Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
meddelande av rättegångs fullmak t genom telegram; given
Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om meddelande av rättegångsfullmakt
genom telegram.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

1 samt

67 haft. (Nr 82.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förslag

till

Lag

om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram.

Med upphävande av lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 13) angående meddelande
av rättegångsfullmakt genom telegram och med ändring av vad lag eller
särskild författning innehåller häremot stridande förordnas som följer:

Yill någon giva rättegångsfullmakt medelst telegram, skall fullmakten vara
styrkt av vittnen och ställd till viss man eller till viss man med rätt för honom
att sätta annan i sitt ställe. Fullmakten skall i huvudskrift uppvisas å någon
telegrafverkets, statens järnvägars eller enskild svensk järnvägs till allmänt
begagnande upplåtna telegrafanstalt. Den, som på telegrafanstalten mottager
telegrammet, skall teckna bevis å fullmakten, att den blivit uppvisad, och å
telegram blanketten, att den där gjorda avskriften av fullmakten ordagrant
överensstämmer med huvudskriften; och skall sistnämnda bevis ingå i det
telegram, som avsändes.

Telegrammet, som må befordras jämväl med telefon, skall vid befordringen
i föreskriven ordning kollationeras, och skall bevis därom meddelas å det utskrivna
telegrammet. Detta gälle sedan såsom fullmakt; dock skall, där part
sådant äskar eller rätten av annan anledning finner det nödigt, fullmakten i
huvudskrift inom tid, som rätten bestämmer, hos rätten företes, vid påföljd
att telegrammet eljest anses ogillt såsom fullmakt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Mai ds proposition nr 82.

3

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ly berg,

von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler tillförordnade chefen för justitiedepartementet statsrådet Gärde fråga
angående ändrade bestämmelser rörande meddelande av rättegångsfullmakt genom
telegram.

Föredraganden anför:

»Enligt vår rätt åligger det den, som på grund av skriftlig fullmakt vill
föra talan för annan i rättegång, att styrka sin behörighet genom att vid
rätten förete fullmakt i huvudskrift. Ett undantag från denna regel medgives
genom lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 13) angående meddelande av
rättegångsfullmakt genom telegram. Under förutsättning att vissa i lagen
närmare angivna ordningsföreskrifter iakttagas, må nämligen utskriften av ett
telegram, vari en skriftlig rättegångsfullmakt återgives, gälla såsom bevis för
rättegångsombudets behörighet, ehuru telegramutskriften endast är en med
telegrafens hjälp åstadkommen avskrift av originalfullmakten. Grunden till
denna eftergift från den allmänna regeln är tydligen önskan att förebygga
rättsförlust för part, därigenom att tiden ej medger, att huvudskriften före
inställelsen kommer ombudet till handa. Såsom säkerhetsföreskrift stadgar
lagen, att huvudskriften skall senare företes, om part äskar det eller rätten av
annan anledning finner det nödigt.

De förutsättningar, som 1887 års lag uppställer för att telegram må gälla
inför rätta i stället för huvudskrift av fullmakt, äro följande: Fullmakten
skall vara ställd till viss man eller till viss man med rätt för honom att
sätta annan i sitt ställe. Telegrammet skall avsändas från någon statens
telegraf- eller järnvägsstation. Fullmakten skall uppvisas i original på avsändningsstationen.
Inför vederbörande tjänsteman därstädes skall fullmaktsgivarens
namnunderskrift vitsordas antingen av honom själv eller, om fullmakten
är bevittnad, av något av vittnena, varefter tjänstemannen skall teckna
intyg på fullmakten om vitsordandet. Från föreskriften att namnteckningen

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8Z.

skall vitsordas är dock ett undantag stadgat. Om någon, som har fullmakt
att förvalta annans egendom med behörighet att själv eller genom ombud utföra
huvudmannens talan inför domstol, på grund härav vill giva rättegångsfullmakt
åt annan genom telegram, erfordras nämligen icke, att huvudmannens
namnteckning å förstnämnda fullmakt vitsordas. Vid telegraferingen skall
iakttagas, att rättegångsfullmakten, liksom det av tjänstemannen på fullmakten
tecknade intyget, ordagrant återgives i telegrammet. Telegrammet skall
vid befordringen i föreskriven ordning kollationeras och bevis därom tecknas
på telegramutskriften av tjänstemannen vid ankomststationen.

