Kungl. Majits proposition nr 6‘.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den
ekonomiska försvarsberedskapens organisation; given
Stockholms slott den 11 januari 192S.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Rosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 11 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgben, statsråden

Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Eosén, Hamrin, Almkvist,

Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Eosén följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj.t under fjärde huvudtiteln,
punkten 169, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den särskilda proposition
i ämnet, som kunde komma att till riksdagen avlåtas, tillsvidare för bestridande
av kostnader för den ekonomiska försvarsberedskapens organisation
för budgetåret 1928—1929 beräkna ett extra anslag av 83,000 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa berörda ärende Kungl. Maj:ts prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 6 häft. (Nr 6.) 1S75 S7 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Frågan om åtgärder för ekonomisk försvarsberedskap behandlades redan
år 1915 av riksdagen med anledning av ett utav Kungl. Maj:t i propositionen
nr 181 framlagt förslag om inrättandet av en permanent rikskommission för
den ekonomiska krigsberedskapen. Riksdagen fann syftet med propositionen
i hög grad beaktansvärt men ansåg den i ärendet förebragta utredningen
icke vara av beskaffenhet, att riksdagen på grund av densamma kunde taga
ståndpunkt till frågan om en permanent organisation. En omfattande förberedande
undersökning av frågan syntes riksdagen nödvändig, varvid särskilt
borde beaktas, huru de ursprungligen upprättade beredskapsplanerna
lämpligen skulle kunna förnyas och fullständigas, så att de vid varje tidpunkt
verkligen vore avpassade efter då rådande förhållanden.

En sådan utredning verkställdes också under åren 1915—1918 av den
s. k. krigsberedskapskommissionen. Sistnämnda år avlämnade denna ett omfattande
betänkande i fem delar, behandlande olika specialområden av den
ekonomiska beredskapen. I del I av betänkandet avhandlades de organisatoriska
frågorna och framhölls betydelsen av, att en permanent rikskommission
för den ekonomiska krigsberedskapen inrättades. Enligt betänkandet borde
rikskommissionen bestå av en ordförande och fjorton ledamöter, varav fem
fast avlönade och nio andra, representerande jordbruk, industri, kreditväsende
m. fl. intresseområden. De fast avlönade ledamöterna skulle utgöras av en
chef för kommissionens kansli, en avdelningschef för livsmedelsfrågor, eu
avdelningschef för industriella frågor, eu avdelningschef för finans- och kreditfrågor
samt för nationalekonomiska och statistiska arbeten samt en militär
avdelningschef. Kommissionens personal skulle i övrigt utgöras av en sekreterare,
en kvinnlig registrator och fyra kvinnliga kanslibiträden. För särskilt
tillkallade sakkunniga avsågs ett belopp om 20,000 kronor. Sammanlagt
beräknades rikskommissionens kostnader till 91,000 kronor för år.

Krigsberedskapskommissionens betänkande ledde icke omedelbart till någon
framställning till riksdagen. I lie,traktande av att en av de viktigaste sidorna
av den ekonomiska försvarsberedskapen gäller industriens anpassning efter
krigets krav, hade emellertid den år 1922 upplösta s. k. krigsmaterielkommissionen
på sin tid föreslagit, att en särskild industriberedskapskommission
skulle av Kungl. Maj:t tillsättas. Så skedde även år 1924. Industriberedskapskommissionen
består av cheferna för arméförvaltningens artilleri-,
fortifikations- och intendentsdepartement samt sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen,
generalstaben, marinstaben och kommerskollegium ävensom verkställande
direktörerna i ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges industriförbund.
Enligt sin instruktion har kommissionen till uppgift att verka för
säkerställandet av den inhemska industriens förmåga att tillgodose de krav,
som i krigstid komma att ställas på densamma ur såväl militär som allmän
synpunkt. Till befrämjande av detta syfte skall kommissionen åvägabringa
och understödja planmässigt samarbete mellan de militära förvaltningsmyndigheterna
och centralorganen för det industriella näringslivet, dess
tekniskt vetenskapliga institutioner och den privata industriens sammanslutningar.

3

Kungl. Åfaj.ts proposition nr 6.

I Kungl. Maj:ts proposition, nr 50, till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande behandlades ånyo frågan om statliga åtgärder för
ekonomisk försvarsberedskap, dock utan att Kungl. Maj:t i samband därmed
iiskade anslag för omedelbara organisationsåtgärder. Föredragande departementschefen
framhöll i propositionen, att beredskapsarbetet icke borde inskränkas
allenast till den industriella beredskapen, utan borde förberedelserna
avse hela det ekonomiska livet. Departementschefen kunde i sådant
hänseende i stort sett ansluta sig till krigsberedskapskommissionens förslag
om en rikskommission samt uttalade den uppfattningen, att för den händelse
en sådan ny organisation komme till stånd, industriberedskapskommissionen
borde på visst sätt inordnas under densamma. Med hänsyn till
företagna löneregleringar efter den tidpunkt, då krigsberedskapskommissionens
förslag avgivits, beräknades i propositionen, att årskostnaderna för rikskommissionen
vid genomförd organisation skulle uppgå till 120,000 kronor.

Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag anslöt sig till det i propositionen
angivna syftet med inrättandet av eu rikskommission för den ekonomiska
krigsberedskapen, men ansåg, att Kungl. Maj:t vid avlåtande av framställning
om anslag för ifrågavarande ändamål borde taga under omprövning,
huruvida kostnaderna icke kunde avsevärt nedbringas antingen genom en
beskärning av den tänkta organisationen eller genom dennas ersättande med
andra åtgärder.

Den 25 november 1925 ingick industriberedskapskommissionen till Kungl.
Maj:t med en skrivelse, vari kommissionen dels framhöll, att en förnyad,
allsidig utredning borde verkställas angående behovet av fristående organ
för den allmänna, ekonomiska krigsberedskapen, dels hemställde, att anslag
måtte begäras av riksdagen för, bland annat, inrättande av en rikskommission
för den ekonomiska krigsberedskapen.

Med anledning av vad sålunda förekommit bemyndigades chefen för
försvarsdepartementet genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 april 1926 att
tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utarbetande
av plan för den allmänna ekonomiska krigsberedskapens organisation. Vid
ärendets behandling inför Kungl. Maj:t uttalades av föredragande departementschefen,
att vad det här gällde att undersöka vore dels frågan om vilka
uppgifter på hithörande områden, som borde tilldelas redan befintliga myndigheter
och institutioner, ävensom vilka organisationsändringar inom dessa,
som därav betingades, dels frågan om lämpligaste sammansättningen av det
eller de särskilda organ, som kunde befinnas erforderliga för vissa grenar
av ifrågavarande verksamhet samt för arbetets ledning och sammanhållning.
Organisationen borde icke erhålla större omfattning än som vore oundgängligen
nödvändigt.

De jämlikt nyssnämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga hava den
28 oktober 1926 avgivit betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar
1926:22). Betänkandet utmynnar i ett förslag om inrättande av en rikskommission
för ekonomisk försvarsberedskap. Vid betänkandet hava fogats
förslag dels till stat för nämnda kommission, dels till instruktion för kommis -

4

Betydelsen
av ekonomisk
försvarsberedskap.

De sakkunniga.

Kungl. Majds proposition nr 6.

sionen, dels ock till kungörelse angående ämbetsverkens medverkan till den
ekonomiska försvarsberedskapen.

Över betänkandet liava yttranden avgivits av följande myndigheter och
institutioner, nämligen arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstystyrelsen,
cheferna för generalstaben och marinstaben, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret, industriberedskapskommissionen, ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Med anledning därav, att i de avgivna yttrandena framställts vissa principiella
erinringar mot de sakkunnigas förslag, har Kungl. Maj:t den 1 april
1927 uppdragit åt de sakkunnigas ordförande, generalmajoren A. F. Hultkrantz
att i samråd med kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen
verkställa överarbetning av förslaget; och har Hultkrantz med skrivelse den
13 september 1927 avgivit betänkande i ämnet. I de yrkanden och förslag,
som innefattas i detta betänkande, hava kommerskollegium, lantbruksstyrelsen
och socialstyrelsen förklarat sig instämma.

I fråga om betydelsen av ekonomisk försvarsberedskap hava de sakkunniga
inledningsvis i sitt betänkande anfört följande.

Behovet av effektiva försvarsförberedelser på det ekonomiska området,
lika väl som på det militära, hade tydligt framträtt genom erfarenheterna från
världskriget. På ett slående sätt hade ådagalagts, hurusom det moderna
kriget utgjorde icke blott en kamp mellan väpnade styrkor utan i lika grad eu
kraftmätning mellan de stridande parterna i fråga om ekonomiska och industriella
resurser. Påfrestningarna för samhällsekonomien och näringslivet
bleve härigenom under ett nutida krig våldsammare än förr, och riskerna
för ödesdigra rubbningar hade vuxit, i samma mån som samhället genom
industrialisering och specialisering blivit känsligare för störande inflytelser.
Med hänsyn till dessa förhållanden hade i viss mån nya försvarsproblem
uppstått, vilka för sin lösning krävde omsorgsfulla förberedelser och väl
genomtänkta planer redan i fredstid. Strävandena måste härvid framför allt
gå ut på att vinna nöjaktig beredskap i fråga om det militära försvarets
materiella tillgodoseende samt att i krig trygga folkförsörjningen och det
nationella arbetets fortgång.

Även om det egna landet icke indroges i pågående krig, kunde det, såsom
erfarenheten visat, utsättas för stora risker med avseende å folkförsörjningen.
Särskilda förberedelser och anstalter krävdes sålunda även under dessa förhållanden
för att så vitt möjligt motverka uppstående rubbningar inom
näringslivet. Någon meningsskiljaktighet torde numera knappast råda därom,
att Sverige skulle under världskriget undgått nationalekonomiska förluster
av betydande mått och vår befolkning besparats många besvärligheter och
lidanden, därest på förhand utarbetade planer och förslag för statens ingripande
i det ekonomiska livet hade förelegat före utbrottet av den stora
krisen 1914.

Ekonomisk krigsberedskap eller — för att använda ett mera omfattande

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 5

och här kanske riktigare uttryck — ekonomisk försvarsberedskap hade också
efter världskriget varit föremål för mycken uppmärksamhet i skilda länder.

I England, Frankrike, Italien, Spanien och Amerikas Förenta Stater hade
omfattande beredskapsarbeten utförts särskilt på det industriella området;
och såväl i dessa som i andra länder vore kommissioner eller kommittéer
med mer eller mindre vidlyftiga program sysselsatta med hithörande uppgifter,
för vilket ändamål också på flera håll högst betydande penningmedel
ställts till förfogande. Då emellertid förhållandena inom de olika länderna
med avseende å nationalekonomiska betingelser, industriella resurser, vederbörande
statsorgans befogenhet och arbetsområden m. m. gestaltade sig i högsta
grad olika, så bleve följden, att organisationen av den ekonomiska försvarsberedskapen
i varje särskilt land måste få sin säregna karaktär. I betraktande
härav och då ifrågavarande beredskapsarbeten för övrigt till stor del
låge inom den militära sekretessens områden, kunde man vid uppbyggandet
av en för vårt land lämpad ekonomisk försvarsberedskap icke direkt begagna
sig av utländska förebilder i fråga om organisationen.

I de sakkunnigas av vederbörande myndigheter kraftigt understrukna uttalanden
rörande vikten av, att åtgärder vidtagas för stärkande av landets
försvarsberedskap på det ekonomiska området, instämmer jag till fullo.

I avseende å de arbeten, som lcrävas för landets ekonomiska försvarsberedskap,
anföra de sakkunniga:

För bedömande av huru den eller de institutioner lämpligen borde vara
organiserade, vilka skulle omliänderhava vårt lands ekonomiska försvarsberedskap,
hade de sakkunniga ansett sig i första hand böra undersöka
arten och beskaffenheten av alla de arbeten, som erfordrades för tryggandet
av beredskapen på ifrågavarande område.

Förberedelserna härutinnan torde i stort sett böra avse att, med utgångspunkt
från sannolika behov i krigstid av varor och förnödenheter för försvarsväsendets
förbrukning och för samhällslivets och folkförsörjningens
tryggande, planlägga den mest effektiva användning av landets resurser i
avseende å råvaror, industriella anläggningar, arbetskraft m. in. i och för
tillgodoseende av nämnda behov. Till beredskapsarbetet hörde även upprättandet
av vissa planer för administrationens och lagstiftningens anpassning
efter de extraordinära förhållanden, som vid krigstillfälle eller andra
internationella förvecklingar kunde inträda.

Givet vore, att vid dessa planläggningsarbeten hänsyn måste tagas till att
landets normala handelsförbindelser med utlandet kunde vid olika tänkbara
krigslägen gestalta sig väsentligt olika, varför beredskapsarbetet icke uteslutande
finge avse alternativet självförsörjning vid fullständig avspärrning.
Ävenledes vore att märka, att de uppgjorda planerna måste bliva till sin beskaffenhet
väsentligt skiljaktiga, alltefter de ämnesområden, de behandlade.
Vissa planer borde, enligt de sakkunnigas mening, givas form av mer eller
mindre utförliga organisationsanvisningar och arbetsscheman för vederbörande
myndigheter och institutioner, andra åter huvudsakligen omfatta allmänna
utredningar och promemorior, avsedda att ligga till grund för myndigheternas
framtida överväganden och åtgärder. Av stor vikt vore, att de
en gång verkställda utredningarna och uppgjorda planerna ständigt liölles
å jour med tidsförhållandena, genom att de antingen gjordes till föremål för
en ständigt fortlöpande bearbetning eller ock underkastades successivt skeende
revideringar.

Departements chefen.

Översikt av
de arbeten,
som krävas
för landets
ekonomiska
försvarsberedskap.
Arbetenas
uppdelning
på
olika myndigheter
och
institutioner.
De sakkunniga.

6

Kungl. Maj;ts proposition nr 6.

De viktigaste av ifrågavarande planläggningsarbeten kunde inrubriceras
under följande fem huvudgrupper:

1) planer berörande den industriella försvarsberedskapen;

2) planer rörande jordbruksnäringens och livsmedelsproduktionens upprätthållande
och eventuella omläggning;

3) planer rörande eventuella regleringsåtgärder för konsumtionen av livsmedel,
bränsle, kläder o. d.;

4) planer rörande arbetsmarknadens organisation, understödsväsendets
ordnande in. fl. sociala anstalter i krigstid; samt

5) planer rörande finans- och kreditväsendets ordnande.

Vid sidan av dessa huvudgrupper av planer för den ekonomiska försvarsberedskapen
tillkomme vidare planer rörande vissa lagstiftningsåtgärder på
handelns och försäkringsväsendets m. fl. områden. Delvis inginge dessa
såsom integrerande delar i de förut berörda grupperna.

De sakkunniga ville i detta sammanhang påpeka, att ehuruväl för överskådlighetens
skull en uppdelning i olika grupper här gjorts av planläggningsarbetena
för den ekonomiska försvarsberedskapen, dessa arbeten dock
i stor utsträckning vore av den art, att de ingrepe i varandra, så att planerna
på det ena området icke kunde helt särskiljas från planerna på det
andra. I vissa fall torde ifrågavarande beredskapsplaner komma att utgöra
hela komplex av utredningar och arbetsscheman in. m., vilka, ehuru berörande
olika grupper, måste behandlas och bearbetas i ett sammanhang och
under gemensam ledning. Detta framginge även av följande närmare redogörelse
för de arbetsuppgifter, som vore förbundna med de viktigare planerna.

Planerna rörande den industriella försvarsberedsJcapen avsåge förberedelsearbetet
för såväl industriens omläggning i vissa delar för tillgodoseende av
krigsmaktens behov av förnödenheter av olika slag som även industriens
råvaruförsörjning samt övriga åtgärder för upprätthållande av den industriella
driften i krig. Ifrågavarande planer, som till stor de! utgjordes av
tekniskt-ekonomiska utredningar, torde utan gensägelse ATara de omfångsrikaste
och de, som krävde det mesta arbetet för att ständigt hållas fullt
aktuella. Krigsmaterielkommissionen hade på sin tid utfört ett förberedande
arbete på detta område, vilket sedermera i viss mån fullföljts såväl
av de militära förvaltningarna som av industriberedskapskommissionen.
Erfarenheterna från statens industrikommissions verksamhet åren 1914—
1920 torde här ävenledes vara att bemärka. Mycket återstode emellertid
alltjämt att utföra för planläggning och säkerställande av den industriella
beredskapen. Till denna grupp av planer hörde bl. a. följande arbeten:

a) Översikter och beräkningar över de sannolika behoven av industriråvaror
såväl för tillgodoseende av försvarsväsendets krav å industriella färdigprodukter
som för upprätthållande av annan oundgänglig samhällsverksamhet.

b) Utredningar och planläggning rörande landets industriella råvaruförsörjning,
innefattande såväl inventeringar av landets viktigare råvaruresurser,
deras fördelning och användning i produktionen, som även planläggning av
vid krigsutbrott behövliga åtgärder för tillvaratagande av då befintliga förråd
(utfärdande av exportförbud, besparingsföreskrifter, beslagsåtgärder o. d.);
vidare undersökningar och planer beträffande möjligheten att i fråga om
viktigare ämnen, yarå tillgång ej funnes inom landet, tillgodose behoven genom
import, lagring, upptagande av nya tillverkningar, utfinnande av ersättmngsämnen
o. d.

c) Utredningar och planläggning rörande industriens förseende med kraft,
bränsle, oljor o. d. (eventuellt ransonering härav) med särskilt hänsynstagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 7

till de industriföretag, som vore avsedda för krigsmaterieltillverkning eller
annan för samhällslivet oundgänglig produktion.

d) Tekniskt-statistiska undersökningar rörande industriföretagens tillverkningsförmåga,
deras maskinutrustning och lämplighet i övrigt för omhändertagande
av krigsmaterieltillverkning eller andra viktigare statsleveranser i
krig; ävensom fastställandet av en rationell uppdelning av industriföretagen
för utförande av de leveranser, som av olika militära och andra statsmyndigheter
planerades.

e) Utarbetande av planer rörande vid krigsutbrott avsedd tillverkning av
krigsmateriel m. m., innefattande kontrakt om mobiliseringsleveranser, utredningar
rörande omläggning, utvidgning och förflyttning av vissa viktigare
fabrikationer (särskilt s. k. nyckelindustrier) m. in.

f) Utredningar och planläggning röranden tillhandahållande av yrkesutbildad
värnpliktig och civil arbetskraft till de industriföretag, som avsåges för krigsmaterieltillverkning
eller annan för samhällslivet oundgänglig produktion.

g) Utarbetande av organisations- och mobiliseringsplaner jämte instruktioner
m. m. för det organ, som skulle omliänderhava ledningen och övervakandet
av den industriella verksamheten i krig (motsvarande de förutvarande
industri- och handelskommissionerna).

