JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1928

SAMT

TRYCKFRIHET SKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1928

IVAR H.ffiGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

271503

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsarkivarien J. Sandström för felaktig tillämpning av tryckfrihetsförordningen

(ämbetsberättelserna 1926 sid. 123 och 1927 sid. 11)................. 7

2) häradshövdingen H. Krok för felaktigt förfarande i lagfartsärende (ämbetsberät telsen

1926 sid. 140).................................... 8

3) generaldirektören Chr. L. Tenow m. fl. för felaktigt ådömande av disciplinär be straffning

(varning) (ämbetsberättelserna 1926 sid. 223 och 1927 sid. IB) . . . . 8

4) t. f. landsfiskalen F. Herlog för felaktigt förfarande vid polisundersökning (äm betsberättelsen

1927 sid. 31)............................... 9

5) landsfiskalen K. Wijkström för olaga häktning (ämbetsberättelsen 1927 sid. 113). 10

6) landsfiskalen K. E. Byström i fråga om obefogat nedtagande av anslag, innehål lande

förklaring om blockad och bojkott (ämbetsberättelsen 1927 sid. 131)... 10

7) häradshövdingen G.- Gröning för bristfällig handläggning och felaktigt utslag i

brottmål (ämbetsberättelsen 1927 sid. 178)....................... 11

8) häradshövdingen O. Wallin för felaktig behandling av lagfartsärende........ 11

9) landsfogden B. Helleberg för underlåtenhet att tillhandahålla vederbörande rätts ägare

penningar, som genom rån frånhänts innehavaren och vid av landsfogden
ledd undersökning tillrättaskaffats......................... 25

10) t. f. domhavanden M. Mellbin för felaktig handläggning av tvistemål........ 36

11) rådmannen K. E. Modigh m. fl. för felaktig tillämpning av gällande föreskrifter

rörande rättegångars offentlighet vid underdomstolama............... 44

12) notarius puhlicus E. Thulin för felaktigt förfarande vid verkställande av växel protest

.............................................55

13) polismästaren E. W. Ericson för felaktig tillämpning av § 13 ordningsstadgan för

rikets städer......................................... 63

14) t. f. fängelsedirektören G. Odén för underlåtenhet att vidarebefordra fånges nåd ansökning

........................................... 73

15) förste tullkontrollören C. G. Hjäme för försummelse med avseende å verkstäl lighet

av domstols utslag................................. 82

16) häradshövdingen C. E. Lagergren för handläggning av vanligt rättegångsmål å

. sammanträde för tings avslutande............................ 96

17) stadsfogdeassistenten B. Brounéus i fråga om felaktigt förfarande vid utmätning 108

18) landsfiskalen A. Schserström för felaktigt förfarande vid utfärdande av fattig domsintyg,

som avses i 30 kap. 22 § rättegångsbalken...............117

19) komministern E. Ljungwe i egenskap av kyrkostämmas ordförande för vägran

att för avskrift tillhandahålla revisionsberättelse över skolrådsräkenskaper. . . 124

Sid.

20) t. f. stadsfogden W. Nyander för felaktig behandling av utsökningsärende .... 130

21) förste notarien N. Rydhagen i fråga om felaktigt expedierande av besked om

beslut, varigenom fri rättegång beviljats........................139

22) landssekreteraren O. Rydin och landskamreraren Z. Nordin för felaktigt beslut

av länsstyrelse om varning................................149

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

1) Vissa frågor berörande ett effektivt upprätthållande vid underdomstolarna av

offentlighetsgrundsatsen..................................164

2) Fråga angående tillämpning av 12 kap. 1 § ärvdabalken...............172

3) Fråga om domstolens processledande verksamhet, då vittnesförhör äger rum i ett

vid annan domstol anhängigt mål............................185

4) Fråga i vilken utsträckning 20 kap. 9 § strafflagen skall tillämpas, då någon

efter undergången bestraffning för stöld blir förvunnen till andra stölder, som
begåtts dels före och dels efter det tidigare lagförandet..............191

5) Fråga om avfattning av gravationsbevis rörande lägenhet med hänsyn till in verkan

av exekutiv auktion å stamhemmanet...................- • 196

6) Fråga om felaktig handläggning av lagfartsärenden...................200

7) Fråga om beräkning av strafftid, då avbrott i verkställigheten ägt rum till följd

av sjukhusvistelse utanför straffanstalten.......................204

8) Vissa frågor angående tillämpningen av lagen den 14 juni 1917 om införsel i av löning,

pension eller livränta...............................210

9) Frågor dels vilken utmätningsman är behörig att meddela införsel i viss avlöning

av statsmedel och dels vilken statsmyndighet därvid skall anses såsom arbetsgivare
.............................................213

10) Rättegångsreformer på lagtillämpningens väg.............. 223

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. behov av föreskrifter om handläggningen av vissa inteckningsärenden i så dana

fall, då gemensamt intecknade fastigheter äro belägna inom skilda
domstolars områden.................................250

2) > åtgärder för åstadkommande av större följdriktighet vid tillämpningen av

gällande regler om förvandling av två eller flera samma person ådömda
bötesstraff.......................................262

3) » omreglering av Västmanlands södra, Västmanlands västra och Västmanlands

norra domsagor....................................266

4) » tillämpningen av vissa stadganden i lagen den 28 juni 1918 angående vill korlig

straffdom m. m................................273

5> » åtgärder för tryggande i visst hänseende av deklarationshemligheten.....281

6) » ersättning åt värnpliktige A. V. Andersson i Upperud..............286

IV. Inspektionsresor under år 1927 ........................... 286

V. Under år 1927 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......287

Berättelse av tryckfrihetskommittén............................290

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

I. Tabell över samtliga av 1927 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll............................293

II. Förteckning över de av 1927 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:.....................................295

1) Justitiedepartementet..................................295

2) Utrikesdepartementet.................................299

3) Försvarsdepartementet.................................300

4) Socialdepartementet..................................304

5) Kommunikationsdepartementet............................307

6) Finansdepartementet..................................312

7) Ecklesiastikdepartementet...............................320

8) Jordbruksdepartementet................................325

9) Handelsdepartementet.................................331

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ären den,

som vid utgången av år 1927 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende..........................333

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1927 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1927............................... 337

1) Justitiedepartementet.................................337

2) Utrikesdepartementet.................................341

3) Försvarsdepartementet.................................341

4) Socialdepartementet..................................341

5) Kommunikationsdepartementet............................348

6) Finansdepartementet..................................351

7) Ecklesiastikdepartementet...............................357

8) Jordbruksdepartementet................................366

9) Handelsdepartementet.................................371

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1927 och vari under år 1927
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling .... 374

.1-

Till RIKSDAGEN.

J ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1927. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiden från och med
den 7 juli till och med den 20 augusti samt att under nämnda tid min av
riksdagen utsedde suppleant och efterträdare häradshövdingen Hans
Forsberg förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktig tillämpning av tryckfrihetsförordningen.

I 1927 års ämbetsberättelse (sid. 11 o. f.) redogöres senast för ett på föranstaltande
av justitieombudsmannen Nils Lilienberg efter klagomål av innehavaren
av Genealogiska hyrån i Uppsala Ella Heckscher anhängiggjort
åtal mot landsarkivar ien J. Sandström för felaktig tillämpning av tryckfrihetsförordningen.
Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Uppsala i
utslag den 27 april 1925 dömt Sandström jämlikt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
och 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma lag,
att höta 100 kronor ävensom förpliktat Sandström att gottgöra klaganden
ej mindre de kostnader, som för henne uppkommit i och för den anmälan
till J. O., vilken föranlett åtalet, med 225 kronor än även hennes kostnader
i rättegången med 75 kronor, jämte vad hon visade sig hava utgivit
för lösen av och stämpel till rådhusrättens utslag i målet; att Svea hovrätt,
där Sandström anfört besvär, genom utslag den 10 februari 1926 väl
funnit, att Sandström icke mot stadgandet i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
bort på sätt som skett förvägra klaganden att få å landsarkivet
avskriva eller avskriva låta ifrågavarande där förvarade kyrkoböcker
och handlingar, men enär med hänsyn till vad Sandström anfört till stöd

för den tolkning, som han givit åt berörda stadgande, Sandströms i målet
åtalade förfarande icke kunde anses vara av beskaffenhet att för honom
medföra ansvar för tjänstefel, med ändring av rådhusrättens utslag, befriat
Sandström från ansvar och ersättningsskyldighet i målet; samt att
jag anfört besvär över hovrättens utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 juli 1927 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Felaktigt förfarande i lagfartsärende.

Av 1926 års ämbetsberättelse (sid. 140 o. f.) framgår att, sedan justitieombudsmannen
Lilienherg efter klagomål av hemmansägarna G. Georgsson,
O. Olsson, O. Nilsson och G. Johansson i Kärna förordnat om åtal
mot häradshövdingen i Gotlands södra härads domsaga Hugo Krok för
felaktig behandling vid domsagans häradsrätt av ett lagfartsärende, Svea
hovrätt genom utslag den 19 maj 1925 jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
dömt Krok för oförstånd i domarämbetets utövning att höta 100 kronor
samt förpliktat Krok att till klagandena utgiva ersättning med 261 kronor
75 öre ävensom ersätta klagandena dels för deras utgifter å målet hos

J. O. med 115 kronor dels ock vad de visade sig hava utgivit för en gemensam
avskrift av hovrättens utslag, över hovrättens utslag hade Krok
anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 januari 1927 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

3. Felaktigt ådömande av disciplinär bestraffning (varning).

Av 1926 års berättelse (sid. 223 o. f.) och 1927 års berättelse (sid. 15 o. f.)
framgår, att jag efter klagomål av revisorerna i riksräkenskapsverket
R. Sangberg och E. Wibom låtit inför Svea hovrätt anställa åtal mot
generaldirektören Chr. L. Tenow samt byråcheferna K. Beckman och A.
Litzén för det riksräkenskapsverkets styrelse felaktigt ådömt klagandena
disciplinär bestraffning. Hovrätten hade genom utslag den 7 december
1925 jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt Tenow och hans medparter för
oförstånd i ämbetets utövande att höta Tenow 300 kronor och envar av
Beckman och Litzén 150 kronor samt förpliktat dem, en för alla och alla
för en, att ej mindre i ersättning för det lidande, som genom bestraffningen
finge anses hava tillfogats Sangherg och Wibom, utgiva 500 kronor
till envar av dem, än även gottgöra Wibom hans kostnader hos mig

med 150 kronor samt Sangberg hans kostnader härstädes ävensom hans
utgifter å målet i hovrätten med likaledes 150 kronor, över hovrättens
utslag hade Tenow, vilken dock sedermera avlidit, samt Beckman och
Litzén anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 1 april 1927 yttrat följande:

Soin Tenow numera avlidit och förty frågan om ansvar å honom förfallit,
blevo hovrättens utslag, såvitt Tenow därigenom fällts att bota 300
kronor, undanröjt. I övrigt funne Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i
hovrättens utslag.

Ett justitieråd yttrade:

”Jag anser väl, att enligt instruktionen för riksräkenskapsverket vanvördnad
mot förman må endast om den visats i tjänsten bestraffas av ämbetsverket,
men med hänsyn till avfattningen av ifrågakomna stadgande
särskilt vid jämförelse med motsvarande stadganden i tidigare instruktioner
för vissa ämbetsverk finner jag Tenow och hans medparter icke
genom styrelsens beslut att tilldela Sangberg och Wibom varning för
visad vanvördnad hava gjort sig skyldiga till förfarande av beskaffenhet
att föranleda ansvar. Enär emellertid Tenow och hans medparter i övriga
av hovrätten anförda avseenden visat oförstånd i sin ämbetsutövning, prövar
jag, som vid det förhållande att Tenow avlidit finner frågan om ansvar
å honom hava förfallit, rättvist allenast på det sätt ändra hovrättens
utslag i övrigt, att jag bestämmer beloppet av de böter, vartill envar av
Beckman och Litzén gjort sig förfallen, till 100 kronor.”

4. Felaktigt förfarande vid polisundersökning.

I 1927 års berättelse (sid. 31 o. f.) redogöres för ett av mig i anledning
av med E. Ledins och J. Ahlströms namn undertecknade klagomål anbefallt
åtal mot t. f. landsfiskalen F. Herlog för felaktigt förfarande vid
polisundersökning. Av redogörelsen framgår att, sedan rådhusrätten i
Varberg genom utslag den 8 februari 1926 jämlikt 4 kap. 2 §, 15 kap. 22 §,
16 kap. 11 § samt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen dömt Herlog för olika
förseelser till böter och ålagt honom att till Ledin och Ahlström ävensom
till statsverket utgiva viss ersättning, Göta hovrätt, där Herlog anfört
besvär, genom utslag den 6 december 1926 delvis befriat Herlog från de
honom ådömda böterna och nedsatt den honom ålagda ersättningsskyldigheten
till Ledin och Ahlström.

över hovrättens utslag har Herlog anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. Olaga häktning.

Enligt 1927 års berättelse (sid. 113 o. f.) hade, sedan jag efter klagomål
av H. Åström i Grebo och I. Holmberg i Nynäs förordnat om åtal mot
landsfiskalen K. Wijkström för olaga häktning, Tunaläns tingslags
häradsrätt i utslag den 3 juni 1926 väl funnit Wijkström hava förfarit
felaktigt i det av åklagaren angivna avseendet, men då detta Wijkströms
förfarande icke kunde anses vara av den beskaffenhet, att ansvar därför
borde äga rum, ogillat åtalet, vid vilken utgång av åtalet åklagarens och
klagandenas ersättningsyrkanden lämnats utan bifall. Göta hovrätt, där
advokatfiskalen vid hovrätten på min anmodan ävensom klagandena an
fört besvär, både i utslag den 13 december 1926 ej funnit skäl göra ändring
i häradsrättens utslag.

Hovrättens utslag bar numera vunnit laga kraft.

6. Fråga huruvida landsfiskal varit befogad nedtaga anslag,
innehållande förklaring om blockad och bojkott.

Av 1927 års berättelse (sid. 131 o. f.) framgår att, sedan jag efter klagomål
av redaktören A. Andersson i Stockholm såsom ombud för Vemdalens
Lokala Samorganisations styrelse förordnat om åtal mot landsfiskalen

K. E. Byström för det han från två organisationen tillhöriga, intill allmän
väg uppsatta anslagstavlor avlägsnat anslag, innehållande förklaring
om blockad och bojkott, Hede tingslags häradsrätt i utslag den 18 juni
1926 yttrat att, enär i målet ifrågakomna bojkott och blockad riktats mot
enskild person och allmänt gästgiveri, fördenskull och på grund av vad i
övrigt i målet förekommit, funne häradsrätten vad som genom åtalet
lagts Byström till last icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, och bleve förty åtalet av häradsrätten ogillat. Vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till de i målet hörda vittnen
skulle stanna å statsverket. Svea hovrätt, där advokatfiskalen vid hovrätten
på min anmodan anfört besvär, hade i utslag den 10 december 1926
yttrat följande: Enär ifrågakomna bojkott- och blockadförklaring riktats
mot, bland annat, allmänt gästgiveri, samt Byström, som haft att tillse
att hinder för gästgiveriets obehindrade utövande icke uppstode, förty
icke kunde anses hava saknat fog för sin åtgärd att från anslagstavlorna
avlägsna ifrågavarande anslag, vid vilket förhållande Byströms ifrågavarande
förfarande icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, funne hovrätten med häradsrätten åtalet icke kunna bifallas. I
ersättningsfrågan funne hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
utslag.

Hovrättens motivering syntes visserligen giva vid handen, att hovrätten
så till vida ställt sig på den av mig hävdade ståndpunkten, att hovrätten
ansett polismyndigheten böra i allmänhet intaga en opartiskt neutral
hållning gentemot anslag å allmänna platser av meddelanden om
blockad- och bojkottförklaringar såsom sådana. Den av hovrätten uttalade
uppfattningen, enligt vilken denna allmänna regel icke skulle gälla
den ifrågakomna blockad- och bojkottförklaringen av den anledningen att
den riktats mot allmänt gästgiveri, kunde jag emellertid icke dela. Då
jag dessutom ansåg det vara av vikt att, huru saken än borde bedömas,
erhålla ett vägledande prejudikat i frågan, anförde jag besvär över hovrättens
utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 14 oktober 1927 yttrat följande:

Kungl. Maj:t funne väl meddelande om bojkott och blockad icke i och
för sig vara av beskaffenhet att dess anslående å allmän plats kunde anses
otillåtet;

men enär med avseende å de uttalanden1 rörande viss namngiven person,
ifrågavarande anslag innehöllo, Byström icke saknat fog för sin
åtgärd att borttaga desamma, prövade Kungl. Maj:t lagligt fastställa det
slut, hovrättens utslag innehölle.

7. Bristfällig handläggning och felaktigt utslag i brottmål.

Såsom 1927 års berättelse (sid. 178 o. f.) utvisar, lät jag efter klagomål
av förre polismannen E. Djerwf i Bollnäs inför Svea hovrätt anställa åtal
mot häradshövdingen G. Gröning för bristfällig handläggning och felaktigt
utslag i brottmål. Sedan hovrätten genom utslag den 7 december
1926 jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt Gröning för anmärkta försummelser
i ämbetet till böter men lämnat av klaganden framställt ersättningsyrkande
utan bifall, har hovrättens utslag numera vunnit laga kraft.

8. Felaktig behandling av lagfartsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av A. Linge, A. Länder och E.
Brandel hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Genom köpeavhandling den 21 oktober 1916 försålde klagandena till C.
Wärnstedt fastigheterna 19loa mantal frälse Karmanebo nr 1 a, Vs mantal 1

1 I anslagen hade (se 1927 års berättelse sid. 132) anförts såsom motivering till blockadoeh
bojkottförklaringen, att gästgivaren K. A. Hallgren under pågående skogsarbetarkonjtikt
uppträtt som arbetsvillig och på alla sätt visat sig synnerligen angelägen att splittra solidariteten
bland arbetarna.

skatte Bovallen nr 1 litt A och 16/ioo mantal Bäck nr 1 litt A, allt i Heds
socken, samt Vase mantal skatte Täckten nr 1 litt G i Västra Skedevi
socken med undantag av från fastigheterna avsöndrade lägenheterna Haga
nr 1, Varghagel! nr 2, Sanna nr 1, Finngatan nr 3, Solo nr 1, Finngatan
nr 20 A, Finngatan nr 2 b, Finngatan nr 1 a, Finngatan nr 1 b och Bovallens
skolhustomt nr 1.

I köpeavhandlingen hade § 9 i hithörande delar följande lydelse:

”Säljarne förbehålla sig:

dels-------------------------

dels i björkhagen vid stationen ett jordområde om Fn (1) hektar, liggande
mellan sidvägen till logen, järnvägen och banvaktstugan; detta
jordområde skall icke ingå i köpet utan genom avsöndring på säljarnes
bekostnad frånskiljas vederbörande stamhemman.”

Den 23 november 1916 ingavs köpeavhandlingen för lagfarts vinnande till
Västmanlands västra domsagas häradsrätt. Häradsrätten, däri häradshövdingen
O. Wallin förde ordet, meddelade under § 134 i lagfartsprotokollet
lagfart för Wärnstedt å 19jw mantal frälse Karmansbo nr 1, V» mantal
skatte Bovallen nr 1, 15/ioo mantal skatte Bäck nr 1 samt 6/sso mantal skatte
Täckten nr 1.

Genom resolution den 13 april 1920 meddelade K. B. i Västmanlands län
fastställelse å avsöndrandet från ls/»6 mantal Karmansbo nr 1 med jordregisterbeteckningen
Karmansbo l8 av en lägenhet, benämnd Stationshagen,
om 0,8880 hektar, vilken lägenhet klagandena undantagit vid försäljning
enligt köpeavhandling den 21 oktober 1916 med tillägg i februari
1920 till Wärnstedt av bland annat nämnda hemman.

Sedermera instämde klagandena Wärnstedt till förutnämnda häradsrätts
sammanträde den 8 maj 1924 med yrkande, att häradsrätten måtte
förklara dels att den av häradsrätten den 23 november 1916 för Wärnstedt
före avsöndringens fastställande meddelade lagfarten å 19/og mantal Karmansbo
nr 1 icke omfattade lägenheten Stationshagen och dels att en av
häradsrätten samma den 23 november meddelad inteckning i 19/o* mantal
Karmansbo nr 1 till säkerhet för 40,000 kronor jämte ränta ävensom senare
av häradsrätten meddelade inteckningar, besvärande samma hemman,
icke graverade nämnda lägenhet. Därjämte yrkade klagandena ersättning
för rättegångskostnaderna. ■

I målet inställde sig klagandena genom ombud samt Wärnstedt personligen.

Enligt ett i målet företett den 13 februari 1924 utfärdat gravationsbevis
besvärades 19/eo mantal Karmansbo nr 1 av följande inteckningar, vilka
beviljats:

1) 1912 den 6 maj uti nämnda hemman, J. E. Säfström till säkerhet för

livstids besittningsrätt till ett jordområde med därå uppfört boningshus
enligt upplåtelse den 28 augusti 1911;

2) 1916 den 23 november uti samma hemman jämte andra fastigheter till
säkerhet för 40,000 kronor ogulden köpeskilling med 6 procent ränta enligt
skuldebrev den 21 oktober 1916;

3) 1917 den 8 mars, med förmånsrätt från den 8 nästförutgångne februari,
uti 23/»o mantal Karmansbo nr 1 till säkerhet för 20,000 kronor ogulden
köpeskilling med 6 procent ränta enligt skuldebrev den 1 mars 1916, vilken
inteckning den 3 maj 1917 dödats uti ''In mantal Karmansbo nr 1,
varå klagandena den 8 mars 1917 erhållit lagfart;

4) 1917 den 3 maj, §§ 129—134, med förmånsrätt från den 4 nästförutgångne
april, uti 19/bo mantal Karmansbo nr 1 jämte andra fastigheter för
tillhopa 30,000 kronor med 6 procent ränta, enligt sex särskilda den 1
januari 1917 dagtecknade skuldebrev, vart och ett lydande å 5,000 kronor
med ränta; gällande dessa inteckningar med förmånsrätt i den ordning
paragrafernas nummer angåve;

5) 1921 den 24 november, §§ 201—204. uti samma hemman jämte andra
fastigheter för tillhopa 10,000 kronor med 6 procent ränta enligt fyra särskilda
den 1 november 1921 dagtecknade skuldebrev, lydande de under
§§ 201 och 202 intecknade vart och ett å 3,000 kronor samt de under §§ 203
och 204 intecknade vart och ett å 2,000 kronor, allt med ränta; gällande
dessa inteckningar med förmånsrätt i den ordning, paragrafernas nummer
angåve;

6) 1922 den 28 september, §§ 62 och 63, uti samma hemman jämte andra
fastigheter för tillhopa 10,000 kronor med 6 procent ränta enligt två särskilda
den 26 september 1922 dagtecknade skuldebrev, vart och ett lydande
å 5,000 kronor med ränta; gällande inteckningen under § 63 efter inteckningen
under § 62; och

7) 1923 den 11 januari, med förmånsrätt från den 18 december 1922, uti
samma hemman jämte andra fastigheter till säkerhet för 17,000 kronor
med 6 procent ränta enligt skuldebrev den 10 december 1922.

Klagandenas ombud förklarade, att klagandena redan tidigare under år
1924 gjort framställning till Wärnstedt att lämna sin medverkan till ordnande
av de förhållanden, om vilka klagandena i målet framställt yrkanden,
att Wärnstedt emellertid icke besvarat klagandenas genom ombudet
rörande dessa förhållanden skriftligen gjorda hemställan samt att klagandena
med anledning därav funnit sig nödsakade att anhängiggöra
talan mot Wärnstedt.

Wärnstedt uppgav, att han icke hade något att erinra mot bifall till
klagandenas i saken framställda yrkanden rörande ordnande av ifrågakomma
lagfarts- och inteckningsförhållanden, men att han däremot icke
vore villig att gälda några klagandenas kostnader å målet, ävensom att

han först i slutet av april månad 1924 besvarat klagandenas berörda hemställan.
I en därefter ingiven skrift anförde Wärnstedt bland annat, att
han för sin del intet hade emot, att den honom meddelade lagfarten inskränktes
med avseende på området om 0,8880 hektar, då Wärnstedt ju
aldrig köpt detsamma och lagfarten därå alltså syntes bero på något förbiseende
av häradsrätten. Någon kostnad finge detta emellertid icke
åsamka Wärnstedt. Vad inteckningsförhållandena anginge syntes de närmast
beröra inteckningshavarna. För sin del ville Wärnstedt medverka
till deras ordnande, såvida inga utgifter därigenom drabbade honom.

I utslag den 5 juni 1924 förklarade häradsrätten, att den lagfart, som,
sedan Wärnstedt genom köpeavhandling den 21 oktober 1916 av klagandena
tillhandlat sig jämte andra fastigheter 19A»6 mantal Karmansbo nr 1,
av häradsrätten den 23 november 1916 för Wärnstedt meddelats å nämnda
hemman, icke skulle omfatta det jordområde, som klagandena uti köpeavhandlingen
sig förbehållit; varemot klagandenas yrkande, att de inteckningar,
som efter det Wärnstedt å hemmanet erhållit lagfart däruti beviljats,
måtte förklaras icke vara gällande jämväl uti ovannämnda jordområde,
vid det förhållande, att innehavarna av dessa inteckningar icke
blivit i saken hörda, ej kunde av häradsrätten till prövning upptagas; och
skulle parterna ömsesidigt vidkännas sina å målet havda kostnader.

Häradsrättens utslag vann laga kraft. I

I en den 7 maj 1926 hit inkommen skrift anförde klagandena klagomål
däröver, att häradsrätten den 23 november 1916, ehuru ej visats, att det av
klagandena i köpeavtalet från försäljningen undantagna jordområdet blivit
avsöndrat, meddelat lagfart för Wärnstedt å 19loa mantal Karmansbo
nr 1. Efter att hava anmärkt, att de erhållit kännedom om lagfartsärendets
behandling därigenom att, då fråga uppstått om försäljning av berörda
område, det visat sig omöjligt att erhålla äganderättsbevis å detsamma,
ävensom redogjort för utgången av ovan omförmälda mål, anförde
klagandena vidare, att de efter underhandlingar med Wärnstedt och
inteckningshavarna lyckats uppnå, att inteckningarna i 19A>g mantal Karmansbo
nr 1 på klagandenas bekostnad blivit dödade i vad de besvärade
lägenheten Stationshagen. Enligt klagandenas uppfattning hade häradsrätten
förfarit felaktigt, då häradsrätten meddelat lagfart för Wärnstedt
å 19/98 mantal Karmansbo nr 1. Lagfart för Wärnstedt hade nämligen ej
bort meddelas, förrän det styrkts, att det av klagandena från försäljningen
undantagna jordområdet blivit i vederbörlig ordning avsöndrat.
Då klagandena ansåge sig berättigade att av häradshövdingen Wallin,
som vore ansvarig för häradsrättens beslut i lagfartsärendet, erhålla ersättning
för de kostnader, som åsamkats dem dels genom rättegången mellan
klagandena och Wärnstedt dels ock genom dödning av inteckningar i

1b/ob mantal Karmansbo nr 1 i vad dessa inteckningar besvärade lägenheten
Stationshagen, hade klagandena låtit tillskriva Wallin med en förfrågan,
huruvida han vore villig att ersätta dem dessa kostnader. Wallin
hade emellertid meddelat, att han icke ansåge sig ersättningsskyldig. För
den händelse jag delade klagandenas mening, att Wallin borde vara skyldig
att ersätta dem berörda kostnader, hemställde klagandena om mitt,
bistånd för realiserandet av deras ersättningsanspråk mot Wallin. Klagandenas
kostnader för rättegången mot Wärnstedt och dödning av inteckningarna
hade uppgått till sammanlagt 545 kronor 30 öre.

Vid klagoskriften voro fogade två räkningar å nämnda kostnader från
advokatfirman Selander & Karlholm till Linge, utvisande räkningarna
kostnader å respektive 288 kronor 70 öre och 256 kronor 60 öre.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Wallin att
inkomma med yttrande, anförde Wallin följande:

Huru i det fall, att vid försäljning av en fastighet säljaren i köpeavhandlingen
undantoge ett på fastigheten beläget jordområde, dylikt ärende
i lagfartshänseende skulle behandlas, hade varit föremål för olika meningar
och en olikartad praxis. Wallin hänvisade därom till sid. 67 i
Köersners arbete ”Om de föreslagna reformerna av vårt lagfarts- och inteckningsväsen
och vad därmed har samband. Anteckningar ur och med
anledning av lagberedningens förslag till jordabalk m. m.” Medan en del
domare i nära anslutning till sådant köpeavtals innehåll vid meddelande
av lagfart för köparen å stamhemmanet i detta ärende från lagfarten
undantoge det jordområde, som ej inbegripits i försäljningen, plägade
andra domare betrakta köpeavhandlingen såsom inbegripande två skilda
överlåtelser, nämligen dels en från säljaren till köparen av stamhemmanet
utan undantag och dels en från den sistnämnde till säljaren av det
jordområde, som denne förbehållit sig, samt i enlighet därmed meddela
två särskilda lagfarter, en för köparen å stamfastigheten och en för säljaren
å jordområdet. Att sättet för ett sådant lagfartsärendes införande
i lagfartsboken måste göras beroende av formerna för ärendets inprotokollerande
vore uppenbart. Meddelades allenast en lagfart, inskreves ärendet
endast uti ett nytt rum i lagfartsboken, och i anmärkningskolumnen
för det rum, där säljarens fång till fastigheten tidigare inskrivits, antecknades
det gjorda undantaget. Ginge man åter till väga på det andra
sättet, infördes ärendet i två nya rum, nämligen först uti ett, som hänförde
sig till den för köparen meddelade lagfarten å stamfastigheten, och
vidare uti ett annat, som, med hänvisning till det nästförutgående, motsvarade
lagfarten å lägenheten. Att det först omförmälda förfaringssättet
bäst överensstämde med avhandlingens rent rättsliga innehåll kunde naturligtvis
icke bestridas, men lika uppenbart vore, att dess tillämpning i

åtskilliga hänseenden vore ägnad att medföra beaktansvärda olägenheter.
Att uti ett i boken redan befintligt rum, som avsåge en viss fastighet, inskriva
en annan, nybildad sådan, vore i och för sig oegentligt och stridande
mot det system, i enlighet med vilket dessa böcker vore upplagda
och skulle föras; och att den klara överblick över äganderättsförhållanden,
som utgjorde förnämsta syftet med denna bokföring, genom dylik
metod äventyrades läge i öppen dag. Därtill komme vidare, att säljaren,
därest hans rätt till det undantagna området icke genom ny lagfart kon
firmerades, vore helt och hållet i saknad av officiell åtkomsthandling till
detta; och de olägenheter, som därav måste bliva en följd, vore så uppenbara,
att domstolarna redan på grund därav borde känna sig manade att,
i den mån sådant på dem berodde, lämpa sättet för lagfartsärendets behandling
efter säljarens intresse därutinnan. Till allt detta kunde ytterligare
läggas de olägenheter, som, därigenom att köparen icke på sitt fång
kunde erhålla lagfart utan att fastställelse dessförinnan meddelades å avsöndringen,
för honom kunde uppstå och som vore alltför påtagliga för
att annat än antydningsvis behöva framhållas. Redan då Wallin för melon
40 år sedan gjort sina första lärospån på domarkansli, hade dessa synpunkter
blivit hos Wallin inpräglade, och Wallin hade lärt sig att uppsätta
lagfartsprotokollet på ett efter dem lämpat sätt, nämligen i sådan
form, att lagfart meddelades dels för köparen å den försålda fastigheten
utan undantag och dels sedermera för säljaren å det av denne sig förbehållna
området. Wallin hade sedermera alltjämt tillämpat detta expeditionssätt.
Under de 25 år, som Wallin beklätt det ämbete, Wallin nu innehade,
hade säkerligen hundratals lagfartsärenden av ovannämnda typ
i domsagan förekommit och på angivet sätt behandlats; och Wallin kunde
således med tillfredsställelse konstatera, att alla dessa ärenden till båtnad
för Wallin och hans efterträdare i ämbetet funnes i lagfartsböckerna
införda under en form, som i fråga om reda och överskådlighet icke lämnade
något övrigt att önska.

Sedan klagandena, anförde Wallin vidare, genom köpeavhandling den
21 oktober 1916 till Wärnstedt försålt, jämte andra fastigheter, 19/«e mantal
Karmansbo nr 1 med undantag av ett jordområde om 1 hektar, hade
Wärnstedt den 23 november 1916, då Wallin förde ordet i häradsrätten,
sökt och erhållit lagfart på nämnda köpeavhandling. Att lagfart icke
samtidigt meddelats för klagandena å jordområdet hade berott därpå, att
fastställelse å avsöndringen av detta då ännu icke meddelats; och på
grund av förut anförda skäl kunde Wallin ej erkänna, att detta lagfartsärende
blivit felaktigt handlagt, ehuru omförmälda jordområde ej från
lagfarten undantagits. Men även om Wallin bortsåge därifrån och sökte
ställa sig på samma ståndpunkt som klagandena, syntes de ersättningsanspråk,
som dessa därifrån velat härleda och riktat mot Wallin, sakna

berättigande. Uti ovannämnda köpeavhandling hade Wärnstedt förbundit
sig att i avräkning på köpeskillingen till klagandena överlämna ett
skuldebrev å 40,000 kronor med rätt till inteckning i de till honom försålda
fastigheterna. Enligt å köpeavliandlingen befintligt kvitto hade klagandena
mottagit nämnda skuldebrev samma dag köpeavhandlingen upprättats
eller den 21 oktober 1916, och den 23 påföljande november hade
klagandena sökt och erhållit inteckning uti de pantförskrivna fastigheterna
för skuldebrevets innehåll. Det kunde således antagas och hade heller
icke av klagandena blivit bestritt, att de sistnämnda dag eller kort därefter
förvärvat kännedom om den för Wärnstedt meddelade lagfarten. Då
klagandena vid ifrågavarande tid ännu icke sökt fastställelse å avsöndringen
av jordområdet samt insett eller bort inse, att vid sådant förhållande
området icke lagligen kunnat från Wärnstedts lagfart undantagas,
vore det vidare klart, att klagandena den 23 november 1916 eller
under närmaste tiden därefter kommit till insikt om den enligt deras förmenande
felaktiga behandling, som Wallin ägnat detta lagfartsärende.
Det kunde således fastslås, att klagandena redan omkring den 23 november
1916 haft sig bekant, att de för skyddande av sitt jordområde för blivande
inteckningar i stamfastigheten bort söka lagfart å området. Ett

1 ärendet åberopat gravationsbevis utvisade, att av de inteckningar, vilka
efter nyssnämnda dag blivit i stamfastigheten meddelade, allenast en blivit
sökt den 8 februari 1917 och samtliga övriga tidigast den 4 påföljande
april. Av inteckningsprotokollet hade Wallin inhämtat, att först
omförmälda inteckning meddelats till säkerhet för en av klagandena själva
redan den 1 mars 1916 utfärdad köpeskillingsrevers. Vid närmare eftertanke
borde således klagandena inse, att relaxeringen av denna inteckning
stode helt och hållet utom det spörsmål, varom nu vore fråga. Slutresultatet
av den föregående utläggningen bleve följaktligen, att klagandena
för att skydda sig för de förvecklingar, som inträffat och för vilka de velat
göra Wallin ansvarig, bort å området söka fastställelse och lagfart senast
den 4 april 1917, vilket säkerligen icke mött någon svårighet, samt själva
på grund av sin underlåtenhet därutinnan finge bära följderna därav. I
förbigående ville Wallin nämna, att klagandena ännu den 16 maj 1926 icke
sökt lagfart å lägenheten, och med den egendomliga uppfattning, som av
klagandena hävdades, skulle Wallin, i händelse egendomen framdeles
komme att belastas med ny gäld och klagandena fortfarande åsidosatte
sin lagfartsskyldigliet, under obegränsad tid vara pliktig att bestrida kostnaderna
för områdets frigörande från nämnda gäld. Sammanfattades det
föregående, trodde sig Wallin hava uppvisat att, även om frågan bedömdes
från för Wallin mest ogynnsam synpunkt, någon skyldighet för Wallin
icke förelåge att vidkännas annan del av ifrågavarande relaxeringskostnader
än den, som avsåge köpeskillingsreversen å 40,000 kronor. Kla 2

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1928 års riksdag.

gandenas försök att av Wallin utkräva de kostnader, som de fått vidkännas
uti den av dem mot Wärnstedt inledda rättegången, vore om möjligt
till och med mera än deras övriga krav blottat på sakskäl. Uti nämnda
rättegång hade klagandena framställt två särskilda yrkanden, nämligen
att häradsrätten måtte förklara dels att den för Wärnstedt meddelade
lagfarten icke omfattade klagandenas lägenhet och dels att de inteckningar,
som efter det stamfastigheten kommit i Wärnstedts ägo meddelats
uti denna, ej skulle anses besvära lägenheten. Vad anginge förstnämnda
yrkande vore det uppenbart, att all anledning saknats för klagandena
att påkalla rättens prövning av detta, ty Wärnstedt hade aldrig
gjort anspråk på lägenheten. Då således någon tvist rörande denna icke
förelegat mellan Wärnstedt och klagandena, hade rättegången i denna del
påtagligen varit alldeles obehövlig. Den andra delen av käromålet kunde
endast hava tillkommit på grund av bristande insikt om det juridiska
spörsmål, som däruti berördes. Att klagandena med sitt yrkande, att inteckningarna
måtte förklaras icke vara gällande i deras lägenhet, haft att
vända sig ej mot Wärnstedt utan mot inteckningshavarna syntes icke
gärna kunna vara föremål lör olika meningar. Att kostnaderna för en så
beskaffad rättegång, även om förhållandena i övrigt vore andra. än de i
saken föreliggande, måste drabba klagandena och icke Wallin, skulle dessa
förmodligen, därest de vore bättre insatta i saken, själva medgiva. Med
stöd av det anförda hyste Wallin den uppfattningen, att han icke genom
let sätt, på vilket ifrågavarande lagfartsarende blivit av honom handlagt,
uti utövningen av sitt ämbete ådagalagt vårdslöshet, oförstånd eller
oskicklighet. Då därtill komme, att numera närmare 10 år förllutit, sedan
ärendet behandlats, föreställde sig Wallin, att någon ansvarstalan mot
honom på grund av klagandenas anmälan icke kunde ifrågakomma, varjämte
Wallin trodde sig hava uppvisat, att klagandenas ersättningsanspråk
icke vore lagligen grundade. I

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I 6 § i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång
till fast egendom, sådant lagrummet lydde enligt lag den 27 juni 1S96.
stadgades att, om ägare av hemman till annan upplåtit del därav med viss
till gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, finge lagfart
å sådan upplåtelse ej beviljas förr än ägostyckning å hemmanet blivit
fastställd. Lag samma skulle vara beträffande sådan upplåtelse, som avsåge
ägostyckning från lägenhet, vilken ej tillkommit genom avsöndring.
Å upplåtelse, hette det vidare, varigenom jord eller annat från hemman

eller lägenhet avsöndrats, 1''inge lagfart ej beviljas förr än fastställelse å
avsöndringen meddelats.

I ett av lagberedningen den 31 december 1907 avgivet betänkande med
förslag till bland annat lag om inskrivning av rätt till fast egendom upptogos
motsvarande bestämmelser i 2 kap. 10 §, som hade följande lydelse:

”Har ägare av fastighet till annan överlåtit visst område, som skall
genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej
beviljas förr än ägostyckningen blivit fastställd. Ej heller må å avsöndring
lagfart beviljas förr än fastställelse därå meddelats.”

I motiven till detta lagrum anförde lagberedningen att, om visst område
av en fastighet överlätes, kunde det icke vara föremål för tvekan,
att man borde uppställa såsom villkor för meddelande av lagfart å fånget,
att området blivit såsom särskild fastighet registrerat och i följd därav
fått sitt särskilda upplägg i fastighetsboken. Och då registrering av sådant
område torde komma att ske i sammanhang därmed att efter områdets
utbrytande vederbörlig fastställelse vunnits å delningen, hade i
10 § kunnat, allenast med en viss förenkling i avfattningen, bibehållas
vad lagfartslorordningen i 6 § uppställde såsom villkor för lagfart å avsöndring
eller å område, som skulle utbrytas genom ägostyckning. Med
hänsyn till grunden för de i 10 § upptagna bestämmelserna vore det tyd
ligt att, när vid överlåtelse av hemman eller annan särskild fastighet å
landet visst område undantoges från överlåtelsen, lagfart på grund av
överlåtelsen icke finge meddelas förr än det sålunda undantagna området
blivit i stadgad ordning avskilt till särskild fastighet. Vad nu sagts gällde
vare sig det undantagna området skulle utgöra avsöndring eller vore avsett
att genom ägostyckning utbrytas och ägde tillämpning ej mindre när
området redan före överlåtelsen frånhänts fastigheten än även då först
genom förbehållet vid överlåtelsen sådant skedde.

På grundval av nämnda och ett annat tidigare avlämnat betänkande
avgav lagberedningen den 9 oktober 1909 ett nytt betänkande med förslag
till jordabalk. I detta lagförslag återfinnas ovanberörda bestämmelser i
15 kap. 10 §, vars första punkt var likalydande med motsvarande punkt
i 2 kap. 10 § i ovannämnda lagförslag i 1907 års betänkande. Andra punkten
i samma lagrum hade däremot erhållit följande lydelse: ”Ej heller må,
där avsöndring skett, lagfart beviljas förr än fastställelse å avsöndringen
meddelats.”

I motiven anförde lagberedningen endast, att i anledning av gjord erinran
en jämkning i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att utmärka
att, där avsöndring skett men ännu ej fastställts, lagfart ej heller å stamfastigheten
finge beviljas.

Någon ändring av bestämmelserna i 6 § lagfartsförordningen kom emellertid
icke till stånd förr än i sammanhang med lagstiftningen rörande

fastighetsbildning i stad genom lagen den 12 maj 1917 om ändring av vissa
bestämmelser i nämnda förordning, vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1918. Lagrummet uppdelades därvid i tre moment, och ifrågakomna bestämmelser
upptogos i 2 mom., vars sista stycke fick följande lydelse: ”Å
överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,
må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.
”

Det anförda stycket, som vid senare företagen ändring av 6 § lagfartsförordningen
överflyttats till 3 mom. av paragrafen, har alltjämt samma
lydelse.

Avsöndring plägar i regel ske genom försäljning av visst område från
ett stamhemman. Men uppenbart är att, om själva stamhemmanet försäljes
med undantag av visst område, detta senare i och med överlåtelsen av
stamhemmanet avsöndras. Därmed torde också vara givet, att en dylik
försäljning av ett stamhemman utgör en överlåtelse — eller, såsom det
före 1917 års ändring benämndes, ”upplåtelse” — av den art, som åsyftas
i nyssnämnda lagrum och å vilken lagfart icke får meddelas utan att avsöndringen
av det undantagna området fastställts.

Samma uppfattning har jämväl uttalats i det ovan omförmälda, av
Köersner år 1910 utgivna arbetet ”Om de föreslagna reformerna av vårt
lagfarts- och inteckningsväsen och vad därmed har samband. Anteckningar
ur och med anledning av lagberedningens förslag till jordabalk
m. m.”, däri å sid. 67 anföres följande:

I motiven till 2 kap. 10 § i förslaget till lag om inskrivning av rätt till
fast egendom framhölles, hurusom, när vid överlåtelse av fastighet å landet
visst område undantoges från överlåtelsen, lagfart på grund av överlåtelsen
icke finge meddelas, förr än det sålunda undantagna området blivit
i stadgad ordning avskilt till särskild fastighet. För det fall, att det
undantagna området vore det till arealen väsentligt mindre, och ägostyckning
ej lämpligen kunde ifrågakomma, hade det visat sig viss svårighet
att på ett enkelt sätt lagligen ordna dylika undantag. En utväg,
som ej sällan begagnades, vore ju, att den säljande hemmansägaren förut
eller samtidigt gjorde en skenförsäljning av det undantagna området, som
därpå avsöndrades och återtransporterades på honom. Detta vore dock en
omväg och orsakade dubbla lagfarter. I fråga om förbehållna områden
vid upplåtelser före den 1 januari 1897 hade också åtminstone vid vissa
häradsrätter förekommit, att lagfart beviljats icke blott för den nye ägaren
å den fastighet, som upplåtelsen omfattat, d. v. s. den eller den hemmansdelen
med undantag av ett visst närmare beskrivet, från upplåtelsen
undantaget område, utan även för den gamle ägaren av hemmanet,
t. ex. ”å visst angivet område, tillhörande ‘A mantal Hedgården, som han
vid försäljning av samma hemman för sig undantagit”. Den gamle ägaren

både sålunda erhållit ny lagfart å ett område, vard han redan haft lagfart.
Jämväl i fråga om områden, som undantagits vid upplåtelser efter
den 1 januari 1897, brukade dylik dubbel lagfart förekomma, sedan K. B.
faststiillt avsöndring å det undantagna området. Då något nytt fång ej
förelåge vid dylikt undantag från försäljning, vore emellertid den nya
lagfarten en oegentlighet. För övrigt krävdes ej heller sådan lagfart för
att få fastighetsförhållandet ordnat, utan syntes det vara fullt tillräckligt,
att avsöndringsfastställelse meddelades å det undantagna området
samt att detta därefter erhölle särskilda upplägg i jordregister och fastighetsbok
såsom en från stamfastigheten vederbörligen skild ny fastighet,
på vilken den gamle ägaren av stamfastigheten angåves såsom fortfarande
ägare ehuru med anteckning om den skedda förändringen. Med hänsyn till
ordalagen i 27 § (numera 26 §) av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring kunde det emellertid möjligen
vara tveksamt, om fastställelse finge meddelas å en avsöndring, som icke
uppkommit på sådant sätt, att densamma skulle bliva föremål för lagfart.
Det ville därför synas, som om såväl lagfarts- som jordavsöndringsbestämmelserna
i dessa avseenden tarvade förtydligande tillägg.

Den av mig uttalade uppfattningen har jämväl stöd i praxis. Enligt
ett i N. J. A. 1910 sid. 530 refererat rättsfall hade en person, vilken erhållit
lagfart å 1 mantal Broby nr 1 m. fl. hemman, genom köpebrev den 16
maj 1908 till viss annan person försålt hemmanen med undantag av den
s. k. Broby mosse, utgörande 49 tunnland och gränsande till vissa i köpebrevet
angivna byar eller hemman. På ansökan av köparen om lagfart å
fånget yttrade Tiunda tingslags häradsrätt i utslag den 29 december 1909
att, enär köparen ej visat, att avsöndring av vid köpet undantaget område
blivit av K. B. fastställd, förklarades ansökningen vilande i avbidan
på nämnda hinders undanröjande. Köparen besvärade sig under förmenande,
att det i 6 § lagfartsförordningen stadgade förbudet mot att å
upplåtelse, varigenom jord avsöndrats, meddela lagfart förr än avsöndringen
blivit fastställd hänförde sig allenast till ansökan om lagfart å
avsöndringen. Häradsrättens ordförande, hörd i ärendet, anförde bland
annat, att en sådan tolkning av omförmälda lagrum, som köparen gjort
gällande, kunde leda till åtskilliga olägenheter för den händelse efter meddelande
av lagfart å stamhemmanet med undantag av icke fastställd avsöndring
det skulle visa sig, att fastställelse å avsöndringen vägrades.
Svea hovrätt fann i utslag den 17 maj 1910 ej skäl att göra ändring i häradsrättens
utslag. Efter besvär av köparen fann högsta domstolen i utslag
den 10 oktober 1910 ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

I nu förevarande fall meddelade Västmanlands västra domsagas häradsrätt
lagfart å 19/oo mantal Karmansbo nr 1 utan att göra något undantag
beträffande det av klagandena i köpeavhandlingen förbehållna området.

Om det i enlighet med vad jag ovan anfört redan skulle liava varit att
anse såsom felaktigt att under för handen varande förutsättningar meddela
lagfart å nämnda hemman med undantag av berörda område, i fråga
om vilket avsöndringen ännu icke var fastställd, så måste det i ännu högre
grad vara felaktigt att, såsom skett, meddela lagfart å hemmanet utan
områdets undantagande. Genom ifrågakomna beslut har nämligen häradsrätten
på grund av omförmälda köpeavhandling meddelat lagfart för
Wärnstedt å ett område, som han icke köpt.

Yad Wallin anfört till stöd för det av honom, enligt vad han upplyst,
sedan länge i liknande fall tillämpade förfarandet kan jag icke godtaga,
utan synes mig nämnda förfarande ur mera än en synpunkt synnerligen
betänkligt. De av Wallin åberopade uttalandena i Köersners arbete torde,
rätt lästa, utvisa en helt annan praxis än den av Wallin därur uttolkade. I
de av Koersner omförmälda fallen hade ju nämligen formlig försäljning
och återtransport skett av det område, som säljaren ville behålla, eller
också beviljades lagfart dels för köparen å stamhemmanet med undantag
av det avsöndrade området och dels för säljaren å sistnämnda område,
därvid såsom fångesman angavs säljaren själv och alls icke förvärvaren
av hemmanet. Lagfarten meddelades i sistberörda fall med anledning av
förbehållet, icke på grund av något fingerat återköp. Det oegentliga i att
säljaren erhåller ny lagfart på ett område, varå han redan förut har lagfart,
framhålles ju också av Koersner. Såsom av Koersner även anmärkts
torde det vara tillräckligt, att avsöndringsfastställelse meddelas å det undantagna
området. Förr än detta varit föremål för nytt fång torde det ej
heller vara nödvändigt, att området anmärkes i lagfartsboken annorledes
än i sammanhang med lagfarten å det försålda stamhemmanet, från vilket
det skall undantagas. För att exempelvis en senare köpare av det avsöndrade
området skall kunna erhålla lagfart å detsamma lärer nämligen,
i motsats till vad Wallin synes antaga, icke erfordras annan säljarens lagfart
än lagfart för denne å stamhemmanet, därvid naturligen måste förutsättas,
att avsöndringen fastställts, innan lagfart för annan meddelats
å stamhemmanet med undantag för avsöndringen. Denna uppfattning vinner
stöd av ett i N. J. A. 1914 sid. 160 refererat mål. I det refererade fallet
hade på grund av ett skuldebrev inteckning sökts i en särskilt för sig icke
lagfaren lägenhet, vars avsöndrande dock blivit fastställt. Till stöd för
ansökningen hade åberopats, att skuldebrevets utgivare, innan avsöndringen
ägt ruin, erhållit lagfart å den fastighet, från vilken lägenheten avsöndrats,
och lagfart för annan hade icke sökts å lägenheten. Högsta domstolen
ansåg, enligt vad dess i målet den 22 april 1914 meddelade utslag
ger vid handen, särskild lagfart å lägenheten icke erforderlig för bifall
till ansökningen.

Någon olägenhet av ett dylikt inprotokollerande av inskrivningsären -

dona synes ej liellei* vara att befara. Wallins farhågor för att ett annat
förfarande än det av honom tillämpade skulle minska tillförlitligheten av
fastighetsböckerna torde sakna varje grund. Under alla förhållanden torde
det emellertid vara uppenbart, att det icke är tillåtet för en domare att
för ernående av en, i hans tycke, större reda i fastighetsböckerna behandla
inskrivningsärendena på ett sätt, som står i uppenbar strid med deras
rättsliga innehåll. Kommer därtill, att en dylik behandling av ärendena
för den rättssökande allmänheten mediör fara för rättsförluster ävensom
onödiga kostnader, framstår densamma såsom än mera förkastlig.

Det torde sålunda icke kunna frånkommas, att häradsrätten genom att
bevilja lagfart för Wärnstedt å 19/ce mantal Karmansbo nr 1 utan hänsyn
till det i köpeavtalet gjorda förbehållet beträffande det avsöndrade
området förfarit felaktigt. För häradsrättens beslut var häradshövdingen
Wallin ensam ansvarig. Den felaktighet, som blivit begången, syntes
emellertid icke vara av svårare beskaffenhet än som avses i 25 kap. 17 §
strafflagen, och på grund därav syntes det med hänsyn till gällande bestämmelser
i fråga om åtalspreskription beträffande dylika brott numera
vara uteslutet att mot Wallin anhängiggöra någon ansvarstalan för densamma.
Men då det torde vara uppenbart, att skada tillskyndats klagandena
genom häradsrättens förfarande, syntes det icke vara mer än rimligt,
att de i sådant hänseende erhölle ersättning av Wallin. Klagandena
hade fått vidkännas kostnader såväl för den mot Wärnstedt förda rättegången
som ock för de åtgärder, vilka vidtagits för att befria det förbehållna
området från ansvarigheten för ett flertal i stamhemmanet efter
lagfartens meddelande beviljade inteckningar. Då Wallin icke velat i
någon mån gottgöra klagandena för den skada, som sålunda tillskyndats
dem, ansåg jag mig icke böra underlåta att genom anställande av talan
mot Wallin bereda klagandena möjlighet att få sina på häradsrättens
felaktiga förfarande grundade skadeståndsanspråk prövade av domstol.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal! att mot Wallin anhängiggöra
ersättningstalan och därvid lämna klagandena tillfälle att närmare utveckla
sina anspråk på gottgörelse för den skada, som kunde hava tillskyndats
dem genom Wallins anmärkta förfarande; och borde av klagandena
framställda yrkanden, i den mån de kunde anses befogade, av advokatfiskal
understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 17 december 1926 följande:

Enär vid den genom ifrågavarande köpeavhandling gjorda överlåtelse
av, bland annat, 19/bo mantal frälse Karmansbo nr 1 a säljarna förbehållit
sig äganderätten till visst närmare angivet jordområde att från vederbörande
stamhemman frånskiljas, samt vid detta förhållande Wärnstedts

på köpeavhandlingen grundade fång icke omfattat berörda jordområde,
som följaktligen icke heller lagligen kunnat för Wiirnstedts räkning göras
till föremål för lagfart, men häradsrätten det oaktat, genom sin åtgärd att
utan förbehåll i avseende å det undantagna jordområdet bevilja Wärnstedt
lagfart å omförmälda hemmansdel, föranlett att lagfarten kommit
att omfatta jämväl berörda jordområde, ty och som ifrågavarande felaktiga
åtgärd måste anses vara av beskaffenhet att för Wallin såsom för
åtgärden ansvarig medföra skyldighet att ersätta skada, som därigenom
tillskyndats klagandena, alltså och då i målet vore utrett, att klagandena
fått vidkännas kostnader dels för en hos häradsrätten förd rättegång angående
upphävande av den beviljade lagfarten i vad den avsåge ifrågavarande,
numera från stamfastigheten avsöndrade jordområde med 288
kronor 70 öre och dels för avsöndringens befriande från ansvarighet för
inteckningar, som samtidigt med eller efter lagfartens beviljande blivit
i stamhemmanet fastställda, med 256 kronor 60 öre, men klagandena icke
visat fog för i övrigt framställda ersättningsanspråk, prövade hovrätten
rättvist i så måtto bifalla den mot Wallin förda talan, att Wallin förpliktades
att till klagandena i ersättning för dem genom häradsrättens berörda
förfarande åsamkade kostnader utgiva sammanlagt 545 kronor 30
öre. Det ålåge Wallin att gottgöra klagandena deras utgifter hos mig
ävensom å målet i hovrätten med fordrade 150 kronor.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. Två ledamöter
förenade sig om följande yttrande:

Enär vid den genom ifrågavarande köpeavhandling gjorda överlåtelse
av, bland annat, 19/ee mantal frälse Karmansbo nr la säljarna förbehållit
sig äganderätten till visst närmare angivet jordområde att från vederbörande
stamhemman avsöndras, samt häradsrätten vid sådant förhållande
lagligen icke ägt att, på sätt som skett, den 23 november 1916 och
således, innan fastställelse å avsöndringen meddelats, bevilja lagfart å
förberörda fång, ty och som Wallin vid lagfartsärendets behandling varit
ordförande i häradsrätten och förty vore ansvarig för den skada, som
genom ärendets felaktiga behandling tillskyndats klagandena, alltså och
då i målet vore utrett, att klagandena fått vidkännas kostnader dels för
en hos häradsrätten förd rättegång angående upphävande av den beviljade
lagfarten i vad den avsåge ifrågavarande, numera från stamfastigheten
avsöndrade jordområde med 288 kronor 70 öre och dels för avsöndringens
befriande från ansvarighet för inteckningar, som samtidigt med
eller efter lagfartens beviljande blivit i stamhemmanet fastställda, med
256 kronor 60 öre, men klagandena icke visat fog för sina ersättningsanspråk
i övrigt, instämde ledamöterna i det slut, hovrättens utslag innehölle.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Underlåtenhet av landsfogde att tillhandahålla vederbörande
rättsägare penningar, som genom rån frånhänts innehavaren och
vid av landsfogden ledd undersökning tillrättaskaffats.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Jonas Hansson i Sandsjö i
uppgiven egenskap av ombud för dödsbodelägarna efter hemmansägaren
Otto Hansson från Sandsjö härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Den 29 juli 1920 förövades å vägen mellan Lillögda och Sandsjö hyar i
Åsele socken rån å Otto Hansson, varvid från denne tillgreps en större
summa penningar. Såsom misstänkt för rånet anhölls påföljande dag av
polismyndigheten i Umeå skogsarbetaren J. A. Jonsson i Renberget. Efter
Jonssons införande å polisstationen i Umeå hölls omedelbart av poliskommissarien
E. Ahnström förhör med honom, varvid Jonsson jämväl underkastades
visitation. Vid denna anträffades i olika fickor tillsammans
1,857 kronor 6 öre.

Den 31 juli 1920 avled Otto Hansson av de skador, som vid rånets förövande
tillfogats honom. Påföljande dag förklarades Jonsson av städs
fiskalen i Umeå häktad såsom misstänkt för rånmord.

Den 14 augusti 1920 höll landsfogden i Västerbottens län B. Hälleberg
förhör med Jonsson å kronohäktet i Umeå. Jonsson uppgav, att han ej
ägde annan kännedom om brottet än den han fått, sedan han anhållits och
förhörts angående detsamma, samt gjorde gällande, att de hos honom anträffade
penningarna tillhörde honom själv.

Helleberg höll därefter den 18 och den 19 augusti 1920 förhör med ett
flertal personer och verkställde i övrigt utredning rörande det hegångna
brottet.

Den 23 augusti 1920 rannsakades Jonsson inför Åsele lappmarks tingslags
häradsrätt å tingsstället i Åsele. Därvid inställde sig Helleberg ''såsom
åklagare i målet. Helleberg anmälde sig tillika såsom ombud för hushållerskan
Nanny Lovisa Martina Hansson samt hemmansägarna D. P.
Hansson och Jonas Hansson, samtliga i Sandsjö, varvid Helleberg ingav
och åberopade två den 19 och den 23 augusti 1920 av nämnda personer utfärdade
fullmakter för Helleberg att i målet föra deras målsägandetalan
mot Jonsson.

Hörd i målet avgav Jonsson inför häradsrätten en bekännelse i saken,
enligt vilken Jonsson med ett gevär avlossat två skott mot Otto Hansson,
varefter Jonsson med geväret tilldelat Hansson flera slag i huvudet. Därefter
hade Jonsson ur en ficka i Hanssons rock framtagit dennes plånbok
och stoppat denna med däri liggande penningar på sig samt begivit sig
bort från platsen.

Hälleberg uppgav, att Otto Hansson vid det tillfälle, då han blivit rånad,
jämväl burit på sig en motbok med Nordmalings ångsågsaktiebolag,
i vilken motbok en summa penningar varit inlagd. Denna motbok hade
efter rånet anträffats på vägen men icke innehållit några penningar.

Jonsson uppgav sig sakna all kännedom om att Otto Hansson innehaft
någon motbok, i vilken penningar funnits inlagda, och Jonsson hade i
värjo fall icke från Hansson tillägnat sig annat än plånboken. Jonsson
upplyste vidare, att han i närheten av brottsplatsen tagit fram de i Hanssons
plånbok befintliga penningarna och flyttat över dessa till sin egen
plånbok. Jonsson hade icke givit sig tid att räkna de penningar, han åtkommit,
men lagt märke till att dessa utgjorts av 10-, 50- och 100-kronorssedlar.
Jonsson hade efter rånet lämnat orten och påföljande dag avrest
till Umeå. Efter framkomsten dit hade Jonsson begivit sig till sin fästmös
därstädes varande föräldrahem, och hade Jonsson efter att där hava intagit
förtäring gått upp på vinden i samma gård samt i en där befintlig
papprulle gömt största delen av de penningar, som han haft med sig,
genom att lägga penningarna långt in i papprullen. Därpå hade Jonsson i
ett rum i övre våningen bytt kläder och skor, varefter, då Jonsson i sällskap
med sin fästmö varit på väg ned därifrån, han i trappan blivit anhållen
samt avlörd till polisstationen. Huru stort penningbelopp Jonsson
gömt på vinden, där han ämnat endast tills vidare förvara penningarna,
kunde Jonsson icke uppgiva, då han ej räknat desamma. Jonsson förnekade
bestämt, att han gömt penningar på något annat ställe än det nyss
angivna. Han hade icke vid något tillfälle räknat de genom rånet åtkomna
penningarna. Före rånet hade Jonsson innehaft dels 14 kronor 25 öre, som
han tillgripit hos en torpare, och dels omkring 10 krönor i egna penningar.
Under tiden från det han begivit sig från brottsstället och till dess han
blivit anhållen i Umeå hade Jonsson icke haft några andra utlägg än till
ett sammanlagt belopp av 104 kronor 50 öre.

I häradsrättens dombok hade i detta sammanhang vidare antecknats, att
åklagaren under målets handläggning vid häradsrätten förutnämnda den
23 augusti telegrafiskt satt sig i förbindelse med polisen i Umeå med anhållan
om penningarnas eftersökande och från Umeå erhållit meddelande,
att 7,406 kronor anträffats å det av Jonsson uppgivna stället.

Sedan Hälleberg begärt uppskov med målet för verkställande av undersökning
å den plats, där överfallet å Otto Hansson ägt rum, samt för
ytterligare utredning i övrigt, utsatte häradsrätten målet att åter förekomma
den 10 september 1920.

Vid rannsakningsmålets företagande sistnämnda dag tillstädeskom Helleberg
såsom åklagare och ingav därvid till styrkande av vilka som vore
Otto Hanssons närmaste arvingar ett av vederbörande pastor i Åsele församling
utfärdat bevis, utvisande att Otto Hansson såsom dödsbodelägare

efterlämnat bröderna E. T. Hansson, D. P. Hansson, Jonas Hansson och
P. A. Hansson samt systrarna Henny Augusta Elisabet Hansson och Nanny
Lovisa Martina Hansson.

Enligt häradsrättens dombok företrädde därefter E. T. Hansson, P. A.
Hansson och Henny Augusta Elisabet Hansson samt uppdrogo åt Hälleberg
att själv eller genom den han i sitt ställe förordnade utföra deras
målsägandetalan i målet.

Helleberg framhöll vid detta rättegångstillfälle, hurusom, efter vad genom
ett vid häradsrätten avlagt vittnesmål framkommit, det funnes goda
grunder antaga, att hela det penningbelopp, som Jonsson vid rånet å Otto
Hansson åtkommit, ännu icke blivit tillrättaskaffa!. Enligt uppgift, som
Helleberg infordrat från Nordmalings ångsågsaktiebolag, hade Hansson
den 29 juli 1920 i Lillögda i kontanter uppburit 9,208 kronor 25 öre, under
det att återstoden av hans tillgodohavande hos bolaget eller något över
12,000 kronor fått innestå för att användas såsom likvid till kronan för av
Hansson från kronan inköpta skogseffekter. Genom ett annat vittnesmål
hade framkommit, att Hansson den 29 juli. strax innan han uppburit skogslikviden,
innehaft omkring 2,000 kronor; då Hansson icke, såvitt utrönas
kunnat, gjort några utbetalningar på eftermiddagen den 29 juli, skulle han
sålunda vid råntillfället hava burit på sig omkring 11,200 kronor. Vid
Jonssons anhållande i Umeå den 30 juli hade av polisen därstädes tillvaratagits
1,857 kronor 6 öre, och på vinden i ovan omförmälda gård i Umeå
hade anträffats 7,406 kronor, varförutom Jonsson enligt av honom själv
lämnade uppgifter av de vid rånet åtkomna penningarna förbrukat ungefär
80 kronor. Då summan av de tillrättaskaffade och de av Jonsson förbrukade
penningarna alltså uppginge till allenast omkring 9,343 kronor,
skulle sålunda ännu återstå mer än 1,800 kronor, som icke blivit återfunna.
Denna omständighet gåve anledning misstänka, att Jonsson haft någon
medbrottsling, som fått mottaga en del av de vid rånet åtkomna penningarna.

Jonsson förklarade, att plånboken med däri liggande penningar varit
det enda, som lian tillgripit från Otto Hansson. Jonsson vidhöll, att han
varit alldeles ensam om rånet å Hansson, och bestred bestämt, att han,
bortsett från de smärre utbetalningar, för vilka han redogjort, lämnat
någon del av de penningar, han vid rånet åtkommit, till annan person.
Om någon del av penningarna fortfarande saknades, kunde Jonsson ej
giva annan förklaring därtill, än att han under vandringen från brottsstället
kunde tappat en del sedlar eller också att det saknade beloppet blivit
liggande kvar på taket till ett rum i övre våningen i förutnämnda
gård i Umeå, å vilket tak Jonsson först lagt upp penningarna i tanke att
där gömma dem.

Under framhållande att av vad vid dagens rannsakning framkommit

syntes framgå, att ett ganska avsevärt belopp ännu saknades av de penningar,
som Otto Hansson vid råntillfället burit på sig, och att på grund
därav funnes skälig anledning misstänka, att Jonsson haft någon med
brottsling, anhöll Helleberg om förnyat uppskov för förebringande av
ytterligare utredning och bevisning, varpå häradsrätten utsatte målet att
åter förekomma den 24 september 1920.

Vid rannsakningstillfället sistnämnda dag ingav Helleberg protokoll rörande
ett av landsfiskalen S. Fluur den 11 september 1920 hållet polisförhör.
I detta protokoll hette det att, sedan vid rannsakning dagen förut
med Jonsson framkommit, att Jonsson ej kunnat redogöra för varest ett
resterande penningbelopp av cirka 2,000 kronor tagit vägen och sannolika
skäl förelåge, att en den häktades broder, som vid tiden för dådet med
gevär avlägsnat sig från hemmet, kunde hava varit på ett eller annat sätt
delaktig i brottet, hade, i närvaro av polismannen E. Westman såsom
vittne, förhör hållits med Jonssons nämnde broder, vilken kvällen förut
anhållits. Vid förhöret hade intet kunnat antecknas, som kunde anses giva
stöd för misstanke, att brodern på något sätt varit delaktig i det åtalade
brottet.

Helleberg ingav vidare ett av honom vid förhör med Jonssons fästmö
den 14 september 1920 hållet polisförhörsprotokoll, varav framgick, att
hon förklarat sig ej hava haft ringaste aning om Jonssons förehavanden.

Helleberg förklarade vid detta rannsakningstillfälle, att han dåmera
från Nordmalings ångsågsaktiebolag erhållit meddelande om att den av
bolaget förut lämnade uppgiften angående storleken av det penningbelopp,
Otto Hansson den 29 juli 1920 uppburit i Lillögda, varit oriktig,
då nämligen i sagda belopp av misstag inräknats omkring 2,200 kronor,
som varit upptagna i samma kontokurant som de av Hansson utkvitterade
penningarna men uppburits av Hanssons broder D. P. Hansson. Under
förmälan att Otto Hansson i Lillögda utkvitterat penningar jämväl
för målsägandena P. A. Hanssons och Jonas Hanssons räkning ingav Helleberg
till utredning angående storleken av det belopp, Otto Hansson utkvitterat,
tre av Otto Hansson den 29 juli 1920 utfärdade kvitton å respektive
2,051 kronor 58 öre för egen räkning, 16,113 kronor 37 öre för P. A.
Hanssons räkning och 803 kronor 93 öre för Jonas Hanssons räkning.

Helleberg förmälde vidare, att av de 18,968 kronor 88 öre, som Otto
Hansson sålunda utkvitterat, 12,000 kronor fått innestå för att användas
såsom likvid för från kronan inköpt virke. Det belopp, som Hansson kontant
uppburit, hade sålunda uppgått till 6,968 kronor 88 öre. Då av de vid
rånet tillgripna penningarna tillrättaskaffats 9,263 kronor 6 öre och av
Jonsson, enligt av denne lämnade uppgifter, förbrukats 80 kronor 25 öre,
skulle Hansson sålunda vid råntillfället hava innehaft inemot 2,400 kronor
utöver det belopp, han uppburit av Nordmalings ångsågsaktiebolag. Med

hänsyn till vad i målet förekommit angående storleken av det belopp,
Hansson innehaft, innan han uppburit skogslikviderna, funnes därför icke
någon anledning antaga, att icke hela det belopp, som Jonsson vid rånet
åtkommit, blivit redovisat. Sedan Jonsson vid senaste rättegångstillfället
uppgivit, att han först lagt upp de penningar, som han sedan gömt i eu
papprulle å förut omförmälda vind, ovanpå taket till ett i övre våningen
i gården befintligt rum, hade Helleberg genast låtit verkställa undersökning
å nämnda tak, men hade icke några penningar anträffats därstädes.

Sedan Helleberg framställt yrkanden om ansvar och förpliktande för
Jonsson att ersätta statsverket förskjutna vittneslöner m. m., yrkade Hel
leberg slutligen i egenskap av ombud för målsägandena, att Jonsson måtte
åläggas gottgöra målsägandena det belopp, han enligt egen uppgift förbrukat
av de vid rånet å Otto Hansson tillgripna penningarna, eller 80
kronor 25 öre, samt att ersätta målsägandena E. T. Hansson, P. A. Hansson
och Henny Augusta Elisabet Hansson kostnaderna för deras personliga
inställelse vid rätten den 10 september 1920 med 200 kronor till en
var av dem, varförutom Helleberg förbehöll målsägandena rätt att, därest
det skulle visa sig, att Jonsson från Otto Hansson tillgripit ett större belopp,
än utredningen i målet givit vid handen, föra särskild talan om
återbekommande av återstoden.

I samma dag, den 24 september 1920, meddelat utslag förklarade häradsrätten
Jonsson saker till ansvar jämlikt 14 kap. 1 §, 21 kap. 1 och 8 §§
samt 4 kap. 1 § strafflagen för mord jämte rån samt förvisade Jonsson för
fortsatt rannsakning till Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt för att
slutligen dömas av den domstol, där han sist lagfördes. Jonsson förpliktades
att till statsverket utgiva viss ersättning samt att till E. T. Hansson
och dennes syskon återbetala det belopp av de från Otto Hansson tillgripna
penningarna, han medgivit sig hava förbrukat, eller 80 kronor 25
öre, E. T. Hansson och dennes syskon obetaget att, därest det framdeles
skulle visa sig, att Jonsson genom rånet å Otto Hansson åtkommit mera
penningar, än utredningen i målet givit vid handen, i anledning därav
föra särskild ersättningstalan. Slutligen hade Jonsson att gottgöra E. T.
Hansson, P. A. Hansson och Henny Augusta Elisabet Hansson kostnaderna
för deras personliga inställelse vid häradsrätten den 10 september
1920 med 200 kronor till en var av dem.

Jonsson rannsakades därefter den 7 oktober 1920 inför Lycksele lappmarks
tingslags häradsrätt, som i utslag samma dag dömde Jonsson dels
för inom häradsrättens domvärjo förövad första resan stöld att hållas till
straffarbete 3 månader dels ock för mord jämte rån att hållas till straffarbete
på livstid och för alltid vara underkastad påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen eller sålunda att i en bot hållas till straffarbete på livstid
och för alltid vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Målet underställdes Svea hovrätts prövning. Hovrätten fann i utslag
den 31 januari 1921 lika med Åsele lappmarks tingslags häradsrätt Jonsson
övertygad att hava gjort sig skyldig till mord i förening med rån och
prövade jämlikt 14 kap. 1 och 46 21 kap. 1, 8 och 10 §§ samt 4 kap. 1 §

strafflagen rättvist döma Jonsson att därför mista livet och för alltid vara
underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Vidkommande åtalet
för stöld fann hovrätten Lycksele lappmarks tingslags häradsrätts utslag
vara lagligen grundat. I följd därav skulle Jonsson jämlikt 4 kap. 4 §
strafflagen för vad honom i målet läge till last i en hot mista livet samt
för alltid vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. I ersättningsfrågorna
blev Åsele lappmarks tingslags häradsrätts utslag av hovrätten
gillat.

Sedan hovrättens utslag underställts Kungl. Maj:ts prövning, fann
Kungl. Maj:t genom utslag den 19 april 1921 lika med hovrätten Jonsson
övertygad om mord i förening med rån och prövade jämlikt de av hovrätten
i denna del åberopade lagrum rättvist döma Jonsson att därför hållas
till straffarbete på livstid och för alltid vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen. Beträffande åtalet för stöld gillade Kungl.
Maj:t hovrättens utslag. Jonsson skulle följaktligen i en bot hållas till
straffarbete på livstid samt för alltid vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen. I ersättningsfrågorna blev hovrättens utslag av
Kungl. Maj:t gillat.

I en den 15 maj 1925 hit inkommen skrift anförde Jonas Hansson i ovan
angiven egenskap, att Hälleberg av de av honom omhändertagna pen
ningarna, som efter rånmordet tillrättaskaffats, alltjämt innehölle 1,000
kronor och till Otto Hanssons dödsbodelägare redovisat endast 8,200 kronor.
Trots åtskilliga krav hade Hälleberg icke kunnat förmås att utgiva
berörda 1,000 kronor. Dödsbodelägarna hade hos K. B. i Västerbottens län
begärt handräckning för utbekommande av Helleberg av det återstående
beloppet men icke fått något svar från K. B. Klaganden anhöll om mitt
bistånd för utbekommande av beloppet jämte ränta och kostnader.

Sedan jag anmodat K. B. i Västerbottens län att efter vederbör andes
hörande inkomma med utlåtande, inkom K. B. med yttrande från Helleberg
ävensom med eget utlåtande.

Helleberg anförde att, sedan Jonsson häktats såsom misstänkt att hava
förövat rånmord å Otto Hansson, hade hos Helleberg inställt sig Jonas
Hansson, därvid han uttryckt sin och sina syskons önskan, att Helleberg
skulle åtaga sig deras målsägandetalan. Hansson hade av Helleberg hänvisats
till advokat men vidhållit sin begäran, att Helleberg skulle åtaga
sig uppdraget. Helleberg hade då mottagit detsamma med det förbehåll,

att Hälleberg skulle erhålla fullt tillräcklig ersättning för sina extra besvär
därmed. Detta både Hansson utlovat och tillagt, att uppdraget skulle
bliva ”bra betalt”. Sedermera syntes han emellertid hava ändrat sig. Det
mottagna uppdraget hade medlört särskilt tidsuppehåll vid rannsaknings
stället. För att Helleberg skulle kunna taga igen den tid, Hälleberg sålunda
förlorat, hade Helleberg måst kosta på sig dyrbara bilskjutsar, vilket
varit nödvändigt, då Helleberg å andra orter inom länet haft brådskande
tjänstegöromål att uträtta. Dessa resor, som icke kunnat debiteras
statsverket, hade Helleberg givetvis påfört målsägandenas konto. Härförutom
hade Helleberg, ehuru han såsom tjänsteman uppgivit hoppet att
återfinna mera penningar än dem, som blivit tillrättaskaffade, på målsägandenas
enträgna begäran gjort två särskilda resor i bil från Umeå
till Hällnäs. Målsägandena hade nämligen utan påvisbar grund fått för
sig, att Jonsson i närheten av Hällnäs skulle hava undandolt ytterligare
ett större penningbelopp, som han vid mordet skulle hava rövat från Otto
Hansson. Vidare hade målsägandena tagit Hellebergs tid i anspråk för
sina angelägenheter, som icke direkt haft samband med ifrågavarande
mål. När Helleberg redovisat de återfunna rånade medlen, hade Helleberg
innehållit de 1,000 kronor, om vilka nu vore fråga. Detta belopp hade
enligt Hellebergs mening utgjort skälig ersättning för de utgifter och
besvär, uppdraget för Helleberg medfört. Helleberg vore icke sinnad att
återlämna något därav utan ansåge, att domstol borde komma i tillfälle
att pröva rättmätigheten av Hellebergs anspråk. Emellertid hade Helleberg
deponerat medlen i Sveriges riksbanks avdelningskontor i Umeå.
Såsom skäl för att Helleberg satt sin ersättning till 1 000 kronor åberopade
Helleberg, att han jämfört vad advokat i detta fall skulle hava debiterat
och funnit, att en sådan persons arvode skulle uppgått till allra minst
dubbla beloppet, och att uppdraget utförts år 1920, då penningtillgången
varit god och penningvärdet lågt.

För egen del anförde K. B. följande:

I skrivelse, som den 27 december 1924 inkommit till länsstyrelsen, hade
Jonas Hansson å dödsboets vägnar anhållit om handräckning för utfående
av 1,000 kronor jämte ränta, som dödsboet ansett sig äga utbekomma
av Helleberg, vilken vid redovisning av uppdraget såsom dödsboets ombud
i ovannämnda rannsakningsmål innehållit 1,000 kronor såsom arvode
för uppdragets utförande. Ehuru något brottsligt förfarande icke lagts
Helleberg till last, hade länsstyrelsen ansett sig böra upptaga ärendet,
för att därigenom uppgörelse i saken möjligen skulle kunna komma till
stånd, och länsstyrelsen hade genom resolution den 27 i samma månad anmodat
Helleberg att avgiva förklaring i ärendet. Sedan från Jonas Hansson
den 28 februari 1925 inkommit en skriftlig förfrågan, när besked i

ärendet kunde förväntas, hade Hälleberg vid upprepade tillfällen anmodats
att besvara länsstyrelsens remiss. Hälleberg, som sedan medio av
januari mestadels vistats utom residensstaden i och för utredningar i
samband med de bekanta tumningsfalsarierna i Vilhelmina ävensom för
av länsstyrelsen anbefalld annan vidlyftig utredning, hade emellertid under
förebärande av bristande tid till förklaringens uppsättande begärt
och erhållit upprepade anstånd med ärendets besvarande. Först den 8 juli
1925 hade Helleberg inkommit med ovan intagna förklaring och därvid
överlämnat bevis att han i riksbankens avdelningskontor i Umeå nedsatt
1,000 kronor, som finge mot bevisets återställande lyftas, samt hemställt,
att beviset måtte av länsstyrelsen förvaras, till dess frågan om dödsboets
rätt till beloppet blivit av domstol avgjord eller överenskommelse mellan
parterna eljest träffats. I anledning av vad sålunda förekommit, hade
länsstyrelsen funnit ärendet icke föranleda annan åtgärd än att Jonas
Hansson hänvisats att mot Helleberg föra talan vid domstol, varjämte
han underrättats om, att det tvistiga beloppet deponerats. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställde länsstyrelsen, att klagomålen

icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.

•

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att Helleberg i sitt yttrande
sagt sig av dödsbodelägarna hava blivit ombedd att företräda dödsboet.
Denna uppgift vore oriktig såtillvida, att Helleberg avfordrat dödsbodelägarna
fullmakt, utan att han syn- eller hörbarligen gjort sig underrättad
om deras önskan därvidlag. Dödsbodelägarna hade ansett det mera som
en formsak, enär dödsboet gentemot den åtalade icke kunde hava annan
talan än sådan, som i huvudsak sammanfölle med allmänne åklagarens
åligganden på grund av målets natur. Av ovanstående borde även framgå,
att Hellebergs påstående om uppmaning till dödsbodelägarna att rådgöra
med advokat vore oriktigt, enär dylikt lika litet som ersättningsfrågan
varit på tal. Det av Helleberg citerade löftet ”bra betalt” hade
följaktligen aldrig givits av dödsbodelägarna och vore en uppenbar osanning.
I vad mån ombudsmannaskapet varit av tidsödande natur hade
aldrig styrkts av Helleberg, och påståendet därutinnan kunde, i likhet
med uppgiften om bilresor för dödsbodelägarnas räkning, icke av dem
utan vidare godtagas, enär dödsbodelägarna omöjligen kunde utfundera
någon anledning till att tidsutdräkt eller bilresor nödvändiggjorts utöver
vad som föranletts av Hellebergs egenskap av allmän åklagare. I fråga
om bilresorna till Hällnäs vore det osanning, att dödsbodelägarna skulle
hava förmått Helleberg till dessa genom att utpeka nämnda plats såsom
eventuellt gömställe för resten av penningarna. Spårandet efter undanstucket
gods och eventuella medbrottslingar hade ålegat allmänne åklagaren
och kunde icke göras till en privatsak. Skulle Helleberg hava fått

någon antydan — ehuru, såsom nämnts, icke av dödsbodelägarna — men
själv ansett denna antydan sakna ”påvisbar grund”, föreföllo det egendomligt,
att en kriminalist med Hellebergs erfarenhet företagit sådana,
att döma efter hans egen utsago, omfattande undersökningar. Dödsbodelägarna
bestrede på det bestämdaste, att Hälleberg vid något tillfälle på
deras uppmaning företagit resor eller arbeten, där enbart dödsbodelägarnas
intressen förelegat. Dödsbodelägarna både heller aldrig anlitat Hellebergs
hjälp eller råd för något annat, som ej haft med målet i fråga att
skaffa. Att Helleberg deponerat 1,000 kronor i bank ansåge dödsbodelägarna
snarast kunna tydas så, att han själv känt sig av vissa skäl osäker
beträffande sitt mellanhavande med dödsboet, och vore å andra sidan ej
heller en åtgärd, som gjorde dödsboets utsikt till vederlag större.

I en sedermera bit insänd skrift anförde Helleberg, att han i egenskap
av målsägandeombud på grund av fullmakt lyft det belopp, som av polisen
i Umeå tillvaratagits, sedan Jonsson omtalat, var han gömt de från
Otto Hansson rånade penningarna. Detta hade skett på poliskontoret i
Umeå efter Hellebergs återkomst från Åsele och på särskilt uppdrag av
dödsbodelägarna efter Otto Hansson. Sedan målet mot Jonsson hos Kungl.
Maj :t avgjorts och Helleberg fullgjort allt vad honom i egenskap av målsägandeombud
ålegat, hade Helleberg till vederbörande redovisat de mottagna
penningarna, efter avdrag av det belopp, som Helleberg ansett
skäligt för sitt i målet inför häradsrätten och annorstädes för målsägandenas
räkning utförda arbete. Helleberg hade således i detta fall icke i
något hänseende handlat såsom tjänsteman utan enbart såsom målsägandeombud.
Vanligt vore ju, att ett målsägandeombud i sådana fall,
då han för sin huvudman uppburit penningar, redovisade dessa med avdrag
för sina kostnader och besvär. Dödsbodelägarnas förfaringssätt mot
Helleberg visade tydligt, att annan form för redovisning än den, Helleberg
använt, varit åtminstone opraktisk, enär Helleberg för att erhålla ersättning
för sitt ombudsmannaskap, därest Helleberg till dem överlämnat
hela beloppet, blivit tvungen instämma dem till domstol. Dödsbodelägarna
hade tydligen bibragts den felaktiga uppfattningen att åklagare hade skyldighet
att utan ersättning utföra målsägandetalan. I

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Vad Helleberg anfört till stöd för rättmätigheten av sitt handlingssätt
kan jag icke godtaga. Då Helleberg i sin egenskap av landsfogde beivrat
det mot Otto Hansson begångna brottet, har det därvid uppenbarligen

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

ålegat honom i hans berörda egenskap att efterforska och omhändertaga
tillgängliga bevismedel. De penningar, som den för hrottet tilltalade vid
anhållandet innehade, liksom också den penningsumma, vilken efter den
tilltalades anvisning återfanns å av honom uppgivet gömställe, voro ju
ytterst betydelsefulla bevismedel i rättegången, och det kan därför enligt
min mening icke bliva tal om annat än att Helleberg innehaft desamma
just på grund av sin befattning såsom landsfogde med skyldighet att beivra
det ifrågavarande brottet. Det kan i detta sammanhang anmärkas
dels att Helleberg, som uppgivit sig hava kort efter rannsakningstillfället
den 23 augusti 1920 å poliskontoret i Umeå lyft det tillrättaskaffade beloppet
7,406 kronor, synes vid berörda tidpunkt ännu icke hava erhållit
bemyndigande av samtliga målsägande och dels att frågan om rätten till
de återfunna penningmedlen icke av Helleberg i egenskap av målsägandeombud
synes hava hänskjutits till domstolarnas bedömande. Penningarna
hava tillvaratagits under polismyndigheternas spaningsarbete, för vilket
Helleberg stått såsom ansvarig ledare, och detta bär skett under sådana
omständigheter, att det tydligen från början betraktats såsom en självklar
sak, att den rånades rättsinnehavare skulle äga utbekomma pen,
mngarna, så snart de efter rättegångens avslutande icke längre behövdes
såsom bevismedel i rättegången.

Vid nu anmärkta förhållanden måste det ovillkorligen anses hava ingått
såsom ett led i Hellebergs tjänsteåligganden att i sinom tid tillhandahålla
penningarna åt den dödes rättsinnehavare. Denna skyldighet har Helleberg
såtillvida asidosatt, som han innehållit det belopp, varom nu är
fråga, under förebärande, att han ägde tillgodogöra sig detsamma såsom
aivode dels för utförandet av målsägandetalan i rättegången dels för
vissa efterforskningar efter penningar, som utöver de återfunna misstänktes
vara från Otto Hansson tillgripna, och dels slutligen för andra ej
närmare beskrivna tjänster, som Helleberg uppgivit sig hava gjort den
dödes arvingar. Genom att så förfara synes mig Helleberg hava gjort sig
skyldig till ett tjänstefel, som förtjänar att beivras.

Mot en klar skyldighet att tillhandahålla av honom å tjänstens vägnar
omhänderhavda medel har Helleberg till kvittning använt en privat fordran,
som dessutom är omstridd och, såvitt av tillgängliga handlingar
kan bedömas, icke synes kunna betecknas annorlunda än såsom i hög grad
tvivelaktig. I stället för att själv intaga kärandens plats i fråga om
det tvistiga har Helleberg sålunda genom missbruk av sin tjänsteställning
och underlåtenhet att fullgöra en tydlig tjänsteplikt berett sig den
gynnsammare ställning, som tillkommer innehavaren av det omtvistade.

Hellebergs tillvägagångssätt förefaller så mycket mera klandervärt
som, enligt vad nyss antytts, handlingarna i rannsakningsmålet ingalunda
synas giva stöd för antagande, att Helleberg utöver det arbete, han å

tjänstens vägnar såsom polisman och åklagare haft att utföra, i sin egenskap
av målsägandenas ombud nedlagt något arbete av den omfattning
eller beskaffenhet, att det av honom beräknade arvodet därmed skäligen
kan anses intjänat. I sistberörda hänseende må särskilt framhållas, hurusom
vid Hellebergs påstående att han i egenskap av målsägandenas ombud
och icke å tjänstens vägnar bedrivit vissa efterforskningar efter penningar,
som tilläventyrs kunde tänkas hava ytterligare frånhänts den rånade,
knappast torde kunna fästas något egentligt avseende, om man betänker,
att det ålegat Hälleberg såsom en tjänsteplikt att bedriva dylika
spaningar, en uppfattning, som för övrigt vinner stöd i det faktiska förhållandet,
att Hälleberg ännu vid näst sista rannsakningstillfället i egenskap
av åklagare begärt uppskov för vidare utredning under andragande
av det skälet att av de genom rånet åtkomna penningarna ett ganska stort
belopp ännu syntes saknas och att på grund därav funnes skälig anledning
misstänka, att den tilltalade haft någon medbrottsling.

För det tjänstefel, Hälleberg i förevarande avseende låtit komma sig
till last, uppdrog jag åt advokatfiskalen att ställa honom under åtal inför
hovrätten, därvid advokatfiskalen hade att å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas dödsbodelägarna efter
Otto Hansson att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda anspråk,
i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 30 december 1926 följande:

Enär i målet vore upplyst, att Hälleberg kort tid efter första rannsakningstillfället
den 23 augusti 1920 å poliskontoret i Umeå lyft det belopp
av ifrågakomna från Otto Hansson tillgripna penningar, som efter rånet
tillrättaskaffats, eller 9,263 kronor 6 öre, samt Hälleberg måste anses hava
mottagit nämnda penningbelopp på grund av sin befattning som landsfogde,
ty och som vid sådant förhållande det ålegat Helleberg att omedelbart
efter det målet mot Jonsson blivit genom slutligt utslag avgjort
till Otto Hanssons rättsinnehavare överlämna berörda av Helleberg omhändertagna
belopp, men Helleberg såtillvida underlåtit att fullgöra denna
sin skyldighet, att han till dödsbodelägarna redovisat allenast 8,200 kronor
och sålunda innehållit 1,063 kronor 6 öre, alltså prövade hovrätten
rättvist döma Helleberg jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för oförstånd
i utövandet av sin tjänst bota 100 kronor ävensom förplikta Helleberg att
till Otto Hanssons dödsbo utgiva förenämnda belopp 1,063 kronor 6 öre
jämte 6 procent årlig ränta därå från Kungl. Maj:ts utslags dag den 19
april 1921 till den av dödsbodelägarna i sådant hänseende uppgivna dag
den 5 februari 1926, Helleberg obetaget att i särskild rättegång föra den
talan om ifrågakomna arvodeslön, vartill han kunde finna sig befogad.

Det ålåge Hälleberg att ersätta dödsbodelägarna deras kostnader i förevarande
ärende med 150 kronor.

Över hovrättens utslag har Helleberg anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. Felaktig handläggning av tvistemål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Erik Nordlöv i Borlänge
härstädes anhängig jort ärende inhämtas följande:

Till Falu domsagas södra tingslags häradsrätts sammanträde den 28
september 1922 instämde A. P. Lång för Borlänge Nya Järnhandel Johan
Nordlöv och Sigurd Nordlöv, båda i Borlänge, med påståenden, innefattade
i en i här intagna delar så lydande stämningsansökning:

”Till Falu domsagas södra tingslags häradsrätt.

Härmed får jag vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å
Johan Nordlöv och Sigurd Nordlöv, båda i Borlänge, med yrkande, att
dem, vilken bäst gälda kan, måtte åläggas, att till mig genast utgiva fyrahundratjugo
(420:—) kronor, jämte ränta 6 % från förfallodagen, på
grund av räkning, varjämte yrkas ersättning för rättegångskostnaderna

ersättning för de vittneslöner, som jag möjligen förpliktas att förskjuta,
samt protokollslösen.

Borlänge den 25 augusti 1922.

Borlänge Nya Järnhandel.

A. P. Lång.”

Vid stämningsansökningen var fogad en den 10 augusti 1921 av Borlänge
Nya Järnhandel A. P. Lång till Johan Nordlöv och Sigurd Nordlöv
utfärdad räkning å 420 kronor för levererad cement.

Då målet den 28 september 1922 under ordförandeskap av t. f. domhavanden
M. Mellbin företogs till handläggning, inställde sig parterna
genom ombud, käranden genom polisuppsyningsmannen Gustaf Larsson
i Borlänge och svarandena genom Bichard Larsson, jämväl i Borlänge.

Till stöd för sin behörighet att i målet föra talan ingav och åberopade
Gustaf Larsson en fullmakt av följande lydelse:

”Fullmakt för innehavaren eller den han i sitt ställe förordnar, att vid
samtliga över- och underdomstolar, exekutionssäten och övriga myndigheter
i Sverige anhängiggöra, utföra och bevaka min talan emot Johan
Nordlöv och Sigurd Nordlöv, båda i Borlänge, att jämväl utom domstolen
vid alla de tillfällen, då min rätt kan vara i fråga, densamma iakttaga
och bevaka; att uppbära och kvittera alla mig uti ifrågavarande sak till -

kommande medel; att blivande utslag till verkställighet överlämna och
detsamma jämte 1''ordringsbevis och andra handlingar från utmätningsmannen
återtaga; att antaga eller förkasta förlikning, samt att å mina
vägnar framställa och bemöta ansvarsyrkanden; gällande denna fullmakt
även i konkurs samt för antagande och förkastande av ackord. Ombudets
lagliga åtgärder godkännas.

Borlänge den 28/o 1922.

A. P. Lång.

Bevittnas av: Aug. Lindeberg. G. Johansson.”

Richard Larsson åberopade en av svarandena utfärdad rättegångsfullinakt
in blanco för innehavaren eller den han i sitt ställe förordnade.

Såsom kärande i målet upptogs i domboken ”Aktiebolaget Borlänge Nya
Järnhandel, A. P. Lång”.

Efter intagandet i domboken av berörda fullmakter antecknades såsom
för häradsrätten känt, ”att aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel, A. P.
Lång, vore registrerat, samt att grosshandlaren A. P. Lång i Borlänge
vore behörig teckna bolagets firma”.

Av vad som i övrigt sagda dag förekom i målet må här endast antecknas,
att från svarandesidan företeddes en, enligt vad det uppgavs, av
käranden vid leveransens fullgörande utfärdad så lydande faktura:

”Aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel
A. P. Lång.

Borlänge den 10 aug. 1921.
Herr Johan Nordlöv, Tjärna, Borlänge.

	Order genom	Avsänt	Fakt.	Konditioner:
	telefon	med bud	N:o 350	per kontant

An 60/3 skr Cement 7: —

Netto kronor 420: —”

Häradsrätten uppsköt målet till den 23 november 1922.

Sistnämnda dag, då Mellbin jämväl var häradsrättens ordförande, inställde
sig käranden, i domboken fortfarande betecknad såsom ”Aktiebolaget
Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång”, genom t. f. polisuppsyningsmannen
G. Stenqvist i Borlänge och svarandena genom sitt förut
anlitade ombud. Stenqvist åberopade till stöd för sin behörighet en så
lydande fullmakt:

”På grund av för mig utfärdad fullmakt förordnar jag härmed innehavaren
att tillsvidare utföra liandl. A. P. Långs talan i mål mot Johan
Nordlöv och Sigurd Nordlöv angående fordringsanspråk.

Borlänge den 22 november 1922.

Gust. Larsson.

Bevittnas: Albert Collin. O. Collin.”

Sedan målet å ömse sidor överlämnats till prövning, tillsades, att häradsrätten
skulle meddela utslag å dag, som för tingets avslutande framdeles
komma att utsättas och kungöras.

I den 30 december 1922 meddelat utslag yttrade häradsrätten, jämväl
nu under ordförandeskap av Mellbin, att, enär Johan Nordlöv medgivit,
att han från kärandebolaget rekvirerat och bekommit 60 säckar cement
till ett överenskommet pris av 7 kronor för säck eller tillhopa 420 kronor,
men bolaget icke mot Sigurd Nordlövs bestridande ådagalagt något förhållande,
på grund varav denne kunde vara pliktig att jämte Johan Nordlöv
utgiva betalning för omförmälda parti cement, prövade häradsrätten,
med ogillande av bolagets mot Sigurd Nordlöv förda talan, rättvist förplikta
Johan Nordlöv att genast mot kvitto till bolaget erlägga omstämda
beloppet 420 kronor jämte 6 procent ränta från förfallodagen den 10 augusti
1921, tills betalning skedde, varjämte Johan Nordlöv skulle ersätta
bolaget dess kostnader å målet med skäliga ansedda 50 kronor. Vidkommande
av Sigurd Nordlöv framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna,
prövade häradsrätten lagligt förplikta bolaget att i
sådant hänseende till Sigurd Nordlöv utgiva ersättning med skäliga ansedda
40 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

För verkställighet av utslaget förrättade t. f. utmätningsmannen P. D.
Hammar den 6 juni 1923 utmätning hos Johan Nordlöv, varvid skrevs i
mät två till 600 kronor värderade hästar. Över utmätningen anförde klaganden
besvär hos överexekutor i Kopparbergs län med yrkande, att
utmätningen måtte upphävas, enär de utmätta hästarna vore klagandens
egendom.

Genom utslag den 30 juli 1923 yttrade överexekutor att, enär klaganden
visat sannolika skäl för sitt påstående om bättre rätt till det utmätta
godset, prövade överexekutor jämlikt 69 § utsökningslagen lagligt hänvisa
klaganden att efter stämning å borgenären och gäldenären till domstol i
orten, där godset funnes, utföra sin talan; dock att den, som ville freda
godset från utmätning, skulle stämma inom 3 månader efter utslagets dag
eller hava förlorat sin talan. Det utmätta godset finge ej säljas förrän
tvisten om äganderätten blivit av domstol prövad eller sig visat, att klaganden
underlåtit att sin talan i vederbörlig ordning instämma.

Därefter erhöll klaganden stämning å ”Aktiebolaget Borlänge Nya
Järnhandel, A. P. Lång” samt Johan Nordlöv till Falu domsagas södra
tingslags häradsrätts sammanträde den 24 november 1923 med yrkande,
att utmätningsförrättningen måtte upphävas. Stämningen delgavs den
18 oktober 1923 Lång och Johan Nordlöv. Vid upprop av målet den 24
november 1923 kom ingen av parterna tillstädes vid häradsrätten, och blev
målet samma dag avskrivet.

I eu den 24 augusti 1925 hit inkommen skrift anförde klaganden att,
sedan det vid rättegångstillfället den 24 november 1923 blivit för klaganden
bekant, att bolaget icke blivit registrerat, både klaganden på grund
av bestämmelserna i 22 § i aktiebolagslagen ansett sig icke kunna fullfölja
målet vid häradsrätten. Följden därav både blivit, att den ena av de
utmätta hästarna försålts å exekutiv auktion den 10 januari 1924. ”Aktiebolaget
Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång” hade sålunda tillåtits att i
strid mot aktiebolagslagens bestämmelser ej mindre förvärva rättigheter
än även uppträda som part i målet emot Johan Nordlöv, varemot klaganden
på grund av samma lagbestämmelser saknat möjlighet att inför
domstol göra sina rättsanspråk jämlikt 69 § utsökningslagen gällande. Det
syntes klaganden därför, att eu felaktighet måste hava blivit begången
vid domstolens handläggning av målet emellan nämnda bolag och Johan
Nordlöv. Enär klaganden därigenom utan eget förvållande lidit ekonomisk
förlust, ville klaganden bringa de anmärkta omständigheterna till
min kännedom för den åtgärd, saken kunde föranleda, och för att klaganden
måtte beredas tillfälle att göra sina skadeståndsanspråk gällande mot
den det vederborde.

Vid klagoskriften var fogat bland annat ett av vederbörande tjänsteman
i patent- och registreringsverket den 8 april 1924 utfärdat bevis att verket
intill nämnda dag icke beviljat registrering för något bolag med firma
Aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång.

Av ett vid klagoskriften likaledes fogat utdrag av utmätningsmannens i
Borlänge köping dagbok i utsökningsmål framgick att, sedan till utmätningsmannen
den 28 december 1923 inkommit domboksutdrag, utvisande
att stämningen i ovanberörda av klaganden anhängiggjorda mål ej fullföljts,
den ena av de ifrågavarande hästarna försålts å exekutiv auktion
den 10 januari 1924, medan däremot den andra hästen redan dessförinnan
försålts av en Johan Nordlövs son.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Mellbin att inkomma
med yttrande, anförde Mellbin följande:

Till en början ville Mellbin erkänna, att han vid handläggningen av ifrågavarande
mål den 28 september 1922 förfarit felaktigt därutinnan, att han
i häradsrättens dombok oriktigt antecknat såsom för rätten känt, att bolaget
vore registrerat samt att A. P. Lång vore behörig att teckna bolagets
firma. Det vore icke möjligt för Mellbin att numera bestämt erinra sig
de närmare omständigheterna vid anteckningens tillkomst, men Mellbin
ville minnas, att han vid tillfället hållit sig till de upplysningar, han
erhållit inom nämnden. Därtill hade Mellbin ansett sig hava så mycket
större skäl, som Mellbin själv haft sig bekant, att Lång vore innehavare
av Borlänge Nya Järnhandel. Att firman Borlänge Nya Järnhandel i

protokollet betecknats såsom ett aktiebolag syntes kunna förklaras därav,
att å de i målet ingivna fakturorna firman betecknats såsom ”Aktiebolaget
Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång”, samt jämväl av det förhållan
det, att det varit för Mellbin bekant, att planer förefunnits på att omändra
firman till ett aktiebolag. Givetvis hade det ålegat Mellbin att kontrollera
de upplysningar, han fått inom nämnden, men detta syntes Mellbin hava
försummat i förevarande fall. Vad därefter anginge klagandens påstående,
att han genom Mellbins berörda förfarande skulle hava tillskyndats förlust,
så bestrede Mellbin detta, enär klaganden icke visat någon omständighet,
som kunde giva stöd åt hans uppgift, att den häst, som den 6 juni
1923 blivit utmätt samt sedermera den 10 januari 1924 försålts å exekutiv
auktion, verkligen tillhört klaganden. Men även om så skulle hava varit
fallet, så bestrede Mellbin i allt fall, att den förlust, som eventuellt kunde
hava tillskyndats klaganden, förorsakats av den av Mellbin gjorda felaktiga
anteckningen i häradsrättens protokoll. Sedan överexekutor genom
sitt utslag den 30 juli 1923 i anledning av klagandens besvär hänvisat
klaganden att efter stämning a borgenären och gäldenären utföra sin
talan, hade klaganden med anledning därav instämt bolaget och Johan
Nordlöv till häradsrättens sammanträde den 24 november 1923. När sedan
vid häradsrätten upplysts, att bolaget icke existerade, samt käromålet på
grund därav förfallit gentemot bolaget, hade klaganden avstått från
vidare talan i målet. Enligt Mellbins förmenande hade klaganden därigenom
själv åsamkat sig sin påstådda förlust, enär den omständigheten,
att klagandens talan mot bolaget icke kunde fullföljas, icke torde hava
behövt utgöra hinder för honom att fortsätta målet gentemot Johan Nordlöv
och mot Lång personligen, som ju faktiskt var den rätte borgenären
och vilken sedermera även uppburit köpesumman för den vid den exekutiva
auktionen försålda hästen. Mellbin hemställde därför, att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I 22 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag stadgas uttryckligen
såsom allmän regel att, innan aktiebolag registrerats, detsamma icke kan
förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol
eller annan myndighet söka, kära eller svara.

För att ett aktiebolag skall kunna tillåtas uppträda såsom part i en
rättegång, måste det därför vara fastslaget, att bolaget blivit registrerat.
Registrering lärer få anses vara ett så oeftergivligt villkor för aktiebolags

förmåga att vara part i rättegång, att, om villkoret icke är uppfyllt, hela
proeessen svävar i luften och eu dom i den fråga, varom processen rör sig,
utan vidare betraktas såsom saknande den därmed avsedda verkan. Likaså
torde det vara uppenbart, att domstolen, oberoende av om invändning
göres eller icke, bar skyldighet tillse, att eu juridisk person under namn
av aktiebolag icke tillätes att vid domstolen kära eller svara, med mindre
det kan anses otvivelaktigt, att bolaget såsom i vederbörlig ordning registrerat
är därtill berättigat.

I förevarande fall har häradsrätten under Mellbins ordförandeskap
upptagit ”Aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång” såsom part
i målet och dömt mellan bolaget, å ena, samt Johan Nordlöv och Sigurd
Nordlöv, ä andra sidan. Detta häradsrättens förfarande synes i dubbel
måtto oegentligt, nämligen dels ur den synpunkten att ingen hade anmält
bolaget såsom part i rättegången och dels på den grund att bolaget
icke hade registrerats och följaktligen var i saknad av partshabilitet.

Det var icke ”Aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång”, som
uttagit stämningen i målet, utan Lång personligen såsom innehavare av
firman Borlänge Nya Järnhandel. Stämningsansökningen var icke underskriven
med sådan firmabeteckning som den förstnämnda, och ansökningens
innehåll gav icke heller vid handen, att den skrivits å ett dylikt
bolags vägnar, men det oaktat antecknade Mellbin bolaget såsom kärande
i målet, och därvid fick det sedan förbliva under målets hela handläggning.
Detta synes mig så mycket mera anmärkningsvärt som även andra
omständigheter än stämningsansökningens beskaffenhet förekommo, av
vilka Mellbin bort finna, att bolaget icke var part i målet. Sålunda voro
den av kärandeombudet vid första rättegångstillfället ingivna fullmaktens
såväl underskrift som innehåll ägnade att framhäva, att Lång personligen
var kärande. Om sålunda redan vid första rättegångstillfället
allt tydde på att så var fallet, förekom även vid andra rättegångstillfället
en omständighet, som pekade på samma förhållande. Vid detta rättegångstillfälle
åberopades nämligen en transportfullmakt, däri innehavaren
befullmäktigades att utföra ”handl. A. P. Långs talan i mål mot Johan
Nordlöv och Sigurd Nordlöv angående fordringsanspråk”. Avfattningen
av denna fullmakt hade enligt mitt förmenande genast bort föranleda
Mellbin till eftertanke, huruvida bolaget var kärande i målet. Om Mellbin
emellertid icke under själva handläggningen av målet märkt det misstag,
som i omförmälda hänseende blivit begånget, hade han dock vid avfattandet
av utslag i målet och därför nödig läsning av protokollen bort
komma till insikt om detsamma. Att så icke skett, synes mig icke kunna
förklaras på annat sätt än att Mellbin icke ägnat målet all den omsorg,
som ett noggrant utövande av domarämbetet måste förutsätta.

Vad Mellbin anfört till försvar för att han uppfattat bolaget vara käran -

de i målet torde ej förtjäna avseende. Att en från svarandesidan ingiven
faktura, avseende den i målet omstämda fordran, var försedd med firmabeteckningen
”Aktiebolaget Borlänge Nya Järnhandel, A. P. Lång” torde
icke med framgång kunna åberopas såsom försvar för en dylik uppfattning,
då, såsom jag ovan anmärkt, ett flertal andra omständigheter tydligt
gåvo vid handen, att det var Lång personligen, som kärade i målet.

Häradsrättens förfarande att upptaga och behandla ”Aktiebolaget Borlänge
Nya Järnhandel, A. P. Lång” såsom kärande var emellertid, såsom
förut berörts, felaktigt även i det avseendet, att något dylikt bolag med
förmåga att vara part i en rättegång över huvud icke existerade. Häradsrättens
anteckning om såsom för rätten kända förhållanden, att registrering
skett och att Lång vore behörig teckna bolagets firma, har tydligen
tillkommit på allt för lösa grunder. Frånsett att, såsom i det föregående
utvecklats, häradsrätten saknat varje anledning att inlåta sig på frågan
om bolagets partshabilitet, framgår det av Mellbins till mig avgivna yttrande,
att Mellbin avvetat, hurusom Lång varit innehavare av firman
Borlänge Nya Järnhandel samt planer varit å bane att omändra firman
till ett aktiebolag. Vid sådant förhållande borde Mellbin efter allt att
döma hava insett, att bolagets rättsliga handlingsförmåga sannolikt icke
kunde vara en gammal och känd omständighet; och det måste därför anses
hava varit så mycket oförsiktigare att, när nu domstolen vidtog den
icke påkallade åtgärden att upptaga bolaget såsom part, icke kräva fullt
ovedersägligt bevis för partshabilitetens förliandenvaro. Om så skett, hade
väl för övrigt hela missuppfattningen om bolaget såsom part i rättegången
blivit uppdagad.

Mellbin hade sålunda i egenskap av häradsrättens ordförande otvivelaktigt
förfarit felaktigt. Nämnda förfarande hade medfört, att det blivil
Johan Nordlöv ålagt att till ett icke registrerat aktiebolag utgiva ett penningbelopp,
varefter, då till gäldande därav viss egendom, som enligt klagandens
mening tillhörde denne, tagits i mät, klaganden efter besvär hos
överexekutor hänvisats att instämma bolaget såsom enligt häradsrättens
utslag borgenär ävensom Johan Nordlöv. Då det emellertid visat sig, att
bolaget icke registrerats, hade klaganden funnit talan icke kunna fullföljas
i enlighet med överexekutors utslag med påföljd, att det exekutiva förfarandet
fortgått och en del av det utmätta godset försålts. Som ett påtagligt
fel i domarämbetets utövning förelupit och det icke syntes böra
förvägras klaganden att erhålla domstols prövning av det skadeståndsanspråk,
han därpå ville grunda, fann jag Mellbins förevarande tjänstefel
icke kunna undgå att beivras. Därvid syntes jämväl böra uppmärksammas,
hurusom det icke kunde anses uteslutet, att Lång samt Johan och
Sigurd Nordlöv genom målets felaktiga handläggning tillskyndats skada.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Mellbin under åtal för
tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag oeh sakens beskaffenhet.
Tillfälle bordo beredas klaganden ävensom Lång samt Johan och Sigurd
Nordlöv att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, understödjas.

Till hovrätten överlämnade advokatfiskal för klagandens räkning eu
skrift, däri klaganden i åtta olika poster yrkat, att Mellbin måtte åläggas
att ersätta klaganden för den skada, som förorsakats denne genom Mellbins
förvållande, nämligen i första posten för klagandens utgifter och tidsspillan
vid anförande av besvär över utmätningen hos överexekutor, däri
inbegripen lösen för utmätningsprotokoll och utslag, med 60 kronor, i
andra posten för klagandens utgifter för stämningens uttagande oeh
utförande i enlighet med överexekutors utslag samt inställelsekostnad för
klagandens rättegångsombud å inställelsedagen i målet den 24 november
1923, däri inbegripet lösen för resolution och delgivningskostnader,
med 125 kronor, i tredje posten för den utmätta och försålda hästen med
1,000 kronor, i fjärde posten för lösen av de av klaganden till mig
överlämnade protokollen i det av häradsrätten genom utslag den 30 december
1922 avgjorda målet med de å protokollen antecknade lösenbelopp,
tillhopa 8 kronor, i femte posten för lösen av vissa i patent- och registreringsverket
utfärdade bevis ävensom av utdrag av utmätningsmannens
i Borlänge köping dagbok i utsökningsmål för åren 1923 och 1924, vilka
handlingar av klaganden överlämnats till mig, med de å handlingarna
antecknade lösenbelopp, tillhopa 6 kronor, i sjätte posten för klagandens
kostnader i anledning av besvär, som han jämlikt 25 kap. 10 § rättegångsbalken
hos hovrätten anfört över häradsrättens utslag den 30 december
1922, över utmätningen, över överexekutors utslag samt över den exekutiva
auktionen, med 100 kronor, i sjunde posten för klagandens utgifter
och besvär för anförande av klagomål hos mig över häradsrättens
förfarande med 75 kronor samt i åttonde posten för de besvär och utgifter,
klaganden kunde komma att få vidkännas i aktionsmålet mot Mellbin.
Vidare överlämnade advokatfiskalen två till honom inkomna skrifter,
undertecknade, den ena av Johan Nordlöv, innefattande yrkande om förpliktande
för Mellbin att ersätta Johan Nordlöv för hans inställelse genom
ombud vid häradsrätten i det av häradsrätten genom utslag den 30 december
1922 avgjorda målet med tillhopa 50 kronor, och den andra av Sigurd
Nordlöv, innefattande yrkande, att Mellbin måtte förpliktas ersätta
Sigurd Nordlöv för hans inställelser genom ombud vid häradsrätten i
sistnämnda mål med tillhopa 40 kronor.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 30 december 1926 följande:

Enär häradsrätten vid handläggningen av ifrågakomna mål förfarit

felaktigt i de av mig angivna hänseenden, samt Mellbin såsom häradsrättens
ordförande vore ansvarig för nämnda förfarande, prövade hovrätten
lagligt att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Mellbin för det fel i
domarämbetets utövning, vartill han sålunda gjort sig skyldig, att höta
50 kronor.

Vidkommande därefter av klaganden framställda ersättningsyrkanden,
så enär klaganden icke visat sådana skäl för sitt anspråk på äganderätt
till omförmälda å exekutiv auktion försålda häst, att det kunde
antagas, att hästen kunnat fredas från utmätning för Johan Nordlövs
skuld, kunde Mellbin icke anses pliktig att ersätta klaganden den skada,
för vilken denne yrkat ersättning i de tre första posterna i ovanberörda
från klaganden till advokatfiskalen inkomna skrift. Klaganden hade
icke visat fog för det i sjätte posten i samma skrift framställda ersättningsyrkande.
Däremot måste de i samma skrifts övriga poster upptagna
kostnader anses vara av beskaffenhet att hava förorsakats klaganden
genom häradsrättens ovan omförmälta felaktiga förfarande. På grund av
vad sålunda anförts prövade hovrätten rättvist att allenast på det sätt
bifalla klagandens ersättningstalan, att Mellbin förpliktades att till klaganden
utgiva ersättning för lösen av de i fjärde och femte posterna
angivna handlingar med tillhopa 14 kronor samt för de i sjunde och åttonde
posterna upptagna kostnader med tillhopa 150 kronor eller sålunda med
sammanlagt 164 kronor.

Vidkommande av Johan Nordlöv och Sigurd Nordlöv framställda ersätt -ningsyrkanden, så enär i målet icke ådagalagts sådana förhållanden, att
ersättningsskyldighet i de av Johan Nordlöv och Sigurd Nordlöv uppgivna
hänseenden kunde Mellbin ådömas, bleve samma yrkanden av hovrätten
lämnade utan bifall.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

11. Felaktig tillämpning av gällande föreskrifter rörande rättegångars
offentlighet vid underdomstolarna. I

I en till mig insänd klagoskrift anförde G. Bergström i Stockholm
följande:

Klaganden hade haft för avsikt att den 30 mars 1926 övervara Stockholms
rådhusrätts sjätte avdelnings sammanträde vid rannsakning med
de för mord å direktören S. Flyborg häktade E. von Arbin och A. Kreuger.
När målet omkring kl. % 3 nämnda dag påropades, hade emellertid
rättens ordförande, rådmannen K. E. Modigh, meddelat, att enligt rättens

beslut rättegången tillsvidare skulle hållas inför lyckta dörrar. Då detta
beslut enligt klagandens mening vore olagligt, ville klaganden fästa min
uppmärksamhet å fallet, och han anhölle, att jag måtto föranstalta om
åtgärder för att ett dylikt förfaringssätt ej upprepades.

