4

Riksdagens skrivelse Nr 256.

Nr 256.

Godkänd av första kammaren den 1 juni 1928.

Godkänd av andra kammaren den 1 juni 1928.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framställda förslag angående
beräkningen av inkomsten av statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 138.)

Till KONUNGEN.

Uti den till riksdagen den 4 januari 1928 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1928—1929 har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag (Inkomsterna. Statens produktiva
fonder), föreslagit riksdagen att å riksstaten för nämnda budgetår upptaga
inkomsttiteln »statens aktier», i vad angår statens aktier i Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag, på följande sätt:

Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag .................. 14,500,000 kronor.

I fråga om Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag hava inom riksdagen
motionsvis framställts vissa yrkanden.

Sålunda har i en motion (1:186) hemställts, att riksdagen ville hos Eders
Kungl. Maj :t begära övervägande och förslag, i vad mån och på vad sätt det
fortgående uttömmandet av malmkapitalet i det stora norrbottniska malmfältet
kan till gagn för nutid och efterkommande omvandlas i produktivt kapital genom
disponerandet av statens vinstandelar i sådant syfte.

Därjämte har i en motion (II: 240) yrkats, att riksdagen ville besluta att av
statens utdelningar å aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag under
budgetåret 1928—1929 avsätta 5 miljoner kronor till en fond, avsedd att efter
beslut av Eders Kungl. Maj :t och riksdagen användas för främjande av ny

Riksdagens skrivelse Nr 256.

5

kapitalbildning i landet eller annars för igångsättande eller understöd åt inhemska
produktiva företag.

I samband med sin prövning av Eders Kungl. Maj:ts förslag om nytt malmavtal
uttalade 1927 års riksdag som önskligt, att en avsevärd del av statens inkomster
från malmbolaget årligen måtte användas till avbetalning av oräntabla
delar av det lånekapital, som funnes nedlagt i statens järnvägsanläggningar;
ett sådant förfarande stode, framhöll riksdagen, också i överensstämmelse med
den enligt riksdagens mening beaktansvärda grundsats, som bland annat kommit
till uttryck i statskontorets utlåtande, nämligen den att inkomster, uppkomna
genom en exploatering av landets naturtillgångar, som innebure en konsumtion
av själva kapitalet, icke borde i sin helhet tagas i anspråk för statens
löpande utgifter.

I årets statsverksproposition förutsattes emellertid, att hela den för nästkommande
budgetår inflytande malminkomsten -—• vilken beräknats uppgå till
14,500,000 kronor mot i riksstaten för 1927—1928 upptagna 5,650,000 kronor
— skulle på vanligt sätt helt disponeras för statsregleringsändamål. Därvid
har pekats på den möjlighet till täckning av oförräntat lånekapital och avskrivning
av lånemedelsförluster, som öppnats tack vare fonden för statsskuldens
amortering enkannerligen genom de betydande kapitalbelopp, som under de närmaste
åren kunde i överensstämmelse med 1926 års riksdags beslut väntas tillföras
denna fond av rusdrycksmedel.

Yad först angår själva det påräkneliga vinstbeloppet för nästkommande budgetår
från malmfälten, är att märka att detta på grund av inträffade driftinställelser
måste antagas komma att avsevärt reduceras. Enligt vad som inhämtats,
torde den staten tillfallande vinsten, inklusive royaltyn, icke för
1928—1929 kunna upptagas till högre belopp än omkring 6,000,000 kronor eller
alltså föga mer än för innevarande budgetår. Om än alltså den av 1927 års
riksdag uttalade tanken att undantaga viss del av malminkomsterna från den
allmänna statsregleringen icke för denna riksdag synes genomförbar, har dock
riksdagen i betraktande av ärendets vikt och med hänsyn särskilt till de i statsverkspropositionen
gjorda uttalandena ansett sig böra framlägga något vidare
synpunkter på frågan, i samband varmed också till behandling upptagits två
andra i viss mån därmed sammanhängande samt också i statsverkspropositionen
berörda ärenden, det ena avseende avbetalningen av statsskulden och det andra
spörsmålet om ny taxa för transporter å statens järnvägar.

