Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
1
Nr 99.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående undersökning rörande
reglering av vissa delar av Lyckebyån; given Stockholms
slott den 10 februari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokoll över jordbruksärenden hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför:
I skrivelse den 30 september 1927 hava länsstyrelsen i Blekinge län samt
länets hushållningssällskap hemställt, att Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition
till riksdagen med anhållan om bemyndigande att från statens avdikningsanslag
förskottera de medel intill högst 20,000 kronor, som kunde befinnas
erforderliga för verkställande av undersökning samt uppgörande av
fullständig plan jämte kostnadsförslag till reglering av Lyckebyån beträffande
sträckan Fursjön—Bockebosjön i norr och Bånga damm omkring 800
meter nedanför Kroksmåla i söder, under villkor att belopp, som sålunda
kunde bliva för ändamålet utlämnade, skulle avräknas å det statsbidrag
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 81 höft. [Nr 99.) 1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
från nämnda anslag, som framdeles kunde komma att beviljas till företagets
utförande.
Till stöd för sin framställning hava nämnda myndigheter anfört i huvudsak
följande:
Spörsmålet om Lyckebyåns reglering i torrläggningssyfte vore av gammalt
datum. Enligt en tradition, vars riktighet dock ej kunnat kontrolleras,
skulle frågan härom hava varit uppe redan i början av 1800-talet. Undersökningar
för reglering av Lyckebyån i nu ifrågavarande delar hade verkställts
under år 1865 samt åren 1868—1875. Sist då en närmare undersökning
kommit till stånd vore i slutet av 1880-talet, då en sådan på begäran
av Blekinge läns hushållningssällskap verkställdes av lantbruksingenjören,
sedermera byråchefen E. Wilh. Ewe.
Under år 1918 hade av landshövdingen i Kalmar län, landssekreteraren
i Blekinge län samt vederbörande lantbruksingenjör avlagts besök på platsen
och hållits sammanträde med befolkningen. De då verkställda undersökningarna
ledde likväl icke för det dåvarande till något resultat.
I juni 1925 höll länsstyrelsen i Blekinge län ett talrikt besökt sammanträde
i Fur med intresserade för åregleringen i fråga. Av det därvid förda
protokollet framginge, att hos de närvarande förefunnits ett mycket starkt
intresse för regleringens genomförande samt att detta intresse tagit sig uttryck
i tillsättandet av en kommitté för insamlande av medel till bestridande
av kostnaderna för en undersökning. Tyvärr visade det sig sedermera
omöjligt för kommittén att hopbringa ens så stort belopp, som erfordrades
för en mera preliminär undersökning. Endast en mycket ringa
procent av dem, som beräknades få nytta av företaget, befunnos villiga eller
i stånd att bidraga till undersökningskostnaden. På grund härav fick frågan
för det dåvarande förfalla.
Vid upprepade tillfällen hade därefter frågan åter varit på tal, men dess
förande vidare hade strandat på omöjligheten att hos den i regel fattiga
jordbrukarbefolkning, som skulle komma att av företaget beröras, uppbringa
nödiga medel till bestridande av undersökningskostnaderna.
På begäran av länsstyrelsen hade statens lantbruksingenjör i Blekinge
län M. Wixell rörande det planerade företaget uppgjort en promemoria,
vilken funnes bifogad framställningen. Enligt nämnda promemoria tänktes
företaget inskränkt till sträckan Fursjön—Bockebosjön på gränsen mellan
Blekinge och Kalmar län i norr och Bänga damm omring 800 meter nedanför
Kroksmåla inom förstnämnda län i söder. Den sträcka av Lyckebyån,
som enligt Wixells utkast skulle regleras, funnes med rött utmärkt å ett
ansökningen bilagt kartblad.
De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för företagets genomförande
syntes sällsynt goda. Det nödiga arbetet torde i stort sett komma att inskränka
sig till upptagandet av ett förstorat och fördjupat avlopp jämte
nödiga bikanaler utan att, såvitt på förhand kunde bedömas, därvid kunde
befaras möta några mera svårberäkneliga hinder. De vattenverk, som kunde
komma att få känning av regleringen, vore relativt fåtaliga och små, och
den ersättning, som torde kunna antagas komma att bestämmas att utgå
för skada, som genom regleringen tillskyndades dessa verk eller ock eljest
förorsakades, torde bliva relativt obetydlig. Odlingsarbetet å de torrlagda
markerna bleve enligt Wixells promemoria på grund av jordens beskaffenhet
lätt att verkställa.
