Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
1
Nr 5.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
given Stockholms slott den 4 januari 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
bärvid fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.
GUSTAF.
Jakob Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 6 häft. (Kr 5.)
2041 27 1
2
ICuntjl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6, 10 och
35 §§ i samma lag, av vilka 6 och 35 §§ senast ändrats genom lag den
18 juni 1926 (nr 215), skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
6 §•
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund
av försäkringen till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel och
andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;
b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,
från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:
sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst pa
sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning
utgå med följande belopp, nämligen: — — — fem kronor 50 öre;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under — — — en tiondel;
b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.
På därom — — — gällande beräkningsgrunder.
Kan vid — — — den skadade.
På grund — — — av arbetsförmågan.
10 §.
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,
äger rätt att när helst och under så lång tid, sådant tinnes lämpligt, bereda
honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan sitt
Kungi. Maj:ts proposition nr 5.
3
medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,
kräver vård å sådan anstalt.
Har den — — — högst hälften.
Försäkringsinrättning äger — — — dylik anstalt.
35 §.
Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten
försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring må
ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.
Har försäkring — — — till efterrättelse.
Avtal om — — — än anstalten.
Yad i — — — samma värde.
Har anstalten — — — livräntan övertagits.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt
äldre lag.
4
Kungl. May.ts proposition nr 5.
Nu gällande
bestämmelser.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 december 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Eibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, riksdagens skrivelse den
5 juni 1926 (nr 346), däri riksdagen bl. a. — under framhållande av önskvärdheten
av borttagande eller begränsning av den s. k. karenstiden i fråga
om den sociala olycksfallsförsäkringen — anhållit, att Kungl. Maj:t efter
närmare utredning av berörda spörsmål måtte till 1927 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Härefter anför föredraganden:
Med karenstid förstås i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss
kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller
blott reducerad ersättning utgår till den skadade. Inom den svenska sociala
olycksfallsförsäkringen har emellertid detta begrepp numera fått en något annan
innebörd. Här avser nämligen karenstiden den tid av 35 dagar närmast
efter olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår från vederbörande
försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska försäkringen,
men under vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig att direkt utgiva
dylik ersättning i enlighet med härför givna bestämmelser. Från denna
skyldighet kan han emellertid befria sig genom att frivilligt taga försäkring
för nämnda tid.
Nu gällande bestämmelser rörande karenstiden finnas i 6, 35 och 37 §§
i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. I
6 § föreskrives sålunda, att då arbetare skadats till följd av olycksfall i
arbetet, skall på grund av den jämlikt lagen gällande försäkringen till honom
i ersättning utgivas bl. a. erforderlig läkarvård jämte läkemedel och särskilda
hjälpmedel ävensom på visst sätt bestämd daglig sjukpenning, allt under
förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än 35 dagar efter dagen för
olycksfallet. Nämnda förmåner utgivas fr. o. m. den trettiosjätte dagen och
så länge sjukdomen varar. Genom stadgande i lagens 35 § har tillfälle
beretts arbetsgivare bl. a. att i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag,
som avses i lagen, försäkra arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den
i 6 § omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen
ej utgår. Slutligen har i lagens 37 § stadgats bl. a. att, intill dess särskild
Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 5
lag om sjukförsäkring må varda genomförd, arbetare, som i lagen avses, äger
vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete, under de 35 första dagarna
efter dagen för olycksfallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande
erforderlig läkarvård och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren
erhålla ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom
stadgade grunder, dock att den dagliga sjukpenningen utgår efter särskilda
grunder, till vilka jag återkommer i det följande, och att sjukpenning ej
utgår, med mindre sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för
olycksfallet. Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller
av annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens
ställe av den försäkringsinrättning, i vilken dennes arbetare eljest äro försäkrade
enligt lagen; och äger försäkringsinrättningen av arbetsgivaren söka
åter vad sålunda utgivits.
Enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39 s. 1) angående ersättning för skada Historik,
till följd av olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbets- Karenstiden
givare inom vissa verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare, enl}31
som skadats genom olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningsskyldig- i901 " * ^
het icke gottgörelse för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna
efter olycksfallet.
I det av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 framlagda llderdomsförslaget
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bl. a. in- f°rsäkrin?s
j
...... iien <••• ... . ° konwiitten.
förande av obligatorisk olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning
användes till arbete för annans räkning, hade särbestämmelserna beträffande
karenstid borttagits i så måtto, att enligt nämnda förslag sjukpenning skulle
utgå redan fr. o. m. dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt
förslaget skulle den skadade även fr. o. m. dagen för olycksfallet och därefter,
så länge sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel,
inberäknat andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.
Kommittén framhöll i sin allmänna motivering skiljaktigheterna beträffande
karenstidens längd i olika länders olycksfallslagstiftning. I vissa länder förekomme
en längre karenstid, växlande mellan 10 dagar och 13 veckor, i andra
länder vore åter karenstiden inskränkt till några få dagar, vanligen till endast
en dag. Enligt bestämmelserna i 1901 års lag tillhörde Sverige den första av
de nämnda kategorierna. Det förliölle sig emellertid så, att, med undantag
för Sverige och Danmark, länder med lång karenstid inom olycksfallsförsäkringen
hade infört obligatorisk sjukförsäkring, genom vilken i det övervägande
antalet fall vore sörjt för ersättning åt den skadade arbetaren vid
sjukdom under karenstiden. Orsaken till den långa karenstiden i Sverige
(8 V* veckor) och i Danmark (13 veckor), oaktat sjukförsäkringen där vore
frivillig, hade, anförde kommittén, huvudsakligen varit, dels att man velat
undvika de svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den
skadade genast från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning,
och dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna,
velat i nagon mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren.
6
1916 års
riksdag.
Proposition
Motioner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Kommittén ansåg dock, att förvaltningsfrågan icke vore svårare att lösa
för vårt land än för de andra länder, som hade mycket kort karenstid, särskilt
om en samverkan mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga
sjukkassorna i största möjliga mån kunde komma till stånd. Det erinrades
även därom, att av de försäkringar, som vore tagna hos riksförsäkringsanstalten,
de allra flesta gällde utan egentlig karenstid, vilket visade,
att förvaltningssvårigheterna i nämnda hänseende i ganska stor utsträckning
kunnat övervinnas. Att hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen
för erhållande av ersättning under karenstiden i syfte att därigenom minska
försäkringskostnaden för arbetsgivaren strede, framhöll kommittén, mot den
allmänna principen, att arbetsgivaren skulle bära kostnaden för olycksfallsersättningen.
I den proposition (nr 111) med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse
med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att
en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under
vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även om sjukdomen
varade under längre tid än nämnda antal dagar. Denna ändring hade vidtagits
närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten framförd anmärkning
på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget hade nämligen anstalten
framhållit, att det kunde vara att befara, att med den av kommittén
föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta
i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestades göra allt för att
anses sjuk å fjärde dagen, då han ju skulle erhålla sjukpenning för fyra
dagar, under det han eljest icke erhölle någon kontant ersättning alls.
Beträffande läkarvård jämte läkemedel och andra hjälpmedel åt skadad
arbetare innehöll propositionen inga särskilda tidsbegränsningar.
Frågan om karenstiden upptogs vid sistnämnda riksdag även i två motioner,
en av herr von Sydow (I: 110) och en av herr Eriksson i Grängesberg
m. fl. (II: 275). I den förstnämnda motionen framhölls, att de kortvariga
olycksfallen allmänt ansåges tillhöra sjukförsäkringen och icke olycksfallsförsäkringen,
dels emedan den förra försäkringen vore lokalt organiserad och
därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga olycksfallen än olycksfallsförsäkringen,
vilken vore och måste vara centralt organiserad, dels emedan
sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringens organ vore i tillfälle att
utöva eu effektiv kontroll därå, att den skadade återginge i arbete, så snart
detta lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring
icke funnes i vårt land och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke
kunde omedelbart hänvisa olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären,
att, tills vidare och intill dess en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i
vårt land, en omedelbar er sättning splikt för arbetsgivarna i stället för den
föreslagna försäkringsplikten måtte införas för tiden fr. o. m. den femte t. o. m.
den sextionde dagen efter olycksfallet. Det viktigaste skälet för eu dylik
ändring vore enligt motionärens mening det, att om riksdagen skulle bifalla
propositionen, det icke skulle bliva möjligt att längre fram överföra de
Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 7
smärre olycksfallen från olycksfallsförsäkringen till sjukförsäkringen, alldenstund
olycksfallsförsäkringen betalades av arbetsgivarna ensamma, då däremot
sjukförsäkringen måste till större delen bekostas av de försäkrade själva.
Då enligt motionärens förslag sjukpenning t. o. m. den sextionde dagen
skulle utgivas direkt av arbetsgivarna, vore det nödvändigt, att sjukpenningens
belopp fixerades. Motionären föreslog i sådant hänseende på närmare anförda
skäl, att den dagliga sjukpenningen under nämnda tid måtte fastställas
till 1 krona 50 öre för manlig och till 1 krona för kvinnlig arbetare.
I den av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. framlagda motionen förordades
ålderdomsförsäkringskommitténs nyss omnämnda förslag. Vad riksförsäkringsanstalten
anfört därom, att en dylik bestämmelse skulle innebära
en frestelse för den skadade att göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen,
ansåge motionärerna icke överensstämma med verkliga förhållandet. Aven
om detta i ett fåtal undantagsfall skulle komma att ske, kunde enligt motionärernas
mening detta icke motivera en bestämmelse, som skulle drabba
alla skadade arbetare.
Ärendet remitterades till särskilt utskott, som i sitt utlåtande (nr 1) förklarade
sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda förslagen
utan beträffande karenstiden anslöt sig till propositionen. Beträffande den
av herr von Sydow väckta motionen framhöll utskottet bl. a., att det särskilt
för mindre arbetsgivare skulle vara förenat med stora svårigheter att
i alla förekommande fall sörja för den skadades sjukvård och utgiva eu
kontant ersättning, ej sällan uppgående till belopp, som för arbetsgivaren
vore synnerligen kännbara. Dessirtom skulle det enligt utskottets mening
helt säkert komma att väcka synnerligt missnöje, särskilt hos mindre arbetsgivare,
om de funne sig nödsakade att, fastän de erlagt eu premie till försäkringsanstalten,
ändock i de flesta fall själva utgiva ersättningen. Den
av motionären föreslagna anordningen skulle enligt utskottets uppfattning
även försvåra anordnandet av lämplig sjukvård för de skadade. Enligt den
modärna uppfattningen vore det, både ur humanitär synpunkt och för minskandet
av kostnaderna för ersättningarna, synnerligen viktigt för fyllandet
av den sociala olycksfallsförsäkringens uppgift att i största möjliga mån
kunna mildra olycksfallets följder med avseende å sjukdomens varaktighet
eller minska faran för eller graden av en varaktig nedsättning av arbetsförmågan.
För arbetsgivaren däremot skulle det lätt kunna tänkas ligga närmast
till hands att söka till minskande av sin ersättningsplikt fortast möjligt och
utan hänsyn till framtida skador få sjukdomstillståndet hävt. Utskottet ansåge
det därför vara att befara, att om den av motionären föreslagna anordningen
infördes, kostnaderna för försäkringen efter karenstidens slut komme
att stegras.
Vad angår de av herr von Sydow föreslagna sjukpenningbeloppen, 1 krona
50 öre för manlig och 1 krona för kvinnlig arbetare, framhöll utskottet, att
då lagstiftningen komme att gälla lönarbetare av olika kategorier och avlöningsvillkor,
dylika fixa ersättningsbelopp måste komma att verka synnerligen
ojämnt. Det mest vägande skälet mot att tills vidare låta olycksfalls
-
Utskottet.
Riksdags
beslut.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
försäkringen omhändertaga de kortvariga olycksfallen, vore enligt utskottets
mening, att därigenom omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten komme att
stegras. Utskottet ansåge emellertid detta vara av mindre betydelse i jämförelse
med de därigenom vunna fördelarna för arbetsgivare och arbetare och
i jämförelse med den besparing i kostnaderna för försäkringen, som sannolikt
skulle vinnas genom den bättre vården redan från början av olycksfallen.
Utskottet kunde slutligen icke dela motionärens uppfattning, att det genom
bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle förhindras, att de kortvariga olycksfallen
sedermera överfördes till sjukförsäkringen, om så skulle anses önskligt.
I fråga om den av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. väckta motionen
anförde utskottet, att det syntes vara föga lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse,
vilken obestridligen skulle medföra, att det för den försäkrade
arbetaren måste framstå som en fördel, om den sjukdom han vid olycksfall
ådragit sig varade fyra i stället för en, två eller tre dagar. Utskottet hade
sålunda icke kunnat tillstyrka bifall till det i sistnämnda motion i fråga om
karenstiden framställda yrkandet.
Vid utskottsutlåtandet, vari alltså beträffande karenstiden förordades bifall
till Kungl. Maj ds förslag, voro i avseende å denna fråga fogade två reservationer,
en av herr Lindman m. fl., som anslöto sig till det i herr von Sydows
motion framlagda förslaget, samt en av herr Branting m. fl., som tillstyrkte
bifall till det av herr Eriksson i Grängesberg in. fl. framställda förslaget.
Vid behandlingen i kamrarna biföll första kammaren herr Lindmans m. fl.
reservation med 60 röster mot 34, som tillföllo utskottets förslag, varemot
andra kammaren utan votering biföll sistnämnda förslag.
I det förslag till sammanjämkning av kamrarnas olika ståndpunkter, som
därefter av utskottet framlades i memorial (nr 3), föreslogs en tid av 35
dagar utöver dagen för olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå
från försäkringsinrättningen, varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs
skola utgå fr. o. m. första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. Den dagliga
sjukpenning, som under den sålunda föreslagna s. k. karenstiden skulle
utgivas direkt av den skadades arbetsgivare, föreslogs böra utgå med fixa
belopp, växlande efter storleken av den avgift, som jämlikt lagen om allmän
pensionsförsäkring senast påförts den skadade. Denna avgift ansågs nämligen
skäligen kunna fastställas såsom bestämmande för den inkomst den
skadade skulle anses hava åtnjutit under året före olycksfallet. Den högsta
årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättning skulle beräknas, utgjorde enligt
förslaget 1,800 kronor. För utgörandet av läkarvård jämte läkemedel och
andra nödiga hjälpmedel skulle gälla samma tidsbegränsningar som beträffande
sjukpenning. Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.
Enligt de sålunda antagna bestämmelserna svarade mot följande pensionsavgift
här angivna dagliga sjukpenning:
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Pensionsavgift
Ingen avgift eller 3 kronor
5 kronor.............................
8 » .............................
13 ................................
Daglig sjukpenning
... l.oo kronor
... 1.2 5
1.7 5 »
... 2.50 »
9
I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 17 juni 1916 nu gällande
olycksfallsförsäkringslag.
Genom lag den 26 april 1918 (nr 323) vidtogs ändring i nyssnämnda lag
av den innebörd, att skadad arbetares rätt att av arbetsgivaren erhålla läkarvård
och läkemedel skulle omfatta jämväl dagen för olycksfallet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts förslag i proposition (nr 175) beslöt 1919 års riksdag en
höjning från 1,800 till 2,400 kronor av maximum för den arbetsinkomst, efter
vilken olycksfallsersättning skulle beräknas. I samband därmed beslöts även
den ändringen i de nyss återgivna reglerna, att den dagliga sjukpenningen
under karenstiden skulle utgå med 3 kronor 50 öre, därest den skadade vore
påförd en pensionsavgift av 13 kronor och den inkomst, på grund varav
pensionsavgiften påförts, uppgått till 1,800 kronor eller mera. Lag härom
utfärdades den 19 juni 1919 (nr 323). Ett i motioner väckt förslag om höjning
av sjukpenningen under karenstiden med 1 krona om dagen i varje klass
vann icke riksdagens bifall.
I riksförsäkringsanstaltens skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1920
angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande uppgifter m. m.
hemställde anstalten bl. a., att obligatorisk försäkring för karenstiden måtte
införas för alla s. k. mindre arbetsgivare, d. v. s. sådana, hos vilka i regel
under året vore anställda högst sju tjänare eller andra arbetare. Socialförsäkringskommittén
avstyrkte i utlåtande den 29 januari 1921 detta förslag
under framhållande, att förslaget skulle komma att medföra ökade utgifter
för statsverket samt att frågan om karenstidens borttagande på det intimaste
sammanhängde med frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring och
därför borde lösas i samband med behandlingen av sistnämnda fråga. Förslaget
föranledde icke heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Även kommittén för socialförsäkringens organisation berörde i sitt den
25 oktober 1922 dagtecknade utlåtande rörande nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens administrationskostnader frågan
om karenstiden. Enligt kommitténs uppfattning måste olycksfallsförsäkringen
förutsätta allmän sjukförsäkring för att kunna uppbyggas på ett
praktiskt och ändamålsenligt sätt. Det förut omnämnda förslaget att införa
obligatorisk försäkring för de mindre arbetsgivarna även för karenstiden
ansåg kommittén vara av alltför stor omfattning och alltför djupt ingripande
på den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet för att vara lämpligt som
ett provisorium, avsett att gälla intill dess obligatorisk sjukförsäkring kunde
komma att genomföras. Kommittén funne det i stället lämpligare, att riksförsäkringsanstalten
fortsatte på den av anstalten inslagna vägen att antingen
träffa överenskommelser med större arbetsgivare att för riksförsäkringsan
-
Lagändring
1918.
Lagändring
1919.
Förslag
1920.
Kommittén
för socialförsäkringens
organisation.
Lagändring
1922.
1924 års
riksdag.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
staltens räkning förskottera ersättningarna under karenstiden eller, såsom anstalten
i en del fall gjort, träffa avtal med sjukkassor rörande reglering av
skador under sjukdomstiden, för vilket arbete kassorna skulle erhålla ersättning
av anstalten.
Detta kommittéförslag föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen.
Genom lag den 15 juni 1922 (nr 320) vidtogs i bestämmelserna om ersättning
under karenstiden en jämkning, varigenom i lagtexten blev uppmärksammat,
att den jämlikt pensionsförsäkringslagen påförda pensionsavgiften
dåmera kunde överstiga 13 kronor.
