Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kr 43.

Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen med förslag till
lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
m. m.; given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

2) lag om renmärken; samt

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445),
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari
1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Under Hans Maj:ts t

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 hä/t. (AV 43.)

2301 27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer den som
är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas
föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller
ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant
medgivande må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro.

Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med
man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap
med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig; Konungens
befallningshavande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga,
medgiva, att hon, med de begränsningar i fråga om tid och renantal som
kunna finnas lämpliga, må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i denna lag en var, som enligt vad nu är sagt äger
rätt till renskötsel; och den lapp, som själv eller genom medlemmar av
sitt hushåll driver renskötsel, kallas renskötande lapp.

2. Rätt till renskötsel innefattar befogenhet för lapp att, enligt vad
nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna
sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp,
som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare
mån än i 14 § 2 mom. sägs.

Rörande den omfattning, i vilken lapp må inom nationalpark utöva nu
nämnda rätt, är särskilt stadgat.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans
egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i
hans vård (skötesrenar).

2 §■

1. Lappar, som driva fjällrensJcötsel (fjällappar), äro berättigade att
under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen
dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås
såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de
till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällappar må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedom
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen, som lapparna efter
gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, november,
december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen
avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för
lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga
väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten
eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer
fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande
för den jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att området
ej vidare må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat
lämpligt område anvisas lapparna.

4. Om expropriation för fjällrenskötselns behov är särskilt stadgat.

3 §-

1. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade att
under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark
nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten
till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder
varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å
trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren
eller hösten.

2. Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark
inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes
för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker,
vilka skogslappar från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av
året besöka med sina renar, dock endast under oktober, november, december,
jauuari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal
träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna
att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks-
eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller
hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer
skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande
för den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens
fortgång eller ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjäll -renskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas
för skogsrenskötsel.

4 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

må äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock skall tills vidare
eller för viss tid upphöra.

5 §•

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig
med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större
betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande.

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller
å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som
genom områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse
skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån
för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens
befallningshavande förordna, att visst område vid färdväg ej må begagnas
för annan betning av renar än den, som ifrågakommer under flyttning eller
eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tingsställe,
marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas
för betning av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å
platsen.

Om lappby.

7 §•

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola fördelas
mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,
inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer
på Konungens befallningshavande att efter hörande av de lappar,
vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den
ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda
ordning fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de
trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del
av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8 §•

Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan
näring;

b) lapp, som inom lappbyn drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i
renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat
yrke, dock ej tjänare från främmande lappby;

Kungl. Majt:s proposition nr 43.

c) lapp, som innehar tillstånd jämlikt 9 § att inflytta till lappbyn; samt *

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som avses i a)—c), ävensom
änka och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke
själva driva eller biträda i renskötsel.

9 §•

1. Vill lapp med sina renar inflytta till lappby, har han att söka tillstånd
därtill hos Konungens befallningshavande i det län, dit lappbyn
hör. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet av de renar, med
vilka sökanden vill inflytta, samt avbildning av renmärke, som är renarna
åsatt. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra lapparna
i byn, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län, Konungens
befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda utredningen
vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prövas
inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Konungens befallningshavande
sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom
vilken tid inflyttningen skall vara verkställd. Vad sålunda stadgats skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse för det fall att lapp vill inflytta
till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga renar.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande
lappby, är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med
sina renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp i strid med bestämmelserna i 1 mom. inflyttar till lappby,
äger Konungens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom
viss tid med sina renar avflytta från lappbyn; och må i fall av tredska
Konungens befallningshavande utdöma vitet och antingen förelägga nytt
vite eller ock föreskriva vidtagande på den tredskandes bekostnad av
nödiga åtgärder för rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallningshavande,
om rättelse icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna
skola levande eller slaktade försäljas för ägarens räkning.

10 §.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla
sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betesområde.

Låter lapp olovligen sina renar inkomma på sådant område, äger Konungens
befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid bortföra
renarna därifrån; och vare i fall av tredska lag som i 9 § 2 mom. sägs.

11 §''

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av
Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla föreskrifter
angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt
i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande
och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande
i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall
av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och
sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande
renar eller för annat ändamål;

ej förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning
av omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller förfalskade
eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande
eller slaktade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen
om renmärken av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade
eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig
vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och
vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit
förstörda eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga
medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,
ävensom i vilka fall lappbyn må uppdraga åt fullmäktige att besluta
å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas
vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet
att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under
tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter
samma förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje
gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen
är sagt.

12 §,

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är
lämplig, efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas sammanträde
inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av
den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,
renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens
befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om valet skall Konungens befallningskavande genast underrättas genom
den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens befallningskavande
att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt,
därest kan finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall
föreskriva nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter
två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan av Konungens befallningshavande
erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig
att bestrida densamma, intill dess Konungens befallningskavande utfärdat
förordnande för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före
tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar
rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen samt
att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion Konungens befallningshavande
utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i
lag stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna
medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Om skötesrenar.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp,
dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom
annan lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sitt hemvist
inom Norrbottens eller “Västerbottens läns lappmarker eller inom
Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i
vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll,
års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande
obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och
lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill
äro, ett högre antal, dock ej över etthundra.

Hava renar utöver förstnämnda antal vid bodelning eller genom arv,
testamente eller gåva tillfallit lapp, som ej tillhör lappby, må han dock
under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskjutande
antalet renar i vård hos renskötande lapp.

15 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även den som ej är lapp men
har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej är i
annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

års- och fjolårskalvar liäri ej inbegripna, Konungens befallningshavande
obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och
lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga
eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig
skötesrenarna. Dör renägare, må renarna behållas av dödsboet, så länge
boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom länets lappmarker.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård
hos renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga
sköteslega för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av
Konungens befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall
erläggas för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos slcogslapp
före den 1 juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla
antalet skötesrenar ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan
skall för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som
enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till
bekostande av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns
främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild
avgift. Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före
årets utgång slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller förkommer
medför icke rätt för renägaren att återbekomma någon del av
erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande
och redovisande av de särskilda avgifterna meddelas av Konungens
befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konungens
befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans
åligganden i nu angivna hänseenden.

3. Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina
renar under vård av en och samma lapp.

16 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och skola sådana
skötesrenar ej i något hänseende vara inbegripna under bestämmelserna
i 14 och 15 §§.

17 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i
fråga om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina
egna renar.

18 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till
större antal än ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom
jämlikt 15 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ii.

av vad i nämnda lagrum stadgats i avseende å sådan rätts utövande, må
Konungens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas,
skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall
kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall han erlägga
dubbel avgift.

Om renlängd.

19 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upprättas
en längd, upptagande en var, som inom lappbyn driver renskötsel
eller där har renar i vård hos annan, ävensom det antal där befintliga
renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas uppgifter
eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen
och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.
Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsområde,
varom i 33 § förmäles, skall särskild längd upprättas för
sådan del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet
närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på
enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag
eller enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas
efter antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upptagna
renantalet genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under
tiden väsentligen förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom förmäles
i 20 § 2 mom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Konungens
befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av
ordningsmannen.

Om renräkning.

20 §.

1. Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare
föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar i Norrbottens
län är särskilt stadgat.

2. Konungens befallningshavande må förordna om hållande av tillfällig
renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att
renlängd, som enligt 19 § upprättats, är felaktig i avseende å en eller
flera renägares renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i renlängden,
skall kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till
längden angående renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses
lämnade mot bättre vetande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda
vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar höra, vid äventyr att
nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om flyttningar.

21 §.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger
uppehålla sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta
skada förorsakas. Konungens befallningshavande har att i händelse av
tvist bestämma var flyttningsväg må tagas.

22 §.

Lapp åligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas
efter eller under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning
ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla
renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest
äger verkställa detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast
ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

23 §.

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem
användas; dock att när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl påkallad
och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Konungens
befallningshavande må förordna härom samt anvisa ny, för lapparna
tjänlig flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord,
uppförande av hägnad, utläggande av timmerbommar eller annorledes
flyttningsväg göras obrukbar för lapparna eller framkomligheten å sådan
väg i väsentlig mån förminskas.

24 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt
hemvist, skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes,
inom åtta dagar efter ankomsten göra anmälan hos landsfiskalen och därvid
uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin vård,
ägarna till dessa renar; och äger lappen utan ersättning erhålla bevis om
anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshavande äger, då så finnes nödigt, förordna en
eller flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mottaga
anmälningar, varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Underrättelse
om den eller de förordnades namn och bostad skall tillställas
ordningsmännen i de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas
i länskungörelserna. Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad
person, skola så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 11

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom inkomna
anmälningar.

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1. Lapp är berättigad att å område, där han äger uppehålla sig med
sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar
(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträckning.

Nedom odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,
avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av vederbörande
jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under
kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av
lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej
lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet bestämmas
av lappfogden.

2. Annat stängsel för renar än i 1 mom. sägs må uppföras allenast
efter särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

26 §.

Renskötande lapp skall i överensstämmelse med fordringarna på god
renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada
eller annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningshavande tilldela
honom varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter
han icke rätta sig av meddelad varning, äger Konungens befallningshavande
föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av
renarna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare
överlämnas till vård åt annan renskötande lapp, eller föreskriva, att renantalet
skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,
eller ock, där Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande finner
den försumlige uppenbart olämplig att sköta renar, förklara honom förlustig
rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder meddelas
av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite
samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller
ock låta vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

27 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen
skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

äng eller sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan
att vara inhägnad år efter annat varit till höfångst brukad och därtill
alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på annat
sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter, skall skadan, där den inträffar
under juni, juli eller augusti månad, ersättas av ägaren till de renar, vilka
förorsakat skadan.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att
den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet
vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses
ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig tid
hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,
till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet
kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan
så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte
att tillskynda honom förlust.

Ersättningsskyldighet, varom nu sagts, äger ej rum för skada, som
innehavaren av den fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen
meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå.

2. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen
skada å gröda på annan mark än i 1 mom. sägs, skall grödans ägare
själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,
orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

3. Förorsaka skogslapps renar ovan odlingsgränsen å trakt, där sådana
lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda, skall
vad i 1 och 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

28 §.

1. Förorsaka fjällapps renar nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen
å trakt, där sådana lappar jämlikt 2 § äga uppehålla sig med sina
renar, skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på mark,
som avses i 27 § 1 mom., skall skadan, där den inträffar under tid, då
betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat
skadan.

2. Förorsaka skogslapps renar nedom odlingsgränsen å trakt, där sådana
lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda

Kunyl. Maj:ts proposition nr 43. 13

på mark, som avses i 27 § 1 mom., skall skadan ersättas av renarnas
ägare:

n) om skadan sker å växande eller avskuren men ej bärgad gröda och
inträffar under maj, juni, juli, augusti eller september månad;

b) om skadan sker å bärgad gröda, som lämnats utestående i stack eller
liässja, och inträffar under juni, juli eller augusti månad.

Inträffar skadan å annan tid, gälle vad i 1 mom. andra stycket sägs;
dock att renarnas ägare alltid skall ersätta skada, som sker å tid, då betesrätt
ej är medgiven å trakten.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar nedom odlingsgränsen eller
utom renbetesfjällen skada å gröda på annan mark än som avses i 27 §
1 mom., och inträffar skadan under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller
3 § äga uppehålla sig å trakten med sina renar, skall grödans ägare
själv stå skadan, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,
orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Inträffar skadan å annan tid, skall den ersättas av renarnas ägare, där
den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet
vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

29 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där
sådana lappar icke jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla sig med sina renar
under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

30 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse,
äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning
utse en god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 31 § sägs
hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas
sida, varefter dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller
landsfiskalen utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde
skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, samt verkställa
noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,
då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till
upplysning i saken. Med stöd av den utredning, som sålunda vunnits,
skola gode männen med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta
skadan i penningar. Över förrättningen skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,
ävensom för synekostnad må utmätning ske hos den som medgiver, att
han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen
bjudit skadeersättning, ej understigande vad gode männen bestämt, må
utmätning för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma
kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utan hinder av vad nu är stadgat äger den, hos vilken utmätning skett,
så ock den, som lidit skada, där han ej låtit saken gå till utmätning, att
instämma sin talan till domstol; skolande den, hos vilken utmätning skett,
anhängiggöra sin talan inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som
nämndeman.

31 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av
högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke
driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till
nästa val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 30 § förmäles.
Underlåter lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden
eller den landsfiskal, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom
hos Konungens befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt
antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och
tillställes en var av gode männen.

32 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i
sin hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra
till hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det
ej kan utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, renarnas
ägare vara pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var
av dem har i hjorden, ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar,
tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

33 §.

Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste
anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,
att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess
annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsområde.

Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom renar,
vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas, genom
vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten åligga
de lappar, vilka äga där uppehålla sig med sina renar; och skall ersättningsbeloppet
jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas
i förhållande till det antal renar, en var av dem har inom området. Om
vid den tid, då skadan skedde, å området funnos renar i vård hos annan
än nämnda lappar, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till
renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller
förlikning träffats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej förorsakats
av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

34 §.

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som
avses i 33 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen
eller ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skadeersättningsområdet
tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lappfogden
på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning.
Ordningsman äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik
ersättning samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl
skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för en var fastställas,
huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas
i högre rätt.

35 §.

Den som efter vad i 32 eller 33 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad
skada eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan ersättning
vare oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats
av renar, tillhörande annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, i
hjorden eller inom skadeersättningsområdet funnos renar, tillhörande annan
än dem som enligt domen, uppgörelsen eller förlikningen ansetts ersättningsskyldiga,
söka gottgörelse av ägaren till dessa renar för vad han
erlagt eller för den del därav, som belöper på renägaren. Där ersättningen
bestämts genom uppgörelse eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för
mer än vad på renägaren belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan
må hava blivit värderad vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m.

36 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller
genom skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan de
befinna sig på område, varest renar då må föras på bete, eller ock söker
obehörigen fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för
lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å område, som ovan avses, uppsåtligen eller
genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning ren dödas eller
skadas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort
sig skyldig därtill, skall jämväl den, för vars räkning avverkningen sker,
ansvara för skadans ersättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kommit till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren
eller, om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som
finnas tjänliga för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsområde av hund, skall hundens ägare
ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som
tillfogats ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär,
som uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, ävensom
utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen
kunna hava förorsakat.

År ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet
tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs
drift, är särskilt stadgat.

37 §.

Inom lappmarkerna och å renbetesfjällen skall hund, som icke användes
i lapparnas renskötsel, vara försedd med halsband, därå ägarens namn
och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas,
medan hunden hålles instängd, ävensom under pågående jakt, när fara
föreligger att hunden kan lida men av detsamma. Yad nu sagts skall ock,
där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt
härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,
inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom å trakt
därintill.

38 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där
renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill
hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas i band
eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må
Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall medgiva
befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan
men för renskötseln.

Under det flyttning med renar sker förbi gård, skola därvarande hundar
hållas i band eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola lapparna,
där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete
må äga rum, och hålles hunden icke i band eller instängd eller försedd
med klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas
genom lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som
befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må föras på bete, må hunden
dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn
omedelbart efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter
förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och
kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare
han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, såframt ej hundens
ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om minskning av renantalet inom lappby.

39 §.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att betet kan
befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller
svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom
lappbyn, må Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande vidtaga
åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens
befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas
för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,
vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas
och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från
lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes
utrymme inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet
kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i
sistnämnda lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall
i sådant fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts.
Härvid skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som
själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område
haft rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja
hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens
befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Konungens
befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller
annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej
vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens
befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid
skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl
till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska
sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes
ordning, i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till
användning, skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,
då särskilda skäl därtill föreligga, annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd meddelas
av Körningens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 häft. (Nr 43.) 2301 27 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste män iakttages som ock
att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den,
vilken vården om renarna åligger, enligt Konungens befallningskavandes
bestämmande skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande förelägga
honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga
honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes
bekostnad.

Om förvildade renar.

40 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befallningshavande
att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i
sådant hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som
givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar.

41 §.

Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i erforderlig
omfattning åt sig inrätta tältkåta eller annan kåta med lapsk
eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller
därför vidtaga andra anordningar.

Ä inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande
jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog
dock undantagen, eller till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står
under kronans omedelbara disposition, må, nedom odlingsgränsen eller
utom renbetesfjällen, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning
av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed,
av lappfogden.

42 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom
lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina
renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med
följande begränsningar:

1) Ä enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej
står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,
med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt
samtycke.

2) Ä annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast
efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

angår trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande
samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter
samråd med Konungens befallningsliavande. Över sådan ansökan skola de
lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Tid
prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att byggnaden
förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och
andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess
ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvändigt,
än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å byggnadens
beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke
uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden
å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den
myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka
villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger
myndigheten bestämma, huruvida och i vad män gottgörelse må utgå för
å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits avgiftsfritt
av kronan.

43 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna
eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord
ansökan lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar, vilka äga uppehålla
sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen
eller å renbetesfjällen av Konungens befallningskavande samt i fråga om
övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningskavande.
Tillstånd må lämnas allenast där odlingen finnes icke vara till
hinder för renskötseln å trakten och sökanden ej kan antagas genom
odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken
och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna
därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen
förorsakas av renar, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat,
orsakat skadan i syfte att tillskynda honom förlust.

Om hällande av getter.

44 §.

A kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava
getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med
sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsfång.

45 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun
tillhörig allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke
använda skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen må virke till uppförande,
ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
samt växande träd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 §
2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna
taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed
jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. Å dessa trakter
må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad
av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,
vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom för tillfälligt behov
å utmark växande lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till
slöjdvirke.

46 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock
undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara
disposition, skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov
av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning, som i 45 §
stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke till uppförande,
ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt
samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller ombyggnad av
fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas utan anvisning
eller utsyning.

2) Nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda skogen
till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppförande,
ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare
därtill givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål
eller växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller
stängsel ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget
behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tältstänger,
kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter
ävensom slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvisning
eller utsyning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till
skogsfång vad i 45 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med
sina renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra
träd, vindfällen, skogsavfall samt eu- och videbuskar ävensom å utmark
växande lövträd. Därjämte må tall- och gran tjur tagas till slöjdvirke.

47 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition
eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas
allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning
enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det
fordrar, för virke, som enligt vad i 46 § stadgas ej må tagas annat än efter
anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och grantjur,
som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig
ersättning, vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens
befallningshavande förordnad värderingsman.

48 §.

Finnes beträffande mark, som avses i 46 §, att skogens fortsatta nyttjande
invid boplats för vedfång åt lapparna är i synnerlig mån betungande
för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande
på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter anvisning.

49 §.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller
brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna
lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, stängsel, bränsle
eller annat ändamål.

50 §.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lapp
å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna
träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande skogstjänsteman, jordägare
eller brukare förut underrättas och tillfälle lämnas honom att anvisa träd,
som må fällas, samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till
skogstjänstemannen, jordägaren eller brukaren.

Yid fällning av lavträd skola i främsta rummet torra eller oväxtliga
träd tagas.

51 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk
tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra
fara för skogens bevarande eller återväxt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 43.

Skulle Konungens befallningsliavande finna, att nyttjandet av viss plats
såsom fast viloplats eller boplats åt lapparna uppenbarligen medför fara
för skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande
för viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

Förbud, varom nu sagts, må, där det ej påkallas till skydd mot björkskogsgränsens
eller barrskogsgränsens nedgående, icke meddelas, om nyttjandet
av tillåtet betesområde eller, vad angår förbud enligt andra stycket,
flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån försvåras
för lapparna.

52 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt eller upplagt till framtida
användning, må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren
bortföras eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning, olovligen
blivit bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller
utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen beköves för uppförande
av nytt stängsel.

53 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller
utsyning må hava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga
nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamålet
användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stubbar,
vindfällen eller eu- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro
oväxtliga, överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke
må överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare
eller hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av
stammen; samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen
randbarkas.

54 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 45, 46 och 48 §§ sägs, verkställes
kostnadsfritt av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen
skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom underrättas.
Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål
fullt lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om jakt och fiske.

55 §.

Fjällapp och slcogslapp äro berättigade att å utmark jaga och tiska icke
allenast å områden, där sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga vistas
under varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna
under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock
underkastade de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske,
som eljest gälla.

Om vissa nyttjanderättsupplåtelser.

56 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig
nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare
den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed
jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse
därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse
kunna av Konungens befallningsliavande mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara
för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,
äger Konungens befallningsliavande tillåta annan att mot avgift därstädes
jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nyttjanderätt
till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln,
må Konungens befallningsliavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till
vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar förorsakas
å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är
att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda
honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola
de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i
ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,
som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen.

57 §.

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året
om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens
befallningsliavande driva skogsrenskötsel.

Kung1. Maj:ts proposition nr 43.

Yill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallningshavande
ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill
driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava
för egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser
att hava skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas
från den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig
del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och
anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt
hinder för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna
sökanden tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å
den angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i sammanhang
härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest
och huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar sökanden må
föra på bete samt. därest sökanden avser att hava skötesrenar i sin vård,
huru stor del av renhjorden, som sökanden och hans husfolk högst må
innehava för egen räkning, ävensom de särskilda villkor i övrigt, under
vilka renskötseln må äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns
drivande inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest rättighetens
utövande medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla
det givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller
meddela nya villkor.

Varder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande förhindrad
att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallningshavande
utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda
villkor under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel
inom området. Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna
anses icke lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag
meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock
med följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,
ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Såsom
tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan
lapp har i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar
och beslut i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningshavande.

Kunjl. Maj-.ts proposition nr 43.

havandes befogenhet att medgiva annan lapp att i hans ställe driva renskötsel
vad i 57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses, att
till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av
lappens tillhörigheter taga torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och
videbuskar, ävensom, för tillfälligt behov, å utmark växande lövträd samt
till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan mark än kronomark under
kronans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog
endast under flyttning och mot betalning enligt ortens pris.

4) Yad i 55 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga tilllämpning.

5) För all skada, som förorsakas av renar, skall ersättning givas av
renarnas ägare. Lappby skall enligt Konungens befallningshavandes bestämmande
utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, och skall beträffande
skada, som inträffar inom sådant område, gälla vad i 33—35 §§
stadgas.

6) Beträffande skyldighet enligt 38 § 1 mom. för ägare av hund att
hålla hunden i band eller instängd eller försedd med klubba må Konungens
befallningskavande medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7) Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötesrenar,
må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar
jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens
befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera
för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här
sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna
lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande föreskrivit med
avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens befallningshavande
förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas
för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande
och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Eenräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar
nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.
Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars
och ens renantal.

Straffbestämmelser m. m.

59 §.

1. Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar inkomma
å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna
bestämda område;

b) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till
lappby;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig
män förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 52 § första stycket bortför virke eller
gör virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 36 §, uppsåtligen eller genom vårdslöshet
dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning
dödas eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla
hund i band eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna
lag sägs.

2. Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov erfordras,
eller som eljest tager virke i strid mot bestämmelserna i 45, 46,
49, 50 eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av
sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna
lag, dock endast såframt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans
ersättande eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter
ty i 30 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom;
samt

c) lapp, som mot bättre vetande lämnar oriktig vippgift vid upprättande
av renlängd.

3. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 24 §
eller 36 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

b) lapp, som i fall, varom i 44 § förmäles, har getter på bete till större
antal än där sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller
annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 48 eller 51 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats
jämlikt 53 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad
föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller
till större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet
att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits
i avseende å rättighetens utövande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

60 §.

Hållas renar i vård av någon, som ej liar rätt till renskötsel enligt
denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren
ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta
skadan. År i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill
hörande djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens
befallningshavande att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden
skall nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden
för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1. Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän
domstol.

2. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. d) eller 2 mom. a) eller 3
mom. c) eller e), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej
åtalas av allmän åklagare, såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal.
Lag samma vare beträffande förseelse, som avses i 59 § 1 mom. e); dock
att, där renen är omärkt eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger
utan angivelse tala i saken, I sådant fall må åklagaren föra talan jämväl
i fråga om skadestånd.

3. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. a) eller 2 mom. b), må,
där den förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än
målsägare.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. A iten,
ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som
meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas tillgång
till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

63 §.

Lapp, som bär renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens
befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande
av utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak
påfordrar renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra
renar i hjorden, verkställa sådan handräckning.

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på
den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat byordning
eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning av

Kungl. Majds proposition nr 43.

denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konungen
anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändringssökandet
därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsbestämmelser.

65 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadganden,
vilka innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen
den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet
inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i
stället tillämpas.

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel
skall anses hava rätt till renskötsel enligt 1 § 1 mom. första stycket,
ändå att han ej uppfyller där angivna förutsättningar; och skall vad i nya
lagen sägs om lapp äga tillämpning å honom.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som
omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast
den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och
må renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen
hunnit prövas.

Intill utgången av år 1933 skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande
rätt att hava renar i vård hos annan.

Kungl. MajUs proposition nr 43.

Förslag tiii Lag

om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda
märke, anbragt i renens öron.

2 §■

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren
eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans
renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna
en avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående
figur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som
hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter
ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3 §•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt
skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande
tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller
sådant äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

4 §.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare än den som enligt förenämnda
lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård
hos renskötande lapp. Ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett
fastställt renmärke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning
begagna detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att
avlysa märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt
märke, må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas därmed.
Ej må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för
annan renägares räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

Har fastställt märke under tio år icke varit begagnat vid renmärkning,
anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och utgör
fastställelsen sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares
räkning.

6 §•

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans
fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, skall
han anmäla detta hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §,
för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom
att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fastställda
renmärke till registrering.

7 §''

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fastställda
och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning
fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när
renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli
månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från
och med juli månad föregående år till och med juni månad under löpande
året, insändas till Konungens befallningshavande, som på lämpligt sätt
offentliggör utdraget.

Närmare bestämmelser om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §‘

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas
det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom
lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från
andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras
icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas
med ägarens fastställda märke.

9 §.

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd
före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen
inom lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges
bekostnad låta verkställa renmärkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijord annans
renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka
kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst
märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren,
skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt
nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt förses med nya
ägarens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ordningsmannen
skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen tillfaller
lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i
lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit
förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas
av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall
därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem
till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör
uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig
skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom
ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande försälj
ningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var
okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens
försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med
uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen,
vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

11 §■

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har
under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit
av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas
med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är
ägare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från
och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning
begagnar annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom
vid häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna
anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till
och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län
oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört,
och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att liuden blivit märkt på sätt i 3 mom. bär
nedan sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra
kronor, där han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag
förstås såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som
ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, anträffas
forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana
förhållanden, att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,
lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.
Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att
därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från
vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller,
om det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen
i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt,
göras å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket
å plats, som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i
lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall beslagaren
låta ofördröjligen kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill
göra anspråk å godset, att inom en månad därefter anmäla sig hos beslagaren
samt, där hans rätt icke finnes ostridig, instämma denne senast
till det ting, som infaller näst efter en månad från det anmälan gjordes.
Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt till godset, gånge
med detsamma eller dess behållna värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgör ej hinder för målsägaren att, där någon
fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt
förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till
godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol.
I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken
jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby,
dit renen kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken;
dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fastställelse
av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

Kungl. Maj ds proposition, nr 43.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919
(nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av
konventionen den 5 februari 1919 mellan
Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1919, innefattande bestämmelser
i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan
Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skall sålunda
ändras, att 8 och 45 §§ erhålla ny lydelse, 45 § förses med särskild
överskrift och till 43 § fogas ett nytt andra stycke, allt på sätt
nedan sägs:

8 §''

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger ram inom de områden, som
upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma
och Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden
för räkningen, ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare pliktiga
att på anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

43 §.

Då Konungens befallningskavande — — — — — från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna
paragraf, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §•

1. Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas
nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger
Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande härom förordna, därvid
på Konungens befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen
av minskningen samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och
skall beträffande ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning
i vissa fall av renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2. Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norrbottens
län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verkställa
tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av
de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast
möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 höft. (Nr 43.) 230127 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 20 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Ai,mkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen, ett
av särskilt tillkallad sakkunnig den 30 september 1927 avgivet betänkande
med förslag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige in. m.
(Statens offentliga utredningar 1927:25). Föredraganden anför därvid följande: Inledning.

Gällande loe- De viktigaste bestämmelserna rörande lapparna och deras renar hava givits
stämmeiser. genom iagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige. Nämnda lag är tillämplig dels å den del av lappbefolkningen,
som driver renskötsel, dels ock å vissa andra personer. Beträffande de renskötande
lapparna bestämmer lagen de områden i riket, inom vilka de äga
föra sina renar på bete, samt de tider av året, då betning av renar inom
de särskilda områdena får äga rum, varjämte den meddelar bestämmelser
angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar. Vidare reglerar den de
renskötande lapparnas rätt att taga bränsle och annat för renskötselns behöriga
utövande erforderligt virke till bostäder, visthus och stängsel ävensom
deras rätt att för sitt livsuppehälle jaga och fiska. Den reglerar även
de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen, främst
deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakas å nämnda
befolknings egendom. Slutligen innehåller lagen föreskrifter beträffande ordningen
bland de renskötande lapparna inbördes samt stadgar i särskilda
fall påföljder för förseelser, som begås av renskötande lapp.

Till de bestämmelser i 1898 års renbeteslag, som äro tillämpliga även å
andra än de renskötande lapparna, höra stadgan den angående den lapska
icke renskötande befolkningens och den icke lapska befolkningens rätt att
hava skötesrenar i vård hos renskötande lapp, vidare bestämmelser angående
skyddande av renarna mot de bofastas hundar ävensom föreskrifter rörande
ordningen för upplåtelser av vissa rättigheter å kronans mark ovan
odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Hit höra även vissa stadganden om
påföljd för förseelser mot de renskötande lapparna och deras egendom.

Uti vad 1898 års lag stadgade hava åtskilliga ändringar vidtagits, huvudsakligen
genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337), varigenom meddelats be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stämmelser om bland annat den bofasta icke lapska befolkningens rätt att
hava skötesrenar i vård hos lapp samt om lapparnas bosättning å viss kronomark,
ävensom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa
fall av renantalet inom lappby.

Till de bestämmelser, som reglera de svenska lapparnas renskötsel i
Sverige, höra slutligen lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken och kungörelsen
den 22 december 1899 (nr 106) om renmärkesförtecknings förande
och vad i sammanhang därmed iakttagas skall.

De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge är numera reglerad genom
konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till renbetning och de i anledning av denna konvention utfärdade
författningarna, nämligen lagen den 20 juni 1919 (nr 445) och kungörelsen
den 15 december 1922 (nr 602).