Lagen om rättegångsfullmakt genom telegram har nu varit i tillämpning
sedan fyrtio år. Under denna tid ha samfärdsmedlen ej minst i fråga om
telegraf och telefon genomgått betydande utveckling och förbättring. Åtskilliga
erfarenheter ha också vunnits från lagens tillämpning i rättslivet.
En särskild anledning att nu till övervägande upptaga spörsmålet om vissa
ändringar i lagen föreligger däri, att telegrafstyrelsen uti en till Kungl. Maj :t
avlåten, den 11 februari 1925 dagtecknad skrivelse hemställt om åtgärd för
sådant förtydligande av lagen, att rättegångsfullmakt, som meddelats genom
telegram, må vara giltig, även om telegrammet befordrats medelst telefon mellan
skilda telegrafanstalter. En undersökning, som jag låtit utföra, har synts
mig giva vid handen, att lagen bör i vissa hänseenden jämkas i syfte att för
allmänheten underlätta dess tillämpning. Sålunda torde utan våda för rättssäkerheten
kretsen av de stationer, som nu stå till förfogande för befordring
av fullmaktstelegram, kunna betydligt utvidgas, liksom förfarandet vid telegrams
avsändande utan olägenhet bör kunna förenklas.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet uppgöra ett förslag
till ny lag om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram. För
detta förslag anhåller jag nu få redogöra.

I själva grunderna för lagen gör förslaget ej någon ändring. Det förutsättes
alltså, att en skriftlig rättegångsfullmakt skall på övligt sätt upprättas.
Den med telegrafens hjälp åstadkomna avskriften av fullmakten får
brukas av rättegångsombudet för att vid rätten styrka hans behörighet, men
föreläggande kan givas att förete fullmakten i huvudskrift.

Den i 1887 års lag uppställda fordran att fullmakten skall vara ställd till
viss man eller till viss man eller den han i sitt ställe förordnar torde böra
upprätthållas. Den, som åberopar en för innehavaren utfärdad fullmakt, kan
ej anses hava ådagalagt sin behörighet genom att förete en avskrift av fullmakten.
Likaså måste alltjämt krävas, att huvudskriften av fullmakten uppvisas
å den station, varifrån telegrammet skall avsändas.

Däremot synes det icke nödvändigt att vidhålla den gällande lagens krav
på att bevisning för fullmaktens äkthet skall förebringas på avsändningsstationen.
Såsom redan erinrats, skall fullmaktsgivarens underskrift nu vitsordas
på stationen av honom själv eller, om fullmakten är bevittnad, av ett
av vittnena. Härutinnan gäller dock det förut omtalade undantaget med av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

5

seende å fullmakt för egendomsförvaltare. När vitsordande av underskriften
fordras, skall behörig tjänsteman å avsändningsstationen teckna bevis därom
på fullmakten, och beviset skall liksom innehållet av fullmakten intagas i
telegrammet.

Om vitsordandet av underskriften icke skall nedsjunka till en betydelselös
formalitet, måste den på stationen tillstädeskomne fullmaktsgivaren eller vittnet
vara för tjänstemannen där känd eller hans identitet styrkas. Såsom
naturligt är, har det visat sig, att detta förfarande i tillämpningen lätt kan
vålla slitningar mellan tjänstemännen och^illmänheten. Den tidsutdräkt, som
uppkommer, när en tjänsteman, sin plikt likmätigt, fordrar identitetsbevis, kan
medföra, att fullmakt icke i rätt tid kommer ombudet till handa, och parten
kan därigenom gå miste om sin rätt. Det kan betvivlas, att värdet av
den på telegrafstationen upptagna äkthetsbevisningen motväger det därav förorsakade
besväret. Någon olägenhet har, såvitt känt är, icke uppkommit i
det fall (fullmakt för egendomsförvaltare), där redan den gällande lagen
uppgivit fordran på äkthetsbevis. Det synes vara tillräckligt, om lagen fordrar,
att fullmaktsgivarens namnteckning skall vara styrkt av vittnen på fullmakten
och i övrigt söker garantien med avseende å fullmaktens äkthet i en
regel motsvarande den nu stadgade om skyldighet att efter föreläggande
förete originalfullmakten vid rätten. För att tvivel ej må råda, huruvida den
fullmakt, som efter sådant föreläggande ingives vid rätten, är densamma,
som uppvisades på telegrafanstalten, bör den tjänsteman, som av avsändaren
mottager telegrammet, teckna bevis på fullmakten, att den blivit uppvisad för
honom.