I en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag ■väckt motion
(II: 72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen
fr. o. m. första dagen efter olycksfallet, under förutsättning att sjukdomen
varat mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Motionärerna framliöllo,
att en på många håll utbredd ovilja mot hela olycksfallsförsäkringen till
stor del hade sin grund däri, att försäkringen icke vore obligatorisk jämväl
under den nuvarande karenstiden. Då de flesta olycksfallen ginge till
hälsa under denna tid, framstode det, enligt vad motionärerna framhöllo, för
många arbetsgivare såsom i hög grad oförklarligt, att de skulle vara tvingade
att betala försäkringsavgift men ändock som regel själva nödgas ansvara för
ersättningen till den skadade.
Vid samma riksdag föreslogs i lika lydande motioner av herr Ljunggren
(I: 183) samt av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. (II: 193), att registrerad
sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten äga rätt att meddela
försäkring för karenstiden. Såsom villkor för en dylik anordning borde enligt
motionärernas mening uppställas, att riksförsäkringsanstalten bleve ensam
bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
I utlåtande (nr 25) över motionerna gav andra lagutskottet, dit desamma
hänvisats, sin anslutning till önskemålet om åvägabringande av obligatorisk
försäkring även för karenstiden. Utskottet funne av erfarenheten bestyrkt,
att en dylik utsträckning av försäkringsplikten, särskilt vad anginge de mindre
arbetsgivarna och hos dem anställda arbetare, vore i hög grad av behovet
påkallad. Då frågan emellertid enligt utskottets mening synnerligen nära
sammanhängde med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring,
ansåge utskottet, att den ej lämpligen kunde lösas utan att samtidigt större
möjlighet bereddes till decentralisation vid liandhavandet av de därav föranledda
förvaltningsuppgifterna med därmed följande större möjligheter till
snabbt ingripande och effektiv kontroll. Vad beträffade förslaget att frivillig
försäkring för karenstiden även måtte få tecknas i registrerad sjukkassa, erinrade
utskottet om att motionärerna för eu sådan anordning uppställt som
ett bestämt villkor, att riksförsäkringsanstalten bleve ensam bärare av den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet hade funnit sig ej för det
dåvarande kunna fatta någon bestämd ståndpunkt till sistnämnda spörsmål.
Slutligen framhöll utskottet, att statens besparingskommitté under sitt syss
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
lande med spörsmål om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar för
visso komme att ingå i prövning jämväl av frågan om möjligheten att genomföra
en social sjukförsäkring och de lämpligaste vägarna därför ävensom av
de organisatoriska spörsmål i övrigt å socialförsäkringens område, som därmed
ägde samband. De riktlinjer, som besparingskommittén därvid kunde
komma att angiva för dessa frågors lösning, kunde tänkas bliva av bestämmande
vikt även vid bedömandet av förslaget beträffande försäkring för
ersättning under karenstiden. På grund av sålunda relaterade omständigheter
förklarade utskottet sig icke finna lämpligt, att i skrivelse till Kungl.
Maj:t gåves uttryck för en anslutning under vissa betingelser till de i motionerna
framförda förslagen.
I enlighet med utskottets hemställan anhöll emellertid riksdagen i skrivelse
den 31 maj (nr 243), att Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen
av berörda spörsmål å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet
av enhetlighet i organisationshänseende, beakta de i omförmälda motioner
framförda förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna
avgivna yttranden.
I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag
angående socialförsäkringens organisation föreslog besparingskommittén en
begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid arbetsgivarna
skulle hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade. Kommittén förmälde
sig anse, att sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet borde kunna
lämna sjukkassa rätt att giva särskild försäkring för den av kommittén föreslagna
karenstiden. Av administrativa skäl hade kommittén ansett olämpligt
att vidare låta försäkringsinrättningen själv meddela dylik försäkring.
För de arbetsgivare, som redan hade karensförsäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen,
kunde möjligen, yttrade kommittén, ett borttagande av rätten
till karensförsäkring medföra något ökat besvär, då de ju själva finge utgiva
ersättning under viss tid efter olycksfallet. Men då denna tid endast skulle
uppgå till 14 dagar och då en decentraliserad behandling av framför allt de
kortvariga sjukdomsfallen syntes bliva både billigare och mer effektiv, än om
försäkringsinrättningen skulle handhava ifrågavarande ärenden, ansåge kommittén
berörda olägenhet till fullo uppvägd av fördelarna i organisatoriskt
avseende.
Yad angår beloppet av sjukersättningen under karenstiden framhöll kommittén,
att de enligt 1916 års lag gällande bestämmelserna härom syntes på
grund av oförstånd, okunnighet eller annan orsak icke alltid rätt tillämpas.
Bestämmelserna hade ock medfört, att sjukpenningen under karenstiden i
genomsnitt blivit avsevärt lägre än under därpå följande sjukdomstid. Kommittén
ansåg därför bestämmelserna i fråga böra ändras och ytterligare förenklas
och föreslog i detta syfte, att sjukpenning under de 14 första dagarna
efter olycksfallet skulle utgå med vissa bestämda belopp, olika för man och
kvinna samt för arbetare över, respektive under 18 år. Till manlig arbetare,
som fyllt 18 år, skulle vid full arbetsoförmåga utgå 2 kronor 50 öre för dag.
till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2 kronor. Arbetare, yngre än 18
Bcsparings
kommitténs
förslag.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
år, skulle erhålla, manlig 2 kronor och kvinnlig 1 krona 50 öre för dag.
Dessa ersättningsbelopp hade, yttrade kommittén, valts så, att kostnaden
för sjukpenning under ifrågavarande tid enligt de föreslagna nya bestämmelserna
skulle bliva ungefär densamma som enligt nuvarande bestämmelser.
De sålunda föreslagna bestämmelserna om sjukpenning under karenstiden
kunde i vissa fall komma att för den skadade innebära eu försämring,
i andra fall en förbättring i förhållande till den gällande lagens bestämmelser.
Därigenom att förslaget innebar en höjning av sjukpenningen
fr. o. m. den femtonde t. o. in. den trettiofemte dagen, kommo de av kommittén
föreslagna ersättningsbestämmelserna att medföra en ökning av kostnaden
för sjukersättningarna, vilken ökning beräknades uppgå till omkring
110,000 kronor för år.
ilesparin„ovor Beträffande frågan om karenstidens längd kommo i de yttranden, som av
kommitténs
gåvos över besparingskommitténs förslag, vitt skilda uppfattningar till syforsiag.
nes. Jliksförs äh ■ ing sanstal ten ansåg i likhet med kommittén, att en förkortning
av karenstiden av sociala skäl vore synnerligen önskvärd, och framhöll,
att det syntes råda allmänt missnöje med de gällande bestämmelserna
bland såväl arbetsgivare som arbetare. Anstalten förordade liksom i tidigare
yttranden eu minskning av karenstiden till tre dagar, olycksfallsdagen
oräknad, under vilken tid sjukpenning ej skulle utgå. Även försähringsrådet
tillstyrkte för sin del inskränkning i karenstiden. Landsorganisationen
föreslog, att karenstiden måtte helt borttagas. Socialstyrelsen såväl som
svenska arbetsgivareföreningen och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens
förening avstyrkte däremot kommitténs förslag på denna punkt. De skäl,
som anfördes mot eu förkortning av karenstiden, voro framför allt, att en
dylik åtgärd skulle komma i strid med utvecklingens hela tendens, samtidigt
som den skulle föranleda en ökning i antalet av de fall, beträlfande
vilka ersättning från två håll förekomme, å ena sidan från arbetsgivare eller
försäkringsinrättning och å andra sidan från sjukkassa.
Besparingskominitténs förslag att bestämma sjukpenningen under den av
kommittén föreslagna karenstiden till vissa fixa belopp tillstyrktes av bl. a.
de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens förening. Arbetsgivareföreningen
fann kommitténs förslag i denna del vara värt beaktande. För sjukpenningens
beräkning fr. o. in. den fjärde dagen efter olycksfallet föreslogo riksförsäkringsanstalten
och landsorganisationen samma grunder, som gällde efter
den trettiofemte dagen. Sjukpenningen borde således enligt dessa yttranden
under hela sjukdomstiden bestämmas till två tredjedelar av den dagliga
arbetsförtjänsten. Jämväl försäkringsrådet fann det mera rationellt att ställa
karenstidsersättningen i direkt beroende av arbetsförtjänsten än att, som
besparingskommittén föreslagit, införa fixa sjukpenningbelopp.
Sakkunnig0. I det på grundval av besparingskommitténs betänkande uppgjorda utkast
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som utarbetades inom socialdepartementet
med biträde av två år 1925 tillkallade sakkunniga, vidtogs
icke någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande den tid, under
vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Liksom för närvarande är
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
fallet, skulle alltså enligt nämnda utkast sjukpenning utgå redan fr. o. m.
dagen efter olycksfallsdagen, därest sjukdomen varat mer än tre dagar
efter sistnämnda dag. Däremot innebar de sakkunnigas förslag ett borttagande
av den nuvarande karenstiden, varigenom sjukersättning skulle
komma att allt ifrån olycksfallet utgivas av försäkringsinrättningen. Genom
denna anordning hade det blivit möjligt att sätta sjukpenningen i relation
till arbetsförtjänsten redan från början av ersättnings tiden. De sakkunnigas
utkast innebar därför också, att sjukpenningen redan från första dagen efter
olycksfallet skulle utgöra två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Härvid liade
dock beträffande arbetsförtjänsten tillämpats ett intervallsystem, som medförde,
att sjukpenning endast komme att utgå i hela 50-tal ören. Det är
att märka, att inom departementet samtidigt utarbetats utkast till omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet, vilket utkast avsåg bl. a.
att småningom leda till sjukkassor, ägnade att medverka som lokala organ
för den statliga olycksfallsförsäkringen. I sistnämnda utkast funnos också
bestämmelser till förhindrande av dubbelersättning från sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen.
I de yttranden, som avgåvos av den inom socialdepartementet år 1925
tillsatta nämnden för granskning av bl. a. omförmälda utkast till olycksfallsförsäkringslag,
framställdes beträffande förslaget om karenstidens borttagande
icke någon erinran.
Sedan de sakkunnigas utkast inom socialdepartementet gjorts till föremål
för ny bearbetning, framlade Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag genom
proposition (nr 109) förslag till bl. a. lag om försäkring för olycksfall i arbete.
Förslaget innebar vittgående förändringar i fråga om såväl olycksfallsförsäkringens
organisation som dess materiella bestämmelser. Enligt
detsamma skulle försäkringen äga rum i en för omhänderhavandet därav
särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt, riksförsäkringsanstalten.
Genom den föreslagna centraliseringen av olycksfallsförsäkringen
hade man velat vinna de fördelar, som ett samarbete i främsta rummet med
sjukförsäkringen erbjöde. I sådant syfte hade närmare riktlinjer utarbetats
rörande samarbete mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna. Förslaget
innebar sålunda, att anstalten skulle äga att med registrerad sjukkassa
träffa avtal därom, att kassan skulle inom sitt verksamhetsområde
eller viss del därav mot vederlag av anstalten och på eget ansvar i förhållande
till denna övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva i lagen
stadgade, å tiden t. o. m. den sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall
belöpande ersättningar till skadad arbetare med undantag av livräntor och
vissa särskilda hjälpmedel.
Förslaget innebar vidare, att föreskrifterna rörande karenstiden skulle
borttagas. Sjukersättningen skulle redan från tiden för olycksfallet omfattas
av den obligatoriska försäkringen och sålunda alltid utgå från försäkringsinrättningen.
Även skulle sjukpenningen under hela ersättningstiden
utgå med samma belopp, i princip motsvarande två tredjedelar av den skadades
dagliga arbetsförtjänst. Tillika föreslogs, att den högsta årliga ar
-
Grayiskningsnämnden
år 1925.
1926 års
riksdag.
Proposition.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr o.
betsförtjänst, efter vilken ersättning beräknades, skulle liöjas till 3,300 kronor,
samt att de skadade skulle indelas i inkomstklasser för vinnande av
förenkling i sättet för sjukpenningens beräknande.
Genom två andra till samma riksdag avlåtna propositioner, den ena (nr
113) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor och den andra (nr 117) angående anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande, föreslogs en reformering av det statsunderstödda
frivilliga sjukkasseväsendet. Syftet var härvid bl. a. att giva sjukkasseväsendet
en sådan enhetlig organisation, att sjukkassorna skulle kunna på nyss
antytt sätt samarbeta med riksförsäkringsanstalten.
Vid framläggandet av omförmälda förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete redogjorde min företrädare i ämbetet bl. a. för de förslag om
karenstidens borttagande eller förkortande, som tidigare framkommit, samt
anförde därefter i huvudsak:
»Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, att de då antagna, ännu
gällande bestämmelserna rörande karenstiden vore av provisorisk art. Bestämmelsernas
karaktär av provisorium har även funnit uttryck i lagtextens
ord (37 §): ''intill dess särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd,
äger arbetare’ etc.
När det sålunda gällande provisoriet rörande karenstiden antogs, gällde
det att finna en så enkel regel för sjukpenningens beräknande, att arbetsgivarna,
vilka själva skulle utgiva sjukpenning under nämnda tid, utan svårighet
kunde beräkna sjukpenningens storlek. Samtidigt skulle regeln även
fylla det villkoret, att den med dess tillhjälp beräknade sjukpenningen så
vitt möjligt skulle ansluta sig direkt till den skadades arbetsförtjänst. Då
nu avgiften för den allmänna folkpensioneringen till sin storlek var beroende
av den taxerade inkomsten, erbjöd sig här en till synes enkel väg för
tillgodoseende av båda dessa synpunkter.
Det sätt, varpå i överensstämmelse med denna tankegång sjukpenningen
bestämdes i förhållande till pensionsavgiften, gav anledning förmoda, att
den sålunda erhållna sjukpenningen skulle i stort sett motsvara den sjukpenning,
som erliölles vid eu beräkning direkt ur arbetsförtjänsten. Medan
de olika pensionsavgifterna motsvarade följande klasser av årsinkomster:
under 500 kronor, 500—799 kronor, 800—1,199 kronor samt 1,200 kronor
och däröver, motsvarade nämligen den för dessa olika inkomstklasser
fastställda sjukpenningen, 1: —, 1: 25, 1: 75 och 2: 50 kronor, följande arbetsförtjänster:
548, 684, 958 och 1,369 kronor, under förutsättning att sjukpenningen
beräknades till två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att de på grundval av den
angivna regeln beräknade sj ukpenningbel öppen ingalunda komma att i genomsnitt
uppgå till två tredjedelar eller 67 % av arbetsförtjänsten. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen1 medföra de nuvarande bestämmelserna
en karenssjukpenning, som i genomsnitt endast uppgår till 50 %
av den dagliga arbetsförtjänsten. För de lägre inkomsterna med ty åtföljande
lägre pensionsavgift är disproportionen ännu större. För dessa uppgår
nämligen sjukpenningen under karenstiden till föga mer än en fjärdedel
av arbetsförtjänsten.
Redan i och för sig måste det framstå såsom oegentligt att dela upp
sjukhjälpstiden i flera perioder med på olika sätt beräknad ersättning. Då
1) Här utelämnad; se sid. 19 och 20.
Kungl. Maj:ts iproposition nr 5. 15
härtill komma de nu angivna, särskilt för de mindre inkomsttagarna ogynnsamma
verkningarna av gällande bestämmelser, torde det få anses såsom ett
ofrånkomligt behov, att ändringar i bestämmelserna rörande sjukersättning
under de 35 första dagarna vidtagas, så att sjukpenningen även under
den nuvarande karenstiden bestämmes att utgå med två tredjedelar av
arbetsförtjänsten. Ett ytterligare skäl för ändrade bestämmelser i detta
hänseende lärer vara, att därest det tidigare berörda kravet på överensstämmelse
i görligaste mån beträffande socialförsäkringens prestationer över
huvud skall i någon mån kunna realiseras, det självfallet fordras, att man
först ser till, att icke inom eu viss gren av försäkringen växlande grunder
tillämpas för bestämmande av ersättningar av samma art.
Det lärer av vad förut anförts utan vidare inses, att det icke är möjligt
att införa samma grund för sjukpenningens beräknande under den nuvarande
karenstiden, som gäller för tiden efter densamma, därest det skall
ankomma på arbetsgivarna att bestämma och utgiva ersättningarna. Ett
genomförande av dylik enhetlighet synes alltså, såsom under frågans tidigare
behandling framhållits, förutsätta, att försäkringen även under den nuvarande
karenstiden blir obligatorisk och överlämnas åt försäkringsinrättning.
Såsom framgått av det föregående har tanken på karenstidens borttagande
framförts redan av ålderdomsförsäkringskommittén och även upptagits i
propositionen till 1916 års riksdag. Skälet till att densamma icke vid detta
tillfälle vann båda kamrarnas gillande synes huvudsakligen hava varit den
omständigheten, att man önskade uppskjuta ordnandet av de kortvariga
olycksfallens behandling, till dess sjukförsäkringen först hunnit ordnas.
Därtill kom även, att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna
av behandlingen av de kortvariga skadorna skulle komma att föranleda
en utökning av förvaltningsapparaten.
Yad den första synpunkten beträffar, synes densamma numera icke längre
kunna åberopas, alldenstund-----införande av en obligatorisk
sjukförsäkring icke kan anses tillhöra de önskemål, som kunna väntas bliva
realiserade inom nära förestående framtid. I detta sammanhang må erinras
om att — — — — — det är avsett, att för den nu stundande riksdagen
skall framläggas ett förslag till nyorganisation av den statsunderstödda frivilliga
sjukkasseverksamheten, genom vilket förslag det samarbete mellan
olycksfallsförsäkringens organ och sjukkassorna, som man år 1916 torde
hava velat avvakta, lärer i huvudsak kunna genomföras. Att under sådana
förhållanden ytterligare förlänga det nuvarande karenstidsprovisoriet till den
ovissa tidpunkt, då en obligatorisk sjukförsäkring skulle komma att genomföras,
synes icke försvarligt.
