linjetrafik bliva möjligt att inrätta dubbelturer, varigenom
befolkningens resebehov skulle på ett bättre sätt tillgodoses.

Av den verkställda undersökningen framgick, att anordnandet av billinje
krävde omkring 10 miljoner kronor mindre kapitalutlägg, än som fordrades
för anläggning av en järnväg, och att de årliga driftförlusterna vid en billinje
syntes bliva mindre än vid en järnväg. Aven för trafikanterna skulle billinjen
i vissa avseenden medföra större fördelar, än eu järnväg utan oskälig
kostnadsökning skulle kunna lämna. Vid omnibustrafik skulle sålunda för
persontrafiken lämpligare tider för resas anträdande och avslutande samt
flera reselägenlieter kunna erhållas, och mot en något längre resetid med
omnibus svarade i många fall kortare färd till och från station. Godsbefraktarne,
särskilt större sådana, skulle kunna få sitt, gods lastat och lossat vid
egen gård. Då slutligen den grundförutsättningen gjorts, att samma avgifter
som i järnvägstrafik skulle tillämpas, finge befolkningen i övrigt ungefär
samma fördelar av en under ifrågasatta villkor upprätthållen linjetrafik som
av eu järnväg.

Såsom av föregående redogörelse framgår, äro järnvägsstyrelsens utredningar
beträffande den övre Tornedalens kommunikationsfråga att betrakta
såsom tills vidare slutförda, och lära de också föreligga i så fullständigt utarbetat
skick, att därpå skall kunna grundas ett bedömande och beslut i
frågan. Mera ingående undersökningar i syfte att utreda, huruvida förbättringar
eller förenklingar och besparingar äro möjliga att i vissa avseenden
genomföra, kunna ej giva sådana resultat, att de bliva av någon större betydelse
för avgörandet, om järnväg skall byggas eller icke. Dylika detaljundersökningar
synas därför lämpligen böra uppskjutas, till dess statsmakternas
principbeslut i ärendet fattats. Från järnvägsstyrelsens sida föreligger
sålunda ingen erinran, mot att sådant beslut fattas vid innevarande
års riksdag, men väl har styrelsen ett direkt intresse av att så sker, enär
styrelsen anser önskligt, att den årligen uppdykande frågan eu gång får sin
lösning.

Beträffande det sätt, på vilket ifrågavarande kommunikationsfråga då
lämpligast bör lösas, har styrelsen, som har att betrakta sjiörsmålet ur övervägande
ekonomisk synpunkt och som har att bevaka statsbanornas och
deras trafikanters intressen, icke anledning att intaga en annan ståndpunkt
än tidigare. Därest sålunda de särskilda hänsyn, som äro förknippade med
frågan om kommunikationernas ordnande i ifrågavarande gränsbygd, skulle
föranleda statsmakterna att ikläda sig betydande uppoffringar härför, får

Jliksdai/eus skrivelse Nr 27».

o

styrelse i första hand furorda, att, såsom för det allmänna billigast liksom
för föreliggande behov tillfyllestgörande, beslut fattas om anordnande genom
statens järnvägars försorg av regelbunden omnibus- och lastbilstrafik mellan
Övertorneå och Pajala och om anvisande av härför erforderligt engångsanslag,
ävensom därom att statens järnvägar skola genom årliga anslag hällas
skadeslösa för de vid biltrafiken uppkommande driftförlusterna.

Skulle emellertid, vilket styrelsen med hänsyn till vid årets riksdag fattade
beslut angående inlandsbanans byggande utan avbrott ävensom till de
uttalanden rörande Pajalabanan, som fällts av 1927 års statsutskott och i
årets statsverksproposition, icke finner osannolikt, ett principbeslut i berörda
kommunikationsfråga, därest sådant fattas, komma att utfalla i annan riktning
och innebära, att järnväg till Pajala skall byggas, så uppkommer frågan,
vid vilken tidpunkt järnvägens byggande skall taga sin början. Därvid vill
styrelsen framhålla, att byggandet av en järnväg till Pajala samtidigt med
eller till och med i viss mån före byggandet av den återstående delen avinlandsbanan
kan synas ur såväl samhällelig som ekonomisk synpunkt fullt
berättigat, enär förstnämnda järnväg ju kommer att genomlöpa och betjäna
trakter, vilka. hysa eu ojämförligt större befolkning och jämväl äga vida
större utvecklingsmöjligheter än de trakter, som beröras av den likväl redan
beslritade delen av inlandsbanan mellan Sorsele och Arvidsjaur, framdeles
utsträckt till Jokkmokk. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande
beträffande detta fortsatta byggande av inlandsbanan framhållit, att banan
för befolkningens kommunikationsbehov i själva verket är av underordnad
betydelse, men att den är ofrånkomlig ur försvarssynpunkt. Länsstyrelsen
låter framskymta, att andra järnvägsbyggnader i länet skulle vara angelägnare
och av större nytta lör befolkningen, och torde då närmast syfta på
Pajalabanan, beträffande vilken länsstyrelsen framhåller såsom av- utomordentligt
stor betydelse, att den påbörjas, då i berörda trakter förefinnes
ett stort trafikbehov för en talrik och i stark tillväxt varande befolkning.
Aven om inlandsbanans färdigbyggande ur ren försvarssynpunkt givetvis
maste tillmätas större betydelse än Pajalabanan, så har dock vidare även
denna senare en nationell betydelse, som järnvägsstyrelsen icke underskattar,
ehuru styrelsen ansett, att banans ifrågavarande uppgift skulle sannolikt för
en ganska lang tid framat kunna lika väl fyllas genom en på lämpligt sätt
anordnad och driven automobillinje. På grund av det anförda synes det
styrelsen, att. igångsättandet av en järnvägsbyggnad till Pajala, därest en
sådan principiellt beslutes, icke lämpligen bör uppskjutas. Detta torde, synes
det styrelsen, ej heller vara ur budgetsynpunkt nödvändigt med hänsyn till
storleken av- de samlade årliga anslag, som därefter skulle erfordras för järnvägsbyggande
i övre Norrland. Arbetena å Pajalabanan skulle nämligen ej
komma att igångsättas med någon större kraft förrän vid tidpunkt, då annan
nu pågående banbyggnad blir fullbordad, i det att slutanslag för tvärbanan
Jorn—Arvidsjaur beviljats för budgetåret 1928—1929. Ur anslagssynpunkt
torde det därför icke böra möta något hinder att omedelbart därefter upptaga
arbetena, å banan från Övertorneå till Pajala, varom beslut då borde
fattas redan av innevarande års riksdag.