I nära anslutning till eller såsom ett led uti de arbetsuppgifter, som berörde
den industriella försvarsberedskapen, stode även uppgörandet av register
å högre kvalificerad teknisk arbetskraft jämte planer för ingenjörernas utnyttjande
för olika uppgifter inom försvarsväsendet och krigsindustrien.

Beträffande den grupp av förberedelseplaner, som rörde jordbruksnäringens
och livsmedelsproduktionens upprätthållande och eventuella omläggning, hade krigsberedskapskommissionen
på sin tid gjort ett grundläggande utredningsarbete
(del IV av kommissionens betänkande), vilket arbete dock numera krävde
eu mer eller mindre fullständig revidering. Enligt nämnda kommissions
betänkande måste vissa kompletterande utredningar verkställas på området
i fråga, varjämte särskilda planer för krigsbereclskapens tryggande borde
utarbetas och vidmakthållas. Bland hithörande arbetsuppgifter märktes följande: a)

Utredningar rörande åtgärder för jordbrukets befrämjande i krig, dess
tillgodoseende med gödselmedel vid avbrytande av importen, dess förseende
med redskap och andra förnödenheter m. m.

b) Utredning och planläggning rörande reglering av livsmedelsproduktionen,
åstadkommande av ökad brödsädes- och potatisodling o. s. v., ävensom
angående statligt förfogande över samt lagring av vissa varor m. in.

c) Planläggning rörande en med hänsyn till fodermedelsbrist eventuellt
erforderlig, hastig reduktion av kreatursbeståndet (alternativt före och efter
betestiden) och därmed sammanhängande åtgärder från statens sida.

Planläggningsarbetena rörande regleringsåtgärder för konsumtionen av livsmedel,
bränsle, kläder o. d. behandlades äveniedes i krigsberedskapskommissionens
betänkande del IV. Till grund för förberedelsearbetet på detta område
måste emellertid, enligt de sakkunnigas mening, framför allt läggas de
rika erfarenheter, som på sin tid vunnits inom folkhushållningskommissionen
samt, ehuru i mindre grad, inom industrikommissionen och bränslekommissionen.
Ifrågavarande planer, som till väsentlig grad rörde sig om administrativa
organisationsfrågor i samband med ransonering, omfattade bl. a.
följande arbetsuppgifter:

a) Utredningar och planläggning rörande alla de statliga åtgärder, utfärdande
av exportförbud, inventeringar, påbud om statligt förfogande, prisreglering,
lagringsanordningar m. m., vilka kunde erfordras i samband med
reglering av konsumtionen av livsmedel, beklädnadsartiklar, bensin, fotogen

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

m. tf. förbrukningsartiklar, ävensom utarbetande av planer för ett snabbt
genomförande av ransoneringen, såsom planer för tryckning och distribution
av ransoneringskort, kungörelser m. m.

b) Uppgörande av organisations- och mobiliseringsplaner jämte instruktion
m. m. för det organ, som skulle omliänderhava den centrala ledningen
av anordningarna för folkförsörjningen i krig (motsvarande förutvarande folkhushållningskommissionen).

c) Planläggning rörande tillsättandet och organisationen av alla de lokala
institutioner och organ, nämnder, byråer m. m., vilka skulle omliänderhava
ransoneringen, ävensom utarbetande av instruktioner, redovisnings- och kontrollföreskrifter
o. d. för desamma.

Yad anginge planerna rörande arbetsmarknadens organisation, understödsväsendet
m. fl. sociala anstalter, innehölle krigsberedskapskommissionens betänkande
del Y ett mycket omfattande och grundligt utredningsarbete i fråga
om den s. k. »sociala krigsberedskapen». Bl. a. förelåge utarbetade förslag
till lagar och förordningar rörande arbetsförmedlingsverksamheten i krig
samt rörande allmän tjänsteplikt, rörande krigsunderstöd (innefattande arbetslöshets-
och mobiliseringsunderstöd) ävensom rörande hyresunderstöd
in. m. Grunderna för den ekonomiska försvarsberedskapen på det sociala
området torde härmed vara jämförelsevis fullständigt klarlagda.

Till följd av ändrade förhållanden vore emellertid numera en del jämkningar
och omarbetningar av krigsberedskapskommissionens förslag nödvändiga.
Ävenledes erfordrades vissa kompletterande p] anläggningsarbeten i fråga
om den sociala skyddslagstiftningen m. m. Arbetsuppgifterna på ifrågavarande
område torde sålunda huvudsakligen omfatta:

a) Revidering och fullständigande av krigsberedskapskommissionens planläggning
av åtgärder för den sociala försvarsberedskapens ordnande.

b) Uppgörande av mobiliseringsplaner jämte instruktion m. m. för det
organ, som skulle omliänderhava den centrala ledningen av den sociala försvarsberedskapen
(den i krigsberedskapskommissionens förslag s. k. »riksarbetsnämnden»).

Planläggningsarbetet rörande finans- och kreditväsendets ordnande samt vissa
andra krig sekonomiska lagstiftningsåtgärder m. in. behandlades i krigsberedskapskommissionens
betänkande del II; försäkringsväsendet i del III. Utarbetade
förslag till lagar och förordningar förelåge här beträffande bl. a.
riksbankens sedelutgivning, myntväsendet, bankrörelsen, upprättandet av krigskreditbank
och krigskreditkassor, beträffande moratorielagstiftning, lagstiftning
om krigstestamenten, om förbud mot vissa förmögenhetsrättsliga avtal
m. m. ävensom rörande försäkringsverksamheten i krig. Alla dessa författningsförslag
krävde emellertid numera en omfattande revidering och komplettering.
Yid sidan härav erfordrades även planläggning av vissa organisations-
och verkställiglietsåtgärder för tryggande av finans-, kredit- och försäkringsväsendets
funktionerande i krig. På ifrågavarande områden märktes
sålunda bl. a. följande arbetsuppgifter:

a) Revidering och fullständigande av krigsberedskapskommissionens förslag
till lagar och förordningar m. m. på det krigsekonomiska området.

b) Utarbetande av planer rörande rikets penningväsende i krig, planläggning
av krigslån in. fi. statsfinansiella åtgärder.

c) Planläggning rörande den enskilda bankrörelsens anpassning till krigsförhållanden,
rörande igångsättandet av krigskreditanstalternas verksamhet
in. m.

Den nu lämnade redogörelsen rörande vissa arbetsuppgifter, sammanhängande
med planläggningen av landets ekonomiska försvarsberedskap, kunde

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

givetvis icke göra anspråk på att vara uttömmande. Av densamma torde
dock framgå, att icke oväsentliga partier av ifrågavarande försvarsförberedelser
utgjordes av dels vad man skulle kunna kalla författningsarbete (utarbetande
och revidering av förslag till lagar och förordningar av olika slag), dels rent
organisatoriska arbeten (uppgörandet av sammansättnings- och mobiliseringsplaner
samt instruktioner för alla de institutioner, kommissioner, nämnder
och byråer, som måste upprättas i krig). Uppenbart vore, att nämnda båda
slag av arbeten vore av beskaffenhet att vid planläggningens första början,
då allt skulle nyskapas och nyorganiseras, kräva mycken omtanke och tid;
men när planerna väl en gång vore färdiga, borde det årligen återkommande
gransknings- och revisionsarbetet här bliva jämförelsevis enkelt. Stora delar
av de utarbetade planerna kunde kanske under ilera år icke påfordra någon
som helst förändring.

Enligt den lämnade redogörelsen inginge även bland planläggningsarbetena
åtskilliga statistiskt-ekonomiska utredningar ävensom ingenjörtekniska utredningar
och därmed sammanhängande planer rörande omläggning eller
förflyttning av industrier o. d. I fråga om dessa slags arbeten vore att observera,
att de år från år timade förändringarna, särskilt på de industriella och
tekniska områdena, ofta nog kunde vara av det slag, att de uppgjorda planerna
behövde i större eller mindre grad omarbetas. Vidmakthållandet av
ifrågavarande delar av beredskapsplanerna i fullt aktuellt skick torde därför
kräva jämförelsevis mera tid och arbete.

Slutligen omfattade den ekonomiska försvarsberedskapen ytterligare ett
särskilt slag av arbeten, nämligen vissa myndigheters träffande av direkta
avtal och uppgörelser om tillverkningar och leveranser i krigstid. Beträffande
hithörande åtgärder borde endast påpekas, att det låge i sakens natur,
att avtalen tid efter annan måste förnyas.

Efter att sålunda hava lämnat eu översikt av de enligt de sakkimnigas
mening viktigaste uppgifter, som sammanhänga med vårt lands ekonomiska
försvarsberedskap, övergå de sakkunniga till att undersöka, liur arbetet för
lösandet av dessa uppgifter i stort sett bör organiseras. Härom anföra de sakkunniga
följande.

I överensstämmelse med mottagna direktiv hade de sakkunniga ansett sig
böra i första hand undersöka, i vilken omfattning arbetsuppgifter rörande
den ekonomiska försvarsberedskapen lämpligen kunde och borde överlåtas
åt redan befintliga myndigheter och institutioner, för att därefter upptaga
till behandling frågan om den lämpligaste sammansättningen av den eller
de institutioner, som återstående arbetsuppgifter skulle påvila. Att ett centralorgan,
en rikskommission, under alla förhållanden erfordrades för arbetenas
ledning och sammanhållning, hade av krigsberedskapskommissionen
kraftigt betonats, något vartill de sakkunniga ville redan nu uttala sin fulla
anslutning.

När det gällde att på lämpligt sätt fördela den mångfald uppgifter, som
innefattades i den ekonomiska försvarsberedskapen, torde den förut verkställda
analysen av uppgifternas art och beskaffenhet kunna tjäna till ledning.
Såsom därav framginge, tillhörde beredskapsarbetena med hänsyn till
sin natur i stort sett något av följande fem kategorier, nämligen

1) författningsarbete (utarbetande och revidering av förslag till lagar, förordningar
o. d.);

2) organisatoriska arbeten (uppgörande och revidering av sammansättningsoch
mobiliseringsplaner jämte instruktioner för kristidsinstitutioner m. m.);

3) statistiskt-ekonomiska utredningar;

10

Kungl. Maj:ts •proposition nr 6.

4) ingen jörtekniska och vetenskapliga utredningar; samt

5) uppgörande av avtal om krigsleveranser.

\ ad först beträffade det under 1) angivna författningsarbetet, hölle de sakkunniga
före, att utarbetandet av nya förslag till lagar och förordningar rörande
den ekonomiska försvarsberedskapen borde såsom regel ske genom centralorganets,
den nyssnämnda rikskommissionens, försorg, som för ändamålet
anlitade särskilt tillkallade författningsexperter på respektive ämnesområden.
Övervakandet av att dylika författningsförslag ständigt vore fullt aktuella
torde åter, allt efter omständigheterna, kunna ombesörjas antingen av det
ämbetsverk, som närmast berördes av författningen i fråga, eller ock av
rikskommissionen. Skyldigheten att draga försorg om erforderliga revideringar
torde i varje fall böra påvila nämnda kommission.

Beträffande de under 2) nämnda organisatoriska arbetena hade de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att det första utarbetandet av planerna
i allmänhet borde verkställas genom särskilt utsedda delegerade, exempelvis
en tjänsteman från rikskommissionen och en från det ämbetsverk,
som närmast berördes av arbetet i fråga. Den sedermera skeende årliga
revideringen av organisations- och mobiliseringsplanerna syntes däremot i
regeln kunna ombesörjas av vederbörande ämbetsverk.

De under 3) upptagna statistiskt-ekonomiska utredningarna, vilka i stort
sett avsåge införskaffande och bearbetning av för rikskommissionens arbeten
erforderliga uppgifter, syntes lämpligen böra utföras av vederbörande ämbetsverk.
Ifrågavarande utredningar borde givetvis verkställas i anslutning till
verkens allmänna statistik och efter samråd med rikskommissionen.

De under 4) angivna ingenjörtekniska och vetenskapliga utredningarna
vore däremot av sådan speciell art, att arbetet härmed i allmänhet lämpligast
ombesörjdes genom rikskommissionen med tillhjälp av inom eller utom statsförvaltningen
befintlig sakkunskap.

Slutligen syntes huvuddelen av arbetet med de under 5) berörda krigsleveransavtalen
böra — sedan rikskommissionen bl. a. med ledning av nyssnämnda
ekonomiskt-statistiska utredningar verkställt en fördelning av industriföretagen
på de olika myndigheterna — åligga vederbörande militära eller
civila ämbetsverk.

Ledningen av beredskapsarbetena samt övervakandet, att dessa bleve enhetligt
och följdriktigt utförda, borde, såsom redan antytts, åligga rikskommissionen.
På denna borde också ankomma att verkställa, eventuellt genom
tillkallade experter, alla övriga arbeten, som av olika skäl icke lämpligen
kunde utföras genom någon av de bestående myndigheterna eller institutionerna.

Sedan de sakkunniga sålunda angivit de allmänna riktlinjer, efter vilka
en uppdelning av arbetsuppgifterna i princip syntes böra ske, skulle nu
undersökas, huru denna arbetsfördelning gestaltade sig i fråga om de därav
särskilt berörda ämbetsverken.

Vad då först beträffade planerna fur den industriella försvarsberedskapen,
vore det uppenbart, att kommerskollegium både borde och kunde i fråga om
hithörande arbeten lämna en mycket värdefull medverkan. Enligt gällande
instruktion för ämbetsverket hade detta till åliggande att bl. a. följa utvecklingen
av rikets industri och bergshantering och efter omständigheterna vidtaga
åtgärder för befrämjandet av dessa näringar. Det syntes då ligga i
sakens natur, att ämbetsverket även borde ägna uppmärksamhet och taga
verksam del i de arbeten, som avsåge upprätthållandet av den industriella
verksamheten i krig. Såge man närmare på hithörande frågor, stode det klart,
att såväl vid uppgörandet av generalöversikterna rörande råvarubehoven som
i fråga om planläggningen av den industriella råvaruförsörjningen i krig ett

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

väsentligt material borde kunna ställas till förfogande av kollegiet. I vad mån
bearbetningen av detta material skulle ske inom ämbetsverket och huruvida
utredningarna i övrigt för nämnda planläggning borde helt eller delvis ombesörjas
av detsamma, vore spörsmål, som, enligt de sakkunnigas mening,
borde avgöras efter överenskommelse mellan kollegiet och rikskommissionen.
Samma syntes böra bliva förhållandet i fråga om utredningarna rörande industriens
förseende med kraft, bränsle och olika driftsförnödenheter i krigstid.
Någon tveksamhet torde däremot knappast råda om, att införskaffandet
av vissa uppgifter rörande industriföretagens tillverkningsförmåga lämpligast
borde ske i samband med kommerskollegii näringsstatistiska arbeten, även
om rikskommissionen därjämte komme att anlita de utvägar, som stode till
buds jämlikt lagen den 9 april 1926 angående skyldighet för vissa näringsidkare
att biträda vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. Slutligen
ansåge de sakkunniga ändamålsenligt, att omsorgen att träffa förberedelser
för organiserandet av den institution, som i krigstid skulle omhänderhava
det statliga överinseendet över handel och industri, tilldelades kommerskollegium,
som med andra ord skulle utgöra det mobiliserande organet
för en statens industri- och handelskommission. Planerna härför utarbetades
och reviderades under samarbete med rikskommissionen i enlighet med de
ovanberörda allmänna principerna.

I fråga om planerna rörande jordbruket och livsmedelsproduktionen i krig
trädde lantbruksstyrelsen i förgrunden såsom det organ, på vilket det främst
ankomme att medverka vid beredskapsarbetena. Jämlikt gällande instruktion
ålåge det nämnda styrelse bl. a. att vidtaga eller föreslå åtgärder för befrämjande
av lantbruket och dess binäringar samt fiskerinäringen. Enligt
samma tankegång, som ovan berörts i fråga om kommerskollegium, borde
då styrelsens uppmärksamhet lämpligen också avse dessa näringars upprätthållande
och eventuella omläggning i krig. Vid utredningarna på detta område
bleve den sakkunskap, som vore företrädd inom lantbruksstyrelsen, till
ovärderlig nytta. Yad anginge själva utarbetandet av planerna för jordbrukets
vidkommande, brödsädsproduktionens främjande o. s. v., borde detta
arbete, i överensstämmelse med vad förut sagts, verkställas genom särskilda
delegerade. Revideringen och granskningen av utredningarnas aktualitet
borde däremot sedermera såsom regel ske genom lantbruksstyrelsens försorg.
Samråd med rikskommissionen förutsattes dock äga rum i behövlig
utsträckning.