Yad angår de påstådda svårigheterna ur förvaltningssynpunkt, är det
visserligen riktigt, att med oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen
och av den statsunderstödda sjukförsäkringen dylika svårigheter komma att
uppstå. Genom den ändring i organisationen för den sociala olycksfallsförsäkringen,
som nu är avsedd att genomföras, bortfaller emellertid även
detta skäl för ett bibehållande av den nuvarande karenstiden. Olycksfallsförsäkringens
centralisering till en enda anstalt tillsammans med den föreslagna
nya ordningen för sjukförsäkringens lokala organisationer möjliggör nämligen
en successiv decentralisation av de kortvariga olycksfallens behandling genom
deras överflyttande till sjukkassorna. Genom sjukkassornas medverkan vinnes
även — — — — — — fördelen av snabbare vård och förbättrad kontroll.
Det intervallsystem för sjukpenningens beräkning i förhållande till arbetsförtjänsten,
som jag har för avsikt att föreslå-----, kommer också
att bidraga till en förenkling av arbetet med bestämmande av sjukpenningens
storlek i olika fall.
16
Motioner.
Utskottet.
Kungl. Majits ''proposition nr 5.
Slutligen må anföras, att ett borttagande av karenstiden icke endast medför
möjlighet till ett bättre avvägande av de skadades ersättningar i förhållande
till arbetsförtjänsten utan även torde komma att avlägsna ett, särskilt bland
de mindre arbetsgivarna, ganska utbrett missnöje med de nuvarande förhållandena
på denna punkt. Bortåt fyra femtedelar av samtliga olycksfall
gå till hälsa under de trettiofem första dagarna, och ersättningarna för denna
betydande del av olycksfallen skola utgivas av arbetsgivarna själva. Då i
den ersättning, som sålunda enligt gällande lag skall gäldas av arbetsgivarna,
även ingår förekommande vård å sjukhus samt läkarvård i övrigt, kan tydligen
vad arbetsgivarna sålunda, oaktat de erlagt försäkringsavgifter, skola
själva utgiva i ersättning, stundom komma att uppgå till ganska avsevärda
belopp.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå, att
karenstiden borttages och att alltså nu gällande bestämmelser ändras i
så måtto, att ansvaret för sjukersättningarnas utgivande under de 35
första dagarna efter olycksfallet överflyttas från arbetsgivarna till den obligatoriska
försäkringen samt att sjukpenningen vid fullständig oförmåga till
arbete även under nämnda tid utgår med två tredjedelar av arbetsförtjänsten.
Att, på sätt vissa av de över besparingskommitténs förslag hörda myndigheterna
ifrågasatt, vidtaga en sådan ändring i gällande bestämmelser, att
ersättning icke i något fall skall utgå för de tre första dagarna, även då
sjukdomsfallet varar längre tid, har jag icke funnit tillrådligt. En dylik
bestämmelse skulle säkerligen i många fall komma att verka obilligt. Jämväl
i det omförmälda förslaget angående ändringar beträffande sjukförsäkringen
har för övrigt som villkor för statsbidrag förutsatts, att sjukkassor i förevarande
hänseende tillämpa regler, överensstämmande med bestämmelserna
i gällande olycksfallsförsäkringslag.»
I två likalydande motioner, den ena av herr Fehr (1:194) och den andra
av herrar Björhnan och af Ekenstam (II: 187), föreslogs ändring i gällande
olycksfallsförsäkringslag bl. a. därutinnan, att sjukpenning skulle utgå enligt ett
intervallsystem, som företedde vissa avvikelser från det av Kungl. Maj:t
föreslagna. Yidare förordade motionärerna, att sjukpenningen under karenstiden
icke skulle bestämmas på grund av den pensionsavgift, som påförts
den skadade, utan till vissa fixa belopp.
Andra särskilda utskottet, som förekade propositionen och motionerna till
behandling, avstyrkte i sitt utlåtande (nr 1) Kungl. Maj:ts förslag i vad det
avsåge omorganisation av den sociala olycksfallsförsäkringen, men fann
hinder icke möta att likväl till prövning upptaga sådana delar av förslaget,
som innebure ändringar i olycksfallsförsäkringslagens materiella bestämmelser
och som icke sammanhängde med organisationsfrågan. I enlighet härmed
föreslog utskottet ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen.
Körande frågan om karenstiden uttalade utskottet, att denna fråga syntes
nära sammanhänga med organisationsfrågan. Då utskottet icke ansett sig
kunna biträda det av Kungl. Maj.t framlagda organisationsförslaget, ansåge
sig utskottet icke berett att med nuvarande organisation för det dåvarande
förorda karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt utskottets mening
starka skäl anförts för ett borttagande eller eu begränsning av karenstiden,
syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas och förslag i ärendet
föreläggas 1927 års riksdag. Under sådana förhållanden syntes det i rnotio
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ö. IT
nerna I: 194 och II: 187 framlagda förslaget om införande av nya grunder
för beräkning av sjukpenning under karenstiden icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. — Utskottet förordade emellertid Kungl. Maj ds förslag
att för sjukpenningens beräknande införa ett intervallsystem, likväl med den
ändringen, att den högsta arbetsförtjänst, efter vilken ersättning skulle beräknas,
bestämdes till 3,000 kronor.
Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, varefter riksdagens beslut
anmäldes genom dess inledningsvis nämnda skrivelse den 5 juni 1926 (nr
346). Det av riksdagen antagna förslaget till lag om ändring i vissa delar
av olycksfallsförsäkringslagen upphöjdes till lag den 18 juni 1926 (nr 215).
Ej heller förslaget om sjukkasseväsendets omorganisation vann riksdagens
bifall. Med avslag å de framlagda propositionerna anhöll riksdagen i skrivelse
den 5 juni 1926 (nr 348), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, i
vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet kunde
ske enligt vissa av riksdagen angivna riktlinjer, samt för riksdagen framlägga
de förslag till ändringar i lagen om sjukkassor samt i grunderna för fördel
ningen av anslaget till sjukkasseväsendets främjande, vartill utredningen kunde
föranleda.
Med anledning av 1926 års riksdags omförmälda skrivelse nr 346 anbefallde
Kungl. Maj:t den 23 juli 1926 riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning
dels angående den kostnadsökning, som — under förutsättning av i huvudsak
oförändrad organisation av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen —
ett borttagande av karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i
samband med införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande
under hela sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidan för statsverket
i form av fördyrad administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl
i form av dylik fördyring som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna,
d. v. s. kostnaderna för ersättningar åt de försäkrade, och dels
angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar, av en
effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
Till åtlydnad härav avlämnade riksförsäkringsanstalten med skrivelse den
29 september 1926 till Kungl. Maj:t den begärda utredningen. Nämnda
skrivelse torde få i sin helhet såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende. Vid skrivelsen voro fogade däri omförmälda
yttranden från vissa enskilda bolag. Till denna utredning torde jag senare
få återkomma.
Proposition om borttagande av karenstiden avläts icke till 1927 års
riksdag. Däremot framlade Kungl. Maj:t genom propositioner (nr 113 och
114) förslag till omorganisation av sjukkasseväsendet. Nämnda förslag,
vilket i huvudsak anslöt sig till de av riksdagen angivna riktlinjerna, avsåg
bl. a. att sätta sjukkassorna i stånd att övertaga vissa funktioner även inom
den sociala olycksfallsförsäkringen. Förslaget vann icke riksdagens bifall.
Innan riksdagen tagit ställning till nämnda propositioner, upptogs frågan
om karenstidens borttagande i en inom andra kammaren framställd interpellation,
däri till mig riktades det spörsmålet, huruvida det kunde förväntas, att
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 5 Imf t. (Nr 5.) 204127 2
Riksdags
beslut.
Utredning
i anledning
av riksdagsskrivelsen
1926.
1927 års
riksdag.
Interpellation,
Motion.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
proposition med förslag till borttagande av karenstiden komme att i enlighet
med riksdagens anhållan föreläggas 1927 års riksdag. I mitt svar redogjorde
jag i korthet för resultatet av riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda utredning
samt yttrade vidare bl. a., att frågan om karenstidens borttagande otvivelaktigt
stode i nära sammanhang ej blott med spörsmålet om olycksfallsförsäkringens
organisation utan även med frågan om sjukförsäkringens omdaning. Den
genom riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade givit ett kraftigt
stöd för denna uppfattning. Yad anstalten anfört rörande svårigheten att
med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
utan betungande kostnader erhålla en tillfredsställande kontroll beträffande
de kortvariga olycksfallen, vore värt synnerligt beaktande. Utan att äga tillgång
till lokala organ, som kunde dels biträda med denna kontroll, dels ock
i övrigt tillhandagå med utbetalning av olycksfallsersättning m. in., kunde man
alltså svårligen tänka sig att upphäva de särskilda bestämmelserna om karenstid.
Genom det förslag i sjukförsäkringsfrågan, som förelagts 1927 års riksdag,
vore det visserligen avsett att man skulle genom de s. k. distriktssjukkassorna
erhålla organisationer, som skulle kunna användas såsom dylika lokalorgan.
Om sjukförsäkringsförslaget antoges år 1927, komme det dock att kräva viss
icke obetydlig tid, innan dylika distriktssjukkassor mera allmänt komme till
stånd; jag erinrade om att nämnda förslag räknade med en övergångstid av
4 år. Av det anförda framginge, att jag i varje fall icke ansåge det vara
tillrådligt att, förrän definitivt beslut om sjukförsäkringens omorganisation
förelåge, låta ett borttagande av karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen
träda i kraft. Yid sådant förhållande hade jag ansett starka skäl
föreligga att avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan
spörsmålet om karenstidens borttagande upptoges till legislativ behandling.
Så snart en tillfredsställande anordning av sjukkasse väsendet blivit beslutad,
skulle, så vitt på mig berodde, frågan om karenstidens avskaffande utan
dröjsmål föreläggas riksdagen. Emellertid tilläde jag, att därest riksdagen
skulle i huvudsak avslå den föreliggande propositionen om sjukkasseväsendet,
frågan om karenstiden syntes böra underkastas ny beredning och prövning.
Yid 1927 års riksdag väcktes vidare av herr Spångberg m. fi. en motion
(II: 106), avseende dels ändring av de vid nästföregående års riksdag antagna
bestämmelserna om beräkning av sjukpenning, dels borttagande av karenstiden.
Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade i sitt utlåtande (nr 33)
vidkommande karenstiden om 1926 års utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse
i ämnet samt om mitt nyss omförmälda interpellationssvar. För egen del
anförde utskottet, att av mitt uttalande framginge, att jag visserligen velat
avvakta riksdagens behandling av sjukförsäkringsfrågan, innan spörsmålet om
karenstidens borttagande upptoges till legislativ behandling, men att jag i
varje fall ämnade låta frågan underkastas ny beredning och prövning, även
om riksdagen skulle i huvudsak avslå den framlagda propositionen om sjukkasseväsendet.
Yid detta förhållande ansåge utskottet anledning icke före
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ligga, för riksdagen att på grund av motionen vidtaga åtgärd i ärendet. —
Riksdagen biträdde utskottets förenämnda hemställan.
Jag övergår härefter till att redogöra för hur nuvarande lagstiftning verkat
samt för den nyss omförmälda, av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen.
Beträffande de ekonomiska verkningarna för de skadade av bestämmelserna
rörande karenstiden yttrade min företrädare i ämbetet vid framläggandet
av 1926 års proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. bland annat följande (vid återgivande av en i yttrandet
åberopad tabell hava däri tillagts uppgifter för åren 1923 och 1924):
»Då det i gällande lag bestämdes, att arbetsgivarna själva skulle utgiva
sjukersättning under karenstiden, var det nödvändigt, att sjukpenningen i de
olika fallen bestämdes efter enkla grunder. Såsom förut liar framhållits,
fastslogs ju också, att mot en viss påförd pensionsavgift skulle svara en sjukpenning
av viss storlek. Då sjukpenningen under karenstiden sålunda ställdes
i relation till pensionsavgiften, var avsikten dock den, att sjukpenningen
även för denna tid skulle komma att stå i en viss relation till arbetsförtjänsten,
detta enär denna i viss män bestämde pensionsavgiftens storlek.
Då detta beslut rörande sjukpenningens storlek under karenstiden fattades,
var det givetvis icke möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna
därav. Med ledning av den av riksförsäkringsanstalten utarbetade olycksfallsstatistiken
är detta emellertid nu möjligt. Till belysning av frågan om
sjukpenningens genomsnittliga storlek under karenstiden, jämförd med dess
storlek efter samma tid, hava i följande tablå sammanställts vissa siffror från
5-årsperioden 1918—1922, för vilken tid det olycksfallsstatistiska materialet
föreligger bearbetat.
A r |
Genomsnittlig daglig |
sjukpenning i kronor |
Förhållandet mellan |
||||
under karenstiden |
efter |
karenstiden |
|||||
Män |
Kvin- nor |
Till- sam- mans |
Män |
Kvin- nor |
Till- sam- mans |
| „ . 1 Till- Kvin- Man ! 1 sam- nor : 1 mans |
|
1918................. |
1.72 |
1.19 |
1.70 |
2.86 |
1.87 |
2.82 |
1.66 1 1.57 1.66 |
1919 ........................... |
1.87 |
1.26 |
1.85 |
2.99 |
2.37 |
2.9 6 |
1.60 1.88 1.60 |
1920 .............................. |
2.36 |
1.45 |
2.32 |
3.91 |
2.80 |
3.84 |
1.66 1.93 | 1.66 |
1921 ................... |
2.69 |
1.79 |
2.64 |
3.96 |
2.90 |
3.88 |
1.47 1.62 1.47 |
1922 ................................ |
2.71 |
1.85 |
2.66 |
3.64 |
2.69 |
3.57 |
1.34 j 1.45 1 1.34 |
1923 ................ |
3.41 |
1.73 |
2.38 |
3.45 |
2.63 |
3.38 |
1.43 1.52 1.48 |
193-1 ........................... |
3.24 |
1.63 |
2.21 |
3.50 |
2.51 |
3.43 |
1.56 1 1.64 ] 1.55 |
Av de i tablån anförda siffrorna framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen
efter karenstiden är genomgående högre än sjukpenningen under
samma tid. I tabellens tre sista kolumner har angivits förhållandet mellan
nämnda sjukpenningar dels för män, dels för kvinnor, dels för båda könen
tillsammans. Av siffrorna i sista kolumnen framgår, att sjukpenningen efter
karenstiden överskjuter karenssjukpenningen med icke mindre än 66, 60 och
66 % för vart och ett av åren 1918, 1919 och 1920. För år 1921 hade nämnda
Verkningarna
av
gällande lagstiftning
m. m.
Jämförelse
mellan sjukpenningen
före och efter
karenstiden.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr !).
överskott sjunkit till 47 och för år 1922 till 34 %. Ifrågavarande växlingar
hava huvudsakligen framkallats av de förskjutningar i lönenivån, vilka ägt
rum under den period, som de anförda siffrorna avse.
Förhållandet mellan sjukpenningens storlek efter och under karenstiden
gestaltar sig emellertid ganska olika för olika värden på den senare sjukpenningen.
Vid en undersökning, som utförts genom besparingskommitténs
försorg, visade det sig sålunda, att sjukpenningen under karenstiden i de
fall, där den utgått med 1 krona, endast utgjorde 39 % av den sjukpenning,
vartill den skadade var berättigad efter karenstidens utgång. I de fall åter,
där karenssjukpenningen utgick med 3 kronor 50 öre, motsvarade den i
genomsnitt 87 % av sjukpenningen efter karenstiden Undersökningens
— — — resultat finnes sammanställt i följande översikt.
Sjukpen ning under |
Sjukpenning under karenstiden i % av |
|
sjukpenningen |
den dagliga |
|
1.00 |
39 |
26 |
1.25 |
40 |
27 |
1.7 5 |
53 |
35 |
2.50 |
74 |
49 |
3.50 |
87 |
58 |
1 allt |
75 |
50 |
Det framgår härav, att ju lägre sjukpenningen under karenstiden är, desto
lägre är den även i förhållande till den sjukpenning, vartill den skadade är
berättigad efter karenstiden. I sista kolumnen har angivits, huru många procent
av arbetsförtjänsten, som olika karenssjukpenningar i genomsnitt utgöra.
Medan sjukpenningen efter karenstiden enligt lagen utgår med två tredjedelar
eller omkring 67 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, utgör karenssjukpenningen
i genomsnitt endast 50 % av arbetsförtjänsten. I de fall, där
karenssjukpenningen utgår med 1 krona och 1 krona 25 öre, utgör den endast
26, respektive 27 % eller blott omkring en fjärdedel av den skadades arbetsförtjänst
»
Till vad min företrädare sålunda anfört vill jag tillägga följande. Såsom
tillägget av siffror för åren 1923 och 1924 i först berörda tabell utvisar, utgör
förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under karenstiden för
1923 1.42 och för 1924 1.56. I den av riksförsäkringsanstalten den 29 september
1926 avlämnade utredningen, avgiven vid en tidpunkt då förhållandetalet
för år 1923 men icke för år 1924 var känt, antages förhållandetalet för en
period med konstant lönenivå hålla sig omkring 1.45, vilket skulle innebära att
sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen med
omkring 45 %. — De genom lagen den 18 juni 1926 införda ändringarna i
olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser komma, i den mån de
röra sjukpenningens belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet.
Dessa ändringar gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna
rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. I riksförsäkringsanstaltens
nyss berörda utredning yttras härom, att införandet av
löneklasser för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden finge med
hänsyn till storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpen
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ningen antagas icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga
efterkarenssjukpenningen. En sådan påverkan komme däremot att visa
sig med anledning av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens
beräknande från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav hade den
genomsnittliga årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring
8.6 %. Den genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen
i den genomsnittliga dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna
beräknas till samma procenttal. Under denna förutsättning kunde förhållandet
mellan daglig sjukpenning efter och under karenstiden på grund av de
fr. o. m. den 1 januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att
stiga från 1.45 till 1.575.
I samband med anstaltens yttrande erinras om den ytterligare stegring
av ifrågavarande förhållandetal, som, att döma av det omförmälda talet 1.5 5
för år 1924, synes hava ägt rum efter år 1923.
