Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

1

Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
handel med utsädesvaror; given Stockholms slott
den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående handel med utsädesvaror.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1928,

1 samt

68 haft. (Nr 77.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Förslag

till

Lag

angående handel med utsädesvaror.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer:

1 §■

Denna lag äger tillämpning å köp av frö, som är avsett till utsäde, däri
inbegripet utsäde av stråsäd och trindsäd. Frö av växter, som odlas blott
till prydnad, avses ej i lagen.

2 §•

1 mom. Säljaren är, evad det av köparen påfordras eller icke, pliktig att,
senast då varan avlämnas, skriftligen för köparen uppgiva:

a) säljarens namn och adress;

b) fröets slag och, där så kan ske, fröets sort samt i fråga om rotfruktsfrö
och köksväxtfrö jämväl stam;

c) för annat frö än köksväxtfrö: fröets renhetsgrad, uttryckt i viktprocent
rent frö;

d) för annat frö än köksväxtfrö och skogsfrö: fröets ogräshalt, uttryckt i
antal ogräsfrön på varje kilogram frö med särskilt angivande av sammanlagda
antalet frön av sådana ogräs, som enligt de för statens centrala frökontrollanstalt
gällande bestämmelser äro att anse såsom svårare;

e) fröets grobarhet, uttryckt i antalsprocent grott frö av det rena fröet.

2 mom. Vad angår frövara, som enligt de för nämnda anstalt gällande
bestämmelser är att anse såsom biandfrö eller blandsäd, skall, där frö av
visst slag ingår i blandningen till mer än fem procent av varans vikt, säljaren
jämväl vara skyldig att för det slag uppgiva procenttalet och, om det
är större än tio, även grobarheten.

3 mom. År säljaren kunnigt att den gröda, varav fröet skördats, varit
behäftad med sot, strimsjuka eller fusarios, eller att fröet är behäftat med
sådan sjukdom, vare han pliktig uppgiva jämväl detta.

4 mom. Har fröet helt eller delvis skördats å utländsk ort, skall detta,
utom för köksväxtfrö, i uppgiften tydligt utmärkas med orden »utländskt
frö».

Kungl. Maj:ts proposition nr

/ / •

3

3 §•

Yad i 2 § 1—3 mom. är stadgat skall ej gälla,

där den, som odlat fröet, säljer det utan offentligt utbjudande eller till
någon, som icke själv skall använda det till utsäde;

där köp av frö sker mellan köpmän i och för deras rörelse;

där fröet är förpackat i emballage, försett med obruten plomb i enlighet
med gällande bestämmelser angående statsplombering av frö vara, och tiden
för plomberingsbevisets giltighet ej utgått vid tiden för varans avlämnande.

I fall, som nu sagts, äge vad i 6 och 7 §§ stadgas ej tillämpning.

Säljes frö under beteckningen avrensningsfrö, är uppgiftsplikten inskränkt
till vad i 2 § 1 mom. a) och d) sägs.

4 §•

Har uppgift blivit inlämnad för befordran med post eller telegraf eller
eljest på ändamålsenligt sätt avsänd, skall den anses vara köparen meddelad.

5 §•

Har säljaren ej redan vid köpet muntligen eller skriftligen lämnat köparen
så bestämda uppgifter om fröets renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet som
enligt denna lag skola meddelas senast då varan avlämnas, skall han anses
hava tillförsäkrat, att fröet, i vad uppgift sålunda ej föreligger, vid avlämnandet
motsvarar då gällande normaltal för frö av det slag eller, så
framt normaltal saknas, skäliga anspråk å gott sådant frö.

Normaltal fastställas för frö av varje års skörd, i den utsträckning som
finnes erforderlig, av domänstyrelsen för skogsfrö och av lantbruksstyrelsen
för annat frö.

6 §•

Har vid köpet gjorts förbehåll beträffande säljarens ersättningsskyldighet
i anledning av fel i varan, må förbehållet ej av säljaren åberopas, med
mindre det upptagits i skriftligt avtal rörande köpet och skett annorledes
än blott genom hänvisning till priskurant eller därmed jämförligt meddelande.

7 §•

Frö av rödklöver, alsikeklöver, vitklöver eller timotej må ej saluhållas till
utsäde, där varan innehåller mer än tre gånger så många ogräsfrön som
enligt gällande bestämmelser angående statsplombering av frövara må kunna
förekomma i statsplomberad vara.

Ej heller må till utsäde saluhållas biandfrö, där det innehåller flera ogräsfrön
än tre gånger det antal som enligt nyss angivna bestämmelser angående
statsplombering är medgivet för timotejfrö, eller avrensningsfrö, där det innehåller
mer än sex gånger sagda antal.

8 §•

Fullgör ej säljaren den uppgiftsplikt, som ovan är för varje fall föreskriven,
straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor; dock

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

må ej för underlåtenhet att meddela uppgift angående renhetsgrad, ogräshalt
eller grobarhet dömas till ansvar, där på grund av särskilda omständigheter
hinder mött för säljaren att meddela uppgiften senast då varan
avlämnades.

9 §•

Finnes uppgift, som säljaren jämlikt denna lag lämnat, vara oriktig, straffes
säljaren med böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor;
dock må ej dömas till ansvar, där säljaren ej insett eller bort inse oriktigheten.

Uppgift om renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet skall ej anses oriktig,
där avvikelsen från uppgiften ej överstiger av lantbruksstyrelsen fastställt
analysspelrum.

10 §.

Till böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor vare den
förfallen, som överträder det i 7 § stadgade förbud.

11 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse enligt denna lag.

12 §■

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmänna strafflagen.

13 §.

Föreskrifter angående tillsynen å efterlevnaden av denna lag utfärdar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kunql. Maj:ts proposition nr 77.

5

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Kallet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbinq, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Genom beslut den 29 juni 1921 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen
att verkställa utredning och avgiva förslag angående, bland annat, åtgärder
till skydd mot faran av spridning av mindrevärdigt frö.

I anledning härav överlämnade lantbruksstyrelsen med skrivelse den 17
februari 1922 till Kungl. Maj:t, bland annat, förslag till lag om vad iakttagas
skall vid försäljning av utsädesfrö i vissa fall. (Statens offentliga utredningar
1922: 25 sid. 9—11 samt 17—34). Jämlikt av Kungl. Maj:t lämnat
bemyndigande hade lantbruksstyrelsen vid berörda uppdrags fullgörande biträtts
av fyra sakkunniga, godsägaren greve Ph. Bonde å Bosjökloster, revisionssekreteraren
S. Dahlqvist, tillika sekreterare, direktören H. Weibull,
Landskrona, och direktören J. Widén, Örebro. Till deltagande i utredningsarbetet
hade jämväl varit inkallad dåvarande statskonsulenten i fröodling A.
Elofson, varjämte för meddelande av upplysningar om vissa särskilda frågor
vid ett tillfälle varit tillkallade professorn N. H. Nilsson Ehle och filosofie
doktorn B. O. H. Witte. I ärendets behandling, i vad angick skogsfrö, hade
från domänstyrelsens sida deltagit byråchefen C. F. Giöbel.

Det huvudsakliga innehållet i förslaget torde i största korthet kunna angivas
sålunda: Säljare av en utsädesvara skulle vara skyldig att, senast då
varan till köparen levererades, till denne avlämna vissa uppgifter, som vore av
betydelse att känna för bedömande av varans lämplighet till utsäde, däribland
uppgifter angående fröets renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet. Hade säljaren
ej vid köpets avslutande avlämnat föreskriven uppgift angående renhetsgraden,
ogräshalten eller grobarheten, skulle han anses hava tillförsäkrat, att fröet
i det eller de avseenden, varom uppgift icke lämnats, motsvarade de fordringar,
vilka angåves genom normaltal, fastställda beträffande skogsfrö av domänsty -

Uppdrag åt
lantbruksstyrelsen

s7« 1921.

Lantbruksstyrelsens

förslag ”/*
1922.

e

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

relsen och i fråga om annat frö av lantbrnksstyrelsen, eller vilka, där normaltal
ej fastställts för frö, varom fråga vore, skäligen kunde ställas på ett gott frö
av ifrågavarande slag. Vissa försäljningar, som icke kunde antagas förhindra
förverkligandet av syftet med lagstiftningen, skulle vara undantagna från lagens
tillämpning. Säljare, som underlåtit att avlämna föreskriven uppgift eller
avlämnat oriktig uppgift, skulle drabbas av bötesansvar. I övrigt förutsattes,
att köpet skulle bedömas enligt gällande civilrättsliga regler.

Yttranden Över nämnda förslag avgåvos efter remiss yttranden av länsstyrelserna och
ÖVbrulksnt'' hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt styrelserna för de flesta fröstyrelsens
kontrollanstalter i riket, kommerskollegium, som bifogade infordrade yttranden
förslag. £r^n je £0|v auktoriserade handelskamrarna i riket och Sveriges köpmannaförbund,
domänstyrelsen, centralanstalten för för söksväsendet på jordbruksområdet,
lantbruksakademien, Sveriges utsädes förening och Sveriges fröodlareförbund,
varjämte Sveriges fröengrossistförening, Sveriges fröhandl ar förening,
Aktiebolaget Carl Engström och sex andra utsädesfirmor, Föreningen Sveriges
spannmålsintressenter, Västra Östergötlands trädgårdssällskap samt Göteborgs
trädgårdsförening u. p. a. och åtta andra fröhandelsfirmor till Kungl.
Maj:t inkommo med yttranden över förslaget.

I fråga om behovet och lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna hade
en viss tveksamhet uttalats av länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands
samt Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade, att för
bedömande av frågan, huruvida de föreslagna ingående och stränga bestämmelserna
vore av sådan nödvändighet och nytta, att man borde bortse från de
olägenheter, vilka nödvändigtvis vore förknippade med en lagstiftning av
ifrågavarande art, förutsattes en speciell sakkunskap, varöver länsstyrelsen
icke förfogade, varför länsstyrelsen måste inskränka sig till några erinringar
av mera periferisk beskaffenhet. —Bortsett från vissa detaljanmärkningar hade
förslaget förordats eller lämnats utan erinran av övriga länsstyrelser, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, styrelserna för frökontrollanstalterna, domänstyrelsen,
centralanstalten för för söksväsendet på jordbruksområdet, lantbruksakademien,
Sveriges utsädes förening och Sveriges fröodlare förbund. —
Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blékinge handelskammare, Skånes handelskammare
samt handelskamrarna i Göteborg och Gävle hade ställt sig bestämt avvisande
mot förslaget eller hemställt om väsentliga omarbetningar därav, varemot
övriga sex handelskamrar biträtt förslaget helt eller i väsentlig omfattning.
— Avvisande mot förslaget hade vidare ställt sig Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges fröengrossistförening, Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
och handelsfirmorna ävensom kommerskollegium.

De skäl, som i yttrandena andragits mot en lagstiftning på ifrågavarande
område, torde i allt väsentligt finnas återgivna i det av kommerskollegium avgivna
yttrandet, däri anfördes, bl. a.:

Ilungl. Maj:ts proposition nr 77.

i

Den uppgiftsplikt angående utsädesfrös renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet
m. m., som för undvikande av att underhaltigt sådant frö komme till användning
skulle enligt förslaget åligga säljaren, torde med all sannolikhet komma.
att visa sig synnerligen betungande för handeln, särskilt med hänsyn till
att en felaktighet i fråga om eller underlåtenhet av den ofta med stora svårigheter
förenade uppgiftsplikten skulle medföra väsentliga ekonomiska risker
för säljaren.

Tänkbart vore även, att lantbrukarna, om den föreslagna lagen genomfördes,
kunde bliva försatta i en med förslaget säkerligen ej avsedd situation. Det
torde nämligen kunna inträffa, att vid en eventuell brist å utsädesfrö just
vid såningstiden fröhandlarna ej vågade påtaga sig risken att leverera en vid
tillfället anskaffad vara utan att först hava låtit taga analys av densamma,
vilket kanhända ej medhunnes, och att lantbrukarna därför ej bleve i
tillfälle att täcka sitt fröbehov, såvida ej möjligen mindre nogräknade avyttrare
funnes att vända sig till. I varje fall torde man med visshet kunna räkna
med, att den föreslagna lagen skulle medföra en väsentlig fördyring av utsädesfröet,
varigenom likaledes de för jordbruket med förslaget avsedda fördelarna
torde kunna äventyras.

Från handelsintressenas sida måste förslaget väcka gensagor. Den höga ståndpunkt,
som! denna handel uppnått i Danmark, där, enligt den lantbruksstyrelsens
författningsförslag åtföljande motivering, en lagstiftning, liknande den
nu ifrågasatta, visserligen varit påtänkt men ej blivit genomförd, tydde även
på att ifrågavarande handel läte utan statsingripande av förevarande slag
ordna sig på ett ur jordbrukssynpunkter fullt tillfredsställande sätt.

Beträffande förslaget syntes kollegium den erinran kunna i varje fall med
fog göras, att tillkomsten av de därmed avsedda bestämmelserna borde bliva
beroende på den planerade omorganisationen av frökontrollverksamheten.

Jämväl för övrigt delade kollegium i det väsentliga de principiella betänkligheter,
åt vilka givits uttryck i inkomna yttranden, särskilt från de handelskamrars
sida, som ställt sig direkt avvisande mot den i ärendet planerade lagstiftningen.
Kollegium hölle också före, att det med samma lagstiftning avsedda,
nog så behjärtansvärda syfte vid en så småningom skeende återgång
från krigstidens onormala förhållanden, vilka måhända kunnat motivera en
lagstiftning i föreslagen riktning, borde kunna vinnas på andra vägar, särskilt
genom förbättrade anordningar av frökontrollen.

Utöver vad som framgår av komimerskollegii yttrande, hade i yttrandena från
deras sida, som ställt sig avvisande mot förslaget, huvudsakligen framförts
följande synpunkter: På utsädeshandelns område förelåge numera, sedan man
efter kristiden lyckats återföra handeln till normala förhållanden, icke sådana
missförhållanden, att de påkallade en lagstiftning av förevarande slag. Redan
nu skedde, då det gällde större utsädesfirmor, försäljningen efter analys av
varan. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten komme att fördyra varan och
kunde till följd härav befaras en ökad omsättning av sämre och billigare kvaliteter.
Fara förelåge, att den mindre upplyste köparen komme att fatta säljarens
uppgift såsom garanti för fullgod vara, även om uppgiften utvisade, att
varan vore mindrevärdig. Enligt förslaget kunde nämligen en hur mindrevärdig
vara som helst få försäljas. Lagbestämmelser av förevarande art kunde
lätt inleda till försök att kringgå desamma. De från lagens tillämpning medgivna
undantagen komme att förringa lagens effektivitet och borde i allt fall
beträffande producentens försäljning givas en snävare begränsning. Den före -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

slagna presumtionen för det fall, att säljaren icke vid köpets avslutande avlämnat
uppgift om renhetsgraden, ogräshalten eller grobarheten, vore icke förenlig
med rättvisa och billighet. Den innebure en förskjutning av det civilrättsliga
ansvaret, i det att enligt densamma säljaren skulle anses hava utfäst
en högre kvalitet än som i allmänhet fordrades för leveransgill vara. Uppgiftsskyldighet
borde föreligga allenast då köparen påfordrade sådan eller då
varan icke motsvarade fastställda normaltal. Det vore stötande, att den,
som levererat ett fullgott utsäde, skulle fällas till straff endast därför att han
underlåtit att avlämna uppgift om varan. En effektiv fröhandelslagstiftnings
genomförande krävde, att den vore underkastad offentlig kontroll, men förslaget
saknade bestämmelser i sådant avseende. Sedan frökontrollväsendet
omorganiserats, borde emellertid frågan lösas icke på lagstiftningens väg, utan
genom anlitande, pa sätt skett i Danmark, av den kontroll, som kunde åvägabringas
genom överenskommelser mellan utsädeshandlarna och frökontrollväsendet.
Praxis vid handel med utsädesvaror borde utvecklas i den riktningen
att i största möjliga utsträckning statsplomberade varor såldes, vilket för köparen
innebure den mest betryggande garantien.

I åtskilliga yttranden framhölls, att uppgiftsskyldigheten borde i vissa avseenden
skärpas.

Även må här nämnas, att länsstyrelsen i TJppsala län i sitt yttrande erinrat,
att förhållandet mellan den föreslagna lagen och lagen om köp och byte samt
vissa andra civilrättsliga föreskrifter krävde en grundligare undersökning än
länsstyrelsen varit i tillfälle att anställa. Särskilt torde böra uppmärksammas
relationen mellan de civilrättsliga anmärkningsfristerna och den straffrättsliga
preskriptionstiden ävensom försäljning efter prov.

Resdagen I en vid 1926 års riksdag inom andra kammaren av herr Nilsson i Tånga
väckt motion (nr 188) har motionären hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt
av förslag till lagbestämmelser rörande handeln med utsädesvaror.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, till vars behandling motionen
hänsköts, avgav den 12 april 1926 utlåtande (nr 3), däri utskottet erinrade
om det av lantbruksstyrelsen avgivna förslaget och de däröver inkomna
yttrandena, varefter utskottet vidare anförde:

Visserligen torde böra erkännas, att handeln med utsädesvaror under de senaste
årtiondena — delvis tack vare statsmakternas åtgärder i olika avseenden
— undergått en glädjande förbättring i kvalitativt hänseende. Betydelsen av
att använda fullgott utsäde vore emellertid långt ifrån tillräckligt allmänt insedd
bland jordbruksnäringens utövare, och det torde icke kunna bestridas, att
till följd härav avsevärda missförhållanden, särskilt framträdande i vissa delar
av landet, i förevarande hänseende fortfarande förefunnes. De värden, som
härigenom ginge förlorade för jordbruksproduktionen, vore givetvis högst betydande.
Även om det funnes anledning att hoppas på ytterligare upplysning
och framsteg å detta område, torde det dock ligga i sakens natur, att denna
utveckling ginge ojämnt och långsamt. Det kunde erinras, att krigsåren i detta
hänseende medförde ett starkt bakslag, vars verkningar syntes svåra att övervinna
under nuvarande för jordbruket ogynnsamma konjunkturer. Man måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

9

även räkna med, att så länge utsädeshandeln vore fri och okontrollerad en
ganska omfattande förbrukning av mindrevärdigt utsäde i varje fall komme
att alltjämt kvarstå.

På grund härav måste från det allmännas synpunkt framstå som en angelägenhet
av stor vikt att finna medel för avlägsnande i görligaste mån av berörda
missförhållanden. Då någon fullt effektiv rättelse i förevarande avseende
knappast syntes vara möjlig att vinna på annan väg än genom lagstiftning,
anslöte sig utskottet till motionärens förslag, att frågan härom snarast
borde upptagas till övervägande. Utskottet förbisåge härvid icke, att vissa
svårigheter måste vara förbundna med åstadkommande av lämpliga och väl
avvägda lagbestämmelser på ifrågavarande område. Då denna fråga emellertid
i åtskilliga främmande länder redan vunnit sin lösning, torde även för vårt
lands vidkommande tillfredsställande former för dylik lagstiftning kunna träffas.
Utskottet ville även framhålla, att det vägande hinder mot lösande av
förevarande spörsmål, som tidigare förelegat därutinnan, att en enhetligt ledd
frökontrollverksamhet saknats, numera, sedan statens centrala frökontrollanstalt
under år 1925 trätt i verksamhet, bortfallit. I likhet med motionären
hade utskottet givetvis icke ansett sig böra ingå på något närmare ståndpunktstagande
till det inom lantbruksstyrelsen utarbetade lagförslaget, helst som det
föreliggande utredningsmaterialet i åtskilliga hänseenden torde böra förnyas
och kompletteras. Utskottet förutsatte, att vid den ytterligare utredning, som
sålunda torde bliva erforderlig, handelns och andra näringars lojala intressen,
i den mån de berördes av de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna, måtte vinna
tillbörligt beaktande.

På sålunda anförda skäl finge utskottet hemställa, att riksdagen med bifall
till motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för
riksdagen snarast möjligt av förslag till lagbestämmelser rörande handeln med
utsädesvaror.

Denna hemställan vann riksdagens bifall. Riksdagens beslut anmäldes i
skrivelse den 19 maj 1926 (nr 243).

Efter remiss hava hushållningssällskapens omhud under åberopande av de
skäl, som funnos anförda i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande, tillstyrkt att lagbestämmelser i förevarande avseende efter föregången
allsidig utredning måtte komma till stånd.

Genom remiss har vidare infordrats lantbruksstyrelsens utlåtande över riksdagens
ifrågavarande skrivelse.

I anledning härav har lantbruksstyrelsen — med förmälan att då en överarbetning
av ifrågavarande lagförslag vore erforderlig och det med hänsyn
bland annat till vad utskottet anfört syntes vara av största vikt, att, därest
Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt överlämna åt lantbruksstyrelsen att verkställa
denna nya utredning, styrelsen bereddes tillfälle till överläggning med
sakkunniga på utsädeshandelns och utsädesproduktionens område — anhållit
om Kungl. Maj:ts bemyndigande att till dylik överläggning inkalla tre sakkunniga.

Sedan Kungl. Maj:t bifallit denna framställning, har lantbruksstyrelsen för
ändamålet tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare D. Pettersson i

Yttrande
av hushållningssällskapens
ombud.

Uppdrag till
lantbruksstyrelsen
i
anledning
av 1926 års
riksdagsskrivelse.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Lantbruksstyrelsens

förslag 18/n
1926.

Bjälbo, disponenten för aktiebolaget Carl Engströms utsädesavdelning H. Lindbäck
i Eslöv och lantbrukaren O. J. Olsson i Hammenhög. Till ifrågavarande
överläggningar hade lantbruksstyrelsen jämväl tillkallat föreståndaren för statens
centrala frökontrollanstalt, förenämnde filosofie doktorn Witte.

Den förnyade utredningen har av lantbruksstyrelsen avgivits den 18 november
1926; och har lantbruksstyrelsen därvid fogat ett under utredningsarbetet
upprättat förslag till lag angående handel med utsädesfrö.

Såsom bilaga B till detta protokoll torde få fogas såväl det nu avgivna
som det tidigare lagförslaget med den av lantbruksstyrelsen föreslagna kursivering
av vissa delar av det senare förslaget, vilken kursivering utmärker
det senare förslagets avvikelser från det tidigare förslaget i den mån de äro
av någon saklig betydelse.

Jämväl det senare förslaget är grundat på säljares uppgiftsskyldighet med
avseende å utsädesvarans beskaffenhet, men upptager detta förslag jämväl
förbud mot försäljning till utsäde av vissa frövaror med alltför stark ogräshalt.
I fråga om de särskilda bestämmelserna och skiljaktigheterna mellan
de båda förslagen, vartill jag får anledning återkomma vid den speciella motiveringen,
torde här vara tillfyllest att hänvisa till de i nämnda bilaga intagna
lagtexterna.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen har lantbruksstyrelsen,
som i sin senare utredning jämväl upptagit vissa delar av sin motivering
till det tidigare förslaget, anfört :

Enligt vad lantbruksstyrelsen under ifrågavarande utredningsarbete erfarit
och jämväl i övrigt hade sig bekant förefunnes inom den svenska fröhandeln
avsevärda missförhållanden, i det att betydande mängder mindrevärdigt och
underhaltigt eller eljest olämpligt frö förmedlades genom handeln och komme
till användning såsom utsäde, mången gång utan att köparen ens ägde någon
som helst vetskap om fröets undermåliga beskaffenhet. För köparen mötte
också oftast stora svårigheter att skydda sig mot ett mindrevärdigt frö, som
en säljare kunde finna för gott att avyttra. Enbart av en besiktning av fröet
kunde icke tillförlitligen utrönas fröets beskaffenhet eller mängden och arten
av däri ingående ogräsfrön och andra främmande beståndsdelar. Till en mera
ingående undersökning genom verkställande av analys med avseende å renhet,
ogräshalt och grobarhet hos fröet vore tiden, då inköpen eller leveranserna av
fröet merendels skedde under brådskande såningsperiod, ofta allt för knapp.

Faran för landets jordbruk av att utsäde, som i ett eller annat avseende vore
mindrevärdigt, komme till användning, funne lantbruksstyrelsen ligga i öppen
dag. Skörderesultatet berodde i första hand av utsädet. Vore detta mindrevärdigt
bleve skörden därefter. Att bristande värde med hänsyn till groningsförmågan
kunde medföra icke blott nedsatt utan ofta rent felslagen skörd, därom
bure erfarenheten nogsamt vittnesbörd. Men även andra egenskaper hos
ett utsädesfrö kunde emellertid så starkt påverka dess produktionsförmåga, att
användningen kunde vara olycksbringande för odlaren. Vissa utsäden, som
vore lämpliga för odling i landets sydliga delar, kunde sålunda på grund av
bristande härdighet giva en mycket ringa skörd, ja ofta missväxt, i mellersta
och ännu mera i norra delarna av landet. Det oaktat försåldes i den öppna

Kung!. Mai ds proposition nr

/ / .

11

handeln en stor mängd utsäde, som i berörda avseende icke undergått någon
som helst undersökning och även ofta utbjödes under oriktig ursprungs- eller
sortbeteckning. Genom smittsamma sjukdomar, som i vissa fall spredes endast
genom utsädet, orsakades även stor skada, exempelvis det för odlingen av sädesslagen
ödesdigra snömöglet. Ofta hade det i handeln förekommande utsädet
undergått en högst otillfredsställande rensning och sortering, så att med utsädet
följde ogräsfrön och för övrigt små- och slökorn i stora mängder. De
skador, som ogräsen orsakade jordbruket, vore högst betydande, och stora förluster
åsamkades därigenom årligen.

De skador och förluster, som användandet av mindrevärdigt utsädesfrö förarsakade,
drabbade icke enbart den enskilde odlaren utan berörde i hög grad även
det allmänna. Lantbruksstyrelsen ansåge det därför vara ett oavvisligt krav,
att åtgärder vidtoges för att råda bot på ovan berörda missförhållanden och
tvekade därvid icke att föreslå ett ingripande på lagstiftningens väg, såsom
flerstädes skett utomlands. På frivillighetens eller upplysningens väg kunde
säkerligen nöjaktigt resultat icke ernås. Lantbruksstyrelsen föranleddes desto
mera till ett dylikt förslag, som i åtskilliga framställningar, som även under
senare åren inkommit dels till Kungl. Maj:t dels ock till lantbruksstyrelsen.
framhållits det trängande behovet av lagstiftningsåtgärder med hänsyn till den
stora mängd underhaltiga utsädesvaror av såväl inhemskt som utländskt ursprung,
som ännu utbjödes i vårt land. Yad särskilt anginge den skada, som
genom ogräsen förorsakades, så hade detta spörsmål upptagits i en av 1918 års
riksdag, i anledning av väckt motion, till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse (nr
117), däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte dels taga i övervägande
vad som från statens sida då omedelbart möjligen kunde vidtagas för att underlätta
jordbrukarnas kamp mot ogräsen dels ock låta skyndsamt och allsidigt
utreda, på vilka olika vägar staten för framtiden skulle kunna medverka
till ett allmänt, målmedvetet bekämpande av denna för vår växtodling svåra
fiende.

De betänkligheter, som år 1902 av chefen för finansdepartementet uttalades
vid behandling av det då föreliggande förslaget till lag om handel med utsädesvaror
(so den tidigare utredningen 1922:25 sid. 17—19). torde numera
icke böra utgöra hinder för den ifrågasatta lagstiftningen, då sedan nämnda
tid dels statens centrala frökontrollanstalt trätt i verksamhet dels ock givetvis
analysmetoderna vid frökontrollanstalterna i landet avsevärt förbättrats. I

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde har lantbruksstyrelsen
anfört:

Den lagstiftning, vars åvägabringande lantbruksstyrelsen sålunda förordade,
borde omfatta allt slags frö, som försåldes såsom utsäde och som ägde betydelse
för produktionen. Under lagstiftningen skulle alltså falla frö av såväl
lantbruksväxterna som trädgårdsväxterna, prydnadsväxterna dock undantagna,
ävensom frö av skogsträden, såväl barrträden som lövträden.

Med den omfattning, lagen sålunda torde böra erhålla, skulle densamma
alltså bliva tillämplig även å utsädeshandeln med spannmål, det vill. säga frö
av sädesväxter, såväl stråsäd som trindsäd. Sant vore väl, att de missförhållanden,
som förelåge med avseende å denna handel, icke vore så starkt framträdande
som i fråga om den egentliga fröhandeln och det hade också ifrågasatts,
att ifrågavarande handel borde helt undantagas från lagens tillämpning.
Enligt lantbruksstyrelsens mening vore dock missförhållandena även beträffande
denna handel så pass allvarliga, att fullt fog syntes föreligga för
att göra den förevarande lagstiftningen tillämplig därå.

Det kunde ifrågasättas, om under lagen borde inrymmas annan försäljning

12

Kungl. Maj-ts proposition nr 77.

än den som ägde ram till den, som själv skulle använda fröet till sådd, och
om icke med lagstiftningen ändock skulle kunna nås det mål, som därmed ytterst
åsyftats: förhindrande av ett mindrevärdigt frös användning till sådd.
Det torde dock icke vara lämpligt eller tillrådligt att i sådan grad inskränka
lagens omfattning, ehuru givetvis från dess tillämpning borde undantagas sådana
försäljningar, som icke kunde antagas hindra förverkligandet av syftet
med lagstiftningen i fråga.

Beträffande huvudgrunderna för den nya lagstiftningen har lantbrultsstyrelsen
vidare anfört:

Enligt lantbruksstyrelsens mening borde den nya lagstiftningen vila å den
grundläggande principen, att säljaren av en utsädesvara skulle vara skyldig
att lämna köparen de uppgifter, som framför allt vore av betydelse för bedömande
av fröets lämplighet till utsäde. Såsom ovan antytts vore det nämligen
för köparen ofta förenat med vissa svårigheter att kunna utröna fröets
värde såsom utsäde. Av säljaren utav en utsädesvara borde man å andra sidan,
med hänsyn särskilt till den stora betydelsen därav, att ett fullgott utsäde
användes, skäligen kunna fordra, att han ägde eller eljest förskaffade
sig noggrann kännedom om beskaffenheten av den vara, han ämnade sälja
såsom utsäde, samt härom lämnade köparen säkra upplysningar. Med en dylik
uppgiftsskyldighet för säljaren, som från hans sida givetvis även skulle innebära
en utfästelse, att fröet verkligen vore av den beskaffenhet, som uppgivits,
vore ett höjande av hela den allmänna handeln med utsädesvaror, så att det
mindrevärdiga fröet i allt mindre utsträckning komme att finna omsättning i
marknaden, helt visst att förvänta. Och med fog lärer ej kunna påstås, att den
säljaren åvilande uppgiftsskyldigheten skulle kunna medföra någon oskälig inskränkning
i handelsfriheten på ifrågavarande område.

Då det givetvis vore av vikt, att den svenska jordens alstringskraft i möjligaste
mån utnyttjades, torde det ligga i det allmännas intresse att föranstalta
därom, att odlaren själv sattes i tillfälle att före sådden förskaffa sig kännedom
om utsädets beskaffenhet. I sådant syfte hade lantbruksstyrelsen föreslagit, att
uppgifter om utsädesvarans beskaffenhet m. m. skulle avlämnas om möjligt
vid köpets avslutande eller senast då fröet levererades till köparen, därest
särskilda omständigheter ej förelegat som hindrat uppgifts avlämnande. Utsådde
odlaren tilläventyrs trots bristande uppgifter ett underhaltigt utsäde,
vore han efter inbärgandet av skörden visserligen berättigad till skadestånd
enligt civilrättsliga bestämmelser, men skadan ur allmän produktionssynpunkt
kunde däremot icke gottgöras.