Rådhusrättens ledamöter vid ifrågavarande rättegångstillfälle voro
rådmännen Modigh, ordförande, och E. Öberg samt t. f. kriminalassessorn
S. Cavallin. I infordrad förklaring anförde de:

Dagen före den ifrågavarande rannsakningen hade bland andra chefredaktören
för en mycket aktad daglig huvudstadstidning å egna och en
kollegas vägnar hos Modigh gjort framställning att samtliga rannsakningar
med von Arbin och Kreuger måtte, om lagen tilläte, hållas inom
slutna dörrar. Rådhusrättens ledamöter kunde icke sanningsenligt förneka,
att tanken förefallit dem tilltalande att i detta fall till det yttersta
utnyttja lagens möjligheter, och det kunde helt visst diskuteras, huruvida
icke själva målet kunde anses vara av sådan beskaffenhet, att handläggningen
av målet i dess helhet borde, i överensstämmelse med andan och
meningen i kungl. förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna,
ske utan närvaro av åhörare. Den ohyggliga sensationshets,
som till uppenbar skada för ej minst det uppväxande släktet bedrivits,
borde heller icke hava anspråk att påräkna någon uppmuntran från
domstolens sida. Vid förberedelserna till bandläggningen av detta mål,
där själva brotten redan varit konstaterade och tvekan om straffen ej väntats
kunna uppstå, hade ledamöterna emellertid ansett det icke minst för
frågor om tillräkneligliet och framtida nåd vara av synnerlig vikt att
erhålla utredning om de tilltalades personlighet, varför naturligtvis berättelserna
om deras levnadsöden skulle bliva av särskilt värde. Ledamöterna
hade således varit beslutna att omedelbart av de tilltalade upptaga
sådana berättelser med början för Kreuger. Modigh hade dessförinnan
förberedelsevis satt sig i förbindelse med en högt ansedd läkare här i
staden, vilken vore husläkare i Kreiigers hem och ägde noggrann kännedom
om denne från hans späda barndom, intill dess han för omkring ett
år sedan förgäves begärt morfin. Efter utförliga underrättelser från denne
läkare hade Modigh också varit fullt på det klara med det huvudsakligaste
innehållet av Kreugers blivande berättelse och den form, han skulle
giva densamma, ävensom att ingående förhör vore erforderligt angående
sexuella förhållanden, morfinmissbruk m. m. Att misstag ej förelegat, då
Modigh redan på förhand ansett berättelsen icke lämpad för offentligheten,
framginge av protokollet för ifrågavarande rannsakningstillfälle. Om
vad Modigh sålunda erfarit hade han underrättat sina kamrater i domstolen.

Rådhusrättens ledamöter gjorde, anförde de vidare, gällande, att deras

åtgärd att hålla åhörarna borta från domssalen under nyss berörda berättelses
fortgång stode i god överensstämmelse med 1881 års författning,
varmed kunde jämföras 28 § i lagen om villkorlig straffdom. Berättelsens
avgivande och upptecknande hade upptagit omkring två tredjedelar, senare
delen, av den tid kl. Vi 3—V 7, som varit beräknad för detta
första rannsakningstillfälle. Den föregående tiden, således omkring kl.
''A 3—4, hade, frånsett en kort berättelse av den vid mordet skadade
chauffören B. M. W. Strömberg, upptagits allenast av förteckning av målsägare
och storleken av deras skadeståndsanspråk. Under den tid, denna
intresselösa siffergranskning pågått, torde knappast kunna sägas hava
förevarit en rättegång, vars offentlighet 1881 års författning vore angelägen
att skydda, och det skulle säkerligen tett sig ganska opraktiskt att
låta de 50 till 60 tidningsmännen med tecknare samt allmänheten intaga
sina platser, ordna sig och komma till rätta i domssalen blott för att någon
stund senare, då den verkliga rannsakningen begynte, avvisa dem från
förhandlingarna.

För övrigt hade, fortsatte rådhusrättens ledamöter, åtgärden att jämväl
under detta tidigare skede av rannsakningen hålla åhörarna borta
varit en lämplighetsåtgärd av den beskaffenhet, som antyddes i 1881 års
författning. De väntade målsägarnas antal hade uppgått till närmare ett
fyrtiotal. Tidningarnas referenter och tecknare hade vid en före målets
påropande företagen uppskattning beräknats uppgå till förut angivna
ungefärliga antal. Några av tidningarna hade varit representerade var
och en av ej mindre än 3 till 4 personer. När vid målets påropande dörrarna
öppnades och alla dessa tidningsmän under knuffningar och oväsen
strömmade in och i det närmaste fyllde domssalen, skulle uppenbarligen
där sedermera komma att uppstå trängsel för dem, ”som hade med sakerna
att skaffa”, d. v. s. målsägarna, vilka genom anslag i rättens förmak uppmanats
att kvarstanna därute och efter upprop avvakta inträde i tur och
ordning. Trängseln skulle vållat tidsspillan och ytterligare inkräktat på
den knappa tid, som varit tillmätt för detta rannsakningstillfälle. Det hade
varit i detta ögonblick som åhörarna tillsagts avträda. Åt någon del av
dessa tidningsmän skulle ju oaktat de många målsägarnas närvaro kunnat
beredas plats, men i så fall hade de övriga av dem utestängts, vilket
väl varit olämpligt. Inom den för åhörare avsedda avskrankade del av
domssalen, rymmande vid pass 25 personer, hade av de personer, som väntade
i köen — vartill klaganden syntes vilja räkna sig — hunnit inkomma
ett femtontal. Även dessa hade fått avträda. Det skulle ju möjligen kunnat
ifrågasättas, huruvida icke det bort tillåtas dem att kvarstanna och
ytterligare ett tiotal där insläppas. Att lämna dessa företräde framför
pressens representanter skulle dock helt visst väckt ett obehagligt uppseende
och varit ägnat att ytterligare öka förbittringen hos dessa senare.

Den redan förut genom tidningshetsen uppjagade sinnesstämningen syntes
hava nått bristningspunkten. Rådhusrättens ledamöter hade varnats
för rena våldsamheter mot de tilltalade från den publik, som funnit lämpligt
att i köen tillbringa en god del av natten på gatan i avvaktan på tillträde
till rådhusets lokaler. Säkerligen hade rättens ordförande nödgats
att göra bruk av sin rätt att till ordningens upprätthållande giva nödiga
föreskrifter. Rättens ledamöter hade ansett bättre att förekomma än förekommas,
eftersom i allt fall domssalen skolat någon stund senare utrymmas.

Rådhusrättens ledamöter erinrade vidare därom, att efter tillkomsten
av 1881 års författning det lagstadgats angående förordnande genom offentlig
myndighet av rättegångsbiträde åt häktad. Sådant biträde utgjorde
tillräcklig garanti mot sådana missbruk från domstolarnas sida, som 1881
års författning genom allmänhetens kontroll avsett att avvärja. I det nu
förevarande fallet tillgodosåges detta de tilltalades intresse genom så
vederhäftiga advokater som Henning von Melsted och friherre Georg
Stjernstedt. Åklagaren hade i målet fört talan jämväl för skadegörelse
genom sprängämne. Fastighets- och fönsterägare m. fl., som därigenom
lidit skada, hade således varit målsägare och, i den mån de fört talan,
parter samt sålunda berättigade övervara rannsakningen.

Rådhusrättens ledamöter hade, anförde de slutligen, handlat efter omständigheterna
och bestrede, att de förfarit olagligt.

Enligt vad rådhusrättens protokoll i målet för den 30 mars 1926 angiver
har vid målets påropande något förordnande om handläggning inom lyckta
dörrar icke meddelats. Förhandlingen började med att i allmänna åklagarens
närvaro de båda häktade inställdes från häktet. För vardera av
dem anmälde sig ett av Ö. Ä. förordnat rättegångsbiträde. Polisrapporten
i målet hade förut kommit rådhusrätten till hända och togs nu med därvid
fogade handlingar till protokollet.

Därefter tillkännagavs, att målet skulle tillsvidare handläggas inom
lyckta dörrar, och fingo tillstädeskomna åhörare avträda.

Till de häktade framställdes därpå några frågor om deras huvudsakligaste
levnadsomständigheter såsom om tid och ort för deras födelse, föräldrarnas
namn, huruvida föräldrarna vore i livet, huruvida de häktade
döpts och konfirmerats, om de tidigare lagförts för brott, och dylikt, varefter
prästbevis och utdrag ur straffregistret granskades.

Därefter påropades målsägarna. Såsom målsägare och ombud för målsägare
inställde sig tillsammans 25 personer.

Åklagaren framställde därpå sina ansvarsyrkanden.

Sedan upplästes ur polisrapporten chauffören Strömbergs berättelse,
varpå rådhusrätten anställde förhör med Strömberg om de i polisrappor -

ten antecknade omständigheterna. Strömbergs vid den förberedande undersökningen
och inför rådhusrätten avgivna berättelse upptager i utskriften
av rådhusrättens protokoll sammanlagt omkring 14 sidor. Vid
slutet av förhöret framställde Strömberg skadeståndsanspråk mot de häktade.
Därefter framförde övriga målsägare sina skadeståndsanspråk.

Sedan de häktade yttrat sig om skadeståndsanspråken, avfördes von
Arbin ur rättssalen. Därefter vidtog ett mera ingående förhör med Kreiiger
om hans levnadsomständigheter. Förhöret upptager i utskriften av
rådhusrättens protokoll omkring 24 sidor.

Efter slutet av detta förhör fick allmänheten åter tillträde till rättssalen.
Därefter avlade Kreuger på framställda frågor, men utan att något förhör
med avseende å detaljer ägde rum, i korthet en bekännelse angående
det ifrågavarande mordet och om motivet för hans deltagande däri. Sedan
von Arbin införts, avslutades förhandlingarna genom meddelande av beslut
om uppskov till följande dag.

Vid nästa rättegångstillfälle hördes von Arbin om sina levnadsomständigheter.
Därvid liksom över huvud i fortsättningen handlades målet inför
öppna dörrar. Vid ett rättegångstillfälle, den 16 april 1926, hölls dock
en mindre del av handläggningen inom lyckta dörrar. Därvid avhandlades
de häktades liv i sexuellt avseende, varjämte ytterligare några frågor
framställdes till dem. I

I eu till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Sedan urminnes tid har i vårt land allmänheten haft tillträde till de
allmänna underrätternas förhandlingar. Förhandlingarnas offentlighet
har ansetts så självklar, att den ej behövt stadgas i lagen. Ännu 1734 års
lag innehöll ej — frånsett stadgandet i 24 kap. 5 § rättegångsbalken om
doms offentliga avsägande — någon bestämmelse om att rättegångsförhandlingar
skulle hållas offentligen. En uttrycklig erinran därom föreligger
emellertid i ett kungl. cirkulär den 28 mars 1835 till hov- och överrätter.
Cirkuläret tillkom med anledning av framställningar från rikets
ständer åren 1823, 1829 och 1834 om införande i lagen av bestämmelser rörande
offentlighet vid underrätter samt vid poliskamrar i städerna, då
sådana mål där förehades, i vilka poliskammaren utövade domsrätt. Genom
cirkuläret erinrades vederbörande att vidmakthålla det urgamla bruket
av offentlighet vid underrätterna. Den av ständerna framställda begäran
om offentlighet vid poliskamrar blev icke av Kungl. Maj:t bifallen.

Först genom kungl. förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid
underdomstolarna gjordes ämnet till föremål för en reglering i lagstiftningen.
Denna förordning är med däri genom lagen den 9 maj 1913 vidtagen
ändring av följande lydelse:

”Vid allmän underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål där
föreliavas, i vilka poliskammare utövar domsrätt, skall rättegång lnillas
offentligen; och vare förty, så liinge det kan ske utan trängsel iöi dem,
som till rätten höra eller hava med sakerna att skaffa, ej någon iörmcnt
att vara inne, medan rätten sitter, där ej överläggning till beslut skall
inom lyckta dörrar hållas, eller rätten finner förekommande mål vara
för anständigheten och sedligheten stötande eller att i följd av rättegångens
offentlighet något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet
bör hållas hemligt för främmande makt, i vilka händelser åhörarna
skola på ordförandens tillsägelse avträda. Var som rättegång avhöra vill
skall skicka sig tyst och anständigt. Gör någon annorlunda, må han från
rummet avvisas. Den, som i rätten förer ordet, äge till ordningens bibehållande
giva nödiga föreskrifter. Vad han i ty fall förordnar gånge genast
i verkställighet. Genom vad här blivit stadgat göres icke någon
ändring i 21 och 22 §§ 17 kap. rättegångsbalken.”

Genom lagen den 29 mars 1899 har såsom tillägg till denna förordning

stadgats:

”Den, som i rättegång vid allmän underrätt eller poliskammare förer
ordet, äge, när skäl därtill äro, avvisa åhörare, som, enligt vad känt är
eller antagas må, ej fyllt 18 år.”

Utöver dessa allmänna stadganden om offentlighet i rättegång hava på
senare tid i särskilda lagar givits bestämmelser, som i fråga om särskilda
slag av rättegångsmål bereda möjlighet för underrätt att i något större
utsträckning besluta om måls handläggning inom lyckta dörrar. Sådana
bestämmelser förekomma i nya giftermålsbalken och andra nyare lagar
på familjerättens område och i lagen den 19 juni 1919 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens. Gemensamt för dessa stadganden är, att de
hänföra sig endast till mål, vilka avse sådana rättsförhållanden, som i
lagarna regleras. Även enligt lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom
och lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet
i brottmål rörande vissa minderåriga kan offentligheten under vissa förutsättningar
uteslutas, även när så enligt de allmänna bestämmelserna
ej kan ske.

Då sålunda enligt bestämmelser i särskilda författningar offentligheten
i rättegång må inskränkas utöver vad de allmänna reglerna i ämnet medgiva,
har detta förestavats av hänsyn till att part eller annan skulle kunna
lida men av att hans förhållanden bleve kända för allmänheten. I förevarande
mål lära emellertid dessa stadganden ej hava tillämplighet. Frågan
om handläggningens offentlighet torde hava varit att bedöma uteslutande
efter de ovan återgivna bestämmelserna i 1881 års förordning och
1899 års lag.

Den svenska rättens ståndpunkt är alltså den, att rättegång vid allmän

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

underrätt skall hållas offentligen. Stadgandena om handläggning inom
lyckta dörrar hava karaktären av undantagsbestämmelser från den allmänna
regeln om offentlig rättegång. Åt nämnda stadganden får därför
ej givas en utvidgande tolkning. Endast då sådant fall föreligger, som
enligt lagen uttryckligen ger anledning att hålla rättegång inom lyckta
dörrar, må offentligheten uteslutas. Belysande för vår lags strävan att ej
inskränka offentligheten, annat än i den mån så oundgängligen är påkallat,
äro stadgandena i 4 § av ovannämnda lag den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, till
vilket lagrum jag i sådant avseende hänvisar. Särskilt förtjäna de vid
behandlingen av denna lag inom lagrådet avgivna yttrandena beaktande.

Om man från den nu angivna allmänna utgångspunkten granskar rådhusrättens
handläggning av det ifrågavarande målet vid rättegångstillfället
den 30 mars 1926, torde det ej kunna bestridas, att rådhusrätten uteslutit
offentligheten i eu utsträckning, som ej kan grundas i lagens bestämmelser.
De skäl, som rådhusrättens ledamöter till stöd för sitt handlingssätt
anfört i den av dem avgivna förklaringen, äro ej ägnade att jäva
denna uppfattning. Innehållet i förklaringen föranleder mig att ingå i
ett närmare skärskådande av densamma.

Till en början anföra ledamöterna, att det kunde diskuteras, huruvida
ej själva målet kunde anses vara av sådan beskaffenhet, att handläggningen
av målet i dess helhet hade bort i överensstämmelse med 1881 års
författnings anda och mening ske inom lyckta dörrar.

Såsom den fortsatta handläggningen av målet utvisar, hava dock rådhusrättens
ledamöter, dess bättre, icke anslutit sig till en sådan lagtolkning.
Den ifrågasatta ståndpunkten skulle innebära, att offentligheten
uteslötes i snart sagt alla mål om grövre brott eller i just de mål, där den
har sin största betydelse ur det allmännas synpunkt. En sådan tolkning
torde för visso så litet som möjligt stå i överensstämmelse med 1881 års
författnings anda och mening.

I förklaringen anföres vidare, att den ohyggliga sensationshets, som till
uppenbar skada för ej minst det uppväxande släktet bedrivits, ej borde
hava anspråk att påräkna någon uppmuntran från domstolens sida. Härmed
torde åsyftas tidningspressens sätt att återgiva vad under den förberedande
undersökningen framkommit i målet.

Gällande lagbestämmelser giva dock ej domstolarna befogenhet att av
sådan anledning utesluta offentligheten. Och helt visst på goda grunder.
Missbruk av pressfriheten böra stävjas i annan ordning än genom allmänhetens
utestängande från rättegångsförhandlingar i mål angående brott,
som i särskild grad upprört det allmänna rättsmedvetandet. Ej minst i
sådana mål är det angeläget, att allmänheten får kunskap om, hur rätt
skipas. Vad angår rådhusrättens betänkligheter med hänsyn till det upp -

Öl

växande släktet, öppnar lagen, såsom ovan erinrats, möjlighet att avvisa
åhörare, som kunna antagas ej hava fyllt 18 år.

Såsom skäl för målets handläggning inom lyckta dörrar hava rådhusrättens
ledamöter vidare anfört att, enligt vad de hade sig bekant, det
skulle komma att visa sig nödvändigt att vid förhör med Kreiiger om hans
levnadsomständigheter ingående utreda sexuella förhållanden, morfinmissbruk
m. m.

I ett brottmål av sådan art som det ifrågavarande är uppenbarligen en
så fullständig utredning som möjligt angående de tilltalades levnadsomständigheter,
deras moral och karaktär önskvärd, och det är därför helt
naturligt, att rådhusrätten funnit förhöret med Kreiiger böra omfatta
även hans sexuella förhållanden och eventuellt missbruk av morfin in. m.,
även om sådana omständigheter ej kunde antagas äga ett omedelbart sammanhang
med brottet. Otvivelaktigt kunde också förhöret i dessa delar
antagas komma att yppa för anständigheten och sedligheten stötande omständigheter.
Jag finner därför goda skäl hava talat för att förhöret med
Kreuger i hithörande frågor hölls inom lyckta dörrar. Förhöret med Kreiiger
synes dock lämpligen kunnat anordnas så, att han offentligen hörts
om sina levnadsomständigheter i allmänhet och därefter inom lyckta dörrar
utfrågats om sådant, som, ehuru stötande för anständigheten och sedligheten,
ansågs böra ingå i utredningen. En dylik ordning synes också
rådhusrätten hava ansett riktig vid rättegångstillfället den 16 april 1926,
då allmänheten fick avträda, medan huvudsakligen ämnen av sist antydd
art avhandlades, men eljest vara tillstädes.

I varje fall kan uppenbarligen den omständigheten, att Kreuger skulle
höras om sexuella förhållanden och morfinmissbruk m. m. dylikt, icke berättiga
till att allmänheten ej fick vara tillstädes under andra delar av
förhandlingen än förhöret med Kreuger. Bortsett från detta förhör förekom
vid det ifrågavarande rättegångstillfället den 30 mars 1926 intet, som
på något sätt kan anses i 1881 års förordnings mening stötande för anständigheten
och sedligheten.

I förklaringen anföres, att av den tid om 4 timmar, som varit beräknad
för rannsakningstillfället den 30 mars 1926, ungefär två tredjedelar åtgått
för förhöret med Kreuger, samt att den återstående tiden — frånsett
eu kort berättelse av chauffören Strömberg — allenast upptagits av förteckning
av målsägare och storleken av deras skadeståndsanspråk. Under
den tid, denna intresselösa siffergranskning pågått, kunde enligt rådhusrättsledamöternas
mening knappast sägas, att en rättegång förevarit, vars
offentlighet 1881 års förordning vore angelägen att skydda, och det skulle
varit opraktiskt att låta allmänheten taga plats blott för att någon stund
senare, då den verkliga rannsakningen — förhöret med Kreiiger — begynte,
avvisa den från förhandlingarna. I förklaringen uppgives vidare,

att för rannsakningen i dess helhet hade beräknats tiden från kl. A 3
till lA 7 och att förhöret med Kreiiger börjat omkring kl. 4.

Härtill må blott erinras dels att enligt rådhusrättens protokoll förhandlingarna
inom lyckta dörrar inhegrepo även åklagarens framställande av
ansvarsyrkanden ävensom ett kort förhör med von Arhin om dennes
huvudsakligaste levnadsomständigheter och dels att lagen ej gör skillnad
mellan mer eller mindre intressanta rättsförhandlingar och tillåter rätten
att utesluta offentligheten vid de senare. Ej heller är det medgivet att av
skäl, vilka lagen icke känner men domstolen menar vara praktiska, vägra
allmänheten tillträde. Av protokollet vill det för övrigt synas, att allmänheten
först fick tillträde men sedan tillsades att avlägsna sig. För rådhusrättens
handlingssätt tyckes den föregivna praktiska synpunkten alltså ej
hava varit på ett följdriktigt sätt bestämmande.

I förklaringen åberopas därefter, att åtgärden att jämväl före förhöret
med Kreuger hålla åhörarna borta varit en lämplighetsåtgärd av den beskaffenhet,
som antydes i 1881 års förordning. Därmed åsyftas tydligen
stadgandet, att så länge det kan ske utan trängsel för dem, som till rätten
höra eller hava med sakerna att skaffa, det ej skall vara någon förment
att vara inne, medan rätten sitter.

Detta stadgande lärer dock icke berättiga till att helt utesluta offentligheten,
endast till att begränsa antalet åhörare. De som hade med saken
att skaffa, d. v. s. åklagaren, de tilltalade, deras rättegångsbiträden, målsägarna
samt vaktbetjäningen, utgjorde enligt vad protokollet utvisar vid
det ifrågavarande rannsakningstillfället omkring 30 personer. I de rymliga
lokalerna i Stockholms rådhus hade säkerligen utan olägenhet därjämte
kunnat beredas plats för ett ganska betydande antal åhörare. Detta
bestrides ju ej heller av rådhusrätten och bekräftas för övrigt av att allmänheten
senare fick tillträde. Även om utrymmet ej räckte åt alla, som
önskade tillträde, utgjorde detta enligt min mening intet skäl att avvisa
andra än dem, för vilka, sedan alla bättre berättigade tillgodosetts, plats
icke kunde beredas. Skulle vid dylika tillfällen grundsatsen om lika behandling
åt alla få leda till allas uteslutande, bleve ju uppenbarligen
offentlighetsprincipen mången gång försatt ur spelet just i de fall, då allmänhetens
intresse är störst och offentlighetens vidmakthållande är som
mest påkallat.

Såsom ännu ett skäl för handläggningens hållande inom lyckta dörrar
anföres i förklaringen, att rätten befarat våldsamheter från allmänhetens
sida mot de tilltalade.

För sådana i vårt land dess bättre tämligen okända fall giver emellertid
lagen möjlighet att utvisa den, som stör ordningen. Eättens ordförande
äger att giva nödiga föreskrifter till ordningens bibehållande. Vad särskilt
Stockholms rådhusrätt beträffar, förfogar domstolen tvivelsutan över

tillräckliga maktmedel för ordningens upprätthållande. Att förhindra
våldsamheter mot de tilltalade hör vara så mycket lättare, som allmänheten
vid denna domstol har sin plats inom ett skrank, varigenom den äi
helt skild från parterna. Rådhusrätten har säkerligen ej av denna i förklaringen
framförda orsak behövt anlita den i lagen ej grundade utvägen
att, utan att ordningen störts, avvisa allmänheten. Om rådhusrätten verkligen
på allvar befarat våldsamheter, hade den väl för övrigt icke med
sin uppfattning om det befogade i att av sådan anledning halla rannsakning
inom lyckta dörrar såväl vid början som vid slutet av förhandlingen
givit allmänheten tillträde.

Till sist erinra rådhusrättens ledamöter, att efter tillkomsten av 1881
års författning lagstadgats angående förordnande genom offentlig myndighet
av rättegångsbiträde åt häktad. Sådant biträde skulle, mena ledamöterna,
utgöra tillräcklig garanti mot sådana missbruk från domstolarnas
sida, som 1881 års författning avsett att genom allmänhetens kontroll
avvärja. Målsägarna vore ju ock, i den mån de förde talan, berättigade
att övervara rannsakningen.

Om rådhusrättens ledamöter med det nyss anförda verkligen velat göra
gällande, att 1881 års författning numera icke skulle behöva så strängt
upprätthållas, synes mig en dylik åsikt så uppenbart oriktig, att den knappast
tarvar något bemötande. Det må blott framhållas, att med offentligheten
icke avses allenast att vinna kontroll över domstolen. Offentligheten
är också ägnad att, såvitt parter, ombud och vittnen angår, säkrare hålla
förhandlingarna inom sanningens råmärken samt att hos folket väcka och
vidmakthålla intresset och förtroendet för rättskipningen. Varken i vält
land eller annorstädes har det veterligen satts i fråga, att införandet av
bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad skulle föranleda en inskränkning
i offentlighetsprincipens tillämpning. Förklaringen härtill är
väl helt enkelt den, att försvararinstitutionen och offentligheten tjäna
skilda ändamål. Lika litet som allmänhetens närvaro kan ersätta rättskunnigt
biträde åt den häktade, lika litet kan biträdets närvaro tillgodose
vad man vill vinna genom kravet på att rättegång skall hållas
offentligen.

Jag finner alltså, att rådhusrätten förfarit uppenbarligen olagligt genom
att vid rannsakningstillfatlet den 30 mars 1926 handlägga målet inom
lyckta dörrar i vidare mån, än då Kreiiger hördes om sina levnadsomständigheter.

Vid övervägande av vilken åtgärd, som i anledning härav påkallas från
min sida, har jag i främsta rummet att beakta den störa betydelsen för
rättskipningen i dess helhet av den grundsats, som rådhusrätten åsidosatt.
Den jämförelsevis undanskymda plats, som bestämmelserna om offentlighet
i rättegång intaga inom vår lagstiftning, kan lått föranleda att äm -

nets principiella vikt blir förbisedd. I själva verket är, såsom den historiska
utvecklingen särskilt i främmande länder visar, motsatsen mellan
offentlighet och hemlighet i rättegång av grundläggande betydelse för
rättegångssättets gestaltning särskilt i brottmålen. Den inkvisitoriska
processen i dess mest frånstötande former hade säkerligen aldrig kunnat
utvecklas annat än i ett hemligt förfarande. Hållas rättegångar i offentlighetens
ljus, leder detta, såsom erfarenheten visar, till en hänsynsfullare
behandling av de för brott tilltalade. Om brottmålsrättskipningen hos oss
icke antagit så brutala former, som under långa tider i främmande länder
allmänt varit fallet, torde det förvisso hava sin förklaring ej minst däri,
att offentligheten vid våra underrätter upprätthållits.

äa en om det kan sägas, att i vår tid offentligheten icke erfordras för
a ut föiebygga så svåra missbruk som de i äldre tid förekommande, torde
det dock vara obestridligt, att offentligheten alltjämt utövar ett synnerligen
hälsosamt inflytande på domstolarnas handläggning av rättegångarna.
Särskilt är offentligheten också mer än något annat ägnad att _

såsom redan i det föregående berörts — väcka och underhålla allmänhetens
förtroende för domstolarna och deras handhavande av rättskipningen.
En hemlig rättskipning löper, även om den i och för sig må vara aldrig
så förträffligt ordnad, lätt fara att bliva av allmänheten betraktad med
oförstående eller misstro.

Grundsatsen om rättegångars offentlighet har därför allmänt i nyare
utländska processlagar antagits såsom en hörnsten för rättegångsförfarandet.
I % årt grannland Danmark har denna grundsats exempelvis ansetts
innefatta en medborgerlig rättighet av sådan vikt, att den blivit uttryckligen
fastslagen i grundlagen.

Med en rätt insikt om offentlighetens värde för ett gott rättegångsväsen
är det givet, att varje överträdelse av bestämmelserna i detta ämne får
en betydelse utöver den för det särskilda fallet. Även om ett obehörigt
åsidosättande av offentligheten i ett visst mål med all sannolikhet ej medfört,
att målet blivit annorlunda behandlat och avgjort än om offentligheten
iakttagits, kan det förelupna felet icke betraktas som likgiltigt. I
det föreliggande fallet nödgas jag också fästa avseende vid att rådhusrättens
ledamöter, att döma av den av dem avgivna förklaringen, synas
hava en enligt min mening i flerfaldig måtto skev uppfattning av lagens
bestämmelser i ämnet och överhuvud underskatta offentlighetens värde för
rättskipningen.

Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg jag mig icke kunna lämna
obeivrat det oförstånd, som rådhusrättens ledamöter enligt min tanke
visat i sitt ämbete. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att vid hovrätten
anhängiggöra och utföra åtal mot rådmännen Modigh och Öberg

samt t. f. kriminalassessorn Cavallin för vad de enligt vad ovan anförts
låtit komma sig till last genom att vid rättegångstillfället den 30 mars 192(5
i större utsträckning än lag medgåve handlägga rannsakmngsmålet mot
von Arbin och Kreuger inom lyckta dörrar, därvid advokatfiskalen hade
att å rådhusrättens ledamöter yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 31 januari 1927 följande.

Enär rådhusrätten lagligen icke ägt att vid omförmälda rättegångstillfälle,
på sätt som skett, handlägga ifrågakomma mål inom lyckta dörrar
i vidare mån, än då Kreuger ingående hördes om sina levnadsomständigheter,
samt Modigh, Öberg och Cavallin, vilka såsom ledamöter i rådhusrätten
vore ansvariga för berörda förfarande, därigenom gjort sig skyldiga
till fel i ämbetets utövning, prövade hovrätten rättvist att jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen döma Modigh, Öberg och Cavallin för vad de sålunda
låtit komma sig till last att bota envar 7a kronor.

Två av hovrättens ledamöter voro av skiljaktig mening så till vida, att
de bestämde beloppet av de böter, vartill Modigh för ifrågavarande fel i
ämbetets utövning gjort sig förfallen, till 100 kronor.

Över hovrättens utslag anförde Modigh och Öberg besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 19 december 1927 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

12. Felaktigt förfarande vid verkställande av växelprotest.

I en hit inkommen klagoskrift anförde innehavaren av firman Anderssons
Bokhandel & Partiaffär i Malmö Aug. Andersson följande:

Sedan klaganden godkänt en av firman K. Priester & C:o i Berlin utställd
växel å 350 kronor att betalas i Malmö den 7 april 1926 och utställaren
därefter överlåtit växeln å doktorn Pli. Hirsch, hade den sistnämnde
överlämnat växeln till postkontoret Malmö 1 för utkrävande av växelbeloppet.
Postkontoret hade i sin ordning anlitat notarius publicus i
Malmö för verkställande av protest, för den händelse betalning icke kunde
erhållas. Notarius publicus hade enligt protestprotokoll eftersökt klaganden
och hans firma i Malmö utan att kännedom — icke ens genom polismyndigheten
i staden — kunnat erhållas om, varest i Malmö klaganden
vore att anträffa, varefter protest verkställts. Klaganden bedreve sedan
några år tillbaka i Malmö såväl grossist- som detaljaffär av avsevärd omfattning.
Även om notarius publicus, som givetvis icke kunde hava kännedom
om samtliga i Malmö bedrivna affärsföretag, saknat vetskap om, var -

est klaganden i sin affär borde kunna anträffas, skulle dock stadens kalender
eller telefonkatalog därom kunnat giva upplysning, enär klaganden i
dessa uppslagsböcker stode angiven såsom innehavare av två affärslokaler.
Bådas adresser vore noggrant angivna med två affärstelefoner. Jämväl
klagandens bostadsadress, även denna med telefon, vore noggrant
angiven i kalendrarna. Vid sådant förhållande kunde notarie publicus
knappast hava saknat möjlighet att skaffa sig kännedom om, varest i
staden klaganden vore att anträffa. Då notarius publicus underlåtit detta
och sålunda icke för klaganden uppvisat växeln för betalnings erhållande
utan å dagen efter förfallodagen verkställt protest för utebliven betalning,
ehuruväl sådan av klaganden skulle hava erlagts, i händelse växeln presenterats
för klaganden, hade klaganden såsom affärsman tillskyndats
avsevärd skada. Klaganden ville fästa min uppmärksamhet på det inträffade
för den åtgärd, jag kunde finna ärendet påkalla.

Vid klagoskriften voro fogade dels avskrift av ovänberörda växel, utvisande
att densamma var utställd å ”Anderssons Bokhandel & Partiaffär,
Malmö , med Malmö såsom betalningsort, och godkänd av samma firma,
därvid firmanamnet tecknats av klaganden, dels ock i avskrift ett så
lydande protestprotokoll:

”Jag, Emil Thulin, Magistratssekreterare och notarius publicus i Malmö,
göi veterligt: att sedan Postkontoret Malmö 1 på uppdrag av doktor Philipp
Hirsch, Berlin No 55, Greifwalderstrasse 140/41, denna dag anhållit,
att efterskrivna handling måtte, på sätt om växel gäller, varda härstädes
protesterad för utebliven betalning, har jag kl. 2—7 e. m. i saknad av
kännedom om, varest här i staden trassaten må vara att träffa, med förfrågan
därom hänvänt mig till stadens polishuvudstation samt, då äskad
upplysning icke kunnat erhållas där, verkställt den begärda protesten.
Malmö Rådhus den 8 april 1926.

Notarialvittne: A ämbetets vägnar:

Johan Lövstedt. Emil Thulin/>

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat notarius
publicus Thulin att inkomma med yttrande, anförde Thulin följande:

Till en början åberopade Thulin innehållet i protestprotokollet. I tre
avseenden syntes klaganden rikta sig mot det av Thulin vid protesttillfället
iakttagna förfaringssättet. Han vore benägen tvivla på att Thulin
och polisen i Malmö icke haft kännedom om läget av hans affärslokal
eller bostad. Han ansåge att, om Thulin verkligen icke haft sådan kännedom,
Thulin bort i adresskalender eller telefonkatalog efterse, var affärslokalen
eller bostaden vore belägen. Slutligen syntes han måhända jämväl
anse, att Thulin förfarit felaktigt därutinnan, att Thulin verkställt
protesten redan å första söckendagen efter förfallodagen och ej först å

andra söckendagen. 1 anledning av klagomålen både Thulin frågat rådhusvaktmästaren
och do tre stadsbetjänterna i staden efter adressen å
Anderssons Bokhandel & Partiaffär. Ingen av dem hade kunnat besvara
Thulins fråga. Till och med firmanamnet hade varit dem obekant. De
vore dock de i staden mest anlitade stämningsmännen och hade där fungerat
såsom sådana sedan respektive åren 1907, 1893, 1900 och 1916. Thulin
hade vidare i den taxeringsnämnd, inom vilkens distrikt klaganden vore
mantalsskriven och Thulin sedan många år vore taxeringsnämndsordförande,
ställt samma fråga till de fem vid tillfället närvarande ledamöterna,
nämligen assessorn L. Bengtsson, grosshandlaren G. M. Jönsson,
banvakten N. A. Roos, kontoristen G. W. Magnusson och handskfabrikören
W. Ljungdahl. Det hade visat sig, att endast den sistnämnde haft
kännedom om klaganden och hans firma. Thulin hade slutligen i närvaro
av sitt notarialvittne Lövstedt, vilken såsom vittne undertecknat protestprotokollet
i ärendet, ställt samma fråga till två stadsbud, som Thulin
tillfälligtvis anträffat i rådhuset. Ej heller dessa hade kunnat lämna Thulin
den begärda upplysningen. Det ville synas som om fog för det av klaganden
resta tvivlet ej förelåge. Klagandens åsikt, att notarius publicus
skulle vara skyldig att i adresskalender eller annan dylik publikation
efterforska växelprotestats adress, kunde Thulin icke dela. I det fall, att
den sålunda vunna upplysningen skulle visa sig vara felaktig på grund av
misstag vid redigeringen, feltryck eller avflyttning, torde notarius publicus
icke kunna åberopa publikationens uppgift och verkställa protesten
å den i publikationen uppgivna adressen. En sålunda verkställd protest
skulle tvivelsutan av domstol förklaras vara utan verkan i det hänseende,
varför protesten blivit rekvirerad. I överensstämmelse med hela växelinstitutets
av praktiska skäl föranledda formella karaktär och enligt
grunderna för föreskrifterna om sättet för växelprotests verkställande
syntes notarius publicus böra så att säga slå ned på ett ställe, det, som
vore angivet i växeln, eller, om ställe ej vore där angivet, antingen det,
som uppgåves av polisen, eller det även i materiellt avseende rätta. Om
sålunda notarius publicus vore övertygad om att han hade kännedom om
adressen och det visade sig, att denna övertygelse vore felaktig, t. ex. på
grund av nyligen inträffad avflyttning, måste han börja om förfarandet
från början. Men i intet annat fall syntes han vara skyldig göra ett försök
förgäves. Redan av hänsyn till den korta tid, som stode till förfogande
för protestens verkställande, en tid, som ofta bleve ytterligare förkortad
därigenom, att ett flertal protestrekvisitioner förelåge samtidigt, syntes
lagstiftaren hava avsett ett förfaringssätt sådant som det ovan hävdade.

Klagandens tredje anmärkning, anförde Thulin slutligen, ville Thulin
bemöta med den upplysningen, att Thulin ansåge sig icke endast berättigad
utan jämväl förpliktad att för utebliven betalning verkställa protest

av en växel ej blott å första söckendagen efter förfallodagen utan till och
med å själva förfallodagen, om rekvisition å protest då skulle inkomma.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att det icke vore anmärkningsvärt,
att klaganden vore obekant för polis och stämningsmän, då
klaganden icke vare sig varit åtalad eller stämd. Att klagandens firma
vore obekant för flertalet av taxeringsnämndens ledamöter, varav de
flesta icke vore affärsmän och sålunda vore obekanta med affärsförhållanden,
berodde därpå, att klagandens huvudkontor först för omkring ett
år sedan förflyttats till det av Thulin åsyftade taxeringsdistriktet. Stadsbudens
saknad av kännedom om klagandens affär vore lätt förklarlig, då
klaganden vid transporter anlitade sin egen personal. Klaganden ville
därmed hava tillbakavisat, att det av Thulin åberopade skulle ådagalägga,
att klagandens affär vore notoriskt okänd i staden. Åsyftade Thulin emellertid
därmed att framhålla, att han vid protesttillfället skulle haft svårigheter
att vinna kännedom om klaganden och klagandens firmas adress,
ville klaganden hänvisa till, att det brukliga därvid vore att anlita stadskalender
m. m. Slutligen ville klaganden fästa uppmärksamheten på, att
ännu en möjlighet att få veta klagandens firmas adress stått Thulin till
buds, nämligen att vända sig till uppdragsgivaren, Malmö postkontor, där
han omedelbart kunnat erhålla önskad upplysning.

Vid påminnelserna voro fogade styrkta utdrag ur Malmö stads adresskalender
för år 1926, ur telefonkatalog över Malmö för år 1926 och ur 1926
års rikstelefonkatalog över Skåne och Blekinge, i vilka samtliga publikationer
klaganden och hans firma funnos upptagna. I båda telefonkatalogerna
hade under firmanamnet såsom adresser uppgivits för kontor och
lager Grönegatan 45 A och för butik Föreningsgatan 37, varjämte klagandens
bostadsadress var angiven. I adresskalendern hade också bostadsadressen
samt, för affären, adressen Grönegatan 45 A upptagits, varjämte
klagandens tre telefonnummer där angivits.

Sedan jag därefter anmodat poliskammaren i Malmö att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande i anledning av uppgiften att
Thulin den 8 april 1926 hänvänt sig till polishuvudstationen i Malmö med
förfrågan, varest klaganden vore att träffa, inkom poliskammaren med en
av kriminalöverkonstaplarna C. Nilsson och O. Svensson uppsatt promemoria,
vars innehåll poliskammaren åberopade såsom eget yttrande.

Promemorian innehöll följande:

Den 8 april 1926 hade Nilsson och Svensson haft tjänstgöring å kriminalpolisens
station, Nilsson kl. 8—11 f. m. och kl. 2—6 e. m. samt Svensson
kl. 8 f. m.—2 e. m. och kl. 4—7 e. m. Det inträffade ofta, att notarius publious
hos överkonstaplarna å kriminalpolisen telefonledes gjorde förfråg -

niugar angående personer, å vilka inlämnats växlar till protest. Huruvida
notarius publicus vid berörda tillfälle gjort dylik förfrågan beträffande
klaganden kunde Nilsson och Svensson emellertid icke nu, på grund
av den långa tid som förflutit, erinra sig. Det syntes icke heller vara uteslutet,
att Nilsson och Svensson för någon kortare tid i tjänsteangelägenliet
måst lämna kontoret, då någon annan av avdelningens personal måhända
lämnat upplysning i berörda sak. Klaganden, vilken Nilsson och
Svensson personligen icke kände, hade ej till kriminalpolisen anmält sin
adress eller att han hade laga förhinder. Klaganden var ej heller anhållen.
Utöver dylika omständigheter funnes, om man icke av ren tillfällighet
personligen kände en efterfrågad person, hos kriminalpolisen icke
annat upplysningsmaterial än Malmö stads adresskalender samt telefonkatalog,
vilka publikationer, enligt vad Nilsson och Svensson förmodade,
även funnes tillgängliga för notarius publicus. Från polisens sida hade
dittills icke förekommit efterspaning av personer i dylika fall.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Thulin. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I 31 § växellagen den 7 maj 1880 stadgas, att växel skall å förfallodagen
infrias och att förty uppskovsdagar ej skola äga rum.

Då förfallotid är inne, är, enligt 39 §, den, som växeln i händer haver,
berättigad att fordra och uppbära betalning för växeln, så framt han
genom innehållet av dess text eller genom behörigen sammanhängande
och till honom fortgående följd av fullständiga överlåtelser eller överlåtelser
in blanco visar sig vara rätt innehavare av växeln.

I 41 § heter det att, om växelinnehavare vill emot växelgivaren och
överlåtare bevara sin rätt till återgångstalan för bristande betalning,
skall han, evad växeln förut blivit godkänd eller ej, till betalning uppvisa
den förfallna växeln för den, å vilken växeln är dragen, samt, om denne
icke erlägger full betalning, därför protestera å förfallodagen eller sist å
andra söckendagen därefter.

I 89 § förordnas, att växels uppvisande till godkännande eller betalning,
verkställande av protest samt alla övriga åtgärder enligt växellagen,
vilka hos någon vidtagas, skola, där annan överenskommelse ej träffas,
verkställas mellan kl. 9 f. m. och 7 e. m. i hans affärslokal eller, om han
icke bär sådan, i hans bostad. Träffas ej den, mot vilken skall protesteras,
skall protesten verkställas vid hans affärslokal eller bostad. Är hans
affärslokal eller bostad icke känd och kan upplysning därom av den, som

verkställer protesten, icke heller erhållas hos ortens polismyndighet, skall
förhållandet i protesten anmärkas.

Såsom av det anförda torde framgå kan protest för utebliven betalning
av växel ske, så snart förfallotiden är inne, utan att betalning erlägges.
Någon skyldighet att vänta med protestens verkställande till andra söckendagen
efter förfallodagen förefinnes icke. I vad klagomålen må rikta sig
mot Thulins förfarande att redan å första söckendagen efter förfallodagen
protestera ifrågavarande växel förtjäna desamma följaktligen intet avseende.

Men Thulins förfarande vid själva protestens verkställande synes mig
däremot icke kunna lämnas utan anmärkning.

Växelprotest i sådana fall som det ifrågavarande är ingalunda att anse
såsom blott och bart en formalitet. För konstaterandet av utebliven betalning
torde utan tvivel vara erforderligt, att förrättningsmannen iakttager
det ovannämnda stadgandet i 89 § växellagen även såvitt angår
platsen för protestens verkställande. Förutsättningen är dock givetvis,
att godkännarens adress är för förrättningsmannen känd eller, om så icke
är fallet, att stadgandet i samma lagrum om hänvändelse till polismyndigheten
leder till åsyftat resultat.

Frågan, huruvida vid tillämpning av 89 § växellagen godkännarens
adress skall anses känd eller icke, kan tydligen icke få avgöras med hänsyn
endast till tillvaron eller frånvaron av anteckning därom å växeln.
Lika litet torde frågans avgörande få vara beroende på, huruvida adressen
är känd för notarius publicus personligen eller icke.

Enligt mitt förmenande måste det, om adressen icke är angiven å växeln
eller eljest bekant för notarius publicus, åligga denne att, där möjlighet
förefinnes att i vanligen förekommande kalendrar eller kataloger vinna
kännedom om densamma, också anlita denna utväg. Den adress, som
finnes upptagen i en å platsen allmänt brukad adresskalender eller telefonkatalog,
lärer icke rimligen få anses okänd för notarius publicus i
orten. En växelprotest är en för godkännaren så pass allvarlig åtgärd,
att man torde kunna uppställa fordran på att den, som har att verkställa
sådan protest, bör, även om något besvär därav skulle föranledas, taga
all möjlig hänsyn till godkännarens rätt. Och denne bör utan tvivel kunna
påräkna att, då kännedom om hans adress kan vinnas med så enkla medel
som användande av en adresskalender eller telefonkatalog, protesten skall
äga rum vid hans affärslokal eller bostad. Den i 89 § växellagen anvisade
utvägen för notarius publicus att hos polismyndigheten efterforska godkännarens
adress torde på goda grunder kunna antagas vara avsedd allenast
för sådana fall, där möjlighet ej förefinnes för notarius publicus att
själv snabbt förskaffa sig kännedom om densamma. Att polismyndigheten
vid en dylik hänvändelse bör kunna utgå från att notarius publicus

redan före hänvändelsen till polisen anlitat de medel, som närmast stätt
honom själv till buds för adressens efterforskande, synes mig rimligt.

I förevarande fall begärde postkontoret Malmö 1 den 8 april 1926 hos
Thulin, att en av klaganden godkänd, dagen förut till betalning förfallen
växel skulle protesteras för utebliven betalning. Då klagandens adress
icke var angiven å växeln och Thulin icke hade sig bekant, varest i Malmö
klaganden vore att träffa, hänvände sig Thulin till polismyndigheten därstädes
för att erhålla upplysning i sistnämnda hänseende. Den äskade
upplysningen stod icke att erhålla hos polismyndigheten, vilken dock,
enligt vad kriminalöverkonstaplarna Nilssons och Svenssons yttrande
synes giva vid handen, ej torde hava företagit annan undersökning rörande
klagandens adress än sådan, för vilken material icke kunde tänkas stå
Thulin själv till buds å tjänsterummet. Sedan polismyndighetens svar
erhållits, verkställde Thulin samma dag protest av växeln såsom om klagandens
affärslokal eller bostad icke vore känd. Enär enligt vad i ärendet
blivit upplyst klagandens adresser funnos uppgivna såväl i adresskalender
för staden som i den vanliga rikstelefonkatalogen för Skåne och Blekinge
och dessutom i en för staden särskilt utgiven telefonkatalog, vilka
samtliga måste antagas hava varit tillgängliga å Thulins tjänsterum,
synes det mig uppenbart, att klagandens adress icke bort anses såsom
okänd för Thulin. Vad Thulin anfört därom, att han icke skulle varit
skyldig att för vinnande av kännedom om adressen använda sig av telefon-
eller adresskalendrar, torde icke förtjäna avseende. Om anledning
funnits att betvivla riktigheten av de i publikationerna uppgivna adresserna,
hade desamma lätt kunnat kontrolleras genom en telefonpåringning
till klaganden. Om Thulin aktat nödigt förskaffa sig kännedom om
adressen, hade möjlighet därtill funnits jämväl genom förfrågan å det
postkontor, som begärt protestens verkställande.

Genom att underlåta att ur berörda lättillgängliga källor förskaffa sig
kännedom om klagandens adress och i stället verkställa protest av ifrågakomna
växel såsom om adressen varit okänd har Thulin enligt mitt förmenande
förfarit felaktigt. Genom Thulins förfarande torde klaganden
hava betagits det tillfälle att erlägga växelbeloppet och förhindra protesten,
som skulle hava stått honom till buds, därest 89 § växellagen iakttagits.
Då sålunda skada kan hava tillskyndats klaganden genom berörda
felaktiga förfarande, finner jag detsamma icke böra undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Thulin för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, understödjas.

Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 26 februari 1927 följande:

Enär Thulins förfarande att verkställa ifrågavarande protest utan att
på annat sätt, än han gjort, efterforska klagandens affärslokal eller bostad
varit lagligen grundat, prövade rådhusrätten rättvist ogilla åklagarens
och klagandens mot Thulin förda talan.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog jag åt advokatfiskalen
vid hovrätten över Skåne och Blekinge att därstädes anföra besvär.
I en skrivelse till advokatfiskalen anförde jag, bland annat, följande:

Om adressen vore alldeles okänd för protestförrättaren, uppstode
frågan, huruvida över huvud taget ett sådant efterforskningsarbete som
att slå upp t. ex. en telefonkatalog kunde anses åligga denne. Mig syntes
denna fråga icke rimligen kunna besvaras annat än jakande. Varje affärsman,
varje enskild person begagnade snart sagt dagligen denna utväg i
förlitande på att han därigenom erliölle den kunskap han sökte. Ingen
människa, som inom räckhåll hade den senaste telefonkatalogen eller
adresskalendern, ansåge sig, förr än dessa hjälpkällor förgäves anlitats,
sakna kännedom om en å orten bosatt persons adress. Det syntes mig vara
en mycket otillfredsställande åsikt, enligt vilken det skulle vara tillåtet
för en notarius publicus att i detta avseende veta mindre än varje annan
människa. Svårigheterna att känna till människor och deras adresser
hade efter växellagens tillkomst ökats genom befolkningens tillväxt, men
i gengäld hade de tekniska hjälpmedlen förbättrats; och intet förnuftigt
skäl att undandraga sig deras anlitande syntes kunna åberopas. Naturligtvis
finge man icke heller i detta avseende sätta fordringarna högre än
billigheten medgåve. Protestförrättaren hade icke skyldighet att utföra
något detektivarbete, och måhända kunde det icke, åtminstone icke regelmässigt,
anses åligga honom att hos andra personer än polisen göra förfrågningar
om vederbörandes adress i sådana fall som det förevarande,
ehuru dylika förfrågningar naturligtvis mången gång kunde vara en säkrare
och bekvämare väg än någon annan. Men när det såsom i detta fall
visade sig, att protestförrättaren underlåtit att anlita någon enda av de
vanligaste uppslagsböckerna, som han otvivelaktigt haft inom närmaste
räckhåll på tjänstelokalen, då ansåge jag honom hava ådagalagt försumlighet
vid protestens verkställande, även om protesten icke saknade rättslig
verkan såsom sådan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 2 september
1927 följande:

Hovrätten funne väl, att Thulin i anmärkta hänseende förfarit felaktigt,
men enär hans förfarande ej kunde anses vara av beskaffenhet att böra

föranleda till ansvar såsom för tjänstefel, prövade hovrätten rättvist fastställa
rådhusrättens utslag, därigenom åtalet lämnats utan bifall.

Då hovrätten utan att ådöma ansvar i allt fall betecknat Thulins förfaringssätt
såsom felaktigt, har jag haft att överväga, huruvida jag icke
borde låta bero vid denna utgång. Därvid har det emellertid förefallit
mig betänkligt, om man, såsom möjligt synes vara, skulle vilja ur hovrättens
utslag utläsa den uppfattningen att, eftersom lagen ingenting nämner
beträffande förevarande detalj, Thulins underlåtenhet vore i viss mån
försvarad. Enligt min tanke kan man i detta fall knappast påbörda lagtexten
någon ofullständighet, som kan göra den föreliggande frågan tvivelaktig.
Det torde blott vara naturligt, om växellagen utan vidare utgår
från, att en notarius publicus icke får underlåta att förvärva kännedom
om sådant, som han för att på bästa sätt kunna fullgöra sin tjänst behöver
veta och varom kunskapen är så lätt tillgänglig, att det måste anses
allmänt känt. En tjänsteman bör uppenbarligen anses skyldig att i
fråga om tjänstegöromål iakttaga minst lika stor omsorg som den han
måste antagas ägna sina enskilda angelägenheter; och denna grundsats
lärer böra på ett effektivt sätt hävdas, även om det icke varit möjligt eller
rimligt att i de minsta detaljer angiva tjänstemannens åligganden i lagar
och instruktioner.

På grund därav och då det därjämte under alla förhållanden för rättstillämpningen
på ifrågavarande område syntes behövligt att erhålla ett
vägledande prejudikat, har jag anfört besvär över hovrättens utslag under
yrkande, att åtalet måtte helt bifallas. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

13. Felaktig tillämpning av § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

I en den 7 oktober 1925 hit inkommen klagoskrift anförde tivoliägaren
Frans Ericson i Stockholm, bland annat, följande:

Sedan klaganden den 25 augusti 1925 anlänt till Norrköping för att därstädes
å av staden förhyrd plats mot avgift tillhandahålla allmänheten åtskilliga
karusell- och tivolinöjen, hade klaganden hos polismästaren i
nämnda stad E. W. Ericson i vederbörlig ordning ansökt om tillstånd till
berörda tillställningars hållande. Polismästaren hade emellertid av skäl,
som torde sakna stöd i ordningsstadgan för rikets städer, vägrat mottaga
klagandens ansökan. Klaganden hemställde förty, att åtal för tjänstefel
måtte anställas mot polismästaren.

Vid klagoskriften var fogat ett av Å. Åkeson den 5 oktober 1925 avgivet
intyg, däri uppgavs, att Åkeson den 26 augusti 1925 infunnit sig å polis -

mästarens i Norrköping ämbetsrum för att till denne överlämna klagandens
skriftliga ansökan om tillstånd att å av staden förhyrd mark anordna
vissa tillställningar, att polismästaren vägrat mottaga ansökningen under
motivering att ”Barnens dags” styrelse redan erhållit löfte om ensamrätt
till dylika tillställningars anordnande och detta jämväl under någon tid
före och efter själva ”Barnens dags” firande, att polismästaren hänvisat
Åkeson till styrelsen för erhållande av dennas medgivande till tillställningarnas
hållande, då, i händelse sådant medgivande lämnades, polismästaren
skulle meddela klaganden det begärda tillståndet, att styrelsen
emellertid förklarat sig ej kunna lämna sitt medgivande, att Åkeson senare
samma dag för polisbevaknings erhållande till polismyndigheten ingivit
anmälan, att klaganden ändock ansåge sig tvungen hålla sitt etablissement
öppet, att Åkeson jämte klaganden påföljande dag åter uppsökt
polismästaren för att framlämna omförmälda ansökan, att polismästaren
emellertid icke velat mottaga ansökningen utan avfärdat klaganden och
Åkeson med ungefär följande ord: ”Här får ni inte tillstånd, och jag skall
laga att ni inte får tillstånd någon annan stans i hela Sverige heller”,
samt att klaganden då ansett sig nödsakad att likväl hålla sitt tivoli öppet
för att kunna göra rätt för sig.

Med anledning av innehållet i ovannämnda handlingar anmodade jag
polismästaren Ericson att inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften
uppgivna omständigheter förhölle sig.

I avgivet yttrande anförde polismästaren Ericson, såvitt nu är i fråga:

Den 26 augusti 1925 hade Åkeson, som uppgivit sig vara sekreterare hos
klaganden, infunnit sig å polismästarens ämbetsrum samt å klagandens
vägnar anhållit om tillstånd att å plats, som sades vara förhyrd av Norrköpings
stad, få tillhandahålla allmänheten ett par karuseller och diverse
andra tivolinöjen. Polismästaren hade då upplyst, att poliskammaren för
det dåvarande sannolikt icke komme att bevilja en sådan ansökan, enär
styrelsen för ”Barnens dag” redan erhållit tillstånd till anordnande av
nöjestillställningar av enahanda art och samtidigt hemställt, att dylika
från andra håll möjligen inkommande ansökningar under samma tid icke
måtte beviljas. Åkeson hade sagt sig vilja uppsöka styrelsen för ”Barnens
dag” och genom att erbjuda sig att för dess ändamål avstå en del av vinsten
å klagandens tillställningar söka utverka styrelsens medgivande. Därtill
hade polismästaren genmält, att i så fall möjlighet förefunnes att av
poliskammaren erhålla det begärda tillståndet. Samma dag vid 5-tiden på
eftermiddagen hade Åkeson å polisvaktkontoret till en där tjänstgörande
överkonstapel överlämnat en skriftlig anmälan av innehåll, att klaganden
ämnade från och med den 26 augusti till och med den 27 september 1925
å viss angiven plats tillhandahålla allmänheten diverse karusell- och tivoli -

nöjen. Den 27 augusti hade Åkeson i sällskap med klaganden ånyo besökt
polismästaren och därvid — ehuru styrelsen för ”Barnens dag” till Åkesons
nyssnämnda förslag lämnat nekande svar — anhållit om poliskammarens
tillstånd till ifrågavarande nöjesanordningar. Polismästaren hade
då åter upprepat, att poliskammaren i så fall nog icke komme att lämna
sitt bifall därtill. Vid intetdera av besöken hos polismästaren hade framlämnats
någon skriftlig ansökan. Däremot hade för polismästaren företetts
ett kontrakt, enligt vilket klaganden av Norrköpings stad hyrt ett
område å det s. k. Kungstorget för att där anordna nöjestillställningar
ävensom ett kvitto å erlagd hyra. Polismästaren bestrede alltså, att han
vägrat mottaga någon ansökan. Efter att utan vederbörligt tillstånd hava
hållit sitt tivoli öppet för allmänheten under 5 dagar hade klaganden
genom utslag den 1 september 1925 av poliskammaren dömts att därför
bota 450 kronor, vilket utslag sedermera överklagats hos Göta hovrätt.
Först efter rättegångsförhandlingarnas slut sagda den 1 september hade
till polismästaren inlämnats en ansökan från klaganden om rättighet att
tillhandahålla allmänheten en del nöjesanordningar från och med den 1
till och med den 6 i samma månad. Poliskammaren hade i beslut den 1
september avslagit den gjorda framställningen. Detta beslut hade överklagats
hos K. B. i Östergötlands län, som i resolution den 11 september
icke gjort någon ändring uti poliskammarens beslut. Över K. B:s resolution
hade besvär fulliöljts hos Kungl. Maj:t. Polismästaren anhölle till
sist, att den gjorda anmälan icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.
I

I inkomna påminnelser vidhöll klaganden, att skriftlig ansökan till
polismästaren framlämnats.

Av i ärendet tillgängliga utdrag av poliskammarens i Norrköping protokoll
inhämtade jag, att poliskammaren dels genom beslut den 27 augusti
1925 avslagit av klaganden gjord ansökan om tillstånd att under tiden
från och med den 26 augusti till och med den 27 september 1925 anordna
vissa nöjestillställningar, dels ock i beslut den 1 i sistnämnda månad funnit
skäl icke föreligga för bifall till klagandens framställning om dylikt
tillstånd för tiden från och med den 1 till och med den 6 sagda september.

•

På grund av innehållet i ovanberörda skrivelser anmodade jag K. B. i
Östergötlands län att infordra yttrande från poliskammaren i Norrköping
och låta verkställa den utredning, som eljest kunde vara erforderlig, samt
därefter inkomma med utredningen ävensom med eget utlåtande beträffande
den behandling, som hos polismyndigheten i Norrköping ägnats
klagandens där gjorda framställningar.

K. B. överlämnade därefter till mig — jämte eget utlåtande och yttrande

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

från poliskammaren — bland annat en av t. f. polisnotarien E. Bosander
och poliskommissarien G. Borg på K. B:s föranstaltande verkställd utredning
angående polisstyrkans i Norrköping användning i bevakningstjänst
och eljest såväl i allmänhet som vid ifrågavarande tid.

Poliskammaren anförde i sitt yttrande:

Enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer erfordrades icke skriftlig
ansökan för anordnande av däri omnämnda tillställningar, utan talades
där endast om anmälan, varjämte i vissa fall polismyndighetens tillstånd
skulle avvaktas. Att polismästaren i sin förklaring till mig framhållit, att
klaganden och Åkeson vid sina besök hos polismästaren den 26 och den 27
augusti icke avlämnat någon skriftlig ansökan, hade, enligt vad polismästaren
meddelat, tillkommit endast för att bemöta klagandens påstående,
att polismästaren ”vägrat mottaga ansökan om tillstånd”, men på
intet vis i avsikt att framhålla nödvändigheten av skriftlig framställning.
Poliskammaren ansåge det vara utan betydelse, om klaganden och Åkeson
vid sina besök hos polismästaren avlämnat sin skriftliga ansökan eller icke,
då de muntligen framställt sin begäran och genom poliskammarens beslut
den 27 augusti 1925 fått besked därå. Skälen för sitt avslag å klagandens
framställningar hade poliskammaren närmare utvecklat uti sin till K. B.
i anledning av klagandens besvär över poliskammarens ovannämnda beslut
den 1 september 1925 avgivna förklaring. Över K. B:s på klagandens
besvär den 11 i samma månad meddelade resolution hade klaganden besvärat
sig hos Kungl. Maj:t, som emellertid lämnat besvären utan avseende.
Sedan poliskammaren — såsom polismästaren i sin förklaring till
mig upplyst — den 1 september 1925 dömt klaganden för det han utan tillstånd
hållit sitt tivoli öppet att bota 450 kronor, hade poliskammaren i utslag
den 8 i samma månad dömt klaganden för det han utan tillstånd fort
satt att anordna tillställningar att höta ytterligare 300 kronor. Mot dessa
poliskammarens båda utslag hade klaganden anfört besvär, men hade utslagen
fastställts av hovrätten.

Vid poliskammarens yttrande fanns fogat ett av Norrköpings stads
fastighets- och lånekontor avgivet intyg av innehåll, bland annat, att mellan
klaganden och kontoret i augusti 1925 träffats avtal om förhyrande av
plats i staden för klagandens tivoli för tiden 26 augusti—20 september
sagda år, att omkring den 31 augusti polismästaren meddelat kontoret, att
klaganden icke erhållit polismyndighetens tillstånd till givande av offent
liga föreställningar, att polismästaren därvid ifrågasatt lämpligheten av
att kontoret under dylika förhållanden emottoge hyra för marken, att klaganden
den 5 september hos kontoret anhållit, att detsamma ville avstå
från hyresersättning de dagar, klaganden icke hållit sitt tivoli öppet, samt
att, då upplysning erhållits, att klaganden hade för avsikt att omedelbart

avflytla från den förhyrda platsen, klagandens anhållan av kontoret
bifallits.

Av från kungl. socialdepartementet lånade handlingar, avseende klagandens
ovan omförmälda besvär över poliskammarens beslut den 1 september
1925, inhämtade jag:

Klaganden aniörde i besvär till K. B. bland annat: Sedan klaganden ankommit
till Norrköping med sitt tivoli, vilket hade en personal av 12 personer
och vid transport fordrade 5 järnvägsvagnar och vars transporterande
från Linköping och uppsättande i Norrköping dragit eu kostnad av
inalles över 1,500 kronor, hade klaganden, som av Norrköpings stads fastighetskontor
förhyrt plats för tivolit, i god tid hos polismyndigheten gjort
anhållan jämlikt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer. Ehuru intet
torde finnas att anmärka mot klagandens tivoli, hade polismyndigheten —
enligt uppgift för att bereda fördel åt ett annat tivoli, vilket skulle hållas
Öppet i samband med en välgörenhetstillställning, som senare skulle anordnas
— förvägrat klaganden att hålla sitt tivoli öppet för allmänheten.
Därest man i Norrköping önskat, att klaganden vid ifrågavarande tid icke
skulle hålla föreställningar därstädes, hade staden ej bort upplåta plats åt
klaganden. Ett upprätthållande av polismyndighetens beslut skulle tillskynda
klaganden stor ekonomisk skada. Med hänsyn till sin ekonomi och
för att kunna göra rätt för sig hade klaganden tyvärr nödgats att ett par
dagar hålla sitt tivoli öppet utan tillstånd. För detta klagandens handlingssätt
finge det trångmål, vari klaganden genom polismyndighetens åtgörande
blivit försatt, tjäna till ursäkt.

I anledning av klagandens besvär avgav poliskammaren på K. B:s anmodan
förklaring, däri yttrades bland annat följande:

Att på sätt som i förevarande fall skett innehavaren av ett nöjesetablissement
av ifrågavarande art först efter dess ankomst till staden och
sedan arbetet med dess uppsättande slutförts, så att detsamma vore fullt
färdigt att öppnas för allmänheten, hos polismyndigheten anhölle om vederbörligt
tillstånd därtill, syntes enligt poliskammarens förmenande utgöra
ett synnerligen betänkligt förfaringssätt och tyda på en sig alltmer
utbredande uppfattning om tillförsäkran av polismyndighetens medgivande
i liknande fall såsom en onödig åtgärd, vilken kunde tillgripas först
i andra hand. Ehuruväl det varit klaganden väl bekant, att ett utverkande
av polismyndighetens tillstånd utgjorde den första och viktigaste betingelsen
för anordnande av dylika tillställningar, hade klaganden fullständigt
åsidosatt denna honom åliggande skyldighet och i stället först vidtagit
alla anstalter rörande tivolits uppsättande och färdigställande för
att slutligen såsom sista åtgärd hänvända sig till polismyndigheten för
anskaffande av tillstånd. Förfaringssättet tydde antingen på ett rent

åsidosättande av ordningsföreskrifter, vilkas tillvaro klaganden varit fullt
medveten om, eller också på en hos klaganden inneboende uppfattning,
att polismyndigheten inför det enligt klagandens mening tungt vägande
skälet, att dyrbara anordningar redan vidtagits för tivolits öppnande,
skulle nödgas bortse från möjligen begångna felaktigheter och eftersätta
sin ställning såsom tillståndsgivande myndighet. Väl vetande att, därest
oordningar eller dylikt vid tillställningarna i fråga icke kunde läggas klaganden
till last, annat medel mot klaganden icke stått polismyndigheten
till buds än anlitande av åtalsvägen, hade klaganden icke ställt sig till
efterrättelse polismyndighetens föreskrift utan hellre tagit risken av ett
åtal än avstått från de med tivolits öppethållande förenade ekonomiska
förvärvsmöjligheterna. Då böterna för förseelse av ifrågavarande art utgjorde
högst 100 kronor och klaganden kunnat påräkna en dagsinkomst
av sitt tivoli vida överstigande denna summa, hade ett eventuellt åtal saknat
nämnvärd betydelse för klaganden, så länge dagsinkomsterna varit
goda. Då andra mera effektiva medel sålunda icke kunde av polismyndigheten
tillgripas, bleve följden den, att polismyndigheten stode alldeles
maktlös inför ett dylikt lagtrots. Att detta måste anses såsom i högsta
grad betänkligt och medförande farliga konsekvenser torde vara höjt över
varje tvivel. Enbart här ovan angivna förhållande vore enligt poliskammarens
förmenande ur rent principiell politirättslig synpunkt av sådan
betydelse, att det i och för sig utgjorde tillräckligt skäl för ett avslag å
klagandens i besvärsinlagan framställda yrkande. Emellertid hade vid sidan
därav rent lokala synpunkter varit av lika avgörande betydelse vid
frågans bedömande. I Norrköping hade under tiden från och med den 21
augusti till och med den 7 september 1925 av därvarande idrottsföreningar
varit anordnad en s. k. idrottsmässa med nöjesanordningar av olika beskaffenhet.
Poliskammaren hade med anledning därav icke ansett skäl
föreligga att under samma tid bevilja tillstånd av liknande art till klaganden.
Därtill komme, att stadens polisstyrka icke varit tillräcklig för
bestridande på en gång av erforderlig extra bevakning. Jämväl till detta
synnerligen tungt vägande skäl hade polismyndigheten vid frågans behandling
nödgats taga allvarlig hänsyn. Slutligen hade styrelsen för
”Barnens dag” hemställt att efter idrottsmässans avslutande få anordna
det årligen återkommande firandet av ”Barnens dag”, varvid styrelsen
anhållit om tillstånd att begagna sig av nöjesanordningar av liknande art
som klagandens. Styrelsen hade jämväl utbett sig förmånen att under
denna tid erhålla ensamrätt till dylika anordningar på den grund, att här
vore fråga om tillställningar för särskilt välgörande ändamål.

I sin resolution den 11 september 1925 yttrade K. B., såvitt nu är i fråga,
att, enär klagandens hos poliskammaren gjorda framställning inneburit
allenast en begäran om tillstånd att under tiden från och med den 1 till

och med den 6 september 1925 i Norrköping anordna vissa nöjestillställningar,
men nämnda tid dåmera tilländagått, K. B. funne besvären icke
påkalla något K. B:s yttrande.

Uti besvär till Kungl. Maj:t anförde klaganden:

Poliskammaren hade i sin till K. B. avgivna förklaring klandrat klagandens
åtgärd att först efter ankomsten till staden och sedan arbetet med
tivolits uppsättande slutförts hos polismyndigheten anhålla om tillstånd till
föreställningarna. Den slutsats, poliskammaren av denna klagandens åtgärd
dragit, torde emellertid vara oriktig i ett fall då, såsom här, ett stadens
organ, vilket borde vara väl insatt i förhållandena, uthyrt plats till
klaganden. Blotta uppsättandet av tivolit å den förhyrda platsen vore väl
ingen förseelse, och klaganden hade såsom svensk medborgare ansett sig
därtill berättigad enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer. Genom
öppethållandet av klagandens tivoli hade ordningen ej störts. Någon brist
på polismän hade ej förefunnits. Varje kväll hade vid klagandens tivoli
uppehållit sig flera uniformerade polismän. Då klagandens näring vore
fullt lovlig, framstode det för klaganden som en egendomlighet, att polismästaren
ansett sig äga rätt att på framställning av ”Barnens dags” styrelse
vägra klaganden det begärda tillståndet. Företrädesrätt i nu ifrågavarande
hänseende tillkomme väl ej någon.

I resolution den 13 november 1925 lämnade Kungl. Maj:t klagandens besvär
utan avseende.

K. B. anförde i sitt till mig avgivna utlåtande:

Såvitt K. B. kunde finna, torde i förevarande ärende intet annat kunna
läggas polismästaren till last, än att han vid prövning av klagandens
framställningar uppenbarligen tagit alltför stor hänsyn till en av anordnarna
av ”Barnens dags” ungefär samtidigt pågående festligheter gjord
hemställan, att tillstånd till tivoliföreställningar eller dylikt icke måtte
under tiden av polismästaren beviljas andra personer. Det syntes nämligen
icke riktigt, att näringsidkare, som försörjde sig medelst sitt yrke
och som dessutom, i förlitande på tillstånds erhållande, vidtagit kostsamma
förberedelser för anordnande av nöjestillställningar, finge stå tillbaka för
välgörenhetsföreningar, vilka samtidigt föranstaltat om tillställningar av
liknande beskaffenhet. Emellertid hade polismästaren såsom skäl för sin
eller poliskammarens vägran med avseende å de av klaganden begärda
tillstånden åberopat andra omständigheter, vilka syntes värda större beaktande.
Så hade polismästaren framhållit, att med hänsyn särskilt till
behovet av polisbevakning vid andra nöjestillställningar, till vilka poliskammaren
tidigare beviljat tillstånd, stadens polispersonal icke varit tillräcklig
för anordnande av erforderlig bevakning jämväl vid de tillställningar,
som av klaganden ifrågasatts. Den av Rosander och Borg verk -

ställda utredningen syntes giva ett visst stöd för polismästarens uppfattning
i detta avseende. Det framginge nämligen av denna utredning, att
vid tiden iör ifrågavarande tillställningar eljest lediga polismän måst inkallas
i tjänstgöring samt att den för patrullering disponibla personalen
varit mindre talrik, än stadens normala behov syntes förutsätta. Ehuruväl
K. B. hyste den uppfattningen, att lör en stad med de personalresurser,
över vilka Norrköping förfogade, det icke hort vara omöjligt att, exempelvis
genom inkallande av extra personal, vars avlöning klaganden säkerligen
icke skulle hava undandragit sig att bekosta, anordna tillfyllestgörande
polisbevakning även vid klagandens tillställningar, syntes dock
polismästarens åtgärd att, med hänsyn även till otillräckligheten av tillgänglig
ordinarie polispersonal, genom beslutet den 27 augusti 1925 vägra
det av klaganden begärda tillståndet icke kunna innefatta något av polismästaren
begånget tjänstefel. Ännu mindre torde detta vara förhållandet
beträffande poliskammarens beslut den 1 september 1925. För avslag
å klagandens då gjorda framställning talade nämligen ytterligare den
mycket beaktansvärda omständigheten, att klaganden under tiden mellan
de bägge besluten i uppenbar strid mot gällande lag utan tillstånd avhållit
sina ifrågavarande nöjestillställningar i Norrköping.

I ytterligare till mig avgivna påminnelser anförde klaganden att, då
klaganden hos polismästaren anhållit om tillstånd, denne icke nämnt ett
ord om att några svårigheter förefunnes för anordnande av polisbevakning
vid klagandens tivoli. Sådana syntes icke heller hava förelegat. I

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer föreskrives skyldighet under
vissa förutsättningar för var och en, som i stad eller å dess område vill
giva offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisa konststycke eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra
musik, anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen m. m., att därom
göra anmälan hos polismyndigheten. Är, stadgas det i andra stycket
av nämnda paragraf, fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, eller andra
med dessa jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum
på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då
skall polismyndighetens tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan
tillstånd meddelats, utlämna inträdeskort, fordra, begära eller mottaga
avgift.

Den prövningsrätt, som polismyndigheten sålunda fått sig anförtrodd i
fråga om meddelande av tillstånd att anordna vissa iöreställningar m. m.,
bör polismyndigheten utöva så, att allmän ordning och sedlighet icke
varda åsidosatta. Därest emellertid mot beskaffenheten av de tillställningar,
varom fråga är, eller mot vederbörande anordnares personliga
kvalifikationer inga befogade anmärkningar kunna göras och icke heller
eljest genom tillställningarnas hållande ordningsmaktens behöriga utövande
inom samhället äventyras, kan polismyndigheten uppenbarligen
icke på andra grunder, som äro för denna myndighets vanliga verksamhetsområde
främmande, lagligen vägra tillstånd. Någon sådan mera vidsträckt
prövningsrätt kan det icke antagas, att man med ifrågavarande
bestämmelser haft för avsikt att lägga i ordningsmaktens händer.

Vid nu ifrågavarande båda besluts fattande i anledning av klagandens
ansökningar om tillstånd till anordnande av tivolilöreställningar i Norrköping
har enligt min mening polismyndigheten tydligen låtit sig påverkas
av den av ”Barnens dags” styrelse gjorda framställningen att under
ifrågavarande tid erhålla ensamrätt till dylika nöjestillställningars anordnande.
De välgörande ändamål, vilkas tillgodoseende åsyftas med Barnens
dags” firande, hava ansetts kräva större hänsyn än klagandens anspråk
på att få i Norrköping under ifrågavarande tid utöva sin näring.
Att detta betraktelsesätt — även ur annan synpunkt än den, som har avseende
å prövningsrättens omfång — varit otillbörligt, synes mig klart.
Därutinnan hänvisar jag till vad K. B. i sådant avseende i sitt yttrande
till mig anfört. Jag vill därtill blott foga den erinringen, att ej minst
den av polismästaren kända omständigheten, att klaganden redan träffat
avtal med vederbörande myndighet i Norrköping om förhyrande av plats
för sitt tivoli, bort för polismästaren såsom jämväl representant för staden
framhäva det synnerligen obilliga i att på nyss berörda grund vägra
klaganden tillstånd.

Polismästaren har emellertid även gjort gällande, att till följd bland
annat av en vid samma tid i Norrköping anordnad s. k. idrottsmässa svårigheter
i allt fall förefunnits för polismyndigheten att med den disponibla
ordinarie polisstyrkan bestrida jämväl den bevakning, som skulle
hava erfordrats vid klagandens tivoli.

Några dylika svårigheter hava enligt min mening dock ej haft något
avgörande inflytande på poliskammarens ifrågavarande beslut. Vid sina
samtal med klaganden och dennes sekreterare Åkeson synes polismästaren
hava såsom skäl för poliskammarens vägran att meddela klaganden
tillstånd hänvisat till ”Barnens dags” styrelses hemställan om ensamrätt
för sina tillställningar på ett sådant sätt, att det måste anses ställt utom
allt tvivel, att det varit hänsyn därtill och icke befarad svårighet att anordna
erforderlig bevakning, som utgjort det egentliga och bestämmande

skälet för avslag. Polismästaren har ju för övrigt, enligt vad han själv
till mig uppgivit, vid sitt första samtal med Åkeson ställt i utsikt lör klaganden
att kunna erhålla det begärda tillståndet under förutsättning, att
klaganden lyckades utverka medgivande av styrelsen för ”Barnens dag”
till föreställningarnas anordnande.

Men även om stadens ordinarie polisstyrka varit otillräcklig för upp
rätthållande av tillfyllestgörande bevakning vid klagandens tivoli, kan,
såsom K. B. ock påpekat, det icke antagas hava varit omöjligt att i en
stad med de personalresurser, var över Norrköping förfogar, genom inkal
lande av extra personal anordna dylik bevakning. Kostnaderna därför
skulle säkerligen klaganden, om sådant ifrågasatts, hava varit villig att
gälda. Om brist på personal utgjort det verkliga skälet för avslag å klagandens
framställningar, hade väl åtminstone ett allvarligt försök bort
göras att undanröja detta hinder för tillstånds beviljande.

Till den i ärendet framförda meningen att vid meddelandet av poliskammarens
beslut den 1 september 1925 för ett avslag å klagandens då gjorda
fi amställning ytterligare talat den omständigheten, att klaganden under
tiden mellan den 27 augusti och den 1 september i uppenbar strid mot gällande
lag utan tillstånd hållit sina anordningar öppna för allmänheten,
kan jag under förhandenvarande omständigheter ej ansluta mig. Klagandens
nämnda lagstridiga förfarande, som ju ytterst haft sin orsak i polis
kammarens enligt min mening felaktiga, klagandens rätt kränkande beslut
den 27 augusti och som klaganden synes hava fått sona med därför
i lag stadgade böter, förefaller mig icke i och för sig ägnat att skänka berättigande
åt poliskammarens beslut den 1 september.

Av vad i ärendet förekommit finner jag alltså framgå, att poliskammaren,
som såvitt visats saknat laglig anledning att vägra klaganden det
begärda tillståndet, låtit vid ifrågavarande besluts meddelande alldeles
obehöriga hänsyn inverka på sitt ståndpunktstagande. Genom detta poliskammarens
förfarande har förlust sannolikt tillskyndats klaganden. Vad
poliskammaren sålunda låtit komma sig till last finner jag innefatta tjänstefel
av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.

För poliskammarens beslut torde polismästaren Ericson böra ensam göras
ansvarig. Enligt 1 § i en den 18 mars 1825 utfärdad ordning för poliskammaren
i Norrköping böra visserligen, om vid ärendenas avgörande
skiljaktiga tankar yppas, dessa i protokollet antecknas, men skall politieborgmästarens
(numera polismästarens) mening alltid bliva gällande.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten anställa åtal
mot polismästaren Ericson för vad jag lagt honom till last och därvid å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Därjämte borde
advokatfiskalen bereda klaganden tillfälle att yttra sig samt, i den mån

av honom framställda ersättningsanspråk befunnes vara befogade, understödja
desamma.

Beträffande forumfrågan hänvisade jag till innehållet i J. 0:s ämbets
berättelse till 1922 års riksdag sid. 100 o. f.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 7 mars 1927 att, enär av handlingarna
i målet framginge, att poliskammaren genom ovan anmärkta beslut utan
laga skäl avslagit de av klaganden gjorda framställningarna, samt polismästaren
Ericson vore för samma beslut ansvarig, prövade hovrätten
jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen rättvist döma Ericson att
för oförstånd i ämbetet bota 50 kronor. Hovrätten förpliktade Ericson att
i ersättning för skada och kostnader, som tillskyndats klaganden, genast
mot kvitto till denne utgiva 350 kronor; varjämte Ericson ålades gottgöra
klaganden vad han kunde visa sig hava utgivit för ett exemplar av hovrättens
utslag med expeditionen åtecknat belopp.

Över hovrättens utslag har polismästaren Ericson anfört besvär. Målet
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. Underlåtenhet av fängelsedirektör att vidarebefordra fånges

nådansökning.

I en av t. f. direktören vid centralfängelset i Mariestad G. Odén till mig
insänd, den 13 augusti 1926 dagtecknad och den 30 i samma månad hit inkommen
skrift anförde å nämnda fängelse intagna straffången P. F. Olsson
klagomål däröver, att Odén vägrat att expediera en av klaganden skriven,
till Konungen ställd nådansökning. Nämnda ansökning, anförde klaganden,
hade varit avfattad i hövisk form, varför klaganden ej kunde inse,
att Odén haft något lagligt skäl att ej expediera densamma. Då Odén genom
att vägra avsända klagandens ansökning hindrat klaganden i hans
lagenliga rätt att till Konungen ingå med ansökning om nåd, hemställde
klaganden, att jag måtte ställa Odén till ansvar därför. I

I en skrivelse, varmed Odén insände klagoskriften, förmälde Odén, att
klaganden så sent som den 23 juli 1926 erhållit avslag å underdånig ansökning
om villkorlig frigivning, och hemställde, att klagomålen måtte
lämnas utan avseende.

Av ett av Odén bifogat utdrag av fängelsets fångrulla framgick, att klaganden
av Mora tingslags häradsrätt den 22 oktober 1924 dömts för första
resan å särskilda tider och ställen begången stöld, delvis av i bete ute å
mark gående kreatur, till straffarbete 2 år jämte påföljd enligt 2 kap. 19 §

strafflagen, intill dess 2 år förflutit från det lian efter utståndet straff
blivit frigiven, samt för förseelse mot 16 kap. 7 § 3 mom. strafflagen till
böter 150 kronor, vilka böter i händelse av bristande tillgång skulle förvandlas
till straffarbete 5 dagar att med det övriga straffet sammanläggas.
Klaganden hade börjat avtjäna straffet den 26 oktober 1924, och skulle
straffet sluta den 26 oktober 1926 eller, i händelse klaganden saknade tillgångar
till böternas gäldande, den 31 i samma månad. Den 1 september
192o hade Kungl. Maj:t avslagit en av klaganden gjord ansökning om nåd.
Den 17 november 1925 hade en för klaganden av hans moder gjord ansökning
om nåd avslagits av Kungl. Maj:t. Två av klaganden ingivna ansökningar
om villkorlig frigivning hade ävenledes blivit av Kungl. Maj:t avslagna
respektive den 19 mars 1926 och den 23 juli 1926.

Vid Odéns skrivelse var därjämte fogat bestyrkt transumt av protokoll,
hållet vid sammanträde med församlingsrådet vid centralfängelset i Mariestad
den 4 augusti 1926, utvisande att vid sammanträdet närvarit Odén,
assistenten V. Cedergren, t. f. jordbruksassistenten C. Palmgren, uppsyningsmannen
A. Cardell, t. f. överkonstapeln Hultqvist, vaktkonstaplarna
Schill, Östman och H. Karlsson samt vid protokollet pastorn N. Tofft. § 6
i protokollet hade följande lydelse: ”Straffången n:r 119/26 Olsson hade
anhållit att få ingiva underdånig ansökan om nåd (avkortning av strafftiden
med rannsakningstiden). Som Olsson för endast några dagar sedan
erhållit avslag på ingiven ansökan om villkorlig frigivning och dessutom
hade endast 3 månader kvar till frigivningen, ansåg församlingsrådet ej
lämpligt, att låta honom få ingiva ansökan om nåd. Direktör Odén skulle
meddela Olsson denna församlingsrådets uppfattning.” I

I av mig i anledning av klagoskriften infordrat, den 17 september 1926
avgivet yttrande anförde Odén, som under direktören K. P. Meléns semester
uppehållit direktörsbefattningen vid fängelset från och med den
1 augusti till och med den 4 september 1926, följande:

Sedan Kungl. Maj:t den 23 juli 1926 meddelat avslag å en av klaganden
gjord ansökning om villkorlig frigivning, hade klaganden några dagar
efter den 23 juli anmält, att han ämnade gorå framställning att av nåd få
strafftiden avkortad med rannsakningstiden. Innan Odén avrått klaganden
från att av rent okynne göra en dylik ansökning, som endast hade till
syfte att besvära vederbörande myndigheter, hade Odén inhämtat de övriga
ledamöternas av församlingsrådet uppfattning, och hade de förklarat, att
de i likhet med Odén ansåge, att en sådan ansökning vore olämplig, och
uppdragit åt Odén att meddela klaganden denna församlingsrådets uppfattning.
Vid justeringen av det vid församlingsrådets sammanträde hållna
protokollet hade Odén, på grund av en mängd andra Odén åvilande tjänstegöromål,
icke lagt märke till att protokollet fått en mindre lyckad avfatt -

ning, som skulle kunna giva anledning till en sådan tolkning, att klaganden
lörvägrats att avsända en redan av honom skriftligen gjord framställning
om straffavkortning. Någon sådan framställning av klaganden hade
icke förelegat, och Odén hade således icke kunnat förvägra honom att avsända
en dylik. Om klaganden trots lörsamlingsrådets avrådande till
Odén avlämnat en skriftlig framställning om straffavkortning, skulle Odén
givetvis hava befordrat den, liksom Odén gjort med hans klagoskrift till
mig. Det hände ofta, att fånge, som fått avslag å nådansökning eller ansökning
om villkorlig frigivning, av ren otålighet ville förnya sin ansökning,
innan någon nämnvärd tid förflutit från avslaget. Direktören in
hämtade då yttrande av de övriga ledamöterna av församlingsrådet, huruvida
någon av dem funne en förnyad ansökning lämplig och ansåge sig
kunna tillstyrka den. Om fången, oaktat han erhölle meddelande om att
församlingsrådet ansåge den av honom påtänkta ansökningen olämplig
och icke komme att tillstyrka den, likväl envisades att få en av honom
uppsatt skrivelse avsänd, så befordrades den. Beträffande ansökning om
villkorlig frigivning ansåge de överordnade myndigheterna, att i regel en
tid av minst 3 månader borde hava förflutit från det den sista ansökningen
avslagits och den nya gjordes. På grund av vad han sålunda anfört
hemställde Odén ånyo, att klagoskriften måtte lämnas utan avseende. I

I anledning av innehållet i Odéns yttrande anmodade jag genom resolution
den 21 september 1926 direktören Melén att verkställa noggrann utredning
i ärendet samt att inkomma därmed ävensom med eget yttrande.

Vid av Melén i anledning därav hållna förhör förekom enligt av Melén
avgivet yttrande följande:

Klaganden berättade, att han den 1 augusti 1926 skrivit en till Konungen
ställd nådansökning om straffavkortning och överlämnat densamma till
uppsyningsmannen Cardell, då tjänstförrättande i fängelset, för inlämnande
till expeditionen. Den 4 i samma månad hade han blivit uppkallad
till Odén, vilken uppmanat honom ”taga igen nådansökan”, därför att han
”nyss fått avslag på villkorsansökningen”. Klaganden hade icke lämnat
något bestämt svar därpå men påföljande dag begärt samtal med Odén.
Klaganden påstod med bestämdhet, att han då på expeditionen sagt till
Odén: ”Det är bäst. att direktören skickar i väg ansökningen, jag tar inte
igen en ansökan, som jag en gång inlämnat.” Odén skulle då hava svarat:
”Nej, kommer den där ansökningen in, så kastar dom den i papperskorgen.”
Klaganden uppgav vidare, att han vid bägge dessa samtal stått så nära
Odéns bord, att han sett sin nådansökning ligga där framför honom. Det
nekande svaret hade gjort, att klaganden fått tanken att anmäla saken
antingen till regeringen eller mig, vilket senare skett den 13 i samma månad.
Därefter hade klaganden ingenting avhört eller åtgjort i ärendet.

Innan klaganden avträdde, begärde han, att hans ifrågakomma nådansökning
skulle av Melén överlämnas till mig, samt anhöll att få insända
en ny sådan ansökning till Konungen.

Den ifrågavarande nådansökningen var bifogad Meléns yttrande och
hade följande lydelse:

”Till Konungen.

Undertecknad som av Mora H. R. den 22 oktober 1924, dömts för första
resans stöld till 2 års straffarbete. Får härmed underdånigst anhålla om
Eders Kungl. Maj:ts ville av nåd befria mig från hälften av rannsakningstiden.
Såsom skäl för denna min underdåniga ansökan, får jag framför
allt omtala att jag har fått avslag på villkorlig-frigivning. Och med
all sorg har jag en Moder hemma som är i stort behov om min hjälp, som
mina föregående intyg kan visa. Och min dom som är mycket drygt utmätt,
efter min föregående prickfria vandel. Ber jag Eders Majestät
om ursäkt för mitt översende. Centralfängelset i Mariestad den 1 augusti
1926.

Underdånigst

N:o 119/26 Pers Fredrik Olsson.”

Uppsyningsmannen Cardell berättade, att han den 1 augusti 1926 av
klaganden mottagit en ansökning till Konungen om straffavkortning i
nådeväg och påföljande dag inlämnat den till direktörens skrivbiträde,
vaktkonstapeln Brannius. Att ansökningen icke lämnats direkt till Odén
hade berott därpå, att klaganden, som den 26 förutgångna juli fått del av
Kungl. Maj:ts beslut om avslag på ansökning om villkorlig frigivning, i
medio av samma vecka genom Cardell inlämnat en till Konungen ställd
nådansökning till direktören. Klaganden hade emellertid den 31 juli begärt
att få återtaga denna ansökning och uppsätta en ny sådan med ändrad
avfattning, vilket medgivits av direktören. Brannius hade utlämnat
handlingen, och Cardell både, som förut nämnts, den 1 augusti av klaganden
mottagit en ny ansökning och inlagt den på Brannius’ bord. Den av
klaganden återtagna ansökningen hade vid besöket i cellen sönderrivits.
Den 4 augusti efter församlingsrådets sammanträde hade Cardell på tillsägelse
av Odén fört upp klaganden på expeditionen, där Odén tillsagt
klaganden, att han icke skulle få söka nåd, därför att han så nyss erhållit
avslag på ”villkorsansökning”. Klaganden hade å sin sida framhållit såsom
sin rätt att få göra detta utan att dock lämna definitivt svar. Påföljande
dag, den 5 augusti, hade klaganden begärt samtal med Odén, därvid
Cardell likaledes varit närvarande å expeditionen. Klaganden hade
då i bestämd form anhållit, att hans ansökan skulle få avgå, något som
Odén fortfarande avslagit. Denne hade framhållit, att sådant vore olämpligt
och utan ringaste nytta för klaganden, ty ansökningen skulle säkert
hamna i papperskorgen. Den 11 augusti hade klaganden ånyo begärt sam -

tal med Oden å expeditionen, därvid Cardell varit närvarande. Klaganden
både då sagt, att han ville anmäla Odén hos regeringen för vägran
att insända nådansökningen. Odén hade upplyst, att regeringen icke vore
rätt forum, utan att det borde ske hos mig. samt anmodat Cardell lämna
klaganden papper för ändamålet. Cardell hade vid alla nu nämnda tillfällen
och även fortfarande den bestämda uppfattningen, att samtalet
gällt den av honom den 2 augusti inlämnade ansökningen, ehuru han icke
nu kunde noggrant erinra sig, huru orden under samtalen fallit. Cardell
hade stått nere vid expeditionens dörr, därifrån han icke kunnat se, vilka
handlingar som lågo på bordet. Cardell hade vid annat ärende å expeditionen
mellan nu nämnda tillfällen meddelat Odén, att klaganden i fängelset
visat misshumör för Odéns vägran att låta ansökningen avgå, och hade
Cardell tillåtit sig ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att så skedde.
Efter detta hade klaganden icke med Cardell talat om någon ansökning.

Vakt konstapeln Brannius, skrivbiträde å direktörens expedition, berättade,
att han den 28 juli 1926 av Melén mottagit en av klaganden samma
dag uppsatt nådansökning för utskrivande av en del handlingar, avskrift
av utslag m. m., som skulle avgivas för dylika expeditioner. Han hade
med Meléns medgivande den 31 juli utlämnat ansökningen till Cardell för
att återställas till klaganden enligt dennes begäran. Klaganden hade nämligen
velat utskriva en ny ansökning, som han ämnat giva ändrad avfattning.
Den 2 augusti hade Brannius erhållit denna klagandens nya
nådansökning, dagtecknad den 1 augusti. Denna ansökning vore densamma,
som bifogats Meléns yttrande. Brannius hade fortsatt sina rörande
klaganden påbörjade utskrifter och påföljande dag, den 3 augusti,
anmält för Odén. att församlingsrådet borde sammankallas för avgivande
av betyg åt bland andra klaganden, vilkens nådansökning Brannius likaledes
anmält hava inkommit och börjat expedieras. Odén hade då utsatt
sammanträdet till följande dag, den 4 augusti. Enligt äldre föreskrift
hade Brannius till detta sammanträde för Odén framlagt en promemoria
över fångar, för vilka betyg erfordrades, upptagande även klagandens
namn, ävensom dessas utslag m. fl. handlingar. Klagandens ifrågavarande
nådansökning hade därvid åtföljt hans utslag. Efter församlingsrådets
slut hade Odén återlämnat de förelagda handlingarna med besked till
Brannius rörande klaganden, att det icke skulle göras något vidare åt
saken. Men beträffande en del andra fångar, om vilka församlingsrådet
avgivit betyg, skulle vederbörliga handlingar i vanlig ordning utskrivas.
Efter sådan tillsägelse hade Brannius åter inlagt klagandens utslagshandlingar
jämte merberörda nådansökning till förvar i arkivskåpet. Påföljande
dag hade Odén vid samtal med Brannius om klaganden sagt: ”Nu
skall han anmäla mig till regeringen för jag icke vill skicka nådansökningen,
men då svarade jag, att det är icke regeringen, som Olsson skall

anmäla mig för, det är till justitieombudsmannen.” Senare hade Brannius
på order av Odén framtagit klagandens akt, inneslutande jämväl ansökningen,
då klagoskriften till mig förekommit till behandling, och hade
dessa handlingar legat på Odéns bord omkring en vecka. Därefter hade
Brannius icke hört något talas om saken, ej heller tagit befattning därmed
förrän Melén i anledning av min remiss tillfrågat honom, huruvida klagandens
nådansökning förefanns, då han i klagandens närvaro framtagit
handlingen ur akten i arkivet. Brannius liksom klaganden vitsordade, att
den då framvisade nådansökningen var densamma, som klaganden den 1
augusti överlämnat till Cardell och som Brannius av denne emotlagit den
2 i samma månad.

Av de vid lörsamlingsrådets sammanträde närvarande hade Melén tillfrågat
Tofft, Cedergren, Palmgren och Cardell, huruvida klagandens nådansökning
i rådet av Odén företetts eller eljest vid sammanträdet blivit
synlig, men alla hade uppgivit, att så icke varit fallet, dock att en del
handlingar synts ligga på bordet.

För egen del anförde Melén följande:

På sätt Cardell och Brannius upplyst hade den 28 juli från klaganden
inkommit en nådansökning, som Melén anmodat Brannius omhändertaga
och förse med avskrift av vederbörliga handlingar i och för expedieringen.
Den 31 juli hade klaganden anmält, att han ville återfå denna handling,
och Melén hade därför tillsagt Brannius att utlämna den, vilket skett genom
Cardell. Arbetet å direktörsexpeditionen vilade på öppenhet och förtroende,
och Brannius vore en mycket samvetsgrann person. Efter emottagande
av min remiss hade Melén förekalla! klaganden och Brannius
samt åtsport dem rörande befintligheten av den i klagoskriften omförmälda
nådansökningen, därvid Brannius lämnat ovan angivna uppgifter
och ur klagandens akt i arkivet framtagit den ansökning, Melén på klagandens
anhållan bifogat yttrandet. Såväl Brannius som klaganden och
även Cardell bestyrkte, att denna nådansökning av klaganden den 1
augusti på kvällen lämnats Cardell, av denne befordrats till Brannius
och av Brannius anmälts till Odén i sammanhang med förfrågan om kallelse
av församlingsråd samt vidare framlagts med klagandens utslag
vid lörsamlingsrådets sammanträde o. s. v. på sätt ovan relaterats. Ingen
hade dock sett Odén läsa nådansökningen, men för de nu nämnda, klaganden,
Cardell och Brannius, hade det alltjämt stått klart, att lian sett
den. Då emellertid enligt Odéns förklaring nådansökningen ändock syntes
hava undgått honom, torde detta kanske bero av en beklaglig lapsus.
Enär klaganden den 24 september 1926 ingivit en ny underdånig nådansökning,
som i vanlig ordning expedierats till fångvårdsstyrelsen, hade
Melén ansett sig oförhindrad att till sitt yttrande bilägga den ansökning,
klagoskriften avsåge. Klaganden hade efter Meléns återinträde i tjänst

den 5 september icke vare sig muntligt eller skriftligt ifrågasatt någon
nådansökning förrän den 24 i samma månad. Vid sin avresa efter förordnandets
slut hade Odén i förbigående nämnt till Melén, att han blivit anmäld
hos mig av en fånge, men att däråt ingenting vore att göra. Odén
hade tagit handlingarna med sig och skulle svara därpå vid framkomsten
till Stockholm.

Därjämte tilläde Melén, att på lämplig dag omedelbart i början av varje
månad hölles ordinarie församlingsråd, och de fångar, för vilka nådansökning
förelåge eller som veterligen ämnade någon av de allra närmaste
dagarna inkomma med ansökning om villkorlig frigivning, erhölle då
sina betyg. Skulle å annan tid under månaden dylikt betyg erfordras,
kallade direktören till extra församlingsråd. Dess befogenhet omförmäldes
i § 5 gällande arbetsordning, men ett uttalande om det lämpliga eller
icke att fånge sökte nåd och villkorlig frigivning vore något, som Melén
ännu aldrig förelagt ett församlingsråd.

I ett därefter ingivet yttrande anförde Odén, att av den verkställda utredningen
syntes framgå, att en av klaganden den 1 augusti 1926 gjord
nådansökning förelegat samt att ansökningen senare inlagts bland andra
handlingar å direktörens skrivbord i direktörsexpeditionen. Som Odén
vid samtal med klaganden framhållit det gagnlösa i att söka nåd, då han
redan tidigare erhållit avslag å två nådansökningar och två ansökningar
om villkorlig frigivning, samt Odén, som den 1 augusti 1926 tillträtt sitt
förordnande såsom tillförordnad direktör vid fängelset, varit strängt upptagen
med att orientera sig i de mångahanda göromål, som förekomme
vid ett jordbruksfängelse, och i övrigt icke haft någon anledning att genomgå
ovannämnda handlingar å skrivbordet, hade Odén icke märkt den
nådansökning, som enligt den verkställda utredningen gjorts av klaganden.
Hade Odén gjort detta, skulle Odén givetvis hava befordrat ansökningen.

Odén anförde slutligen att, sedan klaganden i september månad 1926
hos Kungl. Maj:t anhållit att av nåd bliva förskonad från fortsättning av
det honom ådömda straffet, fångvårdsstyrelsen under framhållande att
endast omkring en månad återstode av strafftiden i yttrande den 28 i
samma månad, med hänsyn till Olssons tidigare oordentliga vandel samt
vanart, funnit sig böra avstyrka bifall till ansökningen.

Enligt vad jag inhämtat, har Kungl. Maj:t genom utslag den 25 oktober
1926 funnit anledning ej förekomma att lämna bifall till sistnämnda nådansökning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Skaraborgs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Odén. I den för åklagaren
utlärdade instruktionen anförde jag följande:

I 2 §> i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff stadgas, att brev eller annat skriftligt meddelande eller
bud till eller från annan inom eller utom straffanstalten icke må av den,
som undergår straffarbete, avsändas eller emottagas, utan att straffanstaltens
styresman, efter prövning i varje fall, lämnar tillstånd därtill. Fången
må dock icke förvägras att till svensk myndighet avsända skriftlig
framställning, såvitt den är avfattad i hövisk form.

Beträffande den, som undergår omedelbart för brott ålagt fängelse eller
därmed förenat fängelse, vartill ådömda böter förvandlats, meddelas i
samma ämne bestämmelser i 3 <§>, som också medgiver fånge rätt att till
svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad
i hövisk form.

Såsom av dessa lagrum framgår har lagstiftaren velat sörja för, att
fånge icke under några förhållanden skall av fängelsemyndigheterna
kunna betagas rätten att till svensk myndighet göra de framställningar,
vartill han kan finna fog. I all synnerhet måste det vara angeläget, att
den fånge såväl som envar annan medgivna rätten att inför Konungen i
skrift framlägga sina önskemål icke skall av de myndigheter, som hava
fången under sin övervakning, kunna göras om intet. Särskilt för en
fånge måste rätten att hos Konungen söka nåd te sig såsom synnerligen
värdefull, och den fångvårdsmyndighet, som mot stadgandena i ovanberörda
lagrum vägrar fånge att vidarebefordra en i hövisk form avfattad
nådansökning, synes mig därför göra sig skyldig till ett tjänstefel av så
allvarlig beskaffenhet, att det icke hör undgå laga beivran. Har fånge anhållit
att få avsända en dylik ansökning, får det uppenbarligen icke ankomma
på fångvårdsmyndigheten att föregripa Konungens prövning,
huruvida ett bifall till ansökningen kan ifrågakomma, och, om bifall synes
uteslutet, vägra avsända ansökningen.

Beträffande förevarande fall giva handlingarna vid handen, att klaganden
i början av augusti 1926, då Odén var tjänstförrättande direktör vid
centralfängelset i Mariestad, uppsatt en underdånig ansökning att Kungl.
Maj:t måtte av nåd befria klaganden ”från hälften av rannsakningstiden”.
Nämnda ansökning har i färdigt skick av klaganden överlämnats till uppsyningsmannen
Cardell, som vidarebefordrat densamma till direktörens
skrivbiträde, vaktkonstapeln Brannius. Denne har i sin tur för Odén anmält,
att församlingsrådet borde sammankallas för avgivande av betyg
åt bland andra klaganden, varvid Brannius jämväl anmält, att klagandens
ansökning inkommit och börjat expedieras d. v. s. att för ansökning -

ens behandling erforderliga avskrifter av klaganden rörande utslag oeh
andra handlingar verkställts. Till församlingsrådets sammanträde den 4
augusti 1926 har Brannius för Oden framlagt en promemoria över fångar,
för vilka betyg erfordrades, och vid denna fogat klagandens ansökning
och honom rörande utslag. Församlingsrådet ansåg på anförda skäl ej
lämpligt att låta klaganden få göra ansökning om nåd, och Oden synes
därefter, trots att klaganden i bestämd form anhållit att få söka nåd,
hava vägrat att avsända nådansökning.

Odén har, efter att i sitt den 17 september 1926 avgivna yttrande hava
förnekat riktigheten av klagandens till mig lämnade uppgift, att det förelegat
en av klaganden skriven, till Konungen ställd ansökning, sedermera,
sedan det utretts att så dock varit fallet, gjort gällande, att han icke ägt
kännedom om berörda förhållande.

Vad som vid den av Melén verkställda utredningen förekommit kan icke
anses stödja Odéns sistnämnda påstående. Tvärtom tala åtskilliga omständigheter
för, att Odén ägt kännedom om nådansökningen. Visar det
sig vid fortsatt utredning, att så varit fallet, och bekräftas det, att klaganden
vidhållit sin önskan att söka nåd, måste Odén anses hava gjort
sig skyldig till tjänstefel genom att vägra att vidarebefordra ansökningen.
Men även om Odén icke ägt kännedom om, att klaganden till honom ingivit
en nådansökning, torde Odén få anses hava gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att icke ägna tillräcklig uppmärksamhet åt klagandens
framställning att få avsända nådansökning samt åt de Odén förelagda,
klaganden rörande handlingarna. Hade Odén ägnat saken tillbörlig omsorg,
skulle han uppenbarligen hava märkt, att nådansökningen förvarades
bland dessa handlingar. Vad Odén anfört om att han icke haft anledning
att genomgå de å hans skrivbord framlagda handlingar förtjänar
enligt mitt förmenande intet som helst avseende.

Det må nämligen framhållas, att frågan, huruvida klaganden i förevarande
fall redan före Odéns prövning av klagandens framställning skrivit
en ansökning om nåd eller ej, icke kan anses avgörande för spörsmålet,
om Odén gjort sig skyldig till tjänstefel genom att vägra klaganden att
avsända dylik ansökning. Det torde vara uppenbart, att den fånge utan
annat villkor än vad angår skrivelsens form medgivna rätten att till
svensk myndighet avsända skriftlig framställning icke omfattar endast
rätten att avsända en redan skriven sådan. Klart är, att om fången saknar
för avfattande av skriften nödiga skrivmaterialier, fångvårdsmyndigheten
måste tillse, att dylika tillhandahållas honom. Hans rätt att avsända
skriftlig framställning får uppenbarligen icke göras illusorisk genom
vägran av fångvårdsmyndigheten att tillhandahålla skrivmaterialier.
Odén har därför i allt fall varit skyldig att i anledning av klagan -

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

dens tillkännagivna önskan att söka nåd taga del av de klaganden rörande
handlingarna.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Odén för vad han, enligt vad jag
ovan utvecklat, låtit komma sig till last. Utredning borde förebringas
bland annat beträffande frågan, om och i vad mån Odén ägt kännedom
om förefintligheten av den av klaganden skrivna nådansökningen. Ansvar
borde yrkas efter lag och sakens beskaffenhet.

Vadsbo norra tingslags häradsrätt, där åtalet anhängigjordes, yttrade i
utslag den 5 april 1927 följande:

Emot Odéns bestridande vore ej visat, att han ägt kännedom om den av
klaganden uppsatta, i målet omförmälda nådansökningen, men då i målet
blivit utrett, att Odén i augusti månad år 1926, då Odén tjänstgjort såsom
tillförordnad direktör vid centralfängelset i Mariestad, emot bestämmelserna
uti 2 § i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff förvägrat klaganden att hos Konungen göra ansökan
om befrielse från viss del av denne ådömt straffarbete, samt Odén
därigenom visat oförstånd i sin tjänst, prövade häradsrätten rättvist jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen döma Odén att, för vad han således låtit komma
sig till last, höta BO kronor.

Göta hovrätt, där Odén anförde besvär, fann i utslag den 15 december
1927 ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag.

15. Försummelse av förste tullkontrollör med avseende å
verkställighet av domstols utslag.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre agenten H. V. Mellin i
Stockholm härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

På åtal av tullfiskalen Th. Eksandh dömde Stockholms rådhusrätt genom
utslag den 4 september 1920 jämlikt 129 § 1 mom. gällande tullstadga,
jämfört med 132 § c i samma stadga, klaganden för olovlig varuinförsel
till böter 600 kronor, varjämte rådhusrätten förklarade visst gods, som
tagits i beslag, förbrutet. Av böterna och behållna försäljningssumman
för det förbrutna godset skulle tre fjärdedelar tillfalla beslagaren, kustuppsyningsmannen
Hj. R. A. Öhman, och återstoden kronan.

Efter besvär av Eksandh fann Svea hovrätt i utslag den 27 maj 1921 ej
skäl göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt det överklagats.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

Genom Stockholms rådhusrätts utslag den 11 mars 1921 dömdes klaganden
jämlikt 129 § 2 mom. gällande tullstadga för olovlig varuinförsel att
höta 6,350 kronor, varjämte visst i beslag taget gods förklarades förbrutet.
Av böterna ävensom av försäljningssumman för det förbrutna godset
skulle tre fjärdedelar tillfalla beslagarna, poliskonstaplarna G. Petersohn,
K. R. Karlsson och J. S. Magnusson, samt återstoden kronan.

Jämväl detta utslag vann, såvitt klaganden angick, laga kraft.

Såväl hovrättens utslag som rådhusrättens utslag den 11 mars 1921
överlämnades av generaltullstyrelsen till konfiskationskontoret i Stockholm
för verkställighet och inkommo till nämnda kontor, det förra den 22
juli 1921 och det senare den 2 maj 1921.

Den 12 maj 1922 anhöll konfiskationskontoret i en av dåvarande tullförvaltaren
C. G. Hjärne undertecknad skrivelse till andre stadsfogden i
Stockholm, med överlämnande av utslaget den 27 maj 1921, att detsamma
måtte bringas till verkställighet och att, därest tillgångar saknades till
gäldande av böterna, dessa måtte förvandlas enligt lag.

Då klaganden vid försök till uttagande av det honom genom sistberörda
utslag ådömda bötesbeloppet, 600 kronor, befanns sakna utmätningsbara
tillgångar, blevo böterna ävensom ett klaganden genom Stockholms rådhusrätts
utslag den 18 september 1920 ådömt vite å 25 kronor genom
Ö. Ä:s resolutioner den 27 maj och den 17 juli 1922 förvandlade till fängelse
60 dagar, och undergick klaganden i enlighet med nämnda resolutioner
i Stockholms stads rannsakningsfängelse förvandlingsstraff, som började
den 26 maj 1922 och slutade den 25 juli samma år. I

I en den 22 juni 1925 till mig ingiven skrift anförde klaganden, som då
var intagen å Stockholms stads rannsakningsfängelse, att, då han börjat
avtjäna ovanberörda förvandlingsstraff, han hos fängelsets assistent begärt
att få de honom genom Stockholms rådhusrätts utslag i ”april” månad
1921 ådömda böter, 6,350 kronor, sammanlagda med de böter, som redan
förvandlats. Trots upprepad erinran om denna klagandens begäran hade
förvandling av berörda böter å 6,350 kronor icke skett. Den 10 juni 1925
hade, oaktat protest och förklaring från klagandens sida, klaganden utan
uppskov inmanats i häkte för avtjänande av samma böter. Då rådhusrättens
utslag vunnit laga kraft långt före avtjänandet av förvandlingsstraffet
år 1922, anhölle klaganden, att berörda böter måtte förklaras förut
avtjänade samt klaganden genast bliva försatt på fri fot.

I ett å klagoskriften tecknat yttrande anförde direktören vid rannsakningsfängelset
G. Asplund, att numera icke kunde utrönas, huruvida klagandens
uppgift, att han genom fängelsets assistent begärt att få de
honom genom Stockholms rådhusrätts utslag den 11 mars 1921 ådömda
böterna sammanlagda med de böter, som han under tiden den 26 maj

—den 25 juli 1922 med förvandlingsstraff avtjänat, vore med verkligheten
överensstämmande eller icke. Därest en sådan begäran verkligen blivit
framställd, hade den med visshet också per telefon blivit framförd till
vederbörande myndighet. Sådant inträffade nämligen å fängelset snart
sagt dagligen. Vederbörande myndighet hade i varje fall icke befordrat
utslaget till verkställighet före det förra förvandlingsstraffets slut.

En vid klagoskriften fogad handling utvisade, att Ö. Ä., då klaganden
befunnits sakna tillgång till de honom av Stockholms rådhusrätt genom
utslag den 11 mars 1921 ådömda böter, 6,350 kronor, genom resolution den
11 juni 1925 förordnat, att han i stället skulle undergå 60 dagars fängelse.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag omedelbart i
skrivelse den 22 juni 1925 Ö. Ä. att inkomma med utlåtande.

I avgivet utlåtande åberopade Ö. Ä. för egen del innehållet i en av
andre stadsfogden i Stockholm J. A. Levander avgiven promemoria. Därjämte
meddelade Ö. Ä., att ämbetet den 23 juni 1925, vilken dag min skrivelse
kommit ämbetet till hända, på grund av förekomna omständigheter
förordnat, att det fängelsestraff, som klaganden för avtjänande av böter
den 10 juni 1925 börjat undergå, omedelbart skulle avbrytas. Klaganden
hade jämväl den 23 juni 1925 blivit försatt å fri fot.

Den av Levander avgivna promemorian innehöll följande:

I till andre stadsfogden expedierad saköreslängd för september månad
1920 hade Stockholms rådhusrätts andra avdelning upptagit ett klaganden
den 18 i samma månad ådömt vite å 25 kronor. Klaganden hade efterspanats
i Stockholm och i Malmö men icke kunnat anträffas, varför böterna
på Levanders begäran av Ö. Ä. den 31 december 1920 avskrivits. Med
skrivelse den 12 maj 1922 hade tullkassörskontoret i Stockholm begärt
andre stadsfogdens handräckning för uttagande hos klaganden av honom
av Svea hovrätt genom utslag den 27 maj 1921 ådömda böter, 600 kronor.
Klaganden hade anträffats, och då han saknat utmätningsbar tillgång,
hade han den 26 maj 1922 införpassats till rannsakningsfängelset för
undergående av förvandlingsstraff. Enligt anteckning i andre stadsfogdens
diarium hade Levander den 14 juli 1922 uppdebiterat och till förvandling
expedierat jämväl det förutnämnda vitet å 25 kronor. Detta
hade säkerligen skett på grund av sedvanlig anmälan från rannsakningsfängelset,
att klaganden anmält sig önska i samband med bötesstraffet
avtjäna jämväl vitet. Något ytterligare ärende rörande klaganden ådömda
böter eller vite hade vid denna tidpunkt icke funnits anhängigt hos andre
stadsfogden. Den 10 juni 1925 hade tullkassörskontoret i Stockholm i skrivelse
begärt verkställighet av klaganden genom Stockholms rådhusrätts
utslag den 11 mars 1921 ådömda böter, 6,350 kronor. Per telefon hade från
kontoret meddelats, att klaganden då efterspanades av tullpolisen i Stock -

holin, som väntades skola anhålla honom under dagens lopp. Så hade
även skett, och sedan meddelande därom ingått till Levander, hade Levander
beordrat en t. 1''. utmätningsman att verkställa ärendet. Sedan denne
konstaterat, att klaganden saknade utmätningsbar tillgång, hade klaganden
införpassats till rannsakningsfängelset för att avtjäna mot böterna
svarande förvandlingsstraff. Varken till Levander eller till utmätningsmannen
hade klaganden framfört protest mot införpassningen.