Lagförslaget innefattar alltså, att något vitsordande av fullmaktsgivarens
underskrift ej skall fordras vid telegrammets avsändande. I stället kräves,
att fullmakten skall vara styrkt av vittnen, vilket redan nu i det ojämförligt
övervägande antalet fall iakttages. Det bevis om vitsordandet av underskriften,
som nu tecknas på originalfullmakten, skall ersättas av ett bevis
att denna blivit uppvisad för tjänstemannen. Av den ståndpunkt, lagförslaget
sålunda intager, följer, att någon motsvarighet till den nuvarande lagens andra
stycke, som innehåller ett undantag från föreskriften om underskriftens vitsordande,
icke återfinnes i förslaget.

En självklar förutsättning för att ett telegram skall kunna godkännas såsom
rättegångsfullmakt är, att telegrammet ordagrant återger originalfullmakten.
Så stadgar ock 1887 års lag. Tjänstemannen, som på avsändningsstationen
mottager den av avsändaren ifyllda telegramblanketten (telegramoriginalet),
har alltså att förvissa sig om att fullmakten blivit ord för ord riktigt återgiven
däri. För ordningens skull och till domstolens ledning synes tjänstemannen
böra meddela ett bevis härom på telegramoriginalet. Detta bevis innebär naturligtvis
tillika en förklaring att huvudskriften av fullmakten blivit uppvisad
på stationen. Genom att beviset tecknas på telegramoriginalet kommer det att
ingå i det telegram, som avsändes till adressaten, och blir sålunda tillgängligt
för domstolen.

Stadgandet i 1887 års lag att telegrammet skall vid befordringen i föreskri -

6

Kungl. Maj :ts proposition nr 82.

ven ordning kollationeras bör otvivelaktigt bibehållas. Denna bestämmelse,
som innebär att telegrammet i allmänhet återtelegraferas till avsändningsstationen
och där jämföres med telegramoriginalet, utgör, tillsammans med de
förut omtalade föreskrifterna om telegrammets behandling på avsändningsstationen,
en såvitt möjligt säker borgen för att utskriften av telegrammet noga
överensstämmer med originalfullmakten. Till ordningen hör, såsom den gällande
lagen också stadgar, att tjänstemannen vid ankomststationen på utskriften
av telegrammet vitsordar, att kollationering ägt rum.

Telegrafstyrelsen har, såsom jag omnämnt, gjort framställning, att lagen
måtte förtydligas så, att en telegramfullmakt skall vara giltig, även om den
befordrats med telefon. Till stöd för denna hemställan har styrelsen anfört:

Jämlikt lagen den 13 juli 1887 kan rättegångsfullmakt givas genom telegram,
som från statens telegraf- eller järnvägsstation avsändes.

Till telegrafstyrelsens kännedom har kommit, att detta lagstadgande åtminstone
av vissa domstolar tolkats så, att såsom rättegångsfullmakt icke godkänts
telegram, rörande vilket det utrönts, att detsamma befordrats medelst telefon
mellan telegrafverkets stationer.

Denna lagtolkning synes vara betingad av, att vederbörande domstolar med
ordet telegram förstått endast sådant meddelande, vars framförande mellan inlämnings-
och adresstelegrafanstalten hela vägen skett genom telegrafering.
Redan vid tiden för tillkomsten av 1887 års lag torde emellertid hava förekommit,
att, då den telegrafiska befordringen vid expeditionstillfället av någon anledning
varit inställd, telegrammen befordrats genom telefon mellan vederbörande
stationer. Dylikt förfarande förekommer allt fortfarande utan menlig
inverkan på tillförlitligheten i telegrambefordringen. Det finnes vid sådant
förhållande ingen reell anledning att underkänna en rättegångsfullmakt allenast
därför att den befordrats genom telefon.

