Riksdagens skrivelse Nr 134.

7

tfr 134.

Godkänd av första kammaren den 24 april 1928.
Godkänd av andra kammaren den 24 april 1928.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vissa processuella
föreskrifter rörande bestraffningsformen varning,
i vad angår statens befattningshavare.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

I anledning av en utav riksdagen den 23 april 1926 avlåten skrivelse
nr 159 har Eders Kungl. Maj:t genom kungörelse den 10 december 1926
(svensk författningssamling nr 492) förordnat, att vad i gällande arbetsordningar,
instruktioner, reglementen eller andra av Eders Kungl. Maj:t
för överrätter, kollegier och övriga centrala ämbetsverk meddelade bestämmelser
funnes föreskrivet därom, att klagan ej finge föras över befattningshavare
vid sådant verk tilldelad varning, skulle upphöra att gälla.

Under erinran härom har enskild motionär gjort framställning i syfte
dels att — liksom beträffande överrätter, kollegier och andra centrala ämbetsverk
— motsvarande ändringar måtte vidtagas i instruktionerna beträffande
samtliga statens verk och myndigheter, där bestraffningsformeu
varning funnes stadgad, dels ock att bestämmelse måtte utfärdas därom,
att varning icke finge meddelas en statstjänsteman, såvitt icke förhör med
honom hållits eller, om hinder därför mötte, han på annat sätt beretts
tillfälle att yttra sig.

Genom beslut den 2 juni 1926 anbefalldes ett stort antal verk och
myndigheter — omkring ett femtiotal — att före den 1 november 1926
avgiva yttrande över riksdagens nyssberörda skrivelse.

Av de med anledning härav avgivna utlåtandena framgår, att en mycket
stor majoritet av de hörda myndigheterna tillstyrkt åtgärder i den av riksdagen
föreslagna riktningen.

I samband härmed gjordes även uttalanden till förmån för längre gående
åtgärder än vad av riksdagen i dess skrivelse föreslagits, i vilket avseende
bland annat förekommit följande.

8

Riksdagens skrivelse Nr 134.

Socialstyi elsen anförde i sitt utlåtande i ämnet, att de skäl, som legat
till grund för rätten att överklaga varning i de av riksdagen avsedda fall,
syntes tala för att nu gällande förbud i sådant avseende bortfölle jämväl,
där sådant förbud eljest funnes stadgat i av Eders Kungl. Maj:t utfärdade
instruktioner eller andra författningsföreskrifter; och omförmälde socialstyrelsen,
att bestämmelser av dylik innebörd funnos intagna i instruktionerna
eller reglementena för vissa under styrelsen sorterande myndigheter
eller institutioner.

Kommerskollegium har i avgivet yttrande på samma skäl, som socialstyrelsen
anfört för sin ståndpunkt i ämnet, hemställt, att ifrågavarande
förbud för överklagande av varning måtte upphävas jämväl för vissa av
kollegium uppräknade, detsamma underställda befattningshavare.

Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd, vars yttrande jämväl inhämtats,
har anfört, att vad riksdagen i berörda skrivelse andragit till
stöd för sin framställning syntes styrelsen äga full tillämpning på statsförvaltningen
i dess helhet, varför motsvarande ändringar, som av riksdagen
föreslagits beträffande de centrala ämbetsverkens instruktioner, torde böra
i förekommande fall vidtagas i instruktionerna för samtliga statens verk
och myndigheter. Vidare har styrelsen fäst uppmärksamheten på att det
stundom förekommit, att varning tilldelats utan att den, som densamma
avsage, beretts tillfälle att förklara eller försvara sig. Bestämmelse syntes
därför böra utfärdas därom, att varning icke finge meddelas en statstjänsteman,
såvitt icke förhör med honom förut hållits, eller, om hinder
liärföi skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Bet av sagda riksdag i dess berörda skrivelse gjorda uttalandet om den
allmänna ujipfattningen av en i officiell ordning meddelad varning såsom
i viss mån ett straff och ej blott såsom eu förebyggande och vägledande
åtgärd har genom de av ämbetsverken och myndigheterna avgivna yttrandena
i ämnet vunnit bekräftelse.

Med denna uppfattning av varningen såsom i viss mån ett straff finner
riksdagen det förenat med rättvisa, att beslut om varning kan i varje fall
av den, som mottagit varningen, dragas under högre myndighets prövning.

Från denna utgångspunkt finner riksdagen, att man genom 1.92(1 års
riksdags initiativ visserligen tagit ett steg i rätt riktning, men dock icke
dragit de fulla konsekvenserna av den utav riksdagen intagna ståndpunkten.
Såsom av det tidigare anförda framgår, delas denna riksdagens uppfattning
ej blott av ämbetsverk såsom socialstyrelsen och kommerskollegium utan
även av styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd.

liedan i socialstyrelsens och kommerskollegii utlåtanden uppräknas ett
antal befattningshavare, för vilka förbudet mot klagan över tilldelad varning
fortfarande kvarstår, och exemplen härpå skulle kunna ytterligare
utökas. Några enhetliga bestämmelser på området förefinnas icke, och
divergenser föreligga till och med beträffande institutioner, som borde vara
likställda. Under dessa omständigheter synas riksdagen övervägande skäl

Riksdagens skrivelse Nr 134.

9

tala för att — i konsekvens med 1926 års riksdagsbeslut — en generell
reglering av hithörande förhållanden vidtages genom upphävande av förbudet
mot klagan över erhållen varning icke blott beträffande de i 1926
års kungörelse omförmälda ämbetsverken utan vid statens samtliga ämbetsverk,
institutioner och inrättningar.

Någon olägenhet av besvärsrättens utvidgning på sätt nu föreslagits
torde icke heller vara att befara.

Då vidare gängse rättsuppfattning kräver, att ingen dömes ohörd, men
fall förekommit, då varning tilldelats, utan att den varnade beretts tillfälle
att förklara eller försvara sig, synes det riksdagen jämväl önskvärt,
att bestämmelser utfärdas därom, att varning icke må meddelas en statstjänsteman,
såvitt icke förhör med honom hållits eller, om hinder därför
skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Med hänvisning till det ovan anförda och med betonande av vad som
här avses är varning icke i betydelsen av förmaning utan en i officiell
ordning meddelad varning, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes

1) vidtaga sådan ändring i instruktionerna beträffande samtliga statens
verk och myndigheter, där bestraffningsformen varning linnes stadgad, att
i instruktionerna förekommande förbud mot klagan över meddelad varning
må bortfalla; samt

2) utfärda bestämmelser därom, att varning icke må meddelas en statstjänsteman,
såvitt icke förhör med honom hållits eller, om hinder därför
skulle möta, han på annat sätt beretts tillfälle att yttra sig.

Stockholm den 24 april 1928.

Med undersåtlig vördnad.