Beträffande såväl planerna för allmän konsumtionsreglering som planerna
rörande arbetsförmedling och understödsväsende m. m. vore självfallet socialstyrelsen
den institution, som besutte den största sakkunskapen och som vore
bäst skickad att uppbära en del av beredskapsarbetena. Instruktionen för
detta ämbetsverk innefattade också åligganden, som sammanfölle med eller
stode nära den verksamhet på försvarsberedskapens område, som det här
vore frågan om. Såsom framginge av det förut anförda, torde planerna för
ransonering av livsförnödenheter m. m. såväl som den s. k. sociala krigsberedskapen
till väsentlig del omfatta rent organisatoriska arbeten. Uppläggandet
av alla hithörande organisationsplaner jämte instruktioner m. m.
bleve säkerligen ett tidskrävande arbete för vederbörande delegerade; sedermera
torde emellertid de årligen återkommande revideringarna icke bliva
synnerligen betungande. Enligt de sakkunnigas mening borde socialstyrelsen
förutom nämnda revideringsarbeten hava till åliggande att förbereda
upprättandet av de båda centrala statsinstitutioner, som vid krig måste in
rättas för att hava överinseendet över respektive folkförsörjningens och arbetsmarknadens
organisation, d. v. s. omhänderliava mobiliseringsplanerna

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

för en statens folkliushållningskommission och en »riksarbetsnämnd». Planläggningen
syntes böra ske under samarbete med rikskommissionen.

Vad slutligen anginge den sista stora gruppen av planläggningsarbeten, den
som rörde finans- och kredit väsendets ordnande, hade de sakkunniga funnit nödvändigt,
att dessa frågor till väsentlig del behandlades inom riksbanken och
riJcsgäldskontoret. Särskilt gällde detta i fråga om förberedandet av dessa institutioners
egen verksamhet i krigstid, frågor om upptagande av krigslån
o. d. Revidering av de uppgjorda förslagen till lagar och förordningar in. fl.
hithörande ärenden syntes böra ske i samråd med rikskommissionen samt
representanter för det privata kreditväsendet. Rikskommissionen kunde givetvis
icke i fråga om riksdagens här nämnda båda verk på samma sätt som
beträffande Kungl. Maj:t underställda myndigheter utöva initiativ och samverkan,
men det torde ändock fa förutsättas, att kommissionen kunde beredas
tillfälle till nära förbindelse med nämnda institutioner för samråd
rörande försvarsberedskapens synpunkter.

Förutom de nu berörda institutionerna måste givetvis även andra statens
verk och o inrättningar taga befattning med den ekonomiska försvarberedskapen.
A ena sidan vore härvid att märka de materialförbrukande militära
och civila myndigheter, vilkas behov måste tryggas medelst förberedda krigsleveranser
och vilka därigenom kunde sägas intaga i viss mån en särställning
i systemet. A andra sidan komme här i fråga sådana ämbetsverk som t. ex.
domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverken m. fl., vilka alla
hade jaositiva uppgifter att fylla i det ekonomiska livet. De särskilda förberedelser,
som dessa myndigheter måste vidtaga för tryggandet av samhällsekonomi
och näringsliv i krigstid, vore dock av förhållandevis begränsad
omfattning. Möjligen kunde för domänstyrelsen — som enligt de sakkunnigas
mening borde hava till åliggande att i samråd med rikskommissionen
handlägga vissa planer rörande bränsleanskaffning i krig — arbetet bliva
något mera omfattande. I varje fall torde vad ovan sagts om arbetenas
organisation, samverkan med rikskommissionen o. s. v., gälla beträffande
alla ifrågavarande myndigheter. Det syntes böra tilläggas, att dessa myndigheters
förberedelsearbeten i åtskilliga fall torde mera få karaktären av
administrativ än ekonomisk försvarsberedskap.

Såsom framginge av den nu lämnade framställningen, hävdade de sakkunniga
den uppfattningen, att vissa slag av arbetsuppgifter för den ekonomiska
försvarsberedskapen borde och kunde påläggas redan bestående myndigheter
och institutioner. I själva verket torde denna myndigheternas medverkan
i arbetet vara en förutsättnig för, att de skulle kunna bereda sig till
utförande av eu mängd åligganden, som de enligt de sakkunnigas mening
icke torde kunna undgå vid krigstillfälle. För övrigt talade både kostnadsskäl
och organisationsliänsyn för, att inom olika statliga organ förefintliga
insikter och kunskaper på ifrågakommande områden tillvaratoges och utnyttjades,
liksom det material av statistisk och annan art, som redan förefunnes
eller av andra skäl införskaffades och vidmakthölles inom statsförvaltningen,
bleve ställt till förfogande för den ekonomiska försvarsberedskapens
syften.

Ett enligt de sakkunnigas mening betydelsefullt led i den tänkta organisationen
vore den principen, att mobiliseringsförberedelserna för de institutioner,
som vid krigstillfälle måste upprättas för omliänderhavande av
vissa svårlösta samhällsproblem, ålades de bestående ämbetsverk, vilka enligt
gällande instruktioner hade närmast motsvarande verksamhetsområden.
Genom en dylik anordning borde improvisationens olägenheter i möjligaste
mån undvikas. Kristidsorganisationerna komme att organiskt växa fram ur
sin rätta miljö, i det att någon del av ämbetsverkens personal givetvis komme

Kuncjl, Muj:ts proposition nr 6. lo

att vid krigstillfälle överflyttas till desamma; och på sä sätt tillfördes dessa
organisationer redan från början eu välbehövlig tjänstemannarutin samt sakkunskapen
lios just de personer, som tagit verksam del i planläggningsarbetena.
Tydligt vore, att ett sådant organisationsförfarande också tjänade
till att i fredstid stärka känslan av ansvar inför försvarsberedskapens krav.

En förutsättning för, att ifrågavarande delar av beredskapsplanerna skulle
kunna påläggas de berörda ämbetsverken, vore emellertid å ena sidan, att
dessa erliölle sakkunnigt biträde och hjälp vid det mera krävande forsta utarbetandet
av planerna samt beträffande sådana mobiliseringstekniska detaljer,
vari deras tjänstemän saknade erfarenhet. A andra sidan framstode
som ett oundgängligt villkor för den ifrågasatta anordningen, att ett sammanhållande
och ledande organ förefunnes, vilket hade befogenhet att taga
del av alla ämbetsverkens åtgärder rörande den ekonomiska försvarsberedskapen
och effektivt kunde övervaka, att behövliga revideringar av planerna
verkligen komme till utförande. Såsom framginge av det föregående, hade
de sakkunniga tänkt sig, att dessa båda villkor skulle bliva uppfyllda genom
inrättandet av en rikskommission för den ekonomiska försvarsberedskapen,
som innehade överledningen av alla hithörande angelägenheter och vilken
skulle, särskilt under de första åren, lämna de olika ämbetsverken erforderligt
biträde i deras arbete genom att tillfälligt ställa till deras förfogande
sakkunnig arbetskraft, antingen kommissionens egna tjänstemän eller särskilt
tillkallade militära eller civila experter.

Emellertid kvarstode alltid frågan, huruvida icke något eller några av
ämbetsverken, utöver sådant tillfälligt sakkunnigt biträde, skulle behöva
någon personalförstärkning för lösandet av de uppgifter rörande den ekonomiska
försvarsberedskapen, som skulle påläggas dem. Efter övervägande
av alla på denna fråga inverkande faktorer, arbetenas beskaffenhet och art
in. in., hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att — när man
bedömde frågan på lång sikt, d. v. s. sedan de första årens planläggningsoch
nydaningsarbeten vore över — det endast vore kommerskollegium, som
möjligen kunde ifrågasättas att behöva någon personalförstärkning för ändamålet.
Innan direkt erfarenhet förelåge i fråga om huru samarbetet mellan
kollegiet och rikskommissionen utvecklade sig, vore det emellertid icke möjligt
att med bestämdhet uttala sig om, huruvida och i vilken utsträckning
extra arbetskraft inom kollegiet kunde bliva oundgängligen erforderlig. Man
torde dock kunna utgå ifrån, att ifrågavarande extra arbetskraft skulle kunna
begränsas till visst tillfälligt biträde å de byråer inom kollegiet, som närmast
komme att beröras av beredskapsarbetet.

Yad därefter beträffade de militära förvaltningsmyndigheternas befattning
med frågor rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, erinrade de sakkunniga,
att dessa myndigheter under de senaste 8 ä 10 åren utfört ett högst
betydelsefullt organisations- och planläggningsarbete särskilt rörande den industriella
beredskapen, där myndigheterna bl. a. hade att ordna de i tekniskt
hänseende ofta mycket omfattande krigsleveransavtalen ävensom att
förbereda de i anspråk tagna firmornas tillgodoseende med personal m. m.
vid mobilisering. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, återstode emellertid
vidsträckta arbetsområden här ännu att bearbeta, vartill komme, att de uppgjorda
planernas vidmakthållande med hänsyn till teknikens framsteg och de
ofta inträffande förändringarna inom industrien toge mycken tid och arbete
i anspråk.

Genom 1925 års försvarsordning hade ifrågavarande militära myndigheter
i viss utsträckning erhållit särskild personal för ledningen av berörda arbeten
ehuruväl icke i den omfattning, varom myndigheterna på sin tid gemensamt

14

Myndig heterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

hemställt. Däijämte hade särskilda anslagsmedel ställts till deras förfogande
för bestridande av med arbetena förenade kostnader.

Någon inskränkning av det beredskapsarbete för industriens krigsorganisation,
som påvilade de militära förvaltningsmyndigheterna, skulle ej komma
att ske genom inrättande av ett särskilt organ för den allmänna ekonomiska
försvarsberedskapen. Tvärtom hade de sakkunniga ansett sig böra förutsätta,
att nkskommissionen skulle för vissa delar av sin verksamhet få påräkna
ett icke oväsentligt stöd genom nämnda myndigheters personal- och anslagsresurser
på ifrågavarande område. De sakkunniga ansåge det därför vara''av
erforderliga arbetskrafter och anslagsmedel i fortsättningen
ställdes till de militära förvaltningsmyndigheternas förfogande för här avsett
ändamål.

Innan de sakkunniga lämnade frågan, huru arbetena för den ekonomiska
försvarsberedskapen^ borde uppdelas på olika myndigheter och institutioner,
syntes det böra påpekas, att industriberedskapskommissionen i sin förutberörda
skrivelse av den 25 november 1925 givit uttryck åt den tanken, att
~ j den man nämnda arbeten icke kunde påläggas bestående myndigheter —
de borde fördelas på tre fristående kommissioner, nämligen en för industriens
krigsorganisation, en livsmedelsförsörjningskommission samt en över dessa
stående rikskommission, vilken sistnämnda bl. a. skulle handlägga alla sådana
ärenden, som icke behandlades av någon av de andra båda kommissionerna.
De sakkunniga hade tagit denna föreslagna lösning av organisationsproblemet
under omprövning, men funnit, att även om förslaget vid första påseendet
kunde synas tilltalande, detta dock, efter ett närmare skärskådande av
alla på frågan inverkande faktorer, näppeligen kunde förordas. Såväl organisatoriska
skäl som kostnadsskäl talade emot detsamma. Ty såsom här
förut påvisats, grepe de olika slagen av beredskapsplaner och utredningar
så intimt in i varandra, att de icke kunde helt särskiljas; den industriella
försvarsberedskapen påverkade exempelvis på många sätt jordbruksnäringen,
och konsumtionsregleringen måste ordnas enhetligt för födoämnen och industriprodukter
o. s. v. Detta gjorde, att ett uppdelande på skilda komnnssioner
av planläggningsarbetet på föreslaget sätt oundgängligen måste
medföra dubbelarbete på flera punkter samt framskapa krav på en särskilt
förmedlande verksamhet, för att kommissionerna icke skulle på stridiga sätt
lösa samhörande problem. Följden härav bleve ökad kommissionspersonal
med ty åtföljande _ stegrade kostnader. Härtill komme, att enligt industriberedskapskommissionens
förslag den ena kommissionen finge uppgifter,
som permanent krävde mycket arbete, medan den andras uppgifter bleve av
ar*> arbetet visserligen under de första åren bleve betydande, men
därefter sannolikt så begränsat, att det kunde ifrågasättas, om personalen
skulle få full sysselsättning.

Dessa olägenheter undanröjdes, om beredskapsarbetena enhetligt omhänderhades
av en och samma kommission. Verksamheten kunde nämligen då så
organiseras, att sedan den första planläggningsperioden väl vore över, de
erforderliga revideringarna företoges successivt inom olika grupper av planer
året runt. 1

Pa grund av det nu anförda ansage de sakkunniga den riktigaste lösningen
vara, att endast en kommission omhänderhade den ekonomiska försvarsberedskapen.
Följaktligen borde, sedan eu rikskommission upprättats för ändamålet,
den nuvarande industriberedskapskommissionen upplösas och dess
uppgifter i lämplig utsträckning överlämnas till nkskommissionen.

Rörande den av de sakkunniga lämnade översikten av de arbeten, som
krävas för landets ekonomiska försvarsberedskap, har flertalet av de

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

i ärendet liörda myndigheterna och institutionerna icke framställt några erinringar.

Chefen för generalstaben har anfört, att svårigheten att överblicka de för
oss nya och i viss mån obekanta arbetsområden, varom här vore fråga, torde
betinga, att den fixering av arbetsområdena, som gjorts av de sakkunniga,
närmast vore att betrakta såsom ett utkast och en stomme. Arbetsområdets
omfattning och begränsning kunde därför, enligt generalstabschefens mening,
komma att underkastas ändringar och förskjutningar, i den mån arbetet
kommit i gång och erfarenheterna givit ytterligare hållpunkter i frågan.

Marinförvaltningen framhåller, att planer beträffande sjöfarten under krig
icke av de sakkunniga berörts. I krig komme landet att för sin livsmedelsoch
råvaruförsörjning bliva under alla förhållanden hänvisat till import.
Minst nittio procent av landets import ginge över havet. Sjöhandeln måste
under ett krig merendels ledas in på nya banor i följd av den avspärrning
av sjötrafiken, som olika kombinationer av krigsfall medförde. Detta problem
fordrade noggrann planläggning för de olika fall, som i sådant hänseende
kunde tänkas uppstå.

Socialstyrelsen har framställt den principiella erinran, att de sakkunniga i
sin översikt över beredskapsarbetena icke i behörig grad framhävt betydelsen
och omfattningen av de åtgärder, som borde under fredstid vidtagas för
tryggande av folkets konsumtionsbehov och tillgodoseende av den sociala
försvarsberedskapen. Så mycket betydelsefullare torde förberedelser på
dessa områden få anses, som man syntes kunna vänta, att i framtida krig
avspärrning och andra direkt mot det ekonomiska livet riktade åtgärder
företoges på ett vida tidigare stadium än under världskriget. För att såväl
bevara motståndskraften under krig som vidmakthålla inre lugn och social
jämvikt under ekonomiska undantagsförhållanden av brydsam karaktär komme
otvivelaktigt att krävas snabbt och planmässigt handlande, varigenom hos
de olika folkklasserna kunde väckas och upprätthållas förvissningen, att
statsmyndigheterna icke låtit sig överrumpla av händelseutvecklingen.

Vad därefter angår spörsmålet, hur arbetet för lösandet av här
ifrågavarande uppgifter i stort sett bör organiseras, synes bland de
i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna knappast någon meningsskiljaktighet
råda om behovet av ett särskilt centralorgan, en rikskommission
för den ekonomiska försvarsberedskapen.

Beträffande omfattningen av rikskommissionens befogenheter hava fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret betonat angelägenheten av att
rikskommissionens befattning med utarbetande av planer rörande finans- och
kreditväsendets ordnande samt beträffande statens lånepolitik ävensom med
dessa planers tillämpning begränsades så, att ingrepp från kommissionens
sida på det riksbanken, respektive riksgäldskontoret förbehållna arbetsområdet
icke måtte förekomma.

I fråga om statsmyndigheternas deltagande i arbetena för den ekonomiska
försvarsberedskapen framgår av de inkomna yttrandena, att sådan medverkan

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

icke kan påräknas i samma grad från alla ämbetsverkens sida, detta beroende
såväl på arbetenas skiljaktiga natur inom olika grenar av statsförvaltningen
som på de inom verken tillgängliga arbetskrafterna. Under det att vissa verk
ganska förbehållslöst utlovat afl önskad medverkan, liava andra myndigheter
i mer eller mindre bestämda ordalag reserverat sig på denna punkt under
åberopande av personalens fåtalighet inom vederbörande verk och bristen
på tillgängliga anslagsmedel.

En närmare redogörelse torde här böra lämnas för de yttranden, som av
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen avgivits rörande
frågan om arbetsuppgifternas fördelning mellan rikskommissionen och nyssnämnda
ämbetsverk samt därmed sammanhängande spörsmål.

Kommerskollegium anför liärutinnan i huvudsak följande.

Med utgångspunkt från den framställning rörande innebörden och omfattningen
av här ifrågavarande planläggningsarbete, som lämnats i de sakkunnigas
betänkande, hade kollegium tagit under övervägande, i vad mån
kollegii olika byråer kunde under samarbete med den föreslagna rikskommissionen
för den ekonomiska försvarsberedskapen tillföra utredningen positiva
insatser, liksom även huru detta samarbete enligt kollegii åsikt borde
på lämpligaste sätt organiseras. Kollegium hade därvid kommit till följande
allmänna resultat.