Beträffande den omfattning, i vilken den frivilliga försäkringen under
karenstiden kommit till användning, anförde min företrädare (även vid återgivande
av den i följande yttrande åberopade tabellen hava tillagts vissa
uppgifter, för åren 1923 och 1924 samt för perioden 1918—1924):
»Sjukersättningarna under karenstiden skola, såsom förut framhållits, utgivas
direkt av arbetsgivaren. Denne har dock rätt att överflytta sin ersättningsskyldighet
på vederbörande försäkringsinrättning. Det visar sig, att
denna frivilliga karensförsäkring tagit en mycket betydande omfattning. Till
belysning härav har i tabellform gjorts en sammanställning för åren 1918—
1922 dels av hela antalet olycksfall, som inträffat under vart och ett av dessa
år, dels av det antal olycksfall, som omfattats av karensförsäkring. Ifrågavarande
siffror hava angivits dels för riksförsäkringsanstalten dels för de
ömsesidiga bolagen. Olycksfall, som träffat i statens tjänst anställda, hava
icke medräknats.
Antal av karensförsäkring omfattade olycksfall i arbete.
Samtliga arbetsgivare (exkl. staten.)
A r |
Iliksförsäkringsan stalten |
Ömsesidiga bolag |
||||
Samtliga olycksfall |
Olycksfall, som om-fattas av karens-försäkring |
Samtliga olycksfall |
Olycksfall, som om-fattas av karens-försäkring |
|||
Antal |
I procent |
Antal |
I procent |
|||
1918........................... |
25,016 |
17,365 |
69.4 |
26.367 |
21,466 |
81.4 |
1919.......................... |
22,631 |
15,634 |
69.1 |
27.436 |
22,379 |
81.6 |
1920........................... |
20,751 |
13,449 |
64.8 |
26.938 |
22.210 |
82.4 |
1921........................... |
16,157 |
9,067 |
56.i |
21.072 |
16,529 |
78.4 : |
1922........................... |
16,851 |
10,258 |
60.9 |
25,251 |
20,701 |
82.0 |
1918—1922.................. |
101,406 |
65,773 |
64.9 |
127.064 |
103,285 |
| 81.3 i |
1923........................... |
23.230 |
15,506 |
66.7 |
28.612 |
24,213 |
S4.s |
1924......................... |
26,879 |
19,492 |
72. s |
33,094 |
28,665 |
86.6 |
1918—1924................. |
151,315 |
100.771 |
66.5 |
188,770 |
156,163 |
82.7 |
Karenstidsförsäkring
ens
omfattning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr
Kostnads
frågan.
Av tabellen framgår, att av samtliga olycksfall, som under åren 1918—1922
träffade i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, omfattades 64.9 % av
karensförsäkring. För de ömsesidiga bolagen, där karensförsäkring förekommer
i större utsträckning, var motsvarande siffra 81.3. För riksförsäkringsanstalten
och bolagen tillsammans utgjorde liela antalet olycksfall under den
nämnda 5-årsperioden 228,470, varav 169,058 eller 74.0 % omfattades av
karensförsäkring.---—»
Till vad min företrädare sålunda yttrat är med avseende å de i sist
berörda tabell tillagda uppgifterna att framhålla, att ytterligare någon stegring
av de ifrågavarande procenttalen ägt rum under de senaste år, för vilka
siffror äro tillgängliga, sålunda att talen 64.9 % och 81.3 % för perioden
1918—1922 motsvaras av talen 66.6 % och 82.7 % för sjuårsperioden 1918—1924.
Talet 74.0 %, utgörande förhållandet mellan antalet karensförsäkrade skador
och samtliga skador för riksförsäkringsanstalten och bolagen tillsammans
under perioden 1918—1922, motsvaras för sjuårsperioden 1918—1924 av talet
75.5 %. Man torde kunna antaga, att även för närvarande de icke karensförsäkrade
skadorna utgöra för riksförsäkringsanstalten omkring en tredjedel,
för bolagen omkring en femtedel och för riksförsiikringsanstalten och bolagen
tillsammans omkring eu fjärdedel av samtliga skador.
Yad angår frågan om den kostnadsökning, som skulle bliva en följd av
karenstidens borttagande, kan enligt den av riksförsäkringsanstalten den 29
september 1926 avlämnade utredningen ökningen i de årliga prestationskos t -naderna genom införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande
under hela sjukdomstiden uppskattas till i avrundat tal 1,730,000
kronor. Därvid hava alla statsanställda arbetare lämnats ur räkningen; kostnaderna
för staten som arbetsgivare hava således icke medräknats — jag
återkommer i det följande till denna fråga. Det påpekas emellertid i utredningen,
att en mycket betydande del av de statsanställda redan nu hava rätt
att vid sjukdom på grand av olycksfall i arbete behålla minst så stor del av
dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen efter
den nuvarande karenstiden. Hänsyn har i utredningen icke kunnat tagas
till den omständigheten, att även hos vissa enskilda arbetsgivare anställda
vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete äro berättigade till eller i verkligheten
få uppbära större ersättningar, än som stadgats i 37 § olycksfallsförsäkringslagen.
Vid beräknande av den förändring i fråga om förvaltningskostnader, som
skulle uppstå för arbetsgivarna, därest karenstiden borttoges eller förkortades,
har riksförsäkringsanstalten undersökt tre olika alternativ. Därest karenstiden
helt borttoges, skulle ökningen i de jämlikt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen
från arbetsgivarna utgående tilläggsavgifter och bidrag till bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
komma att uppgå till i runt tal 120,000 kronor om året. Om åter
karenstiden förkortades till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna
att meddela frivillig försäkring för karenstiden, skulle uppstå en minskning
i tilläggsavgifternas och bidragens belopp, vilken minskning kunde beräknas
till omkring 30,000 kronor årligen. Skulle slutligen karenstiden förkortas
Kungl. Maj:ts proposition nr 5. -•>
till 14 dagar och frivillig försäkring för den förkortade karenstiden antagas
äga rum i ungefär samma omfattning som för närvarande, kunde beräknas
uppkomma en årlig ökning av omförmälda avgifter och bidrag med i runt
tal 85,000 kronor. Beträffande samtliga dessa förändringar gäller, att deras
sålunda angivna verkan skulle till fullo inträda först ett par år efter lagändringens
genomförande.
De ifrågasatta förändringarna rörande karenstiden m. m. kunde enligt
utredningen även väntas komma att inverka på de ömsesidiga försäkringsbolagens
egna förvaltningskostnader. Biksförsäkringsanstalten hade dock
icke kunnat verkställa någon fullständig beräkning av den sannolika ökningen
i berörda kostnader,
Beträffande den inverkan, som de ifrågasatta förändringarna skulle medföra
i avseende å riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader,
bleve den naturligen olika under de särskilda, nyss
angivna alternativen. Det kunde antagas, att om karenstiden helt borttoges,
nämnda kostnader komme att ökas med 41,000 kronor om året. Denna
kostnadsökning fördelade sig på följande sätt, nämligen med omkring
19,000 kronor på avlöningar — inklusive dyrtidstillägg — till befattningshavare
hos anstalten, med omkring 2,500 kronor på lokalhyra och kontorskostnader
m. m. samt med omkring 19,500 kronor på kostnader för riksförsäkringsanstaltens
ombud. Ett förkortande av karenstiden till 14 dagar
utan rätt till karensförsäkring kunde beräknas medföra en årlig utgiftsminskning
av sammanlagt omkring 89,000 kronor. Om däremot karenstiden förkortades
till 14 dagar med rätt till karensförsäkring, finge beräknas en kostnadsökning
av i runt tal 32,000 kronor.
Påpekas finge jämväl, att även försäkringsrådets arbetsbörda syntes komma
att i viss mån röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigade
olycksfall i samband med karenstidens borttagande eller förkortande.
Vidkommande frågan om lokala organ till försäkringsinrättningarnas hjälp
vid olycksfallsförsäkringens administrering må först nämnas, att riksförsäkringsanstalten
för fullgörandet av sina uppgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen
anlitar lokala ombud av två slag, mantalsombud och ortsombud. Mantalsombuden
utgöras i regel av vederbörande mantalssknvningsförrättare och
hava framför allt till uppgift att med ledning av mantalslängderna upprätta
s. k. arbetsgivarförteckningar. Ortsombuden äro till antalet omkring 1,000;
deras åligganden äro av mera omfattande art. De hava att granska och
komplettera arbetsgivarförteckningarna, envar för sitt område, anmäla tillfälliga
arbetsföretag och vara behjälpliga vid utredningar för premiedebitering
och dylikt. Men de skola ock vara riksförsäkringsanstalten behjälpliga
med utredningar om inträffade olycksfall. I detta avseende hava de att pa
anmodan av riksförsäkringsanstalten införskaffa upplysningar rörande olycksfallens
förlopp och orsaker, vidtaga åtgärder för att de skadade snarast möjligt
må komma under behandling av läkare eller, om detta ej låter sig göra.
tillse, att de erhålla annan lämplig vård, göra sig underrättade om skadade
personers arbetsförtjänst m. m.
Kontroll och
med verk au
vid skaderegleringen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
I riksförsäkringsanstaltens förut omförmälda utredning är närmare redogjort
för de åtgärder, som för närvarande vidtagits i syfte att erliålla en
effektiv kontroll över sjukdomsfallen under nuvarande karenstid. Denna
kontroll utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i förekommande
fall genom arbetsgivarna, varjämte anstalten i vissa fall sökt utöva kontroll
dels genom sjukkassor, vilka antagits till anstaltens ombud, och dels, i fråga
om Stockholm och Göteborg, genom sjukbesökare, anställda av anstalten,
i förening med anordnande av utbetalning av ersättningar vid personligt
besök hos anstalten respektive ombudskontoret i Göteborg.
I sin utredning meddelar riksförsäkringsanstalten vidare, beträffande den
antydda samverkan med vissa sjukkassor, att anstalten träffat avtal med 22
sjukkassor om medverkan vid handhavande av skaderegleringen, i vad den
avser sjukpenning samt läkarvård och läkarintyg. I dessa fall skedde den
sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär samma system
beträffande mellanliavandet mellan anstalten och kassan, som mellan anstalten
och vederbörande större arbetsgivare tillämpades, när fråga vore om arbetare
hos arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera sjukpenning,
läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämde, huruvida olycksfall i arbete
skulle anses föreligga, samt, därest sjukdomstillståndet varade över
karenstiden, det belopp, vartill arbetsförtjänsten skulle beräknas. I många
fall måste anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för
vilken den skulle utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar
lämnades varje månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å
bekommen sjukhjälp samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar m. m. granskades
av anstalten. — Liknande uppgift tillkomme anstaltens ombud i Göteborg
beträffande där varande, hos anstalten försäkrade arbetare.
Nyssnämnda anordning för samverkan med sjukkassor hade, säges det
i utredningen, i stort sett visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av
sjukkasseväsendet medförde dock, att någon samverkan mellan anstalten och
sjukkassorna i större omfattning, än redan skedde, icke vore möjlig. Det
vore också givet, att endast vissa sjukkassor lämpade sig för det ifrågavarande
samarbetet.
Beträffande de fall, där större arbetsgivare ville åtaga sig att förskottera
vissa ersättningar till de skadade, vore emellertid att märka, att arbetsgivaren
ofta därigenom kunde hava eu särskild anledning att utöva starkare
kontroll beträffande den skadade än eljest.
Anstalten har slutligen såsom sin mening framhållit, att med nuvarande
organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet ytterligare
åtgärder icke stode till buds för åstadkommande utan alltför betungande
kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande de kortvariga
sjukdomsfallen. Att emellertid en mer effektiv kontroll vore av behovet påkallad,
syntes anstalten framgå av vunnen erfarenhet. En sådan kontroll
bleve sannolikt så mycket mer erforderlig, i samma mån som dels ersättningarna
under den nuvarande karenstiden höjdes, dels vid inträffande sjukdom
på grund av olycksfall i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle
25
Kungl. Maj:ts proposition nr ö.
komma att utgå till sjuk, vilken tillika vore medlem i sjukkassa och som
på grund av sålunda fortfarande bestående dubbelförsäkring skulle erhålla
ersättning även från sjukkassa.
Biksförsäkringsanstalten hade även, säges i utredningen, hos de enskilda
bolag, vilka dreve försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om
yttrande angående möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga
sjukdomsfallen. I de svar, som i anledning härav avgivits, hade särskilt
framhållits, att den effektivaste kontrollen, under hänsynstagande till den
behandlande läkarens utlåtande, vunnes genom samarbete mellan vederbörande
försäkringsinrättning och den skadades arbetsgivare.
Att arbetare, som omfattas av vår sociala olycksfallsförsäkring, bör även
under den efter olycksfallet närmast följande sjuktiden erhålla sjukersättning
på arbetsgivarens bekostnad, är en princip, som vunnit erkännande redan
med tillkomsten av den nuvarande lagen i ämnet. Frågan har emellertid
gällt, förutom sättet för sjukpenningens beräkning, huruvida ersättningen till
arbetaren borde för den första sjuktiden bestämmas att utgå direkt från
arbetsgivaren, utan obligatorisk förmedling av försäkringsinrättning, eller
om arbetsgivarens bidrag borde utgivas i form av avgifter för arbetarens
försäkrande i försäkringsinrättning, vilken i sin tur hade att vid inträffande
olycksfall utgiva ersättning till arbetaren.
Ett val mellan de två systemen, arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,
med eller utan rätt att taga frivillig försäkring, och försäkringstvång, är
under de förhållanden, som för närvarande råda med avseende å olycksfallsförsäkringens
organisation samt sjukförsäkringen, icke lätt att träffa.
Ett sådant val förutsätter tydligen, att fördelarna och olägenheterna med de
särskilda systemen vägas mot varandra med hänsyn till nämnda förhållanden.
Ur teoretisk synpunkt torde med rådande uppfattning icke föreligga någon
anledning att reglera arbetarens ersättning under den första sjuktiden efter
olycksfall enligt andra grunder än som gälla för den följande sjuktiden.
Yidare är det tydligt, att den strävan efter likformighet, som med avseende
å socialförsäkringens olika grenar givit sig tillkänna under arbetet på nämnda
försäkrings reformering, skall göra sig särskilt starkt gällande, när fråga är
om särskilda sjukdomstider efter ett och samma olycksfall.
Av synnerlig vikt för bedömande av de olika systemens förtjänster är
givetvis frågan om beskaffenheten av de förmåner, som med vartdera systemet
bjudas den skadade. Yad angår sjukpenningens belopp vilar ju vår gällande
lag på den, som det vill synas, riktiga grundsatsen, att sjukpenningens storlek
bör så nära som möjligt stå i direkt förhållande till den skadades vanliga
arbetsförtjänst, dock att härvid en begränsning med avseende å de större
inkomsterna måst göras. Beträffande den nuvarande karenstiden, under vilken
arbetsgivaren skall direkt utgiva ersättning åt arbetaren, har emellertid en
särskild, enkel grund för sjukpenningens beräkning befunnits av praktiska
skäl erforderlig. Ehuru man även vid bestämmande av denna beräknings
-
Departe
mentsciiefeii.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr ''>.
grund sökt tillämpa grundsatsen om sjukpenningens beräkning efter arbetsförtjänsten,
bär, såsom av det föregående framgått, den för karenstiden
gällande beräkningsgrunden — storleken av påförd pensionsavgift — medfört
betydande ojämnheter och orättvisa. Sålunda visar det sig av siffror, som
anförts i det föregående, att sjukpenningen under karenstiden i betydlig grad
understiger den sjukpenning, vartill den skadade är berättigad efter samma
tid, och enligt senast kända siffror genomsnittligt utgör endast omkring två
tredjedelar av sistnämnda sjukpenning. Och vidare framgår av anförda
siffror tydligt, att ju sämre den skadade är ställd i lönehänseende, desto
större är skillnaden mellan sjukpenningen under och efter karenstiden.
En i erforderlig mån enkel och på samma gång rättvis beräkningsgrund
för sjukpenningen under tid, då arbetsgivaren direkt utgiver ersättning, lärer
över huvud knappast stå att finna. Med systemet obligatorisk försäkring
under hela sjuktiden kunna åter enhetliga beräkningsgrunder för sjukdomstiden
i dess helhet komma till användning.
Frågan med vilketdera av de ifrågavarande systemen den skadade med
större snabbhet kan erhålla vård och ersättning bör måhända i och för sig
närmast besvaras till förmån för systemet direkt ersättningsplikt. Med detta
system finnes ju i de flesta fall den ersättningspliktige nära till hands för
den skadades omhändertagande. Emellertid lära det andra systemets möjligheter
att snabbt bringa vård och ersättning väsentligen vara beroende
av vilka anordningar vederbörande försäkringsinrättning kan träffa till skapande
av lokala organ för liandhavande av vissa uppgifter med skaderegleringen.
Härtill skall jag senare återkomma i samband med berörande av
andra svårigheter av administrativ art.
Med frågan om sjukvårdens snabbhet sammanhänger nära frågan om dess
beskaffenhet. På sätt särskilt av vederbörande utskott vid 1916 års riksdag
framhållits, måste det såväl ur humanitär synpunkt som av kostnadsskäl
anses synnerligen viktigt att söka i största möjliga mån mildra olycksfallets
följder med avseende å sjukdomens varaktighet och graden av varaktig nedsättning
av arbetsförmågan. Onekligen skulle med systemet direkt ersättningsplikt
kunna tänkas, att arbetsgivaren till minskande av prestationerna
på grund av sin ersättningsplikt frestades att, visserligen utan ond avsikt
men kanske också utan tillräcklig hänsyn till risken för arbetaren av framtida
sjukdom eller nedsättning i arbetsförmågan, söka fortast möjligt få hans
sjukdomstillstånd för tillfället hävt. Men även med bortseende härifrån
synes det med skäl kunna antagas, att den sjukvård en försäkringsinrättning
ombestyr skall i många fall, särskilt då fråga är om mindre arbetsgivare,
vara överlägsen den, som arbetsgivaren kan erbjuda.
I detta sammanhang må erinras om att ett tidigare under diskussionen
i karenstidsfrågan anfört skäl mot systemet direkt ersättningsplikt, nämligen
att den skadade skulle kunna gå miste om sin ersättning i händelse
av arbetsgivarens insolvens, numera förlorat sin giltighet. I olycksfallsförsäkringslagen
har nämligen — såsom inledningsvis anförts — intagits
stadgande därom att, där den skadade ej kan utfå ersättningen hos arbets
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr ö.
givaren, ersättningen i stället utgives av den försäkringsinrättning, vari dennes
arbetare eljest äro försäkrade enligt lagen. Det kvarstår dock för den förutsatta
händelsen vissa olägenheter för arbetaren genom dröjsmål och besvär
för ersättningens utfående.