Sedan Ö. Ä. därefter anmodats att inkomma med upplysning, vilka möjligheter
stått Ö. Ä. till buds att vid förvandling den 11 juni 1925 av de
klaganden genom utslag den 11 mars 1921 ådömda böter vinna kännedom
om de i ärendet åberopade, den 27 maj och den 17 juli 1922 av Ö. Ä. meddelade
resolutioner angående förvandling av andra klaganden ådömda
bötesstraff, anförde Ö. Ä. i skrivelse den 27 juli 1925, att ämbetet, som
först den 11 juni 1925 erhållit kännedom om ifrågavarande av Stockholms
rådhusrätt den 11 mars 1921 meddelade utslag, eller således dagen efter
det klaganden insatts för avtjänande av böterna, vid förvandling av böterna
den 11 juni 1925 för vinnande av kännedom om, att klaganden avtjänat
honom tidigare ådömda böter efter det utslaget den 11 mars 1921
vunnit laga kraft, haft att genomgå hos ämbetet förda fångdiarier undertiden
från och med april 1921, varje diarium omfattande omkring 900
nummer, och att, sedan klagandens namn funnits i diarierna, söka få fastslaget,
att det vore klaganden, som avsåges i de olika utslagen, genom att
låta därom höra klaganden och anställa jämförelser med de hos myndigheterna
eventuellt tillgängliga uppgifterna angående klagandens personliga
förhållanden.

Därefter anmodades generaltullstyrelsen att efter vederbörandes hörande
hit inkomma med yttrande om anledningen därtill, att Stockholms
rådhusrätts utslag den 11 mars 1921 blivit först den 10 juni 1925 för verkställighet
överlämnat till vederbörande utmätningsmyndighet.

Med anledning därav överlämnade generaltullstyrelsen ett från tulldirektören
i Stockholm infordrat yttrande jämte en däri åberopad, av
tulldirektörsexpeditionens kassakontor utarbetad promemoria.

Nämnda promemoria, som var undertecknad av t. f. förste tullkontrollören
F. Forsberg, innehöll följande:

Då det klaganden genom Stockholms rådhusrätts utslag den 11 mars
1921 ådömda bötesbeloppet icke genast kunnat indrivas genom den för
sådant ändamål hos kontoret anställda tullpersonalens försorg, hade kontoret
beslutat att med hänsyn till bötesbeloppets storlek och möjligheten
att framdeles kunna indriva och .redovisa detsamma tillsvidare låta anstå
med att överlämna utslaget till vederbörande utmätningsmyndighet för

verkställighet. Sedan emellertid ytterligare försök till sådan indrivning
visat sig fruktlösa, hade kontoret den 10 juni 1925 begärt andre stadsfogdens
i Stockholm bemedling för utslagets verkställande. Någon framställning,
vare sig muntlig eller skriftlig, hade icke gjorts till kontoret
om tillstånd för klaganden att få på en gång genom fängelse avtjäna
här ifrågavarande två olika bötesbelopp.

Tulldirektören åberopade såsom eget utlåtande vad i ärendet anförts av
tulldirektörsexpeditionens kassakontor.

I eget utlåtande anförde generaltullstyrelsen följande:

Stockholms rådhusrätts utslag den 11 mars 1921 hade enligt styrelsens
beslut den 25 april samma år överlämnats till konfiskationskontoret för
behörig åtgärd. Efter omorganisation av tullverket hade från och med
den 1 januari 1923 konfiskationskontorets uppgifter övertagits av tulldirektörsexpeditionens
kassakontor. Styrelsens nyssberörda beslut den 25
april 1921 hade föranletts av den i 174 § tullstadgan, sådant detta författningsrum
då lydde, meddelade föreskrift, att utslag, vari enligt tullstadgan
ansvar blivit ådömt eller gods förklarats förverkat, borde på generaltullstyrelsens
föranstaltande befordras till verkställighet. Beträffande
anledningen till att ovannämnda utslag blivit av kassakontoret först den
10 juni 1925 för verkställighet överlämnat till vederbörande utmätningsmvndighet
åberopade generaltullstyrelsen vad kassakontoret anfört.

I avgivna påminnelser, däri klaganden anmärkte, att bötesbeloppet 6,350
kronor icke avkrävts honom förrän den 9 juni 1925, anhöll klaganden, att
den eller de personer, som vållat, att klaganden fått undergå förvandlingsstraff
under tiden den 10—den 23 juni 1925, måtte ställas till ansvar
därför ävensom åläggas att till klaganden utgiva ersättning för lidande
och obehag samt mistad arbetsförtjänst.

Vid påminnelserna var fogat ett av firman Nya Varvet H. Johansson
& C:o i Stockholm den 22 januari 1926 utfärdat intyg att klaganden under
varje säsong de sistförflutna 3 åren haft arbete hos firman såsom montör,
att klaganden i början av juni 1925 under arbete hos firman avhämtats av
polismän och, då han ännu ‘efter ett par dagars frånvaro ej lämnat något
meddelande, ersatts med en annan man samt att klaganden vid nämnda
tid haft ackordsarbete med en dagsinkomst av omkring 20 kronor.

Därefter anhöll jag i skrivelse till generaltullstyrelsen den 3 mars 1926,
att styrelsen måtte infordra yttrande från revisorn P. D. Holmgren och
numera förste tullkontrollören Hjärne rörande anledningen till dröjsmålet
med verkställighet av utslaget den 11 mars 1921 samt till mig inkomma
därmed ävensom med eget förnyat utlåtande.

Med överlämnande av yttranden från Holmgren och Hjärne anförde

generaltullstyrelsen i eget utlåtande, att styrelsen icke lxade något att tilllägga
till vad styrelsen anfört i sitt förut avgivna yttrande.

Holmgren anförde i sitt yttrande, att för verkställighet av till förutvarande
konfiskationskontoret i Stockholm överlämnade utslag kontorets
edsvurne vaktmästare brukat beordras att, om möjlighet därtill funnes,
söka anträffa och, så snart ske kunde, på lämpligaste och för statsverket
förmånligaste sätt indriva och inkassera ådömda böter. Hade det visat
sig, att, efter sålunda gjorda försök, kontorets ansträngningar icke inom
rimlig tid lett till önskvärt resultat, hade utslagen —- efter påteckning av
de upplysningar, som av kontoret kunnat inhämtas — överlämnats till
vederbörlig verkställighetsmyndighet. Längden av den tid, som förflutit
innan kontoret översänt dylika utslag till nyss nämnd myndighet,
hade givetvis varit beroende på olika omständigheter och icke minst på
den stora arbetsbörda i övrigt, som åvilat kontoret och dess tjänstemän.
Detta förfaringssätt hade sedan länge å kontoret praktiserats och vunnit
allmänt erkännande. Vid verkställighet av ifrågavarande utslag, som
kommit konfiskationskontoret till banda den 2 maj 1921, hade enligt numera
tillgängliga uppgifter och handlingar med all sannolikhet ovan relaterade
förfarande i vanlig ordning tillämpats, såvitt anginge den tid
Holmgren förestått kontoret.

Hjärne anförde, att ifrågavarande utslag av generaltullstyrelsen
överlämnats till konfiskationskontoret för behörig åtgärd och kommit
kontoret till banda den 2 maj 1921. Kontoret hade därefter uppdragit åt
dåvarande vaktmästaren J. A. Eklund att efterforska klaganden, för den
händelse klaganden skulle kunna och befinnas vara villig att erlägga de
ådömda böterna. Eklund, som avlagt stämningsmannaed, hade sedan flera
år plägat av kontoret användas för liknande uppdrag och städse utfört
dem på ett tillfredsställande sätt, till följd varav ådömda böter kuunat i
stor utsträckning redovisas utan att de sakfällda behövt efterspanas av
polismyndigheterna. Såvitt Hjärne kunnat finna, innefattade gällande
bestämmelser icke något hinder för ett dylikt förfaringssätt. Då utslag i
tullmål skulle bringas till verkställighet genom tullverkets försorg, syntes
det Hjärne fastmera, som om det ålegat kontoret att självt försöka
uttaga ådömda böter och först sedan den sakfällde icke kunnat anträffas
eller vägrat erlägga böterna överlämna utslaget till vederbörande exekutiva
myndighet. När Svea hovrätts utslag den 27 maj 1921 den 22 juli
samma år kommit konfiskationskontoret till hända, hade Eklund erhållit
uppdrag att försöka uttaga även dessa böter. Då utslaget av den 27 maj
1921 av kontoret den 12 maj 1922 överlämnats till Ö. Ä., hade kontoret ansett
det icke uteslutet, att på detta sätt det mindre bötesbeloppet kunnat
indrivas. När kontoret, som dessförinnan saknat kännedom om på vilket
sätt utslaget bringats till verkställighet, sedermera bekommit vederbör -

ligt avstraffningsbevis, utvisande att klaganden undergått mot samma belopp
svarande förvandlingsstraff, hade kontoret därför icke ansett den
möjligheten utesluten, att klaganden framdeles kunde bliva i tillfälle att
erlägga det andra bötesbeloppet. Den omständigheten att klaganden
undergått förvandlingsstraff på grund av utslaget den 27 maj 1921 hade
ej heller, såvitt Hjärne kunnat finna, utgjort något hinder för att förnyad
utmätning hos honom verkställdes för utrönande av, huruvida han fortfarande
saknade tillgångar till de övriga böternas gäldande. I och för
verkställighet av utslaget den 11 mars 1921 hade kontoret därför ånyo
genom kontorets vaktmästare sökt utforska klagandens vistelseort under
tiden 1922—1924. Enligt ett av Eklund utfärdat intyg hade klaganden
under sagda tid icke kunnat anträffas. Sedan i medio av år 1925 till kontoret
ingått meddelande, att klaganden tagits i förvar av polisen, hade
ifrågavarande utslag överlämnats till andre stadsfogden för verkställighet.
I och för sin huvudsakligen av medelsredovisning bestående verksamhet
hade kontoret icke ansett sig böra taga ställning till på annan
myndighet ankommande tillämpning av gällande lagbestämmelser om
bötesförvandling. Däremot hade kontoret givetvis på anfordran av vederbörande
myndigheter alltid för verkställighet utlämnat hos kontoret befintliga
domstolsutslag i och för ifrågasatt sammanslagning av olika
bötesstraff. Någon framställning om utbekommande för sådant ändamål
av här ifrågavarande utslag hade emellertid icke till kontoret inkommit,
varken under den tid klaganden avtjänat förenämnda 600 kronors böter
eller eljest. Överlämnandet av ifrågavarande utslag för verkställighet vid
en tidpunkt, då klagandens vistelseort var okänd, syntes hava varit olämpligt.
Den omständigheten att utslaget av den 11 mars 1921 först i juni 1925
överlämnats till Ö. Ä. kunde ej heller enligt Hjärnes mening anses hava
föranlett, att klaganden inmanats i häkte. Detta syntes hava kunnat inträffa,
även om utslaget långt tidigare än som skett överlämnats till Ö. Ä.

Vid yttrandet var fogat ett av Eklund utfärdat intyg av innehåll att
klaganden under åren 1922 och 1923 ej varit mantalsskriven i Stockholm,
att klaganden under år 1924 varit mantalsskriven Maria Kvarngata 8,
Stockholm, utan att där kunna anträffas, att klagandens vistelseort med
polisens tillhjälp efterforskats och att uppgifter om klagandens vistelseort
inkommit i maj 1922 och juni 1925.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Ö. Ä. att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Hjärne. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde jag följande:

I 2 kap. 10 § strafflagen stadgas att, om hos den, som blivit till böter
fälld, saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas
till fängelse.

Enligt 11 § i samma kapitel skall vid sådan förvandling, som i 10 § sägs,
3 dagars fängelse svara mot böter icke överstigande 10 riksdaler, 4 dagars
fängelse mot böter utöver 10 till och med 20 riksdaler, samt varje följande
dags fängelse mot 20 riksdalers böter, dock med iakttagande, att iängelsestraffet
ej må sättas över 60 dagar.

Sistnämnda lagrum erhöll sin nuvarande lydelse genom lag den 9 juni
1922, som trädde i kraft den 1 juli samma år. Enligt lagrummets lydelse
närmast dessförinnan skulle vid förvandling 3 dagars fängelse svara mot
böter icke överstigande 5 riksdaler, 4 dagars fängelse mot böter utöver 5
till och med 10 riksdaler samt varje följande dags fängelse mot 10 riksdalers
böter. Fängelsestraffet fick dock ej heller då överstiga 60 dagar.

En jämförelse mellan lagrummets lydelse före och efter 1922 års ändring
visar, att ett förvandlingsstraff av fängelse 60 dagar före den 1 juli
1922 inträdde vid ett bötesbelopp av över 560 kronor, medan det numera
inträder först vid böter över 1,120 kronor.

Jag påpekar detta förhållande med hänsyn till den omständigheten, att
det av klaganden år 1922 utståndna förvandlingsstraffet för böter och vite
om tillhopa 625 kronor uppgått till fängelse 60 dagar. Detta förvandlingsstraff
började nämligen verkställas före den 1 juli 1922.

I 2 kap. 12 § strafflagen heter det att, om böter, som äro ålagda genom
flera domar, skola förvandlas, skall förvandlingen ske efter böternas sammanräknade
belopp, på sätt i 11 § sägs. Har någon del av böterna redan
blivit till fängelsestraff förvandlad, skall den förvandlingen vara förfallen
och förvandling av samtliga böterna verkställas såsom ovan nämnts.
Lag samma gäller, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda
fängelsestraff, vartill böter efter 11 § blivit förvandlade.

Stadgandena i 12 § torde emellertid icke få anses direkt avhandla ett
sådant fall som det nu förevarande, där en person dömts till böter genom
olika utslag och sedermera en del av böterna förvandlas till högsta förvandlingsstraffet,
fängelse 60 dagar, som avtjänas. Spörsmålet, huruvida
den ifrågavarande personen därefter kan åläggas ytterligare förvandlingsstraff
för resten av böterna, lärer dock i allt fall böra besvaras
nekande.

Denna uppfattning vinner stöd av ett uttalande i Hagströmers tryckta
föreläsningar i svensk straffrätt, allmänna delen, Uppsala 1901—1905, sid.
845 o. f. Hagströmer anför nämligen i fråga om bötesförvandling bland
annat följande: Skulle flera samma person ådömda bötesstraff förvandlas,
skulle detta ske på det sätt, att böternas sammanräknade belopp förvandlades
enligt den i 2 kap. 11 § strafflagen intagna tariff. Detta vore uttryck -

ligen sagt i 2 kap. 12 § första punkten för det fall, att bötesstraffen vore
ålagda genom flera domar, men gällde naturligen ock, där bötesstraffen
'' ore ålagda genom en och samma dom. Denna föreskrift, att bötesstraffen
skulle förvandlas i ett, skulle enligt paragrafens andra punkt jämväl tilllämpas,
om någon del av böterna blivit förvandlad för sig. Den partiella
förvandlingen skulle då vara förfallen och samtliga böterna förvandlas
efter sitt sammanräknade belopp. Detsamma gällde enligt paragrafens
tredje punkt, om till verkställighet på eu gång förekomme särskilda fängelsestraff,
vartill böter blivit förvandlade. Därunder inbegrepes även
sådana fall, i vilka, då verkställandet av det ena fängelsestraffet — det
kunde förutsättas, att det blott vore fråga om två — påginge eller, efter
att ett avbrott ägt rum, skulle fortsättas, det uppstode Dåga om det andra
fängelsestraffets befordrande till verkställighet. Däremot naturligen icke
det fall, då det ena fängelsestraffet vore fullständigt verkställt, när frågan
om det andras verkställande komme före. En motsvarande förutsättning
finge säkerligen läggas in i paragrafens andra punkt, så att denna
ej kunde anses avsedd för det fall, där det genom det förra förvandlingsbeslutet
ålagda fängelsestraffet redan blivit till fullo verkställt. Frågan
bleve då den: ifall en del av böterna blivit förvandlad för sig och detta
förvandlingsbeslut kommit till fullbordan, huru skulle då förfaras, när
sedan återstoden av böterna förekomme till förvandling eller ett särskilt
förvandlingsbeslut angående denna återstod förekomme till verkställighet?
Skulle den återstående delen av böterna förvandlas för sig enligt
tariffen i 2 kap. 11 § respektive det särskilda förvandlingsbeslutet angående
denna del bringas till verkställighet enligt sin lydelse? Eller
skulle man göra en analog användning av den i 4 kap. tillämpade principen,
att processuella tillfälligheter ej finge inverka å straffets storlek,
och förty förvandla alla böterna efter deras sammanräknade belopp samt
från det sålunda erhållna resultatet avräkna det redan verkställda förvandlingsstraffet?
Ett förfarande i enlighet med det förra av dessa alternativ
hade måhända varit överensstämmande med strafflagens mening.
Detta vore ganska antagligt i betraktande därav, att böter enligt strafflagen
i regeln förvandlades till fängelse vid vatten och bröd med användning
av en tariff, enligt vilken för varje nytt femtal av dagar ett större
bötesbelopp bleve avsuttet per dag, en anordning, som vilade å skäl, vilka
blott ägde tillämpning, ifall förvandlingsstraffet verkställdes i ett sammanhang.
Praxis hade emellertid utvecklat sig i enlighet med det senare
alternativet, och sedan numera förvandlingsstraffet blivit enkelt fängelse
med en tariff, enligt vilken i regeln under varje dag avsuttes ett lika stort
bötesbelopp, torde det ej bliva fråga om att frångå denna praxis.

Beträffande nu ifrågavarande fall torde därför få antagas att, då klaganden
efter förvandlingen av de honom genom Svea hovrätts utslag den

27 maj 1921 ådömda böterna, 600 kronor, jämte ett utdömt vite å 25 kronor
undergått 60 dagars fängelse, klaganden icke kunde åläggas ytterligare
förvandlagsstraff på grund av de böter, som ådömts honom genom Stockholms
rådhusrätts utslag den 11 mars 1921. Icke desto mindre blev, efter
av tulldirektörsexpeditionens i Stockholm kassakontor den 10 juni 1925
gjord begäran, på grund av sistnämnda utslag förordnat om torvandlingsstraff,
som började den 10 juni 1925 och skulle sluta den 9 augusti samma
år. Verkställigheten avbröts dock den 23 juni i anledning av min remiss
till Ö. Ä.

Vad till en början angår klagandens uppgift, att han under avtjänandet
av det första förvandlingsstraffet begärt verkställighet jämväl av utslaget
den 11 mars 1921, torde någon bekräftelse av densamma icke nu stå att
vinna. Därest klaganden framställt en sådan begäran, förefaller det — i
betraktande därav att en vid samma tid gjord framställning att det honom
ådömda vitet måtte förvandlas lett till avsett resultat — också sannolikt,
att den skulle hava bifallits. Möjligt är ju dock, att klaganden
framställt en begäran om utslagets verkställande men därvid, liksom i nu
förevarande klagoskrift, lämnat felaktig uppgift om utslagets dag och att
till följd därav klarhet om detsamma icke stått att vinna och förvandling
därför icke kunnat ske. Klagomålen i denna del kunna vid angivna förhållande
icke föranleda någon min åtgärd.

Att klaganden emellertid omkring 3 år senare kommit att felaktigt åläggas
förvandlingsstraff på grund av samma utslag torde få antagas hava
haft sin orsak däri, att det förut undergångna förvandlingsstraffet icke
varit Ö. Ä. bekant vid den senare förvandlingen. Klaganden har visserligen
uppgivit, att han vid anhållandet i juni 1925 protesterat mot att utslaget
bragtes till verkställighet, men vad han därom anfört torde gentemot
andre stadsfogdens upplysningar i saken icke kunna vinna beaktande.
I allt fall torde klaganden icke hava hos Ö. Ä. meddelat upplysning
om det tidigare utståndna förvandlingsstraffet. Vid sådant förhållande
och då det icke rimligen synes kunna läggas Ö. Ä. till last såsom ett fel,
för vilket ansvar kan utkrävas, att ämbetet icke utan framställd erinran
verkställt undersökning, huruvida klaganden tilläventyrs tidigare undergått
något förvandlingsstraff, som kunde öva inverkan på den år 1925
ifrågakomna förvandlingen, finner jag klagomålen i vad de avse Ö. Ä.
icke påkalla något mitt ingripande. Icke heller finner jag sannolika skäl
tala för att någon tjänsteman skulle hava felat genom att underlåta
vidarebefordran till Ö. A. av erinran från klagandens sida i nyss antydda
hänseende.

Däremot synes mig konfiskationskontorets och sedermera tulldirektörsexpeditionens
kassakontors behandling av de till konfiskationskontoret

för verkställighet överlämnade utslagen icke kunna lämnas utan anmärkning.

I § 6 mom. 1 i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter stadgas, att dylik indrivning och redovisning
skall ombesörjas för landet, vartill i författningen jämväl räknas
stad, där magistrat ej finnes, av landsfiskalen och för annan stad av magistraten
eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne
under magistratens inseende och ansvar.

I § 6 mom. 2 heter det, att, efter det saköreslängd eller expedition om
bötesbeslut kommit i mom. 1 omförmäld redogörare till banda, åligger det
denne att skyndsamt själv eller genom annan vederbörande utmätningsman
vidtaga alla för bötesbesluts verkställande erforderliga och på honom
ankommande åtgärder, mot vilka laga hinder icke möter. I sådant avseende
har redogöraren att icke allenast hos vederbörande göra framställning
om förvandling, där sådan lagligen äger rum, av böter, till vilkas
fulla gäldande den bötfällde vid undersökning inom redogörarens distrikt
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, och därefter befordra den
bötfällde till undergående av förvandlingsstraffet, utan även i avseende
å sådana bötfällda, som uppehålla sig inom riket å viss ort utom redogörarens
distrikt, i den ordning § 9 bestämmer begära handräckning för
böternas indrivning och redovisning.

I § 23 i förordningen stadgas, att densamma skall i fråga om böter, som
ådömts enligt tullförfattningarna, icke äga tillämpning i vidsträcktare
mån, än att på ansökan av vederbörande tullmyndighet det skall åligga i
§ 6 mom. 1 omförmäld bötesredogörare att indriva sådana böter samt i
förekommande fall ombesörja böternas förvandling och den bötfälldes
befordrande till undergående av förvandlingsstraffet ävensom till sökanden
redovisa med influtet belopp eller bevis om avstraffning eller hinder
för indrivningen; börande sådan redovisning, där ej laga hinder möter,
lämnas inom 4 månader efter det redogöraren mottagit framställningen
om indrivning.

Enligt före den 1 juli 1923 gällande lydelse av 174 § tullstadgan skulle
utslag, varigenom enligt stadgan ansvar blivit ådömt eller gods förklarats
förverkat, på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet.
Detsamma gäller numera enligt 2 § i kungl. kungörelsen den 22
juni 1923 med bestämmelser angående expediering och verkställighet av
utslag i vissa tullmål.

Enligt § 115 i generaltullstyrelsens kungörelse den 14 december 1910
angående tjänstgöringsreglemente för tullverket skall, så snart utslag i
tullmål överlämnats till tullförvaltning för verkställighet, tullförvaltningen
gå i författning därom, i den mån hinder ej möter i följd av anförda
besvär. I sådant hänseende har tullförvaltningen att låta i behörig

ordning utsöka enligt tullstadgan ådömda böter och med stöd av § 168
samma stadga till utgivande ålagd ersättning för förskingrat gods eller
forslingsredskap; att, därest urbota straff ådömts eller bötfälld befinnes
sakna tillgång till böternas fulla gäldande, bos vederbörande begära straffets
verkställande eller böternas förvandling; att i enlighet med tullstadgans
föreskrifter försälja förbrutet dömt gods; att jämlikt stadgade grunder
verkställa fördelning av influtna auktionsmedcl, ersättningsbelopp,
varom ovan sägs, och böter; samt att till vederbörande beslagare eller angivare
emot kvitto utbetala dem tillkommande andelar därav.

Uti ingressen till reglementets ”Kap. 2 Art. 7. Behandling av konfiskationsmål.
”, vilken artikel omfattar §§ 110—120, har förordnats, att vad i
artikeln sagts om tullförvaltning skulle, där ej annorlunda stadgades, i
Stockholm, Malmö och Göteborg gälla om därvarande konfiskationskontor.

Enligt § 3 i generaltullstyrelsens instruktion den 30 december 1922 för
tulldirektörer och deras expeditioner är tulldirektör chef för en tulldirektörsexpedition,
avsedd att biträda tulldirektören vid handläggning av de
till hans tjänstebefattning hörande ärenden och fördelad på två avdelningar,
kansliet och kassakontoret. På kassakontoret ankommer bland
annat att mottaga och redovisa till tulldirektörsexpeditionen inflytande
medel samt att handlägga inom vederbörande stads tullkammardistrikt
förekommande ärenden angående sjöfynd, bärgade varor och konfiskationer.

I § 4 i instruktionen förordnas, att för varje tulldirektörsexpedition närmaste
chefskap under tulldirektören utövas av en tulldirektörsassistent.
Vid varje kassakontor är såsom föreståndare anställd en förste tullkontrollör.

De myndigheter, som hava till uppgift att bringa domstolsutslag till
verkställighet, böra uppenbarligen utan onödiga dröjsmål vidtaga på dem
ankommande åtgärder. Detta pakallas, såvitt brottmålen angar, redan av
den allmänna regeln att straff för ett brott bör verkställas snarast möjligt
efter brottets begående och har, såsom synes, kommit till ett tydligt uttryck
i de ovan anförda bestämmelserna i bötesindrivningsförordningen.
Innehar dylik myndighet flera laga kraft ägande utslag, varigenom samma
person i olika fall dömts till böter, bör följaktligen myndigheten låta
befordra dem till samtidig verkställighet. Det kan ingalunda vara tillåtet
för myndigheten att, medan ett utslag verkställes, låta med verkställigheten
av andra utslag anstå endast i avsikt t. ex. att den dömde, om han
antages sakna tillgångar, under tiden skall komma i så förbättrad ekonomisk
ställning, att böterna kunna uttagas av honom. Det bör nämligen
fasthållas, att böterna i främsta rummet äro ett straff och mindre äro
ämnade att vara en inkomstkälla för statsverket. Skulle ett sådant icke

tillåtet förfarande bero därpå, att enskilda personer tilldömts andel i
böterna och därför äga intresse av att böterna utgå kontant och icke förvandlas,
vore enligt min mening förfarandet att anse såsom grovt
tjänstefel.

På grund av ovanberörda år 1921 gällande bestämmelse i 174 § i tullstadgan
har i förevarande fall generaltullstyrelsen till konfiskationskontoret
i Stockholm överlämnat Stockholms rådhusrätts ovannämnda
utslag den 11 mars 1921, vilket kom kontoret till hända den 2 maj 1921,
samt Svea hovrätts utslag den 27 maj 1921, vilket inkom till kontoret den
22 juli samma år.

Enligt ovan anförda stadganden har det sålunda, så snart ett vart av
omförmälda båda utslag inkommit, ålegat konfiskationskontoret och
sedermera tulldirektörsexpeditionens kassakontor att låta i behörig ordning
utsöka de klaganden ådömda böterna. För fullgörande av detta
åliggande har man till en början sökt att genom en tullvaktmästare indriva
bötesbeloppen, dock utan avsett resultat. Först den 12 maj 1922 bär
hovrättens utslag och först den 10 juni 1925 rådhusrättens utslag överlämnats
till vederbörande utmätningsman för verkställighet.

Mot förfarandet att i förstone låta genom en i tullverkets egen tjänst
anställd person avkräva klaganden böterna synes mig någon anmärkning
icke kunna med fog riktas. Men det torde dock icke få anses försvarligt,
att detta förfarande resultatlöst fick fortgå månad efter månad, utan att
andra åtgärder vidtogos för utslagens bringande till verkställighet. Då
det visade sig, att tullvaktmästaren icke kunde erhålla betalning, hade,
enligt mitt förmenande, konfiskationskontoret utan dröjsmål bort begära
verkställighet av utslagen. Den 12 maj 1922 begärde kontoret i en av
Hjärne undertecknad skrivelse till andre stadsfogden verkställighet av
utslaget den 27 maj 1921. Det synes mig uppenbart, att kontoret i samband
därmed bort begära verkställighet jämväl av utslaget den 11 mars
1921, i all synnerhet som Hjärne vid avlåtandet av nyssberörda skrivelse
synes hava varit medveten om och i alla händelser bort känna till, att
detta utslag ännu icke var verkställt.

Till försvar för att utslaget av den 27 maj 1921 ensamt överlämnades
till andre stadsfogden synes Hjärne vilja åberopa, att konfiskationskontoret
icke ansett uteslutet, att på sådant sätt det mindre bötesbeloppet kunnat
indrivas. Något hinder därför lärer emellertid icke hava kunnat uppstå
därigenom, att båda utslagen samtidigt gjorts till föremål för andre
stadsfogdens verkställighetsåtgärd. Om klagandens tillgångar räckt till
för uttagande av det mindre bötesbeloppet, hade uppenbarligen detta belopp
kunnat uttagas utan hinder därav, att möjligen tillgångar saknats
till gäldande av det större bötesbeloppet, vilket i sådant fall fått förvandlas
till fängelse. Såsom jag ovan anfört, kan det icke anses hava varit

tillåtet att, på sätt som skett, på grundvalen av beräkningar om klagandens
betalningsförmåga underlåta att befordra utslaget av den 11 mars
1921 till verkställighet.

Något annat skäl av beskaffenhet att kunna försvara nämnda underlåtenhet
torde ej heller kunna framföras. Tvärtom synes mig allt hava
talat för, att jämväl utslaget den 11 mars 1921 borde, när det icke skett
tidigare, expedieras berörda den 12 maj. Ansågs tiden vara inne för verkställighet
av utslaget den 27 maj 1921, så var den det icke mindre beträffande
utslaget av den 11 mars samma år. Ordalagen i § 115 i tjänstgöringsreglementet
för tullverket torde i likhet med ovan anförda bestämmelser
i bötesindrivningsförordningen oförtydbart giva vid handen, att
utslag, varom i paragrafen stadgas, skola bringas till verkställighet utan
dröjsmål. Vid sådant förhållande kan jag icke finna annat än att konfiskationskontorets
och kassakontorets förfarande att icke förr än år 1925
befordra utslaget av den 11 mars 1921 till verkställighet är att anse såsom
felaktigt. Då därtill kommer, att berörda underlåtenhet kan i viss mån
hava bidragit till att klaganden tillskyndats skada, finner jag mig icke
kunna undgå att beivra det sålunda begångna felet, för vilket det huvudsakliga
ansvaret synes åvila Hjärne, som enligt hit lämnade uppgifter
med undantag av vissa tider — därunder han till största delen varit tillförordnad
tulldirektörsassistent och i sådan egenskap enligt § 15 i instruktionen
den 30 december 1922 haft att under tulldirektören vaka över och
ansvara för den löpande tjänsten å tulldirektörsexpeditionen — från och
med augusti 1921 förestått konfiskationskontoret och efter omorganisationen
kassakontoret.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Hjärne samt å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att
bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i
den mån de funnes befogade, understödjas.

Stockholms rådhusrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 3 maj 1927 följande:

I målet vore upplyst att, sedan klaganden genom rådhusrättens utslag
den 11 mars 1921, som vunnit laga kraft, dömts för olovlig varuinförsel
att bota 6,350 kronor samt dåvarande konfiskationskontoret i Stockholm
den 2 maj samma år mottagit nämnda utslag för ombesörjande av bötesstraffets
verkställande, utslaget först den 10 juni 1925 av tulldirefctörsexpeditionens
i Stockholm kassakontor, vilket dåmera övertagit konfiskationskontorets
arbetsuppgifter, för verkställighet överlämnats till vederbörande
utmätningsmyndighet; och enär enligt meddelade föreskrifter

det ålegat konfiskationskontoret, så snart utslaget dit ankommit, att vidtaga
nödiga åtgärder för dess bringande till verkställighet, samt Hjärne,
vilken förestått konfiskationskontoret och, efter dess upphörande, kassakontoret,
måste anses ansvarig för det dröjsmål, som i angivna hänseende
förelupit; alltså och utan avseende å vad Hjärne till sitt fredande från
ansvar i målet anfört prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
rättvist döma honom för det tjänstefel, vartill han sålunda gjort sig
skyldig, att höta 50 kronor.

* Vidkommande målet i övrigt, så vore väl upplyst, att klaganden, som
under år 1922 avtjänat ett den 27 maj 1921 honom ådömt bötesstraff med
60 dagars fängelse och följaktligen jämlikt grunderna för bestämmelserna
i 2 kap. 12 § strafflagen ej bort för de den 11 mars 1921 ådömda böterna
undergå ytterligare förvandlingsstraff, sådant oaktat den 10 juni 1925 för
avtjänande av sist omförmälda böter intagits i fängelse, varest han efter
av Ö. Ä. meddelat beslut om böternas förvandling kvarhållits till den 23
i sistsagda månad, men funne rådhusrätten sådana omständigheter icke i
målet ådagalagda, att Hjärne kunde göras ansvarig för det oriktiga förvandlingsbeslutet;
och bleve förty klagandens anspråk på ersättning av
Hjärne för arbetsförtjänst, som klaganden gått förlustig under den oförskyllda
fängelsevistelsen, och för klaganden genom densamma tillskyndat
lidande ävensom av åklagaren framställt yrkande om förpliktande för
Hjärne att gottgöra statsverket kostnaderna för klagandens kosthåll under
fängelsevistelsen av rådhusrätten lämnade utan bifall.

Svea hovrätt, där klaganden anförde besvär under yrkande om bifall till
sina vid rådhusrätten gjorda ersättningsyrkanden, fann i utslag den 28
oktober 1927 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt det överklagats.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Handläggning av vanligt rättegångsmål å sammanträde för

tings avslutande.

Av handlingarna i ett genom klagomål av O. Johansson i Sanden, Ödsmål,
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Till Inlands Nordre häradsrätts sommar ting den 5 maj 1924 instämde
landsfiskalen L. E. Börjesson klaganden med yrkande om ansvar för det
klaganden med automobil vårdslöst och i onyktert tillstånd påkört en fällbom
över den vid Ödsmåla järnvägsstation befintliga landsvägen.

Då målet å utsatt dag, under ordförandeskap av häradshövdingen C. E.

Lagergren, företogs till handläggning, inställde sig Börjesson å tjänstens
vägnar samt såsom befullmäktiga! ombud för statens järnvägar, varemot
klaganden icke lät sig avböra. Enligt häradsrättens dombok anhöll Börjesson
om uppskov i målet för klagandens hörande och yrkade samtidigt ansvar
å klaganden för utevaro från rätten.

Sedan det antecknats, att stämningen i målet enligt åtecknat bevis delgivits
klaganden den 4 april 1924, meddelade häradsrätten följande beslut:
Jämte det häradsrätten dömde klaganden att för utevaro från rätten utan
anmält eller känt laga förfall bota 10 kronor till tveskiftes mellan kronan
och Börjesson, utsatte häradsrätten målet till särskilda sammanträdet för
sommartingets avslutande, då klaganden både att komma tillstädes personligen
eller genom befullmäktigat och i saken kunnigt ombud vid vite av
25 kronor. Mot detta beslut, såvitt klaganden därigenom bötfällts, skulle,
i händelse av missnöje, talan föras särskilt.

Sammanträde för sommartingets avslutande hölls, likaledes under ordförandeskap
av Lagergren, den 12 augusti 1924 och, då målet därvid ånyo
företogs till handläggning, inställde sig Börjesson. Klaganden däremot lät
sig icke avhöra. Börjesson anhöll om uppskov i målet för klagandens
hörande.

I därefter meddelat beslut fällde häradsrätten klaganden för utevaro
från rätten samma dag utan anmält eller känt laga förfall att utgiva därigenom
försuttet vite, 25 kronor, till lika fördelning mellan kronan och
Börjesson, varjämte häradsrätten utsatte målet att åter förekomma den
8 september 1924, då klaganden skulle komma tillstädes, personligen eller
genom befullmäktigat, i målet kunnigt ombud, vid vite av 25 kronor. Mot
detta beslut, såvitt därigenom vite ådömts, skulle, i händelse av missnöje,
särskild talan föras.

De båda besluten vunno laga kraft.

I en den 6 februari 1926 hit inkommen skrift anförde klaganden, att han
på grund av sjukdom ej kunnat inställa sig vid häradsrätten den 5 maj
1924, då bötesbeloppet 10 kronor för utevaro ådömts, samt att han därom
underrättat Börjesson. Denne både även vid målets handläggning anmält
detta klagandens förfall samt underlåtit att yrka ansvar å klaganden för
utevaro. Den 12 augusti 1924 hade klaganden ytterligare dömts att för utevaro
utgiva vite, ehuru klaganden ej varit ålagd inställelse eller haft vetskap
om att han borde inställa sig. Vid därpå följande lagtima ting hade
klaganden inställt sig och ingått i svaromål. Klaganden anhöll, att jag
måtte ställa Lagergren såsom ansvarig för häradsrättens beslut under åtal
samt bereda klaganden tillfälle att mot honom framställa ersättningsanspråk.

7 — Ju8titieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

I infordrat yttrande anförde Lagergren att, även om klaganden på sätt
han uppgivit varit av sjukdom hindrad att personligen tillstädeskomma,
berörda omständighet likväl icke varit att anse såsom laga förfall eller utgjort
hinder för klaganden att genom befullmäktigat ombud iakttaga inställelse
och sålunda vinna kännedom om vad i målet förekommit och vad
klaganden hade att iakttaga i anledning av den å honom uttagna stämningen,
av vilken han i behörig ordning undfått del. Av handlingarna
torde framgå, att klagandens uppgifter icke vore överensstämmande med
verkliga förhållandena. Någon skyldighet att delgiva klaganden innehållet
av de beslut, som fattats i målet, hade icke förelegat enligt de vid sagda
tid gällande författningar.

Klaganden avgav påminnelser, varefter Börjesson på anmodan inkom
med yttrande, däri han bland annat meddelade, att han vid handläggningen
av ifrågavarande mål den 5 maj 1924 upplyst, att klaganden telefonledes
underrättat Börjesson, att klaganden vore av sjukdom hindrad
infinna sig vid domstolen. Lagergren hade då förklarat, att klaganden
kunde genom befullmäktigat ombud iakttagit inställelse. Något yrkande
om ansvar å klaganden för utevaro hade icke vid tillfället framställts av
Börjesson, men möjligt vore, vilket Börjesson dock icke kunde erinra sig,
att han vid tingets början yrkat ansvar å parter, som under dagens lopp
utebleve från rätten. Någon underrättelse om att klaganden blivit förelagt
att vid vite infinna sig vid domstolen vid sommartingets avslutande
hade icke genom Börjesson delgivits klaganden.

Enligt vad jag inhämtat inkom till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län den 15 juli 1924 en den 12 i samma månad dagtecknad skrivelse från
Lagergren, däri denne för intagande i länskungörelserna bland annat
meddelade, att 1924 års lagtima sommarting med Inlands Nordre härad
komme att avslutas i Smedseröd den 12 augusti 1924 kl. 10 f. m. Kungörelse
därom finnes intagen i Post- och Inrikes Tidningar för den 21
juli 1924.

Sedan jag därefter anmodat Lagergren att inkomma med yttrande beträffande
orsakerna till att sammanträde för avslutande av 1924 års lagtima
sommarting med Inlands Nordre härad hållits efter midsommar
samma år och att i förevarande ärende omförmälda mål med föreläggande
av vite uppskjutits till berörda sammanträde, anförde Lagergren i förnyat
yttrande bland annat följande:

Uti Inlands domsaga funnes fyra tingslag. Årligen hölles där 24 tingssammanträden.
Under de 12 dagarna för tingens början och följande
dagar, om tingsförhandlingarna behövde fortsättas, handlades mål och
ärenden i vanlig ordning, och å de 12 sluttingsdagarna handlades, om så

erfordrades, jämväl mål samt ärenden utan begränsning till särskilda
slag. Sistnämnda anordning, sedan länge önskvärd, hade i domsagan börjat
tillämpas efter det Lagergren den 1 februari 1924 erhållit häradshövdingämbetet
i densamma. Allmänheten hade sålunda rikliga tillfällen att
få sina intressen tillgodosedda, och Lagergren hade fyrfaldiga gånger
tillkännagivit att, i händelse verklig brådska förelåge att utfå intecknings-
eller andra för ordnandet av ekonomiska angelägenheter erforderliga
expeditioner, sådana då uppsattes och expedierades inom några dagar.
Med dylik anordning hade menigheten blivit högeligen belåten och
ett allmänt önskemål därutinnan kunnat tillgodoses utan särskilda lagstiftningsåtgärder.

Ehuruväl — anförde Lagergren vidare — det kunde tänkas vara ett
önskemål att sommartingen kunde hinna avslutas före midsommar, torde
något dylikt numera icke vara möjligt. De i 1734 års lag därom meddelade
stadgandena hade tillkommit för snart 200 år sedan, och sedan dess hade
domhavandenas göromål blivit oerhört ökade samt formerna för arbetet
så bundna och mångskiftande, att arbetet i domsagorna snart icke kunde
med nuvarande anordning tillbörligen uppehållas. Vidare torde bemärkas,
att under tiden från den 15 januari till den 15 juni, eller under 5 månader,
domhavandena i sådana domsagor, där ännu gamla tingsordningen
gällde, hade att hålla och avsluta arbetet från både vintertingen och sommartingen.
Uti Inlands domsaga skulle sålunda hållas icke mindre än 16
tingssammanträden, vilka under den brådskande vårtiden plägade giva
sysselsättning både dagar och nätter, varemot under återstående halvåret
icke hölles mer än hösttingen. Arbetsfördelningen vore sålunda
enligt 1734 års lag synnerligen ojämn samt anhopningen av göromålen
omkring den 15 juni vanligen sådan, att såväl domhavande som skrivbiträden
och notarier redan då blivit därigenom fullständigt tröttkörda.
Säkerligen hade dessa omständigheter i förening med den naturliga kraftnedsättning,
som det stillasittande, ständiga arbetet i mer eller mindre
dåliga lokaler under vintern måste medföra, föranlett, att sommartingen
uti Inlands Nordre härad, det mest arbetstyngda av de fyra tingslagen,
under de senaste 50 åren icke mer än ett år kunnat avslutas före midsommar.
Vidkommande särskilt år 1924, hade Lagergren den 14, den 15 och
den 16 januari hållit första allmänna sammanträdet med Nordals och Sundals
härads tingslag, då Lagergren den 1 februari erhöll Inlands domsaga,
och redan den 2 februari hade Lagergren där fått hålla lagtima vintertinget
med Inlands Södre härads tingslag. Förhållandena hade därigenom
blivit mycket besvärliga, då Lagergren måst under synnerligen prekära
lokala förhållanden bedriva intensivt arbete för två domsagor. Lagergren
hade varit nödsakad att snarast möjligt, så att säga rensa domboken och
söka få avgjorda vissa åklagarmål samt icke genom onödiga uppskov

100

ådraga sig mera kostnader eller arbete än nödigt. Det hade till en början
gällt att bliva av med dylika mål, och därmed sammanhängde i viss mån
besvarandet av mitt spörsmål om anledningen till att det nu ifrågavarande
målet med föreläggande av vite uppskjutits till sammanträdet för tingets
avslutande. Lagergren antoge, att spörsmålet framkommit av den anledning,
att det på visst håll förmenats, att man å slutsammanträden icke
skulle kunna handlägga mål utan blott ägde meddela utslag. En dylik
uppfattning trodde Lagergren emellertid icke vara riktig, ity att uti 1883
års expeditionslösenförordning samt jämväl i rättsstatistiska tabeller tydligen
omtalades och förutsattes, att mål jämväl å slutsammanträden enligt
1872 års tingsordning varit föremål för särskild handläggning. Sagda
uppfattning, rätt vanlig hos tingsbiträden, syntes dock mera grundas å
bekvämlighetssynpunkter, ity att man ju icke gärna ville, att med slutsammanträden
skulle följa arbete, som måste fullgöras under närmaste
tiden. Och om vad sålunda angivits i 1883 års expeditionslösenförordning
gällde slutting enligt 1872 års förordning, gällde det väl med all säkerhet
beträffande slutting enligt gamla tingsordningen, som lämnade domhavandena
full frihet att efter behov fördela arbetet under hela tingsperioden,
varom domböckerna från äldre tider lämnade bevis. Rent praktiskt sett
kunde det ju ofta hända, att på grund av parts, advokats eller domhavandes
förbiseende mål eller ärenden behövde före avgörandet kompletteras,
exempelvis med anteckning om inkommande upplysningar enligt straffregister
m. m.

Det hade, fortsatte Lagergren, alltså för honom gällt att snarast möjligt
bliva av med mer eller mindre tyngande åklagarmål; och då förseelserna
fylleri och vårdslös automobilkörning i förening väl hörde till dem, vilka
i allmänhetens intresse borde beivras och bestraffas så snabbt och effektivt
som möjligt, torde det uti nu ifrågavarande mål varit väl överensstämmande
med den allmänna rättsuppfattningen såväl att målet utsatts till
först infallande rättegångstillfälle, då det lämpligen kunde handläggas
och avgöras, som ock att klaganden förelagts att vid ett ringa vite iakttaga
behörig inställelse vid häradsrätten för att där avgiva svaromål.
Klaganden hade ju i vederbörlig tid och ordning instämts och förty varit
pliktig att ställa sig kallelsen till efterrättelse, och åklagaren hade yrkat
ansvar för utevaro. Då det blivit fråga, om häradsrätten skulle behöva
uppskjuta målet till hösttinget, samt Lagergren, förut van vid nya tingsordningen,
funnit uppskovstiden bra lång i ett mål av ifrågavarande art
samt förmodat, att målet lätt nog kunde avgöras, hade målet utsatts till
sluttinget, därvid, med hänsyn till stadgade påföljden av vite för fortsatt
utevaro, Lagergren antytt lämpligheten av att åklagaren delgåve klaganden
besked därom, för att man icke skulle bliva nödsakad utdöma jämväl
vitet och ytterligare uppskjuta målet vid förhöjt vite för utevaro.

101

I eu till advokatfiskal!! vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt ett kungl. brev den 13 januari
1757 skola i tingslag, där, såsom i Inlands domsaga är fallet, den s. k.
gamla tingsordningen tillämpas, årligen hållas tro ting, första gång om
vintern, mellan tjugondedag jul och april månad, andra gång om sommaren
mellan Valborgs och midsommars dag samt tredje gången om hösten
mellan medio av september och Thomasmässan. Antalet ting kan fastställas
till färre, och ändring av tiderna för tingens hållande kan enligt
nämnda brev av år 1757 beslutas av Konungen.

Med iakttagande av de lagstadgade perioderna har häradshövdingen i
domsagan att bestämma tid för tingens hållande. Vanligt är att, sedan
ting hållits och handläggning av målen avslutats, efter någon tids uppehåll
ett särskilt sammanträde med häradsrätten hålles för tingets avslutande.

Bestämmelser om slutsammanträdens hållande synas hava införts först
i samband med tillkomsten av den s. k. nya tingsordningen. I 7 § i kungl.
förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting stadgades att, när mål å allmänt tingssammanträde
blivit till slut fört, skulle dom avkunnas innan sammanträdet
ändades, om den dessförinnan kunde författas, men eljest å nästa allmänna
sammanträde under tinget. Hade mål, hette det vidare, som blivit till slut
fört å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då avgöras, finge med doms
avkunnande och tingets avslutande anstå till särskilt sammanträde, vilket
dock ej finge hållas senare än medlet av juli månad för vårtinget och december
månads slut för hösttinget. Vore mål av den vidlyftighet, att det
ej kunde, på sätt sålunda vore stadgat, å nästa allmänna sammanträde
under tinget avdömas, kunde med domens avsägande anstå till annat allmänt
sammanträde under tinget eller, om så erfordrades, till tingets slut.
Då dom ej genast avkunnades, borde vid målets handläggning tillkännagivas,
när sådant skulle ske.

Genom lag den 4 juni 1913 har den tid, inom vilken lagtima vårting skall
avslutas, framflyttats till den 20 juli, men i övrigt gälla de anförda bestämmelserna
alltjämt.

Dessa bestämmelser hava väl endast avsett ting enligt 1872 års förordning,
men i praxis är det brukligt, att slutting hållas även där den gamla
tingsordningen gäller. Detta är numera jämväl i lag förutsatt.

I 2 § i lagen den 7 maj 1918 om kungörande av tiden för tings början och
avslutande m. m. stadgas nämligen att, om tings avslutande varder utsatt
till särskild dag, skall genom häradshövdingens försorg tiden för avslutandet
senast andra söndagen förut kungöras i tingslagets kyrkor, varjämte
det åligger häradshövdingen att minst 14 dagar före den utsatta tiden avsända
uppgift därom till hovrätten och K. B.

102

Bestämmelserna i detta lagrum gälla utan tvivel ting enligt såväl gamla
som nya tingsordningen. Skulle någon tvekan härom råda, måste denna
skingras, om man tager del av förarbetena till motsvarande stadgande i
den före nämnda lag gällande förordningen den 21 mars 1884 angående
kungörande av tiden för allmänna tingssammanträden i vissa domsagor
samt för avslutande av ting. I denna förordning hade 2 § ursprungligen
följande lydelse: ”Tiden för avslutande av ting, där avslutandet till särskild
dag utsättes, skall genom domhavandens försorg förut kungöras i
tingslagets kyrkor.” Tillämpningsområdet för detta stadgande torde tydligt
framgå av förarbetena till detsamma, av vilka här må anmärkas
följande.

I anledning av en av riksdagen i skrivelse den 4 april 1883 gjord framställning
hade inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till

”Förordning angående kungörande av tiden för tingssammanträden i
vissa domsagor samt för avslutande av ting.

Vad lag och författning innehålla om häradshövdings skyldighet att i
tingslagets kyrkor kungöra dagen för början av ting, till vilkas hållande
han själv utsätter tid, samt därom underrätta hovrätt och K. B., skall vara
gällande även i avseende å tingssammanträden i domsagor, där ting hållas
enligt förordningen den 17 maj 1872.

Tiden för avslutande av ting, där avslutandet till särskild dag utsättes,
skall ock genom vederbörande domhavandes försorg förut kungöras i
tingslagets kyrkor.”

Högsta domstolen, vars utlåtande inhämtades över förslaget, anförde att,
då förslaget innefattade sins emellan olika ämnen samt föreskriften i andra
stycket av förslaget skulle äga tillämpning för alla domsagor och ej blott
för dem, om vilka första stycket handlade, ansåge högsta domstolen förslaget
skola vinna i tydlighet, om det uppställdes i tvenne paragrafer, omfattande
vardera sitt särskilda ämne.

Sedan förslaget undergått ändring bland annat i enlighet med högsta
domstolens sålunda gjorda hemställan samt 2 § därvid erhållit sin ovan
omförmälda lydelse, framlade Kungl. Maj:t detsamma i proposition nr 12
till 1884 års riksdag. Förslaget antogs av riksdagen, och förordning i ämnet
utfärdades den 21 mars 1884.

1884 års förordning och 1918 års lag hava sålunda förutsatt, att särskilda
sammanträden må hållas jämväl för avslutande av ting enligt gamla
tingsordningen. Att dylika sammanträden angivits avse ”tings avslutande”
torde få anses beteckna en inskränkning av arbetsuppgifterna, jämfört med
de allmänna sammanträdena respektive själva tingen, även om det icke
kan förnekas, att ett slutsammanträde på sätt och vis utgör en del av
själva tinget. Något avgörande skäl torde däremot knappast kunna åberopas
för den i allt fall ur praktiska synpunkter föga tilltalande åsikten,

att kompetensreglerna för slutsammanträdena skulle vara olika allteftersom
fråga är om gamla eller nya tingsordningen. Men under alla förhållanden
lärer en sådan olikhet få anses utesluten, därest på grund av omständigheternas
makt det icke låter sig göra att i tingslag, där gamla
tingsordningen tillämpas, strängt iakttaga de för tingsterminernas slut
stadgade tiderna.

I fråga om häradsrätts kompetens vid sammanträden för avslutande av
ting enligt 1872 års förordning må framhållas, att 7 § i förordningen medgiver
hållande av särskilt sammanträde för doms avkunnande och tingets
avslutande. Dessa uttryck torde dock icke innebära hinder för handläggning
vid slutsammanträde av vissa till jurisdictio voluntaria hörande ärenden,
såsom lagfarts- och inteckningsärenden m. fl. Tvekan härom har väl
rått, och Trygger har i Kommentar till utsökningslagen sid. 299 not 4 uttalat
sig för, att en lagfartsansökan egentligen icke borde få upptagas vid
särskilt slutsammanträde enligt 1872 års förordning, men det torde likvisst
vara allmän regel, att dylika ärenden behandlas även vid dessa slutsammanträden.
Däremot synes det mig ligga i sakens natur, att handläggning
i egentlig mening av rättegångsmål icke kan få äga rum vid ett sådant
slutsammanträde, så länge det sistnämnda såsom sådant pågår och icke
iklätt sig karaktären av extra förrättning. Medgivandet i 1872 års förordning
att för visst ändamål hålla särskilt slutsammanträde kan icke hava
skett för att öka antalet rättegångstillfällen för den egentliga handläggningen
av rättegångsmål. Det måste därför enligt min mening anses oriktigt
att till ett dylikt sammanträde utfärda stämning i ett nytt mål eller
att för sådan handläggning, som nyss sagts, uppskjuta ett vid häradsrätten
redan anhängigt rättegångsmål. Denna mening torde även allmänt omfattas
av landets domare och icke, såsom Lagergren synes föreställa sig, endast
av tingsbiträden.

I detta sammanhang må hänvisas till vad Kallenberg anför i Svensk
civilprocessrätt I, utgiven år 1917. Kallenberg anför å sid. 197 under rubrik
”Gamla tingsordningen”, att ordet ting betecknade i 2 kap. 1 § rättegångsbalken,
liksom i därförut gällande rätt, ett inom någon av tingsperioderna
hållet sammanträde, vilket kunde sträcka sig över en eller flera
dagar. Att ordet hade denna betydelse vore i synnerhet tydligt av stadgandet
i 2 kap. 2 § rättegångsbalken. Det vore vanligt och numera även i lag
förutsatt att, sedan handläggningen av målen avslutats, det efter någon
tids mellanrum hölles ett särskilt sammanträde för tingets avslutande. I
en not till berörda uttalande framhåller Kallenberg därjämte, att dylikt
slutsammanträde bör hållas inom den i 2 kap. 1 § rättegångsbalken och
kungl. brevet av år 1757 föreskrivna tid.

I en not å sid. 200, där framställningen äger rum under rubriken ”Nya
tingsordningen”, anför Kallenberg vidare: Ting enligt 1872 års förordning

104

vore icke detsamma som en viss tidrymd i den meningen, att samtliga de
sammanträden, som häradsrätten hölle under denna tidrymd, hade lagtima
karaktär. Ordet ting vore enligt ifrågavarande förordning en kollektivbeteckning
för häradsrättens samtliga under den lagbestämda tidrymden
hållna s. k. allmänna sammanträden jämte det i 7 § av förordningen
omnämnda särskilda sammanträdet för tingets avslutande. Däremot
inbegrepes ej under lagtima ting av häradsrätt under tiden mellan
allmänna sammanträden eller mellan allmänt sammanträde och slutsammanträdet
hållna extra sammanträden. (Jfr rättsfall i N. J. A. 1899 sid. 70.)
Det senare syntes Kallenberg icke vara tvivelaktigt, men visserligen vore
det icke höjt över allt tvivel, huruvida slutsammanträdet borde räknas till
det lagtima tinget. Trygger, Kommentar till utsökningslagen sid. 299 not
4, framhävde, att till slutsammanträdet finge anstå endast med doms avkunnande
och följaktligen själva tingets formella avslutande, men att
sammanträdet i allt övrigt borde anses såsom extra; till stöd för denna
mening framhölle Trygger ock, att enligt 7 § i 1872 års förordning slutsammanträdet
kunde hållas efter utgången av de perioder, som i 1 § av
samma förordning vore bestämda för lagtima tings hållande. För sin del
kunde Kallenberg dock icke finna denna argumentation avgörande. Det
förefölle onekligen naturligt att till lagtima ting räkna ett sammanträde,
som liölles för tingets ”avslutande”, och att följaktligen anse, att häradsrätten
icke borde vägra upptaga till handläggning vid sammanträdet
sådana angelägenheter, för vilka ett betydande allmänt intresse bjöde att
hålla häradsrätten tillgänglig oftast möjligt (såsom lagfarts- och inteckningsärenden)
och vilka ej jämlikt grunderna för tingsanordningen enligt
1872 års förordning med bjudande nödvändighet måste uteslutas från
ifrågavarande sammanträde (såsom rättegångsmål). För tolkningen av
20 § lagfartsförordningen och 63 § inteckningsförordningen, i vilka båda
paragrafer det stadgades om ärendes företagande endast på lagtima ting,
vore förevarande fråga i synnerhet av betydelse.

Slutligen har Kallenberg å sid. 203 o. f. detta uttalande: Till lagtima
ting hörde, förutom de allmänna sammanträdena, det särskilda sammanträde,
som jämlikt i § i 18/2 års förordning kunde hållas, ej senare än den
20 juli för vårtinget och december månads slut för hösttinget. Av nyssnämnda
lagrum framginge, att ifrågavarande särskilda sammanträde
hölles för ”doms avkunnande och tingets avslutande”. Hade ett mål, varmed
här måste förstås ej blott rättegångsmål utan även ärende, blivit
slutfört å sista allmänna sammanträdet under tinget men slutligt utslag
ej då meddelats, måste ifrågavarande särskilda sammanträde, det s. k.
slutsammanträdet, hållas, men skulle det tänkbara fall inträffa, att samtliga
mål ej blott slutförts utan även avdömts å allmänt sammanträde
under tinget, erfordrades ej något slutsammanträde, och syntes ej heller

105

något sådant sammanträde lagligen kunna hållas. Å slutsammanträdet
kundo icke rättegångsmål, vare sig nyinstämda eller uppskjutna, förekomma
till behandling, men väl ärenden, hänförliga till jurisdietio voluntaria,
såsom lagfarts- och inteckningsärenden m. fl.; häradsrätten vore
pliktig att upptaga sådant ärende, såframt det vid sammanträdet vederbörligen
gjordes anhängigt. I en not tillägger Kallenberg att, om likväl
rättegångsmål, t. ex. rannsakning med häktad, handlades vid tillfället,
då ting avslutades, så måste häradsrättens sammanträde, såvitt denna
handläggning anginge, anses äga extra ordinär, ”urtima” karaktär.

I förevarande fall har, sedan klaganden instämts till Inlands Nordre
häradsrätts lagtima sommarting den 5 maj 1924 men å utsatt dag icke
inställt sig vid rätten, häradsrätten dömt klaganden för utevaro till böter
10 kronor. I den mån klagomålen rikta sig mot detta häradsrättens beslut
finner jag, utan avseende dock å vad Lagergren till försvar därför i strid
med 12 kap. 1 § rättegångsbalken anfört om att sjukdom icke skulle vara
att hänföra till laga förfall, desamma icke föranleda någon min åtgärd.

Häradsrätten har emellertid för klagandens hörande uppskjutit målet
till särskilda sammanträdet för sommartingets avslutande och i sammanhang
därmed förelagt klaganden att vid vite av 25 kronor komma tillstädes
personligen eller genom befullmäktiga! och i saken kunnigt ombud.

Dylikt sammanträde har hållits den 12 augusti 1924. Då klaganden därvid
icke låtit sig avhöra, har häradsrätten fällt klaganden att för utevaro
utan anmält eller känt laga förfall utgiva det föresätta vitet.

I enlighet med vad jag ovan anfört kan häradsrätten icke anses hava
ägt befogenhet att, på sätt som skett, till handläggning vid berörda slutsammanträde
upptaga ett rättegångsmål. Vid sådant förhållande torde
redan häradsrättens beslut den 5 maj 1924 att till slutsammanträdet uppskjuta
det mot klaganden anhängiggjorda målet och förelägga klaganden
att vid vite inställa sig vid berörda sammanträde få anses felaktigt. Detta
fel i och för sig skulle måhända, därest klaganden vid slutsammanträdet
kommit tillstädes och ingått i svaromål, icke hava varit av beskaffenhet
att behöva föranleda ett åtal för tjänstefel. Men genom att fullfölja felet
därhän, att å slutsammanträdet, utan att klaganden ens, såvitt visats, erhållit
del av det föregående beslutet, klaganden fällts för utevaro till utgivande
av vite, synes mig häradsrätten däremot hava gjort sig skyldig
till ett så felaktigt förfarande, att detsamma icke bör undgå beivran.

Det ifrågavarande slutsammanträdet har, såsom nämnts, ägt rum den
12 augusti och således icke inom den i 2 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade
tiden för sommartings hållande. Att i tingslag, där gamla tingsordningen
gäller, jämväl de särskilda sammanträdena för tingens avslutande
regelrätt böra hållas inom de i nämnda lagrum bestämda tingsterminerna
torde vara tydligt, då uttryckliga stadganden om andra tider för slutsammanträden
i dylika tingslag saknas. Denna uppfattning har även

106

kommit till uttryck i av högsta domstolen avgjorda mål. Jag hänvisar till
i N. J. A. 1880, sid. 99, samt 1899, sid. 236, refererade rättsfall. I betraktande
av utgången i de år 1899 avgjorda målen och med hänsyn till vad
Lagergren i förevarande ärende anfört finner jag den nu förelupna förseningen
icke kunna beivras. Men det borde för Lagergren hava stått
fullt klart, att det icke kunde påfordras, att klaganden inställde sig vid
det förevarande sluttinget. I detta sammanhang må för övrigt påpekas,
att tiden för sluttinget icke ens torde hava blivit kungjord inom den för
sommartings hållande bestämda tiden eller före midsommardagen. Meddelande
om tiden för slutsammanträdet synes nämligen först den 12 juli
1924 hava expedierats till K. B. och först efter den 15 i samma månad kungjorts
i tidningarna. Även denna omständighet torde vara ägnad att belysa
det felaktiga i häradsrättens förfarande i förevarande fall att förelägga
och utdöma vite. Då tiden för sluttinget ej ens var kungjord före
midsommar, förefaller det så mycket obilligare att fordra, att klaganden
därefter skulle forska efter densamma för att kunna iakttaga inställelse.
För övrigt synes beslutet att uppskjuta handläggningen till sluttinget
icke hava varit klaganden bekant. Någon delgivning med klaganden av
uppskovsbeslutet den 5 maj och däri meddelat vitesföreläggande lärer icke
hava skett. Då vid ifrågavarande tidpunkt bestämmelser om skyldighet
att delgiva dylika beslut ännu icke funnos, torde väl detta förhållande
icke kunna läggas någon till last såsom tjänstefel, men mot bakgrunden
av detsamma framstår det mindre välbetänkta i häradsrättens förfarande
med än större tydlighet.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag, att häradsrätten förfarit
felaktigt genom att den 5 maj 1924 med vitesföreläggande uppskjuta ifrågakomna
mål till särskilt sammanträde för pågående sommartings avslutande
samt vid detta sammanträde den 12 augusti 1924 handlägga målet
och för utevaro fälla klaganden till utgivande av det förelagda vitet. Det
felaktiga förfarandet syntes mig emellertid böra betraktas såsom fortsättning
av ett och samma tjänstefel.

För häradsrättens beslut var Lagergren ansvarig. Jag uppdrog därför
åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Lagergren under åtal för
tjänstefel och å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Genom advokatfiskalens försorg borde tillfälle beredas klaganden att
bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i
den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 5 maj 1927 följande:

Enär häradsrätten varken genom att med vitesföreläggande uppskjuta
det mot klaganden anhängiggjorda målet till dagen för avslutandet av

107

1924 års lagtima sommarting eller genom sin då företagna tillämpning av
berörda föreläggande gjort sig skyldig till lagstridigt förfarande, prövade
hovrätten lagligt ogilla den mot Lagergren i målet förda talan.

En av hovrättens ledamöter var av skiljaktig mening och anförde:

”Jämlikt grunderna för 12 kap. rättegångsbalken och enligt 6 § i kungl.
förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting skall, därest uti något vid häradsting anhängigt
mål uppskov tarvas, målet uppskjutas till nästa lagtima ting
eller allmänna sammanträde eller, om längre rådrum erfordras, till senare
ting eller allmänt sammanträde. Jag finner alltså, att Lagergren förfarit
felaktigt, då häradsrätten under hans ordförandeskap den 5 maj 1924 uppskjutit
omförmälda mål till särskilda sammanträdet för tingets avslutande;
och denna felaktighet framstår än mera tydlig, om det tages i
betraktande, att enligt lagens mening slutsammanträde ej är avsett för
måls handläggande utan huvudsakligen för doms avkunnande och tings
avslutande. Med hänsyn till vad Lagergren anfört till stöd för den vidtagna
åtgärden att ändock uppskjuta omförmälda mål till sammanträdet
för tingets avslutande borde berörda felaktighet väl icke i och för sig föranleda
ansvar, därest skada därav icke uppstått. Men genom häradsrättens
beslut att såväl den 5 maj 1924 ådöma Johansson böter för förfallolös
utevaro som ock den 12 påföljande augusti utdöma föresatt vite har
Johansson för sin utevaro under ett och samma lagtima ting blivit dömd
två gånger till straff. Detta är stridande mot stadgandet i 12 kap. 2 §
rättegångsbalken. Därest, på sätt Lagergren uppgivit, uppskov till slutsammanträdet
ansetts behövligt, borde nämligen enligt nämnda lagrum
Johansson i varje fall allenast den 12 augusti 1924 hava ådömts böter för
sin utevaro under tinget. På grund av det anförda och då genom nämnda
oriktiga förfarande förlust obehörigen tillskyndats Johansson, prövar jag
lagligt, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Lagergren, vilken under
senaste åren åtskilliga gånger av kungl. hovrätten dömts till ansvar för
skilda ämbetsfel, att för det oförstånd i domareämbetet, som han i anfört
hänseende låtit komma sig till last, höta 50 kronor till kronan; och förpliktar
jag tillika Lagergren att ersätta Johansson dels med 25 kronor det av
denne utgivna vitesbeloppet och dels med 85 kronor hans kostnader å
detta mål.”

Då jag icke kunnat finna annat än att det förfarande, för vilket Lagergren
ställts under åtal, måste anses såväl i förevarande fall olämpligt som
också mindre lagenligt samt det i alla händelser synts önskligt att därutinnan
erhålla ett beslut i högsta instans, har jag ansett mig böra draga
förevarande fråga under Kungl. Maj:ts omprövning. Skulle Lagergrens

108

förfarande anses riktigt, torde rättegångstillfällena i vårt land till antalet
vara betydligt flera än vad på många håll för närvarande antages. För
sådant fall har det synts behövligt att, för åstadkommande av enhetlig
lagtillämpning samt undvikande av rättssäkerheten icke befrämjande
överraskningar, förfarandets lagenlighet på ett fullt auktoritativt sätt fastslås.
Jag har därför anfört besvär över hovrättens utslag under yrkande,
att Kungl. Maj:t måtte bifalla åtalet.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. Fråga om felaktigt förfarande vid utmätning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av trävaruhandlaren A. Johnson
i Norrköping hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 14 februari 1925 verkställde stadsfogdeassistenten B. Brounéus utmätning
för uttagande av vedhandlaren K. O. Andersson därstädes för
åren 1920 och 1921 påförda oguldna kommunalutskylder till samma stad,
utgörande 4,700 kronor 76 öre. Därvid utmättes ungefär 600 kbm. blandad
ved, värderad till omkring 5,000 kronor. Veden var vid utmätningstillfället
upplastad å två vid kajen i Norrköping liggande pråmar, Max och Vix.
I protokollet antecknades att, då gäldenären icke kunde anträffas, pråmskepparen
A. Kalin anmodades närvara vid förrättningen.

Uti en den 16 februari 1925 till överexekutor i Norrköping ingiven skrift
anförde klaganden besvär över utmätningen med förmälan, att han vore
ägare till den utmätta veden, och yrkade därvid tillika, att Norrköpings
stad måtte förpliktas återgälda honom alla de kostnader, som kunde åsamkas
honom i anledning av utmätningen. Klaganden åberopade två vid
besvären fogade den 20 september 1924 dagtecknade köpekontrakt, varigenom
N. A. Mörner för Björksunds ägare till klaganden försålt, enligt
det ena kontraktet omkring 1,178 kbm. blandad ved att till fullo betalas
den 1 december 1924 och enligt det andra kontraktet omkring 367 kbm.
blandad ved. Av kontrakten framgick därjämte, att veden skulle av Björksunds
skogvaktare och köparen gemensamt avmätas. I ärendet företeddes
vidare ett den 13 februari 1925 dagtecknat kvitto, varigenom W. Berglund
för Björksunds ägare erkände sig hava av klaganden för 688,8 kbm. ved
emottagit 4,643 kronor 30 öre.

I anledning av besvären anmodade överexekutor stadsfogden i Norrköping
att. efter utmätningsförrättarens hörande, till överexekutor inkomma
med yttrande. Tillika förordnade överexekutor, att med fortgång av överklagade
utmätningsförrättningen skulle anstå, till dess överexekutor meddelat
utslag i anledning av besvären eller annorlunda förordnat.

10!)

Uti en av stadsfogden i Norrköping såsom eget yttrande åberopad, av
Brounéus avgiven förklaring anförde den sistnämnde, bland annat, att
klaganden och Andersson sedan år 1924 i bolag innehade en vedaffär. Rörelsens
firma, som ej vore inregistrerad, tecknades iin av klaganden än
av Andersson. Vid all exekutiv åtgärd uppgåves dock klaganden såsom
ensam innehavare av rörelsen. Den 14 februari 1925 hade till exekutionsverket
i Norrköping från en kollega till Andersson inkommit meddelande
om att två pråmar, lastade med Andersson tillhörig biandved, under dagens
lopp skulle uppkomma till hamnkajen. Anmälaren, som önskade förbliva
okänd, hade även meddelat, att Andersson personligen inköpt veden
av säljaren, Björksunds gods, samt att detta vedparti icke skulle lörväxlas
med ved, som Andersson och klaganden i bolag inköpt av samme säljare.
Brounéus hade på grund av tidigare vunnen erfarenhet icke funnit
rådligt uppskjuta förrättningen över påföljande dag, en söndag, enär, enligt
Brounéus’ förmodan, vedpråmarna under tiden skulle försvinna, därest
utinätningsavsikten bleve känd. Brounéus hade därför genast verkställt-
utmätning av vedpartiet, ehuru gäldenären icke kunnat anträffas.
Brounéus bestrede, att klaganden vore ägare av det utmätta vedpartiet.
Detta hade av Andersson under dåvarande vinter inköpts vid Björksund.
Det i ärendet ingivna kvittot hade ställts på klaganden för att förhindra
exekutiv åtgärd mot Andersson. I detta sammanhang påpekade Brounéus
jämväl, att kvittot vore dagtecknat den 13 februari 1925, medan i det ena
av de i ärendet företedda köpekontrakten såsom sista betalningsdag hade
bestämts den 1 december 1924. Enär klaganden icke förmått visa sin äganderätt
till det utmätta vedpartiet, hemställde Brounéus, att besvären måtte
ogillas.

Det av Brounéus avgivna yttrandet bemöttes sedermera av klaganden i
en till överexekutor ingiven påminnelseskrift, däri han under anhållan om
bifall till sin talan, bland annat, förmälte, att han omedelbart efter utmätningen
å stadsfogdekontoret uppvisat sina åtkomsthandlingar till det utmätta
vedpartiet. Beträffande Brounéus’ anmärkning rörande dateringen
av det i ärendet ingivna kvittot uppgav klaganden, att anledningen till
att kvittot vore dagtecknat å en senare dag än som i köpekontraktet föreskreves
såsom sista betalningsdag vore den, att klaganden erhållit anstånd
med betalningens erläggande. Klaganden förnekade jämväl riktigheten
av Brounéus’ påstående, att klaganden och Andersson skulle vara
kompanjoner.

Till styrkande av att klaganden ingått fraktavtal rörande det utmätta
vedpartiet åberopade klaganden två av bogseringsbefälhavaren A. G. Sedin
utfärdade intyg. I det ena av dessa, dagtecknat den 19 februari 1925, uppgav
Sedin, att han med klaganden uppgjort avtal om frakt av ved från
Helgö till Norrköping. Det andra intyget, dagtecknat den 20 februari 1925,

innehöll en förklaring av Sedin, att han för klagandens räkning befraktat
pråmarna Yix och Max med ett parti ved om 612,8 kbm. från Helgö till
Norrköping.

Drätselkammaren i Norrköping, som jämväl lämnades tillfälle att yttra
sig i målet, bestred klagandens mot Norrköpings stad riktade ersättningstalan
och överlämnade ärendet i befintligt skick till överexekutors
prövning.

Genom utslag den 25 februari 1925 prövade överexekutor, enär genom
vad i målet förekommit ej mot den av klaganden däri förebragta utredning
ådagalagts, att den vid överklagade utmätningsförrättningen i mät
tagna egendom, vilken icke vid utmätningen funnits i Anderssons bo, tillhört
Andersson, lagligt undanröja utmätningen, varjämte överexekutor
förklarade klagandens yrkande om åläggande för Norrköpings stad att
ersätta klaganden genom utmätningen åsamkade kostnader ej kunna bifallas.

Överexekutors utslag vann laga kraft.

I en till mig den 13 november 1925 inkommen skrift påkallade klaganden
mitt ingripande mot Brounéus för det denne för Anderssons gäld tagit
i mät klagandens ovanberörda vedparti. Klaganden upplyste, att Sedin
fordrat ersättning av klaganden med 708 kronor 90 öre för 17 dagar, under
vilka på grund av utmätningen vedpartiet måst kvarligga å pråmarna.
Klaganden ansåge Brounéus ersättningsskyldig för detta belopp ävensom
för klaganden åsamkat besvär med 30 kronor och för vad klaganden utgivit
i lösen för överexekutors protokoll, 9 kronor. Klaganden anhöll att,
då utmätningen måste anses olaglig, jag måtte låta anställa åtal mot
Brounéus för tjänstefel samt bereda klaganden tillfälle att framställa
skadeståndsanspråk.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Brounéus
att inkomma med yttrande och därvid så fullständigt som möjligt angiva
de skäl, på grund av vilka förevarande utmätning ansetts kunna ske, anförde
Brounéus, bland annat, följande: Andersson vore utan gensägelse
den, som beredde exekutionsverket i Norrköping det största besväret vid
indrivning av skatterestantier. Sålunda kunde Andersson aldrig förmås
att frivilligt betala dessa restantier, varför under de senaste 2 åren ett
15-tal utmätningar måst företagas hos honom. Dessa utmätningar hade
nästan undantagslöst överklagats av Andersson själv eller av en hans
broder eller av klaganden, men utmätningarna hade oftast fastställts av
överexekutor. Vid dessa utmätningar hade Brounéus haft stor hjälp av
utomstående personer, vilka riktat Brounéus’ uppmärksamhet på någon
Anderssons tillgång. I dylika fall hade alltid anmälaren begärt att få

bliva onämnd, enär man befarade att i anledning av anmälan bliva trakasserad
av Andersson. Dessa upplysningar hade ofta varit den enda ledtråd,
Brounéus haft i sökandet av utmätningsbar tillgång lios Andersson.
På förmiddagen den 14 februari 1925, anförde Brounéus vidare, hade till
exekutionsvaktmästaren G. Carlsson per telefon inkommit anmälan från
en vedhandlare i Norrköping, att under dagens lopp pråmarna Max och
Yix skulle uppkomma till kajen, lastade med ved tillhörig Andersson. Anmälaren,
som anhållit att få förbliva onämnd, hade uppgivit, att veden
köpts av Andersson vid Björksunds gård, samt uppmanat till ett raskt
ingripande, enär annars vedpartiet snart nog skulle hava bytt ägare.
Denna anmälan hade av exekutionsvaktmästaren omedelbart delgivits
Brounéus. En stund senare hade Brounéus erhållit telefonpåringning från
en anonym person, som meddelat Brounéus ungefär vad den föregående
anmälan innehållit och bett Brounéus iakttaga största skyndsamhet med
utmätningen, enär vedpartiet helt säkert skulle försvinna, därest utmätningsavsikten
bleve känd. På Brounéus’ förfrågan om den telefonerandes
namn hade följt avringning. Med kännedom om Anderssons tidigare försök
att undgå utmätningar hade Brounéus ansett, att ett snabbt ingripande
vore av behovet påkallat. För att erhålla bekräftelse å de upplysningar,
som inkommit till exekutionsverket, hade Brounéus sökt få reda
på Andersson, men denne hade ej stått att anträffa. Brounéus hade då
med ovanbemälde Carlsson såsom vittne begivit sig ned till kajen för att
där söka vinna kännedom om ägaren till det å pråmarna nyss anlända
vedpartiet. Å den ena av pråmarna hade Brounéus påträffat pråmskepparen
Kalin, vilken uppgivit, att vedens inlastning skett vid Björksunds
brygga samt att han trodde, att Andersson vore ägare till veden. Då Brounéus
sålunda från tre olika håll fått uppgift på Anderssons äganderätt
till vedpartiet samt Andersson själv ej stått att för tillfället anträffa och
ett uppskjutande av förrättningen kunnat hava till följd, att vedpartiet
försvunnit, hade Brounéus ansett sin oavvisliga plikt vara att utmäta veden
till gäldande av Anderssons obetalda skatter. Denna utmätning hade
ägt rum på middagen den 14 februari. Vid förrättningen hade Brounéus
icke haft den avlägsnaste aning om att Andersson köpt veden i klagandens
namn. Därom hade Brounéus fått kännedom först den 16 februari,
då klaganden begärt och genast erhållit protokoll över utmätningsförrättningen.
Brounéus ansåge sig även böra framhålla att, så snart överexekutors
utslag meddelats om utmätningens upphävande, Brounéus personligen
underrättat klaganden, att han genast finge taga den utmätta veden,
enär Brounéus icke ämnade överklaga utslaget. Tilläggas borde ock, att
det nödtvungna uppehåll, pråmarna måst göra på grund av utmätningen,
icke uppginge till 17 dagar utan till 9 söckendagar, d. v. s. från och med
den 16 till och med den 25 februari. Brounéus hade icke motsatt sig, att

112

veden skulle få uppläggas å kajen eller annan lämplig lastageplats, utan
tvärtom den 16 februari uppmanat klaganden att låta ombesörja detta,
så att inga extra kostnader för honom skulle uppstå. Denne hade dock
förklarat sig icke vilja taga någon som helst befattning med veden förr
än utmätningen upphävts. Klaganden vore alltså själv orsak till uppehållet
för pråmarna. Brounéus anhöll, att klagomålen icke måtte föranleda
till någon min åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade tre intyg, avgivna ett av exekutionsvaktmästaren
Carlsson, ett av Kalin, skeppare å pråmen Max, och ett av kontorsbiträdet
å stadsfogdeexpeditionen M. Dure.

Det av Carlsson avgivna intyget innehöll, att en namngiven vedhandlare
i Norrköping den 14 februari 1925 till Carlsson gjort anmälan om att
ett parti ved, lastat å pråmarna Max och Vix, under dagens lopp skulle
uppkomma till kajen i Norrköping samt att partiet skulle tillhöra
Andersson.

Kalin uppgav i det av honom utfärdade intyget, att det utmätta vedpartiet
enligt hans uppfattning tillhörde Andersson samt att Kalin, därom
tillfrågad, före utmätningen delgivit Brounéus denna sin uppfattning.

Det av Dure avgivna intyget innehöll, att klaganden, som omedelbart
efter det överexekutor meddelat utslag i anledning av besvären över utmätningen
infunnit sig å stadsfogdekontoret, därvid av Brounéus underrättats
om att klaganden genast finge taga och försälja den utmätta veden,
enär något överklagande av överexekutors utslag icke skulle ifrågakomma.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att Kalin saknade
grund för sin i intyget återgivna uppfattning samt att Andersson
icke på något sätt haft med ifrågakomna vedparti att skaffa.

I en senare inkommen skrift framhöll klaganden, att han icke med Kalin
ingått något avtal vare sig om frakt eller om att denne skulle hava någon
som helst befattning med vedpartiet. Fraktavtalet hade klaganden ingått
med Sedin. Klaganden hade själv haft hand om vedpartiet vid utmätningstillfället.
I

I förnyat yttrande anförde Brounéus, att Andersson uppmätt den sedermera
utmätta veden å Björksunds brygga samt ombesörjt inlastningen å
en pråm. I uppmätningen hade jämväl Berglund, som vore skogvaktare
å Björksund, deltagit. Denna omständighet borde ses i belysning därav,
att de åberopade köpekontrakten stadgade, att köparen och Björksunds
skogvaktare gemensamt skulle avmäta veden. Klaganden hade varken besett
eller värderat det utmätta vedpartiet före köpet, utan hade besiktning
och värdering ombesörjts av Andersson ute vid Björksund. Efter utmätningen
hade Brounéus haft ett telefonsamtal med Björksunds ägare. Då

113

Brounéus därvid lutt uppgift om att köpekontraktet undertecknats av klaganden,
hade Brounéus uppmanat denne att låta lossa veden å kajen eller
inlägga den i vedgården, så att ingå extra kostnader skulle uppstå.

Vid yttrandet var fogat ett av Berglund utfärdat intyg av innehåll, att
Andersson under hösten före köpet besett och värderat det sedermera utmätta
vedpartiet, att Andersson därvid gällt för att heta Axel Johnson,
att klaganden icke besett veden före köpet samt att vid inlastning av
veden i den ena av pråmarna Andersson inmätt densamma.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Östergötlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Brounéus. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I 68 § utsökningslagen stadgas, att i gäldenärs bo ej något må utmätas,
som finnes höra annan till.

Att sålunda tredje man tillhörigt gods, som befinner sig i gäldenärens
innehav, ej får utmätas för dennes skuld, är redan det en naturlig rättsgrundsats.
Än tydligare lärer det emellertid vara, att tredje mans egendom,
som icke ens inneliaves av gäldenären, ej får tagas i mät för dennes
skuld. Detta torde hava ansetts så självklart, att något påpekande därom
i utsökningslagen icke befunnits erforderligt. Det är dock alltid en bevisningsfråga
vem äganderätten skall anses tillkomma. Enligt sakens natur
är det i första hand utmätningsforrättaren, som har att efter föreliggande
omständigheter pröva denna fråga.

I förra fallet, då gäldenären är besittare, föreligger regelmässigt presumtion
för att godset är gäldenärens, men utmätningsmannen måste naturligtvis
för varje fall pröva de bevis, som framläggas för motsatsen, och
efter styrkan av sådana bevis taga godset i mät eller avstå därifrån. Bjuder
den uppgivne ägaren av godset, utan att kunna visa sin rätt till detsamma,
sannolika skäl för sitt anspråk, skall utmätningsmannen hänvisa
honom att efter stämning utföra sin talan. De närmare reglerna härom
återfinnas i 69 § utsökningslagen.

Gods, som icke befinner sig i gäldenärens innehav, kan däremot, om vid
utmätning fråga uppkommer, huruvida detsamma tillhör gäldenären eller
ej, tydligen icke utan vidare presumeras tillhöra denne. Skulle utmätningsförrättaren
av en eller annan anledning misstänka, att dylik egendom
tillhör den person, för vars gäld han har att verkställa utmätning,
äger sålunda utmätningsförrättaren icke utmäta egendomen, utan att han
dessförinnan förskaffat sig upplysningar, som i tillräcklig grad stödja hans
antagande. En utmätning är nämligen en i den enskildes rätt alltför in -

8 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1928 års riksdag.

114

gripande åtgärd för att blott på obestyrkta misstankar få företagas gentemot
en person, som icke är för gälden ansvarig.

I detta sammanhang må hänvisas till ett uttalande av justitierådet N.
Alexanderson i den av professorn E. Malmgren utgivna läroboken i rättskunskap
för blivande landsfiskaler IV delen 3 underavdelningen. Alexanderson
yttrar (sid. 35) under rubriken ”Rättsskydd för tredje mans intresse
vid utmätning”, efter att hava redogjort för huru det vid utmätning
skall förfaras, då tredje man gör anspråk på egendom, som befinner
sig i gäldenärens bo, följande: Om tillgångar i tredje mans besittning,
vilka av utmätningsborgenären uppgivits tillhöra gäldenären eller med
vilka detta på annan grund antoges vara fallet, hade lagen intet direkt
stadgat. Klart vore, att besittningslörhållandet här grundade presumtion
för riktigheten av tredje mans uppgift, om denne påstode sig vara ägare
och åberopade fakta, varigenom äganderätten skulle hava uppkommit och
i följd därav han kommit i besittningen. Bleve det emellertid tillförlitligt
utrett, att så ej vore fallet, och saknades vid sådant förhållande anledning
antaga annat än att just gäldenären vore ägaren, skulle naturligtvis
utmätning ske. Men även för den tredje möjligheten, utmätning
med hänvisning åt tredje mannen att stämma om bättre rätt till domstol,
måste jämväl i detta fall finnas utrymme, såsom ock i praxis antagits, så
t. ex. om tredje mannen erkände, att han ursprungligen kommit i besittningen
utan att då hava blivit ägare, t. ex. i följd av ett pant- eller nyttjanderättsavtal,
men gjorde sannolikt, att sedermera, under besittningstiden,
äganderätten övergått till honom.

I dessa uttalanden förutsättes, att tredje mannen besittaren beredes tillfälle
att vid utmätningen yttra sig och försvara sin rätt till egendomen.
Det torde också vara uppenbart, att han i regel måste erhålla tillfälle därtill,
om utmätning av egendomen över huvud skall kunna komma i fråga.
Endast i mera sällsynta undantagsfall torde det nämligen kunna därförutan
tillförlitligen utredas, att egendomen icke tillhör innehavaren.

Med bortseende från sådana fall, då tredje man, som uppgiver sig vara
ägare till godset, t. ex. är samboende med gäldenären, torde det i allmänhet
ej företinnas svårighet att avgöra, i vems innehav visst gods befinner
sig. Det är emellertid, såsom av det ovan anförda framgår, alltid av stor
vikt, att utmätningsförrättaren före verkställandet av en utmätning verkligen
också gör klart för sig, vem som är innehavare av det gods, han
har för avsikt att taga i mät. Att på endast lösa grunder antaga, att visst
gods befinner sig inom gäldenärens rådighet, och behandla utmätningsärendet
efter de för sådant fall gällande regler synes under inga förhållanden
vara försvarligt. Särskilt torde försiktighet vara av nöden, om utmätning
företages i gäldenärens frånvaro och utan att denne anvisat godset
till utmätning.

I förevarande fall har Brounéus, sedan eu person, som i Norrköping
drev vedhandel, den 14 februari 1925 till exekutionsverket meddelat, att
pråmarna Max och Vix samma dag skulle uppkomma till stadens hamnkaj
med ett Andersson tillhörigt vedparti, och därefter en till namnet
okänd person lämnat ett telefonmeddelande i samma sak till Brounéus,
efter pråmarnas ankomst inställt sig å desamma och därstädes för Anderssons
oguldna kommunalutskylder verkställt utmätning av veden, som
emellertid, efter vad sedermera upplysts, tillhörde klaganden och icke
Andersson. Brounéus synes mig vid denna utmätning hava gått alltför
lättvindigt tillväga. Utan någon mera ingående undersökning har han
antagit, att veden tillhörde Andersson. Till stöd för att så skulle vara
fallet hade Brounéus egentligen endast att åberopa, vad han därom erfarit
genom berörda meddelanden till exekutionsverket före utmätningen
och den av Kalin lämnade tämligen svävande uppgiften, att denne trodde
Andersson vara ägare till veden. Vad angår det meddelande, som lämnats
av omförmälde vedhandlare, synes det mig som om detta icke bort tillmätas
alltför stort värde. Den omständigheten att det härrörde från en
Anderssons konkurrent i vedbranschen, som kanske gärna såg, att det till
staden iniörda vedpartiet icke genast bleve tillgängligt i marknaden, borde
otvivelaktigt hava manat till försiktighet. Det telefonmeddelande, som
Brounéus själv mottog av okänd person, synes mig hava bort tillmätas
lika ringa värde såsom bevis för Anderssons äganderätt. För Brounéus
hade det väl bort förefalla tämligen sannolikt, att den telefonerande varit
samme vedhandlare, som förut meddelat sig med exekutionsvaktmästaren
Carlsson. Den iver, som från de telefonerandes sida, enligt Brounéus’ egen
utsago, lades i dagen för att veden skulle bliva föremål för utmätning,
borde även hava föranlett en viss varsamhet.

I enlighet med vad jag ovan anfört hade, då det icke utan vidare var
klart, att veden befann sig i Anderssons besittning, Brounéus’ första åtgärd
bort vara att utreda vem, som var innehavare av densamma. Om
Brounéus för sådant ändamål sökt utröna vem, som åtagit sig vedtransporten,
torde upplysning lätt kunnat erhållas om, att fraktavtalet träffats
med bogseringshefälhavaren Sedin, vilken sålunda närmast rådde över ve
den. Och om Brounéus därefter tillsport Sedin om vedens ägare, hade
denne sannolikt varit i stånd att lämna sådana upplysningar, att misstag
ej behövt förekomma. Då Brounéus vidare hade erhållit den upplysningen,
att veden försålts från Björksunds gård, hade det legat mycket nära till
hands att därifrån söka erhålla upplysning om köparen.

Såsom synes torde Brounéus icke hava saknat möjlighet att förskaffa
sig tillförlitliga upplysningar om äganderätten till veden redan före utmätningen.
Enligt vad Brounéus upplyst har han efter utmätningens
verkställande haft ett telefonsamtal med Björksunds ägare och därvid

116

erfarit, att klaganden inköpt veden. Det synes mig uppenbart, att Brounéus
icke bort dröja med att förskaffa sig denna för äganderättsfrågans
avgörande viktiga upplysning till efter det utmätningen redan skett. Så
brådskande torde utmätningsärendet icke hava varit, att icke en så enkel
åtgärd kunnat företagas, innan Brounéus träffade avgörande i detsamma.

Genom att sålunda, utan att tillvarataga de till buds stående möjligheterna
att erhålla upplysning om äganderätten till ifrågavarande, klaganden
tillhöriga vedparti, antaga Andersson vara ägare till detsamma och
utmäta veden för Anderssons gäld syntes mig Brounéus hava gjort sig
skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten, låt vara att Brounéus därvid
letts av en i och för sig lovvärd önskan att genom energisk skatteindrivning
tillgodose det allmännas rätt. Då genom utmätningen jämväl skada
kunde hava tillskyndats klaganden, fann jag mig höra låta beivra den
förelupna felaktigheten.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Brounéus för tjänstefel samt å
honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av klaganden framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, understödjas.

Rådhusrätten i Norrköping, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 7 maj 1927 följande:

Ehuruväl Brounéus vid ifrågavarande utmätnings företagande icke kunde
anses hava iakttagit all den omsorg, som honom ålegat, funne rådhusrätten
likväl med hänsyn till omständigheterna i målet vad i detsamma lagts
Brounéus till last icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,
och bleve förty den i målet förda talan av rådhusrätten ogillad.

Göta hovrätt, där advokatfiskalen vid hovx*ätten på min anmodan ävensom
klaganden anförde besvär, fann i utslag den 25 juli 1927 ej skäl göra
ändring i rådhusrättens utslag.

Då domstolarna i allt fall uttalat ett visst ogillande av Brounéus’ förfaringssätt,
har jag — med hänsyn till det i 6 § av den för mig gällande
instruktionen givna stadgandet, att i mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort,
fulliöljd hos högsta domstolen bör äga rum allenast, när synnerliga
skäl därtill äro — ansett mig böra låta bero vid hovrättens utslag.
Detsamma har vunnit laga kraft.

117

18. Felaktigt förfarande vid utfärdande av fattigdomsintyg, som
avses i 30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Den 7 december 1923 meddelade Svea hovrätt dom i ett från Korpilom
bolo tingslags häradsrätt etter vad fullföljt mål mellan arbetaren F. O.
Karlsson i Kainulasjärvi, kärande, samt aktiebolaget Ytterstiors-Munksund
och faktorn I. W. Grape i Kainulasjärvi, svarande, angående bättre
rätt till fast egendom. Enligt domen hade Karlsson rätt att hos Kungl.
Maj:t fullfölja talan mot densamma genom revisionsansökning, och innehöll
domen sedvanliga hänvisningar angående sättet för talans fullföljande.

I en. hit inkommen klagoskrift anförde Karlsson, bland annat, att sedan
han för fullföljd av talan mot nämnda dom hos landsfiskalen i Korpilombolo
distrikt A. Scliasrström hemställt om fattigdomsintyg, det av Schasrström
i anledning därav utfärdade intyget icke varit av i lag föreskrivet
innehåll, att ytterligare intyg, som Schserström i anledning av förnyade
framställningar åt klaganden utiärdat, ej heller varit av sådant innehåll
och att det till följd därav icke tillåtits klaganden att hos Kungl. Maj:t
fullfölja talan i målet.

Av härstädes tillgängliga handlingar inhämtades, att klaganden i en
den 7 januari 1924 till Svea hovrätt ingiven skrift anmält missnöje med
hovrättens ovanberörda dom och därvid åberopat dels ett av två personer
den 24 december 1923 utiärdat intyg att klaganden saknade tillgång ”att
nedsätta den i lag föreskrivna revisionsskillingen Trehundra (300) kronor
för att överklaga hos Konungen Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätts
dom” och dels ett å berörda intyg tecknat, av Schserström den 27 december
1923 utfärdat intyg av innehåll, att klaganden saknade utmätningsbara
tillgångar samt att han icke, utan att skuldsätta sig, kunde åstadkomma
den uti handlingen omförmälda revisionsskilling; att hovrätten genom
beslut den 7 januari 1924 förelagt klaganden att senast den 15 i samma
månad till hovrätten inkomma med behörigt intyg om sin fattigdom eller
vederbörligt bevis om nedsättning av 300 kronor; att hovrätten genom
beslut, som fattats den 17 januari 1924 och anslagits den 22 i samma månad,
enär klaganden vid sin missnöjesanmälan icke fogat bevis om nedsättning
av vare sig stadgad fullföljdsavgift eller föreskrivet belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning samt icke heller iakttagit vad
i 30 kap. 22 § rättegångsbalken är föreskrivet, funnit ifrågavarande missnöjesanmälan
icke kunna mot stadgandet i 24 § samma kapitel upptagas
till prövning; att klaganden låtit den 21 februari 1924 till nedre justitie -

118

revisionen ingiva besvär över sistnämnda beslut ävensom underdånig ansökan
att få fullfölja talan mot beslutet utan hinder av att han icke förmått
nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning;
att klaganden samtidigt till nedre justitierevisionen låtit ingiva ett
den 18 januari 1924 av Schaerström utlärdat intyg, enligt vilket klaganden
saknade utmätningsbara tillgångar samt icke utan att skuldsätta sig vore
i stånd att erlägga ”revisionsskilling av 150 kronor”; att nedre justitierevisionen
genom beslut den 29 mars 1924 förelagt klaganden att inom viss
tid inkomma med intyg om fattigdom av det innehåll, som i 30 kap. 22 §
rättegångsbalken föreskrives, eller ock bevis om nedsättning av 150 kronor;
att klaganden inom den utsatta tiden låtit den 23 april 1924 till nedre
justitierevisionen ingiva ett av Schaerström den 16 i samma månad utlärdat
intyg, enligt vilket klaganden saknade utmätningsbara tillgångar och
icke utan att skuldsätta sig ägde förmåga att för revisionsmål hos
Konungen erlägga stadgad fullföljdsavgilt; samt att Kungl. Maj:t genom
utslag den 21 april 1925 icke funnit skäl bifalla vare sig klagandens ovan
omförmälda ansökning eller av klaganden i samband med ansökningen
gjord anhållan att Kungl. Maj:t måtte, om ansökningen ej vunne bifall,
bevilja resning i målet.

Schaerström anförde i infordrad förklaring bland annat följande:

Det ägde sin riktighet, att klaganden inställt sig hos Schaerström i
december 1923 för erhållande av fattigdomsbevis. På förfrågan hade klaganden
meddelat, att han ämnade fullfölja ett mål hos Kungl. Maj:t mot
aktiebolaget Ytterstfors-Munksund. Schaerström hade då meddelat klaganden,
att han ansåge honom vara i sådan ekonomisk ställning, att han
kunde utgöra den i 30 kap. rättegångsbalken omförmälda avgift och framhållit,
att Schaerström icke, i den utsträckning klaganden önskade, kunde
utfärda något fattigdomsbevis. I början av år 1924 hade klaganden återkommit
och ånyo begärt fattigdomsbevis för samma ändamål. Schaerström
hade då meddelat klaganden, att Schaerström icke heller nu ansåge
klagandens ekonomiska ställning vara sådan, att han skulle kunna erhålla
sådant fattigdomsbevis, som omförmäles i 30 kap. rättegångsbalken.
Schaerström hade ansatts av klaganden att skriva ett dylikt bevis, men
oaktat klagandens uppmaning därtill hade Schaerström icke kunnat, mot
bättre vetande, utfärda det av klaganden begärda beviset. Schaerström
hade meddelat klaganden, att Schaerström skulle gå så långt det vore
honom möjligt att precisera sin uppfattning om klagandens ställning, om
detta i någon mån kunde tjäna klaganden. Redan då hade Schaerström
grundligt tagit reda på klagandens inkomster och funnit, att klaganden
jämväl vore taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt. Efter det Schaerström
med största noggrannhet undersökt klagandens förhållanden i öv -

119

rigt hado Schcerström till och med hyst betänkligheter mot det av Schmrström
använda uttrycket att klaganden icke utan att skuldsätta sig skulle
kunna åstadkomma i lag föreskriven revisionsskilling lör fullföljd av
målet hos Kungl. Maj:t, enär klaganden med all sannolikhet hade kontanter
och ej ens behövde låna penningar, än mindre skulle sakna nödtoritig
bärgning etter beloppets utgivande. Schaerström hemställde, att
klagomålen icke måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Schaerström. I en för
åklagaren utlärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt 30 kap. 22 § rättegångsbalken skall part, som anmäler missnöje
med hovrätts utslag men icke kan förete bevis om nedsättning såväl av
stadgad fullföljdsavgift som av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, vid sin missnöjesanmälan foga av K. B. eller
underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller landsfiskalen
eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, lappfogden
i den ort, där revisionssökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att
han icke äger tillgång till gäldande av 150 kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet, hos vilken
sådant intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga,
åligger det myndigheten ej mindre att uppdraga åt trovärdig man att
hålla undersökning därom än även att sedan giva intyg, där det prövas
kunna ske. Har part i rätt tid ingivit vederbörlig myndighets intyg om
fattigdom, men är intyget ej av det innehåll, här ovan sägs, skall enligt
samma lagrum parten föreläggas att inom viss tid inkomma med behörigt
intyg, vid äventyr att, där sådant intyg icke är i hovrätten tillgängligt,
då missnöjesanmälan företages till prövning, parten skall hava förlorat
sin talan. Vidare stadgas att, om parten i stället för intyg, som nu sagts,
ingiver K. B:s bevis om nedsättning av det belopp, varom fråga är, vare
det ock gillt.

I fråga om talans fullföljande genom besvär över hovrätts utslag eller
beslut meddelas bestämmelser, motsvarande de ovannämnda, i 30 kap. 36 §
rättegångsbalken.

Närmare bestämmelser angående i förenämnda lagrum omförmälda
fattigdomsintyg äro givna i en särskild kungl. kungörelse den 1 oktober
1915. 1 § i denna innehåller att, när sådant intyg sökes hos myndighet,
som förut nämnts, och myndigheten, efter det undersökning hållits röran -

120

de sökandens förmögenlietsvillkor, finner det vara utrett, att den grad av
fattigdom föreligger, varom i 30 kap. 22 § rättegångsbalken talas, intyg
därom bör utfärdas enligt ett i samma paragraf i kungörelsen intaget formulär.
Enligt detta formulär intygar vederbörande myndighet med stöd
av den undersökning rörande sökandens förmögenlietsvillkor, som på myndighetens
uppdrag hållits av person, vilkens namn i intyget angives, antingen
att sökanden icke äger tillgång till gäldande av 150 kronor eller
också att sökanden efter gäldande av 150 kronor skulle sakna nödtoritigt
uppehälle. 2 § innehåller att, därest den myndighet, hos vilken intyg om
fattigdom sökes, äger tillförlitlig kunskap om sökandens förmögenhetsvillkor,
ändå att särskild undersökning därom ej hållits, och myndigheten
finner sig kunna meddela det begärda intyget, detta bör avfattas enligt ett
i paragrafen intaget formulär, som i allt överensstämmer med det i 1 §
intagna utom därutinnan, att enligt formuläret i 2 § utsäges, att intyget
grundas å den kännedom, myndigheten äger om sökandens förmögenhetsvillkor,
under det att, såsom förut nämnts, enligt det i 1 § intagna formuläret
intyget gives med stöd av särskild därom verkställd undersökning.
Jämlikt 3 § skall, därest enligt av hovrätten lämnad hänvisning sökanden
är pliktig nedsätta såväl fulllöljdsavgift som kostnadsersättning och den
i 1 § omlörmälda undersökning giver vid handen eller det eljest är för
myndigheten kunnigt, att sökanden visserligen kan gälda 150 kronor men
icke äger tillgång till gäldande av 300 kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle, myndigheten uppfordra sökanden att
hos K. B. nedsätta 150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,
och skall, sedan nedsättning sålunda skett, myndigheten meddela
intyg, som i 1 eller 2 § sägs.

Av den förklaring, Schserström avgivit, framgår, att han redan vid utfärdandet
den 27 december 1923 av det första fattigdomsintyget haft klart
för sig, för vilket ändamål detsamma skulle användas. Icke desto mindre
har Schserström såväl då som sedermera utfärdat intyg av innehåll, som
synes giva vid handen, att Schaerströms kännedom om eller efterlevnad av
hithörande bestämmelser varit mycket bristfällig. I det första intyget
talas sålunda om en ”revisionsskilling”, uppgående till 300 kronor, i det
andra intyget av den 18 januari 1924 ordas om ”revisionsskilling av 150
kronor” och i det tredje intyget av den 16 april 1924 avhandlas frågan om
klagandens förmåga att erlägga stadgad fulllöljdsavgift. Det borde icke
varit Schasrström obekant, att benämningen ”revisionsskilling” sedan omkring
10 år tillbaka är i vårt lagspråk avskaffad och att de prestanda i
penningar, som numera erfordras, äro fulllöljdsavgift av 150 kronor och
ett lika stort belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning. Likaså
borde Schserström varit underkunnig om den ovan berörda föreskriften,
enligt vilken vid intygs utfärdande det sammanlagda beloppet 300 kronor

121

icke skall betraktas såsom en odelbar prestation utan i stället sä förfaras
att, om vederbörande befinnes visserligen kunna gälda 150 kronor men
saknar tillgång till gäldande av 300 kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle, han först bör uppfordras att nedsätta
150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadsersättning och intyg därefter
utlärdas. I det först utfärdade intyget har emellertid Schaerström,
utan att nyssnämnda förfarande synes hava iakttagits, yttrat sig om klagandens
förmåga att gälda hela beloppet 300 kronor, vilket i dess helhet
inrefattats under benämningen ”revisionsskilling”. I intyget av den 18
januari 1924 angives ”revisionsskillingens” belopp till 150 kronor utan att
upplysning lämnas, huruvida därmed syftas på fulliöljdsavgiiten eller
beloppet till säkerhet för motpartens kostnadsersättning. I intyget av den
16 april 1924 däremot ordas uttryckligen endast om fulliöljdsavgiiten,
utan att emellertid förut något nedsättande av belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning synes hava ägt rum.

Uppenbart felaktigt synes mig Schserströms förfarande att sålunda,
ehuru han, enligt egen utsago, visste, för vilket ändamål intygen skulle
användas, likväl gång efter annan utfärda intyg av sådant innehåll som
de ifrågavarande, vilka, såsom en jämförelse med de i 1915 års kungörelse
anbefallda formulären utvisar, även i vissa andra än ovan särskilt anmärkta
avseenden avvika från nämnda formulär. Man hade dock haft
rätt att vänta, att Schaerström varit fullt medveten om, att av dessa intyg
åtminstone det först utfärdade och i hovrätten företedda för berörda ändamål
saknade praktiskt värde och att intet av intygen var av författningsenlig
lydelse. Schaerström har visserligen sökt försvara detta förhållande
med att han med sin uppfattning om klagandens förmögenhetsvillkor icke
sett sig i stånd att följa formulären. Till en början må anmärkas, att därmed
under inga förhållanden kan försvaras vare sig den förut anmärkta
påfallande oklarhet, som på grund av felaktig terminologi vidlåder intygen,
eller Schserströms förfarande att hänföra det första intyget till frågan
om klagandens förmåga att gälda hela beloppet 300 kronor. Icke heller
är därmed förklarad den bristfällighet hos intygen, som består däri
att desamma icke innehålla upplysning om det beslut, mot vilket talan
uppgivits skola fullföljas. Vidare måste gent emot Schserströms nyssnämnda
invändning framhållas, att det knappast förefaller begripligt,
varför hinder skulle mött att utfärda författningsenligt intyg om bristande
tillgång att gälda 150 kronor, då Schaerström exempelvis ansett sig, på
sätt som skett, kunna intyga, att klaganden icke utan att skuldsätta sig
vore i stånd att erlägga ”revisionsskilling av 150 kronor”. Vad Schaerström
invänt synes mig därför icke förtjäna avseende. Skulle emellertid
Schserström vid intygens utfärdande verkligen haft den uppfattningen att
klagandens ekonomiska ställning vore sådan, att han kunde erlägga 150

122

kronor, synas de utfärdade intygen såsom stridande mot nämnda uppfattning
även i sak felaktiga, och de tjänstefel, som intygens utfärdande
under nämnda förutsättning på sådan grund skulle innebära, kunna ju
icke anses urskuldade därmed, att en icke författningsenlig formulering
kommit till användning.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, hurusom man av Schaerströms
i ärendet avgivna förklaring får den uppfattningen, att Schmrström
möjligen felat även därutinnan, att han icke redan vid det första
intygets utfärdande gjort sig, på sätt i lagen föreskrives, vederbörligen
underrättad om klagandens lörmögenhetsvillkor. Tydligen är det av stor
betydelse, att myndighet, till vilken en rättssökande hänvänder sig med
begäran om intyg av ifrågavarande slag, utan tidsutdräkt vidtager alla
nödiga åtgärder, på det att sökanden inom kortast möjliga tid må erhålla
klart besked, huruvida han hos den ifrågavarande myndigheten kan erhålla
fattigdomsintyg. Uppenbart lärer ock vara att, om fattigdomsintyg
för fullföljdsändamål över huvud taget av myndigheten belinnes kunna
utfärdas, detsamma bör vara av författningsenligt innehåll.

Ett sådant åsidosättande från vederbörande myndigheters sida av de i
ämnet givna bestämmelser, som Schserström i förevarande fall låtit komma
sig till last, kan för rättssökande lätteligen medföra, utom besvär och
kostnader, även förlust av talan. Den tid, som står vederbörande parter
till buds för anskaffande av de för talans fullföljande erforderliga handlingar,
är icke så rundligt tillmätt, att den icke behöver väl tillvaratagas.
Det är därför uppenbarligen av synnerlig vikt, att de myndigheter, vilka
det åligger att utlärda intyg, varom nu är fråga, äro väl förtrogna med
och ställa sig till noggrann efterrättelse hithörande bestämmelser.

Bristande tillgång till lagenligt fattigdomsintyg har i förevarande fall
medfört, att klagandens missnöjesanmälan icke blivit till prövning upptagen.
Därmed är ju visserligen icke avgjort, att nämnda förlust av talan
i och för sig inneburit någon ekonomisk förlust för klaganden, liksom
man måhända icke utan vidare utredning kan taga för alldeles givet, att
klagandens förmögenhetsvillkor berättigat honom att erhålla fattigdomsintyg
av ifrågavarande slag. Klart torde dock i varje fall vara, att Schaerström
må antagas hava genom sitt sätt att behandla de hos honom gjorda
framställningarna om intygs utfärdande åsamkat klaganden en del onödiga
besvär och kostnader. En grundlig undersökning och ett i rättan tid
avgivet klart besked från Schserströms sida hade, även om beskedet inneburit
vägran att utfärda det begärda intyget, uppenbarligen varit för klaganden
att föredraga framför de många tvetydiga och felaktigt avfattade
intygen. Därutinnan må särskilt framhållas möjligheten för klaganden
att hos annan myndighet söka utverka det erforderliga intyget.

123

Då jag fann vad Schaerström, på sätt ovan utvecklats, låtit komma sig
till last innefatta tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå min
beivran, uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Schajrström för berörda tjänstelel
samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens
försorg borde tillfälle beredas klaganden att yttra sig i målet, och
borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av åklagaren understödjas.

Korpilombolo tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 13 juni 1927 följande:

I målet vore utrett att, sedan klaganden vid olika tillfällen i slutet av år
1923 och i början av år 1924 med förmälan, att han ämnade fullfölja talan
mot en av Svea hovrätt den 7 december 1923 meddelad dom i ett mål, vari
klaganden vore part, hos Schaerström i och för målets fullföljd anhållit
om sådant intyg om fattigdom, som i 30 kap. 22 § rättegångsbalken sades,
Schaerström i anledning av klagandens nämnda anhållan åt denne utskrivit
ifrågavarande tre den 27 december 1923, den 18 januari 1924 och den
16 april sistnämnda år dagtecknade intyg, vilka icke vore av det innehåll,
som i kungl. kungörelsen den 1 oktober 1915 angående fattigdomsintyg
föreskreves; och enär, därest Schaerström, såsom han i målet uppgivit,
med hänsyn till den kännedom han ägde om klagandens förmögenhetsförhållanden,
ansett sig icke kunna utfärda intyg av den lydelse, nämnda
kungörelse föreskreve, Schaerström i förevarande fall bort allenast meddela
klaganden besked, att det begärda intyget icke kunde av Schaerström
lämnas, samt Schaerström genom utfärdande av ovanberörda tre intyg,
beträffande vilka Schaerström måst inse, att de, om de för uppgivet ändamål
användes, komme att förorsaka klaganden rättsförlust, måste anses
hava visat oförstånd i sin tjänstutövning, prövade häradsrätten, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, lagligt döma Schaerström att för vad han
sålunda låtit komma sig till last höta 25 kronor.

Vad därefter anginge klagandens ersättningsyrkanden, så enär det icke
kunde anses vara i målet styrkt, att denne i anledning av Schaerströms
berörda förfarande lidit annan skada eller åsamkats andra utgifter än
dem, klaganden fått vidkännas i hovrätten och hos Kungl. Maj:t i samband
med klagandens missnöjesanmälan och ansökan om fullföljdsrätt
och om resning, vilka utgifter, av klaganden icke särskilt specificerade,
skäligen finge anses hava utgjort åtminstone 75 kronor, prövade häradsrätten
lagligt allenast på det sätt bifalla klagandens skadeståndsyrkanden,
att häradsrätten förpliktade Schaerström att gottgöra klaganden med
nyss angivet belopp, 75 kronor.

124

Svea hovrätt, där Schserström anförde besvär, fann i utslag den 23 september
1927 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i häradsrättens
utslag. Schserström förpliktades ersätta klaganden vad denne visat sig
hava erlagt för hovrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. Vägran av kyrkostämmas ordförande att för avskrift tillhandahålla
revisionsberättelse över skolrådsräkenskaper.

I en hit inkommen klagoskrift anförde arbetaren A. D. Ericsson i Väddö
bland annat följande:

Den 13 april 1926 hade klaganden, som vore suppleant i Väddö församlings
kyrko- och skolråd, inlunnit sig å församlingens pastorsexpedition
och anhållit att få taga del av den av vederbörande revisorer avgivna berättelsen
över 1925 års skolräkenskaper och förvaltning. Klaganden hade
därvid av komministern E. Ljungwe såsom vice pastor och kyrkostämmans
t. f. ordförande erhållit besked, att revisionsberättelsen under inga omständigheter
bleve tillgänglig. Då revisionsberättelsen vore offentlig
handling, så snart den avlämnats och behandlats av kyrko- och skolrådet,
ansåge klaganden, att han varit berättigad att få taga del av densamma.
Motivet för klagandens begäran hade varit, att han i anledning av en i
Väddö pågående skolstrid, på grund av vilken icke mindre än fyra kyrkostämmo-
och skolrådsbeslut blivit överklagade genom besvär, som voro
beroende på länsstyrelsens prövning, önskat få en inblick uti huru skolrådet
finansierat vissa på grund av ännu icke laga kraftvunnet beslut
igångsatta byggnadsarbeten m. m. Klaganden anhöll, att jag måtte ställa
Ljungwe till ansvar för vad han sålunda låtit komma sig till last. I

I infordrat yttrande anförde Ljungwe, att hans svar på klagandens
ovanberörda framställning varit, att han under sitt förordnande såsom
vice pastor under inga omständigheter komme att utlämna revisionsberättelsen
för avskrivning. Ljungwe hade även förklarat, att enligt hans
åsikt revisionsberättelsen skulle framläggas för allmänheten först den
dag, då revisionsstämman hölles. Då sådan stämma vid ifrågakomna tid
ännu ej ens blivit utlyst och då Ljungwe ej skulle komma att få taga
befattning med den, enär hans förordnande såsom vice pastor skulle upphöra
redan den 21 april 1926, hade Ljungwe funnit så mycket större orsak
att såsom ämbetsman handla efter den uppfattning, som Ljungwe efter
noggrant studium av lag och förordning kommit till. Ljungwe erkände,
att offentlighetsgrundsatsen i fråga om kommunala handlingar i princip

125

vore lagligen grundad, men dess omfattning voro föremål för olika ine
ningar. I berörda hänseende vore Ljungwes mening den, att revisionsberättelsen
intill stämmodagen i maj månad voro en sak emellan revisorerna
å ena sidan och ordiöranden med skolråd å andra sidan. Enär revisionsberättelsen
år 1926 tidigt avlämnats till ordföranden, hade redan den
17 mars ett par smärre anmärkningar av betydelselös art behandlats, varvid
hela revisionsberättelsen föredragits för det samlade kyrko- och skolrådet.
Det vore att märka, att revisorerna tillstyrkt, att kyrkostämman
måtto bevilja skolrådet full och tacksam ansvarsfrihet för dess förvaltning
av skolkassans medel för år 1925, ehuru klaganden i hemlighet sökte
övertala och förmå dem till motsatsen; revisorerna vore karlar att ej låta
påverka sig till dylikt. Klagandens avsikt med att vilja göra avskrift av
revisionsberättelsen vore Ljungwe och alla i församlingen bekant, nämligen
den att få tillräcklig tid på sig att uppamma otillbörlig agitation
mot skolrådet i den strid, som rådde om skolväsendets ordnande i församlingen.
Ljungwe önskade, att frågan om revisionsberättelsens offentlighet
eller icke-offentlighet under tiden intill stämmodagen i maj månad på ett
prejudicerande sätt avgjordes. Att revisionsberättelsen såväl på som efter
stämmodagen vore tillgänglig för allmänheten vore en självklar sak.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Stockholms
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ljungwe. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I överensstämmelse med grundsatserna för den svenska tryckfriheten,
uttalade i § 86 regeringsformen och § 2 mom. 1 tryckfrihetsförordningen,
innehåller 4 mom. första stycket av sistnämnda paragraf att, med vissa
angivna undantag, det skall vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva
alla såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar,
av vad namn och beskaffenhet de vara må; och stadgas tillika, att
till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och
andra uppräknade verk och ämbeten böra genast och utan tidsutdräkt
emot lösen utlämnas åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller
ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant av någon publik
tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma
ansvar, i alla arkiv, var och en fri tillgång lämnas att få på stället avskriva
eller avskriva låta, eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad
avskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar
i vad ämne som helst. Till ytterligare bekräftelse härav heter det i sista

126

stycket av § 2 mom. 4 att, som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande
ämnen, mål och ärenden med noggrannhet utsätta, det skall stå var
och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen
icke finnes uttryckligen förbjudet.