Den statistiska byrån inom kommerskollegium insamlade och bearbetade
för sina ordinarie arbetsuppgifter näringsstatistiskt material, som redan i och
för sig torde vara i betydande utsträckning nödvändigt såsom underlag för
rikskommissionens arbeten inom hithörande områden. I den mån nu nämnda
eller därtill sig anknytande särskilda uppgifter, vare sig om enstaka industriella
företag eller grupper av företag, erfordrades för ifrågavarande arbeten,
torde det med hänsyn både till statsverkets intresse av att undvika dubbelarbete
och till önskvärdheten att förekomma ett för industrien besvärande
mångskriveri vara ändamålsenligt, att sådana för rikskommissionen behövliga
uppgifter införskaffades i samband med kollegii regelbundna hänvändelser
till företagen i näringsstatistiskt syfte.

Det sagda syntes äga tillämplighet icke blott i fråga om de särskilda
tekniskt-statistiska undersökningar, som åsyftades under mom. d) i de sakkunnigas
yttrande rörande planläggningen av den industriella försvarsberedskapen,
utan även beträffande under mom. a), b), c) och f) behandlade planläggningsarbeten.
Dessutom torde böra erinras, att kollegium för eventuellt
behövliga statistiska specialutredningar rörande särskilda näringsgrenar eller
betydelsefulla tekniska områden besutte en omfattande erfarenhet. Den
omständigheten, att dylika specialutredningar under senare år icke förekommit
i den utsträckning, som tidigare ansetts önskligt och även tillämpats,
torde uteslutande få tillskrivas statsfinansiella hänsyn. Kollegium vore fullt
berett att, om nödiga medel ställdes till förfogande, ånyo organisera och upplägga
sådan speciell statistik.

Yad i övrigt anginge frågan om medelsbehov för tillgodoseende av det
avsedda regelbundna statistiska samarbetet med rikskommissionen, vore det
visserligen svårt att på förhand närmare beräkna detsamma. Såvitt kollegium
nu kunde döma, torde dock närmast ifrågakomma endast mera tillfälligt
biträde, varför kostnaderna icke kunde bliva särskilt stora och så mycket
mindre ägnade att ingiva betänkligheter, som rikskommissionen ju skulle
disponera vissa egna anslagsmedel för behövliga undersökningars verkställande.

IT

Kuugl. Maj;ts proposition nr 6.

Industribyrån handlade ärenden angående de industriella näringarna,
med undantag av den industri, varmed bergsbyrån hade att taga befattning,
d. v. s. gruv- och brukshanteringarna, stenindustrien, torvhanteringen samt
tillverkningen och försäljningen av explosiva varor och eldfarliga oljor.

Under iakttagande av berörda uppdelning handlade dessa byråer i följd
härav bland annat frågor om råvaruanskaffning och produktionsförhållanden
inom de respektive industrigrenarna, vidare frågor om statslån och statsanslag
för främjande av samma näringar samt författningar om och tillsyn
över industriella tillverkningar, vilka ur säkerhets- och kvalitetssynpunkt
vore föremål för särskild lagstiftning. Dessa industriers allmänna ekonomiska
intressen vore sålunda framför allt föremål för ifrågavarande byråers verksamhet.
Om såsom en särskild statsangelägenhet upptoges försvarsberedskapens
främjande på det industriella området, syntes det därför vara
ofrånkomligt, att industri- och bergsbyråerna ägnade uppmärksamhet även
åt dessa beredskapssträvanden. Den sakkunskap och erfarenhet på det
tekniskt-ekonomiska området, som funnes representerad inom byråerna, torde
kunna bereda rikskommissionen ett värdefullt stöd i dess arbete och motivera
nära förbindelser mellan byråerna och kommissionen under den nya verksamhetens
fortsatta utveckling.

Beträffande handels-, sjöfarts- och fartygsinspektionsbyråerna
syntes däremot beredskapsåtgärderna, åtminstone i första planet, icke komma
att beröra verksamheten på ett närmare sätt. Emellertid vore det icke uteslutet,
att viss medverkan från deras sida kunde lämnas, till exempel i fråga
om utformandet av de planer, som berörde konsumtionsreglering av viktiga
livsförnödenheter, samt vid utarbetande av eventuellt behövliga planer för
reglering av användningen av svenskt tonnage (fraktfartsreglering).

Kollegium ville även erinra, att ämbetsverket, förutom bland byråpersonalen,
disponerade över tekniskt utbildad arbetskraft i icke ringa omfattning
på kollegium underställda lokalstater, nämligen elektriska inspektionen,
bergsstaten, torvtjänstemännen, sprängämnesinspektionen och fartygsinspektionen.
Från befattningshavarna inom dessa grenar av kollegii verksamhet
torde jämväl kunna lämnas rikskommissionen råd och anvisningar av värde
i åtskilliga avseenden.

Sålunda torde sprängämnesinspektionen, som fortlöpande införskaffade
fullständiga uppgifter rörande landets sprängämnes- och ammunitionsfabriker.
såväl med hänsyn till dessas tekniska utrustning och resurser som beträffande
personalförhållanden, i avseende å denna för försvarsberedskapen så viktiga
industrigren kunna tillhandagå med de mest tillförlitliga och kompletta data.
Även i fråga om fabriker och nederlag för eldfarliga oljor kunde sprängämnesinspektionen
lämna tillgång till de mest fullständiga upplysningarna.

Elektriska inspektionen innehade fullständiga och detaljerade uppgifter
rörande landets elektriska kraftledningsnät samt privata elektriska
vattenkraftanläggningar och borde sålunda kunna tillhandagå med värdefulla
upplysningar för planerandet av industriens kraftfråga under mobiliseringsförhållanden.
Statens torvingenjörer kunde biträda i fråga om planerandet
av en ökad användning av torvbränsle under enahanda förhållanden,
liksom den lokala bergsstaten sutte inne med den mest fullständiga
detaljkännedomen rörande tillgångarna och brytningen av malm och andra
i råvaruhänseende viktiga mineralier samt möjligheterna att utvidga brytningen.
Eartygsregistreringssektionen inom kollegii sjöfartsbyrå förde
ett fortlöpande register över landets fartygsbestånd och kunde alltså tillhandagå
med i sådant avseende erforderliga data berörande sjötransportproblemen
under krigsförhållanden, liksom fartygsinspektionen i fråga om
fartygsmaterielens beskaffenhet m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 6 haft. (Nr 6.)

1375 27 •_>

18

Kungl. l[aj:ts proposition nr 6.

Beträffande formerna för samarbetet mellan kollegium och rikskommissionen
liade redan framhållits, att de speciella uppgifter rörande vissa industriföretag,
som torde befinnas erforderliga för kommissionens utredningar
utöver de statistiska data, som för den allmänna industristatistiken årligen
av kollegium införskaffades, borde såvitt möjligt i ett samband och jämväl av
kommerskollegium infordras och därefter, enligt överenskommelse från fall
till fall, antingen på begäran av rikskommissionen med anlitande av kollegii
arbetskrafter statistiskt bearbetas i visst angivet syfte, eller ock till rikskommissionen
direkt överlämnas för bearbetning. Behandlingen av de ordinarie
statistiska uppgifterna, även för rikskommissionens behov, torde i varje fall
böra ankomma på kollegium.

Lantbruksstyrelsen har i ämnet anfört, bland annat, följande.

Såvitt det ville synas, skulle enligt de sakkunnigas förslag den övervägande
delen av arbetet rörande den ekonomiska försvarsberedskapens
organisation utföras av de ordinarie ämbetsverken, under det att den föreslagna
rikskommissionen mera skulle hava en sammanhållande uppgift beträffande
detta arbete.

Ifrågavarande arbeten, såvitt de rörde jordbruksnäringens och livsmedelsproduktionens
upprätthållande och eventuella omläggning i händelse av
krigstillstånd, skulle falla på lantbruksstyrelsen.

I likhet med de sakkunniga liölle jämväl lantbruksstyrelsen före, att samarbete
i viss utsträckning måste komma till stånd mellan den ifrågasatta
nya rikskommissionen och redan bestående fackämbetsverk för åstadkommande
av ett gott resultat i fråga om den ekonomiska försvarsberedskapens
organisation. Det syntes emellertid lantbruksstyrelsen, att de sakkunniga
härvidlag betydligt överskattat dessa statsmyndigheters möjlighet att medverka
vid planläggningen av denna försvarsorganisation, och att de sakkunnigas
förslag härutinnan lämnade allt för liten garanti för slutförande av
denna planläggning inom rimlig tid och på mest ändamålsenliga sätt. Med
avseende härå ville styrelsen anföra, att de centrala verken i allmänhet
torde hava fullt upp att göra med det löpande ordinarie arbetet, som ju i
allt fall hade nuets aktualitet och i första hand måste utföras, och att de
därför icke kunde förväntas hava möjlighet att ägna erforderlig tid och
arbetskrafter åt de bär i utsikt ställda, synnerligen krävande arbetsuppgifterna.
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste ifrågavarande arbetsuppgifter
anses vara av så omfattande natur och förutsätta så mycken omtanke,
att de helt krävde sin man. Med hänsyn härtill syntes det knappast
vara tillrådligt att lägga dessa arbetsuppgifter, vilka syftade på en oviss
framtida eventualitet och som därför måste bliva mindre aktuella, på befattningshavare,
vilka redan sutte med händerna fulla av löpande arbete och
vilka icke kunde ägna tillräcklig tid och omsorg åt denna nya uppgift, åtminstone
icke utan att det ordinarie arbetet eftersattes och bleve lidande
därpå. Med avseende härå borde jämväl framhållas, att den utav de sakkunniga
föreslagna decentralisationen av vissa organisationsuppgifter ingalunda
kunde anses befordra önskvärd planmässighet och enhetlighet uti
arbetet i dess helhet betraktat, och att ett godtagande av förslaget otvivelaktigt
måste förväntas medföra avsevärda svårigheter i form av arbete och
tidsspillan för organisationsarbetets sammanhållande och bedrivande efter
ensartade riktlinjer inom de olika ämbetsverken, varförutom slitningar lätt
kunde uppkomma mellan dessa och rikskommissionen i fråga om arbetets
uppdelning dem emellan. Den fördelning av ansvaret för beredskapsarbetets
behöriga utförande, som förslaget måste anses innebära, uppväckte jämväl
starka betänkligheter. Av antydda skäl funne lantbruksstyrelsen det vara

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

mest rationellt och jämväl ur arbetsresultatets synpunkt nödvändigt, att
det egentliga arbetet med organisationsplanernas utarbetande utfördes av den
föreslagna rikskommissionen, vars hela verksamhet skulle inriktas på denna
uppgift.

De sakkunniga syntes förutsätta, att de ämbetsverk, vilka enligt förslaget
skulle med rikskommissionen dela arbetet med ifrågavarande organisationsplaner,
måste för ändamålet påräkna någon förstärkning i sina ordinarie
arbetskrafter under det första grundläggande organisationsarbetet, men att
det därefter endast vore kommerskollegium, som kunde ifrågasättas att behöva
någon personalförstärkning för ändamålet. För styrelsens del ville lantbruksstyrelsen
i förevarande avseende framhålla, att till följd av arbetsbördans
ständigt fortgående ökning särskilt de arbetskrafter, på vilka här ifrågasatta
nya arbetsuppgifter skulle ankomma, redan nu vore pressade till bristningsgränsen.
Lantbruksstyrelsen funne sig därför icke kunna påtaga sig
ansvaret för dessa arbetsuppgifters behöriga fullgörande, med mindre styrelsen
utrustades med för ändamålet erforderliga nya och fullt kvalificerade
arbetskrafter.

Uppenbart vore sålunda — och detta förutsatte i viss man även de sakkunniga
— att en förstärkning av arbetskrafterna måste förväntas bliva erforderlig
inom här ifrågavarande ämbetsverk, för att dessa skulle kunna bliva
i stånd att fullgöra de uppgifter, som enligt förslaget skulle ankomma på
dem. Med hänsyn härtill och till vad lantbruksstyrelsen i övrigt anfört
hölle emellertid styrelsen före, att det vore långt bättre att överföra all för
den ekonomiska försvarsberedskapens organisation erforderlig arbetskraft
på rikskommissionen och låta denna svara för det hela.

Emellertid räknade lantbruksstyrelsen givetvis med, att vederbörande
ämbetsverk överläggningsvis skulle vid behov tillhandahålla rikskommissionen
all den sakkunskap, varöver ämbetsverken förfogade. Avenså torde
dessa ämbetsverk efter organisationsplanernas första utarbetande med tillhörande
författningsförslag kunna så långt möjligt vara rikskommissionen
behjälpliga vid övervakandet av, att dessa planer och författningsförslag
ständigt liölles aktuella, och lämna kommissionen besked angående sina iakttagelser
härutinnan, varvid det borde ankomma på kommissionen att vidtaga
erforderliga åtgärder för avhjälpande av tilläventyrs förefintliga brister.

Socialstyrelsen har i förevarande ämne gjort följande uttalande:

För konsumtion sregleringen förfogade styrelsen genom sina levnadskostnadsunclersökningar,
fortlöpande detaljprisstatistik och dyrortsgrupperingar
över ett mångsidigt och uttömmande material till belysande av såväl förbrukningen
av alla slags förnödenheter inom olika folkklasser och i olika
delar av riket som prissättningen, varjämte nyssnämnda statistiska arbeten
och utredningar tillförde styrelsen en ganska vidsträckt kännedom om tillförselförhållanden
och detaljhandelsorganisation.

Med avseende på arbetsmarknadsberedskapen besutte styrelsen såsom
inspektions- och centralmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
samt genom sina statistiska utredningar och sin administrativa
verksamhet beträffande olika sidor av arbetsmarknadsproblemet kännedom
om hithörande förhållanden. Vad särskilt beträffade det hos styrelsen tillgängliga
statistiska materialet, omfattade detsamma uppgifter bland annat
angående arbetsmarknadens läge och förändringar, den offentliga arbetsförmedlingen,
kollektivavtalen, lönenivån inom den övervägande delen av näringslivet
samt löneutvecklingens tendenser m. m. I den mån ytterligare utredningar
på likartade områden av kommissionen skulle befinnas påkallade,
syntes på grund av mångsidigheten av styrelsens statistik anknytning till

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

densamma och utnyttjande av hos styrelsen samlad erfarenhet av statistiska
arbeten böra erbjuda fördelar såväl för staten ur sparsamhetssynpunkt som
för uppgiftslämnarna till undvikande av dubbelarbete.

I frågor berörande den sociala skyddslagstiftningen torde styrelsens byrå
för lag- och administrativa ärenden få anses vara särskilt sakkunnig, och
det praktiska handhavandet av nämnda lagstiftning övervakades med avseende
på yrkesinspektionsärenden m. m. från styrelsens arbetarskyddsbyrå.

Med hänsyn till erforderligt planeringsarbete rörande mobiliseringsunderstöd
in. m. samt liyresunderstöd under krigstid torde styrelsens handläggning
av sjukförsäkrings- och understödsföreningsärenden samt av bostadsfrågor
möjliggöra värdefullt biträde åt kommissionen för nämnda arbeten.

Enligt styrelsens förmenande vore emellertid de arbetsuppgifter, för vilka
styrelsens medverkan enligt den av de sakkunniga framlagda planen skulle
bliva nödvändig, för snävt angivna.

Konsumtionsregleringen skulle enligt de sakkunnigas förslag till sin viktigaste
del, nämligen med avseende på livsmedel, fördelas på två ämbetsverk,
lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. Åt lantbruksstyrelsen skulle anförtros
ej blott eu del åtgärder av rent tekniskt produktionsfrämjande karaktär,
utan utredningar och planläggning angående reglering av livsmedelsproduktionen,
reduktion av kreatursbeståndet m. m., vilka vore av ingripande natur
i fråga om livsmedelstillgången. Det syntes nödvändigt, att den myndighet,
som skulle planera konsumtionsregleringen, finge göra sina synpunkter gällande
jämväl vid behandlingen av frågor sådana som dessa. A andra sidan
kunde otvivelaktigt den myndighet, som hade att tillvarataga lantbrukets
produktionsintressen, icke finna sig tillfredsställd med att ställas utanför
beräknandet av de konsumtionsbehov, som under alla omständigheter och
till äventyrs icke utan men för jordbruket måste tillgodoses. Utan ett vägande
mot varandra av producent- och konsumentsynpunkter på dessa frågor redan
från den första planläggningen syntes allvarlig fara föreligga, att resultatet
av utredningsarbetena bleve för hela samhället mindre gynnsamt, varmed i
första hand avsåges, att större ingrepp i livsmedelsförsörjningen till äventyrs
komme att planeras, än som skulle varit oundgängligen nödvändiga.
Inför en befarad knapphet på livsmedel uppstode lätteligen å konsumenthåll
yrkanden på långtgående ingrepp mot jordbruket, som kunde äventyra dess
"framtida produktionsförmåga, medan inför eif dylikt alternativ eu allmän
livsmedelsransonering kunde komma att framstå såsom ur jordbrukarsynpnnkt
mindre förhatlig och därför bliva från jorbruksintresserat håll påyrkad
trots de ödesdigra konsekvenser, eu dylik åtgärd alltid måste beräknas få
för konsumenterna. Huru omöjligt det vore att verkställa eu fullständig
åtskillnad mellan de utredningar, som skulle handhavas av vartdera ämbetsverket,
framginge för övrigt redan därav, att så betydelsefulla uppgifter som
planläggning angående statligt förfogande över samt lagring av livsmedel
upptoges i de sakkunnigas uppräkning av föremålen för såväl lantbruksstyrelsens
som socialstyrelsens omsorger.

En planläggning på livsmedelsförsörjningens område, som, i det fall den
behövde ställas på praktiskt prov, skulle visa sig användbar, måste sålunda
till nära nog alla delar kräva intimt samarbete mellan företrädarna för producent-
och konsumentintressen. Det syntes emellertid uppenbart, att eu
sådan vidgning av arbetsfältet också medförde ökning av den arbetsbörda,
som skulle påvila socialstyrelsen.