En del av de lappar, som enligt 1919 års konvention äga flytta till Norge,
äro nödsakade att för att framkomma till de medgivna renbetesmarkerna flytta
över finskt område. För reglerandet av bl. a. dessa genomflyttningar har
den 9 maj 1925 avslutats en konvention mellan Sverige och Finland rörande
renar i gränsområdena. I lag den 7 januari 1926 (nr 1) och kungörelse
samma dag (nr 3) hava meddelats närmare bestämmelser i anledning avsistnämnda
konvention.

Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställdes
krav på revision av lapplagstiftningen. Detta krav gällde närmast de icke
renskötande lapparnas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som
icke vunnit sin lösning genom 1898 års lagstiftning. Från skilda håll påkallades
åtgärder i syfte att avhjälpa det betryckta läget bland de kategorier
av den lapska allmogen, som icke hade renskötsel såsom yrke. I sammanhang
därmed framställdes emellertid även från de renskötande lapparnas
sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1)

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang
med lösningen av den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens
genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.2) Medan emellertid
såväl dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu
voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal
ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hemställdes
om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes
bland annat följande:

*) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 (nr 12), K. Bfhdes i Jämtlands län skrivelse
till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905
och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existensvillkor
i Västerbottens län».

2) Se bl. a. kungörelsen den. 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter ang.
avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni
1909 (nr 53) ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen.

Historik.

1908 års
riksdag.

1908 och
1911 års utrednings.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas
tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas
berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket
som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande
områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesanläggningar
upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, sålunda
utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne
i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat eu stor
mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad försvårat
renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida.
Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande orsaker hade vållat,
att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.
Å dfen jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes
rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja för
att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för
lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de
nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning
åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva
av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande
av de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste
sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och
hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna livnära
sig som nomader.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda
och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vidmakthålla,
värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro
och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen
ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och
prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen
för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas
synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen
borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det
honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes,
som kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl rum under de följande åren.
De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt tillkallade
sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna K. J. Bergström,
H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.
Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen
icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå skulle kunna grundas en
allsidig revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 november
1912, att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de
utredningar, som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under led -

Kungl. Maj:ts. proposition nr jo.

ning av landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material
angående renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjälloch
skogslapparna utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nordliga
länen renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna
jämte renskötsel driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning
mellan de särskilda lappbyarna eller olika grupper av lappar, tiderna för lapparnas
vistelse å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för renskötselns
bedrivande samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angående
den lapska bosättningen m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska
undersökningar, som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning
av tillgången å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel
förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo uppslag
till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande
lapparna1), men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna
revisionen av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var dåmera närmast
den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att
förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.
Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska
lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna,
innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning en fullständigare
granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således
även denna gång tillsvidare anstå.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara
av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som avsågos
i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden
till behandling, bland dem frågan om vilka personer i renbeteslagens mening
skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lappar,
som ej idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig ä
kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om begränsning
av den bofasta befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de
renskötande lapparna. Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang
mindre viktiga spörsmål angående renskötseln m. m. framlades till riksdagens
prövning genom propositionen den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositionen
vann i flera delar icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riksdagen,
vidkommande eu för lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen
frågan om rätt för dem att bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde
sammanhang, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget
härutinnan måtte återupptagas till förnyat övervägande i samband med den
tillämnade revisionen av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det
tillfälle beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter

’) Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägenheter
m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens orh Norrbottens läns lappmarker
och den 30 december 1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark samt kungörelsen den 5 juni 1917 ("nr 250''ang. ströängars utbytande
mot annan mark.

1919 års

lappkommitté.

38 Kungl. May.U proposition nr 48.

och önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för
en sådan revision.

Med anslag av statsmedel hölls sedermera under februari 1918 i Östersund
ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna hade tillfälle att dryfta sina gemensamma
angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes någon tid därefter.
Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska och norska
regeringarna förut omförmälda konvention angående flyttlapparnas rätt till
renbete, vilken konvention därefter ratificerades den 27 maj 1919.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapplagstiftningens
behandling bortfallit, anmäldes frågan om eu allmän revision
av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande chefen
för civildepartementet.

På hemställan av denne uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års
lappkommitté — att utföra en allmän revision av de bestämmelser, som
reglera lapparnas förhållanden inom riket och den icke lapska befolkningens
rätt att hålla renar. Till ordförande i kommittén förordnades landshövdingen
W. Murray, till ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet L.
Berglöf, lappfogden J. O. Holm, landssekreteraren S. A. Lilja samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare lantbrukaren J. Bell n och sparbankskamreraren
E. I. Lindley, till ledamöter vid behandlingen av frågor angående
det lapska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra kammare folkskolläraren
E. Kristensson, komministern H. L. Marklund och teologie studeranden
G. Park samt till sakkunniga att med kommittén överlägga rörande
frågor, som anginge västerbottenslapparna, lappfogden, filosofie doktorn E.
Bergström, kommunalnämndsordföranden G. Johansson, landsfiskalen G. D.
L. Lindström samt lappmännen Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson,
Sedermera blev kommittén utökad med ytterligare ledamöter. Genom
Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1919 förordnades sålunda till ledamot
under kommittéarbetet i det hela assessorn i Svea hovrätt P. J. Aastrup,
åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.
Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921 till ledamöter under
kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,
lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län och lappmannen Nils
Anders Gruvvisare för Norrbottens län, varjämte till ledamot i kommittén
vid behandling av skogslapparna vidkommande frågor utsågs lappmannen
Nils P. Stenberg. Sistnämnda dag förklarades tillika, att det Tomasson
meddelade förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén avgav den 31 maj 1923 två betänkanden i ämnet. Det ena
innefattade förslag till
lag om fjällrenskötsel,
lag om skogsrenskötsel,
lag om renmärken och •

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang där
med skall iakttagas.1)

'') Se Statens offentliga utredningar 1923: 51.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Det andra innefattade förslag till stadga angående nomadundervisningen
i riket samt till instruktion för nomadskolinspektören. Sistnämnda förslag
bär lett till utfärdandet av stadgan den 31 december 1925 angående nomadundervisningen
i riket m. fl. författningar (nr 511—513).

Kommitténs förslag till lagar om fjällrenskötsel, om skogsrenskötsel och
om renmärken anslöto sig i huvudsak till 1898 års renbeteslag samt gällande
lag om renmärken. Kommittén hade emellertid i formellt hänseende
vidtagit åtskilliga ändringar. Sålunda hade kommittén uppdelat ämnet i två
särskilda huvudförfattningar, reglerande den ena fjällrenskötseln och den
andra skogsrenskötseln. I sak innefattade förslagen avvikelser från gällande
lagstiftning bland annat i följande hänseenden.

Kommittén, som i likhet med 1898 års renbeteslag utgått från den uppfattningen,
att rätten att driva renskötsel med anlitande av mark, varöver
renägaren icke förfogade, borde tillkomma uteslutande dem, som vore att
räkna till den lapska allmogen, hade i förslagen angivit vissa förutsättningar,
under vilka en person skulle vara att anse såsom lapp. Tillika hade
kommittén föreslagit bestämmelser angående befogenhet för vederbörlig myndighet
att i nödfall skilja en för yrket alldeles olämplig lapp från rätten att
driva renskötsel.

Särskild uppmärksamhet hade av kommittén ägnats spörsmålen om de
renskötande lapparnas bostadsförhållanden och deras ställning till jordbruket.
I detta hänseende hade kommittén ansett sig böra föreslå, att åt de
renskötande lapparna inrymdes rätt att å renbeteslanden uppföra timrade
stugor för renskötselns utövande. Emellertid hade därvid gjorts vissa förbehåll.
Rätten att uppföra dylika stugor hade sålunda begränsats till kronans
mark och tillika gjorts beroende av särskild framställning hos länsstyrelsen,
på vilken det skulle ankomma att pröva de omständigheter, som
vore att beakta med hänsyn till såväl sökandens egen som de övriga lapparnas
renskötsel å trakten. Med tillstånd av nämnda myndighet skulle lapp
även kunna å kronomark upptaga mindre odling eller för grästäkt nyttja
naturliga ängar. Kommittén hade ansett sig för skogslapparnas vidkommande
icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser i fråga om förening
av renskötsel och egentligt jordbruk. Yad däremot angick de renskötande
fjällapparna, hade kommittén visserligen icke funnit sig böra stadga
förbud mot förening av renskötsel och jordbruk men dock föreslagit vissa
stadganden i syfte att förhindra en förening av dessa näringar i det fall. då
renskötseln kunde antagas bliva lidande därav. Det skulle sålunda ankomma
på länsstyrelsen att pröva, huruvida renskötande fjällapp ägde förutsättning
att på ett tillfredsställande sätt driva renskötsel samtidigt med jordbruk.

Yad beträffar frågan om de renskötande lapparnas skyldighet att ersätta
skador, som genom renar orsakades å den bofasta befolkningens egendom,
förordade kommittén införande av bestämmelser, enligt vilka ägare av utestående
bärgad gröda i vissa fall skulle stå skada, som tillfogades densamma
av renar. Samtidigt bereddes den jordbrukande befolkningen en i viss
mån motsvarande fördel genom en utvidgning av lapparnas ovillkorliga plikt
att gottgöra skada, som förorsakades under vissa månader av året.

1924 års
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yidare hemställde kommittén om utsträckt rätt för länsstyrelse att vidtaga
åtgärder för nedbringande av renantalet inom lappby och om vissa
inskränkningar i den icke renskötande lapska allmogens rätt att hava renar
under vård av lappar, som förde dem på bete å kronomark eller annan
mark, varöver renägaren icke förfogade.

Slutligen hade kommittén ansett goda skäl föreligga att i viss utsträckning
legalisera den renskötsel, som utan stöd av lag bedrives i vissa socknar
nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varför kommittén framlade
förslag i sådant hänseende.

I sitt förstnämnda betänkande anmälde kommittén tillika, att två frågor,
vartill kommittén enligt det meddelade uppdraget haft att taga ställning,
nämligen om möjligheterna till bättre utkomst för de lappar, vilka såsom
bofasta idkade jordbruk eller hade andra yrken, samt om en genomgripande
revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge lapparnas fattigvård,
inom kommittén varit föremål för utredning och i vissa delar föranlett bestämmelser
i de båda huvudförslagen, men att uppdraget i denna del icke
hunnit i sin helhet slutföras.

Frågan om revision av de för lapparnas fattigvård gällande föreskrifterna
gjordes till föremål för särskild utredning. Enligt den 9 oktober 1923 erhållet
bemyndigande tillkallade nämligen chefen för socialdepartementet
samma dag en sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning
angående ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket. Sedan
den sakkunnige till fullgörande av nämnda uppdrag den 25 september 1924
avlämnat utredning i ämnet,1) lades denna till grund för proposition till
1927 års riksdag, varvid frågan erhöll sin lösning utom i vad den sammanhängde
med frågan om lapparnas beskattning.

Över kommitténs omförmälda förslag angående renskötseln inhämtades
utlåtanden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå
och Härnösands stift, av kammarkollegium, domänstyrelsen och statens skogsförsöksanstalt
ävensom av statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre
nordligaste länen infordrade utlåtanden från lappfogdarna efter lapparnas hörande,
varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här angivna län tillfälle
bereddes kommunerna att yttra sig över förslagen.

Sedan förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss överarbetning,
beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas över de överarbetade förslagen till lag om fjällrenskötsel, lag om
skogsrenskötsel och lag om renmärken ävensom över ett inom departementet
utarbetat förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel.

Uti yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen
i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare
angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande *)

*) Se Statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom
allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund
för framställning till riksdagen i ämnet. Förslagen blevo icke framlagda
för riksdagen. De till lagrådet överlämnade förslagen med tillhörande statsrådsprotokoll
ävensom lagrådets yttrande torde få såsom bilagor fogas vid
protokollet i detta ärende (se särskilt häfte).

En av de i 1924 års förslag berörda frågorna, nämligen om minskningen av
renantalet i vissa fall, gjordes emellertid till föremål för särskild behandling.
Genom proposition (nr 227) till 1925 års riksdag framlades nämligen förslag
till lag angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby. Sedan
förslaget med vissa ändringar antagits av riksdagen, utfärdades den 6 juni
1925 förut omförmälda lag i ämnet.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i statsrådet
den 13 juli 1926. Därvid anförde föredraganden bland annat:

Den ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet förordat,
syntes nu böra vidtagas. Därvid borde givetvis i främsta hand de av
lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling vinna
beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder, varpå förslagen
vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt finge därvid
framhållas reglerna om lapparnas bosättning. Det hade från vissa håll gjorts
gällande, att de principer, som i nämnda hänseende kommit till uttryck i
kommitténs förslag, numera borde modifieras, och företrädare saknades icke
för den meningen, att denna bosättning icke borde motverkas.

Bland de ämnen, som borde upptagas till förnyat övervägande, syntes
jämväl vara frågan om åtgärder för nedbringande av antalet renar inom lappbyarna.
Den stora ökning av renstammen, som under de senaste åren ägt
rum, hade givit anledning till allvarliga bekymmer. Fara förelåge, att de
befintliga beteslanden inom kort skulle visa sig otillräckliga för det växande
antalet djur. Därtill komme, att enligt den med Norge ingångna konventionen
angående flyttlapparnas rätt till renbetning antalet renar, som under eu
del av året finge inkomma i Norge, vore på visst sätt begränsat. Då för de
fyra nordligaste svenska lappbyarna sommarbetesmarker inom landet i stort
sett saknades, måste renmängden i dessa byar helt rättas efter den i konventionen
gjorda begränsningen. De lagstiftningsåtgärder, som vidtagits för
att möjliggöra minskning i vissa fall av renantalet inom lappby, hade befunnits
i viss mån otillräckliga för det avsedda syftet, och svårigheter mötte alltjämt,
då det gällde att effektivt begränsa renantalet.

Jämlikt mig av Kungl. Maj :t givet bemyndigande tillkallade jag samma dag
f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig biträda med överarbetning
av kommitténs berörda förslag.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har den sakkunnige den 30 september
1927 överlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande med
förslag till följande lagar jämte motiv, nämligen:

förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige;

förslag till lag om renmärken; samt

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445!
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919
mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

1926 års
sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Den sakkunnige bär sammanfört bestämmelserna för fjällrenskötsel och för
skogsrenskötsel i en lag. De bestämmelser, som avse ett och samma ämne,
hava för de olika slagen av renskötsel upptagits under gemensam rubrik.
Till en början regleras frågan, vilka personer som må komma i åtnjutande
av lapprivilegiet, samt angivas de områden, där renar må föras på bete.
Yidare meddelas bestämmelser om lappby. Förslaget innehåller åtskilliga
ordningsföreskrifter i fråga om renskötseln och giver myndigheterna rättighet
att ingripa i fall av försumlighet hos renskötare. I förslaget har möjlighet
beretts de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor m. m. och
verkställa odlingar. Till lappby hörande lappar hava i viss utsträckning tillförsäkrats
rätt till skogsfång samt till jakt och fiske. Bestämmelser äro
meddelade om ersättningsskyldighet, då skada genom renar uppstått å den
jordbrukande befolkningens gröda. Till förhindrande av skadegörelser och
andra olägenheter hava föreskrifter givits om minskning i vissa fall av renantalet
inom lappby. Liksom i gällande lag avse vissa av förslagets bestämmelser
även andra än de renskötande lapparna. Den sakkunnige har jämväl
ansett sig böra i viss utsträckning legalisera den renskötsel, som utan stöd
av lag för närvarande bedrives i vissa socknar nedanför lappmarksgränsen i
Norrbottens län. Slutligen innehåller förslaget åtskilliga bestämmelser av
straffrättslig och processuell natur.

Vid den av den sakkunnige verkställda överarbetningen har, på sätt senare
kommer att närmare visas, de av lagrådet framförda synpunkterna i
huvudsak vunnit beaktande. I vissa hänseenden hava därutöver åtskilliga
ändringar av såväl saklig som formell innebörd vidtagits. Härutinnan må
särskilt framhållas frågorna om rätten att driva renskötsel och om åtgärder
för nedbringande av renantalet inom lappby. I förstnämnda hänseende har
den sakkunnige föreslagit vissa restriktioner, i det att rätten att driva renskötsel
gjorts beroende av att lappens fader eller moder eller någon av
dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit sådan näring eller biträtt
däri. Förordnande om minskning av renantalet inom lappby kan enligt förslaget
meddelas ej blott, såsom i gällande lag, då renantalet befinnes vara
så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller genom renarna
betydande skadegörelser förorsakas, utan ock då på grund av renantalet
olägenheter eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga
drivande inom lappbyn. Yidare hava möjligheterna att tillgripa tvångsåtgärder
mot försumlig renskötare utökats, och sådan renvårdare kan enligt
förslaget i vissa fall förklaras förlustig rätten att driva renskötsel. I fråga
om icke renskötande lapps rätt att hava skötesrenar till obegränsat antal
har föreslagits den skärpning, att rätten härutinnan gjorts beroende av att
lappen tillhör lappby.

Vid fullgörande av sitt uppdrag bär den sakkunnige ansett, att vissa av
de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel
föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark
icke borde upptagas i de nu avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser
dessa bestämmelser, avsåge att reglera borde göras till föremål för särskilda

Kungl. Mdj:t$ proposition nr J3.

föreskrifter i annan ordning. I fråga om dessa har den sakkunnige den 7
november 1927 avgivit särskilt förslag.

Över den sakkunniges först nämnda förslag hava utlåtanden infordrats
från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har lämnat lapparna i vissa lappbyar tillfälle taga
del av förslagen samt yttra sig över desamma. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har bifogat yttrande från lappfogden därstädes. För innehållet i de
inkomna utlåtandena kommer jag att redogöra i det följande.

Innan jag ingår på de föreslagna bestämmelserna, vill jag till eu början
meddela vissa statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. in.
samt därefter lämna en kort redogörelse för de trakter, där lapparna äga
uppehålla sig med sina renar.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt en av lapp- statistiska
kommittén verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn,
fördelade med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på befolkningen
Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 1 riket m 22
177 personer på Västernorrlands in. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan två grupper FjäUappa
av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig
närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av
vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjälllapparna
och de renskötande skogslapparna samt därmed sammanhängande
olikheter i renskötselns utövande. Indelningen torde dock kunna tillämpas
även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller den andra
gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i
norr till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig
i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas
med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vintertid
uppehålla sig i det svenska skogs-, respektive kustlandet, där renarna då
livnära sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt
i Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogs-,
respektive kustlandet, där renarna livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter
årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande
skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom
sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort'' sasom mittpunkt för renskötseln.
Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i
Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapj^arna driva sin renskötsel
på ett tämligen begränsat område och i följd därav också inrätta sig på
samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Till de olika metoder, som fjällappar och skogslappar använda vid sin
renskötsel, skall jag återkomma i det följande.

yrkeifördelningen

iland lapparna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två särskilda
grupper beräknades år 1920 fjällapparnas antal till 5,774 personer eller
71 % och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska
lappar.

Lapparna fördelade sig sålunda:

Norrbottens län . . Västerbottens » Jämtlands » och Idre socken........ Västernorrlands » ........	Fjällappar ........ 2,931 ........ 973 163	Skogslappar 2,016 333 1	Summa 4,947 2,032 973 164 13
Övriga............................	........ 8
''
	5,774	2,355	8,129

I)å man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska
allmänt den uppfattningen, att renskötseln skulle utgöra den lapska allmogens
egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider hava motsvarat
förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lapska allmogen
giver nämligen vid handen, att år 1920 av rikets 8,129 lappar endast ett antal
av 2,775 eller omkring 34 % var att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller
omkring 66 % voro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands

Övriga

Renskötande

län ..................................... 1,690

» ...................... 306

» och Idre socken............ 295

2,291

Icke

renskötande

1,241

1,393

678

163

3,483

Summa

2,931

1,699

973

163

5,774

Skogslappar.

Renskötande

Norrbottens län .................................... 428

Västerbottens » 56

Jämtlands » och Idre socken ............ —

V ästernorrlands » ....................................

Övriga » ................................. .

484 1,871 2.355

Bland fjällapparna voro således 2,291 personer eller omkring 40 % renskötande
och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan
bland skogslapparna omkring 20 % voro renskötande och omkring 80 % icke
renskötande. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verkställda
utredningar bland de renskötande fjällapparna 16.2 % och bland de
renskötande skogslapparna 75.6 % med renskötseln förenade annat yrke, i
regel jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas sammanlagda antal
uPPf?ick till 5,354 personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem

Icke renskötande	Summa.
1.588	2,016
277	333
—	—
1	1

Kungl. Maj:ta proposition nr 43.

«tt antal av 2,886 eller över liälften var att hänföra till den jordbrukande
klassen, medan återstoden fördelade sig på andra yrkesgrupper eller också
saknade bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet personer,
som åtnjuta understöd av fattigvården, bland lapparna är avsevärt högre än
i riket i övrigt. År 1920 beräknades sålunda antalet understödstagare i de
egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna i Norrbottens och V ästerbottens
län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolkningen
därstädes, medan motsvarande siffra för riket i dess helhet i förevarande
hänseende år 1917 beräknades för landsbygden till 3.44 % och för
städerna till 6.88 % eller i genomsnitt till 4.46 %. Vidare framgår, att den
övervägande delen av de lapska understödstagarna är att finna bland de icke
renskötande lapparna. År 1920 beräknades bland understödstagarna endast
ett antal av 276 tillhöra de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt
i Karesuando socken, samt 1,023 de icke renskötande lapparna. Denna
beräkning är dock på grund av felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt
eller tillfälligt, finner man, att antalet till arbete helt oförmögna lappar,
vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning av fattigvården, var ganska lågt,
allenast 9.8 % mot 32.5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som
delvis försörjas eller åtnjuta tillfälligt bidrag, var relativt högt, nämligen
00.2 % mot 67.ö % för hela riket.

1919 års kommitté lämnade i sitt betänkande vissa siffror rörande lappbefolkningen
samt anförde i fråga om de renskötande lapparna följande:

»Av vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket
framgår, att för närvarande endast omkring 1 3 av dem är renskötande, medan
återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna icke äro renskötande. Därjämte
framgår att bland den tredjedel av den lapska allmogen, som är renskötande,
en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjälllapparna
omkring Va och bland skogslapparna omkring 4 Av hela den
lapska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring
V, uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén
dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser
kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserande lappar i riket till 3.671 eller
närmare 1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 december
1920 av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens
och Jämtlands län de renskö tändes antal sjunkit, men att så icke är fallet
i Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,
som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen
samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat
lapparnas benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas näringsfång
och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket
ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsättningarna
för denna näring synas nämligen ännu för eu avsevärd tid framåt
vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt
kommitténs mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot
de renskötande lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motståndskraft,
huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin
utkomst av renskötsel eller icke.»

Kouamittéa.

4b Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

Beträffande de icke renskötande lapparna hade kommittén följande uttalande:

»Man hör icke sällan det påståendet, att den lapska allmogen väl skulle
aga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renlianteringen, men
däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin
del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få
anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet
for andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars
utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl
till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke
nomadiserande lapska allmogen minst 2,886 personer äro att hänföra till
den jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att
biand den renskötande lapska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer
soka sm utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse!
Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer
ener 43.8 /o kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid
35.5 % söka sin utkomst enbart av denna näring, och 8.3 % förena jordbruket
med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjäll
lappar och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens fäns.
fjallappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämtiands
läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län
f“EParnas antal uPPgar till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar, finnas
O4/'' fjallappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103 enbart ren -skotande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens län, där
antalet fjallappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187 och 15 samt
f°r "amtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar saknas 256
, Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende
från tall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar
men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt
hall uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar bednvna
jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är
särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser
bedrives av den jordbrukande icke lapska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén
fram hal la, att den 31 december 1920 947 personer eller 11.6 % av lapparna
i riket vore att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jordbrukare,
nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till
gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lajipar till gruppen diverse
andra yrken.»

Renantalet
i riket.

Enligt allmän renräkning, som ägde rum i början av år 1921, uppgick
renantalet i riket vid nämnda tid till sammanlagt 161,577, däribland 157,697
med känd ägare samt 3,880 utan känd ägare, nämligen:

Känd ägare

i Norrbottens län ................................ 114,799

i Västerbottens » 27,302

i Jämtlands » och Idre socken ........ 15,596

157,697 3,880 161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras
liushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37.338
tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushallsrenarnas och skötesrenarnas fördelning jiå fjällrenar och skogsrenar
är följande:

Okänd ägare Summa,

2,180 116,979

1,207 28 509

493 16.089

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Kungl. Maj:ts proposition	nr do.		47
Hushållsrenar	Skötesrenar
Fjäll-	Skogs-	Fjäll-	Skogs-	Summa
renar	renar	renar	renar
77,206	10,953	14,159	12,481	114,799
... 17,058	1,952	7,577	715	27,302
och Idre socken 13.190	—	2,406	—	15.596
107,454	12,905	24,142	13,196	157,697

Under tiden efter den senast hållna allmänna renräkningen torde renantalet
hava avsevärt ökats. Särskilt gäller detta Norrbottens län. Enligt eu
år 1925 företagen renräkning därstädes uppgick renstammen mom nämnda
län till 191,923 renar, således en ökning från år 1921 av 74.944 renar.

De egentliga s. k. lappmarkerna äro belägna inom Norrbottens och "N ästerbottens
län.

I mån av odlingens framskridande trängdes lapparna tillbaka av de svenska
kolonisterna. Till följd härav uppstodo ett lapskt inland och ett svenskt
kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma gränserna mellan
kustområdet och lappmarkerna. Den första kända officiella handlingen angående
en dylik gränsreglering är ett kungl. brev av år 1584, som rörde
Songamuotka rå i nordligaste delen av Norrland. I brevet förklarades, att
lapparna hade. urminnes hävd ovanför denna rå och att Tornebönderna ej
finge göra intrång ovan densamma.

Sedermera gjordes olika försök att gå upp gränsen mellan lappmarken och
kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för fastställande
av nämnda gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu; det gällde
för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbetning
av de därstädes förekommande malmfyndigheterna. Gränsen var dock
fortfarande obestämd.

Efter utfärdande av plakatet den 27 september 1673 angående lappmarkernas
bebyggande började de fasta bosättningarna taga mera fält.
Däri stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska
och finska församlingarna och fördelas uti särskilda socknar och prosteriei.
Nybyggarna i lappmarkerna medgåvos vissa förmåner. \ad sålunda stadgats
bekräftades genom Kungl. Maj:ts förnyade plakat den 3 septembei 1695 om
lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, vilka sig
där nedsätta, åtnjuta skola. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades
i reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan
bygga och bo i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande
därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet eller på 1750-talet blev
lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter föroidnande a\
Kungl. Maj :t. Denna gräns, som fortfarande gäller, grundades på undersökningar
och vittnesmål samt förlädes till utkanterna av de områden, till vilka
lapparna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna
medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall även

Trakter där
lapparna äga
uppekålla
sig med sina
renar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

för nybyggarna själva, förordnade Kungl. Maj:t den 13 december 1867, med
föranledande av en av riksdagen gjord framställning, att, för skyddande av
lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av
tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet
otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionelit bestämmas mellan den
egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda Kungl. Majrts beslut har
odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Med odlingsgränsens
uppdragande åsyftades, att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett
åt lapparna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kommo emellertid
att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock
icke få anläggas där. Denna bestämmelse har ej kunnat göras fullt effektiv,
utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit
även i trakterna ovan odlingsgränsen.

Genom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker reglerades de till dessa hörande lapparnas rättigheter.
Uti 8 § av nämnda stadga förklarades, att lapparna skulle liksom dittills
vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom
lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildes skogar inom de till odling
tjänliga delarna av landet endast vintertiden, varjämte lapparna skulle
äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt, till husbehov begagna
skogen. Vidare skulle ifrågavarande läns lappar äga att inom de delar
av länens lappmarker, som komme att ligga nedom odlingsgränsen, under varje
tid av året använda sådana områden, vilka blivit till särskilt bruk för lapparna
från staten upplåtna och vilka förekomme under benämningarna renbetesland,
lappskatteland eller skattefjäll. Å andra marker än nu sagts hade
utom salunda angivna områden samt flytta såsom de av ålder gjort och därvid
anlita även enskildas ägor. Ehuru varken avvittringsstadgan eller annat då
gällande lagbud innehöll bestämmelse därom, ansågos lapparna på grund av
sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska
kustlandet.

Inom vissa socknar plägade de särskilda lapparna förskaffa sig av länsstyrelsen
meddelad inrymning, innebärande befogenhet för lappen att inom
det till honom upplåtna området med andras uteslutande föra sina renar på
bete. Ä andra orter åter sökte lapparna ej inrymning utan begagnade renbetet
gemensamt.

Jämtlands lappmarker hava icke, såsom de till Norrbottens och Västerbottens
län hörande, under 1700-talet blivit genom gränslinjer skilda från
övriga delar av landskapet. Någon territoriellt bestämd lappmark fanns
alltså ej där. Visserligen hade lapparna till sig för renbete upplåtna vissa
fjällsträckningar, för vilka de erlade s. k. lappskatt, men dessa fjällsträckningar
voro icke till sitt omfång angivna och till sina gränser bestämda. De
voro lapparnas huvudtillhåll, och lapparna vistades där med sina renar huvudsakligen
höst och vår. Lapparna voro emellertid ickp under alla tider av

Kungl. Maj: ts proposition nr 43.

Aret hänvisade till dessa s. k. 1 appslcattefjäll utan begagnade även mellanliggande
områden. Den under senare hälften av 1700-talet påbörjade avvittringen
i Jämtland inställdes år 1786. Efter ny avvittringsstadgas utfärdande
den 8 december 1820 blev avvittringen niistf oljande år åter påbörjad.
Varken i denna stadga eller uti de efterföljande, under årens lopp utfärdade
föreskrifterna med avseende å avvittringen i Jämtland ägnades uppmärksamhet
åt lapparna eller deras behov. Först genom två kungl. brev av den 20
april 1841, det ena angående grunderna för avvittringen inom Hede socken
i Härjedalen och det andra rörande bestämmande av säkra gränser för lappallmogens
i Jämtland renbetestrakter, blevo lapparnas rättsförhållanden föremål
för reglering, varjämte meddelades bestämmelser angående sättet för
urskiljande och skattläggning av renbetestrakterna. Intill utfärdandet av
1841 års brev hade nybyggen och fäbodelägenheter fått av den bofasta, icke
lapska befolkningen anläggas överallt i fjälltrakterna, varigenom lapparna
så småningom undanträngts. Med stöd av berörda brev avsattes inom de
särskilda socknarna i Jämtland åtskilliga till sina gränser bestämda s. k.
skattefjiill (renbetesfjäll).

Inom de sålunda avsatta skattefjällen erhöllo vederbörande lappar inrymning;
de därvid utfärdade inrymningsbreven hava under olika tider avfattats
olika men innehöllo i allmänhet föreskrifter om de rättigheter och skyldigheter
med avseende å renbetning, skogsfång, fiske in. in., som voro förenade
med inrymningsrätten.