Emellertid innebure fullgörandet av dylik uppgiftsskyldighet en fördel icke
blott för odlaren och det allmänna utan under vissa förhållanden jämväl för
säljaren. Bleve skörden otillfredsställande, kunde detta bero icke blott på
dåligt utsäde utan även på jordartens beskaffenhet, nederbörds- och klimatologiska
förhållanden m. m. Vore säljaren för sådant fall i tillfälle att förete
analysbevis å den försålda varan, torde någon skadeståndsskyldighet icke kunna
anses föreligga för honom, såvida det icke kunde visas, att det dåliga skörderesultatet
berott på sådan sjukdom hos utsädet, som icke kunnat konstateras
vid undersökningen, och att säljaren haft kännedom om denna sjukdom.

Av sålunda anförda skäl ansåge lantbruksstyrelsen uppgiftsskyldigheten i
förevarande avseende oumbärlig. För att giva nödigt eftertryck åt bestämmelsen
härom hade underlåtenhet att senast vid leveransen fullgöra nämnda skyldighet
ansetts böra beläggas med straff. Bortfölle straffhotet, syntes det lantbruksstyrelsen
med fog kunna befaras, att det med stadgandet avsedda ändamålet
äventyrades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

13

Förslaget förutsatte emellertid, att endast straffpåföljd men icke skadeståndsansvar
skulle kunna ådömas enligt förevarande lag. Hade genom något enligt
denna lag straffbart förfarande köparen av ett utsäde tillika tillskyndats skada
eller förlust, torde detta vara att bedöma enligt för köpet gällande civilrättsliga
regler liksom enligt dessa även vore att bedöma annan åtgärd på grund av köpeavtalet,
exempelvis dess återgång, som köparen kunde vilja göra gällande
mot säljaren.

Uppgiftsskyldigheten, som utgjorde den grundläggande principen i den ifrågasatta
lagen, kunde ej behörigen uppfyllas utan att den statliga frökontrollverksamheten
anlitades _ och lagförslaget a.vsåge just att i varje särskilt fall
framtvinga en sakkunnig undersökning av saluhållen utsädesvara.

Över lantbruksstyrelsens senare förslag hava efter remiss yttranden avgivits
av länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, kommerskollegium,
statskontoret, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, centralanstalten
för för sök sväsendet på jordbruksområdet, som inhämtat och bifogat yttranden
från överassistenten Pehr Bolin och laboratorn Th. Lindfors, statens centrala
frökontrollanstalt, lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
Sveriges utsädes förening, Sveriges fröodlare förbund, Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund samt Sveriges fröengrossistförcning och Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter, varjämte vidfogats av länsstyrelsen i Kalmar
län yttrande från styrelsen för Södra Kalmar läns fröodlings förening och
av länsstyrelsen i Örebro län yttrande från styrelsen för frökontrollanstalten i
Örebro. -— Firman W. Weibull, som lämnats tillfälle yttra sig över förslaget,
liar icke begagnat sig härav.

De myndigheter och sammanslutningar, som sålunda yttrat sig över lantbruksstyrelsens
senare förslag, hava samtliga, med undantag av Sveriges fröengrossistförening
och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, tillstyrkt eller lämnat
det ifragavarande lagförslaget utan erinran, bortsett från erinringar mot
vissa detaljbestämmelser, till vilka jag torde få återkomma vid den speciella
motiveringen av förslagets bestämmelser.

Kommerskollegium, vars yttrande åberopats av länsstyrelserna i Jönköpings
och Kopparbergs län, har, om än med tvekan, förordat lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liar uttalat, att den icke ansåge sig
böra motsätta sig, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med lantbruksstyrelsens
föreliggande förslag komme till stånd.

I åtskilliga yttranden har uttalats anslutning till de i kommerskollegii yttrande
gjorda erinringar mot vissa detaljbestämmelser i förslaget, I

I sitt yttrande över det senare förslaget har kommerskollegium anfört :

Sedan kollegium avgav sitt förra utlåtande av den 14 februari 1923, hade
frågan i någon mån kommit i ett annat läge genom att statens centrala frökontrollanstalt
numera trätt i verksamhet och förutsättningar funnes för en
saklig och ^opartisk frökontroll. Under alla förhållanden kvarslode emellertid,
att de ifragasatta bestämmelserna, även i deras ändrade form, måste innebära
ett ej oväsentligt ingrepp i den fria handeln och för fröförsäljarna kunde
medföra ganska hårda konsekvenser.

Yttranden
över lantbruksstyrelsens
senare
förslag.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

t i.

Kollegium kunde vidare ej undgå att finna, att en lagstiftning av den art
lantbruksstyrelsen föreslagit måste komma att verka fördyrande på handeln
med utsädesfrö, särskilt vad anginge den mindre handeln, och därigenom
bidraga till att koncentrera fröhandeln till ett mera begränsat antal
större firmor, vilka vore i tillfälle att rationellt och därigenom billigare
ordna den enligt författningsförslaget erforderliga ganska vidlyftiga kontrollen.
Ett sådant förhållande, som i avsevärd mån torde öka möjligheterna till
effektiv ringbildning o. d. samt därigenom skapa förutsättningar för prisförhöjning,
syntes enligt kollegii åsikt vara ägnat att till en viss grad motverka
den nytta en lag av denna art eljest kunde förväntas bereda jordbruket. Bland
annat med hänsyn till de i och för sig till sin avsedda innebörd visserligen
lämpliga och erforderliga undantagen i förslagets 5 § till förmån för odlare,
som sålde frö till annan odlare utan att detta skett efter offentligt utbjudande,
samt i förslagets 7 §, då hinder mött för säljaren att vederbörligen avlämna
föreskriven uppgift, torde det vidare komma att visa sig ganska svårt att upprätthålla
effektiviteten av en författning av detta slag. Nu antydda omständigheter
syntes i varje fall kunna ingiva tvekan om gagnet av att, såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit, belägga den fria handeln med ytterligare restriktioner,
vilket enligt kollegii mening allenast borde äga rum, då verkliga fördelar
därmed kunna vinnas.

Då å andra sidan jordbrukets förseende med fullgott utsäde måste betraktas
som en viktig förutsättning för tillfredsställande avkastning av denna näring
och alltså som en för landets hela ekonomi synnerligen betydelsefull fråga och
då vidare från jordbrukets representanter en lagstiftning angående reglering
av handel med utsädesfrö syntes enstämmigt påfordras, samt, vad anginge
handeln ined skogsfrö, jämväl av domänstyrelsen tillstyrkts, hade kollegium
ansett sina betänkligheter böra falla och ville, om än med tvekan, förorda, att
en lagstiftning i ämnet må komma till stånd.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i sitt yttrande anfört, bl. a.:

I likhet med lantbruksstyrelsen ansåge sällskapet en lag om handel med
utsädesfrö vara av behovet påkallad och kunna bliva till stort gagn för jordbruket.
Även om genom kungörelserna den 5 februari 1909 angående införsel
av samt handel med vissa slag av utländskt frö samt den 4 april 1910 angående
införsel av samt handel med utländskt barrträdsfrö vårt land förskonats
från odugliga eller för vårt klimat olämpliga jordbruks, och skogsfröer, visade
dock erfarenheten, att orena, underhaltiga eller rent av odugliga fröpartier
av inhemskt ursprung i stor utsträckning saluhölles och användes i skilda delar
av landet. Dessa fröpartier salufördes oftast av mindre handlande eller
agenter, som icke hade förmåga eller vilja att noggrant kontrollera de utbjudna
fröpartierna eller kunde lämna garantier för deras tillförlitlighet. Ofta hade
man i vissa landsdelar efter ogräshalten kunnat följa de vägar, som kringresande
agenter tagit vid sin försäljning av utsädesfrö.

Stora förluster tillfogades därigenom de lantbrukare, som efter säljarnas
lockande förespeglingar och utan ansvar lämnade uppgifter om beskaffenheten
av den utbjudna varan förmåtts att köpa sådant frö.

Det vore därför i jordbrukarnas intresse, att handeln med utsädesfrö reglerades
genom sådan lagstiftning, som förebyggde saluhållande av underhaltigt
frö och som beläde den med straff, som försålde sådant frö.

Men det vore jämväl i det allmännas intresse att handeln med underhaltigt
frö stävjades, ty därigenom kunde den svenska jordens avkastning komma
att väsentligt stegras.

De invändningar, som kommerskollegium riktat mot en dylik lagstiftning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

15

nämligen att den komme att verka fördyrande på frövaroma samt att fröhandeln
komme att begränsas till ett begränsat antal större firmor, mellan
vilka en ringbildning kunde tänkas uppstå, förtjänade enligt lantbrukssällskapets
mening intet beaktande. Det måste tvärtom anses fördelaktigt för
köparna att handeln med utsädesfrö begränsades till sådana firmor, som vore
i tillfälle att rationellt och därigenom billigare ordna den enligt författningsförslaget
erforderliga kontrollen, och antalet av dylika firmor vore så stort, att
någon fara för en prisfördyrande ringbildning icke förefunnes. Att en del
mindre handlande, som hittills utan nödig sakkunskap och erforderliga resurser
bedrivit handel med utsädesfrö vid sidan av annan huvudsaklig handel,
måste därmed upphöra, vore endast till fördel för köparna och det allmänna
och kunde icke anses såsom obehörigt ingrepp i deras näring. Var och en, som
underkastade sig det allmännas kontroll och ställde nödig garanti för de salubjudna
varornas kvalitet, vore berättigad att utöva denna handel.

Sällskapet ville fördenskull uttala, att det låge i såväl jordbrukets som skogsbrukets
intressen, att en lagstiftning av handel med utsädesfrö komme till stånd
i huvudsaklig överensstämmelse med lantbruksstyrelsens nu framlagda förslag.

Sveriges utsädesförening har anfört, bl. a.:

Samtidigt med att alltjämt en viss förbättring av de bättre utsädesfirmornas
kvalitetsstandard fortginge, funnes dock otvivelaktigt inom den mindre
kvalificerade handeln ännu åtskilligt, som genom en lag om fröhandel skulle
kunna paverkas i för konsumtionen nyttig riktning. På grund härav ansåge
sig föreningen böra förorda en lagstiftning av det slag, som här ifrågasattes.
Samtidigt^ville föreningen emellertid framhålla, att lagstiftningen på detta
område måste ske med den största varsamhet, så att de givna föreskrifterna
dels icke bleve mera betungande för den lojala utsädeshandeln än lagens syfte
krävde och dels vore sa beskaffade, att deras efterlevnad kunde på ett tillfredsställande
sätt kontrolleras.

Centralrådet för skogsvärdsstyrelsernas förbund har anfört, bl. a.:

I lantbruksstyrelsens uppfattning om nödvändigheten av att medelst lagbestämmelser
reglera handeln med utsädesfrö ansåge sig centralrådet kunna till
alla delar instämma. Givetvis vore en lag med nu föreslagen innebörd av övervägande
betydelse för jordbruket, men även skogsbruket torde av densamma
kunna draga vissa ej oväsentliga fördelar.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
som avstyrkt, att lagstiftning i ämnet borde komma till stånd, ha i sitt gemensamma
yttrande hänvisat till de mot det tidigare förslaget framställda
erinringar, vilka enligt föreningarnas förmenande i stort sett fortfarande ägde
tillämpning; och hava föreningarna vidare anfört, bl. a.:

Behov av den föreslagna lagen torde nu lika litet som tidigare förefinnas.
I varje fall vore förhållandena inom frö- och utsädeshandeln i Sverige ingalunda
av beskaffenhet att föranleda en lagstiftning av så restriktiv natur som
den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta.

De olägenheter, som den föreslagna lagen otvivelaktigt skulle medföra, syntes
vara synnerligen avsevärda. En lagstiftning av ifrågasatt slag vore givetvis
redan i och för sig osympatisk för den lojale yrkesutövaren inom branschen,
ett intryck som icke mildrades av det faktum, att lagförslaget uppenbarligen
gynnade odlaren på fröhandlarens bekostnad, utan att syftet med la -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

gen därigenom ernåddes. Härtill komme svårigheten att upprätthålla effektiviteten
av en författning av detta slag.

I fråga om utländsk lagstiftning på ifrågavarande område har lantbruksstyrelsen
hänvisat till den tidigare utredningen (Statens offentliga utredningar
1922: 25 sid. 19—24). Sedermera har lagstiftning på området tillkommit i
Canada genom en lag den 13 juni 1923 och i Norge genom en lag 27 juni 1924.
Lantbruksstyrelsens redogörelse för det huvudsakliga innehållet av dessa lagar
torde till detta protokoll få fogas som bilaga C.

I fråga om behovet av särskilda lagbestämmelser i avseende å handeln med
mentschefen utsädesvaror ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck
i lantbruksstyrelsens framställning och som vunnit stöd i det övervägande
flertalet av de över berörda framställning avgivna yttrandena. Visserligen
har, såsom i riksdagens skrivelse och jämväl i flera av de i ärendet avgivna
yttrandena framhållits, utsädeshandeln under senare tid undergått en väsentlig
förbättring i kvalitativt hänseende, men av utredningen i ärendet finner
jag det dock framgå, att alltjämt betydande mängder underhaltigt frö förmedlas
genom handeln och komma till användning såsom utsäde. Då utsädets
beskaffenhet i olika avseenden utgör grundförutsättningen för skörderesultatet,
ligger det i öppen dag vilken betydelse användningen av ett fullgott utsäde
äger för landets jordbruk. De skador och förluster, som användandet av
mindrevärdigt utsäde förorsakar genom sämre skörderesultat, drabba emellertid
icke endast den enskilde odlaren utan jämväl det allmänna genom den nedsättning
av jordbrukets produktion, som därav föranledes. Det är därför ett spörsmål
av stor betydelse, att de missförhållanden, som förefinnas inom utsädeshandeln,
varda undanröjda. Och att härutinnan ernå tillfredsställande resultat
annorledes än på lagstiftningens väg lärer knappast vara möjligt.

I viss mån kommer naturligen en lagstiftning på området att betunga utsädeshandeln.
I flera yttranden har dock uppgivits, att redan nu den egentliga
fröhandeln, som handhaves av utsädesfirmor, drives huvudsakligen med kontrollerat
utsäde och att dessa firmor i regel lämna uppgift angående utsädesvarans
egenskaper. Vid sådant förhållande kan det icke anses oberättigat att
även den utsädeshandel, som bedrives utan någon som helst kontroll av varans
lämplighet och som närmast bär ansvaret för rådande missförhållanden, genom
lagstiftningen ålägges sådan kontroll. Enligt vad lantbruksstyrelsen uppgivit
har ock vid ett den 1 juni 1927 hållet sammanträde med representanter
för fröfirmor i södra Sverige, därvid tio firmor varit representerade, uttalats det
önskemålet, att en lag om handel med utsädesvaror snarast måtte införas; och
har detta uttalande sedermera biträtts av ytterligare tio vid sammanträdet icke
representerade firmor. Även må i detta sammanhang erinras att enligt det
förslag, jag ämnar framlägga, från lagens tillämpning skulle i vissa fall undantagas
köp, som sker mellan köpmän i och för deras rörelse. Den invändning,
som gjorts därom att ifrågavarande lagstiftning skulle göra ett alltför starkt ingrepp
i handelsfriheten, torde vid dessa förhållanden icke kunna tillmätas någon
egentlig betydelse.

Utländsk

lagstift ning.

Departe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

IT

I utlandet hava även under senare tid lagstiftningsåtgärder på detta område
vidtagits. Sålunda hava, såsom tidigare nämnts, lagar angående handel
med utsädesvaror antagits i Canada år 1923 och i Norge år 1924. Också i Danmark,
där tidigare ett lagförslag i förevarande ämne fallit, hava enligt vad lantbruksstyrelsen
uppgivit förhållandena föranlett, att en utredning igångsatts för
genomförande av en lag om handel med utsäde, givetvis i ändamål att åvägabringa
kontroll över den mindre nogräknade utsädeshandeln. Den frivilliga
själwerkande kontrollen (det nuvarande danska systemet) bidrar, erinrar lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang, visserligen till att hålla den mera kvalificerade
utsädeshandeln på en hög ståndpunkt, men skyddar icke jordbrukets utövare
för de risker, som fröhandeln i övrigt medför.

Tidigare har såsom skäl mot lagstiftningsåtgärder åberopats, att frökontrollväsendet
vore bristfälligt och att resultatet av en fröundersökning därför
icke vore så pålitligt, att säljaren därå vågade grunda en uppgift med
ansvar för dess riktighet. Sedan numera frökontrollväsendet undergått omorganisation,
varigenom inrättats en statens centrala frökontrollanstalt och jämväl
de med statsmedel understödda lokala frökontrollanstalterna förbättrats,
förefinnas förutsättningar för en saklig och opartisk frökontroll, som kan på
ett fullt tillfredsställande sätt lämna besked om en frövaras egenskaper.

Vad angår de i vissa yttranden uttalade farhågor för en prisfördj^ring ävensom
för utsädesbrist vid tillfällen, då undersökning icke medhinnes, synes
dessa farhågor icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Skulle tilläventyrs
någon fördyring uppstå genom varans undersökning i följd av säljaren ålagd
uppgiftsskyldighet, torde en sådan fördyring bliva helt oansenlig och av ringa
betydelse i förhållande till den fördel, som vinnes genom upplysningen om frövarans
värde såsom utsäde. Ej heller torde utsädesbrist behöva befaras till följd
av att undersökning ej medhinnes. I det förslag, jag ämnar framlägga, har för
dylika mera trängande fall en lindring medgivits, i det att säljaren icke må för
underlåtenhet att avlämna föreskriven uppgift angående fröets renhetsgrad,
ogräshalt och grobarhet fällas till ansvar, där på grund av särskilda omständigheter
hinder mött för säljaren att avlämna dylik uppgift senast då varan
avlämnas till köparen.

Redan av vad sålunda anförts framgår, att jag lika med lantbruksstyrelsen
anser en lagstiftning på förevarande område böra åvägabringas och grundas
på den principen, att säljare av utsädesvara ålägges att i skriftlig förbindelse
lämna köparen de uppgifter angående varan, som äro av betydelse för bedömande
av fröets lämplighet till utsäde. För en köpare är det nämligen förenat
med svårigheter att själv kunna utröna fröets värde såsom utsäde; enbart en besiktning
av fröet giver honom härutinnan ingen ledning. Underlåtenhet att
avlämna föreskrivna uppgifter ävensom oriktighet i avlämnad uppgift bör för
säljaren medföra straffrättsligt ansvar.

Uppgifterna, som böra innebära en tillförsäkran att fröet är så beskaffat
som uppgifterna angiva, grunda följaktligen civilrättsliga förpliktelser, vilka,
i den mån annat icke föranledes av bestämmelserna i den nu ifrågasatta lagen,
skola bedömas enligt de för köpeavtal i allmänhet gällande civilrättsliga be Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 68 käft. (Nr 77.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

stämmelser. Endast i den man genom den nu föreslagna lagen vissa särskilda
bestämmelser meddelas skall alltså ändring ske i vad enligt lag eller författning
eljest gäller angående köpet. Då underlåtenhet att iakttaga vissa med köpeavtalet
förbundna skyldigheter för säljaren medför straff, följer härav, att de bestämmelser
i lagen, vilka avse dylika skyldigheter, bliva av tvingande natur.
Men jämväl i de fall, då det ansetts nödigt att i denna lag meddela speciella bestämmelser
av civilrättslig innebörd, är det icke förenligt med lagstiftningens
syfte att låta avtalsfrihet råda. Även dessa bestämmelser böra följaktligen
bliva av tvingande natur.

Under en lagstiftning i ämnet bör, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, falla
utsäde av såväl lantbruksväxter som trädgårdsväxter, prydnadsväxter dock undantagna,
ävensom av skogsträd, såväl barrträd som lövträd. I fråga om frö,
som ej är avsett för utsäde — exempelvis fågelfrö, kryddor, frö för industriellt
eller medicinskt ändamål, spannmål för förbrukning — bör lagen däremot icke
äga tillämpning. Huruvida en försäljning avser en utsädesvara eller icke, blir
att avgöra i varje särskilt fall. Några större svårigheter i bevisningshänseende
torde härutinnan icke komma att möta. Även om i själva köpeavtalet icke uttryckligen
angivits, att försäljningen avser en utsädesvara, lärer dock, om så
är fallet, detta merendels lätt nog framgå av omständigheterna vid köpet. Vad
spannmålen beträffar, så betingar den såsom utsäde väsentligt högre pris än
såsom förbrukningsvara, och vad övrigt frö angår, lärer man i regel kunna utgå
från att det är avsett till utsäde. Vissa undantagsfall givas dock, då frö, såsom
redan nämnts, kan vara avsett för annat särskilt ändamål.

Då det måste vara av stor betydelse ur jordbruksproduktionens synpunkt att
en frövara, som är alltför starkt bemängd med ogräs, icke kommer till användning
såsom utsäde, anser jag lika med lantbruksstyrelsen förbud böra i lagen
stadgas mot försäljning till utsäde av dylik vara.

Speciell moti
vering

Lagens
tillämpningsområde.

Redan i lagens rubrik och ingress torde det vara lämpligt att angiva den
karaktär, som ifrågavarande bestämmelser enligt vad nyss angivits skola
erhålla.

I lantbruksstyrelsens båda förslag har i lagens rubrik densamma angivits
avse utsädesfrö, vilken beteckning sedan använts även i 1 § med särskilt angivande
att i utsädesfrö vore jämväl inbegripet utsädesfrö av stråsäd och trindsäd.

I ett par yttranden har erinran gjorts mot beteckningen utsädesfrö, då enligt
vanligt språkbruk säd icke benämnes frö och utsädesfrö följaktligen icke omfattar
utsäde av stråsäd och trindsäd.

Med anledning härav och då beteckningen utsädesfrö även av andra skäl måhända
icke är fullt lämplig anser jag nämnda beteckning böra utbytas mot ordet
utsädesvara.

I gällande bestämmelser angående frökontrollväsendet (bestämmelser angående
fröundersökning in. m.) tages fröbegreppet i vidsträckt bemärkelse, omfattande
jämväl sädesväxter; och gälla dessa bestämmelser allt slags frö,
oavsett användningen. Då fråga blir om de uppgifter säljaren skall avlämna,
måste man i anslutning till nämnda bestämmelser använda sig av beteckningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

19

frö. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligt att i lagen angiva att med
utsädesvara förstås frö, avsett till utsäde, däri inbegripet utsäde av stråsäd och
trindsäd. Ett dylikt stadgande har införts såsom andra stycke i 1 §.

I detta sammanhang må nämnas, att i det av Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivna yttrandet uttalats, att lagen icke borde avse
utsäde av strå- och trindsäd. Odlingen härav hade åtminstone i Örebro
län och även andra utsädesproducerande län nått en så hög ståndpunkt, att
marknadsvaran vore av ganska god kvalitet. Därjämte hade köparen härvidlag
betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om det som salubjödes. Erforderlig
reglering av handeln med dessa utsäden torde kunna åstadkommas
genom frivilligt anlitande av den statliga plomberingen av utsäde, därvid dock
för vinnande av önskvärd anslutning från de utsädesproducerande jordbrukarnas
sida till denna form av utsädeskontroll syntes erforderligt, att gällande bestämmelser
för statsplombering av utsäde i vissa avseenden ändrades.

Vad i nämnda yttrande anförts synes mig icke utgöra anledning att frångå
lantbruksstyrelsens förslag att jämväl utsäde av stråsäd och trindsäd skall
inbegripas under lagen, och tillåter jag mig hänvisa till de av lantbruksstyrelsen
i den allmänna motiveringen anförda skälen härför. Genom ett undantag
i angiven riktning skulle en betydande del av utsädeshandeln undandragas
lagens tillämpning och därtill en del, för vilken kontroll i allmänhet ingalunda
kan anses obehövlig.

1 §.

I denna paragraf gives uttryck för lagens grundprincip att säljare av en
utsädesvara är pliktig att i skriftlig förbindelse lämna köparen vissa uppgifter
angående varan. I 2 § angives därefter den närmare innebörden av dessa
uppgifter. Skyldighet att avlämna föreskriven förbindelse föreligger, evad
sådant av köparen påfordras eller icke, och skall densamma avlämnas senast
då varan avlämnas till köparen.

Såsom i det föregående anförts, skola säljarens uppgifter anses innefatta en
bestämd utfästelse, att varan verkligen motsvarar vad uppgifterna angiva.
En uppgift i mera allmänna eller svävande ordalag är alltså ej tillfyllest, ej
heller muntlig uppgift. Däremot kan givetvis en tryckt uppgift lämnas och
lärer väl detta beträffande stora grupper försäljningar bliva det mest använda
sättet, exempelvis i fråga om köksväxtfrö, som utportioneras i små mängder.
I dylikt fall bör det vara tillfyllest med anbringande av uppgifterna å påsen
medelst tryck eller påstämpling. I

I yttrande över lantbruksstyrelsens tidigare förslag har länsstyrelsen i Uppsala
län erinrat, att med tanke på vanliga företeelser inom affärslivet man
måste befara, att lämnade uppgifter icke sällan komme att bliva så uppställda
och avfattade, att svårighet uppstode att avgöra, huruvida fullständiga
och bestämda uppgifter förelåge eller icke. Om man ryggade tillbaka
för att göra användandet av visst formulär obligatoriskt, kunde det åtmin -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

stone vara till gagn, om lämpliga blanketter tillhandahölles den intresserade
allmänheten.

I sitt senare förslag (13 §) liar lantbruksstyrelsen upptagit en bestämmelse
att närmare föreskrifter angående intyg, som föranleddes av stadgandena
i 1 §, och om sättet för utnyttjande av dylikt intyg, skulle meddelas av
Konungen; och har styrelsen i anslutning härtill anfört:

Någon särskild form för avfattande eller avlämnande till köparen av den
i 1 § föreskrivna uppgift hade icke ansetts böra i lagen föreskrivas. Emellertid
torde föreskrifter i sådant avseende erfordras. Dylika föreskrifter borde
meddelas av Konungen, exempelvis om intygs lydelse, sättet för dess avlämnande
eller anbringande å emballaget m. m.

Sveriges fröengrassistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
hava erinrat, att då i lagen klart och tydligt angåves alla detaljer för
säljarens utfästelse särskilt formulär eller eljest lagstadgad form härför icke
syntes erforderlig; och ha föreningarna i sammanhang härmed vidare anfört
bl. a:

Det torde vara tillfyllest, att säljaren, där så ske kunde och vilket ofta
praktiskt bleve möjligt, angåve sina utfästelser i den slutsedel ^eller kontrakt
eller i den skriftliga konfirmation, som klarlade köpeavtalet. Då utfästelserna
i fråga utgjorde en integrerande del av avtalet såsom sådant, bjöde väl även
lämplighetsskäl, att alla avtalets bestämmelser och utfästelser vore tillfinnandes
på samma papper, där det ingångna avtalet bekräftades. Vid affärer
av mindre omfattning, där det icke ansages nödigt att skriftligen bekräfta
ett dylikt avtal, torde det vara tillfyllest, att säljaren ålades intaga små utfästelser
i den räkning eller faktura, som vid godsets försändande åtföljde
detta. Vid massexpedition under brinnande säsong vore det alldeles onödigt
att belasta säljaren med utskrivande av särskilda formulär rörande sina utfästelser.
då misstag och förväxlingar därvid icke skulle kunna undvikas.

Från praktisk synpunkt måste det uppenbarligen vara till fördel att formulär
till blanketter för uppgiftsskyldighetens fullgörande finnas att tillgå.
Lämpligen torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen att vidtaga erforderliga
åtgärder i detta avseende. Någon bindande föreskrift härom synes emellertid
icke böra intagas i lagen.

Såsom förut nämnts skall det åligga säljaren att, senast då varan avlämnas
till köparen, avlämna förbindelse med föreskrivna uppgifter och skola dessa,
såsom lantbruksstyrelsen anfört, avse varans beskaffenhet vid tiden för leveransen.

I några av yttrandena i ärendet (kommerskollegium, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och statens centrala frökontrollanstalt) liar hemställts, att i lagen
borde uttryckligen angivas, att uppgifterna avsage utsädets beskaffenhet
vid leveransen. — Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har i sitt yttrande, däri länsstyrelsen i länet instämt, erinrat, att tidsbestämningen
att uppgiften skulle avse tiden för leveransen endast kunde hava betydelse
i fråga om grobarheten, då av de egenskaper, om vilka uppgift skulle lämnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

21

denna vore den enda, som med tiden oavsiktligt förändrades. Datum för grobarhetsbestämningen
borde emellertid angivas och borde ligga så nära leveranstiden
som möjligt.

Då av allmänna köplagens bestämmelser följer, att fråga, huruvida varan är
leveransgill, i regel skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet vid den
tid, då säljaren avlämnat varan, lärer någon bestämmelse i angivna hänseendet
icke erfordras i den nu föreliggande lagen. Till frågan, huruvida tidpunkten
för undersökning av grobarheten bör särskilt angivas, återkommer jag
vid behandlingen av 2 § 1 mom. e).

2 §■

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående de uppgifter, som säljarens
förbindelse skall innehålla. I lantbruksstyrelsens förslag äro dessa bestämmelser
upptagna redan i 1 §, men synes större överskådlighet vinnas genom
bestämmelsernas upptagande i särskild paragraf och deras uppdelning i
olika moment. Den här stadgade uppgiftsskyldigheten är dels ovillkorlig, dels
i några fall — beträffande sort, stam och smittsam sjukdom hos varan — endast
villkorlig.

I 1 mom. a) stadgas till en början, att uppgift skall lämnas i fråga om säljarens
namn och adress.

Enligt 1 mom. b) skall säljarens förbindelse innehålla uppgift om fröets
slag. Sålunda är en säljare skyldig uppgiva exempelvis vårråg, midsommarråg
eller höstråg, vårvete eller höstvete, tvåradskorn eller sexradskorn, rova eller
kålrot o. s. v.

Enligt 1 § femte stycket i lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle, därest
säljaren ägde kännedom om fröets sort eller stam, uppgiftsskyldigheten omfatta
jämväl förhållande, om vilket säljaren sålunda ägde kännedom; och anförde
härom lantbrnksstyrelsen:

Att uppgiftsskyldigheten med avseende å sort och stam1 icke kunnat stadgas
ovillkorlig berodde därpå, att fröets sort eller stam i allmänhet icke kunde utrönas
genom laboratorieanafys utan först genom odling. Att emellertid säljaren,
om han ägde kännedom om sort eller stam, borde vara pliktig att lämna
köparen uppgift härom vore helt naturligt, då värdet hos ett frö i mycket hög
grad vore beroende av den sort eller stam, fröet representerade. Olika sorter
lämnade nämligen under samma odlingsförhållanden mycket olika avkastning,
varförutom särskilda sorters härdighet och lämplighet under olika klimatiska
förhållanden vore ytterst växlande. Givet vore, att i fall, då säljaren lämnat
köparen uppgift om fröets sort eller stam, han skulle anses hava tillförsäkrat,
att fröet verkligen motsvarade uppgiften, det vill säga att detsamma vore sortrespektive
stamäkta.

I yttrande av länsstyrelsen i Uppsala län erinrades, att den villkorliga uppgiftsskyldigheten
angående sort och stam syntes kunna föra alltför långt,
varemot i flera andra yttranden hemställdes, att uppgiftsskyldighet om sort

1 mom.
a)

1 mom.

D

22

Eungl. Majds proposition nr 77.

borde göras ovillkorlig, åtminstone i vissa fall. Sveriges utsädes förening ansåg
sålunda obligatorisk uppgiftsskyldighet böra stadgas, när det gällde sädesslag
och rotfrukter, där väl karaktäriserade och specialiserade sorter förelåge,
varemot föreningen icke ansåg det tillrådligt att införa uppgiftsplikt
för stam, enär i vissa fall stam ej kunde konstateras ens genom odling. Styrelsen
för frökontrollanstalten i Borås hemställde, att stadgandets lydelse borde
ändras så, att därav framginge, att säljaren vore förpliktad att skaffa sig
kännedom om sort och i vissa fall stam.