Skärskådar man härefter den föreliggande frågan ur arbetsgivarnas särskilda
synpunkter, bör framför allt framhållas, hurusom, med arbetsgivarens
direkta ersättningsplikt, det särskilt för de mindre arbetsgivarna ofta torde
vara betungande och förenat med avsevärda svårigheter att i förekommande
fall sörja för en skadad arbetares sjukvård — varunder kunna falla dyrbara
operationer m. m. — och tillika till arbetaren utgiva kontant ersättning.
Härutinnan erbjuder systemet med försäkringstvång eu avgjord fördel, i
det att dylika svårigheter bortfalla.
Vidare bör erinras att, även med systemet direkt ersättningsplikt, det dock
knappast torde kunna undgås att giva arbetsgivarna tillfälle att försäkra
arbetarna under karenstiden. Då enligt hittills vunnen erfarenhet denna
möjlighet komme att begagnas i stor utsträckning, bleve fördelarna med
nämnda system väsentligen motverkade genom arbetsgivarnas egna åtgöranden.
Men den utbredning, som den frivilliga försäkringen av arbetare under
karenstiden vunnit, kan ock på ett mera direkt sätt åberopas såsom skäl till
förmän för systemet med försäkringstvång. I det föregående hava anförts siffror,
utvisande att av hela antalet olycksfall, som under den senaste tid, för vilken
siffror äro kända, träffat enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade arbetare,
omfattades ungefär tre fjärdedelar jämväl av frivillig försäkring under karenstiden.
Av antalet i riksförsäkringsanstalten försäkrade fall utgjorde motsvarande
andel två tredjedelar och av antalet i enskilda bolag försäkrade
fall ej mindre än fyra femtedelar. Med hänsyn till dessa siffror synes med
fog kunna sägas, att utvecklingen själv, åtminstone i vad på arbetsgivarna
berott, i viss mån korrigerat det val av system i förevarande avseende, som
1916 års lagstiftare träffade för användning i första hand.
Ur arbetsgivarsynpunkt har särskilt på senare tid framförts ett skäl av
psykologisk natur till förmån för systemet med försäkringstvång under hela
sjukdomstiden. Det har nämligen framhållits, att med nu gällande system
det mången gång måste för en arbetsgivare verka främmande och irriterande,
att ehuru han varit tvungen att erlägga premier för sina arbetares olycksfallsförsäkring,
han likväl nödgas direkt utgiva ersättning till skadade arbetare,
nämligen under karenstiden. Onekligen synes denna sjmpunkt hava ett visst
berättigande. Och skälet blir av större betydelse i belysning av det förhållandet,
att de olycksfall, som under de 35 första dagarna gå till full hälsa,
utgöra ett högst betydligt större antal än olycksfallen med en längre sjuktid.
Ur såväl arbetar- som arbetsgivarsynpunkt bör framhållas att, medan
systemet direkt ersättningsplikt är ägnat att framkalla tvister mellan arbetsgivare
och arbetare, denna olägenhet helt undgås, därest försäkringsinrättningen
ensam svarar för all sjukvård och annan sjukersättning.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr ■'').
Såsom huvudskäl mot systemet med försäkringstvång för lielu sjuktiden
efter olycksfall hava anförts de svårigheter, som ansetts förbundna därmed
i avseende å kontroll och å vissa uppgifter vid skaderegleringen. Skall arbetsgivaren
själv under någon tid efter olycksfallet direkt sörja för sjukvård och
ersättning åt arbetaren, lärer han, med det intresse han har av att sjukdomstiden
förkortas, vanligen kunna och vilja själv utöva en viss kontroll
över sjukdomens förefintlighet och den skadades skötsel. Om åter vård
och ersättning skola utgå från en centralt organiserad försäkringsinrättning,
kunna givetvis vissa svårigheter uppstå med avseende å denna kontroll, liksom
ock vid anskaffandet av läkarvård och läkarintyg ävensom för utbetalande
av ersättningar. Det är dock oriktigt att beteckna ifrågavarande olägenheter
såsom förenade med försäkringsformen över huvud. Mycket beror härvidlag
på försäkringens organisation. I den mån försäkringsinrättningen kan genom
pålitlig representant eller mellanhand på platsen tillfredsställande ordna de
nämnda bestyren, hava ock de åsyftade betänkligheterna mot försäkringsformen
förlorat sitt berättigande.
Innan jag närmare ingår på dessa spörsmål för riksförsäkringsanstaltens
del, bör måhända redan nu framhållas, att någon särskild olägenhet av systemet
obligatorisk försäkring under den nuvarande karenstiden icke synes
förefinnas med hänsyn till den omständigheten, att försäkringsverksamlieten
enligt olycksfallsförsäkringslagen till väsentlig del bedrives av enskilda ömsesidiga
försäkringsbolag. I stället torde de anförda svårigheterna med försäkringsformen
för bolagens del vara av betydligt mindre betydelse än för
riksförsäkringsanstalten. Bolagen äga. nämligen i sina delägare, arbetsgivarna,
ett slags organ för kontroll och viss befattning med skaderegleringen. Också
har ju, på riksförsäkringsanstaltens förfrågan hos bolagen rörande möjligheten
att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen, såsom
nyss angivits, från bolagens sida i allmänhet framhållits, att den mest effektiva
kontrollen, under beaktande av vederbörande läkares utlåtande, vunnes
genom samarbete mellan försäkringsinrättningen och arbetsgivaren. Även
om olägenheter kunna anföras beträffande en organisation för olycksfallsförsäkringen,
som vid sidan av eu statlig anstalt även upptager enskilda
försäkringsanstalter — ett spörsmål, vartill jag nu icke bär att taga ståndpunkt
— lära således dylika olägenheter ingalunda bliva på något särskilt
sätt framträdande, för den händelse man inför obligatorisk försäkring under
nuvarande karenstid.
Frågan blir härefter, huruvida det är möjligt att, med bibehållande av en
central försäkringsinrättning av riksförsäkringsanstaltens typ, ernå de lokala
anordningar för kontroll och viss befattning med skaderegleringen, som
skulle bliva erforderliga i händelse den obligatoriska försäkringen utsträcktes
att omfatta även den nuvarande karenstiden. Det ligger ju nära till hands att
i detta hänseende tänka sig en samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och
sjukkassorna, i vilkas verksamhet just ingår utbetalning av ersättning under
sjukdomstid. Såsom känt är emellertid sjukkasseväsendet för närvarande
icke av den beskaffenhet, att eu sådan samverkan i önskvärd utsträckning är
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
möjlig. Man bär hittills liyst den förhoppningen, att en sådan omorganisation
av sjukkasseväsendet skulle låta sig genomföra, att detsamma komme att
vara till fullo ägnat för en samverkan med olycksfallsförsäkringens organ.
Sedan Kungl. Maj:ts vid 1926 och 1927 års riksdagar framlagda förslag angående
sjukförsäkringens ordnande blivit av riksdagen avslagna, torde tanken
på en inom den närmaste framtiden genomförd omorganisation av det frivilliga
sjukkasseväsendet få uppgivas. Under intryck av de missförhållanden,
som äro förenade med det nuvarande karenstidssystemet, har jag emellertid
ansett böra övervägas, huruvida icke, oaktat de organisatoriska förutsättningarna
icke vore de bästa för en samverkan mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen, det ändock vore möjligt att under eu sådan samverkan
så långt sig göra låter och med utnyttjande av de övriga möjligheter, som
kunna stå till buds, införa obligatorisk olycksfallsförsäkring även för tiden
närmast efter olycksfallet.
I riksförsäkringsanstaltens förut av mig omförmälda utlåtande den 29
september 1926 har utförligt angivits, på vad sätt de lokala bestyren för
olycksfallsförsäkringen för närvarande ombesörjas. Det må tillåtas mig att
i detta sammanhang göra en kort sammanfattning därav. Kontroll i avseende
å sjukdom, orsakad av olycksfall, utövas i allmänhet genom läkarna
och arbetsgivarna, vidare genom vissa sjukkassor såsom riksförsäkringsanstaltens
ombud samt i Stockholm och Göteborg genom särskilt anställda
sjukbesökare och vid de skadades jmrsonliga besök hos anstalten, respektive
i Göteborg å ombudskontoret, för sjukersättnings lyftande. Beträffande skaderegleringen
har anstalten träffat avtal med ett antal sjukkassor om medverkan
härtill, varjämte anstaltens ombud i Göteborg har en liknande uppgift,
som tillkommer dessa sjukkassor. Även har anstalten med en del
större arbetsgivare överenskommit om viss befattning med skaderegleringen.
I alla dessa fall sker skaderegleringen sålunda, att anstalten bestämmer,
huruvida försäkringsfall enligt olycksfallsförsäkringslagen föreligger, och,
därest sjukdomen varar utöver karenstiden, den skadades arbetsförtjänst; i
många fall bestämmer anstalten ock sjukhjälpens belopp samt den tid, för
vilken den skall utgå. Däremot utbetala nämnda lokala organ sjukpenning
samt ersättning för läkarintyg och läkarvård. I vissa fall har något större
frihet medgivits enskilda lokala organ än som gäller flertalet.
Det bör ock erinras om den medverkan vid skaderegleringen, som riksförsäkringsanstaltens
ortsombud lämna genom åtgärder för bringande av
vård åt skadade arbetare och biträde för bestämmande av deras arbetsförtjänst.
Man torde få utgå från att, såsom ock riksförsäkringsanstalten framhållit,
med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av sjukkasseväsendet
någon bättre eller ytterligare kontroll beträffande sjuktiden efter
olycksfall än den nu anordnade i stort sett icke kan för närvarande ernås,
vare sig genom samverkan med sjukkasseväsendet eller eljest. Detsamma
gäller med avseende å lokal medverkan för skaderegleringen. Möjligen
skulle dock i dessa avseenden i vissa fall någon mindre utvidgning av orts
-
30
Kungl. Maj.is proposition nr 5.
ombudens uppgifter kunna vidtagas. Därest nu obligatorisk försäkring införes
för den nuvarande karenstiden, förutsättes givetvis, att riksförsäkringsanstalten,
liksom f. ö. även de enskilda bolagen, använder sig av samma
möjligheter till överflyttning av vissa bestyr till lokala organ, varav man
med nu gällande ordning begagnat sig. Det är ock min förvissning, att i
den mån ytterligare möjligheter till samarbete mellan olycksfallsförsäkringens
centrala organ samt sjukkassor och andra lokala bildningar må yppa sig,
desamma också skola av centralorganen utnyttjas. Grundad förhoppning
torde även föreligga därom, att sådana möjligheter skola i en nära framtid
komma till synes. I sådant avseende må erinras, att planer å sammanslutning
av det stora flertalet s. k. rikssjukkassor äro å bane. Därest dessa
planer resultera i en gemensam stor rikssjukkassa, lära dennas lokala avdelningar
komma att på många håll erbjuda organ, väl lämpade att medverka
för olycksfallsförsäkringens ifrågavarande syften. Särskilt för Norrlands del
skulle antagligen härmed de föreliggande svårigheterna till stor del finna
en lösning. Den pågående rörelsen för sammanslutning av de lokala sjukkassor,
som äro verksamma på en och samma ort, ingiver liknande förhoppningar.
I detta sammanhang torde böra beröras det av riksförsäkringsanstalten
i dess utredning anmärkta förhållandet, att ersättning stundom utgår till
skadade personer samtidigt från olycksfallsförsäkringen och från sjukkassa.
Därest sjukersättningen från olycksfallsförsäkringen, såsom med föreliggande
förslag avses, höjes under den nuvarande karenstiden, framträda givetvis
starkare olägenheterna därav, att enligt gällande regler om statsbidrag till
sjukkasserörelsen dylikt bidrag utgår även under sjukdom, för vilken ersättning
åtnjutes enligt olycksfallsförsäkringslagen. Frågan om undvikande av
dylik dubbelförsäkring över huvud har utförligt avhandlats vid de senaste årens
behandling av sjukförsäkringsfrågan; jag tillåter mig att i detta hänseende hänvisa
till proposition nr 117 år 1926 sid. 103 och ff. samt proposition nr 114 år
1927 sid. 54. Frågan har emellertid därvid setts i sammanhang med en allmän
omorganisation av sjukförsäkringen, och då det föreslagits, att statsbidrag icke
skulle utgå under tiden för dylik dubbelförsäkring, har denna inskränkning i
rätten till statsbidrag motvägts av nya förmåner för sjukkassorna. Företagandet
av den ifrågasatta lagändringen beträffande karenstiden lärer icke
utgöra tillräcklig grund för att man nu skulle vidtaga åtgärder i berörda
fråga och sålunda utbryta en enstaka punkt av spörsmålet om statens understödjande
av sjukkasserörelsen till särskild behandling. Det bör tillika
framhållas, att med nuvarande bestämmelser rörande statsbidragen frågan
icke har någon större praktisk betydelse. S. k. sjukdagsbidrag utgår nu med
högst 2 kronor per år och sjukkassemedlem. Då sjukdagsbidraget per sjukdag
är 25 öre, innebär nämnda bestämmelse, att statsbidrag icke åtnjutes
för mera än åtta sjukdagar per medlem och år. Nu visar emellertid utredning,
som jag låtit verkställa, att för sjukkassor, omfattande nära hälften av
antalet sjukkassemedlemmar, det genomsnittliga årliga antalet sjukdagar, det
s. k. sjuktalet, överstiger åtta. För dessa medlemmar erliålles alltså icke
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
bidrag för alla sjukdagar, och då antalet sjukdagar i anledning av olycksfall
i genomsnitt för samtliga sjukförsäkrade personer endast utgör en ringa del
av den totala sjuktiden inom sjukkassan, följer härav, att i de flesta fall för
nu avsedda sjukkassor rätten till statsbidrag för sjuktid, då olycksfallsersättning
utgår, i realiteten icke har någon praktisk betydelse och att alltså ett
borttagande av denna rätt icke skulle i avsevärd mån minska statens utgifter
för bidragen.
Jag övergår härefter till att behandla kostnadsfrågan. I det föregående
hava ur riksförsäkringsanstaltens med skrivelse den 29 september 1926 avlämnade
utredning återgivits siffror rörande inverkan å kostnaderna för
olycksfallsförsäkringen för den händelse nu gällande särskilda bestämmelser
rörande karenstiden upphörde att äga giltighet.
Beträffande kostnaderna för sjukersättningarna, de s. k. prestationskostnaderna,
skulle enligt riksförsäkringsanstaltens beräkningar uppstå en kostnadsökning
till belopp av omkring 1,730,000 kronor årligen. Av skäl, som
tidigare anförts, hava vid denna beräkning de statsanställda arbetarna icke
medtagits.
Yad angår kostnaderna för försäkringens förvaltning har den ökning av
arbetsgivarnas och de enskilda bolagens till statsverket ingående tilläggsavgifter
och omkostnadsbidrag för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
verksamhet, som skulle följa med premiehöjningen i anledning av ett
borttagande av särbestämmelserna för karenstiden, beräknats komma att
uppgå till omkring 120,000 kronor årligen samt ökningen i statsverkets administrationskostnader
för riksförsäkringsanstalten till ungefär 41,000 kronor
för år. Då även försäkringsrådets arbetsbörda komme att röna inverkan av
den ifrågasatta systemändringen, torde ock med ändringen följa en ökning
av kostnaden för rådets verksamhet, men efter vad jag under hand inhämtat
kan denna kostnadsökning antagas komma att stanna vid omkring 2,500—3,000
kronor årligen och således bliva tämligen obetydlig. Ökningen i de enskilda
bolagens egna förvaltningskostnader har icke kunnat av riksförsäkringsanstalten
fullständigt beräknas. Av bolagens meddelanden i denna sak till
anstalten synes mig dock kunna dragas den slutsatsen, att under den ifrågavarande
förutsättningen väl någon ökning av sist berörda kostnader skulle
uppstå men att ökningen bleve av ganska ringa betydenhet, detta särskilt
med hänsyn till den mycket stora användning, som den frivilliga karenstidsförsäkringen
erhållit hos dessa bolag, vilka huvudsakligen omfatta s. k.
större arbetsgivare.
Utöver de verkningar, som enligt nyss anförda uppgifter skulle uppstå beträffande
riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets administrationskostnader,
bör emellertid även tagas i betraktande förslagets inverkan beträffande
vissa på statsverket ankommande kostnader, som icke äro att hänföra till
administrationsutgifter. Jag syftar härvid dels på statsverkets kostnader enligt
19 och 37 §§ olycksfallsförsäkringslagen, vilka bestridas från ett under
femte huvudtiteln för ändamålet uppfört förslagsanslag, dels ock på kostnaderna
för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning å arbetare, som användas
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
till arbete för statens räkning, vilka sistnämnda kostnader — i den mån
de icke bestridas av vederbörande statsinrättning — utgå från ett under
elfte huvudtiteln uppfört, jämväl för vissa andra ändamål avsett anslag
under rubriken »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete». Nu avsedda verkningar av den
ifrågasatta lagändringen hava ej omnämnts i riksförsäkringsanstaltens förenämnda
utredning, men på min anmodan hava inom anstalten verkställts
vissa beräkningar härutinnan. Dessa beräkningar hava givit vid handen, att
i anledning av den ifrågasatta lagändringen kostnaderna enligt 19 § olycksfallsförsäkringslagen
— vilka kostnader avse de belopp, som skola av statsverket
förskjutas i anledning av arbetsgivares försumlighet att på föreskrivet
sätt erlägga honom påförda försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten
och som sedermera icke kunna indrivas — kunna beräknas bliva ökade med
ett nettobelopp av omkring 30,000 kronor för år. Vad däremot angår kostnaderna
enligt lagens 37 § — vilka avse ersättning för den förlust, som för riksförsäkringsanstalten
uppkommer därigenom, att av anstalten i arbetsgivares
ställe utgivna sjukpenningsbelopp och läkarvårdskostnader för den nuvarande
karenstiden på grund av arbetsgivarens obestånd icke kunnat indrivas —
komma givetvis dessa kostnader att efter lagändringens genomförande bortfalla.