Uti Härjedalen, där ej heller någon lappmark i egentlig bemärkelse funnits,
anses dock lapparna hava uppehållit sig och idkat renskötsel lika länge
som i de nordligare delarna av Sverige. Vid avvittringen avsattes vissa
skattefjäll för liärjedalslapparna.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev till länsstyrelsen i Jämtlands län av
den 13 juli 1887 ej mindre anbefallt länsstyrelsen att genom köp och överenskommelser
om betesrätt m. in. söka åstadkomma utvidgning av de åt
lapparna anvisade land än även förordnat, att där kronoparker funnes så
belägna, att av dem kunde för lappfjällens utvidgning dragas fördel, sådana
parker finge under vissa villkor tagas i anspråk för lapparnas behov av bete
och bränsle, hava ett stort antal hemman och lägenheter inköpts till utvidgning
av de vid avvittringen avsatta renbeteslanden.

Till sist må nämnas, att Kungl. Maj:t genom brev den 31 december 1888
medgivit, att Särna norra kronopark inom Kopparbergs län finge upplåtas
till renbete för lapparna.

Uti lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige bibehöllos i stort sett förut gällande bestämmelser angående
lapparnas rätt att uppehålla sig med sina renar å vissa trakter. Jämväl i
lagen den 1 juli 1898, som ersatte 1886 års lag, upptogos i princip samma
bestämmelser. Hörande de närmare detaljerna i dessa hänvisas till vad
därom i det följande anföres vid behandlingen av de särskilda paragraferna
i nu föreliggande förslag.

Av den föregående redogörelsen framgår, att lapparna inom Norrbottens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.) 250157 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

och Västerbottens län lagligen icke äga att under sommaren uppehålla sig
med sina renar utom lappmarkerna. Det oaktat har i vissa socknar nedom
lappmarksgränsen i Norrbottens län av ålder förekommit renskötsel jämväl
sommartid. Till denna fråga skall jag jämväl återkomma i det följande.

Eu del av de svenska lapparna hava av ålder om sommaren flyttat med
sina renar till Norge. Deras rätt härutinnan är såsom redan berörts numera
reglerad genom konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge
angående flyttlapparnas rätt till renbetning och de i anledning av denna
konvention utfärdade författningar. Enligt konventionen gäller rörande betesrätten
i Norge i huvudsak följande.

I Troms fylke må betning av svenska renar äga rum allenast inom ett
område med angivna gränser (1 §) samt inom vissa i samband därmed till
begagnande upplåtna trakter (2 §). Rätt att inflytta med renar i de sålunda
angivna områdena tillkommer allenast lappar från Könkämä, Lainiovnoma,
Sarivuoma och Talma lappbyar, och det får ej inkomma mera än sammanlagt
39,000 renar, liäri icke inbegripna kalvar, som födas under inflyttningsåret
(3 och 4 §§). Närmare bestämmelser äro meddelade om betesområdenas indelning
i renbetesdistrikt under olika tider av året (5 §), om renräkningar
(7 och 8 §§), om flyttningsvägar (9 §), om åtgärder på flyttningsvägar (10 och
11 §§) samt om åtgärder för förebyggande av skada av renar (12—21 §§).

I Nordlands fylke må svenska lappar endast inflytta till vissa beskrivna
områden, vilka vart för sig bilda särskilda renbetesdistrikt. Till dessa distrikt
må icke inkomma flera svenska renar än som för varje distrikt finnes i konventionen
upptaget (22 §). I dessa distrikt må allenast lappar från Arjeplogs,
Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar inflytta med sina renar, och
varje socken har fått sig tilldelade särskilda renbetesdistrikt (24 §). Inom
vissa renbetesdistrikt förekommer s. k. bygsel. Vissa lappar från Arjeplogs,
Sorsele och Tärna socknar liade genom bygselkontrakt erhållit medgivande
att låta sina renar beta inom vissa områden i Helgeland i Norge. I den
mån dylika kontrakt upphöra att gälla skola i enlighet med närmare bestämmelser
i konventionen nya bygselkontrakt utfärdas, innefattande rätt
att låta renar under juli och augusti månader beta inom vissa angivna renbetesdistrikt
(26—28 §§).

Lappar från vissa svenska lappbyar hava i enlighet med närmare bestämmelser
i konventionen rätt att låta sina renar under juli och augusti månader
överskrida gränsen och uppehålla sig inom angivna områden i Norge;
dock må varje lappbys renar överskrida gränsen allenast på den sträcka,
där densamma berör denna lappbys svenska område. Denna rättighet innebär
icke befogenhet för lapp att inflytta i det norska betesområdet (36 och
37 §§). De lappbyar, vilka äro berättigade att på angivet sätt överskrida gränsen,
äro Rautasvuoma och Kalasvuoma byar i Jukkasjärvi socken, Norrkaitums,
Mellanbyns och Sörkaitums byar i Gellivare socken, Sirkas och Tuorpons
byar i Jokkmokks socken samt Semisjaur-Njargs byar i Arjeplogs socken.

Rättighet att i enlighet med konventionen låta svenska renar beta i Norge

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

tillkommer allenast nomadiserande lapp. Såsom sådan anses allenast person
av lapsk härstamning, som på stadigvarande sätt personligen följer och
bevakar sina renar och icke samtidigt brukar hemman eller nybygge eller
biträder vid bruket av sådan fastighet; dock medgives visst undantag från
sistnämnda villkor för lapp från Västerbottens län eller Frostvikens norra
lappby i Jämtlands län (153 §).

I konventionen hava slutligen meddelats åtskilliga ordningsföreskrifter
och andra bestämmelser, som det åligger lapparna att iakttaga vid utövningen
av sin renbetesrätt i Norge.

Allmänna grunder.

Samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de av den sakkunnige framlagda
förslagen, hava utgått från att desamma böra läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och domänstyrelsen
hava uttryckligen förklarat sig lämna förslagen utan erinran.

Av det föregående torde framgå, att renskötseln varit och alltjämt är
av stor betydelse för eu väsentlig del av den lapska befolkningen. Aven
för staten måste det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara
angeläget, att nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas i de
trakter, där förutsättningar i sådant hänseende finnas. Renskötseln är för
många av de trakter, där den drives, en viktig ekonomisk faktor. I synnerhet
gäller detta för Norrbottens län. Aven för den icke lapska befolkningen
är det å vissa orter av stor betydelse att kunna hava skötesrenar i vård hos
lapp. Visserligen giver den statistiska utredningen vid handen, att förhållandena
numera utvecklat sig därhän, att allenast den mindre delen av den
lapska befolkningen ägnar sig åt renskötsel, medan flertalet bland densamma
upphört därmed. Men å andra sidan visar utredningen, att renantalet under
de senare åren väsentligt ökats. Man torde alltså kunna räkna med att
även i framtiden lapparna, i den män betesmarkerna förslå, komma att i avsevärd
grad ägna sig åt renskötsel. Men även om de renskötande lapparnas
antal framdeles skulle minskas, torde dock renskötselns särställning bland
näringarna påfordra särskild lagstiftning.

Frågan om revision av lapplagstiftningen har, såsom framgår av den av
mig lämnade redogörelsen, länge stått på dagordningen, och riksdagen har
ock hemställt om en sådan revision. De brister, som vidlåda den gällande
renbeteslagen och vilka i det följande komma att närmare beröras, synas
mig vara av den beskaffenhet, att ny lagstiftning snarast bör komma till
stånd. De spörsmål, som främst kräva skyndsam lösning, äro dels frågan
om effektiva åtgärder för nedbringandet av renantalet inom lappby, där
sådant påkallas av betets otillräcklighet eller av andra anledningar, dels ock
frågan om reglerandet av den olagligen bedrivna renskötseln nedom lappmarksgränsen
i Norrbottens län. Yad förstnämnda fråga angår har, på
sätt vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 juli 1926 framhållits, den
stora ökning av renstammen, som under de senare åren ägt rum, givit anledning
till allvarliga bekymmer. Denna ökning av renstammen i förening

Behovet av
lagstiftning
på förevarande

område.

Departements chefen.

Ämnets

formella

behandling.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden
över den sakkunniges -

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

med den på sina håll allt knappare tillgången på bete samt odlingens framträngande
bär ökat riskerna för skadegörelser å den bofasta befolkningens
egendom. Till förebyggande i möjligaste mån av dylika skadegörelser samt
av olägenheter för renskötseln erfordras stor omsorg vid denna närings bedrivande.
Det synes därför ofrånkomligt, att möjlighet beredes de myndigheter,
som hava överinseendet över lapparna och deras renskötsel, att kunna
i tid ingripa mot försumliga renskötare. De maktmedel, som enligt gällande
lag stå till bixds, äro, enligt vad erfarenheten visat, icke tillräckligt effektiva.
På grund av vad sålunda anförts och då jag i huvudsak kan ansluta mig till
den sakkunniges förslag, vilka i stort sett mottagits med gillande av de
hörda myndigheterna och även i allmänhet godtagits av lapparna, i den
mån de yttrat sig över desamma, synes det mig vara angeläget, att förslagen
nu läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen.

191!) års kommitté, som på sätt förut framhållits, uppdelat ämnet i två särskilda
huvudförfattningar, angav avsikten härmed hava varit att göra stadgandena
angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i görligaste
mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast skulle behöva
syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen endast
med sådana, som anginge honom.

Lagrådet ansåg i sitt yttrande över de år 1924 remitterade förslagen i förevarande
ämne, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke den
skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som borde göras mellan fjälllappar
och skogslappar, lämpligen kunde genomföras utan uppdelning av
ämnet i två lagar. I detta sammanhang har lagrådet framhållit, att den av
kommittén föreslagna uppdelningen medfört en mycket betydlig förlängning
av lagtexten och att uppdelningen, om den än skulle göra stadgandena mera
lättlästa för vederbörande lappar, å andra sidan skulle göra det svårare att
överblicka, vari de, i allt fall till vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna
mellan de för båda slagen av lappar givna rättsreglerna bestode.

Ben sakkunnige har ansett uppdelningen av ämnet i två särskilda lagar icke
böra bibehållas samt därom anfört:

»De fördelar, som därmed skulle vinnas, synas icke kunna uppväga de
olägenheter, som en så avsevärd förlängning av lagtexten givetvis medför.
Härtill kommer, att den av lagrådet framhållna svårigheten att överblicka,
vari skiljaktigheterna mellan de särskilda lagarna bestå, säkerligen skulle
bereda även de renskötande lapparna icke ringa besvär, då även dessa mången
gång torde hava intresse av att erhålla kännedom om dessa skiljaktigheter.
I förevarande förslag hava alltså bestämmelserna för de olika slagen av
renskötsel sammanförts i en lag. Härvid har man sökt att i de fall, då olika
regler böra gälla för fjäll- och skogsrenskötsel, i lagtexten markera skillnaden
så tydligt som möjligt, varjämte det ansetts böra undvikas att i
mindre väsentliga detaljer giva olika bestämmelser för det ena eller andra
slaget av renskötsel. Några praktiska olägenheter härav synas icke behöva
befaras.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i sitt yttrande över kommitténs förslag
biträdde kommitténs uppfattning om lämpligheten av den däri gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

uppdelningen, liar förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning,
som legat till grund för ett sådant ställningstagande. Ehuruväl sammanförandet
i en lag av bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel måste
sägas liava utförts på ett lyckligt sätt, liade möjligheten att tillägna sig
bestämmelserna för dem de närmast anginge något försvårats. Behovet av
en reviderad lapplagstiftning läte sig emellertid ej längre undanskjutas, och
länsstyrelsen ville därför på denna punkt icke yrka på någon ändring.

,D övriga över den sakkunniges förslag avgivna yttranden har förslaget i
denna del lämnats utan erinran.

Lagrådet anmärkte vidare rörande ämnets formella behandling, att stadgandena
i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till
sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen, och att berörda tillskott av
bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i kommitténs förslag.
Det syntes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning borde ske av stadganden,
å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.

Yad angår frågan, huruvida ämnet bör uppdelas i två särskilda huvud
författningar eller om bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel böra
sammanföras i en lag, synes mig den senare anordningen vara att föredraga.
I detta hänseende kan jag åberopa de av lagrådet och den sakkunnige anförda
skälen.

Såsom förut nämnts har den sakkunnige ansett, att vissa av de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark
icke borde upptagas i förslaget till ny renbeteslag. Då de sålunda uteslutna
bestämmelserna, som av kommittén upptagits uti 53 § 1—4 samt
6 mom. i förslaget till lag om fjällrenskötsel ävensom i motsvarande paragraf
i förslaget till lag om skogsrenskötsel, icke torde vara hänförliga till sådan
lag, som avses i § 87 regeringsformen, anser jag mig böra biträda vad den
sakkunnige därutinnan föreslagit. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida icke jämväl vissa andra bestämmelser äro av enahanda natur som
de av den sakkunnige uteslutna. Särskilt må i sådant hänseende framhållas
bestämmelserna i 23 § om rätt att upptaga odling. Då emellertid, såsom
den sakkunnige framhållit, tillstånd att upptaga odling enligt nämnda paragraf
är en med rätten att driva renskötsel förenad förmån, som står i nära
sammanhang med rätten att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad,
synas bestämmelserna härom lämpligen böra upptagas i lagen om
lapparnas renskötsel. Beträffande övriga stadganden, om vilka tvekan i förevarande
avseende kan råda, gäller att de hava motsvarighet i gällande lag, i
följd varav de av praktiska skäl torde böra upptagas jämväl i den nya renbeteslagen.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag rörande ämnets formella behandling
ansluter mig till den sakkunniges uppfattning. Yad jag tidigare anfört,
har givit vid handen, att jag även i fråga om lagstiftningens innehåll anser
de framlagda förslagen kunna läggas till grund för proposition till riksdagen.
Emellertid har jag i vissa punkter ansett mig böra vidtaga ändringar i för -

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

1 #•

Begränsning
av lappprivilegiet.

1916 års
förslag.

slagen. Med anledning härav har jag låtit inom departementet företaga eu
överarbetning av nämnda förslag. Vid densamma hava förslagen även underkastats
granskning i formellt hänseende, framför allt i syfte att ernå större
enhetlighet i uttryckssättet. Såsom resultat av denna överarbetning föreligga
nu förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige,
förslag till lag om renmärken samt förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning
av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående
flyttlapparnas rätt till renbetning.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslaget till lag om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Därvid kommer jag att följa
nyss omförmälda, inom departementet överarbetade förslag. Detta överensstämmer
emellertid till uppställning och paragrafindelning i allt väsentligt
med den sakkunniges förslag, vilket, såsom jag redan nämnt, återfinnes i
serien Statens offentliga utredningar såsom nr 25 år 1927. 1919 års kom mittés

förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel
komma i det följande att betecknas, det förra med F. och det senare med S.
Med 1924 års förslag avses de till lagrådet nämnda år remitterade förslagen
och med kommittén nyssnämnda kommitté.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige.

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och
skogsrenskötsel.

1 § i förevarande förslag saknar, utom vad angår stadgandena i 2 mom.
första och andra styckena, motsvarighet i gällande lag. I kommitténs båda
förslag motsvaras paragrafen av 1 § första och andra styckena samt 2 §.

Den år 1898 utfärdade renbeteslagen, som i allmänhet ej är tillämplig å
andra lappar än dem, som idka renskötsel, angiver icke, huru man bör bedöma
frågan om en person skall räknas för lapp eller icke. De i lagen
medgivna särskilda rättigheterna lära alltså enligt denna tillkomma varje
person, som på grund av språk och härstamning enligt det allmänna uj)pfattningssättet
är att anse som lapp. Eenskötseln är eu för lapparna monopoliserad
näring. Den är därjämte en privilegierad näring. Jag har förut
nämnt, att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande
begagnande. De renskötande lapparna äga inom de områden, där så enligt
gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl allmän
som enskild mark. De äga vidare att inom dessa områden i huvudsak avgiftsfritt
taga bränsle samt annat virke till bostäder m. fl. ändamål i såväl
offentliga som enskilda skogar ävensom utan avgift jaga och fiska för sitt
livsuppehälle å allmän och enskild mark.

Frågan vilka personer renskötselprivilegiet borde tillkomma bär således
tidigare ansetts böra sammanfalla med frågan om vilka personer borde anses
som lappar. Spörsmålet efter vilka grunder man har att bedöma en persons

Kunfjl. Majits proposition nr 43. oo

egenskap av lapp eller icke lapp liar varit föremål för prövning i samband
med de i förut omförmälda proposition till 1917 års riksdag föreslagna
ändringarna i 1898 års lag.

Då liärom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av davarande
cliefen för justitiedepartementet, anförde denne följande:

»Benbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättiglieter, angiver
icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett
spörsmål som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda
svårigheter. Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde
emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu
utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninnehav skall
väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som
ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar
däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbredning
skötesren systemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari
rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att
lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap
av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,
som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den
definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsvn
icke allenast till spörsmålet om rätten att hålla skötesrenar utan även till
övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde, att man ville till lappar hänföra alla, som i någon man
äro av lapsk härkomst. Eu dylik regel synes dock ej vara att förorda. Att
låta varje än så obetydligt lapskt inslag i en persons härstamning få vara
.avgörande för hans rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle tydligen
gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till föga
rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande vore,
om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon män hade
annan härkomst än lapsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,
låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon
lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva
anledning till tvekan.

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsståndpunkter
torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får
komma i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom
en förutsättning för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves,
att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig åt renskötsel. ^

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande
av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet
om rasblandning, vara väl motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna
dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om den
ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å andra
sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda,
för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga befolkningen.
I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas makt
komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst pa samma sätt
som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos
bofasta in. m., i samma män bortfalla anledningarna för staten att åt dessa
lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna
synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för
att, såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

beteslagen angivna, särskilda lapprättigheterna, stadga, att lians förfäder i
vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har renskötseln
utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att innehavare
av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom
egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling har
egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt’ i en del av Gällivare
socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lapska ägnat sig
åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts, inträffar
det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,
som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande med
jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig
anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt
beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständigheter
driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu
lapsk befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från
nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin nödtorftiga bärgning medelst
jordbruk och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång.
Aven i fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande
knappast kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla
omständigheter förlustiga sina lapska privilegier. Men vad som redan nu
synes böra ifrågakomma är att, när medlemmar av eu lappsläkt redan i ett
par generationer ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå
följande generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än
lapsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget
givits sadan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av
hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu
persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat
slags fastighet än hemman och nybygge har man icke ansett sig kunna betrakta
såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så skedde,
skulle sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel beroende
lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

o Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande
såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av lapsk
härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta krav
förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser
naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning och yrke
komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

I händelse någon, som är av lapsk härkomst men ej uppfyller här angivna
förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå till
nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför. Dock
torde allenast skötsel av fjällrenar härvid få komma i betraktande och såsom
villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med jordbruk
av något slag. >

Det utarbetade förslaget upptog under 39 följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk
härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit
renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller
nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. 1 fråga om den. som

Kungl. Majds proposition nr 43. Öl

är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och yrke
komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den. som skall
räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Yill den, som i någon mån är av lapsk härstamning men ej enligt vad
här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande
yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i tv fall
för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lappbefolkningen
i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i
dessa yttranden framfördes, sammanfattades i 1917 års proposition sålunda:

»Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbetes
lagen skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra
lappar än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De
senare hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra
slut på all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp
av den kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott
som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte
det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna,
uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts
av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom
Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och farfaderns
yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde
uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge en orättvisa i att den, vars
förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle fä
vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,
som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava
härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,
även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill, dock
först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,
att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att
verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades
väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd
utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore
så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att eu
var, som vore av lapsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom
yrke, vare sig fråga vore om fjiillren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden
i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans
berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden
kan, enligt Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses
vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda
element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på
lapp kunde tillämpas endast med avsende å fjällapparna, och detta möjliggjordes
särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen
rörande rätt för envar av lapsk härstamning att driva fjällrenskötsel.
För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att
en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva
tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hemman
eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet

Yttranden
över 1916 års
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogsrenskötseln
skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovannämnda
för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län bär anslutit sig till vad
lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om
skogslapparna i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av
dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande
uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.»

Propositionen Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departements1917
chefen:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles

dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke
utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit
fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte
måhända endast i ringa grad äro av lapsk härkomst. Särskilt vore föga
tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i
vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för eu
under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel över
huvud kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen
av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få bestå
och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lappbefolkningen,
i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter
bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar
nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja
tendenserna till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de
föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myndigheterna
i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,
att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten
härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens
län häremot framställt — nämligen att eu lovande uppblomstring av skogsrenskötseln
i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda
dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden
undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogsrenskötseln.
Men ur billighetssynpunkt och till förebyggande av alltför
hastiga rubbningar i eu del familjers ekonomiska förhållanden torde det
vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,
som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,
rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra föreslå
ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle
lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt

den, som i någon mån är av lapsk ras men ej enligt paragrafens regler
skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor
skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle
lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker
tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig
bärgning av jordbruk.»

Riksdagen Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna nr 404
1917. och 405) yrkades av skilda skäl avslag å propositionen eller ock i första
hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande propositionen
i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. o9

anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. issa
ledamöter voro av skiljaktig mening och anförde i avgiven reservation:

»Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i
tredje generationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötselu
och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl
sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är
vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den
allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan
mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbrukande
lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och
åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig
av med lägenheten blir också ofta mera en konstruktion än levande liv. ^

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å
lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var om att sätta renar i vård hos
renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den
allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. I enlighet med riksdagens
beslut infördes därefter genom lagen den 19 juni 1917 i 38 § renbeteslagen
föreskrift i ämnet.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 antogs beträffande föreliggande
fråga följande resolution:

»Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakförhållandet,
att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman
eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan
tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de överväga
fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan
nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt
samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen
och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast eu framtida
reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i
familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och
hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så
långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan
härkomst än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel
och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en övergångsform,
där själva övergången måhända skall förverkligas i eu obestämd
framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan
anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för att uteslutande ägna
sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande inträffat,
kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innehar jordbruk av
mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninneliav
utöver andra bofasta av annan härkomst än lapsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i
Kungl. Maj.ffs förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess
nuvarande skick i dess helhet bortfalla.

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest eu revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem
som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvändiggör
att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,
först då en lapp lämnar renar i annans vård .

1918 ars

lappmöte.

Kommittén.

Yttranden övei
kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui.

Kommittén behandlade samma fråga och föreslog därvid, med frångående
av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen, under 2 § i förslagen,
att såsom lapp skulle anses en var, vilken på grund av härstamning och
med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit
såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gjorde i den allmänna motiveringen
till sitt förslag i frågan följande uttalande:

»Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom
familjen av det lapska språket den största betydelse. Emellertid kan i anseende
till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan
århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter, härstamningen enligt
kommitténs mening icke ensam få vara bestämmande i frågan, utan böra
rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betraktande.
I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huruvida
vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskötsel. I övrigt
bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och således,
dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den, som kan påvisa
lapsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till yrke, kunna
komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.
Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. Enligt
kommitténs mening bör eu tillfredsställande prövning av hithörande
omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen å de
särskilda orterna, och har kommittén ansett att denna prövning enklast bör
kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om fjällrenskötsel
och 2 § i lagen om skogsrenskötsel). Den, som anser sin rätt kränkt
genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att söka rättelse
genom besvär i vederbörlig ordning.»

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skulle vara avgörande
i fråga om åtnjutandet av de i förslagen omförmälda särskilda rättigheterna
ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som vid bokföringen
borde tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, föranledde
hos det övervägande flertalet av de myndigheter och korporationer
m. fl., som yttrade sig över förslagen, icke några erinringar.

Betänkligheter framfördes allenast av länsstyrelsen i Jämtlands län och
Iconmmnalf ullmäktt g c i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre
lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverkade på frågan
om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.
Länsstyrelsen anförde:

»Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda
förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp i lagens mening
skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen såsom
lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén
erinrar mi det för övrigt väl kända förhållandet, att kyrkoböckernas beteckning
såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller
överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelåge, synes
det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen grundläggande
begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också
leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen
skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mångfaldiga
administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande
betydelse. Med hänsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr do. G1

skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att
bliva ansedd såsom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde
då komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamt
avgörande bevismedel. ''

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924, att lian i
likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län icke ansåge det lämpligt att lägga
i prästerskapets band eller således att låta i administrativ väg avgöras,
huruvida en person skulle anses såsom lapp, i synnerhet som eu sådan
prövning mången gång i det särskilda fallet vore förenad med stora svårigheter.
Departementschefen ansåg, att förutsättningarna för eu persons egenskap
av lapp borde angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestämmelser
syntes emellertid av praktiska skäl icke kunna ske, varför man
enligt departementschefens mening finge inskränka sig till att såsom förutsättning
endast angiva härstamningen. Uti 2 § i 1924 års förslag upptogs
alltså ett stadgande av innehåll, att såsom lapp skulle anses en var, vilken
vore av lapsk härstamning.

Lagrådet förklarade på anförda skäl, att det syntes vara nödigt att taga
under förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegenskapen
skulle göras i lagen och i så fall huru detta bestämmande skulle ske.

Den sakkunnige yttrar i .denna fråga efter redogörelse för de tidigare
framkomna förslagen i ämnet:

"Renskötsel, i den mån den får drivas med anlitande av annan mark än
renägarens, är enligt gällande lagstiftning ett monopol för lapparna, och
härutinnan har någon ändring icke ifrågasatts. Emellertid visar lappkommitténs
utredning, att en avsevärd del av lapparna numera övergivit renskötseln
och iignat sig åt andra näringar. Sålunda äro enligt kommitténs
utredning bland fjällapparna omkring 40 % renskötande och omkring 60 %
icke renskötande; för skogslapparna äro motsvarande siffror 20% och 80?».
Eör att förhindra att det s. k. lapprivilegiet komme andra tillgodo än dem
som skäligen kunde göra anspråk därpå har tanken uppstått att bland annat
genom fastställande i lagen av begreppet lapp begränsa kretsen av dem,
som borde få åtnjuta de särskilda lapprättigheterna. Intet av de i sådant
hänseende framkomna förslagen synes dock vara tillfredsställande. Att, på
sätt skett i det till lagrådet remitterade förslaget, utsträcka lapprivilegiet
till alla, som, huru avlägset som helst, kunna visa härstamning från en person,
av den lapska folkrasen, torde vara att, såsom lagrådet anmärkt, fastställa
lappegenskapen på ett sätt, som strider mot allmänna uppfattningen. Det
synes ej heller vara lämpligt att såsom lappkommittén föreslagit låta administrativ
myndighet avgöra, huruvida en person skall anses såsom lapp
eller icke.

På sätt ovan nämnts föreslogs redan i 1917 års proposition att på visst
sätt begränsa antalet av de personer, som borde komma i åtnjutande av
lapprivilegiet. Härtill finnes numera ytterligare skäl. Genom 1919 års konvention
med Norge skedde ej oväsentliga inskränkningar i rätten att föra
svenska renar på bete i Norge. Såväl dessa inskränkningar som andra omständigheter
hava medfört, att betestillgången för närvarande icke är tillräcklig
för det befintliga antalet renar, och att särskilda åtgärder måst Hd
tagas för att nedbringa detta antal. Den begränsning av rättigheten att
driva renskötsel, som alltså icke lärer kunna undvikas, torde dock icke böra
ske genom ett generellt bestämmande i lagen av begreppet lapp. Med ut -

19l''4 ars
forsla^.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden
över den sakkunniges
förslag.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

trycket lapp i lagens mening synes böra avses varje person av lapsk härkomst.
Däremot torde det vara lämpligt att i lagen angiva de förutsättningar,
under vilka personer av lapsk härkomst må komma i åtnjutande av rätten
att driva renskötsel och därmed förenade förmåner. Härvid synes det rimligt
och naturligt att, på sätt i 1917 års proposition föreslogs, från rättigheten
i första hand utesluta sådana lappar, vilkas förfäder i vissa led övergivit
renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. På grund härav har i paragrafens
första stycke stadgats, att rätt att driva renskötsel enligt lagen tillkommer
person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av
dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i
dylik näring. Att, såsom i 1917 års proposition, göra åtskillnad mellan det
fall att renskötseln bedrivits av lappens fader eller farfader och det fall att
den utövats av någon av hans övriga, manliga eller kvinnliga, förfäder i
samma led synes icke vara befogat. Om exempelvis en lapp, vars fader
eller farfader icke drivit renskötsel, efter föräldrarnas död ärver en renhjord
direkt av sin morfader, som idkat denna hantering, synes det obilligt, om
ej lappen, därest han önskar, finge fortsätta morfaderns näring.

Under uttrycket ''lapp som driver renskötsel’ torde endast innefattas
sådana lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva renskötsel.
I stadgan angående nomadundervisningen i riket har enahanda beteckningssätt
kommit till användning. Det har därför ansetts nödigt angiva
sitt med sådan lapp likställes lapp som biträder i renskötsel.

Uti 1917 års proposition föreslogs, att renskötsel, som idkades i samband
med bruk av hemman eller nybygge, ej linge komma i betraktande, när
fråga yppades att åtnjuta i renbeteslagen medgivna rättigheter. Något motsvarande
stadgande förekommer ej i förevarande förslag. I detta avseende
har det ansetts vara skäligt att ansluta sig till ovannämnda vid lappmötet i
Östersund år 1918 antagna resolution; sålunda har, såsom framdeles närmare
beröres, idkande av jordbruk icke ansetts böra utesluta från rätten att
driva renskötsel.

Om man sålunda icke ansett sig böra lägga några svårigheter i vägen för
fjäll- eller skogslappar att ägna sig åt jordbruk vare sig enbart eller jämsides
med renskötseln, har det ej heller ansetts lämpligt att, såsom ifrågasatts,
göra lapparnas rätt att driva renskötsel beroende av särskilt meddelat tillstånd.
Till eu sådan inskränkning i lapparnas urgamla rättighet att begagna
sig av här ifrågavarande marker, synas, såvitt nu kan bedömas, tillfyllestgörande
skäl icke föreligga. Detta utesluter icke, att effektiva medel böra
ställas till Konungens befallningskavandes förfogande att då så erfordras
föreskriva minskning av antalet renar, som må föras på bete. Yad angår
lapparnas bosättning för jordbruksdrift har kommittén i bestämmelserna om
nyttjanderättsupplåtelser å kronomark sökt öppna möjlighet för eu dylik
bosättning till beredande åt lapparna av ökade försörjningsmöjligheter, bestämmelser,
vilka komma att i huvudsak förordas.