De sakkunniga syntes icke tillbörligen hava belijärtat betydelsen av ingående
och fullständig kännedom om landets livsmedelsresurser. Erfarenheten
från ransoneringsåren gåve emellertid oförtydbart vid handen, både

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

att en dylik kännedom vore synnerligen viktig för målmedvetna statsåtgärder
och att det, när bristen redan stode för dörren, vore alldeles för sent att
vidtaga åtgärder för undersökningar härutinnan. Då det härvid bleve nödvändigt
att bygd för bygd inom hela riket kunna bedöma resurser och behov,
vore det uteslutet, att den officiella jordbruksstatistiken i sin nuvarande
omfattning skulle kunna giva tillräckliga upplysningar härutinnan. På grund
av vårt lands stora antal brukningsdelar måste vidare införskaffandet av de
grundläggande upplysningarna och det insamlade materialets vidmakthållande
i aktuellt skick med hänsyn till skeende produktionsomläggningar bliva ganska
betungande. Motsvarande arbete måste givetvis även utföras beträffande
dels sådana livsmedel och andra i den enskilda hushållningen ingående förnödenheter,
som importerades i konsumtionsfärdigt skick, och dels sådana
— inhemska och importerade — som inom landet underginge industriell
förädling. Aven om endast en mindre del av det här ovan skisserade utredningsarbetet
direkt skulle falla på socialstyrelsens lott, vore det likväl
uppenbart, att utökningen av arbetsuppgifterna i sin helhet måste återverka
även på storleken av styrelsens anpart däri.

Jämväl med avseende på den s. k. sociala krigsberedskapen torde fältet
för styrelsens arbetsuppgifter komma att vidgas utöver vad de sakkunniga
anfört. Framför allt syntes härvid böra beaktas, att vissa delar av den industriella
beredskapen stode i så nära sammanhang med den sociala, att
en samverkan med styrelsen på dessa områden torde visa sig erforderlig.
Styrelsen ville härutinnan erinra dels om det av de sakkunniga omnämnda
anskaffandet av arbetskraft för krigsmaterieltillverkning och annan för samhällslivet
oundgänglig verksamhet, dels om det sannolika behovet av modifikationer
i och tillägg till den sociala skyddslagstiftningen för de i dylika
företag sysselsatta.

Med hänsyn till de sålunda framhållna synpunkterna funne styrelsen det
uppenbart, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle för styrelsen
medföra ett synnerligen vidlyftigt och betungande arbete inom flera
grenar av styrelsens förvaltningsområde.

Givetvis bleve detta i främsta rummet kännbart under den tid, då de
förutsatta engångsutredningarna komme att pågå. Att de av styrelsens tjänstemän,
vilkas samarbete med kommissionen i egenskap av delegerade komme
att påkallas, under denna tid i ej oväsentlig utsträckning måste lösgöras
från sina ordinarie tjänsteuppgifter, om oskälig tidsutdräkt skulle kunna undvikas,
syntes styrelsen ofrånkomligt.

I vad mån sedermera de fortlöpande arbetsuppgifter, som försvarsberedskapen
skulle medföra, kunde fullgöras med styrelsens tillgängliga personal,
berodde givetvis i första hand på de fordringar, som från kommissionens
sida komme att uppställas, men jämväl och i väsentlig grad på de anordningar,
som kunde genom kommissionens försorg träffas för ett effektivt och
praktiskt ordnat samarbete mellan de centrala myndigheter, som skulle handhava
samhöriga delar av arbetsuppgifterna, samt mellan dylika myndigheter
och den lokala förvaltningen.

Uti sitt förenämnda betänkande rörande överarbetning av de sakkunnigas
förslag har generalmajoren Hultkrantz i anledning av myndigheternas erinringar
mot förslaget i nu förevarande avseenden anfört följande.

Av socialstyrelsens yttrande syntes framgå, att åtgärder för såväl konsumtionens
som arbetsmarknadens reglering krävde en central plats i förberedelsearbetena
vid sidan av den direkt militärt inriktade, den industriella och den
jordbruksekonomiska försvarsberedskapen. Detta förhållande borde, till kom -

Överarbetning
av de

sakkunnigas

förslag.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

plettering av de sakkunniga* betänkande, bär särskilt understrykas. Någon
ändring i de sakkunnigas förslag till instruktion för rikskommissionen torde
emellertid icke erfordras på denna punkt, i det att kommissionens uppgift
och åligganden erhållit en så allmänt hållen avfattning i instruktionsförslaget,
att det måste anses tillkomma kommissionen själv att avväga de olika arbetsområdenas
inbördes betydelse och bereda varje arbetsuppgift det utrymme
å programmet, som rätteligen borde tillkomma densamma.

Yad beträffade statsmyndigheternas deltagande i arbetena för rikets ekonomiska
försvarsberedskap, torde väl knappast någon meningsskiljaktighet
råda därom, att den personal, som måste särskilt engageras för arbetena
rörande den ekonomiska försvarsberedskapen, borde hava sin anställning vid
rikskommissionen och icke å de olika ämbetsverkens stater (med undantagdock
för den personal vid de militära förvaltningarna, som sysselsattes med
planläggning av krigsmaterielanskaffningen i krig). Vid rikskommissionen
kunde nämligen personalen bäst utnyttjas för de arbeten, som vid varje särskild
tidpunkt vore de för försvarsberedskapen viktigaste. Av liknande skäl
syntes de penningmedel, som ansloges för utredningar m. m. i den ekonomiska
försvarsberedskapens syften, böra såsom regel ställas till rikskommissionens
förfogande och icke utportioneras på olika statsförvaltningar.

Fasthölle man vid dessa grundsatser, så vore emellertid tydligt, att rikskommissionen
måste svara för fullgörandet av alla sådana beredskapsarbeten,
som de olika ämbetsverken icke kunde verkställa med till deras disposition
stående medel. Antingen kunde härvid arbetena övertagas av kommissionen
själv; eller också kunde, då så befunnes lämpligare, viss del av kommissionens
personal ställas till vederbörande ämbetsverks förfogande för arbetenas
utförande genom dettas försorg. Slutligen kunde även tänkas, att kommissionen
lämnade ämbetsverket erforderliga penningmedel för att genom extra
arbetskrafter låta verkställa de nödvändiga utredningarna.

De sakkunniga torde väl i själva verket just hava åsyftat eu sådan växelverkan
i beredskapsarbetet mellan kommissionen och myndigheterna, då de
— i stället för att uppdraga vissa bestämda gränser mellan kommissionens
och ämbetsverkens andel i planläggningsarbetena — föreslagit eu generell
bestämmelse, att dessa mellanhavanden skulle regleras på övermslcommelsens
väg. Att man på så sätt borde kunna enklast och bäst komma till rätta
med alla de skiljaktigheter, som inom olika förvaltningar uppställde sig till
hinder för en likformig uppdelning av göromålen, läge i öppen dag.

Tillvägagångssättet syntes här i regeln böra bliva följande. När rikskommissionen
— vilken i första hand hade ledningen och ansvaret för den
ekonomiska försvarsberedskapen — beslutat upptaga någon viss beredskapsfråga
till bearbetning, uppgjorde kommissionen förslag till de härmed sammanhängande
arbetenas fördelning på av frågan berörda verk och institutioner
ävensom angående sättet för arbetenas utförande. Detta förslag remitterades
till verken i fråga. Först sedan kommissionen och vederbörande ämbetsverk,
efter eventuella förhandlingar, enat sig om deras ömsesidiga ansvar,
skyldigheter och befogenheter, sattes arbetet i gång. Såsom sista utvägkunde
tänkas, att — om enighet icke skulle kunna uppnås — ärendet underställdes
Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Under förutsättning att ämbetsverkens deltagande i utrednings- och planläggningsarbetena
ordnades efter här berörda grunder, komme den föreliggande
frågans lösning ändock till sist att bliva beroende av, huruvida riks
kommissionen förfogade över tillräckliga resurser för att garantera de erforderliga
arbetenas utförande inom rimlig tid» på det ena eller andra sättet.
Och härmed vore man inne på frågans kärnpunkt, den föreslagna organisa -

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 6. 23

tionens tillräckligliet för tryggandet av en effektiv ekonomisk försvarsberedsk<ip På

denna punkt vore det knappast att undra på, att meningarna icke
kunde vara alldeles överensstämmande. Tillfredsställande försvarsberedskap
komme nämligen alltid att vara ett relativt begrepp, lika val på den ekonomiska
planläggningens område som på det militära området. Ett vore
emellertid visst, nämligen att försvarsberedskapens effektivitet stode i direkt
proportion till de för ändamålet anvisade medlen. Ju rikligare anslag, desto
bättre och fullständigare planläggning; med avknappade anslag minskad försvarsberedskap.
.

De inkomna utlåtandena syntes emellertid alla utan undantag gå i den
riktningen, att den av de sakkunniga föreslagna organisationen icke vore
större, än vad oundgängligen krävdes. Då flera myndigheter och institutioner
uttalat sig för utvidgningar i det ena eller andra avseendet, torde ett
totalomdöme, grundat på de inkomna utlåtandena, snarast böra bliva, att
förslaget vore väl knappt tilltaget.

De reflexioner, tillägg och förtydliganden, som här gjorts med anledning
av utlåtandena över de sakkunnigas uttalanden rörande arbetets uppdelning
mellan rikskommissionen och ämbetsverken, syntes icke behöva föranleda
någon ändring i förslaget till instruktion för kommissionen. Beträffande
förslaget till kungörelse angående ämbetsverkens medverkan till den ekonomiska
försvarsberedskapen syntes emellertid en mindre modifiering av uttryckssättet
önskvärd för att tydligare klargöra, att överenskommelserna om
sådan medverkan givetvis måste grundas på vederbörande ämbetsverks relativa
förmåga eller oförmåga att utan åsidosättande av övriga uppgifter biträda
vid ifrågavarande planläggningsarbete.

Såsom de sakkunniga själva framhållit, är den av dem lämnade redogörelsen
för olika slag av erforderliga planläggningsarbeten för den ekonomiska
försvarsberedskapen icke att betrakta såsom uttömmande. En fullständig
och allsidig överblick av hela det verksamhetsfält, varom här är fråga, torde
för övrigt ej kunna ernås, förrän arbetet igångsatts och praktiska erfarenheter
därigenom vunnits. Först då lärer det bliva möjligt att på ändamålsenligaste
sätt avväga till förfogande stående medelstillgångar mellan de olika
arbetsområdena i förhållande till dessas betydelse och omfattning.

Den av de sakkunniga i ämnet verkställda undersökningen, kompletterad
av de synpunkter, som framkommit i de över sakkunnigbetänkandet avgivna
yttrandena, synes mig emellertid bilda en tillräcklig grund för bedömande
av frågan, hur arbetet för lösandet av de med vår ekonomiska försvarsberedskap
sammanhängande uppgifterna bör i stort sett organiseras.

De sakkunniga hava anslutit sig till den redan tidigare framförda tanken
på inrättandet av en rikskommission, som skall hava till uppgift att leda
och överyaka försvarsförberedelserna på det ekonomiska området. Enligt
det utarbetade förslaget till instruktion för rikskommissionen skall det åligga
denna att verka för att erforderliga planläggningsarbeten och andra förberedelser
bliva utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga
förhållanden det militära försvarets behov av varor och förnödenheter
må kunna tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång
så vitt möjligt säkerställas.

Departement

chefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Att ett särskilt centralorgan erfordras för ledningen och sammanhållandet
av den mångsidiga verksamhet, det här gäller, torde få anses vara till fullo
ådagalagt. Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att en rikskommission
för ekonomisk försvarsberedskap inrättas. De sakkunniga synas mig
vidare hava förebragt avgörande skäl för att endast ett för beredskapsuppgifter
av hithörande slag speciellt avsett organ bör förefinnas. I samband
med rikskommissionens inrättande bör därför den nuvarande industriberedskapskommissionen
upplösas.

Yad angår utförandet av själva arbetet med beredskapsplanernas uppgörande
och revidering, hava de sakkunniga tänkt sig en uppdelning av arbetsuppgifterna
mellan rikskommissionen samt vissa redan bestående statliga
myndigheter och institutioner, såväl militära som civila. Bland de sistnämnda
ifrågakomma i främsta rummet kommerskollegium, lantbruksstyrelsen
och socialstyrelsen samt riksbanken och riksgäldskontoret.

Det synes mig icke böra råda någon tvekan därom, att en ändamålsenlig
organisation av den ekonomiska försvarsberedskapen under alla förhållanden
kräver medverkan i viss utsträckning från de olika myndigheternas sida.
Hur samarbetet mellan rikskommissionen och myndigheterna samt mellan
de sistnämnda inbördes i detalj bör ordnas, är däremot en fråga, som tillsvidare
lämpligen torde böra lämnas öppen och få bero av omständigheterna
i de särskilda fallen. Uppenbart är, att ämbetsverken icke kunna belastas
med utredningar och planläggningsarbeten av här ifrågavarande slag i sådan
omfattning, att dem eljest åliggande arbetsuppgifter därigenom åsidosättas.
Såsom i betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag närmare
utvecklats, är det rikskommissionen, som bör hava att svara för fullgörandet
— på det ena eller andra sättet — av sådana beredskapsarbeten,
som icke av ämbetsverken kunna utföras med anlitande av till deras förfogande
stående medel; den personal, som särskilt erfordras för verkställande
av berörda arbeten, bör vara anställd hos kommissionen, och de medel, som
anvisas för utredningar, vilka direkt avses att tjäna den ekonomiska försvarsberedskapens
syften, böra såsom regel ställas till kommissionens disposition.

Yad särskilt beträffar samarbetet mellan rikskommissionen å ena sidan samt
riksbanks- och riksgäldsfullmäktige å andra sidan, bör detta givetvis anordnas
så, att någon inblandning från kommissionens sida i nämnda fullmäktiges
grundlagsenliga befogenheter icke må ifrågakomma.

Riks- Beträffande organisationen av den föreslagna rikskommissionen för eko k°mml,

slonen nomisk försvarsberedskap hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande,
misk för- I likhet med krigsberedskapskommissionen hölle de sakkunniga, såsom
svarsöered- redan nämnts, före, att den institution, som skulle omhänderhava ledningen
ska,p. av vårt lands ekonomiska försvarsförberedelser, borde givas formen av en
De . fristående kommission, i vilken olika intressen inom samhällslivet vore represakkunmga.
senterade. Kommissionen borde lämpligen benämnas rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap.

I fråga om kommissionens sammansättning vore emellertid de sakkunnigas
uppfattning i någon mån skiljaktig från krigsberedskapskommissionens för -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

»lag. De sakkunniga ansåge det vara av största vikt, att, jämte näringsintressena,
även statsförvaltningen bleve företrädd inom rikskommissionen.
Verksamheten inom kommissionen komme nämligen, såsom i det föregående
visats, att i avsevärd utsträckning bestå uti ett sammanhållande och
övervakande av inom olika statens verk utförda arbeten; och givet vore, att
samförstånd och samarbete härvid skulle i hög grad främjas, om dessa ämbetsverks
chefer ägde deltaga i kommissionens förhandlingar. Eventuella
meningsskiljaktigheter angående vilka delar av planläggningsarbetena. som
borde handläggas av ämbetsverken, och vilka kommissionen själv borde ombesörja,
kunde givetvis lättare utjämnas vid personliga överläggningar inom
kommissionen än genom skriftväxling. För övrigt torde erfarenheterna från
industriberedskapskommissionen tala ett tydligt språk angående nyttan av att
cheferna för olika statens verk träffade samman för att jämte representanter
för näringslivet dryfta hithörande gemensamma frågor.

För undvikande av att rikskommissionen genom berörda anordning skulle
bliva otympligt stor, hade de sakkunniga tänkt sig den lösningen, att endast
cheferna för sådana statsinstitutioner, som i större utsträckning berördes av
kommissionens arbeten, borde inga såsom ordinarie ledamöter i densamma,
under det att cheferna för övriga ifrågakommande statens verk skulle såsom
extra ledamöter taga säte och stämma i kommissionen allenast, när
ärende behandlades, som särskilt berörde vederbörande ämbetsverks förvaltningsområde.
Även andra åtgärder måste emellertid vidtagas för att göra kommissionen
smidigare och underlätta dess arbeten. Sålunda torde kommissionens
ledamöter lämpligen böra uppdelas på olika arbetsutskott, vilka
självständigt handlade och avgjorde vissa slag av ärenden; och vidare borde
föreskrivas, att chef för statsinstitution, vilken vore ledamot av kommissionen,
ägde rätt att låta sig där representeras genom underställd befattningshavare.

Med utgångspunkt från nu berörda organisationsprinciper hade de sakkunniga
funnit, att rikskommissionen lämpligen borde sammansättas på följande
sätt.

Kommissionen skulle bestå av eu ordförande och tolv ordinarie ledamöter
ävensom extra ledamöter.

Ordföranden utsåges av Kungl. Maj:t. På denna post måste enligt de sakkunnigas
mening stå en person med stor auktoritet och erfarenhet i allmänna
värv, vilken därjämte kunde ägna icke oväsentlig tid åt kommissionens
verksamhet. Han borde leda förhandlingarna icke blott vid plenarsammanträden
utan i allmänhet även inom utskotten och skulle i övrigt övervaka
och följa arbetenas gång. Genom personligt inflytande borde han söka
underlätta och förmedla samarbetet mellan olika verk och inrättningar rörande
den ekonomiska försvarsberedskapen.