Då emellertid utgifterna för senast avsedda ändamål icke uppgått till
något större belopp — under budgetåret 1926—1927 utgjorde kostnaderna i
runt tal 1,250 kronor — saknar denna inverkan ekonomisk betjMelse. Vad
slutligen angår de från nyssnämnda anslag under elfte huvudtiteln bestridda
kostnaderna för tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning, har på grund av ökade sjukpenningsbelopp
därutinnan beräknats uppkomma en stegring med omkring
35 % av beloppet av nu utgående sjukpenningar, d. v. s. med cirka 7,000
kronor för år. Ökningen i kostnaderna för lagens tillämpning å statens
arbetare, i den mån dessa kostnader bestridas direkt av vederbörande statsinrättning,
har ansetts bliva allenast obetydlig.
Med avseende å förslagets verkningar i budgethänseende torde böra framhållas,
att den beräknade ökningen av arbetsgivarnas och de enskilda försäkringsbolagens
tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag till statsverket komme
att medgiva eu motsvarande höjning av den å riksstatens inkomstsida bland
egentliga statsinkomster under avdelningen uppbörd i statens verksamhet
upptagna posten »bidrag till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten»,
medan å andra sidan de beräknade ökningarna av statsverkets kostnader i
olika hänseenden skulle föranleda stegrad belastning å vederbörande under
femte och elfte huvudtitlarna uppförda riksstatsanslag. Någon höjning av
anslagen till de statsinrättningar, som hava att direkt utgiva ersättning till
de vid dem använda arbetarna, torde icke erfordras.
De stegringar i kostnaderna, som enligt de nu i sammandrag återgivna beräkningarna
skulle bliva en följd av karenstidens slopande, synas icke vara
av den beskaffenhet, att med hänsyn därtill några betänkligheter behöva möta
mot övergång till ett system med genomfört försäkringstvång. Yad steg
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ringen i prestations kostnaderna angår, kan ju beloppet 1,730,000 kronor årligen
för enskilda arbetsgivare synas betydande. Utgår man från den åskådning, som
uppbär 1916 års olycksfallsförsäkringslagstiftning, lärer dock få anses, att denna
omständighet icke bör få utgöra hinder för en lagändring. År 1916 sökte man
en för sjukpenningen under karenstiden lätt användbar beräkningsgrund, som
skulle medföra en sjukpenning, till storleken så nära som möjligt överensstämmande
med sjukpenningen efter karenstiden, men det önskade resultatet
nåddes ej. Att sjukpenningens belopp nu, genom införande av enhetliga
beräkningsgrunder för hela sjuktiden, skidle för den första sjuktiden
ökas och därigenom prestationskostnaderna i sin helhet stegras, torde således
kunna sägas ej innebära annat än en senkommen justering av 1916 års beslut
till bättre överensstämmelse med den till grund för beslutet liggande
avsikten.
Beträffande förvaltningskostnaderna är särskilt att märka, att statsverket
icke genom en systemändring skulle åsamkas någon som helst ökad nettokostnad,
i det att, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, ökningen
av de enskildas tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag kan beräknas komma
att ej obetydligt överstiga stegringen av statsverkets förvaltningskostnader.
Det torde f. ö. icke vara uteslutet, att någon besparing i förevarande avseende
skall för riksförsäkringsanstaltens del visa sig möjlig, och att alltså nettovinsten
för statsverket blir större, än de angivna siffrorna utvisa. Däremot
skulle ju en ganska avsevärd ökning, åtminstone skenbart, ske av arbetsgivarnas
kostnader för förvaltningen. Skenbart — ty mot ökningen i nyssnämnda
avgifter och bidrag bör å andra sidan ställas den lättnad arbetsgivarna skulle
vinna genom att slippa själva ombestyra vård och ersättning åt sina skadade
arbetare, till den del nämligen sådana bestyr kunna jämföras med en
försäkrings förvaltning. En uppskattning i penningvärde av denna lättnad
är omöjlig att åstadkomma, men med hänsyn till densamma och till den
måttliga stegringen i arbetsgivarnas kontanta förvaltningsbidrag för det genomförda
försäkringssystemet torde goda skäl tinnas för den meningen, att
nämnda system komme att — bortsett från prestationskostnaderna —- för
arbetsgivarna medföra endast ringa kostnadsökning.
Såsom av historiken synes, har under den nu förevarande frågans behandling
på sina håll föreslagits, att man skulle, med bibehållande av en
karenstid, i hög grad inskränka dess varaktighet, enligt besparingskommitténs
förslag till 14 dagar. Detta förslag torde grunda sig på insikten om å ena
sidan förmånerna med försäkringssystemet, å andra sidan de administrativa
svårigheterna därmed. Med en sådan förkortning av karenstiden är dock
icke mycket vunnet. Yäl skulle man därigenom undgå de svårigheter, som
äro förenade med att olycksfallsförsäkringen omfattar även de kortvarigaste
olycksfallen, men likartade svårigheter skulle dock kvarstå beträffande ett
stort antal fall. Samtidigt skulle de olägenheter med det nuvarande systemet,
vilka föranlett önskningarna om en systemändring, i väsentlig omfattning
förbliva. Märkas bör även, att eu förkortning av karenstiden i kostnads
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 5 haft. (Nr 5.) 2041 st 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
hänseende skulle — därest rätten till frivillig försäkring bibehölles, vilket
sannolikt skulle vara nödvändigt — ställa sig mindre fördelaktig för statsverket
än ett borttagande därav. Anser man sig väl kunna fastslå, att fördelarna
med försäkringssystemet över huvud överväga nackdelarna därmed,
synes det också följdriktigt att helt undvika karenstid. Såsom ett avsteg
från denna princip kan icke betecknas att man i enlighet med grunderna
för det nu gällande stadgandet i 37 § i lagen såsom villkor för åtnjutande av
sjukpenning på grund av försäkring uppställer den fordran, att sjukdomstiden
varat utöver tre dagar efter dagen för olycksfallet; är detta villkor
uppfyllt, skulle sjukpenning utgå fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen.
I betraktande av de fördelar, som, enligt vad av det föregående torde
hava framgått, systemet med genomfört försäkringstvång synes erbjuda framför
systemet med direkt ersättningsplikt under en karenstid, har jag — trots
vissa betänkligheter mot försäkringssystemet med hänsyn huvudsakligen till
svårigheter av administrativ art — funnit mig böra föreslå upphävande av
gällande särbestämmelser rörande karenstiden och införande av obligatorisk
försäkring av arbetare även för den första sjuktiden efter olycksfall.
Jag har därför låtit inom socialdepartementet utarbeta ett förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete. Förslaget innebär till en början den ändringen i 6 §
i olycksfallsförsäkringslagen, sådan paragrafen lyder enligt lagen den 18 juni
1926, att de i nämnda lagrum stadgade, på grund av försäkring enligt lagen
utgående förmånerna av läkarvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel åt
arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete, skola utgå så länge
av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, således allt ifrån det olycksfallet
inträffade och även vid helt kortvarig sjuktid, samt vidare att sjukpenning
till den skadade skall, efter de beräkningsgrunder, som redan nu äro i 6 §
stadgade, utgå fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen och så länge sjukdomen
varar, dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter
olycksfallsdagen.
Såsom en följd av ändringarna i 6 § har den nu i 10 § förekommande
erinran om den i 6 § 1) omförmälda tid funnits böra utgå.
Vidare har 35 § i olycksfallsförsäkringslagen undergått ändring på det
sätt, att ur lagrummet borttagits stadgandet om möjlighet för arbetsgivare
att försäkra arbetare för olycksfall i fråga om den nuvarande karenstiden.
Slutligen har stadgandet i 37 § om arbetsgivares direkta ersättningsplikt
under karenstid föreslagits skola upphöra att gälla.
Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1929;
dock torde anspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan,
böra bedömas enligt äldre lag.
Till frågan om de höjningar av vederbörande under femte huvudtiteln
uppförda riksstatsanslag, som vid ett genomförande av ifrågavarande förslag
böra äga rum för budgetåret 1928—1929, torde jag få återkomma längre
fram i samband med behandling av frågan om uppgörande av förslag till
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
riksstat för nämnda budgetår. Beträffande förenämnda under elfte huvudtiteln
upptagna anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete ber jag att redan bär få framhålla,
att ett bifall till förslaget om borttagande av särbestämmelserna rörande
karenstiden icke torde behöva medföra anslagshöjning för nästkommande
budgetår. Förevarande anslag, nu å 250,000 kronor, synes nämligen kunna
utan höjning bära den av lagändringen betingade ökningen i belastning,
vilken ökning för nämnda budgetår ej torde komma att uppgå till mer än
omkring 3,500 kronor.
Vidkommande slutligen den förhöjda inkomst till statsverket, som enligt
vad förut nämnts skulle följa av den nyss berörda ökningen av arbetsgivarnas
och de enskilda försäkringsbolagens tilläggsavgifter och omkostnadsbidrag
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, torde med
hänsyn till gällande föreskrifter angående tid och sätt för inbetalningen av
berörda avgifter och bidrag denna inkomsthöjning kunna beräknas i sin
helhet utöva inverkan först under budgetåret 1930—1931. Enligt vad jag
från riksförsäkringsanstalten inhämtat, torde under budgetåren 1928—1929
och 1929—1930 en inkomstökning av respektive 40,000 kronor och 95,000
kronor kunna antagas uppkomma.
Departementschefen uppläser härefter nämnda förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete av den lydelse, bilaga (Bilaga 1) till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets
utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Carl TJllman.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslag
till
Lag
Bilaga 1.
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete skall uppliöra att gälla samt att 6, 10 och 35 §§ i samma
lag, 6 och 35 §§ i deras lydelse enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 215), skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av
försäkringen till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt, allt så länge sjukdomen varar;
b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet, från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen
varar: sjukpenning för varje dag — — — fem kronor 50 öre;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
:
a) livränta under — — — en tiondel;
b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.
På därom — — — gällande beräkningsgrunder.
Kan vid---den skadade.
På grund —--av arbetsförmågan.
10 §.
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad, äger
rätt att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda
honom vård å sjukvårdsanstalt. Hen skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,
kräver vård å sådan anstalt.
Har den — — — högst hälften.
Försäkringsinrättning äger--— dylik anstalt.
35 §.
Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 37
stalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring må
ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.
Har försäkring--— till efterrättelse.
Avtal om---än anstalten.
Yad i — — — samma värde.
Har anstalten — — — livräntan övertagits.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt äldre lag.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr
Bilaga A.
Till KONUNGEN.
I skrivelse den 5 jnni 1926, nr 346, i anledning av bland annat Kungl.
Maj:ts proposition nr 109 med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbete m. m., bär riksdagen vidkommande frågan om den s. k. karenstiden
i fråga om olycksfallsförsäkring i anslutning till vad som anförts i berörda
skrivelse och under framhållande av önskvärdheten av borttagande eller begränsning
av nämnda karenstid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte efter närmare
utredning av berörda spörsmål till nästa års riksdag framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom nådigt beslut den 23 juli 1926 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning dels angående den kostnadsökning,
som — under förutsättning av i huvudsak oförändrad organisation
av olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen —- ett borttagande av den
s. k. karenstiden eller dess förkortande till 14 dagar, allt i samband med
införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under
hela sjukdomstiden, skulle medföra å ena sidan för statsverket i form av
fördyrad administration och å andra sidan för arbetsgivarna såväl i form av
dylik fördyring som på grund av ökning av de s. k. prestationskostnaderna,
och dels angående möjligheten av anordnande, under enahanda förutsättningar.
av en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Beträffande de nuvarande bestämmelserna rörande karenstiden, tillkomsten
av desamma ävensom rörande de olika förslag till förändring av samma bestämmelser,
som framkommit, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till den
redogörelse, som intagits i Kungl. Maj:ts proposition nr 109 till 1926 års
riksdag (sid. 125 och följande).
Yidare torde få erinras, att enligt lag den 18 juni 1926 (nr 215) angående
ändring av vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen sjukpenningen enligt
6 § i denna lag, d. v. s. för tiden efter karenstiden, skall utgå efter ett intervallsystem
med i lagen angivna sjukpenningbelopp för olika inkomstklasser.
Denna lagändring träder i kraft den 1 januari 1927.
För den utredning, som riksförsäkringsanstalten nu blivit anbefalld att
verkställa, är eu av förutsättningarna, att enhetliga grunder för sjukersättningens
bestämmande skola vara gällande under hela sjukdomstiden. Riksförsäkringsanstalten
har därvid utgått från, att dessa enhetliga grunder skola
överensstämma med de från och med den 1 januari 1927 för tiden från och
med 36:e dagen efter olycksfallsdagen gällande. Sjukpenning antages skola
tillkomma den skadade enligt dessa grunder från och med dagen efter olycksfallet,
dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter
nyssnämnda dag — oavsett huruvida sjukpenningen skall utgå från försäkringsinrättning
eller från arbetsgivaren direkt.
Beträffande frågan om karenstidens borttagande eller förkortande ur den
obligatoriska försäkringens synpunkt — med andra ord från och med vilken
dag efter olycksfallet sjukpenningen skall börja utgå på grund av den obliga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 39
toriska försäkringen — äro följande två alternativ angivna i förutsättningarna
för utredningen.
Alt. 1. Karenstiden borttages, d. v. s. sjukpenningen utgår redan från
början på grund av den obligatoriska försäkringen.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,
varvid sjukpenning alltså utgår från försäkringsinrättningen för tiden från
och med den 15:e dagen efter olycksfallsdagen. Under karenstiden skulle
arbetsgivarna hava att utgiva ersättning direkt till den skadade efter samma
grunder som för tiden därefter. Om vid detta alternativ frivillig försäkring
för karenstiden antages icke få äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant
ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § av olycksfallsförsäkringslagen,
bör emellertid även ett tredje alternativ tagas i betraktande, nämligen
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt för arbetsgivaren att
för denna tid teckna försäkring på samma sätt som nu äger rum.
Uppskattning av antalet olycksfall i arbete.
För att kunna meddela de önskade upplysningarna har riksförsäkringsanstalten
sökt att uppskatta antalet olycksfall i arbete under ett år med
ledning av antalet anmälda olycksfall år 1925.
Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall utgjorde år 1925 i
runt tal 67,000.
Vid en uppskattning av antalet under ett år inträffade olycksfall är att
märka, att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten beträffande i
bolagen försäkrade arbetare fullgöres i viss mån ofullständigt. Sålunda förekom
i fråga om olycksfall, som inträffat år 1923, i ej mindre än omkring
4,300 fall att anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten icke fullgjorts,
ehuru anmälan om olycksfallet gjorts till det bolag, i vilket den skadade
var försäkrad. Tillägges ett häremot svarande antal erhålles för 1925
ett antal av omkring 71,000 olycksfall. Dessa fördela sig på olika arbetsgivaregrupper
och försäkringsinrättningar på följande sätt:
Anta |
1 o 1 y c k |
fall |
|
Itiksför-säkrings-an stalt en |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten ........................................................... |
5.000 27,700 |
34.300 |
5.000 62.000 |
Mindre arbetsgivare .......................................... |
2,800 |
1.200 |
4.000 |
Summa |
35,500 |
35,500 |
71.000 |
Men icke heller nyssnämnda antal, 71,000, kan antagas fullt motsvara
antalet verkligen inträffade olycksfall i arbete under ett år, något som torde
komma att visa sig, därest karenstiden skulle borttagas.
Visserligen föreligger redan nu anmälningsskyldighet för varje olycksfall,
som medfört eller skäligeu kan antagas medföra påföljd, som kan föranleda
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, vare sig ersättningen
skall utgå från försäkringsinrättning eller från arbetsgivaren direkt,
men det framgår av olycksfallsstatistiken, att lättare olycksfall i många fall
icke anmälas, om ej en tecknad försäkring för karenstiden ger utsikt att erhålla
ersättning från försäkringsinrättningen. Särskilt framträder detta förhållande
i fråga om mindre arbetsgivare. Sålunda framgår exempelvis av
tab. F. i »Olycksfall i arbete år 1923» (sid. 13), att antalet invaliditets- och
40
Kungl. Maj.ts proposition nr b.
dödsfall i procent av hela antalet anmälda olycksfall, i de fall, då endast
obligatorisk försäkring var gällande, var mer än tre gånger så stort som i
de fall, då såväl obligatorisk som karensförsäkring gällde. Med ledning av
tabellen kan det antal olycksfall hos mindre arbetsgivare, som icke anmäles,
uppskattas till omkring 4,000, vilket antal så gott som uteslutande kommer
på riksförsäkringsanstaltens andel.
Ett liknande förhållande äger rum även för de större arbetsgivarna. Enligt
vad den i statistiken rörande olycksfall i arbete år 1922 intagna sjuklängdstabellen
giver vid handen, skulle man kunna antaga, att antalet icke anmälda
olycksfall hos större arbetsgivare uppginge till mellan 2,000 och 3,000. Med
hänsyn till det förhållandet, att bland de anmälda olycksfallen finnes ett —
visserligen relativt obetydligt — antal fall, i vilka ersättning icke utgives av
den anledning, att den skadade icke varit arbetare i lagens mening, att
olycksfallet icke inträffat i arbete eller av annan dylik anledning, torde det
vara tillräckligt att här räkna med den lägre siffran, alltså 2,000, varav
ungefär hälften för riksförsäkringsanstalten och hälften för bolagen.
Alt. 1. Därest karenstiden borttages, skulle olycksfallsantalet i runda tal
kunna uppskattas på följande sätt:
Anta] olycksfall |
||
Riksför- säkrings- anstalten |
Bolag |
Tillsammans |
5,000 28,500 6,500 |
35,500 1,500 |
5.000 8.000 |
40,000 |
37,000 |
77,000 |
Staten.............................
Övriga större arbetsgivare
Mindre arbetsgivare .........