Det må bemärkas, att på grund av föreskriften i sista stycket av 8 § utövandet
av rätten att driva renskötsel och åtnjuta därmed förenade förmåner
är bundet vid att vederbörande tillhör en lappby.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att med den av den sakkunnige
föreslagna begränsningen av rätten att driva renskötsel syntes icke
någon kunna sägas med orätt avskiljas från utövandet av det monopol, som
lapparnas renskötsel på allt för deras begagnande anvisat land innebure.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i denna fråga:

Förslaget innehåller i jämförelse med 1898 års renbeteslag en principiell
nyhet därutinnan, att det innefattar bestämmelser i syfte att minska ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 63

hållningen och i sammanhang därmed drager en bestämdare och snävare
gräns för rätten att utnyttja de med renskötseln förenade privilegierna. För
lapparna såsom folkstam innefattar denna nya tendens eu reducering av
hittills gällande förmåner, vilken åtminstone under en övergångsperiod kan
framkalla åtskilliga svårigheter. I den mån bristen på bete och konventionen
med Norge göra en reduktion av renbeståndet nödvändig, är det
uppenbart, att eu lappolitik på lång sikt måste ställa medel till dylik reduktion
till förfogande. Ingripanden i syfte att reducera renhållningen torde
dock alltid komma att utgöra undantag, huvudsakligen begränsade till vissa
trakter, och bortsett därifrån lärer det alltjämt förbliva önskvärt, att lapparna
kunna bibehållas såsom renskötande och att för detta ändamål till och med
en viss utveckling av renskötseln i förhållande till nomadlapparnas folkökning
må kunna äga rum. Därigenom befrämjas också möjligheten att utnyttja
de delar av de tre nordligaste länen, vilka endast genom renskötseln
kunna göras fruktbärande.

I dessa som i andra avseenden äro förhållandena inom de skilda områden,
där renskötseln bedrives, mycket olika. Det är därför nödvändigt,
att vid den förestående lagstiftningen skilja mellan sådana regler, som skola
gälla hela renbetesområdet och normala förhållanden, samt sådana undantagsbestämmelser,
som i huvudsak komma till användning på vissa trakter
och under särskilda omständigheter. Vid en lagstiftning, som icke är avsedd
att vara provisorisk, får proportionen mellan dessa icke förryckas. Behovet
av speciella bestämmelser för undantagsförhållandena bör icke föranleda,
att de allmänna reglerna göras så stränga, att de förhindra en utveckling,
som på renbetesområdet i allmänhet eller stora delar därav är gynnsam
för lappbefolkningen själv och nationalekonomiskt önskvärd. Det förefaller,
som om vissa, för lagen grundläggande bestämmelser alltför starkt
påverkats av farhågor, som gälla undan tagsförhållanden, på sätt närmare
skall angivas särskilt vid 1 och 8 §§.»

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 1 § anför länsstyrelsen därefter:

»Enligt förslaget fordras för rätten att driva renskötsel, utom egenskapen
att vara lapp, vilken icke närmare definieras, viss samhörighet med renskötseln.
Därvid uppställes beträffande man och ogift kvinna den fordringen,
att lappens förfäder i vissa led såsom stadigvarande yrke ha drivit renskötsel
eller biträtt i dylik näring. Det är således icke tillräckligt, att en man eller
kvinna själv ägnar sig åt renskötseln, om också på ett stadigvarande sätt,
utan att denne lapp kan förebringa bevisning angående sina förfäders sysselsättning.
Däremot skall enligt ordalagen rätt att driva renskötsel tillkomma
jämväl hustru eller änka till faktiskt renskötande lapp, oberoende
av hur det förhållit sig med dennes förfäder. En faktiskt renskötande lapps
hustru och barn eller hans änka skulle således kunna utöva ifrågavarande
rättighet, under det att mannen själv vid lagens ikraftträdande bleve förbjuden
att driva renskötsel. Oavsett denna egendomlighet förefaller det, som om
förslaget i denna paragraf intoge en alltför sträng ståndpunkt, då det förhindrar
en rekrytering av nomadlapparna såväl vid lagens ikraftträdande som
för framtiden. Om till exempel en son eller dotter till två generationers fiskarlappar
eller ett barn utom äktenskap till okänd fader och en lappkvinna, som
själv är dotter till fiskarlappar och bosatt hos dem, tager stadigvarande tjänst
hos renskötande lappar och förvärvar sig en liten renhjord, eller eu son till
fiskarlappar blir lappdräng och gifter sig med en nomadflicka, är en sådan person
enligt förslaget förbjuden för framtiden att driva renskötsel. Såvitt angår
Jämtlands län är denna ståndpunkt icke lämplig. Det kan mycket väl inträffa,
att eu sådan lapp, som vill återgå till nomadlivet, blir eu av de bästa renskötarna,
och för lapparna, vilka betrakta en dylik lapp såsom tillhörande sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

egen stam lika fullt som varje annan, måste denna ståndpunkt synas svårbegriplig,
i synnerhet då förhållandena här ingalunda äro sådana, att ett tillskott
av dugliga renskötare till varje pris bör undvikas. Tvärtom. I anledning
härav anser Kungl. Maj:ts Befallningshavande, dels att det bör tillåtas de
lappar, vilka vid lagens ikraftträdande såsom stadigvarande yrke driva renskötsel
eller biträda i dylik näring, att jämväl för framtiden fortsätta därmed,
och dels att Kungl. Maj:ts Befallningshavande bör erhålla befogenhet
att medgiva, att jämväl annan lapp än den, som sägs i första och andra
punkterna av första stycket i första paragrafen, må driva renskötsel i den
omfattning, som prövas lämplig.

Med föräldrar torde böra likställas adoptivföräldrar.

I lagförslaget förekommer upprepade gånger uttrycket lapp, som driver
renskötsel’. Enligt motiven (sid. 46) avses därmed endast sådan lapp, som
själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. Då denna
begränsning icke utan vidare är självfallen samt tittrycket iir en av de grundläggande
termerna i lagen, ifrågasättes, att tolkningen införes i 1 §.

Med angivna innebörd av uttrycket ''driva renskötsel'' samt oförändrad
lydelse av föregående stycke i förslaget skulle till exempel en lapplärarinna,
som härstammar från fiskarlapparna, samt barn till henne förbjudas att hava
renar, om hon ej är eller varit gift med renskötande lapp.»

Yad länsstyrelsen sålunda yttrat är i huvudsak överensstämmande med
den av lappfogden i länet uttalade meningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

De föreslagna inskränkningarna i rätten att driva renskötsel syntes gå väl
långt. De verkställda utredningarna visade, att en avsevärd del av lapparna
numera övergivit renskötseln och ägnat sig åt annat. De som ej kunnat
bliva jordbrukare hade dock i allmänhet svårt att finna sin bärgning. För
dessa borde det ej göras omöjligt att återgå till nomadlivet. Tvärtom borde
eu sådan återgång underlättas. De föreslagna bestämmelserna i 1 § första
stycket syntes därför icke böra givas en så snäv begränsning som skett,
utan borde dessa givas sådant innehåll, att möjlighet förefunnes även för
annan än däri nämnd person av lapsk härstamning att, eventuellt efter särskilt
tillstånd, bliva berättigad driva renskötsel.

Länsstyrelsen har vidare ansett, att till 1 § borde i förtydligande syfte
göras en hänvisning till 8 §, däri för rätten att driva renskötsel stadgas det
villkor, att vederbörande tillhör en lappby.

Vid sammanträden med lappar, tillhörande Dans, Vapstens och Umbyns
fjällappbyar samt Malå skogslappby, har framhållits det önskvärda i att andra
personer än lappar skulle, då de tagit anställning som lapptjänare, erhålla
rättighet att innehava ett visst antal renar. Detta kunde nämligen för renskötseln
få en ganska stor betydelse, enär det visat sig, att dessa ofta vore
synnerligen dugande renskötare. Lapparna menade, att ifall sådana personer
skulle få hava egna renar, deras arbetsglädje skulle bliva mycket större, till
båtnad för såväl husbonden som drängen. Från Ranbyn har framhållits, att
för närvarande tvenne svenska ynglingar vore anställda som lappdrängar,
vilka visade sig vara synnerligen dugande och ej hade högre önskan än att
få skaffa sig eget renmärke och fortsätta med nomadlivet. För sådana personer
vore det synnerligen önskvärt att få innehava renar, allra helst som de
i regel vore fattiga och ej hade några möjligheter till försörjning på annat håll.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i denna fråga:

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

»De skäl som härför framhållits synas värda beaktande. Då jämlikt bestämmelserna
i förslagets 51 § inom Norrbottens län annan än lapp, som
äger eller brukar jordbruksfastighet, tillätes under vissa förutsättningar äga
renar, som lämnas under vård av renskötande lapp, synes något principiellt
hinder ej förefinnas för ett medgivande i den riktning, som föreslagits. Eätt
till dylikt innehav av renar borde dock göras beroende av tillstånd av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i varje särskilt fall, sedan det tillfullo utrönts, att
vederbörande under längre tid biträtt med renskötseln och att hans eller
hennes kvarblivande som lapptjänare är av betydelse för renskötseln.»

I den principfråga, som behandlas i förevarande paragraf, har jag, i huvudsak
på de av den sakkunnige anförda skälen, anslutit mig till hans uppfattning.
I fråga om vissa detaljer vill jag emellertid anföra följande.

Bestämmelserna om rätt för hustru eller änka till renskötande lapp att
driva renskötsel torde icke böra tolkas på sätt länsstyrelsen i Jämtlands
län gjort gällande. Förslagets mening är uppenbarligen, att i alla de fall,
då viss rättsverkan förbundits med att en person driver renskötsel, endast
sådan renskötsel kan komma i betraktande, som utövas med stöd av den
nya lagens bestämmelser. För att emellertid tvekan härutinnan icke skall
uppstå, har i lagtexten utsagts, att rätt till renskötsel, som avses i den
nya lagen, tillkommer kvinna av annan än lapsk härkomst allenast om hon
är eller varit gift med person med sådan rätt.

Vad i övrigt av länsstyrelsen i Jämtlands län samt av länsstyrelsen i
Västerbottens län erinrats mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att
driva renskötsel finner jag vara i huvudsak befogat. Det torde alltså böra
stadgas rättighet för länsstyrelse att, där synnerliga skäl därtill föreligga,
medgiva jämväl annan lapp än den som avses i 1 § 1 mom. första stycket första
punkten att driva renskötsel i den omfattning, som av länsstyrelsen prövas
lämplig; och har jag försett paragrafen med tillägg av sådan innebörd. Vad
angår de lappar, vilka vid den nya lagens ikraftträdande såsom stadigvarande
yrke driva renskötsel eller biträda i dylik näring men som enligt bestämmelserna
i 1 § skulle sakna behörighet härtill, synas dessa icke böra förlora
rätten att för framtiden fortsätta sitt gamla yrke. Jag har i sådant syfte
infört ett tillägg i övergångsbestämmelserna.

Beträffande däremot frågan huruvida adoptivförhållande bör likställas med
släktskap mellan föräldrar och barn, synes bestämmelse härom icke böra införas
i lagen. Man torde icke böra eftergiva kravet, att endast personer av
lapsk härkomst må komma i åtnjutande av lapprivilegiet. Skulle eu renskötande
lapp adoptera person, som icke kan räkna härkomst från den lapska
folkrasen, synes denne alltså icke böra kunna erhålla rättighet att driva renskötsel.
Adoptivbarn av lapsk härkomst, som enligt de föreslagna bestämmelserna
saknar behörighet härtill, lärer, därest adoptivföräldrarna äro renskötande
lappar, kunna påräkna att erhålla länsstyrelsens tillstånd att fortsätta
adoptivföräldrarnas yrke.

Ej heller finner jag skäl att såsom länsstyrelsen i Västerbottens län föreslagit
i paragrafen införa eu hänvisning till innehållet i 8 §. Föreskriften
i 2 mom. första stycket, att för lappens rätt skola gälla de i lagen meddelade
bestämmelserna, synes göra ett sådant tillägg överflödigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1328. 1 sand. 35 haft. (Nr 43.) 280i 27 5

Departements chefen.

De s. k.
blandade
äktenskapen.

Kommittén.

Yttranden
över kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vad slutligen angår frågan, huruvida andra personer än lappar böra under
vissa förutsättningar kunna erhålla rättighet att själva driva renskötsel, kan jag
icke biträda vad till stöd därför anförts. En sådan utvidgning av lapprivilegiet
till personer av icke lapsk ras synes icke vara förenlig med den ståndpunkt,
lagförslaget i övrigt intager. Att uti 51 § ansetts böra bibehållas bestämmelserna
i gällande lag om rätt i vissa fall för annan än lapp att hålla
skötesrenar, torde icke utgöra tillräckligt skäl för en sådan utvidgning av
lapprivilegiet, som länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatt.

Förutom de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har jag — i syfte av
förenkling av de följande stadgandenas avfattning — till paragrafen fogat
bestämmelser om vad som i lagen avses med benämningen lapp samt med
beteckningen »renskötande lapp», varjämte vissa redaktionella jämkningar i
lagtexten vidtagits.

Uti 1 mom. av förevarande förslag givas därjämte regler för de s. k. blandade
äktenskapen, vilka regler hava sin motsvarighet uti 2 § 2 och 3 mom.
i F. och S.

Kommittén anförde rörande dessa moment:

»Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt
lagförslaget skola räknas såsom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa
undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lapsk kvinna, som ingått äktenskap med
annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende
och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna
tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda
omständigheter, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta moment stadgade
regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lapska, som före äktenskapet
drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äktenskapet
ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda
henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för
att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.
Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äktenskapets
ingående må behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,
då de vuxit upp, böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda
och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett
böra ankomma på Kungl. Maj:t.»

Ifrågavarande bestämmelser, som närmast hade intresse för lapparnas
egen del, godtogos enhälligt från deras sida, dock att en enskild lappman i
Norrkaitums lappby yrkade, »att en lappflicka, som gift sig med en fastboende,
skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för
man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hänseende
upptogs även av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte i likhet
med lappfogden i länets norra distrikt m. fl. funnit, att den prövning, som
enligt kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen borde kunna
ske genom länsstyrelsen.

Nyssnämnda länsstyrelse anförde:

»Stadgandet att, om lapsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,
hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid
tiden för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,
utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej
endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § förklarats
förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som
ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat skäl
måste upphöra därmed (jfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lapsk kvinna efter ingående av äktenskap
med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som
enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande, respektive
annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller
makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon mån medge
sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna
ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde
lämnas av länsstyrelsen.»

Enligt 1924 års förslag skulle prövningen av frågan i vad mån lapsk
kvinna i äktenskap med annan än lapp finge bibehållas vid de rättigheter
hon ägt såsom lapp ankomma å länsstyrelsen. Övriga mot kommitténs förslag
i denna del gjorda erinringar kunde departementschefen icke biträda.
Han yttrade härom följande.

»Genom det föreslagna stadgandet att lapska, som ingått äktenskap med
annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga, att,
såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen jTkesmässigt
driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde vara
välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna näring.
För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att taga
hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i
Norrbottens län angivna hänseendet utan även i andra hänseenden.»

Det av den sakkunnige framlagda förslaget ansluter sig i denna del till
1924 års förslag.

Enahanda stadgande har med vissa formella jämkningar upptagits i det
nu föreliggande förslaget.

2 mom. första stycket av 1 § i förevarande förslag motsvarar 1 § 3 mom.
i 1898 års lag, och momentets andra stycke motsvarar 27 § i sistnämnda
lag enligt dess lydelse uti lagen den 19 juni 1917 (nr 337).

Den sakkunniges förslag överensstämde i sak med det år 1924 remitterade
förslaget.

I dessa delar har jag icke någon annan erinran att göra än att jag, såsom
förut antytts, ansett visst förtydligande tillägg böra göras.

Kommittén hade i F. 1 § tredje stycket intagit ett stadgande rörande norska
lappars ställning i Sverige. Samma bestämmelse återfanns i 1924 års förslag.
Härom anmärkte lagrådet, att det syntes böra tagas i övervägande, om ej
frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande hänseenden borde
i sin helhet behandlas utanför den då ifrågasatta lagstiftningen. I enlighet
härmed har den sakkunnige i sitt förslag icke berört frågan om de norska
lapparnas ställning. På samma ståndpunkt står förevarande förslag.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de trakter, där fjällrenskötsel
får förekomma, samt de tider, då fjällapparna äga uppehålla sig med sina
renar å de särskilda trakterna. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvaras av
bestämmelserna uti 1 § 1 och 2 mom. i 1898 års lag samt F. 4 § och 11 §
1 och 2 mom.

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

Gällande lag.

Särskiljande
av fjälloch
skogsrenskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna
äga föra sina renar på bete, samt om betestiderna, äro, såsom redan tidigare
antytts, gemensamma för fjällappar och skogslappar. Enligt dessa bestämmelser
äro de renskötande lapparna berättigade att under varje tid av året
uppehålla sig med sina renar dels ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjollen
dels ock nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna å sådan mark. som antingen
tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De äro
därjämte berättigade att under månaderna oktober—april uppehålla sig dels å
annan mark inom lappmarkerna än nyss sagts dels ock å sådana trakter utanför
lappmarkerna och utanför renbetesfjällen, vilka lapparna efter gammal sedvana
besökt. A nämnda marker må lapparna uppehålla sig jämväl under
annan tid av året, därest avtal träffats med vederbörande jordägare eller
brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där, eller ock ovanliga väderleksförhållanden
nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning
om våren.

Betesområdena innefattas således å ena sidan av trakter, för vilka i
geografiskt hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen,
lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan
av trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfattningen
av den s. k. lapska sedvanerätten.

Kommittén hade i berörda avseenden föreslagit bestämmelser särskilt för
de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna.
Några definitioner på de olika slagen av lappar funnos emellertid icke i förslagen.

Lagrådet ansåg det vara angeläget, att i en lagstiftning, som bygger på en
på nomadiseringens omfattning grundad skillnad mellan fjällappar och skogslappar,
genom definitioner få fastställt, vad med de olika slagen av lappar
skall förstås.

Den sakkunnige, som ansett sig böra upprätthålla den av kommittén gjorda
skillnaden mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. yttrade i denna fråga:

»Åtskillnaden mellan fjällappar och skogslappar och den av dem bedrivna
renskötseln har icke tillkommit först genom den nu föreslagna lagstiftningen
utan har bestått av ålder. Den har icke heller sin grund i någon konstitutiv
olikhet mellan dessa kategorier av lappar utan är beroende på belägenheten
och beskaffenheten av de områden, där ren skötseln huvudsakligen bedrives,
och därav följande viss skiljaktighet i själva sättet för näringens utövande
Med skogslappar eller lappar, som driva skogsrenskötsel, avses sedan gammalt
sådana renskötande lappar, som jämväl sommartid i regel uppehålla
sig med sina renar nedanför odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker och där driva sin renskötsel inom jämförelsevis
begränsade områden utan längre flyttningar. Fjällapparna åter, varmed betecknas
sådana lappar, som driva fjällrenskötsel, uppehålla sig sommartiden
huvudsakligen ovan odlingsgränsen i nyssnämnda län ävensom å renbetesfjällen
i Jämtlands län samt företaga i allmänhet långa flyttningar, vissa av
dem till Norge. Vid nu angivna förhållanden synes det vara att föredraga
att icke i lagtexten införa definitioner på de olika slagen av renskötsel; utan
det bör vara fullt tillräckligt att där allenast angiva de trakter, där de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

kategorierna av lappar äga uppehålla sig med sina renar. I praktiken torde
det i framtiden lika litet som hittills möta svårigheter att avgöra, huruvida
lapp driver fjällrenskötsel eller skogsrenskötsel och med hänsyn därtill bör
anses såsom fjällapp eller skogslapp.»

Till den sakkunniges mening i denna del kan jag ansluta mig.

Kommittén hade uppdelat bestämmelserna om betesområden och om betestider,
vilka bestämmelser i 1898 års lag återfinnas under samma paragraf, i
olika paragrafer. Mot denna anordning, som bibehölls i 1924 års förslag,
riktades anmärkningar såväl av länsstyrelsen t Norrbottens lån som av lagrådet.
Den sakkunnige har ansett, att bestämmelserna genom uppdelningen
blivit mindre överskådliga än i gällande lag, och därför bibehållit den däri
förekommande uppställningen.

I likhet med den sakkunnige finner jag mig böra tillstyrka ett sammanförande
av ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de områden, som av fjällapparna få nyttjas för renskötsel,
anförde kommittén:

»I gällande lag (l § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedanför
odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna
äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kommittén
har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna,
huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka
sina vinterflyttningar. Av utredningen synes framgå, att sedvanerätten, vad
angår Norrbottens län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en
linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis
mynning i Muonioälv till trakten avLumivaara och därifrån söderut, följande
trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti
och Pajala byar, vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna
av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Båneå socken och fram
till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom.

Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att
sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott
som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkommande
Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone
såvitt angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra
mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av
lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning^ hava av kommittén
endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter
gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt
dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas
behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider
kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda
trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten. som
grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke
utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan
lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva
några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena
i 1898 års renbeteslag.»

Betesområden
och betestider.

Betesområden
för fjälllapparna.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden över Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de betörsiag!118
stämmelser, som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad
kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geografiska
omfattning föranledde icke något uttalande från Jcammar/collegium eller
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Kopparbergs län.
I fråga om sedvanerättens giltighet i Våsternorrlands län yttrade länsstyrelsen
i nämnda län, att såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet kommitténs
uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve
anledning till erinran från länsstyrelsens sida. Dåmera förekomme fjällrenskötsel
under medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta
år inom en eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde i samma fråga, hurusom av de i
ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge, att
Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under
de senaste 20 25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av
lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner
dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade
länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter framfördes från skilda håll en del erinringar
mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län yrkade sålunda kommunalfullmäktige i Arjeplogs socken,
att sedvanerätten nedom odlingsgränsen måtte begränsas till trakter, som
lapparna regelbundet besökt.

I Västerbottens län påyrkade man i Lycksele socken införande av en särskild
bestämmelse därom att renar icke, vid vite, på några villkor finge föras
på bete å odlad mark. Från Tärna socken förelågo två uttalanden, som i
sak voro väsentligen lika. Det framhölls där, hurusom enligt förslaget
lapparna berättigats att ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild
man tillhörig mark. En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för.
den jordbrukande befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur
å renbeteslanden eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta
ett otillbörligt intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragraferna
inrymdes intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej
ens rätt att genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore
allmän att, om den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes,
bland ortsbefolkningen skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke
kunde äga rum, med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen.
Det syntes icke behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa misshälligheter
och slitningar av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som
yttrat sig över förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors,
Nordmalings, Jörns och Sävars socknar, förekommo vissa uttalanden i frågan.
Dessa berörde dock endast indirekt förslaget i denna del och gingo mera
ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska
förluster, som för den enskilda markägaren kunde uppkomma i följd av renbetningen.

I Jämtlands län framfördes principiella erinringar i frågan endast från

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Åre, Hede och Tännäs socknar, medan hos det stora antalet hörda kommuner
i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge haft
särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke gav anledning
till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjordes, avsågo ett närmare
fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett uttryckligt
undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda
hänseende yrkades, att lapparnas rätt till renbete måtte göras beroende av
den enskilda markägarens medgivande, med undantag endast för sådana tillfällen,
då renarna vore stadda på flyttningsresor.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924, att yrkandet
från vissa håll i Jämtlands län om ett skarpare uppdragande av gränserna
för det område, inom vilket den lapska sedvanerätten skulle vara gällande,
av praktiska skäl icke kunde vinna avseende. Vidare anförde departementschefen
:

»De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittén som ock
tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan
äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det
praktiskt taget icke låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns
annat än å sådana håll möjligen, såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga
del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns
möter i Bottniska viken. Man torde således även framdeles liksom hittills
vara hänvisad till att i trakter, där gränsen för sedvaneområdet är mer eller
mindre flytande, låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall
avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag
kräves för styrkande av urminnes hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige
i Arjeplogs socken, att sedvanerättens giltighet nedom odlingsgränsen måtte
begränsas till sådana trakter, vilka regelbundet besökas av lapparna, torde
icke förtjäna avseende. Bifölles ett sådant yrkande, skulle därmed borttagas
en av de väsentligaste förutsättningarna för lapparnas näring. Dessa
äro ju för renarnas uppehälle helt beroende av tillgången på födoämnen å
trakterna i fråga, en tillgång, som på grund av klimatologiska och andra
förhållanden kan vara synnerligen skiftande och ojämn. Det är således en
tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvaneområdet uppdragna
yttre geografiska gränserna äga frihet att efter omständigheterna välja
de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna. Lika litet anser jag yrkandet
från vissa håll utanför renbetesfjällen i Jämtlands län, att lapparnas vistelse
med sina renar å enskild mark måtte göras i regel beroende av markägarens
medgivande, förtjäna avseende. Detta yrkande har en än mera principiell
betydelse än det föregående yrkandet, i det att detsamma direkt syftar mot
ett upphävande å enskild mark av lapparnas historiskt grundade och av statsmakterna
erkända rättigheter. Det måste tillbakavisas även på den grund
att fastigheterna, redan då de övergingo i enskild ägo. voro belastade med
ifrågavarande servitut till lapparnas förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande
befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlingsgränsen,
sammanhänga med betesförhållandena därstädes, sådana de gestaltat
sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före avvittringen
voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyggarna
begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna kronomarkerna
för bete åt sina kreatur. Yid avvittringen fick emellertid en var
sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i
avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen göra

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov av
betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat bör
beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna
eller bora tillmötesgås från statsmakternas sida, får jag tillfälle att återkomma
vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.'')

Från samma håll liar emellertid även erinrats, att den jordbrukande befolkningen
icke °skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägor emot
renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra
renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda andragits
ytterligare något ingå på den lapska sedvan erättens innebörd och
i_ sammanhang därmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i praktiken.
Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,
gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och
vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för
de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla
renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad
förekommer mellan olika slags mark. Letta förhållande kommer till uttryck
bland annat, däri att lapparna, da de nyttja marken inom sedvaneområdet,
icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,
äro hemfallna till ansvar
meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emellertid
ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda
än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.
I års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro sär skilda

bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig allvarliga
efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.
Lessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken
ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,
till vilka . jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån
för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska
tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhållanden,
som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till
last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud
taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara
skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,
därest de aro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda
densamma, som är mera effektivt ä,n de strängaste skadeståndsbestämmelser.
Let är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att
den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom inhagnad
skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen
för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom
har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål
— och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den
jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga
till att effektivt skydda sina odlingar. Yore insikten om nyttan härav mera
allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana
slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde
undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttningsvagar
ar att iakttaga vid uppförande av hägnader å nu ifrågavarande områden
är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.»

Den sakkunnige har vid bestämmelsernas avfattande ansett sig böra i
möjligaste mån bibehålla den formulering de erhållit i gällande lag. Bortsett
från viss begränsning i avseende å tiden, vartill jag i det följande skall åter -

'') Motsvarar 56 § i nu förevarande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

komma, har inskränkning ej skett i rätten för fjällapparna att för renskötsel
använda såväl kronan som annan tillhörig mark nedanför odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Den sakkunnige anför
härutinnan:

»Lagrådet har mot kommittéförslaget anmärkt, att i olikhet mot gällande
lag rätten för fjällapparna att använda kronans mark nedom odlingsgränsen
och renbeteslanden enligt den av kommittén föreslagna lagtexten men ej
enligt motiven gjorts beroende av att marken verkligen efter gammal sedvana
varit besökt av lapparna med renar. Sådan skiljaktighet mellan kommitténs
lagtext och motiv föreligger ej blott i det av lagrådet anmärkta hänseendet
utan jämväl i fråga om fjällapparnas rätt till bete nedom odlingsgränsen
inom nämnda lappmarker å annan mark än kronomark och renbetesland.
Enligt gällande lag hava lapparna betesrätt å all mark nedom odlingsgränsen
inom lappmarkerna oberoende av sedvanan; endast vid bestämmande
av betestiderna har i visst fall hänsyn tagits till denna. Kommittén har
däremot i sin lagtext stadgat, att fjällapparna må föra sina renar på bete
å mark nedom odlingsgränsen, vare sig inom eller utom lappmarkerna,
allenast å sådana trakter, som lapparna efter gammal sedvana besökt med
sina renar. Den av kommittén verkställda utredningen giver icke vid handen,
att gällande regler i denna del böra ändras.»

Till den sakkunniges förslag i denna del, mot vilket i de inkomna ytt- Departement*-

randena icke framställts några erinringar, har jag anslutit mig.

chefen.

Erågan om de tider, då fjällapparna skulle äga att uppehålla sig nedom Betestider för
odlingsgränsen och utom renbetesfjäll!!, behandlades ingående under för- fjallaPParnaarbetena
såväl till 1886 års renbeteslag som till nu gällande renbeteslag.1) tmTssffoch

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestäm- 1898 årens
melser angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas lagar''

rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under
1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera
i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga
vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktoberapril.
Emellertid var . vid behandlingen av denna fråga även tal om att
begränsa lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller
annan månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan
bland annat följande:

»Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från, den i 1 § såsom vintertid
(== oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna oktober
och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår de
två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,
emedan de bofasta i vissa trakter i Västerbottens läns lappmarker då ännu
icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.

Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget

*) Se kommitterades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta
domstolens protokoll den 21 november 1884, Kungl. Majts proposition den 11 december
1885 nr 2, särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse
den 5 maj 1886 nr 49.

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896. Kungl. Maj:ts proposition den 8
februari 1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse
den 13 maj 1898 nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående bo på sådana
slåtter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet uppsamlats,
blivit inhägnade, dels mai månad, varunder växtligheten just börjar
komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta
å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden
annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6
juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena
Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet
äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.»

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss
begränsning av tiden för betesrättens Utövning å trakterna nedom odlingsgränsen
och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark
inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom
lappmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till
månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.
Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i
Jämtlands län i regel icke ägde rum förrän i november och att inom
Västerbottens län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för
lapparnas flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, vilket därjämte
ansågs kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden hos nyssnämnda kommitterade, presidenten N. von Steyern,
var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med
oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva
dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker
nedom odlingsgränsen i Västerbottens län och utom renbetsfjällen i Jämtlands
län. Han yttrade:

»Vad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna
där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är
således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock måste medgivas, att
något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Renbetesfjällen
äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med
gräs men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september månad
upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark isbildning
på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt
från Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta
till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke
vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri
hava samtliga vid sammanträdet i Föllinge närvarande kommunalombud instämt;
de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åtminstone
från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För
denna del av länet har således konnnitterades förslag den betydelse, att det
skulle beröva lapparna en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande
av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta eu förmån, på vars
åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan
ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare
göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället framhålla,
att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de
medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och hässjor utestående
hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 75

varades i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer eftersträvansvärt
än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna
det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens
skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande understött.
Blir resultatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämtlands
län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,
är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anledning
saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter
avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning
lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna
att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kommitterades
förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att ersätta
all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,
och detta ehuru, enligt samma paragraf, höstackarna ej skulle behöva vara
inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även
vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade
stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna
ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en
naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen
ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna
höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan
lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt
ökade skadeersättningsanspråk.

Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning
framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har
uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej
heller inom Åsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i
Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödigt. De övriga socknarna
hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den
15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde
vara hemfört vid gårdarna. Å lapparnas sida har uppgivits, att de under
vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i mediet eller slutet av
oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken
snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nödvändigt
att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i
tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

. I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet
komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast
den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför odlingsgränsen
intrång skall göras i lapparnas flyttmngsrätt. Skola fjälllapparna,
vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,
där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare
kringskäras i utövningen av eu rätt, av vilken de synas vara i verkligt
behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas
kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de
funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle
jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kommitterades
förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även
i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,
träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här
liksom i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all
utsikt till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen
i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning
för lapparna: ''Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke

Kommittén.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att
använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den
bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför
lador’. Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors
uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit
uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket
dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för
Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i
regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,
allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd
fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer
eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej
förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna
att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att
inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet
hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom
möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade
hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i
någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.
i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 december,
kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller
däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Kommittén föreslog i fråga om betestiderna endast en oväsentlig avvikelse
från gällande rätt. Härom yttrade kommittén:

»Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag, som ju har avseende å såväl
fjällappar som skogslappar, äga lapparna att även under månaderna maj
—september uppehålla sig å vissa områden nedanför odlingsgränsen, nämligen
å sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till
enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit
såsom sådant land använd. Denna bestämmelse saknar i stort sett praktisk
betydelse för fjällapparna. Enligt vad kommittén inhämtat föreligger nämligen
intet behov för dem att annat än under vissa ogynnsamma väderleksoch
betesförhållanden vistas nedanför odlingsgränsen å annan tid än under
månaderna oktober—april, och ifrågavarande lappar hava även för egen del
i allmänhet plägat iakttaga dessa tider. På grund härav och för att åstadkomma
tillbörlig reda i fjällapparnas och skogslapparnas betesförhållanden
har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat tiden för vistelsen därstädes på
sätt som skett.»

Vid avgivande av yttranden över kommitténs förslag framställde lapparna
icke någon erinran mot vad i förevarande hänseende föreslagits. Vad angår
stadgandet under 11 § 2 mom. i kommittéförslagen, som innehöll bestämmelser
om betestiden nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen, förklarade
lapparna i Norrkaitums lappby, att de förutsatte, att närmare bestämmelser
angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Aven i ärendet hörda myndigheter godtogo ifrågavarande bestämmelser.

Från den bofasta befolkningens sida framställdes däremot åtskilliga erinringar,
avseende den tid då lapparna skulle äga att vistas nedanför odlingsgränsen
samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando soclcen yrkade sålunda, att betesrätten

Kungl. Majds proposition nr 43.

måtte begränsas till månaderna januari—april, emedan en utökning av betesrätten
under månaderna oktober—december skulle medföra, att kraven på
skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas, eftersom naturförhållandena
under dessa månader hindrade jordägaren att hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken ansågo av samma skäl som nyss
anförts, att betestiden borde begränsas till månaderna november—april.
Samma yrkande framställdes av kommunalstämman i Tiotagens socken.

Vid remissen till lagrådet år 1924 erinrade departementschefen om vad
tidigare förekommit i ärendet samt förklarade, att han ansåge de skäl, med
vilka förut framställda anspråk på begränsning av tiden för lapparnas flyttningar
tillbakavisats, fortfarande vara gällande.

Vid granskning av förslaget framhöll lagrådet beträffande den avvikelse
från tidsbestämmelserna, som betingades av att avtal träffats med vederbörande
jordägare eller brukare, att det icke kunde anses fullt klart, vilken innebörd
man skulle giva uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare.»

Den sakkunnige har icke funnit anledning frångå de gällande bestämmelserna
om betestider för fjällapparna. Med anledning av lagrådets nyssnämnda
anmärkning framhåller den sakkunnige, att med omförmälda uttryck uppenbarligen
åsyftades ägaren av den fastighet, där lappen önskar uppehålla sig
med sina renar, eller den person, vilken eljest enligt lag eller på grund av
avtal äger att med bindande vei-kan i förevarande avseende föra talan för
fastigheten samt att, såvitt känt, denna bestämmelse hittills icke föranlett
svårigheter i tillämpningen.

Nomadlapparna i Vapstens lappby hava uttalat det önskemål att tiden, då
de skulle passera odlingsgränsen och återflytta till fjällen, måtte framflyttas
till den 10 eller 15 maj.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett sig böra avstyrka den sålunda
ifrågasatta förlängningen av tiden för vistelsen nedom odlingsgränsen.

Här må erinras, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige
och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då
norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar månaderna
oktober—april.

Jag finner ej skäl att i berörda hänseende göra ändring i de föreslagna
stadgandena, vilka äro överensstämmande med vad för närvarande gäller.
Likaså kan jag ansluta mig till den sakkunniges nyssnämnda uttalande
rörande innebörden av uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare».
Endast vissa formella jämkningar hava således föreslagits i paragrafen.

Stadgandet i 2 § 3 mom. i föreliggande förslag motsvarar 28 § 1 mom. i
1898 års lag samt F. 5 § första stycket.

Enligt sistnämnda stycke skulle det ligga i Konungens hand att, i enlighet
med vad som redan nu gäller, med hänsyn till den jordbrukande befolkningen
undantaga visst för renbete eljest upplåtet område från lapparnas
begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem å annat håll.

1924 års förslag.

Lagrådet.

Den

sakkunnige.

Yttranden
örer den sakkunniges
förslag.

Departementa chefen.

Undantag
från bestämmelserna
om
utövandet av
betesrätten.
Kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttranden örer
kommitténs
förslag.

1924 års förslag.

Mot nämnda bestämmelse framfördes av länsstyrelsen i Norrbottens län liksom
av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken den erinran, att det numera
torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare skulle, få av
lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln. Till bestämmelsen
syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse
kunde lämnas i den mån sådant funnes skäligt.

Uti 1924 års förslag bibehölls stadgandet oförändrat. Departementschefen
yttrade därom vid remissen till lagrådet:

»Stadgandet, som upptagits från gällande renbeteslag, är tillkommet i den
jordbrukande befolkningens intresse och avser att bereda möjlighet att kunna
avlysa renskötseln å områden, där densamma är synnerligen betungande för
denna befolkning. Stadgandet är i denna del tillämpligt inom sedvaneområdet
i dess helhet, men torde för de renskötande fjällapparna, vilka under
den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för skadegörelse genom renar,
uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, äga praktisk
betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna trakterna. Stadgandet
utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen, som torde komma
att tillgripas, först sedan det visat sig, att berättigade intressen hos den
jordbrukande befolkningen icke kunna på annat sätt tillvaratagas.

Vad beträffar senare delen av stadgandet, som föreskriver, att åt lapparna
skall beredas kompensation för mistad betesmark å annat håll, torde det
icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat, att det
skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift. Visserligen låter det
sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter praktiskt
taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker. Sålunda torde
trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen knappast erbjuda
möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma att vinna tillämp
lighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet i viss mån
är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag dock icke lämpligt att
vidtaga någon ändring i detsamma, så mycket mindre som stadgandet, från
lapparnas sida sett, städse betraktats såsom en särskild garanti för dem
mot att icke berövas något av sina sedvanliga betesmarker.»

Den Enahanda bestämmelse har upptagits i den sakkunniges förslag.

sakkunnige.

Departements- Något skäl att från träda den i såväl gällande lag som förslagen intagna
chefen. ståndpunkten synes ej föreligga.

Expropria- Bestämmelsen i 2 § 4 mom., som motsvarar 33 § i 1898 års lag samt

m°m aftir7iäU- ^ ^ §> avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med
enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa
angivna ändamål erforderlig mark eller särskild rätt, som i avseende å fastighet
tillkommer annan.

I förhållande till gällande lag hade kommittén vidtagit vass omformulering
1924siag8 f°r" av s^a(lgandet. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen återfanns i 1924
års förslag.

m. in. för fjällrenskötseln.

Kommittén.

Lagrådet. Lagrådet yttrade om denna bestämmelse:

»I motiven sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att, där godvillig
överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation
åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller nyttjanderätt
till sådan mark. Man föränledes härav att antaga förslaget utgå
från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott i
fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,
t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens inverkan
på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej begagnas etc.
Ett stöd för en dylik tolkning förefinnes däri att andra och tredje stjmkena i
paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i expropriationslagen och

att därvid i tredje stycket använts frasen ''Särskild rätt---— må ock

exproprieras’. Emellertid har förslaget anslutit sig till gällande lags avfattning
därutinnan, att i paragrafens första stycke säges, att ägaren är pliktig
avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som, där godvillig överenskommelse
ej kan träffas, bestämmes i den ordning expropriationslagen föreskriver.
Möjligen förhåller det sig därför så, att det endast är ersättningsbeloppets
bestämmande, som skall regleras genom expropriationslagen, och
att densamma i övrigt icke är tillämplig.»

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt hava i den sakkunniges förslag
bestämmelserna i formellt hänseende omarbetats. Den sakkunnige yttrar
härom, att med den avfattning stadgandet sålunda erhållit torde otvetydigt
framgå, att expropriationslagens bestämmelser skola i tillämpliga delar lända
till efterrättelse ej blott i fråga om sättet för ersättningens bestämmande
utan även i andra hänseenden. Den sakkunnige framhåller vidare, att genom
den sålunda föreslagna formul er ingen behovet bortfölle av en i kommitténs
förslag förekommande bestämmelse därom att samma föreskrifter
skulle gälla, därest det för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål vore
tillfyllest att allenast nyttjanderätten till jorden toges i anspråk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar i anledning av de föreslagna bestämmelserna
uti 4 mom.:

Den i 4 mom. meddelade expropriationsbestämmelsen syntes i avseende
å vägar vara begränsad till vägar mellan de för lapparna »avsatta områdena»,
varmed torde åsyftas renbetesfjällen i Jämtlands län och kronans till enskilda
ej upplåtna marker ovan odlingsgränsen i lappmarkerna. Expropriationsrätten
gällde således icke med avseende å lapparnas flyttningsvägar i
andra landsdelar. Den länsstyrelsen enligt 17 § tilldelade befogenheten att
anvisa ny flyttningsväg syntes vara avsedd för fall, då de bofastas intresse
påkallade förändring av flyttningsväg och icke innebure någon expropriationsrätt.
Det hade emellertid inträffat, att ny flyttningsväg måst anvisas
exempelvis av sådan anledning, att eu nybyggd bro blivit förlagd på avstånd
från den gamla flyttningsvägen samt att därvid svårigheter uppstått i förhållande
till ägarna av den mark, varöver den nya vägen måste framdragas.
Bland expropriationsändamålen torde därför böra upptagas även andra flyttningsvägar
än vägar mellan områdena.

Lappfogden i Jämtlands län har framställt en liknande erinran.

Jag finner vad länsstyrelsen anfört vara befogat och har i enlighet därmed
vidtagit ändring i förevarande moment. I samband därmed har viss
formell jämkning företagits. I

I denna paragraf angivas de områden, där skogsrenskötsel må drivas, samt de
tider, då renarna må föras på bete inom de särskilda områdena. Paragrafens
1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna i 1 § 1 och 2 mom. av 1898 års lag
samt S. 4 § och 11 § 1 mom. första och andra styckena. Börande antalet skogs -

Den

sakkunnige.

Yttranden
över den sakkunniges

förslag.

Departements chefen.

8 §.

Betesområden
för skogslapparna.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lappar och de trakter, där de förekomma, hänvisas till vad jag härom
tidigare anfört.

Förarbetena Frågan om vad i lagstiftningsväg kunde och borde göras beträffande skogs uil

gaUande lapparnas renskötsel blev föremål för övervägande av den kommitté, som
förberedde 1898 års renbeteslag. I det av kommittén avgivna betänkandet
heter det härom, i huvudsak följande:

„ Denna fråga vore tvivelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet.
A ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att
inom dessa för odlingen avsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen
driva renskötsel året om; å den andra sidan måste hänsyn tagas till gällande
rätt och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid
måste uppstå att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlingsgränsen,
där odlingen, efter alla tecken att döma, syntes vara stadd i jämnt
fortskridande, vore det tvivelsutan högeligen önskvärt, om eu sådan forändring
i skogslapparnas renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden,
liksom nu fjällapparna, sommartiden förde sina renar ovan odlingsgränsen,
så att landet nedom nämnda gräns då bleve fritt från renar. Men eu dylik
förändring, mot vilken erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som
jämte renskötsel idkade jordbruk, medföra den verkan, att de måste avstå från
renskötseln, dels att en förflyttning till fjälltrakterna strede mot skogsrenens
natur och därför vore outförbar, torde, om den över huvud kunde genomföras,
böra inträda såsom en naturlig följd av utvecklingens egen gång och ej
framtvingas genom lagbud. Något lagstadgande i dylikt syfte hade kommitterade
således ej ansett sig böra föreslå. Däremot torde lika stora betänkligheter
icke böra möta mot en åtminstone successivt fortgående begränsning
av lapparnas sommarbetesrätt i syfte att från denna börda frigöra vissa
trakter, som i mera avsevärd grad därav betungades. Detta skulle så tillgå,
att å trakter, där de enskilda hemmansområdena låge närmare intill varandra
och där de gynnsammaste betingelserna för odling och bebyggande
förefunnes samt sommarbetesrätten alltså medförde de största olägenheterna
för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt avlystes å kronans mellan
hemmanen inkilade marker och å hemmanen själva, i händelse de skulle
utgöra delar av gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större
sammanhängande områden, å vilka renar ej vidare finge sommartid föras å
bete och där odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens
sida. Andra mera oländiga delar av skogslappsocknarna, särskilt kronoparkerna,
skulle däremot bibehållas såsom renbetesland och tjäna skogslapparna
till sommarviste, vid vilket de denna tid skulle vara pliktiga att
sammanhålla sina renar. Det syntes kommitterade, som skulle under dåvavarande
förhållanden en dylik reglering vara den lämpligaste åtgärden för
införande av bättre ordning bland skogslapparna och för möjliggörande av
ett drägligt samliv mellan dem och de bofasta. Detaljerat förslag till regleringen
hade emellertid icke kunnat av kommitterade framläggas. Därför
erfordrades förberedande undersökningar och utredningar av den omfattning,
att de icke kunnat av kommitterade vidtagas. Särskild uppmärksamhet
måste ägnas åt det förhållandet, att skogslapparna även å sådana trakter,
där renskötsel helst icke borde förekomma, i icke ringa utsträckning själva
vore jordägare. Av flera skäl bjöde därför försiktigheten, att regleringen
genomfördes allenast successivt, i den mån förhållandena å en viss trakt
befunnes därför gynnsamma.

Gällande lag. Uti 1898 års lag upptogos i enlighet med vad sålunda föreslagits samma
bestämmelser angående lapparnas rätt till sommarbete inom lappmarkerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

som förut gällt, men genom en särskild bestämmelse i 28 § öppnades utväg
för reglering av betesrätten i det under förarbetena antydda syftet. Såsom
förut nämnts skiljer 1898 års lag i formellt hänseende icke på fjällappar och
skogslappar; skogslapparna vore alltså, därest ej bestämmelserna om markernas
indelande i lappbyar funnes, formellt oförhindrade att nyttja även de
områden, där betesrätten sommartid tillkommer fjällapparna. Enligt renbeteslagen
torde alltså skogslapparna få anses berättigade att under varje tid av
året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å sådan
mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten
till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av
ålder varit såsom sådant land använd. A annan mark inom lappmarkerna
äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för
såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare
eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på
hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i
fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka lapparna efter gammal
sedvana besökt.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fjällapparna uppdelade ''kommittén
jämväl beträffande skogslapparna bestämmelserna om betesområden
och betestider i skilda paragrafer. Efter att hava erinrat, att de skogslappar,
som här avses, uppgående till ett antal av omkring 380 — män, kvinnor
och barn — för närvarande höra hemma i Norrbottens läns lappmarker och
i den del av Västerbottens läns lappmarker, som ingår i Malå socken, ävensom
att övervägande delen bland dem är bosatt nedom odlingsgränsen, anförde
kommittén följande:

>Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden
ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kommittén
utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibehållas.
Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under
tidigare skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland
annat i Asele lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och bebyggelsen
fortskridit, av omständigheternas makt antingen helt upphört eller
ock avsevärt begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen
bland skogslapparna även framdeles kommer att gå i samma riktning och att
skogsrenskötseln således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda
även anförda siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror
giva vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355,
inberäknat skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande
driva renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel
förena annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa omständigheter
har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogslapparnas
del såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig
inom Norrbottens eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan
hava drivits, utan har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betesrätten
begränsas till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fortfarande
förekommer och således behov ännu synes föreligga att bibehålla
densamma. Med denna uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande
trakterna ovan lappmarksgränsen, föreslagit den ändring i gällande bestämmelser,
att skogsrenskötsel framdeles icke må drivas annat än å sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.) *sn 27 0

Kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där skogsrenskötsel
av ålder förekommit och fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarks gräns en har kommittén bibehållit
nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Yttranden över
kommitténs
förslag.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett
samma betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det
att landet ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och
höstbetesland och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat
än under månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och
odlingsgränsen är emellertid icke, vad skogslapparna angår i alla här ifrågavarande
avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjälllapparnas
vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande
bestämmelser framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena
sidan sådana områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året
om, och å andra sidan områden, där de i regel äga vistas endast under månaderna
oktober—april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig
mark och sådan, enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare
utgöras av annan mark än nu sagts.»

Beträffande tiderna för betesrättens utövning hade kommittén bibehållit
gällande bestämmelser.

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarksgränsen,
begränsa skogsrenskötseln till sådana områden, där densamma fortfarande
förekommer, framställdes i de avgivna yttrandena icke någon erinran
vare sig från skogslapparnas sida eller från annat håll. I övrigt gjordes med
avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för denna skogsrenskötsel
föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar, och, där sådana erinringar
förekommo, voro de i allt väsentligt av samma beskaffenhet som de anmärkningar,
vilka riktats mot förslaget i vad det avsåge fjällapparnas betesområden.
De torde således här icke behöva upprepas. Endast det utlåtande,
som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta sammanhang anföras.

Domänstyrelsen framhöll såsom sin mot kommittén motsatta mening, att
renskötseln icke under alla förhållanden vore ett lapparnas privilegium, utan
att detta privilegium tillkomme endast den renskötsel, som avsåge att utnyttja
de stora fjällområdena i rikets nordligaste delar, medan de mer eller
mindre naturliga avarter av verklig renskötsel, som förekomme och uppammats
inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens förmenande
intet hade att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen. Till sådana
avarter av renskötseln räknade styrelsen skogsrenskötseln. I anslutning
till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen något uppehållit
sig vid vissa biologiska förhållanden, som enligt styrelsens mening
borde beaktas vid bedömande av frågan om renarnas inverkan å skogarnas
skötsel, anförde styrelsen i fråga om det slag av skogsrenskötsel, varunder
renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna, följande:

»Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jämlikt
nu gällande renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina
renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 4''-'',.

utnyttja de stora fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt
styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lapparnas
privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,
då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,
där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar. vilka
sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena, antagligen,
såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara uppblandade
med den egentliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogsrenar
i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel
är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett
ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda
hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett erkännande
av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom lappmarken,
böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslaudens utnyttjande,
som tillerkänts och medgivits fjällapparna.»

I anledning av domänstyrelsens sålunda uttalade mening yttrade departementschefen
vid remissen till lagrådet år 1924:

»Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till
fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänsstyrelsens yttrande, kan
jag icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande, att skogsrenskötsem
utgör en mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt
min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang
diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara
äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.
Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit
och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med
jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogrenskötseln för eu mer
eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,
ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogsrenskötseln
böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållanden
betingad, legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan
delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån skogslapparna
förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där dessa
nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare gå tillbaka och,
i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro hänvisad
till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att
fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu
är .av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självförsörjningen
hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse även
för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma, anser
jag, att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är berättigad
att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen liärutinnan kan
giva. Jag anser dock, att skogrenskötseln, som jag i det följande får tillfälle
att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt i
trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda
såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att
den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja
sig med att komma något i efterhand.»

Rörande de principer, enligt vilka hithörande förhållanden böra regleras,
har den sakkunnige icke haft något att erinra mot vad kommittén och departementschefen
yttrat. Den sakkunnige, som ansett de av kommittén föreslagna
lagbestämmelserna böra i viss omfattning omredigeras, anför till motivering
av 3 § 1 och 2 mom. i det av honom framlagda förslaget:

1924 år

forsla?.

Den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

»1 mom. Häri stadgas i nära överensstämmelse med ordalagen nti 1898
års lag, att skogsrenskötsel må drivas under varje tid av året inom Norr
bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt nedom
odlingsgränsen å kronans mark och å renbeteslanden. Med hänsyn till vad
kommittén yttrat har dock vidtagits den ändring i förhållande till gällande
lag, att rätten att driva skogsrenskötsel å de marker, som avses i momentet,
gjorts beroende av att sådan renskötsel av ålder förekommit och fortfarande
drives å den trakt-, varom fråga är, antingen året om eller under våren,
sommaren eller hösten, d. v. s. under någon av månaderna maj, juni, juli,
augusti eller september. Det är alltså ej tillräckligt, att skogsrenskötseln
visas hava förekommit av ålder; den måste hava drivits året om eller under
våren, sommaren eller hösten och får å den trakt, varom fråga är, icke hava
definitivt upphört. Härvid må dock bemärkas, att varje avbrott i renskötseln
givetvis icke medför rättens upphörande. Allenast ett stadigvarande längre
avbrott bör hava sådan verkan. Hava exempelvis renskötande skogslappar
under eu lång följd av år icke under våren, sommaren eller hösten uppehållit
sig med sina renar å viss trakt, där skogsrenskötsel nämnda tider
förut drivits, och i följd härav för renskötselns utövande nödiga stängsel
e. d. fått förfalla, eller odlingen under tiden framträngt till trakten, lärer
rätten till skogsrenskötsel få anses hava upphört. Yad angår bevisskyldigheten
torde den böra åligga den lapp, som gör anspråk på rättigheten.

Det framgår ej med full tydlighet av kommitténs motiv, om kommittén
avsett, att vid bedömande av frågan, huruvida renskötsel fortfarande förekommer
å viss trakt, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tiden för den
nya lagens ikraftträdande eller vid den tid, då tvist härom uppstår. Den
i förevarande förslag använda formuleringen har avsett att uttrycka, att förhållandena
vid sistnämnda tid skola vara avgörande liärutinnan.

2 mom. innehåller bestämmelser om de trakter, där skogslapparna må
uppehålla sig med sina renar om vintern, varmed förstås oktober, november,
december, januari, februari, mars och april månader. Sådan begränsad rätt
tillkommer dem enligt förslaget dels ä mark nedanför odlingsgränsen inom
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som icke tillhör kronan
eller är renbetesland, såvitt den av ålder användes för betning av skogsrenar,
dels ock å trakter nedanför lappmarksgränsen i dessa län, vilka skogslappar
från dessa läns lappmarker efter gammal sedvana besökt med sina renar
under vissa tider av året. I förhållande till vad för närvarande får anses
gälla beträffande skogslapparnas vinterbeten innebära de föreslagna bestämmelserna,
förutom den olikheten att betesrätten inom lappmarkerna begränsats
till trakter, som av ålder därtill användas, även den av lagrådet påpekade
ändringen, att betesrätten, vilken enligt gällande lag är fri å de trakter
nedom lappmarksgränsen, vilka lapparna — vare sig fråga är om skogslappar
från lappmarkerna eller andra lappar — besökt efter gammal sedvana,
gjorts beroende av att skogslappar från dessa läns lappmarker besökt trakten
med sina renar. Sistnämnda ändring, vilken jämväl föreslagits i S. 4 §, synes
vara erforderlig med hänsyn till förekomsten av renskötande skogslappar,
bosatta utom lappmarksgränsen i Norrbottens län (jfr S. 5 §). Denna ändring
har ock iakttagits i det nya förslaget.»

Yttrande Skogslapparna i Malå lappby i Västerbottens län hava uttalat såsom
kunniges för- önskemål, att i lagen måtte intagas bestämmelse därom, att de skulle för all
slag. framtid bibehållas vid rättigheten att begagna vissa närmare angivna markområden,
vilka av ålder utgjort renbetesland.

Departements- Enligt förslaget äro de trakter, varom nu är fråga, upplåtna till skogschefen.
renskötsel, såvitt sådan renskötsel av ålder förekommit å trakten och fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

farande drives där under tid av året, vari annan årstid än vintern ingår,
alltså under våren, sommaren eller hösten. Fördelningen av renbeteslanden
mellan de särskilda byarna ankommer enligt förslagen liksom jämlikt gällande
lag å länsstyrelsen. Att, på sätt av skogslapparna i Malå föreslagits, i
lagen införa bestämmelser om de trakter, där byarna må utöva sin betesrätt,
synes mig icke böra ske.

Mot den sakkunniges förslag har jag icke heller i övrigt någon erinran att
framställa.

Bestämmelsen i 3 mom. av förevarande paragraf motsvarar 28 § i 1898 Inskränkning
års lag och S. 6 § första stycket. Föreskriften har såvitt angår fjällapparna sin * ^töi^nng''’
motsvarighet i 2 § 3 mom. i förevarande förslag men har erhållit en något
annan avfattning.

Beträffande motsvarande bestämmelse i 1924 års förslag anförde departe- 1924 års
mentschefen vid remissen till lagrådet: förslag.

»Såsom av utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogsrenskötseln
i förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån
av sekundär betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens
om betesmarkerna mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmarkerna,
där skogsrenskötseln på sina håll drives upp emot fjällgränsen, förekomma
också ej sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper
av lappar, i det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och
nedtrampa lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I
detta sammanhang är även att märka, att skogsrenskötseln på en del håll
visat ansatser att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda
tidigare varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som sålunda
föreligga, och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större
framtidsutsikter än skogsrenskötseln, och även, såsom förut framhållits, avgjort
har större betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där
intressekonflikter förekomma, skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällrenskötseln.
Lagrummet har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvarataga
fjällapparnas intressen.»

Den salclcunnige har i denna del icke föreslagit någon avvikelse från 1924 Den
års förslag. sakkunnige.

STcogslapparna i Malå lappby hava ansett, att bestämmelsen om even- Yttrande
tuellt markavträde till förmån för fjällrenskötseln vore för skogslapparna ^r.''

synnerligen riskabel, och yrka därför, att bestämmelsen måtte utgå. slag

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare handläggning Departementsanser
jag mig icke böra utesluta ifrågavarande bestämmelse.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, innehåller be- 4 §.
stämmelser, varigenom befogenhet tillagts länsstyrelse att i avseende å
inskränkning i vissa fall av betesområdenas utnyttjande meddela särskilda
föreskrifter. I paragrafen hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna
i F. 11 § 3 mom. samt S. 11 § 1 mom. tredje stycket.

Förevarande paragraf, som innebär en nyhet i förhållande till gällande 5 §.
rätt, motsvaras av F. 5 § andra stycket och S. 6 § andra stycket. Enligt
sistnämnda stadganden skulle Kungl. Maj:t, därest visst område vore oundgängligen
erforderligt för annat ändamål av större betydelse, kunna förordna,
att området skulle undantagas från lapparnas begagnande. Avsåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

förordnandet trakt, där fjällapparna ägde uppehålla sig med sina renar,
skulle lämnas gottgörelse, som kunde anses lämplig.

Ykomraittén7»ei Mot bestämmelserna i kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen i Norrförslag.
bottens län, att gottgörelse, som däri avsåges, syntes skola komma att utgå även

då det företag, varför mark ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lapparna.
Till undvikande härav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande framställdes av kommunalfullmäktige i Julckasjärvi socken.
Fullmäktige anförde vidare:

»Såväl oundgängligen som av större betydelse böra utgå, då väl Konungen
som representant för den största markägaren ej bör bindas av obestämbara
inskränkningar vid upplåtelse av dylikt slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om staten
själv behöver mark för ändamål — t. ex. för järnväg —, varav även lapparna
draga nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för industri
— t. ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas lapparna
äg som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De arreiideavgifter
för mark, som staten betingar sig och vars storlek bestämmes
jämväl med hänsyn till jordvärdestegring till följd av järnväg, närhet till
gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall
tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara lämpligt
att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när A enskild mark — t. ex. genom gruvdrift,
uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages renbetet,
få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av statsmedel.
Vi anse dock, att gottgörelse ej skall utgå.»

förslå8” Enbgt den lydelse, ifrågavarande stadgande erhöll i det till lagrådet år
1924 remitterade förslaget, skulle gottgörelse utgå endast då fråga vore om
område, beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, vilket vore upplåtet
till de renskötande fjällapparna. Däremot skulle ersättning ej utgå,
därest området varit upplåtet till skogsrenskötsel. Därjämte upplystes i motiven,
att gottgörelsen skulle bestå i penningersättning att ingå i lappfonderna.
Härom anförde departementschefen vid remissen till lagrådet:

»Man har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskötande
lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt
förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras liksom
andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmännas bästa. Man har
dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat än då det föreligger
ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamål av större betydelse.»

Beträffande den gottgörelse, som tänktes skola utgå, anförde departementschefen: »Ifrågavarande

trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i första hand
för de renskötande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga
om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensation,
och denna har gottgjorts dem på det sätt, att arrendeavgifterna ingått
till vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot såsom nksgränsbanan
eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna
sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmark eller att eljest vidkännas
avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att på något sätt erhålla
kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra
hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan uppväga
det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr do.

stadgande om att de renskötande lapparna för intrång, vare sig genom allmänna
eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas utnyttjande blivit dem
i lag tillförsäkrat, skola erliålla något vederlag.

Uppenbart är, att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som utvinnes
av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga
gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som
antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttrandet,
och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.»

I frågan huruvida gottgörelse borde utgå för område, som varit upplåtet
för skogsrenskötsel, anförde departementschefen:

»Man har härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden
tillämpat den å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln,
som bland 2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervägande
största delen, minst 75 %, med renskötseln förenar annat yrke, huvudsakligen
jordbruk, betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot
ett fullständigt uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna
uppfattning, som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden,
såsom vid ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna
skogslapparnas övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att
föreslå bestämmelser, som kunna motverka en sådan utveckling.»

Ben saklcunnige har föreslagit vissa jämkningar uti ifrågavarande bestämmelser.
Härom anföres i motiveringen:

»Därest gottgörelse skall utgå för område, beläget ovan odlingsgränsen.
lärer detta hava sin grund däri, att lapprivilegiet göres obrukbart å detsamma.
Yid sådant förhållande synes det icke följdriktigt att låta ersättningens
utgående vara beroende av huruvida området varit begagnat för
fjällrenskötsel eller för skogsrenskötsel, detta så mycket mindre som ersättningen
avses skola ingå i de för fjäll- och skogslappar gemensamma lappfonderna.
Det torde alltså icke föreligga skäl att för de relativt obetydliga områden,
som ovan odlingsgränsen äro upplåtna för skogsrenskötsel, göra undantag från
principen. På grund härav har paragrafen givits sådan avfattning, att enligt
densamma ersättning skall utgå för varje område ovan odlingsgränsen, som
för det i paragrafen angivna ändamål undantages från lapparnas begagnande.