Vad de ekonomiska förutsättningarna anginge, vore ju svårt att, innan
3
Kungl. Mäj:ts proposition Nr 99.
en närmare undersökning kommit till stånd, nämna några siffror. Med
ledning av Wixells promemoria samt inhämtad kännedom om det synnerligen
ringa värde, som de marker — mest så kallade mader —, vilka skulle
genom torrläggningen förbättras, för närvarande ägde, torde man doek, utan
att vara allt för optimistisk, våga uppskatta nyssnämnda nuvarande värde
.jämte — under förutsättning av grävningsmaskiners användning — torrläggnings-
och odlingskostnaden samt av torrläggningen föranledda ersättningar
till sammanlagt omkring 2,000.000 kronor. Med utgångspunkt från
Wixells uppgift i prememorian, att allenast den del av de nu vattenskadade
markerna, som genom torrläggningen syntes kunna omvandlas till åker,
belöpte sig till 5 å 6,000 tunnland, torde man icke göra sig skyldig till
någon överdrift, om man uppskattade värdet av samma marker efter regleringen
till det dubbla eller 4,000,000 kronor. Förbättringsvärdet skulle
alltså under förutsättning av detta antagandes riktighet uppgå till omkring
2,000,000 kronor.
Frågade man sig, varför -— om företaget verkligen kunde beräknas bliva så
fördelaktigt som nu sagts — detsamma ej förr kommit till stånd eller i allt
fall ej nu kunde förverkligas utan statlig förskottering av undersökningskostnaden,
så torde svaret häri ligga i tvenne omständigheter, vilka ägde
ett visst sammanhang med varandra. Dels hade aldrig ännu en tillräckligt
ingående undersökning med fullständig plan och kostnadsberäkning blivit
verkställd och dels —- och detta vore huvudsaken — hade kostnaden för
verkställandet av dylik allsidig utredning, utgörande en nödvändig förutsättning
för ett säkert bedömande av företagets ekonomiska förutsättningar,
ansetts uppgå till så stort belopp — beräknat till 20,000 kronor , att
det stött på oövervinneliga svårigheter att uppbringa detsamma bland de som
regel i mycket små förhållanden befintliga intressenterna. Det vore just
denna omständighet, att undersökningskostnaden, ehuru liten i förhållande
till företagets omfattning och den beräknade båtnaden, dock måste betraktas
som ansenlig i förhållande till värdet å den i företagets ingående marken i
dess nuvarande skick, som gjort att hittills oöverstigliga hinder mött för
igångsättandet av detta efter allt att döma i och för sig ekonomiskt synnerligen
fördelaktiga företag.
Företaget tillhörde emellertid dem, för vilkas snara förverkligande en utväg
helt enkelt måste utfinnas. Det skulle kunna synas ligga nära till
hands, att hushållningssällskapen i Blekinge och Södra Kalmar län förskotterade
vederbörande erforderliga medel till undersökningskostnad. De prekära
finansiella förhållanden, under vilka hushållningssällskapen arbetade, förbjöde
emellertid denna utvägs anlitande. Att vädja till vederbörande landsting
eller kommuner torde ej heller kunna leda till målet. Alldeles frånsett
de betänkligheter av mera principen natur, som kunde resas mot beträdande
av denna väg, så mötte även här hinder av ekonomisk art. Blekinge län,
inom vilket större delen av här ifrågavarande sankmarker vore belägna,
hade en av de högsta landsstingsskatterna i landet — för år 1927 2 kronor
64 öre och för år 1928 2 kronor 59 öre per bevillningskrona - och i de av
företaget närmast berörda blekingesocknarna, Sillhövda och Rödeby socknar,
uppginge 1927 års kommunalskatt till respektive 9 kronor 75 öre och 11
kronor 65 öre.