I det senare förslaget har lantbruksstyrelsen under 1 § första stycket 2:o)
upptagit det stadgande, att säljaren skall, där sådant kan ske, lämna uppgift
angående fröets sort och stam; och har styrelsen härvid erinrat, att den ansett
föreskriften böra på föreslaget sätt framflyttas i syfte att understryka vikten av
att dylik uppgift om möjligt lämnas.

I yttrande över det senare förslaget har Sveriges utsädesförening vidhållit
sin uppfattning, att det ej syntes vara tillrådligt att ens för det fall, somj i
förslaget avsåges, stadga uppgiftsplikt för stam, och har föreningen till stöd
härför andragit bl. a.:

För flertalet fröslag hade en uppgift om stam ej någon praktisk betydelse,
och för de fröslag, där den kunde hava en sådan, vore det stora svårigheter
att fastställa riktigheten av en lämnad uppgift. Att med den säkerhet, på vilken
ett rättsligt förfarande skulle kunna grundas, avgöra, huruvida den ena
eller andra stammen förelåge, torde vara omöjligt att för varje fall ens genom
kontrollodling fastställa. Vidare torde märkas, att en rotfruktsstam av i år
kunde efter ett par frögenerationer vara betydligt förändrad, särskilt i fysiologiskt
hänseende och således svårligen igenkännlig som tillhörande uppgivna
stam. Dessa svårigheter kunde få till följd att säljarna skulle kunna lämna
felaktiga uppgifter utan risk att dylikt förfarande skulle kunna enligt lagen
beivras men också att en efter bokstaven riktig uppgift i realiteten kunde verka
vilseledande.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ha i sitt yttrande anmärkt, att uppgiftsskyldigheten angående sort och
stam, låt vara villkorlig, dock icke vore utan fara för säljaren; och ha föreningarna
till stöd härför anfört:

Lämnade säljaren någon gång uppgift om sort och stam, härrörde givetvis
denna uppgift i de flesta fall från den odlare, där varan inköpts och till vars
uppgift köpmannen satt tillit. Denna uppgift kunde emellertid vara oriktig,
till och med omedvetet oriktig från odlarens sida. Ansvaret drabbade emellertid
köpmannen hårt enligt den föreslagna lagen, den ursprungliga uppgiftslämnaren,
d. v. s. odlaren, ginge fri från detta ansvar. Konsekvensen av
detta villkorliga stadgande bleve sålunda den rakt motsatta mot den av lantbruksstyrelsen
åsyftade, i det varje försiktig köpman med den oerhörda risk
han löpte icke vågade angiva sort och stam i något enda fall, där han icke
själv genom analys kunnat utröna detta, vilket som bekant nästan aldrig vore
fallet, utan hade han endast en odlares uppgift härom att hålla sig till.

Vad angår skyldighet att lämna uppgift om sort, så har å ena sidan i åtskilliga
yttranden påyrkats, att denna uppgiftsskyldighet måtte göras ovill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77. 23

korlig åtminstone beträffande vissa fröslag, och å andra sidan gjorts gällande,
att denna uppgiftsskyldighet måtte helt borttagas. Att sistnämnda mening
icke kan biträdas, synes mig uppenbart med hänsyn till den stora betydelse
frågan om sorten äger. En uppgiftsplikt i berörda avseende bör
även tjäna till att skärpa säljarens uppmärksamhet till förekommande av
oriktiga uppgifter beträffande fröets sort. Erfarenheten har nämligen givit
vid handen, att oriktiga sortuppgifter understundom i stor utsträckning lämnats
till stor skada för jordbrukets produktion. Bör således uppgiftsplikt beträffande
sort stadgas, synes det mig däremot icke vara lämpligt eller erforderligt
att gå längre än lantbruksstyrelsens förslag innebär. En dylik uppgiftsskyldighet
bör för säljaren inträda endast där så kan ske. Äger säljaren kännedom
om sorten eller har han möjlighet att före köpslutet eller leveransens
fullgörande utan större olägenhet kunna förskaffa sig sådan kännedom föreligger
alltså uppgiftsskyldighet.

I fråga om uppgiftsskyldighet beträffande fröets stam synes vad till stöd
för det framställda kravet om borttagande av denna uppgiftsplikt anförts icke
vara av sådan betydelse, att ett avvikande från lantbruksstyrelsens ståndpunkt
är berättigad, men synes dock uppgiftsplikten kunna begränsas till rotfruktsfrö
och köksväxtfrö eller de fröslag, där frågan om fröets stam egentligen
har någon större betydelse. Att anskaffa eller kontrollera en stamuppgift
torde ej bereda särskilda svårigheter. Vid fröimport har under flera år tilllämpats,
att beträffande frö av vissa foderrotfrukter jämväl fröets stam skall
styrkas för att detsamma må importeras, och i det danska systemet ingår jämväl
kontroll å fröets stam. Att uppgiftsskyldigheten däremot icke kan göras
ovillkorlig, framgår redan därav att så ej ansetts böra ske beträffande fröets
sort; beträffande stam skall uppgiftsskyldigheten alltså inträda under samma
förutsättning som i fråga, om sort.

Enligt 1 mom. c) skall säljarens förbindelse vidare innehålla uppgift om
fröets renhetsgrad, uttryckt i viktprocent rent frö.

Nämnas må i detta sammanhang, att enligt en av lantbruksstyrelsen den 1
februari 1926 utfärdad kungörelse med bestämmelser för fröundersökning vid
statens centrala frökontrollanstalt och de med statsmedel understödda lokala
frökontrollanstalterna det vid undersökning, som företages för fastställande av
fröets renhetsgrad, skiljes mellan rent frö och främmande beståndsdelar, vartill
räknas främmande gagnväxtfrö, ogräsfrö och avfall, varefter de olika
delarna av det undersökta fröprovet angivas i viktprocent av varan.

Enligt lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle i uppgiften ogräshalten
uttryckas i antal ogräsfrön på varje kilogram frö med särskilt angivande av
sammanlagda antalet beträffande fem svårare ogräs; och anförde lantbruksstyrelsen
angående denna uppgiftsskyldighet:

I fråga om ogräshalten vore viktprocenten oftast föga vägledande. Så
kunde exempelvis samma viktprocent angiva förekomsten i ett fall av några
få ogräsfrön, i ett annat av flera hundra sådana, allt efter ogräsfrönas storlek

1 mom.

c)

1 mom.

rf)

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

och vikt. Den skada, som samma viktprocent ogräsfrö åsamkade, kunde
alltså i ett fall bliva mångdubbelt större än i ett annat fall. I vissa fall kunde
en mycket ringa viktprocent innehålla ett så stort antal ogräsfrön, att
fröets värde såsom utsäde kunde vara ytterst tvivelaktigt. Det syntes därför
vara av stor betydelse, att ogräshalten angåves i antalet ogräsfrön på varje
kilogram frövara.

Sveriges utsädesförening hemställde, att uppgiftsskyldighet måtte stadgas
beträffande alla svårare ogräs, och framfördes jämväl i några andra yttranden
förslag om skärpning av uppgiftsskyldigheten i förevarande avseende.

1 sitt senare förslag har lantbruks st yr el sen givit stadgandet i denna del
den innebörd, att ogräshalten skall uttryckas i antalet ogräsfrö på varje kilogram
frö med särskilt angivande av sammanlagda antalet frön av sådana ogräs,
som enligt gällande bestämmelser för den statliga frökontrollverksamheten
äro att anse såsom svårare; och har styrelsen härom anfört följande:

Enligt det tidigare förslaget skulle särskilt angivas sammanlagda antalet
frön av fem namngivna arter. Anledningen till att just dessa och ej flera av de
svårare ogräsen upptagits var den, att de sålunda uppräknade allmänt förekomme
i vallar, samt att frön därav vore svårast att på maskinell väg bortrensa
ur småfröig utsädesvara. Emellertid skulle enligt gällande, av lantbruksstyrelsen
den 1 februari 1926 utfärdade bestämmelser vid undersökning inom de
statsunderstödda frökontrollanstalterna av renhetsgraden -— förutom antalet
ogräsfrön för varje kilogram — jämväl angivas antalet frön av varje slag av
tretton namngivna svårare ogräs. I överensstämmelse härmed syntes också här
enahanda stadgande böra inflyta. Dock torde ett uppräknande av de olika
ogräsen icke vara erforderligt. En hänvisning till den åberopade bestämmelsen
syntes vara tillfyllest. Härigenom komme också möjlighet stå öppen att utan
omgång vidtaga tilläventyrs erforderlig ändring av bestämmelsen om vilka
ogräs, som vore att anse såsom svårare.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ha påpekat, att i de övriga skandinaviska länderna det fortfarande ansåges
tillfyllest med uppgift angående ogräshalten, angiven i viktprocent; i Sverige
rådande förhållanden syntes icke påfordra några skarpare bestämmelser härutinnan.

Såsom lantbruksstyrelsen i den allmänna motiveringen framhållit, måste det
anses vara ett spörsmål av stor betydelse att söka förhindra, att med utsädet
spridas ogräsfrön i alltför stor utsträckning. Av vikt är därför att köparen
erhåller uppgift om ogräshalten i sådan form, att han icke förbiser den fara,
ogräshalten innebär. Ur denna synpunkt äger givetvis lantbruksstyrelsens
förslag en stor fördel och de av nyssnämnda föreningar anförda synpunkterna
torde icke böra tillmätas någon större betydelse. I utlandet synes råda ett rätt
allmänt intresse för en övergång till denna princip, den har redan införts i
Canada. I denna del ansluter jag mig alltså till lantbruksstyrelsens senare
förslag; dock torde hänvisning böra ske direkt till den kungörelse, i vilken återfinnes
bestämmelsen om de ogräs, som äro att anse såsom svårare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

25

Enligt lantbruksstyrelsens båda förslag skulle vidare säljarens uppgift angiva
fröets grobarhet, uttryckt i procent grobart frö.

Stadgandet hänför sig givetvis till grobarheten hos det rena fröet, och avses,
i enlighet med de för fröundersökning gällande regler, att grobarheten skall
uttryckas i procent av antalet frön.

Med anledning av vissa erinringar, att stadgandet i nämnda avseende icke
vore fullt tydligt, har detsamma till förekommande av missförstånd undergått
jämkning. Av den jämkade lydelsen torde framgå att s. k. hårda frön och
friska, ej grodda frön icke må, såsom i viss utsträckning är medgivet vid statsplombering
av frövara, medräknas såsom grobara. Nämnas må i detta sammanhang,
att i ett analysbevis uppgift lämnas icke endast om grott frö utan jämväl
om hårt frö, friskt, ej grott frö och dött frö, allt i antalsprocent.

Då säljarens uppgifter skola angiva varans beskaffenhet vid den tid, då
densamma avlämnas till köparen, gäller detta givetvis även grobarheten. I det
av länsstyrelsen i Blekinge lån över det tidigare förslaget avgivna yttrandet
framhölls, att praktiska svårigheter talade mot bestämmelsen, att säljaren skulle
garantera grobarheten vid leveranstillfället och att det vore bättre att endast
fordra uppgift om tidpunkten, då grobarheten utröntes. Liknande synpunkt
framfördes i det av Smålands och Blekinge handelskammare över samma förslag
avgivna yttrandet.

Även i några över det senare förslaget avgivna yttranden har denna fråga
berörts. Sålunda har Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hemställt, att datum för grobarhetsbestämningen borde angivas och borde
den ligga så nära leveranstiden som möjligt. Sveriges fröengrossistförening
och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter hava hemställt om en ändring
i sådan riktning, att analysuppgift beträffande grobarhet borde äga vitsord,
därest den bevisligen grundade sig på en under samma säsong företagen analysering,
därvid skälig hänsyn borde tagas till de för statsplombering gällande
bestämmelser.

Enligt de angående statsplombering av frövara nu gällande bestämmelser
(lantbruksstyrelsens kungörelse den 9 november 1927) äger plomberxng av höstsäd,
som verkställts under tiden från den 1 augusti till den 15 oktober, giltighet
till den 1 november samma år, och plombering av annan frövara, som verkställts
under tiden från den 1 november ett år till den 15 april följande år, äger
giltighet till den 1 juni sistnämnda år. Vid andra tider verkställd plombering
äger giltighet i fråga om höstsäd under högst 15 dagar och i fråga om annat
fröslag under högst 45 dagar. Dessa tider ha avvägts jämväl med hänsyn till
de i bestämmelser angående statsplombering meddelade föreskrifter rörande den
för varje fröslag fastställda högsta vattenhalt.

Bestämmelserna angående giltighetstiden för plombering hava tydligen avfattats
med hänsyn främst till grobarheten, vilken är av natur att kunna
förändras i fråga om vissa fröslag på helt kort tid och beträffande andra efter
något längre tid. Skulle därför en tidpunkt för grobarheten angivas, måste

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

denna bestämmas till helt kort tid före leveransen, såvida ej speciella tider
skulle angivas för olika fröslag. Lämpligheten av att i lagen införa en dylik
bestämmelse torde emellertid kunna starkt ifrågasättas. En bestämmelse om
att säljaren skulle vara skyldig angiva tidpunkten, då grobarheten utröntes,
skulle även lätt kunna leda till inskränkning i det säljaren enligt allmänna
regler åvilande ansvar för varans beskaffenhet vid tiden för leveransen. Med
hänsyn till vad sålunda anförts anser jag alltså någon bestämmelse i nu förevarande
avseende icke böra i lagen införas.

Renhetsgraden, ogräshalten och grobarheten hos en utsädesvara kunna alltid
utrönas vid laboratorieundersökning (analys) av varan. I ett yttrande över
lantbruksstyrelsens tidigare förslag har uttalats, att säljarens uppgift borde
vara styrkt av analysbevis från frökontrollanstalt. Med hänsyn till det ansvar,
som åvilar säljaren för riktigheten av lämnad uppgift, anser jag emellertid, lika
med lantbruksstyrelsen, att föreskrift om att uppgiften ovillkorligen skall vara
grundad på analys icke är erforderlig i lagen och än mindre föreskrift om sätt
eller tid för analysens utförande.

Enligt lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle i fråga om blandning av frö
av olika fröslag den uppgift, som säljaren vore skyldig avlämna, jämväl angiva
de delar, i viktprocent räknat, vari frö av de olika slagen inginge i blandningen.
Inginge frö av något slag till större myckenhet än tio procent, skulle för varje
sådant slag grobarheten särskilt angivas.

I det senare förslaget har lantbruksstyrelsen föreslagit, att ifrågavarande bestämmelse
skall givas följande innehåll: I fråga om sådan frövara, som enligt
de för den statliga frökontrollverksamheten gällande bestämmelser är att anse
såsom biandfrö eller blandsäd, skall, där frö av visst slag ingår i blandningen
till större myckenhet än fem procent av varans vikt, den uppgift, som säljaren
är skyldig avlämna, jämväl angiva de delar, i viktprocent räknat, vari frö av
samma slag ingår i blandningen. Ingår frö av något slag till större myckenhet
än tio procent, skall för varje sådant slag grobarheten särskilt angivas.

Angående denna bestämmelse har lantbruksstyrelsen anfört:

Rätt ofta förekomme att frö, som försåldes, utgjorde en blandning av frö
utav olika slag, s. k. biandfrö eller blandsäd, exempelvis klövei och timotej,
korn och havre. Lämpligt torde vara att här genom en hänvisning till de för
den statsunderstödda frökontrollverksamheten gällande bestämmelser antyda,
vad som vore att anse såsom biandfrö eller blandsäd, en antydan som icke gjorts
i det tidigare förslaget. Upplysningsvis kunde nämnas, att vara, vars halt av
främmande gagnväxtfrö överstege 15 procent, betecknades såsom biandfrö,
respektive blandsäd. Vid avyttrande av dylik blandning borde säljaren vara
skyldig lämna upgift även angående de andelar, i viktprocent räknat, varav
frö utav de olika slagen inginge i blandningen. Enligt det tidigare förslaget
skulle dylik uppgift avse varje, än så ringa del av blandningen. Därest emellertid
inslaget av visst gagnväxtfrö icke överstege fem procent, torde det icke
vara av nämnvärd betydelse för köparen att äga kännedom därom. Uttryckligt
stadgande om inskränkning av uppgiftsskyldigheten i förevarande avseende
hade därför införts i förslaget. I fråga om blandning kunde uppgift om ren -

Kungl. Maj:is proposition nr 77.

27

hetsgraden och ogräshalten givetvis icke lämnas för olika i blandningen ingående
fröslag utan endast för blandningen i dess helhet, varemot i fråga om
grobarheten den fordran borde kunna ställas, att för var.je fröslag, som till
större myckenhet än 10 procent inginge i blandning, grobarheten skulle särskilt
angivas.

Södra Kalmar läns fröodlingsförening har i sitt yttrande, som åberopats
jämväl av länets södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av
länsstyrelsen i länet, uttalat att det icke kunde anses önskvärt att på något som
helst sätt stimulera förekomsten av fröblandningar på utsädesmarknaden, och
har föreningen hemställt, att uppgiftsskyldighet för grobarheten borde inträda
redan när blandningsdelen uppginge till en myckenhet av fem procent av varans
vikt.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ha anfört, bl. a.:

En uppgift om grobarhet och renhet för blandsäd eller biandfrö såsom helhet
borde vara tillfyllest. Den fördyring, som speciell analysering av de i
blandningen ingående sorterna åstadkomme, skulle direkt motverka syftet med
biandfröet, som just vore att för speciella ändamål åstadkomma en billig blandprodukt.
Ingen omdömesgill lantbrukare köpte biandfrö annat än för ett specialändamål
av mindre betydelsefull art, och därvid borde en analysuppgift på
blandningen såsom helhet vara tillfyllest. Försäljning av i synnerhet biandfrö
förekomme endast i ringa utsträckning.

I fråga om renhetsgraden och ogräshalten kan, såsom lantbruksstyrelsen
framhållit, uppgift lämnas endast för blandningen i dess helhet och icke för
de olika delarna, varemot enligt lantbruksstyrelsens förslag grobarheten
skall särskilt angivas för varje del, som överstiger tio procent av varans vikt.

En skärpning i den av nyssnämnda fröodlingsförening angivna riktningen
kan väl anses önskvärd. Då emellertid en dylik skärpning sannolikt kommer
att kräva en kostsammare undersökning, särskilt i fråga om de naturliga blandningarna,
som framkomma genom odling, anser jag mig likväl icke böra frångå
den ståndpunkt, som intagits i lantbruksstyrelsens senare förslag.

I formellt avseende har vidtagits någon jämkning för att tydligt utmärka, att
skyldighet att särskilt uppgiva de delar, med vilka visst gagnväxtfrö ingår
i blandningen, föreligger beträffande del, vars vikt överstiger fem procent
av varans vikt. Även anser jag en direkt hänvisning böra ske till den kungörelse,
där föreskrifterna om vad som är att anse såsom biandfrö och blandsäd
återfinnas.

Enligt lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle, ^därest säljaren ägde kän- 3 mom.
nedom om smittsam, sjukdom, varmed fröet i anmärkningsvärd grad kunde
vara behäftat, säljarens uppgiftsskyldighet omfatta jämväl förhållande, om
vilket säljaren sålunda ägde kännedom.

Sveriges utsädes förening anförde i yttrande över förslaget, att föreskriften
om uppgiftsplikt för smittsam sjukdom syntes böra utgå. Även Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställde, att ifrågavarande

28

Kungl. Mai:ts proposition nr 77.

föreskrift måtte borttagas, varemot styrelsen för Borås f
såg, att föreskriften borde ändras så, att säljaren vore förpliktad att skaffa
sig kännedom om huruvida utsädet vore behäftat med smittsam sjukdom.

I lantbruksstyrelsens senare förslag har motsvarande stadgande givits följande
avfattning: Äger säljaren kännedom därom, att fröet är behäftat med
sot, strimsjuka eller fusarios, omfattar säljarens uppgiftsskyldighet jämväl
detta förhållande.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I fråga om smittsam sjukdom, varmed fröet kunde vara behäftat — något
som oftast kunde kontrolleras endast genom odling — skulle det enligt det
tidigare förslaget åligga säljaren uppgiftsskyldighet, så framt han ägde kännedom
om sjukdomen och fröet vore i anmärkningsvärd grad behäftat därmed,
det vill säga i sådan omfattning, att sjukdomen vore av praktisk betydelse för
fröets värde såsom utsäde.

Bestämmelsen torde bliva av betydelse huvudsakligen i fråga om frö från
odlingar, som underkastats besiktning under växttiden.

De sjukdomar av större ekonomisk betydelse, vilka kunde smitta genom utsädet,
vore dels sotarter, vartill vore att hänföra vetets täckta sot eller stinksot
och dess nakna sot eller flygsot, havrens och kornets täckta och nakna sot
samt rågens stråbrand eller stängselsot, dels kornets strimsjuka och dels fusarios
(snömögel m. m.) hos strå- och trindsäd. Av dessa sjukdomar kunde
endast den sistnämnda konstateras genom laboratorieanalys. De övriga sjukdomarna
kunde däremot påvisas allenast vid fältkontroll.

Det torde vara lämpligt att i lagtexten nominativt angiva omförmälda tre
grupper av sjukdomar. Uppgiftsskyldigheten borde inträda, så snart sjukdomens
förekomst vore känd för säljaren.

Mot införande av uppgiftsskyldighet i fråga om smittsam sjukdom ha i de
över lantbruksstyrelsens senare förslag avgivna yttrandena framställts erinringar
av Sveriges utsädesförening, Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, styrelsen för frökontrollanstalten i Örebro samt Sveriges
fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Sveriges utsädesförening har anfört, bl. a.:

I fråga om havrens nakna sot, kornets och vetets flygsot samt strimsjukan
hos kornet, vore det visat och bevisat, att en helt obetydlig infektion å modergrödan
kunde vid för sporernas spridning under dennas blomningstid gynnsamma
väderleksförhållanden ge upphov till en rätt så stor sjukdomsfrekvens
hos dottergrödan. Så hade t. ex. varit fallet under de senaste två åren i
större delar av vårt land, och en mångfald exempel härpå från föreningens
fältbesiktningar under årens lopp hade härpå lämnat påtagliga bevis. Yttranden
från auktoriteter här i landet såväl som i utlandet bestyrkte likaledes
detta förhållande. Härtill komme, att man ännu ej kände till, på huru långt
avstånd sporerna från ett-grannfält kunde sprida sig. Det kunde alltså t. ex.
hända, att ett grannfält med sjukt korn på rätt avsevärt avstånd från ett
friskt fält kunde smitta detta, utan att en besiktningsförrättare ansåge sig
böra taga detta fält med i räkningen. I fråga om de täckta sotarterna, vilka
spredes vid tröskning och annan bearbetning av säden, inträffade även ofta
fall, då en frisk modergröda kunde lämna en sjukdomssmittad dottergröda,
beroende på att smitta tillförts genom säckar, magasinsgolv, såningsmaskin
o. s. v. En utsädesförsäljare kunde alltså, oaktat han ej »haft kännedom

Kungl. Maj:t.s proposition nr

i i.

29

om» sjukdomen och därför ej uppgivit den, bli åtalad för felaktig uppgift.
Det funnes således många omständigheter, som gjorde, att en utsädesförsäljare,
oaktat han gjort sitt bästa, kunde utsättas för åtal för felaktig uppgift.. Visserligen
torde han genom ett bevis om godkänd fältinsyning kunna fria sig
för straff, men redan det att han blivit åtalad kunde vara tillräckligt för att
göra honom skada.

Stadgandet om uppgiftsplikt för växtsjukdomar lär å ena sidan bli till sitt
gagn ganska illusoriskt beträffande all annan handel med spannmålsutsäden
än sådan efter insynade grödor, och å andra sidan torde antalet sådana komma
att bli ganska fåtaliga, enär säljaren, med kännedom om de oförvållade risker
han kunde löpa genom att förskaffa sig kännedom om grödornas beskaffenhet
och därigenom åtaga sig skyldighet att lämna uppgift, droge sig för att insyna
de grödor, från vilka han skulle hämta sina varor.

Lagrummet i fråga i dess föreslagna lydelse innebure ett handicapande
av de utsädesförsäljare, som genom insyning sökte skaffa reda på beskaffenheten
av de grödor, från vilka de skulle hämta utsädesvarorna, alltså för den
mera kvalificerade utsädeshandeln, gentemot den mindre noggranna utsädeshandeln.
De förra vore skyldiga att uppge varje sjukdomsförekomst (1 påträffad
sotplanta på 10-tals tunnland skulle ju enligt lagens bokstav uppges),
under det att säljare, som ej genom besiktning tagit reda på sjukdomshalten,
ej behövde lämna någon som helst garanti i detta hänseende.

Obestridligen vore sålunda en lagstiftning i fråga om växtsjukdomar en delikat
sak och innebure ett steg ut i det ovissa. Betecknande vore också, att
av de i ingressen till lagförslaget åberopade länderna ingendera vågat sig på
en lagstiftning i denna riktning. Föreningen kunde fullt instämma i vad en
känd dansk patolog i en offentlig församling yttrat på tal om det första lagförslaget,
att med en lagstiftning angående växtsjukdomar borde man vara försiktig.

Växtsjukdomarna vore ju obestridligen synnerligen förlustbringande för
växtodlingen, men frågan vore, om en lagstiftning kunde göra den nyttan,
att denna kunde motivera de olägenheter, som den måste bringa utsädeshandeln.
detta särskilt i betraktande av att det blott bleve en ringa bråkdel av utsädeshandeln,
som kunde tänkas komma att därav beröras.

Å andra sidan vore det ingalunda uteslutet, att lagen kunde medföra en
för växtodlingen skadlig verkan. Det säkraste medlet för växtsjukdomarnas
motarbetande vore betningsbehandlingen. Glädjande nog hade denna under de
senaste åren vunnit allt starkare utbredning. Frågan vore, om ej de i saken
mindre initierade lantmännen skulle komma att, med kännedom om att uppgiftsplikt
förelåge, få den föreställningen, att när ingenting uppgivits om
förekomst av växtsjukdom, sådan ej heller förefunnes och på denna grund uraktlåta
betning.

Föreningen ansåge sig på anförda grunder böra bestämt avstyrka uppgiftsplikt
beträffande växtsjukdomar.

Skulle dock Kungl. Maj :t finna för gott föreslå uppgiftsplikt. ansåge föreningen
det nödvändigt, att sjukdomsförekomst av ringare grad (enligt bestämmelser,
som av lantbruksstyrelsen kunde träffas) finge ställas utom uppgiftsplikt,
I ursprungliga lagförslaget stadgades sådan endast om grödan
vore »i mera anmärkningsvärd grad» smittad, d. v. s. enligt motiveringen till
samma förslag »i sådan omfattning, att sjukdomen vore av praktisk betydelse
för fröets värde». I det nu föreliggande förslaget funnes ingen begränsning.
Som det vore en sällsynthet att finna ett fält, som vore alldeles
sotfritt eller strimsjukefritt, skulle följden bli, att sjukdomsförekomst finge
deklareras för så gott som alla utsädespartier, till vilka grödorna insynats, vilket
ju innebure en orimlighet.

ao

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande,
i vilket länsstyrelsen i länet instämt, anfört:

Det kunde sättas i fråga om denna, bestämmelse i dess föreslagna lydelse vore
fullt lycklig med hänsyn till de konsekvenser, som kunde bliva en följd av densammas
upphöjande till lag. I motiveringen framhölles visserligen, att bestämmelsen
gällde endast för sådana fall, där utsädesvaran under växttiden insynats
och befunnits behäftad med någon eller några av de angivna sjukdomarna. Det
förefölle emellertid rätt påtagligt, att så länge därom ingenting nämndes i själva
lagtexten komme varje säljare, som bevisligen ägde kännedom om att ett utsädesparti
vore smittat exempelvis med fusarios, formellt att vara uppgiftsskyldig.
Enligt erfarenheten vore nämnda sjukdomssmitta och ännu mera sotsmitta
ytterst vanligt förekommande, den sistnämnda framförallt i fråga om kornpartier.
I många fall saknade dock säljaren möjlighet att på förhand förskaffa
sig kännedom om förekomsten av nämnda sjukdomar i den utsädesvara, han utbjöde
till försäljning. Enligt utskottets förmenande syntes därför i uppgiftsskyldigheten
ej böra inbegripas flera uppgifter än dem, som säljaren genom att
anlita officiell frökontrollanstalt vid tiden för försäljningen kunde erhålla vetskap
om. Utskottet ville därför uttala önskvärdheten av att lagtexten i berörda
hänseende erhölle sådan lydelse, att vad utskottet härovan tillåtit sig anföra
vunne beaktande. Dessutom ansåge sig utskottet hava skäl ifrågasätta om
icke, såsom i det förra lagförslaget var avsett, uppgifsskyldigheten beträffande
sjukdomssmitta borde föreligga allenast, därest fröet »i anmärkningsvärd grad»
vore därmed behäftat.

Styrelsen för frökontrollanstalten i Örebro har i yttrande, som länsstyrelsen
vidfogat sitt utlåtande, anfört:

Bestämmelsen om smittsam sjukdom borde utgå. En bestämmelse, som så
måste baseras på säljarens egna uppgifter utan att riktigheten av densamma
med säkerhet kunde konstateras, saknade betydelse, helst som någon gräns för
dylik smittas förekomst ej kunde fastställas för uppgiftsskyldigheten.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ha anfört:

Under den föreslagna bestämmelsen dolde sig möjligheter till oberäkneliga
tvisteanledningar. Bestämmelsen hade enligt lantbruksstyrelsens eget uttalande
betydelse huvudsakligen för frö från odlingar, som underkastades besiktning
under växttiden, och vore sålunda icke av den allmängiltiga beskaffenhet
att böra ifrågakomma i en lagtext som den ifrågasatta. Enligt lantbruksstyrelsens
eget påpekande kunde endast fusarios hos strå- och trindsäd konstateras
med laboratorieanalys. Det oskäliga i ett stadgande som det sagda framstode
härigenom i än bjärtare dager.

Överassistenten Pehr Bolin har i sitt yttrande till styrelsen för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet anfört, bl. a.:

I de flesta fall vore det omöjligt att genom en undersökning av själva utsädesvaran
kunna avgöra, om den vore behäftad med smittsam sjukdom eller
icke. Ej ens genom odling vore detta alltid möjligt att kunna konstatera —
det kunde ju nämligen inträffa, att på grund av särskilda omständigheter en
förhandenvarande sjukdomssmitta ej vid odlingen komme till utbrott. Säljarens
uppgiftsskyldighet syntes därför ej skäligen böra gälla själva utsädes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

31

varans faktiska besmittelse eller obesmittelse av sjukdom utan hans eventuella
kännedom om uppmärksammad sjukdomssmitta hos den gröda, varav utsädesvaran
skördats.

Laboratorn Th. Lindfors har i yttrande till omförmälda styrelse anfört:

Bortsett från de fall, då utsädet härstammade från en insynad gröda, kunde
det icke antagas, att någon annan än odlaren ägde kännedom om eventuellt förekommande
angrepp av sådana sjukdomar som sot och strimsjuka. Men då
bestämmelserna icke ägde tillämpning »där den, som odlat fröet, försäljer detsamma
till någon, som själv icke skall använda det till utsäde» (alltså exempelvis
till en utsädesaffär), och då det knappast vore troligt att den, som odlat
fröet, frivilligt anmälde, att någon av de nämnda sjukdomarna förekommit
i odlingen, torde följden bli, att en utsädesaffär, som säljer varan till förbrukarna,
icke ägde kännedom om de sjukdomar, med vilka utsädet tilläventyrs
kunde vara behäftat. Den ifrågavarande punkten syntes därför bliva ganska
illusorisk.