De ordinarie ledamöterna skulle utgöras av: generalfälttygmästaren, chefen
för generalstaben och chefen för marinförvaltningen ävensom cheferna för
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen; vidare en representant
för envar av följande institutioner: riksbanken, ingen jörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
samt slutligen två ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t på förslag av de
förutnämnda ledamöterna. Genom att valet av de båda sistnämnda skedde
efter det att de övriga ledamöterna vore utsedda, vunnes möjlighet att komplettera
kommissionen med sådana krafter ur näringslivet, som med hänsyn
till de redan utsedda kunde anses mest behövliga för kommissionens mängomfattande
verksamhet.

Såsom extra ledamöter skulle följande chefer för statsinstitutioner äga att
deltaga i kommissionens förhandlingar, en var då ärende där behandlades.

Myndig heterna.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

som hänförde sig till hans speciella verksamhetsområde, nämligen: chefen för
fortifikationen, generalintendenten, generalfältläkaren, generalkrigskommissarien,
chefen för marinstaben, chefen för flygvapnet; cheferna för medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen
och domänstyrelsen ävensom bankinspektören samt chefen för statistiska
centralbyrån. Samma ställning som extra ledamot borde även tillkomma eu
representant för riksgäldskontoret.

Beträffande arbetssättet inom kommissionen vore de sakkunniga, såsom
redan förut antytts, av den uppfattningen, att ärendenas handläggning och
avgörande borde ske dels vid plenarsammanträden, dels inom arbetsutskott.
Yid plenarsammanträde syntes endast böra handläggas viktigare, principiella
ärenden samt frågor rörande kommissionens organisation och ekonomi. Övriga
ärenden, d. v. s. det stora flertalet frågor, borde avgöras vid sammanträden
med de olika arbetsutskott, vari kommissionen uppdelade sig.

Yad rikskommissionens verksamhet anginge, torde här böra framhållas,
att kommissionens överläggningar och beslut huvudsakligen syntes komma
att röra sig om dels bestämmandet av de arbeten, som kommissionen underställd
kanslipersonal skulle utföra, ävensom de arbeten, vilka skulle överlåtas
åt särskilda sakkunniga, dels framställningar till olika statsmyndigheter
angående deras arbeten på den ekonomiska försvarsberedskapens område
samt överenskommelser rörande samarbetet härutinnan, dels även rapporter
eller framställningar till Kungl. Maj:t angående den ekonomiska försvarsberedskapen
och dess krav.

I de inkomna yttrandena har ingen erinran gjorts mot de sakkunnigas
förslag, att ledamöterna i rikskommissionen skola — för att densamma icke
må bliva otympligt stor vid sammanträdena — vara av två slag, ordinarie
och extra ledamöter, av vilka de senare endast deltaga i förhandlingarna, då
deras speciella intressen eller verksamhetsområden där äro under behandling.

Meningsskiljaktigheter hava däremot gjort sig gällande i fråga om vilka
personer, som böra vara ordinarie, och vilka, som böra vara extra ledamöter.
I eu del yttranden påyrkas särskilt, att ledamöter, vilka de sakkunniga upptagit
såsom extra, i stället skulle vara ordinarie, varvid motiveringen i allmänhet
är den, att vederbörande därigenom skulle kunna bättre främja de
intresseområden inom försvarsberedskapen, som de närmast företräda. Sålunda
hava både marinförvaltningen och chefen för marinstaben i sina yttranden
föreslagit, att, med hänsyn till planläggningen av sjöfarten under
krig, chefen för marinstaben skulle ingå i kommissionen såsom ordinarie i
stället för såsom extra ledamot. Chefen för flygvapnet har av flygstyrelsen
föreslagits till ordinarie ledamot. Likaså hava generalintendenten och representanten
för riksgäldsfullmäktige av respektive Sveriges industriförbund och
nyssnämnda fullmäktige ifrågasatts till ordinarie i stället för extra ledamotskap.

Yidare har i ett par yttranden förordats, att representanter för vissa verksamhetsområden,
som icke särskilt berörts av de sakkunniga, skulle bliva
ordinarie ledamöter. Socialstyrelsen har sålunda till dylikt ledamotskap
ifrågasatt särskilda representanter för stads- och landskommunerna, ävensom
representanter för finansväsendet och för varudistributionen, och industri -

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 6.

27

förbundet har såsom ordinarie ledamot föreslagit en representant för den
kemiska industrien.

Slutligen har socialstyrelsen anfört, att då nära nog samtliga centrala ämbetsverk
och myndigheter torde bliva berörda av en genomförd ekonomisk
försvarsberedskap, det syntes väl motiverat, att kommissionen medgåves
rätt eller rent av ålades som en plikt att i förekommande fall såsom extra ledamöter
inkalla cheferna för samtliga dessa institutioner. I varje fall ville
styrelsen framhålla, att betydelsefulla grenar av den sociala beredskapen berörde
arbetsområdena för riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
(understöd åt mobiliserades familjer, i militärtjänst skadade, invalider samt
efterlevande till i krig stupade m. in.) ävensom arbetslöshetskommissionen
(frågor om nödlijälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd in. in.).

De sakkunnigas bär förut omförmälda uttalanden och förslag rörande
rikskoinmissionen hava icke i övrigt föranlett några erinringar från de i
ärendet hörda myndigheternas och institutionernas sida.

I betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag har be- överarbetnia
träffande rikskommissionens sammansättning gjorts följande uttalande: , ‘''kunn,^5

Tydligt vore, att om man ville undvika att få en alltför stor apparat, alla rer*la"
i de avgivna yttrandena berörda önskemål om ordinarie ledamotskap icke
kunde tillgodoses. Frågan måste därför lösas efter andra grunder. För bedömandet,
huru detta skulle ske, torde först böra klargöras, vad den verkliga
innebörden och skillnaden skulle vara mellan ordinarie och extra ledamöter.

Härvid borde till en början erinras om, att enligt de sakkunnigas förslag
det stora flertalet ärenden inom rikskommissionen skulle handläggas och
avgöras av de arbetsutskott, som kommissionen ägde att inom sig utse för
behandling av särskilda slag av frågor. Nu låge det i sakens natur, att när
ett dylikt utskott tillsattes för behandling av någon viss gren av den ekonomiska
försvarsberedskapen, de kommissionsledamöter — ordinarie eller
extra — vilkas verksamhetsområde i större grad berördes av utskottets
arbeten, bleve utsedda till ledamöter av utskottet. De kommissionsledamöter
däremot, som allenast berördes av någon viss detalj inom arbetsutskottets
verksamhetsfält, torde endast bliva tillfälligt kallade till utskottssammanträde,
när denna detalj där behandlades. Någon skillnad mellan ordinarie
och extra ledamot med avseende å deltagandet i dylikt utskottsarbete syntes
alltså icke föreligga. De hade här alldeles samma befogenhet och ställning;
och extra ledamöter bleve säkerligen härvid tagna i anspråk i minst lika
stor utsträckning som ordinarie ledamöter.

Yad därefter "beträffade sådana beredskapsärenden, vilka vore av den vikt,
att de ansåges böra behandlas vid plenarsammanträde, så gällde givetvis också
här den allmänna regeln, att extra ledamot skulle tillkallas vid behandling
av ärende, som särskilt berörde hans verksamhetsområde. Och han deltoge
även då i besluten med alldeles samma befogenhet som ordinarie ledamot.

Båda slagen av ledamöter intoge alltså i stort sett enahanda ställning till
de allra flesta beredskapsärenden. Skillnaden mellan ordinarie och extra
ledamöter låge huvudsakligen på ett annat plan, nämligen då det vore frågan
om kommissionens inre angelägenheter samt avgöranden av allmänt organisatorisk
natur. Beträffande sådana ärenden påvilade hela arbetsbördan de
ordinarie ledamöterna. Hit hörde dels frågor rörande kommissionens ekonomi,

28

Kumgl. ]\Faj:ts proposition nr 6.

kanslipersonal, arbetsordning och dylikt, dels även fastställande av allmänna
principer för den ekonomiska försvarsberedskapen, tidsföljden för olika
beredskapsarbeten, därmed sammanhängande formella spörsmål samt andra
ärenden av allmän natur, vilka icke direkt berörde någon viss gren av försvarsberedskapen.

Med hänsyn till här berörda förhållanden syntes den omständigheten, att
en person representerade ett för den ekonomiska, försvarsberedskapen viktigt
verksamhetsfält, väl kunna motivera, att han borde bliva ledamot av kommissionen,
men ingalunda i och för sig utgöra någon anledning till, att
ledamotskapet skulle vara ordinarie.

Yad man framför allt måste fordra av de ordinarie ledamöterna vore, att
de, förutom erfarenhet i formella och organisatoriska frågor, skulle äga förutsättningar
att kunna bedöma den ekonomiska försvarsberedskapen och samhällskraven
i stort. Den allmänna överblicken över försvarsberedskapens
många problem finge här icke skymmas av det egna verksamhetsområdets
speciella krav. För övrigt torde det huvudsakligen vara rent personliga
kvalifikationer, vidsynthet, omdöme och erfarenhet i samhällsekonomiska
värv, vilka konstituerade lämplighet för ordinarie ledamotskap.

I betraktande av det nu anförda och med hänsyn till de erinringar, som
riktats mot sakkunnigbetänkandet på den här ifrågavarande punkten, syntes
starka skäl föreligga att taga under övervägande, huruvida icke vissa jämkningar
med avseende å den föreslagna organisationen här erfordrades.

Den frågan uppställde sig då i främsta rummet, huruvida det verkligen
kunde vara lämpligt att i så stor utsträckning, som de sakkunniga föreslagit,
binda ordinarie ledamotskap vid vissa bestämda statsbefattningar och vid
vissa korporationers representanter, beträffande vilka senare man givetvis
måste förutsätta, att de, åtminstone delvis, komme att utses i syfte att särskilt
bevaka korporationernas specialintressen. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle bland de tolv ordinarie ledamöterna i själva verket endast två komma
att tillsättas uteslutande med tanke på deras personliga lämplighet för ordinarie
ledamotskap och under hänsynstagande till försvarsberedskapens allmänna
krav. Att under sådana omständigheter åstadkomma de tillskott av
organisatorisk, kommunal och finansiell erfarenhet samt arbetsförmåga, som
otvivelaktigt behövdes inom de ordinarie ledamöternas led, kunde bliva
vanskligt nog. Ehuruväl det icke kunde förnekas, att vissa statsbefattningar
vore av den natur, att deras innehavare borde hava säte och stämma bland
kommissionens ordinarie ledamöter, talade därför i allt fall mycket för en
minskning av självskrivenheten bland ifrågavarande slag av ledamöter.

Med fog kunde ifrågasättas, huruvida icke i samband härmed eu reducering
av de ordinarie ledamöternas antal borde ske i syfte att göra arbetet
mindre tungrott vid plenarsammanträdena. Önskvärdheten härav framträdde
så mycket mer, då man betänkte, att det esomoftast torde bliva nödvändigt,
att förutom de ordinarie ledamöterna en eller annan extra ledamot deltoge
i förhandlingarna vid dylika sammanträden. Emellertid finge man å andra
sidan vid en dylik reducering icke gå alltför långt, ity att svårigheter därmed
kunde uppstå att på lämpligt sätt sammansätta alla de arbetsutskott, vilka
skulle omhänderhava huvuddelen av kommission sarbetena. För sammanhållningen
och likformigheten i arbetena vore det nämligen av betydelse, att
i varje utskott åtminstone någon ordinarie ledamot kunde taga verksam del.

Om alla på frågan inverkande faktorer toges i betraktande, syntes det
lämpligaste vara, att de ordinarie ledamöternas antal (utöver ordföranden)
nedsattes från tolv till tio. Av dessa torde högst hälften böra utgöras av
självskrivna befattningshavare. För de (Övriga ordinarie ledamotskapen borde
sådana personer utses, vilka kunde förväntas tillföra kommissionen just den

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

arbetskraft och sakkunskap, som där bäst behövdes. Förslag härtill borde
lämpligen avgivas till Kungl. Maj:t av ordföranden jämte nyssnämnda självskrivna
ledamöter; och på förslaget borde givetvis även kunna ifrågakomma
personer, vilka på grund av innehavande befattning eller vederbörande korporations
val skulle eljest tillhöra de extra ledamöternas led. På så sätt
vunnes den bästa garanti, att personvalet verkligen komme att motsvara
arbetenas krav; och möjlighet förefunnes att till rikskommissionen samla
hela den fond av erfarenhet inom stats- och kommunalförvaltning samt
näringsväsende, som diir onekligen krävdes.

Om man nu undersökte, vilka de statsbefattningar vore. som under alla
omständigheter måste vara representerade vid rikskommissionens plenarsammanträden
och alltså borde bindas vid självskrivet ordinarie ledamotskap.
komme man till det resultat, att chefen för generalstaben samt cheferna för
socialstyrelsen, för lantbruksstyrelsen och för kommerskollegium icke kunde
undvaras vid ifrågavarande sammanträden. Om de icke personligen kunde
deltaga i förhandlingarna, måste de dit skicka ställföreträdare. På chefen
för generalstaben ankomme nämligen att bevaka sambandet mellan den militära
och den ekonomiska försvarsberedskapen ävensom att bland annat tillse,
att den allt behärskande frågan om värnplikt och arbetskraft bleve rätt avvägd
och bedömd vid alla de olika beredskapsarbetena. Cheferna för nyssnämnda
tre civila ämbetsverk hade att taga befattning med snart sagt alla
frågor rörande samhällsekonomien, produktion såväl som konsumtion, näringarnas
upprätthållande och den sociala sammanlevnaden. Så gott som varje
större beredskapsfråga torde i viss mån komma att beröra deras respektive
ämbetsbefattningar.

Det skulle kunna tänkas, att de självskrivna ordinarie ledamotskapen inskränktes
till nu nämnda fyra befattningshavare. Emellertid syntes det vara
till fördel, att även sjöförsvaret finge en representant vid kommissionens
plenarsammanträden. Under nuvarande förhållanden syntes det naturligast,
att sjöförsvaret härvid representerades av chefen för marinstaben, hellre än
av chefen för marinförvaltningen, såsom de sakkunniga föreslagit. I båda
de yttranden över sakkunnigbetänkandet, som avgivits av sjöförsvarets myndigheter,
påyrkades, att den förre skulle vara ordinarie ledamot, bland annat
med hänsyn till flottans eventuella medverkan vid importen i krigstid av
för landet oumbärliga förnödenheter, ett intresse som berörde så gott som
alla grenar av försvarsberedskapen. Chefen för marinförvaltningen, vilken
närmast hade att svara för tillgodoseendet av marinens materiella behov,
representerade härutinnan icke ett i samma mening allmänt intresse, utan
snarare ett specialintresse, som, enligt vad ovan visats, i och för sig hade
föga att göra med ordinarie ledamotskap i kommissionen.

Att även flygvapnet borde representeras av en ordinarie ledamot i rikskommissionen
kunde naturligtvis motiveras genom önskvärdheten av likformighet
mellan försvarsgrenarna; men knappast av några andra, reala skäl.
Chefen för flygvapnet kunde nämligen bevaka sina speciella intressen inom
kommissionen fullt ut lika väl i sin egenskap av extra ledamot, som om han
vore ordinarie ledamot.

Enligt det anförda borde alltså de tio ordinarie ledamotskapen innehavas
av cheferna för generalstaben, marinstaben, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och kommerskollegium samt fem särskilda, av Kungl. Maj:t förordnade
personer.

Under förutsättning att frågan om rikskommissionens ordinarie ledamöter
ordnades i enlighet med vad här föreslagits, syntes vissa jämkningar böra
ske även beträffande de extra ledamöterna.

Ehuru icke samma skäl förelåge att begränsa antalet dylika kommissions -

Departements chefen.

30 Kungl. Majits proposition nr 6.

ledamöter som beträffande de ordinarie ledamöterna, så vore det givetvis
av vikt, att även de extra ledamöterna icke bleve alltför många. Kommissionsarbetet
skulle eljest bliva onödigtvis komplicerat. Med anledning härav
syntes ingalunda alla de statliga chefsbefattningar m. fl., vilka i någon mån
berördes av den ekonomiska försvarsberedskapen, böra avses för extra ledamotskap.
Syftet med organisationen torde fastmer gå ut på, att ledamotskap
i rikskommissionen allenast bundes vid sådana befattningar, vilkas
innehavare i mera avsevärd mån måste medverka vid beredskapsarbetena
och därför borde åläggas skyldighet att deltaga i rikskommissionens förhandlingar
och beslut med därmed förbundet ansvar. Självfallet vore, att
kommissionen under alla omständigheter måste kunna tillfälligt vända sig
till och söka samarbete med andra ämbetsverk och institutioner än dem,
som vore representerade av särskilda ledamöter inom kommissionen.

I enlighet med dessa principer syntes extra ledamotskap böra inskränkas
till följande statliga chefsbefattningar, nämligen cheferna för de militära förvaltningar,
som skulle handhava anskaffningen av krigsmateriel och livsmedel
i krig, cheferna för koinmunikationsverken och (Övriga affärsdrivande
ämbetsverk samt cheferna för medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, generaltullstyrelsen
och statistiska centralbyrån ävensom bankinspektören. Något
behov av att generalkrigskommissarien samt chefen för statskontoret skulle
vara extra ledamöter av rikskommissionen, såsom de sakkunniga föreslagit,
torde däremot icke föreligga; och knappast heller torde detta erfordras beträffande
chefen för riksförsäkringsanstalten, såsom socialstyrelsen ifrågasatt.