Skulle företaget — åtminstone inom rimlig tid — kunna komma till stånd,
torde ingen annan utväg finnas än den, att staten trädde hjälpande emellan.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet insåge visserligen till fullo, att
mot statens ekonomiska inskridande vid torrläggningsföretag i annan form
-4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
än den redan fastslagna kunde resas betänkligheter av principiell art och
att, för att ett sådant inskridande skulle ske, borde föreligga alldeles särskilda
skäl. Dylika särskilda skäl måste dock anses förefinnas i förevarande
fall. De blivande delägarnas antal uppginge ju till omkring 260, spridda
inom fem socknar i två län å en längdsträcka av över 2 mil och samtliga
utgörande småbrukare med i allmänhet brukningsarealer av 5 till
10, i enstaka fall upp till 15 tunnland odlad jord. Man kunde förstå,
vilka svårigheter skulle möta vid försök att organisera alla dessa personer
till gemensamt uppträdande, och man finge ej förtänka dessa i regel
fattiga småbrukare, om de droge sig för att — utan full visshet om att
företaget verkligen komme till stånd — tillskjuta erforderlig undersökningskostnad,
då denna kunde beräknas komma att i medeltal å var och en av
dem belöpa sig till omkring 75 kronor. Frånsett att statens ingripande
alltså måste anses som en nödvändig förutsättning för, att företaget överhuvud
skulle kunna komma igång, funnes gcda direkta skäl, som talade för
statens inskridande i detta särskilda fall. Såsom sådana torde kunna räknas
dels det verksamma led i statens arbete för bildandet av egna jordbrukarhem
av lämplig storlek, som företagets genomförande skulle utgöra, och dels
den lindring i den rådande arbetslösheten, särskilt bland grovarbetarna, som
ett snart igångsättande av företaget skulle vara ägnat att medföra. I förra
avseendet kunde, anföras, att de nuvarande allt för små brukningsdelarna
genom torrläggningen skulle — låt vara i olika proportion — omskapas till
jordbruk, därav säkerligen ett flertal nya, med betydligt större och lämpligare
belägna inägor, samt att delägarnas nuvarande egendomar, belägna som de
vore i en skogrik trakt, i regel omfattade en proportionsvis mycket stor
skogsareal. Och i senare avseendet finge framhållas att, även om företaget
på grund därav, att det torde komma att visa sig ekonomiskt fördelaktigt
att låta arbetsmaskiner komma till användning i stor utsträckning vid detsammas
utförande, icke kunde anses lämpa sig att utföras som nödhjälpsarbete
genom arbetslöshetskommissionens försorg, detsammas igångsättande
dock icke minst med hänsyn till efterföljande odlings-, väg- och nybyggnadsarbeten
— måste i stor utsträckning verka till lättnad å arbetsmarknaden.
Det torde vara svårt att från synpunkten av arbetslöshetens
lindrande finna en bättre användning för det ringa belopp, varom här vore
fråga — efter allt att döma allenast några års ränta på 20,000 kronor —,
än till igångsättande av ett företag av nu ifrågavarande art och omfattning.
Av icke ringa intresse för staten och det allmänna i övrigt torde därjämte
— bland annat ur skattesynpunkt — vara, att en förut fattig bygd i den
stora utsträckning, som den, varom här vore fråga, omskapades till en bördig
nejd med därav följande avsevärt ökade taxeringsvärden å fastigheter samt
stegrad välmåga hos bebyggarna.
Såväl ekonomiska som sociala skäl talade alltså kraftigt för att staten
genom sin mellankomst möjligjorde tillblivelsen av detta i eminent grad
produktiva företag.