Det anförda lagrummet torde giva vid handen, att åtminstone en statstjänsteman
i regel alltid är pliktig att för avskrift på stället tillhandahålla
hos honom å tjänstens vägnar förvarade handlingar, vilka icke särskilt
undantagits från offentligheten.

Enligt § 8 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd förer kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
eller den präst inom församlingen, som kyrkoherden, då han hindrad är,
därtill förordnar, eller, då någon därtill ej är utsedd, den kyrkoherden i
ämbetet närmast är, i kyrkostämma ordet.

Såsom av sistberörda stadgande torde framgå, är ordförandeskap i
kyrkostämma ett ämbetsåliggande för vederbörande prästman. Kyrkoherden
eller den hans ämbete förvaltar måste alltså, även då han uppträder
såsom kyrkostämmans ordförande, anses utföra en honom såsom statstjänsteman
tillkommande funktion. Detta vinner även ett visst stöd av
§ 1 i kyrkostämmoförordningen, som föreskriver, att kyrkolörsamlingen
äger att i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till överläggning
och beslut. Att kyrkostämmans ordförande själv måste vara medlem av
församlingen är ingalunda förutsatt, och det torde ofta inträffa, att så ej
är fallet.

De allmänna ärenden rörande handlingar, som ingivas till pastor i hans
egenskap av kyrkostämmans ordförande, synas också regelmässigt böra
anses hänförliga till sådana handlingar, som enligt § 2 mom. 4 tryckfri
hetsförordningen skola tillhandahållas envar, som vill av dem taga del.

Enligt § 39 i kyrkostämmoförordningen skola kyrko- och skolrådens
räkenskaper avslutas med kalenderår samt senast från och med den 1
därpå följande mars hållas tillgängliga för de för deras granskning utsedda
revisorer. Revisionsberättelsen skall senast den 1 april avlämnas till
kyrkostämmans ordförande, som över gjorda anmärkningar infordrar
vederbörandes förklaringar, varefter den kyrkostämma, som i maj månad
sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning må förfalla eller laglig
åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vidtagas.

En på grund av sistnämnda lagrum till kyrkostämmans ordförande
överlämnad revisionsberättelse lärer vara att anse såsom offentlig handling.
Begär någon hos kyrkostämmoordföranden att få taga del av densamma,
torde följaktligen handlingen böra utan dröjsmål tillhandahållas
honom.

I förevarande fall är upplyst, att klaganden den 13 april 1926 hos Ljungwe
såsom kyrkostämmans i Väddö församling dåvarande ordförande an -

12?

höll att få taga del av den av vederbörande revisorer till kyrkostämmans
ordförande överlämnade berättelsen rörande församlingens skolråds räkenskaper
för år 1925, men att klagandens framställning avslogs av Ljungwe,
som ansåg, att revisionsberättelsen såsom kommunal handling icke vore
offentlig före avhållandet av den kyrkostämma, å vilken berättelsen skulle
behandlas.

Till försvar för sin vägran att till klaganden utlämna handlingen har
Ljungwe vidare anfört bland annat, att offentliglietsgrundsatsen i fråga
om kommunala handlingar endast i princip vore lagligen grundad men att
dess omfattning vore föremål för olika meningar.

Vad Ljungwe sålunda åberopat kan jag icke godtaga såsom ursäkt för
hans förfarande. Att en handling i sig själv är av kommunal karaktär
torde icke i och för sig behöva uppväcka tvekan beträffande frågan, om
handlingen skall anses vara sådan, som avses i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen,
och hållas tillgänglig för envar, som det äskar. På själva
handlingen uppställer regeln i detta lagrum den fordran, att handlingen
skall angå allmänt ärende. Är det sistnämnda fallet, lärer i själva handlingens
natur i övrigt, frånsett de särskilt stadgade undantagen, intet hinder
möta att kräva handlingens tillhandahållande såsom offentlig. Däremot
är det riktigt, att tvivel yppats, i vad mån kommunala myndigheter
kunna anses inbegripna bland de myndigheter, som i lagrummet omnämnas
såsom skyldiga att utlämna handlingar, liksom även i vad mån kommunala
ärenden må anses såsom allmänna ärenden. Att den ifrågavarande
revisionsberättelsen avsett ärende av allmän natur synes mig emellertid
obestridligt, då sådan revision som denna ju utgör ett centralt moment i
den lagstadgade kommunala självförvaltningen. Då revisionsberättelsen
dessutom, såsom ovan framhållits, omhänderhades av Ljungwe i hans
egenskap av kyrkostämmans självskrivne ordförande och följaktligen
, innehades av Ljungwe ej så mycket såsom kommunal befattningshavare
som fastmera såsom statstjänsteman, torde Ljungwes vägran att utlämna
handlingen till klaganden kun na utan tvekan sägas hava saknat allt fog.

Frågan om offentligheten av handlingar hos kommunala myndigheter
har, såsom nämnts, varit föremål för olika meningar. Angående vad som
därutinnan förekommit hänvisar jag till vad nuvarande professorn N. Herlitz
anfört i sin på offentligt uppdrag år 1927 avgivna utredning med förslag
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
sid. 61 o. f. Dock vill jag särskilt framhålla följande av Herlitz återgivna
yttrande i det år 1912 av särskilt tillkallade kommitterade avgivna betänkandet
med förslag till tryckfrihetsordning: I praxis syntes man, att döma
av ett visserligen mycket knapphändigt material, icke vara benägen att erkänna
kommunallagarna såsom i sista hand normgivande, utan betrakta
kommunala handlingar såsom fallande under tryckfrihetsförordningens

128

bestämmelser. Redan det förhållandet torde vara anmärkningsvärt, att i de
fall, där fråga om kommunala tjänstemäns skyldighet att tillhandahålla
handling i administrativ väg dragits under Kungl. Maj:ts prövning, Kungl.
Maj:t på senare tid regelbundet förklarat frågan icke kunna i denna ordning
komma under bedömande. (Jämför Kungl. Maj:ts resolutioner den
20 oktober och den 15 december 1899, den 4 april och den 3 oktober 1903
samt den 21 december 1907.) Under domstols prövning syntes dylik fråga
endast hava kommit i några enstaka fall. Tvenne sådana refererades i
J. 0:s ämbetsberättelser till 1904 års riksdag sid. 41 och till 1908 års riksdag
sid. 24, i vilka underdomstol, vars dom icke överklagats, förpliktat
skolrådsordförande (vice pastor, respektive kyrkoherde) att i den ordning,
tryckfrihetsförordningen stadgade, tillhandahålla i ena fallet skolrådsprotokoll
och i det andra eu till skolrådet ingiven skrivelse. Så mycket
syntes i dessa domar vara uttalat, som att den i tryckfrihetslagen stadgade
rätten att taga del av offentliga handlingar i princip omfattade jämväl
de kommunala, och att, där en statens tjänsteman i denna sin egenskap
utövade en kommunal funktion, denna rätt kunde gentemot honom
såsom handlingens vårdare utkrävas.

På grund av vad jag ovan anfört finner jag, att Ljungwe genom att icke,
då klaganden anhöll att få taga del av ifrågavarande revisionsberättelse,
genast tillhandahålla klaganden handlingen gjort sig skyldig till ett sådant
fel i ämbetet, att detsamma icke kan undgå beivran.

Med hänsyn till den ståndpunkt Ljungwe i saken intagit vill jag emellertid
i detta sammanhang även framhålla, att — alldeles oavsett spörsmålet
huruvida den ifrågavarande revisionsberättelsen skulle tillhandahållas
på grund av tryckfrihetslörordningens föreskrifter -— starka skäl
ur andra synpunkter synas mig hava förelegat att icke vägra handlingens
utlämnande till klaganden. Även om i något fall en handling icke skulle
vara att anse såsom enligt tryckfrihetsförordningen offentlig, torde detta
icke innebära, att den myndighet, som har den i sitt förvar, under alla omständigheter
kan anses berättigad att vägra tillhandahålla handlingen.
Till och med om i tryckfrihetsförordningen stadgats förhud mot en handlings
utlämnande, kan uppenbarligen under vissa förhållanden föreligga
skyldighet att låta annan myndighet få del av handlingen. Lika tydligt
synes vara, att den myndighet, som förmenar frågan om en viss handlings
offentlighet icke vara reglerad i grundlagen eller annorstädes, icke får
underlåta att efter förnuftiga grunder avgöra, om den ene eller andre skall
få taga del av handlingen. Kan någon åberopa särskilda skäl för erhållande
av tillgång till sådan handling, torde det böra tagas i övervägande,
huruvida de åberopade skälen äro av beskaffenhet att motivera
handlingens utlämnande utan hinder därav, att den icke skulle vara att
tillgå för vem som helst. Beträffande nu en revisionsberättelse av ifråga -

129

varande slag torde i allmänhet den omständigheten att den, som vill taga
del av berättelsen, är ledamot eller suppleant i kyrko- och skolrådet tillräckligt
motivera rätt iör honom att erhålla tillgäng till handlingen. För
kyrko- och skolrådsledamöterna kan det ju vara av intresse att så tidigt
som möjligt tå del av revisionsberättelsen iör att kunna bemöta eventuella
anmärk, ingår redan vid berättelsens föredragning i kyrko- och skolrådet.
Detsamma kan sägas om suppleanterna iör nämnda ledamöter. Något skäl
variör revisionsberättelsen icke, sedan den avlämnats till kyrkostämmans
ordförande, skulle tillhandahållas dem synes svårligen kunna utfinnas.
Berättelsen skall ju i allt fall inom kort i sin helhet offentligen framläggas
på kyrkostämma. Även med den av Ljungwe hävdade här ovan bekämpade
ståndpunkten beträffande revisionsberättelsens karaktär av icke
offentlig handling hade det därlör enligt min tanke ålegat Ljungwe att till
klaganden såsom suppleant i kyrko- och skolrådet utlämna revisionsberättelsen
till påseende utan avvaktande av den dag, då berättelsen skulle
framläggas å kyrkostämma. Genom sin underlåtenhet att vid behandlingen
av klagandens framställning taga hänsyn till det särskilda skäl för
revisionsberättelsens utlämnande, som klagandens ovannämnda egenskap
innebar, skulle, även om jag kunnat godtaga Ljungwes åsikt, att handlingen
icke vore enligt tryckfrihetsförordningen offentlig, Ljungwe ändock
enligt mitt förmenande hava gjort sig skyldig till fel i ämbetets utövning.

Med anledning därav att Ljungwe till försvar för sin vägran att till klaganden
utlämna revisionsberättelsen även åberopat, att det varit honom
bekant, att klaganden önskat taga del av berättelsen för att uppamma en
otillbörlig agitation mot skolrådet i ovan omförmälda skolstrid, vill jag
slutligen påpeka, att det knappast kan anses lämpligt, att den, som förvaltar
pastorsämbetet i en församling och sålunda å tjänstens vägnar utövar
ordförandeskapet å församlingens kyrkostämma, vid utövande av detta sitt
uppdrag låter sitt handlande bestämmas av egen uppfattning om det tillbörliga
eller otillbörliga i agitation för den ena eller andra åsikten i en
omstridd fråga. Ett i och för sig oriktigt förfaringssätt framstår därigenom
såsom än mera förkastligt.

Då i enlighet med vad jag ovan anfört Ljungwe måste anses hava förfarit
oriktigt genom att icke i förevarande fall utan dröjsmål tillhandahålla
klaganden ifrågavarande revisionsberättelse, uppdrog jag åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Ljungwe för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet
hörd, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i den mån
de funnes befogade, understödjas.

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

130

Väddö och Närdinghundra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 juli 1927 följande:

Enär i målet vore utrett, att klaganden vid sitt besök å pastorsexpeditionen
den 13 april 1926 icke erhållit del av ifrågavarande revisionsberättelse,
samt Ljungwes först vid häradsrätten gjorda påstående, att han förvägrat
klaganden allenast att från pastorsexpeditionen utlåna revisionsberättelsen,
icke förtjänade avseende, utan fastmera i målet blivit styrkt,
att Ljungwes vägran inneburit, att klaganden före kyrkostämman i maj
månad över huvud taget ej finge taga del av revisionsberättelsen, alltså
och då revisionsberättelsen, som den 17 mars 1926 föredragits å sammanträde
med församlingens kyrko- och skolråd, vid klagandens besök å pastorsexpeditionen
måste anses förelegat i sådant skick, att den vore att
hänföra till sådana allmänna ärenden rörande handlingar, som på grund
av § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen skulle tillhandahållas envar som
det äskade, prövade häradsrätten jämlikt nämnda stadgande och 25 kap.
17 § strafflagen lagligt döma Ljungwe för den försummelse i ämbetet, som
han sålunda låtit komma sig till last, att höta 25 kronor. Därjämte ålåge
det Ljungwe att ersätta klaganden kostnaderna å målet med skäliga ansedda
45 kronor.

Svea hovrätt, där Ljungwe anförde besvär, yttrade i utslag den 21 oktober
1927 följande:

Enär i målet finge anses utrett, att klaganden den 13 april 1926 å Väddö
församlings pastorsexpedition anhållit att få taga del av den utav vederbörande
revisorer till ordföranden i församlingens kyrkostämma överläm
nade berättelsen rörande församlingens skolråds räkenskaper och förvalt
ning för år 1925, samt att Ljungwe, vilken vid tillfället såsom vice pastor
förvaltat kyrkoherdeämbetet i församlingen, vägrat att tillhandahålla klaganden
samma berättelse, alltså och då ifrågavarande revisionsberättelse
måste anses vara att hänföra till sådana allmänna ärenden rörande handlingar,
som på grund av § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen skulle till
handahållas envar som det äskade, prövade hovrätten rättvist fastställa
det slut, vartill häradsrätten i målet kommit.

Ljungwe skulle ersätta klaganden vad denne visade sig hava utgivit fölen
utskrift av hovrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

20. Felaktig behandling av utsökningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Alma Charlotta Stenhammar-Ekroth
i Stockholm hos mig anhängigjort ärende inhämtas följande:

131

Den 30 mars 1925 översände klaganden till tjänstförrättande stadsfogden
i Torshälla W. Nyander för verkställighet en av två personer bevittnad
avskrift av ett av Åkers och Selebo tingslags häradsrätt den 24
november 1924 meddelat utslag, varigenom bland annat båtbyggaren Carl
Stenhammar i Torshälla förpliktats att till klaganden utgiva ersättning
för rättegångskostnader med 40 kronor.

I ett utslaget åtföljande brev anhöll klaganden, att Nyander måtte indriva
ovannämnda belopp ävensom kostnaden för indrivandet, nämligen
”protokollskostnader enl. poststämpeln i detta brev”, kostnader för avskrifter
3 kronor och Nyanders arvode jämte porto.

I en den 18 juni 1926 hit inkommen skrift anförde klaganden att, ehuru
mer än ett år förflutit sedan verkställigheten av nämnda utslag begärts,
klaganden icke erhållit någon annan redovisning för ärendet än att
Nyander den 24 april 1925 tillsänt klaganden en med postförskott å 2 kronor
65 öre belagd försändelse. Då klaganden varit övertygad om att försändelsen
icke innehöll vare sig fattigdomsbevis eller redovisning, hade
klaganden icke utlöst densamma. Klaganden anhöll om mitt biträde för
utbekommande av sitt tillgodohavande jämte ränta och ersättning för de
kostnader, som genom Nyanders försummelse tillskyndats klaganden. I

I infordrat yttrande anförde Nyander, att han efter mottagandet av
klagandens ansökning om verkställighet uppsökt Stenhammar, vilken
emellertid under förmälan, att han hos klaganden ägde motfordran till
högre belopp än det klaganden önskade utfå, vägrat att betala vad klaganden
fordrat. För styrkande av sin motfordran hade Stenhammar åberopat
eu skuldsedel av följande lydelse: ”Av Fru E. Stenhammar emottaga
lån Kronor Två hundra som härmed kvitteras. Kr. 200: — Stockholm
den 28 Nov. 1918. Alma Stenhammar. (Å baksidan) Omstående
transporterad på min man Carl Stenhammar. Elna Stenhammar.” I anledning
därav hade Nyander funnit sig förhindrad att verkställa ifrågavarande
utslag och försett avskriften med följande bevis: ”Vid utmätningsförsök
denna dag företedde gäldenären handlingar å motfordran hos
sökanden till fulla utsökningsbeloppet, i följd varav verkställighet av utslaget
icke kunde äga rum; betygar Torshälla den 18 april 1925. W. Nyander.
t. f. stadsfogde. Förrättningskostnad Två kr.” Därefter hade Nyander
den 23 april 1925 återsänt de honom tillställda handlingarna till klaganden
mot postförskott av 2 kronor 65 öre för förrättningskostnaden
m. m. Postförskottsförsändelsen hade icke utlösts av klaganden utan återgått
till Nyander. Allt vad Nyander företagit i ärendet hade skett efter
samråd med överexekutor. Då klaganden emellertid försummat att ingiva

132

utslag i huvudskrift eller officiellt bestyrkt avskrift, hemställde Nyander,
att klagomålen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Sedan borgmästaren i Torshälla anmodats att inkomma med yttrande i
ärendet, meddelade borgmästaren E. Wahlberg i skrivelse den 24 augusti
1926, att advokaten C. Lagerlöf tjänstgjort såsom t. f. överexekutor i staden
under tiden för ifrågavarande utsökningsärendes behandling samt
att Wahlberg, som tillträtt borgmästarämbetet den 1 januari 1926, icke
såsom överexekutor tagit någon befattning med ärendet.

Någon dag senare avled Lagerlöf.

I avgivna påminnelser anförde klaganden att, därest Nyander ansett, att
häradsrättens ifrågavarande utslag ej skulle kunna verkställas på den
grund, att det till Nyander ingivits i icke officiellt bestyrkt avskrift, Nyander
bort infordra huvudskriften från klaganden. I stället hade Nyander
vägrat verkställighet endast på grund av en Stenhammars påstådda motfordran,
som Nyander förmenat vara kvittningsgill. Mot laga kraft vunnet
utslag kunde emellertid endast på samma sätt styrkt fordran göras
gällande.

I förnyat yttrande anförde Nyander bland annat följande:

Den omständigheten att utslaget överlämnats icke i originalutskrift
utan i icke-officiell avskrift hade gjort Nyander tveksam, om handlingen
berättigade honom att i enlighet med framställningen verkställa utmätning
hos Stenhammar för uttagande av det utdömda ersättningsbeloppet
jämte kostnader. Men då Nyander icke haft anledning antaga annat än
att avskriften överensstämde med utslaget i den form, vari detsamma utfärdats
för klagardens räkning, samt Nyander med kännedom om klagandens
och Stenhammars mångåriga processer och böjelse för tvisters dragande
inför offentlig myndighet icke velat utsätta sig för risken av en
anmälan i anledning av vägran att upptaga ansökningen, hade Nyander
underrättat Stenhammar om densamma. Stenhammar hade bestritt, att
klaganden hos honom ägde någon fordran, enär det genom Nyander fordrade
beloppet betydligt understege hans vid aniordran förfallna fordran
enligt den av klaganden till Stenhammars hustru utfärdade och å Stenhammar
överlåtna förhirdelsen. Då förbindelsens äkthet icke syntes
kunna ifrågasättas, helst en i brev till klaganden därom gjord förfrågan
lämnats utan svar, hade Nyander funnit sig icke kunna underkänna Stenhammars
kvittningsanspråk. Då kvittning i själva verket vore en på
visst sätt verkställd betalning, hade Nyander icke trott sig kunna på
grund av den inkomna utslagsavskrilten verkställa någon utmätning
utan å handlingen antecknat, att Stenhammar vid utmätningslörsök visat

133

sig iiga motfordran hos klaganden till ”tulla utsökningsbeloppet”, d. v. s.
40 kronor. Nyanders uppfattning hade varit, att han därigenom tillgodosett
båda parternas materiella rätt, klagandens genom att medelst påskrift
å utslaget sätta henne i tillfälle att vid krav på grund av iörbindelsen
avvisa detta till ett belopp av 40 kronor och Stenhammars genom att icke
företaga en av honom synnerligen kraftigt bestridd utmätning, vilken —
därest den kommit till stånd — från Stenhammars sida helt visst föranlett
besvär och sannolikt även anmälan för oriktigt förfarande. För Nyander,
som icke varit i tillfälle att förvärva mera ingående insikter i de
även enligt sakkunnigas uppfattning svårtolkade bestämmelserna om rätt
till kvittning vid utmätning, hade berörda avgörande i vad detsamma
avsett de utdömda rättegångskostnaderna vållat stort besvär, bland annat
flera samtal med den då tjenstförrättande borgmästaren. Att framställningen
om utmätning för utbekommande av portokostnader samt 3 kronor
för avskrifter icke kunnat föranleda till någon åtgärd hade utan vidare
stått klart för Nyander. Därest mot Nyanders uppfattning utmätning i
anledning av ifrågavarande ansökning bort verkställas, torde det vara
klaganden obetaget att hos tjänstförrättande stadsfogden påkalla sådan
åtgärd med stöd av de sannolikt fortfarande hos honom kvarliggande
handlingarna. Klaganden hade under alla förhållanden icke lidit någon
förlust genom Nyanders handläggning av ärendet, enär Stenhammar alltjämt
ägde utmätningsbara tillgångar till gäldande av klagandens fordran
och Nyander själv vore villig vidkännas kostnaderna för det av honom
gjorda utmätningsförsöket, vilka fortfarande vore oguldna.

Av ett av mig infordrat utdrag av stadsfogdens i Torshälla dagbok i
utsökningsmål för år 1925 rörande ifrågakomma utsökningsärende framgick,
att ärendet anhängiggjorts hos stadsfogden den 1 april 1925 samt att
i kolumn 9 antecknats följande: ”År 1925 den 18 april vid utmätningsförsök
företedde gäldenären revers å motfordran hos sökanden, så lydande:
’Av Fru E. Stenhammar emottagit lån Kronor Två hundra som härmed
kvitteras Kr. 200: — Stockholm den 18 Nov. 1918. Alma Stenhammar (På
baksidan antecknat:) Omstående transporterad på min man Carl Stenhammar’.
Då gäldenären sålunda hade motfordran till fulla beloppet, kunde
utslaget icke verkställas. Den 23 april återställdes utslaget till sökanden.
Den 14/o återkom handl., sökanden vägrat utlösa desamma.” I

I ytterligare infordrat yttrande anförde Nyander bland annat, att han
själv vid ett sammanträffande med Stenhammar underrättat denne om
den från klaganden inkomna ansökningen och att Stenhammar såsom stöd
för sitt genast framställda kvittningsyrkande senare till Nyander överlämnat
det åberopade skuldebrevet, vilket efter ärendets slutbehandling

134

till Stenhammar återställts. Klagandens ansökning om utmätning och
Stenhammars däremot under kvittningspåstående gjorda invändning hade
hela tiden varit väl bekanta ej blott lör t. f. borgmästaren utan även
för polisöverkonstapeln R. Kjellman, vilken biträdde stadsfogden såsom
exekutionsbetjänt och vittne vid utmätningar. Kjellman både även varit
underkunnig om Stenhammars åberopande av det omförmälda skuldebrevet
och hört Nyanders förklaring, att Nyander med anledning av det
därå grundade kvittningsyrkandet icke ansåge sig kunna på grund av
klagandens ansökning verkställa utmätning hos Stenhammar. Då ingendera
parten begärt protokoll i ärendet, hade sådant icke uppsatts. Som anteckningen
i dagboken lämnade fullständig redogörelse för ärendets behandling,
syntes under föreliggande förhållanden protokoll i ärendet ej
heller vara av behovet påkallat.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Södermanlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Nyander. I den för åklagaren
utlärdade instruktionen anlörde jag följande:

I 54 § utsökningslagen stadgas att, om man vill på grund av dom eller
utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, erhålla utmätning
hos denne, man skall till utmätningsmannen ingiva domen eller
utslaget samt i särskilt angivna fall jämväl vissa andra handlingar.

Har utmätningsman för verkställighet mottagit dylikt utslag, är utmätningsmannen
pliktig att så skyndsamt och omsorgsfullt som möjligt vidtaga
de åtgärder, som på honom ankomma. Av 162 § utsökningslagen
framgår, att stadsfogde ovillkorligen, så framt verkligt hinder ej mött,
bör hava förrättat utmätning och i fråga om lös egendom i allmänhet
även försäljning av det utmätta sist inom en månad, sedan han mottagit
de handlingar, som omförmälas i förstnämnda lagrum. Försummar stadsfogde
att inom sagda tid verkställa utmätning, skall enligt 162 § stadsfogden
själv svara för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån
han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit. Styrker
stadsfogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller
att för utmätning eller försäljning mött hinder, som stadsfogden ej kunnat
förekomma, är han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör
det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas
i den dagbok, som skall av stadsfogden hållas.

I förevarande fall är upplyst, att Nyander från klaganden den 1 april
1925 för verkställighet mottagit ovan omförmälda avskrift av Åkers och
Selebo tingslags häradsrätts utslag den 24 november 1924, varigenom Sten -

135

hammar förpliktats att till klaganden utgiva 40 kronor. I sina till mig avgivna
yttranden har Nyander ifrågasatt, att skyldighet icke förelegat för
honom att på grund av allenast en av två privatpersoner bevittnad avskrift
verkställa ifrågavarande utslag. Därmed må nu vara hur som helst. Något
absolut hinder för verkställighet på grundval av dylik avskriit synes för
övrigt knappast få antagas vara lör handen. Då Nyander i allt fall vid
handlingarnas mottagande från klaganden ansett sig olörhindrad att på
grund av berörda avskrift verkställa utslaget och i sådant sylte vidtagit
vissa åtgärder, torde Nyander till försvar för att utslaget icke verkställts
ej nu kunna åberopa, att utslaget endast företetts i icke officiellt bestyrkt
avskriit. Då avskriiten en gång godtagits av Nyander såsom giltig, torde
skyldighet också hava förelegat för honom att i fortsättningen ägna ärendet
en fullt lagenlig behandling. I sammanhang härmed vill jag framhålla
att, om Nyander icke ansett sig kunna på grund av allenast avskriften
verkställa utmätning, det enligt 7 § i kungl. kungörelsen den 14 december
1917 om landsfiskals och stadslogdes dagbok i utsökningsmål samt angående
vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas
ålegat Nyander att ofördröjligen förklara detta och göra anteckning om
hindret i 9 kolumnen av dagboken. Så bar emellertid icke skett; och vid
sådant förhållande torde Nyander svårligen kunna fritaga sig från tjänstefel,
även om hans numera tillkännagivna åsikt om avskriftens godtagbarhet
eljest skulle kunnat vinna beaktande. Klaganden lärer nämligen hava
varit berättigad att i detta hänseende redan från början erhålla klart
besked.

I denna fråga må emellertid också hänvisas till den av Malmgren nyligen
utgivna läroboken i rättskunskap för blivande landsfiskaler, i vilken
Alexanderscn i IV delen 3 underavdelningen, som handlar om utsökning,
å sid. 18 yttrat, att domen vore den exekutionsurkund, sökanden hade att i
ansökningen om verkställighet åberopa och, innan verkställighet kunde
erhållas, ingiva. Detta vore visserligen i lagen utsagt endast om utmätning,
men gällde givetvis även annan verkställighet. Med ”domen” menades
närmast domen i original, d. v. s. i det exemplar, som av domstolen utgivits
för den berättigade partens räkning. I regeln borde dock även en
vidimerad avskrift godtagas. Skulle i detta fall berättigat tvivel uppstå
(gäldenären påstode t. ex. att gälden redan vore gulden), torde dock frågan
om domens verkställbarhet böra betraktas såsom oklar och sökanden hänvisas
till överexekutor, där utredning kunde äga rum.

Det synes mig sålunda tydligt, att Nyander, i varje fall med den ståndpunkt
han från början själv intagit i fråga om avskriftens giltighet såsom
exekutionsurkund, varit skyldig att vidtaga alla lagliga åtgärder för utslagets
bringande till verkställighet. Nyander synes emellertid, ehuru han
dels i dagboken skrivit, att utmätningsförsök gjorts, och dels debiterat 2

136

kronor i förrättningskostnad, icke hava företagit någon verklig utmätningsförrättning.
Härtill kommer, att ärendets rent sakliga behandling
varit synnerligen bristfällig.

Själv har Nyander ansett sig hava gjort ett utmätningsförsök, varvid för
utmätningen skulle hava mött hinder på grund av en av Stenhammar åberopad
motfordran till högre belopp. Beträffande sist berörda fråga lärer
det vara klart, att en gäldenär under vissa förutsättningar äger rätt att, då
en fordran skall hos honom uttagas genom utmätning, å denna fordran avräkna
en motfordran hos borgenären. Men härvid måste man, i likhet med
vad som beträffande lagsökning är stadgat i 30 § utsökningslagen, i första
hand uppställa den regeln, att klar och förfallen fordran ej må uppehållas
för det, som stridigt eller icke förfallet är. För rätt till kvittning vid utmätning
torde än vidare i regel anses erforderlig!, att de två fordringar,
mellan vilka kvittning ifrågakommer, skola vara i lika hög grad likvida,
d. v. s. genfordringen bör vara godkänd genom en laga kraft ägande dom
eller åtminstone genom en dom, som verkställes lika som en dylik dom. Jag
hänvisar till vad som anförts av Trygger i hans kommentar till utsökningslagen
andra uppi. sid. 226 o. f. samt av Nordling i en i Tidskrift for Retsvidenskab
år 1888 intagen uppsats rörande några punkter inom läran om
kvittnii g, sid. 408 o. f. Trygger har i detta sammanhang också framhållit,
att det icke syntes vara riktigt att, när gäldenären ville kvitta med en
genom laga kraft ägande dom fastställd genfordran till samma eller större
belopp än utmätningsborgenärens fordran, utmätningsmannen förklarade
någon verkställighet icke kunna meddelas borgenären. Både borgenären
och gäldenären vore berättigade att få en definitiv reglering av sitt mellanvarande,
och detta kunde endast ske på det sättet, att utmätningsmannen
i protokollet gjorde anteckning om kvittningen samt övervakade,
att mellan parterna växlades eller skedde anteckning å vederbörliga
fordringshandlingar.

Av vad ovan anförts torde framgå, att Stenhammars i förevarande fall
åberopade genfordring hos klaganden icke var av sådan beskaffenhet, att
densamma bort av Nyander godkännas såsom kvittoingsgill. Under förutsättning
att annat hinder mot utmätningens verkställande icke förelåg,
hade Nyander därför med underkännande av Stenhammars kvittningsyrknnde
bort verkställa den begärda utmätningen. Och även om geniordringen
hade varit kvittningsgill, måste det betecknas såsom mindre riktigt
att på dylik grund förklara utslaget icke kunna verkställas i stället
för att verkligen genomföra den påfordrade kvittningen.

Nyanders förfarande att med godkännande av berörda genfordring icke
verkställa utmätning hos Stenhammar lärer sålunda hava varit felaktigt
men kan måhända, även om utmätningsborgenären icke på sådan grund
får bliva lidande, i viss mån förklaras genom Nyanders av honom själv

137

åberopade bristande insikt i hithörande ämnen. Mindre försvarligt förefaller,
att Nyander icke, såsom dagboken dock utmärker och Nyanders
debitering av lorrättningskostnad förutsätter, synes hava företagit någon
verklig utmätningslörrättning.

I sitt första yttrande uppgav Nyander, att han efter mottagandet av
klagandens ansökning ”uppsökt” Stenhammar, som emellertid vägrat att
betala skulden. I sitt senaste yttrande har Nyander upplyst, att han själv
vid ett sammanträffande med Stenhammar underrättat denne om den inkomna
ansökningen samt att Stenhammar därvid genast framställt kvittningsyrkande
och senare till klaganden överlämnat det åberopade skuldebrevet.
Att vad Nyander sålunda åtgjort icke kan betraktas såsom en i
vederbörlig ordning företagen utmätningslörrättning torde vara tydligt.
Enligt vad det kan antagas har berörda sammanträffande ägt rum tillfälligtvis,
måhända på en gata i staden. Något utmätningsvittne torde
icke vid tillfället, på sätt i 7 § utsökningslagen stadgas, hava varit närvarande.
Nyander har ej heller kunnat påstå detta utan endast anfört,
att en polisöverkonstapel, vilken plägade biträda stadsfogden såsom vittne,
varit underkunnig om Stenhammars åberopande av det omtalade skuldebrevet
och hört Nyanders förklaring, att han med anledning av det därå
grundade kvittningsyrkandet icke ansåge sig kunna verkställa utmätningen.
Nyander har ej heller påfört klaganden någon kostnad för arvode
till vittne. Att förrättning enligt utsökningslagen icke ägt rum torde även
vinna stöd av den omständigheten, att något protokoll i ärendet icke blivit
uppsatt. Sannolikt har ej heller Nyander ansett, att vad han i ärendet
företagit varit av sådan beskaffenhet, att över detsamma kunde uppsättas
protokoll såsom över en utmätningsförrättning. De i dagboken verkställda
anteckningarna kunna uppenbarligen icke ersätta protokoll i ärendet.
Beträffande skyldigheten för utmätningsman att föra protokoll över utmätningsförrättning
hänvisar jag till vad jag därom anfört i min till 1927
års riksdag avlåtna ämbetsberättelse sid. 61 o. f.

På grund av vad som förekommit fann jag uppenbart, att Nyander icke
i laga ordning handlagt förevarande utsökningsärende. Då Nyander därigenom
måsto anses hava vårdslösat klagandens rätt, fann jag Nyanders
handlingssätt icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Nyander samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tilliälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av henne framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

138

Rådhusrätten i T or shälla, varest åtalet anhängig jordes, yttrade i utslag
den 26 september 1927 följande:

Av vad i målet förekommit funne rådhusrätten ådagalagt, att Nyander,
sedan han i egenskap av tillförordnad stadsfogde den 1 april 1925 från
klaganden fått emottaga en av två personer bevittnad avskrift av Åkers
och Selebo tingslags häradsrätts den 24 november 1924 meddelade utslag,
varigenom klaganden berättigats att av Stenhammar utbekomma rättegångskostnader
med 40 kronor, den 18 april 1925, sedan Nyander förut
underrättat Stenhammar om den begärda verkställigheten, därvid Stenhammar
förklarat sig äga rätt till kvittning på grund av en av klaganden
utfärdad, å Stenhammar transporterad skuldsedel, ensam infunnit sig i
Stenhammars hostad i Torshälla samt inför denne förklarat sig på grund
av den av Stenhammar företedda skuldsedeln förhindrad verkställa den
begärda utmätningen. Då sålunda blivit ådagalagt och av Nyander erkänt,
att Nyander vid den av honom den 18 april 1925 verkställda förrättningen
icke varit åtföljd av sådant vittne, som i 7 § utsökningslagen omförmäldes,
prövade rådhusrätten lagligt att för den försummelse i tjänsten,
som Nyarder därigenom visat, döma Nyander att jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen höta 25 kronor.

Vidkommande åtalet i övrigt funne rådhusrätten väl, att Nyander icke
bort förklara den av Stenhammar företedda skuldsedeln utgöra hinder för
utmätnings verkställande, men på grund av vad i målet förekommit
funne rådhusrätten Nyanders förfarande därutinnan, liksom Nyanders
underlåtenhet att föra protokoll över den av honom verkställda förrättningen,
icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar såsom
för tjänstefel.

Beträffande klagandens yrkande om åläggande för Nyander att till
henne utgiva det belopp, för vilket verkställighet begärts, ansåge rådhusrätten
visserligen, att för utmätnings verkställande icke mött sådant hinder,
som i 162 § utsökningslagen omförmäldes, men enär på grund av vad
i målet blivit visat klaganden icke kunde anses hava genom Nyanders
förfarande lidit skada, prövade rådhusrätten lagligt ogilla ifrågavarande
ersättningsyrkande. Övriga av klaganden framställda yrkanden om ersättning
bleve jämväl ogillade. De av allmänna medel för klaganden, som
i målet åtnjutit fri rättegång, förskjutna kostnaderna skulle stanna å
statsverket, statsverket dock obetaget att föra den talan om ersättning,
som i 13 § i lagen om fri rättegång omförmäldes.

Över rådhusrättens utslag har klaganden anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

21. Fråga om felaktigt expedierande av besked om beslut,
varigenom fri rättegång beviljats.

139

I en hit inkommen skrift anförde korgmakaren A. Björnsson i Gylsboda
bland annat följande:

Den 16 februari 1926 hade sakföraren O. M. Wallin i Båstad i egenskap
av ombud för klaganden till domhavanden i Bönnebergs, Onsjö och Harjagers
härads domsaga insänt, förutom av klaganden utfärdad rättegångsfullmakt
för innehavaren, en ansökan om stämning å godsägaren
S. A. Henriksson i Billeberga, vederbörlig irppgiit för erhållande av fri
rättegång samt en skrift med anhållan att förmånen av fri rättegång
måtte beviljas klaganden i mål mot Henriksson, att stämning måtte genom
häradsrättens ordförandes försorg delgivas Henriksson till den 16
mars 1926 och att antingen Wallin eller notarien Th. Wiebe i Hälsingborg
måtte förordnas att biträda klaganden i rättegången. Wallin hade sedermera
genom en den 2 mars 1926 dagtecknad skrivelse från kommissionären
i domsagan, vilken skrivelse sänts mot postförskott, erhållit meddelande
att ansökningen om fri rättegång avslagits. Sedan klaganden genom
ett den 8 mars 1926 dagtecknat brev från Wallin erhållit vetskap därom,
hade klaganden i en skrift till domhavanden anhållit om upplysning
rörande anledningen till att ansökningen om fri rättegång avslagits. Å
denna skrift hade klaganden icke erhållit något svar. I juni 1926 hade
klaganden emellertid erhållit utdrag av Eönnebergs, Onsjö och Harjagers
häradsrätts dombok för den 13 april 1926, nr 318, och den 11 maj samma
år, nr 363. Av domboksutdragen hade framgått, att klaganden den 11
mars 1926 beviljats fri rättegång i målet mot Henriksson, att häradsrätten
den 13 april 1926 i klagandens utevaro företagit målet till handläggning,
att Henriksson, vilken därvid genom ombud kommit tillstädes, begärt ersättning
för sin inställelse med 50 kronor jämte protokollslösen, att häradsrätten,
vid det förhållandet att klaganden från rätten uteblivit, förklarat
klagandens talan på den ågångna stämningen förfallen samt att
häradsrätten den 11 maj 1926 förpliktat klaganden att gottgöra Henriksson
dennes inställelse vid häradsrätten med 30 kronor jämte vad Henriksson
visade sig hava utgivit för lösen av häradsrättens protokoll i målet ävensom
ålagt klaganden att till statsverket återgälda 8 kronor. Enär klaganden
varken själv eller genom ombud varit tillstädes vid meddelandet av
beslutet om fri rättegång, hade det ålegat domhavanden att genast till klaganden
med posten såsom tjänstelörsändelse avsända underrättelse därom.
Genom att så ej skett hade klaganden tillskyndats skada, vilken i betraktande
av stadgandet i 12 kap. 2 § rättegångsbalken måste uppskattas till
det i målet omstämda kapitalbeloppet, 147 kronor 20 öre, jämte ränta och
kostnader samt de belopp, klaganden ålagts att utgiva till Henriksson och

140

statsverket. Klaganden anmälde, under yrkande om ersättning för ovannämnda
skada av den eller dem, som vore ansvariga för densamma, förhållandet
lör mig till den åtgärd detsamma kunde föranleda.

Av ovanberörda vid klagoskrilten i avskriit fogade domboksutdrag inhämtades,
att vid häradsrättens sammanträde den 13 april 1926 handlagts
ett mål, däri klaganden till nämnda dag instämt Henriksson med yrkande
om åläggande lör honom att till klaganden utgiva 147 kronor 20 öre jämte
5 procent ränta från den 14 november 1925 ävensom ersätta klaganden för
rättegångskostnaderna. Vid upprop av målet — därvid ordet i häradsrätten
iörts av biträdande domaren F. Holmberg — hade klaganden icke låtit
sig avhöra. Henriksson hade inställt sig genom ombud, som yrkat att, då
klaganden icke kommit tillstädes, målet måtte avskrivas, och begärt er
sättni g för Henrikssons kostnader å målet. Häradsrätten hade i avkunnat
beslut, vid det förhållande att klaganden uteblivit, förklarat klagandens
talan på den ågångna stämningen förfallen samt lämnat besked att
häradsrätten den 11 maj 1926 ville meddela yttrande angående Henrikssons
ersättningsyrkande. I utslag sistnämnda dag hade häradsrätten,
jämväl under Holmbergs ordiörandeskap, enär klaganden ej styrkt, att
han haft laga förfall för sin utevaro den 13 april och ej kunnat anmäla
det för häradsrätten, förpliktat klaganden att gottgöra Henriksson för
hans inställelsekostnad med 30 kronor jämte vad Henriksson visade sig
hava utgivit i lösen för häradsrättens protokoll i målet ävensom att återgälda
statsverket vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma att
utgivas i anledning därav att klaganden åtnjutit fri rättegång, eller tillhopa
8 kronor.

Vid klagoskriften fanns därjämte fogad, bland annat, avskrift av Wallins
den 16 iebruari 1926 till domhavanden insända, med Wallins namn
undertecknade skrift, så lydande:

”Båstad den 16/a 1926.

Till Herr Domhavanden i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härad,

Landskrona.

Jag har äran översända:

1) huvudskrift av fullmakt av Aug. Björnsson i Gylsboda;

2) uppgift för erhållande av fri rättegång; samt

3) stämningsansökning och avskrift å S. A. Henriksson i Billeberga.

Jag anhåller vördsammast:

a) att fri rättegång måtte beviljas Björnsson;

b) att stämning måtte givas och kallelse ske till den 16 mars 1926;

c) att Rättens Herr Ordförande måtte föranstalta om stämningens delgivning; d)

samt att antingen undertecknad eller hovrättsnotarien Th. Wiebe i Hälsingborg
måtte förordnas till Björnssons rättegångsbiträde.

141

Stämnings- och fullmaktshuvudskriften, besked om fri rättegång samt
förordnandet för rättegångsbiträdet, anhåller jag lika vördsamt måtte till
mig översändas tjänstebrevsvägen.”

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat domhavanden
i ovannämnda domsaga att inkomma med yttrande, anlörde
t. f. domhavanden N. Rydhagen täljande:

Den 17 februari 192G hade ifrågavarande stämningsansökning inkommit
till domhavanden. Vid ansökningen hade varit fogade dels fullmakt av
klaganden, ställd till innehavaren, dels ansökan om fri rättegång med begäran
om förordnande för Wallin eller Wiebe att biträda klaganden i
rättegången dels ock uppgift för erhållande av fri rättegång. Handlingarna
i ärendet hade samma dag överlämnats till Rydhagen, vilken då
tjänstgjort såsom förste notarie i domsagan, för prövning och expediering
utan att något direktiv därvid lämnats. Vid granskning av handlingarna
hade Rydhagen ej funnit tillräckliga skäl förebragta att bevilja klaganden
fri rättegång i målet, som avsett krav enligt räkning. I anledning därav
hade Rydhagen överlämnat handlingarna till dåvarande kommissionären
hos domaren, fru Alma Carlsson, och uppdragit åt henne att sätta sig i
förbindelse med Wallin och göra sig underrättad om, huruvida resolution
skulle uttagas, fastän ansökningen om fri rättegång för klaganden avslagits.
Detta förfaringssätt hade tillgripits uteslutande i klagandens intresse,
då i likartade fall resolution nästan alltid plägat det oaktat uttagas,
varefter ansökan om fri rättegång fulllöljts vid häradsrätten. Kommissionären
hade på grund därav till Wallin avlåtit det av klaganden åberopade,
den 2 mars 1926 dagtecknade brevet. Å brevet hade intet svar erhållits
från Wallin, men den 11 mars 1926 hade till domhavanden inkommit en av
klaganden undertecknad skrift. Efter mottagandet av denna skrift och då
vid förnyad prövning av ärendet det synts Rydhagen tveksamt, huruvida
icke klaganden borde komma i åtnjutande av fri rättegång, hade Rydhagen
beviljat ansökningen samma den 11 mars, varefter besked därom
utfärdats den 13 mars. Något förordnande av rättegångsbiträde i enlighet
med ansökningen hade ej meddelats. I ansökningen hade framställts begäran,
att stämningen måtte genom domarens försorg delgivas Henriksson.
I anledning därav hade stämningen översänts till vederbörande landsfiskal
för delgivning, varifrån densamma enligt anteckning i boken över
fria rättegångar återkommit den 25 mars 1926. Den 26 mars hade så till
kommissionären för översändande till Wallin mot postpenningar överlämnats
alla till ärendet hörande handlingar, nämligen stämningsansökningen,
försedd med resolution och delgivningsbevis, den i ärendet företedda iullmakten
samt besked om fri rättegång. Enligt det av kommissionären förda
diariet hade redan samma dag alla handlingarna översänts till Wallin

142

mot postförskottsavgift av 75 öre. Postförskottsförsändelsen hade ankommit
till Båstad den 27 mars 1926, duplettaviserats den 8 april och returnerats
till avsändaren den 14 april 1926, enär Wallin underlåtit att i behörig
tid utlösa densamma. Att Wallin försummat utlösa försändelsen
och att denna återkommit till kommissionären, hade ingen å domarkansliet
ägt kännedom om, då målet förekom vid häradsrätten. Kommissionären
hade nämligen under den tid, som här avsåges, utfört sitt arbete från
annan lokal än domarkansliet, varför någon kontroll av kommissionärens
försändelser svårligen kunnat ifrågakomma. Först den 3 juli 1926 hade
Rydhagen efter telefonsamtal med Wallin, därvid denne upplyst, att han
icke bekommit stämningen i ifrågavarande mål, från kommissionären
lätt bekräftelse på, att Wallin icke utlöst de översända handlingarna samt
att försändelsen återkommit till kommissionären, där densamma fortfarande
kvarlegat oöppnad. Rydhagen hade då låtit avhämta försändelsen,
och hade vid öppnandet denna befunnits innehålla de ovan omförmälda
till kommissionären överlämnade handlingarna, sålunda även beskedet
om fri rättegång för klaganden.

Till stöd för sitt förfaringssätt att i ifrågavarande fall låta översända
handlingarna genom kommissionären mot uttagande av nödiga postpenningar
— anförde Rydhagen vidare — åberopade Rydhagen 39 § 2 stycket
i domsagestadgan, jämfört med 46 § i samma stadga. I 39 § 2 stycket föreskreves
att, om rättssökande hos rätten eller domaren begärt att få viss
expedition sig tillsänd med posten, sådant översändande skulle ske genom
kommissionären. Enligt 46 § i samma stadga vore den, som åtnjöte förmånen
av fri rättegång, befriad från skyldighet att erlägga arvode till
kommissionären, men skulle han avlämna för översändandet nödiga postpenningar.
Beträffande besked om fri rättegång stadgades emellertid i
4 § i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall vid
tillämpning av lagen om fri rättegång, att detsamma skulle såsom tjänsteförsändelse
genom rättens eller dess ordförandes försorg genast översändas
till sökanden, om denne ej själv eller genom ombud vore tillstädes vid
beskedets meddelande. Strängt efter ordalydelsen i sistnämnda förordning
skulle således i ett fall som det ifrågavarande det dels ålegat domhavanden
att såsom tjänsteförsändelse översända beskedet om den fria
rättegången dels ock kommissionären att, sedan stämningen genom domarens
försorg behörigen delgivits, mot postpenningar tillställa sökanden
stämningen i målet. I förevarande fall hade postpenningar ej avlämnats.
Av rena praktikabilitetsskäl hade i domsagan det förfaringssätt tillämpats,
att beskedet om fri rättegång plägat översändas samtidigt med stämningen,
och något vägande skäl att förfara annorlunda i det fall, att stämningen
genom domarens försorg delgivits svaranden, syntes icke kunna
tänkas vara för handen på grund av den ringa tidsutdräkt, som i regel

143

komine att föreligga mellan beskedets meddelande och stämningens återsändande.
Något intresse för part att erhålla beskedet före återiåendet av
den delgivna stämningen kunde näppeligen tänkas. I alla händelser kunde
ju klaganden icke därigenom, att beskedet först översänts med stämningen,
hava tillfogats någon skada eller förlust och icke heller betagits
möjligheten att företräda vid målets handläggning. I ifrågavarande mål,
däri stämning uttagits till den 13 april 1926, hade så tidigt som den 26
mars alla till målet hörande handlingar översänts till Wallin, och uteslutande
på grund av dennes underlåtenhet att utlösa försändelsen hade
klaganden berövats möjlighet att företräda vid målets handläggning och
bevaka sin talan, till följd varav han gått densamma förlustig samt förpliktats
utgiva rättegångskostnader. På grund av det anförda hemställde
Rydhagen, att vad klaganden andragit och yrkat icke måtte föranleda
någon min åtgärd.

Vid yttrandet var fogad bland annat den till domhavanden den 11 mars
1926 inkomna skriften från klaganden. I denna skrift anförde klaganden,
att han genom Wallin erhållit meddelande att hans ifrågavarande ansökning
om fri rättegång blivit av domhavanden avslagen. Klaganden skulle
gärna vilja veta anledningen därtill. Klaganden hade nämligen inga tillgångar
att utan fri rättegång få fram sin sak. Saken tedde sig så mycket
mera svårförståelig för klaganden, som klaganden vid annan häradsrätt
på precis samma uppgifter erhållit fri rättegång. Klaganden emotsåge
med tacksamhet domhavandens meddelande.

Klaganden avgav påminnelser.

Därefter begärde jag, att kommissionären Alma Carlsson skulle inkomma
med yttrande, i anledning varav biträdande domaren J. Laurin, med
återställande av handlingarna i målet, meddelade, att Alma Carlsson vore
avliden. I

I en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

Enligt 1 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång må vid allmän
underrätt på de villkor och i den omfattning, som i lagen vidare stadgas,
fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

Part, som beviljats fri rättegång, skall, enligt 2 §, vara befriad från
erläggande av stämpelavgift i målet och tillika njuta den förmån att av
allmänna medel skola gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av
stämning och sådant rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del,

144

samt för inkallelse av och ersättning till sådana av parten åberopade vittnen,
vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt, så
ock ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens
vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock enligt sist nämnda lagrum lämplig person förordnas
att mot ersättning av allmänna medel biträda parten i rättegången.

I 4 § stadgas, att ansökan om fri rättegång skall göras muntligen eller
skriftligen och åtföljas av skriftlig på heder och samvete avgiven uppgift
å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande
underhållsskyldighet.

I § 4 i kungl. förordningen den 19 december 1919 om vad iakttagas skall
vid tillämpning av lagen om fri rättegång heter det, att över beslut, varigenom
fri rättegång beviljas, skall meddelas skriftligt besked. Beskedet
bör innehålla uppgift å det mål, däri fri rättegång beviljats, med angivande
av domstolen, parternas fullständiga namn och adresser samt sakens
beskaffenhet, ävensom huruvida särskilt biträde förordnats att för anhängiggörande
eller utförande av sökandens talan biträda honom i rättegången.

Är sökanden, heter det vidare i samma lagrum, ej själv eller genom ombud
tillstädes vid beskedets meddelande, skall detsamma genom rättens
eller dess ordförandes försorg såsom tjänsteförsändelse genast avsändas
till honom med posten.

Enligt 2 § domsagestadgan åligger det förste notarie att, när domaren
ej själv därmed tager befattning, meddela beslut och vidtaga åtgärder,
som enligt lagen om fri rättegång och förordningen om vad iakttagas
skall vid tillämpning av nämnda lag ankomma på häradsrättens ordförande
eller expeditionshavanden.

I förevarande fall anhöll till en början Wallin såsom ombud för klaganden,
att förmånen av fri rättegång måtte av domhavanden i Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers härad beviljas klaganden i mål mot Henriksson samt
att stämning å Henriksson måtte utfärdas till tingssammanträde den 16
mars 1926 och delgivas Henriksson. Sedan klaganden erhållit kännedom
om att ansökningen om fri rättegång icke blivit beviljad, gjorde klaganden
själv i en skrift till domhavanden förfrågan om anledningen till att
ansökningen avslagits. Efter mottagandet av denna skrift den 11 mars
1926 beviljade Rydhagen i egenskap av förste notarie samma dag klaganden
fri rättegång i målet.

Som klaganden icke var tillstädes vid meddelandet av detta beslut, hade
det ålegat Rydhagen att såsom tjänsteförsändelse genast avsända besked
därom till klaganden. I stället för att fullgöra denna skyldighet avvak -

145

tade Eydhagen, som jämväl den 11 mars å stämningsansökningen tecknat
resolution med åläggande för Henriksson att den 13 april 1926 iakttaga
inställelse vid häradsrätten ävensom föranstaltat om delgivning genom
vederbörande landsfiskal av stämningen med Henriksson, verkställandet
av denna delgivning. Sedan Eydhagen från landsfiskalen återbekominit
stämningsansökningen med åtecknat delgivningsbevis, lät Eydhagen den
26 mars 1926 genom kommissionären i domsagan till Wallin mot postförskott
för portokostnaden översända icke blott senast omförmälda handling
jämte den insända rättegångsfullmakten utan även ett den 13 mars
utfärdat besked om fri rättegång, vilka tre handlingar inlades i samma
kuvert. Som Wallin icke utlöste postförskottet, erhöll varken han eller
klaganden något meddelande rörande beslutet om fri rättegång.

Genom att icke i enlighet med § 4 i förordningen den 19 december 1919
medelst tjänsteförsändelse tillställa klaganden omförmälda besked har
Eydhagen förfarit felaktigt. Vad Eydhagen anfört till försvar för berörda
underlåtenhet synes icke kunna för honom medföra befrielse från
ansvar för densamma. OaArsett att det enligt uttryckligt stadgande ålåg
Eydhagen att med tjänstepost genast översända ifrågakomna besked till
klaganden, hade i förevarande fall särskilda omständigheter bort föranleda
honom att ägna uppmärksamhet åt, att klaganden icke skulle stanna
i ovetskap om det meddelade beslutet. Detta hade motiverats redan därav,
att Eydhagen kort efter mottagandet av Wallins skrift låtit genom kommissionären
i domsagan meddela Wallin, att klagandens ansökning om fri
rättegång avslagits. Ytterligare skäl att icke lämna klaganden i dylik
ovetskap hade varit jämväl den omständigheten, att hans begäran om förordnande
av biträde i rättegången icke vunnit bifall, vilken omständighet
rätteligen bort anmärkas i det av Eydhagen utfärdade skriftliga beskedet
angående beslutet att bevilja fri rättegång. Utan underrättelse kunde ju
klaganden, som begärt stämning till den 16 mars, icke heller veta, till vilken
dag målet instämts.

Eydhagen har velat göra gällande, att klagandens försummelse att iakttaga
inställelse förorsakats av Wallins underlåtenhet att utlösa postförskottet.
Häremot kan erinras, att klaganden, då han icke erhöll något
svar å sin förfrågan hos domhavanden, saknade anledning att efterforska,
huruvida stämning utfärdats å Henriksson. Och att stämning delgivits
Henriksson hade klaganden så mycket mindre anledning antaga, som delgivningen,
därest fri rättegång icke beviljats, skolat ombesörjas av klaganden
själv och icke genom domhavandens försorg. Wallin synes icke
hava ägt kännedom om klagandens brev till domhavanden och, då han för
övrigt redan hade fått meddelande om att fri rättegång i förevarande fall
icke kunde beviljas klaganden, torde hans underlåtenhet att utlösa post -

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

146

förskottet vara i viss mån förklarlig. Liksom klaganden saknade Wallin
anledning antaga, att delgivning av stämning skett.

Det torde få antagas, att klagandens utevaro från häradsrätten berott
därpå, att han och hans ombud saknat kännedom om det av Rydhagen
meddelade beslutet om fri rättegång för klaganden och den i samband därmed
utfärdade stämningens delgivning. Den skada, som genom berörda
utevaro må hava åsamkats klaganden, synes därför stå i visst orsakssammanhang
med Rydhagens uraktlåtenhet att, på sätt vederbort, medelst
tjänsteförsändelse till klaganden översända besked om det beslut, varigenom
förmånen av fri rättegång beviljats klaganden. Då Rydhagen,
mot bestämd föreskrift, valt ett annat sätt för översändande av beskedet
till klaganden, torde Rydhagen icke kunna undgå ansvar för att beskedet
icke kom klaganden tillhanda.

Om Rydhagen åsyftat att freda sig från ansvar för skada genom åberopande
av den omständigheten att domsagokommissionären icke underrättat
honom eller Holmherg om att postförskottsförsändelsen till Wallin
återkommit outlöst, vill jag framhålla, att denna omständighet knappast
torde vara av betydelse för bedömandet av skadeståndsskyldigheten. Givet
är, att kommissionären lämpligen bort meddela Rydhagen sagda förhållande,
men att så icke skett lärer icke kunna befria Rydhagen från ansvaret
för hans eget tjänstefel och dess följder. Att märka är för övrigt,
att postförskottsförsändelsen återkom först den 15 april 1926 eller två
dagar efter det målet redan förevarit vid häradsrätten.

Då Rydhagen sålunda i enlighet med vad jag ovan anfört förfarit felaktigt
genom att icke med tjänsteförsändelse avsända besked till klaganden
om denne beviljad fri rättegång och klaganden därigenom kunde hava
tillskyndats skada, fann jag Rydhagens förfarande icke kunna undgå
beivran.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Rydhagen
under åtal för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Genom advokatfiskalens försorg borde tillfälle beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes hefogade, av advokatfiskalen
understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 28 oktober 1927
att, enär vad i målet mot Rydhagen förekommit icke vore av beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar, funne hovrätten den mot Rydhagen förda
ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

147

En av hovrättens ledamöter var av skiljaktig mening och yttrade:

Ehuru Rydhagen förfarit felaktigt genom det sätt, varpå Rydhagen
expedierat ifrågavarande besked om fri rättegång, likväl och som detta
expeditionssätt varit i överensstämmelse med inom domsagan rådande
bruk, samt Rydhagen uppenbarligen ej haft anledning antaga annat än
att beskedet i god tid skulle komma klagandens lagligen befullmäktigade
ombud tillhanda, instämde ledamoten i det slut, vartill övriga ledamöter
kommit.

Över hovrättens utslag har jag anfört besvär. I besvären anförde jag
följande:

Även om jag måhända icke skulle funnit frågan om Rydhagens dömande
till ansvar i och för sig vara av den vikt, att jag velat draga densamma
under Kungl. Maj:ts prövning, hade jag likväl, då hovrättsutslagets brist
på motivering syntes mig sprida ett onödigt och mindre önskvärt sken av
oklarhet över det hela, icke ansett mig böra åtnöjas med utslaget.

Det förfarande, för vilket jag anbefallt åtal mot Rydhagen, stode i
uppenbar strid mot ett fullt tydligt och kategoriskt påbud i vederbörande
författning. Då hovrättens majoritet, i olikhet med den skil jäktige hovrättsledamoten,
icke ens haft något uttalande av innebörd att Rydhagen
bort förfara annorlunda än som skett, syntes detta därför möjligen kunna
bero på, att hovrätten funnit ett sådant uttalande obehövligt såsom uttryckande
en självklar sak. Mig förefölle det emellertid icke desto mindre
oegentligt, i all synnerhet mot bakgrunden av den skiljaktiga meningens
avfattning och Rydhagens i målet förda argumentering, att i utslaget så
helt förbigå denna sida av saken. Därav syntes, med rätt eller orätt, den
uppfattningen kunna uppstå, att tilläventyrs enligt hovrättens mening
Rydhagen, såsom denne själv gjort gällande, i förevarande fall icke saknat
fog för ett från författningen avvikande handlingssätt. Den ifrågavarande
författningsföreskriften torde dock under alla förhållanden helst
böra efterlevas; och jag hade svårt att tänka mig, att några omständigheter
skulle kunna medföra, att det vore lika riktigt eller riktigare att
åsidosätta densamma.

En annan sak vore, att ett åsidosättande, ehuru felaktigt, kunde under
olika förhållanden betraktas såsom mer eller mindre ursäktligt. Naturligtvis
kunde det icke göras gällande, att varje underlåtenhet att efterleva
ifrågavarande föreskrift borde beivras såsom tjänstefel. Men lika
klart syntes vara, att icke varje sådan underlåtenhet finge anses straffri.

Ehuru hovrättsutslagets formulering knappast lade hinder i vägen därför,
kunde det sålunda icke antagas, att enligt hovrättens åsikt den förevarande
föreskriften städse — t. ex. även i framtida fall av Rydhagen —
skulle kunna saklöst åsidosättas. Detta skulle ju ytterst innebära ett upp -

148

givande av principen, att en befattningshavare skulle rätta sig efter givna
instruktioner. Hovrätten måste alltså hava månat blott, att i detta särskilda
fall ansvar icke borde följa.

Den uppfattning, varåt den skiljaktige hovrättsledamoten givit uttryck,
syntes icke hava delats av majoriteten, som emellertid helt och hållet förtigit
sina egna domskäl. Det av hovrätten använda skrivsättet hade, utom
kortheten, den fördelen att täcka vilka domskäl som helst i varje mål, däri
talan skulle ogillas. Men denna fördel medförde uppenbarligen på samma
gång en betydligt tyngre vägande nackdel. Det förevarande utslaget kunde
tjäna som exempel på detta. Efter ordalagen kunde detsamma innebära
en mångfald helt olikartade kombinationer av domskäl. Det kunde
betyda, att alla de faktiska omständigheter — den av Rydhagen själv
framkallade särskilt ömtåliga situationen, den av målsägaren påstådda
skadeverkan o. s. v. — som till stöd för talan åberopats, visserligen vore
styrkta men ändock icke av beskaffenhet att under några förhållanden
kunna föranleda bifall; eller också att nämnda omständigheter visserligen
vore styrkta men icke av beskaffenhet att i detta fall föranleda bifall antingen
på grund av några den åtalades personliga förutsättningar — orden
”för honom” skulle ju rent språkligt sett kunna innefatta eu om än
obetydlig skymt av motivering — eller på grund av andra, icke antydda
omständigheter. Å andra sidan uteslöte ordalagen ingalunda, att eu eller
flera av de åberopade faktiska omständigheterna icke ansetts ådagalagda
och att det varit detta, ensamt eller i förening med en eller annan såsom
förmildrande ansedd omständighet, som förhindrat talans bifallande.

Hovrättens utslag syntes mig för den skull mindre väl överensstämma
med i lag påbjudna och allmänt vedertagna rättegångsregler. Varje mera
ingående bedömande, huruvida utslaget grundats på giltiga skål, vore,
oavsett om man själv ansåge dylika kunna eller icke kunna uppställas,
uteslutet. Icke heller vore det möjligt att gendriva utslaget annorledes än
med det nakna påståendet, att åtalet syntes hava bort under för handen
varande omständigheter bifallas.

Den skiljaktige hovrättsledamoten hade däremot angivit sina grunder
för det slut, vartill han kommit. Hållbarheten av desamma vågade jag
emellertid betvivla. Då hovrätt enligt lag skulle hava uppsikt över och
vård om underdomares ämbetsutövning, syntes det mig anmärkningsvärt,
att ett sådant från författningen avvikande förfaringssätt som det av Rydhagen
— förmodligen icke endast i förevarande fall — tillämpade inom
hovrätten försvarades med att det vore brukligt i vederbörande domsaga.
Vid sist nämnda förhållande hade det väl i stället bort te sig desto angelägnare
att reagera mot en dylik lagstridig sedvänja. Det av samme ledamot
anförda skälet, att Rydhagen uppenbarligen ej haft anledning antaga
annat än att beskedet i god tid skulle komma vederbörande ombud till -

149

banda, funne jag tillräckligt vederlagt av det faktiska händelseförloppet
och vad jag i min skrivelse till advokatliskalen an dragit. Frånsett Rydhagens
skyldighet att oberoende av alla sannolikhetskalkyler genast avsända
beskedet med tjänsteförsändelse kunde erinras om följande. DåRydhagen
först låtit meddela ombudet sitt beslut om avslag å ansökningen om
fri rättegång och sedan, utan att nya skäl förebragts, i anledning av
huvudmannens personliga förfrågan om anledningen till avslagsbeslutet
ändrat detta sistnämnda samt utfärdat och låtit delgiva stämning till annan
dag än den i ansökningen begärda, syntes Rydhagen otvivelaktigt
hava bort anse angeläget att försäkra sig om, att vederbörande med det
snaraste verkligen erhölle kännedom om det ändrade beslutet. Det allra
minsta, man i sådant avseende kunnat begära, syntes vara, att därutinnan
icke i någon mån eftersattes den för alla fall påbjudna underrättelseplikten.
Att i stället dröja med underrättelsen omkring 2 veckor, vid vilkas
utgång den dag, till vilken stämning begärts, för länge sedan var förliden,
samt göra tillhandahållandet av underrättelsen helt beroende av att
ombudet med penningar utlöste kommissionärens försändelse kunde ingalunda
anses välbetänkt. Ombudet, som en gång fått utlösa avslagsbeslut
och icke besvarat gjord förfrågan, om han ändock önskade stämningsresolution,
och som vidare icke själv gjort ovan nämnda förfrågan om anledningen
till avslagsbeslutet, hade nämligen kunnat hava skäl för misstanke,
att försändelsen, som han ej syntes hava under förutsättning av avslag
begärt, ej innehölle annat än några för honom dåmera kanske värdelösa
handlingar i retur.

Under åberopande av vad jag sålunda och tidigare anfört hemställde
jag, att den av advokatfiskalen förda talan måtte bifallas.

Jämväl klaganden har besvärat sig.

Målet är beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

22. Felaktigt beslut av länsstyrelse om varning.

Av handlingarna i ett härstädes genom klagomål av polisuppsyningsmannen
E. Wallin i Ljusdal anhängiggjort ärende inhämtas:

I en till K. B. i Gävleborgs län den 7 november 1924 inkommen skrift
anförde E. L. Sten i egenskap av ordförande för Svenska järnvägsmannaförbundets
avdelning nr 61 följande: Under 1924 hade inbrott förövats i
statens järnvägars godsmagasin i Ljusdal. På fjärde dagen efter inbrottet
hade en del av den i Ljusdal stationerade järnvägspersonalen beordrats
att inställa sig å fraktgodsexpeditionen, där i närvaro av järnvägsbefäl
klaganden å de tillstädeskomna tagit fingeravtryck. Då av kungl. kun -

150

görelsen den 19 november 1920 om fingeravtryck å häktade m. m. framginge,
att sådana avtryck finge tagas endast å personer, vilka anhållits
såsom misstänkta för brott, och något anhållande av ifrågavarande personer
icke skett, syntes klaganden genom sitt tillvägagångssätt hava överskridit
sin befogenhet. För att bliva anhållen förutsattes att vara misstänkt
för visst brott. Att ifrågavarande personer skulle hava varit misstänkta
för något brott hade icke i detta sammanhang påståtts. Åtgärden
att i tjänsteväg inkalla personalen hade ock ådagalagt, att fråga ej vore
om något anhållande. Den omständigheten att järnvägsbefälet på klagandens
önskan att få taga fingeravtryck å personalen beordrat denna att
för dylikt ändamål inställa sig å tjänstelokalen hade ej berättigat klaganden
till anmärkta förfarandet. Genom detta hade de inkallade personerna
inför allmänheten kommit att framstå såsom misstänkta för inbrottet.
Med stöd av vad sålunda anförts hemställdes, att åtgärder måtte vidtagas,
så att de personer, av vilka fingeravtryck tagits, erhölle den upprättelse,
vartill de såsom oförvitliga medborgare kunde anses berättigade. Anmälan
om det inträffade hade jämväl avlåtits till distriktsförvaltningen vid
statens järnvägars fjärde distrikt i Östersund.

K. B. överlämnade skrivelsen till landsfogden i länet med anmodan att
infordra klagandens förklaring ävensom att inkomma med eget utlåtande.

I avgiven förklaring anförde klaganden: Natten till den 27 augusti 1924
hade inbrott förövats å godsexpeditionen vid Ljusdals järnvägsstation,
varvid brottslingen genom att slå sönder ett fönster på godsmagasinet
berett sig tillträde till expeditionens lokaler. Där hade brottslingen med
dynamit sprängt dörren till kassavalvet och tillgripit 445 å 450 kronor.
Vid verkställd undersökning hade påträffats ett flertal fingeravtryck,
vilka med folier upptagits och omedelbart insänts till centralbyrån för
fingeravtryck, varvid klaganden såsom misstänkt för inbrottet utpekat
en från Säters hospital förrymd person, R. E. Naess. Byrån hade omgående
meddelat, att ett å godsexpeditionens fönsterruta taget fingeravtryck
vore tydligt och fullt användbart men att detsamma ej härledde
sig från Naess eller någon annan i byråns register intagen person. Då det
funnits många spår, hade klaganden nu blivit villrådig om, vilka han
främst skulle följa. Då det emellertid kunde tänkas, att någon av den vid
godsmagasinet tjänstgörande personalen under sin vistelse å expeditionen
avsatt nämnda fingeravtryck på fönsterrutan, hade det förslaget uppkommit
från kontorspersonalens sida, att samtliga vid expeditionen och
godsmagasinet tjänstgörande skulle lämna sina fingeravtryck för utrönande
av, huruvida ifrågavarande fingeravtryck härledde sig från
någon av dessa. Ingen av personalen hade gjort någon invändning mot
det framställda förslaget. Förste stationsskrivaren S. Deurell och ett kontorsbiträde
Nordström hade varit de första, som lämnat sina fingerav -

151

tryck. Därefter hade förmannen och den övriga å godsmagasinet tjänstgörande
personalen lämnat sina avtryck. Allt hade tyckts ske i bästa samförstånd.
Vid 1''ingeravtryckens tagande hade uttryckligen framhållits,
att ingen av personalen voro misstänkt för inbrottet samt att avtrycken
önskades för att underlätta spaningsarhetet, enär detta med utgångspunkt
från det å fönsterrutan anträffade fingeravtrycket vore lönlöst, om avtrycket
härledde sig från någon av personalen. Sedan de å personalen
tagna fingeravtrycken översänts till centralbyrån, hade från denna erhållits
det svaret, att avtrycken icke vore identiska med de å expeditionen
funna fingeravtrycken. Ovannämnda kungl. kungörelse stadgade, att
fingeravtryck i vissa fall skulle tagas, men innehölle icke förbud för polismyndighet
att taga fingeravtryck i något fall, då densamma vore i behov
därav. § 1 mom. 3 i kungörelsen innehölle bestämmelse om att polismyndighet
skulle ”för att eljest vinna upplysning i saken” taga fingeravtryck.
Klaganden hade, då förslag uppkommit att taga fingeravtryck å personalen,
funnit sig med stöd av kungörelsen kunna taga ifrågavarande fingeravtryck,
synnerligast som ingen gjort någon invändning däremot. Det
anträffade fingeravtrycket vore ännu ej identifierat och behövde ej heller
identifieras, då Naess erkänt sig hava begått inbrottet. Angivarnas skäl
för sin anmälan förefölle tämligen långsökt, då de medgivit, att någon
misstanke för brottet icke riktats mot ifrågavarande personal. Det hade ej
visats, att allmänheten på grund av fingeravtryckens tagande riktat sina
misstankar mot någon av personalen. Hade emellertid så skett, bure personalen
själv skulden därtill, då densamma givit offentlighet åt saken. Då
klaganden ej kunde finna, att han i förevarande fall överskridit sin befogenhet,
hemställde han, att anmälan måtte lämnas utan avseende.

Vid klagandens förklaring var i avskrift fogad en av stationsinspektoren
i Ljusdal E. Dalhoff till vederbörande distriktssekreterare i Östersund
avlåten skrivelse, däri anförts bland annat: Vid den besiktning, som
på morgonen omedelbart efter upptäckten av ifrågavarande inbrott företagits
av klaganden, överkonstapeln G. Engman, Deurell och Dalhoff, hade
iakttagits en mängd fingeravtryck å möbler, fönster m. m. i Deurells
tjänsterum, varest kassaskåpet sprängts. Någon hade därvid framhållit
önskvärdheten av att veta, vilka fingeravtryck som härledde sig från
tjänstepersonalen, så att onödigt och tidsödande arbete icke behövde nedläggas
på dessa fingeravtryck. Såväl Dalhoff som Deurell hade i samband
härmed för klaganden framhållit såsom sin övertygelse, att ingen av personalen
hade någon som helst del i inbrottet. Dalhoff och Deurell hade
förklarat sig villiga att själva lämna fingeravtryck. Sådant avtryck hade
ock tagits av Deurell men icke av Dalhoff, då Dalhoff ej haft sin tjänstgöring
förlagd till godsexpeditionen. Vid samtal påföljande dag mellan
klaganden och Dalhoff hade ytterligare talats om lämpligheten av att er -

152

hålla fingeravtryck av all den personal, som kunde tänkas hava lämnat
avtryck efter sig å godsexpeditionen. Endast å denna personal hade avtryck
tagits och detta såsom nämnts dels för att man skulle kunna sovra
undan avtrycken efter dessa personer, vilka — Dalhoff ville ånyo påj)eka
det ansetts oskyldiga, och dels för att skydda dessa tjänstemän mot
varje misstanke från utomstående, vilket ock för personalen framhållits
av klaganden och Deurell. Deurell, som endast åtlytt Dalhoffs tillsägelse
att vara allmänne åklagaren behjälplig, i vad på statens järnvägar ankomme,
vid de åtgärders vidtagande, vartill denne hade skäl och befogenhet
i och för undersökningen, torde i varje fall icke kunna tillvitas något
i ärendet.

Landsfogden C. Björkling avgav följande utlåtande: Det vore ej tvivel
underkastat, att icke klagandens i hans förklaring givna tolkning av bestämmelserna
i gällande författning angående fingeravtryck vore felaktig.
Klaganden hade av stadgandet, att i vissa fall fingeravtryck skulle tagas,
dragit den slutsatsen, att polismyndighet utan vidare ägde när som helst
och utan åtskillnad taga fingeravtryck, då densamma vore i behov därav.
Som ytterligare stöd härför hade klaganden åberopat författningens stadgande
om att fingeravtryck finge tagas ”för att eljest vinna upplysning i
saken”, men hade klaganden ej märkt, att detta stadgande hade avseende
å person, som ”av myndighet i riket anhållits såsom misstänkt för brott”.
På grund av denna sin tolkning hade klaganden funnit sig äga fullt stöd
av kungörelsen och vara berättigad taga dessa fingeravtryck. Det syntes
Björkling, som om klaganden i förevarande fall visat oförstånd och oskicklighet
vid utövandet av sin tjänst, vilket vore så mycket betänkligare som
objektet för hans oriktiga förfarande varit en av en medborgares i en
rättsstat förnämsta rättigheter: den personliga friheten. Emellertid vore
Björkling förvissad om, att klaganden i förevarande fall handlat i bästa
avsikt utan tanke på att kunna förnärma någons rätt. Dock förefölle påståendet,
att tagandet av fingeravtrycken ifråga skulle underlätta spaningsarbetet,
tämligen långsökt och verkade mest såsom en tillgripen anledning
för förklaring och försvar av åtgärden ifråga. Klaganden borde
tilldelas en allvarlig förmaning att för framtiden iakttaga större försiktighet
och bättre sätta sig in i vad lag och författningar stadgade. Det hade
ju varit skäligen enkelt att av vederbörande förskaffa sig skriftligt erkännande
om, att det patalade förfarandet skedde med deras ja och samtycke.
Men denna försiktighet hade måhända ansetts överflödig vid den tolkning
av gällande föreskrifter, som klaganden i sin förklaring förfäktat. Detta
kunde dock icke förbättra saken.

I en den 16 december 1924 till klaganden avlåten, av landssekreteraren
O. Kydin och landskamreraren Z. Nordin på länsstyrelsens vägnar undertecknad
skrivelse uttalades därefter följande: Vid övervägande av ärendet

153

funno K. B., liksom landsfogden, att klaganden felaktigt tolkat i gällande
författning givna bestämmelser angående fingeravtryck och förty genom
de vidtagna åtgärderna visat oförstånd vid utövande av sin tjänst. Med
hänsyn emellertid därtill, att med åtgärden ifråga uppenbarligen endast
avsetts att från saken helt skilja järnvägspersonalen, mot vilken någon
misstanke aldrig förelegat, läte K. B. bero vid en klaganden med skrivelsen
tilldelad varning att för framtiden med största noggrannhet iakttaga
gällande laga bestämmelser.

I en till mig den 8 december 1926 inkommen skrift anförde klaganden
huvudsakligen följande: Sedan klaganden från centralbyrån i Stockholm
erhållit meddelande, att det å expeditionsfönstret upptagna fingeravtrycket
vore fullt användbart såsom bevismaterial, hade klaganden föreslagit stationsinspektoren
Dallioff och förste stationsskrivaren Deurell, den sistnämnde
i egenskap av chef för godsexpeditionen, att samtliga å godsexpeditionen
och magasinet arbetande personer skulle lämna sina fingeravtryck
för att få utrönt, om någon av dem avsatt nämnda fingeravtryck.
Ty därest någon av personalen avsatt avtrycket, kunde ju detsamma ej
tjäna klaganden vid efterspanandet av brottslingen, enär ingen av personalen
rimligtvis kunde misstänkas för inbrottet. Samtliga av personalen
tillfrågade, till antalet sju, hade förklarat sig villiga lämna fingeravtryck.
Dessa avtryck hade ådagalagt, att ingen av personalen avsatt
fingeravtrycket å fönstret, varför klaganden kunnat räkna med, att detta
avtryck kunde vara klaganden till stort gagn vid brottslingens efterspanande.
Genom fingeravtryckens tagande å järnvägspersonalen hade klaganden
ådragit sig sin första bestraffning under trettioårig tjänst som
polisman. Klaganden hade ansett det vara sin oavvisliga plikt att handla
på sätt han gjort och hade verkställt åtgärden efter att hava väl överlagt
densamma. Dock hade klaganden för säkerhets skull förskaffat sig personalens
tillstånd och samtycke därtill, detta enär uttryckliga stadganden
om sättet för upptagande och begagnande av på brottsplatsen funna spår
såsom identifieringsmedel ej funnes, utan klaganden endast haft att gå
efter på området tillämpad praxis. Enligt vad klaganden av chefen för
centralbyrån inhämtat komme klagandens förfaringssätt dagligen till användning
vid utredning av brottmål. Även av en av f. d. polismästaren i
Uppsala R. von Schultz år 1924 utgiven lärobok ”Kriminalpolis” hade
klaganden funnit, att de av klaganden vidtagna åtgärderna för tillgodogörandet
av de funna fingeravtrycken i spaningshänseende stode i full
överensstämmelse med von Schultz’ uppfattning. Å sidan 170 uti nämnda
lärobok, vilken länsstyrelserna i troligen samtliga län anmodat underlydande
polismyndigheter att följa, anfördes följande: ”Har man nu funnit
ett tydligt fingeravtryck eller lyckats framkalla ett ''latent’ sådant, så

154

gäller det först att förvissa sig om, ifall det möjligen härleder sig från
målsäganden själv eller hans husfolk eller andra närstående (vare sig de
äro oskyldiga eller det föreligger ’simulation’ från målsäganden eller
brott av husfolket eller de närstående). För utrönande härav tagas genast
fingeravtryck av dessa och jämföras med de funna avtrycken.” Av landsfogden
ävensom sedermera av K. B. hade klagandens åtgärd betecknats
såsom tagande av fingeravtryck i enlighet med ovannämnda kungl. kungörelse.
I denna hade även klaganden, för tillfället i saknad av tydlig
föreskrift till stöd för sitt handlingssätt, sökt sin räddning vid avgivandet
av förklaring över den mot honom gjorda angivelsen. Vid närmare eftertanke
hade det emellertid förefallit klaganden som om kungörelsen endast
avsåge så att säga en registrering av brottslingar eller för brott misstänkta
personer genom fingeravtryck, under det att meningen med eller
användandet av denna registrering ej syntes framgå av kungörelsen.
Registreringen vore givetvis i och för sig själv ej vidare betydelsefull vid
brottslingars efterspanande. Men genom tillvaratagande och användande
av på brottsplatsen funna fingeravtryck finge registreringen betydelse
såsom identifieringsmedel för brottslingens upptäckande och sakens utredning
över huvud taget. Det väsentliga med hela fingeravtryckssystemet
vore således icke blott tagandet av fingeravtryck av de i kungörelsen
omförmälda personerna. Minst lika betydelsefullt vore tillvaratagandet
och användandet av å brottsplatsen funna fingeravtryck till jämförelse
med andra sådana. Härom —- liksom om förundersökning i brottmål över
huvud — tycktes uttryckliga bestämmelser saknas. Man hade alltså härvid
endast att följa rådande praxis, och hade klaganden i denna ansett sig
äga stöd för sitt handlingssätt. Klaganden hade handlat ärligt och helt
med sikte på det allmännas bästa. Klaganden hade även ådagalagt en
tydlig strävan att vid val av åtgärd och sätt för dess genomförande söka
undvika varje onödig olägenhet för dem, som berördes därav. Antingen
måste klagandens påtalade handlingssätt vara felbedömt eller också vore
von Schultz’ uttalande missvisande. Det syntes klaganden för polisväsendet
i dess helhet vara nödvändigt, att ifrågavarande spörsmål bleve upptaget
till behandling och de av klaganden påpekade bristerna klarlagda
och avhjälpta. Klaganden anhölle förty om mitt besked i saken.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhållit, att K. B.
ville till mig inkomma med yttrande, inkom K. B. med det begärda yttrandet
ävensom yttrande från landsfogden Björkling.

K. B. anförde för sin del följande: I sin till K. B. avgivna förklaring i
ärendet hade klaganden åberopat kungl. kungörelsen den 19 november
1920 om fingeravtryck å häktade m. m. och förmenat sig i dess bestämmelser
finna stöd för sin åtgärd att taga fingeravtryck av icke anhållna

eller misstänkta personer. I den klaganden tilldelade varningen hade
K. B. framhållit den feltolkning av kungörelsen, vartill klaganden därigenom
gjort sig skyldig. Emellertid innehölle samma varning givetvis
även ett ogillande överhuvud av tagandet av ifrågavarande fingeravtryck.
Kungörelsen reglerade tagandet av fingeravtryck endast å personer,
som häktats eller anhållits såsom misstänkta för brott eller lösdriveri,
samt å personer, angående vilka fråga uppstått om deras utlämnande
till främmande stat, varjämte föreskreves, att den myndighet, som
tagit fingeravtrycket, skulle insända detsamma till den i Stockholm befintliga
centralbyrån för förvaring, registrering och klassificering av
fingeravtryck av ovannämnda personer. Detta hade gjort, att det att
hava varit föremål för tagandet av fingeravtryck i den stora allmänhetens
uppfattning förbundits med föreställningen om att vara föremål för polismyndighetens
misstanke. Tagandet av fingeravtryck av någon, som vore
oskyldig, vore därför ägnat att bereda denne oförtjänt obehag och lidande
såsom väckande den okritiska allmänhetens misstanke om brottslighet.
Fingeravtryck borde därför tagas med den största varsamhet och urskilning
och endast, då därav kunde väntas uppenbar nytta vid spaningsarbete!
Enligt K. B:s förmenande hade någon sådan nytta icke kunnat väntas
genom tagandet av fingeravtryck av stationspersonalen, vilken klaganden
ju uttryckligen förklarat icke vara av honom misstänkt för inbrottet.
Klaganden hade också motiverat sin åtgärd endast med önskan
att, därest det funna avtrycket skulle befinnas komma från någon av personalen,
kunna helt lämna det åsido under den följande utredningen. För
det berättigade häri hade klaganden i sin till mig ingivna skrivelse åberopat
vedertagen praxis inom polisen och ett citerat anförande i polismästaren
von Schultz’ lärobok ”Kriminalpolis”. Härvid vore att märka,
att i början av nämnda citerade anförande talades om blott ett fingeravtryck
men i slutet däremot om flera sådana. Uttalandet vore sålunda
ej fullt tydligt. Hade man funnit flera fingeravtryck, kunde det möjligen
i någon avsevärd mån underlätta utredning att genom tagande av fingeravtryck
av jämväl uppenbart oskyldiga kunna avskilja sådana avtryck,
som härstammade från icke misstänkta. Annorlunda ställde sig saken, då
man, såsom i förevarande fall, endast funnit ett fingeravtryck. Då kunde
det knappast i någon vidare grad försvåra utredningsarbetet att icke få
fastslaget, huruvida detsamma vore värdelöst såsom tillhörande icke misstänkt
person. Förefunnes nämligen överhuvud anledning att taga fingeravtryck
av för brottet ifråga misstänkt eller anhållen person, vore det ju
förenat med ringa omgång att jämföra detsamma med det funna, och hade
sådan anledning ej förekommit, vore det ju likgiltigt om fingeravtrycket
tillhörde person, som ej kunnat misstänkas, eller ej. Det måste också förefalla
tämligen orimligt att taga fingeravtryck av en hel tjänstekår endast

för att erhålla besked om, huruvida det funna avtrycket kunde härledas
från någon i densamma och sålunda befinnas otjänligt för den vidare utredningen.
Allmänheten vore nog benägen att antaga en mera positiv avsikt
med en dylik polisåtgärd. På grund härav syntes det K. B. som om
klaganden bort bespara vederbörande det obehag, som enligt vad ovan
framhållits i de flesta fall torde orsakas den, som, ehuru helt oskyldig,
nödgades lämna sitt fingeravtryck. Såsom ytterligare stöd för sin uppfattning,
att den av K. B. meddelade varningen varit obefogad, hade klaganden
vidare i sin klagoskrift åberopat, att fingeravtrycken tagits med
vederbörandes tillstånd och samtycke. De handlingar, som varit tillgängliga
för K. B. vid dess prövning av ärendet, innehölle emellertid endast
klagandens uppgift om, att ingen av personalen gjort någon som helst invändning
mot förslaget att lämna fingeravtryck samt att allt tyckts ske

1 det bästa samförstånd. Även om detta vore riktigt, kunde det dock ej
åberopas som bevis för att fingeravtrycken av personalen lämnats helt
frivilligt, något som för övrigt motsades av den till K. B. gjorda anmälan.
Att märka vore nämligen, att avtrycken lämnats på uppmaning av polismyndigheten
i närvaro av personalens överordnade, stationsskrivaren
Deurell, som själv lämnat sitt fingeravtryck. Under sådana förhållanden
torde envar av personalen haft svårt att undandraga sig den föreslagna
proceduren utan att utsätta sig för misstanken om ont samvete, vartill
kommit obehaget att ställa sig i opposition mot polismyndighet och förman.

Landsfogden Björkling anförde i sitt, till K. B. ställda, yttrande följande:
Vad Björkling i sitt tidigare till K. B. avgivna utlåtande anfört
åberopades och vidhölles till alla delar. Trots den relativt långa tiden av

2 år syntes det icke hava varit klaganden möjligt lära sig inse, att han
på ett betänkligt sätt feltolkat omförmälda kungl. kungörelse, vilken feltolkning
föranlett den honom tilldelade varningen, ty i motiven till sin till
mig riktade hemställan hade han ju sökt hämta ett avgörande stöd för
rättmätigheten av sitt förfarande ur en lärobok för polismän, en åtgärd,
som ytterligare styrkte, att varningen varit av verkligt behov påkallad.
Faktum vore emellertid dels att klaganden insänt fingeravtrycken till
centralbyrån och dels att han därvid trott sig finna stöd i berörda kungörelse.
Enligt Björklings förmenande vore det något helt annat, om
polismyndigheten under ett utredningsarbete funne saken kräva tagandet
av fingeravtryck såsom alldeles nödvändigt för erhållande av någon ”bog”
att gå vidare på. Men detta verkställdes då av polisen själv och vore ej en
offentlig handling, som komme till allmänhetens kännedom och förty
kunde anses kränka vederbörandes berättigade intresse. Det torde vara på
ett dylikt förfarande, som den åberopade lärobokens anförda framställning
syftade. I praxis vore nog ett dylikt förfaringssätt rätt sällsynt och dess

157

laglighet problematisk såsom saknande stöd av ett positivt lagbud och
alltför nära berörande kungörelsens bestämmelser. Saken borde under
alla förhållanden behandlas med förstånd och största urskillning.

Med översändande av en av Th. Elmros undertecknad såsom P. M. betecknad
handling anförde klaganden därefter i eu den 9 februari 1927 till
mig inkommen skrift: Juris studeranden Th. Elmros i Hälsingborg hade
till klaganden översänt nämnda P. M. rörande förfarandet vid undersökning
av brottsplats i såviil Berlin som Köpenhamn, i vilka städer han ingående
stiiderat hithörande ämne. Detta hade sin anledning däri, att Elmyos
av pressen erfarit, att klaganden, som Elmros ej kände, blivit meddelad
varning för sitt förfaringssätt vid undersökning av brottsplats. Då klaganden
ansåge, att Elmros’ utredning vore synnerligen upplysande i
saken, hade klaganden velat översända ifrågavarande handling till mig.

Ur sagda handling må här anföras följande: Då på en brottsplats många
andra personer än gärningsmannen kunde hava avsatt avtryck, vore det
en självfallen sak, att alla dessa på anfordran borde lämna avtryck för
jämförelse. Annars skulle det ej vara lönt att sätta i gång med någon
undersökning i registraturen. Alla handböcker i daktyloskopi sammanstämde
i detta avseende. För eventuell framtida identifiering brukade
brottsplatsavtryck förvaras, registrerade för sig, och dessa jämföras med
sedermera inkommande daktylogram. Genom en sådan samlings uppläggande
läge beviset och väntade på brottslingen, då han bleve fast, vilket
förr eller senare brukade hända, då det gällde yrkesförbrytare. Skulle
man ej kunna skilja på avtryck från gärningsmannen och från andra,
skulle ett sådant registratur vara värdelöst. För det rättsliga bedömandet
av frågan om, vilka personer polismyndigheten kunde anses hava rätt att
daktyloskopera, vore det felaktigt att hänvisa till kungl. kungörelsen den
19 november 1920. Kungörelsen avsåge endast avtryck, som för framtiden
skulle förvaras å centralbyrån i Stockholm. I Tyskland, vilket land otvivelaktigt
måste betraktas som ett föregångsland på det kriminaltekniska
området, funnes ej heller lagbestämmelser, som sträckte sig vidare än i
Sverige. Men bland de tjänsteföreskrifter, som utfärdats för personalen
vid Berlins Polizeipräsidium, funnes följande: ”Förefinnes misstanke, att
å brottsplats funnet finger- eller handavtryck kan härröra från någon
som gärningsman ej ifrågakommande person, böra dennes fingeravtryck
genast på platsen upptagas och jämföras, så att sådana värdelösa och
vilseförande avtryck genast borttagas, för att ej störa undersökningens
gång.” Att på så sätt också förfores kunde Elmros personligen intyga, då
han som auskultant under flera månader haft tillfälle följa den berlinska
kriminalpolisens arbetssätt. Eu persons plikt att i förevarande fall lämna
avtryck i och för en tillfällig granskning kunde ej grundas på annan och

158

naturligare bas än som utflöde av den allmänna medborgerliga plikt, på
vilken väl även vittnesskyldigheten grundades, nämligen statens och medborgarens
intresse av sanningens uppenbarande till rättssäkerhetens fromma.
Den tunga, som härigenom orsakades, vore ju ingen eller nästan ingen.

I anledning av vad sålunda förekommit anhöll jag, att Ö. Ä. för polisärenden
måtte inkomma med upplysning om vad Ö. Ä. på grund av erfarenheterna
å centralbyrån för förvaring, registrering och klassificering av
fingeravtryck ävensom eljest hade sig bekant angående den praxis, som
vore gängse i den föreliggande frågan.

Med överlämnande av yttrande från tredje polisintendenten E. Hallgren
förklarade sig ö. Ä. åberopa såsom eget utlåtande vad i yttrandet anförts.

Hallgren anförde i sitt yttrande: Förefintligheten av fingeravtryck å
ett på en brottsplats befintligt föremål utgjorde enligt svensk rättspraxis
(se N. J. A. 1924 sid. 369) bevis därom, att den person, vilken hade ett
finger med samma karaktäristiska kännetecken i fingrets papillarlinjer,
som det å föremålet befintliga avtrycket utvisade, måste hava vidrört
föremålet. Detta å föremålet anträffade fingeravtryck erhölle bevisvärde
i ett brottsfall — t. ex. ett inbrott — endast då det kunde påvisas härflyta
från någon, som icke haft befogenhet att befatta sig med föremålet, t. ex.
från någon, som icke haft någon legitim anledning att uppehålla sig å
brottsplatsen och vidröra denna eller där befintliga föremål. Avtrycket
saknade däremot i regel bevisvärde, om det konstaterades härleda sig från
målsägaren själv, hans husfolk eller andra personer, som under sitt dagliga
arbete kunnat på ett helt naturligt sätt beröra föremålet. Därför vidtoges
i praxis alltid såväl i Sverige som utomlands i första hand den åtgärden
att söka utröna, huruvida avtrycket kunde härflyta från personer
tillhörande nyssnämnda kategorier. I och för konstaterandet härav plägade
i Stockholm och åtminstone hos alla de övriga polismyndigheter, som
kände daktyloskopiens betydelse som straffprocessuellt institut, alltid upptagas
fingeravtryck av de personer, som hade sin legitima verksamhet på
platsen för brottet, och dessas fingeravtryck jämföras med det eller de å
brottsplatsen anträffade. Utvisade denna jämförelse, att sagda personers
fingeravtryck vore identiska med brottsplatsens, kunde dessa senare i
regel, lämnas ur räkningen såsom i bevisningsavseende värdelösa. Upptagandet
av fingeravtryck av målsägare, tjänstepersonal m. fl. sådana personer
plägade i Stockholm givetvis alltid ske med deras eget medgivande,
da ju gällande författning icke i sadant fall medgave fingeravtrycks tvångsvisa
upptagande. Den erfarenhet, som i Stockholm vunnits, hade givit vid
handen, att undantagslöst från sådana personers sida visats den största villighet
att på nämnda sätt underlätta polisens spaningsarbete. Det hade icke

heller någonsin i Stockholm inträffat, att upptagandet av fingeravtryck av
förenämnda personer av dem fattats såsom en mot dem riktad misstanke,
utan hade de städse visat förståelse för ändamålet med åtgärden. Erfarenheten
hade visat, att omkring 90 procent av å brottsplatser anträffade identifierbara
fingeravtryck avsatts av målsägaren själv, hans husfolk eller
andra, som där haft sin dagliga verksamhet. Toge man icke fingeravtryck
av dessa för att på så sätt avskilja deras å brottsplatsen befintliga fingeravtryck
från andra där anträffade avtryck, skulle statens centralbyrå för
fingeravtryck nödgas att jämväl beträffande sagda 90 procent avtryck undersöka
sitt registratur, varigenom den skulle åsamkas ett med hänsyn till
sina tillgängliga arbetskrafter hart när outförbar arbete. Just genom att
fingeravtryck toges av nyss sagda kategorier kunde på ett snabbt sätt i
bevisningsavseende värdelösa fingeravtryck frånskiljas och ett tidsödande
och dyrbart arbete inbesparas. Då polismyndighet i riket till centralbyrån
insände å brottsplats upptagna avtryck för jämförelse med dess registratur
utan att samtidigt upplysning lämnades, huruvida undersökning gjorts
för utrönande om avtrycken liärflöte från målsägaren och hans husfolk
m. fl., plägade polismyndigheten i regel uppmanas att begära fingeravtryck
av dessa, på det att centralbyrån måtte befrias från det onödiga
arbetet att i sitt registratur söka efter i processuellt avseende värdelösa
fingeravtryck.

I avgivna påminnelser anförde slutligen klaganden bland annat följande:
Genom Elmros’ och Ö. Ä:s yttranden syntes det klaganden som om
lian. redan i sak erhållit den rehabilitering, han åstundan Klaganden ansåge
det dock vara hårt, om den honom tilldelade varningen för oförstånd
i tjänsten allt framgent skulle bliva bestående för det klaganden vidtagit
sådana åtgärder, som enligt Hallgrens uppgift plägade vidtagas i Stockholm
och hos åtminstone alla de övriga polismyndigheter, som kände daktyloskopiens
betydelse som straffprocessuellt institut. Klaganden anhölle
därför, att jag ville vidtaga sådana åtgärder, att den klaganden tilldelade
varningen upphävdes. I

I eu till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I kungl. kungörelsen den 19 november 1920 om fingeravtryck å häktade
m. m. lämnas bestämmelser om de fall, då myndigheterna äro skyldiga att,
på sätt i kungörelsen förmärs, taga fingeravtryck å personer. Av kungörelsen
framgår, att sådan skyldighet, i vissa fall under särskilda förutsättningar,
föreligger i fråga om personer, vilka av myndighet i riket häktats
såsom misstänkta för brott eller lösdriveri eller anhållits såsom misstänkta
för brott, samt beträffande personer, angående vilka fråga uppstått

160

om deras utlämnande till främmande stat eller om deras avvisning eller
utvisning från riket. I kungörelsen föreskrives därjämte, bland annat, att
den myndighet, som tagit fingeravtryck, skall insända detta till den i
Stockholm befintliga centralbyrån för förvaring, registrering och klassificering
av fingeravtryck.

I kungörelsen givas däremot inga föreskrifter om tagande av fingeravtryck
i andra fall än de här ovan berörda. Några lagbestämmelser om
tagande av fingeravtryck utöver de i kungörelsen lämnade finnas ej i
svensk rätt, utan lära myndigheterna, då vid utredning av brott behov
föreligger att taga fingeravtryck å andra personer än de i kungörelsen
angivna, hava att tillämpa de allmänna grundsatser, som måste anses
gälla för all polisundersökning i brottmål.

Trots den jämförelsevis korta tid, varunder i vårt land daktyloskopien
(metoden att genom fingeravtryck identifiera personer) kommit till användning
vid polisundersökning, torde — såsom den i ärendet genom å
området sakkunniga personer förebragta utredningen också bekräftar —
förfarandet i förevarande avseende hava nått en viss stadga. Mot den
praxis, som därutinnan utbildat sig, synes mig i stort sett intet vara att
erinra.

Sagda sakkunnigutredning giver tydligt vid handen — vad väl för övrigt
följer av sakens egen natur — att det för ett praktiskt utnyttjande av
daktyloskopien är av stor betydelse att få konstaterat, huruvida de på en
brottsplats funna fingeravtrycken härleda sig från personer, vilka i sin
dagliga gärning vistas å eller besöka platsen ifråga. Genom vinnande av
kännedom därom erhåller den med undersökningen sysslande polismannen
möjlighet att på ett snabbt och enkelt sätt frånskilja fingeravtryck, vilka
uppenbarligen i regel sakna betydelse för brottslingens gripande. Vidare
befrias centralbyrån från det onödiga arbetet att i sitt registratur efterforska
processuellt värdelösa fingeravtryck.

Vid sådana förhållanden torde det vara klart att, därest i ett visst fall
vinnande av kännedom, som nyss sagts, synes gagna undersökningens behöriga
verkställande, polismyndigheten måste anses oförhindrad att förskaffa
sig vederbörande personers tillåtelse att taga fingeravtryck av
dem. Men även för den händelse att medgivande därtill icke skulle kunna
utverkas, lära myndigheterna näppeligen få antagas vara helt avstängda
från att taga fingeravtryck, därest i det föreliggande fallet på grund av
brottets svårhetsgrad det allmännas intresse av en fullständig utredning
gör sig gällande med särskild styrka samt tagandet av fingeravtryck
måste anses för utredningen behövligt. Här som eljest måste stridiga intressen
på ett förnuftigt sätt vägas mot varandra, och det synes mig
kunna betecknas såsom en medborgerlig skyldighet att under vissa för -

Kil

hållanden i det avseende, varom nu är fråga, ställa sig till myndigheternas
förfogande.

Vid tagande av fingeravtryck å personer, vilka ej äro misstänkta för
brott, böra givetvis myndigheterna handla med den allra största varsamhet,
så att minsta möjliga obehag tillskyndas den, som utsättes för åtgärden.
Särskilt bör tillses, att denne icke genom sättet för åtgärdens vidtagande
eller annorledes varder föremål för utomståendes misstankar om
brottslighet.

I förevarande fall har — efter det inbrott natten till den 27 augusti 1924
skett å go.dsexpeditionen vid Ljusdals järnvägsstation, varvid kassavalvet
sprängdes och penningar tillgrepos — påträffats ett fingeravtryck å en
i expeditionslokalen befintlig fönsterruta. Sedan klaganden, vilken ledde
polisundersökningen, upptagit avtrycket samt i och för identifiering översänt
detsamma till centralbyrån i Stockholm, har denna meddelat, att avtrycket,
som vore fullt användbart som bevismedel, icke härledde sig från
någon i byråns registratur intagen person. Därefter har klaganden i närvaro
av järnvägsbefäl tagit fingeravtryck å den personal vid järnvägen,
som på grund av sitt dagliga arbete å godsexpeditionen kunde tänkas hava
avsatt det å fönsterrutan funna avtrycket. De av personalen tagna avtrycken
har klaganden insänt till centralbyrån, som upplyst, att ej heller
något av dessa avtryck vore identiskt med det först insända. Insändandet
av avtrycken har tydligen varken åsyftat eller föranlett desammas
registrerande.

Av handlingarna i ärendet lärer framgå, att klaganden med sin åtgärd
att taga fingeravtryck av personalen endast åsyftat att utröna, huruvida
någon av personalen avsatt det på fönsterrutan funna avtrycket för att,
därest så visade sig vara fallet, kunna under det vidare spaningsarbetet
lämna avtrycket åsido, ävensom att personalen, mot vilken aldrig någon
misstanke för inbrottet riktats vare sig från klagandens eller järnvägsbefälets
sida, av klaganden upplysts om ändamålet med klagandens sagda
åtgärd. Anledning synes icke heller hava förekommit att antaga annat
än att, såsom klaganden uppgivit, tagandet av fingeravtrycken ägt rum i
samförstånd med personalen.

I sin till K. B. avgivna förklaring har klaganden till stöd för sitt förfarande
bland annat åberopat viss bestämmelse i kungl. kungörelsen den
19 november 1920. Den feltolkning av bestämmelsen, vartill klaganden —
såsom han senare själv ock insett — därvid gjort sig skyldig, torde, såsom
K. B:s till mig avgivna yttrande ger vid handen, icke i och för sig hava
ansetts vara av beskaffenhet att påkalla varning för visat oförstånd i
tjänsten. Av K. B:s nämnda yttrande och vad för övrigt förekommit
framgår tydligt, att den klaganden tilldelade varningen främst innebär ett
ogillande överhuvud av tagandet av ifrågavarande fingeravtryck.

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

162

K. B. synes omfatta den meningen, att tagandet av fingeravtryck av
någon, som förutsattes vara oskyldig, skulle såsom regel vara ägnat att
bereda denne obehag och lidande såsom väckande den okritiska allmänhetens
misstanke om brottslighet och därför böra undvikas. En dylik
åsikt synes mig innebära ett underskattande av allmänhetens förmåga att
tillägna sig en riktig och förnuftsenlig uppfattning om åtgärdens ändamål.
I varje fall torde man kunna fordra av polismyndigheterna, såväl de
högre som de lägre, att de icke i någon mån skatta åt ett fördomsfullt
betraktelsesätt i detta avseende utan i sin mån bidraga till den åskådningen,
att ett tagande av fingeravtryck för spaningsändamål ingalunda
är liktydigt med registrering av för brott misstänkt person och i och för
sig strängt taget icke är mera uppseendeväckande än om en spaningsledare
t. ex. låter mäta icke misstänkta personers skodon för att fastslå,
om någon annan person lämnat fotspår på en viss plats. K. B. har ju ej
heller kunnat undgå att medgiva, att tagandet av fingeravtryck av icke
misstänkta personer måste anses tillåtet, då därav kan väntas uppenbar
nytta vid spaningsarbetet. Någon sådan nytta har emellertid enligt K. B:s
förmenande icke kunnat väntas genom tagandet av ifrågavarande fingeravtryck.
Till bemötande därav torde jag kunna inskränka mig till att
hänvisa till vad ovan anförts om betydelsen för vederbörande av att fa
konstaterat, huruvida å brottsplatsen anträffade fingeravtryck härleda sig
från personer, vilka av legitim anledning vistats å platsen. Att vad därutinnan
yttrats äger sin giltighet även för det fall, att allenast ett fingeravtryck
påträffats, synes mig uppenbart. Något godtagbart skäl för eu motsatt
uppfattning har enligt min mening K. B. icke förebragt.

De för K. B. vid dess prövning av ärendet tillgängliga handlingarna
lära, som sagt, ej visa annat än att fingeravtrycken tagits med järnvägspersonalens
medgivande. Men även om så ej hade varit fallet, torde det
kunna ifrågasättas, om ej det förevarande brottets samhällsfarliga art
medfört skyldighet för personalen att, på sätt skett, biträda klaganden vid
polisutredningen.

Icke utan fog torde kunna påstås, att klaganden genom sitt handlande
lagt i dagen nit och intresse, varför han av K. B. såsom högsta polismyndighet
bort kunna påräkna ett visst erkännande snarare än ett allvarligt
klander. K. B:s åtgärd att under sådana förhållanden tilldela klaganden
varning för visat oförstånd vid utövandet av hans tjänst fann jag innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå min beivran. Då
landssekreteraren Rydin och landskamreraren Nordin voro de för varningens
meddelande ansvariga, uppdrog jag åt advokatfiskal att vid
hovrätten anhängiggöra och ntföra åtal mot dem för berörda tjänstefel
samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde

beredas klaganden, att bliva i målet bord, och borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån do funnes befogade, av advokatfiskal^!
understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 29 november 1927 följande:

Hovrätten funne väl Rydin och Nordin hava förfarit oriktigt genom
att tilldela klaganden varning, men enär med hänsyn till omständigheterna
i målet Rydins och Nordins omförmälda förfarande icke kunde
betraktas såsom sådant oförstånd i ämbetet, som i 25 kap. 17 § strafflagen
åsyftades, funne hovrätten den mot Rydin och Nordin förda talan icke
kunna bifallas.

En av hovrättens ledamöter var av skiljaktig mening och anförde:

Enär Rydin och Nordin genom omförmälda, av dem å länsstyrelsens
vägnar klaganden tilldelade varning måste anses hava visat oförstånd i
ämbetet, prövade ledamoten rättvist att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Rydin och Nordin att vardera bota 50 kronor.

Då klaganden genom avfattningen av hovrättens utslag erhållit den
upprättelse, som jag med åtalet framför allt åsyftat, har jag ansett mig
böra låta bero vid hovrättens beslut, som förty vunnit laga kraft.

164

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av utrymmesskäl intagit redogörelse för allenast ett
tiotal under år 1927 behandlade ärenden.

1. Vissa frågor berörande ett effektivt upprätthållande vid
underdomstolarna av offentlighetsgrundsatsen.

I en skrivelse till Stockholms magistrat den 1 mars 1927 anförde jag,
hurusom klagomål i tidningspressen framkommit över att rättegångsförliandlingarna
vid rannsakningar inför Stockholms rådhusrätt under rådmannen
A. Nordlöfs ordförandeskap den 17 och den 24 februari 1927 med
häktade H. Wasteson skulle hava förts i så lågmäld ton, att förhandlingarnas
offentlighet blivit i viss mån illusorisk. Jag bifogade en av advokaten
H. von Melsted till mig ingiven klagoskrift, i vilken samma sak berörts,
samt anhöll, att magistraten ville anmoda de ledamöter av rådhusrätten, inför
vilka Wasteson vid berörda två tillfällen rannsakats, att avgiva yttrande
över klagomålen och därvid lämna upplysningar i vissa av mig angivna
avseenden. Jag anhöll sålunda om besked, huruvida enligt ledamöternas
uppfattning förhandlingarna vid nämnda tillfällen förts så, att det varit
omöjligt eller svårt för i rättssalen närvarande personer att höra vad som
förekommit, samt huruvida ledamöterna ansåge, att ifrågavarande rättegångsförhandlingar
med avseende å ljudstyrkan märkbart skilt sig från
rättegångsförliandlingar i allmänhet, som leddes av samma ordförande.
Då klagomål i allt fall försports över att det vid ifrågavarande båda tillfällen
varit omöjligt eller svårt för i rättssalen närvarande personer att
höra vad som förekommit, anhöll jag, att ledamöterna ville angiva, i vad
mån enligt deras mening ett dylikt missförhållande, om man antoge att
det varit för handen, möjligen kunde hava berott på att en efter förhållandena
lämpad normal röststyrka av någon anledning icke kommit till
användning eller på lokalens beskaffenhet och anordningarna i densamma.
Om ifrågavarande lokal och där förekommande anordningar kunde anses
förorsaka eller bidraga till olägenhet av antydd art, begärde jag upplysning,
huruvida enligt ledamöternas mening möjlighet förefunnes att för
framtiden avhjälpa eller motverka olägenheten genom någon förändring
av anordningarna, t. ex. ändrad plats för tidningsreferenterna eller dylikt. I

I avgivet yttrande anförde rådmannen Nordlöf huvudsakligen följande:
Vid de ifrågavarande rättegångstillfällena hade Nordlöf känt sig förvis -

säd om, att han uppfattat parternas och vittnenas yttranden, och såvitt
Nordlöf kunnat finna hade de å sin sida uppfattat hans yttranden. Huruvida
samtliga i rättssalen närvarande hört allt vad som förekom, vore däremot
för Nordlöf okänt. Nordlöf saknade möjlighet att bedöma, huruvida
större eller mindre svårighet förelegat för alla eller vissa i rättssalen närvarande
personer att höra förhandlingarna. Att rättegångsförhandlingarna
under rannsakningarna med Wasteson med avseende å ljudstyrkan
skulle hava skilt sig från rättegångsförhandlingar i allmänhet, ledda av
Nordlöf, kunde Nordlöf icke tro. Givetvis kunde icke rättegångsförhandlingar
under en hel rättegångsdag hela tiden föras med enahanda ljudstyrka.
Hade man exempelvis att gorå med en mer eller mindre döv person,
nödgades man ju lämpa ljudstyrkan därefter. Hade man att göra med
ett barn eller med en nervös eller förskrämd person, vore man ofta nödsakad
använda en synnerligen svag ljudstyrka och möjligast lena ton för
att överhuvud kunna erhålla någon som helst upplysning. För den händelse
det missförhållandet förelegat, att det vid ifrågavarande båda tillfällen
varit omöjligt eller svårt för i rättssalen närvarande personer att
höra vad som förekom, hölle Nordlöf för sannolikt, att detta icke berott på
att en efter förhållandena lämpad normal röststyrka icke kommit till användning
utan åtminstone huvudsakligen på en viss del av allmänhetens
eget uppträdande. Nordlöf erinrade sig särskilt, hurusom den 17 februari,
då rätten haft att avkunna utslag i två synnerligen vidlyftiga mål angående
häktade, vilka utslags avkunnande tog i anspråk en tid av över en
timme, stundtals rått ett sådant sorl, orsakat huvudsakligen av mer eller
mindre högljudda samtal, att den assessor, som för sparande av Nordlöfs
röst på dennes hemställan biträtt Nordlöf med uppläsandet, nödgats för
att göra sig hörd i så hög grad forcera rösten, att han efter omkring en
halv timmes tid varit urståndsatt att tala. Nordlöf hade därför fortsatt
avkunnandet, vilket tagit i anspråk en ytterligare tid av kanske 5 eller 10
minuter, och därunder nödgats vid två särskilda tillfällen göra uppehåll
med uppläsandet, enär sorlet varit så starkt, att Nordlöf förmodat, att den
tilltalade, oaktat Nordlöf sökt forcera rösten, ej skulle kunna uppfatta vad
som lästes. Givetvis vore ju Nordlöf ansvarig för att ordningen ej bättre
upprätthållits, men Nordlöf hade då haft den uppfattningen, att saken
vore av mindre vikt och därför ej fäst sin uppmärksamhet särskilt därå.
Nordlöf hade också meddelat detaljerade föreskrifter för ordningens upprätthållande,
om det antal personer, som lämpligen borde lämnas tillträde,
m. m. Förste vaktmästaren hade dock sedan anmält, att hans tillsägelser
nonchalerats och att samtliga i förmaket närvarande — till ett antal av
flera tiotal — trots hans protester trängt sig in i rättssalen. För endast
ett mindre antal av dessa hade funnits sittplatser, och därigenom hade
naturligen också en del buller orsakats, då ju en stående person emellanåt

166

på grund av trötthet nödgades ändra kroppsställning. Den 24 februari
hade Nordlöf haft ett så intensivt arbete med hörande av vittnen, särskilt
ett av dem, att Nordlöf icke själv kunde erinra sig några iakttagelser i
fråga om allmänhetens uppträdande. Nordlöf hade emellertid av andra
domstolsledamöter erfarit, att allmänheten ogenerat gått ut och in i lokalen,
slagit sig ned, i den mån plats fanns, samt mer eller mindre högljutt
utbytt sina tankar. Vid ett senare rättegångstillfälle hade Nordlöf sett
sig nödsakad anlita polismyndighetens biträde för ordningens upprätthållande,
då rättens hetjänte förklarat sig icke vara i stånd därtill, och allt
sedan dess hade, såvitt Nordlöf kunnat finna, en mönstergill ordning upprätthållits.
Åhörarna hade skickat sig tyst och anständigt, och möjligheten
för såväl domstolens ledamöter som givetvis även för övriga närvarande
att höra vad som förekommit hade avsevärt ökats.

