Riksdagens skrivelse Nr 243.
i
tfr 243.
Godkänd av första kammaren den 25 maj 1928.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1928.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående hotell- och
restaurangpersonalens samt h ad huspersonalens anställningsförhållanden
in. in.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.)
Till Konungen.
Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner bär framställning
gjorts i syfte att en snar undersökning om hotell- och restaurangpersonalens
samt badhuspersonalens arbetsförhållanden måtte komma
till stånd samt att på grundval av en sådan undersökning nödiga åtgärder
för undanröjande av konstaterade missförhållanden måtte vidtagas av Eders
Kungl. Maj:t eller eventuellt frågan underställas riksdagens prövning.
I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har yttrande i frågan
inhämtats från socialstyrelsen, som hört åtskilliga sammanslutningar inom
ifrågavarande yrken. De avgivna yttrandena hava såsom bilagor fogats
vid vederbörande utskotts utlåtanden.
Uti ifrågavarande motioner avhandlas arbetsförhållandena inom två yrkesgrupper,
nämligen hotell- och restaurangpersonalen och badhuspersonalen.
Beträffande båda grupperna framställas begäran om utredning samt vidtagande
av åtgärder eller framläggande för riksdagen av förslag till åtgärder
för undanröjande av vissa påtalade missförhållanden.
Yad då först angår hotell- och restaurangpersonalen får riksdagen erinra
om den av socialstyrelsen i december 1921 dagtecknade statistiska undersökningen
(Sveriges officiella statistik 1922). Denna gav otvivelaktigt vid
handen, att arbetstiden för sagda personal var synnerligen lång. Sedan
dess har visserligen en väsentlig reducering av arbetstiden ägt rum inom
yrket i fråga. Emellertid synes en år 1924 och 1925 genom yrkesinspektrisens
försorg verkställd undersökning hava visat, att inom åtskilliga
hotell och restauranger en mindre effektiv och noggrann tillämpning äger
rum av givna bestämmelser om arbetstiden, såvitt dylika bestämmelser fastslagits
genom arbetstidslagen eller på grund av särskilt avtal. Men undersökningen
har också ådagalagt de ofta synnerligen stora svårigheterna att
8
Riksdagens skrivelse Nr 243.
på detta arbetsområde med dess säregna förhållanden förena en ekonomisk
drift med en strikt tillämpning av ett stelt arbetstidsschema. ltiksdagen
har emellertid av vad i ärendet blivit upplyst funnit det önskvärt, att arbetstiden
för sagda personal ordnas på ett bättre sätt än som nu, åtminstone
vid vissa företag, synes vara fallet. De egenartade arbetsförhållandena
och de skilda arbetsgruppernas olikartade arbete göra det dock synnerligen
vanskligt att föreslå de åtgärder, som med lika hänsynstagande till
företagarens och personalens berättigade intressen kunna vara möjliga och
lämpliga. Och för vidtagande av sådana åtgärder saknas även den mera
ingående kunskap om de faktiska arbetstidsförhållandena inom branschen,
utan vilken förslag till uppnående av förbättrade villkor icke kunna framläggas.
En allsidig och förutsättningslös utredning om de faktiska förhållandena
i sagda yrke synes riksdagen därför vara av behovet påkallad.
En dylik utredning torde kunna giva tillräckligt material till ett förutsättningslöst
bedömande av frågan om, var och i vilken utsträckning åtgärder
skola vidtagas till en ytterligare reglering av arbetstiden inom ifrågavarande
bransch.
I motionen har vidare uppmärksamheten fästs på hotell- och restaurangpersonalens
avlöningsförhållanden. Dessa hava också, särskilt frågan om
drickspenningarnas bibehållande eller ersättande med s. k. betjäningsavgift,
under de senaste åren varit föremål för livliga överväganden inom
alla av hotell och restauranger intresserade parter. Någon enighet därom,
vilket system är bäst för allmänheten, företagaren och personalen, har icke
uppnåtts. Och det förefaller, som om en praktisk, alla parter tillfredsställande
lösning i denna fråga icke kan erhållas, förrän en ingående och
tillförlitlig kännedom först vunnits om de faktiska löneförhållandena inom
hotell- och restaurangbranschen. Såsom socialstyrelsen påpekat, kan en
sådan kännedom numera vinnas på ett viisentligt enklare och tillförlitligare
sätt än tidigare, särskilt genom utnyttjande för statistiskt ändamål av de
individuella skatteböcker, som på taxeringsmyndigheternas initiativ införts
för hotell- och restaurangpersonal i Stockholm och i någon mån i landsorten.