Att begära särskilt anslag för ändamålet torde icke vara lämpligt eller
erforderligt, utan syntes, med särskild hänsyn till att företaget främst finge
betraktas som ett torrläggningsföretag i jordbrukets intresse, den bästa utvägen
vara, att det erforderliga beloppet av staten förskotterades från statens
avdikningsanslag för att sedermera avräknas å det statsbid ag, som framdeles
kunde komma att beviljas till företagets genomförande. Visserligen
skulle kunna ifrågasättas, att den del av undersökningskostnaden, som kunde
beräknas belöpa å erforderlig hantlangning och därtill hörande materiel,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 99. 5
skulle — in natura eller eljest — tillskjutas av intressenterna själva. Enligt
uppgift av Wixell torde emellertid denna del av kostnaden på grund
av företagets omfattning komma att uppgå till ganska avsevärt belopp (omkring
6,000 å 7,000 kronor). Att genom frivillig uttaxering hos de omkring
260 intressenterna uppbringa denna summa eller ordna hantlangningens fullgörande
in natura av en så talrik delägarskara stötte givetvis på stora svårigheter
av förut antydd art. Härtill komme, att det oupphörliga ombyte
av personal, som skulle bliva en följd av hantlangningens utgörande in natura,
skulle vara ägnat att fördröja och till följd därav även fördyra undersökningsarbetet.
Skulle som villkor för undersökningskostnadens förskotteran
de av statsmedel stadgas, att intressenterna själva skulle ansvara för
hantlangningens fullgörande, skulle detta därför riskera hela företagets tillkomst.
Länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava å omförmälda skrivelse tecknat, att de
instämma i den däri gjorda framställningen.
Av omförmälda av lantbruk singen för en Wixell uppgjorda promemoria
inhämtas, att den åkerjord, som genom företaget skulle utvinnas, är till tre
fjärdedelar belägen inom Rödeby och Sillhövda socknar i Blekinge län och
till en fjärdedel inom Vissefjärda och Gullabo socknar i Kalmar län samt
att av delägarna i företaget omkring 180 vore boende inom det förra länet
och omkring 80 i det senare. Kostnaderna för företaget hava av Wixell
överslagsvis uppskattats till 1,850,000 kronor, däri inbegripna till 250,000
kronor beräknade odlingskostnader. Kostnaderna skulle dock kunna väsentligen
nedbringas, därest, såsom på grund av markens beskaffenhet är att
antaga, moderna grävningsmaskiner kunna användas. Ifrågavarande sankmarksområden
bilda stora sammanhängande fält, fullkomligt stenfria såväl
beträffande ytlager som botten. Bottnen inom större delen av nämnda områden
utgöres av sandblandad lera eller lera. Medeldjupet av dyjorden, som
nästan uteslutande består av starrtorvdy, är 0.8—1.2 meter. Verkställda
analyser hava visat att dyjorden, i likhet med nästan all liknande jord,
är fattig på kali och kalk. Däremot är den kväverik, varjämte förekommer
fosforsyra i för dylika jordarter ovanligt hög grad. Halten av de för
växterna skadliga ämnena klor och svavelsyra är ovanligt liten; vitmossa
har ingenstädes påträffats. Som allmänt omdöme uttalas, att såväl dyjorden
som alven är av mycket god beskaffenhet. Odlingsarbetet är synnerligen
lätt att verkställa.
Lantbruksstyrelsen har i infordrat utlåtande den 21 oktober 1927 till eu
början framhållit vissa principiella betänkligheter mot ifrågavarande framställning
samt i sådant avseende åberopat vad styrelsen anfört i skrivelser
den 20 oktober 1911 och den 3 maj 1927 i anledning av särskilda av länsstyrelsen
i Västerbottens län gjorda framställningar om anslag av statsmedel
för undersökning angående åtgärder för avvärjande av översvämningar i
trakten av Ume- och Vindelälvarnas sammanflöde. Lantbruksstyrelsen har
däri uttalat, att statsunderstöd i annan ordning, än som möjliggjordes genom
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
understöd frän vederbörande lånefond eller avdikningsanslag och som utginge
först efter det att intressenterna beslutat att utföra företaget, syntes
kunna medföra den olägenhet, att liknande anspråk på understöd skulle
kunna framställas från intressenter i samma eller andra orter inom landet,
anspråk vilka, därest de i omförmälda skrivelser avsedda framställningar
bifölles, icke skulle kunna utan orättvisa lämnas obeaktade. Vad sålunda
anförts syntes lantbruksstyrelsen i lika mån gälla den nu ifrågasatta utredningen.