Av departementschefens yttrande framgår vidare, att den ersättning, som
skall utgå, avser skälig ersättning väsentligen för intrång, som förorsakas
för renbetet, och ej för all den avkastning, som kan utvinnas ur det undantagna
området. Detta ävensom att ersättningen icke skall gå direkt till
lapparna, vilket möjligen formuleringen i det remitterade förslaget närmast
kunde giva vid handen, har ansetts böra komma till uttryck i lagtexten.»

Mot den sakkunniges förslag i denna del har jag i sak icke något att
erinra. Bestämmelserna hava undergått viss jämkning av formell art.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i 1898
års lag samt F. 6 § och S. 7 §.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter
renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under färd samt vid besök
å kyrkplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort,

Om lappby.

Under denna rubrik hava i 7—13 §§ i den sakkunniges förslag sammanförts
bestämmelser motsvarande stadgandena i 8—10 §§ i F. och S. samt F.
54—57 §§ och S. 55—58 §§.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

6 §

7 §•

Den sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I kommitténs förslag hade införts begreppet lappbyområde såsom beteckning
för de områden, i vilka betesområdena indelas, nnder det att med
lappby avsågs den enhet av lappar, som skulle anses tillhöra varje lappbyområde.
Samma terminologi bibehölls i 1924 års förslag.

Lagrådet yttrade därom:

Tveksamt vore, om någon verklig fördel vore förenad med att utbyta det
hittills använda begreppet lappby mot lappbyområde, isynnerhet som begreppet
lappby hade hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visserligen
erhölle förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man
önskat få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna indelades
(lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skulle anses
tillhöra varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts att karakterisera
lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kunde emellertid knappast sägas vara
klargörande, då i förslagen endast sades, att renskötande fjällappar, resp.
skogslappar, inom samma lappbyområde utgjorde en fjällappby, respektive
skogslappby.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anmärkt har den sakkunnige ansett
lämpligt att låta beteckningen lappby i första rummet hänföra sig till det
område, inom vilket till byn hörande lappar må utöva sin betesrätt.

Denna paragraf motsvarar 6 § första stycket i 1898 års lag samt 8 § i F.
och S.

Den sakkunnige anförde till motivering av bestämmelserna i denna paragraf
i huvudsak följande:

»Indelningen i lappbyar hänför sig, såsom enligt gällande rätt och som
väl även torde vara avsett i kommittéförslagen, allenast till de trakter, där
lapparna äga hela året uppehålla sig med sina renar, d. v. s. sommarbeteslanden.
För dessa skola ovillkorligt av länsstyrelsen fastställas bestämda
gränser. I fråga om de vinterbetesland, som utnyttjas av de särskilda
lappbyarna, är däremot ett fastställande av begränsade betesområden icke
obligatoriskt, utan må i avseende å dessa förhållas efter gammal sedvana
och praxis. Men då även i avseende på vinterbeteslanden behov framträtt
av fastställande av bestämda betesområden, har möjlighet därtill ansetts
böra läggas i länsstyrelsens hand. I enlighet härmed hava bestämmelserna
i 7 § avfattats. Från de tidigare förslagen har upptagits bestämmelsen
att gemensamt betesområde må kunna fastställas för två eller flera byar.

Indelning i lappbyar och fastställande av betesområden verkställas avlänsstyrelsen.
Från gällande lag har ansetts lämpligt upptaga föreskriften,
att de lappar, vilkas rätt är i fråga, skola höras. Givetvis står det länsstyrelsen
Öppet att höra även vederbörande kommun och andra, som kunna
tänkas hava intresse av frågan.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter i sitt yttrande över sakkunnigförslaget,
att nu bestående indelning icke behöver särskilt konfirmeras eller vidröras
i andra fall än där ändring anses påkallad ävensom att uttrycket »i den
mån så prövas möjligt och lämpligt» innefattar befogenhet för länsstyrelsen
att fastställa gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

Uti 1898 års lag förekommer uttrycket lappby såsom beteckning både för
visst område och för den enhet lappar, som inom detta område driver renskötsel.
Lappbyarna, som äro av gammalt ursprung, anses hava uppstått
på det sätt, att lappar av samma stam eller släkt generation efter generation

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

fört sina renar på bete å samma trakter och flyttat efter samma vägar. Det
är först under senare tid, som en indelning skett av betena i områden,
vilka även de, alltefter de lappbyar betet tillkom, betecknats med namnet
lappby. Denna dubbla innebörd av begreppet bär bibehållits i förevarande
förslag, dock att för tydlighets vinnande på ett par ställen ansetts
nödigt att utmärka, att det är lappbyn såsom område på marken som avses.
Med hänsyn till nyss angivna förhållanden torde det vara lämpligt att i
paragrafen först uttala, att lapparna skola för renskötselns bedrivande vara
indelade i lappbyar, och sedan meddela föreskrift om betesområdenas fördelning
mellan lappbyarna. I enlighet härmed är paragrafen avfattad. I
jämförelse med motsvarande bestämmelser i den sakkunniges förslag föreligga
därjämte vissa andra skiljaktigheter av redaktionell art.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört rörande stadgandets innebörd
anser jag mig kunna biträda. Detta lärer emellertid ej behöva medföra ändring
i bestämmelsernas formulering.

I 8 §, som saknar motsvarighet i gällande lag, hava upptagits bestämmelser
rörande frågan, vilka lappar skola anses tillhöra en lappby. Uti F. 54 §
och S. 55 § stadgades härom endast, att renskötande lappar inom samma
lappbyområde utgjorde eu lappby. I 3 § av F. och S. utsädes åter, vilka
lappar borde anses såsom renskötande.

Den sakkunnige anför till motivering av sitt förslag i denna del:

»Såsom hörande till lappby anses i främsta rummet de lappar, vilka såsom
stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträda i sådan näring.
Lappar, vilka antingen själva drivit eller såsom tjänare biträtt vid renskötseln
men på grund av ålder eller sjukdom icke vidare kunna ägna sig däråt, böra
jämväl anses fortfarande tillhöra lappbyn och komma i åtnjutande av därmed
förenade rättigheter såsom i fråga om jakt, fiske, skogsfång m. m., så länge
de icke stadigvarande ägna sig åt annan sysselsättning. Vidare böra ock till
lappbyn räknas hustru och hemmavarande barn till lapp, som förut är nämnd,
ävensom omyndigt barn till avliden sådan lapp, utan avseende på om de
själva driva eller biträda i renskötsel eller icke. Uppenbart är, att en lapsk
tjänare, som tagit tjänst i främmande by, icke tillhör denna längre än han
behåller sin tjänst därstädes.

Lagrådet har anmärkt, att frågan om och i vilken ordning lapp, som icke
tillhör lappby, må tillgodonjuta lapprivilegiet, borde i lagstiftningen lösas.
Kommittén hade föreslagit, att de med renskötseln förenade förmåner skulle
åtnjutas allenast av renskötande lappar; och till renskötande räknades enligt
3 § icke allenast lapp, man eller kvinna, som dreve renskötsel, utan även,
så länge denna näring utövades, renskötande lappmans hustru, omyndiga
barn och lapska tjänare. Det har icke ansetts lämpligt att i förevarande
förslag upptaga beteckningen renskötande lapp’ såsom teknisk term i den
mening kommittén avsett, enär det i praktiken visat sig, att innebörden av
denna beteckning på skilda orter samt av olika myndigheter och andra
vederbörande fattats väsentligen olika. På sätt ovan framhållits avses i förevarande
förslag med uttrycket ''lapp, som driver renskötsel’, eller den därmed
liktydiga beteckningen renskötande lapp’ allenast lapp, som själv eller
genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. I förevarande förslag
har rättigheten att åtnjuta de med lapprivilegiet förenade förmåner ansetts
lämpligen böra göras beroende av att vederbörande tillhör eu lappby. I
andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att lapp, som ej

8 «.

Den

sakkunnige.

Yttranden öyer
den sakkunniges
förslag.

90 Kungl. Maj:(s proposition nr 43.

tillhör lappby, icke äger begagna sig av de med rätt att driva renskötsel
enligt lagen förenade förmåner.

Vad kommittén velat utsäga uti 3 § av F. och S. lärer alltså hava fått
sin motsvarighet genom bestämmelserna i förevarande paragraf, och härigenom
torde även ovannämnda, av lagrådet påtalade brist få anses avhjälpt.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar med anledning av sakkunnigförslaget:

»Utöver de restriktioner, som 1 § innebär, innefattar jämväl 8 § i förslaget
mycket betydelsefulla inskränkningar i avseende å rätten att utöva renskötsel.
Dessutom har 8 § i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande lag
om renbete en administrativ innebörd, i det att därigenom lapparna uppdelas
på lappbyarna.

1 förstnämnda avseende innebär punkt 2, jämförd med sista stycket *), att
från rätten att nyttja renskötselprivilegiet uteslutas:

a) sådana lappar, som upphört med renskötseln av andra orsaker än ålderdom
och sjukdom; eu lapp, som förlorat sina renar, skulle således icke
genom lån för inköp av renar få upptagas i lappbyn och åter bliva renskötande.
En lapp, som tager tjänst i Norge, skulle ej heller kunna låta
sina renar skötas av anhöriga i Sverige annat än med begränsning enligt
50 § andra momentet.

b) sådana lappar, som visserligen j>å grund av ålderdom eller sjukdom
upphört mgd renskötseln men därefter stadigvarande ägnat sig åt annan
sysselsättning t. ex. slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare. I
det understundom förekommande fall, att eu dylik lapp söker Dehålla sina
renar i väntan på att hans minderåriga barn i sinom tid skola kunna ägna
sig åt renskötseln, skulle han vara hänvisad till nyssnämnda begränsning
enligt 50 § andra momentet.

Enligt punkt 1 2), jämförd med sista stycket, torde uteslutas

c) änka efter renskötande lapp, om hon icke själv driver renskötsel. Yill
hon efter mannens död behålla sina renar, utan att kunna sköta dem själv
eller genom eget hushåll, skulle detta icke vara tillåtet för henne, men väl
för hennes barn.

De här ovan under a)—c) anmärkta inskränkningarna i rätten att driva
renskötsel synas olämpliga. Aven om man vill förhindra obehörig användning
av lapprivilegiet, torde nyssnämnda fall icke kunna föras till denna kategori,
utan snarare vara sådana, där det är fråga om att hålla renskötseln
vid makt på ett naturligt sätt. En helt annan sak är, att hållandet av skötesrenar
kan inom en viss lappby framkalla vårdslöshet och missförhållanden.
För sådana fall böra medel till ingripande ställas till förfogande. Däremot
bör icke en huvudregel uppställas, som kan förutses medföra ovan antydda
olyckliga verkningar. Förslag att möjliggöra nyssnämnda ingripande fram3tälles
under 50 §.

Om här ifrågasatta ändringar vidtagas, bör 8 § dessutom angiva, att samtliga
lappar, som äga renar, skola tillhöra lappby. Ett dylikt stadgande torde
kunna erhållas genom ändrad redaktion av paragrafens inledning samt till
lägg att, om renägande lapp underlåter att anmäla sig i någon lappby, befogenhet
bör tillkomma länsstyrelsen att förordna, vilken by han skall tillhöra.

Efter dessa ändringar finnes icke något behov av bestämmelser angående
renskötseln av lappar utanför lappby (jämför motiven sid. 53 överst). Därmed
torde också vara sörjt för att förslagets till lappby anknutna bestämmelser
angående minskning av renantalet med mera kunna förbliva oförändrade,
varemot 50 § måste undergå viss förändring.

8 § skulle härigenom erhålla allenast eu administrativ karaktär i likhet
med nuvarande lagbestämmelser angående lappby. Sista stycket i paragrafen
bör således utgå.»

*) I förevarande förslag mom. 2.

2 » » » punkt 4.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-i. 91

Slutligen har länsstyrelsen påpekat, att orden »såsom stadigvarande yrke
inom lappbyn»! kunde föranleda tvekan, huruvida ambulerande lappdrängar
komme att tillhöra någon lappby.

Lappfogden i Jämtlands län har upplyst, att omkring hälften av länets
lappar på grund av bestämmelsen i 8 § 2) skulle förlora rätten att tillhöra
lappby. Flertalet av dessa lappar hade nämligen upphört med renskötsel ej
till följd av ålderdom eller sjukdom, utan av andra orsaker, huvudsakligen
renhjordarnas förminskning eller totala förintelse. Lappfogden har alltså
hemställt, att såsom tillhörande lappby måtte räknas alla de lappar, som
enligt 1 § vore berättigade att driva renskötsel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört angående ifrågavarande paragraf:

»I 8 §, som avhandlar vilka som tillhöra lappby, stadgas bland annat, att
till lappby höra lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva
renskötsel eller biträda i sådan näring, och i 10 §, som reglerar flyttning
från en lappby till en annan, bestämmes att lapsk tjänare från främmande
lappby skall vara berättigad att utan särskilt tillstånd återflytta med sina
renar till sin förutvarande lappby. Med hänsyn till den trängsel på betesmarkerna
inom vissa lappbyar, som på senare tider gjort sig märkbar? synes
det angeläget att, till förhindrande av att bestämmelserna om inflyttningstillstånd
kringgås, markera en skyldighet för tjänare från annan lappby att
efter slutad tjänst återflytta till sin hemby. I motiveringen är visserligen
denna ståndpunkt framhållen, men regeln är av den vikt, att den bör komma
fram i lagtexten.»

De av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda anmärkningarna mot förevarande
paragraf rikta sig huvudsakligen mot den inskränkning i rätten att
hava skötesrenar, som dessa bestämmelser komme att medföra. Omfattningen
av denna rätt är enligt 50 § i förslaget beroende av huruvida renägaren
tillhör lappby eller icke; lapp, som tillhör lappby, äger rätt att
hålla obegränsat antal skötesrenar, under det att rätten för annan lapp
är begränsad till visst antal. Genom den av mig vidtagna ändringen i paragrafens
andra punkt, till vilken jag strax skall återkomma, torde emellertid
lapparnas rätt att hålla skötesrenar hava tillgodosetts i den omfattning, som
kan anses skälig.

Beträffande de i länsstyrelsens yttrande framställda anmärkningar, vilka
gå ut på att genom de föreslagna bestämmelserna i 8 § vissa kategorier
lappar obehörigen uteslutits från rätten att nyttja renskötselprivilegiet, vill
jag till en början framhålla, att en person naturligen icke bör anses hava upphört
med renskötseln därför att han förlorat sina renar, såvitt han utan avsevärdare
uppehåll anskaffar nya sådana. Har uppehållet varit mera stadigvarande,
så att han måste anses hava upphört att driva renskötsel inom
lappbyn, är enligt förslaget möjligheten att åter utöva rättigheten honom
likväl icke betagen, då han jämlikt 9 § i förslaget kan förvärva tillstånd härtill
av Konungens befallningshavande. Det lärer ej heller vara förslagets
mening, att lapp, som på grund av ålder eller sjukdom upphört med renskötseln
och slagit sig ned såsom fiskare eller backstugusittare, förlorat medlemskapet
i byn. För att förslagets innebörd fullt tydligt skall framgå har
jag företagit viss jämkning i förevarande punkt.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Emellertid finner jag med hänsyn till vad lappfogden i Jämtlands län
upplyst det vara rimligt, att lappar, vilka lämnat renskötseln av annan anledning
än ålderdom eller sjukdom, under vissa förutsättningar fortfarande
få tillhöra byn samt åtnjuta därmed följande rättigheter, såsom i fråga om
rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar, jakt, fiske m. m. Jag har därför
vidtagit erforderlig ändring i paragrafens andra punkt. Därjämte har jag i
den fjärde punkten, motsvarande punkt 3 i sakkunnigförslaget, infört det av
länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagna tillägget. Vad nämnda länsstyrelse i
övrigt anmärkt mot paragrafen finner jag ej böra föranleda ändring i densamma.

Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit och på sätt uttalats i
motiven, innebär bestämmelsen i första punkten av 8 §, att lapsk tjänare,
som tager tjänst i främmande lappby, ej tillhör denna längre tid än tjänsten
varar. Efter tjänstens upphörande kan han icke hänföras till dem, som inom
lappbyn biträda i renskötsel. För att emellertid denna mening må framstå
tydligare, har jag försett 8 § med tillägg i den av länsstyrelsen förordade
riktningen. Detta tillägg synes emellertid icke, såsom länsstyrelsen ansett,
medföra, att den av länsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i 9 § i förevarande
förslag blir överflödig. Därest sistnämnda bestämmelse uteslötes,
kunde möjligen åt 9 § givas den tolkning, att det ålåge jämväl sådan lapsk
tjänare, som önskar återvända till sin hemby efter slutad tjänst i annan by,
att söka tillstånd till hemflyttningen.

Slutligen anser jag, att bland de kategorier, vilka skola anses tillhöra
lappby, bör upptagas jämväl lapp, som enligt 9 § erhållit tillstånd att inflytta
i byn eller att där driva renskötsel och ännu ej börjat dylik verksamhet.
Tillägg härutinnan har gjorts i tredje punkten.

I syfte att tydligare utmärka, att medlemskap i lappby är en nödvändig
förutsättning ej blott för utövande av rätten att idka renskötsel utan även
för åtnjutande av övriga i lapprivilegiet ingående förmåner, har jag ansett
lämpligt vidtaga en formell jämkning i 2 mom. I

I denna paragraf hava upptagits bestämmelserna i 10 § i den sakkunniges
förslag om att länsstyrelsens tillstånd erfordras för flyttning från en lappby
till annan samt överhuvud för inflyttning till lappby. Paragrafens 1 mom.
första stycket motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot bestämmelserna
i övrigt äro nya. Motsvarande bestämmelser återfinnas uti 10 § i F. och S.
Stadgandet är väsentligen en ordningsföreskrift till förekommande av trängsel
och andra olägenheter inom de särskilda lappbyområdena.

Kommittén yttrade i detta ämne:

»Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av
Konungens befallningsliavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat
och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I
saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande än i bästa fall
böter och då Konungens befallningsliavande icke ägt befogenhet att tvångsvis
återföra renarna, har detta tillstånd kunnat fortfara under åratal. Kommittén
har till undanröjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom
ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningsliavande med erforderliga
tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett
liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

Kungl. Maj:U proposition nr 43.

Såsom förevarande paragraf liksom motsvarande paragraf i lagen om skogsrenskötsel
avfattas, föreligger intet formellt kinder mot att fjällapp må kunna
överflyttas till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill
emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln
ur många och nära till hands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens
befallningshavande synes böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga
i något undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att med
sina renar övergå till skogsrenskötsel.»

Bestämmelserna om befogenhet för länsstyrelsen att ingripa mot lapp,
som utan tillstånd flyttat från en lappby till eu annan, ansågos bland lapparna
i Karesuando socken till en början vara något stränga men medgåvos slutligen
vara både rättvisa och lämpliga. A andra håll hade lapparna icke något att
erinra mot stadgandena utan framliöllo tvärtom, att olovlig flyttning från ett
lappbyområde till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden yrkades från enstaka håll, att föreläggandet att återflytta
borde ske vid verkande vite.

Ben sakkunnige har i vissa hänseenden föreslagit ändringar i kommitténs
förslag och anför till motivering av dessa:

»Uti första stycket av paragrafens första moment hava upptagits bestämmelserna
i 7 § i 1898 års lag samt motsvarande 10 § 1 mom. i F. och S.
Därjämte hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å det fall, att lapp,
som ej tillhör lappby, vill för utövande av rätt att driva renskötsel inflytta
till lappby. Önskar sådan lapp vinna inträde i lappby, bör detta icke få
ske med mindre Konungens befallningshavande därtill lämnat tillstånd. Det
torde givetvis kunna inträffa, att Konungens befallningshavande med hänsyn
till betesförhållandena finner nödvändigt hänvisa sökanden till annan lappby
än den ansökningen avser. Ämnar sökanden övertaga annans renhjord, torde
han i regel kunna påräkna erhålla tillstånd att inflytta i den by, där renarnas
förre ägare drivit sin hantering.

Uppenbart är, ’ att lapp, vilken antager tjänst inom främmande lappby, i
och med denna tjänsts antagande enligt 8 § är att anse såsom tillhörande
den nya lappbyn och är berättigad att där innehava och sköta egna renar
samt således icke kommer under stadgandet i detta stycke.

Då det emellertid synes skäligen icke heller böra förmenas sådan lapp
att utan särskilt tillstånd återvända till den by, som han ursprungligen tillhört,
har stadgande härom införts i andra stycket av förevarande moment.

Paragrafens andra moment giver Konungens befallningshavande rättighet
att använda tvångsmedel i det fall, att lapp utan vederbörligt tillstånd inflyttar
till lappby, oavsett om han är medlem av annan lappby eller icke,
och motsvaras av 10 § 2 mom. i F. och S. Det har ansetts obehövligt att
i lagen uppställa såsom förutsättning för tvångsmedels användande, att lappen
underlåter att efterkomma anmaning att bortflytta; sådan anmaning kan
naturligtvis ändock givas, om så anses skäligt. Här avses allenast att anvisa
de tvångsmedel, som Konungens befallningshavande äger använda för
rättelses vinnande.»

I jämförelse med de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna föreligga
i förevarande förslag vissa olikheter av formell natur. Rörande ett av
länsstyrelsen i Norrbottens län framställt yrkande om uteslutande av föreskriften
om flyttningsrätt för lapska tjänare får jag hänvisa till vad jag därom
anfört vid behandlingen av 8 §. De föreslagna bestämmelserna torde böra

Yttranden

över

kommitténs

förslag.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

io §.

ii *•

Den

sakkunnige.

94 Kungl. Majits proposition nr d!>.

gälla jämväl för det fall, att en person, som icke förut bedrivit renskötsel
men är därtill berättigad, vill upptaga denna näring. Till förtydligande härav
hava bestämmelserna i viss mån omredigerats.

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 9 § i F. och S., samt 9 §
i den sakkunniges förslag, ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i
gällande renbeteslag men har erhållit en avfattning, som medger länsstyrelse
att tillmötesgå förekommande behov av att överskrida lappbyområdes
gräns. Enligt vad kommittén vid motsvarande bestämmelser anfört, torde
dylikt medgivande antingen kunna lämnas generellt i byordning, när behovet
är av mera stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall. Med
hänsyn till vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vid 16 § har jag såsom
andra stycke i denna paragraf infogat föreskrift om befogenhet för länsstyrelse
att använda tvångsåtgärder mot lapp, som olovligen låter sina renar
inkomma på främmande lappbys till gränserna bestämda område.

Denna paragraf, som innehåller föreskrifter om byordning, motsvarar 9 §
i 1898 års lag ävensom F. 55 och 63 §§ samt S. 56 och 64 §§. I fråga om
sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,
hade kommittén under punkt h) föreslagit ett tillägg till nu gällande bestämmelser
i syfte att öppna en möjlighet att snabbare än nu kan ske handlägga
ärenden, över vilka lapparna skola höras. Enligt detta tillägg skulle byordning
innehålla bestämmelse, i vilka fall lappbyn kunde uppdraga åt utsedda
fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar.

Ben sakkunnige har i huvudsak upptagit nu gällande bestämmelser jämte
omförmälda tillägg men har ansett sig böra föreslå vissa ändringar. Till
motivering av dessa anför den sakkunnige:

»1 mom. återgiver i huvudsak utan ändring bestämmelserna i kommittéförslagen.
I det under a) upptagna ämne, varom byordning skall innehålla
föreskrift, inbegripas även flyttningar, som äro nödiga för renbetets bevarande
och renskötselns ändamålsenliga drivande. Detta synes vara av sådan
vikt, att uttryckligt stadgande härom ansetts böra upptagas i lagen.
Och har därigenom även givits uttryck åt den av kommittén i F. 15 § meddelade
föreskriften om skyldigheten för fjällappar att företaga de för en god
renskötsels utövande nödiga flyttningar, vilken föreskrift synes hava sin
rätta plats i byordningen. Vidare må anmärkas, att byordning i fråga om
bevakning, varom förmäles under punkt c), synes böra innehålla, att därest
lapp underlåter hålla erforderligt antal dugliga renvaktare, sådana anskaffas
på den tredskandes bekostnad genom lappfogdens eller ordningsmannens
försorg. Vad angår stadgandet under h) rörande utseende av fullmäktige
bär till den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen gjorts det
tillägg, att byordningen jämväl bör innehålla föreskrift om ordningen för fullmäktiges
utseende; bestämmelse i denna viktiga fråga synes icke böra saknas.

Uti 2 mom. har tillagts en särskild erinran därom, att i byordningen ej
må stadgas vite i fall, där ansvar följer enligt lagen. Vid granskning av
en del nu gällande byordningar har befunnits, att förseelse belagts med
straff såväl i byordning som i lagen och att vites- och böteslatituderna icke
sammanfalla. Dylika kollisioner böra givetvis icke få förekomma.

Den såväl i gällande lag som i kommittéförslagen förekommande bestämmelsen
att i byordning må meddelas föreskrift att vid bestämmande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

vitesbelopp hänsyn skall tagas till vinst, som den felande må ha dragit av
sin förseelse, har uteslutits i föreliggande förslag. Att hänsyn till sådant
förhållande bör tagas torde följa av allmänna straffmätningsgrunder; i allt
fall lärer en sådan föreskrift ej vara mera behövlig i bvordning än i själva
lagen, där den dock icke upptagits.»

Beträffande förevarande paragraf kan jag ansluta mig till den sakkunniges
förslag.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser motsvarande F. 56 § och
S. 57 §. Från dessa paragrafer föreligger ingen annan skillnad, än att fjälllappby
och skogslappby ansetts böra likställas i fråga om länsstyrelsens
befogenhet att förordna landsfiskal till ordförande å de föreskrivna årssammanträdena.
Tillika har det ansetts böra ankomma å länsstyrelsen att i varje
fall förordna om sådant sammanträde.

Denna paragraf, som handlar om tillsättande av ordningsman samt hans skyldigheter
m. m., motsvarar 10 § i gällande renbeteslag samt F. 57 § och S. 58 §.

Den i gällande lag förekommande detaljerade uppräkningen av de skyldigheter,
som åligga ordningsmannen, har av den sakkunnige uteslutits.
Paragrafen har undergått omredigering men överensstämmer i sak med de
av kommittén föreslagna bestämmelserna. Det har utsagts, att valrätt endast
tillkommer de renägande lapparna inom byn, något som kommittén även
torde hava avsett, varjämte uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall ,
vilket torde riktigare återgiva stadgandets innebörd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava vid denna
paragraf anmärkt:

Det hade visat sig, att då ordningsman upphört att vara renskötande,
detta icke medfört goda verkningar. Skulle rösträttsbestämmelsen leda
därtill att icke renskötande lapp utsåges, vore det mindre lyckligt. Även
i övrigt torde det vara lämpligt, att ordningsmannabefattningen med dess
huvudsakliga uppgift att giva större stadga åt renskötseln tillsattes enbart
av de renskötande lapparna. På grund härav tillstyrktes återgång till 1898
års bestämmelser i detta avseende.

Vad sålunda anmärkts finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit
erforderlig ändring i paragrafen. Tillika har jag ansett mig böra göra det
tillägg till stadgandena, att ordningsman icke blott skall hava tjänstemans
skydd utan även skall vara underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande
tjänsteman. Därjämte har paragrafen undergått viss formell jämkning.

Om renlängd.

Förevarande paragraf, som motsvarar 11 § i 1898 års lag, återgiver med vissa
redaktionella jämkningar innehållet uti F. 58 § och S. 59 §.

Till motivering av sistnämnda paragrafer anförde kommittén:

»Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden
upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har renar inom
lappbyn, ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall
upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny
längd upprättats, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller by -

Departements chefen.

12 §•

13 §.

Den sakkunnige.

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

D §.

Kommittén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

T ttrariden
över

kommitténs

förslag.

ordningen lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall
eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om
den enskildes reninneliav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevisning
styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från
början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest, enligt vad därom kan vara stadgat i
byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på hans renantal.
Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och
40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar
skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. Än
vidare kan renlängden bliva avgörande bland annat å sammanträden med
lapparna, där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevisnings-
och andra hänseenden, som i nu anförda och liknande fall tillkommer
renlängden, är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna
själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om en var person,
som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna utrönts
vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härutinnan
lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,
har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll
så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,
att lapparnas uppgifter måste antagas hava varit oriktiga. Även enligt vunna
erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre
renantal än de i verkligheten äga.

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav
lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §

3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser renlängden
uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares renantal,
tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla renräknings
hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars reninnehav
så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att
hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att
vidkännas kostnaden för sådan renräkning.»

Från lapparnas sida förspordes på enstaka håll någon motvilja mot den
extra renräkning, som skulle kunna i visst fall anordnas. Bland det övervägande
flertalet ansågs emellertid stadgandet i denna del lämpligt och
rättvist.

Lagrådet anmärkte, att den rättsliga betydelse, som skulle tillkomma ren -

Lagrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48. 97

längd, borde fullt klarläggas. Lagrådet anförde i fråga om kommitténs paragrafer
härutinnan:

»Enligt avfattningen av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes
längden, sedan den på föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till
efterrättelse ntan hänsyn till om den då var riktig eller i större eller mindre
mån felaktig. I motiven förekommer emellertid det däremot stridande
uttalandet, att längdens vitsord kan rubbas genom förebringande av annan
bevisning därom att för enskild reninneliavare i längden upptaget renantal
från början var oriktigt.»

Med anledning av vad lagrådet sålunda anmärkt bär den sakkunnige rörande
stadgandets innebörd framhållit, att en i behörig ordning upprättad renlängd
måste godtagas såsom riktig och lända till efterrättelse, även om den
kunde befinnas vid upprättandet hava varit i större eller mindre grad felaktig.

Yissa jämkningar hava vidtagits i paragrafens lydelse. Uttrycklig bestämmelse
har införts om att s. k. tillfällig renräkning enligt 55 § kan
rubba renlängdens beviskraft. I övrigt har jag anslutit mig till den sakkunniges
förslag.

Om flyttningar.

Denna paragraf i den sakkunniges förslag, vilken motsvarar 5 § 1 stycket
i 1898 års lag, innehåller principerna för flyttningsrätten och återgiver innehållet
i 12 § E. och S. med en däri vid lagrådsremissen 1924 på hemställan
av domänstyrelsen företagen ändring. I förevarande förslag har paragrafen
undergått en formell omarbetning.

Stadgandet i denna paragraf om lapparnas skyldighet att vid flyttning
vaka över renarna, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, återfinnes i F.
och S. under avdelningen om renarnas bevakning i 16 § 1 mom. andra stycket.

Kommittén anförde till stöd för dessa bestämmelser:

»Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna undvikas
att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna
sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till buds
stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna, som, lämnade
åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har emellertid visat
sig, att lapparna, även sedan renarnas vistelseort blivit för dem känd, stundom
underlåta att utsända manskap för deras återförande. I saknad av bestämmelser
härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där det varit av särskilt intresse
även för det allmänna att renarna återhämtades, staten fått träda emellan så
tillvida, att Konungens befallningshavande för egen del föranstaltat om renarnas
bortförande från trakten i fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna
härför utan utsikt att kunna återfå dem av vederbörande renägare. I de
flesta fall torde emellertid renarna hava fått kvarstanna å trakten och lätt
nog blivit ett byte för vargar och andra rovdjur.