Det syntes önskvärt, att skyldighet att lämna uppgift om de nämnda sjukdomarna
skulle åligga odlare även vid försäljning till återförsäljare.

Det torde även kunna ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att ålägga säljare
skyldighet att uppgiva, om den gröda, varifrån utsädet härstammade, varit
föremål för insyning. Insyningsprotokollen kunde nämligen bli av betydelse
för bevisningsändamål, då det gällde att avgöra, om säljare av ett med viss
sjukdom behäftat utsäde ägde vetskap om förekomsten av denna sjukdom.

Då smitta av de i lagförslaget nämnda sjukdomarna kunde genom lämplig
avsvampning av utsädet oskadliggöras, vore det av stor betydelse för köpare
att få kännedom om möjligen företagen avsvampning och sättet för dess utförande.
Uppgiftsskyldighet beträffande avsvampning borde upptagas i lagförslaget.

Enär fusarios hos utsäde under alla förhållanden kunde medelst moderna frökontrollmetoder
fastställas, borde uppgift om förekomst av denna sjukdom göras
obligatorisk. Vid statens centrala frökontrollanstalt vore undersökning av
fusariosförekomst obligatorisk endast då fråga vore om statsplombering. En
försäljare av utsäde kunde alltså begära endast undersökning av grobarhet och
renhetsgrad, men — i det fall han befarade ett starkare angrepp av fusarios -—
avsiktligt underlåta att skaffa sig kännedom om förekomsten av denna sjukdom
och sålunda undgå uppgiftsskyldighet i detta hänseende. Med hänsyn
till de stora värden, som äventyrades genom användande av fusariumsmittat
utsäde utan betning, borde ett förfarande sådant som det nämnda omöjliggöras
genom obligatorisk uppgiftsskyldighet.

Med instämmande i vad Bolin och Lindfors i nämnda yttranden anfört i anledning
av den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att lämna uppgift om
smitta av vissa parasitsvampar, har styrelsen för centralanstalten för försöksvåsendet
på jordbruksområdet, i vars yttrande lantbruksakademien instämt,
tillstyrkt, att bestämmelsen måtte erhålla följande lydelse: »Åger säljaren
kännedom därom, att den gröda, varav utsädesvaran skördats, varit behäftad
med sot, strimsjuka eller fusarios, omfattar säljarens uppgiftsskyldighet även
detta förhållande. Därest den gröda, varav utsädet skördats, blivit under växttiden
insynad eller därest densamma underkastats avsvampning, är säljaren
skyldig att uppgiva, i förra fallet namnet på den institution eller person, som

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

utfört insyningen, i det senare fallet den avsvamp ningsmetod, som kommit till
användning.»

Av den nu lämnade redogörelsen har framgått, att skilda meningar yppats
i fråga om lämpligheten av att stadga uppgiftsskyldighet för säljaren beträffande
smittsam sjukdom, varmed utsädet är behäftat. Sålunda har Sveriges
utsädesförening efter en ingående motivering bestämt avstyrkt uppgiftsskyldighet
i förevarande avseende men tillika erinrat, att för den händelse en sådan
uppgiftsskyldighet skulle införas från uppgiftsskyldigheten borde undantagas
de fall, då sjukdomsförekomsten vore av ringare grad. I avstyrkande riktning
gå även några andra yttranden, för vilka redogörelse här lämnats. I
övriga yttranden däremot har någon erinran mot en dylik uppgiftsskyldighet
icke framställts; och har i dessa yttranden spörsmålet mera ingående upptagits
till behandling i det av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet avgivna yttrandet, däri lantbruksakademien instämt.

Redan i den allmänna motiveringen har lantbruksstyrelsen framhållit, hurusom
genom smittsamma sjukdomar, som i vissa fall spridas endast med utsädet,
orsakas stora skador, och i utsädesföreningens yttrande uttalas jämväl,
att växtsjukdomarna obestridligen äro synnerligen förlustbringande för växtodlingen.
Att det vid sådant förhållande för köparen måste vara av stor vikt
att, om möjligt, erhålla vetskap, huruvida utsädet är behäftat med dylik sjukdom,
lärer vara uppenbart, och detta så mycket mer som han då kan bliva
i tillfälle att förekomma skada av sjukdomen genom fröets behandling medelst
betning eller avsvampning.

Av utsädesföreningen har såsom skäl mot uppgiftsskyldighet huvudsakligen
anförts, att en säljare, som icke ägde vetskap om att utsädet vore smittat och
följaktligen icke lämnade uppgift, kunde utsättas för fara att bli åtalad för
felaktig uppgift, om det sedermera utröntes, att utsädet i verkligheten var smittat,
att uppgiftsskyldighet av ifrågavarande slag komme att gynna den mindre
noggranna utsädeshandeln, som ej genom besiktning toge reda på sjukdomshalten,
medan den mera kvalificerade utsädeshandeln, som genom insyning sökte
skaffa reda på beskaffenheten av de grödor, från vilka den skördade utsädesvarorna,
vore skyldig uppge varje sjukdomsförekomst, att insyning av grödor
därför kunde tänkas komma att avtaga, samt att en mindre initierad lantman,
som icke erhållit någon uppgift, kunde få den föreställningen att utsädet ej
vore smittat och a,v sådan anledning uraktläte behandling av utsädet medelst
betning.

Även om en viss betydelse icke kan frånkännas de av utsädesföreningen
sålunda anförda omständigheter, synas mig å andra sidan de skäl, som andragits
för införande av ifrågavarande uppgiftsplikt, vara av den vikt, att jag anser
mig böra biträda förslaget i vad det avser skyldighet för säljaren att
lämna uppgift, då säljaren äger kännedom om att utsädet är behäftat med
smittsam sjukdom av de slag, som i förslaget angivas. Mot införande av en
dylik uppgiftsskyldighet synes mig icke med fog kunna principiellt göras
någon erinran. Då uppgiftsskyldighet angående utsädesvaran i åtskilliga

Kungl. Mai:ts proposition nr 77. 33

andra hänseetlden ålägges säljaren, skulle det förefalla mindre egentligt, om
uppgiftsskyldighet icke skulle föreligga för honom, därest han ägde kännedom
om ett för utsädets värde så betydelsefullt förhållande som det nu
ifrågavarande.

Däremot kan det förefalla tveksamt, huruvida uppgiftsskyldighet skall stadgas
även för det fall, att förekomsten av smittan är så ringa, att den saknar
praktisk betydelse. Då det emellertid icke torde vara lätt att giva några allmängiltiga
normer för bedömande av frågan, när sjukdomen har dylik betydelse,
har jag härutinnan ansett mig böra biträda lantbruksstyrelsens senare
förslag. Detta förslag innebär även den fördelen, att tvister angående graden
av smitta undvikas.

I det av laboratorn Lindfors avgivna yttrandet föreslås, att uppgiftsskyldighet
beträffande fusarios skall göras ovillkorlig, enär denna sjukdom
under alla förhållanden kan medelst moderna frökontrollmetoder fastställas.
Ehuru detta givetvis skulle vara önskvärt, synes dock med hänsyn till de stora
krav på undersökning, som en ovillkorlig uppgiftsskyldighet i detta avseende
skulle medföra för säljaren, uppgiftsplikten icke ens för detta fall kunna göras
obligatorisk utan böra inträda endast då säljaren äger kännedom om förekomsten
av den smittsamma sjukdomen.

Då av de tre smittsamma sjukdomar, beträffande vilka uppgiftsskyldighet
skall åligga säljaren, sot och strimsjuka huvudsakligen kunna konstateras
endast under grödans växttid, men även angrepp av fusarios ofta kan göra sig
så märkbart under växttiden, att en uppmärksam och insiktsfull odlare bör kunna
äga vetskap om sjukdomens förefintlighet, synas skäl föreligga för att, på
sätt styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet föreslagit,
anknyta uppgiftsskyldigheten närmast till kännedom om sjukdomens
förefintlighet hos den gröda, varav utsädesvaran skördats. Då emellertid fusarios
och i vissa fall jämväl sot kunna laboratorietekniskt konstateras, bör
givetvis säljaren, även där han på detta sätt erhållit kännedom om smittas förefintlighet
hos utsädesvaran, bliva uppgiftsskyldig. I enlighet härmed har
åt ifrågavarande stadgande givits en från lantbruksstyrelsens förslag avvikande
formulering.

Att, såsom styrelsen för nyssnämnda centralanstalt föreslagit, i lagen föreskriva
att i säljarens uppgift jämväl skall lämnas upplysning om institution
eller person, som utfört insyning, ävensom angående den metod, som kommit
till användning vid avsvampning, synes icke vara lämpligt eller erforderligt.
Det måste nämligen anses tillfyllest för köparen att erhålla vetskap om att
grödan varit smittad. Han har då blivit uppmärksamgjord på faran och kan
själv vidtaga erforderliga åtgärder för dess undanröjande. I

I kungl. kungörelsen den 5 februari 1909 (nr 8) angående införsel av
samt handel med vissa slag av utländskt frö och kungl. kungörelsen den 24 november
1922 (nr 527) angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förstnämnda
kungörelse stadgas, att utländskt frö av vissa angivna slag icke må i riket införas,
med mindre det är inneslutet i säckar, vilka på jdtre sidan äro på tydligt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 68 käft. (Nr 77.) 3

■1 mom.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

och lätt i ögonen fallande sätt märkta med orden Utländskt frö’ och innan detsamma
undergått behandling med eosinlösning på närmare angivet sätt (1 §).
Vidare stadgas i 4 §, att utländskt frö av något av de i 1 § omförmälda slag ej
må inom riket av den, som driver handel därmed, hållas till salu å för allmänheten
tillgängligt försäljningsställe eller utlämnas till köpare, med mindre
varan är innesluten i säck eller omslag, märkt på sätt i 1 § sägs, samt i 5 §,
att i räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt
och andra dylika skriftliga handlingar, som angå vara, varom i 1 § sägs,
densamma skall uttryckligen angivas såsom utländskt frö.

I fråga om vissa slag av utländskt barrträdsfrö finnas enahanda bestämmelser
meddelade i kungl. kungörelsen den 4 april 1910 (nr 27) samt kungl. kungörelsen
den 24 november 1922 (nr 528) angående ändrad lydelse av 3 § i
nämnda kungörelse den 4 april 1910.

Även må i detta sammanhang nämnas, att enligt kungl. kungörelsen den 18
mars 1921 (nr 92) angående förbud tills vidare mot införsel till riket avvissa
slag av frön dylik införsel ej må äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag åligger det säljaren att, där fröet i sin
helhet eller till någon del skördats å utländsk ort, i uppgiften angiva sådant
förhållande medelst orden ''utländskt frö’; och gäller denna föreskrift allt utländskt
frö.

Vidare har lantbruksstyrelsen i 6 § av sina förslag upptagit ett stadgande
av följande innebörd: Från utrikes ort infört frö, som, enligt vad särskilt
stadgas, genom myndighets försorg skall, innan det till införsel utlämnas,
undergå viss behandling — färgning med eosinlösning — för dess åtskiljande
från inhemskt frö, må ej inom riket av den, som driver handel därmed, till
köpare utlämnas, med mindre fröet är inneslutet i säck eller omslag, märkt med
orden ''utländskt frö’. I räkning eller faktura, som angår frö, som i 6 § avses,
skall detsamma uttryckligen angivas såsom utländskt frö.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

Det vore självfallet, att, då uppgiftsskyldighet ålades säljare av utsädesfrö,
denna skulle, om fröet skördats å utländsk ort, även omfatta angivande av
nämnda förhållande, som för fröets lämplighet för odling i vårt land kunde
vara av stor betydelse. En del utländska fröslag kunde nämligen, även om de
fyllde de i gällande kungörelser angående bestämmelser att iakttagas vid införsel
av vissa slag av frön uppställda betingelser för införsel, icke med fördel
användas i vårt land i dess helhet utan endast i vissa delar därav.

Sedan ett utländskt frö inkommit till riket vore det oftast synnerligen svårt,
understundom omöjligt, att avgöra, om fröet, exempelvis ett rödklöverfrö, skördats
här i landet eller i utlandet. Till förekommande av att utländskt frö
skulle kunna förväxlas med inom landet odlat, förefunnes redan nu bestämmelser
om att vissa importerade fröslag skulle undergå färgning med eosinlösning.

Sveriges utsädes förening har hemställt, att stadgandet om uppgiftsskyldighet
därom, att fröet vore utländskt, måtte utgå; och har föreningen till stöd härför
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

o 5

Enligt 6 § angående färgning av utländska frövaror förelåge ju redan beträffande
dessa uppgiftsplikt så mycket mera effektiv, som ju på flera sätt (å
förpackning, å fakturor o. s. v.) skulle upptagas orden utländskt frö, oavsett
det att själva frövaran genom förekomsten av färgade kärnor tillkännagåve
sin härkomst. Vidare hade ju på grund därav att lantbruksstyrelsen hade i
sin hand att genom licenssystemet förhindra, att så väl med avseende på härkomst
som i övrigt mindrevärdiga frövaror infördes i landet, uppgiftsplikten
även beträffande andra än färgning underkastade varor förlorat sin egentliga
betydelse. Då dessutom långt ifrån alltid funnes möjlighet att bestämma härkomsten,
syntes det vara mindre lämpligt att fordra generell uppgiftsplikt för
härkomsten. För övrigt vore väl en uppgift om utländsk härkomst i rent konsumentintresse
tämligen betydelselös, om ej samtidigt angåves, från vilket
odlingsområde varan stammade, då det ju funnes odlingsområden (exempelvis
Danmark), som producerade för oss lika värdefulla varor som vi och åter andra,
som för oss vore helt oanvändbara eller mindre användbara. I intet avseende
kunde det väl heller anses viktigt att angiva utländsk härkomst hos sådana
fröslag, som ej kunde här fröodlas.

Som uppgiftsplikt ej förelåge köpmän emellan, behövde importören ej för
sin köpare uppgiva varans härkomst. Detaljförsäljaren bleve således, då analys
av varan ej kunde ge besked, urståndsatt att lämna tillförlitlig uppgift.

, -Da således nagon väsentlig nytta för växtodlingen ej med ifrågavarande uppgiftsplikt
syntes tillföras och då därmed dock ett för utsädeshandeln betungande
element och framför allt ett osäkerhetselement infördes, borde stadgandet
utgå.

I yttranden över det tidigare förslaget av lantbruksakademien och Sveriges
fröhandlare förening framhölls, att nu ifrågavarande uppgift sskyldighet icke
borde omfatta köksväxtfrö.

Att uppgiftsskyldighet i fråga om frövaras utländska härkomst är behövlig,
synes mig framgå av lantbruksstyrelsens yttrande. Med hänsyn till vad utsädesföreningen
erinrat om svårigheterna för detaljförsäljaren att erhålla uppgift
torde i handeln köpmän emellan säljaren, således jämväl importören, böra åläggas
att alltid uppgiva fröets utländska härkomst.

Såsom i ett par yttranden framhållits, torde ifrågavarande uppgiftsskyldighet
icke böra omfatta köksväxtfrö, enär sådant frö i regel importeras och anledning
knappast föreligger att utgå från annat förhållande.

De i 6 § av lantbruksstyrelsens förslag upptagna stadgandena om märkning
av emballage samt om angivande i räkning m. m., då fråga är om utländskt
frö, som undergått behandling med eosinlösning, torde icke böra i lagen införas
utan härutinnan erforderliga bestämmelser böra meddelas av Kungl. Maj:t.
Nagon bestämmelse i denna lag om upphävande av vissa delar av förenämnda
kungörelser skulle alltsa, om den av mig nu förordade vägen väljes. icke
erfordras. I

I fråga om skogsfrö ifrågakommer givetvis icke någon uppgift om ogräshalten,
utan skall uppgiften angiva, utom säljarens namn och adress, fröslaget
och, där så kan ske, fröets sort samt vidare fröets renhetsgrad och grobarhet.
Därjämte har lantbruksstyrelsen föreslagit en bestämmelse att, där fröet är

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

av inhemsk skörd, säljaren skall vara skyldig att jämväl lämna uppgift om
det län, inom vilket fröet skördats.

Lantbruksstyrelsen har härom anfört:

Vid naturlig föryngring av skog härstammade alltid den uppväxande ungskogen
av frö från moderträd, som uppväxt på eller åtminstone på jämförelsevis
ringa avstånd från den plats, där ur fröet plantorna spirade. Avkomman
ärvde då fullständigt moderträdets egenskaper och rasegenheter, bland annat
dess förmåga att uthärda ett mer eller mindre ogynnsamt klimat. Visserligen
hade skogen en gång vandrat in och ännu i dag torde vissa trädslag vara
stadda på vandring, men denna vandring skedde så långsamt, att arterna
därvid hunne acklimatisera sig, det vill säga vänja sig vid de olikheter i klimat,
som betingades av olika breddgrad, olika höjd över havet m. m. Flyttades
åter genom människans ingripande en viss trädras plötsligt lång väg, från
bättre till sämre klimat eller tvärtom, uppstode vådor och olägenheter, som
stundom kunde bliva rent av ödesdigra. Att till exempel vid sådd eller plantering
i Norr- eller Västerbotten använda skogsfrö, som skördats i Skåne eller
Blekinge, resulterade, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i att sålunda
uppdragna plantor dukade under till följd av klimatet, enär rasen ej vore acklimatiserad
och klimatombytet vore för häftigt. Å andra sidan vore det
ytterst olämpligt att av långt norröver eller i extrema höjdlägen skördat frö
söka uppdraga skog i sydligare nejder eller å lågland, enär den nordliga rasens
egenskap att växa långsamt nedärvdes på avkomman, och man erhölle träd,
som visserligen vore mycket härdiga men till nackdel för räntabiliteten växte
alltför långsamt och långt sämre än vad sådana träd skulle göra, som uppdragits
ur i orten eller i dess närliet för skogsodlingen skördat frö. De undersökningar
och rön, som skogsvetenskapen under de sista årtiondena i berörda hänseende
gjort, hade tillfullo bestyrkt det ovan sagda. Som en naturlig följd
härav strävade varje samvetsgrann skogshushållare att för skogsodling erhålla
frö av en för orten lämplig ras. Kravet på säker kännedom om skogsfröets
proveniens hade också allt starkare framträtt och borde på allt sätt stödjas
och gynnas, enär denna fråga för vårt land vore av oerhört stor betydelse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär anfört:

Det kunde ifrågasättas, om det vore tillräckligt med uppgift om det län.
inom vilket fröet skördats. Inom Jämtlands län t. ex. vore olikheterna mellan
höjdlägen och klimat i olika delar av länet så stora, att det torde vara tvivelaktigt,
huruvida fröet borde betraktas såsom enhetligt ur biologisk synpunkt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har anfört:

De sista årens forskningar inom det skogliga området hade lämnat övertygande
bevis för att frågan om fröets härkomst eller proveniens vore av största
vikt och betydelse. Speciellt hade för tallen kunnat ådagaläggas, att detta trädslag
även vid relativt små skiljaktigheter i växtbetingelser utbildade olika
klimatraser. Det vore därför ej att tillråda, att på en ort använda tallfrö, som
hämtats från en trakt med avvikande klimat, även om avvikelsen vore ganska
obetydlig. Resultatet kunde då bliva misslyckat.

Bestämmelsen i föreliggande förslag om att säljaren skulle vara förpliktigad
uppgiva det län, inom vilket fröet skördats, kunde enligt centralrådets mening
ej anses lämna garanti för att lämpligt frö må kunna erhållas.

Centralrådet ville därför föreslå, att bestämmelsen kompletterades på så sätt,
att förutom län även angåves det landskap, inom vilket fröet skördats. Skill -

.‘57

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

naden i genomsnittsklimat, exempelvis mellan Gästrikland och Hälsingland
samt mellan Medelpad och Ångermanland vore uppenbarligen stor nog att motivera
föreslagen uppdelning. Härigenom skulle sålunda tillförsäkras köparen
något större säkerhet att erhålla frö av lämplig proveniens.

I detta sammanhang ville emellertid centralrådet ej underlåta att framhålla,
att ifrågavarande bestämmelses lydelse även med av centralrådet föreslagen
komplettering ej kunde anses helt förhindra användning av i nu berörda avseende
olämpligt skogsfrö. Något sådant kunde på lagstiftningens väg ej åstadkommas
med mindre betydligt mera preciserade stadganden härom utfärdades.

Skulle sålunda full trygghet i fråga om fröets proveniens åvägabringas, måste
säljaren förpliktigas att förutom län och landskap även uppgiva den socken,
varinom skördeplatsen vore belägen, samt dennas ungefärliga höjd över havet.

Höjden över havet skulle för detta ändamål lämpligen kunna angivas i överensstämmelse
med följande zonindelning: zon I 1—100 in. ö. h., zon II 101—

200 m. ö. h., zon III 201—300 m. ö. h. o. s. v.

Med hänsyn till de svårigheter en dylik fingradering av fröets härkomst
måste bereda fröklängningsanstalterna vid isärhållande av de olika fröpartierna,
samt med hänsyn jämväl till den fördyring av kottanskaffningen detta måste
medföra, funne sig emellertid centralrådet ej kunna förorda ett införande i lagtexten
av mera detaljerade uppgifter i fråga om härkomstens angivande än att,
i överensstämmelse med centralrådets övan framförda förslag, säljaren ålägges
skyldighet att förutom län även angiva det landskap, inom vilket fröet skördats.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts synes, då skogsfröet är av inhemsk
skörd, säljaren böra åläggas uppgiva län och landskap, inom vilka fröet skördats.
Då säljare av skogsfrö är skyldig uppgiva länet och landskapet, inom
vilka fröet skördats, är det av vikt, att odlare av skogsfrö och sedermera varje
säljare lämnar sin köpare uppgift i berörda avseenden. Med hänsyn härtill
bör undantag från denna bestämmelse icke göras ens vid de försäljningar, som
enligt 7 § eljest äro undantagna från lagens tillämpning.

I fråga om köksväxtfrö äro de föreslagna bestämmelserna med avseende 6 mom.
å säljarens uppgiftsskyldighet såtillvida lindrigare som uppgift om fröets renhetsgrad
eller ogräshalt icke erfordras. Enligt 4 mom. erfordras ej heller
angående dylikt frö, som skördats å utländsk ort, uppgift härom.

Frö av ifrågavarande slag importeras i regel, anför lantbruksstyrélsen, från
utlandet. Då fröet sedan utportioneras i små poster, torde det i allmänhet
ställa sig svårt att med avseende å var och en av dessa lämna uppgift angående
renhetsgraden och ogräshalten. Ogräshalten hos ifrågavarande slag av frö är
ej heller av så stor betydelse som hos annat frö, då ogräset i köksväxtodlingar
i regel rensas bort för hand.

I några yttranden över lantbruksstyrelsens tidigare förslag (Västra Östergötlands
trädgårdssällskap m. fl.) erinrades, att uppgift om renhetsgraden och
ogräshalten borde stadgas i fråga om de till släktet Beta och familjen Umbelliferae
hörande frön.

För min del finner jag ej skäl att i denna del frångå lantbruksstyrelsens
förslag, i följd varav för köksväxtfrö uppgifterna skola omfatta, förutom säl -

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

jarens namn och adress, fröets slag och, där så kan ske, fröets sort och stam,
ävensom grobarheten.

7 mom. För det fall att biandfrö eller blandsäd säljes under beteckningen avrensningsfrö
föreslår lantbruks styrelsen, att uppgiftsskyldigheten skall omfatta allenast
säljarens namn och adress ävensom fröets ogräshalt; och har styrelsen
härom anfört:

. Vid rensning av frö uppkomme vissa avfallsliknande blandningar, som vanligen
benämndes avrensningsfrö. Då även ett dylikt frö under vissa förhållanden
kunde användas till utsäde, men det icke vore möjligt att därom lämna
uppgift i de olika avseenden, som stadgades i fråga om annat frö, hade uppgiftsskyldigheten
i fråga om sådant frö ansetts kunna inskränkas till att omfatta
säljarens namn och adress och fröets ogräshalt, under förutsättning dock att
fröet uttryckligen angåves med beteckningen avrensningsfrö. Köparens uppmärksamhet
borde därigenom särskilt hava riktats på beskaffenheten av det
utsäde, som köpet avsåge.

Mot uppgiftsskyldigheten i denna del har erinran framställts av Sveriges
fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, vilka anfört: _

Fordran på uppgiftsplikt angående ogräshalten vid försäljning av avrensningsfrö
vore enhart ägnad att i hög grad fördyra en vara så mindrevärdig,
att den överhuvud taget icke kunde bära några analyskostnader alls och ej
heller vore i behov av analysering. Skyldighet att — förutom uppgift å säljarens
namn -— tydligt beteckna sådan vara såsom avrensningsfrö syntes ur
alla synpunkter tillfyllest.

Med hänsyn till den fara, som avrensningsfröet utgör i fråga om spridning
av ogräs, ofta av svårartad beskaffenhet, synes mig avseende icke kunna fästas
vid den av nämnda föreningar gjorda hemställan. Då emellertid understundom
såsom avrensningsfrö säljes jämväl frövara, som icke är att anse såsom blandning,
synes lantbruksstyrelsens förslag böra jämkas så, att även ett dylikt avrensningsfrö
faller under nu ifrågavarande stadgande.

3 §.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar vad i 2 § första stycket och 3 §
av lantbruksstyrelsens tidigare förslag samt i 3 § av styrelsens senare förslag
finnes stadgat. I

I motiveringen till det tidigare förslaget har lantbruksstyrelsen angående den
utfästelse från säljarens sida, varom här är fråga, anfört följande:

Hade säljaren icke redan vid köpets avslutande lämnat köparen uppgift om
fröets renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet, borde köparen äga rätt förutsätta,
att utsädet i nämnda avseenden motsvarade de fordringar, som skäligen
kunde ställas på ett användbart, gott utsäde, ett utsäde av normal beskaffenhet
Skulle fröet icke motsvara, vad säljaren sålunda skulle anses hava tillförsäkrat,
vore detta givetvis att anse såsom fel i varan och köparen äga den rätt
till skadestånd, som i sådant fall kunde tillkomma honom enligt gällande civil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

39

rättsliga bestämmelser. Till förebyggande av att säljaren vid leveransen
skulle, med åberopande av föreskrivna intyg, kunna anse sig berättigad att
leverera ett utsäde av sämre beskaffenhet än som köparen vid köpets avslutande
sålunda skäligen bort kunna förutsätta, hade ansetts, nödigt att åt berörda,
rent civilrättsliga regel gåves uttryck i förevarande lag. I nu avsedda
fall borde emellertid säljaren tillika vara skyldig, att, då varan levererades,
avlämna de stadgade uppgifterna.

Särskilda omständigheter kunde även föreligga, som utgjorde hinder för
säljaren att senast vid leveransen avlämna intyg angående fröets renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet, exempelvis då för höstsådden försåldes ett utsäde,
som kanske omedelbart före försäljningen skördats, eller då under vårsådden
en köpman underskattat behovet av utsädesvara och för att tillfredsställa sin
kundkrets nödgades i sista stund anskaffa mera sådant. Vid sådana brådskande
leveranser för tillgodoseende av utsädesbehovet medgåve tiden ofta icke företagande
av en undersökning. I dylika och liknande fall borde säljaren kunna få
leverera utsädet utan att avlämna de föreskrivna uppgifterna angående renhetsgraden,
ogräshalten eller grobarheten hos fröet, men borde då anses hava tillförsäkrat,
att varan i berörda avseenden motsvarade ett utsäde av normal beskaffenhet.
Ifrågavarande befrielse för säljaren att lämna uppgifter om utsädets
renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet borde emellertid endast undantagsvis
kunna ifrågakomma. Hade säljaren skäligen kunnat medhinna undersökning
av varan före leveransen för att kunna avgiva föreskrivna uppgifter
eller ägde han eljest tillförlitlig kännedom om varan för att kunna fullgöra
uppgiftsskyldigheten, borde han givetvis icke därifrån befrias. Självfallet
vore, att — även om sådana särskilda omständigheter, som skulle av säljaren
kunna åberopas för befrielse att lämna uppgift om ett frös renhet, ogräshalt
eller grobarhet, vore för handen — säljaren vore skyldig att senast vid leveransen
avlämna övriga föreskrivna uppgifter. I

I flera yttranden över lantbruksstyrelsens tidigare förslag gjordes erinringar
beträffande den utfästelse från säljarens sida, som förevarande stadgande
avser, och anfördes därvid huvudsakligen följande: Stadgandet innebure
en förskjutning av det civilrättsliga ansvaret, enär enligt presumtionen säljaren
skulle anses hava utfäst en högre kvalitet än som i allmänhet fordrades
för leveransgill vara (Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg
m. fl.). -— Presumtionen vore obillig i fråga om försäljning av höstutsäde
av årets skörd. Säljarens ansvar borde avse årets genomsnittliga kvalitet
av ifrågavarande fröslag för utsädesbruk (Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott). —• Vidare anfördes, att det vore stötande, att en affärsmän,
som levererat ett fullgott utsäde, skulle fällas till bötesstraff, om han ej
avlämnade föreskrivna uppgifter. Ej heller borde bötesstraff drabba säljare
i fall, då särskilt avtal om kvalitet exempelvis efter prov träffats. Ett
sådant avtal borde respekteras. (Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.)

I yttrande över det tidigare förslaget har vidare länsstyrelsen i Uppsala län
anfört bl. a.:

När underlåtenhet att vid köpets avslutande avlämna uppgift om fröets
Tenhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet verkade såsom en tillförsäkran av
vissa egenskaper, borde underlåtenhet att senast vid fröets levererande avlämna
uppgift i enahanda hänseenden otvivelaktigt icke medföra straffan -

40

Kunyl. Maj:ts proposition nr 77.

svar. Det finge förutsättas, att säljaren vore kriminellt ansvarig även för
oriktighet av den presumerade uppgiften; i annat fall skulle ifrågavarande
föreskrift icke äga sin rätta plats i den föreslagna lagen. I överensstämmelse
härmed torde 3 § (i det tidigare förslaget) böra utgå.

I sin motivering till det senare förslaget har lantbruksstyrelsen anfört:

Något kriminellt ansvar i förevarande avseende (för oriktighet av den presumerade
uppgiften) hade givetvis icke avsetts och torde icke heller kunna
utläsas ur den föreslagna lagtexten. Emellertid torde den förpliktelse, stadgandet
i 3 § av det tidigare förslaget avsåge att reglera, inträda redan på grund
av föreskriften i 3 § uti det senare förslaget. Ur civilrättslig synpunkt syntes
stadgandet därför kunna och böra utgå. Bestämmelsen torde dock i viss mån
försvara sin plats ur straffrättslig synpunkt. En säljare, som icke senast då
fröet levererades till köparen avlämnade föreskriven uppgift angående fröets
renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet, torde givetvis icke vara hemfallen
till straff, därest han styrkte, att särskilda omständigheter — såsom att han
icke skäligen kunnat medhinna undersökning av varan före leveransen — föranlett
dylik uraktlåtenhet. Till denna straffrihetsgrund hade hänsyn tagits
under 7 § i det tidigare förslaget i form av hänvisning till 3 §. Emellertid
syntes det lantbruksstyrelsen under ovan angivna förhållanden lämpligast, att
3 § i det tidigare förslaget alldeles utginge och att dess straffrättsliga innebörd
i sin helhet angåves under 7 §.

''Åven i flera yttranden över lantbruksstyrelsens senare förslag har ifrågavarande
spörsmål berörts.