Emellertid fortsätter lantbruksstyrelsen sitt uttalande sålunda:
Av föreliggande ansökning syntes dock framgå, att särskilt stora svårigheter
mötte för de av det ifrågasatta företaget berörda intressenterna
att förskottera erforderliga undersökningskostnader, på grund av såväl
företagets avsevärda omfattning som även intressenternas i allmänhet mindre
goda ekonomiska ställning. Å andra sidan syntes vad i ansökningen anförts
om önskvärdheten av företagets bringande till stånd vittna om eu
bland vederbörande jordägare allmänt spridd övertygelse om det stora värdet
ur jordbrukssynpunkt av dess genomförande. Särskilt fmge understrykas
de möjligheter till ökad nybildning av mindre jordbruk, som bär skulle
kunna skapas. Området vore med avseende på kommunikationer redan nu
väl lottat och hade relativt goda vägförbindelser till två järnvägar med
sex stationer inom ett avstånd av tre—tolv kilometer. Med hänsyn jämväl
till det för svenska förhållanden milda klimatet i denna trakt syntes här
gynnsammare förutsättningar för en framgångsrik kolonisation förefinnas,
än vad erfarenheten visat vara fallet vid kolonisationsföretag i vissa andra
landsdelar.
På grund av vad ovan framhållits funne lantbruksstyrelsen skäl tala för
beviljande av statsmedel för ifrågavarande ändamål, mot det att sålunda
utlämnade medel avräknades å det statsbidrag, som framdeles tilläventyrs
kunde komma att beviljas till företagets utförande.
I ansökningen förutsattes emellertid dylikt bidrag jämväl till bestridande
av kostnaderna för erforderlig hantlangning och därtill hörande material,
under framhållande att det skulle stöta på stora svårigheter att genom
frivillig uttaxering hos de omkring 260 intressenterna i företaget uppbringa
härför nödigt belopp, varförutom eventuellt ordnande av hantlangningens
utgörande in natura skulle genom det oupphörliga ombyte av personal, som
därav bleve en följd, fördröja och fördyra undersökningsarbetet.
Med avseende härå ville lantbruksstyrelsen anföra, att intressenterna med
hänsyn till de förväntade betydande fördelarna för deras fastigheter av
torrläggningsprojektets utförande borde utan större svårighet kunna förskottera
ifrågavarande hantlangningskostnader, i ansökningen beräknade
till i medeltal 25 kronor för var och en. Likaså torde ordnandet av hantlanguingen
böra utan i ansökningen omnämnda praktiska olägenheter
kunna ske med tillämpning av för ifrågavarande undersökningar gängse
förfaringssätt eller genom anställande av särskilt manskap för samtliga
hantlanguingsgöromål. Lantbruksstyrelsen funne därför, att statsbidrag
icke skäligen borde utgå till bestridande av kostnad för hantlangning och
därtill hörande material.
De statsmedel, som på grund av föreliggande ansökning kunde bliva
anvisade, torde böra ställas till länsstyrelsens i Karlskrona disposition, och
skulle länsstyrelsen äga att därmed likvidera förrättningsmännen tillkom
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
mande gottgörelse enligt till länsstyrelsen avgiven räkning. Från vederbörande
jordägare torde till länsstyrelsen böra avlämnas förbindelse att
anskaffa och bekosta all för undersökningarna erforderlig kantlangning och
därtill hörande material ävensom till vederhäftigheten styrkt borgen för
återbetalning till statsverket av för undersökningarna utanordnade statsmedel,
för den händelse nämnda förbindelse icke behörigen infriades.
För bedömandet av Undersökningskostnadernas storlek saknades givetvis
i ärendets nuvarande skick säkra hållpunkter. Lantbruksstyrelsen funne
emellertid icke anledning till erinran mot det i ansökningen angivna beloppet,
20,000 kronor. Efter avdrag av hantlangningskostnaden, som av
sökandena uppskattats till 6 å 7,000 kronor, skulle sålunda statsbidraget
förslagsvis kunna beräknas till 14,000 kronor.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 5 november 1927 med hänsyn
till föreliggande omständigheter tillstyrkt, att i anledning av förevarande
framställning åtgärd vidtoges i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens
förslag.