Inledningsvis må erinras, att då vid 1926 års riksdag — med direkt angivet
syfte att åstadkomma en successiv minskning av budgetens beroende av rusdrycksmedel
— beslöts, att en viss del av dessa medel skulle årligen tillföras
fonden för statsskuldens amortering, det samtidigt förutsattes, att härigenom
skulle åstadkommas en extraordinär amortering av statsskulden utöver den
som normalt årligen kunde befinnas av förhållandena påkallad. I detta avseende
framhölls behovet av en snabbare nedskrivning av visst i statens lånefonder
placerat oräntabelt lånekapital, uppskattat till omkring 75 miljoner kronor.
Oberäknat nämnda avsättning av rusdrycksmedel upptog sålunda bud -

6

Riksdagens skrivelse Nr 856.

geten för 1926—1927 anslag för statsskuldens amortering till belopp av cirka
8,300,000 kronor, varav 1,000,000 kronor direkt budgetanslag till nämnda fond;
härtill kommo anslag för täckning av förluster å spannmålslagerhus och av
andra kristidsförluster till belopp av över 20 miljoner kronor.

För 1927—1928 uppgå anslagen till statsskuldens amortering, avsättningarna
av rusdrycksmedel oräknat men inräknat 1,000,000 kronor i direkt budgetanslag
till fonden för statsskuldens amortering, till cirka 8,600,000 kronor.
För nästkommande budgetår har, oberäknat avsättningen av rusdrycksmedel
å 10,500,000 kronor, föreslagits anslag för avbetalning å olika amorteringslån
till belopp av cirka 8,000,000 kronor. Något anslag till fonden för statsskuldens
amortering från de allmänna budgetmedlen har icke längre upptagits.

Emot ifrågavarande amorteringsbelopp av 8,000,000 kronor står en samlad
fonderad statsskuld av omkring 1,800 miljoner kronor. Denna årliga amortering
av vissa statslån uppgår sålunda till knappt V2 procent av sagda skuld och
kommer såsom departementschefen ock framhållit att, om inga nya amorteringslån
upptagas före 1930, då ytterligare nedgå till följd av slutbetalning av
1880 års statslån.

Med hänsyn till att det sålunda upplånade kapitalet till sin övervägande del
är nedlagt i telegraf- och järnvägsanläggningar, kraftstationer och andra statliga
rörelsegrenar, vilka på grund av teknikens framsteg normalt och oavsett särskilda
kristidsförhållanden äro underkastade risk av värdeminskning, lärer en
dylik amortering få anses otillräcklig; det må i detta sammanhang erinras, att
tidigare såsom rimlig fordran uppställts att den direkta avkastningen från
exempelvis statens järnvägar skulle täcka ej blott förräntningskostnad utan
ock viss amortering av nedlagt anläggningskapital. Man synes därför böra
utgå från att fonden för statsskuldens amortering icke kan utan åsidosättande
av sin i själva benämningen liggande huvuduppgift i alltför stor utsträckning
anlitas för andra ändamål såsom avskrivning av kristidsförluster eller nedskrivning
av visst mindre räntabelt kapital i en del lånefonder o. s. v.

Medan behållningen av fonden för statsskuldens amortering jämlikt beslut
av 1909 års riksdag skall användas antingen till amortering av statsskulden
medelst utlottning eller obligationsinköp eller ock till minskning av ny upplåning,
har 1926 års riksdag i samband med beslutet om rusdrycksmedlens
användning utsträckt fondens ändamål till att ersätta oräntabelt upplånat kapital
i statens utlåningsfonder. I anslutning härtill har nu i årets statsverksproposition
ifrågasatts en ytterligare utvidgning av fondens uppgift, nämligen
att i allmänhet bereda täckning för oräntabla lånemedelsplaceringar. Härvid
har särskilt hafts i sikte möjligheten att anlita fonden för avskrivning av det i
affärsverken nedlagda lånekapitalet. Enligt vad departementschefen anfört
skulle fonden hädanefter få till »huvudsaklig uppgift» att uppsamla medel för
täckning av de produktiva fondernas oförräntade lånekapital samt, i den mån
så erfordras och fonden härtill förslår, stå till förfogande för avskrivningar
av konstaterade förluster av lånemedel.

Tvivelsutan kan för en dylik utvidgning tala, att på detta sätt lämnas möjlighet
till en mera jämn belastning av budgeten, om sådana kapitalavskriv -

Riksdagens skrivelse Nr 256.