Kommerskollegium har i sitt yttrande i denna del, däri länsstyrelsen i Uppsala
län instämt, anfört bl. a.:

Vid avtal om framtida, måhända t. o. m. på avhämtning från köparens sida
beroende leverans från visst bestämt fröparti kunde förekomma fall, då dylik
presumtion finge anses obillig gent emot säljaren. Det syntes vara köparens
sak att vid köpeavtalets avslutande förskaffa sig de utfästelser och det bevismaterial,
som erfordrades för genomdrivande av ett skadeståndsanspråk. Bestämmelsen
borde helst helt uteslutas. Därest så ej skedde, borde emellertid
presumtionen i varje fall ej ifrågakomma, därest enligt författningen underlåtenhet
att lämna uppgift icke vore straffbelagd, d. v. s. under de i förslagets
5 § och 7 § sista stycket angivna omständigheterna. Ej heller torde presumtionen
böra komma till användning i det fall att annorlunda avtalats mellan
säljaren och köparen, åtminstone ej om avtalet skett i skriftlig form.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, bl. a.:

På grund av bevissvårigheterna inom fröhandeln och de olägenheter, som
följde därav, torde uppgiftsplikt visserligen behövas, men påföljden av uppgiftspliktens
försummande syntes kunna begränsas till att den i 3 § föreslagna
presumtionen angående leveransavtalets innehåll trädde i tillämpning.

Vad lagförslaget innebure för det fall, att föreskriven uppgift lämnades
först vid leveransen samt enligt denna uppgift det levererade fröet icke hölle
fastställt normaltal, men varan det oaktat utan anmärkning mottoges av köparen,
vore icke klart.

Även i andra avseenden syntes otydlighet föreligga angående förhållandet
mellan lagförslaget och 1905 års köplag, exempelvis i det fall, som omförmäldes
i sistnämnda lags 47 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr

41

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spanmnulsintressenter
ha förklarat sig icke ha något i princip att invända mot den föreslagna presumtionen
men erinrat, att uttrycket ''gott frö’ borde utbytas antingen mot ’frö
av medelgod beskaffenhet’ eller mot ’frö av årets genomsnittskvalitet’.

Enligt allmänna regler skall, där ej annat överenskommits eller eljest av
omständigheterna framgår, en frövara, som säljes till användning såsom utsäde,
motsvara de fordringar, som skäligen kunna ställas på ett gott utsäde av
ifrågavarande slag. I de fall, då vid köpets avslutande uppgifter angående
varans beskaffenhet lämnats, bli givetvis dessa avgörande vid bedömande av
varans leveransgillhet. För de fall däremot, då uppgift om varans beskaffenhet
ej lämnats vid köpslutet, har av skäl, som i lantbruksstyrelsens yttrande
angivits, ansetts erforderligt att i förevarande lag upptaga en bestämmelse,
varigenom fastställas grunderna för bedömandet av en utsädesvara av leveransgill
eller normal beskaffenhet. Då de normaltal, som i sådant avseende skola
tjäna till ledning, komma att, på sätt av 4 § framgår, fastställas i fråga om
varje särskilt års utsäde och alltså grundas på företagna analyser av utsädesvaror
av årets skörd, lärer icke med fog kunna göras gällande, att genom en
sådan bestämmelse sker någon förskjutning i det civilrättsliga ansvaret, så att
säljaren skulle komma att stå i ansvar för att varan äger högre kvalitet än
som motsvarar vad enligt allmänna regler är gällande i detta avseende. Därest
under tiden mellan köpslutet och leveransen ett normaltal ändras, står säljaren,
därest normaltalet skarpes, givetvis i ansvar endast för det vid köpslutet
gällande normaltalet, varemot säljaren för den händelse normaltalet
lindras bör äga räkna sig till godo det vid leveransen gällande lindrigare normaltalet.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att i ett av högsta domstolen
genom dom den 12 februari 1919 avgjort mål köpare av timotejfrö
av sådan grobarhet, att det skulle kunna av honom säljas såsom fullgott utsädesfrö,
ansetts icke behöva åtnöjas med vara, innehållande mindre procent
rent, grott frö än timotejfrö måste innehålla för att jämlikt en av lantbruksstyrelsen
utfärdad instruktion kunna av frökontrollanstalt plomberas. (N. J. A.
1919 sid. 50). Har i själva köpeavtalet lämnats bestämd utfästelse angående
varans renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet skall den presumtion. som uppställes
i förevarande paragraf, givetvis icke äga tillämpning.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att i de fall, då säljarens ansvar skall
bedömas enligt presumtionen, fritaga honom från skyldighet att vid leveransen
lämna föreskrivna uppgifter om varans beskaffenhet. En dylik inskränkning
i uppgiftsskyldigheten synes mig emellertid icke tillrådlig. Den grundläggande
principen i lagen är säljarens uppgiftsskyldighet. Genom att i nu berörda
avseenden eftergiva denna skulle det syfte, man med lagen vill ernå, nämligen
att undersökning av en frövara, som säljes till utsäde, verkställes och
att köparen erhåller kunskap om dess lämplighet till utsäde, komma att i väsentlig
grad äventyras. Genom en så omfattande inskränkning i uppgiftsskyldigheten
skulle ock övervakandet av lagens efterlevnad komma att avsevärt
försvåras och effektiviteten av lagen att minskas. Att begränsa upp -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

giftsskyldigheten till endast de fall, då en utsädesvara icke motsvarar normaltalens
fordringar, lärer svårligen låta sig göra. Under vissa förhållanden innebär,
såsom lantbruksstyrelsen framhållit, uppgiftsskyldigheten även en fördel
för säljaren, då han, därest köparen med vetskap om utsädets beskaffenhet
använt detsamma, i regel icke lärer kunna göras ansvarig, i fall skörden blir
otillfredsställande.

Avlämnar icke säljaren, även då presumtionen skall tillämpas, uppgift om
varans renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet senast då utsädesvaran avlämnas
till köparen, skall han alltså vara underkastad jämväl det straffrättsliga ansvaret
för underlåtenhet att avlämna uppgift. Däremot bör i anledning därav
att uppgiften icke överensstämmer med vad säljaren enligt förevarande paragraf
skall anses ha tillförsäkrat något ansvar i nyssnämnda avseende icke
drabba honom. Ej heller skall straffrättsligt ansvar följa, där på grund av
särskilda omständigheter hinder mött för säljaren att avlämna uppgift i nämnda
avseenden senast då varan avlämnas till köparen, exempelvis då för höstsådden
försäljes ett utsäde, som kanske omedelbart före försäljningen skördats,
och undersökning av utsädet skäligen icke kunnat medhinnas. Beträffande
försäljningar för höstsådden av årets utsäde torde dock i de flesta fall svårigheter
icke möta att avlämna uppgift angående utsädets beskaffenhet.

Lämnas föreskriven uppgift först vid leveransen och varan enligt uppgiften
icke haller fastställt normaltal men varan det oaktat mottagits av köparen,
måste säljaren anses hava fullgjort vad honom enligt nu förevarande lag åligger.
På köparen ankommer sedan att enligt allmänna regler göra gällande
sin talan mot säljaren för fel i varan. För bevarande av sin rätt att anställa
talan har han tydligen att iakttaga de anmärkningsfrister, vilka gälla
i fråga om köpet.

I detta sammanhang ma erinras, att jämväl då försäljning sker efter prov
UPPgiftsskyldighet avilar säljaren; dylik skyldighet föreligger även då köpare
före köpet satts i tillfälle att undersöka varan eller prov därav. I de avseenden
uppgift skall lämnas eller alltså angående de egenskaper hos varan, som icke
genom en yttre besiktning kunna utrönas, komma uppgifterna att bli normerande
men i övrigt skola gälla allmänna regler för köpet.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i lantbruksstyrelsens förslag.

I det senare förslaget har stadgandet givits en något ändrad avfattning,
varom lantbruksstyrelsen anfört:

Grivet vore, att sådana förhallanden kunde inträffa, som borde föranleda
ändring av ett fastställt normaltal, exempelvis om till följd av ogynnsamt bärgningsväder
något år grobarheten hos det årets fröskörd skulle bliva lägre än
under vanliga . förhållanden.. Ur ordningssynpunkt borde normaltalen fastställas
för varje skörd, det vill säga årligen. Skedde en sådan ändring under
tiden mellan ett köps avslutande och leveransen av fröet borde säljaren givetvis
äga aberopa den lindring, som sålunda kunde hava inträtt, liksom en
skärpning, som under en dylik mellantid kunde hava vidtagits, icke borde kunna
göras gällande mot säljaren.

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

43

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att avfattningen av 4 § syntes
giva en strängare regel än som enligt motiveringen vore åsyftat.

Sveriges utsädes förening har anfört:

Som det vore av synnerlig vikt för utsädeshandeln att i god tid (redan vid
tiden för inköpen, således beträffande vissa gräs- och rotfruktsfröer redan på
sommaren) ha normaltalen till ledning, syntes det nödvändigt, att en fast skala
bestämdes, i vilken givetvis efter insamlande av uppgifterna beträffande skördens
kvalitet lindringar gällande för föreliggande år kunde, där så ansåges
skäligt, av lantbruksstyrelsen göras.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

För fastställande av normaltal för varje särskilt års utsäde med avseende å
renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet talade visserligen starka skäl men innebure
tydligen ett rätt stort osäkerhetsmoment för handeln, som syntes kunna
bli till skada för lantmännen å sådana orter, t. ex. å Gotland, där tidig spannmålsförsäljning
vore vanlig, därest vederbörande ämbetsverk ej i tid kungjorde
eller kunde bestämma dessa normaltal.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har framhållit, att normaltal
med avseende å renhet och grobarhet torde för skogsfrö kunna fastställas
för en period av flera år, förslagsvis 5 år. För tallen måste givetvis en serie
normaltal angivas med hänsyn till de olika växtplatser, varifrån fröet skördats.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
hava hemställt, att vid fastställandet av normaltalen, vilket borde ske före
den 1 januari varje år, representanter för fröhandeln måtte erhålla medbeslutanderätt.

Någon ändring i det av lantbruksstyrelsen senast framlagda förslaget i denna
del synes mig icke erforderlig. Stadgandets avfattning möjliggör det av
utsädesföreningen förordade förfarandet. Tydligt är emellertid, att fastställandet
av normaltalen icke kan äga rum förrän genom tillräckligt antal analyser
tillförlitlig kännedom vunnits om beskaffenheten av årets skörd. De lindringar
i normaltalen, som då kunna fastställas, komma med den avfattning, stadgandet
erhållit, att gälla även de köp av utsäde av årets skörd, som tidigare må
hava slutits. Även om för skogsfrö normaltalen kunna antagas bli oförändrade
under flera år i följd, torde någon olägenhet att årligen fastställa dem icke
föreligga, särskilt som normaltal för alla fröslag torde komma att utfärdas i
ett sammanhang.

I flera yttranden över det tidigare förslaget hemställdes, att säljaren skulle
åläggas att lämna uppgift även angående normaltalet för det sålda utsädet eller
särskilt angiva, då varan icke motsvarade normaltalens fordringar. En dylik
uppgiftsskyldighet synes mig dock bliva alltför betungande för säljaren.

5 §•

Det i denna paragraf upptagna stadgandet motsvaras av 9 § andra punkten
i lantbruksstyrelsens senare förslag. I det tidigare förslaget förefanns icke
någon bestämmelse av motsvarande innehåll.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

L an t b ru k ss tyr elsen har anfört:

Enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit, lär det förekomma, att fröhandlare,
mot vilken skadeersättningsanspråk framställts, till sitt fredande åberopat i
vederbörande frökatalog men ej i köpeavtalet angivet förbehåll. Dylikt förbehåll
hade åtminstone i ett fall, som kommit till lantbruksstyrelsens kännedom,
från sakkunnigt håll ansetts utgöra hinder för ett framgångsrikt anlitande av
domstolsvägen. Emellertid torde förbehåll av sådan art lätt undgå köparens
uppmärksamhet. Ehuru lantbruksstyrelsen hölle före, att förbehåll, varom nyss
nämnts, icke vore bindande för köparen, så torde dock till undanröjande av
tvekan i förevarande avseende uti lagen böra intagas uttryckligt stadgande därom,
att säljaren ej må i syfte att vinna befrielse från ersättningsskyldighet
åberopa annat förbehåll än sådant, som intagits i skriftligt avtal med köparen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Med bestämmelsens avfattning skulle tveksamhet uppstå, huruvida exempelvis
blott och bart en hänvisning till en katalog rörande visst fröslag med däri
intagna särskilda bestämmelser, bland annat innehållande förbehåll, som här
avsåges, skulle vara tillfyllest för att befria säljaren från skadeståndsskyldig*
het. En dylik hänvisning kunde, särskilt i ett tryckt köpeavtal, ske å en obemärkt
plats och därför lätteligen bliva förbisedd av köparen. Skulle ett stadgande
i förevarande syfte verkligen fylla sin bestämmelse, torde förbehållet
böra till sitt innehåll uttryckligen angivas i avtalet.

Såsom länsstyrelsen erinrat synes den avfattning, lantbruksstyrelsen givit
ifrågavarande bestämmelse, icke fullt tydligt angiva vad därmed åsyftas. En
omformulering av bestämmelsen har därför vidtagits, och skall i enlighet härmed
ett förbehåll om annan grund än den eljest gällande för bedömande av säljarens
skadeståndsskyldighet i anledning av fel i varan icke vara giltigt med
mindre det skriftligen avfattats och härvid till sitt innehåll tydligt angivits. En
hänvisning allenast till priskurant eller därmed jämförligt meddelande från säljaren,
såsom exempelvis kataloger, prospekt eller allmänna försäljningsanbud
har ansetts icke i detta avseende uppfylla kravet på noggrant angivande av avtalets
innehåll på denna punkt.

6 §.

I 2 § av lantbruksstyrelsens senare förslag förekommer ett stadgande med
förbud mot försäljning till utsäde av vissa fröslag (rödklöver, alsikeklöver,
vitklöver och timotej) ävensom av biandfrö och avrensningsfrö, där frövaran
innehåller en viss större ogräshalt. Försäljning till utsäde av nämnda fyra fröslag
skulle sålunda ej få äga rum, där varan innehölle mer än tre gånger så
många ogräsfrön, som enligt gällande bestämmelser för statsplombering av
nämnda fröslag må förekomma i plomberingsbar vara. Försäljning av biandfrö
eller avrensningsfrö till utsäde skulle ej få ske, därest varan innehölle större
antal ogräsfrön än som finge förekomma vid försäljning av timotejfrö.

Till detta stadgande saknas motsvarighet i det tidigare förslaget. I några
yttranden över nämnda förslag hade hemställts om förbud mot försäljning till
utsäde av mindrevärdigt frö.

Kungl. Maj:ts proposition nr ??.

45

Angående detta spörsmål har lantbruksstyrelsen anfört:

I sitt tidigare förslag förklarade lantbruksstyrelsen sig anse, att en begränsning
av rätten att sälja utsädesvara vore obehövlig. Erfarenheten hade emellertid
lärt, att en av de största svårigheterna vid kampen emot ogräsen — särskilt
de slag av ogräs, som spredes enbart eller huvudsakligen genom frön —
vore, att nya mängder ogräsfrön tillfördes jorden genom orent utsäde. Särskilt
stor fara för odlingen innebure detta förhållande i fråga om de växter,
som användes för vallkultur, nämligen gräsen och vallbaljväxterna, i första
hand timotejen och klöverarterna, där i oren utsädesvara antalet ogräsfrön
kunde uppgå till flera hundratusen per kilogram. Av lantbruksstyrelsen sålunda
anförda synpunkter hade också föranlett, att lagstiftningen i fråga om
utsädeshandeln i många fall innefattade jämväl direkt förbud att sälja utsädesvara,
som i för hög grad vore bemängd med ogräsfrö. Av den utländska
lagstiftningen på ifrågavarande område framginge också, att så vore fallet i
Norge, Finland, England, Canada och Nordamerikas förenade stater.

Lantbruksstyrelsen ville i detta sammanhang erinra därom, att 1918 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om vidtagande av åtgärder för underlättande
av kampen mot ogräs. Ett viktigt led i denna kamp utgjorde enligt
lantbruksstyrelsens förmenande hindrandet av ogräsets spridning genom
oren utsädesvara.

Vid revideringen av sitt förra förslag i ämnet hade stj^relsen på grund av vad
sålunda anförts funnit sig böra i viss utsträckning föreslå förbud för handel
med utsäde, som i avsevärd grad förorenats av ogräsfrö. Då vallväxtutsädet
mest bidroge till spridningen av ogräs, hade lantbruksstyrelsen ansett sig böra
begränsa sitt förslag att omfatta de vanligen använda vallväxternas frö eller
frö av timotej och klöver jämte biandfrö och avrensningsfrö.

I enlighet med gällande bestämmelser för svensk frökontroll upptoge förslaget
antalet per kg. frövara förekommande ogräsfrön såsom avgörande för frågan,
huruvida varan finge saluföras såsom utsäde eller ej. Lantbruksstyrelsen
hade i sitt förslag till bestämmande av gränsen för tillåten halt av ogräs utgått
ifrån att vara, som innehölle mera än tre gånger så många ogräsfrön, som
finge förekomma i statsplomberat utsäde, och vilken enligt bestämmelserna för
frökontrollen skulle betecknas som oren vara, icke finge salubjudas såsom
utsäde. I

I fråga om det föreslagna förbudet mot försäljning av de förenämnda fyra
fröslagen har någon erinran icke framställts i de över förslaget avgivna yttrandena.
Däremot hava i några yttranden erinringar gjorts mot förslaget i vad
det avser biandfrö och avrensningsfrö.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär i sitt yttrande,
däri länsstyrelsen i länet instämt, anfört:

Följden av inrymmande i lagen av en bestämmelse om förbud mot försäljning
av biandfrö och avrensningsfrö syntes lätteligen bliva den, att en stor del
frö ej komme att kunna säljas, varför priset på den del av fröpartiet, som kunde
försäljas, säkerligen bleve så mycket högre som avfallsprodukten bleve större.
Man hade tvivelsutan anledning räkna med, att säljaren för framtiden önskade
erhålla samma förtjänst som nu, och därför bleve det i sista hand köparen-jordbrukaren,
som finge betala merpriset.

Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att lagbestämmelser avseende
försäljningen jämväl av biandfrö vore nödvändiga till undvikande av ett kringgående
av lagen, varvid likväl en mindre snäv gräns ifråga om ogräsförekomsten
syntes vara motiverad, så att gränsen exempelvis sattes till två gånger den

46

Kungl. Maj:is proposition nr 77.

för timotej föreskrivna. Utskottet funne eu dylik ändring motiverad av den
ökade användning, som dylikt biandfrö numera funne i betesmarkerna, där det
väl i allmänhet icke betydde så synnerligen mycket, om ogräshalten i utsädet
vore relativt hög.

Beträffande avrensningsfröet stode detta, enligt utskottets förmenande, så
helt uti en klass för sig, att några bestämmelser angående ogräsförekomst m. m.
rörande detta lämpligen icke torde böra medtagas.

För att emellertid förhindra, att köparen av dylikt frö skulle sakna vetskap
om beskaffenheten av den vara han köpte, ville utskottet föreslå, att i en eventuell
lagstiftning bestämmelse inrymdes därom, att avrensningsfrö icke finge
utbjudas vid sådan försäljning, som i lagen avsåges, med mindre å den säck
el. dyl., vari fröet inrymdes, tydligt funnes angiven en beteckning, utmärkande
varans beskaffenhet, exempelvis genom påtryck av orden »Oren vara» eller
»Avrensningsfrö».

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande,
däri länsstyrelsen instämt, anfört:

Det torde vara odisputabelt, att under nuvarande förhållanden med fri handel
spredes otaliga massor ogräsfrön genom det i handeln förekommande avrensningsfröet,
men om säljaren förpliktades att uppgiva antalet ogräsfrön i
ifrågavarande fröslag, torde det bli ett fåtal jordbrukare, som med vetskap om
en abnorm ogräshalt i fröpartiet föredroge att använda detsamma å odlad jord.
Å hagmarksbeten däremot, där insådd av frö mången gång kunde vara erforderlig
och där avkastningen beräknades ej kunna betala dyrbara fröslag, och där
en del ogräsfrön knappast kunde vara till någon nämnvärd olägenhet, torde dylikt
avrensningsfrö med fördel kunna användas.

Att helt förbjuda handeln med dylikt frö ansåge utskottet därför ej vara av
behovet påkallat.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
ha i sitt yttrande anfört:

Bestämmelsen i vad den avsåge biandfrö och avrensningsfrö vore fullständigt
olämplig. Dessa frövaror och i all synnerhet avrensningsfrö hade sin huvudsakligaste
användning för insåning i betesmarker, till vilket ändamål dess prisbillighet
särskilt inbjöde. För sådant ändamål kunde mången gång vissa ogräsfröer,
t. ex. kvickrot m. fl., vara till gagn. Blandfröer och avrensningsfröer
borde helst undantagas från förbudet eller i varje fall den tillåtna ogräshalten
avsevärt höjas. I

I det av Södra Kalmar läns fröodling sförening avgivna yttrandet, däri hushållningssällskapets
förvaltningsutskott ävensom länsstyrelsen instämt, har å
andra sidan påkallats viss skärpning till förekommande att vissa fröslag, som
till följd av för hög ogräshalt var för sig ej finge försäljas till utsäde, bleve
försäljningsdugliga, när de blandades med varandra; och har föreningen i sådant
avseende anfört, bl. a.:

Uppgiftsskyldighet hade föreslagits beträffande biandfrös sammansättning,
när frö av visst slag inginge till större myckenhet än 5 % av varans vikt. Eftersom
blandningsdelarna enligt detta stadgande till övervägande del måste vara
kända, borde det då utan svårighet och utan större besvär eller kostnad vara
möjligt att med ledning av plomberingsbestämmelserna för respektive fröslag,
som inginge i blandningen, beräkna huru stort antal ogräsfrön blandningen i

Kungl. Maj ris proposition nr 77.

47

fråga högst finge hålla för att försäljning till utsäde skulle vara tillåten. För
övriga i blandningen ingående fröslag, vilka var för sig ej överstege 5 % och
för vilka uppgiftsskyldighet ej föreskreves, ävensom för avrensningsfrö borde
det tillåtna antalet ogräsfrön sättas betydligt lägre än som vore medgivet vid
försäljning av timotejfrö.

Såsom lantbruksstyrelsen framhållit sprides ofta genom orent utsäde ogTäsfrön
i mycket stor utsträckning. Att ett dylikt utsäde för odlingen måste innebära
en stor fara torde ligga i öppen dag. Lika med lantbruksstyrelsen anser jag
därför, att direkt förbud bör i förevarande lag meddelas mot försäljning till utsäde
i vissa fall av frövara med en alltför stark ogräshalt. Ett dylikt förbud
utgör otvivelaktigt ett viktigt led i åtgärder för sådant bekämpande av ogräsen,
som avses i en framställning från 1918 års riksdag.

Förslaget om förbud mot försäljning till utsäde av rödklöver, alsikeklöver,
vitklöver och timotej med viss större ogräshalt har i de däröver avgivna yttrandena
lämnats utan erinran, varemot i fråga om förbudet mot försäljning till
utsäde av biandfrö och avrensningsfrö med större halt av ogräs framställts
erinringar, avseende dels skärpningar dels lindringar i lantbruksstyrelsens
förslag.

Vad biandfröet angår torde en skärpning i den riktning Södra Kalmar läns
fröodlingsförening angivit medföra alltför invecklade bestämmelser, och synes
mig vad å andra sidan i yttrandena andragits till stöd för en lindring i förbudet
angående försäljning av dylikt frö ej heller vara av beskaffenhet att
lantbruksstyrelsens förslag i denna del bör frångås.

Beträffande däremot avrensningsfröet synes fog föreligga för att bestämmelserna
något lindras i förhållande till stadgandena angående biandfröet, då
av helt naturliga skäl avrensningsfröet måste innehålla större balt ogräsfrö än
biandfröet. Faran av en lindring beträffande avrensningsfröet synes med hänsyn
till dess särskilda användning ej heller vara avsevärd. Att helt borttaga
förbudet i fråga om avrensningsfröet och sålunda möjliggöra att ett avrensningsfrö
finge säljas till utsäde, oaktat det till övervägande del kanske består av
ogräsfrö, torde däremot icke vara tillrådligt. En lämplig begränsning synes
kunna vinnas, om förbudet att till utsäde sälja avrensningsfrö kommer att gälla
sådan vara, som innehåller mer än dubbelt så stort antal ogräsfrön som må
förekomma i fråga om timotejfrö.

7 §■

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i lantbruksstyrelsens förslag, innehåller
bestämmelser angående undantag från lagens tillämpning beträffande vissa
försäljningar.

Enligt första undantaget skall vad i lagen stadgas icke äga tillämpning, l.fta
där den, som odlat fröet, säljer det till någon, som icke själv skall använda det Mn
till utsäde.

48

Kungl. Mai:ts proposition nr 77.

2:dra

•undantaget.

Till motivering av detta undantag liar lantbruksstyrelsen anfört:

Det första undantaget åsyftade det fall, då odlare av ett frö försålde detsamma
till någon, som icke själv skulle använda det till utsäde, i regel således
en återförsäljare. I allmänhet vore utsädet då i större eller mindre grad ännu
en råvara, som köparen, innan varan av honom avyttrades, läte undergå behandling
genom rensning och dylikt för att färdigställas till utsäde. Med hänsyn
härtill och då angående varans beskaffenhet uppgift måste lämnas, då den
sedan försåldes att användas till utsäde, hade ifrågavarande försäljning från
odlare till återförsäljare ansetts kunna undantagas.

I yttrande över det tidigare förslaget anfördes av Göteborgs och Bohus läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott att producenten borde vara skyldig
lämna garanti för varans beskaffenhet.

I yttranden över det senare förslaget har länsstyrelsen i Örebro län anmärkt,
att undantaget kunde medföra vissa nackdelar; och Sveriges fröengrossistförening
och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter — vilka anmärkt, att undantag
av ifrågasatt art icke borde ifrågakomma och därvid uttalat att det
för att kvalitativt höja odlingarna och framför allt råda bot på förekomsten av
ogräs icke vore tillfyllest med lagstiftningsåtgärder rörande fröhandlarnas försäljning
av utsädesvaror till förbrukaren, — hava vidare angående första undantaget
anfört, bl. a.:

I varje fall torde det ifrågasatta första undantaget under inga omständigheter
böra gälla uppgiften om »fröets slag och, där sådant ske kan, sort och
stam». Uppgift av nyss nämnda slag vore av sådan natur, att odlaren icke
borde fritagas från ansvarsskyldighet vid felaktig uppgift av sådant slag.
Uppgift om fröets sort, stam etc. kunde överhuvud taget endast odlaren lämna.

Vid försäljning av frö från odlare till återförsäljare lärer uppgiftsskyldighet
icke böra föreligga med avseende å fröets renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet,
enär varans beskaffenhet i nämnda avseenden förändras genom behandling,
som återförsäljaren genom rensning eller på annat sätt i regel vidtager,
innan varan av honom försäljes. Däremot synes med skäl krav kunna ställas på
en viss uppgiftsskyldighet från odlarens sida i fråga om sort och stam samt
smittsam sjukdom, varmed utsädet kan vara behäftat. Att i dessa avseenden
stadga uppgiftsskyldighet för odlaren torde emellertid vara förenat med vissa
olägenheter, då i många fall det torde få förutsättas, att odlaren icke besitter
sådan utbildning, att han kan med någon större grad av säkerhet bedöma varans
beskaffenhet i sist angivna hänseenden. Härtill kommer att, därest uppgiftsskyldighet
av nu ifrågavarande slag skulle stadgas för odlaren, den frihet,
som enligt tredje undantaget i vissa fall föreslås för handelsköpens del, givetvis
icke skulle kunna medgivas beträffande uppgiftsskyldighet i de avseenden,
som ålades odlare.

Enligt lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle uppgiftsskyldighet icke
föreligga, där den, som odlat fröet, försålde detsamma till någon, som själv
skulle använda det till utsäde, och försäljningen ej skedde efter offentligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77. 49

bjudande eller i sådan omfattning, att säljaren vore att anse såsom köpman.

I yttranden över förslaget erinrades: av Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott att lagtexten borde förtydligas, så att därav framginge,
att försäljning å torg, auktion o. s. v. ej vore undantagen; av Stockholms
handelskammare, att undantaget borde klarare preciseras; av handelskammaren
i Göteborg att uttrycket »offentligt utbjudande» vore juridiskt snävare
än förslaget förutsatte; av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att
undantaget borde formuleras så, att uppgiftsskyldighet bortfölle endast i det
fall, att försäljningen skedde endast tillfälligtvis och i mindre omfattning samt
utan offentligt utbjudande; av Sveriges utsädesförening att undantaget borde
skarpare begränsas, så att exempelvis en större lantegendom, som ej dreve handelsrörelse
men ändå tämligen affärsmässigt idkade försäljning, komme under
lagen; samt av Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
att undantag borde göras även för hushållningssällskap, som under exceptionella
förhållanden nödgades anskaffa utsäde till jordbrukare inom sitt verksamhetsområde.

I det senare förslaget har lantbruksstyrelsen vidtagit den ändring i stadgandets
formulering att satsen »eller i sådan omfattning, att säljaren är att
anse såsom köpman» uteslutits; och har lantbruksstyrelsen anfört:

Även det fall, då odlare försålde fröet till någon, som själv skulle använda
det till utsäde, det vill säga till annan odlare, hade med viss begränsning ansetts
kunna undantagas. I regel vore det här fråga endast om mindre försäljningar
grannar emellan, säljare och köpare kände merendels varandra personligen
och ofta kanske köparen haft tillfälle att själv se varan under dess växttid.
Att under sådana förhållanden ålägga säljaren uppgiftsskyldighet angående
varan hade icke ansetts erforderligt. I den mån dessa försäljningar emellertid
antoge en så att säga mera offentlig karaktär, såsom då de skedde å
torg, auktion, efter annonsering eller utsändande av cirkulär, priskuranter eller
dylikt, i vilka fall den säkerhet för köparen, som låge i ett mera personligt
förhållande till säljaren, icke vidare vore till finnandes, borde lagen givetvis
äga tillämpning.

Så borde ock enligt det tidigare förslaget bliva förhållandet, om försäljningarna
skedde i sådan omfattning, att säljaren vore att anse såsom köpman. Då
emellertid en lantman knappast under några förhållanden syntes kunna anses
såsom köpman, torde sistnämnda bestämmelse vara utan betydelse och därför
böra bortfalla.

Sveriges utsädesförening har anfört:

Redan i sitt yttrande över det ursprungliga lagförslaget framhöll föreningen,
att fara förelåge för att den i förslaget gjorda begränsningen av uppgiftsplikt
för den, som själv odlat fröet och som sålde det till annan odlare, vilken
skulle använda det till eget utsäde, ej vore tillräcklig för att hindra, att så
avsevärda mängder särskilt med avseende på ogräshalt mindrevärdigt utsäde
komme att försäljas, att det med lagen avsedda gagnet i hög grad förringades.
Vore det fråga om handel mellan verkliga grannar kunde det nog vara riktigt,
att köparen i vanliga fall varit i tillfälle bese odlingen redan under växttiden,
men då lagen enligt föreliggande förslag icke hindrade en odlare i t. ex. Uppland
att sälja sitt frö till en egendom i Skåne, syntes det osannolikt, att köpa Bihang

till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. 68 häft. (Nr 77.) 4

50 Kungl. Maj:is proposition nr 77.

ren i dylika fall skaffat sig kännedom om det inköpta fröets beskaffenhet i
alla avseenden.

Redan nu bedreves en icke obetydlig handel mellan gårdar olika län emellan;
och man kunde hålla för sannolikt, att en sådan handel komme att ökas avsevärt,
just då det gällde sådana sämre fröpartier, vilka på grund av den nya
lagen icke funne köpare bland utsädeshandlande.