Enligt gällande grunder för understödjande medelst statsbidrag utan åter- Departeme
betalningsskyldighet av torrläggningsföretag (kungörelsen den 11 juni 1926, chefennr
257, angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag)
skall — såsom första förutsättning för dylikt bidrag — förslag till företagets
utförande vara upprättat vid syneförrättning enligt vattenlagen, varjämte
beträffande företaget skall hava verkställts den ytterligare utredning, varom
lantbruksstyrelsen meddelar närmare föreskrifter. Ärendet prövas därefter
av Kungl. Maj:t,, som fastställer arbetsplanen. Kungl. Maj:t kan därvid
bevilja statsbidrag jämväl för ifrågakommande undersökning och syneförrättning
jämte erforderliga kartor och handlingar. För närvarande pläga
kostnaderna såväl i berörda avseenden som för hantlangning upptagas i den
summa, som ligger till grund för statsbidragets beräknande.
Ett bifall till nu förevarande framställning innebär sålunda ett frångående
av gällande bestämmelser. Emellertid synes mig ett undantag i nu föreliggande
fall vara väl motiverat. Särskilt vill jag därvid framhålla, att företagets
intressenter — uppgående till omkring 260 — äro småbrukare med, såsom
synes, i allmänhet svag ekonomisk ställning, vilken icke medgiver dem påtaga
sig den risk ett negativt resultat av undersökningen skulle föra med sig.
Skulle å andra sidan undersökningen giva säkert stöd för antagandet, att
företaget skall bliva ekonomiskt bärkraftigt, en sak som i ett fall som detta
är av synnerlig vikt att med största möjliga pålitlighet få utrönt, kan förväntas,
att företaget med hänsyn till sin omfattning samt jordens uppdelning
på ett synnerligen stort antal förut svaga brukningsdelar skall bliva
av utomordentligt stor betydelse ej endast för de särskilda intressenterna
utan för hela orten och dennas framtida utveckling. På grund härav och då,
enligt den förberedande undersökning som ägt rum, vissa omständigheter
synas tyda på att förutsättningar föreligga för ett bärigt företag, vill jag
tillstyrka, att staten träder hjälpande emellan för möjliggörande av en full
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.
ständig utredning, vilken eljest näppeligen torde komma till stånd. Beträffande
omfattningen av statens stöd anser jag emellertid i likhet med lantbruksstyrelsen,
att kostnaderna för hantlangning och därtill hörande material
böra bestridas av intressenterna själva. Genom att de sålunda från början
få del i ansvaret, torde de jämväl få större intresse för företaget och det
framtida avgörandet rörande dess utförande. Beträffande det av lantbruksstyrelsen,
efter avdrag av sagda kostnader, beräknade statsbidragsbelÖppet
av 14,000 kronor har jag intet att erinra.
Nämnda medel torde böra beredas från statens avdikningsanslag, som
sedermera, om företaget utföres, skulle erhålla gottgörelse av blivande statsbidrag
från samma anslag. Skulle företaget ej komma till stånd, torde staten
hava att bära undersökningskostnaden i nu förevarande del, därvid kostnaden
torde böra bestridas från nämnda anslag. Avbrytes genom intressenternas
förvållande undersökningen, böra emellertid alla kostnader för
det utförda undersökningsarbetet stanna å intressenterna. Jämlikt lantbruksstyrelsens
förslag böra intressenterna tillförpliktas att avlämna förbindelse
beträffande bestridandet av hantlangnings- och därmed förbundna
materialkostnader. För nämnda förbindelses infriande ävensom för återbetalning
av för undersökningen utanordnade statsmedel i händelse av
undersökningarnas avbrytande genom intressenternas förvållande synes böra
ställas borgen, och torde därvid givetvis kunna godkännas borgensåtagande
av hushållningssällskap eller annan dylik allmän institution. Statsbidragets
utbetalande torde ske i den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta ordning.
Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att av statens avdikningsanslag använda
ett belopp av högst 14,000 kronor för undersökning rörande reglering av
vissa delar av Lyckebyån.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Stockholm, Tsaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag. 1928.