Nordlöf föreställde sig, anförde denne vidare, att akustiken i rådhusjättens
väldiga sessionssalar med deras hårda, kala väggar vore dålig.
Nordlöf erinrade sig livligt, att den närmaste tiden efter inflyttningen i
rådhuset vissa förut okända svårigheter yppat sig att uppfatta parters
och vittnens yttranden, van som man förut var vid de små intima lokalerna
i gamla rådhuset, men att efter någon tid, då man hunnit vänja sig
vid akustiken i de nya lokalerna, dessa svårigheter försvunnit. Att rättssalar
av den storlek som de i rådhuset inrymda icke vore behövliga annat
än i sällsynta undantagsfall syntes uppenbart, och givetvis skulle trevnaden
i arbetet vara större i smärre lokaler. Nordlöf tänkte sig att, om eu
sådan lokal funnes, skulle detta vara tillräckligt; och övriga rättssalar
kunde utan olägenhet med nutidens goda ventilationsmöjligheter förminskas
med två tredjedelar. Numera förekomma nämligen de förut så vanliga
störa brottmålen med några tiotal tilltalade och det mångdubbla antalet
målsägande ytterst sällan, möjligen beroende på polisväsendets utveckling.
För Nordlöf med hans beklagligen rätt svaga röstresurser skulle
givetvis en sådan mindre rättssal vara idealisk, särskilt som forcering av
rösten under någon längre tidsperiod enligt hans läkares utsago vore för
Nordlöf livsfarlig. Någon ändring därutinnan vore ju dock ej möjlig.
Däremot förefölle Nordlöf den av mig antydda möjligheten av ändrad
plats för tidningsreferenter synnerligen fruktansvärd. Säkerligen vore
placering vid sidan av rättssalen hinderlig för uppfattande åtminstone av
ordförandens röst, synnerligast som varje gång dörren till förmaket öppnades
en luftström pressades ut i riktning från dombordet genom trycket
från ventilationsfläkten. Bästa platsen vore säkerligen den för åhörare
avskilda delen av lokalen, och med hänvisande av pressmännen dit skulle
jämväl det för rättskänslan stötande förhållandet upphöra att viss del av
allmänheten nödgades för att tillförsäkra sig åskådarplats stå i ko 3—4

timmar under det eu annan del medgåves tillträde utan några som helst
sådana besvärligheter.

Förutom av rådmannen Nordlöf avgåvos yttranden av t. f. rådmannen
F. Trotzig och t. f. kriminalassessorn S. Cavallin, vilka vid ifrågavarande
båda rannsakningstillfällen tjänstgjort såsom ledamöter i rätten. Trotzig
anförde, att han utan ansträngning fullt klart och tydligt uppfattat Nordlöfs
yttranden och att han med hänsyn därtill och till den följdriktighet
och det lugn, som å Nordlöfs sida utmärkt förhandlingarna, icke funne sig
hava skäl till att antaga annat än att Nordlöfs yttranden bort, i stort sett,
kunna uppfattas av övriga närvarande. Cavallin framhöll också såsom
sill tämligen bestämda uppfattning, att förhandlingarna vid båda tillfällena
förts så, att de, för såvitt på ljudstyrkan ankommit, bort kunna något
så när väl följas även från tidningsreferenternas och övriga åhörares platser.
Enligt Trotzigs mening hade Nordlöf vid ifrågavarande förhandlingar
använt, på det hela taget, samma röststyrka som vid övriga sessioner,
''och även Cavallin angav sin uppfattning vara, att förhandlingarna
icke med avseende å den ljudstyrka, som kommit till användning, märkbart
skilt sig från av Nordlöf ledda rättegångsförhandlingar i allmänhet.
Såväl Trotzig som Cavallin berörde också i sina yttranden det förhållandet,
att det stora tilloppet av åhörare inverkat på möjligheten att uppmärksamt
följa rättegångsförhandlingarna. Cavallin anförde för sin del
att, därest det vid ifrågavarande båda tillfällen varit omöjligt eller svårt
för i rättssalen närvarande personer att höra vad som förekom, ansåge
Cavallin detta hava åtminstone huvudsakligen berott därpå, att det, utan
att något förekommit av beskaffenhet att kunna betecknas såsom oväsen,
dock knappast för ett ögonblick varit tyst bland referenterna och i det s. k.
åhörarebåset. Referenterna hade varit till antalet så många, att sittplats
kunnat beredas blott en del. Åtskilligt buller hade uppstått icke endast
genom samtal nere i salen, låt vara i viskande ton, genom hostningar och
dylikt samt genom prassel med papper, utan även därigenom, att de stående
då och då bytt ställning, att tecknare och fotografer sökt bereda sig
tillfälle att avbilda rättens ledamöter, parter och vittnen, ävensom att personer
nästan oavbrutet kommit in i salen eller avlägsnat sig därifrån.
Cavallins bestämda uppfattning vore, att förhandlingarna, om det varit
tyst i salen, skulle kunnat något så när väl följas av samtliga i rättssalen
närvarande.

Några särskilda åtgärder med avseende å lokalen och anordningarna
därstädes förklarade Trotzig enligt hans mening icke vara erforderliga.
Cavallin tilltrodde sig icke att kunna avgöra, om rättssalens beskaffenhet
och anordningarna i densamma förorsakade eller bidroge till olägenhet
av ovan antydd art. I varje fall hade Cavallin under sin något mer än

168

femåriga tjänstgöring vid rådhusrätten icke försport klagomål med avseende
å akustiken.

Advokaten von Melsted avgav påminnelser.

I en den 30 maj 1927 till rådhusrätten avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Uppenbart är, att grundsatsen om offentlighet vid underdomstolarna
innebär icke blott en rätt för allmänheten att såsom åskådare närvara vid
rättegångsförhandlingarna utan också en rätt att därvid vara i verklig
mening åhörare. För att offentlighetsgrundsatsen i båda dessa hänseenden
skall komma till sin fulla rätt i tillämpningen fordras dels för ändamålet
lämpliga lokaler, vilka medgiva ett tillräckligt antal representanter
för allmänheten att såväl se som höra förhandlingarna, och dels att
handläggningen av rättegångsmålen sker på sådant sätt, att offentligheten
i ena eller andra avseendet icke åsidosättes.

Vad till en början angår de i förevarande fall framställda anmärkningarna
för det förhandlingarna skulle hava förts i en allt för lågmäld ton,
synes det mig visserligen mycket antagligt, att en större hörbarhet varit
önskvärd. Men vad som därutinnan förekommit synes mig dock icke vara
av beskaffenhet att mot rådmannen Nordlöf kunna föranleda vidare ingripande
från min sida.

För att bilda mig en uppfattning om de nu ifrågavarande förhållandena
besökte jag den 3 mars 1927 rådhusrätten och åhörde därvid under omkring
2 timmars tid den rannsakning, som då under rådmannen Nordlöfs
ordförandeskap hölls med Wasteson. Därvid blev jag i tillfälle att
göra vissa iakttagelser och reflexioner, vilka jag med hänsyn till att de
torde vara i viss mån tillämpliga på rådhusrättens lokaler i allmänhet
ävensom till den störa vikten av att offentlighetsgrundsatsen på ett effektivt
sätt upprätthålles har ansett mig böra bringa till rådhusrättens
kännedom.

Först vill jag emellertid med några ord beröra den av rådmannen Nordlöf
uttalade åsikten, att tidningsreferenterna lämpligen borde hänvisas att
taga sin plats i den för åhörare avskilda delen av lokalen. Denna tanke —
vars framförande måhända får uppfattas mera såsom ett uttryck för brist
på andra, lämpligare uppslag till förbättringar än såsom ett allvarligt
menat förslag — synes mig stå i klar strid mot en vid rådhusrätten och
annorstädes sedan gammalt tillämpad praxis. Jag kan i sådant avseende
hänvisa till vad justitieombudsmannen N. A. Fröman anfört i sin till lagtima
riksmötet år 1880 avgivna ämbetsberättelse. Å sid. 84 o. f. därstädes
har Fröman i en ”betraktelse angående offentlighet vid domstolarnes för -

handlingar in. m.” med skärpa uttalat sig för, att varje domare borde låta
sig angeläget vara, att åt tidningspressens utskickade bereddes platser i
domsalen, från vilka de kunde höra och se vad vid målens och ärendenas
handläggning förefölle, utan annan inskränkning än att andras bättre
lätt — det ville säga deras, som i rättsförhandlingarna deltoge, såsom
domare, parter, deras lagliga biträden, åklagare, vittnen och ordningens
upprätthållare — icke kränktes. Fröman har i detta sammanhang vidare
anfört, att bland dem, som endast vore åhörare eller åskådare, borde
ingen tillåtas att göra tidningspressens utskickade platserna stridiga, emedan
de senare företrädde de många tusen, som måst stanna utanför rättegångssalen
men ägde rätt att där vara tillstädes, och emedan dessa pressens
tjänare, bättre än alla övriga åhörare tillsammans, gåve offentlighetens
prägel åt förhandlingarna. I nämnda framställning har Fröman
också erinrat om att mer än ett årtionde tidigare missnöje försports däröver,
att vid Stockholms rådhusrätt lämpliga platser för tidningarnas referenter
icke funnits anordnade, men att, sedan på Frömans bemedling
genom rådhusrättsledamöternas tillmötesgående denna olägenhet avhjälpts,
så gott som de trånga och mindre ändamålsenligt inredda sessionslokalerna
medgivit, klagomål i detta hänseende ej vidare låtit sig avhöra.
Det torde icke på allvar kunna ifrågasättas att nu, sedan rådhusrätten
erhållit sina nya, storstilade lokaler, förkasta dessa sedan länge godkända
principer, vilkas värde gångna släktled skattade så högt, att de trots svårigheter
i fråga om utrymme och bekvämlighet sökte låta dem komma
till sin rätt. Det må i detta sammanhang också framhållas, att i kungl.
förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna begränsningen
för allmänhetens tillträdesrätt är uttryckt med orden ”så
länge det kan ske utan trängsel för dem, som till rätten höra eller hava
med sakerna att skaffa”. I rådhusrättens sessionssalar äro de för allmänheten
avgränsade utrymmena ganska snävt tilltagna i förhållande till de
rumsytor, som äro reserverade i första hand för dem, som till rätten höra
eller hava med sakerna att skaffa. Någon trängsel för de senare lärer icke
vara att befara, även om åtminstone, såsom hittills, tidningsreferenterna
erhålla plats framme i salen. Däremot skulle det på ett högst otillfredsställande
sätt inkräkta på den övriga allmänhetens platser, om till desamma
skulle hänvisas även tidningsreferenterna.

Då jag, såsom nämnts, den 3 mars 1927 åhörde rannsakningen med Wasteson,
hade jag min plats mitt emot ordföranden och på en bänk omedelbart
framför det för allmänheten avskilda utrymmet, med ryggen vänd
mot det sistnämnda. Enligt meddelanden i tidningspressen skulle möjligheten
för allmänheten att med hörseln uppfatta förhandlingarna vid
detta tillfälle hava varit betydligt gynnsammare än vid de båda föregående
rannsakningstillfällena. Om detta är riktigt, nödgas jag konstatera,

170

att det vid sistnämnda tillfällen måste hava varit klent beställt med berörda
möjlighet. Ty även den 3 mars var det mycket långt ifrån att man
kunde från den plats, jag innehade, höra allt vad som yttrades framme
vid dombordet. Jag fick emellertid ingalunda det intrycket, att detta berodde
på avsiktlig lågmäldhet hos någon av de i förhandlingarna deltagande.

En bidragande orsak till berörda missförhållande föreföll otvivelaktigt
vara det jämförelsevis långa avståndet mellan åhörarplatserna och dombordet.
Däråt torde väl nu, sedan lokalen en gång indelats på sätt som
skett, icke mycket vara att göra. Sessionssalarnas betydande dimensioner,
icke minst vad höjden beträffar, i förening med en viss kalhet i inredningen,
göra ock sitt till att försvåra uppfattandet av på något avstånd
framsagda ord. Ljuden bliva lätt ekande. Detta gör, att i det närmaste
varje öppnande eller stängande av en dörr, varje rubbande av en stol,
varje förflyttning över den hårda golvytan för den nödvändigtvis med
en viss ansträngning lyssnande allmänheten kan betyda ett kortare eller
längre avbrott i möjligheten att uppfatta förhandlingarna. Intresserade
åhörare hava därför antagligen mer än en gång önskat, att gångmattor
funnits utlagda över de mera trafikerade delarna av golvet samt att till
lokalen ledande dörrar kunnat öppnas och stängas mera ljudlöst än vad
för närvarande är fallet.

Vid mitt ovan nämnda besök fäste jag mig emellertid också vid en annan
sak, som enligt min tanke är av största betydelse i det avseende, varom
nu är fråga, nämligen det förhållandet, att domare, parter, rättegångsbiträde
och vittnen ofta under förhandlingarna befunno sig alldeles inpå
varandra, med påföljd att vad som yttrades undgick den, som befann sig
på något avstånd. Det ligger i sakens natur och torde — bortsett naturligtvis
från offentligen uppförda skådespel och dylikt — icke kunna undvikas,
att samtalstonens styrka lätteligen omedvetet anpassas efter det
avstånd, på vilket två eller flera samtalande befinna sig från varandra.
Eättsförhandlingar äro ju emellertid icke och få icke uppfattas såsom skådespel,
i någon mån direkt åsyftande annat än själva rättskipningen. Det
vore därför orätt, om anan ville begära av de i förhandlingarna deltagande,
att de skulle fylla sitt värv eller utföra sin talan under ett ständigt
hänsynstagande till publiken. Var och en av dem har viktigare saker
att tänka på än att i varje ögonblick ägna omsorg åt att han må göra sig
hörd av de tillstädeskomna åhörarna. Därmed är emellertid icke sagt, att
det skulle vara av mindre betydelse att de sistnämnda kunna uppfatta
vad som säges. Men denna för offentlighetsprincipen oumbärliga möjlighet
torde höra säkerställas genom själva anordningarna i rättssalen, så
att förhandlingarnas hörbarhet är för handen utan att de talande behöva
särskilt inrikta sig därpå. För detta ändamål är det enligt min mening

171

bland annat nödvändigt, att avstånden mellan de i rättsförliandlingarna
medverkande stå i rimlig proportion till avståndet mellan dem och åhörarna.
Eljest bliva alltför lätt de sistnämnda satta nr spelet. I den sessionssal,
där rannsakningen med Wasteson försiggick, funnos invid dombordet
särskilda platser på ena sidan för åklagaren och på den andra för
den häktades rättegångsbiträde. För den häktade fanns en bänk framsatt
mitt framför dombordet på kort avstånd från detsamma. Så snart
åklagaren både något att andraga, lämnade åklagaren emellertid regelmässigt
sin plats och förflyttade sig så nära ordföranden som möjligt med
ryggen vänd mot åhörarna. Då åklagaren dessutom, efter allt att döma,
hade en av naturen rätt lågmäld stämma, gick det allra mesta av vad
han hade att säga åtminstone för mig förlorat. Hade åklagaren i stället
stannat kvar på sin plats, så hade otvivelaktigt replikskiftena mellan ordföranden
och honom kunnat uppfattas betydligt bättre, utan att det behövt
ifrågakomma, att någonderas röst överansträngdes. Detta antagande
bekräftas av det förhållandet, att den häktades rättegångsbiträde, då han
stundom talade från sin plats vid andra sidan av dombordet, hördes bra.
utan att han torde hava höjt rösten mycket utöver vanlig samtalston. Vad
den häktade angår, uppehöll han sig icke invid den för honom framsatta
bänken utan stod för det mesta alldeles intill dombordet, vilket medförde,
att även de yttranden, som fälldes av och till honom, i stor utsträckning
blevo alltför lågmälda för att höras från de för allmänheten reserverade
platserna. Sak samma i fråga om större delen av vittnena, vilka icke hade
annan plats sig anvisad än mitt framför dombordet och omedelbart intill
detsamma.

Det synes mig kunna ifrågasättas, om icke hänsynen till offentliglietsgrundsatsen
bör föranleda ett upprätthållande såvitt möjligt av sådana
avstånd mellan de i förhandlingarna deltagande, att röststyrkan automatiskt
anpassas något så när efter sessionssalens storlek samt anordningarna
i densamma i övrigt. Lämpligen kunde, synes det mig, den seden
införas att, i den mån ett gemensamt beskådande av handlingar och kartor
eller dylikt icke föranleder till annat, de, som framme vid dombordet
hava stolar eller bänkar sig anvisade, i regel uppehölle sig vid och utförde
sin talan från dessa platser. Omöjligt vore väl icke heller att på
något sätt markera lämpliga platser även för dem, för vilka nu inga särskilda
sådana äro utmärkta, exempelvis vittnena. Jag inser till fullo vikten
av att avstånden icke förstoras därhän, att domstolen i minsta man
förlorar kontakten med dem, som där företräda. Men för ett upprätthållande
av denna kontakt torde å andra sidan icke tarvas en närhet, som
medgiver eller rent av inbjuder till en så lågmäld ton, att förhandlingarna
för de närvarande åhörarna under vissa förhållanden kunna te sig såsom
för dem icke avsedda viskningar.

172

Min skrivelse anmäldes vid sammanträde med Stockholms magistrat
den 7 juni 1927. Efter föredragning av skrivelsen uppkom i ärendet någon
överläggning, varefter magistraten på förslag av borgmästaren C. Lindhagen
beslöt, att avskrift av skrivelsen skulle tillställas envar av rådhusrättens
avdelningar.

2. Fråga angående tillämpning av 12 kap. 1 § ärvdabalken.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Teodor Svensson, Erik Svensson,
Elin Svensson och Gerda Svensson, alla i Gastorp, ävensom Henning
Svensson i Jerneberg härstädes anhängiggjort ärende inhämtas:

På ansökan av änkan Ellen Svensson, född Högberg, i Kilen förordnade
Vadsbo norra tingslags häradsrätt den 16 juli 1924 under ordförandeskap
av t. f. domhavauden G. Nilson —- utan att, såvitt protokollet utmärker,
arvingarna blivit hörda — kommissionären A. Lager och polismannen

J. B. Hultman att den 12 augusti 1924 verkställa arvskifte efter änkan
Stina Kajsa Johansson från Gastorp, vilken avlidit den 23 maj 1922 och
såsom dödsbodelägare efterlämnat följande barn, nämligen klagandena
samt i Amerika bosatte Otto Svensson, för vilken Henning Svensson förordnats
till god man, ävensom Rickard Svensson, vilken avlidit den 19
mars 1923, efterlämnande sin hustru ovannämnda Ellen Svensson. I en
till häradsrätten den 26 augusti 1924 ingiven skrift anhöll därefter Ellen
Svensson — under förmälan att arvingarna efter Stina Kajsa Johansson
vägrat emottaga kallelse till arvskiftet samt förhindrat skiftesförrättarna
att å den av häradsrätten utsatta dagen verkställa skiftet — att häradsrätten
måtte utsätta ny tid och plats för skiftet samt förelägga de tredskande
arvingarna att vid vite komma tillstädes vid förrättningen. I anledning
härav utsatte häradsrätten, däri häradshövdingen O. Jansson
förde ordet, skiftet att försiggå hos Ellen Svensson den 8 oktober 1924
kl. 10 f. m.; och ålades klagandena och Ellen Svensson att då vid vite av
200 kronor för envar av dem komma tillstädes personligen eller genom
behörigen befullmäktigade ombud, med nödiga handlingar försedda, så
att arvskifte nämnda dag kunde komma till stånd. Ellen Svensson ålades
att, på sätt i 11 kap. 36 § rättegångsbalken stadgas, delgiva klagandena
häradsrättens beslut. Därjämte förordnades Lager och Hultman att verkställa
skiftet.

Sedan Ellen Svensson vid häradsrättens sammanträde den 21 oktober
1924 — under förmälan att arvingarna efter Stina Kajsa Johansson, oaktat
de 20 dagar före den för skiftet bestämda dagen därtill kallats, icke
å bestämd tid och plats kommit tillstädes — anhållit, att häradsrätten
måtte utdöma de genom häradsrättens beslut den 26 augusti 1924 före -

lagda viteua, resolverade häradsrätten under ordförandeskap av t. f. doniliavanden
A. Thorpe, att ansökningen skulle i så god tid före den 18 november
1924 delgivas klagandena, att de nämnda dag kunde inställa sig inför
häradsrätten och över ansökningen avgiva förklaring vid äventyr, att den
eller de, som med dylik förklaring utebleve, skulle anses hava medgivit,
att de den 8 oktober 1924 utan laga förfall blivit från det till kl. 10 f. in.
sagda dag utsatta skiftet ute.

Då häradsrätten under Thorpes ordförandeskap den 18 november 1924
företog ärendet till behandling, inställde sig Ellen Svensson, varemot
klagandena icke läto sig avhöra. Häradsrätten intog i protokollet vederbörliga
bevis att klagandena erhållit behörig del den 18 september 1924 av
häradsrättens beslut av den 26 augusti 1924 och den 14 november 1924 av
häradsrättens beslut den 21 oktober 1924. Ellen Svensson anhöll därefter
i en ingiven skrift, att häradsrätten måtte utsätta ny tid och plats för
skiftet samt ålägga de tredskande stärbhusdelägarna att därvid komma
tillstädes vid äventyr, att skiftet ändock av de av häradsrätten utsedda
arvskiftesförrättarna företoges, varjämte Ellen Svensson anhöll, att häradsrätten
måtto tillika utsätta tid och ort för verkställande av skifte
efter Ellen Svenssons man. På begäran av Ellen Svensson hördes inför
häradsrätten, bland andra, fjärdingsmannen P. J. W. Wallqvist, vilken
därvid berättade, att några av klagandena flera dagar före den 12 augusti
1924 sagt till honom, att Lager och Hultman nämnda dag skulle komma
till Gastorp, samt bett, att han skulle hjälpa dem att då köra bort Lager
och Hultman, att han nämnda den 12 augusti sammanträffat med Erik
Svensson och Gerda Svensson i närheten av deras bostad, att de därvid
uppgivit, att det ginge tre luffare i deras trädgård, samt bett honom köra
bort luffarna, att han från den plats, där han stått, mycket väl sett, att de
tre personer, som gått i trädgården, varit Lager, Hultman och Ellen
Svenssons ombud Carl Persson, vilket förhållande han ansåge jämväl
liava varit för Erik Svensson och Gerda Svensson fullt tydligt. Häradsrätten
fällde därpå envar av klagandena att för det de utan anmält eller
styrkt laga förfall blivit från det till den 8 oktober 1924 utsatta arvskiftet
ute utgiva det förelagda vitet av 200 kronor, som skulle tillfalla kronan.
Beträffande frågan angående utsättande av ny dag för skiftet förklarade
sig häradsrätten vilja meddela yttrande vid det sammanträde, som komme
att hållas för tingets avslutande. Därjämte meddelade häradsrätten
besvärshänvisning, såvitt klagandena fällts att utgiva de förelagda vitena.

Vid slutsammanträdet, den 30 december 1924, yttrade häradsrätten under
Thorpes ordförandeskap i meddelat beslut följande: Enär arvskiften i
stärbhusdelägares frånvaro icke lagligen kunde äga rum samt Ellen
Svensson icke företett bouppteckning efter Rickard Svensson, utvisande
vilka stärbhusdelägare han efterlämnat, kunde ansökningen endast på det

174

sätt bifallas, att häradsrätten utsatte arvskiftet efter Stina Kajsa Johansson
att äga rum den 15 april 1925 kl. 10 f. m. hos Ellen Svensson i Kilen,
då klagandena och Ellen Svensson hade att, vid vite för envar av dem av
200 kronor, personligen eller genom behörigen befullmäktigade ombud
komma tillstädes, med nödiga handlingar försedda, så att arvskifte den
dagen kunde komma till stånd; och för ordnades Lager och Hultman att
verkställa ifrågavarande arvskifte, i vilken egenskap det ålåge dem att i
god tid före den 15 april kalla nämnda stärbhusdelägare till förrättningen
genom att, på sätt i 11 kap. 36 § rättegångsbalken stadgas, bevisligen delgiva
dem häradsrättens beslut.

Vid häradsrättens sammanträde den 5 maj 1925 anförde Ellen Svensson,
att klagandena, ehuru de den 18 mars 1925 erhållit del av häradsrättens
beslut den 30 december 1924, likväl icke heller denna gång kommit tillstädes
för skiftets verkställande; och anhöll Ellen Svensson, att de förelagda
vitena måtte utdömas och de tredskande vid nya viten åläggas att
å av häradsrätten bestämd tid och plats komma tillstädes för arvskiftes
förrättande. I anledning därav meddelade häradsrätten, däri Jansson
förde ordet, ett med dess beslut av den 21 oktober 1924 analogt beslut.

När häradsrätten under Thorpes ordförandeskap den 3 juni 1925, till
vilken dag ärendet uppskjutits, åter företog detsamma till behandling,
inställde sig Ellen Svensson, varemot klagandena alltjämt uteblevo. Sedan
häradsrätten till en början i protokollet intagit vederbörligt bevis, utvisande
att utdrag av häradsrättens dombok för nästföregående sammanträde,
såvitt ifrågavarande ärende angick, delgivits klagandena olika
dagar den 27 —* den 29 maj 1925, ingav Ellen Svensson —- med förmälan
att hon vägrade att godkänna detsamma — ett den 29 april 1925 upprättat
instrument över arvskifte av lösegendomen i boet efter Stina Kajsa Johansson
och hennes år 1912 avlidne man Sven Johan Johansson. Enligt
vad häradsrätten i protokollet antecknat hade instrumentet tillställts
Ellen Svensson av klagandena, men framginge ej av detsamma, vare sig
att Ellen Svensson kallats till förrättningen eller att hon varit vid densamma
närvarande eller sedermera godkänt skiftet. Sedan Lager och
Hultman på begäran av Ellen Svensson hörts inför häradsrätten och därvid
berättat, att de i enlighet med häradsrättens beslut å utsatt tid inställt
sig i Ellen Svenssons bostad, där hon själv varit personligen tillstädes,
och att do väntat därstädes ungefär en timme samt att klagandena därunder
icke kommit tillstädes, anhöll Ellen Svensson, att Lager och Hultman
fortfarande måtte förordnas till förrättningsmän vid det påyrkade
skiftet. Häradsrätten tillsade, att yttrande i ärendet skulle meddelas vid
det särskilda sammanträdet för vårtingets avslutande.

Vid nämnda sammanträde, som hölls den 18 juli 1925 under ordförandeskap
av t. f. domhavanden B. Linder, intog häradsrätten till en början i

protokollet det av Ellen Svensson den 3 juni ingivna arvskiftesinstrumentet,
varav framgick, att makarna Johanssons efterlämnade lösegendom
efter avdrag av skulderna och visst legat utgjort 4,272 kronor 46 öre samt
att detta belopp fördelats sålunda, att klagandena och Otto Vilhelm Svensson
skulle vardera bekomma 661 kronor 21 öre, under det att Ellen Svensson
skulle bekomma ”såsom giftorätt” 305 kronor 18 öre. Därefter meddelade
häradsrätten följande beslut: Enär det arvskifte av lösegendomen i
boet efter Sven Johan Johansson och hans hustru Stina Kajsa Johansson,
som skett den 29 april 1925, icke utan godkännande och underskrift av
Ellen Svensson kunde tilldömas laga verkan som skifte av arvet efter
Stina Kajsa Johansson, ty och som något lagligt skifte efter Stina Kajsa
Johansson ännu icke, såvitt visats, kommit till stånd, alltså och då klagandena
utan anmält och styrkt laga förfall blivit från det till den 15
samma april av häradsrätten utsatta arvskiftet i Kilen ute, prövade häradsrätten
lagligt fälla envar av dem att utgiva det dem förelagda vitet
av 200 kronor till kronan; och utsatte häradsrätten arvskiftet efter Stina
Kajsa Johansson att äga rum den 31 oktober 1925 kl. 10 f. in. hos Ellen
Svensson, då klagandena och Ellen Svensson hade att, vid vite för dem
vardera av 200 kronor, personligen eller genom behörigen befullmäktigade
ombud komma tillstädes, med nödiga handlingar försedda, så att arvskifte
den dagen kunde komma till stånd. Lager och Hultman förordnades att
verkställa skiftet. Därjämte meddelade häradsrätten besvärshänvisning,
såvitt genom beslutet utdömts försuttna viten.

Vid sammanträde med häradsrätten den 24 november 1925 under Linders
ordförandeskap inställde sig Ellen Svensson och anmälde, att Teodor
Svensson, Erik Svensson, Elin Svensson och Gerda Svensson icke ställt sig
häradsrättens beslut av den 18 juli 1925 till efterrättelse, samt anhöll, att
de genom beslutet förelagda vitena måtte utdömas ävensom ny tid och
plats för skiftets verkställande utsättas. Sedan häradsrätten i protokollet
intagit vederbörligt bevis att klagandena den 21 september 1925 erhållit
del av häradsrättens i ärendet förda protokoll för den 18 juli, meddelade
häradsrätten ett med sitt beslut av den 21 oktober 1924 analogt beslut.

Vid häradsrättens sammanträde den 9 februari 1926, till vilken dag
ärendet uppskjutits, inställde sig Ellen Svensson och företedde vederbörligt
bevis att häradsrättens den 24 november 1925 i ärendet förda protokoll
delgivits Teodor Svensson den 20 januari samt Erik Svensson, Elin
Svensson och Gerda Svensson på sätt i 11 kap. 10 § rättegångsbalken omförmäles
den 29 i samma månad. Ellen Svensson anhöll, att Lager och
Hultman fortfarande måtte förordnas till skiftesmän. Häradsrätten, däri
Jansson förde ordet, meddelade det besked, att yttrande i ärendet skulle
meddelas den 9 mars 1926.

Uti sistnämnda dag meddelat beslut dömde häradsrätten under ord -

176

förandeskap av Linder envar av Teodor Svensson, Erik Svensson, Elin
Svensson och Gerda Svensson, enär det finge anses utrett, att de utan anmält
och styrkt laga förfall blivit från det till den 31 oktober 1925 utsatta
arvskiftet ute, att utgiva det dem förelagda vitet av 200 kronor till kronan.
Häradsrätten utsatte därefter skiftet att äga rum den 5 maj 1926 kl.
10 f. m. hos Ellen Svensson, då klagandena och Ellen Svensson hade att
vid förnyat vite av 200 kronor för envar av dem komma tillstädes personligen
eller genom hefullmäktigade ombud, med nödiga handlingar försedda,
så att skifte den dagen kunde komma till stånd. Lager och Hultman
förordnades att verkställa skiftet. Därjämte meddelade häradsrätten
besvärshänvisning beträffande de utdömda vitena.

Vid häradsrättens sammanträde den 1 juni 1926 under ordförandeskap
av t. f. domhavanden H. Wullt yrkade Ellen Svensson att, som klagandena
uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse häradsrättens föreläggande av
den 9 mars 1926, klagandena måtte förpliktas utgiva därigenom försuttna
viten samt att häradsrätten måtte vid högre viten förelägga dem att tillstädeskomma
till skiftesförrättning. Häradsrätten skulle meddela beslut
den 3 juli 1926.

I beslut sistnämnda dag yttrade häradsrätten under Wullts ordförandeskap
att, enär Hultman och Lager erhållit häradsrättens förordnande att
verkställa ifrågavarande arvskifte den 5 maj 1926 samt den omständigheten,
att stärbhusdelägarna Teodor Svensson, Erik Svensson, Elin Svensson
och Gerda Svensson, oaktat dem vederbörligen delgivna kallelser, icke
gittat infinna sig å för skiftet utsatt ort och tid, icke bort utgöra hinder
för Hultman och Lager att utföra sitt uppdrag, funne häradsrätten icke
skäl utdöma sistnämnda stärbhusdelägare förelagda viten. Emellertid förordnade
häradsrätten ånyo Hultman och Lager att förrätta skifte uti
ifrågavarande dödsbo samt utsatte detsamma att äga rum å Hultmans
kontor i Töreboda fredagen den 30 juli 1926 kl. 10 f. in., då samtliga stärbhusdelägare
hade att infinna sig personligen eller genom hefullmäktigade
ombud, försedda med för skiftet erforderliga handlingar, vid äventyr att
utevaro ej hindrade skiftets företagande; vilket beslut det ålåge Ellen
Svensson att i god tid före besvärstidens utgång bevisligen delgiva övriga
stärbhusdelägare, på sätt i 11 kap. 36 § rättegångsbalken stadgas.

Samtliga häradsrättens beslut, varigenom de förelagda vitena utdömdes,
vunno laga kraft.

För uttagande av de Teodor Svensson, Erik Svensson, Elin Svensson
och Gerda Svensson genom häradsrättens beslut den 18 november 1924
ådömda vitena verkställde landsfiskalen R. Henriksson utmätning hos
dem den 7 maj 1925, därvid togs i mät lös egendom till ett uppskattat
värde av 845 kronor. Den 16 juni 1925 försåldes en del av den utmätta
egendomen, däribland en häst, å exekutiv auktion för 923 kronor, därvid

177

till gäldenärerna redovisades överskott å 104 kronor 23 öre. Hos Henning
Svensson verkställdes utmätning för uttagande av de honom genom häradsrättens
beslut den 18 november 1924 och den 18 juli 1925 ådömda
vitena. Den 16 november 1926 togos hos Teodor Svensson, Erik Svensson
och Gerda Svensson i mät 8 nötkreatur för gäldande av vissa av ovan
omförmälda viten.

På ansökan av Ellen Svensson förklarade häradsrätten den 31 augusti
1926, enär utrett blivit, att klagandena genom grov vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter äventyrade sin vällärd, samtliga klagandena
omyndiga, och förordnade häradsrätten samma dag lantbrukaren E. Jonsson
i Boda till förmyndare för dem.

Den 3 oktober 1926 avled Elin Svensson.

I en till Konungen ingiven ansökning anhöll sedermera Jonsson, att
Kungl. Maj:t av nåd måtte befria Teodor Svensson, Erik Svensson och
Gerda Svensson från utgivandet av de viten, som utdömts den 18 juli 1925
och den 9 mars 1926.

Genom utslag den 24 februari 1927 befriade Kungl. Maj:t av nåd Teodor
Svensson, Erik Svensson och Gerda Svensson från utgivandet av sistberörda
viten.

Sedan klagandena hos mig anfört klagomål mot landsfiskalen Henriksson
för det denne enligt klagandenas mening förfarit olagligt genom att
verkställa utmätningar för uttagande av klagandena ådömda viten, vilka
klagomål, såvitt desamma rikta sig mot Henriksson, jag funnit icke föranleda
någon åtgärd, anmodade jag Thorpe att inkomma med yttrande i
ärendet.

Thorpe anförde i avgivet yttrande, att förutsättningarna för tillämpning
av bestämmelsen i sista punkten i 12 kap. 1 § ärvdabalken i förevarande
fall varit för handen. Arvingarna hade tydligen icke kunnat förena
sig om att utsätta tid och ort för skiftet och till den ort sammankomma.
När vid sådant förhållande en av stärbhusdelägarna vänt sig till
häradsrätten och anhållit, att häradsrätten måtte lägga arvingarna tid
och ort före till det skifte, hade häradsrätten icke haft annat att göra än
att ställa sig lagens tydliga föreskrift till efterrättelse samt utsätta skiftet
till viss tid och ort och förelägga delägarna i dödsboet att då komma
tillstädes. Då klagandena det oaktat ej kommit tillstädes samt Ellen
Svensson gjort förnyad framställning om utsättande av tid och ort för
skifte och om föreläggande för stärbhusdelägarna vid vite att komma tillstädes,
så att skifte kunde komma till stånd, hade häradsrätten icke ansett
sig kunna undandraga sig att meddela sådant vitesföreläggande.
Häradsrätten hade därvid utgått ifrån att lagen avsåge, att ett enligt

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

178

12 kap. 1 § ärvdabalken givet föreläggande skulle av vederbörande efterkommas
samt att, därest så ej skedde, det måste finnas något tvångsmedel,
varigenom de kunde tillhållas att ställa sig detsamma till efterrättelse.
Något annat tvångsmedel än vite syntes därvid ej kunna komma i fråga.
Sagda uppfattning torde också stå i full överensstämmelse med hos underrätterna
gängse praxis, vilken praxis även, åtminstone i ett rättsfall, vunnit
högsta domstolens godkännande. Vid utdömandet av förelagda viten
hade häradsrätten låtit sig angeläget vara att tillse, att klagandena i god
tid erhållit del såväl av de häradsrättens beslut, varigenom dem förelagts
att inställa sig vid skiftet, som av de beslut, varigenom dem förelagts att
inkomma med förklaring över Ellen Svenssons yrkande, att de måtte fällas
till förelagda viten. Thorpe kunde ej iinna annat än att häradsrätten
handlat i full överensstämmelse med vad som lagligen ålegat densamma,
då den på ansökan av Ellen Svensson förelagt delägarna i stärbhuset
efter Stina Kajsa Johansson att vid vite komma tillstädes vid utsatt arvskifte
samt fällt dem, som uteblivit, till det sålunda förelagda vitet.

I därefter infordrat yttrande anförde Linder följande:

Angående domstols rätt att utsätta vite för underlåtenhet att inställa
sig till arvskifte instämde Linder till alla delar i vad Thorpe anfört. Beträffande
därefter verkan av det skifte, som av Ellen Svensson till häradsrätten
ingivits vid rättegångstillfället den 3 juni 1925, kunde Linder icke
finna annat än att häradsrättens beslut den 18 juli 1925, vari berörda
skifte på angivna grunder frånkändes laga verkan som skifte av arv efter
Stina Kajsa Johansson, vore riktigt. Utan Ellen Svenssons underskrift
och godkännande ansåge Linder icke, att skiftet i fråga vore lagligt,
såvida icke domstol i vanlig ordning fastställt detsamma. Någon talan
därom hade klagandena icke fört. Även om Linders nu anförda uppfattning
skulle vara felaktig, ansåge Linder häradsrättens beslut av den 18
juli 1925 i vad det avsåge utdömande av vite ändock riktigt, enär klagandena
icke ställt sig häradsrättens föreläggande av den 30 december 1924
att inställa sig till arvskifte den 15 april 1925 till efterrättelse utan först
någon tid därefter företagit sin privata arvskiftesförrättning. Att häradsrättens
den 18 juli 1925 givna förnyade vitesföreläggande vore motiverat
vid den ståndpunkt i frågan, häradsrätten intagit, framginge av det ovan
sagda, liksom ock befogenheten av häradsrättens utdömande den 9 mars
1926 av förelagda viten för dem, som icke ställt sig givet föreläggande till
efterrättelse, samt utsättande av dag för nytt skifte med nya vitesförelägganden.

Jonsson avgav påminnelser.

179

Enligt 11 kap. 2 § ärvdabalken skall, om en eller flera arvingar, men
icke alla, vilja skuta arv, den hava vitsord, som skifta vill.

I 12 kap. 1 § ärvdabalken heter det att, när arv skall skiftas, då böra
arvingarna viss dag därtill utsätta och till den ort sammankomma, där
skiftet ske skall. Kunna de sig därom ej förena, lägge då domaren arvingarna
tid och ort före till det skifte.

I 2 § i samma kapitel förordnas, att alla arvskiften skola ske i redliga
och trovärdiga mäns närvaro.

Den principfråga, som vid bedömandet av de ovan omförmälda domstolsbeslutens
laglighet träder i förgrunden, är den, huruvida stadgandet
i 12 kap. 1 § ärvdabalken vid sidan om vanlig efter stämning anhängiggjord
rättegång öppnar någon utväg för den stärbhusdelägare, som vill
begagna sitt skiftesvitsord, att framtvinga arvskifte. Till en början må
då framhållas, hurusom lagrummet direkt ingenting utsäger om något
tvångsmedel för dylikt ändamål. Det spörsmålet uppstår därför, om man,
detta oaktat, har skälig anledning antaga, att lagstiftaren avsett medverkan
i ansökningsväg från domstolens sida av tvingande natur. Härvidlag
synas mig förarbetena till 1734 års lag vara av icke ringa intresse.

Frånsett mera oväsentliga avvikelser hade lagkommissionens lagtextförslag
såväl år 1731 som år 1726 i denna del samma lydelse som den, vilken
sedermera kom att ingå i lagen. I 1731 års text hade sålunda 12 kap.
1 § ärvdabalken följande lydelse: ”När arf skal skiftas; tå böra arfwingarne
wiss dag thertill utsättia och til then ort sammankomma ther skiftet
ske skal. Kunna the sig therom ej förena; lägge tå domaren arfwingarne
tid och ort före til thet skifte. Är någor af them så fierran stadder,
åt ej säkert bud kan til eller ifrån honom komma; förordne domaren
någon som then frånwarandes rätt i acht tager.” Går man något längre
tillbaka i tiden, nämligen till 1723 års text — med vilken 1717, 1713, 1694
och 1692 års texter väsentligen överensstämma — har motsvarande lagrum
följande lydelse: ”Nu wil en eller flere, och icke alle arf skifta; hafwe
then witsord som skifta wil. Och tå skal domaren föreläggia arfwingarna
wiss tid, åt sammankomma til then ort, ther arfskifftet ske bör. Blifwer
någor ute, och kommer ej hans laga fullmächtig; eller är någor så fierran
stadder, åt intet bud inom föresattan dag kan til och ifrån honom komma;
namne tå domaren någon i hans ställe. Dock stånde honom fritt, ther han
wisar laga förfall, åt inom tre månader, sedan han therom kundskap fick,
lagligen å thet skifte tala.” Här har det alltså givits besked, hur lagkommissionen
tänkt sig, att det skulle gå, om någon av arvingarna underläte
att tillstädeskomma. Domaren skulle helt enkelt sätta någon i hans ställe
med rätt dock för den uteblivne att, om han kunde visa laga förfall, inom
viss tid efter erhållen kunskap klandra skiftet. Att man avsett icke blott
utevaro med laga förfall utan jämväl förfallolös utevaro framgår ännu

180

tydligare av 1690 års text, vilken efter stadgandet om befogenhet för
domaren att utsätta tid och ort innehåller följande: ”Komma dhe eij till
föresattan dag och wijsa dock inga lagl[iga] förfall, eller liafwa dhe sine
laga förfall eller äro uthrijkes stadde och hwarken sielfwa komma eller
någon annan i deras ställe iullmäktiga, innan natt och åhr, sedan de derom
äro tilsagde wordne eller ock är någon å så långväga orter stadder,
att innan natt och åhr intet budh till ock ifrån honom komma kan, så förordna
tå rätten någon, som
och ware det så gilt, som dhe sielfwe tilstädes warit.”

När man utarbetat dessa tidigare lagtextförslag, har man uppenbarligen
icke alls tänkt sig, att för här avsedda fall skulle tillgripas utvägen
att med viten framtvinga inställelse vid arvskifteslörrättningen. Då man
sedan övergivit tanken att förordna ställföreträdare för en tredskande,
icke bortovarande arvinge, torde väl därav knappast, i brist på varje
antydan därom, få dragas den slutsatsen, att avsikten med stadgandet i
1734 års lag är, att domstolen skall i ansökningsväg emot en dylik arvinge
tillämpa ett tvångsiörfarande med upprepade vitesförelägganden eller
över huvud giva något som helst vitesföreläggande. Närmare till hands
synes ligga det antagandet, att lagstiitaren litat till den väg, som för
rättstvister i allmänhet står öppen, nämligen stämning till domstol.

Till stöd för en annan mening har nu i förevarande ärende åberopats,
att högsta domstolen i vissa fall godkänt domar av underrätterna, genom
vilka vid vite förelagts arvingar att komma tillstädes vid skifte.

Härmed torde åsyitas särskilt det rättsfall, som refereras i N. J. A. 1877
sid. 226 o. f. I detta fall hade N. H., som varit gift med I. L:s sedermera
avlidna änka I. N., till Herrestads häradsrätt instämt stärbhusdelägarna
efter I. L. med yrkande, att ett tidigare upprättat arvskilte etter I. L.
måtte förklaras ogiltigt samt att A. S. måtte förordnas att å tid och ort,
som häradsrätten kunde bestämma, upprätta nytt arvskifte efter I. L.
I målet blev ostridigt, att nytt skifte borde ske, men meningarna voro
delade om vem som lämpligen borde förrätta skiltet. Vid det förhållande,
att parterna icke i godo kunnat förena sig om skiftesman, och då B. A.
vore mera skickad för sådant uppdrag än A. S., förordnade häradsrätten
B. A. att med biträde av två tillkallade gode män, efter därom erhållen
tillsägelse, å ort och tid, som B. A. ägde utsätta samt för stärbhusdelägarna
eller deras kända rättsinnehavare och N. H. 14 dagar förut kungöra,
upprätta arvskifte efter I. L.; och skulle det åligga stärbhusdelägarna
och N. H. eller deras målsmän, var och en vid vite av 15 kronor,
att, sedan de blivit behörigen kallade, vid arvskiftet sig personligen infinna
samt att, vid enahanda vite, genast efter kallelsen till skiftesmannen
avlämna alla stärbhusets handlingar, därtill jämväl hörde protokoll
och beslut i avgjorda rättegångar mellan parterna. N. H. sökte efter vad

181

ändring och yrkade, att A. S. inåtte förordnas till skiftesman. Hovrätten
över Skåne och Blekinge fann skäl icke vara anlört, ledande till ändring
i häradsrättens utslag. Högsta domstolen, varest N. H. sökte ändring,
fastställde på hemställan av nedre revisionen hovrättens dom. Om detta
beslut voro fyra justitieråd ense. Tre justitieråd funno ej skäl att i hovrättens
dom göra annan ändring, än att, enär i fråga om sättet för arvskiftes
förrättande i boet efter I. N. och hennes man i första giftet I. L.,
därom stärbhusdelägarna ej kunnat sig förena, domstolarna saknat laglig
anledning att, på sätt som skett, uppdraga åt annan person att sådant
arvskifte verkställa och tid därför bestämma, käromålet i denna del sålunda
bifölles att, jämlikt 12 kap. 1 § ärvdabalken, samtliga delägarna i

I. N:s och I. L:s bo förelädes att måndagen den 14 maj 1877, kl. 10 f. m., i
N. H:s bostad i Onslunda sammankomma för att, i av dem tillkallade gode
mäns närvaro, skifte i boet förrätta; och borde N. H. före nämnda dag
övriga stärbhusdelägarna om detta beslut underrätta.

I ett annat rättsfall, refererat i N. J. A. 1890 sid. 5 o. f., var fråga om till
domstol instämt påstående att, enär en efter träffad överenskommelse
verkställd delning av död persons kvarlåtenskap icke skulle ägt rum i den
för arvskiften stadgade ordning och följaktligen förmenades sakna giltighet,
omförmälda överenskommelse måtte förklaras ogiltig och lämpliga
personer av domstolen förordnas att i vederbörlig ordning förrätta arvskifte
efter den avlidna. Ej heller i detta mål gjorde vare sig Svea hovrätt
eller högsta domstolen ändring i underrättens utslag, varigenom,
enär ostridigt vore, att skriftlig handling icke upprättats över fördelningen
av boet, två personer med stöd av 12 kap. 1, 2 och 11 §§ ärvdabalken
förordnats att i laga ordning förrätta arvskifte å tid och ort, som
skiftesmännen ägde bestämma och varom de hade att bevisligen underrätta
parterna, vilka det ålåge vid vite av 25 kronor för dem var att vid
arvskiftesförrättningen närvara och därvid medhava alla boet rörande
handlingar.

Dessa rättsfall kunna enligt min mening näppeligen åberopas såsom
bärande stöd för att det skulle förfarits riktigt i det nu förevarande ärendet.
När skiftesfrågan efter stämning anhängiggöres vid domstol, har ju
domstolen att döma om det tvistiga och avgöra, hur skiftet skall ske. I
stället för det frivilliga skiftesavtalet träder då i erforderliga delar domstolens
beslut rörande stridiga anspråk och meningar. Men det är icke
alltid möjligt eller rimligt, att domstolen genast inlåter sig på alla med
skiftet sammanhängande spörsmål. Det stridiga bör skiljas från det ostridiga.
Den befogenhet, som domstol därvid måste anses äga att förordna
arvskiltesförrättare och förelägga stärbhusdelägarna vid vite att sammanträda
med dessa, torde emellertid finna sin naturliga förklaring mera
i rättegångsbalkens än i ärvdabalkens bestämmelser. Till belysning härav

182

må anföras följande ur ”Anteckningar efter Prof. E. V. Nordlings föreläsningar
över ärvdabalken”, Uppsala 1878, sid. 139: ”När skiitesfrågan
till domstolen inkommit, kan denna icke omedelbart ingå i prövning av
de särskilda detaljfrågorna; men den kan medelbart bringa saken till avgörande
genom att utse tvenne redlige och trovärdige män, som sammanträda
med stärbhusdelägarne. Härtill synes rätten äga befogenhet med
anledning av lagens grund för 24: 2 rättegångsbalken. Desse uppgöra förslag
till skifte fullkomligt självständigt, efter att hava hört stärbhusdelägarne,
vilka genom vite kunna tillhållas att infinna sig vid förrättningen.
Om före den åtgärd, som ankommer på vidräkningsmännen, de allmänna
grunderna för vidräkningen först behöva fastställas, har rätten att göra
detta och meddela vidräkningsmännen sitt beslut. Desses utlåtande delgives
de vid förrättningen närvarande delägarne i boet; äro de nöjde därmed,
ingives det till rätten såsom förlikningshandling; i annat fall bör det
ock till domstolen inlämnas, vilken därelter genom utslag avgör saken.”

Så länge däremot rättegång icke är anhängiggjord, lärer ingen lösning
av arvskiftesfrågan vara möjlig annat än på det helt frivilliga avtalets
väg. Det torde icke kunna antagas att, om nu domstol anses böra på ansökan
förordna arvskiftesmän, dessa därvid kunna förlänas mera vidsträckt
befogenhet än den att närvara och bistå stärbhusdelägarna vid
arvskiftet, med rätt för de sistnämnda att själva fritt besluta i alla skiftesfrågor.
(Jfr de tre justitierådens votum i ovan omförmälda 1877 års
rättsfall.) Uppenbart är vidare, att domstolen icke i ett ansökningsärende
kan besluta, hur skiftet i ena eller andra avseendet skall genomföras, eller
ålägga någon rättsägare att godkänna ett arvskifte, lika litet som i ett
dylikt ärende kan träffas avgörande i fråga om giltigheten av ett redan
förrättat arvskifte. Härav synes mig en naturlig följd vara, att domstolen
icke bör inlåta sig på en sådan tillämpning av 12 kap. 1 § ärvdabalken,
som går ut på att i ansökningsväg framtvinga närvaro vid arvskifte; och
detta icke minst av den anledningen, att domstolens auktoritet lätt kan
förspillas genom ett dylikt förfarande, som gent emot en envist tredskande
stärbhusdelägare ändock aldrig kan leda till det ytterst åsyftade målet:
arvskiftets fullbordande.

I detta sammanhang må hänvisas till ovannämnda anteckningar efter
Nordlings föreläsningar, sid. 122, där det heter på följande sätt: ”Arvskifte
utgör i regeln en överenskommelse mellan stärbhusdelägarne om
fördelningen och är icke en handling, som en offentlig myndighet ex officio
företager, och till vilken stärbhusdelägarne kunna tvingas. Detta synes
av Kungl. Maj:ts utslag den 7 april 1826 (se Backmans handbok, sid. 102).
I enlighet därmed föreskrives nu, att arvingarne äga själva bestämma tid
och ort för skiftet. Stärbhusdelägare äga rätt mot varandra att fordra
skifte; om de icke kunna komma överens om tid och ort därför, bör någon

183

av dem vända sig till den domstol, varunder stärbhuset lyder, med begäran
att denna måtte utsätta tid och ort för skiftet. För att få denna
fråga anhängiggjord vid domstol fordras ej stämning, utan endast ansökan.
Sedan denna till domstolen inkommit, utställes den till kommunikation,
varefter rätten resolverar och bestämmer tid och ort. Om icke
stärbhusdelägarne kunna komma överens vid valet av de arvskiftesmän,
som enligt 2 § skola närvara vid skiftet, har rätten att på en stärbhusdelägares
yrkande avgöra även härom. Om en motsträvig stärbhusdelägare
underlåter att infinna sig vid arvskiftet och därigenom hindrar dess förrättande,
antager Schrevelius (Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande
civilrätt, andra uppi., III, sid. 227), att domstolen äger rätt att bestämma
lämpligt vite, vartill den gör sig förfallen, som utebliver från arvskiftet.
Lagen nämner intet härom. Vi anse, att domstolen icke bör utsätta vite,
helst detta ej med säkerhet leder till målet, då ju en stärbhusdelägare,
även om han infinner sig, ändock kan hindra arvskiftet genom att vägra
sitt godkännande till allt, som föreslås. Den enda utväg, som härvidlag är
att vidtaga, består däri, att någon av stärbhusdelägarne genom stämning
anhängiggör skiftesfrågan i hennes helhet hos domstol. Då kan domstolen
genom vite tillhålla en tredskande stärbhusdelägare att infinna sig och
äger för övrigt avgöra frågan om egendomens fördelning utan hans godkännande.
”

När hos domstol genom ansökan påkallas tillämpning av 12 kap. 1 §
ärvdabalken, kan domstolen i regel icke utan vidare veta, vilka tvistefrågor
som ligga bakom det förhållandet, att icke samtliga arvingar kunna
enas om tid och ort för skiftet. I varje fall böra tydligen samtliga stärbhusdelägare
höras över ansökningen för att få tillfälle framföra sina
önskemål i fråga om tid och ort. Det kan då visa sig, att det icke är så
mycket därom striden står, utan att meningsskiljaktigheterna ligga långt
djupare. Om det t. ex. befinnes, att den, som påkallar skifte, på ej uppenbart
orimliga grunder av stärbhusdelägarna i gemen frånkännes egenskapen
av stärbhusdelägare och att dessa sistnämnda önska leva i bo oskifto,
så torde det kunna ifrågasättas, om det är någon mening i att domstolen i
anledning av ansökningen över huvud utsätter tid och ort för skifte. Det
kan då knappast sägas, att förutsättningen för lagrummets tillämplighet,
att ”arv skall skiftas”, föreligger så klar som det är erforderligt. Under
alla förhållanden bör enligt min tanke lagrummet, då det i ansökningsväg
tillämpas, icke åberopas såsom grund för tvångsföreläggande att närvara
vid arvskifte. I stället synes det mig böra betraktas såsom ett uttryck för
lagstiftarens förhoppning, att domstolens auktoritet i regel skall vara tillräcklig
för övervinnande av sådana smärre meningsskiljaktigheter som
dem, vilka röra tid och ort för skifte. Där detta icke är fallet, ligger väl

184

oftast någon annan tvistefråga under, och då lärer enda vägen att ernå en
lösning vara stämning till domstol.

Av vad jag här ovan anfört torde utan vidare i huvudsak framgå, i vad
mån de förevarande domstolsbesluten, såvitt nu är i fråga, enligt min
mening i skilda avseenden brista i överensstämmelse med gällande lag.
Det upprepade föreläggande och utdömande av viten, som här förekommit,
företer ingen tilltalande bild av rättskipning. Frånsett att förfarandet
enligt min mening vilar på oriktig lagtillämpning, såvitt angår själva
principfrågan, kan jag icke undgå att finna anmärkningsvärt, att häradsrätten,
t. o. m. redan från början, ansett ett så högt vitesbelopp som 200
kronor för envar av arvingarna lämpligt. Då häradsrätten ansåg viten
böra komma till användning, hade häradsrätten enligt min mening bort
låta sig angeläget vara att någorlunda anpassa vitesbeloppet efter den
kända eller antagliga behållningen i boet och vederbörandes förmögenhetsförhållanden
i övrigt. Detta synes emellertid uppenbarligen icke
hava skett. Härigenom finner jag häradsrätten, även om något åsidosättande
av ett uttryckligt lagbud därvid icke ägt rum, i allt fall hava brustit
i den sans och måttfullhet i omdömet, som en domstol aldrig utan
olägenhet kan umbära. Anmärkningsvärt förefaller också, att häradsrätten
icke tidigare än som skett aktat på de under ärendets handläggning
framkomna omständigheter, vilka bort väcka misstankar om, att man här
hade att göra med personer, som voro mindre väl skickade att själva handhava
sina ekonomiska angelägenheter. En domstol synes mig otvivelaktigt
i ett fall sådant som detta böra bereda sig kännedom om och taga hänsyn
till de för fallet säregna förhållandena och icke slå sig till ro med en allenast
formell och mekanisk handläggning av ärendet.

Häradshövdingen Jansson, under vilkens ordförandeskap häradsrätten
inledde raden av vitesförelägganden, avled den 6 april 1926. De t. f. domhavande,
vilka sedermera fortsatt på den en gång inslagna vägen, syntes
mig icke utan allt fog kunna åberopa, att det ur viss synpunkt legat nära
till hands för dem att så göra. Vid dessa förhållanden och då klagandena
i avsevärd grad hade sig själva att skylla för vad som inträffat samt de
menliga verkningarna av de under ärendets senare skede meddelade vitesbesluten
genom nådansökningens beviljande blivit i väsentlig mån undanröjda,
fann jag mig kunna låta bero vid ovan gjorda uttalanden, vilka jag
genom särskilda skrivelser bragte till Thorpes och Linders kännedom.

185

3. Fråga om domstolens processledande verksamhet, då vittnesförhör
äger rum i ett vid annan domstol anhängigt mål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av godsägaren A. von Möller å
Skottorp hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Lantbrukaren Hans Petter Olssons från Nidingstorp änka Kristina Olsson
samt hemmansägaren Hj. Andersson, den sistnämnde i egenskap av
förmyndare för makarna Olssons omyndigförklarade son Arvid Bernhard
Olsson, hade vid Stockholms rådhusrätt anhängiggjort rättegång mot
kungl. järnvägsstyrelsen för utfående av skadestånd på grund av att
Hans Petter Olsson vid passerandet av en söder om Skottorps station å
västkustbanan befintlig järnvägsövergång påkörts och dödats av ett lokomotiv.
Stockholms rådhusrätt hade genom beslut den 17 juni 1926 tillåtit
parterna att inför rådhusrätten i Laholm låta avhöra vittnen i målet. Vid
sistnämnda rådhusrätt inställde sig den 12 juli 1926 för berörda ändamål
parterna genom ombud, vice häradshövdingen A. Carlson för kärandena
och t. f. ombudsmannen N. Varenius för svaranden. Sedan å ömse sidor
påkallats vittnesförhör med åtskilliga personer, däribland av Carlson med
grosshandlaren C. Wingren i Skottorp och av Varenius med klaganden,
anförde Carlson jäv mot klaganden under påstående att denne ägde i
saken del, enär han genom att omöjliggöra trafiken å en vid Dömestorp
över Stensån ledande bro varit orsaken till att Hans Petter Olsson måst
färdas å den över Allarp ledande väg, där olyckan inträffat. Tillika anförde
Carlson, att av honom åberopade vittnen skulle kunna styrka jävet
mot klaganden.

Vid vittnesförhöret med Wingren antecknade borgmästaren A. Malmquist,
som vid tillfället förde ordet i rådhusrätten och tillika ansvarade
för protokollet, bland annat följande:

”Vittnet ansåge emellertid skulden till olyckan icke vara allenast hos
järnvägen utan jämväl hos godsägaren von Möller, som hindrat trafik
över Dömestorp, och hos länsstyrelsen, som anvisat trafikanter till en så
olämplig väg som Hasslövsvägen.”

”På fråga av Varenius förklarade Wingren, att han ansåge godsägaren
von Möller, som hindrat trafik över bron vid Dömestorp, moraliskt och
delvis juridiskt skyldig till den inträffade olyckan.”

Vid förnyat vittnesförhör inför rådhusrätten den 26 juli 1926, då ävenledes
ordet i rätten fördes av Malmquist, ingav Carlson, enligt vad Malmquist
i protokollet antecknat, en av honom uppsatt, av Wingren genomläst
och gillad skrift, innefattande rättelser och tillägg till Wingrens förut
lämnade vittnesutsaga. Skriften intogs i sin helhet i rådhusrättens proto -

186

koll, varefter i detsamma antecknades, att Wingren förklarade, att han å
den avlagda eden bekräftade vad sålunda anförts och tillagts till hans
förut i målet avgivna vittnesmål.

I nyss omförmälda skrift anfördes, bland annat, att Wingren betonat,
att den åsikt, enligt vilken skulden till olyckan vore jämväl klagandens,
delades av största delen av ortsbefolkningen och att detta vore klaganden
bekant. I skriften förekom också följande uttalande: ”Såsom skäl för sin
på fråga av järnvägens ombud uttalade åsikt att ban ansåge von Möller
genom att hindra trafik över bron vid Dömestorp varit moraliskt och delvis
juridiskt skyldig till den inträffade olyckan önskade vittnet framhålla,
att han icke trodde på von Möllers senare tillkomna uppgift att
bron avstängts för att förebygga olyckor utan vore övertygad, att von
Möller avstängt bron av oginhet, detta desto hellre som vittnet dels både
sig bekant att von Möller något år tidigare låtit forsla en mängd synnerligen
tunga timmerlass över bron och att denna på den relativt korta tid,
som därefter förflutit, icke kunnat så försämras, att den ej burit mjölkskjutsar
och andra hästskjutsar samt bilar möjligen med undantag av
lastbilar, dels ock hade sig väl bekant, att von Möller vid ett tillfälle för
några år sedan, då en eldsvåda ödeläde länsman Kollinius villa i Skottorp
och botade att förstöra hela Skottorps stationssamhälle, låtit avstänga
vägen vid Skottorp och därigenom hindrat tillskyndande räddningsmanskap
att komma fram till brandstället.”

I en till mig inkommen skrift anmärkte klaganden på Malmquists sätt
att utöva processledningen vid ifrågavarande vittnesförhör samt därpå
att Malmquist i rådhusrättens protokoll intagit ovan omförmälda av Wingren
gjorda uttalanden. Klaganden framhöll, att vägen över Dömestorp
vore klagandens enskilda väg, som varit oanvändbar, enär risk förefunnits,
att bron över Stensån skulle instörta. Det syntes i hög grad anmärkningsvärt,
att det tillåtits ett vittne att under edens skydd utslunga ärekränkande
beskyllningar emot en person, vilkens skuld icke varit under
bedömande. Malmquist hade bort inse, att det vore meningslöst att på
dylikt sätt indraga klagandens namn i saken och i protokollet anteckna
för klaganden förklenliga omdömen.

Sedan jag i anledning av klagomålen infordrat yttrande från Malmquist,
anförde Malmquist i avgiven förklaring i huvudsak följande:

Det läge i sakens natur, att eu domare icke kunde hindra ett vittne från
att inför rätta fälla ett förklenande omdöme om part eller tredje person,
då domaren ju ej på förband kunde veta, vad ett vittne ämnade säga.
Rådhusrätten i Laholm hade i förevarande fall endast haft att upptaga
och protokollera vittnesberättelserna, men däremot haft mycket ringa rätt

187

att avgöra vad som kunde anses relevant i målet. Sådant bedömande både
ålegat Stockholms rådhusrätt. Vid förhöret hade klaganden åberopats
som vittne å svarandesidan, därvid Carlson framställt jäv mot klaganden
för det denne hade i saken del och under förklaring, att de av Carlson
åberopade vittnena kunde styrka jävet mot klaganden. Då part framställde
ett relativt vittnesjäv, syntes det vara parts både skyldighet och
rättighet att motivera jävet och domstolens plikt att på grundval av motiveringen
avgöra jävet. Ehuru Malmquists ståndpunkt till jävsfrågan
redan vid första förhöret varit fullt klar, hade rådhusrätten i Laholm av
principiella skäl ansett sig böra hänskjuta jävsfrågans bedömande till
den domstol, som haft att slutligen avgöra målet. I följd därav hade rådhusrätten
haft skyldighet att i protokollet lämna besked om, hur jävet
mot klaganden motiverades. Malmquist hade tydligt och bestämt tillhållit
vittnen och ombud att icke göra avvikelse från den sak, vittnesmålet
gällde. Wingrens yttrande att han ansåge klaganden moraliskt och delvis
juridiskt skyldig till olyckan hade utgjort svar på en fråga, föranledd
av Varenius och av denne påyrkad, i trots av att Malmquist två eller tre
gånger framhållit, att han ansåge vittnet varken kunna eller böra yttra
sig om den saken. I tydlig förkänsla av att Malmquist vid det förnyade
förhöret den 26 juli icke skulle tillåtit, att målet ovidkommande förhållanden
inblandades i vittnesmålen, hade vid nämnda tillfälle vederbörande
ingivit en skriftlig vittnesberättelse med begäran om dess intagande i
protokollet. Denna begäran hade Malmquist ansett sig icke kunna avslå,
då såväl Carlson som Wingren vore fullt omdömesgilla personer och
skriften ingalunda kunde anses hopkommen i hastigt mod. Att stympa
skriften, innan densamma intagits i protokollet, hade Malmquist ansett
sig icke hava rätt till, då, såsom framhållits, rådhusrätten i Laholm icke
hade något med målets bedömande att göra, och att lägga skriften så att
säga som hemlig till handlingarna i målet hade Malmquist ansett sig icke
heller vara berättigad till, då den i svensk rätt allmänt erkända principen
om full offentlighet i rättsförhandlingar därigenom skulle trädas för nära.
Av vad som anförts syntes framgå, att Malmquist å ena sidan vid förefallande
behov erinrat vittnen och ombud om att icke blanda målet ovidkommande
saker in i vittnesmålet och å andra sidan tillmötesgått de i
processen agerandes begäran om intagande i protokollet av sådana uppgifter,
som de ansågo betydelsefulla i målet. Att Malmquist därvid handlat
rätt vore hans fulla övertygelse.

Klaganden avgav påminnelser. I

I en till Malmquist avlåten skrivelse anförde jag följande:

Enligt 14 kap. 6 § rättegångsbalken må ej parterna vid muntligt förhör

188

påstå eller domaren tillåta, att det uppskrivas skall, som till saken ej
rätteligen hörer.

I 17 kap. 21 § samma balk stadgas, bland annat, följande: Ej må parten
med tal och frågor vittnet hindra eller villa, medan det sin utsago gör:
tarvas det, att sedan vidare fråga vittnet om någon omständighet, have
domaren där makt till: stånde ock parterna fritt, att genom domaren föreställa
vittnet de spörsmål, som till saken rätteligen höra.

Att den s. k. förhandlingsmetoden är förhärskande i den svenska civilprocessen
utesluter som bekant icke, att den svenske domaren har både
rätt och plikt att jämväl i tvistemål utöva en starkt processledande verksamhet.
Denna domarens processledande verksamhet har bland annat till
uppgift att betrygga rättegångsförhandlingarnas förande på sådant sätt,
att nödig begränsning iakttages med hänsyn till att tiden icke må i onödan
förspillas, allra minst genom tal eller skrift, som är icke allenast utan
ändamål för rättegången utan därtill av beskaffenhet att i något avseende
verka anstötligt eller sårande. Denna kontroll från domstolens sida gäller
såväl parternas och deras ombuds egna anföranden som också den av dem
förebragta bevisningen. I sistberörda hänseende äger domaren, om man
nu tänker närmast på vittnesbevisningen, ej blott tillfråga vittnena om
annat än vad parterna begära få omvittnat utan även avvisa eller avklippa
onödig och olämplig vittnesbevisning.

Domarens rätt och skyldighet att avböja onödig och olämplig bevisning
måste anses grundade i sakförhållandenas egen natur. En klokt avvägd
verksamhet i sådant hänseende är nämligen ägnad att befrämja processens
huvudsyfte, ett snabbt och säkert hävdande av rättvisan, samt att
tillvinna domstolen den aktning och det förtroende, som böra komma densamma
till del. Att det varit lagstiftarens mening att tillägga domaren
en sådan funktion som den nu berörda, torde också få anses indirekt
framgå av en del stadganden i rättegångsbalken, bland andra de ovan
anförda lagrummen, vilka ju uttryckligen utgå från den förutsättningen,
att blott det, som till saken rätteligen hör, får anföras och tagas till protokollet.
Denna regels giltighet i svensk process torde också vara inom doktrinen
erkänd, liksom regeln i praktiken lärer vara hos oss allmänneligen
efter insikt och förmåga tillämpad.

Om nu, medan ett mål är anhängig! vid eu domstol, vittnen i målet avhöras
inför annan domstol, torde den omständigheten, att den senare dom
stolen ej själv skall döma i målet, principiellt sett icke på något sätt verka
till inskränkning i denna domstols skyldighet att på vanligt sätt utöva
processledande verksamhet. Visserligen är det här såsom alltid av vikt
att sovringen av processmaterialet sker med noggrant aktgivande på att
intet, som kan tänkas vara av betydelse, förbigås eller uteslutes. Men
detta gäller även i sådana fall, där den förhörande domstolen själv och

189

eventuellt dess överinstanser skola döma i målet, och lärer under inga
omständigheter få tagas till ursäkt för underlåtenhet att vägra upptagande
av alldeles onödig och olämplig bevisning. Den ofta nödvändiga
utvägen att anordna vittnesförhör vid annan domstol skulle uppenbarligen
vara mycket äventyrlig, om domstolen så finge fatta den uppgift,
som å densamma överlåtits, att det blott gällde att utan egentlig kritik
uppteckna vad vittnen och parter andraga.

Av det sätt, varpå Malmquist lett ifrågavarande vittnesförhör den 12
och den 26 juli 1926, ävensom av den av Malmquist till mig avgivna förklaringen
synes mig framgå, att Malmquist i viss mån underskattat vikten
och förbisett den fulla innebörden av den processledande verksamhet,
som enligt vad ovan antytts i det svenska processiörfarandet tillkommer
domaren.

Malmquist har i sin förklaring anfört, att han vid ifrågavarande vittnesförhör
haft endast att upptaga och protokollera vittnesberättelserna
men däremot ägt mycket ringa rätt att avgöra vad som kunde anses
relevant i målet; följaktligen hade Malmquist icke heller ansett sig befogad
att stympa det av vice häradshövdingen Carlson ingivna skriftliga
tillägget till vittnet Wingrens vittnesberättelse. Såsom av det ovan anförda
framgår, kan jag icke dela denna Malmquists uppfattning. Jag håller
tvärtom före, att Malmquist vid ledandet av ifrågavarande vittnesförhör,
efter att hava tagit del av vad i målet förekommit, bort i allt väsentligt
så förfara, som om rådhusrätten i Laholm skulle halt att avdöma
målet. Malmquist synes mig därför, då han icke var tveksam om att vissa
uttalanden i vittnesmålen voro utan betydelse för bedömande av det mot
klaganden framställda jävet och för målet i övrigt, hava bort avböja
vitt resmålen i dessa delar och, även om Malmquist icke kunnat i allo
förebygga onödiga och olämpliga uttalanden, i allt fall underlåta deras
tagande till protokollet. Malmquist hade alltså även bort ur ovan omförmälda
tillägg till Wingrens vittnesmål utesluta alla enligt rådhusrättens
i Laholm mening målet ovidkommande uttalanden, i all synnerhet i den
mån de tillika måste anses för klaganden ofördelaktiga och mindre önskvärda.

På en punkt synes vad som förekommit giva särskilt tydligt vid handen,
att Malmquist bort använda större kraft och bestämdhet för att
genomdriva domstolens vilja och hävda dess auktoritet. Malmquist har
nämligen i sin förklaring anfört, att Wingrens yttrande, att han ansåge
klaganden moraliskt och delvis juridiskt skyldig till olyckan, utgjorde
svar på eu fråga, föranledd av järnvägsstyrelsens ombud och av denne
påyrkad, i trots av att Malmquist två eller tre gånger framhållit, att han
ansåge vittnet varken kunna eller böra yttra sig om den saken. Om rådhusrätten
hade sistnämnda uppfattning och därtill upprepade gånger

190

givit den till känna, synas mig alla skäl hava talat för att icke på denna
punkt giva efter utan bestämt vidhålla den en gång intagna ståndpunkten.
Att part icke äger oinskränkt frihet att efter eget behag få ett vittne
utfrågat, framgår ju tydligt av ovan anförda lagrum i 17 kap. rättegångsbalken,
vilket lagrum blott medgiver part att genom domaren till
vittnet ställa de spörsmål, som — naturligtvis enligt domstolens åsikt —
till saken rätteligen höra. Processkommissionen synes i sitt nyligen avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning hava vitsordat,
att denna regel om kontroll från domstolens sida alltjämt får anses
livskraftig i vår rätt. Processkommissionen anför nämligen bland
annat följande: Beträffande brottmålen hade processkommissionen förordat,
att förhöret skulle ledas av rättens ordförande, som därvid skulle
söka åvägabringa, att vittnet avlade en sammanhängande berättelse. Därvid
skulle ordföranden äga till vittnet ställa de frågor, som han ansåge
erforderliga för utredningen i målet. Sedan skulle parterna vara berättigade
att utan förmedling av ordföranden rikta frågor till vittnet. Ordföranden
skulle avvisa frågor, som ej hörde till saken eller vore förvirrande
eller eljest otillbörliga. Dessa grunder för vittnesförhöret borde
tillämpas även i tvistemålen. Visserligen kunde bär liksom i straffprocessen
skäl anföras, som talade för att förhöret i mål, där parterna företräddes
av rättsbildade ombud, skulle i första band överlåtas åt dessa.
Då processkommissionen stannat för en anordning, som närmare anslöte
sig till vad hos oss nu tillämpades, både detta väsentligen sin grund i
den vid överläggning med tillkallade sakkunniga vunna övertygelsen, att
vittnesförhör genom ordföranden bättre överensstämde med den i vårt
land rådande rättsuppfattningen.

Väl måste jag sålunda anse, att Malmquist vid ledandet av ifrågava
rande vittnesförhör icke i allo ställt sig de beträffande domarens processledande
verksamhet gällande regler till efterrättelse. Då emellertid klaganden
icke bos mig påstått, att någon skada därigenom tillskyndats
honom, för vilken han önskade ersättning, samt ingen som helst anledning
förelåg till antagande, att Malmquist skulle handlat i vrång avsikt,
ansåg jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit under förväntan,
att Malmquist för framtiden även i sådana fall som det förevarande
behjärtade betydelsen av ett omsorgsfullt utövande av domstolens process
ledande verksamhet.

191

4. Fråga i vilken utsträckning 20 kap. 9 § strafflagen skall till lämpas,

då någon efter undergången bestraffning för stöld blir
förvunnen till andra stölder, som begåtts dels före
och dels efter det tidigare lagförandet.1

Vid granskning härstädes av förteckning över fångar uti stadshäktet i
Hälsingborg för april månad 1925 fann jag anledning att taga närmare
kännedom om ett av rådhusrätten i Hälsingborg den 30 april 1925 meddelat
utslag angående häktade K. F. Eklöf. Nämnda utslag utvisade bland
annat följande:

En underrätt hade tidigare genom utslag den 11 januari 1924 dömt Eklöf
jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ strafflagen samt 4 kap. 9 § samma lag för
första resan å särskilda ställen och tider, juni 1920—oktober 1923, förövad
stöld (A) att hållas till straffarbete 10 månader. Sedan Eklöf efter att
hava undergått nämnda straff frigivits den 21 oktober 1924, fann rådhusrätten
genom sitt utslag den 30 april 1925 Eklöf förvunnen att hava förövat
olovliga tillgrepp dels vid olika tillfällen i juli 1923 av gods till
värde av sammanlagt 250 kronor (B) och dels vid ett tillfälle i januari
1925 av gods till värde av 10 kronor (C). Under åberopande av vad sålunda
förekommit dömde rådhusrätten utan att utsätta särskilt straff för något
av brotten Eklöf jämlikt 20 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ strafflagen samt 4 kap.
9 § samma lag att ”för första resan å särskilda ställen och tider förövad
stöld samt andra resan stöld” hållas till straffarbete 1 år 8 månader. Tilllika
förordnades om avräkning av det av Eklöf redan avtjänade, för första
resan stöld honom ådömda straff.

Med anledning av att rådhusrätten sålunda dömt Eklöf till ett gemensamt
straff för första och andra resan stöld anmodade jag rådhusrättens
vid nämnda tillfälle tjänstgörande ledamöter att till mig inkomma med
yttrande.

I avgivna yttranden anförde rådmannen K. E. Norrsell, assessorn G.
Berencreutz och biträdande assessorn Y. Malmquist, vilka deltagit i utslagets
avkunnande, följande:

Sedan rådhusrätten funnit, att Eklöf skulle ådömas straff för såväl
första som andra resan stöld, hade rådhusrätten haft att avgöra, huruvida
rådhusrätten skulle utsätta särskilt straff lör första resan och särskilt för
andra resan samt därefter, och sedan det av Eklöf redan avtjänade straffet
frånräknats å förstnämnda straff, förena straffen enligt reglerna i
4 kap. strafflagen, eller huruvida rådhusrätten skulle för första och andra
resan stöld utsätta ett gemensamt straff och därefter avräkna förutnämnda

1 Jfr ämbetsberättelsen 1927 eid. 199 o. f.

192

strafftid. Av jämförelse mellan 20 kap. 9 § och 4 kap. 3 § strafflagen framginge,
att alla de tjuvnadsbrott, för vilka någon tilltalad på en gång lagfördes,
skulle i förhållande till varandra anses utgöra fortsättning av en
och samma förbrytelse och att sålunda ett gemensamt straff lör dem alla
skulle utsättas. Eådhusrätten hade funnit den omständigheten, att ett av
de i brottsserien ingående tillgreppen skulle bedömas såsom andra resan
stöld, medan alla de övriga skulle bedömas såsom första resan stöld, icke
kunna medföra ett åsidosättande av ovannämnda allmänna regel rörande
behandlingen av under en lagföring påtalade särskilda tillgreppsbrott,
särskilt som någon lagstadgad skyldighet att ur serien av under en lagföring
behandlade tjuvnadsbrott utbryta och med särskilt straff belägga
ett visst tillgrepp, som med hänsyn till gällande iterationsregler skulle
bedömas som stöld av annan resa än övriga i serien ingående tillgrepp,
ej syntes lörefinnas. I anledning därav hade rådhusrätten funnit sig böra
utsätta ett gemensamt straff för första och andra resan stöld. Efter utslagets
meddelande hade ledamöterna ej funnit anledning frångå den av
rådhusrätten i förevarande fall tillämpade uppfattningen.

I 20 kap. 9 § strafflagen stadgas att, om någon å särskilda ställen eller
tider begått stöld eller inbrott eller sådant brott och snatteri och han därför
varder på en gång lagförd, han skall straffas efter ty i 4 kap. 3 § sägs.
Straffet må. stadgas det vidare, höjas till straffarbete i ett år utöver den
för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

I 4 kap. 3 § strafflagen förordnas att, om flera brottsliga handlingar utgöra
fortsättning av ett och samma brott, skall sådant, vid straffets bestämmande
för det brott, såsom försvårande omständighet anses.

Nu kan så hända, heter det i 9 § i samma kapitel, att någon, sedan han
blivit till straff för ett brott dömd, varder övertygad att förut hava förövat
annat brott; då skall straffet så bestämmas, som hade han på en
gång varit för båda brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning,
avräknat vad han av det honom förut ådömda straff redan kan hava
utstått.

I 10 § samma kapitel stadgas slutligen att, om någon, sedan han blivit
till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, ånyo förövat brott,
bör det eller de särskilda straff, vartill han härför gjort sig skyldig, med
iakttagande av de förut i kapitlet stadgade grunder, av domstolen förenas
eller sammanläggas med det lörra straffet eller, om detta var till
någon del verkställt, när brott ånyo förövades, med vad av samma straff
då återstod. A det sålunda bestämda straffet skall avräknas vad av förra
straffet eller sagda återstod därav kan vara verkställt efter det brott ånyo
förövades.

193

Svårigheten i ett sådant fall som det ovan återgivna att meddela ett
utslag, som i alla hänseenden tydligt och klart låter förlika sig med gällande
lag, har uppenbarligen sin grund däri, att de tre brotten respektive
brottsserierna A, B och C till varandra samt till den tidigare meddelade
domen och det straff, som därå följt, stå i ett visst komplicerat tidsförhållande.

Förhållandet mellan brottsserierna A och B skall sålunda tydligen, betraktat
i och för sig, bedömas enligt 4 kap. 9 § strafflagen, i följd varav
alla de i dessa serier ingående brotten jämlikt 20 kap. 9 § samma lag skola
behandlas såsom fortsatt brott. Tydligt är vidare att, om brottsserien A
icke vore för handen, det icke skulle föreligga någon som helst anledning
att bedöma förhållandet mellan brottsserien B och brottet C annorledes än
jämlikt 20 kap. 9 § strafflagen och 4 kap. 3 § samma lag. Slutligen är det
uppenbart, att brottsserien A och brottet C, sedda för sig, äro alldeles åtskilda,
och detta i så hög grad att C i förhållande till A till och med skall
bestraffas såsom återfall i brott. Det må framhållas, att A och C sålunda
äro sinsemellan åtskilda på ett ännu mera avgörande sätt än brotten i
den kombination, som avses i 4 kap. 10 § strafflagen. Redan för de i sistnämnda
lagrum avsedda fall lärer emellertid få anses gälla, att lagrummets
tillämpning icke lider inskränkning av vad som stadgas i 20 kap. 9 §
strafflagen. I detta avseende hänvisar jag till vad jag anfört i min till
1927 års riksdag avgivna ämbetsberättelse sid. 199 o. f. Så mycket mera
självklart är det, att i förevarande fall, om man bortser från brottsserien
B, 20 kap. 9 § strafflagen icke får tillämpas på förhållandet mellan brottsserien
A och brottet C.

Situationen är alltså den, att A och C, sinsemellan åtskilda, så att säga
konkurrera om B. Det är detta, som bereder svårigheten. Ty om man med
bibehållande av gränsen mellan A och C tillämpar 20 kap. 9 § strafflagen
på B och C såsom på en gång lagförda, så uppstår det felet, att förhållandet
mellan A och B icke blir bedömt jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen, ehuru
förutsättningarna därför tydligen äro för handen. Tillämpar man åter
sistnämnda lagrum på förhållandet mellan A och B, alltjämt utan att utplåna
gränsen mellan A och C, så frestas man möjligen att anse sig handla
i strid med 20 kap. 9 § strafflagen, vilket lagrum kan tyckas föreskriva,
att B och C såsom på en gång lagförda skola behandlas som fortsatt brott.

Berörda svårighet har rådhusrätten löst så, att rådhusrätten ansett sig
kunna bortse från den före begåendet av brottet C meddelade domen och
undergångna bestraffningen samt jämlikt 20 kap. 9 § strafflagen behandla
samtliga brotten såsom fortsatt brott. Gränsskillnaden mellan A och C
har sålunda uppgivits. Denna lösning synes mig icke i sak tillfredsställande,
och jag håller för min del före, att den icke väl överensstämmer
med gällande lag.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

194

Brottskombinationer av ifrågavarande eller därmed jämförligt slag erbjuda
onekligen vissa vanskligheter, då det gäller att försöka uppställa
allmängiltiga regler. Belysande därutinnan äro Hagströmers i Uppsala
1901—1905 tryckta föreläsningar över svensk straffrätt, allmänna delen,
sid. 804 o. f. Vad som där säges utgör ett resonemang i allmänhet utan
särskilt avseende å tjuvnadsbrotten. Hagströmer anför, att i sådana fall,
då någon, sedan han blivit till straff dömd, övertygas om brott, som han begått
dels före och dels efter detta domfällande, det vanligen antages, att
först de före det tidigare domfällandet begångna brotten skola bedömas
efter nuvarande 4 kap. 9 § strafflagen och så dessas samfällda straff eller
detta straff, med avdrag av vad därav verkställts då brottslingen ånyo förgick
sig, sammanläggas med straffet respektive de särskilda straffen för vad
han ytterligare låtit komma sig till last. Såsom Hagströmer därpå närmare
utvecklat, finner han denna metod dock icke passa för alla fall, och särskilt
kräver den enligt hans mening modifikation med hänsyn till bestraffningsregeln
i 4 kap. 5 § strafflagen, enligt vilken vid sammanläggning
av flera frihetsstraff tiden för det av dem, som är längst, eller, om
tiden för dem är lika lång, den tid ej må överskridas med mera än 2 år.
Det förefaller mig emellertid som om den av Hagströmer såsom vanlig
betecknade metoden skulle lämpa sig alldeles särskilt väl för användning
i sådana fall, där man har att göra med ett flertal brott, som utgöras av
tjuvnadsbrott. För dylika brott gäller ju nämligen 20 kap. 9 § strafflagen,
och man behöver därför här icke räkna med en sammanläggning av frU
hetsstraff först gruppvis och sedan till en totalsumma. Någon fara för
att den dömde icke skall komma i åtnjutande av den straffreduktion, som
följer av 4 kap. 5 § strafflagen, lärer därför icke vara för handen, då fråga
här blir blott om sammanläggning av de straff, vilka utmätts å ena sidan
gemensamt för de brott, som begåtts före den tidigare domen, och å andra
sidan gemensamt för brott begångna efter samma dom. Ett enligt min
tanke talande skäl för att i fråga om tjuvnadsbrotten tillämpa den nyss
antydda metoden ligger också däri, att återfall i dessa brott undan för
undan medför ett strängare bedömande. Det synes då för straffmätningen
vid eu högre resa vara av vikt att känna, vilket straff varje föregående
resa efter sin latitud förskyllt, när hänsyn tagits varken till mer eller
mindre än all under samma resa fallande brottslighet.

Det är i sistnämnda hänseende, som i det förevarande fallet svagheten
i det av rådhusrätten tillämpade förfaringssättet enligt min mening ur
praktisk synpunkt allra starkast framträder. Brottet C bestod i tillgrepp
av gods till värde av blott 10 kronor, och det kan tänkas, att straffet för
detta brott, utmätt för sig, blivit relativt milt, något som i sin tur möjligen
kunnat återverka på straffmätningen vid ett eventuellt lagförande
för tredje resan. Även annorledes kan det inträffa, att rådhusrättens för -

195

faringssätt leder till för eu tilltalad obilliga resultat. Om t. ex. i det förevarande
fallet brottsserierna A och B avsett gods till värde av blott 10
kronor vardera och brottet C gods till värde av 20 kronor, så skulle ändock
rådhusrätten med sin metod nödgats döma för stöld och icke för
snatteri. Vidare är det tydligt, att ett ådömande av gemensamt straff kan
leda till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, där sådan påföljd eljest icke
skulle kommit i fråga.

Såsom jag redan antytt, hade enligt min mening rådhusrätten bort förfara
så, att dels ett gemensamt straff för brottsserierna A och B utmätts
såsom för första resan stöld, varifrån bort avräknas det redan avtjänade
straffet, och dels ett straff för brottet C ådömts såsom för andra resan
stöld, vilket sistnämnda straff bort sammanläggas med återstoden av det
förstnämnda straffet. Det återstår att förklara, huru jag anser ett sådant
tillvägagångssätt kunna, vad angår förhållandet mellan B och C, förlikas
med stadgandet i 20 kap. 9 § strafflagen. Detta torde kunna ske genom
en hänvisning till vad 4 kap. 9 § strafflagen i själva verket stadgar. Dess
mening, tillämpad på det förevarande fallet och sedd i samband med
övriga stadganden, synes mig närmast få antagas vara den, att det hela
skall ordnas så, som det med tillämpning av 4 kap. 10 § strafflagen skulle
hava ställt sig, om Eklöf redan första gången varit lagförd för såväl A
som B, utan att dock, när brottet C begicks, hava avtjänat längre strafftid
än nu varit fallet. (Härvid måste dock reservation göras så till vida,
som den nyupptäckta brottsserien B naturligtvis icke kan förtaga brottsserien
A och det för densamma till fullo avtjänade straffet vanlig iterationsverkan.
) Det är B, som så att säga flyttas tillbaka till sin rätta plats
i händelseförloppet. Men därmed torde man också, då A och C ju äro
alldeles skilda brott, vara berättigad att anse det sammanhang, som eljest
enligt 20 kap. 9 § strafflagen skulle funnits mellan B och C, brutet. B
lärer med andra ord skola bedömas i sitt naturliga sammanhang med A
och Eklöf icke enligt 20 kap. 9 § strafflagen betraktas såsom på en gång
lagförd för B och C.

Delade meningar hava redan tidigare förekommit beträffande det ifrågavarande
spörsmålet. Jag hänvisar därutinnan till vad Thyrén i sin i
Lund år 1908 tryckta kommentar till strafflagen kap. 20 sid. 134—135 anfört
samt till J. 0:s ämbetsberättelser 1913 sid. 227 o. f. och 1920 sid. 420 o. f.
Vidare må här anmärkas följande rättsfall i N. J. A.: 1891 sid. 443, 1899
sid. 78 samt 1892 not. 540.

Ehuru jag, enligt vad ovan anförts, fann rådhusrättens utslag mindre
lagenligt, ansåg jag med hänsyn till den vacklande hållning, vilken såväl
teori som praxis i frågan intagit, mig icke böra i ärendet vidtaga annan
åtgärd än att jag i en till Norrsell avlåten skrivelse delgav rådhus -

196

rättens ledamöter min uppfattning under förhoppning att därmed bidraga
till en utveckling och ett befästande av den rättstillämpning, som enligt
min åsikt vore den riktiga och som tillika syntes hava den största utbredningen.

5. Fråga om avfattning av gravationsbevis rörande lägenhet med
hänsyn till inverkan av exekutiv auktion å stamhemmanet.

Mellan landssekreteraren W. Fahlcrantz och vice häradshövdingen B.
Jacobsson hade meningsskiljaktighet uppkommit, huruvida ett av Jacobsson
i egenskap av biträdande domare i Oppunda och Villåttinge härads
domsaga utfärdat gravationsbevis vore riktigt avfattat; och hade Fahlcrantz
därom i en till mig inkommen skrift anfört, bland annat, följande:

I fasta egendomen Ve mantal Häringe nr 1 (l9) i Sköldinge socken hade
Oppunda häradsrätt den 15 februari 1923 fastställt tre inteckningar, en
under § 161 för 6,000 kronor med ränta, en under § 162 för 20,000 kronor
med ränta och en under § 163 för 10,000 kronor med ränta. Efter exekutiv
försäljning av fastigheten den 13 maj 1925 hade köpeskillingen förslagit
till fulla gäldandet av de under §§ 161 och 162 intecknade kapital- och
räntebeloppen men, såvitt anginge den utom lägsta budet liggande inteckningen
under § 163, blott av räntan och ett kapitalbelopp om 2,066 kronor
35 öre. Vad köpeskillingen täckt av intecknade kapitalbeloppen hade blivit
innestående i fastigheten. Återstoden av det under § 163 intecknade
kapitalbeloppet, 7,933 kronor 65 öre, hade sedermera jämte ränta fastställts
till betalning ur en från nämnda Ve mantal Häringe nr 1 avsöndrad
lägenhet Häringe l83, som den 11 december 1919 avsöndrats från stamfastigheten
genom köp, varå lagfart sökts och erhållits den 10 mars 1923.
För exekutiv auktion å lägenheten hade K. B. i Södermanlands län bekommit
ett av Jacobsson utfärdat gravationsbevis av innehåll, bland annat,
att lägenheten icke besvärades av andra inteckningar för fordran än
de tre ovannämnda, av vilka emellertid den under § 163 meddelade gällde
endast för 2,066 kronor 35 öre med ränta. Då detta gravationsbevis icke
synts riktigt, enär lägenheten borde anses häfta endast för den del av
sistnämnda intecknings kapitalbelopp, 7,933 kronor 65 öre, som ej kunnat
utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten, jämte ränta, hade Fahlcrantz
i skrivelse till Jacobsson anhållit, att nytt gravationsbevis måtte snarast
möjligt insändas till länsstyrelsen. Till svar hade Jacobsson meddelat,
bland annat, att något nytt bevis icke kunde av honom utskrivas.

Omförmälda av Jacobsson utfärdade gravationsbevis, varav avskrift för
mig av Fahlcrantz företeddes, var dagtecknat den 18 maj 1926 och innehöll,
bland annat, att ifrågavarande lägenhet icke besvärades av andra

197

inteckningar än fyra, däribland de tre här ovan nämnda, med tillägg att
i fråga om den under § 163 meddelade inteckningen gjorts anteckning i
inteckningsprotokollet om att densamma vid exekutiv försäljning den 13
maj 1925 till ett belopp av allenast 2,0(56 kronor 35 öre fallit inom den
summa, som täckts av den bjudna köpeskillingen, men att sagda belopp
fallit utom det för försäljningen bestämda lägsta budet och fått av köparen
aA7räknas å köpeskillingen och innestå i fastigheten samt att vid
sådant förhållande inteckningen numera vore gällande allenast för ovannämnda
belopp 2,066 kronor 35 öre med ränta. 1 gravationsbeviset hade
dock i fortsättningen även anmärkts, att ett belopp av 7,933 kronor 65 öre
jämte ränta och lagsökningskostnader sedermera fastställts på grund av
den under § 163 meddelade inteckningen att utgå ur lägenheten.

I det av Fahlcrantz omförmälda, av Jacobsson till honom avlåtna svaret,
som i avskrift bilagts Fahlcrantz’ framställning till mig, hade Jacobsson
anfört, bland annat, följande: Jacobsson delade till fullo Fahlcrantz’
mening angående nu ifrågavarande lägenhets ansvarighet för i gravationsbeviset
upptagna inteckningar. Det oaktat hade emellertid nu ifrågavarande
gravationsbevis icke kunnat utskrivas på annat sätt än som skett.
Som bekant utfärdades gravationsbevis numera allenast med ledning av
inteckningsböckerna. I anmärkningskolumnen till i gravationsbeviset
upptagna inteckningar hade ingenting antecknats angående lägenhetens
ansvarighet efter den exekutiva försäljningen, och hade någon sådan anteckning
icke heller skett i inteckningsprotokollet. Frågan vore då, om
vederbörande domare haft skyldighet att göra anteckning om nämnda
förhållande. Enligt Jacobssons förmenande hade eu sådan skyldighet icke
förelegat. I de från länsstyrelsen till domhavanden översända protokollsutdragen
angående den exekutiva auktionen och köpeskillingens fördelning
hade nämligen icke lämnats uppgift om någon lägenhet, som skulle
subsidiärt häfta för inteckningarna, och hade följaktligen någon anteckning
därom icke heller kunnat ske i inteckningsprotokollet. Det kunde
rimligen icke begäras, att domhavanden vid varje anmälan om en exekutiv
försäljning skulle särskilt efterforska, om från den försålda fastigheten
möjligen avsöndrats några lägenheter, vilka vore subsidiärt ansvariga
för inteckningarna.

Sedan jag i förevarande ärende begärt Jacobssons yttrande, åberopade
Jacobsson det till Fahlcrantz avlåtna svaret, varjämte Jacobsson ytterligare
anförde en del synpunkter på ifrågavarande spörsmål. Av vad
Jacobsson därvid anförde framgick, att enligt hans mening det ifrågavarande
gravationsbeviset enligt gängse praxis skolat givas sådan avfattning
i fråga om den under § 163 meddelade inteckningen, att densamma
till ett belopp av 2,066 kronor 35 öre med ränta belastade lägenheten.

198

Landssekreteraren Fahlcrantz avgav påminnelser av innehåll, bland
annat, att den ifrågasatta exekutiva auktionen å lägenheten aldrig kommit
till stånd, enär vederbörande sökande inkommit med återkallelse.

I 36 § 1 mom. första stycket inteckningsförordningen stadgas att, om
egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, blivit såld i
den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta för
större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 § utsökningslagen
kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt 117 § 1 mom.
samma lag skall innestå i egendomen; och skall därom, efter ty i 23 §
inteckningsförordningen sägs, anteckning göras i inteckningsprotokollet.

I andra stycket av samma moment stadgas att, om av gemensamt intecknade
egendomar en eller flera utmätningsvis säljas, de övriga ej vidare
skola häfta för vad av inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen
för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen
fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga
kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, bland annat, följande:
Klart vore, att den verkan, som exekutionen utövade, borde så
snart som möjligt antecknas i fastighetsboken. Beträffande såld fastighet
kunde sådan anteckning göras så snart försäljningen vore definitiv;
erforderlig anmälan skulle göras av auktionsförrättaren. I fråga åter om
fastighet, som ej blivit såld, kunde anmärkning i boken göras först efter
det köpeskillingslikviden blivit godkänd eller vunnit laga kraft, då dessförinnan
icke vore med visshet avgjort, till huru stort belopp betalning
ägt rum. Med hänsyn till möjligheten av klagomål över likviden och särskilda
tvister mellan borgenärerna för avgörande av vem likvid skalle
tillfalla, hade det icke synts beredningen lämpligt att för detta fall föreskriva
skyldighet för exekutionsmyndigheten att göra erforderlig anmälan,
utan vore det överlämnat åt fastighetsägaren själv att därom föranstalta.

I förevarande fall hade i inteckningsprotokollet och inteckningsboken
icke med anledning av den exekutiva auktionen å stamhemmanet gjorts
annan anteckning än enligt första stycket i 36 § 1 mom. inteckningsförordningen,
d. v. s. anteckning om auktionens inverkan på stamhemmanets
inteckningsbelastning. Någon anteckning enligt andra stycket beträffande
exekutionens inverkan på den osålda lägenhetens belastning synes varken
hava skett eller av någon vederbörande rättsintressent begärts. Vid sådant
förhållande torde det icke kunna läggas Jacobsson till last, att det

av honom utfärdade, lägenheten avseende gravationsbeviset icke angivit,
i vad mån lägenheten genom exekutionen i stamhemmanet befriats från
ansvar för de inteckningar, för vilka lägenheten subsidiärt häftat. Någon
praktisk betydelse för den tillämnade exekutiva auktionen å lägenheten
lärer sist berörda förhållande för övrigt icke haft, åtminstone så länge
icke den osannolika händelsen inträffat, att någon inteekningshavare begärt
ny exekution i stamhemmanet för utrönande av om brist borde drabba
lägenheten. Och ett dylikt försök hade väl antagligen jämförelsevis snabbt
lett till rätta förhållandets uppdagande.

Jacobssons uttalade åsikt om hur gravationsbeviset beträffande lägenheten
bort lyda i fråga om den under § 163 meddelade inteckning synes
mig däremot icke riktig, i all synnerhet om Jacobsson avsett att gilla formuleringen
av den anteckning, som gjorts i inteckningsprotokollet om inteckningens
giltighet efter auktionen. Denna anteckning liar nämligen avfattats
så, att inteckningen över huvud taget icke alls skulle vara giltig
för mera än 2,066 kronor 35 öre med ränta. I den mån anteckningen kan
tolkas så vidsträckt är den naturligtvis felaktig, ty auktionen har icke
kunnat giva anledning till annan anteckning än att den försålda fastigheten,
d. v. s. stamliemmanet, icke belastades av större del av inteckningen
iin den nyssnämnda. Om man för jämförelse antager, att den ifrågavarande
inteckningen icke till någon del täckts av köpeskillingen, må det
beaktas, att det icke för sådant fall varit riktigt att avföra inteckningen
i dödningskolumnen. Detta är numera i 9 § i kungl. kungörelsen
den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras uttryckligen uttalat, då där genom tillägg år 1925 föreskrivits,
att i anmärkningskolumnen, sålunda icke i dödningskolumnen, skall anmärkas
anteckning, som jämlikt 23 § (tydligen också i det fall, som avses
i 36 § 1 mom. första stycket) inteckningsförordningen i inteckningsprotokollet
gjorts därom, att å exekutiv auktion försåld fastighet icke vidare
skall häfta för intecknat belopp, som enligt borgenärsförteckningen faller
utom vad av köpeskillingen täckes. Just med hänsyn till den eventualiteten,
att avsöndringar kunna finnas, vilka fortfarande graveras av hela
den oguldna inteckningen eller vad av inteckningen återstår oguldet, är
det av vikt, att såväl vid anteckningsskyldighetens fullgörande som vid
utfärdande av gravationsbevis noga fasthålla, att den omständigheten att
den försålda fastigheten frigjorts från belastningen av visst belopp ingalunda
innebär, att detta belopp icke fortfarande kan gravera andra fastigheter.

Dessa erinringar upptog jag i en till Jacobsson avlåten skrivelse, och
var ärendet därmed avslutat.

200

6. Fråga om felaktig handläggning av lagfartsärenden.

Den 3 juni 1926 verkställdes av mig inspektion av Tössbo och Vedbo
härads domsaga. Vid granskning av Tössbo häradsrätts lagfartsprotokoll
inhämtades:

Den 9 april 1923, § 71, hade häradsrätten beviljat lagfart gemensamt
för Johan Olsson, Karl Olsson, Herman Olsson och Petrus Olsson å 013/io,ooo
mantal Kilane Mellom och Nedre nr 2 och 3 i Ånimskogs socken, vilken
hemmansdel de enligt köpekontrakt den 9 oktober 1920 för 6,000 kronor
köpt av O. Karlsson.

Vid häradsrättens sammanträde den 14 april 1924, då förste notarien

K. E. Hertzberg förde ordet i rätten, hade, under anhållan om berörda lagfarts
upphävande, ingivits en av nämnda köpare jämte Johan Olssons och
Karl Olssons hustrur underskriven, den 7 april 1924 dagtecknad handling
av följande lydelse:

”Till Tössbo häradsrätt.

Som vi undertecknade gemensamt inköpt 613/io,ooo mantal av hemmanet
Kilane Mellom och Nedre i Ånimskog socken enligt avhandling den 9
oktober 1920 och lagfart den 9 april 1923.

Och då hemmansklyvning därå blivit verkställd enligt fastställelse den
24 Januari 1923 utan beteckning för vilken av ägarne som skulle erhålla
den eller den ägolotten så hava vi i anledning därav träffat följande överenskommelse
och fördelning av skifteslotterna:

Johan Olsson bekommer för 613/10,ooo mtl. no 3 Litt. Caa,

Karl Olsson „ „ 013/4o,ooo „ no 3 „ Cab,

Herman Olsson „ „ 613/4o,ooo „ no 3 „ Cac,

Petrus Olsson „ „ 613/4o,ooo „ no 3 „ Cad.

Och på grund härav anhålla vi vördsamt om lagfart å varje lott enskilt.”

Tillika hade företetts utdrag av Tössbo härads ägodelningsrätts protokoll
för den 24 januari 1924, utvisande att ägodelningsrätten då fastställt
eu av lantmätare den 11 april 1922 börjad och den 29 i samma månad avslutad
ägostyckning å 613/io,ooo mantal litt Ca Kilane Nedre, som därvid
styckats i de lotter, som i förenämnda handling angivas.

Genom särskilda, under §§ 43—46, meddelade beslut hade häradsrätten
vid sammanträdet den 14 april 1924 dels upphävt omförmälda den 9 april
1923, § 71, meddelade lagfart, dels ock beviljat lagfart under § 43 för
Johan Olsson å styckningslotten litt Caa, under § 44 för Karl Olsson å
lotten litt Cab, under § 45 för Herman Olsson å lotten litt Cac och under
§ 46 för Petrus Olsson å lotten litt Cad, vilka lotter de därvid angivits
hava tillhandlat sig enligt köpekontraktet den 9 oktober 1920 av O. Karlsson
mot en köpeskilling utgörande för varje lott 1,500 kronor.

Sedan från Hertzberg infordrats yttrande angående häradsrättens be -

rörda den 14 april 1924 meddelade beslut, varigenom den tidigare pa grund
av köpekontraktet den 9 oktober 1920 beviljade lagfarten upphävts, inkom
den 19 oktober 1926 från häradshövdingen i domsagan K. Mellon eu skrift,
däri denne — efter förmälan att han ansåge sig vara den egentligen ansvarige
för ifrågakomna protokolls avfattning och av sådan anledning
tilläte sig avgiva förklaring i Hertzhergs ställe -— förklarade, att förevarande
lagfartsärende behandlats på sätt som skett för vinnande av reda
och överensstämmelse mellan lagfartsboken och den faktiska äganderätten.
Mellén åberopade i övrigt följande resonemang: Ett i lagfartsärende
förelupet fel eller misstag borde på en av fastighetens ägare i sådant hänseende
gjord ansökning, då ingen annans rätt vore i fråga, kunna rättas.
Att för dylik rättelses åvägabringande uppställa fordran på ett strängt
iakttagande av formella rättsregler, vilket skulle åsamka ägaren betydande
kostnader och besvär, kunde icke anses rimligt. Menige mans bästa
vore den yppersta lagen, och den materiella rätten måste segra över formerna.
Att i förevarande beslut uttrycket ”med upphävande” måhända
fått annan valör än den vanliga hade ej kunnat hjälpas. Lika gärna hade
kunnat användas uttrycken ”med ändring” eller ”med rättelse”. Huvudsaken
hade varit, att den först beviljade lagfarten skaffats ur världen.
Vilket uttryck, som kommit till användning, syntes betydelselöst. En
mängd lagfarter å felaktiga mantal hade på likartat sätt under årens lopp
av Mellén rättats. En följd härav vore, att fastighetsböckerna befunne
sig i en helt annan ordning än vid hans tillträde av domsagan och att inskrivningarna
i lagfartsböckerna i regel överensstämde med de faktiskt
rådande äganderättsförhållandena. Mellén ville även upplysa, att det anmärkta
förfaringssättet, enligt vad han låtit sig berättas, såsom varande
praktiskt och ändamålsenligt tillämpades uti ett flertal domsagor. Mellén
hade tagit arbetet med jordregistret grundligt och med omsorg samt
efter bästa förmåga sökt reda ut de ofta mycket tilltrasslade fastighetsförhållandena.
För att nå detta mål hade det understundom varit nödigt
att blunda och ej allt för mycket fästa sig vid fastlåsta och föreskrivna
former. För Mellén hade det varit huvudsaken att bringa reda och överensstämmelse
mellan lagfartsböckerna, skifteshandlingar och faktiskt rådande
äganderättsförhållanden.

Efter det Hertzberg ånyo anmodats att inkomma med yttrande, anförde
Hertzberg, under hänvisning till Melléns yttrande, att samma skäl, som
av Mellén framhållits, för Hertzberg varit avgörande vid de ifrågavarande
av Tössbo häradsrätt meddelade beslutens fattande och att Hertzberg
sålunda till fullo instämde i vad av Mellén anförts.

Sedan från domhavanden i domsagan begärts upplysning, huruvida
under tiden från den 9 april 1923 till den 14 april 1924 beviljats inteckning

•202

uti hemmansdelen 613/io,ooo mantal litt Ca Kilane Mellom och Nedre nr 2
och 3, meddelades, att så icke skett.

Av förrättningshandlingarna rörande omförmälda ägostyckning inhämtades,
att Johan Olsson, Karl Olsson, Herman Olsson och Petrus Olsson
vid förrättningens företagande anmält sig äga styckade hemmansdelen
gemensamt, samt att följaktligen förrättningen verkställts jämlikt 2 § i
lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

I en till Hertzberg avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande J. O.
följande:

I fråga om ett av domstol i lagfartsärende meddelat beslut gällde givetvis
detsamma som beträffande varje annat av domstol vare sig i rättegång
eller i ansökningsärende avkunnat beslut. Detsamma skulle med de
verkningar det medförde lända till efterrättelse, därest det ej efter anlitande
av de rättsmedel, som enligt rättegångsordningen stode vederbörande
till buds, upphävdes eller ändrades. Att sålunda domstolen själv i
ansökningsväg upphävde eller undanröjde sitt i lagfartsärende en gång
givna och offentliggjorda beslut vore utom all fråga mot rättsordningen
stridande.

Nu hade Hertzberg, i anslutning till vad häradshövdingen Mellén i sitt
yttrande andragit, uttalat, att i fall, där det endast gällde rättelse av ett
vid meddelande av lagfartsbeslut förelupet fel eller misstag och ingen annans
rätt än vederbörande sökandes vore i fråga, rättelse borde kunna
ske genom ansökning hos domstolen i sådan ordning, att sökanden för felets
rättande icke åsamkades onödiga kostnader och besvär.

Mot den sålunda uttalade uppfattningen funne J. O. i och för sig intet
att erinra. Men i rättssäkerhetens intresse måste därvid uppställas den
fordringen, att endast vad som verkligen vore att anse såsom ett i ärendet
förelupet fel eller misstag gjordes till föremål för åtgärd i den ordning,
varom nu vore fråga; och borde tillika åt det nya beslutet givas sådant
innehåll, att detta tydligt framstode såsom innefattande allenast en
rättelse av det förra lagfartsbeslutet.

Protokollet syntes därför böra angiva, i vilket avseende i det förra
ärendet fel eller misstag förelupit, och det nya beslutet — exempelvis där
skattetalet oriktigt angivits — gå ut därpå, att det tidigare lagfartsbeslutet
rättades att gälla det riktiga skattetalet. I enlighet därmed skulle ock
anteckning om rättelsen ske i lagfartsboken. Då någon helt ny ansökning
om lagfart icke förelåge, syntes denna anteckning böra göras i anmärkningskolumnen
till det rum, där lagfarten förut inskrivits.

I överensstämmelse med vad J. O. sålunda anfört måste J. O. — järn -

val i de fall, där sådana förhållanden vore för handen, att domstol borde
kunna verkställa rättelse av lagfartsheslut i ovan antydda ordning —
anse ett av domstolen meddelat beslut av det innehåll att ett tidigare beslut
undanröjdes eller upphävdes vara felaktigt. Ett sådant beslut ginge
ju ut på, att det tidigare beslutet, vilket endast skulle rättas, helt och
hållet tillintetgjordes, och detta ej blott i vad det varit felaktigt utan
jämväl i övrigt. Något tidigare lagfartsheslut skulle över huvud taget
icke anses hava meddelats. Med hänsyn särskilt till den stora betydelse
tiden för meddelande av lagfart enligt förordningen den 22 april 1881 om
tjuguårig hävd hade för tryggande av äganderätt till fast egendom, skulle
ett beslut av ifrågakomma innehåll, om det tolkades efter bokstaven, hava
verkningar, som för lagfartssökanden eller hans rättsinnehavare kunde
bliva vådliga nog.

Vad anginge häradsrättens omförmälda lagfartsheslut den 9 april 1923,
§ 71, så hade ju enligt det till grund för lagfartsansökningen åberopade
köpekontraktet den 9 oktober 1920 de fyra köparna gemensamt förvärvat
sålda hemmansdelen samt i överensstämmelse därmed också å densamma
gemensamt erhållit lagfart. Lagfarten hade sålunda i allo riktigt beviljats.

Rättsförhållandet köparna emellan med avseende å hemmansdelen hade
varit att bedöma antingen såsom samäganderätt enligt lagen den 30 september
1904, i vilket fall envar skolat anses såsom ägare av en fjärdedel
av fastigheten, eller ock såsom bolag för visst företag.

I förra fallet hade det naturligaste varit, att för utbrytning av de särskilda
delägarnas lotter klyvning av hemmansdelen ägt rum. Därigenom
hade egendomsgemenskapen upplösts och envar fått sin genom köpekontraktet
den 9 oktober 1920 förvärvade och genom beslutet den 9 april 1923
lagfarna andel fixerad å marken enligt delningsbeskrivningen och kartan.
Någon ytterligare åtgärd i lagfartshänseende för befästande av de särskilda
delägarnas äganderätt till de dem vid klyvningen tillagda lotterna
hade icke bort eller ens kunnat ske och skulle jämväl varit ändamålslös,
då lagfart på grund av köpekontraktet såsom utgörande fångeshandling
för envar delägare beträffande hans lott redan behörigen meddelats och
något nytt fång icke förelegat.

Nu hade i stället ägostyckning förrättats å köpta hemmansdelen. Denna
förrättning, som verkställts jämlikt 2 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, hade icke medfört någon upplösning av
egendomsgemenskapen ägarna emellan, utan äganderättsförhållandet i
fråga om de särskilda styckningslotterna hade blivit enahanda som beträffande
det hela.

Först genom upprättandet av handlingen den 7 april 1924, vilken åberopats
i ifrågakomna vid häradsrättens sammanträde den 14 april 1924

204

handlagda lagfartsärenden, hade egendomsgemenskapen hävts. Den utgjorde
således för envar delägare fångeshandling beträffande den lott,
som av honom förvärvats.

Därav torde följa, att det bort vara nämnda handling, som skolat läggas
till grund för lagfarterna å de särskilda styckningslotterna. Och såsom
åtkomst vid lagfarternas meddelande borde hava åberopats den på
grund av förutnämnda köpekontrakt för köparna samfällt beviljade
lagfarten.

Åtgärden att, på sätt i förevarande fall skett, upphäva den på grund av
berörda köpekontrakt för köparna samfällt beviljade lagfarten å köpta
hemmansdelen och i stället på grund av samma köpekontrakt meddela
lagfart för envar å den honom enligt handlingen den 7 april 1924 tillskiftade
styckningslotten måste anses uppenbart oriktig. J. O. erinrade därvid
tillika om vad J. O. i det föregående anfört om det enligt hans åsikt
felaktiga i att i förevarande ordning över huvud taget meddela beslut,
varigenom en tidigare lagfart upphävdes eller undanröjdes.

Tjänstförrättande J. O. fann således, att vid handläggning av ifrågavarande
lagfartsärenden felaktigt förfarits i de i det föregående
angivna hänseendena. Såsom häradsrättens ordförande var Hertzberg för
de meddelade lagfartsbesluten ansvarig. Den omständigheten att häradshövdingen
i domsagan ansett sig, med hänsyn till den befattning han tagit
med ärendena, vara den egentligen ansvarige kunde ej upphäva Hertzbergs
ansvarighet, då det givetvis ålegat Hertzberg att självständigt bedöma
varje fråga, däri häradsrätten under hans ordförandeskap avkunnat
beslut.

Någon anledning till antagande, att genom besluten skada uppkommit,
syntes emellertid icke, såvitt för det dåvarande kunde bedömas, föreligga.
Med hänsyn därtill och med avseende å jämväl i övrigt förekomna omständigheter
ansåg sig tjänstförrättande J. O. kunna låta bero vid att
endast delgiva Hertzberg sin uppfattning i förevarande frågor.

7. Fråga om beräkning av strafftid, då avbrott i verkställigheten
ägt rum till följd av sjukhusvistelse utanför straffanstalten.

Sedan rådhusrätten i Göteborg genom utslag den 3 januari 1925 dömt
förre agenten P. W. Karsch för vissa i utslaget närmare angivna brott att
hållas till straffarbete i tillhopa 2 år 2 månader samt under viss tid vara
underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, förordnade K. B. i Göteborgs
och Bohus län genom resolution den 9 januari 1925, att det Karsch

205

ådömda straffarbetet, som börjat den G januari 1925, skulle sluta den 6
mars 1927.