Det hände nämligen ofta, att relativt stora odlare av t. ex. timotejfrö producerade
en frövara, som hölle så hög halt av svårare ogräsfrön, att det innebure
en verklig fara för en annan odlare, om han använde dylikt frö som utsäde.
Större konsumenter komme visserligen även fortfarande att fordra vissa
garantier vid sina fröinköp, även då dessa skedde från annan odlare, men mindre
odlare vore i detta hänseende i vanliga fall icke så försiktiga, detta i all
synnerhet om fröutsädet inköptes från någon större egendom. Stora fröpartier
skulle säkerligen komma att försäljas direkt till andra odlare utan att undergå
någon som helst rensning för ogräsfrö. Ginge handeln däremot genom köpmännen,
bleve partierna som regel åtminstone i någon mån rensade, vadan stora
mängder av de lätt bortsorterade, svårare ogräsfröerna bleve oskadliggjorda, då
de däremot vid handel mellan odlare ånyo komme att utsås.

På grund av vad sålunda framhållits borde enligt föreningens mening för
vallväxtfrön uppgiftsplikt för ogräsfrö åläggas odlare även vid försäljning till
annan odlare, oaktat detta ej skedde efter offentligt utbjudande i förslagets
mening.

Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges spannmålsintressenter
hava uttalat, att ifrågavarande undantagsbestämmelse under alla omständigheter
borde utgå, och till stöd härför anfört, bl. a.:

Lantbruksstyrelsens motivering, att sådana försäljningar huvudsakligast
komme till stånd mellan grannar, vore ej tillfyllest för att berättiga till frihet
för uppgiftstvång. Syftet med den föreslagna lagen skulle ju vara ett höjande
av odlingen kvalitativt sett. Det vore givet, att under sådana omständigheter
ett undantag som det nyssnämnda icke borde ifrågakomma. Sålde odlaren
direkt till annan jordbrukare, som själv skulle använda varan till utsäde, då
skulle givetvis även odlaren underkastas exakt samma uppgiftsskyldighet som
ålegat en köpman, därest han varit säljare. Ofta förekomme att jordbrukaren,
ehuru han icke ägde att yrkesmässigt driva handel och icke förde handelsböcker,
uppköpte frö av andra jordbrukare på närliggande orter och försålde detta
till jordbrukare i hemorten eller däromkring. Det vore givet, att denna osunda
trafik genom den föreslagna undantagsparagrafen komme att ökas.

Å andra sidan har i ett par yttranden hemställts om viss lindring i förevarande
stadgande.

Sålunda har Örehro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — som
i annat sammanhang hemställt, att lagen icke borde avse utsäde av strå- och
irindsäd — erinrat, att för den händelse så emellertid skulle bliva fallet, lagen
i allt fall icke borde givas tillämpning å försäljning av utsäde av strå- och
trindsäd, som ägde rum jordbrukare emellan, vare sig offentligt utbjudande låge
till grund för avslutet eller ej.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i yttrande,
däri länsstyrelsen i länet instämt, uttalat, att den av lantbruksstyrelsen tidigare
föreslagna lydelsen av ifrågavarande undantags stadgande borde bibehållas, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 77. 51

därigenom lagen komme att kunna på ett smidigare sätt tillämpas, och vidare
anfört:

I södra Sverige skedde försäljning av höstutsäde i stor myckenhet direkt av
odlarna till förbrukarna och därigenom möjliggjordes för ett stort antal jordbrukare
att till skäliga priser erhålla ett lämpligt utsäde även vid tider, då
sen skörd inträffat eller då tröskning av den nyss inbärgade grödan ej kunnat
medhinnas före sådden. Ett offentliggörande av var dylikt utsäde funnes till
salu måste dock anses nödvändigt och därmed skulle enligt förslaget uppgiftsskyldighet
om utsädets renhet, ogräshalt och grobarhet inträda. En analys av
utsädet skulle måhända mången gång ej medhinnas och en tillförsäkring att
utsädet motsvarade de av lantbruksstyrelsen fastställda normaltalen för dylikt
utsäde skulle mången jordbrukare vara obenägen lämna med påföljd att vid
vidriga förhållanden t. o. m. utsädesbrist skulle kunna uppstå.

Med den uppgiftsskyldighet, som enligt förevarande lagstiftning ifrågasättes
för säljare av en utsädesvara, har man, såsom förut framhållits, velat åstadkomma,
att undersökning av utsädesvaran äger rum och att framför allt den,
som skall använda fröet till sådd, må erhålla kännedom om varans lämplighet
för sitt ändamål. En odlare, som säljer sitt frö till någon, som själv skall använda
det till utsäde, bör alltså rent principiellt åläggas samma uppgiftsskyldighet
som en köpman, vilken säljer fröet till utsäde. I denna uppgiftsskyldighet
har dock en viss begränsning ansetts böra ske med hänsyn till handeln grannar
emellan, då köparen själv är i tillfälle att följa varans produktion, i många fall
kanske i samma utsträckning som om han själv odlat varan, och därför ej är i
behov av uppgifter angående densamma, åtminstone ej i samma grad som när
han köper ett för honom okänt utsäde. Att för denna handel, som kanske ofta
sker i form av byte av utsäde grannar emellan, stadga en på undersökning av
varan baserad uppgiftsskyldighet synes icke erforderligt. Härtill kommer, att
en kontroll över efterlevnaden av en sådan uppgiftsskyldighet skulle vara så
gott som omöjlig, varigenom även lagens effektivitet skulle äventyras. Visserligen
skulle det vara önskvärt att, på sätt utsädesföreningen hemställt, odlaren
kunde åläggas uppgiftsskyldighet beträffande varans ogräshalt i fråga om
vallväxtfrön även vid handel grannar emellan, men med hänsyn till vad nyss anförts
synes ej ens en sådan uppgiftsplikt böra stadgas.

Undantaget har i lantbruksstyrelsens senare förslag begränsats så, att där
försäljningen ej sker efter offentligt utbjudande lagen ej skulle äga tillämpning,
och synes även mig en sådan begränsning vara tillfyllest. Såsom lantbruksstyrelsen
erinrat måste nämligen försäljning å torg eller auktion, försäljning
efter annonsering, utsändande av priskuranter, cirkulär eller dylikt
vara att anse såsom försäljning efter ett offentligt utbjudande och förty falla
under lagens tillämpning. Så snart odlaren alltså begagnar sig av reklam eller
av propaganda i någon form för att vinna avsättning för sin vara, bör lagen äga
tillämpning.

Vad angår de av förenämnda föreningar omförmälda försäljningar, då en
odlare köper utsäde av en annan och sedan säljer det, komma dylika försäljningar
tydligen under lagen; därmed inträder ock uppgiftsskyldighet för säljaren.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle vidare uppgiftsskyldighet icke föreligga,
där köp av frö sker mellan köpmän i och för deras rörelse och dem
emellan vid köpets avslutande skriftligen överenskommits, att stadgandena angående
uppgiftsskyldigheten ej skola äga tillämpning å köpet.

Angående detta undantag har lantbruksstyrelsen anfört:

I handeln köpmän emellan förekomme ofta fröpartier, som kanske först i
andra eller tredje hand underginge rensning eller annan behandling för att
bringas upp till fullgott utsäde. Att beträffande sådana försäljningar av en
ännu icke färdigställd utsädesvara ålägga säljaren uppgiftsskyldighet angående
varans beskaffenhet skulle för det ändamål, ifrågavarande lagstiftning
åsyftade, vara utan någon nämnvärd betydelse och endast medföra ett antal
onödiga analyser av varan. Ifrågavarande försäljningar borde därför undantagas
från lagens tillämpning. Emellertid torde undantaget böra utsträckas
till all handel med utsäde köpmän emellan i och för deras rörelse med hänsyn
till de olika meningar, som kunde göra sig gällande, huruvida en vara undergått
tillräcklig behandling för att anses såsom färdigställd utsädesvara. Härigenom
skulle visserligen även handeln av en färdigställd vara köpmän emellan
komma utom lagens tillämpning, men några avsevärdare olägenheter härav
torde icke vara att befara, om såsom villkor uppställdes, att för undantag från
lagens tillämpning tillika erfordrades, att säljare och köpare vid köpets avslutande
skulle hava skriftligen överenskommit därom. Det torde näppeligen
kunna antagas, att en köpare inginge en sådan överenskommelse i de fall, då
han hade intresse av att säljaren fullgjorde den honom eljest åvilande uppgiftsskyldighet.
Köparen vore ju i sin tur skyldig att, om han sedermera sålde
varan att användas till utsäde, avlämna föreskrivna uppgifter om varans beskaffenhet.

I yttrande över det tidigare förslaget erinrade länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, att föreskriften om iakttagande av skriftlig form för ifrågavarande
överenskommelse medförde den olägenheten, att reglerna om anbud i avtalslagen
skulle sättas ur kraft, när det gällde köp av utsäde.

I yttrande över det senare förslaget har anförts: av kommerskollegium att
kollegium icke kunde finna, att det vore av behovet påkallat att här uppställa
fordran å skriftlig form för giltighet av överenskommelse mellan säljaren och
köparen angående undantaget ifråga och att en dylik föreskrift vore avvikande
från de allmänna avtalsbestämmelserna; samt av Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i länet instämt,
att handeln med utsäde köpmän emellan borde lämnas fullständigt oberoende
av ifrågavarande lagstiftning, då en reglering av dylik handel icke kunde anses
hava direkt betydelse för syftet med lagstiftningen.

Försäljningar köpmän emellan i och för deras rörelse, vilka avse en ännu
icke färdigställd utsädesvara, böra, såsom lantbruksstyrelsen anfört, undantagas
från lagens tillämpning, men synes ett dylikt undantag icke behöva göras
beroende därav att säljare och köpare därom träffa särskild överenskommelse.
Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle även ett handelsköp, som omfattar en
färdig utsädesvara, undantagas från lagens tillämpning, så framt därom mellan
säljare och köpare vid köpets avslutande träffats skriftlig överenskommelse.
För min del anser jag emellertid, att då ett handelsköp avser en frövara,

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

53

som är färdig att utan rensning eller annan behandling användas till utsäde,
säljare och köpare icke böra medgivas rätt att träffa överenskommelse om att
köpet skall undantagas från lagens tillämpning. För en köpman, som av en
annan köpman tillhandlar sig en utsädesvara för att utförsälja den till förbrukare,
måste det nämligen vara av betydelse att äga tillförlitlig kännedom om
utsädesvarans beskaffenhet. I många fall kanske han omedelbart säljer varan
och för fullgörande av sin uppgiftsskyldighet gent emot förbrukarna blir nödsakad
att åtminstone i viss utsträckning förlita sig på uppgifter, som han vid
sitt köp kunnat förskaffa sig från sin säljare. Det synes mig därför mindre
lämpligt, att lagen icke skulle göras ovillkorligt tillämplig jämväl å ett dylikt
köp. Jag föreslår alltså, att köp av frö mellan köpmän i och för deras rörelse
undantagas från lagens tillämpning endast i de fall, då varan uppenbarligen
icke är avsedd att utan rensning eller annan behandling användas till utsäde.

Något särskilt stadgande i denna lag om vad som föTstås med köpman torde
ej vara erforderligt, då därom gäller den allmänna köplagens bestämmelser
härutinnan.

I lantbruksstyrelsens senare förslag har såsom fjärde undantag upptagits 4:de
det fall, att fröet är förpackat i emballage, försett med obruten plomb i en- undantaget.
lighet med gällande bestämmelser för statsplombering av frövara, och tiden
för plomberingsbevisets giltighet icke utlupit.

I det tidigare förslaget saknades motsvarighet till detta undantag.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

Vore utsädesvara statsplomberad och levererades dylik vara i emballage med
obruten plomb, torde köparen av det under plomben fästade plomberingsbeviset
vinna erforderlig upplysning om varans beskaffenhet. Försäljning av^ dylik
vara torde under sådana förhållanden kunna undantagas från lagens tillämpning.
Levererades varan först sedan plomberingsbevisets giltighet utlupit, inträdde
uppenbarligen ånyo säljarens uppgiftsskyldighet. Att sådan skyldighet
jämväl förelåge, då plomben vore bruten, låge i öppen dag.

Mot förslaget i denna del har icke gjorts någon erinran, och synes det mig
lämpligt att dylika försäljningar undantagas från lagens tillämpning.

I de fall, då, på sätt i det föregående angivits, uppgiftsskyldighet vid vissa
försäljningar ansetts icke böra åligga säljaren, gäller givetvis undantaget icke
blott uppgiftsskyldigheten utan jämväl övriga bestämmelser i lagen, jämväl
således det i 6 § stadgade förbud. Såsom redan vid 2 § 4 och 5 mom.
angivits, skall emellertid även vid de försäljningar, som i övrigt äro undantagna
från lagens tillämpning, gälla: beträffande frö, som skördats å utländsk
ort, att säljare är skyldig att härom lämna uppgift, samt beträffande skogsfrö,
som är av inhemsk skörd, att säljare är skyldig uppgiva län och landskap,
inom vilka fröet skördats.

Enligt 1 § åttonde stycket av lantbruksstyrelsens tidigare förslag skulle före- Undantag
skriven uppgiftsskyldighet ej äga tillämpning, då försäljning omfattade frö av ^
växter, avsedda för prydnadsändamål. växter.

54

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrade, att meningen syntes vara, att försäljningen
uteslutande omfattade sådant frö. Åtskilliga växter odlades än för
prydnadsändamål än för praktiskt bruk. Det skulle näppeligen vara praktiskt
lämpligt att fästa sig vid den tilltänkta användningen i det individuella
fallet.

I ett yttrande av styrelsen för frökontrollanstalten i Borås framhölls, att
uppgiftsskyldighet beträffande grobarheten borde stadgas för prydnadsväxter,
som inginge i handelsträdgårds behov; och i yttrande av Västra Östergötlands
trädgårdssällskap uppräknades vissa prydnadsväxter, beträffande vilka uppgift
om grobarhet ansågs önskvärd.

I sitt senare förslag har lantbruksstyrelsen givit stadgandet en i formellt
avseende något ändrad avfattning; och har styrelsen anfört:

Ifrågavarande slags frö hade icke på långt när den ekonomiska betydelse som
annat frö. Med hänsyn härtill och då lagen icke borde sträcka sig längre än
som av förhållandena nödvändigtvis betingades, hade ifrågavarande frö ansetts
kunna lämnas åsido. Av stadgandets formulering framginge emellertid,
att om frö av en prydnadsväxt såldes för att odlas såsom lantbruksväxt,
lagen skulle äga tillämpning. Nämnda formulering, sådan den kommit till
uttryck i det tidigare förslaget, hade emellertid ansetts kunna giva anledning
till missförstånd, nämligen såvitt anginge tolkningen av ordet »omfattar».
Stadgandet hade med anledning härav underkastats en mindre, redaktionell
ändring.

I lantbruksstyrelsens förslag i denna del har jag ansett ändring böra vidtagas
i syfte att utmärka, att undantaget gäller försäljning av frö utav växter,
avsedda uteslutande för prydnadsändamål. Försäljning av frö utav växter,
som användas än för prydnadsändamål än för annat ändamål, falla alltså under
lagen.

Ifrågasatta Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle vidare uppgiftsskyldighet icke föreun
an ag. (jar frö att levereras till köpare i utlandet.

Södra Kalmar läns fröodlings förening, med vilken hushållningssällskapet
och länsstyrelsen instämt, har framhållit, att landets utsädesproduktion och avsättningsmöjligheterna
för denna i längden skulle bliva bäst betjänt av att lagens
bestämmelser i tillämpliga delar bleve gällande även vid försäljningar
till utlandet; och Älvshorgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
med vilket länsstyrelsen instämt, har uttalat, att nu ifrågavarande undantag
torde kunna menligt inverka på Sveriges försäljning till utlandet av
utsädesvaror, en försäljning, som dock torde vara värd allt understöd.

För min del anser jag en undantagsbestämmelse av detta innehåll icke böra
upptagas i lagen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förhund har hemställt, att från
lagens tillämpning måtte undantagas viss försäljning, som skogsvårdsstyrelse
bedriver; och har centralrådet härom anfört:

. Vad anginge försäljningar av skogsfrö, som skogsvårdsstyrelse verkställde
till utsäde inom eget verksamhetsområde, torde den i lagförslaget avsedda kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

55

trollen enligt centralrådets uppfattning ej vara behövlig. Centralrådet funne
detta desto mera påtagligt, som det enligt gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser
ålåge skogsvårdsstyrelse att föranstalta om att inom verksamhetsområdet
funnes tillräcklig tillgång på skogsfrö av lämplig beskaffenhet.

Med hänsyn härtill och då ett iakttagande av de föreslagna bestämmelserna
skulle åsamka skogsvårdsstyrelserna ej ringa arbete och kostnad, finge centralrådet
hemställa, att den föreslagna lagen ej måtte äga tillämpning, där skogsvårdsstyrelse
säljer skogsfrö för användning till utsäde inom styrelsens verksamhetsområde.

Vad sålunda anförts synes mig icke vara av beskaffenhet att de av centralrådet
omförmälda försäljningar böra undantagas från lagens tillämpning.
Genom ett dylikt undantag skulle en betydande del av handeln med skogsfrö
undandragas lagens tillämpning, vilket icke synes tillrådligt, särskilt som det
här gäller försäljning direkt till förbrukaren. Vid försäljning i smärre partier
kan uppgiftsskyldigheten liksom i fråga om trädgårdsfröet fullgöras på ett
enkelt sätt, genom uppgiftens påstämpling å påse e. d.

I det av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna
yttrandet, däri länsstyrelsen instämt, har uttalats, att uppgiftsskyldighet
icke borde stadgas i fråga om höstutsäde av årets skörd, vete och råg, enär
utsädets undersökning hos frökontrollanstalt ofta icke medhunnes mellan skörden
och sådden och lagens tillämpning i detta fall eljest lätt kunde giva anledning
till tvistigheter mellan köpare och säljare.

Att eftergiva uppgiftsskyldigheten i dylika fall synes icke vara lämpligt.
Däremot bör i fall, då uppgiftsskyldigheten undantagsvis icke kunnat fullgöras,
säljaren icke drabbas av straffrättsligt ansvar, vilket ock framgår av
8 §.

Något undantag från lagens tillämpning, då fråga är om försäljningar av
allenast smärre kvantiteter, har icke av lantbruksstyrelsen föreslagits; och
har styrelsen härom i sin motivering anfört:

Det hade ifrågasatts att säljaren borde fritagas från all uppgiftsskyldighet,
då fråga vore om försäljningar av mindre kvantiteter frö, exempelvis under 1
kilogram, eller då köpeskillingen ej överstege 10 kronor. Då det emellertid
vore av vikt, att kvaliteten hos det frö, som utförsåldes i små mängder, vore
god — köpare vore här oftast mindre odlare, som vore i särskilt behov av
skydd mot en underhaltig vara — samt den säljaren åvilande uppgiftsskyldighet
kunde av honom fullgöras på ett jämförelsevis enkelt sätt, som ej borde
medföra alltför stora besvär eller olägenheter, hade styrelsen ansett något undantag
från uppgiftsskyldighet för säljaren vid mindre försäljningar icke böra
medgivas. I

I det yttrande, som Sveriges fröengrossistförening och Föreningen Sveriges
spmnmålsintressenter avgivit, har uttalats, att uppgiftsskyldighet vid dylika
smärre försäljningar borde bortfalla, och ha föreningarna härom anfört:

Landtbruksstyrelsens uppfattning, att uppgiftsskyldigheten, även om den
omfattade småpartier, icke borde medföra allt för stora besvär eller olägen -

56

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

heter, kunde icke av köpmännen vitsordas. Den arbetsprestation, som under
högsäsongen ålåge personalen hos en fröfirma, vore så stor, att den icke finge
utökas med mångskriveri mer än vad nödigt vore.

Såsom redan vid 1 § erinrats, bör uppgiftsskyldigheten beträffande smärre
fröpartier, som utportioneras, kunna fullgöras på ett enkelt sätt, exempelvis
genom uppgiftens anbringande å påsen medelst tryck eller påstämpling. Med
hänsyn härtill och då borttagande av uppgiftsskyldigheten för smärre fröpartier
skulle från lagens tillämpning undantaga en stor del av handeln med trädgårdsfrö,
synes något undantag i den av föreningarna ifrågasatta riktningen ej
böra medgivas.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 7 och 8 §§ i lantbruksstyrelsens förslag,
innehalla straffbestämmelser, 8 § för underlåtenhet att avlämna föreskriven
förbindelse och för överträdelse av det 6 § meddelade förbud mot försäljning till
utsäde av frövara i vissa fall, samt 9 § för oriktighet i avlämnad uppgift.
Enligt 10 § andra stycket må dock ej dömas till ansvar enligt denna lag, där å
förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

Den i 8 § angivna straffrihetsgrunden har redan tidigare vid 3 § berörts
och avser exempelvis sådana undantagsfall, då för höstsådden försäljes ett utsäde,
som kanske omedelbart före försäljningen skördats och undersökning av
utsädet skäligen icke kunnat medhinnas, eller då under vårsådden en köpman
underskattat behovet av utsädesvara och för att tillgodose sin kundkrets’ behov
av utsäde nödgats i sista stund anskaffa mera sådant.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit, att säljaren borde åläggas att
skriftligen uppgiva det hinder, som mött för avlämnande av föreskriven uppgift.

Om än ett visst fog härför kan förefinnas, synes mig dock stadgande härom
icke böra meddelas.

Angående straffbestämmelserna har vidare lantbruksstyrelsen i sin motivering
anfört:

Givet vore, att straff borde drabba säljaren, om han mot bättre vetande avlämnade
oriktig uppgift. Ägde han däremot icke vetskap om uppgiftens oriktighet
men avgivit densamma utan att hava vidtagit åtgärd, som på honom
skäligen bort ankomma för att förskaffa sig kännedom om den försålda varans
beskaffenhet vid den tid, då densamma levererades, måste säljaren anses hava
gjort sig skyldig till en sådan försumlighet, att straffpåföljd för den oriktiga
uppgiften borde drabba honom. Hade säljaren däremot låtit officiell frökontrollanstalt
provtaga varan och verkställa undersökning, som icke låge längre
tid tillbaka, än att den kunde anses giva tillförlitligt uttryck för varans beskaffenhet
vid leveransen, borde säljaren icke fällas till ansvar. Enligt avfattningen
av 7 och 8 §§ ålåge i nu angivna avseenden bevisskyldigheten säljaren.

_ I fråga om uppgift angående renhetsgraden, ogräshalten eller grobarheten
finge dock under inga omständigheter dömas till straff, så framt avvikelsen ej
överstege det analysspelrum, som i särskild ordning fastställdes. Det hade
ansetts nödigt att till säljarens skydd meddela en dylik föreskrift, då två vid
samma tid företagna analyser av samma vara kunde giva ett något skiljaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

57

resultat, även om vid båda fullt tillförlitlig metod användes. Särskilt gällde
detta grobarheten. Dessa analysspelrum borde givetvis vara olika icke blott
för renhetsgraden, ogräsbalten och grobarbeten utan även för skilda slag av
utsäden. Analysspelrummen skulle fastställas av lantbruksstyrelsen.

I fråga om den i 9 § angivna straffrihetsgrunden erinrade länsstyrelsen i Uppsala
län i sitt över det tidigare förslaget avgivna yttrande, att det föreslagna
stadgandet ej tydligt återgåve meningen, som torde vara, att säljaren vore
straffri för oriktig uppgift, när ban icke insett eller med användande av skälig
omsorg bort inse oriktigbeten. Skillnaden ägde betydelse, när säljaren känt
t. ex. en viss ogräshalt, som emellertid överträffades av verkligheten, men i ond
tro uppgivit en ännu lägre.

Länsstyrelsen i Hallands län har anmärkt, att analysspelrum beträffande
skogsfrö borde fastställas av domänstyrelsen.

För min del finner jag ej skäl att i förevarande hänseenden frångå lantbruksstyrelsens
förslag. Vad analysspelrummen anga, så äga dessa nära
samband med bestämmelserna om fröundersökning. Då dylika bestämmelser
meddelas av lantbruksstyrelsen jämväl beträffande skogsfrö, är det givet, att
lantbruksstyrelsen har att fastställa analysspelrum även för dylikt frö.

Särskilda bestämmelser om orten, där förseelse mot lagen må åtalas, hava
icke meddelats, utan böra i sådant avseende gällande bestämmelser om laga domstol
i brottmål vinna tillämpning.

13 §.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter angående
tillsynen å efterlevnaden av lagen.

Angående denna bestämmelse, som tillkommit i enlighet med hemställan i
lantbruksstyrelsens senare förslag, har lantbruksstyrelsen anfört:

Några bestämmelser om ett övervakande av fröhandeln genom vissa officiella
funktionärer, på sätt flerstädes i utlandet skett, ansågos i lantbruksstyrelsens
tidigare förslag ej böra meddelas i vidare man, än att det enligt
förslaget tillkomme allmän åklagare att vaka över lagens efterlevnad.

Ehuru lantbruksstyrelsen vore förvissad därom, att landets fröhandlare i
stort sett skulle låta sig angeläget vara att ställa sig en eventuell lag i ämnet
till efterrättelse, så torde dock överträdelser därav kunna förväntas från mindre
nogräknade fröförsäljares sida. Åklagarmyndigheten torde knappast medhinna
att hålla verksam tillsyn över lagens efterlevnad. Månheten om lagens effektivitet
torde därför påkalla ytterligare, av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter
i detta avseende. Genom den kontroll, som dylika bestämmelser skulle möjliggöra,
torde den eggelse till beivrande av förseelse mot samma lag, som
tillförsäkrandet av viss bötesandel på sätt tidigare föreslagits åt angivare innebure,
kunna undvaras.

Komrmerskollegium har uttalat, att det för bedömandet, i vad mån förslaget
kunde realiseras utan alltför vidlyftig kontrollapparat, varit önskvärt, att lant -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

bruksstyrelsen närmare angivit huvuddragen av de bestämmelser, som styrelsen
tänkt sig att Kungl. Maj:t enligt 13 § skulle utfärda om anordnande av tillsyn
å författningens efterlevnad och om bestridande av kostnaderna för tillsynen,
och statskontoret har framhållit, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att förslag till bestämmelser rörande tillsyn å lagens efterlevnad ävensom
en beräkning av de härav föranledda kostnaderna förelåge, innan beslut
träffades angående lagförslaget ifråga.

Sasom lantbruksstyrelsen framhållit, torde det vara önskvärt och erforderligt,
att föreskrifter angående tillsyn å lagens efterlevnad kunna meddelas
av Kungl. Maj :t. Dylika föreskrifter böra emellertid göras så enkla som
möjligt och icke medföra nämnvärd kostnad. Det torde sålunda vara tillfyllest
att berättiga hos statens centrala frökontrollanstalt samt hos de med
statsmedel understödda lokala frökontrollanstalterna anställda tjänstemän och
provtagare ävensom hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter och vandringsrättare
att, då anledning därtill förefinnes, uttaga prov av frövara hos
säljare, som är underkastad bestämmelserna i förevarande lag, samt att av
säljaren erhålla nödiga uppgifter angående varan. Kostnaderna för provtagningen
ävensom för analysering av uttagna prov torde att döma av kostnaderna
för kontroll i vissa tämligen närliggande fall, såsom av vattenhalten i inhemskt
smör och fetthalten i ost, icke behöva uppgå till högre belopp än några få tusental
kronor årligen och i varje fall kunna bestridas av redan tillgängliga anslag.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med nu angivna grunder inom
justitiedepartementet upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser angående
handel med utsädesvaror av den lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar,
samt hemställer, att lagradets utlåtande över förslaget måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

59

Bil. Å.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående handel med utsädesvaror.

Härigenom förordnas att, med ändring av vad lag eller författning innehåller
häremot stridande, skall gälla som följer:

i §. r

Säljare av utsädesvara är, evad sådant av köparen påfordras eller icke,
pliktig att, senast då varan avlämnas till köparen, avlämna skriftlig förbindelse
av det innehåll, varom i 2 § förmäles.

Med utsädesvara förstås i denna lag frö, avsett till utsäde, däri inbegripet
utsäde av stråsäd och trindsäd.

2 §•

1. Förbindelse, varom i 1 § sägs, skall, med iakttagande av vad i 2—7
mom. här nedan stadgas, innehålla uppgifter om:

a) säljarens namn och adress;

b) fröets slag och, där så kan ske, fröets sort samt i fråga om rotfrukt sfrö
och köksväxtfrö jämväl stam;

c) fröets renhetsgrad, uttryckt i viktprocent rent frö;

d) fröets ogräshalt, uttryckt i antal ogräsfrön på varje kilogram frö med
särskilt angivande av sammanlagda antalet frön av sådana ogräs, som enligt
de för fröundersökning vid statens centrala frökontrollanstalt och de med
statsmedel understödda lokala frökontrollanstalterna gällande bestämmelser
äro >att anse såsom svårare;

e) fröets grobarhet, uttryckt i antalsprocent grott frö av det rena fröet.

2. I fråga om sådan frövara, som enligt de under 1 d) omförmälda bestämmelser
är att anse såsom blandfrö eller blandsäd, skall, där frö av visst
slag ingår i blandningen till större myckenhet än fem procent av varans
vikt, säljaren vara skyldig att jämväl uppgiva de delar, i viktprocent räknat,
med vilka frö av nyssnämnda myckenhet ingår i blandningen. Ingår
frö av något slag till större myckenhet än tio procent, skall för varje sådant
slag grobarheten särskilt uppgivas.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

3. Har säljaren kännedom därom, att den gröda, varav utsädesvaran
skördats, varit behäftad med sot, strimsjuka eller fusarios, eller att utsädesvaran
är behäftad med sådan sjukdom, är han skyldig att jämväl därom
lämna uppgift.

4. Har frövaran i sin helhet eller till någon del skördats å utländsk ort,
skall, där ej fråga är om köksväxtfrö, sådant förhållande i uppgiften angivas
med orden »utländskt frö».

5. I fråga om skogsfrö erfordras ej uppgift om fröets ogräshalt.

År skogsfrö av inhemsk skörd, är säljaren skyldig att uppgiva län och
landskap, inom vilka fröet skördats.

6. Avser försäljningen köksväxtfrö, är uppgift om fröets renhetsgrad eller
ogräshalt ej erforderlig.

7. Säljes frövara under beteckningen avrensningsfrö, erfordras uppgift
endast angående säljarens namn och adress samt varans ogräshalt.

3 §•

Härvid köpets avslutande säljaren ej avlämnat föreskriven uppgift angående
fröets renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet, och innehåller ej heller köpeavtalet
bestämd utfästelse angående varans beskaffenhet i nämnda avseenden,
skall säljaren anses hava tillförsäkrat, att fröet i det eller de avseenden,
varom uppgift eller utfästelse icke föreligger, motsvarar de fordringar, vilka
angivas genom normaltal, fastställda i den i. 4 § stadgade ordning, eller
vilka, där normaltal ej fastställts för frö, varom fråga är, skäligen kunna
ställas på ett gott utsäde av ifrågavarande slag.

4 §-

Normaltal med avseende å renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet fastställas
i fråga om varje särskilt års utsäde i den utsträckning, som finnes erforderlig,
beträffande skogsfrö av domänstyrelsen och i fråga om annat frö av
lantbruksstyrelsen.

5 §•

Har vid avtal om köp av utsädesvara gjorts förbehåll om annan grund
än den eljest gällande för bedömande av säljarens skadeståndsskyldighet
i anledning av fel i varan, är det förbehåll utan verkan, där det ej blivit
skriftligen avfattat eller där det skett allenast genom hänvisning till priskurant
eller därmed jämförligt meddelande från säljaren.