I detta sammanhang vill styrelsen nämna, att utvecklingen av den tekniska
apparaturen för telegrafering gått i den riktning, att numera i mycket stor
utsträckning användes s. k. sounder- och summersystem, vilka innebära, att den
mottagande telegraftjänstemannen endast med hörseln upptager den telegrafiska
sändningen, vilken nedskrives samtidigt med att den avlyssnas. Erfarenheten
har visat, att ett dylikt mottagande med hörseln mindre ofta föranleder
förvanskning av telegrammen än det äldre systemet, vilket förutsätter, att telegrammet
framkommer i telegrafskrift å en pappersremsa, som skall avläsas.

Telegrafstyrelsen har icke bortsett från att, därest telefonen utan någon inskränkning
finge användas till befordring av telegrafisk rättegångsfullmakt,
det kunde befaras, att tillförlitligheten av en sådan fullmakt kunde äventyras
till följd därav att telefonpersonalen såsom regel har lägre utbildning än telegrafpersonalen.
Antydda olägenhet skulle emellertid kunna avhjälpas genom
instruktionsföreskrifter från styrelsens sida. Styrelsen har redan meddelat
vissa föreskrifter till betryggande av en riktig expedition av rättegångsfullmakt.
Dessa föreskrifter skulle kunna givas den nödiga komplettering, som
kan föranledas av ett uttryckligt förklarande från lagstiftningsmaktens sida
om att telegrafisk rättegångsfullmakt får befordras medelst telefon mellan vederbörande
stationer. Liknande kompletterande instruktionsföreskrifter skulle
ock bliva erforderliga, därest framdeles det skulle befinnas ur telegrafverkets
synpunkt lämpligt att låta telegrafisk rättegångsfullmakt befordras medelst
trådlös telegraf eller telefon, ett befordringssätt, som ännu icke kommit till
användning för telegraftrafiken inom landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

7

Såsom telegrafstyrelsen här anfört, torde hos domstolarna stundom ha yppats
tvekan, huruvida den omständigheten, att ett fullmaktstelegram blivit befordrat
med telefon från avsändnings- till ankomststationen eller å någon del av denna
sträcka, bör medföra, att den på ankomststationen utfärdade utskriften icke
kan godkännas såsom fullmakt. Då telefonbefordran av telegram endast i
sällsynta undantagsfall lär ha förekommit vid tiden för tillkomsten av 1887
års lag, ger lagen icke något uttryckligt besked i denna fråga. Säkerheten
för en riktig befordran lär emellertid, såsom styrelsen framhåller, vara
lika betryggande vid telefonering som vid telegrafering, och, enligt vad
jag inhämtat, kunna fullt tillförlitliga anordningar för kollationering av telefonerade
telegram vidtagas. Föreskrifter härom böra, såsom nu är fallet i
fråga om telegrafering, utfärdas i administrativ ordning. Under nu angivna
omständigheter synes mig hinder ej möta mot att lagen uttryckligen godkänner
telefonen såsom befordringsmedel mellan avsändnings- och ankomststationerna.
Av vad jag redan anfört om förfarandet vid fullmaktstelegrams avsändande
följer, att sådant telegram aldrig kan av avsändaren intelefoneras till avsändningsstationen.
Likaså är det tydligt att telegrammet alltid måste meddelas
adressaten genom en utskrift, som kan företes vid rätten; telefonen kan således
ej brukas för att befordra telegrammet från ankomststationen till adressaten.