Verkställigheten av straffet blev emellertid den 23 september 1925 avbruten
till följd därav, att Karsch fördes till sjukhus utom centralfängelset
å Härianda, varest han var intagen. Avbrottet varade till den 27 oktober
samma år, vilken dag Karsch återfördes till straffanstalten.

I anledning av nämnda avbrott förordnade K. B. genom resolution den
30 oktober 1925, att det Karsch ådömda straffet skulle sluta den 10
april 1927.

Med en den 10 mars 1927 hit inkommen skrivelse överlämnade K. B.
en klagoskrift från Karsch, vari denne gjorde gällande att, då det honom
ådömda straffet, om intet avbrott inträffat, skolat sluta den 6 mars 1927
samt sjukhusvistelsen omfattat 34 dagar, han rätteligen borde bliva frigiven
den 9 april 1927.

K. B. anförde för egen del i omförmälda skrivelse följande:

Vid avbrott i straff på grund av sjukdom torde det riktiga sättet för den
genom avbrottet ändrade strafftidens beräknande vara, att hela det ådömda
straffet utlades från den dag, då vederbörande återfördes till fängelset,
och att från det sålunda utlagda straffet avdroges vad av straffet avtjänats
före avbrottet. Tillämpat på förevarande fall borde således strafftiden
räknas sålunda, att från en strafftid med slutdag den 27 december
1927 avdroges tiden för verkställt straff från den 6 januari 1925 till den
23 september 1925 eller 8 månader 17 dagar. Därigenom erhölles såsom
slutdag den 10 april 1927. Då någon felaktighet sålunda icke blivit begången,
hemställde K. B., att klagoskriften icke måtte föranleda någon
åtgärd. I

I en till K. B. den 14 mars 1927 avlåten skrivelse anförde jag följande:

I 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning
av strafftid stadgades bland annat att, om avbrott i straffets verkställighet
uppkomme därigenom, att den dömde intoges å sjukvårdsinrättning
utom straffanstalten, den tid, varunder avbrottet ägde rum, icke
finge i strafftiden inräknas.

Frågan om rätta tillämpningen av denna regel kunde lätt uppkalla
olika meningar. I förevarande ärende hade redan två sådana kommit till
synes. K. B. hade gjort gällande, att hela det ådömda straffet borde ånyo
utläggas från den dag, då vederbörande återfördes till fängelset, varefter
från det sålunda utlagda straffet borde avdragas vad av straffet avtjänats
före avbrottet. Klaganden däremot förmenade, att man borde
räkna de dagar, sjukhusvistelsen varat, och lägga detta antal dagar till

206

strafftiden med utgångspunkt från den ursprungligen bestämda slutdagen.
Mot detta sistnämnda förfaringssätt syntes befogade anmärkningar kunna
riktas. Till en början kunde sålunda framhållas, att ovisshet kunde uppstå,
huruvida de dagar, under vilka fången förts till och från sjukhuset,
skulle räknas såsom strafftid eller såsom sjukhusvistelse. Den medelväg,
som klaganden i detta avseende syntes hava anlitat, att fördela nämnda
2 dagar jämnt på båda kategorierna kunde vara praktisk, men förefölle
godtycklig. Vidare syntes det, åtminstone då sjukhusvistelsen vore av
längre varaktighet, knappast rätt väl överensstämma med den ifrågavarande
författningens innebörd i övrigt att i det förevarande hänseendet
räkna tiden blott i dagar och icke efter kalendermånader och kalenderår.
Omöjligt skulle det väl dock icke vara att förändra klagandens metod
därhän, att tiden för sjukhusvistelsen beräknades efter samma grunder
som de för strafftid enligt 1898 års lag gällande och i denna form utlades
från den först bestämda slutdagen. Mot metoden syntes emellertid kunna
framställas ytterligare den invändningen, att den förefölle mindre egentlig
i sådana fall, då sjukhusvistelsen sträckte sig utöver strafftidens först
bestämda slutdag; där framträdde tydligt det förhållandet, att ett naturligare
och mera rakt på sak gående förfaringssätt vore att, med bortseende
från sjukhusvistelsen, på ett eller annat sätt beräkna och utlägga
straffets återstod från den dag, då fången återfördes till straffanstalten.

Mot det förfaringssätt, som K. B. ansett riktigt och i det förevarande
fallet tillämpat, kunde visserligen icke anmärkningar av ovan anförda
art riktas. Icke heller syntes förfaringssättet kunna betecknas såsom principiellt
förkastligt av den anledningen, att det — såsom uppenbarligen
vore fallet — lätt kunde leda till att den dömde, om man räknade efter
dagarnas antal, finge avtjäna en något längre eller en något kortare
strafftid än enligt den ursprungliga verkställighetsresolutionen. Detta
torde nämligen stå i full överensstämmelse med den grundläggande tankegången
i 1898 års lag, enligt vilken hänsyn icke toges till den omständigheten
att vissa månader och år innehölle flera dagar än andra. Då metoden
emellertid, såsom jag i det följande närmare skulle beröra, möjligen
kunde sägas dels vara onödigt omständlig och dels lämna ett större spelrum,
än som vore oundvikligt, åt de tillfälligheter, vilka sammanhängde
med kalenderperiodernas växlande längd, syntes mig dess lämplighet i
allt fall kunna sättas i fråga. Att metoden i viss mån påminde om den
praxis, som utbildat sig i fråga om avräkning av häktningstid, torde knappast
utgöra något försvar för densamma, då förutsättningarna vore helt
olika, alldenstund vid dylik avräkning fråga vore om strafftidens första
utläggande och icke, såsom här, om en modifikation av det ursprungliga
verkställighetsbeslutet.

Ett naturligare och enklare förfaringssätt än det i förevarande fall till -

lämpade syntes mig vara följande. Man undersökte med utgångspunkt från
den dag, då fångens överförande till sjukhuset iigt ruin, huru lång tid -räknad efter kalendern i år, månader och dagar — som då skulle återstått
för fången, om avbrottet icke kommit emellan, eller med andra ord
huru långt straff som bort vara ådömt för att det med början å nyssnämnda
dag regelrätt skulle sluta å den för fången först bestämda slutdagen.
Därefter hade man blott att med tillämpning av de vanliga reglerna
från den dag, då fången återkomme till straffanstalten, utlägga den
sålunda bestämda återstående strafftiden. I det nu föreliggande fallet
skulle med denna metod klaganden, för vilken straffet avbröts den 23
september 1925, beräknas då hava haft en återstående strafftid av 1 år
5 månader 11 dagar, i följd varav klaganden, som den 27 oktober 1925
återintogs på straffanstalten, borde bliva frigiven den 7 april 1927. Ett
dylikt tillvägagångssätt syntes mig bättre än de båda förut omförmälda
motsvara den verkliga innebörden av det, som tilldragit sig, nämligen ett
uppskov med verkställigheten av viss del av straffet. Att den ånyo utlagda
delen av strafftiden kunde komma att innehålla en eller annan dag
mer eller mindre än enligt den tidigare utläggningen torde få anses vara
en följd av bestämmelserna i 1898 års lag, alldeles likvärdig med det förhållandet,
att strafftidens verkliga dagatal kunde bliva större eller mindre
därför, att hela verkställigheten av en eller annan anledning bleve fördröjd
eller uppskjuten. Men metoden, som syntes innefatta minsta möjliga
rubbning av det ursprungliga verkställighetsbeslutet, torde i jämförelse
med det förfaringssätt, som av K. B. tillämpats, få antagas i genomsnitt
lämna mindre rum för tillfälligheter av ovan antydda slag.

Utöver ovan gjorda uttalande fann jag klagomålen icke kunna föranleda
någon min åtgärd.

Jag påpekade dock lämpligheten av att det för klaganden framhölles,
att han, därest han icke åtnöjdes med vad K. B. i saken beslutat eller
komme att besluta, icke torde sakna utsikt att, om han så önskade, efter
besvär få saken prövad av vederbörande hovrätt. I

I en till Göta hovrätt genom K. B:s försorg insänd skrift anförde klaganden
därefter besvär över K. B:s resolution den 30 oktober 1925 under
yrkande, att slutdagen för straffet måtte bestämmas till den 9 eller den
7 april 1927.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 26 mars 1927 följande: Handlingarna
utvisade, att ådömda straffet, som börjat den 6 januari 1925, skolat, därest
ifrågavarande avbrott icke inträffat, sluta den 6 mars 1927. Avbrottet
hade varat från den 23 september 1925 till den 27 oktober samma år. Enär
det för avbrott, som varat mera än 1 månad, lämpligen icke borde räknas
allenast i dagar, funne hovrätten med tillämpning av de i 2 § av

208

lagen, om beräkning av strafftid den 1 juli 1898 angivna grunder avbrottet
böra beräknas till 1 månad 4 dagar. Sist nämnda tid borde läggas till
strafftiden. Slutdagen bleve alltså den 10 april 1927. Hovrätten lämnade
av dessa skäl besvären utan bifall.

Över hovrättens utslag anförde klaganden underdåniga besvär.

Kungl. Maj:t fann genom utslag den 5 april 1927 ej skäl att göra ändring
i hovrättens utslag.

Såväl i hovrätten som högsta domstolen yppade sig vid målets avgörande
skiljaktiga meningar. Den mening, som kom till uttryck i hovrättens
utslag, omfattades av två ledamöter.

En ledamot i hovrätten fann ej skäl göra ändring i överklagade beslutet
och anförde till utveckling av sin mening följande: ”1 2 § av lagen den
1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid är
stadgat, att om tiden för straffarbete eller fängelsestraff skall räknas
efter månad, eller år, den dag skall anses för slutdag, som genom sitt tal
i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas, samt att, om
motsvarande dag i slutmånaden ej finnes, den månadens sista dag skall
anses som slutdag och att, om dagatal ingår i strafftiden, antalet dagar
skall läggas till slutdagen för den övriga strafftiden. De grunder, som
sålunda stadgats, måste i brist på särskilda bestämmelser anses tillämpliga
jämväl vid beräkning av avbrott i strafftiden. Därest dessa grunder
skola bringas i tillämpning, måste först uträknas de år och fulla månader,
avbrottet varat, varvid som slutdag för den sista fulla månaden skall
anses den dag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, å vilken avbrottet
begynt, men om motsvarande dag i slutmånaden ej finnes, dess
sista dag. Härefter skola de överskjutande dagarna läggas till slutdagen
för den i år och fulla månader beräknade övriga avbrottstiden. Den sålunda
avräknade, i år, månader och dagar uttryckta avbrottstiden skall
därefter med iakttagande av lagens regler om kalenderberäkning räknas
från den dag, som, därest avbrott ej inträffat, skulle gällt som slutdag. I
förevarande fall har avbrottet varat 34 dagar, vilka på grund av sitt läge
i kalenderberäkningen utgöra 1 månad 4 dagar. Den ursprungligen bestämda
slutdagen är den 6 mars 1927. Den enligt ovan beräknade slutdagen
är vid sådant förhållande den 10 april 1927.”

En annan ledamot i hovrätten anförde följande: ”Det klaganden ådömda
straffet, som börjat den 6 januari 1925, skulle, därest avbrott i detsamma
icke skett, sluta den 6 mars 1927. Avbrott i strafftiden har varat från den
23 september till den 27 oktober 1925 eller sålunda i 34 dagar. Om dessa
dagar läggas till strafftiden, bör straffet alltså sluta den 9 april 1927. På
grund härav prövar jag lagligt att med ändring av överklagade resolutionen
förklara, att den 9 april 1927 skall vara slutdag för straffet.”

209

Ett justitieråd uttalade vid målets avgörande j högsta domstolen samma
mening som den sist anförda.

Presidenten i hovrätten avgav följande votum: ”Vid ifrågavarande avbrott
i verkställigheten av det klaganden ådömda straffarbetet återstod
därav 1 år 5 månader 11 dagar. Dagen för strafftidens slut bör enligt min
mening bestämmas genom utläggande av nämnda återstod från dagen för
klagandens återkomst till straffanstalten. I enlighet härmed prövar jag,
med ändring av överklagade resolutionen, lagligt förordna, att det klaganden
ådömda straffet skall sluta den 7 april 1927.”

Då jag i min skrivelse till K. B. uttalade mig för det sedermera av hovrättens
president tillämpade förfaringssättet, förutsatte jag såsom lämpligt
att söka finna en allmängiltig formel, passande i alldeles oförändrat
skick för samtliga hithörande fall. Då nu båda domstolsinstansernas
majoriteter emellertid i det föreliggande fallet anslutit sig till vad jag
ovan kallat klagandens metod med den av mig föreslagna modifikationen,
kan detta uppenbarligen icke utan vidare tolkas som ett uttalande,
att sistnämnda metod bör användas för alla fall. Om t. ex. en straffånge,
då för honom blott återstå 14 dagar av strafftiden, överföres till sjukhus
och får kvarstanna där flera månader, synes det egendomligt, om vid återkomsten
till straffanstalten man skulle bestämma straffets slutdag genom
att utlägga tiden för sjukhusvistelsen från den ursprungligen bestämda
slutdagen i stället för att utlägga de 14 dagarna från återkomstdagen.
Högsta domstolens utslag torde icke heller behöva föranleda en längre
gående slutsats än att i alla sådana fall, där sjukhusvistelsen räckt kortare
tid än den återstående strafftiden, den genom utslaget tillämpade
metoden bör användas. Det bör nämligen observeras att, då sjukhusvistelsen
och den återstående strafftiden äro jämnt lika långa, den sistnämnda
metoden fullständigt sammanfaller med det förfaringssätt, som
jag i min skrivelse till K. B. förordade i det föreliggande fallet. Det
synes då på intet sätt kunna anses strida mot den av högsta domstolen
uttalade meningen, om man i sådana fall, då sjukhusvistelsen varar
utöver straffets ursprungligen bestämda slutdag, väljer det för sådana
fall mera tilltalande förfaringssättet att utlägga den återstående strafftiden
från dagen för återkomsten till straffanstalten. Det låter sig väl
antagas, att domstolarna tillämpat en allmängiltig regel, som innebär en
förening av de två varandra tangerande metoderna och som skulle kunna
uttryckas så, att sjukhustiden, i den mån den sammanfaller med den från
början utlagda strafftiden, skall med tillämpning av de i 2 § i 1898 års lag
angivna grunder utläggas från strafftidens ursprungligen bestämda slutdag
eller, om fången återvänt till straffanstalten först efter sistnämnda
dag, från den dag återvändandet ägt rum. Visserligen avstår man därmed

14 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1928 års riksdag.

210

från fördelen av en alldeles likformig regel för samtliga fall, men den antydda
kombinationen förefaller å andra sidan ändamålsenlig ur den synpunkten,
att sjukhusvistelsen mången gång torde vara av relativt kort
varaktighet.

8. Vissa frågor angående tillämpningen av lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

I en till mig insänd klagoskrift anförde F. B. V. Nilsson i Sunnäs klagomål
med anledning därav, att landsfiskalen i Kristinehamns distrikt
A. Lidström den 14 januari 1927 för uttagande av bidrag till underhållet
av Hilma Margareta Mikaelssons i Mora den 23 september 1925 födda barn,
till vilket klaganden erkänt sig vara fader, meddelat införsel i klagandens
avlöning såsom ladugårdskarl hos arrendatorn C. J. Ohlsson i Soinmersta,
oaktat barnet sedan den 20 mars 1926 vårdades av klaganden.

Som ifrågavarande införselbeslut av klaganden tidigare under åberopande
av nyss anförda skäl dragits under K. B:s i Värmlands län prövning,
infordrade jag de hos K. B. förvarade handlingarna i ärendet, och
fann jag efter tagen del av desamma klagomålen icke föranleda någon min
åtgärd.

Vid granskning av handlingarna fann jag emellertid anledning till anmärkning
i vissa av klaganden icke herörda avseenden.

I ärendet hade införsel sökts dels på grund av en av klaganden den 30
oktober 1925 utfärdad handling, vari klaganden förbundit sig att till underhåll
och uppfostran åt Hilma Margareta Mikaelssons barn till barnavårdsmannen
eller barnets målsman utgiva, förskottsvis varje månad, 30
kronor, och dels på grund av Mora tingslags häradsrätts utslag den 14
september 1925 i mål mellan Hildur Olivia Lindberg i Karlstad m. fl., kärande,
samt klaganden, svarande, genom vilket utslag klaganden förpliktats
att till Hildur Olivia Lindberg utgiva bidrag till underhåll åt ett
barn med 25 kronor i månaden.

Sedan utredning förebragts angående klagandens avlöningsförhållanden
m. m., hade Lidström den 14 januari 1927 meddelat införsel i klagandens
avlöning för uttagande av Hilma Margareta Mikaelssons fordran för
”underhållsbidrag till barnet, ett år före införselbeslutet, eller från den
14 januari 1926 till den 20 mars 1926, i två månader och 6 dagar med kronor
66: —”. På grund av Mora tingslags häradsrätts utslag hade därjämte
införsel samma dag av Lidström beviljats — såsom det hette i det av Lidström
förda protokollet — ”med 25 kronor i månaden från ett år före beslutets
utfärdande, den 14 januari 1927, eller för tolv månader kronor

.300: —Lidström hade förordnat, att av den klaganden tillkommande
avlöningen hos Ohlsson, i den man den förfölle, skulle innehållas ett belopp
av 25 kronor, till dess underhållsbidraget, tillhopa 366 kronor, till fullo
guldits, därvid doek klaganden för ändamål, som avsåges i 7 § i lagen
den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, skulle förbehållas
varje gång 50 kronor, så att innehållande finge ske endast i den
mån avlöningen översköte det klaganden förbehållna beloppet.

I protokollet över förrättningen hade Lidström slutligen meddelat besvärshänvisning
av innehåll att, därest gäldenären ville överklaga införselbeslutet,
han ägde att hos K. B. däröver anföra besvär, vilka jämte full
ständigt protokoll över förrättningen skulle före klockan 12 å femtonde
dagen efter beslutets dag ingivas till nämnda myndighet vid äventyr att,
om den tiden försuttes och ej inom samma tid visades laga förfall, besvären,
såvitt de åsyftade att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd,
ej upptoges till prövning.

På förfrågan upplyste Lidström, att han i anledning av ifrågavarande
införselheslut av Ohlsson uppburit den 15 januari 1927 25 kronor, varav
utbetalts till barnavårdsmannen för Hilma Margareta Mikaelssons barn
13 kronor 64 öre och till barnavårdsmannen för Hildur Olivia Lindbergs
barn 11 kronor 36 öre, samt den 18 februari 1927 ytterligare 25 kronor. Av
sistnämnda belopp hade Lidström utbetalat 11 kronor 36 öre till sist omförmälda
barnavårdsman, medan däremot återstoden vid tiden för meddelandet
icke utbetalts. Vidare meddelade Lidström, att klaganden den 7 mars
1927 avvikit från sin tjänst hos Ohlsson och inflyttat till Ölme socken i
Väse landsfiskalsdistrikt, i anledning varav Lidström remitterat handlingarna
i införselärendet till landsfiskalen i nämnda distrikt. I

I en till Lidström avlåten skrivelse anförde jag följande:

Beträffande till en början själva införselbeslutet synes detta icke stå i
full överensstämmelse med innehållet i 6 § i lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta. Enligt detta lagrum må införsel ej beviljas till
gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år,
innan beslutet meddelas. Det av Lidström meddelade införselbeslutet har
emellertid fått en annan omfattning därigenom, att detsamma meddelats
för uttagande av de underhållsbidrag, som belöpa på det närmast före beslutet
förflutna kalenderåret. Ser man på beslutet rörande bidraget till
Llilma Margareta Mikaelssons barn, så har införsel meddelats för uttagande
av bidrag för tiden från den 14 januari till den 20 mars 1926. Enligt
det emellan Hilma Margareta Mikaelsson och klaganden träffade avtalet
skulle det av klaganden utfästa underhållsbidraget till hennes barn beta -

212

las förskottsvis i varje månad. Följaktligen förföll underhållsbidraget för
januari 1926 till betalning redan den 1 i samma månad. Som detta bidrag
sålunda förfallit till betalning mer än ett år före införselbeslutet den 14
januari 1927, synes i enlighet med ovan anförda bestämmelse i 6 § införsellagen
införsel icke hava bort beviljas för någon del av bidraget för januari
1926. Detsamma torde kunna sägas om det underhållsbidrag till Hildur
Olivia Lindbergs barn, som belöpte på januari 1926.

Som emellertid verkställigheten av införselbeslutet avbrutits därigenom,
att klaganden den 7 mars 1927 lämnat sin tjänst hos Ohlsson, och då sålunda
på grund av samma beslut icke uttagits på långt när så stort bidragsbelopp
som summan av vad som förfallit till betalning den 1 februari
och den 1 mars 1926, har jag ej funnit det anmärkta förhållandet påkalla
annan åtgärd från min sida än att jag fäste Lidströms uppmärksamhet på
detsamma under förväntan, att han i framdeles förekommande fall av liknande
beskaffenhet måtte hava vad jag nu anfört i minnet.

Beträffande den av Lidström meddelade besvärshänvisningen bar jag
funnit densamma felaktig därutinnan, att viss tid för fullföljande av talan
mot införselbeslutet föreskrivits vid äventyr att, om tiden försuttes
och laga förfall ej visades, besvär över beslutet, såvitt de åsyftade att
vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptoges till prövning.

Enligt 13 § införsellagen skall vad i utsökningslagen är stadgat om klagan
i fråga om utmätningsmans förfarande gälla i tillämpliga delar beträffande
införsel. I motiven till detta lagrum anförde lagberedningen,
att för klagan i ärende angående införsel syntes i tillämpliga delar böra
gälla vad i utsökningslagen vore stadgat om klagan angående utmätningsmans
förfarande i allmänhet. Klagan över utmätningsmannens beslut
bleve således enligt 200 § utsökningslagen icke inskränkt till viss tid. Utmätningsmannens
beslut skulle enligt 210 § utsökningslagen tillämpas av
arbetsgivaren, så snart underrättelse därom blivit honom delgiven.

Av vad lagberedningen sålunda anfört torde framgå, att gäldenär, i vars
avlöning införsel meddelats, äger att anföra besvär över införselbeslutet
utan iakttagande av viss fatalietid. Beslutet vinner sålunda aldrig laga
kraft utan kan av gäldenären, så länge införseln pågår, när som helst överklagas.
Att märka är å andra sidan, såsom lagberedningen även framhållit,
att beslut om införsel går i verkställighet, så snart underrättelse därom
meddelats vederbörande arbetsgivare, och detta utan hänsyn till förd
klagan, med mindre överexekutor annorledes förordnar.

Beträffande förevarande fall bär av handlingarna framgått, att klaganden
bos K. B. anfört besvär inom den av Lidström föreskrivna tiden.
Någon skada torde sålunda icke hava uppkommit av den felaktiga besvärshänvisningen.
Med hänsyn till de talrikt förekommande fallen av införsel
i avlöning och då vad i ärendet förekommit givit anledning till antagande,

213

att Lidström icke haft sin uppmärksamhet riktad på rätta innebörden av
stadgandet i 13 § införsellagen, har det emellertid synts mig av vikt att i
detta sammanhang bringa till Lidströms kännedom jämväl vad jag funnit
anmärkningsvärt i fråga om besvärshänvisningens avfattning.

9. Frågor dels vilken utmätningsman är behörig att meddela införsel
i viss avlöning av statsmedel och dels vilken statsmyndighet
därvid skall anses såsom arbetsgivare.1

Med skrivelse den 17 september 1926 översände förste stadsfogden i Hälsingborg
G. Thurell till mig ett av kungl. telegrafstyrelsen den 27 juli
1925 utfärdat cirkulär — 1925:10 — däri telegrafstyrelsen för tillämpning
från och med den 1 augusti 1925 meddelat vissa föreskrifter rörande införselförordnandes
behandling hos underredogörare, så lydande:

”Beträffande befattningshavare vid linjedistrikten, vare sig han tjänstgör
därstädes eller å station, får införselförordnande icke, såsom förut,
emottagas av underredogörare, utan skall av utmätningsmannen avlämnas
eller översändas till vederbörande linjedirektör. Underredogörare
skall därför, när utmätningsmannen infinner sig hos honom med begäran
om införsel, hänvisa utmätningsmannen till linjedirektören.

Innan underredogörare sålunda visar utmätningsmannen ifrån sig, bör
han emellertid lämna utmätningsmannen alla upplysningar om befattningshavarens
avlöningsförhållanden m. m., som kunna tjäna till ledning
för utmätningsmannen vid bestämmandet av avdragen å befattningshavarens
avlöning. Därefter har underredogöraren att avvakta order från
linjedirektören om att vid avlöningstillfälle innehålla visst belopp av befattningshavarens
avlöning. Å sålunda innehållet belopp skall underredogöraren
lämna befattningshavaren kvitto å den utav riksräkenskapsverket
härför fastställda blanketten. Härefter skall beloppet, med bifogande
av kopian till kvittot, uppdebiteras i underredogörarens nästa redovisning.
”

Av cirkuläret framgår, att dess utfärdande föregåtts av en skrivelse
från riksräkenskapsverket till telegrafstyrelsen den 26 maj 1925, däri riksräkenskapsverket
dels förklarat, att verket för sin del ansåge, att åt stadgandet
i 18 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta borde och kunde givas den tolkningen, att det vore linjedirektören,
som vore att anse såsom arbetsgivare för den till linjedistriktet
hörande personalen, och dels meddelat vissa föreskrifter angående redovisningen
och kontrollen av införselmedel.

I sin skrivelse anförde Thurell, att utdrag av ovanberörda cirkulär den

1 .Tfr ämbetsberättelserna 1925 sid. 70 o. f. och 1926 sid. 11 o. f.

214

19 augusti 1925 tillställts honom i egenskap av t. f. stadsfogde i Hälsingborg.
Samtidigt hade Thurell från telegrafverkets linjedistriktsbyrå i
Malmö erhållit ett den 18 augusti 1925 dagtecknat skriftligt meddelande
att de åligganden, vilka enligt införselresolutioner dittills påvilat underredogörare,
övertagits av telegrafverkets linjedirektör i Malmö. Thurell
hade ansett sig höra efterkomma föreskriften och i fortsättningen begärt
handräckning hos andre stadsfogden i Malmö för uttagande av telegrafpersonalen
i Hälsingborg påförda resterande utskylder, i synnerhet som
Thurell förutsatt, att linjedirektören därefter skulle taga befattning med
alla exekutionsärenden, då det gällde utmätning eller införsel i lön, som
utginge till befattningshavare vid telegrafstationen i Hälsingborg. Till
sin förvåning hade Thurell emellertid sedermera funnit att, då verkställighet
av utslag mot samma personal påkallats hos förste stadsfogden i
Malmö, därvid till utmätning anvisats gäldenärs lön från telegrafverket,
hinder mött för begärda verkställigheten, enär vederbörande telegraftjänsteman
förklarat, att gäldenärens avlöning utbetalades av linjeingenjören
i Hälsingborg. Något hinder mot utmätning i gäldenärs lön hade
däremot ej mött från telegrafverkets i Hälsingborg sida, men hade detta
åter så sent som den 23 augusti 1926 ånyo vägrat mottaga några införselförordnanden
rörande vid verket anställda befattningshavare. Såsom
saken nu utvecklat sig, handlades beträffande telegrafpersonalen i Hälsingborg
alla utsökningsärenden av förste stadsfogden i Hälsingborg och
samtliga införselärenden av andre stadsfogden i Malmö. För egen del
ansåge Thurell, att samtliga hithörande ärenden borde behandlas av
stadsfogdarna i Hälsingborg, där personalen hade sin arbetsplats och
dess löner utbetalades. Genom att så skedde undvekes i praktiken en onödig
omgång och skriftväxling i införselärenden. Thurell hemställde, att
jag måtte lämna förklaring, hur man rätteligen borde förfara i omförmälda
hänseenden.

Sedan jag anmodat telegrafstyrelsen att inkomma med yttrande, anförde
styrelsen i avgivet utlåtande följande:

Då Ivungl. Maj:t genom beslut den 12 september 1924 förordnat, att de
vid statens verk och myndigheter jämlikt införsellagen innehållna belopp
skulle i särskild, i förhållande till vederbörande verks eller myndighets
redovisning i övrigt fristående räkenskap redovisas, och i samband därmed
anbefallt riksräkenskapsverket att beträffande ifrågavarande medel
utfärda erforderliga bokförings- och kontrollföreskrifter, hade telegrafstyrelsen
fattat riksräkenskapsverkets förklaring i skrivelsen den 26 maj
1925 hart när såsom en föreskrift, varefter styrelsen haft att rätta sig.
Men även om riksräkenskapsverkets uttalande icke behövt fattas på
sådant sätt utan snarare såsom ett råd, hade styrelsen icke tvekat att

215

följa detsamma, helst som det givits av en sakkunnig myndighet, som
vore väl förtrogen med telegrafverkets organisation och redovisningsförhållanden.
Redovisningen av telegrafverkets inkomster och utgifter vore
uppdelad på 163 redogörare för särskilda förvaltningsgrenar, bland annat
distriktsförvaltningarnas 6 linjeavdelningar och 5 trafikavdelningar samt
146 centralstationer med underlydande understationer. Varje redogörare
utbetalade eller lämnade medel till utbetalning av avlöningen till den
honom underlydande personalen. Personalen vid understationerna finge
avlöningen sig tillsänd från respektive överordnade centralstationer.
Även om, när det funnes flera av telegrafverket avlönade biträden vid
en understation, medlen tillställdes understationens föreståndare jämte en
avlöningslista för kvittering av beloppen, hade det icke ifrågasatts annat,
än att det vore föreståndaren för centralstationen, som skulle anses såsom
utbetalare av avlöningen och sålunda såsom arbetsgivare i införsellagens
mening.

Inom distriktsförvaltningarnas linjeavdelningar, eller linjedistrikten
såsom de vanligen kallades, anförde telegrafstyrelsen vidare, rådde alldeles
särskilda förhållanden i avlöningshänseende. Varje linjedistrikt
förestodes av en linjedirektör, som vore ensam ansvarig för förvaltningen
inom sitt distrikt. Under varje linjedirektör lydde flera för honom redovisningsskyldiga
underredogörare, vilka på uppdrag av linjedirektören
utbetalade avlöning till viss personal. Några av dessa underredogörare
hade en mera omfattande redovisning till linjedirektören med särskild
kontorspersonal till sitt förfogande. Andra åter hade en mera ambulerande
verksamhet med kontor på fickan. Detta gällde ledarna för de
arbetsföretag, som avsåge framdragandet av telegrafverkets ledningar
och sysselsatte linjearbetarna, vilka utgjorde det stora flertalet av den
till linjedistrikten hörande personalen. Att utbetalningen av avlöningen
fördelades på så många händer skedde naturligtvis av praktiska hänsyn.
Det läge i linjedirektörens skön att därmed ordna som honom lämpligt
syntes. När medel innehölles i följd av införsel, komme dessa i regel att
under längre eller kortare tid ligga inne hos telegrafverket. Sedan de
befattningshavare, för vilka en del av deras avlöning sålunda innehölles,
kvitterat sin avlöning, vore ifrågavarande medel icke längre avlöningsmedel
utan medel, som det ålåge linjedirektören att uppdebitera i sin
redovisning till telegrafstyrelsen under titel ”införselmedel”. För att
kunna göra detta måste linjedirektören hava en tillförlitlig kännedom om
den urkund, på grund varav uppdebiteringen skulle ske, och det vore i
sådant syfte, underredogörarna förständigats anmoda utmätningsmännen
att vända sig till vederbörande linjedirektör. Därvid hade utmätningsmännen
förfarit olika. Linjedirektören i Sundsvall hade i regel fått emot
taga införselbesluten direkt med posten. Inom de övriga linjedistrikten

216

hade somliga utmätningsman tillställt linjedirektörerna besluten på
samma sätt, under det att andra därför anlitat den exekutiva myndigheten
å linjedirektörens placeringsort. Det förra hade inom dessa distrikt
förekommit minst lika ofta som det senare. Sedermera hade samtliga
linjedirektörer, efter vad styrelsen inhämtat, i enlighet med föreskrift i
införselbesluten tillställt utmätningsmännen införselbeloppen direkt utan
anlitande av underredogörares mellanhand. I ett stort antal fall måste
en centralisering av införselförordnandena vara till fördel även för utmätningsmännen.
I Stockholm t. ex. utbetalades avlöning till linjedistriktets
personal från sju olika kassor. Styrelsen kunde icke tänka annat än
att utmätningsmännen gärna såge, att de i fråga om alla ansökningar om
införsel beträffande samma personal kunde vända sig till linjedistriktsbyråns
kassa. Och vad de ovan omförmälda ambulatoriska arbetsföretagen
beträffade måste det, för den händelse ledaren av företaget, vilken
utlämnade avlöningen till arbetaren, skulle betraktas såsom arbetsgivare,
ligga i öppen dag, huru ofta under arbetets fortgång gränserna för en
utmätningsmans behörighetsområde komme att överskridas, varigenom
denne jämlikt 9 § andra stycket i lagen skulle vara nödsakad lämna ärendet
ifrån sig till en annan utmätningsman, något som icke behövde förekomma,
försåvitt linjedirektören finge anses vara arbetsgivaren i dessa
företag. I sitt cirkulär hade styrelsen tillsagt underredogörare att, innan
han visade ifrån sig utmätningsman, hos vilken införsel sökts, lämna
denne alla upplysningar om befattningshavarens avlöningsförhållanden
m. m., vilka kunde tjäna till ledning för utmätningsmannen vid bestämmandet
av avdragen å befattningshavarens avlöning. Även i fortsättningen
skulle underredogöraren såsom linjedirektörens ombud å platsen stå
till utmätningsmannens förfogande med lämnande av dylika upplysningar
samt intelefonerande av meddelanden, vilka utmätningsmannen i
brådskande fall önskade få framförda till linjedirektören, innan han
hunne meddela denne skriftligt besked, såsom då jämkning skulle ske i
förut meddelade bestämmelser om införsel eller nya införselansökningar
inkomme, vilka kunde föranleda ändring i nämnda bestämmelser. Det
syntes därför icke vara att befara, att den av styrelsen tillämpade tolkningen
av ordet arbetsgivare behövde medföra onödig omgång och skriftväxling
för vare sig införselsökanden eller vederbörande förrättningsman,
utan frågan hängde tydligen på, huruvida någon utmätningsman
därigenom lede intrång i sitt behörighetsområde.

Thurell hade vidare anmärkt, fortfor styrelsen, att, såsom saken utvecklat
sig, beträffande telegrafverkets ifrågavarande personal i Hälsingborg
alla utsökningsärenden handlades av förste stadsfogden i Hälsingborg
och samtliga införselärenden av andre stadsfogden i Malmö. I ett
par fall hade emellertid utmätning av lön skett i Malmö. Från telegraf -

verkets sida hade något hinder däremot sålunda icke mött. Därvid hade
givetvis tillgått så, att linjedirektören eller för honom kontrollören å
linjedistriktshyrån å avlöningsdagen ringt upp linjeingenjören i Hälsingborg
och, sedan han av denne inhämtat, att den tjänsteman, mot vilken
utmätning sökts, icke ännu kvitterat sin avlöning, beordrat linjeingenjören
att innehålla ifrågakomna belopp, vilket därefter omedelbart utbetalats
till utmätningsmannen i Malmö. Då vid dylik exekution några
medel sålunda icke kvarbleve i telegrafverkets vård, vore det telegrafverket
alldeles likgiltigt, på vilketdera av nämnda båda ställen exekutionen
ägde rum, blott att laga former för avlöningstagarens del iakttoges.
Men visst syntes det vara en onödig omgång att förlägga en sådan
exekution till Malmö. Det berodde av dessa exekutioners olika art, att
de kunde komma att förrättas å olika ställen. Och någon skada borde
därav icke uppstå. Linjeingenjören i Hälsingborg hade ju full kännedom
om, i vilken utsträckning befattningshavarens lön förut tilläventyrs vore
intecknad genom införsel.

I avgivna påminnelser anförde Thurell, att det ej kunde frånkommas,
att telegrafverkets personal i Hälsingborg hade sin arbetsplats därstädes
och att dess löner utbetalades i sagda stad. Under sådana omständigheter
borde enligt Thurells åsikt införselresolutioner tillställas vederbörande
underredogörare i Hälsingborg, vilken enligt 18 § införsellagen vore att
betrakta såsom avlöningsutbetalare, och hos samma underredogörare
borde även företagas utmätningar i personalens löner. Skulle åter, såsom
telegrafstyrelsen velat göra gällande, linjedirektören i Malmö anses såsom
arbetsgivare och avlöningsutbetalare, borde, icke minst ur ordningssynpunkt,
samtliga exekutions- och införselärenden handläggas av stadsfogdarna
i Malmö. Det syntes för övrigt vara av vikt få avgjort, i vilken
stad avlöningsutbetalaren skulle anses vara bosatt i förevarande fall, då
provision i regel utginge å införselmedel och detta innebure en inkomst
respektive förlust för vederbörande stad och dess utmätningsmän.

Enligt 2 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta har underhållsberättigad, som enligt 1 § i lagen må erhålla införsel,
om han vill begagna sig därav, att till utmätningsmannen ingiva
dom eller annan handling, genom vilken underhållsbidrag blivit bestämt,
med uppgift å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

Jämlikt 7 § första stycket skall, där införsel beviljas, utmätningsmannen
förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning
skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget,
med bestämmelse tillika att innehållandet må ske endast
i den mån avlöningen överskjuter visst för den underhållsskyldige och

218

hans familj oumbärligt belopp, allt i enlighet med i paragrafen närmare
givna föreskrifter.

Enligt 8 § äger utmätningsmannen, om anledning därtill yppas, förordna
om jämkning i de vid förordnande om införsel meddelade bestämmelser.

I 10 § heter det att, när införsel beviljats eller beslut om införsel jämkats
eller upphävts, skall utmätningsmannen låta skriftlig underrättelse
därom bevisligen tillställas arbetsgivaren.

Jämlikt 14 § äger utmätningsmannen, om arbetsgivaren i uppenbar
strid mot beslut om införsel utbetalat avlöning, hos arbetsgivaren omedelbart
genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas, och i
15 § är stadgat bötesansvar för arbetsgivare, som underlåter eller oriktigt
fullgör vad på honom i vissa avseenden ankommer.

I 18 § förordnas att, om underhållsskyldig är anställd i tjänst eller
annat arbete hos staten eller kommun, skall vad om arbetsgivare i lagen
är sagt tillämpas beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

I 21 § stadgas att, om någon häftar för oguldna utskylder eller allmänna
avgifter, skola beträffande sådana utskylder eller avgifter jämte
stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision lagens bestämmelser
om införsel för underhållsbidrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse
med vissa närmare angivna tillägg och undantag.

Den som vill söka införsel enligt 1917 års lag har sålunda att med ansökning
därom vända sig till vederbörande utmätningsman. Enligt 2 §
utsökningslagen är på landet landsfiskalen utmätningsman inom sitt
tjänstgöringsområde och i stad stadsfogden. Därmed är visserligen varje
utmätningsmans tjänstgöringsområde bestämt, men i utsökningslagen har
däremot icke uttryckligen angivits, vilken utmätningsman som är behörig
att verkställa viss dom eller visst utslag. I sin kommentar till utsökningslagen
påvisar Trygger, hurusom flera utmätningsman kunna äga
en dylik behörighet. Varje utmätningsmans befogenhet är nämligen,
framhålles det, begränsad till att omfatta blott sådan verkställighet, som
skall äga rum inom hans tjänstgöringsområde. Skall själva verkställigheten
äga rum inom flera dylika områden, måste följaktligen, därest
annat ej i lagen stadgats, parten begära verkställighet hos flera utmätningsmän.
Var och en har därvid att företaga den verkställighet, som
skall äga rum inom hans distrikt. Så t. ex. vid begäran om utmätning
har varje utmätningsman att utmäta den egendom, som finns inom hans
tjänstgöringsområde.

Vad som härutinnan gäller beträffande utmätning torde, då införsellagen
icke har några särskilda bestämmelser angående utmätningsmans
behörighet, få anses gälla om införsel, som ju ock till sin natur på sätt
och vis är en särskild art av utmätning. I motiven till införsellagen (för -

slag till lag om barn utom äktenskap m. m. den 30 november 1915) har
lagberedningen också uttalat att, då utsökningslagen ej hade något uttryckligt
stadgande om vilken utmätningsman vore behörig att verkställa
en viss utmätning, det icke ansetts lämpligt att i iniorsellagen uttryckligen
angiva, vilken utmätningsman ägde meddela införsel. I överensstämmelse
med vad som ansåges gälla om utmätning torde, yttrade lagberedningen
vidare, detta vara den utmätningsman, inom vars tjänstgöringsområde
den huvudsakliga verkställigheten, avlöningsbeloppens
innehållande, skulle äga rum.

Under antagande att det nyss anförda är riktigt har man sålunda att
för varje särskilt fall i praktiken omsätta den regeln, att behörigheten att
meddela införsel tillkommer den utmätningsman, inom vilkens tjänstgöringsområde
avlöningsbeloppets innehållande skall äga rum.

Denna regels tillämpande bereder naturligtvis vanligen ingen svårighet
i sådana fall, då arbetsgivaren och arbetstagaren vid avlöningens utbetalande
befinna sig inom en och samma utmätningsmans tjänstgöringsområde.
I andra fall åter kan det nog mången gång synas tvivelaktigt,
var innehållandet skall anses äga rum. Bäst skulle det överensstämma
med införsellagens föreskrifter i vissa hänseenden, om man därvid kunde
giva företräde åt den utmätningsman, inom vilkens tjänstgöringsområde
arbetstagaren har sitt hemvist och sin verksamhet. Jag hänvisar härutinnan
särskilt till de ovan anmärkta stadgandena i 7 § i lagen och till lagberedningens
motiv, vari uttryckligen en ingående personal- och ortskännedom
angives såsom en förutsättning för lagens rätta handhavande.
Att anse arbetstagarens vistelse- och verksamhetsort såsom i och för sig
bestämmande lärer emellertid icke vara möjligt. Oftast torde väl dock
denna ort sammanfalla med den ort, där arbetstagaren brukar uppbära
och kvittera avlöningen. Och vanligen kan man väl då, särskilt om man
ser saken ur arbetstagarens synpunkt, säga, att innehållandet äger rum å
den plats, varest arbetstagaren skulle haft att lyfta det innehållna avlöningsbeloppet.
I förevarande fall, där arbetstagaren är anställd i statens
tjänst och brukar lyfta sin avlöning hos en i Hälsingborg stationerad
underredogörare med en i viss mån självständig förvaltning, synes mig
i allt fall något tvivel knappast kunna råda om att vederbörande utmätningsman
därstädes är behörig att meddela införsel i avlöningen, liksom
utmätning av avlöningen väl otvivelaktigt lärer falla inom hans behörighet.

Ytterligare må framhållas, att någon annan utmätningsman icke
torde vid sidan av utmätningsmannen i Hälsingborg vara behörig
att förordna om införsel i samma avlöning. Denna uppfattning vinner
stöd i ett av Svea hovrätt meddelat utslag i ett på föranstaltande av
min företrädare anhängiggjort åtal mot en stadsfogde för det denne med -

220

delat införsel i avlöningsmedel, som utbetalades inom en landsfiskals
tjänstgöringsområde. Hovrätten yttrade i utslag den 31 december 1924,
på besvär av stadsfogden, som av vederbörande underrätt dömts till ansvar
och ersättningsskyldighet, att, enär den utmätningsman ensam torde
äga meddela införsel i avlöning, inom vilkens tjänsteområde den huvudsakliga
verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skulle
äga rum, samt i målet finge anses utrett, att de med ifrågavarande av
stadsfogden meddelade införselbeslut avsedda avlöningsbelopp skolat av
arbetsgivarna innehållas vid deras kontor inom landsfiskalsdistriktet,
funne hovrätten väl stadsfogden hava vid ifrågavarande ärendens behandling
förfarit felaktigt, men med hänsyn till knapphändigheten i lagföreskrifterna
på detta område samt till den därav härflytande tveksamheten
angående dessa föreskrifters rätta förstånd, funne hovrätten stadsfogdens
förfarande icke vara av beskaffenhet att kunna till ansvar för
tjänstefel föranleda. Vidkommande målet i övrigt funne hovrätten ej skäl
göra ändring i underrättens utslag.

Att märka är, att för fastställande av utmätningsmans behörighet att
meddela införsel arbetsgivarens hemvist i och för sig lärer vara — och i
nyss omnämnda fall också antagits vara — utan avgörande betydelse. I
ovanberörda mål hade nämligen stadsfogden till stöd för sin behörighet
åberopat bland annat den omständigheten, att vederbörande arbetsgivare
hade hemvist inom stadsfogdens tjänstgöringsområde, men detta skäl blev
icke godtaget av domstolarna.

Det senast sagda måste äga giltighet även, då fråga är om införsel i
statsanställd persons avlöning, vilken utbetalas å annan ort än den, där
myndighet eller tjänsteman, som enligt införsellagen företräder staten
såsom arbetsgivare, har sin ämbetsutövning. Lagens ord i 18 § att vad om
arbetsgivare i lagen är sagt skall tillämpas beträffande den, som har att
utbetala avlöningen, torde icke med nödvändighet förutsätta, att orten
för avlöningens utbetalande alltid sammanfaller med den utbetalandes
tjänstgöringsort. Av motiven till 18 § synes framgå, att lagberedningen
för det fall, att den underhålls- eller skattskyldige är anställd hos staten
eller kommun, ansett, att tvekan skulle, utan lagstadgande i ämnet, kunna
uppstå, vilken funktionär som skulle med avseende å införseln företräda
staten eller kommunen såsom arbetsgivare, och till förhindrande därav
föreslagit, att detta skulle tillkomma den, som hade att utbetala avlöningen.
Denne, vilken det alltså vid för varje fall stadgat äventyr åligger att
fullgöra vad som enligt införsellagen ankommer på arbetsgivaren, torde
kunna hava sin tjänstgöring förlagd till annan ort än den, där den statsanställde
har att lyfta sin avlöning och där i händelse av införsel innehållandet
bör anses äga rum.

221

Såsom jag ovan berört skall enligt 10 § införsellagen utmätningsman
låta skriftlig underrättelse om beslut i införselärende bevisligen tillställas
arbetsgivaren. Angående sättet för denna delgivning yttrade lagbered
ningen i motiven till ifrågavarande lagrum, att det ej ansetts nödigt uppställa
annan fordran, än att underrättelsen, skriftligen avfattad, skulle
genom utmätningsmannens försorg bevisligen tillställas arbetsgivaren.
Liksom i fråga om i 3 § om förmäld underrättelse till underhållsskyldig
om ansökning att erhålla införsel kunde således utmätningsmannen välja
det mest praktiska sättet för delgivningen. I motiven till 3 § framhöll lagberedningen
uttryckligen, att delgivningen syntes ej sällan kunna lärnp
ligen ske genom posten medelst rekommenderat brev. Sistnämnda delgivningssätt
torde i allmänhet väl lämpa sig för användning i sådana fall,
då delgivning skall ske med myndighet, som företräder staten såsom
arbetsgivare.

Beträffande nu de förhållanden, som Thurell med sin framställning
närmast avsett, torde av vad jag ovan anfört vara tydligt dels att, om en
tjänsteman, som skall uppbära avlöning från telegrafverket, har att lyfta
avlöningsmedlen hos linjeingenjören i Hälsingborg, vederbörande stadsfogde
därstädes enligt min mening bör ensam anses behörig att meddela
införsel i nämnda avlöningsmedel och dels att frågan, vem som därvid
skall anses företräda staten såsom arbetsgivare, bör betraktas såsom en
av spörsmålet om utmätningsmannens behörighet i och för sig ej beroende
fråga. Av vad telegrafstyrelsen anfört framgår, att styrelsen ansett
linjedirektören i Malmö såsom den där har att utbetala avlöningen till
den vid hans distrikt anställda personalen. Är detta betraktelsesätt riktigt,
skulle linjedirektören vara den, som i införsellagens mening är att
anse såsom arbetsgivare även för den i Hälsingborg anställda linjepersonalen.
Till honom skulle då underrättelse om beslut i införselärende
kunna sändas genom rekommenderat brev — att därför anlita stadsfogden
i Malmö synes vara en onödig omgång — och det skulle vara linjedirektören,
som sedan har att vidkännas stadgade påföljder, om i något
fall arbetsgivarens åligganden bliva försummade. Denna fråga är dock
visserligen en lagtolkningsfråga, vars besvarande i sista hand hänger på
vederbörande domstols prövning.

Vad angår den av telegrafstyrelsen sålunda intagna ståndpunkten, att
linjedirektörens befattning med avlöningarna till telegrafverkets linjepersonal
bör föranleda, att han enligt införsellagen skall anses företräda
staten såsom arbetsgivare, synes det mig ej alldeles uteslutet, att densamma
är icke blott praktisk utan även lagenlig, om än den ganska självständiga
ställning, som vissa underredogörare synas intaga, kan vara
ägnad att framkalla en viss tvekan därutinnan. Någon olägenhet ur exe -

222

kutionssynpuukt av att linjedirektören betraktas såsom arbetsgivare
synes icke hava påvisats och torde väl knappast vara att befara. De upplysningar,
som kunna vara av vikt för utmätningsmannen, kunna ju av
denne erhållas hos vederbörande underredogörare i exekutionsorten, och
underrättelse om införsel kan, som sagt, sändas med posten till linjedirektören.
Telegrafstyrelsens direktiv till vederbörande underredogörare får
dock naturligtvis icke uppfattas såsom något förständigande till utmätningsmännen.
Ett av telegrafstyrelsen meddelat förbud för underredogörare
att mottaga delgivning av beslut om införsel i befattningshavare
vid linjedistrikten tillkommande avlöning torde säkerligen icke kunna
befria en utmätningsman från hans skyldighet att självständigt avgöra
frågan om vem han skall anse såsom arbetsgivare och vem han följaktligen
skall meddela underrättelse om beslut i införselärende. Men det ligger
å andra sidan i sakens natur, att en utmätningsman bör, så långt det
är möjligt och lagligt, taga hänsyn till vad en statsmyndighet som telegrafstyrelsen
ansett för sina förhållanden mest ändamålsenligt. Därest
utmätningsmannen emellertid skulle i något fall stanna vid att tillställa
en underredogörare en dylik underrättelse och denne på grund av erhållna
direktiv icke vidtager någon åtgärd, lärer det i sista hand bliva
domstols sak, om frågan där väckes, att pröva, huruvida och av vem ansvar
kan utkrävas för åsidosättande av arbetsgivarens förpliktelser enligt
införsellagen.

Vad jag nu anfört upptog jag i en till Thurell den 30 april 1927 avlåten
skrivelse.

I en till telegrafstyrelsen samma dag avlåten skrivelse, varmed jag till’
styrelsen överlämnade avskrift av skrivelsen till Thurell, meddelade jag
därjämte, att jag måste ifrågasätta, om telegrafstyrelsens ovanberörda
cirkulär erhållit en i allo lämplig avfattning, då däri föreskrivits, att
underredogörare skulle visa utmätningsman ifrån sig och att underrättelse
om beslut i införselärende skulle av utmätningsman avlämnas eller
översändas till vederbörande linjedirektör. Fråga vore, huruvida det icke
varit ur telegrafstyrelsens synpunkt minst lika ändamålsenligt och dessutom
mera i överensstämmelse med utmätningsmännens av cirkulärets
föreskrifter oberoende ställning, om i stället underredogörarna förständigats
att i fall, då en utmätningsman definitivt lämnade underrättelsen
till underredogöraren, befordra densamma vidare till linjedirektören.

Vid dessa uttalanden lät jag bero, och var ärendet därmed från min
sida slutbehandlat.

I skrivelse den 2 juni 1927 meddelade telegrafstyrelsen, att styrelsen
med anledning av mina uttalanden i skrivelsen till Thurell bemyndigat

223

telegrafverkets linjedirektörer att meddela vederbörande sektionsföreståndare
att, för den händelse utmätningsman ville tillställa dem införselförordnande,
detta borde emottagas och vidarebefordras till linjedirektören.

10. Rättegångsreformer på lagtillämpningens väg.

I 1926 års berättelse (sid. 291 o. f.) redogjorde jag för, hurusom under år
1925 under samarbete mellan domare och advokater i vårt land uppdragits
vissa riktlinjer, åsyftande en reformering utan lagändring av det svenska
rättegångsförfarandet. En del promemorior, innefattande de därvid ledande
grundsatserna, hade upprättats och antagits av bland andra de båda
sammanslutningarna mellan domarna på landet och i städerna, föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.

Då jag ansett, att det utan tvivel måste, särskilt med hänsyn till de å
bane varande planerna på en genomgripande ändring av hela vår processlagstiftning,
vara av intresse att erfara, i vad mån de föresatser, som tagit
sig uttryck i berörda promemorior, också blivit i verkligheten omsatta,
har jag under hösten 1927 föranstaltat om en utredning i nämnda avseende.
För sådant ändamål har jag uppställt ett frågeformulär, som jag
utsänt till samtliga domstolar såväl på landet som i städerna.

Frågeformuläret upptog till en början under 18 punkter vissa detaljfrågor,
avsedda att besvaras genom ifyllande av staplar i vederbörliga
kolumner, och därefter under 2 punkter några mera allmänt hållna frågor,
vilka lämpligen borde besvaras genom kortfattade uttalanden.

De inkomna svaren har jag å min expedition låtit sammanställa; och
följer här nedan en summarisk redogörelse för det resultat, som därvid
framgått.

Vad först angår detaljfrågorna, innehöll frågeformuläret beträffande
dem följande anvisningar för ifyllandet:

”Genom ifyllande av staplar i nedanstående kolumner torde utmärkas
i vad mån enligt vederbörande domhavandes, rådhusrätts eller avdelnings
uppfattning de under år 1925 förberedda processreformerna på lagtillämpningéns
väg i fråga om behandlingen i vissa hänseenden av civila mål
samt brottmål, däri allmän åklagare icke fört talan, inom domsagan eller
vid rådhusrätten (avdelningen) lett till resultat under åren 1926 och 1927.

I varje särskilt fall gäller omdömet angående tillämpningen det ena eller
andra förfaringssättets relativa förekomst i förhållande till det antal mål,
som varit av sådan beskaffenhet att förfaringssättet varit önskvärt. Ingenting
hindrar sålunda att samtidigt ifyllas t, ex. andra och sjätte kolumnerna.
Har, efter vad man kan minnas eller antaga, intet mål varit av
nyss nämnd beskaffenhet och förfaringssättet ej heller tillämpats, ifylles
endast första kolumnen.”

224

En sammanräkning av samtliga svaren — sådana hava inkommit från
alla domsagor och rådhusrätter (resp. avdelningar), om än i en del fall
svar på framställda frågor icke kunnat lämnas — har givit vid handen,
att staplarnas sammanlagda antal vid de skilda frågor och i de olika
kolumner, som ingått i frågeformuläret, blivit följande:1

		1.	2.	3.	4.	5.	6.
		<	SB b	Tillämpats
			däst ett fåtal ål, där till-npnlng varit önskvärd
		;et mål, där llämpning It önskvärd	I intet fall	I ett eller annat en-staka fall	Oftare	Regel- mässigt
1.	Stämningsansökningen redan från bör-jan tydlig och uttömmande? ..........	12	57	6	48	97	61
2.	Hava vid densamma fogats avskrifter av de handlingar, på vilka käromålet huvudsakligen grundats? ..............	12	58	32	95	78	15
3.	Hava, där skilda yrkanden förekommit, dessa brukat i stämningsansökningen
	a) särskiljas? ..........................	22	59	20	88	49	52
	b) numreras? ..........................	35	52	60	116	6	4
4.	Har avskrift av stämningsansökningen lämnats till stämningsgivaren? ........	16	76	44	94	44	29
5.	Har, där stämningsansökningen varit ofullständig, det förekommit att stäm-ningsgivaren föranstaltat om dess kom-plettering
	a) för möjliggörande av tredskodom?	70	28	78	42	10	28
	b) eljest? ..............................	63	31	98	54	8	3
6.	Har i stämningsresolutionen svaranden anmanats att vid första rättegångstill-fället avgiva fullständigt svaromål? ..	39	23	119	18	9	49
7.	Har svaromålet varit fullständigt vid första rättegångstillfället? ..............	8	29	8	77	98	36
8.	Hava kärandeparterna stämt tidigare än enligt lag behövts för att bereda möjlighet till svaromål senast vid första rättegångstillfället? .....................	37	20	83	82	17	5
9.	Har i stämningsresolutionen upptagits inbjudan till skriftväxling före första	41	34	144	15	11	21
10.	Har skriftväxling före första inställel-sedagen förekommit

	a) genom att svaranden avlämnat skrift? ....................................	35	52	133	46	18	2

1 Här intages av utrymmesskäl endast den tabell, där alla svaren sammanförts. Vid
materialets bearbetande hava svaren först sammanförts i fem grupper, så att särskilda
tabeller upprättats och finnas tillgängliga a) för rådhusrätterna i de fem största städerna,
b) för rådhusrätterna i medelstora städer, c) för rådhusrätterna i mindre städer, d) för domsagor
med kansli i de fem största städerna och e) för övriga domsagor.

225

		1.	2.	3.	4.	5.	6.
		P «- B	K M 0Bg.g.	Tillä	m p a t 8
			!"§-2!
		B	7? 5'' Q-< crj 8?»	B	f» 2 Q	O
		K » J- ö Pé *-» 09 {s: Cu	a*i M.H, ppt» 2. 1 so	a>	„ (D % 8 I	SO (0	£ 09 —• (V 09 7
	b) genom att även käranden avlämnat skrift? ....................................	39	45	149	40	2	—
11.	Har skriftväxling mellan skilda rätte-gångstillfällen förekommit
	a) efter överenskommelse i den sär-skilt för Stockholms rådhusrätt tillärn-nade s. k. slcriftväxlingsordning, som omförmäles å sid. 295 i J. 0:s ämbetsbe-rättelse till 1926 års riksdag?............	49	18	137	4
	b) eljest efter överenskommelse? ......	28	55	82	89	18	8
	c) utan särskild överenskommelse? . ..	35	34	114	65	6	—
12.	Hava parter, som, utan att överenskom-melse om skriftväxling träffats, önskat till rätten ingiva skriftliga framställ-ningar eller andra handlingar,
	a) i god tid före nästa rättegångstill-fälle inlämnat dem till rätten?.........	24	49	88	99	11	3
	b) tillhandahållit motparten avskrift (oavsett om ingivandet skett vid vanligt rättegångstillfälle eller ej)? ............	20	47	55	123	23	3
13.	Har, där skriftväxling mellan rätte-gångstillfällena förekommit, rätten un-der skriftväxlingstiden ingripit för att tillhålla part att yttra sig med erforder-lig klarhet och fullständighet? ..........	70	14	126	12
14.	Hava, där skriftväxling före eller mel-lan rättegångstillfällena förekommit, parterna under skriftväxlingen med er-forderlig fullständighet angivit de om-ständigheter, varom de önskat höra vitt-nen eller sakkunniga? ..................	51	22	116	38	4	2
15.	Har, då uppskov begärts för vittnesför-hör, parten angivit vittnets namn och vad vittnet skolat höras om? ............	7	42	5	89	89	41
16.	Hava förhören med båda parternas samtliga vittnen på det hela taget kon-centrerats till ett och samma rättegångs-tillfälle, till vilket vittnesförhöret på förhand utsatts? ........................	28	40	97	79	23	4
17.	Har part, som av oförutsedd anledning önskat avhöra vittne å dag, till vilket vittnesförhör i målet ej utsatts, på för-hand därom underrättat
	a) domstolen? ..........................	50	19	143	18	10	7
	b) motparten? .........................	47	20	125	24	4	2
18.	Har dom meddelats samma dag (sam-manträde) som målet överlämnats
	a) i tvistiga mål? ...................... b) i erkända mål och mål, däri tredsko-	22	25	28	140	39	5
	dom meddelats? ..........................	3	11	1	4	13	212

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1928 års riksdag.

226

Det resultat, tabellen utvisar, synes mig vara ägnat att överraska särskilt
i det avseendet, att kol. 1 blivit ifylld i sådan utsträckning som skett.
Enligt de inkomna svaren bär t. ex. vid flera domstolar intet mål förekommit,
där det varit önskvärt, att stämningsansökningen redan från början
varit tydlig och uttömmande; och liknande har resultatet blivit, såvitt angår
bland annat frågorna nr 4, 6, 7, 15, 16 och 18 b). Möjligen beror detta
på, att frågeformulärets innebörd icke i alla fall tillräckligt beaktats. Det
bör också framhållas, att beträffande de nyss anmärkta frågorna kol. 1
icke i något fall ifyllts i de största städernas domstolar eller i de domsagor,
som hava kansli i de största städerna, utan att de svar, där detta
skett, till allra största delen inkommit från de mindre och minsta rådhusrätterna.

Svaren på frågan nr 11, huruvida skriftväxling förekommit mellan
skilda rättegångstillfällen, hava, såsom tabellen visar, givit vid handen,
att detta vid ett flertal domstolar icke alls varit fallet och att, där dylik
skriftväxling förekommit, sådan vanligtvis ägt rum i ringa utsträckning.
Detsamma gäller frågan nr 10, som avser skriftväxling före första inställelsedagen.

Enligt de från Stockholms rådhusrätt ingångna svaren — med hänsyn
till uppdelning på rotlar 14 stycken till antalet —- har skriftväxling efter
överenskommelse i den särskilt för Stockholms rådhusrätt tillämnade
skriftväxlingsordningen förekommit å allenast två rotlar, nämligen rot. 2
å avd. 3 samt rot. 1 å avd. 6, och å envar av dessa rotlar har det skett
allenast i ett eller annat enstaka fall. Å rot. 3 å avd. 3, å rot. 2 å avd. 4
samt å avd. 8 har i ett eller annat enstaka fall eljest efter överenskommelse
och även utan särskild överenskommelse skriftväxling förekommit
mellan skilda rättegångstillfällen. Å rot. 1 å avd. 4 har dessutom skriftväxling
efter överenskommelse (frågan nr 11 b) förekommit i ett eller
annat enstaka fall. Men 8 av de från Stockholms rådhusrätt inkomna
svaren utmärka, att ingen som helst skriftväxling mellan rättegångstillfällena
förekommit. Då ovan intagna tabell angiver, att skriftväxling i
den särskilt för Stockholms rådhusrätt tillämnade ordningen enligt 4 svar
förekommit i ett eller annat enstaka fall, beror detta på att enligt svaren
från 2 domsagor, nämligen Nedan-Siljans domsaga och Sunnerbo
härads domsaga, förfarandet därstädes kommit till användning. I detta
sammanhang må anmärkas, att vid frågan nr 11 kol. 1 icke ifyllts i något
av svaren från Stockholms rådhusrätt och kol. 2 endast i några få fall.

Vid rådhusrätten i Göteborg har skriftväxling ”eljest efter överenskommelse”
(frågan nr 11 b) förekommit å avd. 2 och 4 ”oftare” samt å avd. 1
och 3 regelmässigt. Å samtliga dessa avdelningar har därjämte i ett eller
annat enstaka fall utan särskild överenskommelse skriftväxling mellan

227

rättegångstillfällena praktiserats. I svaren från rådhusrätten i Göteborg
har vid frågan nr 11 i intet fall kol. 1 eller 2 ifyllts.

Vid rådhusrättens i Malmö avdelningar har i ett eller annat enstaka
fall skriftväxling mellan rättegångstillfällena förekommit såväl efter som
utan särskild överenskommelse (frågorna nr 11 b och c). Kol. 1 och 2 hava
i detta sammanhang icke ifyllts.

I svaret från rådhusrätten i Norrköping har vid frågorna nr 11 b) och c)
kol. 4 ifyllts samt i svaret från rådhusrätten i Hälsingborg vid frågan nr
11 b) kol. 5 och vid frågan nr 11 c) kol. 4.

I de s. k. Stockliolmsdomsagorna samt Bråbygdens och Finspånga läns
domsaga har skriftväxling mellan rättegångstillfällena förekommit i ett
eller annat enstaka fall. I Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals
härads domsaga ävensom i Oxie och Skytts härads domsaga har
skriftväxling ”eljest efter överenskommelse” (frågan nr 11 h) förekommit
”oftare”.

Utöver vad förut nämnts har skriftväxling av sist antydd art förekommit
”oftare” i Uppsala läns södra domsaga, Ångermanlands mellersta domsaga,
Jämtlands norra domsaga, Västerbottens mellersta domsaga, Kinda
och Ydre härads domsaga, Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga,
Medelsta härads domsaga, Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads
domsaga samt vid rådhusrätterna i Uppsala, Jönköping, Västervik, Lund
och Östersund.

Regelmässigt har, utöver vad förut nämnts, dylik skriftväxling enligt
de inkomna svaren förekommit i Uppsala läns norra domsaga samt Frosta
och Eslövs domsaga ävensom vid rådhusrätterna i Landskrona, Halmstad,
Örebro, avd. 1, och Umeå. I Ångermanlands mellersta domsaga, Jämtlands
norra domsaga och Norrvikens domsaga samt vid rådhusrätterna i Uppsala,
Alingsås och Umeå har skriftväxling mellan rättegångstillfällena
utan särskild överenskommelse praktiserats ”oftare”. I flera av de nu berörda
svaren har dock kol. 2 ifyllts vid besvarandet av frågan nr 11.

Vad angår skriftväxling före första inställelsedagen (frågan nr 10), så
hava i de 25 svar, som ingått från rådhusrätterna i de fem största städerna,
vid frågan nr 10 a) kol. 4 ifyllts i 7 fall och kol. 5 i 1 fall samt vid
frågan nr 10 b) kol. 4 ifyllts i 5 fall. Motsvarande siffror för de 8 domsagor,
vilka hava kansli i nämnda städer, äro 3 staplar i kol. 4 vid såväl
a) som b) samt 1 stapel i kol. 5 vid a).

De fem svar, som utmärka, att dom regelmässigt meddelats omedelbart
även i tvistiga mål, hava inkommit från Södra Roslags domsaga, Askimsdomsagan,
Södra Möre härads domsaga samt Färs härads domsaga och
rådhusrätten i Falun, därvid emellertid i de båda sistberörda svaren kol. 2
i detta sammanhang ifyllts.

228

Vad därefter angår de mera allmänt hållna frågorna, var desammas
lydelse i det utsända frågeformuläret följande:

”19. Har något större intresse för tillämpning av ovanberörda principer
försports bos parterna och deras ombud?

20. Synes det hava lyckats inom domsagan eller vid rådhusrätten (avdelningen)
att under åren 1926 och 1927 uppnå en märkbart eller avsevärt
snabbare rättskipning än tidigare? Vilketdera året 1926 eller 1927 har i
detta avseende visat det mest gynnsamma resultatet? Om möjligt torde
också de mest framträdande anledningarna till resultatet, vare sig det är
positivt eller negativt, angivas.”

En sammanställning av tendensen i samtliga svar på dessa frågor ger,
såvitt angår frågan nr 19, vid handen, att frågan i 188 fall besvarats i
nekande riktning och endast i 29 fall mera avgjort i jakande. Det nekande
svarets övervikt gör sig därvid gällande såväl på landet som i städerna
samt i fråga om både större och mindre domstolar. Frågan nr 20, första
punkten, har i 141 fall besvarats i nekande riktning och i 64 fall i jakande.
Inom den grupp, som representeras av rådhusrätterna i de fem största städerna,
har den jakande riktningen eu omkring tredubbel övervikt. I domsagor
med kansli i de största städerna väger det ungefär jämnt mellan båda
riktningarna. Men i övrigt har den nekande riktningen stor majoritet. Frågan
nr 20, andra punkten, har blivit i ganska ringa utsträckning besvarad,
varför det är svårt att utläsa någon bestämd tendens. Från en del
håll har svarats, att ingen egentlig skillnad förmärkts mellan åren 1926 och
1927. Men å andra sidan har det också ansetts, än att 1926 och än att 1927
kunnat uppvisa det mera gynnsamma resultatet. Beträffande slutligen
frågan nr 20, tredje punkten, får jag hänvisa till de inkomna yttrandena,
vilka —■ i en med hänsyn till utrymmet begränsad utsträckning — här
nedan återgivas.

Vad angår Stockholms rådhusrätt, hava i 11 av de därifrån inkomna
14 svaren med bestämt nej besvarats frågan, huruvida något större
intresse för tillämpning av de ifrågavarande principerna försports hos
parterna och deras ombud. Endast 2 svar utmärka oförbehållsamt, att
dylikt intresse kommit till synes. Enligt 9 av svaren från denna rådhusrätt
har emellertid en märkbar förändring till det bättre inträtt med avseende
å rättskipningens snabbhet, varemot 3 svar i detta avseende gått i
nekande riktning samt 2 icke tydligt uttalat något därutinnan.

Från rot. 3 å avd. 3 har såsom slutomdöme meddelats, att något större
intresse hos parter och ombud för principernas tillämpning i praktiken
icke försports. Intresset hade dock synts större hos landsortsadvokaterna
än hos advokaterna i Stockholm; och — möjligen — också större hos icke -

229

yrkesadvokater, såsom t. ex. verkens ombudsmän, än lins yrkesadvokaterna.
Vid sådant förhållande hade ej heller mycket varit att åtgöra från
domstolens sida för ernående av en snabbare rättskipning. Dock syntes
med skäl kunna sägas, att domstolen mer och mer — alltså mer under
1927 än under 1926 —• sökt, huvudsakligen genom minskat tillmötesgående
mot framställda anspråk på uppskov samt strängare förelägganden, påskynda
målens behandling. Om resultatet sålunda varit märkbart, kunde
det i allt fall icke sägas hava varit avsevärt. Uppgiftslämnaren tvekade
ej att som sin mening uttala, att den huvudsakliga anledningen till sistnämnda
förhållande legat i advokaternas obenägenhet att frångå en inrotad
vana i förening med obenägenhet för det intensivare arbete, som en
tillämpning av ifrågavarande principer skulle av dem kräva. De vid rätten
uppträdande advokaternas kunskap om målen vore ofta så bristfällig,
att de ej tilltrodde sig att på stående fot och muntligt yttra sig i anledning
av vad som förekommit å motsidan utan begärde uppskov för skriftligt
bemötande därav. Härtill bidroge för övrigt även andra orsaker, vilka
till stor del torde hava sin grund i egenheter hos det svenska folklynnet
(jämfört exempelvis med det danska) och som — trots advokatsamfundets
sannolikt av andra orsaker än de såsom sådana anförda förestavade utlåtande
över processkommissionens förslag i denna del — enligt uppgiftslämnarens
övertygelse gjorde, att våra advokater i gemen ingalunda med
glatt sinne emotsåge en ökad muntlighet i processen. Rättvisligen borde
erkännas, att de skrifter, advokaterna presterade, ofta vore till stort gagn
för domstolen och ej sällan underlättade de studier i prejudikatsamlingar
och annan litteratur, varav domstolens ledamöter hade behov.
Med det nu sagda hade uppgiftslämnaren ej velat förneka, att en viss
skuld till ovan antydda förhållande borde tillskrivas även domstolen. Det
vore ju för övrigt endast helt naturligt, att ett försök att helt på frivillighetens
väg omstöpa vår process ej hade några större utsikter att lyckas.
Därtill torde erfordras bindande lagbestämmelser. Emellertid syntes det
som om det icke skulle möta allt för stor svårighet att, utan ändring av
huvudgrunderna för vårt rättegångsväsen, genom en del nya lagbestämmelser
rörande processens gång åstadkomma både större reda och koncentration
i förhandlingarna, lättnader i protokollsföringen och större snabbhet
i det hela.

En märkbart — för att icke säga avsevärt — snabbare rättskipning än
tidigare har enligt uppgift uppnåtts å rot. 2 å avd. 4. Bistånd till de ifrågavarande
reformernas genomförande hade icke i väntad utsträckning
erhållits ens från rättsbildade ombuds sida. Att rättegångarna kunnat
påskyndas, berodde främst på domstolens ingripande, i det att uppskov
utan såsom giltig ansedd grund förvägrats, att uppskovstiderna satts så
korta som möjligt, att förelägganden på ett tidigare stadium och mera

230

verksamma — vitesbeloppen hade exempelvis genomsnittligt höjts — meddelats
parterna samt att domstolen även eljest i högre grad än förr processledande
ingripit. Detta hade enligt uppgiftslämnarens åsikt haft till
följd jämväl att parter, som gärna skulle begagnat sig av ett uppskovsväsende,
sådant som det förut praktiserade, numera föredroge att låta
målet tredskovis avgöras eller träffa godvillig uppgörelse, medvetna om
att, när de icke gitte på giltig grund bestrida käromålet, de skulle alltför
dyrt köpa ett uppskov, som i allt fall bleve av ringa varaktighet. Å andra
sidan hade de antagna reformbestämmelserna icke kunnat så effektivt
som önskligt varit genomföras i Stockholm, där domstolen till följd av att
den ofta saknat den kännedom om och den kontakt med parterna och deras
ombud, som domstolen i en mindre domkrets i regel ägde, icke kunde göra
sitt inflytande gällande i lämplig utsträckning. Vidlyftiga rannsakningsmål
angående häktade, vilka mål på senare tid visat en otvetydig tendens
att till antalet ökas, tvingade stundom domstolen att för undvikande av
överansträngning hos dess ledamöter, uppskjuta avgörandet av ett tvistigt
och mera vidlyftigt civilmål längre än som i och för sig vore önskligt.
Här vore slutligen att anmärka, att det av olika skäl ansetts lämpligt
att genomföra de antagna reformbestämmelserna, såvitt på domstolen
ankomme, på ett ej alltför bryskt sätt, utan att därför syftet med bestämmelserna
släpptes ur sikte. En längre tids erfarenhet än som nu
stode till buds vore enligt uppgiftslämnarens mening erforderlig för ett
rätt bedömande av de ifrågavarande reformsträvandenas betydelse och
framtidsutsikter.

Ordföranden å avd. 5, krim. rot. 1 och civ. rot. 2, har anfört, att han i åtskilliga
mål föreslagit parternas ombud, då de varit rättsbildade advokater,
att anlita skriftväxlingsförfarande, men att i samtliga dessa fall antingen
båda ombuden eller ettdera av dem avböjt förslaget med påföljd, att
skriftväxling icke kommit till stånd. Någon koncentration av vittnesförhör
till ett och samma rättegångstillfälle hade endast i enstaka fall ägt
rum, beroende på uppgiven svårighet för vittnena att samtidigt komma
tillstädes. Hos parterna och deras ombud hade icke kunnat konstateras
något nämnvärt intresse för de ifrågavarande principerna, med undantag
blott för några få advokater i Stockholm, vilka i fråga om stämningsansökningar
iakttagit vad som avsåges i frågorna nr 1, 2 och 3. En något
snabbare rättskipning syntes hava vunnits därigenom, att stämningsansökningarna
numera i regel vore fullständiga, i följd varav svaromål
kunde avgivas tidigare. Till snabbheten hade också bidragit, att rätten i
allmänhet använt kortare uppskovstid än förr i sådana fall, då dom skolat
meddelas å viss senare dag.

Från avd. 6 rot. 1 har meddelats, att anledningarna till den där förmärkta
ökade snabbheten i rättskipningen syntes hava varit kraftigare

231

processledning samt större beredvillighet bos do rättssökande — frågan
nr 19 är här besvarad med ja — att få tvistefrågorna klarlagda, förebringa
bevisning och underkasta sig förelägganden.

Å avd. 8 har man gjort följande iakttagelser: Så till vida hade intresse
kommit till synes för principernas tillämpning, att stämningsansökningarna
tydligare och fullständigare än vad tidigare varit fallet angivit
grunderna för käromålet, att fullständigt svaromål numera oftare än förr
avgivits redan vid första rättegångstillfället, att för förebringande av utredning
och bevisning uppskov begärts på kortare tid, än som tidigare
varit vanligt, samt att uppskovens antal minskats. Tack vare det intresse,
parterna och deras ombud visat i angivna hänseenden, torde det kunna
sägas, att under åren 1926 och 1927 tiden för målens avgörande märkbart
förkortats, meii hade någon skillnad härutinnan icke kunnat konstateras
mellan det ena och det andra året.

Vid avdelningarna 1, 3 och 4 av rådhusrätten i Göteborg har erfarenheten
givit anledning till jakande svar på frågorna nr 19 och 20.

Från avd. 1 har sålunda svarats, att parterna och deras ombud i avsevärd
grad visat intresse för principernas tillämpning och att rättskipningen
vid avdelningen blivit avsevärt snabbare än tidigare. Sistberörda
resultat syntes bero på, att bestämmelserna varit mycket lämpliga och
noggrant tillämpats samt att stort intresse för deras tillämpning visats
från såväl domstolens som advokaternas sida.

Från avd. 2 har däremot svarats nej på frågan nr 19. Någon märkbart
snabbare rättskipning kunde icke anses hava förekommit åren 1926 och
1927, men däremot hade en märkbar minskning av rättegångstillfällena i
de särskilda målen inträtt. Uppskovens antal hade med andra ord märkbart
minskats under dessa år och särskilt år 1927. Anledningen härtill
vore uppenbarligen den i många större mål förekommande skriftväxlingen
mellan rättegångstillfällena.

Enligt svaret från avd. 3 hava de mest framträdande anledningarna till
den märkbart ökade snabbheten varit stämningsansökningarnas fullständighet,
skriftväxlingen, noggrannare prövning av uppskovsyrkanden,
strängare påföljd vid uppskovs beviljande samt tidigare meddelande
av dom.

Frågan nr 19 har från avd. 4 besvarats så, att de rättsbildade ombuden i
allmänhet visat intresse för tillämpningen av ifrågavarande principer.
Det vid avdelningen tillämpade nya förfaringssättet syntes i ej ringa grad
hava verkat till åstadkommande av en snabbare rättskipning, men framför
allt till en bättre utredning av målen. Detta bättre resultat hade i
ungefär lika grad varit utmärkande för båda åren 1926 och 1927. Genom
den numera vanliga skriftväxlingen mellan rättegångstillfällena bereddes

232

ordföranden å avdelningen tillfälle att före måls handläggning vid rättegångstillfälle
taga närmare del av det dessförinnan genom skriftväxlingen
hopbragta processmaterialet, till följd varav han å sin sida kunde genom
sin processledande verksamhet kraftigt bidraga till en snabbare och bättre
utredning av målen. Själva skriftväxlingen medförde i och för sig mestadels
ett mera skyndsamt framskridande av processen och minskning i antalet
rättegångstillfällen för de särskilda målen.

Samtliga tre avdelningar vid rådhusrätten i Malmö hava anfört, att
parterna i de flesta fall företrätts av rättsbildade advokater, som visat sitt
intresse för ifrågavarande principer genom att i allmänhet så långt görligt
varit söka åstadkomma en mera koncentrerad och fullständig utredning.
Hos parterna själva förmärktes sällan något begär att draga ut på
målet.

Beträffande frågan nr 20 har från avd. 1 svarats, att rättskipningen
under åren 1926 och 1927 torde varit snabbare än tidigare, och från avd. 2
och 3, att den varit avsevärt snabbare. Detta har tillskrivits, bland annat,
domstolens processledning och allvarligt ådagalagda strävan att förhindra
onödiga uppskov samt i andra hand det understöd, domstolen därutinnan
rönt från de rättsbildade ombudens sida.

Rådhusrätten i Norrköping har haft gynnsamma erfarenheter i fråga
om resultatet under de två senare åren. Likaså rådhusrätten i Hälsingborg,
som anför följande: Bådhusrätten bemödade sig allvarligt om att,
såvitt på densamma berodde, förkorta rättegångarna, och att dessa bemödanden
medfört resultat vore otvivelaktigt. De ständiga uppskov med
målen, som förr varit vanliga, vore nu sällsynta och förekomme ej utan
tvingande skäl. Numera gåves parterna i regel redan på ett tidigt stadium
av rättegången slutligt föreläggande med avseende å talans slutförande.
Ännu bättre resultat skulle emellertid kunna uppnås i fråga om
rättegångarnas förkortande, därest domstolen hade till sitt förfogande
effektiva tvångsmedel mot parter eller ombud, som icke tillbörligen medverkade
till målens skyndsamma utredande och slutförande.

Beträffande de domsagor, som hava kansli förlagt till någon av städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, gå de inkomna
svaren, såvitt angår frågan nr 19, i nekande riktning. Mera bestämda
undantag i detta avseende utgöra blott Askimsdomsagan, därifrån
svaret är reservationslöst jakande, samt Oxie och Skytts härads domsaga,
varest man gjort den erfarenheten att, då parterna själva utan biträde utföra
sin talan, dessa icke ådagalägga något större intresse för ifrågavarande
principer, men att en del partsombud och rättegångsbiträden ådagalagt

233

sådant intresse under det att hos eu annan del intresset varit skäligen
ringa.

Svaren från nyssnämnda domsagor på frågan nr 20 synas i stort sett
tyda på någon ökning av rättskipningens snabbhet. Från Stockholms läns
västra domsaga har frågan emellertid besvarats med nej. I Södra Roslags
domsaga hava, enligt vederbörande häradshövdings utsago, två omständigheter
synts medverka till, att tiden mellan stämningen och domen ej i
allmänhet varit oskäligt lång, nämligen dels att uppskov mycket sällan
beviljats längre än på 4 veckor och dels att vid ersättning för rättegångskostnaderna
hänsyn tagits till vem, som föranlett uppskov, samt dylikt
angivits i motivering för minskad ersättning. Häradshövdingen i Sollentuna
och Färentuna härads domsaga har anfört, att året 1927 kunnat uppvisa
betydligt gynnsammare resultat än tidigare, antagligen främst beroende
på, att utredningen under trycket av slutliga förelägganden och
annan processledande verksamhet blivit snabbare slutförd än tidigare
varit fallet. I Södertörns domsaga har enligt uppgift rättskipningen under
åren 1926 och 1927 varit märkbart snabbare än tidigare, vilket enligt
vederbörande häradshövdings uppfattning berott på, att man inom domsagan
sökt i största möjliga utsträckning tillämpa principen: samma mål
samma domare.

För Askimsdomsagans del har beträffande frågan nr 20 följande anförts
av en där vikarierande domhavande: Rättskipningen i domsagan hade,
sedan ifrågakomna principer redan år 1924 börjat tillämpas, blivit avsevärt
snabbare än förut. De hade också sedan slutet av nämnda år ingått i
medvetandet hos den rättssökande allmänheten och parternas ombud. Fn
medverkande orsak till att ett gott resultat finge anses hava uppnåtts
läge i det stora intresse, varmed målens handläggning omfattats av nämnden,
vilket i sin tur hade sin grund dels i den ökade muntligheten och koncentrationen,
och dels däri, att uppskjutna mål nästan undantagslöst handlades
av samma nämnd. Detta sista möjliggjordes därigenom, att de 36
nämndemännen vore uppdelade i 4 grupper om 9 i varje; varje grupp
sutte var fjärde vecka. Så långt det med hänsyn till reglerna för tingssittning
och laga förfall för häradshövdingen varit möjligt, hade också
ombyte av ordförande undvikits, något som i hög grad främjade målens
snabba avgörande. Av de processuella principer, som medverkat till ett
gott resultat, kunde såsom en av de viktigaste framhållas parternas personliga
avhörande. Jämlikt 15 kap. 1 § rättegångsbalken hade domaren
ansett sig befogad kalla part till personlig inställelse redan vid första
rättegångstillfället, och något avsiktligt trotsande av sådan anmodan
hade ej förekommit. Då åtgärderna för målens förberedande och förhandlingens
koncentration vore helt beroende av den enskilda domarens och
parternas intresse och lojalitet, skulle ett lagfästande av domarens be -

234

fogenhet därutinnan genom en snar, partiell reform vara önskvärd. Lades
därtill en reform av bevisrätten, varigenom framförallt vittnesjäven borttoges,
skulle det huvudsakliga behovet av en civilprocessreform för
Askimsdomsagans del vara tillgodosett.

Häradshövdingen i Oxie och Skytts härads domsaga har upplyst, att man
under åren 1926 och 1927 lyckats uppnå en märkbart snabbare rättskipning
än tidigare, vartill den mest framträdande anledningen varit, att domstolen
ofta på ett betydligt tidigare stadium av rättegången än förr varit
fallet givit parterna slutligt föreläggande med avseende å utredningen;
uppskov hade också vägrats i större omfattning än förr.

Från Bråbygdens och Finspånga läns domsaga har upplysts, att därstädes
så gott som ingen förändring i rättegångsförfarandet föranletts av
den utav häradshövdingarnas förening antagna promemorian. I vissa
enstaka fall förekomme visserligen tillämpning av de i promemorian upptagna
regler, men detta vore då ej föranlett av promemorians antagande,
utan innebure allenast ett fortsättande av redan förut i domsagan bestående
praxis. Promemorians antagande hade således ej medfört någon
förändring i rättegångsförfarandet vare sig år 1926 eller år 1927.

Häradshövdingen i Luggude härads domsaga har anfört, att han efter
sitt tillträde år 1922 av domsagan vidtagit anordningar, avseende begränsning
av uppskovssystemet och förkortande av uppskovstiden till i regel 4
veckor samt koncentration av bevisföringen till så få rättegångstillfällen
som möjligt, samt att till följd därav tiden för rättegångarnas utförande
vid domsagans häradsrätt kunde anses hava blivit begränsad till knappt
hälften av den tidrymd, som enligt i domsagan tidigare tillämpat system
skulle hava tagits i anspråk. En partiell processreform, avseende omarbetning
av 14 kap. rättegångsbalken, förordades.

Utöver vad redan skett må här återgivas följande utdrag ur de inkomna
svaren:

Häradshövdingen i Norra Roslags domsaga: Orsakerna till att ifrågavarande
processreformer så gott som icke alls vunnit tillämpning inom
domsagan vore flera, varav den främsta dock syntes vara, att inom domsagan
ej funnes bosatt någon rättsbildad jurist samt att till domsagans
båda tingsställen resorna, vore besvärliga för jurister, bosatta i Stockholm,
Uppsala och Gävle. Därtill komme, att kansliet ej vore förlagt å någon
central huvudort i domsagan.

Häradshövdingen i TJppsala läns södra domsaga: Ombuden hade visat
både intresse och tillmötesgående, då fråga väckts om skriftväxling mellan
rättegångstillfällena. Sedan lång tid tillbaka hade i Uppsala läns mellersta
och nuvarande södra domsaga tillämpats dels att på ett ganska tidigt
stadium giva parterna föreläggande att slutföra sin talan, dels att inkalla

235

svaranden till personlig inställelse, och genom dessa åtgärder hade i allmänhet
tiden för en rättegång kunnat på ett gynnsamt sätt begränsas.
Från 1920 års början hade tillämpats skriftväxling mellan rättegångstillfällena
i de fall, där det synts lämpligt, och detta tillvägagående hade ytterligare
stärkt möjligheten att begränsa tiden för en rättegång. Då uppskov
i rättegång begärdes, vore det brukligt, att parten tillfrågades om anledningen.
Ej sällan visade det sig då, att uppskov begärdes utan tillräckligt
skäl t. ex. för att genom vittnesmål styrka en icke relevant omständighet,
och då uppskov i sådant fall förvägrades, bidroge även detta till
rättegångens förkortande.

Häradshövdingen i Mellonsysslets domsaga: Någon skriftväxling vid sidan
av målens handläggning inför rätten, ungefär sådan som processkommissionen
tänkt sig, kunde icke sägas hava förekommit. Genast efter det
den av föreningen Sveriges häradshövdingar antagna promemorian utkommit
i tryck hade häradshövdingen utdelat exemplar till alla i Karlstad
bosatta jurister — 9 å 10 personer — som helt ägnade sig åt advokatverksamhet,
jämto åtskilliga andra och offentligen tillkännagivit, att häradshövdingen,
i vad på honom ankomme, vore villig medverka till förverkligande
av syftet i nämnda promemoria. Det hade också i början inträffat
några fall, då i vidlyftigare mål en avskrift av stämningen avlämnats å
domsagekansliet, och jämväl, att skriftlig inlaga sålunda avlämnats, men
om någon motpart också erhållit del av inlagan, vore häradshövdingen obekant.
Efter kort tid hade nyssnämnda tillvägagångssätt upphört av sig
självt, enligt häradshövdingens uppfattning av anledning, att parterna och
ombuden ansett det icke innebära någon fördel för rättegången. Emellertid
brukades alltid att, innan begärt uppskov beviljades, part uppmanades att
före nästa rättegångstillfälle, om skrift då skulle ingivas, i god tid förut
låta motparten få del av skriften, liksom denne uppmanades att vara beredd
att yttra sig i anledning av densamma. Vid beviljande av uppskov för
bevisning uppmanades alltid båda parterna att till nästa gång hava samlat
all sin bevisning. Dessa uppmaningar finge oftast form av förelägganden
i uppskovsbeslutet, men då sådant föreläggande skulle — med hänsyn
till målets beskaffenhet ävensom de skäl, en part anförde mot erhållande
av slutligt föreläggande — anses obilligt eller till men för målets
tillbörliga utredning, inskränktes uppmaningen till en erinran utom protokollet
om angelägenheten för både rätten och parterna att få slut på målet.
Och häradshövdingen knnde icke säga annat, än att parterna och ombuden
i ena fallet som det andra med förtroende och villighet ställde sig
uppmaningarna till efterrättelse. Häradshövdingen hade icke förmärkt
någon som helst åstundan hos allmänhet, parter eller ombud efter annan
skriftväxling än den, som sålunda tillämpades, och själv betvivlade han,
att i domsagan, som bestode av ett tingslag med allmänt sammanträde var

236

fjärde vecka, någon ändring i processkommissionens anda skulle befordra
större snabbhet eller säkerhet i rättskipningen. Ett förfarande med telefonpåringningar
och påpekanden vid sidan om de egentliga förhandlingarna
syntes lätt kunna medföra, att domaren riskerade förlora en del av
sitt anseende som en fullt opartisk, över parterna stående person. Häradshövdingen
menade naturligtvis icke, att domaren därför skulle eftersätta
en sund, praktisk och opartisk processledande verksamhet.

Häradshövdingen i Fryksdals härads domsaga: Den i Askimsdomsagan
tillämpade tingsordningen hade icke använts inom Fryksdals härads domsaga.
Orsakerna därtill vore, att intresset för tillämpning av densamma
inom domsagan icke försports hos parter eller deras ombud. Själv ansåge
häradshövdingen, att denna tingsordning icke väl överensstämde med gällande
lag och att den dessutom icke vore lämplig. Tingsordningen ålade
part skyldigheter, som icke stadgades i lag.

Häradshövdingen i Öster-Närkes domsaga: Intresset för ifrågavarande
principer hade bland både parter och ombud varit synnerligen ringa, och
utan initiativ från häradsrättens sida torde förhållandena mycket snart
återgå i de gamla spåren. I allmänhet avdömdes numera mindre mål vid
det rättegångstillfälle, då de överlämnats. Om rättskipningen i viss mån
blivit snabbare, berodde detta sålunda på häradsrätten. Ombuden gjorde
icke synbara ansträngningar att förkorta rättegången, åtminstone icke i
regel.

En t. f. domhavande i Väster-Närkes domsaga: Det vore svårt att avgöra,
huruvida man inom domsagan lyckats uppnå en märkbart eller avsevärt
snabbare rättskipning än tidigare. Så mycket kunde dock sägas,
att i det fåtal mål, där skriftväxling före första inställelsedagen förekommit,
målen tidigare avgjorts än eljest kunnat ske. Något märkbart intresse
hos advokaterna att få en snabbare rättskipning till stånd hade icke
försports.

Häradshövdingen i Nora domsaga: Varken inom Nora domsaga eller
i Nora stad funnes för närvarande bosatt någon rättsbildad advokat.
Ett vidtagande av de ifrågavarande åtgärderna för reformering av rättegångsförfarandet
utan lagändring skulle givetvis nödga allmänheten att
i långt större utsträckning än förut varit vanligt anlita advokater för sin
talans utförande. Därigenom skulle enligt häradshövdingens förmenande
allmänheten åsamkas ökade kostnader, som, åtminstone vad Nora domsaga
beträffade, icke kunde anses stå i rimlig proportion till den nytta, som
genom de ifrågavarande reformåtgärderna stode att vinna. Häradshövdingen
hade därför i huvudsak icke funnit anledning att inom Nora domsaga
vidtaga dylika åtgärder.

Häradshövdingen i Västmanlands södra domsaga: Anledningen till en
konstaterad snabbare rättskipning syntes ligga däri att, efter skriftväx -

237

ling, parterna redan vid törsta rättegångstillfället kommit tram till tvistens
kärna och därigenom nödgats att på ett tidigare stadium mera direkt
yttra sig om motpartens yrkanden och påståenden samt förebringa bevisning.

Häradshövdingen i Västmanlands östra domsaga: Något intresse för till -lämpningen av ifrågavarande principer för åstadkommande av större
snabbhet i rättskipningen hade ej försports hos parterna eller deras ombud.
På överenskommelsens väg syntes knappast gå att genomföra principerna
ifråga, utan därtill erfordrades nog, att bestämmelser i lag gåves,
varigenom domaren finge makt att giva parterna förelägganden i angivna
hänseenden. Något ingripande från domarens sida vid utfärdandet av
stämningsresolutioner eller före första rättegångstillfället hade ej kunnat
ske, då stämningsansökningarna i allmänhet ej inkomme förrän i
sista stund samt ombuden bodde på skilda håll.

Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga: Någon större förståelse
för ifrågavarande principer från parternas eller själva ortsbefolkningens
sida kunde knappast anses föreligga. Ofta hänvände sig svarandeparterna
först i sista stund till advokaterna, vilket fördröjde utredningen.
Hos ombud och advokater hade i regel intresse och tillmötesgående för
förverkligande av de uppställda syftemålen förefunnits. Det hade förekommit,
att såväl förklaring som påminnelser kunnat avgivas och delgivas
respektive motpart före första inställelsen och att målet kunnat
avgöras på en gång. Svårare hade det visat sig vara att kunna koncentrera
vittnesbevisningens framförande till ett och samma eller ett fåtal rättegångstillfällen.
För egen del hade häradshövdingen varit livligt intresserad
för reformarbete enligt ifrågavarande riktlinjer och även i sin ämbetsutövning
sökt förverkliga de grundsatser, som angåves i den av föreningen
Sveriges häradshövdingar utarbetade promemorian. Att de framställda
önskemålen icke så ofta som önskligt varit kunnat förverkligas
torde bero på inrotad vana hos befolkningen vid det sedan gammalt rådande
uppskovssystemet och farhåga för överraskningar från motpartens
sida vid en mera koncentrerad förhandlingsordning. Att strävandena för
förbättringar skulle underlättas genom positiva lagbud syntes påtagligt,
då man nu understundom stode utan tjänliga medel — eller ens lagbestämmelser
att peka på — när det gällde att genomdriva vad i dessa
stycken kunde anses önskvärt.

Häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga: Under år 1926 hade
beträffande vissa mål uppnåtts eu snabbare rättskipning än vad fallet
kunde antagas hava blivit, om ej de ifrågavarande principerna tillämpats.
År 1927 ställde sig resultatet möjligen sämre. Resultatet kunde dock intetdera
året sägas motsvara förväntningarna. Huvudanledningen därtill syntes
hava varit den, att domstolen saknat lagbestämda medel till fram -

238

tvingande av de åsyftade förändringarna i den gamla rättegångsordningen.
Domstolens goda vilja i detta hänseende hade icke alltid motsvarats av
en liknande vilja hos parter eller ombud.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga: Sedan föreningen
Sveriges häradshövdingar offentliggjort sin promemoria rörande åtgärder
för befordrandet av koncentration i rättegången vid häradsrätterna, hade
häradshövdingen tillsänt de personer, som plägade utföra talan i rättegångar
vid domsagans häradsrätt, exemplar av berörda promemoria, vars
syfte häradshövdingen vid samtal med dem sökt än vidare utveckla. Om
än på vissa håll avsikten med de föreslagna åtgärderna mottagits med
förståelse, hade likväl något större intresse för tillämpningen av de nya
grundsatserna icke, såvitt häradshövdingen kunnat finna, försports hos
parterna och deras ombud. Under åren 1926 och 1927 hade någon märkbart
eller avsevärt snabbare rättskipning än under tiden närmast därförut,
efter häradshövdingens omdöme, ej uppnåtts. Båda de nämnda åren
syntes i angivna avseendet vara i det hela jämnställda. Anledningen till
detta förhållande torde vara att söka däri, att rättskipningen vid de nu för
tiden var fjärde vecka återkommande tingssammanträdena i domsagan redan
före nämnda år knappast torde kunnat betecknas såsom i allmänhet
särskilt långsam. Åtminstone hade icke till häradshövdingen från rättssökande
framförts några klagomål i sådant avseende.

Häradshövdingen i Ångermanlands västra domsaga: Inom domsagan
hade under åren 1926 och 1927 rättskipningen blivit snabbare än tidigare
varit fallet. Den ökade snabbheten i rättskipningen vore i främsta rummet
att tillskriva den villighet, varmed parter och ombud avgivit fullständiga
svaromål vid första rättegångstillfället. Först sedan vanan att
fullständigt svara vid första rättegångstillfället vunnit stadga, hade häradshövdingen
ansett sig böra intressera parterna för skriftväxling mellan
rättegångstillfällena. I samma ordning ämnade häradshövdingen avvakta
resultatet av försöken med sådan skriftväxling, innan han överginge
till skriftväxling före första rättegångstillfället. Häradshövdingen vore
personligen så intresserad av de ledande tankarna i processkommissionens
förslag, att han icke ville äventyra, att inom domsagan något som helst
misstroende mot samma förslag uppstode av den orsak, att någon detalj i
förslaget bringades i tillämpning, innan tiden därför vore inne.

Häradshövdingen i Västerbottens mellersta domsaga: Från början förmärktes
hos parter och ombud, frånsett något enstaka undantag, föga intresse
för principernas tillämpning. Intresset därför syntes emellertid numera
hava något stegrats, och anledning syntes föreligga till antagande,
att detsamma i fortsättningen ytterligare komme att stegras. Skriftväxlingsförfarandet
hade i vissa fall bidragit till ökad snabbhet i rättskipningen.

En t. f. domhavande i Luleå domsaga: I Luleå domsaga hade under hösten
1925 och år 1926 i alla mål av betydenhet gjorts försök att genom tilllämpning
av ifrågavarande principer åstadkomma eu snabbare rättskipning.
Reformen hade dock icke mötts av något nämnvärt intresse vare sig hos
parterna eller deras ombud. Anmärkas kunde, att i Luleå domsaga, där i
allmänhet antingen parterna själva eller icke rättsbildade ombud ombesörjde
processf öringen, det givetvis mötte störa svårigheter att erhålla
skriftliga käro- eller svaromål. Man borde emellertid hava kunnat förvänta,
att de rättsbildade ombuden skulle med intresse och välvilja hava
omfattat de nya principerna. Så hade emellertid icke varit fallet. Det
både till och med gått så långt, att ett rättsbildat ombud telefonledes meddelat,
att han, som ifrågasatte lagligheten av dessa principer, ansåge sig
förhindrad att medverka till desammas genomförande.

Häradshövdingen i Torneå domsaga: Häradshövdingen kunde tyvärr ej
påstå, att något större intresse för tillämpning av ifrågavarande principer
försports hos parterna eller deras ombud. När promemorians anvisningar
av parterna eller deras ombud följts, syntes detta snarare hava föranletts
av en önskan att därutinnan göra domstolen till viljes än av något eget
intresse för saken. De stora avstånden inom domsagan i förening med
långsamma postförbindelser och språkförbistringen därstädes gjorde givetvis
ock, att det bure emot för parter och ombud att anlita den föreslagna
metoden med skriftväxling mellan rättegångstillfällena. På grund av ortsförhållandena
i domsagan vore det, i synnerhet i Pajala och Korpilombolo
tingslag, ganska sällsynt, att part i rättegången anlitade rättsbildad person
till ombud eller biträde, och hos de icke rättsbildade sakförarna syntes
något större intresse för ifrågavarande reformer icke vara att förvänta.
Rättskipningen i domsagan hade försiggått avsevärt snabbare under
åren 1926 och 1927 än under tidigare år. Uppskov i målen hade ock
under berörda båda av förekommit i väsentligt mindre grad än förut. Vid
en jämförelse mellan åren 1926 och 1927 visade det senare året det bästa
resultatet. När flera uppskov förekomma, berodde detta numera i regel
därpå, att svarandepart eller instämt vittne tredskades och ej iakttoge inställelse
vid rätten.

Häradshövdingen i Kinda och Ydre härads domsaga: I de fall, då jurister
handhade målens utförande, hade intresset för ifrågavarande reformer
synts avsevärt. Avlämnande av stämningsavskrift till stämningsgivare
och anordnande av skriftväxling mellan tingen hade i domsagan införts
redan före år 1926. De genomförda reformerna hade enligt häradshövdingens
förmenande sin största förtjänst däri, att de medverkade till utredningens
grundlighet, mindre däri, att de befordrade snabbheten.

Häradshövdingen i Mjölby domsaga: Såsom ett allmänt intryck torde
kunna sägas, att rättskipningen i domsagan numera försigginge avsevärt

240

snabbare än tidigare. Särskilt gällde givetvis förhållandet inom Vifolka
härad, som före sammanslagningen med Lysings och Göstrings härad till
ett gemensamt tingslag endast hade fem allmänna tingssammanträden om
året. De mest bidragande orsakerna till denna förändring till det bättre
vore enligt häradshövdingens uppfattning att finna dels i den inom domsagan
tillämpade tingsordningen, enligt vilken sedan 1927 års ingång hölles
tjugu allmänna tingssammanträden och fem ting med tremansnämnd
årligen, och dels den i senare tid skärpta tillämpningen av bestämmelserna
rörande skyldighet för part att efter domstols beslut iakttaga personlig
inställelse.

Häradshövdingen i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga: Advokaterna
i Motala, vilka handhaft alla mål av någon betydenhet under åren
1926 och 1927, hade bestämt avböjt varje tillämpning av ifrågavarande
principer för rättegångars påskyndande samt förklarat sig önska tillämpning
av förutvarande handläggningsformer. På fråga om orsaken därtill
hade de alla förklarat sig anse, att någon större skyndsamhet vid handläggningen
än dittills varit förhållandet vid häradsrätten icke vore att
vänta genom ett förändrat förfaringssätt.

Häradshövdingen i Östra V är ends domsaga: Hos parter och ombud hade
icke försports något märkbart intresse för ifrågavarande principer, något
som dock torde stå i samband med bristen i orten på rättsbildade ombud.
Under sin snart adertonåriga verksamhet i domsagan hade häradshövdingen
städse låtit sig angeläget vara att genom förelägganden samt tillsägelser
till parter och ombud söka påskynda målens överlämnande till prövning.
Men därutinnan hade häradshövdingen mött föga förståelse hos ombuden.
Och som Göta hovrätt i avsevärd utsträckning plägat på parts understundom
rätt lösliga begäran återförvisa mål för vidare bevisning och dylikt,
hade häradshövdingen —- på det att parterna ej skulle komma att löpa risken
av ett förhalande av rättegångarna genom återförvisning — sett sig
nödsakad att, esomoftast på otillfredsställande grunder, bevilja uppskov.
Någon avsevärt snabbare rättskipning syntes ej genom de ifrågavarande
processreformerna hava uppnåtts. Dock hade i mål, däri stämningsansökningen
varit fullständig och svaranden redan före första handläggningen
inkommit med genmäle, antalet rättegångstillfallen kunnat i regel minskas
med ett. Sedan reformen mistat nyhetens prägel, syntes fara värt, att densamma
allt mer och mer komme att rinna ut i sanden.

Häradshövdingen i Mellersta Värends domsaga: Något större intresse
för tillämpning av ifrågavarande principer hade icke försports hos parterna
eller deras ombud. Orsaken därtill torde hava varit, att rättskipningen
i domsagan, som omfattade ett tingslag med tio allmänna tingssammanträden
om året, i huvudsak tillfredsställt allmänhetens anspråk på
snabbhet samt att ytterligare påskyndande av rättskipningen i första in -

241

stans i många fall torde hava förefallit allmänheten skäligen betydelselöst
i betraktande av den långa tid, målen utan behandling finge ligga i överrätterna.
Någon märkbar förändring beträffande snabbheten i rättskipningen
hade icke under åren 1926 och 1927 inträtt. Rörande anledningen
därtill hänvisades till det förut sagda. Dessutom torde kunna framhållas,
att målens handläggning även tidigare kunnat påskyndas genom en kraftigare
processledning.

Häradshövdingen i Sunnerbo härads domsaga: Häradshövdingen hade
icke försport något som helst intresse från parters eller ombuds sida för
tillämpning av de nya principerna. Säkerligen berodde detta på beskaffenheten
av de ombud, som vid domsagans häradsrätt allmänneligen brukades.
De fåtaliga mera kvalificerade ombud, som understundom uppvaktade
vid rätten, hade icke gjort någon framställning i det syfte här avsåges,
och i de fall, framställning från häradshövdingens sida skett, hade den
blivit utan verkan. Snabbare rättskipning hade möjligen i en del fall ernåtts
därigenom, att vid uppskov slutligt föreläggande numera oftare tillgrepes.
Då Göta hovrätt emellertid plägade med motivering att av handlingarna
inhämtats, hurusom part i hovrätten anhållit om vittnesförhör
med uppgivna personer, i stor utsträckning återförvisa mål, hade häradshövdingen
ofta funnit det vara till parternas fördel att bevilja uppskov,
även då dylikt eljest icke synts häradshövdingen hava bort ifrågakomma.

Häradshövdingen i Hallands läns mellersta domsaga: Det ville synas,
som om förhandlingar mellan parterna eller deras ombud oftast ägde rum
före målets första handläggning, i det att dels vid nämnda handläggning
såväl kärande som svarande merendels ägde kännedom om den ståndpunkt,
motparten ämnade definitivt intaga i målet, dels ock ett flertal
fall förekommit, då, efter stämningens innehåll att döma, målet skulle
komma att bliva synnerligen tvistigt men redan vid målets första påropande
förlikning eller återkallelse anmälts.

Häradshövdingen i Hallands läns norra domsaga: En avsevärt snabbare
rättskipning än tidigare syntes hava uppnåtts. Säkerligen torde år 1927
i detta avseende hava visat gynnsammare resultat än år 1926. Enligt
häradshövdingens mening skulle resultatet blivit bättre, om rättegångsombuden
i högre grad medverkat.

Häradshövdingen i Inlands domsaga: Under åren 1926 och 1927 hade
uppnåtts eu snabbare rättskipning än tidigare, men detta hade berott på
andra förhållanden än dem, som berördes i reformpromemoriorna, och
väsentligast därpå, att muntlig och verklig handläggning ägnats målen
redan vid första och i regel vid andra rättegångstillfället och att parterna
personligen intvingats i avsevärd omfattning.

Häradshövdingen i Norrvikens domsaga: En märkbart snabbare rättskipning
hade uppnåtts under åren 1926 och 1927, av vilka det senare året

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

242

visat det mest gynnsamma resultatet. En av de viktigaste anledningarna
till detta resultat vore, att rättens ordförande genom den förberedande
skriftväxlingen satts i stånd att från början utöva en kraftigare processledande
verksamhet.

Häradshövdingen i Borås domsaga: I de sällsynta fall, där skriftväxling
före handläggning av målet kommit till stånd, hade detta onekligen
verkat förmånligt på målets handläggning och befordrat ett snabbare
avgörande. Tanken vore därför god. Men på godvillighetens väg komme
man i allmänhet ej långt. Därför borde vissa tvångsmedel eller åtminstone
risker för underlåtenhet att efterkomma domarens anmaningar förefinnas.
Åtminstone borde i fall, där part underlåtit att i tid framte sin
bevisning, honom icke tillåtas att i överdomstol åberopa sådan och, såsom
inträffat, för dennas förebringande få målet återförvisat. I ett par fall
hade skriftväxling mellan sammanträdena förekommit, också detta med
god verkan. Detta senare förfaringssätt hade dock icke varit någon nyhet
inom domsagan, där så även tidigare i lämpliga fall praktiserats.

Häradshövdingen i Flundre, Väno och Bjärke härads domsaga: En
märkbart snabbare rättskipning hade ernåtts under åren 1926 och 1927,
som i nämnda avseende syntes vara likvärdiga. Vad som mest främjat
snabbheten torde vara anordnandet av skriftväxling före första inställelsen
och avlämnande av avskrift av stämningsansökning till stämningsgivare,
vilka i domsagan utgjordes allenast av domaren och å domsagekansliet
anställda. Genom berörda åtgärder hade rättens ordförande kunnat
få sådan kännedom om målen, att processledningen redan vid första
rättegångstillfället kunnat bliva effektiv och målen ofta kunnat redan vid
första handläggningen avgöras. Oaktat i stämningsresolution förordnats
om skriftväxling före första inställelsedagen, hade, där parts talan förts
av honom själv eller av icke rättsbildat ombud, parten respektive ombudet
i allmänhet underlåtit avlämna avskrift eller ock avgivit sådan, vars
innehåll varit intetsägande. Med anledning därav anordnades numera förberedande
skriftväxling endast, då anledning funnes att antaga, att vederbörande
parts talan komme att föras av rättsbildat ombud, något som
emellertid varit förhållandet med de flesta mål, i vilka förberedande
skriftväxling ansetts lämplig.

Häradshövdingen i Vadsbo norra domsaga: Endast ett fåtal mål hade
varit av sådan storlek, att vidtagande av särskilda åtgärder uti ifrågavarande
avseende ansetts erforderliga. Då parterna eller deras ombud av
häradsrättens ordförande föreslagits skriftväxling mellan tingssammanträdena,
hade de alltid förklarat sig villiga därtill. I något fall hade sådan
skriftväxling tillkommit på initiativ av parts ombud. Genom att vid
första rättegångstillfället tillhålla svaranden att ingå i fullständigt svaromål
och därefter söka få parterna att, så snart ske kunde, förebringa all

243

den bevisning, varav de önskade begagna sig i målet, hade häradshövdingen
under år 1927 uppnått en märkbart snabbare rättskipning i domsagan
än tidigare.

Häradshövdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga: Under
åren 1926 och 1927 hade rättskipningen märkbart vunnit i snabbhet emot
vad tidigare varit fallet. Detta berodde i första hand därpå, att domaren
utövat sin processledande verksamhet i all den omfattning, nuvarande
lagstiftning medgåve, och i andra hand på avvägandet av rättegångskostnadsersättningen
på ett sådant sätt, att intresset av inställelsekostnaderna
eliminerades. Om kraftigare maktmedel för processledningen än som nu
stode till buds lades i domarens hand och en fullt lojal medverkan från
advokaternas sida kunde erhållas, skulle helt visst redan nu och med bibehållande
i allt väsentligt av nuvarande processordning en avsevärt
snabbare rättskipning kunna vinnas.

Häradshövdingen i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga: Vid
flera tillfällen hade rättens ordförande i vidlyftigare mål riktat uppmaning
till parternas ombud att växla skrifter och tillhandahålla varandra
avskrifter av skriftliga bevis m. m. Dessa uppmaningar hade i de flesta
fall icke efterkommits, oaktat rättens ordförande förklarat sig beredd förmedla
denna skriftväxling. Anledningen till detta förhållande torde nog
böra tillskrivas den omständigheten, att inom domsagan flertalet mål och
ärenden utfördes av parterna själva eller av icke rättsbildade ombud.

Häradshövdingen i Medelsta härads domsaga: Rättegången hade i
många fall märkbart förkortats. För utredningens koncentrerande på
färre antal sammanträden eller helst ett enda syntes erforderligt, att ett
samarbete mellan parterna utom domstolen etablerades, vilket knappast
kunde tillfredsställande genomföras annorledes än på lagstiftningens väg.
Likaledes borde domarens processledande verksamhet utom rätten regleras
genom lagstiftning.

Häradshövdingen i Norra Åsbo härads domsaga: Sedan häradshövdingen
sökt bringa det i häradshövdingföreningens promemoria gjorda uttalandet
till vederbörandes kännedom, hade under år 1926 förmärkts intresse
för saken, särskilt hos juridiskt bildade ombud. Under nämnda år
torde också i flera fall rättskipningen hava blivit snabbare än den skulle
blivit, om ej åtgärder vidtagits för intressets väckande. Sedermera syntes
emellertid intresset hava svalnat något hos ett eller annat ombud, och
möjligen kunde resultatet i förevarande hänseende anses mindre gynnsamt
under år 1927 än under år 1926.

Häradshövdingen i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härads domsaga:
Emellanåt hade domstolen tagit initiativet till att, om bevisning i
ett mål slutförts och vidare utveckling av tvistefrågor önskats av part,
sådant måtte ske, utan ny handläggning av målet, genom växlande av

244

skrifter och dessas tillhandahållande samtidigt åt domstolen före utslagsfällandet.
Stundom hade dock skrifternas innehåll i sådana fall föranlett,
att en kortare partsförhandling skett genom domstolens initiativ å utslagsdagen
före utslagsfällandet. Emellanåt hade ock, då ej vid handläggning
av ett mål en part kunnat giva besked, om en uppgift från motsidan
bestredes eller medgåves, förmedlats från domstolens sida, att sådan uppgift
inom viss tid under hand skolat lämnas motsidan till ledning för dess
åtgörande med hänsyn till utredningen i målet till kommande rättegångstillfälle.
Domstolen hade i stigande utsträckning begagnat sig av möjligheten
att, för vinnande av pålitligare uppgifter och till förebyggande av
uppskovsanledningar, förelägga part personlig inställelse för upplysningars
lämnande.

Häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga: En märkbar tendens
till snabbare rättskipning hade gjort sig gällande under år 1926, och ytter:
ligare förkortning av rättegångarna hade vunnits under år 1927. Anledningen
därtill vore huvudsakligen att söka i den förberedande skriftväxlingen
och en noggrannare granskning av grunderna för parts uppskovsbegäran.

Rådhusrätten i Södertälje: Rådhusrätten hade sökt ernå snabbare rättskipning
genom att i görligaste mån söka begränsa såväl uppskovens antal
som ock deras längd, och ansåge sig rådhusrätten därutinnan hava uppnått
goda resultat. Även om rådhusrätten redan förut sökt få målen avgjorda
med största möjliga skyndsamhet, torde det få antagas, att tiden för målens
slutliga avgörande från och med år 1926 nedbringats.