Summa
Alt. 2. Om karenstiden förkortas till 14 dagar samt det antagandet göres,
att ingen karensförsäkring skulle förekomma, reduceras antalet ersättningsberättigande
olycksfall enligt ovannämnda sjuklängdstabell till 62.3 % av de
under föregående alternativ upptagna antalen. Olycksfallsantalet skulle sålunda
kunna uppskattas på följande sätt:
Anta |
1 olycksfall |
|
Rikstor- |
j |
|
säkrings- |
Bolag 1 Tillsammans |
|
anstalten |
||
Staten............................. |
3,000 |
3.000 |
Övriga större arbetsgivare.......................... |
18,000 |
22,000 40,000 |
Mindre arbetsgivare ......................................... |
4,000 |
1,000 1 5,000 |
Summa |
25,000 |
23,000 | 48,000 | |
Alt. 3. Skulle karenstiden förkortas till 14 dagar och karensförsäkring
antagas förekomma i ungefär samma omfattning som för närvarande, skulle
förutom de sistnämnda 48,000 olycksfallen ytterligare ett antal sådana föranleda
ersättning från försäkringsmrättningarna. Antalet ersättningsberättigande
olycksfall kan för detta alternativ uppskattas till följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
41
Antal olycksfall |
|||
Riksför-säkrin gs-anstaltcn |
Bolag |
Tillsammans |
|
Staten........................................................... Övriga större arbetsgivare................................ Mindre arbetsgivare .......................................... |
5,000 26,000 5,000 |
34.500 1,500 |
| 5,000 60,500 6,500 |
Summa |
36,000 |
36,000 |
72.000 |
I alternativen 2 och 3 har antagits, att anmälningsskyldighet, i motsats
mot vad som nu är fallet, endast skulle komma att föreligga för ersättningsberättigande
olycksfall.
Prestationskostnadernas ökning vid införande av enhetliga grunder
för sjukersättningens bestämmande.
Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning från och med 36:e
dagen efter olycksfallsdagen med ett i förhållande till den skadades dagliga
arbetsförtjänst bestämt belopp per sjukdag. Under karenstiden utgår sjukpenning
däremot med ett dagligt belopp, som bestämmes med hänsyn till
den pensionsavgift, som senast påförts den skadade enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring.
Då den dagliga sjukpenningen efter karenstiden enligt nu gällande bestämmelser
i genomsnitt är högre än den dagliga sjukpenningen under
karenstiden, måste ett införande av enhetliga grunder för sjukersättningens
bestämmande under hela sjukdomstiden under den förutsättning därom, som
ovan angivits, leda till en ökning av de sammanlagda kostnaderna för sjukpenning
under den nuvarande karenstiden. F ör bedömande av denna kostnadsöknings
storlek erfordras kännedom om dels antalet till ersättning berättigande
olycksfall, dels det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter karenstiden och daglig sjukpenning under karenstiden (enligt
från och med den 1 januari 1927 gällande ersättningsbestämmelser) och dels
slutligen den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under
karenstiden enligt nu gällande ersättningsgrunder.
I fråga om antalet olycksfall, som berättiga till ersättning, kan detta, enligt
vad ovan anförts, uppskattas till 72,000, om olycksfallen bland statsanställda
arbetare icke medräknas.
Rörande storleken av det genomsnittliga förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter och länder karenstiden kunna följande siffror erhållas ur statistiken
över olycksfall i arbete för åren 1920—1923.
o A r |
Genomsnittlig daglig |
Förhållandet mellan | |
under 1 efter karenstiden 1 karenstidcn |
||
1920.............................................. |
2.32 '' 3.84 |
1.66 |
1921............................................ |
2.64 j 3.88 |
1.47 |
1922................................................ |
2.66 3.57 |
1.34 |
1923............................................... |
2.38 | 3.38 |
1.43 |
En granskning av dessa siffror visar, att förhållandet mellan daglig sjukpenning
efter och under karenstiden varierat icke obetydligt under den tid,
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
de nuvarande ersättningsbestämmelserna varit gällande. Variationerna hava
huvudsakligen framkallats av lönenivåns förändringar under den ifrågavarande
perioden och närmast föregående år och synas väl överensstämma med vad
man på grund av förskjutningarna i lönenivån kan hava rätt att vänta.
För senare år än 1923 är någon mera fullständig beräkning av ifrågavarande
relationstal icke för närvarande möjlig att utföra. Under åren 1924
och 1925 har lönenivån sakta stigit. Med hänsyn härtill kan man vänta sig
en mindre stegring i förhållandet mellan daglig sjukpenning efter och under
karenstiden under nämnda år. För eu period med konstant lönenivå synes
förhållandet kunna antagas hålla sig omkring 1.4 5, vilket skulle innebära,
att sjukpenningen efter karenstiden skulle överskjuta karenssjukpenningen
med omkring 45 %.
De vid innevarande års riksdag beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser komma, i den mån de röra sjukpenningens
belopp, att påverka det ifrågavarande förhållandetalet. Dessa ändringar
gälla endast sjukpenningen efter karenstiden, varemot bestämmelserna
rörande karenssjukpenningens storlek icke nu ändrats. Införandet av
löneklasser för sjukpenningens bestämmande efter karenstiden får med hänsyn
till storleken av den för varje löneklass bestämda dagliga sjukpenningen
antagas icke komma att påverka storleken av den genomsnittliga dagliga
efterkarenssjukpenningen. Eu sådan påverkan kommer däremot att visa sig
med anledning av höjningen av maximum för den årliga arbetsförtjänstens
beräknande från 2,400 till 3,000 kronor. På grund härav har den genomsnittliga
årliga arbetsförtjänsten beräknats komma att ökas med omkring
8.6 %. Den genom avlöningsmaximums höjning inträdande ökningen i den
genomsnittliga dagliga sjukpenningen efter karenstiden torde kunna beräknas
till samma procenttal. Under denna förutsättning kan förhållandet mellan
daglig sjukpenning efter och under karenstiden på grund av de från och
med den 1 januari 1927 ändrade bestämmelserna antagas komma att stiga
från 1.45 till 1.575.
Den genomsnittliga kostnaden per olycksfall för sjukpenning under karenstiden
enligt nu gällande ersättningsgrunder kan beräknas som produkten
av den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden och det
genomsnittliga antalet sjukdagar per olycksfall under samma tid. Storleken
av den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden enligt olycksfallsstatistiken
för åren 1920—1923 framgår av nyss anförda tabell. Under
åren 1924 och 1925 kan den genomsnittliga karenssjukpenningen på grund
av löneutvecklingen antagas hava ytterligare minskats något. Vid stickprov,
som verkställts för vissa månader under åren 1924—1926 och som för varje
undersökt månad omfattat ett tusental anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten
försäkrade arbetare, erhöllos följande genomsnittsvärden å
karenssjukpenningen.
Om den nuvarande lönenivån antages stabiliserad, skulle den genomsnittliga
karenssjukpenningen möjligen kunna med ledning av det nu anförda
antagas till kronor 2.2 5 eller 2.3 0. Det senare talet torde få läggas till
grund för beräkningarna.
År
Genomsnittlig sjukpenning
per dag under karenstiden
kronor
1924 ......
1925 ......
1926 ......
2.2 4
2.22
2.2 8
43
Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.
För den genomsnittliga sjnktiden under de 35 första dagarna efter olycksfallet
erhållas följande siffror ur olycksfallsstatistiken.
År |
Antal olycksfall med 37 § i lagen |
Motsvarande antal |
Genomsnittlig sjuktid |
1918....................................... |
38,061 |
702,557 |
18.5 |
1919....................................... |
37,095 |
662,496 |
17.9 |
1920....................................... |
34,729 |
620,978 |
17,9 |
1921....................................... |
24.463 |
456,949 |
1S.7 |
1922....................................... |
29,577 |
552,151 |
18.7 |
1923....................................... |
37,868 |
678,944 |
17.9 |
1918—1923.............................. |
201.793 |
3,674,075 |
18.2 |
Den genomsnittliga sjuktiden under karenstiden torde med ledning av
dessa siffror kunna uppskattas till 18.2 dagar.
Ökningen i prestationskostnaderna genom införande av enhetliga grunder
för sjukersättningens bestämmande under hela sjukdomstiden kan med ledning
av det nu anförda uppskattas till i avrundat tal 1,730,000 kronor.
Vid ovanstående kostnadsberäkning hava alla statsanställda arbetare lämnats
ur räkningen, d. v. s. kostnaderna för staten som arbetsgivare hava
icke medräknats. En mycket betydande del av de statsanställda hava ju
redan nu rätt att vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete behålla minst
så stor del av dem tillkommande avlöningsförmåner, som motsvarar sjukersättningen
efter den nuvarande karenstiden.
Hänsyn har icke kunnat tagas till den omständigheten, att även hos
vissa enskilda arbetsgivare anställda vid sjukdom på grund av olycksfall i
arbete äro tillförsäkrade eller i verkligheten få uppbära större ersättningar
än enligt 37 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Förvaltningskostnader för arbetsgivarna.
Enligt 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall såsom bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent
av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.
Yidare är ömsesidigt försäkringsbolag, som avses i 4 § i lagen, skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader.
Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,
som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i
11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Införande av enhetliga grunder för sjukersättningens bestämmande under
hela sjukdomstiden på sätt som nyss antagits skulle föranleda ökning av
arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader därutinnan,
att tilläggsavgifter och bidrag enligt anförda bestämmelser skulle
komma att ökas i samma mån som de högre prestationskostnaderna tvingade
försäkringsinrättningarna att uttaga högre försäkringsavgifter av arbetsgivarna.
Om därjämte den nuvarande karenstiden borttoges eller förkortades, så
skulle även därigenom en ökning av försäkringsavgifternas sammanlagda
belopp föranledas, då ju ett stort antal arbetare nu icke äro försäkrade för
44- Kungl. Maj:ts proposition nr ö.
karenstiden. Tilläggsavgifternas och bidragens belopp skulle då också
komma att ökas.
Vid denna beräkning måste de ovan angivna olika alternativen betraktas
vart och ett för sig.
Alt. 1. Karenstiden borttages. Antalet ersättningsberättigande olycksfall
kan för detta alternativ, såsom framgår av de ovan gjorda beräkningarna,
uppskattas till 35,000 för riksförsäkringsanstalten och 37,000 för bolagen, om
olycksfall bland statsanställda icke medräknas. För statens arbetare utgå
nämligen inga tilläggsavgifter. De enligt nuvarande bestämmelser karensförsäkrade
olycksfallen kunna för riksförsäkringsanstalten uppskattas till
omkring 23,500 och för bolagen till omkring 33,500. Genom karenstidens
borttagande skulle alltså försäkringsinrättningarna få att ersätta ytterligare
ett antal olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten kan uppskattas till omkring
11,500 och för bolagen till omkring 3,500. För beräkning av den ökning
i nettopremiebeloppen, som kan antagas bliva föranledd härav, förutsättes,
att såväl den genomsnittliga dagliga sjukpenningen under karenstiden
som läkarvårdskostnaden per sjukdag under samma tid får antagas till
samma belopp för såväl riksförsäkringsanstalten som bolagen. Läkarvårdskostnaden
per sjukdag under karenstiden kan med hänsyn till olycksfallsstatistikens
resultat antagas till i genomsnitt kronor 1.4 6. Antages den
genomsnittliga sjukpenningen under karenstiden såsom förut till kronor 2.3 0
samt den genomsnittliga sjuktiden till 18.2 dagar, kan ökningen i nettopremiebeloppen
uppskattas till 785,000 kronor för riksförsäkringsanstalten
och 239,000 kronor för bolagen.
En ytterligare ökning av premiebeloppet skulle föranledas av införandet
av enhetliga grunder för sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden.
Det mot sjukpenningen svarande nettopremiebeloppet skulle med
anledning härav komma att ökas med i runt tal 1,730,000 kronor, varav
840,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 890,000 kronor för bolagen.
Då bolagens bidrag enligt 16 § i lagen skola beräknas å bruttopremierna,
d. v. s. nettopremierna med tillägg av bolagens egna förvaltningskostnader
m. m., måste även ökningen i dessa premier beräknas. Huru stor ökningen
i bolagens bruttopremier skulle bliva är emellertid svårt att säga. Sannolikt
kommer bruttopremiebeloppet icke att behöva ökas i fullt samma proportion
som nettopremiebeloppet. Enligt 1925 års räkenskaper utgjorde
bolagens förvaltningskostnader i genomsnitt omkring 12 % av bruttopremierna.
För nu ifrågavarande ändamål synes det emellertid vara tillräckligt
att räkna med exempelvis 10 % av nettopremierna.
Ökningen i tilläggsavgifterna och bidragen skulle således under detta
alternativ kunna uppskattas till 118,500 kronor eller i runt tal 12<)J>00
kronor.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt för försäkringsinrättningarna
att meddela frivillig försäkring för karenstiden.
Antalet ersättningsberättigande olycksfall är i ovanstående beräkningar
uppskattat till 45,000, om olycksfallen bland statsanställda icke medräknas.
Av dessa beräknas 22,000 komma på riksförsäkringsanstaltens del och 23,000
på bolagens.
Enligt 1922 års sjuklängdstabell för karensförsäkrade utgjorde antalet
sjukdagar under tiden från och med den 15:e till och med den 35:e dagen
efter olycksfallsdagen 81,815 för 10,000 den 4:e dagen efter olycksfallsdagen
sjuka. Av dessa kvarstodo å 15:e dagen 6,226 sjuka, vadan den under ifrågavarande
period infallande genomsnittliga sjuktiden för de å 15:e dagen sjuka
uppgår till 13.1 dagar.
Då all försäkring för de 14 första dagarna enligt detta alternativ skulle
upphöra, skulle det för försäkringsinrättningarna erforderliga nettopremie
-
Kungl. Majds proposition nr 3. 4o
beloppet på grund härav och med hänsyn jämväl till förkortningen i karenstiden
komma att minskas. Minskningen kan för riksförsäkringsanstaltens
del uppskattas till 523,000 kronor och för bolagens del till 1,156,000 kronor.
Emellertid kommer å andra sidan införandet av enhetliga grunder för
sjukpenningens bestämmande under hela sjukdomstiden att medföra en ökning
av nettopremiebeloppet. För riksförsäkringsanstalten kan denna ökning beräknas
till 381,000 kronor och för bolagen till 398,000 kronor.
Minskningen i de erforderliga nettopremiebeloppen begränsas sålunda till
142,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 758,000 kronor för bolagen.
Enligt detta alternativ skulle alltså en minskning i tilläggsavgifternas och
bidragens belopp uppkomma, vilken minskning kan beräknas till 32,100
kronor eller i runt tal 30,000 Tcronor.
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar och frivillig försäkring för
den förkortade karenstiden antages äga rum i ungefär samma omfattning som
för närvarande.
Vid detta alternativs genomförande skulle ett antal av de in; icke karensförsäkrade
olycksfallen med kortare sjuktid än 36 dagar komma att föranleda
utgivande av ersättningar från försäkringsinrättningarna. Med ledning av
de förut för detta alternativ angivna antalen ersättningsberättigande olycks
fall kan detta antal uppskattas till för riksförsäkringsanstalten 7.500 och för
bolagen 2,500.
Den erforderliga ökningen i nettopremiebeloppet kan på grund härav
beräknas till 368,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 123,000 kronor
för bolagen.
På grund av de enhetliga grundernas införande skulle emellertid de till
försäkringsinrättningarna inflytande nettopremiebeloppen under detta alternativs
förutsättningar behöva ytterligare ökas med följande belopp: för riksförsäkringsanstalten
696,000 kronor samt för bolagen 850,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså ökningen i tilläggsavgifter och bidrag vid detta
alternativs genomförande kunna uppskattas till 85,300 kronor eller i runt
tal 83.000 kronor.
Av ovanstående framgår alltså att arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle enligt alternativ
1 och 3 avsevärt ökas men enligt alternativ 2 något minskas.
De ifrågasatta förändringarna rörande karenstiden m. m. kunna emellertid
väntas komma att inverka på arbetsgivarnas andel i olycksfallsförsäkringens
förvaltningskostnader även därutinnan, att bolagens egna förvaltningskostnader
härav röna inverkan.
Enligt bolagens årsberättelser för 1925 uppgingo deras sammanlagda förvaltningskostnader
nämnda år till omkring 923,000 kronor.
I avsikt att erhålla någon ledning för bedömande av huru stor förändring
i bolagens förvaltningskostnader, som skulle kunna väntas inträda under de
angivna förutsättningarna, har riksförsäkringsanstalten begärt yttranden i
frågan från de olika bolagen. Yttranden hava inkommit från samtliga bolag
utom Olycksfallsförsäkringsbolaget Mercur, Ömsesidigt. Avskrifter av de inkomna
yttrandena bifogas *).
Två av bolagen, Enskilda järnvägars ömsesidiga försäkringsförening för
olycksfall i arbete och Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring,
vilka icke meddela försäkring för den nuvarande karenstiden, hava
angivit den för dem erforderliga ökningen i förvaltningskostnaderna till
omkring 17,500 kronor resp. 2,500 kronor, om karenstiden borttages och
omkring 11,500 kronor resp. 800 kronor, om karenstiden förkortas till 14
dagar.
Här utelämnade.
46
Kungl. Maj;ts proposition nr 5.
Ett av bolagen, Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag,
anför, att med hänsyn till den stora omfattning karenstidsförsäkringen för
bolagets vidkommande redan tagit, skulle, om enahanda grunder tillämpades
för bestämmande av sjukpenningen under och efter karenstiden, ett borttagande
eller förkortande av karenstiden sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Som emellertid enligt nuvarande bestämmelser fastställandet av sjukpenningen
efter karenstiden kräver betydligt mera arbete än som fordras för karenstidssjukpenningens
bestämmande, måste administrationskostnaderna ökas,
om det mera omständliga förfaringssättet tillämpas tidigare och följaktligen
i flera fall. Enligt bolagets åsikt skulle därför ett fullständigt borttagande
av karenstiden medföra en betydlig ökning av arbetet och därmed av administrationskostnaderna.
Bolaget har emellertid icke uppgivit något belopp,
vartill ökningen kunde väntas uppgå. Ett förkortande av karenstiden till 14
dagar skulle, enligt vad bolaget anför, måhända icke medföra lika stor kostnadsökning.
Om vid förkortad karenstid förbud mot försäkring infördes och
försäkringsinrättningarna därjämte befriades från skyldigheten att kontrollera
arbetsgivarnas utbetalning av karenstidsersättningarna skulle måhända härigenom
vinnas kompensation för det genom minskning av karenstiden från
35 till 14 dagar ökade arbetet.
Övriga bolag hava i särskilda yttranden lämnat meddelanden av, såvitt
denna fråga angår, i huvudsak överensstämmande innehåll, nämligen att
karenstidens borttagande eller förkortande till 14 dagar icke anses komma
att i någon avsevärd mån inverka på bolagets administrationskostnader. Ett
par av bolagen anse, att snarare någon minskning i administrationskostnaderna
kunde förväntas på grund av större enhetlighet vid ersättningarnas
bestämmande.