Telegrafstyrelsen har vidrört frågan om användning av trådlös telegraf och
telefon för befordran av fullmakter. Sådant befordringssätt förekommer hos
oss ännu icke i fråga om inrikes telegram och lär ej heller för närvarande vara
ifrågasatt till införande. Härom torde någon förtydligande bestämmelse icke
erfordras. Då lagen ej förutsätter, att telegram skall befordras med elektrisk
ledning, synes det utan vidare vara klart, att, därest trådlös befordran av
telegram i inrikes trafik framdeles skulle komma i bruk, ett sådant befordringssätt
ej gör telegramutskriften ogill som fullmakt. Så mycket mindre föreligger
skäl för en motsatt uppfattning som trådlös telegrafering numera lär kunna
betraktas såsom fullt tillförlitlig och det vanliga förfarandet vid kollationering
kan tillämpas därvid.

I nära sammanhang med spörsmålet om telefonering av fullmaktstelegram
står frågan om de stationer vilka skola vara behöriga att befatta sig med befordringen
av sådana telegram. 1887 års lag säger härom endast, att telegrammet
skall avsändas från statens telegraf- eller järnvägsstation. Vid lagens tillkomst
förefunnos -—- om man bortser från några få för västkustfisket inrättade
telegramexpeditioner — ej andra till telegrafverket hörande telegrafanstalter
än telegrafstationer, utrustade med telegrafapparater för avsändning och
mottagande av telegram. I samband med utvecklingen av statens telefonväsen
hava emellertid senare öppnats ett stort antal telegramexpeditioner
och telegraminlämningsställen. Dessa äro ej utrustade med telegrafapparater,
och deras personal behöver därför ej vara kunnig i telegrafering. I
det ojämförligt största antalet fall är föreståndaren för en telegramexpedition
tillika föreståndare för en telegrafverkets telefonväxel. Telegramexpeditionerna
och inlämningsställena mottaga av allmänheten telegram,
som de med telefon befordra till vederbörande telegrafstation. Telegram -

8

Kungl. Maj ds proposition nr 82.

expeditionerna ombesörja också utlämning av telegram och tjänstgöra alltså
som adresstationer vid telegramväxling. Under det att antalet telegrafstationer,
som äro öppna året om, endast utgör 154, finnas för närvarande 1,500
telegramexpeditioner och 65 telegraminlämningsställen. Till förfogande för expediering
av fullmaktstelegram stå för närvarande 615 järnvägsstationer, av
vilka 57 äro belägna på orter, där telegrafstation finnes.

Enligt föreskrift i den av telegrafstyrelsen utfärdade instruktionen för stationerna
(§ 163 mom. 8) får telegram innefattande rättegångsfullmakt icke
expedieras genom telegramexpedition eller telegraminlämningsställe. De nyss
anförda talen visa, att möjligheten för allmänheten att begagna telegrafen för
meddelande av rättegångsfullmakt skulle väsentligt vidgas, om telegramexpeditionerna
och inlämningsställena icke vore uteslutna från denna trafik. Särskilt
är härvid att beakta, att ej så få städer och tingsställen äro belägna på
betydande avstånd från telegrafstation eller statens järnvägsstation. En ytterligare
anledning att tillstädja fullmaktstelegrafering vid telegramexpeditionerna
giver den för närvarande pågående omföringen av telegrafstationer till telegramexpeditioner.
Av vad telegrafstyrelsen anfört om telefoneringens tillförlitlighet
vid telegrambefordring framgår, att de tekniska anordningarna för
telegrams expediering genom telegramexpeditioner och telegraminlämningsställen
måste anses betryggande. Visserligen har personalen på telegramexpeditioner
och telegraminlämningsställen ej samma utbildning som den på telegrafstationerna
tjänstgörande personalen. Men om förfarandet vid telegrafering
av rättegångsfullmakter förenklas, på sätt lagförslaget innebär, torde det ej
behöva befaras, att svårighet skall möta för att denna telegrafering kommer
att utföras på ett tillfredsställande sätt.

Vid dessa förhållanden har jag ansett mig kunna förorda sådan lagändring,
att telegramexpeditioner och telegraminlämningsställen må anlitas för avsändning
och befordran av fullmaktstelegram, och har förslaget avfattats i enlighet
härmed.