Rådhusrätten i Uppsala: Hos de i Uppsala bosatta advokaterna hade ett
ganska stort intresse för tillämpning av ifrågavarande principer gjort sig
gällande, och hade de villigt ställt sig till efterrättelse de föreskrifter, som
lämnats dem av rätten. En större snabbhet i rättskipningen än tidigare
hade väl genom de nya principernas tillämpning vunnits, men vore de på
denna frågas bedömande inverkande omständigheterna för komplicerade
för att rådhusrätten skulle kunna utan grundligare undersökning mera ingående
yttra sig därom.

Rådhusrätten i Linköping: Det hade lyckats för rådhusrätten att under
åren 1926 och 1927 uppnå en märkbart snabbare rättskipning än tidigare.
Därtill hade i avsevärd mån bidragit att avskrifter av stämningsansökningarna
lämnats till rättens ordförande, som därigenom kunnat något sätta sig
in i de nyinstämda målen. Jämväl hade därtill bidragit att en strängare
praxis i fråga om föreläggande för parter att inkomma med utredning och
bevisning börjat tillämpas. Advokaterna hade möjligen under år 1927 visat
mindre intresse för den nya ordningen än under år 1926.

Rådhusrätten i Jönköping: Någon vare sig märkbart eller avsevärt snabbare
rättskipning hade icke under de år, då reformförsöken gjorts, kommit

245

till stånd. Icke förty ansåge rådhusrätten reformsträvandena gå i rätt
riktning, men iordrades lör att påtagbara resultat skulle vinnas, att andra
och starkare maktmedel sattes i domstolarnas händer än de, som för närvarande
stode till buds. Domarens ställning — med avseende å rätt till processledning
i civilprocessen —- vore lör svag och partsombudens ekonomiska
motintresso vore för starkt för att med anlitande av allenast frivilligheten
åstadkomma något egentligt förkortande av rättegång i underrätt.

Rådhusrätten i Växjö: I det stora hela hade rättskipningens förlopp varit
snabbt. Det stora flertalet mål hade avgjorts inom en tidrymd av 2_5 må nader.

Någon skillnad därutinnan med avseende å åren 1926 och 1927 hade
icke med säkerhet kunnat förmärkas, möjligen kunde år 1927 anses hava
visat något gynnsammare resultat, beroende därpå att parter och ombud
alltmera syntes hava insett nödvändigheten av att förkorta målens handläggning,
i vilket strävande rådhusrätten understött dem. Rådhusrätten
hade också i meddelade uppskovsbeslut merendels lämnat parterna mer
eller mindre preciserade anvisningar beträffande vad de på uppskovsdagen
hade att särskilt yttra sig om eller särskilt förebringa i utredningshänseende.
Detta förfaringssätt hade i större utsträckning tillämpats under
år 1927 än under år 1926.

Rådhusrätten i Kalmar: Vid rådhusrätten hade icke vidtagits någon åtgärd
i anledning av de riktlinjer till reformering av rättegångsförfarandet,
som antagits av föreningen Sveriges stadsdomare. Borgmästaren, som utfärdade
stämningar, hade intet vidgjort i den vägen. Civilrådmannens
tjänst, som omfattade civildombok samt lagfarts- och inteckningsprotokoll,
vore så arbetstyngd, att han icke hade tillfälle att åtaga sig något arbete,
som icke ålåge honom. Ej heller hade från brottmålsrådmannens sida uti
ifrågavarande hänseende något åtgjorts.

Rådhusrätten i Kristianstad: Ifrågavarande förfaringssätt hade ej tilllämpats
vid rådhusrätten, och tillämpningen hade i allmänhet ej ansetts
önskvärd.

Rådhusrätten i Ängelholm: Rättskipningen syntes hava blivit märkbart
snabbare. Parternas ombud syntes hava fått mera känsla av förpliktelse
att åstadkomma snabb utredning. Det syntes, som om domstolen fått mera
auktoritet i sina krav å ombuden.

Rådhusrätten i Lund: Under åren 1926 och 1927 hade vid rådhusrätten
endast i ringa utsträckning förekommit tvistemål av sådan beskaffenhet,
att tillämpning av de här ifrågavarande olika förfaringssätten för vinnande
av snabbare rättskipning varit påkallad. På grund därav och då
rådhusrätten redan tidigare, i den mån det funnits lämpligt, vidtagit likartade
åtgärder till vinnande av berörda syfte, hade någon ökad snabbhet
i rättskipningen under nämnda båda år icke kunnat påvisas. Emellertid
hade rådhusrätten den 25 januari 1926 beslutat att, i den mån så kunde

246

ske, utsträcka tillämpningen av de i den genom föreningen Sveriges stadsdomare
utarbetade promemorian upptagna bestämmelserna att gälla även
i sådana delar, där likartade bestämmelser icke redan vid rådhusrätten
kommit till användning.

Rådhusrätten i Landskrona: De grundsatser, föreningen Sveriges stadsdomare
förordat att tillämpas, hade rådhusrätten sökt förverkliga. Ett
passivt motstånd hade ibland förmärkts från advokathåll, särskilt mot
försöken att koncentrera vittnesförhören till en gemensam dag. I stort
sett hade reformen verkat i god riktning. En märkbart snabbare rättskipning
kunde man knappast påstå hava vunnits i annan mån än att rådhusrätten
numera brukade utmäta kortare tid för avkunnande av utslag
efter målens överlämnande än förr. Kravet på doms meddelande i tvistiga
mål omedelbart efter det målet överlämnats hade dock icke ansetts
lämpligt upprätthålla, och något sådant hade icke heller påkallats av parterna.
Hade så skett, skulle rådhusrätten försökt i möjligaste mån tillmötesgå
en sådan önskan. Nu hade vid domens avkunnande protokollet
från sista rättegångstillfället städse förelegat färdigt, vilket rådhusrätten
ansåge vara principiellt riktigt.

Rådhusrätteyi i Trälleborg: Rådhusrätten hade oavbrutet, vid förhandlingarna
och annorledes, uppmanat parterna att på alla sätt söka förkorta
processen. Sålunda hade rådhusrätten, sedan processföremålet vid
första rättegångstillfället någorlunda klargjorts, men bestridande på vissa
punkter förelegat, ivrigt sökt förmå parterna att skilja stridigt från ostridigt,
att söka enas om obetydligheter och i görligaste mån få själva kärnan
i processen så att säga renodlad och fristående. Rådhusrätten kunde
säga sig hava därutinnan mött förståelse och tillmötesgående av parterna.
Tiden för uppskoven hade också kunnat nedbringas. Stämningarna hade
så småningom genom stämningsgivarens ingripande i många fall blivit
utförligare till fromma för behandlingen vid första rättegångstillfället.
Växling av skrifter mellan rättegångsdagarna hade möjliggjort, att parterna
kunnat vid följande rättegångstillfälle yttra sig om motpartens i
skrifterna gjorda påståenden. Under tidigare perioder hade en parts
något längre skriftliga anförande, varav motparten först vid dombordet
fick del, regelmässigt föranlett denne att begära uppskov. Någon förbättring
till förkortande av rättegången ansåge sig sålunda rådhusrätten
kunna konstatera, och ett fortsättande på den inslagna vägen torde kunna
leda till än gynnsammare resultat, men trots detta återstode ännu mycket
att övervinna. Ett bruk, ett oskick kunde rådhusrätten säga, vore andrahandskommissionerna.
En advokat åtoge sig en sak men lämnade pläderingen
vid domstolen åt en på orten bosatt person. Mycket ofta, i regel
kunde man säga, företrädde denne då vid domstolen alldeles okunnig om
saken. Den rättegångsdagen kunde anses spilld, i det den uppträdande

247

aldrig vågade göra något som helst medgivande eller avgiva någon förklaring;
och uppskov bleve nödvändigt. Rådhusrätten vågade påstå, att de fall,
där onödiga uppskov förelegat, till mycket avsevärd del vore just sådana
mål som de antydda. Vidkommande önskemålet, att utslag meddelades
i alla erkända mål samma dag, som målen överlämnades, ville rådhusrätten
framhålla, att i tredskomål detta vore självfallet, och hade också
rådhusrätten i dem undantagslöst så förfarit. I andra mål hade rådhusrätten
i många fall utsatt utslaget till annan dag, och vidhölle rådhusrätten,
att förfarandet för utslagets fullständighet varit behövligt och
lämpligt.

Rådhusrätten i Skanör med Falsterbo: Rådhusrätten hade naturligen
följt med strävandena fram mot en processreform, såväl processkommissionens
arbete som försöken till reform utan lagändring. Beträffande
skriftväxlingsförfarandet ställde sig borgmästaren bestämt emot varje
sådant såväl före första rättegångstillfället som sedermera mellan rättegångstillfällena,
förrän bestämmelser därom givits i lag. Denna uppfattning
delades av rådmännen. Något skriftväxlingsferfarande av ifrågavarande
art ägde sålunda icke rum vid rådhusrätten.

Rådhusrätten i Halmstad: Intresse för ifrågavarande reformprinciper
hade framträtt hos en del advokater. Domstolen hade bemödat sig om att
giva parterna föreläggande att inom kort tid inkomma med sin utredning,
och det lede intet tvivel, att tiden för rättegångarna avknappats.

Rådhusrätten i Karlstad: Bortsett från tredskomålen ville parternas
advokater sköta de olika målens utredning i en för deras affärer passande,
ofta efter överenskommelse dem emellan fastställd ordning, varpå uppskoven
ofta berodde. I viss mån torde detta vara berättigat. Någon avsevärt
snabbare rättskipning syntes icke hava uppnåtts under åren 1926
och 1927. Men om det också måste medgivas, att ett eller annat uppskov
bort kunna undvikas, syntes det på det hela taget med rättens sammanträden
varje vecka icke kunna åstadkommas väsentligt snabbare rättskipning
än för närvarande. I sådana fall, där av en eller annan anledning
rätten funne tendens å någondera sidan att förhala rättegången
eller obenägenhet att överlämna målet för prövning förmärktes och något
väsentligt icke syntes vara att vänta genom handläggningens fortsättande,
tillgrepes förelägganden.

Rådhusrätten i Örebro: Parternas ombud hade i allmänhet visat ett ej
obetydligt intresse för tillämpning av ifrågavarande principer, särskilt
beträffande skriftväxling mellan rättegångstillfällena, genom vilket förfarande
ombuden fått bättre tillfälle än förut att i koncentrerat skick
förebringa sin utredning och utföra sina huvudmäns talan. Det hade under
år 1926 och särskilt under år 1927 lyckats rådhusrätten att uppnå en
avsevärt snabbare rättskipning än tidigare och torde, bland annat, den

248

mest framträdande anledningen till det positiva resultatet hava varit
skriftväxlingen jämte ökat utnyttjande av rätten att förelägga part att
förebringa bevisning eller slutföra sin talan. Antalet rättegångstillfällen
för målen hade gått avsevärt tillbaka.

Rådhusrätten i Västerås: Den 4 januari 1926 hade rådhusrätten efter
samråd med stadens advokater och sakförare beslutat att beträffande tvistemål
försöksvis tillämpa de bestämmelser, som funnes intagna i den av
föreningen Sveriges stadsdomare antagna promemorian med undantag
av bestämmelserna angående skriftväxling mellan parterna. Detta beslut
torde också hava i viss mån medfört en förkortning av tiden för processerna.
Åren 1926 och 1927 syntes i detta fall hava varit tämligen likartade.
Från advokaternas sida syntes intresset för mera koncentrerad förhandlingsmetod
icke vara stort. Rätten hade försökt att, i vad på densamma
berodde, påskynda parterna att utföra sin talan och undvika onödiga
uppskov.

Rådhusrätten i Sala: Parterna och deras ombud hade i allmänhet visat
sig intresserade för tillämpningen av ifrågavarande principer. Enligt
rådhusrättens uppfattning hade rättskipningen blivit något snabbare än
förut, dock att resultatet i fråga om snabbheten icke blivit så gynnsamt
som väntat och önskvärt varit.

Rådhusrätten i Falun: För besvarande av frågan nr 20 anhölle rådhusrätten
få meddela, att under åren 1926 och 1927 endast ett fåtal tvistemål
av större omfattning förekommit. Redan tillförene hade vid rådhusrätten
iakttagits, att uppskov icke beviljades annat än på grund av verkliga skäl
och att tiden för uppskov bestämdes så kort som möjligt. I regel hade, då
längre uppskov i något mål beviljats, parterna därom varit ense, och
hade hänsyn tagits till att parternas ombud varit av uppdrag vid andra
domstolar inom länet hindrade att tidigare inställa sig vid rådhusrätten.
Under senare år hade dock tiden för uppskov alltmera förkortats, bötes- och <
vitesbelopp för försummad inställelse höjts och tiden för utslags meddelande,
där utslag icke meddelades omedelbart, så mycket som möjligt begränsats.
På grund av det anförda och då fordringarna för uppskovs beviljande
skärpts, ansåge rådhusrätten, att rättskipningen därstädes måste
betraktas såsom något snabbare än tidigare, även om man, med hänsyn till
vad ovan påpekats, icke kunde rubricera detta såsom ”märkbart” eller
”avsevärt”.

Rådhusrätten i Sundsvall: Vid rådhusrättens avdelning för tvistemål
hade icke något av de förfaringssätt beträffande rättegångsordningen, som
omförmäldes i min ämbetsberättelse till 1926 års riksdag sid. 291 o. f.,
tillämpats. Någon återverkan av den ifrågavarande reformen hade dock
möjligen kunnat spåras däri, att stämningsansökningarna erhållit en fullständigare
avfattning än förut. Ehuru sålunda rådhusrätten icke hade

249

någon omedelbar erfarenhet av värdet av den föreslagna reformen, ville
dock rådhusrätten såsom sin mening uttala, att det med ifrågavarande
reform avsedda syftet icke syntes kunna nås med mindre än att särskilda
regler i lag föreskreves angående formen för målens förberedande behandling.

Rådhusrätten i Östersund: Den av stadsdomareföreningen godkända promemorian
hade i viss utsträckning efter överenskommelse med vid rådhusrätten
uppvaktande ombud försöksvis tilliimpats, och det vore rådhusrättens
avsikt att från och med år 1928 införa tillämpningen av promemorian.
De flesta rättsbildade ombuden hade visat stort intresse för tilllämpningen
av densamma. Rådhusrätten hade det bestämda intrycket, att
genom de av rådhusrätten redan vidtagna åtgärderna såväl under år 1926
som särskilt under år 1927 uppnåtts märkbart snabbare rättskipning än
tidigare. Genomförandet av promemorian vore i väsentlig grad beroende
av frivillig medverkan av rättegångsombuden. Det kunde dock lätteligen
inträffa fall, då ett ombud eller en part på grund av ökade besvär och
kostnader eller av annan orsak visade obenägenhet att ställa sig domstolens
i enlighet med promemorian meddelade föreskrifter till efterrättelse.
I dylika fall saknade domstolen i stor utsträckning medel att genomföra
föreskrifterna. Ett offentligt stöd för domstolen i detta avseende vore därför
mycket önskligt.

Rådhusrätten i Umeå: Hos de rättsbildade ombuden hade intresse —
ehuru måhända icke något större sådant — för tillämpning av principerna
försports. Hos de icke rättsbildade ombuden och hos parterna hade
något nämnvärt intresse ej visats. Under åren 1926 och 1927 hade målen i
stort sett avgjorts snabbare än förut. År 1927 hade i detta avseende varit
gynnsammare. En av anledningarna därtill vore att antalet mål under
nämnda år, särskilt 1927, varit förhållandevis litet, vadan såväl ombuden
som domstolen kunnat ägna målen — av vilka åtskilliga varit osedvanligt
vidlyftiga och svårutredda — en mera koncentrerad handläggning.

Rådhusrätten i Skellefteå: Intresse för tillämpning av ifrågavarande
principer hade i någon mån försports hos de rättsbildade ombuden. Det
ville synas, som om dessa ombud, i vad på dem ankommit, sökt koncentrera
talans utförande, därtill i möjligaste mån uppmanade av rådhusrätten.
Rättskipningen kunde egentligen icke sägas någonsin hava varit
långsam. Även större mål hade i regel handlagts med korta uppskov, vilket
möjliggjorts genom skriftväxling mellan parterna.

250

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående behov av föreskrifter om handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt
intecknade fastigheter äro belägna inom skilda
domstolars områden.

Den 19 mars 1927 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 32 och efterföljande paragrafer i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom stadgas, huruledes, för det fall att inteckning
för samma fordran är meddelad i flera egendomar gemensamt,
ansvarigheten skall vila å envar av dessa egendomar, samt meddelas
ytterligare bestämmelser i olika hänseenden angående dylika inteckningar.

Gemensam inteckning i inteckningsförordningens mening kan förefinnas,
vare sig de intecknade egendomarna äro belägna inom samma
domstols område, vilket fall enligt sakens natur är det vanligaste, eller
de ligga inom olika domstolars domvärjo (se Nordling, Lagfarts- och inteckningslagarna
av den 16 juni 1875 med tillhörande författningar, Uppsala
1888 sid. 232, Lamm, Inteckning för fordran i fast egendom, Uppsala
1918 sid. 146). Inteckningsförordningens bestämmelser om gemensamma
inteckningar äro tillämpliga först och främst i sådana fall, då inteckning
för samma fordran belastar flera i juridiskt hänseende reellt skilda
fastigheter, men, jämlikt 37 § 1 mom. i förordningen, även då en inteckning
graverar fastighet, vari flera samfällt, envar till viss lott, äro ägare.
Inteckning kan komma att såsom gemensam belasta flera reellt skilda
fastigheter ej blott därigenom att flera sådana fastigheter intecknas för
samma fordran, utan även därigenom att en fastighet, varå en inteckning
vilar, i laga ordning uppdelas i två eller flera fastigheter. Gemensam
inteckning i flera fastigheter, belägna inom olika domstolars jurisdiktionsområden,
förutsätter tydligen regelmässigt ett intecknande av
flera reellt skilda fastigheter.

Den ansvarighet för den gemensamma inteckningen, som enligt inteckningsförordningen
åvilar de skilda fastigheterna, är ej i strängaste mening
solidarisk utan av blott subsidiärt solidarisk natur. Envar fastighet
svarar enligt huvudregeln i 32 § inteckningsförordningen i första hand
allenast för så stort belopp, som å den faller efter förhållandet av denna
fastighets särskilda värde till sammanlagda värdet av alla egendomarna,
och först i den mån ur någon egendom icke kan utgå vad som å denna
belöper, får bristen uttagas ur de övriga egendomarna efter samma grund

o. s. v. Denna regel lider väl vissa undantag, men dessa torde icke behöva
i förevarande sammanhang beröras.

Med den under senare tider allt mera ökade nybildningen av smärre
självständiga fastigheter cell det därmed växande behovet att utan försämring
av inteckningshavarens säkerhet kunna, med stöd av tydliga och
såvitt möjligt enkla bestämmelser, från den gemensamma ansvarigheten
lösgöra en fastighet, som tillsammans med en eller flera andra fastigheter
häftar för intecknad fordran, har uppmärksamheten allt mera blivit
inriktad på beskaffenheten av de lagbestämmelser, som reglera ett
dylikt lösgörande, det s. k. relaxationsförfarandet.

I 33 § inteckningsförordningen stadgas därom följande: Har den, som
fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen i någon
av dem helt och hållet eller till viss del dödas eller ock förfalla eller nedsättas,
vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla å den egendom
efter ty i 32 § sägs, hålla sig till de andra egendomarna, där ej i
beslutet angående dödandet eller nedsättningen rätt därtill blivit honom
förbehållen. Ej må sådant förbehåll göras, med mindre samtycke därtill
lämnats såväl av ägarne av dessa egendomar som av dem, vilka hava
inteckning i egendomarna gällande med lika eller sämre rätt än den, om
vars dödande eller nedsättning är fråga, eller ock fordran eller rättighet,
varför egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta.

Med benämningen relaxation torde närmast avses dödande av inteckning
i någon av gemensamt intecknade egendomar med förbehåll, varom
i den nu citerade paragrafen förmäles. Benämningen torde emellertid
kunna användas, även då sådant förbehåll göres i sammanhang därmed,
att inteckningen nedsättes beträffande någon av de gemensamt intecknade
egendomarna.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar
har i en till mig ingiven skrift anhållit om min medverkan till erhållande
av tydlig föreskrift, huru relaxation av inteckning, meddelad av
flera domstolar för samma skuldebrev, rätteligen skall behandlas.

Till upplysning om de punkter, beträffande vilka oklarhet ansetts råda,
har föreningen vid skrivelsen fogat utdrag av föreningens protokoll för
den 18 september 1924, enligt vilket vice häradshövdingen G. Landén
nämnda dag vid föreningssammanträde anfört bland annat följande:

Om inteckning, beviljad av två eller flera domstolar till säkerhet för
samma fordran, vore att anse såsom en gemensam inteckning, uppstode
frågan huru förfaras skulle, då det gällde relaxation av en utav de intecknade
fastigheterna eller del av densamma på sådant sätt, att inteckningen
icke till sin betalnings- eller förmånsrätt underginge någon förändring
i övrigt. Enär den domstol, inom vars domvärjo den fastighet

252

läge, som skulle relaxeras, hade att besluta om relaxationen, syntes det
ock, att samma domstol hade att meddela det i 33 § inteckningsförordningen
omförmälda förbehåll, och det ej allenast rörande den eller de andra
fastigheter, som tillhörde samma jurisdiktion som den relaxerade fastigheten,
utan jämväl beträffande fastigheter inom den andra jurisdiktionens
område. Förutsättningen för ett dylikt förbehåll vore naturligtvis,
att samtliga vederbörande rättsägare, således även ägare till fastigheterna,
tillhörande den senare jurisdiktionen, samt innehavare av inteckningar
i desamma med lika eller sämre rätt än den, vars dödande vore i
fråga, lämnade sitt samtycke till förbehållet. Emellertid kunde ju sägas,
att den domstol, som beslutade om relaxationen, genom att göra ifrågavarande
förbehåll även i vad rörde fastigheter inom den andra domstolens
område, ingrepe i denna senares befogenhet. Detta syntes dock ej
få anses vara fallet. Den dödningsåtgärd, som relaxationen innebure,
kunde ju, såsom förut framhållits, ej verkställas av någon annan domstol
än den, inom vars område den relaxerade fastigheten vore belägen,
och således endast av en domstol, och förbehållet måste göras i samband
med relaxationen, vilket tydligt utsädes i nyssnämnda 33 §. Ett förbehåll
av den andra domstolen, som ej beslutat om dödningen, skulle följaktligen
komma att så att säga sväva i luften. Uppenbart syntes emellertid
vara, ehuru därom ej funnes något stadgat, att denna andra domstol
borde erhålla kännedom om såväl den skedda relaxationen som det därvid
gjorda förbehållet för att bliva i tillfälle att i gravationsbevis angående
de denna andra domstol tillhörande, gemensamt intecknade fastigheterna
anmärka den vidtagna relaxationsåtgärden. Angående det sätt,
varpå denna kännedom skulle bringas till den andra domstolen, funnes
dock ej ens någon antydan i lagen, men kunde två olika förfaranden i det
hänseendet tänkas. Det ena vore, att den relaxerande domstolen ex officio
lämnade den andra domstolen meddelande om vad som förekommit för
att i dennas inteckningsprotokoll intagas. Och det andra vore, att sökanden,
d. v. s. den som begärt relaxationen, erhölle föreläggande att inom viss
bestämd tid inlämna protokollsutdrag i ärendet till den andra domstolen
för det ändamål, som ovan nämnts. Då emellertid lagen i såväl detta
hänseende som beträffande den befogenhet, den relaxerande domstolen
kunde hava i fråga om förbehålls meddelande, syntes vara ofullständig,
syntes skäl föreligga att gorå ett påpekande i ämnet. Frågan vore nämligen
av ej ringa vikt, då det ju borde vara angeläget att undanröja all
tvekan angående värdet och beskaffenheten av en gemensam inteckning
efter en relaxationsåtgärd i sådant fall, som nu berörts. I

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag häradshövdingarna
i nio domsagor att meddela upplysning om den praxis, som av dem

253

tillämpades i ärenden av det i framställningen och föreningens protokoll
avsedda slag, varjämte jag anmodade styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar att inkomma med yttrande. Såväl häradshövdingarna i
berörda domsagor som styrelsen för sistnämnda förening hava avgivit
de begärda yttrandena; och har det av styrelsen avgivna yttrandet blivit
av föreningen vid ett dess sammanträde godkänt.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt yttrande
uttalat, att enligt styrelsens mening de olägenheter, som kunde uppstå
därigenom, att ett och samma skuldebrev intecknades vid olika domstolar,
vore så stora, att sådant intecknande helst borde uttryckligen i lag förbjudas.
Det är icke min avsikt att nu ingå på frågan om lämpligheten
och möjligheten av ett dylikt förbud. Gemensamma inteckningar av
dylikt slag äro sedan länge en verklighet och torde icke ens kunna sägas
vara någon egentligen sällsynt företeelse. Detta giver den av föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar gjorda
framställningen vid handen, och förhållandet bekräftas även därav, att
icke mindre än fyra av de tillfrågade nio häradshövdingarna upplyst, att
de haft att taga befattning med dylika inteckningar. Fog torde ock finnas
att antaga, att den uppdelning av mindre domsagor på andra närliggande,
som under den sista tiden skett och som även i framtiden kan
komma att äga rum, liksom ock förekommande omändringar även i övrigt
av domsagornas områden samt inkorporeringar med stad av områden,
som förut legat under landsrätt, kommit och komma att öka förekomsten
av dylika inteckningar. Det torde under sådana förhållanden framstå
såsom önskvärt, att den oklarhet, som synes föreligga beträffande relaxation
av dylika inteckningar och en del därmed förbundna spörsmål, varder
undanröjd.

Av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har gjorts gällande,
att inteckningsförordningens stadganden om relaxation torde vara
tillämpliga även då fråga är om fastigheter, som lyda under olika domstolar,
för såvitt relaxationsåtgärden kan genomföras under enahanda
förutsättningar som i de fall, då den intecknade egendomen ligger inom
en enda domkrets; att till dessa förutsättningar dock torde höra, att den
ökning i inteckningsbelastning, som genom relaxationen drabbar den
fortfarande intecknade egendomen, också beslutas av eller åtminstone
omedelbart blir känd för den domstol, där denna egendom ligger; att
detta dock icke är möjligt, då sistnämnda egendom hör till annan domstol
än den, som beslutar relaxationen; att följaktligen ej heller relaxation
under dessa förhållanden bör äga rum; samt att åtminstone ej någon förpliktelse
därtill kan anses åligga domaren.

Den slutsats, åt vilken styrelsen sålunda i fråga om rätten att påkalla
relaxationsåtgärd givit uttryck, synes mig knappast i sak tillfredsstäl -

254

lande. Då man, såsom förut framhållits, torde kunna utgå från, att gemensam
inteckning i inteckningsförordningens mening föreligger även
för nu ifrågavarande fall, borde det väl även vara rimligt, att dödande
eller nedsättning av gemensam inteckning i någon av fastigheterna med
förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen kan äga rum, så länge
stadgande i motsatt riktning saknas. Fastighetsregisterkommissionen uttalar
ock såsom sin mening (se dess meddelanden VIII sid. 32), att det
icke torde vara föremål för tvekan, att relaxation för sådant fall kan ske.

I fråga om rätt forum torde övervägande skäl tala för att, såsom ock
vice häradshövdingen Landén förmenat, relaxationsåtgärden i dess helhet
— såväl själva dödningsåtgärden respektive nedsättningsåtgärden
som även meddelandet av förbehåll jämlikt 33 § inteckningsförordningen
beträffande samtliga övriga fastigheter, i vilka inteckningen skall gälla
med oförändrad betalnings- och förmånsrätt — ankommer och bör ankomma
på domstolen i den ort, där den fastighet är belägen, beträffande
vilken inteckningen skall dödas eller nedsättas. Denna åsikt, vilken
emellertid, såsom i det följande skall beröras, icke står oemotsagd, synes
också omfattas av fastighetsregisterkommissionen (se dess nyssnämnda
meddelanden sid. 32), så ock av författare, som behandlat inteckningsinstitutet
(se Lamms anförda arbete sid. 146—147). Skall relaxation ske i
flera fastigheter, som tillhöra olika domstolar, erfordras tydligen beslut
av envar av dessa domstolar.

Vid relaxation lärer sålunda även för sådana fall som de nu avsedda
vederbörande domstol hava att förfara i enlighet med föreskrifterna i
33 § inteckningsförordningen. Domstolen skall följaktligen fordra medgivande
ej blott av vederbörande rättsägare i den eller de ifrågavarande
fastigheter, som ligga inom domstolens domvärjo, utan även av rättsägarna
i de av den gemensamma inteckningen belastade fastigheter, som
lyda under annan domstol. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
har ock uttalat att, därest relaxation anses kunna ske i fråga om
inteckningar, meddelade i fastigheter inom flera domstolars domvärjo,
det bör åligga relaxationsdomstolen att tillse, att erforderliga medgivanden
från samtliga rättsägare beträffande egendom, där inteckningen
skall kvarstå, föreligga vid beslutets meddelande. Två häradshövdingar
hava meddelat, att de i fall av förevarande slag förfarit i enlighet med
denna uppfattning. En häradshövding, vilken emellertid förklarat, att
något dylikt ärende icke varit föremål för hans handläggning, har däremot
förmenat, att det lämpligaste torde vara, att förbehåll icke av någon
domstol meddelades beträffande fastigheter inom en annan domstols
område, i följd varav relaxationen alltid i dylika fall skulle medföra, att
inteckningen till visst belopp förfölle, vilken olägenhet skulle avhjälpas
därigenom, att den sistnämnda domstolen skulle förklara inteckningen

255

gälla i de under denna domstol lydande fastigheterna för hela beloppet.
Denna sistnämnda åsikt, enligt vilken relaxationen skulle uppdelas i två
eller flera skilda domstolsåtgärder, torde, såsom förut berörts, knappast
vara riktig. Man torde nämligen kunna utgå från att, då inteckningsförordningen
icke förbjudit intecknande gemensamt av fastigheter inom
olika domstolars områden, men likväl icke uppställt några särskilda
regler för relaxation av dylika inteckningar utöver dem, som innehållas
i 33 § inteckningsförordningen, den relaxationsåtgärd, som vidtages av
domstolen i den ort, där den fastighet, som relaxeras, är belägen, må omfatta
hela det komplex av fastigheter, som besväras av den gemensamma
inteckningen. Detta vinner för övrigt stöd i nämnda lagrums föreskrift,
att förbehåll, som där avses, skall göras ”i beslutet angående dödandet
eller nedsättningen”. Att en relaxationsåtgärd sålunda genomföres på
en gång genom beslut av en domstol och icke så att säga successivt genom
skilda beslut av olika domstolar torde för övrigt vara nödvändigt,
om icke önskvärd ordning och följdriktighet skola äventyras. Det inses
ju lätt, hurusom inteckningshavarens rätt skulle under den tid, som eljest
komme att ligga mellan de skilda besluten, te sig i viss mån osäker och
svävande. Det sagda innebär emellertid allenast, att själva effekten synes
böra på grund av en och samma domstols beslut inträda samtidigt över
hela linjen och icke nödvändigtvis att — såsom för närvarande dock
torde få anses vara fallet — prövningen av förutsättningarna för relaxationsåtgärden
behöver vara helt undandragen de övriga domstolar, inom
vilkas domvärjo ligga fastigheter, som genom åtgärden få sin betalningsskyldighet
utökad. Härtill skall jag i det följande återkomma.

Ehuru relaxation av en inteckning, gällande i fastigheter inom flera
domsagor, kommer att öva inflytande även på den ansvarighet för inteckningen,
som åvilar fastigheter, belägna utom den ^laxerande domstolens
domvärjo, kan uppenbarligen detta förhållande icke komma till
synes i gravationsbevis rörande dessa fastigheter, utfärdade av deras
domstol, därest icke denna domstol underrättas därom samt anteckning
sker i dess protokoll och böcker. Härmed är jag inne på frågorna, huruvida
enligt gällande lag föreligger förpliktelse för relaxationsdomstolen
att underrätta övriga domstolar om förfarandet och, om så ej är fallet,
huruvida föreskrift därutinnan bör givas.

Tydligt är, att dessa frågor icke kunna behandlas såsom fristående
spörsmål, utan måste betraktas i det sammanhang, som de otvivelaktigt
äga med den vidsträcktare frågan, i vad mån över huvud taget ett underrättelseväsen
skilda domstolar emellan rörande gemensamma inteckningar
kan anses i gällande rätt påbjudet eller eljest önskvärt.

Häradshövdingen i Hedemora domsaga har i avgivet yttrande därom
anfört bland annat, att han icke ansett nödigt att om relaxation av så -

256

dana gemensamma inteckningar som de nu ifrågavarande lämna de
andra domstolarna underrättelse, beroende på att ingen motsvarande underrättelse
ifrågakomme vare sig vid inteckningarnas meddelande eller
vid företagande av någon annan åtgärd med desamma. I ett gravationsbevis
plägade väl ej heller omnämnas, att en inteckning besvärade jämväl
fastigheter inom en annan jurisdiktion. Detta torde ej alltid låta sig
göra, ty det kunde lätt hända, att den, som utfärdade beviset, ej alls
hade någon kännedom därom. Den domstol, där skuldebrevet först företetts
för inteckning, finge kanske aldrig någon vetskap om förhållandet,
såvida ej av någon anledning skuldebrevet ånyo i huvudskrift företeddes
därstädes.

Vad sålunda anförts torde överensstämma med verkliga förhållandena.
Några svårare olägenheter därav äro måhända i regel icke att befara.
Å huvudskriften av skuldförbindelsen finnas ju anteckningarna om vidtagna
inteckningsåtgärder sammanförda, och vederbörande intressenter
äga vanligen kunskap om förhållandena. Emellertid lärer det svårligen
kunna förnekas, att det för fastigheterna inom den ena domstolens område
och deras ansvarighet för en viss inteckning vanligen är av en högst
väsentlig betydelse, att ansvarigheten är fördelad jämväl på fastigheter
inom annan jurisdiktion, och att det därför framstår såsom en oegentlighet,
om domstolens protokoll, böcker och gravationsbevis därom iakttaga
fullkomlig tystnad. I 9 § i kungl. kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, vilket
stadgande direkt avser inteckningsböcker å landet men enligt 16 § i
kungörelsen skall gälla även i avseende å fastighetsböcker i stad, föreskrives,
att vid inteckningsböckers förande särskilt skall iakttagas att,
om fastigheter, vilka icke finnas på ett upplägg sammanförda, gemensamt
besväras av inteckning, denna skall på uppläggen för envar av
dessa fastigheter inskrivas med anmärkning, att för inteckningen häftar
även annan fastighet, till vars upplägg hänvisning bör ske. Vid utfärdande
av gravationsbevis å en fastighet torde man i allmänhet bruka
anmärka, då en inteckning graverar även annan inom domstolens domvärjo
belägen fastighet. Det nyssnämnda stadgandet lärer emellertid
hava direkt avseende å allenast det fall, att de olika gemensamt intecknade
fastigheterna höra till samma domstols område. Det synes mig
dock kunna ifrågasättas, om icke till åstadkommande av reda och ordning
sådant antecknande i inteckningsböckerna och anmärkande i gravationsbevis
bör äga rum, även när fråga är om fastigheter inom olika
domsagor. I så fall torde genom uttrycklig föreskrift böra påbjudas, att
varje domstol, där ett skuldebrev intecknas, ex officio skall meddela underrättelse
om inteckningen till varje annan domstol, som enligt vad bevisen
å skuldebrevet utmärka förut beviljat inteckning för detsamma,

257

för ntt intagas i dessa domstolars protokoll och böcker. Då föreskriften
närmast skulle hava till syfte att befrämja fullständighet i fastighetsbokföringen,
torde den ifrågavarande omsorgen böra åläggas domstolarna,
vilkas arbetsbörda icke kan antagas därigenom i nämnvärd grad
ökas. Svårigheter torde ock möta att av den enskilde effektivt utkräva
underrättelseskyldighetens fullgörande. Samtidigt skulle det naturligtvis
åligga den intecknande domstolen att för egen del anteckna, att
inteckning lör skuldebrevet i fråga beviljats även i fastigheter inom
andra domstolars områden. Eu dylik föreskrift torde böra medföra förpliktelse
att vid utfärdande av gravationsbevis anmärka, då inteckning,
som omnämnes i beviset, meddelats jämväl i fastigheter inom andra domstolars
domvärjo. Fråga kan dock vara, om en dylik skyldighet fullt
tydligt framgår av kungl. kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa
bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis m. in. Visserligen
torde ofta av det därstädes förekommande stadgandet att skedda
förändringar med avseende å inteckningar skola anmärkas följa nödvändighet
att i gravationsbeviset angiva, att inteckningen belastar även
andra fastigheter, men det synes mig kunna ifrågasättas, om icke eu
uttrycklig föreskrift därutinnan skulle vara på sin plats. En dylik föreskrift
skulle då avse alla gemensamma inteckningar, oavsett om de intecknade
fastigheterna äro belägna inom samma eller skilda jurisdiktioner.

Jag återgår nu till frågan, huruvida skyldighet förefinnes för den
^laxerande domstolen att gå i författning om underrättelse till andra
domstolar om relaxationen. I denna fråga, varom inteckningsförordningen
iakttager fullständig tystnad, förefinnas synnerligen delade meningar.
Fastighetsregisterkommissionen besvarar spörsmålet nekande
(se dess förut omnämnda meddelanden VIII sid. 32) under det Lamm i
sitt förut anförda arbete (sid. 147), ehuru med en viss tveksamhet, gjort
gällande att, då det av sv. f. 1913 sid. 1035 förefölle, som om anteckning
om relaxation skulle göras i inteckningsboken ej blott å upplägget för
den fastighet, som relaxerades, utan även å upplägget för den fastighet,
varå inteckningen skulle fortfarande vila, relaxationsdomstolen skulle
hava att underrätta den andra domstolen för antecknings verkställande.
Av de inkomna yttrandena framgår, att praxis i denna fråga är
vacklande.

Häradshövdingen i Västra Hälsinglands domsaga har förklarat, att
han på grund av det i 9 § i 1875 års kungörelse förekommande stadgandet,
att förändring av inteckning skall antecknas i inteckningsboken, ansett
sig böra ex officio tillställa de andra domstolarna transumt av protokollet
rörande inom hans domsaga beslutad relaxation.

Häradshövdingen i Falu domsaga har anfört: Han plägade vid relaxa 17

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

258

tion av gemensam inteckning, meddelad i fastigheter inom flera domsagor,
förfara så, som om inteckning beviljats allenast av den domstol,
inom vars domvärjo den för tillfället ifrågavarande fastigheten vore
belägen. Han hade för den skull ansett sig icke böra lämna andra domstolar,
som jämväl beviljat inteckning för skuldebrevets innehåll, meddelande
om dödningen eller vidtaga annan åtgärd för att de övriga domstolarna
måtte erhålla kännedom om dödningen. Att förfara på annat
sätt syntes inteckningsförordningen icke giva anledning till och det
skulle lätteligen leda till orimligheter. Under hans domarverksamhet
hade ej heller förekommit, att från annan domstol underrättelse om dylik
dödningsåtgärd inkommit, men därest så skulle inträffa, torde han i
enlighet med sin uppfattning icke komma att taga någon befattning
med ett sådant meddelande, för såvitt ej uttryckligen av den, som sökt
dödningsåtgärden, begärdes, att anteckning om förhållandet skulle
göras i inteckningsprotokollet.

Häradshövdingarna i Uppsala läns norra samt, såsom förut berörts,
Hedemora domsagor hava likaledes ansett sig icke skyldiga att lämna
de andra domstolarna underrättelse om åtgärden, huvudsakligast av det
skäl, att någon föreskrift om meddelande redan vid inteckningens beviljande
icke förefinnes.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot anfört
att, därest relaxation över huvud taget kunde äga rum av inteckningar,
beviljade gemensamt i fastigheter inom olika domsagor, det borde åligga
relaxationsdomstolen att tillse, att den andra domstolen snarast möjligt
erhölle meddelande om beslutet, vadan styrelsen icke kunde biträda den
mening, som av fastighetsregisterkommissionen gjorts gällande. Angående
sättet för meddelandet syntes det riktigaste vara, att den domstol, som
beslutade dödningsåtgärden med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen,
därvid föreläde sökanden att inom viss tid förete protokollet i
ärendet hos den andra domstolen, vid äventyr att förbehållet ej bleve giltigt,
förr än detta skett inom föreskriven tid. Någon skyldighet för domaren
att själv meddela sig med den andra domstolen syntes icke förefinnas,
lika litet som denna senare syntes hava skyldighet att ex officio
göra anteckningar i inteckningsprotokollet, om dylikt meddelande skulle
ingå från relaxationsdomstolen.

Enligt min åsikt kan med nuvarande lagstiftning näppeligen hävdas
såsom en skyldighet för relaxationsdomstolen att gå i författning om
underrättelse rörande relaxationsåtgärd till andra domstolar, inom vilkas
områden äro belägna fastigheter, som av åtgärden beröras, även om
lämpligheten av dylik underrättelse ej synes kunna förnekas. Inteckningsförordningen
innehåller såsom nyss nämnts intet stadgande av dylik

259

innebörd. Väl torde vid relaxation i allmänhet gälla, att anteckning om
åtgärden skall ske ej blott å upplägget för den relaxerade fastigheten
utan även å upplägg för den eller de fastigheter, å vilka inteckningen
fortfarande skall vila. I detta hänseende hänvisar jag till den framställning
angående minskning av kostnaden i relaxationsärenden, vilken
under år 1924 gjorts till Eders Kung! Maj:t av min företrädare i ämbetet
och som återfinnes i dennes ämbetsberättelse till 3925 års riksdag (sid.
226 o. f.). Vad som gäller om anteckning å olika upplägg vid relaxation
har emellertid, såsom av det ovan anförda framgår, icke allmänneligen
uppfattats såsom direkt tillämpligt på det fall, då fråga är om fastigheter,
hörande till olika domstolars områden, och att analogivis sluta till
en skyldighet att underrätta andra domstolar, då fastigheter, lydande
under dessa domstolar, beröras av åtgärden, synes knappast vara berättigat.
I varje fall kan en dylik slutsats icke göras gällande såsom oemotsäglig.
Ej heller synas vare sig 9 § i 1875 års kungörelse eller de i sv. f.
1913 sid. 1035 förekommande formulär innehålla någon anvisning för det
fall, att fastigheterna ligga inom olika jurisdiktioner. Anses skyldighet
böra föreligga för relaxationsdomstolen att underrätta annan domstol och
för denna andra domstol att intaga underrättelsen i inteckningsprotokoll,
inteckningsbok och gravationsbevis, torde följaktligen erfordras uttryckligt
stadgande i sådan riktning.

De synpunkter, som i det föregående anlagts i fråga om spörsmålet,
huruvida icke redan vid beviljandet av inteckning av flera domstolar för
samma skuldebrev samtliga domstolar därom lämpligen böra erhålla
kännedom, torde följdriktigt leda till att även eu sådan åtgärd som en
relaxation, vilken ökar de kvarstående fastigheternas belastning och därför
på sätt och vis har samma verkan som en ny inteckning, bör åtföljas
av skyldighet att underrätta dessa fastigheters domstolar om åtgärden.
Det kan till och med ifrågasättas, om icke följdriktigheten egentligen
borde leda än längre, så att underrättelse påbjödes även vid partiella
dödningar utan förbehåll jämlikt 33 § inteckningsförordningen och över
huvud taget vid åtgärder, som förändra de gemensamt intecknade fastigheternas
ansvarighet, även om förändringen innebär en minskad ansvarsbelastning.
Däremot kan dock möjligen invändas, att förändring även
kan inträda till följd av underlåtenhet att vid någon domstol låta förnya
inteckningen, varför man i allt fall icke skulle uppnå, att inteckningsförhållandena
med säkerhet kunde överblickas utan tillgång till samtliga
domstolarnas handlingar eller bevis, som med ledning av dem utfärdats.
En komplettering av inteckningslagstiftningen, innebärande skyldighet
att åtminstone i fråga om vidtagen relaxationsåtgärd bringa densamma
till de domstolars kännedom, som beviljat inteckning i fastigheter, vilka
beröras av åtgärden, samt skyldighet för dessa domstolar att anteckna

260

förhållandet i sina protokoll, böcker och gravationsbevis, synes mig alltså
böra vidtagas.

Då relaxation begäres och skuldebrevet i samband därmed uppvisas för
rätten, framgår ju omedelbart av de å detsamma tecknade bevisen, i vilka
inom andra domstolsområden belägna fastigheter skuldebrevet vid tidpunkten
för relaxationens begärande jämväl är intecknat, vadan någon
svårighet att veta vilka domstolar, som böra erhålla kännedom om relaxationen,
icke lärer föreligga, även om den ovan föreslagna skyldigheten att
hos envar av domstolarna verkställa anteckningar om de övriga domstolarnas
beviljande av inteckning icke varit tillämpad.

Det sätt, varpå beslutet om relaxation skall bringas till de domstolars
kännedom, som därav beröras, torde naturligen även böra göras till föremål
för utfärdande av uttryckliga föreskrifter. I fråga om den därom för
närvarande rådande osäkerheten hänvisar jag till det föregående. Man
torde liava att välja på en av de två vägar, som i det föregående berörts,
d. v. s. underrättelse antingen genom vederbörande sökande eller också
ex officio genom domstolen. För min del anser jag i detta hänseende riktigast,
att den ^laxerande domstolen ålägges att ex officio underrätta de
Övriga domstolarna om beslutet. Här gälla samma synpunkter som de,
vilka ovan anförts i fråga om lämpligheten av att den ena domstolen
underrättar den andra, då ny inteckning av skilda domstolar meddelas.
Att följa den av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar antydda
utvägen, enligt vilken sökanden skulle av relaxationsdomstolen
föreläggas att inom viss tid förete protokollet i ärendet bos den andra
domstolen, vid äventyr att förbehållet ej bleve giltigt, förr än detta skett
inom föreskriven tid, kan jag icke anse tillrådligt. Såsom jag förut berört,
anser jag nämligen såsom en nödvändig förutsättning för önskvärd
reda och säkerhet, att relaxationsbeslutéts verkningar inträda samtidigt
och icke successivt.

Med det sist sagda bar jag emellertid avsett allenast underrättelse om
själva det beslut, varigenom relaxationsåtgärden genomföres. Jag har
redan i det föregående antytt, att jag icke finner relaxationsdomstolens
befogenhet att besluta om ökad belastning av fastigheter inom annan
jurisdiktion med nödvändighet behöva innebära, att förhandenvaron av
relaxationens samtliga förutsättningar skall prövas av relaxationsdomstolen
och övriga domstolar sålunda stå utanför hela förfarandet. Bestämmelser
i annan riktning synas mig till och med önskvärda. Jag vill
sålunda ifrågasätta om icke, samtidigt som det tydligt bör utsägas, att
relaxationsdomstolen bar att till sist besluta om hela relaxationen, sökanden
borde hava att hos varje annan domstol, inom vars domvärjo ligga
av relaxationen beroende fastigheter, på förhand anmäla den tilltänkta
relaxationsåtgärden med företeende av handlingar, som möjliggjorde

261

prövning av erforderliga medgivanden, såvitt anginge den domstolens
fastigheter. Domstolen skulle det då åligga dels att anteckna den gjorda
anmälan i inteckningsprotokoll och inteckningsbok liksom även i sedermera
utfärdade gravationsbevis och dels att meddela beslut, huruvida
samtliga förutsättningar för relaxationen vore för handen beträffande
fastigheter inom domstolens område. Ett dylikt beslut, som gått i jakande
riktning, skulle sedan under viss tid, exempelvis 6 månader, framåt
kunna läggas till grund för relaxationsbeslutet, och relaxationsdomstolen
skulle endast hava att konstatera förhandenvaron av dylika beslut av
de övriga domstolarna samt efter erforderlig prövning i fråga om egna
fastigheter meddela beslut i ärendet i dess helhet.

Det nyss skisserade förfaringssättet synes mig lämpligt icke minst ur
den synpunkten att det naturligaste torde vara, att varje domstol
prövar förutsättningarna, såvitt dess fastigheter angår. Men anordningen
skulle även tjäna det viktiga ändamålet att förläna hela förfarandet
en mera formsäker och betryggande karaktär. Nödvändigheten att
taga hänsyn till nya rättsägare, som inträda allt intill tiden för relaxationsdomstolens
handläggning, medför som bekant lätt, att relaxationsdomstolens
beslut måste göras beroende av under expeditionstiden inhämtade
upplysningar om vad som förekommit eller icke förekommit vid
andra domstolar. Kunde man nu åt en sådan anmälan som den ovan antydda
giva den rättsverkan, att rättsägare, som inträdde efter densamma,
icke behövde höras i relaxationsärendet, skulle uppenbarligen förfarandet
bliva i nyss antydda hänseende i viss mån förenklat och den formella
behandlingen bättre ansluta sig till verkligheten.

Av vad jag ovan andragit torde framgå, att stor oklarhet råder i flera
avseenden beträffande förfaringssättet vid relaxation av inteckningar,
meddelade i fastigheter, belägna inom olika domkretsar, och därmed
sammanhängande förhållanden samt att gällande föreskrifter lämpligen
böra kompletteras i åtskilliga hänseenden. Styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar har ock med hänsyn till de betydande intressen,
som äro beroende av att delar av gemensamt intecknade egendomar
kunna frigöras från inteckningar, funnit det vara av behoAret påkallat,
att lagliga bestämmelser meddelas angående förfarandet vid ifrågavarande
slag av relaxationer.

I detta sammanhang må ock framhållas, hurusom spörsmål, motsvarande
de ovan berörda, synas kunna uppkomma vid uppdelning av gemensam
inteckning med förbehåll, varom i 34 § andra stycket inteckningsförordningen
förmäles, då sådan inteckning belastar fastigheter, hörande
till olika domstolar.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga nu berörda förhållanden och spörsmål till
den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

262

2. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av större
följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Den 4 april 1927 skrev jag till Konungen följande:

”Under den tid jag förvaltat justitieombudsmansämbetet bar jag baft
att behandla ärenden, vilka synts mig utvisa, att det ofta nog torde bero
mindre på en följdriktigt genomförd ordning än på tillfälliga omständigheter,
huruvida de regler, vilka enligt lag och praxis gälla i fråga om
samtidig förvandling av två eller flera samma person ådömda bötesstraff,
verkligen bliva beaktade och tillämpade. Jag syftar härvid på föreskrifterna
i 2 kap. 12 § strafflagen och vissa rättsregler, som med utgångspunkt
från nämnda stadgande torde få anses hava vunnit burskap i
vår rätt.

I nyss berörda lagrum stadgas att, om böter skola förvandlas, de där
genom flera domar ålagda äro, skall den förvandling efter böternas sammanräknade
belopp göras, på sätt i 11 § sägs. Har någon del av böterna,
heter det vidare, redan blivit till fängelsestraff förvandlad, vare den förvandling
förfallen och förvandling av samtliga böterna verkställd, såsom
nu nämnt är. Slutligen föreskrives, att samma lag skall gälla, om till
verkställighet på en gång förekomma särskilda fängelsestraff, vartill
böter efter 11 § blivit förvandlade.

Bestämmelserna torde få anses hava direkt tillämplighet endast på
sådana fall, då intet av straffen råkar att helt verkställas för sig, utan
fråga verkligen uppkommer om en samtidig verkställighet. Detta senare
är naturligtvis under alla förhållanden uteslutet, där till fullo verkställda
straff ligga mellan de skilda brottens begående. Eljest torde möjlighet till
samtidig verkställighet vara för handen, oavsett om brotten varit eller
icke varit begångna, innan något av dem gjorts till föremål för dom.
Icke ens den omständigheten att efter företagen förvandling av ett bötesstraff
verkställighet av förvandlingsstraffet redan påbörjats, när fråga
uppkommer om förvandling av ett annat bötesstraff, lärer utesluta tilllämpning
av de ifrågavarande föreskrifterna. Men förhandenvaron av de
teoretiska förutsättningarna för sådan tillämpning är en sak. En annan
fråga är, om tillämpning i praktiken också kommer till stånd. En nödvändig
förutsättning därför är, såsom nämnts, att fråga om samtidig
verkställighet uppstår. Detta kan tydligen icke ske med mindre den verkställande
myndigheten äger kännedom om de skilda straffdomarna. Saknas
dylik kännedom och inser den dömde icke vikten av att upplysa om
förhållandet, kan det lätt hända, att förvandling och full verkställighet av
något av bötesstraffen äger rum utan iakttagande av vad i det ifrågavarande
lagrummet är stadgat.

203

Nästa fråga blir då, huruvida utsikt linnes att, då 2 kap. 12 § strafflagen
sålunda icke kommit till användning, ehuru intet annat hinder därför
varit för handen än myndigheternas bristande kännedom om de faktiska
omständigheterna, ett dylikt misstag på ett eller annat sätt kan bliva
rättat. Denna fråga är uppenbarligen ofta för den dömde av stor betydelse,
ity att straffreduktionen vid gemensam förvandling som bekant icke
är oväsentlig och vid höga bötesstraff till följd av 1''örvandlingsstraffets
maximigräns innebär en mycket kraftig straffavkortning. En person är
exempelvis av två domstolar i skilda län ådömd två bötesstraff, vartdera
å 2,000 kronor. Den dömde anträffas först i det ena länet. Han befinnes
sakna utmätningsbara tillgångar och får avtjäna högsta förvandlingsstraffet,
60 dagars fängelse, utan att fråga alls uppstår om det straff,
vartill han dömts av domstolen i det andra länet. Detta senare straff väntar
följaktligen alltjämt på att verkställas. Befinnes nu den dömde hava
efter det första straffets avtjänande erhållit tillräckliga tillgångar för att
betala de böter, som ådömts honom genom det ännu icke verkställda utslaget,
måste han tydligen, om han icke kan utverka benådning, betala
dessa böter. Det kan visserligen ligga nära till hands att anse, att därigenom
icke sker honom någon egentlig orätt ur den synpunkten, att det
alldeles överensstämmer med gällande lag att av två till verkställighet
på en gång förekommande bötesstraff det ena kan utkrävas i penningar
och det andra förvandlas. Men om man förutsätter, att den dömde vid
tiden för den första verkställigheten verkligen var insolvent, och om man
tillika betänker att, då i detta fall det ena straffet förvandlades, båda utslagen
voro färdiga att verkställas och att det endast hade behövts, att
samtidig verkställighet kommit i fråga, för att resultatet för den dömde
skulle blivit, att han fått avtjäna båda straffen med det förvandlingsstraff
om 60 dagar, som nu i stället kommit att avse blott det ena straffet,
så låter det sig svårligen förnekas, att det för honom varit ett ganska
olycksbringande förhållande att samtidig verkställighet icke ägt rum.

Förändrar man nyss anförda exempel därhän, att den dömde, sedan det
ena bötesstraffet blivit för sig förvandlat och verkställt samt fråga därpå
uppkommit om verkställighet av det andra bötesstraffet, befinnes sakna
medel även till dessa böters fulla gäldande, så lärer det komma att ställa
sig olika allteftersom den verkställande myndigheten har eller icke har
sin uppmärksamhet riktad på det förra utslaget och det förvandlingsstraff,
vartill detsamma givit anledning. Saknar myndigheten all kännedom
om nämnda utslag, blir följden närmast den, att den dömde får avtjäna
ett nytt förvandlingsstraff om 60 dagar, vilket han skulle undsluppit,
om båda utslagen blivit samtidigt verkställda. Är däremot det förra
förvandlingsstraffet känt för myndigheten, lärer det överensstämma med
gällande praxis att, då straffets storlek icke bör röna inverkan av proces -

264

suella tillfälligheter, upptaga verkställighetsfrågan i dess helhet och förvandla
båda bötesstraffen efter deras sammanräknade belopp samt från
det sålunda erhållna totala förvandlingsstraffet avdraga det förvandlingsstraff,
som redan verkställts, vilket förfarande i det föreliggande exemplet
skulle medföra, att båda bötesstraffen komme att betraktas såsom avtjänade
genom det redan utståndna förvandlingsstraffet, alldenstund det
sistnämnda ju sträckt sig till den lagstadgade maximigränsen för förvandlingsstraff.
Jag hänvisar i fråga om berörda praxis till vad Hagströmer
anfört i sina åren 1901—1905 i Uppsala tryckta föreläsningar över
svensk straffrätt, sid. 845—847, ävensom till vad strafflagskommissionen
därom uttalat å sid. 414 i sitt år 1923 avlämnade förslag till strafflag, allmänna
delen.

Såsom av det ovan anförda torde framgå, kan det för den, som förskyllt
två eller flera bötesstraff, vara av en icke ringa vikt, att vederbörande myndighet,
som för verkställighet mottager något av de olika utslagen, erhåller
kännedom jämväl om det eller de övriga. Förefinnes hos den myndighet,
varest verkställighet av något av utslagen först kommer i fråga, dylik
kännedom, är allt i sin ordning; föreskrifterna i 2 kap. 12 § strafflagen
lära då utan vidare böra komma till användning. Men även om något av
straffen skulle bliva förvandlat och verkställt för sig, kan vid en därpå
följande verkställighet i förvandlingsväg av återstående bestraffning en
korrigering äga rum för uppnående av det resultat, som åsyftas i nämnda
lagrum, om blott den då verkställande myndigheten har eller får kännedom
om rätta sammanhanget. Vid såväl det ena som det andra tillfället
hänger det alltså på vad vederbörande myndighet vet eller icke vet.

Frågar man sig då, om det på ett tillfyllestgörande sätt är sörjt för att
de verkställande myndigheterna verkligen äga eller eljest förskaffa sig
sådan kännedom om förhållandena, som är nödvändig för en effektiv tilllämpning
av föreskrifterna i 2 kap. 12 § strafflagen, torde svaret icke
kunna bliva annat än nekande. Särskilt i sådana fall, då personer, vilka
måhända icke äga något mera konstant hemvist, dömas till bötesstraff å
skilda platser, torde det ofta nog bero på rena tillfälligheter, om utslagen
komma före till samtidig verkställighet. Den dömde torde ej sällan själv
sakna en så ingående kännedom om gällande bestraffningsregler, att han
inser den fördel, han kan bereda sig genom att påkalla dylik verkställighet.
Fastmera torde man kunna utgå från att han mången gång handlar
i enlighet med den mera primitiva instinkt, som bjuder att så långt det
för tillfället kan ske undandraga sig bestraffning. Icke heller torde det
kunna påräknas, att myndigheterna, i saknad av föreskrift därom, mera
regelbundet iakttaga det försiktighetsmåttet att noggrant utfråga bötesfångarna
i förevarande hänseende. Hos mig hava till och med i ett par
fall klagomål, låt vara obestyrkta, anförts däröver, att vederbörande

fängelseassistent icke skulle hava beaktat av bötesfånge bos honom gjord
framställning att vid förvandlingen hänsyn borde tagas jämväl till andra
fången ådömda böter än dem, som föranlett fångens intagande å fängelset.

För närmare belysning av vad som med nuvarande bestämmelser kan
inträffa i praktiska livet skall jag tillåta mig att här i korthet omnämna
ett av de fall, jag haft till behandling. En person, som var dömd enligt
ett domstolsutslag den 11 mars 1921 att höta 6,350 kronor och enligt ett
annat domstolsutslag den 27 maj 1921 att bota 600 kronor, avtjänade under
tiden från den 26 maj 1922 till och med den 25 juli samma år det sistnämnda
av de båda straffen med 60 dagars fängelse. Sedermera blev
ifrågavarande person ånyo den 10 juni 1925 inmanad i häkte för avtjänande
av de honom genom det förstnämnda utslaget ådömda böterna.
Sedan misstaget i anledning av hos mig anförda klagomål upptäckts, blev
han emellertid den 23 juni 1925 frigiven.

Enligt min tanke kan det knappast betecknas annat än såsom en brist
i gällande författningar, att det saknas föreskrifter, vilka, i den mån det
är möjligt, förebygga, att vederbörande myndighet vid verkställandet av
bötesförvandlingsstraff förbiser andra bötesstraff, som böra föranleda
sammanläggning av bötesbeloppen före förvandlingen. När strafflagen
låter samtidig verkställighet medföra en så betydande straffreduktion
som den i 2 kap. 12 § strafflagen föreskrivna, förefaller det onekligen
mindre följdriktigt att alltför mycket överlämna åt slumpen, huruvida
sådan verkställighet också kommer till stånd. Jag vill därför ifrågasätta,
om det icke må anses erforderligt att meddela lämpliga bestämmelser härutinnan.
Detta synes mig enklast kunna ske så, att vederbörande föreståndare
för fängelserna få sig ålagt att, sedan fånge anlänt till fängelset
för att avtjäna bötesförvandlingsstraff, ofördröjligen genom förhör med
fången söka utröna dels huruvida fången genom annat utslag än det, som
föranlett hans intagande å .fängelset, är dömd till bötesstraff, som ännu
icke verkställts, och dels huruvida fången efter begåendet av det brott,
för vilket de nu till förvandling ifrågavarande böterna ådömts, tidigare
undergått förvandlingsstraff för honom ådömda böter. Att dylikt förhör
hållits liksom också resultatet av förhöret torde det böra åligga föreståndaren
att bestyrka genom av honom utfärdat bevis, som bifogas de i
fängelset förvarade, fången rörande handlingarna. Slutligen kunde det
stadgas såsom en skyldighet för föreståndaren att, om förhöret i någotdera
hänseendet givit positivt resultat, därom genast lämna besked till den
myndighet, som beslutat om verkställigheten av det pågående förvandlingsstraffet.

Med föreskrifter av dylikt slag torde det kunna förväntas, att i de flesta
fall redan från början samtidig verkställighet skall komma att ske, där
lagliga förutsättningar därför äro för handen, samt att, om i något fall

266

sådan verkställighet ej kommit till stånd, detta förhållande i allt fall vid
en senare förvandling av återstående bötesstraff skall rättas. Och städse
bör man dessutom uppnå den beaktansvärda fördelen, att det närmast
kommer att bero av den dömdes egna uppgifter, huru med honom i förevarande
hänseende förfares, samt att i följd därav myndigheterna undgå
de misstankar för godtycke och slarv, vilka, om än alldeles oförskyllt,
under nuvarande förhållanden lätt kunna uppkomma.

Det ovan framställda förslaget kommer tilläventyrs att mötas av den
frågan, varför hänsyn tagits endast till sådana fall, då två eller flera av
böter bestående straff ådömts samma person. Det kunde måhända synas
mera konsekvent att, med hänsyn till bestraffningsreglerna i 4 kap. strafflagen
och särskilt 13 § därstädes, utsträcka förslaget även till omedelbart
ådömda frihetsstraff. Intet hinder lärer heller möta att utdraga konsekvensen
ända därhän. Men fråga torde vara, om detta kan anses av praktiska
skäl påkallat. Redan de dömande myndigheterna hava oftast till
följd av upplysningar från straffregistret kännedom om tidigare ådömda
frihetsstraff; och i allmänhet torde här riskerna vara mindre såväl för
ett förbiseende av tillvaron av ett flertal straffdomar rörande samma
person som ock för att ett dylikt förbiseende länder vederbörande till
skada.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

3. Framställning angående omreglering av Västmanlands södra,
Västmanlands västra och Västmanlands norra domsagor.

Den 2 september 1927 avlät jag till Konungen följande framställning;

”Efter framställning av J. O. föreslog Eders Kungl. Maj:t i den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
för budgetåret 1926—1927 riksdagen att besluta, att Uppsala läns
södra och mellersta domsagor skulle från och med den 1 januari 1927 förenas
till en domsaga.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet i
denna fråga bland annat, att starka skäl talade för att göra domsagorna
så stora, att häradshövdingen erhölle tillräcklig sysselsättning med domargöromål
av mera kvalificerad art. Då domsagornas antal genom införande
av en dylik grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kunde väsentligt
nedbringas, bleve det möjligt att hålla häradshövdingens lön på
en nivå, som garanterade, att staten vid dessa viktiga sysslors besättande
kunde påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer. Därest

en rättegångsreforin över huvud tuget skulle uppbyggas på grundvalarna
av vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det knappast kunna råda något
tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor.

Beträffande principfrågan, huruvida man borde redan nu, i avvaktan
på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering av
de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, uttalade departementschefen,
att enligt hans mening en successiv domsagoreglering vore i
hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreforin av det slag, processkommissionen
i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde
fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat, och det vore givetvis av
stor vikt ur statsfinansiell synpunkt, att icke väl avlönad arbetskraft användes
på poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av
vederbörandes kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till
större enheter verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden
i detta avseende, vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla.

Riksdagen, som biföll propositionen i ovan nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 i fråga om departementschefens sist berörda uttalande, att
riksdagen anslöte sig till den av departementschefen uttalade meningen i
omförmälda principfråga.

Genom beslut den 26 augusti 1927 har Eders Kungl. Maj:t beviljat
häradshövdingen i Västmanlands norra domsaga C. Nordenström avsked
från häradshövdingämbetet från och med den 1 september 1927.

Då med hänsyn till det principuttalande, som av riksdagen gjorts i ovan
omförmälda fall, frågan om de minsta domsagornas uppgående i större
enheter torde i fall av vakans böra bliva föremål för övervägande samt
häradshövdingämbetet i ovannämnda domsaga nu är ledigt, synes det mig
lämpligt, att en undersökning göres, huruvida domsagan bör genom reglering
på ett eller annat sätt införlivas med en eller flera av angränsande
domsagor.

Såväl Västmanlands norra domsaga som de angränsande Västmanlands
västra domsaga och Västmanlands södra domsaga tillhöra nämligen de
mindre domsagorna i riket. Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter
utgjorde folkmängden den 31 december 1926 i norra domsagan
26,918 personer, därav i Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads
tingslag 20,506 personer och i Norrbo härads tingslag 6,412 personer. Folkmängden
i södra domsagan utgjorde vid samma tid 30,441 personer, därav
i Snevringe härads tingslag 19,173 personer och i Tuhundra, Siende och
Yttertjurbo härads tingslag 11,268 personer. Invånarantalet i västra domsagan
utgjorde 24,758 personer.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1926, att under nämnda år handlagts:

268

i Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 161

konkurser och konkursärenden .................................... 13

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 663

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 425

1,262

i Norrbo härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 43

konkurser och konkursärenden .................................... 8

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 205

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 113

369

i Snevringe härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 185

konkurser och konkursärenden .................................... 11

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 462

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 291

949

i Tuhundra, Siende och Yttertjurbo härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 118

konkurser och konkursärenden .................................... 16

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 631

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 215

980

i Västmanlands västra domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................ 239

konkurser och konkursärenden .................................... 6

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 878

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 511

• 1,634

De anförda siffrorna torde, även om det icke får förbises, att hänsyn
måste tagas till målens och ärendenas alltid skiftande kvalitet, giva vid
handen, att arbetsbördan icke i någon av de tre angivna domsagorna kan
anses vara av mera betungande storlek. Särskilt gäller detta västra och
norra domsagorna, om vilka Svea hovrätt i underdånigt yttrande över

J. 0:s framställning angående sammanslagning av Uppsala läns mellersta
och södra domsagor uttalat, att de syntes i avseende å arbetsbörda
komma efter sistnämnda domsaga. Då nu denna domsagas litenhet ansågs
motivera dess sammanslagning med annan domsaga, synes det böra
ifrågasättas, om icke detta är fallet jämväl med Västmanlands norra och

269

västra domsagor; ocli vad Västmanlands södra domsaga angår, torde densamma
i varje fall icke vara större än att även den väl skulle kunna tåla
vid en av eventuell omreglering föranledd tillökning. Däremot synes det
knappast lämpligt att i en dylik omreglering indraga Västmanlands
östra domsaga, som i förhållande till länets övriga domsagor är jämförelsevis
stor och till följd av nu gällande indelning icke utan betydande
svårigheter torde kunna vare sig ökas eller minskas.

En reglering av ifrågavarande tre domsagor torde kunna ske på olika
sätt, vilkas relativa lämplighet i förhållande till varandra det utan en
.mera ingående undersökning är svårt att bedöma. Tänkbart är ju att uppdela
den norra domsagan på sådant sätt, att en del av densamma, norra
tingslaget, införlivas med Västmanlands västra domsaga och Norr bo
härad överföres till södra domsagan. Emot en dylik anordning talar emellertid,
bland annat, att västra domsagan därigenom med avseende på
såväl invånarantal som arbetsbörda skulle erhålla en ökning till ett omfång,
som måhända mer än nödvändigt närmar sig det mindre önskvärda.
Ty med nuvarande domstolsorganisation synes det mig obestridligt, att
det ligger en fara icke mindre däri, att domsagorna göras alltför stora,
än däri, att de göras för små. Ur såväl denna som andra synpunkter förefaller
det mig, åtminstone i närvarande skede av frågans utredning, lämpligare
att av de tre domsagorna bilda två domsagor genom uppdelning av
den södra domsagan sålunda, att Snevringe härads tingslag överflyttas
till västra domsagan samt Tuhundra, Siende och Yttertjurbo härads
tingslag sammanslås med norra domsagan på sådant sätt, att sistnämnda
tingslag tillsammans med Norrbo härads tingslag kommer att utgöra ett
tingslag.

Genom en dylik uppdelning skulle folkmängden i västra domsagan
komma att uppgå till omkring 44,000 personer, och den andra nybildade
domsagan, som jag här vill beteckna såsom den ''mellersta’, skulle erhålla
omkring 38,000 invånare.

Om en uppdelning på senast angivna sätt redan ägt rum, skulle det
sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden under år 1926 hava utgjort
i den nybildade västra domsagan 2,583 och i den ''mellersta'' domsagan
2,611. Vid jämförelse med arbetsbördan i de största och medelstora
domsagorna i riket torde vara uppenbart, att arbetsbördan i de på nyss
antydda sätt nybildade västra och ''mellersta'' domsagorna icke skulle
bliva för stor. Snarast torde man väl efter en sådan omreglering kunna
hänföra domsagorna till de medelstora.

En reglering av domsagorna på angivna sätt skulle ock medföra, att de
tre domsagor, varav Västmanlands län då komme att bestå, bleve, särskilt
om man tänker på arbetsbördan, i det närmaste jämnstora. Även i geografiskt
hänseende skulle omregleringen giva envar av de nybildade två

270

domsagorna ett lämpligt utseende. Snevringe härads tingslag ligger i
hela sin sträckning från norr till söder öster om den nuvarande västra
domsagan. Av den nuvarande norra domsagan gränsar Norr bo härads
tingslag, vars södra gräns skjuter ned i en vinkel mot Mälaren, i sydväst
mot Tuhundra och i sydost mot Siende härad av södra domsagan, öster
om Siende härad ligger Yttertjurbo härad. Efter den ifrågasatta regleringen
skulle båda de nybildade domsagorna sträcka sig genom hela länet
från norr till söder. Landarealen i de nybildade domsagorna skulle bliva
i västra domsagan 2,150,9 kvadratkilometer och i ''mellersta’ domsagan
1,907,8 kvadratkilometer. Då även den östra domsagan sträcker sig genom
hela länet från norr till söder och har en landareal av 2,156,3 kvadratkilometer,
synes ur geografisk synpunkt Västmanlands läns domsagoindelning
skola bliva den bästa möjliga.

Det kan anmärkas, att frågan om reglering av domsagorna i Västmanlands
län redan tidigare förts på tal. I sitt år 1884 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslog nämligen nya lagberedningen
en reglering av nämnda domsagor på sådant sätt, att de
skulle bilda allenast tre domsagor.

Beträffande tingslagsindelningen i de nybildade domsagorna må anföras,
hurusom det tydligen skulle befordra en snabb rättskipning, om
envar av dessa kunde bilda ett tingslag. Även om emellertid detta icke
låter sig göra, måste det uppenbarligen i allt fall tillses, att regleringen
ingenstädes leder till en minskning av antalet rättegångstillfällen.

I Västmanlands västra domsaga, som utgör ett tingslag, hållas för närvarande,
förutom slutsammanträden, tio allmänna sammanträden om året.
I Snevringe härads tingslag hållas årligen fem allmänna sammanträden.
I fråga om dessa tingslag synas föreligga de bästa betingelser för eu förening
av dem till ett tingslag. Snevringe härads tingslag bar nu tingsställe
i Kolbäck, med vilken ort finnes järnvägsförbindelse i tingslagets
hela sträckning från norr till söder. Genom Kolbäck löper emellertid även
i tingslagets sträckning från öster till väster järnvägslinjen mellan Västerås
och Köping, där nuvarande västra domsagan bar sitt tingsställe.
Avståndet mellan Kolbäck och Köping är endast 16 kilometer. Då en
järnvägsresa mellan dessa platser kan företagas på allenast 20 minuter,
torde det för invånarna i Snevringe härads tingslag vara ur trafiksynpunkt
tämligen likvärdigt, om de för sina tingsbesök skola fara till Kolbäck
eller till Köping. Från stora delar av tingslaget torde det måhända
till och med vara lättare att komma till Köping än till Kolbäck, då numera
motorfordon i stor utsträckning torde anlitas för tingsresorna. För
ett stort antal av invånarna i Snevringe härads tingslag torde Köping
även vara deras huvudsakligaste utfartsort. För dem är det uppenbarligen
fördelaktigare att få göra sina tingsresor till Köping, som de för

271

annat ändamål än tingsuppvaktning kunna hava anledning att besöka,
än till Kolbäck.

Eu obestridlig fördel av en förening av berörda två tingslag torde vara,
att Snevringeborna därigenom skulle erhålla ett ökat antal rättegångstillfällen,
nämligen tio i stället för fem allmänna tingssammanträden om
året. Den vinst för lagskipningen, som eu dylik ökning av rättegångstilllallena
innebär, synes vara av sådant värde, att den till fullo motiverar
den ifrågasatta tingslagsföreningen. Jag tror mig emellertid kunna
antaga, att ett sådant förslag kommer att röna motstånd från befolkningen
inom vissa delar av Snevringe härads tingslag. Här som på
flertalet andra håll torde väl vissa lokalintressen i den ort, som skulle
mista sin gamla tingsstad, motsätta sig en tingslagsförening, som medför
dylik påföljd. Jag har så mycket större skäl att antaga detta som en för
ett tiotal år sedan ifrågasatt förening av Snevringe härads tingslag med
Tuhundra, Siende och Yttertjurbo härads tingslag torde hava strandat
just på motstånd från Snevringebornas sida. Att en tingslagsförening då
icke kom till stånd torde i huvudsak hava berott därpå, att i Kolbäck
fanns ett tämligen nyuppfört tingshus, å vilket de tingshusbyggnadsskyldiga
ännu hade en skuld på omkring 25,000 kronor, och att möjligheten
att finna annan användning för detta tingshus eller försälja detsamma
var synnerligen ringa. I den mån ett motstånd mot tingsställets förflyttning
från Kolbäck ännu kan grundas å liknande omständigheter, torde
kanske hänsyn böra tagas till detsamma, men eljest synes, då rättskipningens
ordnande är ett viktigt statsintresse, staten böra göra sin myndighet
gällande emot mer eller mindre ensidiga och delvis måhända mera
på känsloskäl än på verkliga sakskäl grundade bygdeintressen.

Skulle emellertid så vara, att den nybildade västra domsagan icke,
såsom önskvärt vore, kan bilda ett tingslag, torde en anordning med två
tingslag sålunda, att nuvarande västra domsagan bildar ett tingslag och
Snevringe härads tingslag består såsom sådant, vara den enda tänkbara.
En sådan anordning får emellertid icke medföra en minskning av antalet
rättegångstillfällen i den nuvarande västra domsagan. Snarare borde väl
i dylikt fall övervägas, om icke i den nya domsagan kan genomföras eu
sådan tingsordning, som redan nu, efter mönster av Frosta och Eslövs
domsaga, gäller i några domsagor, nämligen med årligen tio allmänna
tingssammanträden i vartdera tingslaget. Därigenom skulle Snevringe
härads tingslag, vars invånare tidigare i anledning av en inom justitiedepartementet
år 1926 upprättad promemoria angående tätare tingssammanträden
i häradsrätterna uttalat önskemål i sådan riktning, i allt fall
erhålla en ökning av de allmänna tingssammanträdenas antal.

Beträffande domarkansliet synes detta böra förläggas till Köping, där
den nuvarande västra domsagan har sitt kansli. För Snevringebornas del

272

torde detta, i den mån de själva uträtta sina ärenden hos domliavanden,
närmast vara till fördel, då för dem resorna till Köping i allmänhet torde
vara lättare och mindre kostsamma än resor till det nuvarande kansliet i
Västerås. Någon större betydelse torde i varje fall kansliets förflyttning
icke hava, då numera flertalet ärenden hos domhavanden mellan tingen
torde uträttas med post eller telefon.

Vad angår den nybildade ''mellersta’ domsagan, torde det vara tydligt,
att denna icke kan bilda ett tingslag. Belägenheten av det nuvarande
Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag, som har sitt
tingsställe i Norbergs by, torde nämligen medföra, att detta tingslag
måste bestå såsom sådant. Däremot synas Norrbo härads tingslag samt
Tuhundra, Siende och Yttertjurbo härads tingslag böra förenas till ett
tingslag. Domsagan skulle sålunda komma att bestå av två tingslag. För
närvarande gäller i samtliga de tre tingslag, som sålunda skulle komma
att bilda den av två tingslag bestående ''mellersta’ domsagan, den nya
tingsordningen med, förutom slutsammanträden, fem allmänna tingssammanträden
om året. I Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads
tingslag hålles därjämte årligen ett tingssammanträde med tremansnämnd.
Den nu ifrågasatta omregleringen torde i och för sig icke påkalla
någon ändring i denna tingsordning.

Norrbo härads tingslags förening med Tuhundra, Siende och Yttertjurbo
härads tingslag skulle med avseende å tingsställe icke medföra någon
förändring, enär båda tingslagen redan för närvarande hava tingsställe
i Västerås. Tingshusfrågan bör ej heller bliva svårlöst. Jag vill i detta
sammanhang erinra därom, att då, såsom jag ovan berört, fråga på sin
tid var om Snevringe härads tingslags förening med Tuhundra, Siende
och Yttertjurbo härads tingslag, invånarna i sistnämnda tingslag erbjödo
Snevringe härads tingslag att utan lösen erhålla del i deras tingshus med
därå gjorda amorteringar.

Då jämväl nuvarande norra domsagan i likhet med den södra har kansli
i Västerås, skulle omregleringen icke för någon del av den nybildade
''mellersta'' domsagan innebära någon förändring i avseende å kansliorten.

På grund av vad jag ovan anfört och då en sådan omreglering som den
nu förordade väl knappast kan antagas komma att visa sig obekväm för
eu framtida allmän reglering av landsbygdens domkretsar, får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida icke vid nu inträffad vakans i häradshövdingämbetet i Västmanlands
norra domsaga åtgärder böra vidtagas för de ifrågavarande
tre domsagornas sammanslagning på lämpligt sätt till två domsagor.”

Framställningen har remitterats till Svea hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

273

4. Framställning rörande tillämpningen av vissa stadganden i
lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Den 31 oktober 1927 skrev jag till Konungen följande:

”1 4 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom stadgas,
att den, som erhållit villkorlig straffdom, skall, där ej i domen eller sedermera,
enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden
stå under övervakning av därtill förordnad person — övervakare —
som har att öva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka befordra
vad som kan lända till hans rättelse.

I 5 § föreskrives, att den dömde under prövotiden skall föra ett ordent
ligt och ostraffelig! leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg
till försörjning på lovligt sätt samt, där honom ålagts att ersätta genom
brottet uppkommen skada, gorå vad i hans förmåga står att fullgöra
sin skyldighet därutinnan.

I 6 § förordnas, att den dömde skall hålla övervakaren städse underrättad
om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej
undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden,
uppmärksamt åhöra hans råd och varningar, ej lämna arbetsanslällning,
utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens råd, samt i
övrigt söka, i vad på den dömde må bero underlätta övervakningens fullgörande.
Enligt 7 § har den dömde enahanda skyldighet i förhållande till
biträde, som övervakaren i vissa fall kan anlita att underlätta övervakningens
fullgörande.

I 13 § stadgas att, om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig
till brott, åsidosätter något av vad enligt 5 § åligger honom, eller ej fullgör
honom åliggande, i 6 och 7 omförmälda skyldigheter, varning må
kunna meddelas honom eller ock anståndet kunna förklaras förverkat. Beslut
härom ankommer, där anståndet är förenat med övervakning, å vårdnadsdomstolen,
men eljest å den rätt, varunder den dömde har sitt bo och
hemvist, eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, domstolen i den
ort, där han finnes vid tid, då framställning göres enligt 16 §.

Framställning om åtgärd jämlikt 13 § skall, enligt 16 §, göras skriftligen
hos domstolen av allmänna åklagaren. Anser övervakare åtgärd
jämlikt förstnämnda lagrum böra vidtagas, har han att till vederbörande
åklagare ingiva, jämte erforderlig utredning, begäran att denne måtte
därom göra framställning. Finner åklagaren ej skäl därtill, är det övervakaren
obetaget att själv hos domstolen göra sådan framställning.

117 § heter det slutligen, att beslut om anstånds förverkande jämlikt 13 §
eller om varning ej må fattas, utan att den dömde lämnats tillfälle att
yttra sig över framställningen. Står han under övervakning och har
framställningen ej gjorts av övervakaren eller på dennes begäran, skall

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1928 års riksdag.

274

övervakarens yttrande inhämtas. Har framställningen ingivits å tid, då
domstolen ej håller sammanträde, må domstolens ordlörande kunna dels
lämna den dömde tillfälle att före domstolens sammanträde ingiva skriftligt
yttrande över framställningen dels ock före sammanträdet inhämta
yttrande från övervakaren. Varning skall meddelas den dömde personligen.
Är han ej personligen tillstädes vid det sammanträde, då beslutet
om varning fattas, skall denna snarast möjligt meddelas honom av domstolens
ordlörande; och äger denne att förordna om den dömdes inställande
för mottagande av varning.

övervakningsinstitutet inlördes i vår rätt genom förenämnda lag den
28 juni 1918 och har — lagen påbjuder ju också en regelmässig tillämpning
av detsamma — i praxis kommit till användning i stor utsträckning.
Den därvid vunna erfarenheten torde väl i stort sett visa, att de om
övervakning meddelade bestämmelserna äro av beskaffenhet att, där
ogynnsamma omständigheter icke lägga hinder i vägen, kunna i praxis
gestalta det nya institutet på sådant sätt, att de goda verkningarna därav
motsvara berättigade förhoppningar. Att emellertid vid bestämmelsernas
tillämpning svårigheter understundom uppstått lärer vara obestridligt,
Särskilt har det visat sig svårt att i sådana fall, då den dömde genom
sitt förhållande givit anledning till tillämpning av 13 §, förläna tillbörlig
effektivitet åt sistnämnda stadgande.

Från mera än ett håll hava klagomål försports i detta hänseende. I en
till mig inkommen skrivelse har sålunda stadsfiskalen i Göteborg A. Benk
tander anfört följande; I ett meddelande av den 6 februari 1924 till domstolarna
från fångvårdsstyrelsens sociala avdelning vore framhållet, att
en villkorligt dömd, som avvikit med tydlig avsikt att komma från övervakningen,
borde efterspanas för behöriga åtgärders vidtagande. Under
den tid- den nya lagen angående villkorlig straffdom varit gällande, hade
i Göteborg inträffat ett fyrtiotal fall av dylikt avvikande. Sedan anmälan
om avvikande från övervakaren inkommit till Benktander, hade Benktander
hos poliskammaren begärt den skyldiges efterspanande. I vissa fall
hade de lörsumliga anträffats i staden och antingen delgivits av Benktander
utlärdad stämning till vårdnadsdomstolen eller på grund av omständigheterna
direkt inställts därstädes under yrkande av Benktander om
anståndets förverkande eller varnings meddelande. Om en i staden vistande
försumlig ej kommit efter stämningens delgivning, hade han på
Benktanders yrkande efter beslut av domstolen dit hämtats. I några få
fall hade stämning delgivits å annan ort, men hade vederbörande, som
väntat varit, ej inställt sig inför vårdnadsdomstolen och sedermera ej
heller dit hämtats. I många fall hade den försumlige ej anträffats och
upplysning angående hans vistelseort ej kunnat erhållas. Av motiven till
17 § i lagen syntes framgå, att domstolen, därest påtagligt vore, att an -

275

ståndet borde förklaras förverkat, kunde fatta beslut därom utan den
dömdes personliga närvaro, vilket däremot ju ej gällde beträffande var
nings meddelande. Lagbestämmelserna syntes avfattade med tanke på
att den villkorligt dömde vore bofast inom vårdnadsdomstolens juridiktionsområde.
Vore han således anträffad på annan ort, syntes han näppeligen
kunna hämtas för inställelse inför vårdnadsdomstolen utan föregående
stämnings delgivning och uraktlåten inställelse. Hade han underlåtit
inställa sig på stämningen, borde domstolen givetvis besluta om hans
hämtning. Vore den försumlige icke anträffbar, kunde ju tänkas, att efterlysning
infördes i ''Polisunderrättelser’. Eenktander veterligen hade något
dylikt fall ej inträffat. Något hinder för sådan efterlysning kunde Benktander
lör sin del ej finna. Emellertid syntes oklart, huru en dylik efterlysning
skulle avfattas. Den åtgärd, som kunde vidtagas, syntes vara
att i efterlysningen hemställa, att den försumlige efterspanades, anhölles
och förhördes angående sin förseelse samt delgåves stämning till inställelse
inför vårdnadsdomstolen, vilken stämning då möjligen kunde intagas
i ''Polisunderrättelser’ eller efter telegram eller telefonmeddelande av
åklagaren omedelbart översändas till den anhållande polismyndigheten
för delgivning, varefter den anhållne efter delgivning förmodligen måste
omedelbart frigivas. Om stämningen då ej ledde till inställelse, kunde ju
förordnas om hämtning och därvid följa en ny efterlysning i ''Polisunderrättelser’
med efterföljande anhållande och transport till vårdnadsdomstolen.
Proceduren förefölle väl omständlig och saken knappast värd så
mycket arbete, men, såsom förut framhållits, torde näppeligen en omedelbar
hämtning å annan ort, utan föregående stämning, för transport till
domstolen kunna ifrågakomma. Detta framför allt då motiven till avvikandet
ej vore klara och i sådana fall, då den avvikne å den ort, där han
anträffats, förde en god vandel. Domstolsledamöter och av Benktander
tillsporda åklagare hade ej kunnat giva Benktander något råd i saken.
På grund av det anförda och då Benktander efter olika hänvändelser icke
kunnat få klarhet i frågan, men då i många fall övervakningen bleve illusorisk
därigenom att de villkorligt dömda saklöst undandroge sig densamma,
vilket åter hade till följd att aktningen för lagen spilldes, ville
Benktander rikta min uppmärksamhet på det förhållandet, att närmare
bestämmelser saknades, hur det borde förfaras med en villkorligt dömd
person, som skulle inför vårdnadsdomstol ställas till ansvar för förseelse
mot bestämmelser i lagen angående villkorlig straffdom.

Av vid skrivelsen fogade handlingar har jag inhämtat bland annat
följande:

Den 14 september 1922 hade rådhusrätten i Göteborg dömt R. E. B.
Svensson till straffarbete 4 månader, villkorlig dom, samt förordnat, att
Svensson skulle stå under övervakning. Vederbörande övervakare hade

276

till Benktander anmält, att Svensson brutit mot vissa av de honom enligt
6 § törsta stycket i lagen angående villkorlig straffdom åliggande skyldigheterna,
samt anhållit, att Benktander måtte mot Svensson vidtaga
erlorderliga åtgärder. Med anledning därav hade Eenktander i skrivelse
den 28 september 1923, med förklaring att han ämnade hos rådhusrätten
göra framställning om att det Svensson medgivna anståndet med straffet
måtte förklaras förverkat, hos poliskammaren i Göteborg begärt, att
Svensson måtte efterspanas och anhållas samt inställas inför rådhusrätten
viss dag. Poliskammaren hade sedermera till Benktander återställt
handlingarna i ärendet under åberopande av en polisrapport, däri upplysts,
att Svensson efterspanats i Göteborg utan att kunna anträffas och
utan att upplysning om hans vistelseort stått att vinna.

I skrivelse den 27 september 1924 till Benktander hade övervakaren för
Anna Olivia Charlotta Pettersson, vilken den 14 februari 1922 av rådhusrätten
i Göteborg dömts till straffarbete 4 månader, villkorlig dom, anmält,
att Anna Olivia Charlotta Pettersson, sedan hon av rådhusrätten
den 29 april 1924 erhållit varning enligt lagen om villkorlig straffdom,
trots upprepade kallelser, icke vid något tillfälle inställt sig hos övervakaren.
Övervakaren hade med stöd av 16 § andra stycket i nämnda lag
hemställt att, då Anna Olivia Charlotta Pettersson sålunda brutit mot
vissa av de henne enligt 6 § i lagen åliggande skyldigheter, Benktander
måtte vidtaga lämpliga åtgärder. Benktander hade därpå hos poliskammaren
anhållit, att Anna Olivia Charlotta Pettersson, beträffande vilken
han komme att vid rådhusrätten yrka, att det henne villkorligt medgivna
anståndet skulle förklaras förverkat, måtte efterspanas och, därest hon
anträffades, anhållas samt inställas inför rådhusrätten. Anna Olivia Charlotta
Pettersson hade emellertid, enligt vad polisen sedermera meddelat,
icke kunnat anträffas i Göteborg, där ej heller upplysning om hennes vistelseort
stått att vinna för polismyndigheten.

Även i en del andra i handlingarna omförmälda fall hade Benktander
på anmälan av vederbörande övervakare vidtagit åtgärder för villkorligt
dömda personers inställande inför vårdnadsdomstolen för att höras över
yrkande om att anståndet med det villkorligt ådömda straffet skulle förklaras
förverkat enligt 13 § i lagen, utan att de vidtagna åtgärderna medfört
åsyftat resultat.

Utan tvivel är övervakningen av de villkorligt dömda av synnerlig betydelse.
Dess ändamål är ytterst att uppfostra, i så måtto att övervakningen
avser att leda den dömde in på bättre vägar. Den har dock såsom
ett bland medlen att nå nämnda syfte en annan icke oväsentlig uppgift,
nämligen att på den dömde utöva ett visst tvång, låt vara att detta är av

277

annan och gent emot den dömde väsentligt mildare art, än som i fängelset
skulle drabba honom. Den skall även lör honom under prövotiden utgöra
en stadigvarande påminnelse om den iörövade gärningens brottslighet. I
detta sammanhang må också ihågkommas, att övervakningsinstitutets införande
i vår rätt åberopades såsom ett av skälen, varlör en utsträckning
av den villkorliga domens tillämplighetsområde kunde lörelagas. Som
bekant ökades detta område avsevärt genom 1918 års lag, som medgiver
villkorlig dom vid frihetsstraff upp till 6 månaders straffarbete eller däremot
svarande fängelse.

Nyssnämnda lag är grundad på ett av särskilt tillkallade sakkunniga
den 25 juli 1917 avgivet betänkande med förslag i ämnet. De sakkunniga
betora i detta betänkande starkt övervakningens uppgift och betydelse.
De hava sålunda framhållit, att övervakningsinstitutet vore en form för
behandling av brottsliga element, vilken i hög grad skilde sig från polisuppsikten.
Övervakningen stode på gränsen mellan åtgärder, som avsåge
brottslighetens direkta bekämpande med straff, samt den samhällsuppbyggande
vård om ungdom och andra hjälpbehövande, som utövades i form
av barnavård, skolväsen, fattigvård, alkoholistvård m. m. Övervakning
och villkorlig dom kompletterade varandra: övervakningen genom att den
villkorligt dömde ej lämnades vind för våg, utan känning av att verkligen
något allvarligt, som krävde ändring i hans hittillsvarande uppträdande,
inträffat; den villkorliga domen genom att giva nödig bakgrund
och eftertryck åt övervakarens uppfostrande och stödjande verksamhet.
Den tillsyn, som ur samhällsskyddets synpunkt funnes anordnad i vårt
land, vore av två olika typer, dels ren polisuppsikt eller liknande åtgärd —
så vore fallet med uppsikten över bettlande och lösdrivare — dels övervakning
i den mening ordet här tagits en form som valts, då det gällde
villkorligt frigivna samt från tvångsuppfostringsanstalt eller alkoholistanstalt
utskrivna. Att polisuppsikten över bettlande och lösdrivare icke
medfört avsevärda resultat, ansåge de sakkunniga obestridligt. Övervakningen
över villkorligt frigivna hade däremot slagit väl ut, och detsamma
syntes gälla jämväl övervakning av dem, som villkorligt utskrivits från
tvångsuppfostringsanstalt. Eeträffande övervakning över utskrivna alkoholister
förelåge ej ännu resultat, på vilket något säkert omdöme kunde
grundas. Att även i fråga om villkorligt dömda en anordning, som anslöte
sig till huvudtankarna i det system, som redan funnes i vårt land infört
för villkorligt frigivna m. 11., skulle bliva av stort gagn, syntes de sakkunniga
i hög grad sannolikt. Den frivilliga verksamhet för övervakning av
villkorligt dömda, som på en del platser i vårt land utövats, hade visserligen
på det hela taget visat goda resultat, men det hade för denna verksamhets
målsmän stått klart, att betydligt mera skulle kunna uträttas,
om övervakningsverksamheten gåves stadga och organisation genom lag -

278

stiftningen och bleve införd såsom ett led i statens åtgärder för brottslighetens
bekämpande. Förvisso berodde framgången av övervakningen
främst på de personliga egenskaperna bos dem, vilka utövade övervakningen,
men möjligheten att göra dessa egenskaper gällande ökades säkerligen
därigenom, att övervakarna erkändes såsom utövare av en allmän
befattning. Deras ställning såväl till offentliga institutioner som icke
minst till de övervakade själva stärktes i en grad, som gjorde, att nyttan
av en dylik legalisering väsentligen överstege den olägenhet, som kunde
ligga däri. att en frivillig verksamhet bundes genom lagstadganden.

Det anförda torde tillräckligt belysa vikten av att anordningen med
övervakning icke får sjunka ned till en tom formalitet. För att den med
övervakningen avsedda nyttan skall kunna vinnas lärer det vara nödvändigt,
att fullgoda medel finnas tillgängliga för tillgodoseende av dess uppgift
att utöva tvång å den dömde. Denne får icke tro, att i och med avkunnandet
av den villkorliga domen den brottsliga gärningen utan vidare
är sonad, en uppfattning, som tydligen alltför lätt kan utbreda sig, om
den dömde saklöst kan undandraga sig övervakningen. De ovan anförda
bestämmelserna i 13 § i lagen hava tillkommit i syfte att förhindra ett
dylikt undandragande. Det torde då också böra tillses, att dessa bestämmelser
utan svårighet kunna tillämpas och verkligen efterlevas.

I det föregående har talats om sådana fall, då den villkorliga domen
är förenad med övervakning. Villkorlig dom kan ju emellertid också förekomma
utan övervakning, och vidare kan i fall, då förordnande om övervakning
meddelats, detta under särskild förutsättning efter viss tid av
vårdnadsdomstolen hävas. Därmed äro dock naturligen de i 5 § i lagen
uppställda kraven på den dömde ingalunda uppgivna. I dessa fall är det
därför icke mindre viktigt, att åklagarmyndigheten äger effektiva medel
för kravens upprätthållande samt också vid förefallande behov använder
desamma.

Av vad stadsfiskalen Eenktander anfört och jag för övrigt i förevarande
ämne inhämtat synes mig framgå, att de villkorligt dömda icke så
sällan bliva i tillfälle att åsidosätta sina skyldigheter utan att träffas av
de i 13 $ i lagen stadgade påföljderna. De mången gång resultatlösa försöken
att få en villkorligt dömd varnad eller att få anståndet med straffet
förklarat förverkat synas emellertid hava sin rot mindre däri, att gällande
bestämmelser skulle vara bristfälliga, än i det förhållandet, att tvekan
råder om sättet för de föreskrivna tvångsmedlens användande. Det
synes mig, som om med en riktig uppfattning av innehållet i 17 § i lagen
det påpekade missförhållandet skulle utan större svårighet kunna undanröjas.

Av Benktanders skrivelse framgår icke tydligt, huruvida Eenktander
ansett den dömdes närvaro vid domstolen vara ett villkor för att beslut

279

om varning skall kunna av domstolen fattas. Har detta varit Benktanders
mening, lärer densamma icke vara riktig. Det torde nämligen lika litet
för beslut om varning som lör beslut om förverkande av anståndet med
straffet vara erforderligt, att den dömde kommit tillstiides vid domstolen.
Detta framgår såväl av lagen själv som av förarbetena till ifrågakomna
bestämmelser. Lagrådet, som hade att yttra sig över ett på grundval av
förutnämnda betänkande inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag,
anförde beträffande 18 § — som innehöll i huvudsak samma bestämmelser
som de i gällande 17 § upptagna, dock att beträffande varning endast stadgades,
att sådan ej finge meddelas utan att den dömde vore personligen
vid rätten tillstädes — att lika litet som åklagaren borde äga genom avfattningen
av sin framställning inskränka domstolens handlingsfrihet vid
tillämpningen av 13 §, lika litet borde den dömde genom underlåtenhet
att personligen inställa sig kunna öva inverkan på domstolens prövning.
Detta skulle kunna undvikas genom ett tillägg till andra stycket av innebörd
att, om domstolen tunne varning böra meddelas, men den dömde icke
funnes tillstädes vid rätten, domstolen skulle äga förordna om hans inställande
för mottagande av varningen. Lagrådets anmärkningar föranledde
ändring i den av lagrådet angivna riktning i det förslag, som förelädes
riksdagen.

Det är sålunda tydligt, att den dömdes personliga närvaro erfordras
endast i det fall, att beslutad varning skall meddelas honom. Av lagens
ord torde vidare framgå, att den omständigheten att den dömde lämnats
tillfälle att yttra sig över av åklagaren gjord framställning om åtgärd
enligt 13 § är tillräcklig för att domstolen skall på för handen varande
skäl kunna meddela beslut om varning eller iörverkande. Huruvida den
dömde begagnar detta tillfälle eller ej är därutinnan utan betydelse. Det
torde också av innehållet i 17 § kunna utläsas, att stämning icke behöver
anlitas för att bereda den dömde tillfälle att yttra sig utan att detta kan
ske genom delgivning med honom av en kallelse eller ett meddelande om
att sådant tillfälle står honom till buds inom viss tid.

Är nu den dömdes vistelseort okänd, synes det mig som om man lämpligen
skulle kunna tillämpa ett förfarande med kallelse i Tolisunderrättelser’.
Jag tänker mig, att detta skulle kunna tillgå på det sätt, att domstolen
eller dess ordförande, sedan åklagaren eller övervakaren gjort
framställning om varning eller iörverkande av anståndet med straffet,
utfärdade en särskild kallelse, innehållande ett kortfattat meddelande om
att framställning gjorts och hos domstolen eller ordföranden finnes tillgänglig
jämte föreläggande för den dömde att inom viss tid efter delfåendet
av kallelsen till domstolen eller dess ordförande avgiva yttrande
över den gjorda framställningen vid äventyr, att underlåtenhet från den
dömdes sida att inkomma med sådant yttrande icke utgör hinder för dom -

280

stolen att pröva densamma. Gällande lag torde ej lägga hinder i vägen
för ett sådant förfarande. Domstolens ordförande äger ju vidtaga förberedande
åtgärder, och det synes till och med i många fall lämpligt, att
hela skriftväxlingen sker inför honom, innan saken prövas av domstolen.
Beträffande kallelsens delgivning med den dömde synes det därefter höra
ankomma på åklagaren respektive övervakaren att låta införa kallelsen i
sin helhet i Tolisuncerrättelser’ tillika med en särskild framställning till
polismyndigheten i den ort, där den dömde anträffas, att ej mindre genom
avskrift delgiva kallelsen med den dömde än hven, om det anses önskvärt,
med honom anställa förhör rörande hans förhållanden samt att därefter
insända bevis om delgivningen och protokoll över förhöret. Sedan åklagaren
respektive övervakaren ingivit delgivningsbevis till domstolen, torde
denna utan hinder av den dömdes underlåtenhet att yttra sig eller iakttaga
inställelse kunna meddela beslut om varning eller förverkande, därvid
domstolen icke sällan torde vid sin prövning erhålla god ledning av
det insända polisförhörsprotokollet.

Beträffande frågan huruvida en dylik kallelse jämte begäran om delgivning
och förhör kan inlagas i Tolisunderrättelser’ vill jag hänvisa till
att enligt moment 6 i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 till K. B. i samtliga
länen angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser
uti ifrågavarande publikation skola intagas, utöver förut i cirkuläret
uppräknade meddelanden, tillkännagivanden angående övriga förhållanden,
om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter,
dock med rätt för redaktionen att bestämma, huruvida ett sådant
tillkännagivande må, med hänsyn, å ena sidan, till vikten eller beskaffenheten
därav och, å andra sidan, till utrymmet, införas eller icke. Enligt
vad jag inhämtat torde ej från redaktionens sida möta något hinder mot
intagande av kallelser och efterlysningar av ovan angivet slag.

Fattas av domstolen beslut, att varning skall meddelas den dömde äger
domstolens ordförande besluta, att den dömde skall inställas för varningens
meddelande. Förklaras anståndet med straffet förverkat, befordras
domstolens beslut till verkställighet på vanligt sätt. I båda fallen torde
den dömde, därest han efter delgivningen av den föregående kallelsen bytt
vistelseort och denna ej är känd, kunna efterspanas genom meddelande i
''Polisunderrättelser’.

Då såsom av cet ovan anförda framgår i praxis torde råda tvekan i
fråga om tillämpningen av bestämmelserna i 13 och 17 §§ i lagen om vill
korlig straffdom, synes det önskvärt, att vederbörande myndigheter genom
cirkulär eller annorledes göras närmare underkunniga om de möjligheter,
som med en riktig uppfattning torde stå till buds för åstadkommande av
den med bestämmelserna i förutnämnda lagrum avsedda effekten- Enär
berörda tvekan sannolikt har sin måhända väsentligaste grund just i för -

281

biseende av möjligheten att. lita till efterlysning genom TolisunderräU
telser’, samt det kanske också är önskvärt, att rätt att i ovan angivna utsträckning
begagna nämnda publikation varder uttryckligen fastslagen,
vågar jag ifrågasätta, om icke 1877 års cirkulär bör kompletteras med föreskrift,
att i ''Polisunderrättelser’ skola intagas såväl kallelser av ovan angivet
slag med därtill hörande framställningar om delgivning och förhör
som också efterlysningar rörande inställande för mottagande av varning.

Utan att därom framställa något bestämt förslag anser jag mig slutligen
böra i detta sammanhang påpeka, hurusom det torde kunna ifrågasättas,
om det icke rimligen borde i lagen medgivas att, till undvikande av
onödiga samt för de dömda, särskilt om de å vistelseorten innehava arbetsanställning,
sannolikt mycket menliga resor och transporter, beslutad varning
städse finge meddelas av domstol eller dess ordförande å ort, där den
dömde vistas. Ett sådant förfarande torde emellertid icke kunna förlikas
med nuvarande avfattning av lagen om villkorlig straffdom utan förutsätta
en ändring av sista stycket i 17 §.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

Framställningen har remitterats till fångvårdsstyrelsen för avgivande
av utlåtande.

5. Framställning angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten. I

I detta ämne avlät jag den 14 december 1927 till Konungen följande
framställning:

”1 § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen stadgas, att uppgifter, som skattskyldiga
till ledning för egen taxering avlämna till beskattningsmyndigheter
eller som från bankbolag, sparbank eller annan penning förvaltar: de
inrättning till samma myndigheter avlämnas angående skattskyldigs ränteinkomst
från inrättningen eller om beloppet av skattskyldigs innestående
medel, samt deklarationer, som till ledning för beräknande av arvsskatt
eller skatt för gåva avgivas till vederbörande myndigheter, ej må
utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna äga taga
del av samma uppgifter eller deklarationer.

Enligt 23 § 1 mom. i kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering må granskning av de
skattskyldigas deklarationer verkställas endast av följande personer;

282

nämligen vederbörande beskattningsnämnds ordförande med biträde i
varje särskilt fall av den ledamot, beskattningsnämnden utser, den av

K. B. förordnade ledamoten i taxeringsnämnd samt kronans ombud hos
prövningsnämnd ävensom av särskilt tillkallad sakkunnig, varom i 30
och 45 §§ förmäles, i fråga om deklaration, för vars behandling hans biträde
påkallas. För innehållet i deklaration må icke inom beskattningsnämnd
lämnas vidare redogörelse än som för taxeringen oundgängligen
erfordras, och må deklaration ej heller utan den skattskyldiges skriftligen
avgivna samtycke i beskattnings:: ämnds protokoll intagas i vidare
mån, än som på grund av föreskriften i 2 mom. påkallas.

I fortsättningen av samma moment heter det vidare, att deklaration
skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka i och för sin befattning
böra erhålla del därav, och skall, där besvär fullföljas, jämväl
biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med kommun sådant
anses icke vara för målets utredning behövligt. Handlingarna skola vid
förekommande delgivningar alltid inneslutas i förseglat konvolut, vilket
skall förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den
förklaringsskyldige eller annan vederbörande. I övrigt må deklaration
icke vara för någon tillgänglig, utan att den uppgiftsskyldige skriftligen
medgivit deklarationens offentliggörande; dock att deklarationer må, på
sätt Konungen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet,
åt vilken Konungen uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Enligt tryckfrihetsförordningen äger envar i allmänhet rätt att taga
del av hos myndigheter förvarade, allmänna ärenden rörande handlingar.
Denna rätt har likväl i viss mån måst begränsas med hänsyn bland annat
till den enskildes berättigade intresse att icke onödigtvis utsättas för
lidande och obehag. Uppenbarligen är det ur denna synpunkt, som de
ovan anförda bestämmelserna rörande skattskyldigas uppgifter tillkommit.
Man har velat tillse, att den skattskyldige skall kunna till taxeringsmyndigheterna
med fullt förtroende lämna upplysningar om sina ekonomiska
förhållanden, utan att han skall behöva riskera, att hans uppgifter
på ett eller annat sätt missbrukas eller komma till obehörigas kännedom.

Urder den tid jag förvaltat justitieombudsmansämbetet har jag fått anledning
ifrågasätta, huruvida de regler, som sålunda givits till skydd
för deklarationshemligheten, såvitt angår till ledning för taxering enligt
taxeringsförordningen avlämnade deklarationer, alltid äro tillfyllest.

I ett ärende, som nyligen varit föremål för min handläggning, har jag
funnit, att åklagaren i ett vid domstol anliängiggjort mål angående ansvar
för avlämnande av oriktig deklaration m. m. till domstolen ingivit
en av svaranden till ledning för hans taxering avgiven deklaration. Deklarationen
hade därvid i sin helhet intagits uti domstolens protokoll, på

283

grund varav tordo i''å förutsättas, att deklarationen jämväl föredragits inför
domstolen.

Vid med anledning därav företagen efterforskning har jag funnit, att
även i andra dylika fall till domstol ingivna deklarationer i sin helhet
intagits i domstolsprotokollen.

Nu gällande stadgande om behörighet för ämbets- och tjänstemän att i
och för sin befattning taga del av deklaration, som avgivits till ledning
för taxering, är icke inskränkt till de ämbets- och tjänstemän, som hava
befattning med taxeringen. På sistherörda stadgande torde ock iå grundas
rätten för polis- och åklagarmyndighet samt domstol att i och för
sin verksamhet erhålla del av sådan deklaration. Med hänsyn till bestämmelserna
i 20 § taxeringsförordningen om ansvar för den, vilken i
deklaration eller annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits
till ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande,
som är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering,
ävensom för den, som vid avlämnande av dylikt meddelande gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, inträffar det uppenbarligen ofta, att polisoch
åklagarmyndigheter samt domstolar måste sättas i tillfälle att taga
del av deklaration. Därvid torde, då enligt kungl. förordningen den 22
april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna rättegång vid sådan domstol
skall hållas offentligen, det icke sällan inträffa, att deklarations innehåll
bringas till allmänhetens kännedom i en omfattning, som icke kan
antagas alltid stå i överensstämmelse med den avsikt att hemlighålla
samma innehåll, vilken kommit till uttryck i de förut anförda bestämmelserna
i 23 § taxeringsförordningen.

Ehuruväl, såsom nyss berörts, enligt 1881 års förordning rättegång vid
underdomstol skall hållas offentligen, torde dock icke alltid föreligga risk
för röjande av innehållet i en deklaration genom deklarationens överlämnande
till domstol. I den mån deklarationen, i original eller avskrift, utan
att föredragas endast ingives till domstolen för att vara hos densamma
tillgänglig, torde hemligheten icke vara tillspillogiven. Ty deklarationen
lärer även i domstolens vård bibehålla sin karaktär av hemlig handling,
lika väl som den polis- eller åklagarmyndighet, vilken fått deklarationen
till sig överlämnad, torde vara skyldig att iakttaga tillbörlig sekretess.
Att enligt gällande tryckfrihetsförordning sådana utskrifter och utdrag
av hemliga handlingar, vilka för tjänsteändamål utlämnats till annan
myndighet än den, hos vilken originalhandlingen förvaras, böra åtnjuta
samma skydd som originalhandlingen själv uttalades redan i det av inom
justitiedepartementet tillkallade kommitterade år 1912 framlagda betänkandet
med förslag till tryckfrihetsordning. Detsamma framhålles i den
av nuvarande professorn N. Herlitz år 1927 slutförda utredningen med förslag
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet.

284

Herlitz har sålunda anfört, att handlingars hemlighållande principiellt
sett ej vore beroende av hos vilken myndighet de bevarades. Vore handlingen
enligt tryckfrihetsförordningen av beskaffenhet att böra hemlighållas,
borde den hemlighållas, i vilken myndighets hand den än komme.

1 den mån deklarationen icke vid domstolen offentligen föredrages, torde
sålunda deklarationshemligheten åtnjuta skydd, även om det icke kan förnekas,
att sekretessen genom varje utlämnande till annan myndighet än
den, som i regel förvarar deklarationen och är särskilt inriktad på sekretessens
bevarande, i viss mån löper en något ökad risk. Annorlunda ställer
sig saken, i den mån deklarationens ingivande till domstol åtföljes av
föredragning i större eller mindre utsträckning av innehållet i densamma
vid offentlig rättegång och detta i sin tur föranleder deklarationens intagande
helt eller delvis i domstolens protokoll. I och med ett sådant förfarande
är tydligen deklarationens innehåll, såvitt det sålunda införts i
processen, prisgivet åt den stora allmänheten.

I 1)12 års betänkande framhölls också, att det enligt gällande bestämmelser
syntes brista i fråga om skydd för sådana hemliga handlingar, som
efter att hava föredragits i offentlig rättegångsförhandling influtit i
domstols protokoll. Kommitterade anförde i denna fråga vidare, att
nämnda förhållande utan tvivel kunde i vissa fall, såsom i fråga om handlingar
i mål rörande förräderi eller olovligt utlämnande eller publicering
av hemliga diplomatiska eller militära handlingar, vara till skada för
viktiga statsintressen. Likaså kunde det i vissa andra mål, där enskildas
intima personliga förhållanden blottades, vara ägnat att motverka syftet
med exempelvis de i förslaget kap. 2 § 7 upptagna bestämmelser. Risken
därför bleve större, i den mån domstolarnas befattning med ärenden
rörande social omvårdnad om enskilda personer ökades. Men uppenbarligen
kunde ett verksamt skydd i förevarande avseende ej lämnas genom
stadgande i tryckfrihetslagen, så länge den i kungl. förordningen den 22
april 1881 och lagen den 14 juni 1901 uppställda grundsatsen om offentlighet
i underrätts förhandlingar och i förhandlingar i hovrätt i sådrna
brottmål, där hovrätt vore första instans, uppehölles i sin dåvarande alltför
vidsträckta omfattning. Skedde åter erforderliga jämkningar däri,
komme protokollet över eu dylik från offentlighet undantagen rättegångsförhandling,
i vad detsamma i sig upptagit allmänna handlingar, som
enligt tryckfrihetslagen ej finge utlämnas, att hemfalla under enahanda
förbud mot utlämnande till obehöriga.

Då man, såsom av det förut anförda framgår, genom en mångfald bestämmelser
sökt åstadkomma, att innehållet i deklaration vid dess behandling
hos taxeringsmyndigheterna icke skall kunna komma till offentligheten,
ja ej ens till kännedom för alla ledamöterna i beskattningsnämnd
i vidare mån än så är erforderligt, synes det mig uppenbart, att

285

det ej kan vara med lagstiftningens anda förenligt, att den omständigheten,
att eu deklaration i en eller annan del erfordras såsom processmaterial
vid domstol, skall kunna i fråga om andra delar av deklarationens
innehåll äventyra den annars så väl skyddade sekretessen. Visserligen
borde strängt taget redan med nu förefintliga bestämmelser något
sådant icke behöva befaras. Det åligger ju nämligen myndigheterna att
begränsa processmaterialet till det erforderliga. Det ligger dock i sakens
natur och lärer också vara förhållandet, att, särskilt när det gäller till
domstol ingivna handlingar, man mången gång råkar medtaga även något
mera än det oundgängligen nödvändiga. Jag vill därför ifrågasätta, om
det icke vore på sin plats att beträffande i rättegång åberopade självdeklarationer
inskärpa skyldigheten att med hänsyn till sekretessen noggrant
sovra materialet.

Jag förutser väl, att den invändningen möjligen kan komma att framställas
att, om en skattskyldig person i sin deklaration lämnat oriktiga
upplysningar, medvetet eller genom vårdslöshet, så att åtal därför anställes
emot honom, han icke längre kan anses förtjänt av att innehållet
i hans deklaration skyddas mot offentligheten. Till bemötande av en dylik
invändning torde emellertid endast behöva anföras, att det icke, förrän
den skattskyldige blivit av domstolen slutgiltigt dömd, kan anses fastslaget,
att han på grund av felaktiga uppgifter förverkat rätten att åtnjuta
sekretessens förmån. Vidare vill jag framhålla, att det ej heller
kan vara rimligt att, om en enstaka uppgift i en deklaration, exempelvis
en ränteuppgift, befinnes oriktig och medför åtal mot den skattskyldige,
detta skall för honom utan vidare medföra, att deklarationen i sin helhet
jämte bilagor offentligen föredrages och intages i protokollet. För en
affärsman kan det uppenbarligen vara till oförtjänt skada, om allenast
på grund av en enstaka felaktig uppgift hans konkurrenter och andra erbjudes
tillfälle att taga del av hans affärsställning. Då staten ålagt den
enskilde att till statens organ lämna upplysningar om privata förhållanden,
som han kan antagas eljest icke vilja yppa för annan, bör staten också
i möjligaste mån lämna skydd mot att samma upplysningar i oträngt
mål komma till obehörigas kännedom.