Styrelsen, som alltså finner frågan om kommunikationernas ordnande i
den övre Tornedalen föreligga i så utrett skick, att ett principbeslut i ärendet
bör kunna „fattas vid arets riksdag, och även angeläget, att avgörande snar<’ist
möjligt ...träffas i denna sedan lång tid under utredning varande fråga,
får såsom ..för det allmänna billigast, för tillgodoseende av föreliggande behov
tillfyllestgörande samt för statens järnvägar förmånligast förorda, att regelbunden
omnibus- och lastbiltrafik genom statens försorg anordnas mellan
Övertorneå och Pajala på sätt ovan närmare angivits.

6

Riksdagens skrivelse Nr 278.

Skulle emellertid beslut fattas om byggande av järnväg mellan nämnda
orter, har styrelsen ingen erinran att göra mot pricipiellt bifall till de för
styrelsens yttrande remitterade motionerna om beviljande för budgetåret
1928—1929 av anslag för påbörjande av eu banbyggnad från Övertorneå till
Pajala, varvid dock anslaget, då det detta år endast kan gälla förberedelser
för banbygget, torde böra begränsas förslagsvis till 100,000 i stället för begärda
1,000,000 kronor. Styrelsen vill dock med hänsyn till det ovan sagda
därvid framhålla den tvingande angelägenheten, att, då ärendet skall avgöras,
samtidigt upptages till prövning och avgörande också frågan om den bortskrivning
av visst i statsbaneaffären infört lånekapital, som framstår som
nödvändig med hänsyn till ej mindre det fortsatta byggande av förlustbringande
banor än även förestående taxesänkning med ty åtföljande inkomstminskning.
»

Chefen för järnvägsstyrelsens militärbyrå, byråchefen Pantzerhielm, liar anfört
avvikande mening beträffande av styrelsen framlagd plan till byggandet
av nya statsbanor i Norrland, varvid han framhållit, att ur militär transportsynpunkt
inlandsbanans snabba fullbordande vore av ojämförligt större betydelse
än anläggandet av statsbana Övertorneå—Pajala, varför han ansåge,
att inlandsbanan borde fullbordas, innan Pajalabanan båbörjas.

Att befrämja svensk odling och bebyggelse uti ifrågavarande nordliga
gränstrakter framstår tvivelsutan som en angelägen nationell uppgift. Detta
har redan tidigare vid skilda tillfällen inom riksdagen framhållits, därvid
också betonats den stora betydelsen från dessa synpunkter av ifrågavarande
gränsbanas förlängning från dess nuvarande slutpunkt vid Övertorneå upp
till Pajala. Enligt vad järnvägsstyrelsen meddelat, skulle det nya banföretaget
också lämpligen låta sig inpassas i den plan, varefter övriga redan
beslutade järnvägsbyggnader i Norrland avsetts att bedrivas.

Att på enskilda motioner nu fatta beslut om igångsättande av ett i olika
avseenden så vittutseende företag måste riksdagen dock finna alltför vanskligt.

Erinras må, att förevarande fråga för närvarande är beroende på Eders
Kungl. Maj:ts prövning; sedan järnvägsstyrelsen den 3 juli 1925 anbefallts
— bland annat — verkställa fullständig undersökning för en järnväg från
Övertorneå till Pajala kyrkoby i Norrbottens län, har nämligen styrelsen
den 25 februari 1927 inkommit med den sålunda anbefallda utredningen,
därvid järnvägsstyrelsen hänvisat på möjligheten att genom en av statens
järnvägar driven automobillinje tillgodose bygdens kommunikationsbehov på
ett för det allmänna vida mindre kostsamt sätt.

Riksdagen anser sig vidare böra erinra därom, att frågan om lämplig uthamn
för Haparanda och därmed för hela Tornedalen, till vars utredning
innevarande riksdag redan beviljat medel, också är av betydelse för ordnandet
av kommunikationerna inom denna gränsbygd.

För ett snart avgörande av förevarande kommunikationsspörsmål talar
otvivelaktigt, såsom länsstyrelsen och jämväl järnvägsstyrelsen framhållit,
den utomordentliga betydelse detsamma äger för Tornedalens talrika och i
stark tillväxt stadda befolkning och för dess närmande till landet i övrigt.

Riksdagens skrivelse Nr 273. 7

Från dessa utgångspunkter anser riksdagen, att frågan bör göras till föremål
för Eders Kungl. Maj:ts skyndsamma övervägande.

Under åberopande härav får riksdagen, i anledning av de i ämnet väckta
motionerna (I: 88 och II: 169), hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
övervägande av frågan om ordnande av Tornedalens kommunikationsspörsmål.

Stockholm den 1 juni 1928.

Med undersåtlig vördnad.