Enligt 1887 års lag kunna fullmaktstelegram avsändas endast från statens
telegraf- och järnvägsstationer. Från enskild jänvägs för allmänt begagnande
upplåtna telegrafanläggning kan alltså ett sådant telegram icke avsändas.
Lagen lämnar icke svar på frågan, huruvida telegrammet kan efter dess avsändande
befordras på enskild järnvägs telegraf eller om ankomststationen kan
vara sådan järnvägs station. Telegrafstyrelsens instruktion för stationerna
§163 mom. 8) föreskriver emellertid, att telegram, som innefattar rättegångsfullmakt,
ej må behandlas av enskild järnvägs station.

Genom denna bestämmelse inskränkes för närvarande möjligheten att anlita
telegrafen för förmedling av rättegångsfullmakt i väsentlig mån. Antalet av
enskilda järnvägars stationer, som betjäna allmänheten med telegramväxling,
uppgår nu till 1,308. Om, såsom jag förordat, telegrafverkets telegramexpeditioner
och inlämningsställen få befatta sig med telegrafering av rättegångsfullmakter,
minskas visserligen behovet för allmänheten att anlita de enskilda
järnvägarnas telegrafanläggningar för detta ändamål. Men otvivelaktigt skulle
en ytterligare fördel för allmänheten vinnas, om de enskilda järnvägarnas te -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

9

legrafer stode till förfogande. Särskilt gäller detta, när, såsom stundom är
händelsen, en enskild järnvägs station är telegrafstation till ett tingsställe.

Vid behandlingen i riksdagen av det förslag, som låg till grund för 1887
års lag, påyrkades, att fullmaktstelegram skulle få avsändas från enskild järnvägs
station, men detta avvisades väsentligen av den anledningen, att de enskilda
järnvägarnas personal ej är underkastad ansvar enligt 25 kapitlet strafflagen
för fel vid expedieringen av allmänhetens telegram. Särskilt med hänsyn
till det vitsordande av fullmaktsgivarens underskrift, som skall äga rum
på avsändningsstationen och varom tjänstemannen där har att utfärda bevis,
ansågs det ej böra tillkomma personal, som ej står under tjänstemannaansvar,
att ombesörja avsändning av fullmaktstelegram. Om formaliteterna på avsändningsstationen
förenklas så, som av mig tillstyrkes, torde den anförda synpunkten
ej längre böra tillmätas avgörande betydelse. De enskilda järnvägarnas
personal, som tager befattning med telegramväxlingen, lär i stort sett vara lika
kvalificerad som motsvarande personal vid statens järnvägar. Erfarenheten
synes ock ge vid handen, att de enskilda järnvägarna tillfredsställande ombesörja
telegrambefordran åt allmänheten. Från de enskilda järnvägarnas sida
torde intet vara att erinra mot en sådan utsträckning av lagens tillämplighet.

Lagförslaget innebär i enlighet härmed, att fullmaktstelegram bör få såväl
avsändas från som befordras och mottagas av enskild järnvägs för allmänt begagnande
upplåtna telegrafanstalt.

Om lagen undantagsvis medger, att ett rättegångsombud till styrkande av
sin behörighet må åberopa en avskrift av den för honom utfärdade fullmakten,
måste dock under alla förhållanden ombudet kunna föreläggas att förete fullmakten
i huvudskrift, därest tvivel uppstår om hans behörighet. Såsom jag
omnämnt, stadgar ock 1887 års lag, att där part sådant äskar eller rätten av
annan anledning finner det nödigt, fullmakten skall i huvudskrift företes hos
rätten, vid påföljd att telegrammet eljest anses ogillt såsom fullmakt.