En erinran i ovan anmärkta hänseende torde lämpligen kunna göras i
taxeringsförordningen i anslutning till övriga sekretessbestämmelser och
givas det innehållet, att självdeklaration, som vid allmän domstol åberopas,
icke må offentligen föredragas eller intagas eller omnämnas i protokoll
eller utslag i vidsträcktare mån än som för sakens utredning är
nödigt. Möjligen bör därvid också erinras, att vederbörande polis- och
åklagarmyndigheter hava att ställa sig samma regel till efterrättelse, såvitt
angår deras verksamhet samt av dem förda protokoll m. m.

Till förekommande av att sådan deklaration, som nyss nämnts, av miss -

286

tag utlämnas till obehörig person och jämväl för att förhindra, att flera
ämhets- och tjänstemän än de, som hava verklig anledning att taga befattning
med deklarationen, skola få del av innehållet i densamma, synes
det även önskvärt, att en föreskrift införes av innebörd att, när deklaration
eller avskrift därav, som överlämnats till domstol eller till åklagareller
polismyndighet, icke behöver vara att tillgå för utredningen, den
skall förvaras i förseglat konvolut, försett med påskrift om innehållet.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, och då
jag har mig bekant, att taxeringsförordningen för närvarande är föremål
för bearbetning, har jag härmed velat i underdånighet för Eders Kungl.
Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

6. Framställning angående ersättning åt värnpliktige
A. V. Andersson i Upperud.

Den 29 december 1927 avlät jag till Konungen en framställning, däri
jag — med förmälan att värnpliktige A. V. Andersson i Upperud, ehuru
han den 18 november 1926 inskrivits å sjömanshus och i följd därav icke
varit skyldig att inställa sig vid 1927 års inskrivningsförrättning i Åmåls
rullföringsområde, likväl, då han icke iakttagit inställelse vid nämnda
förrättning, genom polismyndighetens försorg blivit hämtad till förrättningen
samt själv fått vidkännas hämtningskostnaden, 25 kronor 50 öre
— till den åtgärd, Kungl. Maj:t kunde finna förhållandena påkalla, anmälde
och närmare motiverade, att gottgörelse svårligen syntes kunna åt
Andersson utkrävas av någon för hämtningsåtgärden ansvarig befattningshavare,
men att billighetsskäl dock talade för, att någon ersättning
av allmänna medel bleve Andersson tillerkänd.

IV. Inspektionsresor under år 1927.

Mina ämbetsresor under år 1927 hava ägt rum inom Kopparbergs, Väs
ternorrlands och Västerbottens län, varjämte inspektion ägt rum hos
Stockholms rådhusrätt och å Inlands domsagas kansli. Kedogörelse för
vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder förda diariet.
som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur kommer att
för granskning överlämnas till riksdagens första lagutskott.

287

V. Under år 1927 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1927 — däri inbegripna
47 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 620.

Vid 1927 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ........................................................ 48

Under år 1927 hava anhängigjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inheräknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 372

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av____ 56

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän........ 476

Av berörda 476 ärenden hava under år 1927:

1) såsom återkallade avskrivits.................................. 8

2) till annan myndighet överlämnats............................ 13

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...................... 90

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 139

5) utan åtgärd avskrivits........................................ 103

6) till åtal hänvisats............................................. 13

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 54

8) löranlett framställning till Kungl. Maj:t...................... 1

och äro vid 1927 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ........................................... 46

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 1

11) på prövning beroende......................................... 8

Summa 476

Under år 1927 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 13 ärenden,
varav 1 ärende avsett 5 personer, 1 ärende 4 personer, 2 ärenden vartdera
2 personer samt 2 ärenden en och samma person, beslutits anställande
av åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot .................................... 20

av annan anledning mot.......................................... 1

Summa 21

288

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) komminister i egenskap av kyrkostämmas ordförande för vägran att
för avskrift tillhandahålla revisionsberättelse Över skolrådsräkenskaper
(sid. 124 o. f.);

2) förste notarie för felaktigt expedierande av besked om beslut, vari
genom fri rättegång beviljats (sid. 139 o. f.);

3) häradshövding för dröjsmål med uppsättande och expedierande av
dombok m. m.;

4) länsstyrelse för felaktigt beslut om varning (sid. 149 o. f.);

5) t. f. stadsfogde för felaktig behandling av utsökningsärende (sid.
130 o. f.);

6) länsstyrelse för felaktigt beslut om fastställelse av ordningsstadga
för kommun;

7) t. f. domhavande för underlåtenhet att i rätt tid kungöra beslut om
egendoms avträdande till konkurs;

8) distriktsförvaltning vid statens järnvägar för felaktig handläggning
av ärende rörande disciplinär bestraffning;

9) landsfiskal för felaktigt förfarande vid restindrivning;

10) stadsfiskal för underlåtenhet att beivra brott;

11) tullkammare för felaktig tillämpning av gällande bestämmelser rörande
sjöfynd; och

12) division i hovrätt för felaktiga beslut, varigenom i hovrätten fullföljd
talan förklarats icke kunna upptagas till prövning.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kung!. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av''instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kurgl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1927 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kung!. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1927 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

289

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1927,
innefattas i tro såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1927 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig jorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1927 och vari under år 1927 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1928.

ERIK GEIJER.

Gösta Stenlund.

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

290

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1928.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1927 haft att pröva 39 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Manskapsbladet. Årgång 1. Januari—Februari.
N:r 1. 1926”, ”Manskapsbladet. Årgång 1. Organ för militärmanskapet.
N:r 3. 1926” (indragen 2 gånger), ”Manskapsbladet. Årgång 2. Organ
för militärmanskapet. N:r 1. 1927” (indragen 11 gånger), ”Manskapsbladet.
Årgång 2. Organ för militärmanskapet. N:r 2. 1927” (indragen 10 gånger),
”Manskapsbladet. Årgång 2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927”
(indragen 7 gånger), ”Per Albins flotta är i hamn!”, ”Brev till militärmanskapet”,
”Till kamraterna i dumpen’.” (indragen 10 gånger), ”Militärvägraren.
Tillfällighetstidning mot militarismen.” (indragen 2 gånger),
”Till Blåkragarna vid kustflottan” och ”Bryt ner preusseriet inom armén
och flottan! Fram för militärmanskapets krav och rättigheter!”

Indragning av nämnda skrifter bar ägt rum vid Svea livgarde, Livregementets
grenadjärer, Västgöta regemente, Upplands infanteriregemente,
Skaraborgs regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs
regemente, Hallands regemente, Värmlands regemente, Jämtlands fältjägarregemente,
Vaxholms grenadjärregemente, Livregementets husarer,
Göta artilleriregemente, Vendes artilleriregemente, Norrlands artilleriregemente,
Gotlands artillerikår, Bodens artilleriregemente, Karlsborgs
artillerikår, Bodens ingenjörkår, kommendanten i Boden underlydande
truppförband, Gotlands trupper, flottans station i Stockholm, sjömanskåren
i Karlskrona, skeppsgossekåren i Karlskrona, å kanonbåten Svensksund
samt vid Vaxholms kustartilleriregemente.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena bar kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med ett undantag funnit böra

291

äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden
underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Karlskrona hade anmält, att
ombudet på framställning av befälhavande amiralen därstädes förordnat
om indragning av en vid sjömanskåren i Karlskrona anträffad skrift med
titeln: ”Bryt ner preusseriet inom armén och flottan! Fram för militärmanskapets
krav och rättigheter!”

Vid prövning av ärendet den 26 oktober 1927 beslöt kommittén, att det
givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden:

J. A. Wickmann hade i tre särskilda skrifter, med bifogande av korrekturavdrag
av respektive nr 7 för den 22 januari 1927, nr 8 för den 26 januari
1927 och nr 12 för den 9 februari 1927 av tidningen ”Fäderneslandet”,
anhållit, att tryckfrihetskommittén måtte avgiva yttrande enligt § 108
regeringsformen rörande innehållet i berörda korrektur.

Kommittén fann sig icke äga anledning att åtaga sig sådant ansvar för
korrekturens befordrande till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen
kunde ifrågakomma.

Vidare hade Wickmann, med bifogande av ett korrekturavdrag av
nr 9 för den 29 januari 1927 av tidningen ”Fäderneslandet”, anhållit,
att tryckfrihetskommittén måtte avgiva yttrande, huruvida åtal enligt
kommitténs mening kunde äga rum å innehållet i sagda korrektur, och,
om så mot förmodan skulle anses vara fallet, att uttryckligt besked måtte
lämnas om vilken artikel eller passus, som ansåges åtalbar. Wickmann
hade tillika meddelat, att han icke avsåge, att kommittén skulle ikläda
sig något ansvar för innehållet i korrekturet. För samma ändamål hade
Wickmann till kommittén ytterligare låtit ingiva korrekturavdrag av
nämnda tidning, nämligen dels av nr 10 för den 2 februari 1927 och dels
av nr 11 för den 5 februari 1927. I samband med ingivandet av korrekturet
för den 2 februari hade Wickmann anfört, att han endast avsåge ett
uttalande, huruvida allmänt åtal kunde äga rum, icke huruvida åtal kunde
äga rum på grund av eventuella förgripelser mot enskild man.

Kommittén, som ansåg ett uttalande av kommittén att en skrift icke
kunde åtalas medföra ansvar enligt § 108 regeringsformen, fann sig icke
äga anledning åtaga sig sådant ansvar för de ifrågavarande korrekturens
befordrande till trycket.

292

För Serranders tryckeri i Gävle hade T. Serrander anhållit, att tryckfrihetskommittén
måtte avgiva yttrande, huruvida det vetenskapsakademien
beviljade privilegium å utgivandet av svenska almanackor och
kalendarier utgjorde hinder för tryckning av en såsom ”datumvisare”
betecknad skrift av närmare angivet innehåll.

Kommittén fann det framställda spörsmålet innefatta ett ämne, varmed
det icke tillkomme kommittén att taga befattning.

Slutligen hade kyrkoherden J. Woxström för Svenska Världsfredsmissionen,
med bifogande av provtryck av tre olika, med teckningar och texter
försedda brevkort, betecknade såsom Fredsmissionären respektive nr
9 lA c, nr 9 Vi g och nr 9 K i, allt 1927, anhållit, att tryckfrihetskommittén
måtte avgiva yttrande, huruvida innehållet i provtrycken vore straffbart
eller icke, och, om straff kunde följa för någon del av innehållet, meddela
upplysning om vad som ansåges straffbart.

Framställningen föranledde ej annat uttalande än att kommittén icke
funne sig äga anledning att åtaga sig sådant ansvar för provtryckens befordrande
till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen kunde
ifrågakomma.

Stockholm i januari 1928.

E. A. KARLFELDT.
NILS STJERNBERG.

ERIK GEIJER.
ERNST TRYGGER.
TORSTEN NOTHIN.

HENRIK SCHUCK
ODAL OTTELIN.

Gösta Stenlund.

293

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1927 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga IT här nedan införda förteckningen.

1	189	18	177	47	s)	76	11	105	266	134	143
2 A	21	19	1	48	256	77	57	106	58	135	310
2 B	40	20	2	49	257	78	12	107	59	136	67
3 A	50	21	4)	50	258	79	13	108	60	137	311
3 B	52	22	4)	51	94	80	14	109	61	138	22
4 A	62	23	3	52	182	81	15	no	267	139	23
4 B	87	24	4)	53	183	82	306	in	268	140	24
5 A	99	25	4)	54	10	83	98	112	269	141	203
ÖB	118	26	129	55	56	84	16	113	270	142	144
6 A	142	27	178	56	260	85	17	114	307	143	320
G B	167	28	179	57	132	86	18	115	198	144	201
7 A	197	29	352	58	95	87	19	116	199	145	202
7 B	234	30	253	59	184	88	137	117	200	146	70
8 A	273	31	254	60	185	89	190	118	274	147	71
8 B	300	32	303	61	186	90	191	119	275	148	72
9 A	319	33	304	62	187	91	192	120	276	149	73
9 B	338	34	353	63	305	92	193	121	68	150	25
10 A	358	35	180	64	261	93	194	122	69	151	51,360
10B	364	36	4	65	188	94	195	123	271	152	204
11 A	55, 93,	37	5	66	133	95	138	124	272	153	205
	131,181,	38	255	67	355	96	139	125	277	154	206
	259, 354	39	6	68	96	97	140	126	278	155	312
11 B	228	40	7	69	134	98	141	127	308	156	313
12	46	41	8	70	135	99	196,357	128	309	157	314
13	175, 252	42	9	71	136	100	20	129	359	158	315
14	174	43	54	72	356	101	262	130	63	159	145
15	350	44	130	73	97	102	263	131	64	160	74
16	176	45	s)	74	48	103	264	132	65	161	207
17	47, 351	46	‘)	75	49	104	265	133	66	162	316

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

294

163	317	194	212	220	365
164	26	195	155	221	82
165	27	196	318	222	161
166	279	197	213	223	162
167	28	198	156	224	83
168	101	199	214	225	53, 84,
169	102	200	215		163, 225
170	103	201	216	226	222
171	100	202	29	227	223
172	146	203	30	228	324
173	147	204	105	229	325
174	148	205	106	230	326
175	149	206	77	231	327
176	150	207	217	232	328
177	151	208	218	233	329
178	152	209	219	234	330
179	208	210	157	235	331
180	209	211	107	236	85
181	210, 361	212	78	237	88
182	104	213	79	238	89
183	362	214	31, 80,	239	287
184	211		108, 158,	240	288
185	75		220, 285,	241	289
186	280		321, 363	242	290
187	281	215	159, 322	243	291
188	282	216	81, 109,	244	292
189	76		160, 221,	245	293
190	153		286, 323	246	86
191	154	217	32	247	in
192	283	218	no	248	294
193	284	219	224	249	164

112	281	115	312	241
226	282	36	313	366
113	283	37	314	232
332	284	333	315	233
114	285	116	316	41
295	286	166	317	242
33	287	334	318	127
34	288	335	319	243, 339
35	289	336	320	244, 340
165	290	337	321	341
227	291	168	322	342
229	292	169	323	343
296	293	367	324	344
297	294	368	325	38
298	295	236	326	39
299	296	302	327	345
119	297	170	328	346
120	298	90	329	42
121	299	237	330	91
122	300	238	331	92
123	301	239	332	43, 347
124	302	240	333	245
125	303	117	334	348
230	304	246	335	172
4)	305	301	336	349
4)	306	173	337	45
4)	307	128	338	251
231	308	44	339	a)
4)	309	247	340	248
4)	310	126	341	249
235	311	171	342	250

250

251

252

253

254

255

256

257

258

259

260

261

262

263

264

265

266

267

268

269

270

271

272

273

274

275

276

277

278

279

280

295

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1927 års riksdag till Konungen avlätna skrivelser
järnte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.
(19.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1927 (sv. f. nr 24).

2. den 20 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (20.)

Den 4 mars 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

3. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (23.)

Den 4 mars 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående
flygvapnet. (36.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 mars 1927 (sv. f. nr 50).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 och 45 §§ i lagen den 28 maj 1886
angående eftersökande och bearbetande av stenkols- och saltfyndigheter.
(37.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 30).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 7 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad. (39.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 29).

296

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande ändring i gällande stadganden om nattvardsgång m. m.
(40.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 mars 1927 (sv. f. nr 25 och 26).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande
å annan plats än i kyrka. (41.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 28).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa ändrade bestämmelser rörande Stockholms stads konsistorium.
(42.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 27).

10. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till
litterära och musikaliska verk. (54.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 mars 1927 (sv. f. nr 51).

11. den 15 mars, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder för
beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna flottlederna
sjunkna virket. (76.)

Chefen för justitiedepartementet har den 24 november 1927 förordnat sakkun*
niga att biträda inom departementet vid utredning av frågan.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsavtal m. m. (78.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 april 1927 (sv. f. nr 77—84).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
(79.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1927 (sv. f. nr 56).

14. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dödande av förkommen handling m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (80.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 april 1927 (sv. f. nr 85—91).

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser om ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande i ärendet, är detsamma

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § första stycket andra punkten i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fast egendom m. m. (84.)

Lagar i ämnet utfärdade den 1 april 1927 (sv. f. nr 67 och 68).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen. (85.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1927 (sv. f. nr 69).

297

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 6 mars 1899 om verkställighet
i visst fall av utländsk domstols beslut. (86.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1927 (sv. f. nr 70).

19. samma dag, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om behörighet för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär
förrättning. (87.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 april 1927 (sv. f. nr 71).

20. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m. (100.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 april 1927 (sv. f. nr 107—113).

21. den 27 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927
—1928 under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 A.)

Den 12 maj 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående f. d.
justitierådet K. J. W. Sjögrens överflyttande å allmänna indragningsstaten.
(138.)

Den 6 maj 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

23. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i lagrådets organisation.
(139.)

Chefen för justitiedepartementet har av regeringsrättens ledamöter begärt yttrande
i ärendet.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma tillgångar
och rättigheter. (140.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 3 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen, dels ock i ämnet väckta motioner. (150.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 maj 1927 (sv. f. nr 159).

26. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län. (164.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 158).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fastighets befriande i vissa fall från ansvar för inteckning
in. m. (165.)

Den 20 maj 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

28. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de icke
rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor.
(167.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 179).

298

29. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser om bötesstraffet (böteslag). (202.)

Den 27 maj 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

30. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till anstalter
för förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering
av återfallsförbrytare. (203.)

Den 3 juni 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

31. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Den 1 juli 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

32. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(217).

Den 18 juni 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

33. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående slakt av husdjur. (256.)

Den 9 juni 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj
1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. (257.)

Den 9 juni 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel. (258.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 198).

36. den 3 juni, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet
väckta motioner. (282.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 augusti 1927 (sv. f. nr 333).

37. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändring av vissa delar av lagen den 8 november 1912
om rätt till jakt m. m. (283.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 november 1927 (sv. f. nr 434).

38. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(325.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 juni 1927 (sv. f. nr 283—286).

39. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag. angående uppsikt å vissa jordbruk dels ock i ämnet väckta motioner.
(326.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 juni 1927 (sv. f. nr 287).

40. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 27 juni 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

299

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för fortsatt uppehållande
av en särskild polisbyrå för övervakande av här i riket vistande
utlänningar. (316.)

Den 18 juni 1927 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande
Asket inom Torne älvs äskeområde. (329.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1927 (sv. f. nr 218).

43. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman.
(332.)

Den 31 augusti 1927 överlämnad till jordbruksdepartementet.

44. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 238 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
m. m. (308.)

Den 18 juni 1927 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o), 8:o), 9:o), ll:o) och 14:o) i lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (337.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 juni 1927 (sv. f. nr 289).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

46. den 17 januari 1927, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 21 januari 1927.

47. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Grekland avslutat handelsavtal. (17.)

Anmäld den 4 mars 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratiAcera
nämnda avtal.

48. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Belgien undertecknad förlikningsoch
skiljedomstraktat. (74.)

Anmäld den 24 mars 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratiAcera nämnda traktat.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Österrike undertecknad förliknings- och
skiljedomstraktat. (75.)

Anmäld den 24 mars 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratiAcera nämnda traktat.

50. den 22 mars, angående vissa anslag för budgetåret 1927—1928 under
riksstatens tredje huvudtitel. (3 A.)

Anmäld den 1 april 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att erforderliga åtgärder
skulle vidtagas samt att skrivelsen skulle delgivas statskontoret.

300

51. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tvenne mellan Sverige och Danmark respektive Sverige och
Norge avslutade överenskommelser angående handelsresandes behandling.
(151.)

Anmäld den 6 maj 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
berörda överenskommelser.

52. den 17 maj, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 B.)

Anmäld den 3 juni 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle delgivas
statskontoret.

53. den 28 maj, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Kungl. Maj:t bemyndigade den 7 oktober 1927 ministern för utrikes ärendena
att tillkalla sakkunniga för utredning angående ändringar i fråga om utrikesförvaltningens
organisation, vilkas uppdrag skulle innefatta bland annat verkställande
av den utav riksdagen under punkten l:o) av ifrågavarande skrivelse
begärda undersökningen. De jämlikt nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga
hava med skrivelse den 19 december 1927 till ministern för utrikes
ärendena överlämnat bland annat utlåtande rörande resultatet av den dem anbefallda
undersökningen i förevarande ämne.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

54. den 25 februari 1927, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (43.)

Anmäld den 11 mars 1927:

55. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 30 april 1927, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet jämte i ämnet
väckta motioner. (55.)

Anmäld den 20 maj 1927, därvid bland annat utfärdats avlöningsreglemente
(sv. f. nr 170).

57. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 34 mom. 4 värnpliktslagen den 12
juni 1925 (nr 337). (77.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1927 (sv. f. nr 64).

301

58. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för anläggning av en brännoljecistern vid
flottans station i Karlskrona. (106.)

Anmäld den 8 april 1927.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för styckjunkaren i Göta artilleriregemente A. U. Olsson från viss ersättningsskyldighet.
(107.)

Anmäld den 8 april 1927.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till uppvärmning av det s. k. kungshuset i Karlskrona. (108.)

Anmäld den 8 april 1927.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av en fastighet i den s. k. Djurgårdsstaden. (109.)

Anmäld den 8 april 1927.

62. den 2 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927—
1928 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

Anmäld den 22 april 1927, därvid bland annat utfärdats tre kungörelser (sv.

f. nr 132—134), samt ånyo anmäld den 20 maj 1927.

63. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal rörande överlåtelse till Ronneby stad av viss kronan
tillhörig fastighet i nämnda stad. (130.)

Anmäld den 6 maj 1927.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronans andel i soldattorpet för roten nr 4 vid Bodens kompani
av Norrbottens regemente m. m.- (131.)

Anmäld den 6 maj 1927.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område tillhörande Bohusläns regementes övningsfält vid
Uddevalla. (132.)

Anmäld den 6 maj 1927.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Bondkyrko socken av Uppsala
län. (133.)

Anmäld den 6 maj 1927.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet i Umeå. (136.)

Anmäld den 6 maj 1927.

68. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för personal vid försvarsväsendet att i vissa fall underkasta sig
förflyttning till annat truppförband. (121.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 maj 1927 (sv. f. nr 141).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre furiren K. E. V. Pettersson från viss betalningsskyldighet. (122.)

Anmäld den 6 maj 1927.

302

70. den 4 maj, i fråga om lantförsvarets anslag till inskrivnings-, mönstrings-
och färdkostnader m. m. (146.)

Anmäld den 12 maj 1927.

71. samma dag, i fråga om anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.
(147.)

Anmäld den 12 maj 1927.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar. (148.)

Anmäld den 12 maj 1927.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten m. m. vid flottans varv. (149.)

Anmäld den 12 maj 1927.

74. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls bed. (160.)

Anmäld den 20 maj 1927.

75. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Sollefteå stad
m. m. (185.)

Anmäld den 3 juni 1927.

76. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättningsbyggnad
för flottan. (189.)

Anmäld den 3 juni 1927.

77. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Härnösands stad.
(206.)

Anmäld den 3 juni 1927.

78. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten för arméns truppförband. (212.)

Anmäld den 3 juni 1927.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad.
(213.)

Anmäld den 18 juni 1927.

80. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Anmäld den 27 juni 1927, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

81. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(216.)

Anmäld den 27 juni 1927, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

303

82. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag
till tryckningskostnader. (221.)

Anmäld den 9 juni 1927.

83. samma dag, i anledning av väckta motioner om flyttningsersättning åt
sådana till truppförband eller stab i Boden hörande officerare m. fl..,
som lämna tjänsten på grund av avsked eller överföras på övergångsstat.
(224.)

Anmäld den 9 juni 1927.

84. samma dag, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Anmäld beträffande det under punkten 2 upptagna ärendet den 22 juli 1927
samt beträffande det under punkten 3 upptagna ärendet den 2 december
samma år.

85. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående reglering av
reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (236.)

Anmäld i viss del den 9 juni 1927 samt ånyo anmäld den 23 september 1927,
därvid bland annat utfärdats tre förordningar (sv. f. nr 364—366).

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för elektrifiering av viss gatubelysning i Karlskrona.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1927, därvid visst uppdrag lämnats marinförvaltningen.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Anmäld den 9 juni 1927.

88. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
jämte en i ämnet väckt motion. (237.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid bland annat utfärdats förordning i ämnet
(sv. f. nr 234).

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående förhöjning av ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(238.)

Anmäld den 18 juni 1927.

90. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggning
av l:a flygkåren till Västerås m. m. (298.)

Anmäld den 18 juni 1927, varvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän — därav en i egenskap
av ordförande — för att inom departementet biträda med verkställande
av den utav riksdagen begärda utredningen i fråga om förläggningen av l:a
och 2:a flygkårerna.

304

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Ystad i
vad rör nedskrivning av statens domäners fond. (330.)

Anmäld den 18 juni 1927.

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggning
av l:a flygkåren till Västerås i vad rör dispositionen av kronoegendomen
Hässlö nr 1, 2, 3 och 4 i Västmanlands län. (331.)

Anmäld den 18 juni 1927.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

93. den 4 mars 1927, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 6 maj 1927, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets

handläggning hörande ärenden, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för förvaltningen av den i 19 § av lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda fond m. m.

(Öl.)

Anmäldes den 6 maj 1927, därvid bland annat kungörelse i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 153). ,

95. den 8 mars, i anledning av väckta motioner om åtgärder för snabbare
offentliggörande av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigeval.
(58.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid beslöts att infordra yttranden från samtliga
länsstyrelser.

96. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (68.)

Anmäldes den 22 mars 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om

riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens vid dess åttonde sammanträde
i Genéve år 1926. (73.)

Anmäldes den 1 april 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

98. den 18 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring i grunderna
för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
(83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 5 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1927—1928 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 A.)

Anmäldes den 6 maj och den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

305

100. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om

riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens vid dess nionde sammanträde
i Genéve år 1920. (171.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

101. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. (168.)

Anmäldes den 20 maj och den 9 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. (169.)

Anmäldes den 20 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till sjuktransporter med flygplan. (170.)

Anmäldes den 27 maj och den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt f. d. länsnotarien E. O. F. Forssgren jämte en i ämnet väckt motion.

(182.)

Anmäldes den 12 maj 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

105. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av Piteå hospital och asyl m. m. (204.)

Anmäldes den 27 maj 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalt
i Härnösand. (205.)

Anmäldes den 9 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg disposition av det för ifrågavarande
anstalt avsedda området, och beslöts i denna del erforderlig åtgärd. I
övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

107. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården, dels ock i ämnet väckta motioner. (211.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid beslöts, att skrivelsen såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

108. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Anmäldes den 27 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

109. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(216.)

Anmäldes den 27 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

110. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(218.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1S28 års riksdag.

306

111. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 111 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 40, 41 och 51 §§ i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården m. m. (247.)

Anmäldes den 18 juni och den 9 december 1927, därvid författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 208 och 484).

112. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för åtnjutande av beviljat statsbidrag till uppförande av en för Norrbottens
län avsedd tuberkulossjukvårdsanstalt (centralsanatorium). (250.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till uppförande och drift av en för Jämtlands län avsedd tuberkulossjukvårdsanstalt
(centralsanatorium). (252.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

114. den 2 juni, angående åstadkommande av lättnad i villkoren för eldbegängelse.
(254.)

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva
utlåtande i ärendet och sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

115. den 3 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
om allmän pensionsförsäkring, dels ock i ämnet väckta motioner. (281.)

Anmäldes den 9 och den 18 juni 1927. Sistnämnda dag utfärdades lag i ämnet
(sv. f. nr 207).

116. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898
(nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. (285.)

Anmäldes den 25 november 1927, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 436).

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar och nr 114 med förslag till förordning om
erkända sjukkassor m. m. (303.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

118. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till uppförande m. m. samt driften av hem för kroniskt sjuka.
(266.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. nr
245 och 246).

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till avtal mellan staten och Malmö stad rörande stadens övertagande
av hela sin sinnessjukvård. (267.)

Anmäldes den 9 september 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

307

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anvisande av anslag till
fattigvård och barnavård i allmänhet. (268.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fattigvård och barnavård för lappar. (269.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. nr 277).

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. (271.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen jämte i ämnet väckta motioner. (272.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. nr 231).

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till återupprättande av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken.
(310.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

127. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 uppdragit åt medicinalstyrelsen att avgiva
utlåtande i ärendet samt sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende

på Kungl. Maj:ts prövning.

128. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 202 med förslag
till lag om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m. (307.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid beslöts, att skrivelsen såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

129. den 18 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjning för år 1927 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och lantbrevbärare utgående understöd. (26.)

Anmäldes den 11 mars 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

130. den 2 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (44.)

Anmäldes den 22 april 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

131. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

308

Anmäldes den 30 april 1927, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 4), därvid erforderlig åtgärd
beslöts.

132. den 5 mars, i anledning av väckt motion om understöd åt avlidne
linjearbetaren vid Trollhätte kraftverk E. G. M. Larssons efterlämnade
änka Anna Karolina Larsson, född Ullman. (57.)

Anmäldes den 8 april 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

133. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av telegraffullmäktige m. m. (66.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 229).

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för uppförande av en telefonstationsbyggnad
å Södermalm i Stockholm m. m. (69.)

Anmäldes den 20 maj och den 13 oktober 1927, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

135. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ersättning åt Götlunda
och Flistads socknars enskilda brandstodsbolag. (70.)

Anmäldes den 8 april 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

136. samma dag, i anledning av väckta motioner om inlösen av Kävlinge—
Barsebäcks järnväg. (71.)

Anmäldes den 8 och den 30 april 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

137. den 22 mars 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa inrikes postavgifter. (88.)

Anmäldes den 30 april 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 136).

138. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statens räkning av den Dala—Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag
tillhöriga järnvägen mellan Orsa och Bollnäs m. m. (95.)

Anmäldes den 1 april 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

139. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss del av statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag
m. m. (96.)

Anmäldes den 20 maj 1927 beträffande Slite—Roma järnväg, därvid länsstyrelsen
i Gotlands län anbefalldes införskaffa visst såsom villkor för avskrivningen
föreskrivet trafikavtal, och den 4 november 1927 beträffande Borgholm—Böda
och Södra Ölands järnvägar, därvid länsstyrelsen i Kalmar län anbefalldes införskaffa
såsom villkor för avskrivningen föreskrivet medgivande till viss ändring
i inlösningsvillkoren för nämnda järnvägar. Sedan ovanberörda trafikavtal inkommit,
har Kungl. Maj:t den 22 december 1927 meddelat slutligt beslut rörande
avskrivning av viss del av statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av förfallen del av statslån till Skövde—Axvalls järnvägsaktiebolag
m. m. (97.)

Anmäldes den 6 maj och den 27 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av vissa av postmedel felaktigt utbetalda belopp. (98.)

Anmäldes den 8 april 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

309

142. den 5 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927—
1928 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet, ävensom åtskilliga beträffande samma
huvudtitel väckta motioner. (6 A.)

Anmäldes den 12 maj 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 181),
och har ärendet i övrigt då och sedermera under året slutligen handlagts.

143. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden. (134.)

Anmäldes den 12 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

144. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande ändrings- och reparationsarbeten in. m. i
Rosenhaneska huset och gamla kungshuset. (142.)

Anmäldes den 6 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

145. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i grunderna för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.
(159.)

Anmäldes den 27 maj 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 180).

146. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (172.)

Anmäldes den 20 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag.
(173.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av den Limedsforsen—Sårna järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Limedsforsen och Särna. (174.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes med bolaget
upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med av bolaget för dess del godkänt
avtal rörande inköp för statens räkning av ifrågavarande järnväg. Sådant avtal
har ännu icke inkommit.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för statens vattenfallsverks räkning av en fastighet i Trollhättan. (175.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett posthus i Umeå. (176.)

Anmäldes den 18 juni och den 11 november 1927, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

151. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Göteborg. (177.)

Anmäldes den 20 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

152. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av generalpoststyrelsen m. m. (178.)

310

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 229)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

153. den 11 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
juni 1923 (nr 281) om motorfordon, dels ock i ämnet väckta motioner.
(190.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid en förordning utfärdades (sv. f. nr 262).

154. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga vattenfall i Lagan m. m. (191.)

Anmäldes den 20 maj 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

155. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till statsunderstödda
fiskehamnar. (195.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfalls verk fogade åldersförteckning.
(198.)

Anmäldes den 9 juni 1927, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 230).

157. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående förhyrande av
bostad åt landshövdingen i Västernorrlands län jämte i ämnet väckta
motioner. (210.)

Anmäldes den 3 och den 27 juni samt den 9 och den 30 september 1927,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

158. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Anmäldes den 27 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 78 och 79), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

159. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av vissa affärsdrivande verks medel. (215.)

Anmäldes den 18 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 1—3, 5—7), därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

160. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(216.)

Anmäldes den 27 juni 1927, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 50—59), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

161. den 28 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till nybyggnad
för lantmäterikontoren i Kopparbergs län och Jämtlands län m. in.
(222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

311

162. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till uppförande av
posthusbyggnad i Sandviken. (223.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

163. samma dag, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

Punkten 4 angående automobilbesiktningsväsendet.

Anmäldes den 1 1 november 1927, därvid tillkallades sakkunniga för utarbetande
av förslag till ny förordning om motorfordon jämte därmed sammanhängande
författningar.

164. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(249.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

165. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om bokföring vid enskild järnväg m. m. (259.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid skrivelsen, såsom icke föranledande någon
åtgärd, lades till handlingarna.

166. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 12 och 41 §§ i stadgan om skjutsväsendet
den 22 juni 1911 (nr 63). (286.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid en förordning utfärdades (sv. f. nr 232).

167. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anslag för kapitalökning å fonden för bibanor
i vissa delar av riket. (291.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

169. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp

för postverkets räkning av fastigheten nr 12 och''13. i kvarteret Blå mannen

i Stockholm. (292.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

170. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till fortsatt

elektrifiering av Norrbottens kustland. (297.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes inkomma
med av riksdagen begärd utredning och förslag rörande en kraftledning från
Porjus kraftverk till Norrbottens kustland. Sedan vattenfallsstyrelsen inkommit
med dylik utredning och förslag, har Kungl. Maj:t den 30 december 1927 bemyndigat
styrelsen att påbörja en kraftledning från Porjus till Boden.

171. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av förordningen om automobilskattemedel, dels Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar
om vissa anslag till vägar, dels ock i dessa ämnen väckta motioner.
(311.)

312

Anmäldes den 18 och den 27 juni samt den 22 oktober 1927, därvid en förordning
och fyra kungörelser utfärdades (sv. f. nr 233 och 382—385) samt i
övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (335.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid två lagar utfärdades (sv. f. nr 296 och
297).

173. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 197 med
förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober
1891 (nr 68, sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
och nr 206 med förslag till förordning om ändrad lydelse av 52 § i
stadgan den 22 juni 1911 om skjutsväsendet jämte i förstnämnda
ärende väckta motioner. (306.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid en lag utfärdades (sv. f. nr 298).

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

174. den 8 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:tsi statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(14.)

Anmäld den 9 juni 1927.

175. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (13.)

Ärendet har den 16 februari 1927 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

176. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
(16.)

Förordning i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 46).

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande tulltaxa av tullsatsen för korinter m. m. (18.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 juni 1927 (sv. f. nr 195).

178. den 18 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 jämte en i ämnet väckt motion. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1927 (sv. f. nr 47).

179. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen den 5 juni
1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. (28.)

313

En förordning och en kungörelse i ämnet utfärdade den 4 mars 1927 (sv. f.

nr 48 och 49).

180. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor
in. m. (35.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 8 april 1927 (sv. f. nr 95 och 96).

181. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 8 april 1927, då bland annat tre kungörelser utfärdats (sv. f. nr

125—127).

182. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
i visst fall av för mycket erlagd arvsskatt. (52.)

Anmäld den 18 mars 1927.

183. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter hemmansägaren N. P.
Svensson från Ullevi. (53.)

Anmäld den 18 mars 1927.

184. den 8 mars, i anledning av väckt motion om tullfrihet för med bly
överdraget bandjärn av vissa dimensioner. (59.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

185. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tullfri
införsel av en telefonkabel. (60.)

Anmäld den 8 april 1927.

186. samma dag, i anledning av väckt motion om nedsättning av tullen å
lödpasta och lödpulver. (61.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

187. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till viss bestämmelse
om tull å kärl och behållare av järnplåt med invändig beklädnad
av aluminium. (62.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

188. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (65.)

Anmäld den 18 juni 1927.

189. den 22 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av ut gifterna

under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.) ''

Anmäld den 22 april och den 18 juni 1927.

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar
i förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis
för råg och vete. (89.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 8 april 1927 (sv. f. nr 121).

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om viss ändring
i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara. (90.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 8 april 1927 (sv. f. nr 122).

314

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av § 4 r) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor i syfte att bereda tullfrihet i vissa fall för utländska
luftfartyg även vid egentlig inrikes trafik. (91.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 30 april 1927 (sv. f. nr 162 och 164).

193. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, m. m. (tullfrihet för personal
vid utländsk beskickning m. m.). (92.)

En förordning och två kungörelser i ämnet utfärdade den 30 april 1927 (sv. f.
nr 162—164).

194. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, dels ock väckt motion
om tullfrihet för lithiumhydrat och lithiumoxid. (93.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

195. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av tullen å
elektriska centralställverk och delar därtill m. m. (94.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

196. den 24 mars, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å jäst. (99.)

Ärendet har den 4 maj 1927 överlämnats till handelsdepartementet.

197. den 30 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927
—1928 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 20 maj 1927.

198. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juli 1918
angående vissa alkoholhaltiga preparat. (115.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 april 1927 (sv. f. nr 123).

199. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av skyldighet
för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m. (116.)

Anmäld den 20 maj 1927, därvid en förordning och en kungörelse utfärdats
(sv. f. nr 166 och 168) samt Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret och generalpoststyrelsen
att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning, huruvida
icke den stämpelförsäljare tillkommande rätt att erhålla stämplar i räkning må
kunna inskränkas, ävensom att efter vederbörandes hörande avgiva det förslag,
vartill utredningen gåve anledning. Ämbetsverken hava den 19 november 1927
avgivit utredning och förslag i ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

200. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av §§ 12 och 17 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907 (nr 117). (117.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 april 1927 (sv. f. nr 124).

201. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. i förordningen den 15

315

december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket m. m. (144.)

Anmäld den 6 maj 1927, då bland annat en förordning i ämnet utfärdats (sv.
f. nr 138).

202. samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår delar till automobiler.
(145.)

Anmäld den 30 april 1927, därvid Kung! Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva förslag till de närmare föreskrifter, vilka erfordrades för tillämpningen
av den till införande i gällande tulltaxa av riksdagen beslutade rubriken
1098 Va- Sedan generaltullstyrelsen avgivit sådant'' förslag, har ärendet
ånyo anmälts den 27 juni 1927, då två kungörelser utfärdats (sv. f. nr 226
och 227).

203. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av arvsskatten å viss del av kvarlåtenskapen efter framlidne
direktören G. L. Öberg i Schanghai. (141.)

Anmäld den 20 maj 1927.

204. den 4 maj, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å ämnen
för skoläster. (152.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

205. samma dag, i anledning av väckt motion om tull å förädlade träd av
äpple, päron, plommon och körsbär. (153.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 172).

206. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrivning. (154.)

Förordning i ämnet utfärdad den 20 maj 1927 (sv. f. nr 165).

207. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa tullverket tillhöriga jordlotter i Norrtälje. (161.)

Anmäld den 20 maj 1927.

208. den 10 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (179.)

Anmäld den 18 juni 1927.

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften m. m. (180.)

Två förordningar i ämnet utfärdade den 20 maj 1927 (sv. f. nr 166 och 167).

210. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.)

Ärendet har den 4 juli 1927 överlämnats till handelsdepartementet.

211. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner. (184.)

Anmäld den 12 maj 1927, då Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret och riksräkenskapsverket
att gemensamt och efter samråd med armé- och marinförval t -

316

ningarna, i vad avsåge dessa ämbetsverks förvaltningsområden, avgiva förslag
till vissa tillämpningsföreskrifter till resereglementet. Sedan ämbetsverken
avgivit sådant förslag, bar ärendet ånyo anmälts den 18 juni 1927, då allmänt
resereglemente och en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 243 och 244).

212. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen. (194.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 256).

213. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
(nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. (197.)

En lag och två kungörelser i ämnet utfärdade den 9 juni 1927 (sv. f. nr 249
—251).

214. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensionsoch
indragningsstaterna. (199.)

Anmäld den 18 juni 1927.

215. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 3, 4, 6 och
7 av elfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer och
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (200.)

Anmäld den 18 juni 1927, då bland annat två kungörelser i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 252 och 253).

216. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(201.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 256).

217. den 20 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(207.)

Anmäld den 18 juni 1927.

218. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under budgetåret 1927—
1928. (208.)

Anmäld den 9 juni 1927.

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1927—1928 m. m.
jämte en i ämnet väckt motion. (209.)

Anmäld den 18 juni 1927.

220. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(214.)

Anmäld den 18 juni 1927, då ärendet i vissa delar överlämnats till justitie-,
försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

817

221. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tiänst anställda personer.
(216.)

Anmäld den 18 juni 1927, då bland annat ärendet i vissa delar överlämnats
till försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908
(nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
ävensom en i ämnet väckt motion. (226.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 juni 1927 (sv. f. nr 225).

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka. (227.)

Anmäld den 27 juni 1927.

224. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(219.)

Anmäld den 9 juni 1927.

225. samma dag, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Anmäld den 27 juni 1927, då ärendet i vissa delar överlämnats till utrikes-,
försvars- och kommunikationsdepartementen för vidtagande av de åtgärder, som
på respektive departement må ankomma. Ärendet är, i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

226. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för ersättning åt ombud, som avses i 27 § 4
mom. av förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. (251.)

Anmäld den 27 juni 1927.

227. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt, m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (260.)

Anmäld den 3 juni 1927, då bland annat fyra förordningar i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 188—191).

228. den 3 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 18 juni 1927.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till allmänna
indragningsstaten för budgetåret 1927—1928. (261.)

Anmäld den 18 juni 1927.

230. den 7 juni, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (273.)

Anmäld den 18 juni 1927.

318

231. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (277.)

Anmäld den 18 juni 1927.

232. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (314.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 201).

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. (315.)

Förordning i ämnet utfärdad den 2 augusti 1927 (sv. f. nr 336).

234. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld den 18 juni 1927.

235. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(280.)

Anmäld den 18 juni 1927.

236. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å
aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 jämte i ämnet väckta motioner.
(295.)

Anmäld den 27 juni, den 26 augusti och den 22 oktober 1927. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 26 augusti 1927 har chefen för finansdepartementet
tillkallat sex utredningsmän för att inom departementet verkställa utredning
angående den lämpligaste formen för avveckling av aktiebolaget Kreditkassans
av år 1922 engagemang. Utredningsmännen hava den 7 november 1927 avgivit
utredning och förslag i ämnet, varefter fullmäktige i riksgäldskontoret,
statskontoret, riksräkenskapsverket och styrelsen för aktiebolaget Kreditkassan
inkommit med utlåtanden i ärendet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

237. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (299.)

Anmäld den 18 juni 1927.

238. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställningar om återbetalning av tillfälliga lånemedel. (300.)

Anmäld den 18 juni 1927.

239. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden,
m. m. (301.)

Anmäld den 18 juni 1927.

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(302.)

Anmäld den 18 juni 1927.

319

241. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
överenskommelse med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag, Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, Aktiebolaget Gällivare Malmfält
och Norrbottens Järnverks Aktiebolag. (312.)

Anmäld den 27 juni och den 8 juli 1927.

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under sjunde huvudtiteln gjorda framställningar, angående anslag dels
till kostnader för taxering till skatt ä inkomst och förmögenhet, dels
till kostnader för fastighetstaxering år 1928. (317.)

Anmäld den 18 juni 1927.

243. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad
rör jordbruksärenden. (319.)

Anmäld den 18 juni 1927.

244. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (320.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 256).

245. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1927
—1928, m. m. (333.)

Anmäld den 9 juni 1927, då bland annat en förordning och en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 204 och 205).

246. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (304.)

Anmäld den 13 och den 27 juni 1927. Sistnämnda dag hava bland annat utfärdats
nio förordningar och tre kungörelser (sv. f. nr 307—312, 315—318, 321 och
322). Anmäld ånyo den 16 december 1927, då en förordning utfärdats. I anledning
av riksdagens begäran om särskild utredning rörande frågan om beskattning av
vinster i svenska penninglotterier har utredning verkställts och förslag i ämnet
utarbetats av finansdepartementets skatteberedning, varefter verk och myndigheter
m. fl. avgivit yttranden i ärendet. Ärendet är, såvitt angår sistnämnda
fråga, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

247. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 248 angående
förslag till formulär för deklarationsblanketter m. m. (309.)

Anmäld den 27 juni 1927, då en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 314).

248. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913
(nr 199) angående statsverkets fond av rusdrycksmedel. (340.)

Förordning i ämnet utfärdad den 27 juni 1927 (sv. f. nr 228).

249. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1927—1928. (341.)
Anmäld den 18 juni 1927.

250. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1927—1928. (342.)
Anmäld den 27 juni 1927.

251. den 13 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (338.)

Anmäld den 18 juni 1927.

320

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

252. den 9 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (13.)

Anmäld den 20 maj 1927.

253. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av komministergården i S:t Lars församling i Linköping.
(30.)

Anmäld den 9 september 1927.

254. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den på biskopslönehemmanet Gödestad nr 3 Lars Börjesgården
i Fjärås socken belöpande andel i ett båtsmanstorp. (31.)

Anmäld den 11 mars 1927.

255. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 § ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910 m. m. (38.)

Kungl. Maj:t har den 4 mars 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag
i ämnet (sv. f. nr 32).

256. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av emeritilöner för biskopar. (48.)

Kungl. Maj:t har den 22 april 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 114).

257. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i lagen den 9 december 1910 om
emeritilöner för präster. (49.)

Kungl. Maj:t har den 18 mars 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
lag i ämnet (sv. f. nr 55).

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande
å innehavare av prästerlig emiritilön. (50.)

Kungl. Maj:t har den 22 april 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
lag och två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 115—117).

259. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 20 maj 1927, i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer,
och har Kungl. Maj:t därvid utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 173—175).

260. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (56.)

Anmäld den 18 mars 1927.

261. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för befattningshavare hos statens pensionsanstalt. (64.)

321

Anmäld den 20 maj 1927. Vidare har Kungl. Maj:t — på finansdepartementets
föredragning — den 9 juni 1927 utfärdat eu kungörelse i ämnet (sv. f. nr 247).

262. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående forskarstipendier
för docenter vid universiteten och karolinska institutet. (101.)

Anmäld den 8 april 1927.

263. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisorisk
reglering av lönen för biskopen i Lunds stift. (102.)

Anmäld den 22 april 1927.

264. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag
till restaurering av den gamla gymnasiebyggnaden i Karlstad. (103.)

Anmäld den 14 april 1927.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av ett markområde för anläggande av väg till folkskoleseminariet
i Lund m. m. (104.)

Anmäld den 20 maj 1927.

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vissa lärare vid folk- och småskolor att för uppflyttning i högre lönegrad
tillgodoräkna sig tjänstgöring vid lotsbarnskola. (105.)

Kungl. Maj:t har den 20 maj 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 177).

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av arbetskrafterna vid nationalmusei avdelning för depositioner
och slottssamlingar. (110.)

Anmäld den 20 maj 1927.

268. samma dag, i anledning av väckt motion angående restaurering av Ovanåkers
församlings kyrka m. m. (111.)

Skrivelsen den 14 april 1927 anmäld och remitterad till kammarkollegiet, som
ännu icke inkommit med yttrande.

269. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att förlägga repetitionsskolas båda årskurser till ett och samma
läsår. (112.)

Skrivelsen den 14 april 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för överläkare vid vissa statsunderstödda
kustsanatorier samt för vissa dövstumpräster. (113.)

Kungl. Majrt har den 1 juli 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 299).

271. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nybyggnad
för fysikalisk-kemiska laboratoriet vid universitetet i Uppsala. (123.)

Anmäld den 20 maj 1927.

272. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majrt i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
till folkskoleseminarierna. (124.)

Anmäld den 20 maj 1927.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

322

273. den 27 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 6, den 12 och den 20 maj, den 3, den 9, den 18 och
den 27 juni, den 8 och den 22 juli, den 19 augusti samt den 7 och den 28
oktober 1927 avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat den 12
maj en kungörelse (sv. f. nr 176), den 20 maj en kungörelse (sv. f. nr 178),
den 3 juni två kungörelser (sv. f. nr 267 och 268) samt den 9 juni — på
finansdepartementets föredragning — en kungörelse (sv. f. nr 247).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade:

Punkten 152 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

Anmäld den 20 maj 1927, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
på förslag, som skolöverstyrelsen skulle hava att i samråd med direktionen
över gymnastiska centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1927,
meddela beslut angående utdelande av gratifikationer från omförmälda anslag.

Punkten 215 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 20 maj 1927, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordinarie
lärarbefattningar i medicinsk radiologi vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska institutet. (118.)

Anmäld den 12 maj 1927.

275. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgnings-
och ändringsarbeten vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i
Lund jämte i ämnet väckta motioner. (119.)

Anmäld den 20 maj 1927.

276. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt
småskoleseminarier jämte i ämnet väckta motioner. (120.)

Anmäld den 20 maj 1927.

277. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ordinarie anställning åt nomadskolinspektören. (125.)

Anmäld den 18 juni 1927.

278. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till bestridande av kostnaderna för trettonde nordiska nykterhetsmötet
i Stockholm år 1928. (126.)

Anmäld den 18 juni 1927.

279. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till understöd
åt friluftsläger för skolbarn. (166.)

Anmäld den 9 juni 1927.

280. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för biträdande föreståndarinnorna Gerda von Sydow och Kerstin Fjetterström
att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring. (186.)

Anmäld den 20 maj 1927.

323

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i löne- och pensionsbestämmelserna för lärarpersonalen vid
statens skolköksseminarium och hushållsskola. (187.)

Kungl. Maj:t har meddelat beslut i ärendet dels den 3 juni 1927, varvid en
kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 263), dels ock den 9 juni 1927.

282. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående tekniska högskolan ävensom en i ämnet väckt motion.
(188.)

Anmäld den 20 maj 1927.

283. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggningsplats
för nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. (192.)

Anmäld den 20 maj 1927.

284. den 17 maj, i anledning av väckt motion om anslag till tryckning av
redogörelse för de ecklesiastika boställena i Kopparbergs län. (193.)

Skrivelsen den 27 maj 1927 anmäld och remitterad till kammarkollegiet, som
ännu ej inkommit med yttrande i ärendet.

285. den 25 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (214.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena.

286. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(216.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena.

287. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (239.)

Anmäld den 9 juni 1927.

288. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 30, gjorda framställning angående
dyrtidstillägg åt nordiska museets personal. (240.)

Anmäld den 18 juni 1927.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 39, gjorda framställning angående
dyrtidstillägg åt svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder.
(241.)

Anmäld den 9 juni 1927.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 218, gjorda framställning angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter
för yrkesundervisning. (242.)

Anmäld den 9 juni 1927.

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 265, gjorda framställning angående

324

dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl.
anstalter. (243.)

Anmäld den 9 juni 1927.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1927—1928 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (244.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 294 och 295).

293. samma dag, angående tillfällig löneförbättring åt nordiska museets personal.
(245.)

Anmäld den 18 juni 1927.

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1927—1928
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (248.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 293).

295. den 2 juni, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu ej inkommit med yttrande i ämnet.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (262.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels uppdragit
åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock uppdragit
åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av riksdagens
ifrågavarande skrivelse till Kungl. Maj:t inkomma med åtskilliga utredningar
och förslag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är i vissa delar fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till kommunala
gymnasier. (263.)

Anmäld den 18 juni 1927.

298. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskoleavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., som ännu icke i denna
del slutfört sitt uppdrag.

325

299. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ämnet.

300. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld den 27 juni 1927.

301. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 146 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 19, 20 och 21 §§ i lagen den 9
december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning,
nr 203 med förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 15 och 35
i förordningen den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd m. m., och nr 207 med förslag till lag om ändring i
lagen den 16 oktober 1908 (nr 110, sid. 1) angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes
prästerskap och betjäning m. m. (305.)

Anmäld den 18 juni 1927.

302. den 10 juni, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Skrivelsen den 27 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ämnet.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

303. den 20 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
garanti för ett lån, avsett att upptagas av Kalix älvs flottningsförening.
(32.)

Anmäld den 9 juni 1927.

304. samma dag, i anledning av väckt motion om lindring i arrendet för
kronoarrendatorn G. C:son Lidholm. (33.)

Anmäld den 8 april 1927.

305. den 15 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (63.)

Anmäld i huvudsaklig del den 18 mars 1927, därvid, bland annat, utfärdats
två författningar (sv. f. nr 119 och 120), samt beträffande punkterna 32 och
34 den 22 oktober respektive den 27 juni 1927.

Nedannämnda delar av riksdagsskrivelsen hava ännu icke slutbehandlats:
Punkten 25 angående utredning rörande sättet för statens mellankomst med
avseende å de förluster, som kunna komma att åvila hushållningssällskapen på
grund av från lånefonden för mindre linberedningsanstalter utlämnade lån.

Sedan kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 22 april 1927 anbefallts
att i anslutning till vad riksdagen anfört gemensamt verkställa utredning i
angivna avseende, därvid ämbetsverken skulle bereda hushållningssällskapen

326

tillfälle att i ämnet avgiva sådant yttrande, som i riksdagens skrivelse ifrågasattes,
har den infordrade utredningen till Kungl. Maj:t avgivits; och hava
utlåtanden däröver infordrats från statskontoret och riksgäldsfullmäktige.

Punkten 27 angående utredning rörande ytterligare statsgaranti för centralkassor
för jordbrukskredit.

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1927 av chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära
jordbruksfastighetskrediten m. m. hava den 18 november 1927 anbefallts
verkställa ifrågavarande utredning. Sådan har ännu icke inkommit.

Punkten 29 angående anslag till landsbygdens elektrifiering.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen hava den 18 mars 1927 anbefallts
att i samråd med vattenfallsstyrelsen till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till användningen av det utav riksdagen anvisade anslaget.

306..den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens
läns lappmark. (82.)

Anmäld den 8 april 1927, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 118).

307. den 1 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll
ställda slakterier. (114.)

Anmäldes den 22 april 1927, därvid medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt
anbefalldes att gemensamt verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen.
Sedan sådan av ämbetsverken avgivits samt statskontoret däröver
yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. _

308. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för riksskogstaxeringens fortsättande
och för bearbetning av material från riksskogstaxeringen. (127.)

Anmäld den 30 april 1927.

309. samma dag, i anledning av väckt motion om utvidgad rätt till stamboksföring
av svin. (128.)

Anmäld den 6 maj 1927, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen efter
hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Utlåtande har ännu
icke inkommit.

310. samma dag, i anledning av väckt motion angående prissättningen å
tjärved inom de sex nordligaste länens kronoparker. (135.)

Anmäld den 6 maj 1927, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen samt länsstyrelserna
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Sedan yttrandena inkommit, anmäldes och avgjordes
ärendet den 25 november 1927.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (137.)

Anmäld den 6 maj 1927 (sv. f. nr 155).

312. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av den nyttjanderätt till Tuna bergslags allmänning i Södermanlands
län, som må tillkomma Tunabergs kopparverk. (155.)

Anmäld den 20 maj 1927.

327

313. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk. (156.)

Anmäld den 20 maj 1927, därvid bland annat utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 206).

314. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse samt förlängd giltighetstid av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid domänverket m. m. (157.)

Anmäldes den 18 juni 1927, därvid bland annat utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 238).

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (158.)

Anmäld den 20 maj och den 9 december 1927.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till byggmästaren E. Jonsson i Malåträsk i anledning av förluster
å byggnadsarbeten för domänverkets räkning jämte i ämnet väckta motioner.
(162.)

Anmäld den 20 maj 1927.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av visst område av kronoparken Norra Kvill i
Kalmar län. (163.)

Anmäld den 20 maj 1927, därvid vetenskapsakademien anbefalldes att dels
efter samråd med domänstyrelsen inkomma med förslag till gränser för det
blivande nationalparksområdet dels ock avgiva förslag till reglementariska föreskrifter
m. m. rörande nationalparken. Förslagen hava ännu icke inkommit.

318. den 17 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
den primära jordbruksfastighetskrediten. (196.)

Anmäld den 28 oktober 1927, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla högst fyra sakkunniga för verkställande av utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten m. m. De i anledning härav
tillkallade sakkunniga hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.

319. den 25 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

I sin huvudsakliga del anmäld den 18 juni 1927, därvid bland annat utfärdades
tre kungörelser (sv. f. nr 222—224). I återstående delar anmäld den 27
juni, den 1 juli, den 19 augusti samt den 9 och den 17 september 1927.

Vid anmälan den 18 juni 1927 av punkten 62 fann Kungl. Maj:t gott att,
bland annat, anbefalla lantbruksstyrelsen att, i samband med verkställandet
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 juni 1925 av den av riksdagen i skrivelse
nr 256 den 27 maj 1925 begärda utredningen angående åtgärder till laxfiskets
upphjälpande, jämväl taga under övervägande de uti motionerna vid 1927 års
riksdag I: 69 och IT: 115 angivna synpunkterna på frågan om fiskets befrämjande
ävensom riksdagens därom gjorda uttalande, under förutsättning dock
att förberörda utredning icke därigenom fördröjdes; och skulle i sistnämnda
fall utredning i anledning av sagda motioner och riksdagens beslut därom särskilt
för sig fullföljas.

328

320. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 166, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar m. m. (143.)

Anmäld den 18 juni 1927.

321. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Anmäld den 27 juni 1927 i de delar skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

322. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av vissa affärsdrivande verks medel. (215.)

Anmäld den 27 juni 1927 i den del skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

323. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner och
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(216.)

Anmäld den 27 juni 1927 i de delar skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

324. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(228.)

Anmäld den 18 juni 1927.

325. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1927—1928 i vad angår jordbruksärendena. (229.)

Anmäld den 18 juni 1927, utom vad angår punkten 5. Vidkommande ärendet
under punkt 3 utfärdades kungörelse (sv. f. nr 239) samt anbefalldes riksförsäkringsanstalten
att inkomma med förslag till de ändringar i gällande bestämmelser
om livförsäkring i samband med egnahemslån, som kunde föranledas
av omförmälda kungörelse. Sedan förslaget inkommit, anmäldes ärendet ånyo
den 23 september 1927, därvid utfärdades två kungörelser i ämnet (sv. f. nr
369 och 370). Punkten 5 sedermera anmäld den 1 juli 1927.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen den 15
juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser. (230.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid utfärdades förordning i ämnet (sv. f. nr

242).

327. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i gällande grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar
av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse under
åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter. (231.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid utfärdades förordning i ämnet (sv. f. nr

240).

328. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande bestämmelse
om storleken av lån ur gödselvårdslånefonden. (232.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid bland annat utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 241).

329

329. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (233.)

Anmäld den 27 juni 1927.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden. (234.)

Anmäld den 27 juni 1927.

331. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av ett statens skogsutdikningsanslag. (235.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid i ämnet utfärdades tre kungörelser (sv. f.
nr 270—272) samt cirkulär till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet
(sv. f. nr 273).

332. den 2 juni, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning till besiktningsmän
vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

Anmäld den 9 juni 1927, därvid beslöts remiss till medicinalstyrelsen. Sedan
utlåtande inkommit samt jämväl lantbruksstyrelsen och statskontoret yttrat sig
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

333. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt m. m. (284.)

Anmäld den 25 november 1927, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 437).

334. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
ersättning till M. Nylén för ett av staten övertaget kaffeparti.
(287.)

Anmäld den 18 juni 1927.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående statens avdikningsanslag. (288.)

Anmäld den 27 juni 1927, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 276).

336. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny lantmäteritaxa,
(289.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid lantmäteristyrelsen anbefalldes inkomma med
förslag till de ändringar i förslaget till ny lantmäteritaxa, som föranleddes med
hänsyn till de av riksdagen i ämnet gjorda erinringarna. Sedan förslaget inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 25 november 1927, därvid utfärdades förordning
i ämnet (sv. f. nr 416).

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en allmän jordbruksräkning. (290.)

Anmäld den 27 juni 1927, därvid bland annat i ämnet utfärdades förordning
(sv. f. nr 313).

338. den 8 juni, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld den 2 september 1927.

339. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattnings -

330

hajare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i
vad rör jordbruksärenden. (319.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

340. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1927—1928 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (320.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I vad skrivelsen avser anmälan om viss anslagsanvisning anmäld den 18 juni
1927, därvid centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anbefalldes inkomma
med förslag till anslagets disposition. Sedan sådant förslag inkommit
samt statskontoret däröver avgivit yttrande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

I den del skrivelsen avser viss utredning har genom domänstyrelsen inhämtats
statistisk utredning, varefter ärendet anmälts den 9 december 1927, därvid
omförmälda centralråd anbefalldes att, efter inhämtande av yttrande i
ärendet av skogsvårdsstyrelserna, inkomma med den ifrågasatta utredningen.
Denna har ännu icke inkommit.

342. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdsstyrelsernas förbund. (322.)

Anmäld den 18 juni 1927.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående tillskott till dyrtidstillägg åt vissa lantmätare.
(323.)

Anmäld den 18 juni 1927.

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare
vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor. (324.)

Anmäld den 18 juni 1927.

345. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 215, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (327.)

Anmäld den 27 juni 1927.

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad

konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och
Muonio älvar m. m. (328.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

347. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman.
(332.)

Skrivelsen har remitterats till domänstyrelsen, som ännu icke avgivit yttrande.

348. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skogsvårdsavgift. (334.)

Anmäld den 18 juni 1927.

331

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(336.)

Anmäld den 18 juni 1927.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

350. den 11 februari 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 27
april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (15.)

Anmäld den 4 mars 1927, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 34).

351. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Grekland avslutat handelsavtal. (17.)

Anmäld den 24 februari 1927, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsen
skulle överlämnas till utrikesdepartementet för vidtagande av den åtgärd, som
på nämnda departement ankomme.

352. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (29.)

Anmäld den 4 mars 1927, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium och
domänstyrelsen.

353. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överförande till handels- och sjöfartsfonden av vid svenska handelskammarens
i Schweiz avveckling uppkommen behållning. (34.)

Anmäld den 4 mars 1927, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

354. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av ut"
gifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 30 april 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

355. den 15 mars, i anledning av väckt motion angående bevarande i svensk
ägo av vissa stenkolstillgångar å Spetsbergen. (67.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande i ärendet, är detsamma
föremål för utredning inom handelsdepartementet.

356. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 2 maj 1924
angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar. (72.)

Anmäld den 14 april 1927, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 103).

357. den 24 mars, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
jäst. (99.)

Anmäld den 30 april 1927, därvid kommerskollegium anbefalldes att verkställa
den av riksdagen i ärendet begärda undersökningen ävensom att till Kungl.
Maj:t inkomma med utredningen jämte det förslag, vartill densamma kunde
giva anledning. Undersökningen är ännu icke av kommerskollegium slutförd.

358. den 26 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1927—

332

1928 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 A.)

Anmäld den 8 april 1927, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

359. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (129.)

Anmäld den 6 maj 1927, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 139).

360. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tvenne mellan Sverige och Danmark respektive Sverige
och Norge avslutade överenskommelser angående handelsresandes behandling.
(151.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet.

361. den 10 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar samt, å andra sidan, de industriella näringarna, m. m. (181.)

Anmäldes den 30 december 1927, därvid chefen för handelsdepartementet bemyndigades
att tillkalla högst 9 personer att såsom sakkunniga inom departementet
verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens skrivelse förmäles.

362. den 25 maj, angående utredning rörande det vid försäljning av varor
tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. (183.)

Ärendet är föremål för utredning inom handelsdepartementet.

363. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (214.)

Anmäld den 27 jijni 1927, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och
kommerskollegium.

364. den 28 maj, angående regleringen för budgetåret 1927—1928 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

365. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(220.)

Anmäld den 9 juni 1927, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

366. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående förbud mot utförsel från riket av vissa
äldre kulturföremål. (313.)

Anmäld den 9 juni 1927, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 200).

367. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för utlåningen från fonden för torvindustriens
befrämjande. (293.)

Anmäld den 13 oktober 1927, därvid kungörelse angående allmänna villkor och
bestämmelser för lån från ifrågavarande fond, numera benämnd industrilånefonden,
utfärdades (sv. f. nr 402).

368. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
överenskommelse angående kronans gruvegendom i Skelleftefältet jämte
i ämnet väckta motioner. (294.)

Anmäld den 18 juni 1927, därvid skrivelsen lades till handlingarna.

333

Bilaga TIT.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga IT här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1927 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna
flottlederna sjunkna virket. (76.)

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser om ersättning för överliggedagar. (81.)

23. den 27 april, i anledning av väckt motion om ändring i lagrådets organisation.
(139.)

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma tillgångar
och rättigheter. (140.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

53. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1925—30 juni 1926. (225.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

86. den 31 maj 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för elektrifiering av viss gatubelysning i Karlskrona.
(246.)

334

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

95. den 8 mars 1927, i anledning av väckta motioner om åtgärder för
snabbare offentliggörande av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigeval.
(58.)

98. den 18 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring i grunderna
för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
(83.)

106. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalt
i Härnösand. (205.)

114. *den 2 juni, angående åstadkommande av lättnad i villkoren för eldbegängelse.
(254.)

126. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till återupprättande av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken.
(310.)

127. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

139. den 26 mars 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Slite Roma järnvägsaktiebolag
m. m. (96.)

den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av den Limedsforsen—Sårna järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Limedsforsen och Sårna. (174.)

den 28 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till nybyggnad
för lantmäterikontoren i Kopparbergs län och Jämtlands län m. m. (222.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

199. den 6 april 1927, i anledning av väckt motion angående införande av
skyldighet för stämpelförsäljare att anlita postgirorörelsen m. m. (116.)

148.

161.

335

225. den 28 maj, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

236. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 jämte i ämnet väckta motioner. (295.)

246. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (304.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

268. den 1 april 1927, i anledning av väckt motion angående restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka. (111.)

269. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att förlägga repetitionsskolas båda årskurser till ett och samma läsår. (112.)

284. den 17 maj, i anledning av väckt motion om anslag till tryckning av
redogörelse för de ecklesiastika boställena i Kopparbergs län. (193.)

295. den 2 juni, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

298. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskola vdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

299. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

302. den 10 juni, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

305. den 15 mars 1927, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (63.)

336

307. den 1 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll
ställda slakterier. (114.)

309. den 23 april, i anledning av väckt motion om utvidgad rätt till stamboksföring
av svin. (128.)

317. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av visst område av kronoparken Norra Kvill i
Kalmar län. (163.)

318. den 17 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande
den primära jordbruksfastighetskrediten. (196.)

332. den 2 juni, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning till besiktningsmän
vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

341. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdens befrämjande. (321.)

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad
konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och
Muonio älvar m. m. (328.)

347. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman.
(332.)

9. Handelsdepartementet,

Riksdagens skrivelse

355. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående bevarande
i svensk ägo av vissa stenkolstillgångar å Spetsbergen. (67.)

357. den 24 mars, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
jäst. (99.)

362. den 25 maj, angående utredning rörande det vid försäljning av varor
tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. (183.)

337

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1927 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1927.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Kungl. Maj:t har den 9 december 1927 beslutit, att skrivelsen icke skall till
vidare åtgärd föranleda.

2. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Sedan lagrådet den 13 december 1926 avgivit yttrande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)

Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur
vid slakt. (152.)

Kungl. Maj:t har förelagt 1927 års riksdag proposition i ämnet.

6. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

338

8. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 7 maj 1919, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Ett i ärendet upprättat lagförslag har den 16 december 1927 remitterats till
lagrådet för yttrande.

14. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av § 26
regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
föremål för behandling inom departementet.

19. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Sedan lagrådet den 10 maj 1926 avgivit yttrande över ett inom departementet
upprättat lagförslag i ämnet, är frågan beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

339

20. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplagsbevis. (207.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallad sakkunnig inom departementet.

21. den 10 maj 1924, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag
i utrikespolitiska angelägenheter. (153.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 §
regeringsformen. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 6 juni 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående social arrendelag. (315.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 juni 1927 (sv. f. nr 283—286).

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels
vanhävdslag, dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet.
(316.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 juni 1927 (sv. f. nr 287).

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om val till riksdagen. (319.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 maj 1927 (sv. f. nr 159).

27. den 27 februari 1925, i anledning av väckta motioner med förslag till
lag angående förfarande vid slakt. (48.)

Kungl. Maj:t har förelagt 1927 års riksdag proposition i ämnet.

28. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
(78.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallad sakkunnig inom departementet.

29. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella konventionerna
angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring
å järnväg av resande och resgods. (104.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 december 1927 (sv. f. nr 480)

30. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136 )

För behandling av frågan hava tillkallats sakkunniga inom departementet.

31. den 28 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

För behandling av frågan hava tillkallats sakkunniga inom departementet.

340

32. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
föremål för behandling inom departementet.

34. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 24 februari 1926, i anledning av väckta motioner om ändring i
58 § första stycket lagen om val till riksdagen m. m. (44.)

Sedan proposition avlåtits till 1927 års riksdag med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen, kommer
skrivelsen icke att bliva föremål för vidare behandling inom departementet.

36. den 3 mars 1926, i anledning av väckt motion om ändring i 12 §
lagen om rätt till litterära och musikaliska verk. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 mars 1927 (sv. f. nr 51).

37. den 9 mars 1926, i anledning av väckt motion om obligatorisk kontroll
över förvaltningen av medel, som donerats eller anslagits för visst ändamål.
(77.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallad sakkunnig inom departementet.

38. den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner. (162.)

Sedan lag i ämnet utfärdats den 4 juni 1926 (sv. f. nr 189), är ärendet i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga om meddelande av viss
föreskrift rörande kastration av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg
att inhägna sitt område. (251.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallad sakkunnig inom departementet.

42. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339). Ärendet är
i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

341

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 5, 24 — 27, 29, 35 och 36 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens godkännande av vissa å allmänna konferenserna
för samfärdsels- och transiteringsfrågor i Barcelona och Genéve antagna
överenskommelser jämte en i anledning av propositionen väckt
motion. (314.)

Anmäld den 26 augusti 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande överenskommelser.

2. den 16 mars 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
framdragande över svenskt område av väg från Kveli i Norge över
Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge. (93.)

Anmäld den 18 november 1927, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern
för utrikes ärendena att med norske ministern i Stockholm träffa avtal i ämnet.

3. den 30 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till den internationella luf tf artskonventionen. (168.)

Anmäld den 12 juli 1927, varvid Kungl. Maj:t beslöt att bemyndiga t. f. chefen
för utrikesdepartementet att lämna franska regeringen underrättelse om Sveriges
anslutning till konventionen.

Samtliga ovannämnda ärenden äro sålunda av Kungl. Maj:t inom utrikesdepartementet
slutligen behandlade.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)
Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

2. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången

av år 1920. (135.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1926 och den 4 februari 1927 anbefallt

342

medicinalstyrelsen att, i viss del i samråd med kommerskollegium och tekniska
högskolan, verkställa utredning beträffande vissa apoteksväsendet rörande frågor.

3. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för biträde inom socialdepartementet med överarbetning av 1919 års lappkommittés
förslag angående lapparnas renskötsel m. m. avlämnat betänkanden i
ämnet, hava yttranden däröver infordrats från åtskilliga myndigheter. Samtliga
yttranden hava ännu icke inkommit.

4. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål
för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt uppdrag samt socialstyrelsen
avgivit betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd,
innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande
emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka
kunde finnas påkallade. Detta uppdrag har ännu icke slutligt fullgjorts. (Jfr
ärendet under punkten 27 här nedan.)

6. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Skrivelsen har den 21 juni 1926 överlämnats till de samma dag tillkallade
sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning
och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. för att
tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

7. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Skrivelsen har den 21 juni 1926 överlämnats till de under punkten 6 omförmälda
sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga
lämnade uppdraget.

8. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

343

9. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Skrivelsen har den 29 oktober 1926 överlämnats till de den 31 juli 1926 tillkallade
sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med verkställande av
utredning och avgivande av förslag beträffande moderskapsunderstöd m. m. för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

10. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt
uppdrag samt socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag
om arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

12. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan riksarkivarien den 4 oktober 1926 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
har detta utlåtande remitterats för yttrande till samtliga länsstyrelser, svenska
landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.
Samtliga yttranden hava ännu icke inkommit.

13. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv
fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. I övrigt har ärendet, i vad det avser sinnesslöa, blivit föremål
för behandling av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 tillkallade
sakkunnige för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
vissa frågor rörande sinnesslö- och epileptikervård i ett den 30 juni
1927 avgivet betänkande. Såväl i sistberörda avseende som beträffande omhändertagande
av de i skrivelsen åsyftade, icke sinnesslöa kvinnorna är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungörel serna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter
den 8 oktober 1915. (154.)

Genom proposition (nr Ilo) har Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag framlagt
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
om allmän pensionsförsäkring. Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

343

Sedan arbetstidskommittén, som haft ärendet under utredning, slutfört sitt uppdrag
och socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag om
arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj;ts
prövning.

16. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av
uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa
flickor, har, på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet antagits av
1921 års riksdag. Efter det nämnda sakkunnigas uppdrag genom Kungl. Maj:ts
beslut den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra, är ärendet i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion. (284.)

Skrivelsen har överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1927
tillkallade sakkunniga för överarbetning av ett utav revisionssekreteraren N. R.
von Koch den 30 juni 1926 avgivet förslag till lag om behandling av vissa
arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar.

19. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Skrivelsen har den 3 december 1926 överlämnats till de under punkten 6 omförmälda
sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga
lämnade uppdraget.

21. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera effektivt
tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Kungl. Maj:t har den 25 november 1927 utfärdat kungörelse om efterlysning
av vissa underhållsskyldiga (sv. f. nr 452).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 uppdragit åt landshövdingen Hj. Hammarskjöld
att inom socialdepartementet biträda med verkställande av en allmän, i
huvudsak formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på
landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i nämnda förordningar
och med dem sammanhängande författningar, vartill revisionsarbetet
må giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

23. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

345

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälda delegationen
för utförande av viss undersökning i fråga om åtgärder till arbetsfredens fram
jande upplösts, har chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 3 2 juli 1927 tillkallat tre sakkunniga för utredning rörande
anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller
kommun är part. Tillika har Kungl. Maj.t den 25 november 1927 beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lagar om kollektivavtal och om
arbetsdomstol. (Jfr ärendet under punkten 41 här nedan.)

24. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård
av sinnessjuk eller sinnesslö. (172.)

Genom proposition (nr 111) har Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av 40, 4 i och 51 §§ i lagen den 14 juni
1918 om fattigvården m. m.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Den 30 december 1927 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning i frågan.

26. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts att snarast möjligt verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna avseendet
ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

27. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

Socialstyrelsen har den 15 juni 1923 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet. (Jfr ärendet under punkten
5 här ovan.)

28. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt
pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Kungl. Maj:t har den 15 januari 1926 uppdragit åt pensionsstyrelsen att i samband
med ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen verkställa viss
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutligen fullgjorts. (Jfr
ärendet under punkten nr 30 här nedan.)

29. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfråean
(207.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 oktober 1924 hava tre sakkunniga
tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med den av riksdagen begärda
utredningen. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

30. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition

346

med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Sedan skrivelsen anmälts utom beträffande viss i ämbetsberättelsen för år 1925
närmare angiven del, har Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 uppdragit åt
pensionsstyrelsen att i samband med ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen
verkställa viss utredning. Detta uppdrag har ännu icke slutligen
fullgjorts. (Jfr ärendet under punkten 28 här ovan.)

31. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Socialstyrelsen har den 20 juni 1924 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

32. den 24 april 1925, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Sedan socialstyrelsen den 19 maj 1927 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
i ämnet samt yttranden däröver inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
januari—30 juni 1923. (157.)

Anmäldes den 1 juli 1927, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärende, och beslöts därvid, att densamma icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

34. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige för
biträde vid omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
den 21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag till kungörelse i ämnet,
hava yttranden häröver infordrats från socialstyrelsen m. fl. verk och myndigheter.
Samtliga yttranden hava ännu icke inkommit. (Jfr ärendet under punkten
nr 39 här nedan.)

35. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning av
livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 9 juni 1925, om utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 1 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan om
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda

347

anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda hänseendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

37. den 24 februari 1926, i anledning av väckta motioner om ändring i 58 §
första stycket lagen om val till riksdagen in. m. (44.)

Sedan inhämtade yttranden inkommit, har ärendet överlämnats till justitiedepartementet.

38. den 17 mars 1926, i anledning av dels vissa i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—1927
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
dels ock vissa beträffande samma huvudtitel väckta
motioner. (5 A.)

Genom proposition (nr 112) har Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag framlagt
förslag angående statsbidrag till uppförande m. m. samt driften av hem för
kroniskt sjuka.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige för
omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer
hos statsdepartement m. fl. myndigheter avgivit betänkande i ämnet,
har detta för yttrande remitterats till åtskilliga myndigheter. Samtliga yttranden
hava ännu icke inkommit. (Jfr ärendet under punkten nr 34 här ovan.)

40. den 14 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs
hospital anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat yttrande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Den 25 november 1927 har Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets yttrande
Över förslag till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol. (Jfr ärendet
under punkten 23 här ovan.)

42. den 19 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. (235.)

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret lämnats tillfälle att avgiva yttrande i
visst avseende, har Kungl. Maj:t beviljat lån av statsmedel dels den 29 juni
1926 till föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
och dels den 26 november 1926 till Stockholms stadsmission. Därefter har
Kungl. Maj:t den 30 april 1927 beviljat lån av statsmedel till samariterhemmet
i Uppsala.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 21 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av

348

den internationella arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1925.
(247.)

Anmäldes den 13 juli 1926, därvid förordnades, att vissa av omförmälda konferens
antagna förslag till konventioner skulle för Sveriges del biträdas. Därjämte
uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och
medicinalstyrelsen gemensamt att verkställa utredning och avgiva förslag i det
i visst av konferensen antaget konventionsförslag och rekommendation avhandlade
ämne. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

44. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 109
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m., nr 110
med förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m., nr 155 angående lån till organisationskostnader m. m.
för en ny riksförsäkringsanstalt samt nr 221 angående överförande till
indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. jämte i förevarande ärenden väckta motioner. (346.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid två författningar utfärdades (sv. f. nr 215
och 216). Sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrad utredning i visst
avseende, anmäldes ärendet den 2 december 1927, därvid beslöts remiss till
lagrådet av förslag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner. (347.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgivande av förslag beträffande moderskapsunderstöd
m. m. Det i anledning därav givna uppdraget har ännu icke slutförts.

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner angående
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor,
dels ock i ämnet väckta motioner. (348.)

Genom proposition (nr 114) har Kungl. Maj:t för 1927 års riksdag framlagt
förslag till förordning om erkända sjukkassor m. m.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 14, 21, 24, 33, 37, 38, 42 och 46
omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Anmäldes den 17 september 1927, därvid samtliga länsstyrelser samt väg- och

349

vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes fästa vederbörande vägliållningsskyldigas
respektive enskilda järnvägsförvaltningars uppmärksamhet på vikten av att hålla
vägkanterna respektive järnvägsbankarna i sådant skick, att ogräs ej därifrån
spredes till odlad mark, varjämte avskrift av beslutet överlämnades till järnvägsstyrelsen.
Därefter har skrivelsen överlämnats till jordbruksdepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på kommunikationsdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av
vissa kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal.
(283.)

Anmäldes den 27 juni 1927, därvid beslöts att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

3. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion om viss skärpning av
de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

Sedan yttranden avgivits dels gemensamt av järnvägsstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska järnvägsföreningens hörande, och dels
av medicinalstyrelsen, anmäldes skrivelsen den 11 november 1927, därvid tillkallades
sakkunniga för utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon
jämte därmed sammanhängande författningar.

6. den 28 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

Ärendet har i oktober 1927 överlämnats till justitiedepartementet.

7. den 12 maj 1925, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1925—1926 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Punkten 23 i vad den avser frågan om behovet av och kostnaderna för iordningställande
av fiskehamnen i Vitemölla.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställt av riksdagen begärd utredning
samt arbetsplan upprättats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 9 juni 1925, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

Sedan yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser ävensom några korporationer,
anmäldes skrivelsen den 11 november 1927, därvid tillsattes sakkunniga för
utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon jämte därmed sammanhängande
författningar.

9. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re -

350

visorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 angående tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementena
för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken.

Ärendet, som i vad det avser avlöningsreglementet för kommunikationsverken
överlämnats från finansdepartementet till kommunikationsdepartementet, är i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad Skänninge Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Maj:t den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

11. den 23 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag. (160.)

Anmäldes den 26 juli 1927, därvid Kungl. Maj:t meddelade beslut rörande
lyftning av det tredje och sista av de i låneunderstödet ingående lånebeloppen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 12 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i
ämnet väckta motioner. (211.)

Vad beträffar av riksdagen begärd utredning och förslag i vad mån bidrag av
automobilskattemedel må utgå jämväl för vägväsendet inom köpingar och vissa
andra stadsliknande samhällen, har Kungl. Maj:t den 27 juni 1927 utfärdat
lag om ändring av bland annat 9 § i väglagen. Då härigenom riksdagens i
förevarande skrivelse uttalade önskemål tillgodosetts, har Kungl. Maj:t den 28
oktober 1927 förklarat skrivelsen icke föranleda någon ytterligare åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 21 maj 1926, i anledning av väckta motioner om skyldighet för
järnväg att inhägna sitt område. (251.)

Ärendet har den 3 januari 1927 överlämnats till justitiedepartementet.

14. den 26 maj 1926, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i väglagen. (262.)

Kungl. Maj:t har den 22 mars 1927 beslutat avlåta proposition, nr 244, i
ämnet till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 31 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) an
gående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (318.)

Vad beträffar det av riksdagen i berörda skrivelse givna bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i fråga om rätt för vissa rikstelefonister
att för erhållande av hel avgiftspension erlägga vissa tilläggsavgifter, har Kungl.
Maj:t den 27 juni 1927 efter förslag av statskontoret utfärdat dylika föreskrifter.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

351

16. den 1 juni 1926, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
anslag för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. (309.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med infordrad plan för anläggning
av tillfartsvägar till inlandsbanan m. m.„ har Kungl. Maj:t den 14
januari 1927 meddelat beslut i ärendet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsunderstöd ur fonden för bibanor f vissa delar av riket till Åmål
—Årjängs järnvägsaktiebolag för utförande av ett hamnspår. (307.)

Anmäldes den 8 april 1927, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 6 samt 11—17 upptagna av
Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

1897. (103.)

Ärendet är, i vad avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

1904. (87.)

Ärendet är, i vad avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår margarintillverkningens behov av tullskydd, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet är, i vad det innefattar fråga om särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, föremål för utredning genom sakkunnig
inom finansdepartementet.

352

6. den 3 maj 1913, angående kungl. djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

7. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandlihg för statens
räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

Ärendet, som behandlats i samband med propositionerna den 22 februari 1927,
nr 102, med förslag till kommunalskattelag m. m. och nr 103 med förslag till
förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

10. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1926 års besparingssakkunniga.

11. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet har behandlats i 1925 års tulltaxerevisions den 12 september 1927
avgivna betänkande (sid. 292), som anmälts den 30 september 1927 och remitterats
till kommerskollegium och generaltullstyrelsen.

12. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet har överlämnats till handelsdepartementet.

13. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan verk och myndigheter avgivit infordrade utlåtanden i vad ärendet angår
den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom, är ärendet beroende på
Kungl. Majrts prövning.

16. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

353

17. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen
»Lars Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt inkomst-
och förmögenhetsskatt. (122.)

18. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
C177.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna avlandet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (444.)

Anmäld den 22 februari 1927 i samband med propositionen nr 102 med förslag
till kommunalskattelag m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande bränn vinsförsäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet. (198.)

Anmäld den 22 februari 1927 i samband med propositionen nr 102 med förslag
till kommunalskattelag m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av eu rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(1924 års uppbördssakkunniga).

24. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Anmäld den 12 november 1926, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem utredningsmän för att
inom departementet biträda vid utredning av frågan om lämpligt anordnande
•av den statliga kontrollen av aktiebolaget Vin- & spritcentralens och aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolets verksamhet ävensom i samband därmed stående spörs 23

— Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1928 års riksdag.

354

mål. Jämlikt nämnda bemyndigande hava fem utredningsmän tillkallats (monopolkontrollutredningen).

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet har den 8 april 1925 remitterats till 1925 års tulltaxerevision och berörts
i dess den 12 september 1927 avgivna betänkande (sid. 162), som den
30 september 1927 anmälts och remitterats till kommerskollegium och generaltullstyrelsen.

27. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti propositionen den 4 mars 1927, nr 210, med förslag
till taxeringsförordning och är vidare föremål för övervägande hos 1924
års uppbördssakkunniga.

28. den 15 maj 1923, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Sedan kontrollstyrelsen den 3 augusti 1927 avgivit anbefalld utredning och
förslag angående tillverkning av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker, samt
yttranden däröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Ärendet har behandlats i betänkanden, avgivna den 29 mars och den 25 november
1927 av 1926 års pensionsutredning (st. off. utr. 1927: 8 och 33). Över
förstnämnda betänkande hava verk och myndigheter m. fl. avgivit infordrade
utlåtanden. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i 5 § av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda
grunder för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder
m. m. (263.)

Riksdagens ifrågavarande skrivelse har överlämnats till 1924 års uppbördssakkunniga
för att vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget
tagas i övervägande, såvitt angår frågan om utbrytande ur kommunalförfattningarna
av stadganden rörande debiteringsförfarandet i och för meddelande
av dylika bestämmelser i administrativ ordning.

31. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

33. den 10 april 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer m. m.
(93.)

355

Ärendet, som behandlats i propositionerna den 22 februari 1927, nr 102, med
förslag till kommunalskattelag m. m. och nr 104 med förslag till förordning
om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt, kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 §
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. (143.)

Ärendet, som behandlats i propositionen den 11 mars 1927, nr 197, med förslag
till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet kommer ej vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 16 maj 1924, i anledning av väckt motion om upphävande av den
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för
vissa bolag. (165.)

Anmäld den 22 februari 1927 i proposition nr 134 med förslag till förordning
om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ännu icke inkommit med anbefalld
utredning av spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen.

37. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunnig inom finansdepartementet.

38. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 16 maj 1925, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. (196.)

Anmäld den 24 februari 1927 i proposition nr 185 med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
om och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober

356

1926, därvid ytterligare direktiv meddelats för kommissionens utredningsarbeten.
Kungl. Maj:t har den 23 september 1927 uppdragit åt kommissionen att
upptaga underhandlingar med Stockholms stad om reglering av kronans och
stadens mellanhavanden beträffande bidrag till gaturenhållningen från kronans
fastigheter.

41. den 8 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civil tjänstepensionslag. (349.)

1926 års pensionsutredning har avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1927: 8),
varöver verk och myndigheter m. fl. avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

42. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Anmäld den 23 april 1926, då Kungl. Maj:t i de uti riksdagens skrivelse under
punkterna 2 och 4 angivna frågor fattat följande beslut: 2) Kungl. Maj:t har
anbefallt riksmarskalksämbetet att, efter verkställd utredning, inkomma med
utlåtande i anledning av vad riksdagen under denna punkt anfört. Sedan riksmarskalksämbetet
inkommit med sådant utlåtande, hava jämväl riksräkenskapsverket
och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden, varjämte frågan behandlats
i riksmarskalksämbetets skrivelse den 12 oktober 1926 med anslagsäskanden
för hov- och slottsstaterna för budgetåret 1927—1928. Ärendet anmält
den 4 januari 1927 i statsverkspropositionen under första huvudtiteln. 4) Kungl.
Maj:t har anbefallt allmänna civilförvaltningens lönenämnd att inkomma med
utlåtande i anledning av vad riksdagen under denna punkt anfört. Lönenämnden
har avgivit sådant utlåtande.

Ärendet är, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer, alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning såvitt angår det under punkten 4) av riksdagens
ifrågavarande skrivelse angivna ärendet.

43. den 20 april 1926, i anledning av väckt motion om avveckling av fullmäktigesystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken.
(154.)

Anmäld den 4 januari 1927 i statsverkspropositionen under »för flera huvudtitlar
gemensamma frågor».

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 4 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt. (196.)

Anmäld den 22 februari 1927 i proposition nr 134 med förslag till förordning
om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å delar
till automobiler m. m. (198.)

Anmäld den 24 februari 1927 i proposition nr 171 angående vissa ändringar
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa, i vad angår delar till automobiler.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

357

46. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924-—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

1) Sedan arméförvaltningen, statskontoret och kommerskollegium avgivit infordrade
utlåtanden i anledning av vad riksdagen anfört i fråga om jämkning i
de i kungörelsen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten för
statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom förekommande
bestämmelserna rörande förskott och betalning för leverans, har Kungl. Maj:t
den 10 december 1927 anbefallt statskontoret och kommerskollegium att gemensamt
avgiva utlåtande över ett inom finansdepartementet utarbetat förslag
till kungörelse om ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. 2) Den
utav riksdagen begärda utredningen angående statstjänstemännens innehav av
sysslor och annat arbete vid sidan av statstjänsten m. m. är ännu icke slutförd.

47. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan om en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 12, 17, 21, 22, 33—35, 39 samt
43—45 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Sedan kanslersämbetet för rikets universitet den 10 juli 1926 inkommit med
infordrat yttrande rörande förslag till universitetens bokföring samt riksräkenskapsverket
häröver avgivit yttrande, har ärendet den 24 maj 1927 remitterats
till universitetskanslersämbetet, som ännu icke inkommit med sitt utlåtande.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund,
Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 uppdragit åt riksarkivet att i samråd
med byggnadsstyrelsen uppgöra förslag i ämnet. Sedan detta förslag numera
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

358

förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

6. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Sedan skrivelsen den 24 december 1925 av socialdepartementet överlämnats till
ecklesiastikdepartementet, har Kungl. Maj:t den 25 november 1927 avgjort
ärendet, i vad på sistnämnda departement ankommer.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

7. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk
av tobak och kaffe. (80.)

Genom beslut den 24 februari 1922 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag dels till de bestämmelser, vilka
kunde böra utfärdas i anledning av sådana uti ett den 19 oktober 1918 avlämnat
betänkande framställda önskemål och förslag, som berörde överstyrelsens
verksamhetsområde, dels ock till de övriga åtgärder, som kunde böra vidtagas
i anledning av sagda önskemål och förslag. Tillika förordnade Kungl.
Maj:t, att nämnda betänkande skulle överlämnas dels till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet samt till statsrådet och chefen för socialdepartementet
för vidtagande av de åtgärder, som i anledning av de utav de sakkunniga i
frågan framställda önskemål och förslag kunde ankomma på respektive departement,
dels ock till skolkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande
av förut lämnat uppdrag. Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit
med de förslag, som genom ovanberörda beslut den 24 februari 1922 anbefallts
överstyrelsen att avgiva.

8. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt.
U37.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

359

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Maj:t inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade reservationsanslaget har Kungl. Maj:t den 16
maj 1924 ställt 3,000 kronor till förfogande. 2,400 kronor äro ännu odisponerade.

13. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit från skolöverstyrelsen.

15. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den
24 mars 1924 remitterats till åtskilliga myndigheter m. fl., av vilka ännu icke
alla inkommit med svar.

16. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Anmäld den 28 januari 1927.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till
vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Skolöverstyrelsen den 29 juni 1923 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

19. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande

360

helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn
i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga
inkommit med sitt betänkande, har Kungl. Maj:t genom beslut den 7
oktober 1927 — med hänsyn till de stora kostnader, som enligt den sålunda
verkställda utredningen skulle åsamkas statsverket genom de i förslaget ifrågasatta
åtgärderna — funnit vad i ärendet förekommit icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 inkommit
med sitt betänkande samt detta blivit utgivet från trycket, har det
den 9 juli 1924 remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar, av
vilka ännu icke alla inkommit med svar.

22. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmuseets chef att efter
samråd med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst. Sådant förslag har ännu ej
inkommit.

23. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare
att genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Sedan skolöverstyrelsen den 28 mars 1922 avgivit utlåtande i ärendet, har
Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 funnit ifrågavarande skrivelse icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning
samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört detta sitt uppdrag.

25. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Ärendet är, sedan skolöverstyrelsen den 16 december 1924 avgivit utlåtande
om bibliotek å fartyg, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

3G1

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

27. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och
småskollärare.

Kungl. Maj:t har den 19 februari 1924 på socialdepartementets föredragning
avgjort ärendet.

Riksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

30. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna,
vallagen och författningar av kommunal natur.

Sedan skolöverstyrelsen den 15 juni 1922 till Kungl. Maj:t inkommit med
förslag till de föreskrifter, vilka borde av Kungl. Maj:t utfärdas i anledning
av riksdagens ovannämnda beslut, samt statens tryckerisakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, har Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 med anledning av vad
i ärendet förekommit funnit detsamma icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

Ärendet är därmed slutbehandlat.

31. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 maj 1922, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1920.
(185.)

Sedan sakkunniga för utredning rörande omorganisation av A. Abrahamsons
stiftelse å Nääs den 26 januari 1924 inkommit med sitt betänkande samt länsstyrelsen
i Älvsborgs län, skolöverstyrelsen och J. K. därom yttrat sig, har
Kungl. Maj:t den 13 oktober 1927 meddelat beslut i ärendet.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 17 april 1923, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

362

Sedan skolöverstyrelsen den 30 november 1923 avgivit förslag i ämnet samt
utlåtanden häröver avgivits den 15 januari 1924 av direktionen över gymnastiska
centralinstitutet, den 20 maj 1924 av de för utredning av frågor om
verksamheten vid gymnastiska centralinstitutet tillkallade sakkunniga samt den
25 juli 1924 av statskontoret, har Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 funnit
vad i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

35. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av
lagen om emeritilöner för präster. (104.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, den 20 juli 1927 tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen
om prästerskapets avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden.
Riksdagens här ifrågavarande skrivelse beröres av nämnda sakkunniguppdrag,
vilket ännu icke hunnit slutföras.

36. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark
från ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört detta sitt uppdrag.

37. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de
utav landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Sedan skolöverstyrelsen den 23 juni 1927 inkommit med utredning i ämnet, hava
yttranden inhämtats från vederbörande landsting och seminariestyrelser, varefter
ärendet återremitterats till skolöverstyrelsen för avgivande av utlåtande med
anledning av vad i berörda yttranden anförts.

38. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört detta sitt uppdrag.

39. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 132, angående anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

363

Skolöverstyrelsen har, jämlikt föreskrift den 30 maj 1924», med beaktande
av utav riksdagen anförda synpunkter, ej mindre verkställt och till Kungl.
Maj:t inkommit med av riksdagen begärd utredning rörande avlöning och statsbidrag
till lärare på småskolestadiet än även utarbetat och till Kungl. Maj:t
avgivit förslag till ändring av gällande bestämmelser i fråga om hyresersättning
åt manlig lärare. Kungl. Maj:t har den 12 december 1924 utfärdat kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 mom. 2 i kungörelsen den 18 september 1918
(nr 792) angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor
(sv. f. nr 353). I övrigt är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

40. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. (184.)

Sedan Kungl. Maj:t anvisat ett belopp av 11,000 kronor till utgivande av en
A-B-C-bok för skolorna i Tornedalen, är riksdagens ifrågavarande skrivelse
slutligen avgjord och kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

41. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkström sledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Kammarkollegiet den 14 september 1924 anbefalld utredning har ännu icke
inkommit.

42. den 10 mars 1925, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i
åtnjutande av emeritilön. (68.)

Sedan skrivelsen den 16 oktober 1925 anmälts och remitterats till kammarkollegiet
och statskontoret, hava dessa den 6 juli 1926 inkommit med det sålunda
infordrade yttrandet. Därefter har chefen för ecklesiastikdepartementet,
jämlikt den 22 april 1927 lämnat bemyndigande, den 20 juli 1927 tillkallat
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan rörande
nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning samt dispositionen
och förvaltningen av prästlönejorden. Riksdagens här ifrågavarande
skrivelse beröres av nämnda sakkunniguppdrag, vilket ännu icke hunnit slutföras.

43. den 13 mars 1925, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och
fortsättningsskolväsendet till den borgerliga kommunen. (72.)

Skrivelsen är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke
slutförts.

45. den 22 april 1925, i anledning av väckt motion angående reglering
av biskopslönen i Lunds stift. (122.)

Sedan Kungl. Maj:t i skrivelse till 1926 års kyrkomöte, nr 17, inhämtat dess

364

yttrande över ett förslag till provisorisk reglering av lönen för biskopen i Lunds
stift samt kyrkomötet i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, anmält, att
kyrkomötet för sin del antagit ett dylikt förslag, underställdes frågan genom
proposition den 4 januari 1927, nr 24, riksdagens prövning. Sedan riksdagen
i skrivelse den 1 april 1927, nr 102, meddelat sitt beslut i ärendet, har Kungl.
Maj:t genom beslut den 22 april 1927 meddelat bestämmelser i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 27 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av klockarbostället i Osby församling m. m.
(240.)

Anmäld den 6 maj 1927.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 30 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet
samt karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom åtskilliga i ämnet
väckta motioner. (261.)

Kungl. Maj:t har den 22 december 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat
två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 499 och 501).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

48. den 31 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avsättande av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande
av försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

Anmäld den 28 januari 1927.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

49. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen är, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 8 maj 1926, i anledning av väckta motioner om överlåtelse till
Kalmar stad av vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes
använda fastigheten. (178.)

Skrivelsen den 2 juli 1926 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande.

51. den 12 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
forskarstipendier för docenter vid universiteten och karolinska institutet.
(204.)

Anmäld den 8 april 1927.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

52. den 14 maj 1926, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

365

Punkten 117, angående bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas
av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk.

Kungl. Maj:t har den 22 oktober 1926 och den 6 maj 1927 utdelat medel
från ifrågavarande anslag.

Punkten 123, angående det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk.
Sedan skolöverstyrelsen inkommit med förslag till de åtgärder, som borde
vidtagas för åstadkommande av inskränkning i antalet vid högre lärarinneseminarium
utbildade lärarinnor, har Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 meddelat
beslut i ärendet.

Punkten 201, angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1927 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 206, angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

Kungl. Maj:t har den 11 mars och den 2 september 1927 meddelat beslut
i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala och
Lund samt karolinska institutet m. m. (225.)

Kungl. Maj:t har den 22 december 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat
tre kungörelser i ämnet (sv. f. nr 499—501).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av två inom riksdagen väckta motioner angående
anslag till anordnande av s. k. folkhögskolekurser i Härjedalen.
(229.)

Anmäld den 4 januari 1927.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan skolöverstyrelsen den 26 augusti 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

56. den 1 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader, förenade med
friköp av lägenheter å kyrklig jord. (322.)

Anmäld den 4 januari 1927.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. (329.)

Kungl. Maj:t har den 4 januari 1927 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
lag och eu kungörelse i ämnet (sv. f. nr 1 och 2).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 3 juni 1926, angående beredande av en tryggare ställning i rättsligt
hänseende åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor. (305.)

366

Sedan skolöverstyrelsen den 25 april 1927 inkommit med i ärendet infordrat
utlåtande, är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

59. samma dag, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Maj:t inkomma -med nämnda utredning ävensom med de förslag, vartill
densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning slutförts, är ärendet
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående
ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 20 augusti 1926 från Stockholms stadsfullmäktige och
Stockholms läns landsting inhämtat yttranden, huruvida de var för sig vore
villiga bidraga till de ifrågasatta ändringsarbetena å nuvarande serafimerlasarettet
enligt vissa närmare angivna grunder. Från Stockholms läns landsting
har det sålunda infordrade utlåtandet numera inkommit. I fråga om Stockholms
stadsfullmäktiges ifrågavarande utlåtande har däremot chefen för ecklesiastikdepartementet
den 1 december 1927 medgivit, att med det slutliga besvarandet
av nämnda remiss må anstå, till dess att definitivt förslag i fråga om sjukhusets
anordnande föreligger utarbetat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 17, 20, 23, 29, 30, 33, 34, 40,
45—48, 51—54, 56 och 57 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj
1900 infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl.
Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i

förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

3(57

Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

De jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1926 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen
hava den 12 november 1927 avgivit betänkande i ämnet (st.
off. utr. 1927: 32), vilket remitterats till åtskilliga myndigheter för yttrande.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

7. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet har den 17 november 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen (se jämväl
1925 års ämbetsberättelse).

8. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning. (263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

9. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.

(68.)

Anmäld den 25 november 1927 (jfr sv. f. nr 439).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkandet är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

11. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

I ärendet hava yttranden infordrats från ett flertal myndigheter. Den 17 september
1927 har Kungl. Maj:t på kommunikationsdepartementets föredragning
meddelat beslut i ärendet i vissa avseenden. Ärendet är i återstående delar
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan om utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen

368

för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande tillkalla
sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts prövning
frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, i vilket ärende Kungl. Maj:t den 5 december 1924 uppdragit åt domänstyrelsen
att med järnvägsstyrelsen upptaga förhandlingar, vilkas resultat
domänstyrelsen skulle jämte eget utlåtande anmäla för Kungl. Maj:t. Sådan
anmälan har ännu icke inkommit.

13. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för
jordbruket. (364.)

Sedan, på sätt framgår av 1927 års ämbetsberättelse, styrelsen för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet den 29 november 1926 avgivit
förslag i ämnet, har ärendet, efter det yttrande i visst avseende avgivits av
styrelsen för centralanstalten, remitterats till byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och statskontoret, från vilken sistnämnda myndighet utlåtande ännu ej
inkommit.

14. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete
har av Kungl. Maj:t förklarats skola vila tillsvidare.

15. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Maj:t inkomma. Utredningen
är icke slutförd.

17. den 29 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående kolonisatiousfrågans inriktande på rikets kolonisation.
(150.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kung]. Maj:ts bemyndigande
den 6 juni 1925 tillkallade sakkunniga den 14 juli 1927 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1927: 12) samt yttranden däröver avgivits av
ett flertal myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling å
kött av importerade levande idisslande djur. (230.)

Anmäld den 6 juni 1925. Sedan remissutlåtande inkommit från medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av

369

åtgärder till förhindrande av vidare utplantering och spridning inom
landet av den tyska haren. (250.)

Sedan den i fjolårets ämbetsberättelso omförmälda sakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, anmäldes detsamma den 25 november 1927 (jfr sv. f. nr 439).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnandet
av en allmän jordbruksräkning under 1925. (251.)

Kungl. Maj:t har den 4 mars 1927 till riksdagen avlåtit proposition berörande
jämväl förevarande fråga (nr 216).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

Från lantbruksstyrelsen den 14 december 1927 inkommen utredning har remitterats
till domänstyrelsen samt länsstyrelsen i Norrbottens län för avgivande,
efter vederbörandes hörande, av yttrande.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om
beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande gröda.
(258.)

Sedan den i 1927 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 2 juni 1925, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om frilösning av arrendejordbruk in. m. (309.)

Sedan de i 1926 års ämbetsberättelse omförmälda utredningarna genom 1925
års kolonisationssakkunniga och 1925 års jordundersökningskommission numera
avslutats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (322.)

Den 26 juni och den 31 juli 1925 anmäld, därvid erforderliga beslut i ämnet
fattades utom vad angår användningen för annat statsändamål av den å Alnarps
egendom uppförda byggnaden för Lunds universitets institution för ärftlighetsforskning,
sedan institutionen numera förflyttats till Svalöv, i vilket ämne
lantbruksstyrelsen anbefallts inkomma med förslag.

25. den 9 mars 1926, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner. (75.)

I de delar skrivelsen icke i 1927 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord
— nämligen beträffande punkterna 9 och 22 — har densamma anmälts beträffande
punkten 9 den 22 april 1927, därvid erforderliga beslut i ämnet meddelades,
samt beträffande punkten 22 den 18 februari 1927, därvid beslöts avlåtande
till riksdagen av proposition (nr 157).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 10 mars 1926, i anledning av väckta motioner angående styckning
och försäljning av kronoegendomar. (70.)

Den 19 mars 1926 anmäld, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen och 1925
års kolonisationssakkunniga. Sedan utlåtanden därifrån inkommit, anmäldes
24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1928 års riksdag.

370

ärendet ånyo den 30 april 1926, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt domänstyrelsen
att låta verkställa utredning om under domänstyrelsens vård ställda
kronoegendomars lämplighet för styckning till mindre jordbruk ävensom bemyndigade
styrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen
biträda med utredningen. Densamma är ännu icke slutförd.

27. den 23 mars 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kraftledningslånefonden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (106.)

I den del skrivelsen icke i 1927 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande
genom statens medverkan av en elektrifiering av Öland, har densamma
anmälts den 18 februari 1927, därvid beslöts avlåtande till riksdagen av proposition
i ämnet (nr 123).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 14 april 1926, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till befrämjande av export av hästar till Sovjet-Ryssland
m. m. (132.)

Slutligen anmäld och avgjord den 9 juni 1927.

29. den 8 maj 1926, i anledning av väckta motioner angående befrämjande
av utdikning av för skogsbörd tjänliga försumpade skogsmarker m. m.
(174.)

Sedan, på sätt framgår av 1927 års ämbetsberättelse, betänkande i ämnet avgivits
av särskilt tillkallade sakkunniga samt yttranden däröver inhämtats från
ett flertal myndigheter, har Kungl. Maj:t den 18 februari 1927 till riksdagen
avlåtit proposition i ämnet (nr 156).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 102 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan om försäljning av det under
punkten 13 omförmälda område om 5,48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
anbefallts inkomma med utlåtande.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inflyttande
av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen
närmare åns utlopp i Mörrumsbukten. (181.)

Den 11 juni 1926 anmäld, därvid domänstyrelsen anbefallts föranstalta om
utredning i ärendet samt att därmed ävensom med förslag till inlösen av vissa
laxfisken och laxfiskerättigheter till Kungl. Maj:t inkomma.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

33. den 19 maj 1926, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
rörande handeln med utsädesvaror. (243.)

371

Sedan i ärendet infordrade yttranden numera inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts ptövning.

34. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har den 9 juni 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu icke
avgivit utlåtande.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 9, 19, 20, 25 samt 27—29 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må
sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, i vilken fråga, enligt vad nedan
under 7 sägs, viss utredning för närvarande pågår.

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag. Kommerskollegium har emellertid i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 23 september 1927, i avbidan på slutlig lösning av frågorna
om sjömanshusens omorganisation och sjömanspensioneringens ordnande,
framlagt förslag om en provisorisk organisationsändring av mera begränsad

372

omfattning till befrämjande av de utav riksdagen i dess förberörda skrivelse
uttalade önskemål. Sistnämnda förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande far tygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
vilket betänkande för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. Yttranden
hava avgivits, och ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet föremål
för vidare utredning inom handelsdepartementet.

8. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t
vid anmälan av detsamma den 2 september 1927 funnit riksdagens skrivelse
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

9. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa anstalter
för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion för
beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen
under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Sedan kommittén
sedermera anmält, att utbetalningarna av hjälpkrediter avslutats, så att
de kommittén lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande och
redovisning av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande skuldförbindelser,
har kommittén upplösts med utgången av april månad 1927 samt
uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med biträde av annan person,
tillsvidare till utgången av år 1928 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

10. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911.
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

373

11. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen, som den 6 juni 1924 anbefallts att gemensamt
verkställa utredning i ämnet, hava ännu icke inkommit med sådan
utredning.

12. den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande av lån till Aktiebolaget Svenska Amerikalinjen för anskaffande
av fartyg till uppehållande av bolagets regelbundna ångbåtsförbindelse
mellan Sverige och Amerikas förenta stater. (158.)

Anmäld den 28 januari 1927, därvid skrivelse avläts till fullmäktige i riksgäldskontoret.

13. den 29 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens övertagande av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen m. m. (282.)

Ärendet, i vilket förberedande åtgärder den 18 juni 1926 beslutats, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning (jfr riksdagens skrivelse den 15 mars 1927,
nr 67).

Av dessa ärenden äro de under 8 och 12 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

374

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhang ig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1927 och
vari under år 1927 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (nr 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912
den 8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27
december (nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juli 1927 yttranden inhämtats från
arméförvaltningen, medicinalstyrelsen, direktionen för gymnastiska centralinstitutet
och domänstyrelsen ävensom länsstyrelserna i samtliga län, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1922 den 31 maj (nr 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas
avlämnande från häradsskrivarna till postverket.

Sedan Sveriges häradsskrivareförening den 29 november 1927 avgivit yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

7. 1922 den 25 augusti (nr 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

:*75

8. 1922 den 18 december (nr 607), angående lag om slakt.

Proposition i ämnet har förelagts 1927 års riksdag. (Justitiedepartementet.)

9. 1923 den 12 juni (nr 280), angående förbud mot efterbildning av riksbankens
sedlar i reklamsyfte m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1927 (sv. f. nr 198). (Justitiedepartementet.)

10. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

12. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

13. 1925 den 29 augusti (nr 412), angående åtgärder för åstadkommande
av snabbare rättskipning i Härjedalens domsaga.

Kungl. Maj:t — som icke fann skäl för närvarande vidtaga ändring i tingslagsindelningen
inom Härjedalens domsaga och som framdeles ville meddela
beslut angående sammanträden med tremansnämnd i domsagan — fann den 1
april 1927 gott förordna, att från och med den 1 januari 1928 årligen i domsagan
skulle hållas följande antal tingssammanträden och ting, nämligen i
Svegs tingslag fem allmänna tingssammanträden å tider, varom förmäles i 1 §
av förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting, samt i vartdera av Hede tingslag och Bergs tingslag
tre lagtima ting å tider, som angivas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken. (Justitiedepartementet.
)

14. 1925 den 29 oktober (nr 437/1924), angående ändring av lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Yttranden i ärendet hava den 4 november 1927 infordrats från samtliga länsstyrelser.
Yttranden hava ännu ej inkommit från alla länsstyrelser. (Justitiedepartementet.
)

15. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
om resekostnadsersättning i kung], förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmän m. m.

Sedan yttranden med anledning av den i 1927 års ämbetsberättelse omförmälda
remissen inkommit från samtliga länsstyrelser, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

16. 1925 den 21 december (nr 637), angående åtgärder för snabbare rättskipning
inom Gällivare domsaga.

Kungl. Maj:t fann den 24 mars 1927 framställningen, i vad den avsåg förening
av Jukkasjärvi lappmarks tingslag och Karesuando lappmarks tingslag till

376

ett tingslag, icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Angående tingsordningen
i domsagan från och med den 1 januari 1928 utfärdade Kungl.
Maj:t — som framdeles ville meddela beslut jämväl rörande tingssammanträden
med tremansnämnd i domsagan •—■ särskild kungörelse (sv. f. nr 58). (Justitiedepartementet.
)

17. 1926 den 12 februari (nr 133), angående åtgärder för snabbare rättskipning
inom Torneå domsaga.

Kungl. Maj:t fann den 18 mars 1927 gott förordna, att av Torneå domsagas
dåvarande tre tingslag, eller Torneå tingslag, Korpilombolo tingslag och Pajala
tingslag, sistnämnda båda tingslag skulle från och med den 1 januari 1928
vara förenade till ett tingslag, benämnt Pajala och Korpilombolo tingslag, med
tingsställen tillsvidare i Pajala kyrkoby och Korpilombolo kyrkoby, samt att
i domsagan från och med den 1 januari 1928 årligen å tider, varom förmäles
i 1 § av förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande
bestämmelser om häradsting, skulle hållas tio allmänna tingssammanträden
i Torneå tingslag och fem allmänna tingssammanträden i Pajala och
Korpilombolo tingslag; och skulle i det senare tingslaget sista allmänna sammanträdet
under vårtinget och hösttinget hållas å tingsstället i Korpilombolo
kyrkoby samt övriga allmänna sammanträden ävensom de särskilda sammanträden,
som kunde erfordras för tings avslutande, å tingsstället i Pajala kyrkoby.
(Justitiedepartementet.)

18. 1926 den 15 maj (nr 278), angående förening av tingslagen i Sydöstra
Hälsinglands domsaga.

Kungl. Maj.t fann den 18 mars 1927, med hänsyn till vad processkommissionen
i utlåtande över framställningen anfört, densamma ej för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd. I övrigt fann Kungl. Maj:t gott
förordna, att i Sydöstra Hälsinglands domsaga skulle, med bibehållande av gällande
tingsordning i Enångers tingslag, från och med den 1 januari 1928 årligen
å tider, varom förmäles i 1 § av förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, i Ala tingslag
hållas tio allmänna tingssammanträden. (Justitiedepartementet.)

19. 1926 den 20 oktober (nr 512), angående ändring i vissa avseenden av
gällande bestämmelser om tillsyn å stämpelavgifts utgörande samt om
uppbörd och redovisning av stämpelmedel.

Anmäld, den 20 maj 1927 och överlämnad till statskontoret och generalpoststyrelsen
i samband med att ämbetsverken anbefallts att gemensamt verkställa
av riksdagen i skrivelse den 6 april 1927, nr 116, begärd utredning om stämpelförsäljares
rätt att erhålla stämplar i räkning. (Se vidare nr 199 i bilaga
II härovan.) (Finansdepartementet.)

20. 1926 den 30 november (nr 569), angående ändrad lydelse av 3 § i kungl.
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Anmäld den 22 januari 1927 i samband med proposition, nr 189, med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften m. m. (Se vidare nr 209 i bilaga II härovan).
(Finansdepartementet.)

21. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)