Däremot syntes skäl tala för, att, om den här föreslagna organisationen
komme till stånd, representanterna för de särskilda institutioner, som enligt
de sakkunnigas förslag borde vara ständigt eller tillfälligt företrädda inom
kommissionen, nämligen riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
borde tilldelas extra ledamotskap i kommissionen. Att utsträcka
sådant ledamotskap även till representanter för andra korporationer,
inom kommunalförvaltning, finansväsende, varudistribution in. m. — vilka
områden ifrågasatts att bliva företrädda inom kommissionen — syntes knappast
behövligt. Ty om de här förut berörda ändrade bestämmelserna för
utseendet av ordinarie ledamöter bleve gällande, torde behovet av sakkunskap
inom kommissionen på ifrågavarande områden kunna tillgodoses utan
(ökning av ledamöternas antal och utan åsidosättande av andra intressen.
Erfarenheter på sådana betydelsefulla områden som t. ex. kommunalförvaltningen
i städerna eller på landet kunde givetvis hos en och samma person
förenas med erfarenheter inom viktiga grenar av näringslivet, och genom
den större friheten att till ledamöter av kommissionen utse för detta kall
särskilt lämpade personer kunde det eftersträvade syftet säkerligen uppnås
utan några särskilda organisatoriska anordningar.

Då det gäller att bestämma rikskommissionens sammansättning, är det å
ena sidan givetvis av vikt att tillse, att de verksamhets- och intresseområden,
som äga närmare samband med det beredskapsarbete, varom här
är fråga, såvitt möjligt bliva på det ena eller andra sättet företrädda inom
kommissionen; å andra sidan bör man av lätt insedda skäl söka förekomma,
att antalet i kommissionens plenarsammanträden deltagande ledamöter bliver
alltför stort. För vinnande av dessa bägge syften synes det lämpligt att,
såsom av de sakkunniga föreslagits, uppdela ledamöterna i två kategorier,
ordinarie och extra ledamöter, samt att begränsa extra ledamots deltagande

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 6.

i kommissionens förhandlingar till att avse allenast sådana ärenden, som
särskilt beröra det av honom representerade verksamhetsområdet.

Men även med en sådan anordning skulle kommissionen otvivelaktigt
bliva synnerligen tungrodd, därest man till grund för dess organisation
lade de sakkunnigas förslag samt därutöver sökte tillgodose de önskemål,
som från olika håll framställts beträffande ordinarie ledamotskap inom kommissionen.
Frågan om kommissionens sammansättning har därför vid överarbetningen
av de sakkunnigas betänkande tagits under förnyad omprövning,
och det förslag, som härvid framkommit, synes mig innebära eu ur
olika synpunkter lycklig lösning av förevarande spörsmål, såväl beträffande
i vilken utsträckning ledamotskap i kommissionen bör bindas vid vissa
statsbefattningar, som ock med avseende å gränsen mellan kategorierna ordinarie
och extra ledamöter. Jag ansluter mig alltså till sistnämnda förslag
och förordar sålunda, att rikskommissionen skall bestå av:

ordförande, förordnad av Kungl. Maj:t,

tio ordinarie ledamöter, nämligen cheferna för generalstaben, marinstaben,
socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium ävensom fem andra
av Kungl. Maj:t därtill förordnade personer, samt

extra ledamöter, vilka utgöras av dels följande chefer för statsinstitutioner
— för såvitt de icke förordnats såsom ordinarie ledamöter — nämligen
generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen, generalintendenten, generalfältläkaren,
cheferna för marinförvaltningen, flygvapnet, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån och domänstyrelsen samt bankinspektören, dels ock
en representant för var och en av följande institutioner, nämligen riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige, ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund
och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande kommissionens arbetssätt föranleder
från min sida icke någon erinran.

Jag övergår härefter till att redogöra för de sakkunnigas förslag rörande
organisationen av rikskommissionens kansli. Härutinnan anföra de sakkunniga: I

det föregående hade påvisats, hurusom arbetena för vart lands ekonomiska
försvarsberedskap måste bliva vida mera omfattande under de första
årens nydaningsverksamliet, än vad sedermera kunde bliva fallet. Tydligt
vore, att detta förhållande måste tagas i betraktande vid bestämmandet av
storleken av rikskommissionens kansli. De sakkunniga hade funnit riktigast,
att man redan från början toge sikte på personalbehovet i framtiden och
alltså först sökte konstatera vad som oundgängligen erfordrades under det
mera permanenta fortvariglietstillstånd, som torde uppnås, sedan de viktigaste
stora huvudplanerna blivit första gången upplagda. När minimibehovet
av kanslipersonal sålunda blivit fastslaget, borde undersökas, huru den extra
arbetskraft skulle kunna tillgodoses, som begynnelseårens förberedelser utan
tvivel påfordrade. Detta vore nämligen enligt de sakkunnigas mening en

Rikskommls sionens kansli.

De sakkunniga.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr B.

rent tillfällig företeelse, som icke borde inverka bestämmande för kansliets
fasta organisation.

Enligt krigsberedskapskommissionens betänkande skulle i rikskommissionen
fast anställas en kanslichef ävensom fyra honom underställda avdelningschefer,
nämligen en för militärärenden, eu för industriella frågor, eu
för livsmedelsfrågor och en för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska
och statistiska arbeten. Ehuru benämningen avdelningschefer
användes i betänkandet, syntes någon indelning av kansliet i avdelningar
icke hava åsyftats; i varje fall nämnde betänkandet ingenting härom. Avsikten
torde fastmer hava varit att framhålla behovet av på skilda områden
kvalificerade krafter för de olika arbetena inom kommissionen. Sålunda påvisades
i betänkandet, att den militära avdelningschefen mindre erfordrades
för bearbetning av någon viss del av arbetsfältet än för att tillföra kommissionen
erfarenhet angående på krigsberedskapen inriktat arbete över
huvud taget.

Även de sakkunniga vore av den uppfattningen, att eu kanslichef erfordrades
för arbetenas ledning, och att arbetskrafter med speciell sakkunskap
på vissa viktigare verksamhetsområden måste anställas i kansliet. Att arbetena
under alla omständigheter krävde dels eu militär fackman, dels eu
ingenjör teknisk fackman, båda med icke obetydlig erfarenhet och insikter på
respektive områden, syntes ofrånkomligt. Militärorganisatorisk sakkunskap fordrades
nämligen vid handläggningen av det stora flertalet beredskapsplaner
och teknisk erfarenhet icke blott vid behandlingen av frågor rörande den
industriella försvarsberedskapen utan även vid handläggningen av många
andra beredskapsärenden. Mera tvivelaktigt vore däremot, liuvuvida, såsom
krigsberedskapskommissionen föreslagit, en särskild befattning som »livsmedelsclief»
skulle erfordras. Med hänsyn till den förut lämnade redogörelsen
för de olika planläggningarbetenas natur måste man nämligen fråga
sig, huruvida en för befattningen sakkunnig person skulle sökas bland intendenturens,
jordbrukets, socialkunskapens eller nationalekonomiens män. Av
samma skäl kunde tveksamhet råda angående lämpligheten att anställa en
»avdelningschef för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska och
statistiska arbeten». Enligt de sakkunnigas mening syntes det, med hänsyn
till den vitt skilda sakkunskap, som i dessa båda fall erfordrades för handläggning
av olika delar av beredskapsplanerna, vara mera rationellt, om
kommissionen för varje särskilt arbetsområde anlitade den arbetskraft,
som därför bäst behövdes; och i den mån det icke gällde sådana organisatoriska
och statistiska arbeten, som kommissionens egen personal förmådde
utföra, borde utomstående experter anlitas. I detta sammanhang
syntes böra påpekas, att de planer, som si stberörda båda avdelningschefer»
enligt krigsberedskapskommissionens förslag skulle handlägga, vore till sin
huvudsakliga del just av det slag, att de fortbestående arbetena efter planernas
första uppläggning torde bliva av relativt ringa omfattning. Med
anledning av det nu anförda ansåge de sakkunniga icke erforderligt att i
kansliet upptaga fasta befattningar för de göromål, som sistnämnda båda
tjänstemän avsetts att bestrida.

Däremot syntes ofrånkomligt, att kansliet finge en fast sekreterare, något
som också krigsberedskapskommissionen på sin tid föreslagit. Denne tjänsteman
borde hava till uppgift att, förutom ombesörjandet av kommissionens
skriftväxling och protokollsföring, biträda vid de olika beredskapsplanernas
formella uppsättande, vid statistiska arbeten in. m.

I anslutning till det nu anförda hölle de sakkunniga sålunda före, att
organisationen av rikskommissionens kansli icke borde inriktas på eu uppdelning
i avdelningar, utan fastmer syfta på en samverkan av arbetskraf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 3o

terna under kanslichefens ledning till lösande av de vid varje särskild tidpunkt
mest aktuella problemen, genom vilken anordning en begränsning av
behovet av kanslipersonal möjliggjordes. De sakkunniga ansåge också, att

— både på grund härav och i betraktande av att vissa delar av beredskapsplanerna,
enligt vad förut angivits, skulle handläggas av olika ämbetsverk

— de ordinarie kansli tjänstemännen vid rikskommissionen borde kunna inskränkas
till:

en kanslichef,

en tjänsteman för handläggning av militära och organisatoriska frågor,

en tjänsteman för handläggning av ingenjörtekniska frågor samt

en sekreterare, tillika statistiker.

Härtill komme erforderlig lägre kanslipersonal; enligt de sakkunnigas
mening torde minimibehovet härav kunna sättas till två skrivbiträden.

En given förutsättning för den nu föreslagna organisationen vore emellertid
— och detta borde kraftigt understrykas — att tillräckliga medelsanslag
bleve ställda till rikskommissionens förfogande för att sätta den i stånd
att tillkalla särskilda experter eller annan tillfällig arbetskraft i behövlig utsträckning.
För detta ändamål hade de sakkunniga beräknat ett årligt belopp
av 15,000 kronor. Vidare borde här än en gång erinras om, att den
föreslagna kansliorganisationen vore beräknad med hänsyn till det framtida
behovet, sedan de första årens mera forcerade planläggningsarbeten vore
över. Till frågan om bekostandet av tillfälliga extra arbetskrafter under
den första perioden återkonune de sakkunniga i samband med beräkning av
kostnaderna för rikskommissionen.

Beträffande rikskommissionens ovan angivna tjänstemannabefattningar
borde följande här tillfogas. Kanslichefen borde vara en person, som i
eminent grad vore mäktig att förverkliga kommissionens idé, sammanhålla
det mångskiftande arbetsmaterialet och ansvara för föredragningen inom
kommissionen. Att tillförsäkra kommissionen eu verkligt dugande kraft på
denna post torde få betecknas som en av de viktigaste förutsättningarna
för att rikskommissionens inrättande skulle hava åsyftad verkan. Den militäre
tjänstemannen borde vara en erfaren officer med framstående organisatorisk
skicklighet samt helst även teknisk erfarenhet. Den ingenjörtekniske
tjänstemannen borde vara en person med högre teknisk utbildning, goda
allmänna ingenjörskunskaper samt mångsidig kännedom om svensk industri.
Hans insikter borde företrädesvis ligga inom sådana tekniska områden, som
vore av betydelse ur krigsberedskapssynpunkt.

Eu av de sakkunniga har uti vid betänkandet fogad reservation förklarat
sig icke kunna dela sakkunnigmajoritetens uppfattning, att de arbeten, som
skulle tillkomma en eventuell »livsmedelschef» och eu eventuell »avdelningschef
för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska och statistiska
arbeten» huvudsakligen vore av så relativt ringa omfattning, att
detta kunde anföras såsom ett skäl för obehövligheten av fast avlönad personal
för berörda ändamål. Om frågorna tillhörande den synnerligen vittomfattande
industrigruppen skulle kunna bearbetas i erforderlig utsträckning,
borde enligt reservantens åsikt såväl den i majoritetens förslag upptagna
officeren som den därstädes upptagna ingenjören få full sysselsättning
enbart med dessa frågor. Följden härav bleve, att alla övriga frågor (folkförsörjnings-,
socialpolitiska, finans- och kreditfrågor m. 11.) komme att påvila
kanslichefen, till avsevärt men för hans huvuduppgift såsom ledare för

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 6 haft. (Nr 6.) 187527 .''!

Reservation.

Myndig heterna.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

beredskapsarbetet i dess helhet. Enligt reservantens mening borde därför,
utöver de av sakkunnigmajoriteten föreslagna befattningshavarna inom rikskommissionens
kansli, tillkomma en tjänsteman för handläggning av folkförsörjnings-
och socialpolitiska frågor.

I de från myndigheter och institutioner inkomna yttrandena föreligger i
fråga om organisationen av rikskommissionens kansli enighet beträffande vissa
huvudpunkter. Den av de sakkunniga uttalade meningen, att kanslipersonalen
icke borde från början givas större omfattning, än som svarar mot
behovet, när kommissionens verksamhet efter den första krävande uppbyggnadsperioden
blivit mera stabil, har sålunda vunnit allmän anslutning. Den
föreslagna anordningen, att kommissionen skulle dels disponera över viss
fast anställd kanslipersonal, bestående av en chef och några få kvalificerade
tjänstemän jämte biträden, dels även förfoga över medel för anlitande av
särskilt tillkallade sakkunniga och extra arbetskrafter, torde ävenledes få
anses godtagen av de i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna.

Skiljaktiga uppfattningar hava däremot gjorts gällande i fråga om, huru
inom en sådan ram den mest effektiva sammansättningen av kanslipersonalen
skall kunna vinnas. Visserligen har icke någon egentlig invändning
framkommit mot det av de sakkunniga påvisade behovet inom kansliet av
en målsman för militär sakkunskap och en dylik för ingenjörteknisk sakkunskap
ävensom av en administrativ sekreterare; i flertalet yttranden har
denna sammansättning utan vidare godtagits eller lämnats utan erinran. Men
från vissa håll har den åsikten uttalats, att åtskilliga viktiga intresseområden
icke skulle komma till sin rätt utan förstärkning av nämnda kanslipersonal
eller ändrade bestämmelser för de kvalifikationer, som denna personal
borde besitta.

Sålunda har socialstyrelsen uttalat, att om ledningen av det sociala beredskapsarbetet
samt planläggningen av konsumtionsregleringen icke kunde
handhavas av en med hithörande spörsmål fullt förtrogen kanslichef, borde
en särskild tjänsteman med behövlig specialkompetens på dessa områden
tillsättas. Lantbruksstyrelsen anser, att inom kansliet måste finnas en kunning
jordbruksekonom med administrativ erfarenhet för tillgodoseende av
behovet av sakkunskap vid behandling av frågor rörande reglering av livsmedelsproduktionen
och jordbrukets befrämjande i allmänhet under krigstillstånd.
Statistiska centralbyrån framhåller statistikens viktiga plats i beredskapsarbetet
och finner tvivelaktigt, huruvida folkförsörjningsärendena
skulle kunna erhålla en fullt tillfredsställande behandling, såvida de icke
inom kommissionens kansli omhänderhades av en på området särskilt sakkunnig
tjänsteman. Slutligen har Sveriges allmänna lantbrukssällskap föreslagit,
att kanslichefens och den militäre tjänstemannens uppgifter borde
förenas hos en och samma person, samt att kansliet i övrigt skulle bestå av
en tjänsteman för tekniska frågor och en för livsmedelsfrågor; den sistnämnde
borde vara jordbrukssakkunnig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Beträffande riksko mmissionens kansli liar i betänkandet rörande överarbetning
av de sakkunnigas förslag anförts följande.

Om i denna fråga hänsyn toges jämväl till tidigare, i krigsberedskapskommissionens
betänkande, framställda krav beträffande den sakkunskap,
som borde vara företrädd inom rikskommissionens kansli, komme man till,
att anspråken bär omfattade: en militär, en ingenjör, en socialsakkunnig,
en jordbruksekonom, en statistiker och en nationalekonom.

Uppenbart vore, att det icke läge inom möjlighetens gränser att medelst
särskilda tjänstemän tillgodose alla dessa krav, såvida kostnaderna för det
statliga försvarsberedskapsarbetet icke skulle springa alltför mycket i höjden.
Det borde också observeras, att en del av de hörda institutionerna
bestämt uttalat sig mot en ökning av kanslitjänstemännens antal. Industriberedskapskommissionen
framhölle sålunda, att försiktigheten bjöde att ej
lägga beräkningen av erforderlig kanslipersonal på för bred grund; lämpligare
vore då att vid behov anlita tillfällig arbetskraft. Ingenjörsvetenskapsakademien
ansåge, att den fast anställda personalen icke borde rättas efter
de första årens omfattande arbeten utan efter det permanenta behovet; i
stället för att öka nämnda personal borde man därför förstärka anslagsposten
för tillkallande av sakkunniga. Även Sveriges industriförbund betonade,
att kanslipersonalen borde i enlighet med de sakkunnigas förslag
begränsas till vad som även i framtiden vore oundgängligt.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden måste den omhandlade frågans
lösning tydligen sökas i sådana anordningar och dispositioner, varigenom,
utan ökning av det av de sakkunniga föreslagna antalet tjänstemän, plats likväl
i största möjliga utsträckning bereddes inom kommissionens kansli för de
olika slag av sakkunskap, som där otvivelaktigt behövdes. Härvid torde
huvudsakligen två vägar stå öppna.

1) Den särskilda sakkunskap, som borde fordras av de olika kanslitjänstemännen,
fastsloges icke uti rikskommissionens instruktion eller stat;
först sedan erfarenhet vunnits, i vad mån olika arbetsområden krävde permanent
arbetskraft inom kansliet, träffades avgörande härutinnan.

2) Kansliets behov av sakkunskap på skilda områden tillgodosåges genom
beredande av ökade möjligheter att anlita utomstående sakkunniga för beredskapsarbetena.