Redan kort efter lagens utfärdande framställdes inom rättsvetenskapen den
meningen, att skyldighet hade bort stadgas för domstolen att alltid infordra
huvudskriften. Några olägenheter för rättslivet har dock, såvitt känt är,
den ståndpunkt lagen intager i denna fråga icke medfört. Om originalfullmakten
alltid måste införskaffas, skulle detta säkerligen i många fall vara
ur praktisk synpunkt överflödigt och stundom ägnat att medföra uppskov
i rättegången. Otvivelaktigt måste emellertid noggrant beaktas sammanhanget
mellan lagens regler om vad som skall iakttagas vid fullmaktstelegrams
avsändande och befordran, å ena, och föreskrifterna om en efterföljande kontroll
av ombudets behörighet, å den andra sidan. Förenklingar i det förra hänseendet,
vilka tillika innebära ett försvagande av domstolens möjlighet att med
ledning av telegrammet pröva ombudets behörighet, kunna otvivelaktigt leda
till krav på skärpta bestämmelser om den efterföljande kontrollen. De lättnader
med avseende på förfarandet, som förslaget innefattar, torde dock icke göra
en skärpning av bestämmelsen i 1887 års lag om originalfullmaktens företeende
nödvändig. Liksom nu synes det böra ankomma på part eller på domstolen
att kräva originalfullmaktens uppvisande.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Tiden för lagens ikraftträdande synes böra sättas till den 1 januari 1929.
Någon övergångsbestämmelse torde icke erfordras för att utmärka, att ett telegram,
som avsänts under den nuvarande lagens giltighet och i överensstämmelse
med dess stadganden men som åberopas vid domstol först sedan den nya
lagen trätt i kraft, är giltigt såsom fullmakt, ehuru den nya lagens bestämmelser
om förfarandet vid avsändandet icke iakttagits.

över lagförslaget har utlåtande inhämtats från telegrafstyrelsen, som i
underdånig skrivelse den 31 januari 1928 anfört följande: I förslaget hade
det av styrelsen i skrivelsen den 11 februari 1925 framförda önskemålet att
rättegångsfullmakt, som meddelades genom telegram, måtte vara giltig även
därest telegrammet befordrades med telefon mellan skilda telegrafanstalter,
blivit beaktat. Vidare hade under förslagets utarbetande styrelsen beretts tillfälle
att göra erinran rörande detsamma; och hade vad styrelsen i anledning
därav haft att andraga blivit iakttaget vid förslagets slutliga utformning.
Med hänsyn härtill och då förslaget innebure för allmänheten möjlighet
till ökad användning av telegrafisk rättegångsfullmakt och för telegrafverket
en förenkling av förfarandet vid dylik fullmakts handläggning, finge
styrelsen för sin del tillstyrka bifall till förslaget.»

Föredraganden uppläser härefter förutnämnda inom justitiedepartementet
upprättade förslag till lag om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

11

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram.

Med upphävande av lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 13) angaende meddelande
av rättegångsfullmakt genom telegram och med ändring av vad lag eller
särskild författning innehåller häremot stridande förordnas som följer:

Vill någon giva rättegångsfullmakt medelst telegram, skall fullmakten vara
styrkt av vittnen och ställd till viss man eller till viss man med rätt för honom
att sätta annan i sitt ställe. Fullmakten skall i huvudskrift uppvisas å någon
telegrafverkets, statens järnvägars eller enskild järnvägs till allmänt begagnande
upplåtna telegrafanstalt och ordagrant intagas i telegrammet. Den,
som på telegrafanstalten mottager telegrammet, skall teckna bevis å fullmakten
att den blivit uppvisad och å telegrammet att det ordagrant överensstämmer
med fullmakten.

Telegrammet, som må befordras jämväl med telefon, skall vid befordringen
i föreskriven ordning kollationeras, och skall bevis därom meddelas a det utskrivna
telegrammet. Detta gälle sedan sasom fullmakt; doek skall, där part
sådant äskar eller rätten av annan anledning finner det nödigt, fullmakten i
huvudskrift inom tid, som rätten bestämmer, hos rätten företes, vid påföljd
att telegrammet eljest anses ogillt såsom fullmakt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 februari
1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
ringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om meddelande av rättegång sfullmakt genom telegram.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet N. Vult von Steyern.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Jag lämnar förslaget utan annan erinran än att i lagtexten bör tydligt utmärkas
— vad enligt motiven avses — att i det telegram som avsändes skall
ingå jämväl det å telegramblanketten tecknade beviset att den för telegrafisk
befordran inlämnade avskriften av fullmakten ordagrant överensstämmer med
det tillika uppvisade originalet, ävensom att de i telegrafstyrelsens instruktion
för stationerna såsom telegrafanstalter betecknade telegraminlämningsställena
icke böra i förevarande avseende godkännas.