Yad slutligen angår motionärernas påpekande av missförhållanden beträffande
arbetsförmedlingen för hithörande personal, har socialstyrelsen ej
velat förneka, att missförhållanden förekomma, men ansett det vara förenat
med ansenliga svårigheter att konstatera graden och arten av dem. Vid
den utredning rörande förhållandena inom hotell och restaurangbranschen,
som riksdagen anser böra komma till stånd, synes dock även frågan om
arbetsförmedlingen på området böra göras till föremål för undersökning
för att om möjligt giva material till förslag om förbättrade förhållanden.
Den nya utredning på hotell- och restaurangområdet, som riksdagen i
överensstämmelse med socialstyrelsen och de av undersökningen närmast
berörda organisationerna anser böra utföras, synes lämpligen böra begränsas
till att söka klarlägga de grundläggande fakta, som ligga bakom de för
Riksdagens skrivelse Nr 243.
9
närvarande aktuella spörsmålen angående arbetstidsförhållandena, löne- och
anställningsvillkoren samt sättet för arbetsförmedlingen. Utredningen torde,
så begränsad, icke behöva draga allt för stora kostnader, i all synnerhet
som riksdagen förutsätter såsom självklart, att den intresserade medverkan,
som ställts i utsikt från såväl arbetsgivareföreningarnas som personalunionens
sida, också utnyttjas.
Beträffande härefter motionen, i vad den innefattar krav på utredning
rörande badhuspersonalens arbetsförhållanden, så har även för denna personal
en begränsning i arbetstiden skett under senare år.
Enligt de uppgifter vederbörande utskott inhämtat rörande arbetsförhållandena
vid Stockholms badinrättningar, synes arbetstiden vara i hög
grad växlande. Sålunda är den fastställda arbetstiden per vecka vid eu
badinrättning 50 timmar och vid en annan 63 timmar jämte 1—2 timmar
dagligen för rengöringsarbeten.
I några av de yttranden, som infordrats i ärendet, göres gällande, att
badhuspersonalens arbetstid skulle vara nöjaktigt reglerad genom den s. k.
butikstängningslagen. Detta är emellertid ej fallet. Med fullt laglig rätt
kvarhålles personalen vid vissa badinrättningar i arbetet under 1—2 timmar
dagligen efter lagstadgad stängningstid, ehuru denna för badinrättning
infaller en timme senare än för handelsbod. Visserligan äga de kommunala
myndigheterna rätt att med stöd av § 3 i nyss omförmälda lag inskränka
tiden för badinrättningarnas öppenhållande, men det synes riksdagen
ovisst, huruvida icke en begränsning av denna art skulle vara fölen
badinrättning mera besvärande än en lämplig maximering av personalens
arbetstid. Riksdagen finner därför, att eu utredning jämväl rörande
badhuspersonalens arbetsförhållanden bör komma till stånd.
En sadan utredning torde i varje fall komma att klarlägga, huruvida
förhållandena på nu ifrågavarande arbetsområde lämpa sig för en generell
lagstiftning eller om det måhända är bäst att överlåta åt de kommunala
myndigheterna att med utnyttjande av de möjligheter, som redan stå till
buds, vidtaga den reglering av arbetstiden, som kan befinnas önskvärd.
Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
dels, i den omfattning, som riksdagen ovan angivit, av frågan om arbetsvillkoren
inom hotell- och restaurangyrket, dels ock rörande badhuspersonalens
arbetsförhållanden, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 25 maj 1928.
Med undersåtlig vördnad.