Yad den förstnämnda utvägen beträffade, större frihet rid raid ar kanslitjänstemän,
så borde till en början framhållas, att för den händelse kanslichefen
skulle besitta speciell sakkunskap inom något av de ovan berörda
intresseområdena, det knappast kunde påfordras, att ytterligare en tjänsteman
inom kansliet vore sakkunnig inom samma område. Organisationen
borde därför icke fastlåsas vid en på förhand bestämd arbetsfördelning,
vilken sedermera med hänsyn till personvalet vid kanslichefens tillsättande
kanske icke visade sig vara den bästa.

Yidare kunde också ifrågasättas, huruvida icke endera eller båda de
närmast under kanslichefen stående tjänstemännen borde erhålla förordnande
till befattningen endast på viss kortare tid, 1—3 år, för att därefter
eventuellt kunna xrtbytas mot person med sakkunskap av annan art än den
avgåendes. Därigenom skulle fördelar i visst avseende kunna vinnas. Tyngdpunkten
av kommissionens planläggningsarbeten torde med all säkerhet
under olika tidsperioder komma att förskjutas från det ena ekonomiska området
till det andra, och genom den ifrågasatta anordningen skulle då under
varje sådan period kansliet kunna beredas tillgång till speciell sakkunskap
just på det område, där detta vore med hänsyn till de pågående beredskapsarbetena
viktigast. Givetvis kunde skäl även anföras emot en dylik

Överarbetniii£
av de sakkunnigas
förslag.

Departements chefen.

36 K ungt. Maj:ts proposition nr 6.

anordning, vilken ju i och för sig ingalunda tjänade till att befrämja kontinuitet
och rutin i beredskapsarbetena. I vad utsträckning anordningen med
personbyten borde tillämpas, torde därför icke böra fastställas en gång för
alla, utan syntes det lämpligaste vara, att vid varje särskilt tillfälle, då
tjänsteman skulle tillsättas, kommissionen inginge till Kungl. Maj:t med
förslag om varaktigheten av hans förordnande.

Det borde här tilläggas, att den större frihet med avseende å arbetsfördelning
och tjänstemannatillsättande inom rikskommissionen, som i det föregående
satts i fråga, kunde anses äga ett visst stöd uti ett par av myndigheternas
utlåtanden. Chefen för generalstaben framhölle nämligen i sitt utlåtande,
att rikskommissionens arbetsområden och sammansättning torde
komma att framdeles behöva underkastas förändringar allt efter vunnen erfarenhet.
Och kommerskollegium ansåge, att rikskommissionen borde på
grund av vunna erfarenheter själv ordna sin inre organisation.

Den andra utvägen att tillgodose kansliets behov av sakkunskap på olika
områden innebure, att utomstående fackmän skulle anlitas för beredskapsarbetena.
För detta ändamål måste en ökning ske av den i rikskommissionens
stat upptagna anslagsposten till särskilda utredningar genom tillkallade sakkunniga
in. in. Bristerna i den fasta organisationen skulle på så siitt täckas
genom tillfällig personalförstärkning med i varje särskilt fall erforderlig
kompetens.

För en höjning av ifrågavarande anslagspost talade redan de i sakkunnigbetänkandet
förebragta skälen. Betydelsen av icke alltför knappa medelstillgångar
för utredningar av utomstående experter underströkes ävenledes,
direkt eller indirekt, i flera av de inkomna utlåtandena. Arméförvaltningen
förmenade, att en ökning av berörda anslagspost komme att visa sig behövlig;
och ingenjörsvetenskapsakademien funne omedelbar höjning nödvändig,
enär det av de sakkunniga föreslagna beloppet vore otillräckligt.

På de två här ovan berörda vägarna att tillgodose kraven på sakkunskap
inom rikskommissionens kansli skulle det säkerligen bliva möjligt att undanröja
de befarade svårigheterna för beredskapsarbetenas bedrivande på sådant
sätt, att inga viktigare samhällsintressen bleve tillbakasatta. Inom en på
samarbete över hela linjen grundad organisation, sådan som rikskommissionen,
måste också skapandet av en god förståelse för olika förvaltningsgrenars
synpunkter betraktas som en förutsättning för organisationens riktiga
funktionerande. Samtidigt borde dock beaktas, att de huvudsakliga syftena
med beredskapsarbetet icke finge bortskymmas och uppoffras för ernående
av eu mera formellt än sakligt berättigad intresseutjämning vid fördelningen
och inriktningen av kommissionens arbetsresurser.

På grund av myndigheternas erinringar mot den föreslagna kansliorganisationen
ävensom med hänsyn till vad här ovan framhållits, syntes alltså
följande ändringar böra göras i de sakkunnigas förslag. De båda befattningarna:
»tjänsteman för handläggning av militära och organisationsfrågor»
samt »tjänsteman för handläggning av ingenjörtekniska frågor» utbyttes mot
tvänne befattningar, vardera allenast benämnd: »föredragande tjänsteman».
Vidare borde en höjning ske av den i förslaget till stat för rikskommissionen
upptagna posten till ersättning åt särskilt tillkallade sakkunniga in. m.
Det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 15,000 kronor, torde allra minst
böra ökas till den av krigsberedskapskommissionen på sin tid förordade
och sedermera i propositionen angående försvarsväsendets ordnande till
1925 års riksdag beräknade summan, 20,000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga kommit
till den uppfattningen, att minimibehovet av fast anställd personal inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

37

rikskommissionens kansli skulle utgöras av en kanslichef, eu tjänsteman för
handläggning av militära och organisatoriska frågor, en tjänsteman för handläggning
av ingenjörtekniska frågor, en sekreterare, tillika statistiker, samt
två biträden, ävensom att för anlitande av särskilda sakkunniga och annan
tillfällig arbetskraft skulle erfordras ett årligt anslag av 15,000 kronor.

Med anledning av de erinringar, som av vissa myndigheter, bland andra
lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen, framställts gentemot de sakkunnigas
förslag beträffande organisationen av rikskommissionens kansli, har i betänkandet
rörande överarbetning av berörda förslag ifrågasatts, dels att det
icke på förhand borde fastslås, vilket slag av sakkunskap, som skulle krävas
av de i kansliet anställda tjänstemännen, utan att vid valet av kanslitjänstemän
borde råda största möjliga frihet att tillgodose de behov av speciella
insikter hos personalen, som under olika skeden av kommissionens verksamhet
kunde komma att i främsta rummet göra sig gällande, dels ock att
kommissionen skulle beredas tillfälle att i större utsträckning, än som av
de sakkunniga förutsatts, för vissa beredskapsarbeten anlita utomstående
fackmän därigenom, att det nyssnämnda anslaget till utredningar genom
tillkallade sakkunniga m. m. ökades till 20,000 kronor. Yad sålunda föreslagits
hava såväl lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen som ock kommerskollegium
funnit innebära en godtagbar lösning av förevarande fråga.

För egen del finner jag den ifrågasatta jämkningen i de sakkunnigas förslag
vad angår större frihet i valet av kanslitjänstemän vara att förorda,
icke minst med hänsyn till den härigenom ökade möjligheten att smidigt
anpassa kansliets organisation och arbetssätt efter de mera ingående erfarenheter,
som, enligt vad jag redan förut framhållit, först så småningom
under arbetets gång torde kunna vinnas rörande de olika verksamhetsområdenas
omfattning och inbördes betydelse.

Till frågan om medelsbehovet för verkställande av utredningar genom
tillkallade sakkunniga m. m. återkommer jag i det följande.

De sakkunniga hava uppgjort förslag till stat för rikskommissionen, upptagande
arvoden åt ordföranden och ledamöterna, avlöning åt de i kommissionens
kansli anställda tjänstemännen, anslag till särskilda utredningar samt
till expenser m. m. Staten slutar å en summa av 80,000 kronor.

Arvodet åt ordföranden har, med hänsyn till uppdragets maktpåliggande
och tidskrävande natur, av de sakkunniga föreslagits till 5,000 kronor. Häremot
synes icke något vara att erinra.

För kanslichefen föreslå de sakkunniga ett arvode till samma belopp, som
utgår till expeditionschef i statsdepartement, eller 15,000 kronor. Gentemot
detta belopp har från de i ärendet hörda myndigheternas och institutionernas
sida icke gjorts någon erinran i annan mån, än att Sveriges industriförbund
ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke — i syfte att för kanslichefsposten
skulle kunna förvärvas en verkligt välkvalificerad person —
tjänsten i fråga borde göras ur ekonomisk synpunkt mera eftersträvansvärd
än enligt de sakkunnigas förslag. Förbundet har därför ifrågasatt en av -

KoBtnadsb
e rakningar
m. m.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

löning till kanslichefen av 18,000 kronor per år. För egen del iinner jag
det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 15,000 kronor, vara lämpligt avvägt.

För de bägge föredragande tjänstemännen hava i de sakkunnigas statförslag
upptagits arvoden å 11,460 kronor, motsvarande lön i högsta löneklassen
av lönegraden B 20 i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk. tillhörande den civila statsförvaltningen.
Uti sitt i ärendet avgivna yttrande har emellertid statskontoret förklarat sig
anse detta belopp vara väl högt beräknat, särskilt med hänsyn till att ifrågavarande
tjänstemän endast skulle vara föredragande inför kommissionen och
ej äga att deltaga i kommissionens beslut. Arvodesbeloppen hava därför
synts statskontoret icke böra sättas högre än högsta lön i lönegraden B 28
eller 10,980 kronor. Härutinnan biträder jag statskontorets mening.

De sakkunniga hava för sekreteraren beräknat ett arvode till belopp, motsvarande
lön i högsta löneklassen av lönegraden B 24, eller således 9,060
kronor. Även detta avlöningsbelopp har synts statskontoret vara för högt
tilltaget. Ämbetsverket har för övrigt ansett denne tjänsteman utan olägenhet
kunna placeras i lönegrad enligt 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925,
nr 356, och i sådant hänseende föreslagit, att han såsom tjänsteman å extra
stat hänföres till lönegraden B 24, samt att begynnelselönen till honom
sålunda utgår med 7,212 kronor. Jämväl på denna punkt ansluter jag mig
till statskontorets förslag.

De två å kansliet erforderliga biträdena, torde, likaledes i överensstämmelse
med statskontorets hemställan, böra hänföras till lönegraderna B 7
och B 2, med begynnelseavlöning enligt 6 § i nyssnämnda kungörelse av
respektive 2,520 och 1,836 kronor.

För bestridande av medel till löneförhöjningar åt sekreteraren och de två
biträdena torde böra få tagas i anspråk det under sjunde huvudtiteln uppförda
anslaget till avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen. Kostnaderna för dyrtidstillägg åt
personal, upptagen å rikskommissionens stat, synas lämpligen böra bestridas
av anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare vid lantförsvaret.

Kommissionens ledamöter torde i enlighet med de sakkunnigas av statskontoret
tillstyrkta förslag böra åtnjuta ersättning i form av sammanträdesarvoden
ä 20 kronor per dag. För gäldande av härav föranledda kostnader
torde å staten för rikskommissionen böra upptagas ett belopp av 3,000
kronor. Uttrycklig föreskrift synes böra meddelas därom, att dyrtidstillägg
ej må utgå å ledamöternas sammanträdesarvoden.

Blivande omkostnader för rese- och traktamentsersättning åt kommissionens
ordförande, ledamöter och tjänstemän torde få bestridas från lantförsvarets
anslag till rese- och traktamentspenningar.

För gäldande av utredning skostnader hava, såsom förut nämnts, de sakkunniga
föreslagit en årlig summa av 15,000 kronor, under det att i betänkandet
rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag ett till 20,000 kronor
förhöjt belopp beräknats bliva härför erforderligt. Jag håller visserligen
för sannolikt, att, sedan arbetet inom kommissionen kommit fullt i gång, ett
årligt anslag av 20,000 kronor bliver behövligt för berörda ändamål. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 6. 39

det närmaste budgetåret beträffar, är emellertid att märka, att en del av
detsamma redan torde hava förflutit, innan kommissionens verksamhet hunnit
organiseras och ett anlitande i större utsträckning av tillkallade sakkunniga
kan ifrågakomma. Vid sådant förhållande synes under nämnda budgetår ett
belopp av 15,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt.

För vikariatsersättning hava icke några medel beräknats i de sakkunnigas
statförslag. Emellertid har av såväl arméförvaltningen som statskontoret
framhållits, att det kunde komma att visa sig nödvändigt att vid sjukledighet
o. d. förordna vikarie för befattningshavare hos kommissionen. Pa sätt statskontoret
föreslagit, torde därför en anslagspost för vikariatsersättning å
2,000 kronor böra uppföras i staten för kommissionen.

Slutligen synes för expenser, bränsle, It/se m. m. böra i staten upptagas en
anslagspost till belopp av omkring 4,500 kronor eller, för avrundande av
statens slutsumma, 4,472 kronor.

Därest brist uppstår å någon av de i staten upptagna anslagsposterna till
sammanträdesarvoden, särskilda utredningar, vikariatsersättning och expenser
m. m., torde till täckande därav böra få disponeras uppkommande överskott
å andra av dessa poster, under villkor att summan av nämnda anslagsposter
icke överskrides.

Med hänsyn därtill, att nnder de första åren av kommissionens verksamhet
behov av extra arbetskrafter säkerligen komme att göra sig gällande,
hava de sakkunniga hemställt, att bestämmelse måtte meddelas av innehåll,
att officer å övergångsstat, som anstiilldes såsom tjänsteman hos kommissionen,
finge från kommissionen endast åtnjuta skillnaden mellan avlöningsbeloppet
enligt kommissionens stat och honom tillkommande lön å övergångsstat,
samt att kommissionen vore berättigad att använda härigenom inbesparade
medel för anställande av erforderliga extra arbetskrafter. Vad sålunda
föreslagits finner jag mig böra tillstyrka.

De sakkunniga hava förutsatt, att lokal för kommissionen sknlle beredas
i kronan tillhörig fastighet. Huruvida och vid vilken tidpunkt så kan komma
att bliva fallet, därom är jag icke nu i tillfälle att uttala mig. Skulle förhyrande
av lokaler för någon kortare tid bliva nödvändigt, torde härför erforderligt
belopp kunna av Kungl. Maj:t anvisas av tillgängliga medel.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit nppgöra förslag till stat för
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (se Bil.), slutande å eu
summa av 78,000 kronor. Nämnda belopp torde böra av riksdagen äskas
såsom extra anslag för budgetåret 1928—1929.

I betänkandet rörande överarbetning av de sakkunnigas förslag har erinrats,
att från flera av de i ärendet hörda myndigheternas och institutionernas
sida betonats vikten av att rikskommissionen snarast möjligt komme
till stånd. Med anledning härav syntes fog föreligga att understryka önskvärdheten
av att — i samband med framläggandet av proposition om uppförande
å riksstaten för budgetåret 1928—1929 av anslag för rikskommissionen
— framställning gjordes till riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte bemyn -

Tldpunkten
för organisationens

Ikraftträdande.

Departe ments chefens hemställan.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

digas med anlitande av omhänderhavande medel tillsätta rikskommissionen
redan från och med april eller maj 1928. Härigenom skulle det nämligen
bliva möjligt att efter de första principbesluten inom kommissionen sätta
dess kansli i arbete redan före sommaren. Skulle rikskommissionen tillsättas
först med ingången av det nya budgetåret, komme principdiskussionen
i kommissionen icke att kunna ske förrän vid höstens början, och kansliets
arbeten bleve därmed i praktiken inemot ett halvt år fördröjda.

Då även jag är av den uppfattningen, att det är angeläget att med det
snaraste påbörja de arbeten, varom här är fråga, finner jag mig böra tillstyrka,
att till riksdagen avlåtes framställning i nu berörda syfte.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att en rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap må
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder,

dels godkänna härvid fogade förslag till stat för nämnda kommission att
gälla under budgetåret 1928—1929,

dels för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap för budgetåret
1928—1929 under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett extra anslag av
78,000 kronor,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att tillsätta rikskommissionen redan
före ingången av nyssnämnda budgetår.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

41

Bil.

Förslag till
Stat

för rikskoimuissionen för ekonomisk försvarsberedskap

för budgetåret 1928—1929.

I.

Ordförande, arvode ........................

kronor

5,000: -

II.

Kanslipersonal:

Chef, arvode .................................

En föredragande tjänsteman, arvode
En d:o d:o , arvode

Sekreterare, lön i lönegraden B 24.
Kanslibiträde, » » » B 7 .

Skrivbiträde, » » » B 2 .

.................... kronor 15,000: —

.................. » 10.980: —

.................. » 10,980: —

................... » 7,212: —

................... » 2,520: —

.................... » 1,836: —

1)

48,528: —

III.

Sammanträdesarvoden ä 20 kronor per dag till kommissionens leda-möter, förslagsvis ....................................................... ............

H

3.000: —

IV.

Särskilda utredningar:

Ersättning åt tillkallade sakkunniga

in. m.....................................

„

15,000: —

V.

Vikariatsersättningar.......................

»

2,000: —

VI.

Expenser, bränsle, lyse m. m.

»

4,472: —

Summa kronor 78,000: —

Anm. 1. Statstjänsteman, som förordnas till tjänsteman hos rikskommissionen,
innehavande lön på stat samt åtnjuter under tiden för förordnandet i

frånträder
denna stat

upptagen avlöning.

Anm. 2. Därest officer på övergångsstat anställes såsom tjänsteman hos rikskommissionen,
utgår avlöningen med i denna stat upptaget belopp, minskat med honom tillkommande
lön å övergångsstat. Vad sålunda inbesparas må av rikskommissionen
användas för anställande av extra tjänstemän eller för särskilda utredningar genom
sakkunniga.

Anm. 3. Om brist uppstår å någon av titlarna III—VI, må till täckande därav användas
å andra av dessa titlar möjligen uppkommande besparingar, under villkor att
summan av dessa titlar icke överskrides.

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 6 haft. (Nr 6.)

1875 27 4