7

ningar bestridas från en dylik fond, till vilken kontinuerligt å riksstaten anvisas
anslag, än om täckning för förlusterna skola i mån av deras konstaterande
beredas genom direkta å riksstaten uppförda anslag. Å andra sidan
måste enligt riksdagens mening fara föreligga för, att på detta sätt äventyras
själva huvudsyftet med fonden, nämligen att möjliggöra den så att säga mera
normala och fortlöpande avbetalningen av statsskulden, jämte dess år 1926 tilllagda
vidgade ändamål att bereda möjlighet till återbetalning av lånekapitalet
i statens utlåningsfonder till den del detta kan anses oförräntat. Vad särskilt
denna senare uppgift beträffar, får erinras, att en dylik återbetalning utgör en
följdriktig konsekvens av den alltsedan 1924 års riksdag tillämpade grundsatsen
i fråga om nytt kapital, som tillföres dessa fonder, nämligen att upplåning
härav skall anlitas endast till den del förräntning å det fonderna tillförda nya
kapitalet kan påräknas. Mot att statsskuldsfonden därjämte, på sätt riksgäldsfullmäktige
tillstyrkt, tages i anspråk för täckning av direkta förluster på
lånefonderna synes ej heller erinran vara att framställa. Anslag begäres nu
för återbetalning av dylika förluster till belopp av cirka 1,800,000 kronor. Riksdagen
har ansett sig böra bevilja detta anslag. Därjämte förutsättes täckning
med i runt tal 1,000,000 kronor för uppkommen förlust å aktiebolaget Elektrolytverken.
Ej heller nämnda åtgärd har riksdagen velat motsätta sig. För
reglering av statens förluster å engagemang i aktiebolaget Kreditkassan skulle
däremot uppföras ett anslag av 5,000,000 kronor utan att därvid medel från
amorteringsfonden tagas i anspråk. Beträffande samtliga dessa frågor anmäler
riksdagen i annat sammanhang sina beslut.

Emellertid kan det, enligt vad i statsverkspropositionen upplyses, väntas att
återstående förluster — bortsett från önskvärda avskrivningar å affärsverkens
kapital — bliva så betydande att de i hög grad måste antagas komma att taga
fondens medel i anspråk. Under sådana förhållanden synes riksdagen tvekan
kunna råda om lämpligheten av en utsträckning av amorteringsfondens användning
till jämväl en så vittutseende uppgift som att möjliggöra nedskrivning av
det i affärsverken placerade lånekapitalet. Vad särskilt angår statens järnvägar,
synes i anslutning till 1927 års riksdags uttalade uppfattning avbetalning
av oräntabla delar av lånekapitalet böra beredas från de inflytande malminkomsterna
utan att därvid anlitas den av departementschefen antydda omvägen,
att nämnda inkomster först tillföras fonden för statsskuldens amortering.
I detta avseende må erinras om det direkta samband som det nya malmavtalet,
med däri ingående garanti om vissa låga fraktsatser för malmtransporterna,
äger med frågan om avkastningen från statsbanorna. Den fraktfyllnad, som
statens järnvägar sålunda skulle äga tillgodoräkna sig, har uppskattats till omkring
10,000,000 kronor. I statens järnvägar investerat kapital beräknas uppgå
till i runt tal 1,100 miljoner kronor, varav cirka 900 miljoner utgöra lånemedel.
Av detta kapital har nu järnvägsstyrelsen ansett önskligt att 240 miljoner
kronor avskrivas, därav 180 miljoner nedlagt i vissa norrländska banor och
60 miljoner kronor utgörande överkapitalisering av andra statsbaneanläggningar.
Riksdagen måste för sin del — utan att taga ställning till skäligheten av
själva de angivna beloppen — redan av nyss angivna skäl finna rimligt, att

8 Riksdagens skrivelse Nr 856.

statens järnvägar få tillgodoräkna sig viss anpart av mervinsten från malmbolaget.

Riksdagen vill för sin del uttala sig för ett genomförande av det av
järnvägsstyrelsen ifrågasatta förfarandet, att viss del av statens järnvägars
oräntabla lånekapital avlyftes från statens järnvägar och i riksgäldskontorets
räkenskaper uppföres såsom en särskild fond, lämpligen benämnd »statens järnvägars
avskrivningsfond», som förräntas och efterhand amorteras med statens
utdelning från malmbolaget. Vid avvägningen av själva kapitalbeloppet bör
dock tagas i betraktande, huruvida icke med hänsyn till faktiskt verkställda
amorteringar på äldre statslån, som använts till täckning av anslag till statens
järnvägar, ifrågavarande avskrivningsbelopp kan minskas.