Då det bör ligga i renägarens eget intresse att icke gå förlustig renarna
och då det tillika måste anses vara hans skyldighet tillse, att renarna icke
vålla skador eller andra olägenheter, har kommittén lagt i lappfogdens hand
att på renägarens bekostnad vidtaga erforderliga åtgärder.

Beträffande detta stadgande erinrade lappfogden i Norrbottens läns norra
distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, att samma rättighet borde
tillförsäkras lappfogden, även när det gällde renar, som komme från fjällen

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 3ö haft. (Nr 43.) S30i 27 7

Den

sakkunnige.

Departements chefen.

i:> §.

k; §.

Kommittén.

Yttranden

örer

kommitténs

förslag:.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

17 §.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ned i skogslandet utan att lapparna vore med eller ville hopsamla och återföra
dem. Detta gällde särskilt i sådana fall, då renarna på sin väg nedåt
kunde åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma in på vinterbeteslanden
och förstöra betet för de lappar, som senare på året komme ned
med ordnad hjord. Exempel på en dylik renvandring ned utan att renägaren
varit med förekomme då och då, och särskilt hösten 1923 liade sådant
i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika fall torde
skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt minskas.
Länsstyrelsen hemställde därjämte om en föreskrift, att hopsamlingen av
renarna skulle ske genast.

Departementschefen vidtog i anledning av lappfogdens yttrande viss komplettering
av stadgandet.

Den salckunnige anförde om ifrågavarande stadgande:

»Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av förevarande art hava
sin rätta plats i byordning och ej i lag. På grand av vad kommittén anfört
synes det dock vara önskvärt, att stadgandet inflyter i lagen, särskilt med
hänsyn därtill att lappfogden därigenom utrustas med befogenhet att i
vissa fall vidtaga tvångsåtgärder. Föreskriften att lappfogden, när fråga är
om ett fåtal renar, skall samråda med lapparna, innan han vidtager åtgärder,
har ansetts icke böra kvarstå, då det skulle förorsaka dröjsmål och det
dessutom säkerligen i de flesta fall bleve omöjligt för lappfogden att komma
i förbindelse med lapparna. I förtydligande syfte hava därjämte vissa formella
jämkningar i lagtexten vidtagits.»

Den sakkunnige har ansett, att förevarande stadgande lämpligen hade sin
plats bland bestämmelserna om flyttningar och har därför insatt detsamma
näst efter 15 §.

De lappar i Västerbottens län, som yttrat sig över den sakkunniges förslag,
hava ansett, att genom 16 § allt för stor makt lagts hos lappfogden.
De önskade, att i paragrafen måtte insättas den bestämmelsen, att lappfogden
skulle i samråd med ordningsmannen eller vederbörande lapp kunna vidtaga
erforderliga åtgärder för djurens återförande till hjorden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att de i paragrafen medgivna
tvångsåtgärderna måtte få komma till användning jämväl i det fall,
att lapp läte sina renar inkomma på annan lappbys till gränserna bestämda
betesområde och icke omedelbart bortförde renarna därifrån.

Då förutsättningen för ett ingripande av lappfogden enligt denna paragraf
är underlåtenhet från lapparnas sida att fullgöra dem åliggande skyldighet
att i det i paragrafen angivna fallet så fort ske kan samla renarna, finner
jag vad lapparna i Västerbottens län anmärkt mot paragrafen icke böra föranleda
ändring i densamma.

Förande det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda yrkandet har
jag yttrat mig vid 10 §.

Denna paragraf, som avser att säkerställa lapparnas rätt till flyttningsväg,
motsvaras av 5 § andra stycket i 1898 års lag samt 13 § i F. och 13 § 1 mom. i S.

Mot ifrågavarande bestämmelser i kommitténs förslag anfördes från den
bofasta befolkningens sida i Arjeplogs socken, att det torde få anses orimligt,
att t. ex. en hemmansägare ej skulle få uppodla sin egen mark därför att

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 43.

odlingen skulle föranleda, att lapparna linge omlägga sin flyttningsväg. Från
Degerfors socken erinrades att, när lapparna toge väg, som korsades av stängsel,
detta utan vidare av dem nedhögges, något som förefölle åtminstone till någon
del kunna undvikas med god vilja och genom avtal med markägaren.

Departementschefen, som på grund av andra anmärkningar i 1924 års förslag
vidtog vissa ändringar i paragrafen, erinrade i anledning av vad från
den bofasta befolkningens sida anförts om sitt yttrande i frågan om lapparnas
sedvaneområde (refererat vid behandlingen av 2 § i föreliggande förslag)
samt anförde till bemötande av uttalandet från den bofasta befolkningen:

»Påståendet, att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra en
jordbrukare att uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer detsamma
med vad kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu
missuppfattning av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag
redan tidigare erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott
stängslet, där det skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar,
genom markägarens försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa
renhjorden. Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt utmärkes.
Att skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig,
torde ligga i öppen dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då
det för renhjordens förflyttning är oundgängligen nödvändigt äger nedriva
stängsel, som kan finnas uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skadeståndsskyldighet
i dylika fält kan åligga lapparna torde bero av omständigheterna.
»

Den sakkunnige har vid paragrafens formulering följt 1924 års förslå,
allenast med tillägg, att länsstyrelsen har att meddela tillstånd till
läggning av flyttningsväg.

Enahanda bestämmelser hava i något förändrad form upptagits i förevarande
förslag.

1924 års
förslag.

''O

om -

Den sakkunnige.

Departements chefen.

is §.

Denna paragraf återgiver utan ändring i sak 12 § första och andra styckena
i 1898 års lag samt 14 § i F. och S. Uti yttranden över kommitténs förslag
yrkades från enstaka håll, att den anmälningsskyldighet, som lapparna enligt
paragrafen hade att fullgöra, då de flyttade utom den socken, där de hade sitt
hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades. Yad sålunda erinrats
föranledde icke någon ändring i 1924 års förslag eller sakkunnigförslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava vid avgivande av Yttranden 5ver
yttrande över den sakkunniges förslag framhållit, att underrättelse genom den sakkunlänskungörelserna
knappast torde nå lapparna samt att det därför syntes
lämpligt, att förfarandet kompletterades därmed att ordningsmannen i den
eller de lappbyar, som hade sin flyttningsväg genom platsen ifråga, skulle
personligen underrättas.

Med hänsyn till vad sålunda yttrats har jag försett paragrafen med tillägg
i det angivna hänseendet. Dessutom hava i paragrafen vidtagits vissa jämkningar
av redaktionell art.

ni^es forsla^.

Departements chefen.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

Under 19 § hava sammanförts vissa av de bestämmelser om renars bevakning
och försumlighet i renskötseln, som förekomma i 15—IT §§ i F. och S.

19 §.

Bevakning.

Kommittén.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Uti 1898 års lag saknas bestämmelser om renarnas bevakning. Vad
härutinnan skall iakttagas är infört i byordningarna. Vissa regler liava även
utbildats i praxis samt genom lappfogdars och tillsyningsmäns anvisningar

Kommittén hade ansett, att i syfte att hos lapparna inskärpa den synnerliga
vikt och betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och
omsorgsfull bevakning av renarna, i lagen borde införas särskilda stadganden
härom. Därvid borde i lagen endast givas uttryck åt mera principiella
synpunkter, medan detaljföreskrifterna fortfarande skulle hava sin plats i
byordningarna. Kommittén har i detta hänseende såvitt angår fjällrenskötseln
uttalat bland annat följande:

: Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att
för sitt uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina
håll ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sominarocli
vinterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och
däröver. Även då renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,
äro de så gott som ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betesförhållandena.
Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av deras
egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg å ifrågavarande
trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande av
skadegörelse å de bofastas egendom ledas även av lapparnas vilja och att
lapparna, i den mån det står i deras förmåga, alltjämt hava renarna i sin
hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än mera framträdande
betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge trätt i kraft
och konventionens stränga bestämmelser i fråga om renar, som olovligen
inkomma på norskt område, kunna tänkas komma att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte
husfolk stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning
för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden
hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan
personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.
Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under
vintern stannat a platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur,
medan renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig omfattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman
eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,
men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen lämnat
renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för jordbrukets
skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de
sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas
åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala dryga
ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande
lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig bevakning
förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av bekvämlighet
eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,
där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt
skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å eu och samma trakt och
därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna
är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika uppenbart
torde vara att en husbonde, som är mån om sina renar, måste antingen

Kungl. Afaj:ts proposition nr 43.

101

personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att renarna
ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet i angivna
hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Motsvarande bestämmelser i fråga om skogsrenskötseln i kommitténs
förslag innehöllo icke såsom förslaget om fjällrenskötsel något stadgande om
skyldighet för lappen att flytta med renarna. Kommittén anförde härom:

»Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste
delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit förhållandevis
stort insteg. Benbetestrakterna ligga följaktligen mer eller mindre
inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att
skogsrenarna, då de begiva sig från en betestrakt till eu annan, komma in
på sådana marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsats mot
fjällrenarna året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i
synnerhet under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å
den bofasta befolkningens egendom. Det har emellertid visat sig, att skadorna
sommartid bliva mindre, om renarna då äro spridda än om de uppträda
i samlad hjord. Nu angivna förhållanden i förening med andra omständigheter
hava givit anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat
sig en mot fjällrenskötseln olika metod. Skogslapparna hålla sålunda sommartid
renarna i regel icke samlade annat än då särskilda omständigheter
påkalla sådant, utan låta renarna gå spridda. Kommittén har ansett sig
böra taga hänsyn till rådande förhållanden och har fördenskull icke ålagt
skogslapparna att i likhet med fjällapparna ''flytta med sina renar’. Kommittén
har dock härigenom icke på minsta sätt för skogslapparnas del velat
efterskänka fordran på eu efter omständigheterna lämpad god vård och bevakning
av renarna, vilket ock i § uttryckligen utsagts. Tydligt är att ansvaret
för renarnas bevakning och vård även här bör i första hand åvila
husbonden.»

"Vid remissen till lagrådet 1924 redogjorde departementschefen för vissa
olikheter mellan fjällrenskötseln och skogsrenskötseln samt framhöll därvid
bland annat:

Under vinterflyttningarna hölles skogsrenhjordarna samlade på samma
vis. som fjällrenhjordarna och fördes i likhet med dem från den ena trakten
till den andra. Sommartiden vore förhållandet i viss mån annorlunda.
Detta sammanhängde med att de renskötande skogslapparna till övervägande
delen vore jordbrukare. De kunde nämligen, om de samtidigt skulle på
behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke företaga flyttningar till
mera avlägset belägna trakter. Skogslapparna läte under sommaren, sedan
renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till eu viss trakt,
dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag för vissa
tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt, då
renarna i görligaste mån hopsamlades i gärden eller på naturliga platser,
som lämpade sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de vore
spridda, skedde i främsta rummet på det sätt att lappania i mån av behov
utövade tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som plägade
vara särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under
sommaren hölles spridda vore den erfarenheten att ifrågavarande metod
visat sig vara den mest ändamålsenliga, om man ville förekomma allvarligare
intrång å de bofastas ägor. Metoden tillämpades alltså fullt avsiktligt och
dikterades väsentligen av hänsyn till den bofasta befolkningens intressen.

Den salclcunnige har ansett lämpligast att i lagen allenast giva uttryck
åt den allmänna grundregeln i fråga om bevakningen, att lapparna skola på

1924 ars
lorslag.

Don sakkunnige.

Departements chefen.

Påföljd av
försumlighet
i rensklitseln.

Den sakkunnige.

Yttrande öyer
den sakkunniges
förslag.

102 Kungl. Majtts proj)osition nr 4f>.

ett stadigvarande satt och i överensstämmelse med fordringarna på eu god
renskötsel övervaka sina renar. Stadgande liärom har införts i paragrafens
första stycke. Rörande övriga, av kommittén föreslagna bestämmelser
i denna del yttrar den sakkunnige:

»Vad angår stadgandet att husbonden i främsta rummet är ansvarig för renarnas
bevakning och vård torde detta gälla utan särskilt stadgande. Övriga av
kommittén föreslagna bestämmelser i denna del synas icke hava sådan principiell
innebörd, att deras upptagande i lagen därigenom kan anses motiverat;
de innebära allenast antingen eu hänvisning till byordningen eller ock
en erinran, att bestämmelser i vissa hänseenden skola intagas i byordningen.
I den mån eu sådan erinran ansetts böra göras, har den intagits
i 11 §. I övrigt hava av kommittén i detta ämne föreslagna bestämmelser
uteslutits.»

Omförmälda bestämmelse i den sakkunniges förslag har med vissa smärre
redaktionella jämkningar upptagits i föreliggande förslag. Att såsom kommittén
föreslagit i lagen giva mera detaljerade bestämmelser rörande renarnas
bevakning synes mig icke lämpligt.

Uti andra stycket av förevarande paragraf stadgas om påföljderna av
försumlighet i renskötseln. Detta stadgande, som motsvarar 17 § i F. och
S., innefattar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser bland
annat, att länsstyrelse i vissa fall skall kunna fråntaga lapp rätten att driva
renskötsel.

Rörande bestämmelserna i detta ämne anför den sakkunnige:

»Från vederbörande myndigheter i de två nordligaste länen har vid olika
tillfällen framhållits nödvändigheten a»'' att verksammare bestämmelser än
de av kommittén föreslagna borde givas i fråga om försumliga ren vårdare.
Det framliålles särskilt, att de föreskrivna varningarna vore verkningslösa,
samt att den såsom nästa och sista påföljd stadgade förlusten av rätten att
vidare driva renskötsel, vilken visserligen vore sträng nog, i synnerligen
många fall icke lämpade sig att använda. Det förelåge därför behov av att
såsom mellanliggande led anvisades andra åtgärder, som bättre lämpade sig
efter de i särskilda fall föreliggande faktiska förhållandena och tillika medförde
erforderlig effektivitet. Med beaktande härav har i förevarande stycke
stadgats till en början, att lapp må kunna varnas även om försumligheten
icke är grov, blott därigenom skadegörelse eller andra olägenheter uppstått.
Vidare har föreskrivits, att, om den försumlige icke låter sig därav
rättas eller försumligheten är av svårare beskaffenhet, Konungens befallningshavande
kan antingen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande
av bättre bevakning av renarna eller förordna, att renarna skola för viss
tid eller tillsvidare överlämnas till vård åt annan renskötande lapp eller
att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade,
eller ock förklara den försumlige förlustig rätten att vidare driva renskötsel.
Det har ansetts nödigt stadga, att Konungens befallningshavande
skall äga meddela närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna
åtgärder och i samband därmed förelägga vite och i händelse av tredska utdöma
vite.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget
beträffande ifrågavarande stadgande anfört:

Såsom den yttersta utvägen mot försumlig lapp upptoge 19 § i den sakkunniges
förslag, att den försumlige förklarades förlustig rätten att vidare

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

driva renskötsel. En jämförelse med 1 § syntes föranleda, att barn till en
sådan lapp eller lians liustru skulle fortfarande äga rätt att driva renskötsel,
om de icke själva förklarats rätten förlustiga. Da fadern varit försumlig
i vården av egna renar, borde lian uppenbarligen icke heller få innehava
skötesrenar. Om hustrun och barnen icke kunde omhändertaga sina
renar, måste de således lämna dem i vård lios andra. De syntes emellertid
i motsats mot den försumlige familjefadern på grund av 8 § allenast äga
rätt till det antal skötesrenar, som angåves i 50 § 2 mom.

På grund av den av mig vidtagna ändringen i 8 § kommer försumlig Bepanomei.tslapp,
som förklarats förlustig rätten att vidare vara renskötare, fortfarande
att tillhöra lappbyn, till dess han stadigvarande ägnar sig åt yrke, som icke
har med renskötsel att skaffa. Härav följer, att även hustru och hemmavarande
barn till sådan lapp tillhöra lappbyn och jämlikt 50 ^ 1 mom. äro
berättigade att hålla skötesrenar utan inskränkning till visst antal. Till
utmärkande av att en sådan förklaring som nyss sagts endast innebär hinder
att vara renskötare och icke att utöva andra med lapprivilegiet förenade
förmåner har viss jämkning gjorts i stadgandets ordalydelse.

Om förvildade renar.

I 20 §, som avser åtgärder för utrotande av7 förvildade renar, hava utan 2W §.
ändring i sak upptagits bestämmelserna i 2 § andra stycket i gällande lag.
motsvarande 18 § i E. och S. Med förvildade renar avses i stadgandet föivildade
tamrenar och deras avkomma, d. v. s. renar, som kommit ur sin
ägares hand och förty i allmänhet icke kunnat på föreskrivet sätt märkas.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande
jaktförfattningar. Dylika renar lära numera icke förekomma i riket, men
väl i Norge och annorstädes.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anföra i anledning av dessa
bestämmelser, att då enligt förslaget länsstyrelse erhållit befogenhet att i
åtskilliga, mera ömtåliga fall besluta angående nedslaktning av7 renar, det
förefölle, som om jämväl den i 20 § avsedda beslutanderätten kunde överlämnas
åt länsstyrelsen.

Vad länsstyrelserna sålunda anmärkt finner jag befogat. Jag har därför Bepartemeutsvidtagit
erforderlig ändring i paragrafen. I densamma har vidare intagits
föreskrift om användningen av behållna värdet av dödade förvildade renar.

Därjämte har paragrafen undergått viss redaktionell jämkning.

Om lapparnas bostäder in. in. samt om odlingar.

I denna paragraf hava sammanförts stadganden om lapps rätt att upp- il §.
föra kåta och bod; föreskrifterna om stuga och därmed jämförlig bostadsbyggnad
hava upptagits i 22 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf, vartill
motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvaras av de i 19 och 20 §§ F.
och S. upptagna stadgandena i detta ämne.

Kommittén hade i huvudsak föreslagit likalydande bestämmelser i fråga Kommittén.
om fjällapps och skogslapps rätt att uppföra kåta och bod; dock hade för
skogslapparnas del föreskrivits, att fast kåta och bod icke finge uppföras
å enskild tillhörig utmark annat än efter särskild anvisning.

104

Den

sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Yttrande
över kommitténs

förslag.

1924 års

förslag.

Den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna företer den
sakkunniges förslag olikhet såtillvida, att fjäll- och skogslappar ansetts böra
likställas i fråga om rättigheten att uppföra fast kåta eller bod. Härigenom
har beträffande fjällapparna rättigheten att nedom odlingsgränsen uppföra
fast kåta och bod å enskild eller därmed likställd mark inskränkts, så att
de endast efter anvisning äro berättigade härtill, under det att beträffande
motsvarande rättighet för skogslapparna ovan odlingsgränsen villkoret om
anvisning uteslutits. Då fjällapparnas vistande nedom odlingsgränsen och
skogslapparnas vistande ovan samma gräns i regel endast är tillfälligt, torde
ändringen sakna större praktisk betydelse, men genom densamma har vunnits,
att enhetliga bestämmelser kunnat givas för fjäll- och skogslappar i
förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i anledning av den i paragrafen från
kommitténs förslag upptagna definitionen å kåta anmärkt, att för avstyrande
av de olämpliga avarterna av fasta kåtor med järnspis jämte den lapska eldstaden
(aran) och lucka för rökhålets tillstängande borde föreskrivas, att
kåta skall vara försedd uteslutande med aran.

Yad länsstyrelsen sålunda hemställt synes mig icke böra föranleda ändring
av ifrågavarande stadgande, mot vilket anmärkning förut icke framkommit.
Emellertid hava bestämmelserna i denna paragraf undergått ändringar av
redaktionell natur.

Med anledning av den enligt kommitténs förslag förefintliga olikheten i
nu förevarande hänseende mellan kronomark och enskild mark erinrade
kammarkollegium, att, såvitt kollegium kunnat finna, i kommittéförslagen med
beteckningen kronomark avsåges mark under kronans omedelbara disposition,
samt att det till undvikande av missförstånd syntes böra stadgas, att
i allt, varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild mark skulle likställas
sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller disponerades
såsom ecklesiastikt boställe.

Omförmälda erinran föranledde viss jämkning i avfattningen av åtskilliga
bestämmelser i 1924 års förslag, vilken jämkning avsåg att bringa bestämmelserna
i närmare överensstämmelse med vad kommittén hade åsyftat,
då den skilt mellan enskild mark och kronans mark. I det remitterade
förslaget likställdes med enskild mark dels kommun tillhörig mark dels ock
kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen. Däremot
hade i sistnämnda förslag med kronomark under kronans omedelbara disposition
likställts vissa allmänningsskogar utom i fråga om rätt för ] app att
uppföra stuga eller att upptaga odling eller hålla getter.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anför den sakkunnige:

»I de tidigare förslagen torde alltså hava avsetts att uti vissa hänseenden
med enskild mark likställa sådan kronomark, som icke står under kronans
omedelbara disposition, eu ståndpunkt som ansetts böra intagas jämväl i
förevarande förslag. Vid sådant förhållande torde det emellertid vara lämpligt
att även i lagtexten införa uttrycken mark, som står, respektive icke
står, under kronans omedelbara disposition. En uppräkning i lagtexten av
de särskilda slag av kamerala enheter, som avses skola falla under nämnda

105

Kungl. Maj:ts propositioti nr 43.

uttryck, synes böra undvikas bland annat av det skäl, att nya former för
upplåtelse av kronojord kunna i framtiden införas, varigenom även nya beteckningar
å den upplåtna jorden kunna uppstå. I detta sammanhang må
ock erinras därom att lagrådet ansett det vara föremål för tvekan, huruvida
de i de tidigare förslagen förekommande kamerala beteckningarna vore
tydliga och tillfredsställande.

Uttrycket ''mark under kronans omedelbara disposition’ i förevarande
förslag må ej förväxlas med uttrycket kronoegendomar under allmän disposition'',
vilket sistnämnda uttryck är en speciell kameral jordredovisningsterm
(se kung. den 28 januari 1870). Till egendom under kronans omedelbara
disposition torde å de trakter, varom här är fråga, för närvarande böra
hänföras dels upplåtna krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts,
dels skogstorp, upplåtna antingen jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 maj
1904 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker i A Österbottens
och Norrbottens län, eller ock enligt tidigare i samma ämne meddelade föreskrifter,
dels odlingsiägenheter, varom förmäles i Kungl. kungörelsen den
18 juni 1909 angående upplåtande av odlingsiägenheter å kronoparker och
överloppsmarker i de sex nordligaste länen, dels övriga utarrenderade kronans
fastigheter dels ock kronoparker och överloppsmarker. Under kronans
omedelbara disposition stå däremot icke krononybyggen efter det odlingsskyldigheten
fullgjorts; för dessa torde gälla bestämmelserna om stadgad
åborätt. Ej heller räknas såsom stående under kronans omedelbara disposition
övriga fastigheter, som innehavas med stadgad åborätt, mark, som upplåtits
med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926, eller boställen, som icke
indragits till kronan. De i förevarande förslag på ett flertal ställen förekommande
uttrycken mark, som står, respektive ej står, under kronans
omedelbara disposition’, avses alltså skola hava ovan angivna innebörd.»

Kammarkollegium, har i anledning av nyss anförda uttalanden av den sakkunnige
anmärkt:

»Med uttalandet i motiven att bland egendomar under kronans omedel;
bara disposition hörde ''krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts
torde hava avsetts krononybyggen, med avseende å vilka odlings- och nybyggnadsskyldighet
blivit eftersatt och på den grund återfallit till kronans
fria disposition. Då krononybyggen innehades under stadgad åborätt jämväl
under tiden för odlingsskyldighetens fullgörande och denna åborätt icke
kunde av kronan återtagas i annan ordning än efter laga dom, torde jämväl
vara i viss mån vilseledande att, såsom skett i motiven, bland fastigheter,
vilka icke stå under kronans omedelbara disposition, såsom en särskild kategori
upptaga ''krononybyggen efter det odlingsskyldigheten fullgjorts’. Förhållandet
vore, såsom nyss nämnts, att alla krononybyggen, intill dess åbon
i laga ordning förklarats besittningsrätten förlustig, innehades under stadgad
åborätt och följaktligen vore undandragna kronans fria disposition.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att då den i motiven bestämda
innebörden av uttrycket »kronomark, som ej står under kronans omedelbara
disposition», icke vore självfallen och under alla omständigheter icke känd
för lapparna, det syntes önskvärt, att eu tolkning av uttrycket gåves i lagen.

Såsom kammarkollegium anfört, böra till det i lagförslaget förekommande
uttrycket kronomark under kronans omedelbara disposition ej hänföras krononybyggen,
med mindre åbon i laga ordning förklarats förlustig besittningsrätten.
Något förtydligande härutinnan synes ej erforderligt.

Yad angår den av nyssnämnda länsstyrelse framställda anmärkningen, finner

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

jag i likliet med den sakkunnige det böra undvikas att i lagtexten uppräkna de
egendomar, vilka liöra till den ena eller andra av ifrågavarande kategorier.
Ett sådant uppräknande kan ju uppenbarligen endast hänföra sig till nuvarande
förhållanden, men härigenom vore det syfte, man sökt vinna genom
införande av dessa uttryck i lagtexten, förfelat. Några svårigheter för lapjaarna
synas i praktiken icke behöva befaras, då de naturligen kunna hos lappfogden
erhålla upplysning om vilka rättigheter tillkomma dem å de särskilda
fastigheterna inom de områden, där de äga uppehålla sig med sina renar.
Jag finner alltså vad länsstyrelsen i detta hänseende anfört icke böra föranleda
ändring i de föreslagna bestämmelserna.

22 §. Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, reglerar de

renskötande lapparnas rätt att uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad.
Paragrafen upptager med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna
i 21 § E. och S.

Propositionen Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk på bekvämare bostäder

samt om lämpligheten överhuvud att utöva renskötsel från annan bostad än
kåta har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i
1898 års renbeteslag, som genom proposition förelädes 1917 års riksdag.
Vid propositionens framläggande anförde föredragande departementschefen:

»En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är
spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som
äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser
i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 § 3
mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de
äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll
för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom
bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag berättiga
ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina konsekvenser
leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde
egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga
trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande
av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen
uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något
annat än att o reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden.
A lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser
— med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars
rätt att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses tilllämpliga,
och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om
deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning,
tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas
levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom
renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om
rätt till land och vatten.

anrorts i avseencie a r § o mom., larer uet vara uppenoart, att i o § ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

107

åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna
av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid
uppehållit sig med renar. Riktigheten av eu dylik tolkning av 3 § framgår
även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 utfärdade
renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas
skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i
1873 års avvittringsstadga, att lapparna äga till hushållsbehov använda
skogen ’i den mån för betesrättens utövande är nödigt’, likasom ock det i
4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som
lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat varaktigt
bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man har även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,
som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningskavande beviljas renskötande
lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat
område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande
inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat än att inom de särskilda
lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Aven om
inrymningshandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,
kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i
besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen
vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje
lappby bestämda betesområde skulle anses samfällt för alla till byn hörande
lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av
sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl
blivit genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen fördelning
icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande
rättighet till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till renbetes
tillgodogörande och det nyttjande av mark. som därmed enligt lagen
sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolkningen
medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska
stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig
ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i
följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadigvarande
uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och där
uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Hiir hava de
livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft i
behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och
jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan
anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos
renarna, förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet,
på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför
allt på senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj
uppfört fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lappmarkerna
som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägenheterna
äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de ej
av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även byggnader för eu mer
eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i
många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt
i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna
utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett
flertal nötkreatur ävensom dragare.

108

Kungl. Majds proposition nr 43.

Åtskilliga, dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta
har skett dds. med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med avvittring
av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels pa grund av kungörelsen
den 3 juni 1915, som lämnar Öppet åt Kungl. Maj:t att, när synnerliga
skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna
uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal innehavare av olagligen
tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått
sin ställning ordnad, något som påkallats av en naturlig billighet mot personer,
vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å kronom
arken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid bestämt
uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fasthålles
detta och erkännes tillika riktigheten" av vad här förut anförts emot
påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle
alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund
av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå, sig ned å odisponerad
kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes . ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att
utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lapparnas
eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara
synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik
mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare
fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom
velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att
efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolkningen
kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria
skön upptaga, nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln
ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej närmare
utvecklas, vilka, svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya
lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det
torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter
annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan
områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.
Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lapsk härkomst i allmänhet
äro mera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.
Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva
upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom ''ofta
nog, att dylika lägenheter komma ur sina lapska innehavares hand och
övergå till personer, som ej av rashänsyn manas till särskilt överseende i
fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla upplåtelse
av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla närmare övervägande.
Man torde i detta avseende böra skilja mellan renskötande lappar
och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln, och inom den
senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller
sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

109

Kunr/l. Alaj:ts proposition nr do.

mänhet måste företaga längre vandringar, varunder de. sä framt näringen
ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,
måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekräftas i stort sett av hittills vunnen
erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat sia sig ned såsom
bofasta men likväl fortsatt att omhänderliava renar, har renskötseln i regel
alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försämrats.
Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens
län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit
en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de
bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I eu del
fall har detta tillgått så, att eu renskötande lapp inköpt eu redan anlagd
gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom
jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skötas
av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga
formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu nomadfamilj
plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark
uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka
sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts
ladugård för en eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast
de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig
ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid
själva husbonden varit en av dem, som stannat, och i andra fall har han
längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling
hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande
till renantalat alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen
av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,
framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande
i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de
särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättelijordar,
som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta
har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de
mindre förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena
som andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade iiro förhållandena
även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnadssätt.
Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län
samt eu del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att förlijälpa
renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida
man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel
och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om renskötseln
skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på eu dylik väg.
Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande
av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna, vilka
ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid
sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att återgå till förfädernas
levnadssätt i kåtor. Även i fråga om en del bofasta men renskötande
lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de
ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den allmänna
revisionen av renbeteslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart
måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare övervägande
det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta
lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid
att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark. >

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i propositionen,
föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat
föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas rätt att till
underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande
tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostadshus.
I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §, att därav
med full tydlighet skulle framgå, att virke ej i något fall finge av lapparna
tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte
upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende
å redan befintliga bosättningar.

fjagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett
flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid en avvikande mening.
Reservanterna anförde bl. a. följande:

»Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft
någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av
bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid, att lagstiftaren ej alls
reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på nomadlivets gamla
bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid, som liöjde levnadsanspråken
betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undgå att även
hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya
krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, där de små
barnen kunde ha skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i
sin helhet kunde finna någon trevnad och en varaktig stad. Med andra
ord den nya tiden har hos Jämtlands, Västerbottens och de sydligast
vistande norrbottenslapparna inplantat begreppet hem. Detta nya behov
ha lapparna självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndigheterna
hava ej ingripit häremot, vartill de i själva verket ii ven saknat
uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör den
såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt göra,
återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen
sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt söka ordna
renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att
vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett
naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har
rättighet att lika val som de svenske sträva fram till en människovärdigare
tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även om
lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid
avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att
deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande
att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt
motstånd från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands
län’. Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län
hava i allmänhet gjort invändningar’. Älla dessa lappar, heter det i redogörelsen,
hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus
å sina renbetesland ; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader
och gethus. Från övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars sida
har åter framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader, enär
lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

att förslaget tillstyrkts av alla börda myndigheter och ej heller föranlett
erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarks socknarna, dar som
bekant renskötseln står högst’, samt att ''tydligt torde i själva verket vara,
att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god ren vård’. Yad
myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommittéförslag,
som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu
leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom
auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu
skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det
därför snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det beståendes
och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De
små jordbrukarna i Norrland hava fasta bostäder men fa ändock under vissa
årstider bo i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Aven lappbefolkningen
bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga
enahanda vanor.»