Justitierådet Wedberg:

Gällande lag hindrar ej att såsom rättegångsfullmakt godkännes ett telegram,
som ankommer till annan anstalt än statens telegraf- eller järnvägsstation
eller som befordrats, hela eller någon del av sträckan, med telefon. Genomförandet
av övriga med förslaget avsedda lättnader är såvitt utredningen visar
— varje uttalande från advokathåll saknas — icke av något praktiskt behov
påkallat. I en blivande reformerad processordning, med ett ordnat advokatstånd,
lära alla bestämmelser i förslagets syfte bliva överflödiga.

Jag kan vid nu angivna förhållanden ej finna annat än att gällande lag borde
få orubbad bestå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82. 13

I de anmärkningar mot förslaget, som lagrådets övriga ledamöter framställt,
instämmer jag.

Justitierådet von Seth:

Från olika håll inom litteraturen har i fråga om 1887 års lag erinrats om
den svårighet, som föreligger att på ett effektivt sätt återkalla en medelst
telegram överbringad fullmakt. Denna erinran har naturligtvis sin egentliga
betydelse i fråga om mera generella fullmakter. Det kunde ifrågasättas, om
man ej till avsändarens tryggande i anmärkta hänseende borde såsom villkor
för fullmakts befordrande genom telegram föreskriva, utöver vad förslaget
fordrar, även att den skulle innehålla ett fullt individualiserat angivande av
domstolen, inför vilken den skulle få användas. Utfärdaren har då lätt att
återkalla den genom anmälan hos domstolen. En annan utväg vore att det
föreskreves, att en telegramfullmakt, vilken icke innehölle sådant angivande
av domstolen, icke skulle äga giltighet mer än en viss kort tid, tillräcklig för
att huvudskriften till fullmakten skall hinna tillställas ombudet, exempelvis
8 dagar från telegramfullmaktens utlämnande från ankomststationen. Vid
fall av substitution behövde naturligtvis föreskriften endast gälla substitutionsfullmakten.
Måhända skulle emellertid en sådan föreskrift icke bliva
väl mottagen av allmänheten, som ju visar en viss tröghet, då det gäller att
sätta sig in i dylika formföreskrifter.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ltberg,
von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet anmäler
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets
den 13 februari 1928 avgivna utlåtande över det den 3 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag om meddelande av rätt eg ån g sfullmakt
genom telegram.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Förevarande lagförslag har tillkommit för att tillgodose ett under tillämpningen
av nu gällande lag yppat praktiskt behov av vissa ändrade bestämmelser
om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram. Med dessa
ändringar åsyftas att underlätta och förenkla användningen av telegram för
nämnda ändamål. Då denna fråga torde kunna utan olägenhet upptagas till
fristående behandling och utan svårighet erhålla sin lösning, bör frågan enligt
min uppfattning icke ställas i samband med förarbetena till den allmänna processreformen.

Lagrådets samtliga ledamöter hava uttalat den uppfattning, att telegraminlämningsställen
icke böra godkännas såsom avsändningssstationer för fullmaktstelegram.
Att förslaget i denna del mött betänklighet, torde hava sin
grund däri, att personalen å inlämningsställena antagits icke äga erforderlig
kompetens för att kunna nöjaktigt ombesörja denna telegramväxling. I betraktande
av de förenklingar i förfarandet, vilka förslaget innefattar, kan
jag i likhet med telegrafstyrelsen icke dela denna betänklighet. Om telegraminlämningsställena
uteslutas, skulle därav följa skyldighet för domstolarna att
i varje förekommande fall företaga undersökning angående avsändningsstationens
beskaffenhet. Även med hänsyn härtill har jag ansett förslagets ståndpunkt
i nu berörda avseende böra vidhållas.

Lagrådets erinran, att lagtexten bör tydligt utmärka, hurusom det avsända
telegrammet skall innehålla bevis om dess överensstämmelse med originalfull -

Kungl. Majsts proposition nr 82-

15

makten, har föranlett ändrad avfattning av sista punkten i första stycket. I
detta stycke har i övrigt vidtagits en jämkning av redaktionell natur.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget i dess omarbetade skick samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. C ervin.