Såsom härav framgår innehålla bolagens yttranden icke material för någon
fullständig beräkning av den sannolika ökningen i bolagens förvaltningskostnader.
Då det för bedömandet av frågan emellertid kan vara av vikt att äga
kännedom om, i vilken utsträckning de i bolagen för närvarande försäkrade
arbetarna äro försäkrade jämväl för den nuvarande karenstiden hava med
ledning av från bolagen lämnade uppgifter samt olycksfallsstatistiken för år
1923 (det senaste år, för vilket densamma föreligger i bearbetat skick) i
nedanstående tabell sammanförts uppgifter i nyssberörda avseende.
De i kol. 4 angivna talen grunda sig på av resp. bolag utförda approximativa
beräkningar.
1 |
2 |
s |
4 |
|
Bolag |
Antal |
Därav karensförsäkrade |
Antal |
|
årsarbetare |
årsarbetare |
|||
1923 |
absolut |
i % |
1926 |
|
Egid ................................................ |
17.188 |
7,547 |
43.9 |
17.000 |
Lantbrukarn e.................................... |
63,524 |
47,385 |
74.g |
65.000 |
Enskilda Järnvägar........................... |
25,169 |
— |
— |
25,000 |
Målarmästarne ................................. |
2,814 |
2,814 |
100. o |
— |
Byggmästame ................................. |
2,418 |
2,418 |
100.o |
3,000 |
A. Ö. O. ............................. |
154,553 |
125,513 |
81.2 |
170.000 |
Land och Sjö .................................. |
93,144 |
84,754 |
91.0 |
110,000 |
Mercur............................................. |
55,682 |
43,849 |
78.7 |
58,000 |
Textil ............................................. |
9,786 |
5,220 |
53. s |
10.000 |
Bokindustri....................................... |
7,379 |
7,242 |
98.1 |
8,000 |
Industriföreningen ........................... |
23,873 |
— |
— |
20,000 |
Sleipner ......................................... |
3,739 |
3,194 |
85.4 |
19,000 |
Samtliga bolag ................................. |
459,269 |
329,936 |
71.8 |
505,000 ; |
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Om de för år 1923 för de olika bolagen gällande procenttalen karensförsäkrade
fortfarande vore tillämpliga, skulle härav följa, ett sammanlagt omkring
372,000 årsarbetare för närvarande vore karensförsäkrade i bolagen.
Emellertid torde numera för dera bolag ett större procenttal än som i kol.
3 angives av de i bolagen försäkrade arbetarna jämväl vara karensförsäkrade.
Sålunda uppgiver Arbetsgivarnes Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag, att
antalet i bolaget karensförsäkrade årsarbetare nu uppgå till omkring 87 %
av liela antalet i bolaget försäkrade arbetare. Sammanlagt torde antalet i
bolagen karensförsäkrade arbetare nu kunna uppskattas till 75 ä 80 procent
av bolagens hela årsarbetareantal. Antalet icke karensförsäkrade årsarbetare
i bolagen skulle således kunna uppskattas till 20 ä 25 procent av sammanlagda
antalet i bolagen försäkrade årsarbetare eller 100,000 ä 125.000.
Riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader.
Beträffande den inverkan de ifrågasatta förändringarna skulle medföra i
avseende på riksförsäkringsanstaltens av statsverket bestridda administrationskostnader
blir denna givetvis olika under de särskilda ovanberörda
alternativen.
Alt. 1. Karenstiden borttages.
I avseende å skaderegleringsarbetet skulle viss ökning uppstå. Av de år
1925 anmälda olycksfallen voro enligt verkställd uppskattning omkring 7 000
sådana, för vilka försäkring ej gällt för karenstiden. För att reglera dessa
olycksfall samt de — utöver antalet år 1925 anmälda olycksfall — tillkommande
omkring 4,500 olycksfallen under karenstiden torde, därest nu gällande
grunder med pensionsavgiften såsom grund för ersättningens bestämmande
bibehölles, behovet av ökad personal enligt uppgift av chefen för
riksförsäkringsanstaltens första skaderegleringsbyrå kunna uppskattas till
omkring 3 manliga e. o. kontorsskrivare och omkring 4—5 kvinnliga e. o.
skrivbiträden.
Beräknas sjukersättningen efter arbetsförtjänsten även under den nuvarande
karenstiden, kommer detta att medföra, att antalet lönebestämningar.
som för närvarande beräknas uppgå till omkring 7,000, kommer att ökas till
omkring 35,000. Eu stor del av dessa olycksfall, för vilka karensförsäkring
för närvarande gäller, hänför sig emellertid till i industrier och hantverk fast
anställd personal, för vilken lönebestämningen som regel är jämförelsevis
enkel. Den ökning i personalbehovet utöver den nyss angivna ökningen,
som uppstår till följd av att lönebestämning måste äga rum för samtliga
olycksfall, torde kunna uppskattas till 1 förste amanuens, 1 andre amanuens
och 1 e. o. kontorsskrivare (14:e graden) samt någon mindre ökning i arbetet
för den kvinnliga personalen. Den sammanlagda ökningen för skaderegleringsarbetet
skulle alltså bliva omkring 6 manliga och 5 kvinnliga befattningshavare.
Å andra sidan skulle minskning uppstå i de egentliga försäkringsgöromålen
därigenom, att dels arbetet med behandling av ansökningarna om
karensförsäkring och därmed sammanhängande korrespondens och registerföring
bortfaller, dels arbetet med premiedebiteringar förenklas. Däremot
skulle arbetet med registrering av skador och andra därmed sammanhängande
göromål något ökas. Minskningen i personalbehovet skulle enligt uppgift
av chefen å försäkringsbyrån uppgå till 1 andre amanuens och omkring 7 kvinnliga
e. o. skrivbiträden.
Nettoökningen i avlöningarna skulle enligt ovanstående kunna beräknas
till omkring 16.000 kronor. Till detta belopp skulle komma dyrtidstillägg
med förslagsvis 18 procent eller omkring 3,000 kronor.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Kostnaden för hyra och kontorskostnader m. m. skulle kunna antagas
komma att ökas med cirka 2,500 kronor.
Vad beträffar kostnaden för riksförsäkringsanstaltens ortsombud utgå
ombudsarvodena i allmänhet dels med visst belopp för varje hos riksförsäkringsanstalten
registrerad arbetsgivare, dels med visst för olika fall växlande
belopp för varje godkänt olycksfall, som drabbat i riksförsäkringsanstalten
försäkrad ej statsanställd arbetare. Summan av dessa senare arvoden
utgjorde år 1925 cirka 132,500 kronor. Med beräknande av 30,500
olycksfall år 1925 skulle arvodet per olycksfall samma år i genomsnitt hava
utgjort kronor 4:34. Då antalet olycksfall enligt förevarande alternativ
beräknats komma att ökas med 4,500 skulle kostnadsökningen för ombudsarvoden
bliva i runt tal 19,500 kronor.
Man skulle sålunda kunna antaga, att, om karenstiden borttages, kostnaderna
sammanlagt skulle komma att ökas på följande sätt:
Avlöningar med dyrtidstillägg.................... Hyra och kontorskostnader m. m............... Ombudskostnader....................................... |
.................. cirka kronor 19,000: — .................. » » 2,500: — ................. » > 19,500: — |
Summa kronor 41,000: — |
Den för detta alternativ uppskattade förut omnämnda ökningen i tilläggsavgifter
och bidrag uppgår till omkring 120,000 kronor och överväger alltså
den beräknade ökningen av statsverkets utgifter för riksförsäkringsanstalten.
Alt. 2. Karenstiden förkortas till 14 dagar utan rätt till karensförsäkring.
Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall skulle bortfalla.
Enligt detta alternativ skulle riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
något minskas.
Vad beträffar skaderegleringsarbetet skulle visserligen, om sjukersättningen
beräknas efter arbetsförtjänsten från och med 15:e dagen efter olycksfallsdagen,
antalet lönebestämningar komma att ökas från 7,000 till omkring
22,000. A andra sidan skulle antalet anmälda olycksfall minskas från nuvarande
omkring 30,500 till omkring 22,000. Med hänsyn till dessa båda faktorer
torde den med skaderegleringsarbetet sysselsatta personalen kunna
minskas med omkring 2 manliga e. o. kontorsskrivare och 3 kvinnliga e. o.
skrivbiträden.
De egentliga försäkringsgöromålen skulle i avsevärd grad minskas genom
karensförsäkringens bortfallande och förenkling i arbetet med registrering
av skador m. m. Minskningen av personalen å försäkringsbyrån skulle
kunna antagas till 1 andre amanuens och omkring 11 kvinnliga e. o. skrivbiträden.
För det statistiska arbetet beräknas personalbehovet komma att minskas
med ett kvinnligt e. o. skrivbiträde.
På grund av ovanstående torde avlöningskostnaderna för anstaltens personal
kunna beräknas nedgå med c:a 39,000 kronor jämte dyrtidstillägg efter
18 % med c:a 7,000 kronor.
Kostnaden för hyra, kontorskostnader in. m. torde komma att minskas
med c:a 6,000 kronor.
Beträffande ombudskostnaderna torde dessa, under antagande att antalet
olycksfall minskas med 8,500, kunna beräknas nedgå med c:a 37,000
kronor.
Sammanlagda utgiftsminskningen skulle alltså kunna antagas till
avlöningar och dyrtidstillägg.................... hyra, kontorskostnader m. m................ ombudskostnader ...................................... |
......................... c:a kronor 46,000: — ......................... » » 6,000: — ......................... » » 37,000: — |
Summa kronor 89,000: — |
Kungl. Majds propiosition nr 3. 49
A andra sidan skulle, såsom förut nämnts, eu minskning i tilläggsavgifternas
och bidragens belopp uppkomma med c:a 30,000 kronor.
Alt. 3. Karenstiden förkortas till 14 dagar med rätt till karensförsäkring.
Anmälningsplikten för icke ersättningsberättigande olycksfall borttages.
Yad beträffar skaderegleringsarbetet skulle antalet lönebestämningar komma
att ökas från nuvarande omkring 7,000 till omkring 31,000. Personalen skulle
under detta alternativ med hänsyn tagen till ökningen i arbetet på grund av
dels antalet anmälda olycksfall och dels det ökade antalet lönebestämningar
behöva ökas med 1 förste amanuens, 2 andre amanuenser och 1 e. o. kontorsskrivare
samt 2 kvinnliga e. o. skrivbiträden.
Försäkringsgöromålen skulle enligt detta alternativ något ökas. Ett kvinnligt
skrivbiträde anses ytterligare behöva anställas.
Den sammanlagda ökningen av personalkostnaderna antages till omkring
22,000 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 4,000 kronor.
Hyra och kontorskostnaderna m. m. torde ökas med c:a 3,500 kronor.
Ombudskostnaderna beräknas, med eu ökning av antalet olycksfall av
c:a 500, komma att stiga med omkring 2,200 kronor.
Sammanlagda kostnadsökningen skullo alltså bliva
avlöningar och dyrtidstillägg....................... hyra och kontorskostnader m. m............... ombudskostnader ......................................... |
..................... c:a kronor 26.000: — ..................... » » 3.500: — .................... » » 2.200: — |
Summa kronor 31,700: — |
eller i runt tal 32,000 kronor.
Å andra sidan skulle tilläggsavgifter och bidrag komma att stiga med
c:a 85,000 kronor.
I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten för sin del framhålla,
att det enligt anstaltens mening synes olämpligt ordna denna fråga på sätt
under alternativ 2 och 3 angives. Beträffande särskilt alternativ 2 vill
riksförsäkringsanstalten erinra om att då lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för olycksfall i arbete trädde i kraft år 1903, hade riksförsäkringsanstalten
icke rätt att bevilja försäkring för den då till 60 dagar bestämda
karenstiden. Det visade sig emellertid, med hänsyn till arbetsgivarnas därom
uttalade önskningar, nödvändigt att medgiva sådan rätt, vilket skedde
redan genom en lag den 3 juni 1904. Även enligt nu gällande lag hava arbetsgivarna
i mycket stor utsträckning visat sig uppskatta möjligheten att
taga försäkring för den nuvarande karenstiden. Sålunda äro enligt olycksfallsstatistiken
av samtliga arbetare hos större arbetsgivare 59.8 procent
försäkrade för karenstiden. Av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade äro
48,7 procent och av de i bolagen försäkrade 71,5 procent karensförsäkrade.
Sannolikt hava dessa procenttal på senaste tiden förskjutits uppåt.
Det torde få påpekas, att även försäkringsrådets ax-betsbörda torde komma
att röna inverkan av en ökning av antalet ersättningsberättigande olycksfall i
samband med karenstidens borttagande eller föi-kortning.
Möjlighet till en effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen.
Den erforderliga kontrollen i avseende å sjukdom, som orsakats av olycksfall,
utövas i allmänhet i första hand genom läkarna och i föi-ekommande
fall genom arbetsgivarna. Dessutom har riksförsäkringsanstalten för vissa
fall sökt utöva kontroll dels genom sjukkassor, vilka antagits till riksföi-säkringsanstaltens
ombud, dels i fråga om Stockholm och Göteborg genom av
anstalten anställda sjukbesökare i förening med anordnande av utbetalning
Bihan] till riksdagens protokoll 1323. 1 samt. 5 häft. (Nr 3.) 2041 2? 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr ö.
av ersättningar vid personligt besök hos respektive riksförsäkringsanstalten
eller ombudskontoret i Göteborg.
Anstalten bär träffat avtal med 22 sjukkassor om viss medverkan vid
handhavande av skaderegleringen, i vad den avser sjukpenning samt läkarvård
och läkarintyg, varjämte anstaltens ombud i Göteborg beträffande olycksfall,
som drabba i riksförsäkringsanstalten försäkrade därvarande arbetare,
har liknande uppgift som eljest tillkommer nämnda sjukkassor. I dessa fall
sker den sålunda avsedda skaderegleringen med tillämpning av ungefär
samma system beträffande mellanliavandet mellan anstalten och kassan, som
mellan anstalten och vederbörande större arbetsgivare tillämpas, när fråga
är om arbetare hos dylika arbetsgivare, vilka åtagit sig att själva förskottera
sjukpenning, läkarintyg och läkarvård. Anstalten bestämmer, om olycksfall
i arbete skall anses föreligga samt, därest sjukdomstillståndet varar över
karenstiden, det belopp, vartill arbetsförtjänsten skall beräknas. I många
fall måste anstalten även bestämma sjukhjälpens belopp och den tid, för
vilken den skall utgå. Redovisning angående sjukkassans utbetalningar
lämnas varje månad, varvid samtliga verifikationer, de skadades kvitton å
bekommen sjuklijälp samt läkarintyg, läkarvårdsräkningar in. m. granskas
av riksförsäkringsanstalten. I fråga om två sjukkassor samt anstaltens ombud
i Göteborg har anstalten ansett sig kunna medgiva viss större frihet
beträffande deras ifrågavarande arbete för anstaltens räkning än som ansetts
kunna lämnas övriga sjukkassor.
Nyss nämnda anordning för samverkan med sjukkassor har i stort sett
visat sig lämplig. Den nuvarande splittringen av sjukkasseväsendet medför
dock, att någon samverkan mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassorna
i någon större omfattning icke är möjlig. Det är också givet, att endast
vissa sjukkassor på samma sätt lämpa sig för det ifrågavarande samarbetet.
I de fall, där större arbetsgivare vilja åtaga sig att förskottera vissa ersättningar
till de skadade, kan arbetsgivaren ofta härigenom hava en särskild
anledning att utöva starkare kontroll beträffande den skadade iin eljest.
För främjande av dylik förskottering har anstalten tidigare avgivit förslag,
vartill anstalten får hänvisa. (Anstaltens utlåtande den 8 april 1926 till
riksdagens andra särskilda utskott.)
På sätt riksförsäkringsanstalten även vid olika tillfällen tidigare framhållit,
lära med nuvarande organisation av olycksfallsförsäkringen och av
sjukkasseväsendet ytterligare åtgärder icke stå till buds för åstadkommande
utan alltför betungande kostnader av någon i stort sett bättre kontroll beträffande
de kortvariga olycksfallen.
Att emellertid eu mer effektiv dylik kontroll är av behovet påkallad, synes
anstalten framgå av vunnen erfarenhet. Eu sådan kontroll torde bliva så
mycket mer erforderlig i samma mån som dels ersättningarna under den
nuvarande karenstiden höjas, dels vid inträffande sjukdom på grund av olycksfall
i arbete sålunda förhöjda ersättningar skulle komma att utgå till sjuk,
vilken tillika är medlem i sjukkassa och som på grund av sålunda fortfarande
bestående dubbelförsäkring skulle erhålla ersättning även från sjukkassan.
Riksförsäkringsanstalten har även hos de enskilda bolag, vilka driva försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen, anhållit om yttrande angående
möjligheten att utöva effektiv kontroll över de kortvariga sjukdomsfallen. I
de svar, som i anledning härav avgivits och till vilka riksförsäkringsanstalten
får hänvisa, har särskilt framhållits att den effektivaste kontrollen, under hänsynstagande
till den behandlande läkarens utlåtande, vinnes genom samarbete
mellan vederbörande försäkringsinrättning och den skadades arbetsgivare.
51
Kungl. Maj:tf* proposition nr 5.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna
von Schulzenheim och Odelstierna. Ärendet har föredragits av
undertecknad Östrand, i vad angår kostnaden för skadeersättningarna och
förvaltningskostnaderna för arbetsgivarna samt därmed sammanhängande
frågor, och i övrigt av undertecknad Eisen.
Stockholm den 29 september 1926.
Underdånigst
J. MAY.
Albert Eisen.
David Östrand.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Utdrag av protokollet, hället i Kungl. Maj:ts lagråd den
6 december 1927.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den 2 december 1927, liade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Holger Elliot.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
Kungl. May.ts proposition nr 5.
53
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 januari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 6 december
1927 avgivna utlåtande över det den 2 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, efter redaktionella jämkningar i ingressen och 6 §, jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas 1928 års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Conr. Falkenberg.
THliang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 5 häft. (Nr 5.)
2041 27 O