Med fasthållande alltså av den vid nästföregående års riksdag uttalade uppfattningen,
att en del av statens inkomster från de norrländska malmfälten bör
användas till avbetalningen av oräntabla delar av lånekapitalet i statsbanorna,
anser riksdagen frågan om grunderna för tillförandet av medel till och användningen
av fonden för statsskuldens amortering böra göras till föremål för ytterligare
överväganden. Härvid bör tillses, att dessa grunder erhålla en sådan
utformning, att trygghet vinnes för dels en lämpligt avvägd amortering av
statsskulden, dels ock uppfyllande av den förutsättning, som får anses ligga till
grund för 1926 års riksdags beslut beträffande rusdrycksmedlens användning
för tiden till 1 juli 1932, nämligen att dessa till den del de tillföras fonden för
statsskuldens amortering i första hand skola användas för nedbringande av det
i lånefonderna investerade lånemedelskapitalet.

I de i ämnet väckta motionerna har framhållits önskvärdheten av att en
del av malmvinsten måtte komma till direkt användning för främjande av
ny kapitalbildning i landet. I detta avseende innefatta motionerna också en
del i och för sig beaktansvärda uppslag. Sålunda har pekats på de vid årets
riksdag från skilda håll väckta förslagen om anslag för skogsodling å kalmarker,
för nyodlingar, för Norrlands kolonisering och elektrifiering m. m.
Utan att nu taga ställning till de sålunda i olika avseenden framförda uppslagen
anser sig riksdagen dock böra ytterligare framhålla den uppfattning
av förevarande fråga, som innebäres i riksdagens uttalande i ämnet år 1927
eller att merinkomsterna av en förökad exploatering av landets malmkapital
böra givas en sådan användning, att själva kapitalet icke konsumeras.

Särskilt med tanke på rådande stora arbetslöshet, vilken för närvarande utgör
ett av samhällets allvarligaste problem, synes förtjäna övervägas, på vad
sätt berörda medel, i den mån de icke komma att tagas i bruk för en nedskriv-»
ning av statens järnvägars lånekapital i enlighet med vad riksdagen ovan förordat,
kunna finna användning i produktionsfrämjande syfte.

Vad därefter angår regleringen av statens ijärnvägars taxor och alla de
vittomfattande spörsmål, som särskilt godstariffernas avvägning innebär, synes
med ledning av den riksdagen nu förelagda utredningen ett mera ingående
bedömande därav knappast möjligt, något som ej heller torde vara av departementschefen
avsett. För egen del vill riksdagen emellertid framhålla,

Riksdagens skrivelse Nr 256.

9

hurusom genom den ovan förordade avskrivningen av visst statens järnvägars
kapital en direkt möjlighet skulle öppnas till en taxeminskning i förhållande
till järnvägsstyrelsens förslag, önskvärt vore tvivelsutan, att därutöver en
sänkning av vissa trafikavgifter kan åstadkommas. Såsom kommerskollegium
anfört, torde nämligen en nedsättning av järnvägsfraktsatserna kunna få betecknas
som en av de få praktiskt genomförbara åtgärder, som stå till buds för
att från statens sida effektivt stödja näringslivet, enkannerligen vissa industrier,
som äro i verkligt behov av sådant stöd. Ur statsfinansiell synpunkt måste dock
å andra sidan fasthållas kraven på förräntning av statsbanekapitalet, åtminstone
i vad detta är att hänföra till lånemedel.

Likaledes måste, såsom departementschefen ock antytt, vid nya frakttariffers
fastställande för statsbanorna tagas i betraktande återverkningarna härav för
de enskilda järnvägarnas och deras trafikanters del.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda i olika avseenden anfört, får
riksdagen

a) anmäla, att riksdagen beslutat att i riksstaten för budgetåret 1928—1929
under statens aktier upptaga inkomsten från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag
till ett belopp av 6,000,000 kronor;

b) i anledning av de i ämnet väckta motionerna (1:186 och II: 240) hos
Eders Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande dels användningen av ifrågavarande
inkomster, dels ock grunderna för statsskuldens amortering jämte andra
därmed sammanhängande frågor, med beaktande av ovan angivna synpunkter.

Stockholm den 1 juni 1928.

Med undersåtlig vördnad.