6 §-1

Frö av rödklöver, alsikeklöver, vitklöver eller timotej må ej säljas till
utsäde, där varan innehåller mer än tre gånger så många ogräsfrön som
enligt gällande bestämmelser angående statsplombering av frövara må förekomma
för att den skall kunna plomberas.

Ej heller må biandfrö säljas till utsäde, där varan innehåller större antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

61

ogräsfrön än som enligt de i första stycket omförmälda bestämmelser må
förekomma vid försäljning av timotejfrö.

Jämväl är förbjudet att till utsäde sälja avrensningsfrö, där det innehåller
mer än dubbelt så stort antal ogräsfrön som enligt vad ovan stadgats må
förekomma i fråga om timotejfrö.

7 §■

Yad ovan i denna lag är stadgat äger, med undantag av bestämmelserna
i 2 § 4 mom. och 5 mom. andra stycket, icke tillämpning:

där den, som odlat fröet, säljer det till någon, som icke själv skall använda
det till utsäde;

där den, som odlat fröet, säljer det till någon, som själv skall använda
det till utsäde, och försäljningen ej sker efter offentligt utbjudande;

där köp av frö sker mellan köpmän i och för deras rörelse och varan
uppenbarligen icke är avsedd att utan rensning eller annan behandling användas
till utsäde;

där fröet är förpackat i emballage, försett med obruten plomb i enlighet
med gällande bestämmelser angående statsplombering av frövara, och tiden
för plomberingsbevisets giltighet ej utgått.

Ej heller skall vad i denna lag föreskrivits äga tillämpning i fråga om
försäljning av frö utav växter, avsedda uteslutande för prydnadsändamål.

8 §•

Underlåter säljare att i enlighet med vad i 1 och 2 §§ sägs avlämna där
omförmäld förbindelse, straffes med böter från och med tio till och med
ettusen kronor; dock må ej för underlåtenhet att avlämna uppgift angående
renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet dömas till ansvar, där på grund av
särskilda omständigheter hinder mött för säljaren att avlämna dylik uppgift
senast då varan avlämnades till köparen.

Till böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor vare den
förfallen, som överträder det i 6 § stadgade förbud.

9 §•

Finnes i förbindelse, som säljare enligt 1 och 2 §§ avlämnat, uppgift
vara oriktig, straffes säljaren med böter från och med tjugufem till och
med tvåtusen kronor; dock må ej dömas till ansvar, där säljaren iakttagit
vad på honom skäligen bort ankomma för att vinna kännedom om varans
beskaffenhet vid den tid, då den avlämnades till köparen.

Uppgift om renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet skall ej anses oriktig,
där avvikelsen från uppgiften ej överstiger av lantbruksstyrelsen fastställt
analysspelrum.

10 §■

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för överträdelse av
denna lag, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång åtal i laga ordning anhängiggjorts, fällas till
särskilt ansvar.

62

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

Till ansvar enligt denna lag må ej dömas, där å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen.

11 §‘

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse enligt denna lag.

12 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmänna strafflagen.

13 §.

Föreskrifter angående tillsynen å efterlevnaden av denna lag utfärdar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

63

Bil. B.

Lantbruksstyrelsens tidigare

Förslag

till

lag om vad iakttagas skall vid försäljning
av utsädesfrö i vissa fall.

1 §•

Vid försäljning av utsädesfrö, däri
jämväl inbegripet utsädesfrö av stråsäd
och trindsäd, vare säljaren, evad
sådant av köparen påfordras eller icke,
pliktig att till köparen avlämna i
skrift eller tryck bestämd uppgift angående
:

l:o) säljarens namn och adress;

2:o) fröslaget;

3:o) fröets renhetsgrad, uttryckt i
viktprocent rent frö;

4:o) fröets ogräshalt, uttryckt i antal
ogräsfrön på varje kilogram frö
med särskilt angivande av sammanlagda
antalet beträffande ogräsen
åkerkulla (Anthemis aivensis), färgkulla
(Anthemis tinctoria), prästkrage
(Chrysanthemum leucanthemum),
gullkrage (Chrysanthemum sege tum)
och baldersbrå (Matricaria inodora);

5:o) fröets grobarhet, uttryckt i
procent grobart frö.

Har fröet i sin helhet eller till någon
del skördats å utländsk ort, skall
sådant förhållande i uppgiften angivas
medelst orden »utländskt frö».

I fråga om blandning av frö av olika
fröslag skall den uppgift, som säljaren
efter ty ovan stadgas är skyldig
avlämna, jämväl angiva de delar,
i viktprocent räknat, vari frö av de
olika slagen ingår i blandningen. In -

Lantbruksstyrelsens föreliggande

Förslag

till

lag angående handel med utsädesfrö.
1

1 §•

Vid försäljning av utsädesfrö, däri
jämväl inbegripet utsädesfrö av stråsäd
och trindsäd, vare säljaren, evad
sådant av köparen påfordras eller
icke, pliktig att till köparen avlämna
skriftlig bestämd uppgift angående:

l:o) säljarens namn och adress;

2:o) fröets slag samt, där sådant
kan ske, sort och stam;

3:o) fröets renhetsgrad, uttryckt i
viktprocent rent frö;

4:o) fröets ogräshalt, uttryckt i
antal ogräsfrön på varje kilogram frö
med särskilt angivande av sammanlagda
antalet frön av sådana ogräs,
som enligt gällande bestämmelser för
den statliga frökontrollverksamheten
äro att anse såsom svårare;

5:o) fröets grobarhet, uttryckt i
procent grobart frö.

Har fröet i sin helhet eller till någon
del skördats å ntländsk ort, skall
sådant förhållande i uppgiften angivas
medelst orden »utländskt frö».

I fråga om sådan frövara, som enligt
de för den statliga frökontrollverksamheten
gällande bestämmelser
är att anse såsom biandfrö eller blandsäd,
skall, där frö av visst slag ingår
i blandningen till större myckenhet ån

1 Det föreliggande förslagets avvikelser från det tidigare förslaget hava, i den mån de äro av någon
saklig betydelse, angivits medelst kursivering.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

går frö av något slag till större myckenhet
än tio procent, skall för varje
sådant slag grobarheten särskilt angivas.

Vad sålunda stadgats i fråga om
blandning av frö av olika fröslag skall
dock, så framt blandningen säljes under
beteckningen avrensningsfrö, endast
i den mån äga tillämpning, att
uppgift skall lämnas angående säljarens
namn och adress ävensom fröets
ogräshalt, uttryckt på sätt ovan stadgas.

Äger säljaren kännedom om fröets
sort eller stam eller om smittsam sjukdom,
varmed fröet i anmärkningsvärd
grad kan vara behäftat, omfattar säljarens
uppgiftsskyldighet jämväl förhållande,
om vilket säljaren sålunda
äger kännedom.

I fråga om skogsfrö erfordras ej
uppgift om fröets ogräshalt, men vare
säljaren skyldig att, där sådant frö
är av inhemsk skörd, jämväl uppgiva
det län, inom vilket fröet skördats.

Avser försäljning köksväxtfrö, vare
uppgift om fröets renhetsgrad eller
ogräshalt ej erforderlig.

Vad ovan stadgas skall ej äga tilllämpning,
då försäljning omfattar frö
av växter, avsedda för prydnadsändamål.

Ovan föreskrivna uppgifter skola
avlämnas senast då fröet till köparen
levereras.

fem procent av varans vikt, den uppgift,
som säljaren efter ty ovan stadgas
är skyldig avlämna, jämväl angiva
de delar, i viktprocent räknat,
vari frö av samma slag ingår i blandningen.
Ingår frö av något slag till
större myckenhet än tio procent, skall
för varje sådant slag grobarheten särskilt
angivas.

Vad sålunda stadgats i fråga om
biandfrö och blandsäd skall dock, så
framt blandningen säljes under beteckningen
avrensningsfrö, endast i
den mån äga tillämpning, att uppgift
skall lämnas angående säljarens namn
och adress ävensom fröets ogräshalt,
uttryckt på sätt ovan stadgas.

Äger säljaren kännedom därom, att
fröet är behäftat med sot, strimsjuka
eller fusarios, omfattar säljarens uppgiftsskyldighet
jämväl detta förhållande.

I fråga om skogsfrö erfordras ej
uppgift om fröets ogräshalt, men vare
säljaren skyldig att, där sådant frö
är av inhemsk skörd, jämväl uppgiva
det län, inom vilket fröet skördats.

Aver försäljning köksväxtfrö, vare
uppgift om fröets renhetsgrad eller
ogräshalt ej erforderlig.

Uppgift, varom ovan stadgas, skall
avlämnas senast då fröet levereras till
köparen.

Vad ovan stadgas skall ej äga tilllämpning
i fråga om försäljning av
frö utav växter, avsedda för prydnadsändamål.

2 §.

Försäljning av frö utav rödklöver,
alsikeklöver, vitklöver eller timotej till
utsäde må ej äga rum, där varan innehåller
mer än tre gånger så många
ogräsfrön, som enligt gällande bestämmelser
för statsplombering av nämnda
fröslag må förekomma i plomberingsbar
vara.

Ej heller må försäljning av biandfrö
eller avrensningsfrö till utsäde ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

65

därest varan innehåller större antal
ogräsfrön, än som, enligt vad ovan
sägs, är medgivet vid försäljning av
timotejfrö.

2 §.

Har ej vid köpets avslutande säljaren
avlämnat i 1 § föreskriven uppgift
angående fröets renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet, skall han
anses hava tillförsäkrat, att fröet i
det eller de avseenden, varom uppgift
då icke lämnats, motsvarar de fordringar,
som angivas genom normaltal,
fastställda i den i 4 § stadgade
ordning, eller där normaltal ej fastställts
för frö, varom fråga är, som
skäligen kunna ställas på ett gott frö
av ifrågavarande slag.

Den omständigheten, att fröet, såvitt
grobarheten angår, icke motsvarar
vad säljaren enligt stadgandet i
första stycket skall anses hava tillförsäkrat,
må dock icke, utom beträffande
havre och korn, av köparen
kunna åberopas, där felet är att anse
såsom ringa och säljaren i stället avlämnar
en däremot svarande större
myckenhet.

3 §.

Möter på grund av särskilda omständigheter
hinder för säljaren att
senast då fröet till köparen levereras
avlämna i 1 § föreskriven uppgift angående
fröets renhetsgrad, ogräshalt
eller grobarhet, skall vad i 2 § första
stycket stadgas om vad säljaren i
fall, som i sistnämnda lagrum avses,
skall anse hava tillföräkrat i fråga
om fröets beskaffenhet äga motsvarande
tillämpning.

4 §.

Normaltal med avseende å renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet fastställes
i den utsträckning, som finnes
erforderlig, beträffande skogsfrö av
domänstyrelsen och i fråga om annat
frö av lantbruksstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1

3 §•

Har ej vid köpets avslutande säljaren
avlämnat i 1 § föreskriven uppgift
angående fröets renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet, skall han
anses hava tillförsäkrat, att fröet i
det eller de avseenden, varom uppgift
då icke lämnats, motsvarar de fordringar,
som angivas genom normaltal,
fastställda i den i 4 § stadgade ordning,
eller där normaltal ej fastställts
för frö, varom fråga är, som skäligen
kunna ställas på ett gott frö av
ifrågavarande fröslag.

4 §.

Normaltal med avseende å renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet fastställes
i fråga om varje särskilt års
utsäde i den utsträckning, som finnes
erforderlig, beträffande skogsfrö av
domänstyrelsen och i fråga om annat
frö av lantbruksstyrelsen.

samt. 63 häft. (Nr 77.)

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

5 §■

Vad i 1 § stadgats äger icke tilllämpning: där

den, som odlat fröet, försäljer
detsamma till någon, som själv icke
skall använda det till utsäde;

där den, som odlat fröet, försäljer
detsamma till någon, som själv skall
använda det till utsäde, och försäljningen
ej sker efter offentligt utbjudande
eller i sådan omfattning, att
säljaren är att anse såsom köpman;

där köp av frö sker mellan köpmän
i och för deras rörelse och dem emellan
vid köpets avslutande skriftligen
överenskommits, att stadgandena i 1
§ av denna lag ej skola äga tillämpning
å köpet;

där frö sålts att levereras till köpare
i utlandet.

Med köpman förstås här ovan en
var, som, enligt vad särskilt finnes
stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

6 §.

(Ej ändrad.)

7 §•

Underlåter säljare av frö att avlämna
de i 1 § föreskrivna uppgifter och
föreligger ej något av de fall, varom

5 §.

Vad i 1 § stadgats äger icke tilllämpning: där

den, som odlat fröet, försäljer
detsamma till någon, som själv icke
skall använda det till utsäde;

där den, som odlat fröet, försäljer
detsamma till någon, som själv skall
använda det till utsäde, och försäljningen
ej sker efter offentligt utbjudande; där

köp av frö sker mellan köpmän
i och för deras rörelse och dem emellan
vid köpets avslutande skriftligen
överenskommits, att stadgandena i 1
§ av denna lag ej skola äga tillämpning
å köpet;

där fröet är förpackat i emballage,
försett med obruten plomb i enlighet
med gällande bestämmelser för statsplombering
av frövara, såvida tiden
för plomberingsbevisets giltighet icke
utlupit; samt

där frö sålts att levereras till köpare
i utlandet.

Med köpman förstås här ovan en
var, som, enligt vad särskilt finnes
stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

6 §.

Sådant från utrikes ort infört frö,
som, enligt vad särskilt stadgas, genom
myndighets försorg skall, innan
det till införsel utlämnas, undergå viss
behandling för dess åtskiljande från
inhemskt frö, må ej inom riket av
den, som driver handel därmed, till
köpare utlämnas, med mindre fröet är
inneslutet i säck eller omslag, märkt
med orden »utländskt frö».

I räkning eller faktura, som angår
sådant frö, skall detsamma uttryckligen
angivas såsom utländskt frö.

7 §.

Underlåter säljare av frö att avlämna
de i 1 § föreskrivna uppgifter
och föreligger ej fall, varom i 5 § för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

67

i 3 § eller 5 § förmäles, straffes med
böter från och med tio till och med
ettusen kronor.

För överträdelse av föreskrifterna
i 6 § vare straffet böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.

8 §.

(Ej ändrad.)

9 §.

Ersättning för skada, som säljare
av frö, vilken fällts till ansvar enligt
denna lag, må kännas skyldig att på
grund av köpet gälda köparen, bedömes
enligt därför gällande civilrättsliga
bestämmelser.

10 §.

(Ej ändrad.)

mäles, straffes med böter från och
med tio till och med ettusen kronor.

För överträdelse av föreskrifterna i
6 § vare straffet böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.

Ej må dömas till ansvar enligt denna
paragraf, därest på grund av särskilda
omständigheter hinder mött för
säljaren att senast då fröet levereras
till köparen avlämna i 1 § föreskriven
uppgift angående fröets renhetsgrad,
ogräshalt eller grobarhet.

8 §.

Finnas de angående sålt frö enligt
1 § lämnade uppgifter vara oriktiga,
straffes säljaren med böter från och
med tjugufem till och med tvåtusen
kronor, där ej förbrytelsen är i allmänna
strafflagen med straff belagd.

Uppgift om renhetsgrad, ogräshalt
eller grobarhet skall ej anses oriktig,
där ej avvikelsen från uppgiften överstiger
av lantbruksstyrelsen fastställt
analysspelrum.

Ej må dömas till ansvar enligt denna
paragraf, så framt visas, att säljaren
iakttagit vad på honom skäligen
bort ankomma för att förskaffa sig
känedom om fröets beskaffenhet vid
den tid, då detsamma levererades.

9 §•

Ersättning för skada, som säljare
av frö, vilken fällts till ansvar enligt
denna lag, må kännas skyldig att på
grund av köpet gälda köparen, bedömes
enligt allmän lag. Ej må säljare
i syfte att vinna befrielse från ersättningsskyldighet
åberopa annat förbehåll
beträffande leverans av frövara
än sådant, som intagits i skriftligt avtal
med köparen.

10 §.

Den, som under tid, då han är ställd
under tilltal för överträdelse av denna
lag, fortsätter samma förbrytelse,
skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång åtal i laga
ordning anhängiggjorts, fällas till
särskilt ansvar.

68

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

11 §•

(Ej ändrad.)

12 §.

Av böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfälle hälften kronan och hälften
åklagaren. Finnes särskild angivare,
tage han hälften av åklagarens
andel.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, förvandlas de efter allmänna
strafflagen.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävas:

kungl. kungörelsen den 5 februari
1909 (nr 8) angående införsel av
samt handel med vissa slag av utländskt
frö, såvitt den avser handel;
samt

kungl. kungörelsen den 4 april 1910
(nr 27) angående införsel av samt
handel med utländskt barrträdsfrö,
såvitt den avser handel.

11 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av
allmän åklagare.

12 §.

Av böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfälle hälften kronan och hälften
åklagaren.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, förvandlas de efter allmänna
strafflagen.

13 §•

Närmare föreskrifter angående intyg,
som föranledas av stadgandena i
1 §, och om sättet för utnyttjande av
dylikt intyg ävensom bestämmelser
om anordnande av tillsyn å efterlevnaden
av denna lag och om bestridande
av kostnaderna för tillsynen meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävas:

kungl. kungörelsen den 5 februari
1909 (nr 8) angående införsel av
samt handel med vissa slag av utländskt
frö, såvitt den avser handel;
samt

kungl. kungörelsen den 4 april 1910
(nr 27) angående införsel av samt
handel med utländskt barrträdsfrö,
såvitt den avser handel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

69

Bil. C.

Lantbruksstyrelsens redogörelse för lagstiftning angående handel med
utsädesraror i Norge och Canada.

I Norge utfärdades den 27 juni 1924 en lag om handel med kraftfoder, konstgödsel
och utsädesvaror, vilken trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt
denna lag äger Konungen meddela närmare föreskrifter i ämnet ävensom utfärda
förbud mot försäljning av utsädesvara, som icke fyller erforderliga kvalitetskrav
i fråga om ogräshalt, grobarhet m. m. Genom en kunglig resolution
den 12 september 1924 hava bestämmelser härutinnan utformats. Här nedan
lämnas en kort redogörelse för de bestämmelser, som avse handeln med utsädesfrö.

Det viktigaste stadgandet häri är, att säljaren vid varje försäljning av frö
av alla viktigare växtslag (strå- och trindsäd, flertalet vallväxter, samtliga
rotfruktsväxter, vissa köksväxter m. fl.) är skyldig att lämna köparen vissa
uppgifter rörande varan och dess beskaffenhet.

Avser försäljningen mer än 50 kg. frö av strå- och trindsäd samt andra storkorniga
växtslag eller mer än 5 kg. av annan frövara av en och samma sort,
är säljaren enligt nämnda resolution skyldig att, senast när varan levereras,
på faktura eller annat särskilt dokument uppgiva:

a) varans beteckning (växtslag och om möjligt sort) ;

b) varans partinummer i enlighet med säljarens böcker;

c) grobarhet;

d) renhet;

e) halt av ogräsfrö; samt

f) odlingsplats för vallväxter, höstsäd och andra övervintrande växtarter.

Vidare skall enligt samma resolution emballaget vara försett med tydligt

märke, utvisande säljarens namn samt ovan under a)—d) anförda uppgifter.
Avser försäljningen mindre mängder än de ovan angivna, erfordras ej skriftlig
garanti, men emballaget, vari fröet är förvarat, skall förses med tydligt märke,
utvisande:

al säljarens namn;

b) varans beteckning (växtslag och om möjligt sort);

c) groharhet;

d) renhet;

e) halt av ogräsfrö; samt

f) odlingsplats för vallväxter, höstsäd och andra övervintrande växtarter.

Försiggår försäljningen från butik eller på liknande sätt, skall emballaget,

varur frövaran tages, vara försedd med ett »plakat», upptagande nyssnämnda
under a)—f) angivna uppgifter. Vid försäljning av trädgårdsfrö i portioner
behöver dock uppgift lämnas endast om säljarens namn, växtslag och sort samt
fröets grobarhet. Vid försäljning av blandsäd och biandfrö skall blandningens
sammansättning procentuellt angivas.

Meranämnda resolution stadgar tills vidare förbud endast beträffande ogräshalten,
som hos vissa fröslag ej får överskrida viss fastställd gräns, nämligen:

70

Kunpl. Maj:ts proposition nr 77.

för timotej och biandfrö............1,5 %

» alsikeklöver................1,0 »

» rödklöver.................0,75 »

» strå- och trindsäd.............0,25 »

Den norska lagens bestämmelser gälla ej odlare, som omsätter utsäden av
egen produktion, såvida han ej driver verklig handel med dylika varor.

Tillsynen å efterlevnaden av lagen och på grund därav meddelade bestämmelser
utövas av föreståndarna för statens lantbrukskemiska kontrollstationer
och frökontrollanstalter samt av polis- och tullmyndigheterna. Vederbörande
departement äger överlämna tillsynen jämväl till andra och kan anställa särskilt
auktoriserade provtagare, som ställas till kontrollstations förfogande.

Säljes vara i strid mot de föreskrifter, som utfärdas med anledning av lagen,
eller överensstämmer varan icke med de av säljaren lämnade uppgifterna, blir
säljaren, även om han är i god tro, skadeståndsskyldig.

överträdelse av lagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade förbud
och föreskrifter straffas med böter, där strängare straff icke följer enligt
allmänna strafflagen.

För Canada utfärdades den 13 juni 1923 en lag: »The Seeds Act 1923.»
Till en början torde det vara lämpligt att här förutskicka den anmärkningen,
att lagen påbjuder, att alla utsädesvaror skola graderas i följande fem olika
kvaliteter: inregistrerad, extra nr 1, nr 1, nr 2 och nr 3. Fordringarna härå
— vilka i samband med utfärdandet av lagen fastställts av landets jordbruksminister
—- äro nog så stränga, särskilt för de två högsta kvaliteterna. Varan
måste, bland annat, redan vid försäljningen vara analyserad.

Huvudstadgandet i lagen är. att ingen må sälja, offerera, annonsera, utställa
eller hava i sin ägo för försäljning till sådd i Canada i emballage av vad slag
det vara må (säckar, påsar, tunnor, kistor, lådor, järnvägsvagnar eller annan
behållare) utsäden eller fröblandningar, innehållande frö av vete, havre, korn,
råg, majs, hirs, åkerärter, åkerbönor, vicker, bovete, solros, lin, klöver, blåluzern,
gräsarter eller andra fröslag, som kunna komina att upptagas i av
jordbruksministern utfärdade bestämmelser, och ej heller må någon sändning
befraktas såsom utsäde, med mindre varje emballage, innehållande utsäde, eller
vid detsamma säkert fästad etikett eller adresslapp på ena sidan och på sätt,
som ovannämnda bestämmelser stadga, är försedd med följande tryckta uppgifter: a)

säljarens namn och adress;

b) fröslagets eller fröslagens namn;

c) sortens namn, om frövaran är betecknad såsom tillhörande någon av kvalitetsgraderna
»Inregistrerad» eller »Extra nr 1»;

d) sortens namn, för den händelse den är känd, om frövaran är märkt såsom
tillhörande någon av graderna nr 1, nr 2 eller nr 3;

e) frövarans kvalitetsgrad. angiven med något av följande namn: inregistrerad,
extra nr 1, nr 1, nr 2 eller nr 3, och för frö av klöver, gräs eller andra
foderväxter eventuellt nr 1 blandning, nr 2 blandning eller nr 3 blandning;

f) nummerbeteckningen å den av frökontrollanstalt eller utsädesinspektör utfärdade
attesten;

g) produktionsområde.

Nyssnämnda föreskrifter omfatta, såsom synes, vad som är stadgat för försäljning
av utsäde av landets viktigaste kulturväxter — stråsäd, trindsäd, vallväxter
och lin — men även för försäljning av frö av rotfrukts- och köksväxter
(författningen nämner rova, kålrot, foderbeta, sockerbeta, morot, raps, palsternacka,
rädisa, lök och tomat) finnas liknande stadganden. Dylikt frö får ej

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 77.

71

försäljas, med mindre det är fritt från svårare ogräs och skall antingen vara
graderat och etiketterat, på sätt för försäljning av utsäde av stråsäd m. in. är
stadgat, eller också skall uppgiftsplikten omfatta bland annat säljarens namn
och adress, fröslag och sort, grobarhetsprocent, om denna understiger den fastställda
minimigränsen m. in.

I fråga om alla viktigare kulturväxter skall det för försäljning avsedda utsädet
tillhöra någon av ovan omnämnda, särskilt fastställda kvalitetsgrader.
Om så ej är fallet, får detsamma ej försäljas.

Till sortfrågan tager den canadensiska lagen stor hänsyn, då den vid försäljning
stadgar obligatorisk uppgiftsplikt av sort i fråga om alla slag av
rotfrukts- och köksväxtfrö samt i fråga om alla övriga utsäden och fröslag,
då det gäller varor av de båda högsta kvalitetsgraderna »Inregistrerat» och
»Extra nr 1». I övriga fall skall sorten endast uppgivas, dä den är känd.

Lagen äger icke tillämpning å

a) frövara, som är såld för att rensas och graderas, innan den utbjudes till
försäljning såsom utsäde;

b) frövara, som är lagrad i och för rensning och gradering, förutsatt dock
att platsen för lagringen ej är tillgänglig för köpare av utsäde eller att frövaran
är etiketterad »lagrad för rensning»;

c) utsädesvara av stråsäd, bovete, åkerärter, åkerbönor och majs, som är
odlad, såld och levererad av någon lantbrukare på hans egen gård i och för
användning till utsäde av köparen själv, såframt ej köparen av nämnda utsäde
vid tiden för försäljningen av säljaren erhållit ett intyg om att sagda utsäde
skall vara underkastat bestämmelserna i föreliggande lag;

d) försäljning av elitutsäde, som producerats av en växtförädlare och av
honom försäljes till en utsädesproducent, så framt detta utsäde ej åter skall
säljas.

Enligt lagen äger jordbruksministern tillsätta en rådgivande myndighet, en
statens utsädeskommitté, som har att uppgöra förslag till de närmare bestämmelser,
som skola fastställas i sammanhang med lagen. Denna kommitté har
bland annat att föreskriva minimigränserna för de olika kvalitetsgraderna av
olika utsädesvaror samt att företaga de ändringar härutinnan, som kunna betingas
av olika årgångar och dyl.; att bestämma vilka växtarter, som skola betecknas
såsom svårare ogräs; att bestämma huru de försök och undersökningar
skola utföras, vilka avse att utröna, huruvida sorter utbjudas under falskt
namn eller huruvida en ny sort verkligen är att betrakta såsom sådan; att
fastställa, huru de uppgifter, som åtfölja försålda frövaror, skola uppställas
och anbringas å emballage och dyl.; att bestämma minimigränserna för den
grobarhetshalt, som erfordras för att olika frövaror av rotfrukts- och köksväxter
skola för försäljning kunna märkas på sätt lagen angiver; samt att för
övrigt förorda, vad som kan anses vara nödvändigt för att giva tillräckligt
eftertryck åt lagens bestämmelser.

För tillsyn å lagens efterlevnad finnas i olika delar av landet anställda inspektörer,
vilka hava en jämförelsevis vidsträckt befogenhet. _

Påföljden av överträdelse av denna lag är böter, vilka vid upprepad förseelse
kunna uppgå till 250 dollars.

72

Kungl. Majsts proposition nr 77.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 januari
1928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justi tierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 december
1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
med vissa bestämmelser angående handel med utsädesvaror.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Styrbjörn Dahlqvist.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga i huvudsak instämde:

Genom förslaget regleras i olika hänseenden handeln med utsädesfrö. Detta
sker dels genom vissa med straffansvar förknippade föreskrifter för säljare, dels
genom civilrättsliga bestämmelser, enligt vilka rättsförhållandet mellan säljare
och köpare blir i vissa delar att bedöma annorledes än efter allmänna köplagen.

jVid straffansvar är säljaren pliktig att senast vid varans avlämnande skriftligen
till köparen avgiva riktiga och med säljarens namn och adress försedda
uppgifter om dess beskaffenhet i åtskilliga olika hänseenden: sålunda vad
egentligt jordbruksutsäde angår rörande dess slag och, där så kan ske, även
sort, i fråga om rotfruktsfrö jämväl stam, vidare dess renhetsgrad, ogräshalt,
grobarhetsprocent och eventuella egenskap av — helt eller delvis — utländskt
frö samt slutligen, sa vitt säljaren därom har kännedom, dess egenskap att
vara smittat av viss sjukdom eller härröra'' från därmed smittad gröda. I
fråga om frö av vanliga vallväxter, biandfrö och avrensningsfrö stadgas, likaledes
vid straffansvar, en högsta tillåtna ogräshalt hos den sålda varan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

73

Förseelser mot dessa föreskrifter ligga under allmänt åtal, och om tillsynen
å deras efterlevnad skola särskilda föreskrifter i administrativ väg utfärdas.

I civilrättsligt hänseende skall säljare som icke redan vid köpslutet antingen
avgivit föreskrivna uppgifter om varans renhet, ogräshalt och grobarhetsprocent
eller ock gjort bestämd utfästelse om dess beskaffenhet härutinnan, anses
hava garanterat att den i de avseenden, varom dylik uppgift eller utfästelse ej
lämnats, motsvarar officiellt fastställda normaltal, om sådana bestämmas för
det fröslag köpet gäller, och i annat fall fordringarna på gott utsäde av nämnda
slag. Vidare förklaras förbehåll vid köp att skadestånd för fel i varan bestämmes
efter annan grund än den enligt lag gällande vara ogiltigt, om det ej
avfattats skriftligen eller om det gjorts endast genom hänvisning till priskurant
eller liknande meddelande från säljaren.

En oumbärlig förutsättning för att en dylik lagstiftning skall kunna genomföras
är tydligen en offentlig frökontroll, som arbetar med högsta grad av tillförlitlighet
och som städse utan tidsutdräkt tillhandagår med begärda analyser.
Denna förutsättning anses numera vara för handen. Därmed äro dock ingalunda
alla vägande betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen hävda.
Man har ju på goda grunder icke ansett sig kunna organisera, fröhandeln såsom
ett monopol för särskilt auktoriserade försäljare och ej heller förbjuda
försäljning av annat än statskontrollerat frö. Frånsett den ovannämnda bestämmelsen
om en högsta tillåtna ogräshalt i vallväxtfrö, biandfrö och avrensningsfrö,
har man icke heller inlåtit sig på förbud mot försäljning av skadlig
eller dålig vara. Handeln med frö skall således alltjämt vara i princip
fri, såväl vad försäljare som varan angår. Det skydd för avnämare och för
jordbruksnäringen, som ansetts erforderligt, har man i stället sökt vinna genom
att ålägga säljare en fixerad upplysningsplikt och i fråga om såväl denna
plikts fullgörande som i fråga om vissa avtalsvillkor uppställa formkrav, vilkas
åsidosättande medför än straffrättsliga än civilrättsliga påföljder.

En så beskaffad lagstiftning är emellertid, enligt vad en rik erfarenhet i
liknande fall bestyrker, i tillämpningen förenad med allvarliga olägenheter; till
stor del sådana som icke låta sig på förhand beräknas, än mindre förekommas.
På få rättsområden är formfrihet så viktig som på handelslivets. Detta kräveT,
för att rätt kunna fylla sin varuförmedlande uppgift, möjlighet att kunna handla
snabbt och formlöst. Och domstolarna måste, för att kunna prestera en rättsskipning
som ej blir stötande för den allmänna rättsuppfattningen, äga frihet
att taga hänsyn till allt som förekommit av reell betydelse, till alla omständigheter
i saken, icke blott till huruvida vissa former iakttagits eller ej. Det
gäller i förevarande fali att reglera en hel handelsgren, omfattande en mängd
olika slag av handelsköp och enkla borgerliga köp: från producent till tillfällig
eller yrkesmässig uppköpare, från denne till storgrosshandeln, från denna till
återförsäljare en gros, från dessa till minuthandlare, från dessa åter till konsumenterna
-— och naturligen även mera direkta transaktioner, med förbigående
av en eller flera mellanhänder, men också sådana fall som det att någon som
köpt närmast i konsumtionssyfte, avstår en del av varan åt annan konsument.
Och denna handel bedrives till ej ringa del under synnerligen brådskande för -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

hållanden såväl i fråga om köpslut som expedition av varan. Köpen avslutas
i många fall ej skriftligen utan per telegraf eller per telefon, med eller utan
förmedling av mäklare. Till nu nämnda omständigheter har man visserligen
delvis sökt taga hänsyn i förslaget, dels genom att i 7 § undantaga vissa kategorier
av säljare och dels genom att i 8 och 9 §§ uppställa särskilda strafffrihetsgrunder.
Men det ligger i sakens natur att dylika modifikationer lätt få
en godtycklighetens prägel eller ock sätta lagens effektivitet i fara.

Förslaget går så långt att dess bestämmelser obetingat gälla även handelsköp
efter prov av fullt sakkunnig köpare, utom vad angår vara, som uppenbarligen
är avsedd att undergå rensning eller annan särskild behandling, innan
den erbjudes konsumenterna. Svårligen kan en sådan regel visa sig tillfredsställande
i tillämpningen. Å andra sidan synes det ingalunda osannolikt
att den i 3 § uppställda civilrättsliga fiktionen att fullgod vara tillförsäkrats,
så snart ej bestämd uppgift rörande renhet, ogräshalt och grobarhet givits vid
köpslutet, kommer att få sin praktiska betydelse borteliminerad genom att säljarna
än mera allmänt och mera vittgående än nu fritaga sig från skadeståndsskyldighet
i händelse av fel i varan. Att sådant förbehåll enligt 5 § är ogiltigt
med mindre det avfattats skriftligen och gjorts annorledes än genom hänvisning
till priskurant eller liknande, lärer väl huvudsakligen få till följd att förbehållet
inryckes i slutsedlar och orderkopior, i regeln måhända i form av hänvisning
till avtalskonditioner, tryckta å handlingens baksida.

Såsom torde framgå av den följande detaljgranskningen, är förslaget behäftat
med åtskilliga brister i särskilda punkter. Men det synes angeläget
att här betona, att även om dessa kunna vid en överarbetning avhjälpas, kvarstå
dock andra, som sammanhänga med förslagets hela läggning och där man
vid varje försök att råda bot råkar ur en svårighet i en annan.

Det synes vid sådant förhållande böra anbefallas till ytterligare övervägande,
huruvida en tvångslagstiftning, sådan som den föreslagna, i det långa loppet
bättre befrämjar en lycklig utveckling på utsädesmarknadens område än den
som med stigande upplysning, intresse och erfarenhet bland jordbrukarna kan
förväntas bliva framdriven av deras egna stegrade fordringar på den salubjudna
varan.

Justitierådet vem Seth:

Även jag instämmer i huvudsak med justitierådet Alexanderson.

Det föreliggande förslaget innebär i flera hänseenden starka avvikelser från
de regler, som i allmänhet gälla i fråga om köp av lös egendom. Jag saknar
visserligen tillräcklig erfarenhet i de praktiska förhållanden, om vilka här är
fråga, för att våga avgiva ett eget omdöme om den föreslagna lagens nödvändighet.
Flertalet av de myndigheter och andra sakkunniga, vilka yttrat sig i
ärendet, synas ju emellertid vara ense härom. Jag kan dock icke underlåta
att framhålla, att de avvikelser förslaget innebär från vad i allmänhet gäller
äro av sådan art och kunna i vissa fall leda till så allvarliga konsekvenser,
att det måste vara en ovillkorlig förutsättning för en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget att utsikt icke finnes att de missför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

75

hållanden, som otvivelaktigt råda inom utsädeshandeln, skola kunna övervinnas
på annat sätt. Jag avser då närmast upplysningsverksamhet bland jordbrukarna
och dessas självverksamhet.

Lagrådet:

Lagtexten skulle vinna i enkelhet och reda genom en omgruppering enligt
följande anvisningar. I 1 § anges lagens tillämpningsområde, med upptagande
av innehållet i andra styckena av 1 och 7 §§. Första stycket i nuvarande 1 §
omarbetas till en ingress för bestämmelserna i 2 §. Med utelämnande av sifferbeteckningarna
i 2 § avlägsnas vid denna omarbetning hänvisningen till vad
i följande stycken av paragrafen stadgas, eftersom denna hänvisning är överflödig
och, när 7 § ej omnämnes, även vilseledande. Vad i 2 § 5 första stycket
och 6 sägs införes såsom undantag redan i början av stadgandena under c)
och d), och andra stycket i 5 får bilda ett stycke tillsammans med 4. Såsom
avslutning å 2 § sättes ett nytt stycke, angivande att i 3 § stadgas huruledes
uppgiftsplikten är i vissa fall inskränkt, och 3 § får upptaga dels första stycket
i 7 § dels ock 2 § 7. Nuvarande 3 och 4 §§ sammanslås till en. Andra
stycket i 8 § får utgöra en särskild paragraf efter nuvarande 9 §. Att vissa
bestämmelser ej skola äga tillämpning i fall, som avses i nuvarande 7 § första
stycket, utsäges antingen genom ett allmänt förbehåll i den nya 3 § eller genom
särskilda undantagsstadganden, anknutna till bestämmelserna i fråga.

1 §■

Lagrådet:

Att lagen i sin rubrik säges angå handel med utsädesvaror, ej frövaror, torde
av de i remissprotokollet anförda skäl vara välbetänkt. Däremot förefaller
det onödigt tyngande att i själva lagtexten använda termen utsädesvara och
att å detta begrepp lämna en legaldefinition. Med iakttagande av den allmänna
omgruppering av förslagets bestämmelser, som redan förordats, torde
åt 1 § lämpligen kunna givas en lydelse sådan som denna: »Denna lag äger
tillämpning å köp av frö som är avsett till utsäde, däri inbegripet utsäde av
stråsäd och trindsäd. Frö av växter, som odlas blott till prydnad, avses ej i
lagen.»

Om innehållet i 1 § första stycket skall talas vid 2 §.

2 §-

Lagrådet:

Det är tänkt att säljarens uppgiftsskyldighet skall kunna fullgöras genom
några ord i skriftligt köpekontrakt, ja genom icke undertecknade tillkännagivanden
å papperspåse eller annat emballage. Vid sådant förhållande är det
oegentligt och vilseledande att skyldigheten säges vara en plikt att »avlämna
skriftlig förbindelse». Den innebär ju blott att säljaren skall skriftligen för köparen
uppgiva vissa fakta.

En redaktionell överarbetning torde böra ske, särskilt av bestämmelserna
under 1 d) och 2.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Vad med varans avlämnande förstås, framgår av köplagens 9—11 och 62
—65 §§. Tvivelaktigt är däremot, när säljaren må anses ha fyllt sin plikt att,
såsom det heter i förslagets 1 §, »avlämna skriftlig förbindelse»; och om, på
sätt lagrådet antytt, säljarens plikt säges gå nt på att för köparen skriftligen
uppgiva vissa fakta, synes det vara nödvändigt att i lagen giva en regel om den
tidpunkt då, under vissa förhållanden, uppgiftsskyldigheten må anses fullgjord.
Härav beror ju om säljaren hemfaller under straffansvar eller ej. Efter mönstret
av andra lagar torde det böra stadgas att därest uppgift blivit inlämnad
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänd,
skall den anses vara köparen meddelad. Lämpligen kunde detta stadgande få
sin plats närmast före presumtionsparagrafen eller såsom andra stycke i 8 §.

Ett stadgande sådant som det föreslagna torde göra det obehövligt att — i
likhet med vad som efter högsta domstolens hemställan skedde i det år 1904 för
riksdagen framlagda förslaget till lag angående handel med konstgjorda gödselmedel
(k. prop. nr 43) — giva en särskild regel om forum för åtal.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Lämpligheten av en lagstadgad skyldighet för säljare att, »där så ske kan»,
deklarera utsädets sort och i fråga om rotfrukts- och köksväxtfrö jämväl stam
— allt under straffansvar för underlåtenhet eller oriktig uppgift — synes icke
vara på övertygande sätt ådagalagd. Såsom skäl har anförts dels att olika
sorter och stammar äro av olika värde och dessutom av olika användbarhet allt
efter de klimatiska förhållandena, dels att oriktiga uppgifter om sort ofta förekomma
till skada för jordbruket. För att uppgift om sort skall vara odlaren
till verkligt gagn, förutsattes väl dock att han själv äger insikt om betydelsen
att göra ett gott sortval; och är detta förhållandet, lärer han ej underlåta att
rekvirera viss sort och att förvissa sig om att säljaren i faktura, å etikett o. s. v.
uppgivit den sort rekvisitionen gällde. Och den omständigheten att oriktiga
sortuppgifter ofta lämnas synes möjligen kunna föranleda införande av straff
för oriktig uppgift, men icke av tvång att lämna uppgift. Detta tvång är visserligen
mildrat genom förbehållet »där så ske kan». Men nämnda uttryck innebär
enligt remissprotokollet skyldighet att förskaffa sig kännedom om sorten,
där detta utan större olägenhet går för sig; och sammanställer man härmed yttrandet
att det icke torde bereda särskilda svårigheter att anskaffa och kontrollera
en stamuppgift — vilket omdöme väl i än högre grad avser att gälla sortuppgift
— tyckes lagförslaget klämma säljaren mellan tvenne straffhot hårdare
än skäligt kan vara, för så vitt ej avsikten tilläventyrs är att på indirekt väg
framtvinga statskontroll över allt utbjudet utsädes sort och, beträffande vissa
slag, stam.

I en till Kungl. Maj:t efter förslagets remitterande ingiven skrivelse, som
överlämnats till lagrådet, har chefen för statens skogsförsöksanstalt professor
Henrik Hesselman meddelat att vid anstalten pågående undersökningar av den
svenska tallens klimatraser, vilkas närmare resultat först framdeles kunna framläggas,
emellertid redan utvisat att tallfrös härstamning från det län och land -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

77

skap, där skogsodlingen äger rum, ingalunda innebär trygghet för dess användbarhet
å odlingsorten. Samma förhållande gällde även övriga — hittills visserligen
mindre utforskade — skogsträds raser. En lagbestämmelse sådan
som den föreslagna kunde därför befaras verka skadligt, såsom ägnad att ingiva
allmänheten den falska föreställningen att den påbjudna ursprungsbeteckningen
gåve tillräcklig ledning rörande fröets användbarhet ur klimatologisk
synpunkt.

För egen del har Hesselman hemställt, att i lagen måtte överlämnas åt Kungl.
Maj :t att bestämma den indelning av landet i olika insamlingsområden — olika
för olika slag av skogsträd -—- som skall ligga till grund för säljarens uppgift
om fröets härstamning. Skall uppgiftsskyldighet bibehållas, synes det mig
efter de meddelade upplysningarna vara nödvändigt att beträda denna väg. I
fragans nuvarande osäkra läge och med hänsyn till de i remissprotokollet återgivna
uttalandena av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund finner
jag dock riktigare att åtminstone för närvarande helt utesluta punkt 5 andra
stycket ur förslaget. Olägenheter härav synas desto mindre behöva befaras
som skogsfröets klängning och dess distribuering särskilt till de mindre sakkunniga
skogsodlarna torde hava i allt större omfattning övertagits av skogsvårdsstyrelsema.

Vinnes ej avseende för vad nu anförts, lärer emellertid i de fall då landskap
ej är delat mellan flera län det vara onödigt att säljare av skogsfrö från landskapet
betungas med skyldighet att uppgiva även länet.

Justitierådet von Seth:

I en efter förslagets remitterande till Kungl. Maj :t ingiven skrift, vilken blivit
till lagrådet överlämnad, har chefen för statens skogsförsöksanstalt professorn
Henrik Hesselman, sasom det synes av goda grunder, erinrat, hurusom
nyare forskningar angaende den beträffande skogsfrö så viktiga härstamningsfrågan
givit vid handen, att man med en uppgift, såsom under 5 stadgas, om
allenast län eller landskap, där fröet skördats, icke skulle vinna den trygghet
man avsett, och att de områden, som från skoglig synpunkt behövde begränsas
för att karakterisera ett frös användbarhet, växlade till sin omfattning såväl
inom landets olika delar som beträffande olika trädslag. Då, på sätt professor
Hesselman jämväl antytt, det torde vara olämpligt att i själva lagen angiva dessa
olika områden, och detta även med hänsyn därtill att vetenskapens framtida
utveckling kunde giva anledning till ändringar i den en gång vidtagna indelningen,
torde saken böra ordnas så, att visserligen själva skyldigheten att lämna
uPP&ift fortfarande fastslas i lagen, men att det lämnas åt Kungl. Maj :t att i
administrativ ordning bestämma den områdesindelning, till vilken uppgiftsskjddigheten
skall hänföra sig. Det kunde då exempelvis heta, att säljaren
skall vara skyldig att, med iakttagande av den områdesindelning Konungen
fastställer, uppgiva det insamlingsområde, där fröet skördats.

78

Eungl. Maj:ts proposition nr 77.

3 §.

Lagrådet:

Varken förutsättningen för presumtionens inträde eller presumtionens innehåll
synes hava angivits på ett sätt som låter verkliga meningen klart framstå.

I förra hänseendet är talet om »föreskriven uppgift», som avlämnas, och
»bestämd utfästelse», som innehålles i köpeavtalet, ägnat att föra tanken på
villovägar. Vad som åsyftas är ju helt enkelt, att presumtionen skall inträda,
därest säljaren ej redan vid köpet muntligen eller skriftligen lämnat köparen
så bestämda uppgifter om fröets renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet som
enligt denna lag skola meddelas senast då varan avlämnas.

Beträffande åter presumtionens innehåll bör uppmärksammas att normaltalen
kunna hava ändrats mellan köpet och varans avlämnande. Vad säljaren skall
anses hava tillförsäkrat torde böra uttryckas ungefärligen med dessa ord: »att
fröet, i vad uppgift sålunda ej föreligger, vid avlämnandet motsvarar då gällande
normaltal för frö av det slag eller, så framt normaltal saknas, skäliga
anspråk å gott sådant frö».

5 §■

Lagrådet:

Av remissprotokollet att döma vill stadgandet i denna paragraf förhindra
att förbehåll, som lätteligen kunna undgå köparen, likväl bliva för honom bindande.
Detta syfte torde emellertid stadgandet icke väl motsvara. Sålunda
lärer intet vara vunnet med att försäljningsvillkor, som man nu är van att finna
i de större fröaffärernas priskuranter eller kataloger och där kan i lugn och
ro studera, i stället tryckas på kontraktsformulär, åt vilkas innehåll köparen,
efter vad erfarenheten från andra avtalsområden låter förmoda, i avtalets ögonblick
icke ägnar mycken uppmärksamhet. Såsom stadgandet är avfattat —
»meddelande från säljaren» — skulle för övrigt ogiltigheten ej drabba exempelvis
en i slutsedel inryckt hänvisning till regler, antagna av en sammanslutning
av fröhandlare att gälla all försäljning från dess medlemmar. Oegentligt
förefaller också att betaga ett muntligen gjort förbehåll all verkan. Om säljaren
muntligen ger köparen tillkänna t. ex. att han önskar begränsa sin ersättningsskyldighet
till köpeskillingens belopp, så kan detta ej gärna gå köparen
förbi, men en tryckt klausul därom blir, bland mängden av andra kontraktsvillkor,
lätt undanskymd. Slutligen verkar det godtyckligt att ej andra förbehåll
avses än de som innefatta särskild »grund» för bedömande av säljarens
ersättningsskyldighet. Till säljarens förmån bestämda reklamationsfrister kunna
vara icke mindre förrädiska och ödesdigra.

Då förhållandena inom fröhandeln icke torde i nu förevarande avseende vara
så egenartade att de påkalla en särskild legal lösning av en situation som vid
många andra avtal kan uppkomma, hemställes att paragrafen måtte få utgå.
Följes ej denna hemställan, synes stadgandet böra å ena sidan utvidgas att
gälla varje förbehåll beträffande säljarens ersättningsskyldighet i anledning av
fel i varan och å den andra begränsas därhän att förbehållet ej frånkännes all

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

<9

laga verkan. Syftet är ju blott att skydda köparen, och detta syfte vinnes bäst
genom ett förklarande att förbehållet ej må av säljaren åberopas.

6 §.

Lagrådet:

Den tillsyn å lagens efterlevnad, varom enligt 13 § Konungen skall äga meddela
föreskrifter, torde ej minst avse bestämmelserna i förevarande paragraf.
För att den därutinnan skall bliva verkningsfull, torde emellertid vara nödvändigt
att de här stadgade förbuden rikta sig ej blott mot försäljning, utan
redan mot saluhållande av alltför ogräsbemängd vara.

Det svårfattliga tredje stycket skulle till sitt innehåll bliva klarare och även
andra redaktionella fördelar ernås, om paragrafens båda senare stycken sammanfördes
till ett, sa lydande: »Ej heller må till utsäde säljas biandfrö, där
det innehaller flera ogräsfrön än tre gånger det antal som enligt nyss angivna
bestämmelser är medgivet för timotejfrö, eller avrensningsfrö, där det innehåller
mer än sex gånger sagda antal.»

7 §.

Lagrådet:

-Enligt lantbruksstyrelsens förslag kunde vid handelsköp säljaren genom
skriftlig överenskommelse med köparen befria sig från uppgiftsskyldighet. I
det remitterade förslaget har med allt fog fordran på särskild överenskommelse
fatt bortfalla. Men å andra sidan har befrielsen mycket väsentligt inskränkts:
den gäller enligt remitterade förslaget allenast köp av vara som uppenbarligen
icke är i det skick, vari den är avsedd att erbjudas konsumenter. Att härigenom
synnerligen besvärande band lagts på den ifrågavarande handelsbranschen
är lätt att förstå, och framgår ytterligare då man erinrar sig att med uppgiftsskyldighet
följer enligt förslaget jämväl tillämplighet på säljaren av stadgandena
i 3 och 5 §§. Att köp slutits efter prov räddar alltså ej säljaren undan
den i 3 § uppställda fiktionen, och muntliga avtal om skadeståndets beräkning
i händelse av fel i varan bliva ogiltiga. Genom orden »uppenbarligen icke är
avsedd» införes vidare beträffande straffbarheten ett betänkligt osäkerhetsmoment.
A andra sidan är det svart att finna den gjorda inskränkningen i undantagsbestämmelsen
påkallad av ett verkligt behov. Om också ett lagens förmynderskap
anses erforderligt för den oerfarne och lättrogne odlaren, bör det
dock ej utsträckas även till affärsvärlden. Det hemställes att undantag för
handelsköp matte gälla varje köp mellan köpmän i och för deras rörelse. Att
det då omfattar även vissa fall, där köparen är odlare, t. ex. jordbruksidkande
aktiebolag, torde ej innebära något betänkligt.

8 och 9 §§.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet förut hemställt beträffande förslagets omgruppering
och angivandet av säljarens åligganden, böra nu förevarande paragrafer här -

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

efter jämkas. I varje fall synes hänvisningen till blott 1 och 2 §§ vara vilseledande.

Förbehållet om ansvarsfrihet i 9 § första stycket är så formulerat att säljaren
blir strafflös till och med när han verkligen insett uppgiftens oriktighet.
•Meningen är ju dock att ansvarsfrihet inträder endast där säljaren ej insett
eller bort inse oriktigheten.

10 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket torde för sådana fall av upprepad förbrytelse,
då 4 kap. 2 § strafflagen är tillämplig — och dessa lära komma att utgöra det
långt övervägande antalet — kunna verka vilseledande och beträffande övriga
fall synes det icke vara behövligt. Det hemställes förty, att detta stycke
måtte få utgå.

Även stadgandet i andra stycket lärer sakna berättigande. Det kan ej gärna
tänkas få någon tillämplighet annat än i de fall, då en oriktig uppgift ingår
såsom ett led i ett förfarande, straffbart enligt 22 kap. strafflagen. Enligt
vanliga regler skulle emellertid i sådana fall 4 kap. 1 § samma lag bliva tilllämplig
eller ock s. k. lagkonkurrens komma att föreligga, och det lärer icke
kunna påstås att reaktionen mot den förelupna brottsligheten sålunda bleve
mindre tillfredsställande än enligt det föreslagna stadgandet. Motsvarande bestämmelser
i vissa andra förslag, som under de senare åren varit föremål för
lagrådets granskning, hava på grund av anmärkningar från dess sida fått förfalla.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

81

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgken, statsråden

Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ly berg,

von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den
27 januari 1928 dagtecknade utlåtande över det den 16 december 1927 till lagrådet
remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser angående handel med
utsädesvaror.

Föredraganden redogör för utlåtandet och anför vidare:

»Lagrådets samtliga ledamöter hava uttalat allmänna betänkligheter mot en
lagstiftning av det innehåll, remitterade förslaget utvisar. En ledamot, med
vilken de övriga i huvudsak instämt, har funnit det böra anbefallas till ytterligare
övervägande, huruvida en tvångslagstiftning, sådan som den föreslagna,
bör komma till stånd och huruvida man icke hellre för en lycklig utveckling på
utsädesmarknadens område bör lita till stigande upplysning, intresse och erfarenhet
bland jordbrukarna. Till stöd för denna uppfattning åberopas väsentligen
de allvarliga olägenheter, vilka enligt rik erfarenhet i liknande fall en
så beskaffad lagstiftning är ägnad att medföra i tillämpningen. Starkt framhålles
formfrihetens betydelse på handelslivets rättsområde med hänsyn såväl
till varuförmedlingen som till rättskipningen. En ledamot har för sin del tillfogat,
att såsom en ovillkorlig förutsättning för en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget måste uppställas, att utsikt icke finnes till att
de missförhållanden, som otvivelaktigt råda inom utsädeshandeln, skola kunna
övervinnas på annat sätt; i detta avseende hänvisas närmast till upplysningsverksamhet
bland jordbrukarna och dessas självverksamhet. Vidare har lagrådet
framfört vissa anmärkningar mot förslagets uppställning och formella
avfattning samt mot det sakliga innehållet av särskilda bestämmelser däri.

För min del är jag beredd att med anledning av lagrådets granskning tillstyrka
vissa modifikationer i förslaget. Likaledes har jag funnit vad lagrådet
i redaktionellt hänseende anmärkt böra i allmänhet beaktas. Däremot kan jag
icke i huvudfrågan — behovet av en lagstiftning och dess genomförande i väsentlig
överensstämmelse med förslaget — ansluta mig till den uppfattning,
som gjort sig gällande inom lagrådet.

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 samt. 68 haft. (Nr 77.)

6

82

Eungl. Maj:ts proposition nr 77.

Den i ärendet föreliggande utredningen, för vilken redogörelse lämnats vid
remissen till lagrådet, torde med tydlighet hava ådagalagt, att bland jordbrukets
målsmän och idkare framträtt en alltmer utbredd och stadgad uppfattning
om nödvändigheten av ett kraftigt ingripande mot missförhållanden inom
utsädeshandeln. Det ursprungliga lagförslaget i ämnet har utarbetats av den
sakkunniga ämbetsmyndigheten på jordbruksområdet, lantbruksstyrelsen, vilken
därvid biträtts av representanter för det praktiska jordbruket, fröodlingsverksamheten,
fröhandeln, frökontrollen och lantbruksvetenskapen. Redan
detta förslag rönte övervägande anslutning från de talrika myndigheter och
korporationer, vilkas granskning det varit underställt. Därefter har riksdagen,
utan att någon meningsskiljaktighet kommit till uttryck, framfört sin önskan
om snara lagstiftningsåtgärder i ämnet. Sedan lantbruksstyrelsens förslag
undergått överarbetning i vissa delar, har en förnyad remiss besvarats på
ett sätt, som torde berättiga till antagande, att det nu till lagrådet remitterade
förslagets huvudgrunder vunnit avgjort godkännande inom sakkunniga och
intresserade kretsar. De tämligen spridda uttalanden, som förekommit i motsatt
riktning, synas icke ägnade att i någon högre mån rubba intrycket av
stark anslutning till förslaget.

Att inom utsädeshandeln förekomma betänkliga missförhållanden, lärer
knappast från något håll bestridas. Allmän torde ock insikten vara om betydelsen
för jordbruket och för folkhushållningen i dess helhet av att de utsädesvaror,
som utbjudas, motsvara så höga anspråk som möjligt. Yppas tvekan
om lämpligheten av en lagstiftning till förhindrande av underhaltig varas utbjudande,
är grunden härtill icke att finna i ett underkännande av att det allmänna
här har en angelägen uppgift att bevaka. Frågan gäller nu blott, huruvida
det skall visa sig nödvändigt att tillita en lagstiftning, som i viss mån
inskränker eljest rådande handelsfrihet, eller om syftet kan uppnås på annan
väg.

Lagrådets ledamöter hava hänvisat till upplysningsverksamhet såsom skyddsmedel
i första hand mot den utsädeshandel, som tillskyndar jordbrukaren skada
och förlust. Otvivelaktigt har denna upplysningsverksamhet, som i mångahanda
måtto främjats av det allmänna, varit till stort gagn även därutinnan,
att den kunnat i vida jordbrukarkretsar sprida ökad insikt om utsädeskvalitetens
betydelse för produktionen. Det synes dock innebära en överskattning av
dess räckvidd, om man utgår från att på denna väg användningen av underhaltigt
utsäde skall på ett fullt verksamt sätt kunna förhindras. Det gäller
här en nödvändighetsvara, vilken de flesta av landets tusentals jordbrukare,
från storgodsägare till småbrukare, äro hänvisade till att förvärva genom inköp
från handelsfirmor. Även med väsentlig förstärkning av de krafter, som nu
stå till buds, kan upplysningsverksamheten icke tränga till varje avlägsen
bygd. Än mindre kan den påräknas gripa in vid varje tidpunkt, då dess stöd
skulle vara erforderligt. Jämväl lärer det ligga i sakens natur, att upplysning
härvidlag icke kan göra tillfyllest. Även den jordbrukare, som mottagit en
sakkunnig rådgivares varningar, torde lätt vika för övertalning att inköpa en
prisbillig utsädesvara, som tillhandahålles av energiska och föga nogräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

83

försäljare. Det bör härvid beaktas, att försäljning av utsäde mångenstädes
förekommer under former, som erbjuda ringa garanti för varans beskaffenhet:
genom kringresande agenter, i vanliga handelsbodar och i torghandel.

Inom lagrådet har ock erinrats om betydelsen av jordbrukarnas självverksamhet.
Väl är det obestridligt, att denna uppnått goda resultat med hänsyn
till jordbrukarnas gemensamma konsumentintressen. Det synes dock uppenbart,
att en sammanslutning i sådant syfte icke kan vinna den styrka och utbredning,
att den förmår i tillräcklig grad behärska utsädeshandeln. Även
om underhaltigt utsäde kommer till användning blott i begränsad utsträckning,
kan skadan därav bliva synnerligen betydande.

Under ärendets behandling har från skilda håll med styrka gjorts gällande,
att endast genom lagstiftningens ingripande det är möjligt att komma till rätta
med rådande missförhållanden inom utsädeshandeln. Det nu föreliggande förslaget
är byggt på skyldighet för säljaren att tillhandahålla köparen sådana
upplysningar om varan, vilka äro nödvändiga för bedömandet av dess beskaffenhet.
Att en dylik lagstiftning måste innebära ett visst tvång, ligger i
dess natur. Med fog synes mig emellertid icke kunna antagas, att den reglering,
som i förslaget asyftas, kommer att sträckas längre än som är förenligt
med handelns nödvändiga rörelsefrihet, i varje fall icke sedan i förslaget vidtagits
vissa ändringar, om vilka lagrådet hemställt. Till stöd för denna uppfattning
kan i främsta rummet anföras, att även representativa organ för utsädeshandeln
funnit sig kunna i allt huvudsakligt förorda förslaget. Denna
lagstiftnings verkan och betydelse bliva efter mitt förmenande icke att mäta
efter antalet av de atal och sakfällanden, till vilka den tilläventyrs kan leda.
Lagförslagets innehåll torde i det väsentliga blott motsvara vad som redan nu
är bruk och sedvänja inom den lojala utsädeshandeln eller vad denna är beredd
att underkasta sig. Om förslaget genomföres, tvingas övriga utövare av denna
näring att efterhand, och måhända snart nog, tillämpa en sådan ordning för
sin verksamhet, som erbjuder största möjliga trygghet för utsädets goda beskaffenhet.
Lagen kommer därmed att genomföra en normering, vilken icke
torde bliva obehörigt tryckande.

Vid den överarbetning av förslaget, som företagits med anledning av lagrådets
granskning, hava, såsom redan omnämnts, de framställda anmärkningarna
beträffande förslagets uppställning och detaljer i allmänhet blivit beaktade.
Jag anser mig böra i detta hänseende tillägga följande.

Tre ledamöter av lagrådet hava vid 2 § framfört vissa erinringar mot att i
lagen stadgas skyldighet för säljare att, där så kan ske, lämna uppgift om
utsädets sort och i fråga om rotfrukts- och köksväxtfrö jämväl stam. Under
hänvisning till de skäl, som anförts vid remissen, finner jag i likhet med en
ledamot av lagrådet denna bestämmelse böra bibehållas.

Med avseende å den i 2 § intagna bestämmelsen, att i fråga om skogsfrö skola
uppgivas landskap och län, där fröet skördats, hava efter remissen inkommit
upplysningar, vilka synas ägnade att i viss mån inverka på bedömandet av

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

detta spörsmål. För min del vill jag med anledning härav tillstyrka, att bestämmelsen
uteslutes. Avgörande är härvid främst, att, såsom ock inom lagrådet
erinrats, försäljningen av skogsfrö numera till övervägande del handha
ves av skogsvårdsstyrelserna.

Det i 5 § av det remitterade förslaget upptagna stadgandet är riktat mot
vissa åtgöranden från säljares sida, vilka påvisats vara inom utsädeshandeln
ofta förekommande och ägnade att försätta köparen i en ogynnsam ställning.
Jag har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att låta stadgandet utgå,
men har låtit företaga en omformulering, varigenom vissa av de anmärkta olägenheterna
torde bliva avlägsnade. Med anledning av vad lagrådet erinrat i
fråga om försäljningsvillkor, som upptagits i slutsedel, vill jag framhålla, att
då slutsedeln är en handling, på vilken avtalet omedelbart grundas, mindre risk
synes vara för handen att däri inryckta villkor icke bliva beaktade av köparen.
Skulle, såsom lagrådet antytt, förbehåll i slutsedeln vara gjort allenast genom
en hänvisning till annan handling, torde med den avfattning, som nu föreslås,
ett dylikt förbehåll icke kunna åberopas mot köparen.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört i fråga om 7 § har jag ansett undantaget
för handelsköp böra gälla även i fråga om utsädesvara, som undergått rensning
eller annan behandling. Vid köp mellan köpmän i och för deras rörelse
skall uppgiftsskyldighet alltså föreligga endast så till vida, att där frö är
skördat å utländsk ort, upplysning härom skall lämnas.

Övriga i förslaget vidtagna ändringar torde, då de ansluta sig till vad lagrådet
anfört eller eljest äro av rent redaktionell natur, icke behöva här särskilt
omnämnas.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom departementet omarbeta
förslaget, och har detta därvid erhållit rubriken lag angående handel med
utsädesvaror.»

Föredraganden uppläser det omarbetade förslaget och hemställer, att detsamma
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. C er vin.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

273797