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens
förslag under bland annat 1 och 3 §§ jämte viss del av övergångsbestämmelserna
samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att vad
under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande
i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt efter
det tillfälle beretts lapparna att å samfällt möte hålla överläggningar i ämnet.
Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution
i frågan:

»Mötet förkastar, såsom icke ägande grund, sådan åskådning, som gör
gällande, att lapparna förvekligas för renskötseln genom att bo i hus och
protesterar bestämt emot att på grundvalen härav genom rättsregler hindra
lapparna att uppföra bostadshus.

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så
småningom lcan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i \ iss
män kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt
sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att
uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som iclkai
renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjäll^! i Jämtlands
län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin
familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i
samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller
annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande a den ifrågasatta
platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden
i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan må
äga bvgga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan
om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger sökanden
insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller annan kronobetjänt
i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till K. B. ävensom
stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens upprättande, om sa
påfordras.»

Kommittén erinrade till en början om det förhållandet att, vilken mening
man än kunde hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande
hänseende, de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndig -

1918 års

lappmöte.

Kommittén.

112

Aungl. Maj:ts proposition nr 43.

heters goda minne sedan land i ga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för
uppförande av aven andra bostader än kätor. Vidare anförde kommittén
följande:

»Vad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslapparna,
vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna
nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.
Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas
dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor
eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,
plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.’
Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emellertid
längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo
i tältkåtor aret runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av
mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager
bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämtlands
lärt i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna
av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändiggöra
längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare
sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens
län innehar en del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars
familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevakningsmanskapet
under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i
tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bofasta
befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hemman
eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller
fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid hos den bofasta befolkningen. För
lapparna i sin helhet i Västerbottens lan gäller, att den del av dem, som åtföljer
renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland
de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan
å vår-, sommar-, eller höstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de
sydligare delarna av länet. Av lapparna i Bautasvuoma och Kaalasvuoma
lappbyar användes allmänt a vår-, sommar- eller höstbeteslanden en i kåtaeder
husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järnspis
samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i''
Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla
sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lapsk "eldstad (aran). Så är även
fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare
tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda
lappby ävensom lapparna i Lainiovuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder
sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av
samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina
renar uppehalla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen
av renarna därifrån kan utövas, bo hos den bofasta befolkningen, varemot de
i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna
bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från förhållandena,
sådana de härutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kommittén,
som a sina sammanträden med de renskötande lapjmrna ingående
dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga hänsyn
till de önskemål, som härutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts
av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste
trakterna, hava lapparna uttalat önskan att å vår-, sommar- och höstbetes -

113

Kungl. Maj:is proposition nr 43.

lanclen få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del erbjudande
bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter
än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i
ovannämnda proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare levnadssätt,
vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna
att eftersätta vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de
erinrat om den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gammerna
redan vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens
bättre eller sämre beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre
intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor
betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.
Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan
i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosattes, men
anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt
än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.
Härutinnan hänvisar kommittén siirskilt till vad ovan i annat sammanhang
anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kommittén
till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, varigenom
renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,
vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för
lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den
försumlige att avhända sig stugan.

Då kommittén således i anslutning till vad ovan anförts föreslagit, att åt
de renskötande lapparna inrymmes rätt att å renbeteslanden för renskötselns
utövande uppföra timrade stugor, har det dock skett med vissa förbehåll.
Till en början har kommittén, i likhet för övrigt med vad genomgående föreslagits
även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra
betungas genom de lapska privilegierna mera än som för tillgodoseende av
de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. Pa grund härav och då behovet
av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i tillräcklig
omfattning utan anlitande av enskild mark, liar kommittén begränsat
rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild
mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning träffa
avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt
överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget bestämmande.
Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden
skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit
vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till
vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra
binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna pa ett fullt effektivt sätt
övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upphov
till verkliga jordbrukslägenheter, har även visat sig vara till stort men
för hela renhanteringen å trakten. Dessa omständigheter hava föranlett
kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild
framställning hos Konungens befälIningsliavande, på vilken det skall ankomma
att pröva de omständigheter, som äro att beakta med hänsyn såväl till sökandens
egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I anledning
av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland
fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lagförslagen
i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhallanden svarande
olika avfattning.»

Bihang till riksdagens protokoll 14)23. 1 saml. ■''>■''> häft. (AV I-''!.)

asyl st b

Yttranden

över

kommittén g
förslag.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts liade kommittén under 19—
21 §§ i de båda lagförslagen upptagit bestämmelser, enligt vilka det skulle
kunna medgivas renskötande lappar rätt att under vissa förutsättningar
inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga eller därmed jämförlig
bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln drives å trakt, där byggnaden
inrättats. Enligt kommitténs förslag skulle det ankomma på länsstyrelsen
att meddela beslut om upplåtelse av mark för renvaktarstugor.

Yid avgivande av yttrande över kommitténs förslag förklarade sig lapparna
i allmänhet gilla de föreslagna stadgandena. En mot kommittén motsatt
mening i frågan yppades endast i enstaka lappbyar i Norrbottens län.
Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda torvkåtorna, om
de väl uppfördes och underhölles, för fullt människovärdiga bostäder under
de kortare tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade, att renvaktarstugorna
skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra olust
för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.
Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansågs det, att
det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig kvar i
dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom Sirkas
och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del lappar ansåg möjligheten
böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att
den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan
andra ansågo, att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan på våroch
höstlanden vore bra men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna,
som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde, att styrelsen visserligen fann betänkligheter
mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke
minst för Norrbottens län, där något egentligt behov av renvaktarstugor ur
denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen
härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de
särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande
av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak
framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens utlåtande,
som innefattade t. f. landshövdingen A. Beskows mening, var föredragande
länsassessorn B. Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad i
1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt
och därav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en
följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade
sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den mening
i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lapjiby, ett uttalande, som
enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars renskötsel
anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del
och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för
Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde
förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa
län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

tredjedel av antalet renskötare i Norrbotten. Med hänsyn till vad sålunda
och i övrigt anförts ansåg föredraganden ett införande i lagstiftningen av
rättighet för de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor vid sina
visten icke vara på sin plats. För de trakter i Yästerbotten och Jämtland,
där dylikt kunde erfordras, kunde bibehållandet av 1917 års stadganden i
ämnet vara tillfyllest.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framförde vissa principiella betänkligheter
mot förslagen. Styrelsen stödde sig därvid huvudsakligen på de skäl.
som anförts i 1917 års proposition. Betänkligheterna riktade sig särskilt mot
stadgandena om rätt att uppföra stuga eller annan därmed jämförlig bostadsbyggnad,
och styrelsen ansåge, att propositionens uttalanden i frågan ytterligare
bekräftats av sedermera vunnen erfarenhet.

Mot kommitténs förslag att upplåtelse av mark för renvaktarstugor skulle
meddelas av länsstyrelsen, framhöll domänstyrelsen, att det ur skogsvårdssynpunkt
vore absolut nödvändigt, att de myndigheter, som representerade
de olika skogsvårdsintressena, bereddes tillfälle att få utöva inflytande på
länsstyrelsernas beslut i fråga om renskötseln. Domänstyrelsen yttrade i
denna fråga:

»Styrelsen har härmed kommit in på en fråga av rätt så vittgående principiell
innebörd och som genomgår kommitténs båda förslag beträffande renskötseln.
Styrelsen avser härmed, att kommittén velat lägga allt, som rör
lapparna och renskötseln så gott som uteslutande i länsstyrelsens hand och
till enbart dess avgörande. Kommittén har uppenbarligen häri icke sett
något principiellt avsteg från nu gällande regler, men kan styrelsen icke dela
denna kommitténs uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag äger visserligen länsstyrelsen beträffande trakterna
ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slätter, jakt och fiske, men
har lagen icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse
av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t har emellertid under
de senare årens lopp uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt
till mark i annat sammanhang.

Styrelsen kan emellertid ej underlåta att framhålla, hurusom det ur
organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke synes önskligt att
tvenne myndigheter taga ingående befattning med förvaltningen av samma
statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen äro nämligen ställda
under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning än den som
renbeteslagen angiver och varom nyss anförts, och detta helt visst av den
anledningen att det lärer få förutsättas att skogsskötseln, där densamma
kan mera intensivt bedrivas, och detta blir förhållandet i den mån kommunikationsväsendet
utvecklas, kommer att tillföra statsverket den största behållning,
som kan av marken utvinnas, där densamma icke tages i bruk för
industriella eller dylika anläggningar. Där fråga sålunda uppstår om sådan
marks användning för sistnämnda ändamål, lär domänstyrelsen, vilken såsom
affärsdrivande verk står uti kontakt med handel och industri, vara i minst
lika hög grad som länsstyrelsen skickad att tillvarataga statens intressen;
och för nämnda slag av upplåtelser lära hänsyn till lapparnas näringsfång
få giva vika för det större och allmännare statsintresset. Styrelsen vill härmed
hava framhållit att om det ock ur vissa synpunkter kan befinnas lämpligt
att lapparnas intressen överlämnas åt länsstyrelsen att bevaka, det likväl
bör tillkomma domänstyrelsen att, då av en eller annan anledning fråga

1924 års

förslag.

Ht) Rungl. Maj:ts proposition nr 48.

uppstår om disponerande av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamål
än såsom renbetsland, därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt, som
enligt gällande renbeteslag tillerkänts lapparna, torde nämligen icke kunna
betraktas annat än som en ren nyttjanderätt till marken, så länge den användes
eller får användas som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen bär nu kommittén tillagt
länsstyrelsen eu längre gående befogenhet i fråga om upplåtelser å kronans
marker, än vad gällande renbeteslag stadgar. Inom berörda trakter är
emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna
ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,
är av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domänstyrelsen
blivit satt att vara, får styrelsen under framhållande jämväl av de skäl,
som åberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen, framhålla, att det
icke kan vara lyckligt, om lagförslaget i denna del upphöjes till lag.»

I anslutning till detta yttrande hemställde domänstyrelsen att, därest i
fråga om rättighet att å kronomark ovanför odlingsgränsen uppföra byggnad
dylik rätt allt fortfarande ansåges böra tillkomma länsstyrelsen, skogsstatspersonalen
dock måtte höras, innan dylikt tillstånd meddelades å plats,
som vore belägen nedanför kalfjällen.

Departementschefen anförde i frågan vid remissen till lagrådet år 1924:

»Då jag nu går att yttra mig över det föreliggande förslaget att bereda
de renskötande lapparna möjlighet att under erkända former utbyta den
primitivare katan mot eu bekvämare bostad, vill jag från början såsom min
mening uttala, att man pa detta område liksom på andra områden, där
man saknar klara och tydliga föreskrifter i lagstiftningen, torde böra utgå
från förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig, och på grundvalen
avr dem söka finna en lämplig lösning. Jag anser det därför vara av
mindre betydelse att i detta sammanhang diskutera, huruvida de ganska
talrika lappar, som faktiskt uppfört stugor åt sig, utan att området för
dem och i många fall ej heller virket därtill förvärvats i eljest härför gällande
former, kunna för detta förfarande åberopa någon rättsgrund. För
min del vill jag således nu bortse från den rent juridiska sidan av frågan,
detta så mycket mera, som jag tror mig veta, att ej heller lapparna numera
på allvar vilja göra gällande att de äga någon lagligen grundad rätt att i förevarande
hänseende taga kronans mark i anspråk. Jag ser denna fråga såsom
en lämplighetsfråga med social innebörd, där det i sista hand blir avgörande,
huruvida man utan åsidosättande a v andra, mera befogade intressen kan tillmötesgå
rimliga anspråk på större bekvämligheter i bostadshänseende. Jag
kan då icke finna annat än att, om man i detta sammanhang bortser från
de juridiska skäl, som åberopats mot dessa anspråk, man endast har att besvara
frågan, i vad män, såsom i 1917 års proposition gjordes gällande och
delvis även anförts i vissa över de föreliggande förslagen avgivna yttranden,
den bekvämare bostaden skall komma att innebära en lockelse för lapparna
att mindre omsorgsfullt vårda renarna och slutligen draga lapparna helt över
till den bofasta befolkningen. Den bostad, varom nu är fråga, har närmast
karaktären av ett inventarium å renbeteslanden, som får nyttjas endast under
viss bestämd tid, nämligen då renhjordarna beta i närheten. Den kan vid
sådant förhållande enligt min mening icke gärna innebära en större fara för
renskötselns behöriga utövande än den fasta kåta, som de renskötande lapparna
på grund av nu gällande bestämmelser obestridligen äro berättigade att uppföra
på samma plats, där det nu ifrågasattes att anordna eu timrad stuga.
Botemedlet mot förslappning i renvården finnes på annat håll än i ett förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

117

att bo i stuga. Det ligger i de även i förslagen ifrågasatta, restriktiva bestämmelserna,
men framförallt i den övervakning och ledning, som det ankommer
på den lapska tjänstemannaorganisationen, nämligen lappfogdar,
tillsyningsmäu och ordningsmän, att utöva, och som just i de trakter, där
bruket av stuga är mera allmänt, nämligen Västerbotten och Jämtland, visat
sig kunna väl fylla dessa uppgifter.»

Vidare fann departementschefen domänstyrelsens erinran ifråga om trakterna
nedom odlingsgränsen befogad. Beträffande trakterna ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjällen ansåg departementschefen i likhet med
kommittén, att länsstyrelsen här borde hava avgörandet i sin hand; att
länsstyrelsen härvid, om det av förhållandena påkallades, komme att inhämta
yttrande från vederbörande revirförvaltning, innan upplåtelser vidtoges, låge
i sakens natur och behövde icke särskilt stadgas. I enlighet med denna
uppfattning blev paragrafen avfattad i 1924 års förslag.

I förhållande till de av kommittén föreslagna bestämmelserna föreligger
i den sakkunniges förslag allenast den olikhet i sak, att jämväl fjällappar
förutsättas kunna erhålla rätt att uppföra stuga nedom odlingsgränsen. Den
sakkunnige yttrar härom, att något skäl att i detta hänseende hava olika
föreskrifter för fjäll- och skogslappar icke förelåge, då i varje fall rätten att
uppföra stuga berodde på vederbörande myndighets tillstånd. Enär fjällappar
endast vintertid ägde uppehålla sig nedom odlingsgränsen, torde dylikt tillstånd
beträffande dessa lappar högst sällan komma i fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande icke haft något att
erinra mot den sakkunniges förslag i denna del. Från utlåtandet härutinnan,
som innefattade landshövdingen G. Malms uppfattning, anmälde föredraganden,
länsassessorn Sundberg, avvikande mening och hänvisade därvid till sitt
uttalande i anledning av kommitténs förslag. Sundberg ansåge alltså fortfarande
något behov av renvaktarstugor icke för lapparnas del och ännu
mindre för renskötseln föreligga för Norrbottens vidkommande och hyste
samma betänkligheter att av dylika stugor och av odlingar vid lappvistena
sakteligen under tidernas gång skulle uppstå bosättningar, vilka, när de utgjorde
ett mer eller mindre fullbordat faktum, skulle visa sig svåra att få
bort, och vilka säkerligen komme att bliva till hinder för renskötseln.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i fråga om vilken myndighet, som borde
meddela sådant tillstånd, varom förmäles i förevarande paragraf och 23 §,
yttrat:

Dessa paragrafer avsåge allenast sådan bosättning och odling, som ägde
samband med renskötselns bedrivande. För kronan såsom jordägare syntes
det tillstånd, varom här vore fråga, därför hava mycket ringa betydelse. Vid
sådant förhållande syntes det innebära alltför stor omgång, att den beslutande
myndigheten i vissa fall skulle vara domänstyrelsen i samråd med
länsstyrelsen. Liksom hittills torde dylika ärenden tryggt kunna överlämnas
åt länsstyrelsen, som säkerligen allt fortfarande finge mottaga ansökningarna
och som torde före avgörandet höra vederbörande revirförvaltare. — I sammanhang
med lagens utfärdande borde föreskrifter meddelas angående de
medel, varifrån gottgörelse för byggnader m. m. skulle utgå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framställt eu liknande erinran i fråga
om vem som skulle meddela tillstånd till uppförande av stuga å allmänningsskogar.

Den sakkunnige.

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

28 f.

Kommittén.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Jämväl i förevarancle viktiga fråga ansluter jag mig i princip till den sakkunniges
uppfattning. Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets
tidigare behandling finner jag vad länsstyrelserna i vissa detaljer anfört icke
böra föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna. Den gottgörelse för
byggnader m. m., som i vissa fall kan utgå, synes böra gäldas med medel
ur lappfonderna.

I anslutning till bestämmelserna i gällande lag om nationalparker har i
förevarande paragraf intagits föreskrift, att byggnad ej må uppföras å nationalpark.
Övriga i jämförelse med den sakkunniges förslag förekommande
skiljaktigheter äro av redaktionell art.

Uti en i de tidigare förslagen förekommande paragraf stadgades rättighet
för länsstyrelsen att förordna om nedrivning av sådan å kronans mark uppförd,
till bostad ej avsedd byggnad, som olovligen tagits i anspråk för bostadsändamål.
Härom yttrar den sakkunnige:

»I 22 § F. och S. har upptagits ett stadgande, vars syfte lärer vara att
Konungens befallningshavande skall kunna ingripa till förebyggande av att
olägenheter vållas för renskötseln därigenom att bod eller annan till bostad
icke avsedd byggnad tages i anspråk för bostadsändamål. Motsvarighet till
detta stadgande saknas i gällande lag. Att märka är, att stadgandet endast
har avseende å mark under kronans omedelbara disposition men däremot
icke å annan kronomark eller å enskild eller kommun tillhörig fastighet.
Stadgandet torde alltså endast ofullkomligt fylla det ändamål, som med detsamma
avses. Då det dessutom vill synas att, i den mån ett ingripande
bör äga rum, sådant bör kunna ske utan särskild föreskrift i renbeteslagen,
har paragrafen uteslutits.»

I likhet med den sakkunnige anser jag stadgande i angivna syfte icke
erforderligt.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande lag, behandlar lapparnas
rätt att upptaga odling och motsvarar 23 § i F. och S. Stadgandet
avser närmast att reglera vissa utan tillstånd upptagna mindre odlingar å
kronomark och att i övrigt kontrollera, att de renskötande lapparna icke
med åsidosättande av rimliga anspråk från det allmännas sida på god renvård
ägna sig åt jordbruksarbete.

I sin motivering till stadgandena i 23 § F. och S. anförde kommittén:

»På flera håll hava de renskötande fjällapparna upptagit odling å eller i
närheten av de visten, där de under våren, sommaren eller hösten mera stadigt
uppehålla sig med sina renar. Odlingen — varmed i detta sammanhang
icke förstås odling å hemman, som äges eller arrenderas av renskötande fjälllapp,
eller å nybygge, som av sådan lapp innehaves, eller å lägenhet, som i
särskild ordning till honom upplåtits — består oftast av ett mindre potatisland,
avsett att bereda de renskötande f jällapparna bekvämare tillgång till ett
även för dem viktigt födoämne, som de eljest skulle nödgas köpa av den bofasta
befolkningen. Här och var vid vistena förekommer även, att de renskötande
fjällapparna utan särskild upplåtelse avbärga naturliga ängar i ändamål
att anskaffa vinterfoder åt getter eller andra kreatur.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr i-1!.

farenlieten från trakter med rikare möjligheter har givit vid handen, att lapparna
stundom, med åsidosättande av skyldigheten att tillbörligen vårda renarna,
ägna sitt huvudintresse åt jordbruksarbetet. Till förekommande av dylikt
missförhållande har kommittén föreslagit, att en viss ordning skall iakttagas,
då fråga är om upptagande av odling eller avbärgande av naturliga ängar
(23 och 53 §§ i lagen om fjällrenskötsel). Därjämte har kommittén begränsat
rätten att upptaga odling samt att nyttja naturliga ängar för grästäkt till att
gälla endast kronans mark. I fråga om enskild mark liava de renskötande
fjällapparna hänvisats att härutinnan i vanlig ordning träffa avtal med vederbörande
ägare.

Yad de renskötande skogslapparna angår hava även dessa, såsom redan
tidigare antytts, upptagit odlingar omkring sina hemvist, i regel mera allmänt
och mera omfattande än vad fallet är bland de renskötande fjällapparna, varjämte
även de renskötande skogslapparna nyttja naturliga ängar för grästäkt.
I den mån skogslapparna för sin utkomst kunna anses vara i behov att
upptaga odlingar eller att avbärga ängar annat än å egna hemman och nybyggen
eller till dem upplåtna lägenheter, har kommittén funnit sig böra
meddela bestämmelser, som reglera ifrågavarande odlingar och grästäkt. A ad
härutinnan av kommittén föreslagits i lagen om skogsrenskötsel (23 och 54 §§)
ansluter sig till de för fjällapparna föreslagna bestämmelserna dock med eu
viss jämkning för tillgodoseende av skogslapparnas större behov i förevarande
hänseenden.

Hinder torde naturligtvis icke möta för att renskötande lapp, vilken söker
tillstånd att få uppföra eu renvaktarstuga, i samband därmed även söker rätt
att upptaga odling eller att avbärga ängar.

Till 23 § 2 mom. vill kommittén göra den erinran att tillståndet att upptaga
odling bör meddelas genom skriftlig upplåtelse, lämpligen i samma form.
som plägar användas, då fråga är om upplåtelse av slåtterlägenheter, samt
att även över dylika upplåtelser särskild liggare hos Konungens befallningshavande
bör föras. Kommittén förutsätter jämväl i fråga om dessa upplåtelser,
att inga avgifter för nyttjanderätten åläggas de renskötande.

Här må erinras, att upplåtelser, varom i 21 § 2 mom. och 23 § 2 mom.
är fråga, tydligen icke falla under bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.»

Beträffande stadgandena under 23 § i kommitténs lagförslag framställdes
samma principiella anmärkningar, som mot bestämmelsen om rätt för
de renskötande lapparna att under vissa förutsättningar få uppföra timrade
renvaktarstugor. Även anfördes motsvarande erinringar i enskildheter. Därjämte
framställdes vissa särskilda anmärkningar. Man framhöll sålunda beträffande
23 § 1 mom., att förbudet mot att upptaga odling å enskild mark utan ägarens
samtycke redan följde av allmänna rättsgrundsatser och därför icke behövde
särskilt angivas i lagen samt hemställde om sådant förtydligande av paragrafen,
att därav klart framginge, att med odling avsåges ej blott brytning av åker
eller vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar, s. k.
myr skatter, bäckängar in. m.

I anledning av dessa anmärkningar anförde departementschefen vid remissen
till lagrådet år 1924:

»Yad under 23 § 1 mom. erinrats, att redan av allmänna rättsgrundsatser
följde att renskötande lapp icke utan vederbörandes samtycke äger upptaga
odling, är riktigt. Jag anser dock stadgandet böra bibehållas till förekommande
av den missuppfattning angående förfoganderätten till renbetesområdena,
som på sina håll förekommer hos lapparna,

Yttranden örer
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

Den sak,kunnigo.

Departemeutschefon.

Departements chefen.

24 §.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Att med ''odling’ i förevarande paragraf förstås ej blott brytning av åker
och vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar är enligt
min mening uppenbart även utan något förtydligande tillägg till paragrafens

I den sakkunniges förslag upptogos de i kommittéförslaget ingående bestämmelserna.
Dock förutsattes, liksom beträffande 21 § för där avsett fall,
att tillstånd i fråga om mark nedom odlingsgränsen kunde lämnas jämväl
fjällapp. Till stöd härför åberopades de skäl, som anförts vid 21 §.

Eörande skälen för nu berörda föreskrifters upptagande i förevarande
lagförslag får jag hänvisa till vad jag därom anfört under avdelningen om
ämnets formella behandling. I fråga om bestämmelsernas innehåll kan jag
ansluta mig till den sakkunniges förslag. Yissa jämkningar i lagtexten hava
dock ansetts böra vidtagas. Till frågan om utbytandet i sista stycket av
uttrycket »skadebegär» mot annat uttryck vill jag återkomma vid behandlingen
av 37 §.

Den sakkunnige, som i sitt förslag icke upptagit ett av kommittén uti F.
24 § 1 mom. föreslaget stadgande, anför härom:

»Kommittén, som icke ansett sig böra stadga något förbud mot att med
renskötsel förena jordbruk, har dock med hänsyn till de nära tillhands
liggande olägenheter för fjällrenskötseln, som kunde härflyta av en sådan
förening, uti F. 24 § 1 mom. stadgat skyldighet för fjällapp, som vill jämsides
med renskötseln bruka eller biträda vid bruket av vissa slag av jordbruksfastigheter,
att härom göra anmälan hos Konungens befallningsliavande
med befogenhet för Konungens befallningsliavande att, därest verkställd utredning
gåve vid handen att lappen icke kunde antagas äga förutsättning
att på tillfredsställande sätt driva ren skötseln samtidigt med jordbruket,
förordna, att lappen, så länge han skötte jordbruk, skulle hava renarna i
vård hos. renskötande fjällapp. Något motsvarande stadgande fanns icke
upptaget i kommitténs förslag till lag om skogsrenskötsel.

Då man numera torde hava kommit till den uppfattningen att förening
av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum, synes det vara betänkligt
att införa ett sådant i lagen ej förut upptaget stadgande som det av kommittén
föreslagna. Jämväl ur annan synpunkt synas betänkligheter kunna
möta mot en sådan förprövning av förutsättningarna för en förening av renskötsel
med jordbruk. Även om i vissa fall det icke kan anses tjänligt för
fjällrenskötseln att fjällapp samtidigt med sådan skötsel ägnar sig åt jordbruk,
torde dock Konungens befallningsliavande på grund av bestämmelserna
i 19 § av förevarande förslag, vilka såsom ovan framhållits äro avsevärt
utvidgade i förhållande till motsvarande bestämmelser i kommittéförslagen,
äga möjlighet vidtaga åtgärder till rättelse i de fall, då förening av
jordbruk och renskötsel medför olägenheter för den sistnämnda näringen.
Bestämmelserna uti F. 24 § 1 mom. hava alltså ansetts böra uteslutas.»

Något skäl att från träda den sakkunniges uppfattning i detta hänseende
synes ej föreligga.

Om hållande av getter.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,
legaliserar ett gammalt bruk hos lapparna att hålla getter. Det har avseende
allenast å fjällapparna. Paragrafen motsvarar stadgandet i F. 25 §.

121

Kungl. May.ta proposition nr 43.

Kommittén anförde beträffande detta stadgande följande:

»De renskötande lapparna hålla sig, särskilt i de nordligare trakterna, i
stor utsträckning med getter, vilka föras på bete huvudsakligen å kronans
mark, där åt dem även bärgas hö. Getterna betas i allmänhet å vår-, sommar-
och höstbeteslanden och pläga i regel under vintern inhysas hos den
bofasta befolkningen. Bruket att hålla getter har vunnit mer och mer insteg
hos lapparna allt eftersom de upphört med att mjölka sina renar.

Att beta getter å annans mark torde jämlikt 1 § i förordningen den 21
december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om
stängselskyldighet vara förbjudet. Undantag härifrån finnas visserligen beträffande
oliägnad mark, som jämlikt 5 § andra stycket av samma förordning
skall anses vara till gemensamt mulbete upplåten, men vill kommittén
i detta sammanhang tillika erinra om kungörelsen den 28 januari 1876 angående
inskränkning i betesrätt å ohägnad mark, innefattande förbud mot
att i vissa trakter i riket, däribland Norrbottens län, å sådan mark beta
bland annat getter.

Kommittén har ansett hänsyn böra tagas till lapparnas behov i förevarande
hänseende och har förty föreslagit ett allmänt undantagsstadgande,
enligt vilket renskötande fjällappar tillagts rätt att å kronomark hålla getter
under den tid de äga där uppehålla sig med sina renar.

Då det visat sig, att lapparna på sina håll ägna mera tid och arbete åt
att skaffa föda åt getterna än att sköta sina renar och då, enligt verkställda
utredningar, lapparnas behov att hålla getter synes vara tillgodosett med
ett mindre antal för varje hushåll, har kommittén begränsat antalet till
högst 5 för hushåll.»

Bland lapparna hemställde man på sina håll om medgivande att hålla
ett större antal getter än det, som av kommittén föreslagits, medan man
på de övervägande flesta håll ansåg det föreslagna antalet tillräckligt.

Domänstyrelsen anförde, att kommittén här tillagt lapparna ett privilegium,
som rätteligen icke hade med renskötseln att skaffa. Getterna vore ansedda
såsom tillhörande skogens värsta fiender. Här avsåges emellertid att
beta dem å de vidsträckta fjällmarkerna, och vid sådant förhållande vore
den skada de där kunde åstadkomma icke av den art, att densamma kunde
tillmätas någon egentlig betydelse. Kommittén hade föreställt sig, att getterna
vid lapparnas flyttning från fjällen om höstarna lämnades i vård hos
antingen bofasta eller sådana lappar, vilka under vintern kvarstannade i
grannskapet av fjällen. För att vinterföda dessa kreatur fordrades tillstånd
att under sommaren anskaffa förråd av hö eller löv. Kommittén hade emellertid
ej ingått på, hur detta behov skulle kunna tillgodoses.

Departementschefen yttrade i anledning av de framställda anmärkningarna
vid remissen till lagrådet 1924:

»Stadgandet avser, såsom redan nämnt, endast de renskötande fjällap {>arna.

Bland dem är bruket att hålla getter vanligt så gott som i alla
appbyar, och man torde icke nu kunna utan vidare genom ett förbud ingripa
i bestående förhållanden. Ifrågavarande bruk har även legaliserats i
den med Norge träffade konventionen i renbetesfrågan, i det att svenska
lappar berättigats att under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser låta
medföljande getter beta på norskt område.

Då lapparna om hösten flytta ned i skogslandet, pläga de mot avgift
lämna sina getter i vård hos befolkningen i grannskapet av fjällen. Yinterfodret
tillkandahålles av den, som omhänderhar getterna.»

Kommittén.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

25 §.

Kommittén.

1 22 Kungl. Maj.ta proposition nr 48.

Deu av kommittén föreslagna bestämmelsen upptogs utan materiell ändring
i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär anmärkt, att då det i paragrafen stadgade
maximiantalet getter, fem för hushåll, för närvarande torde i vissa fall
vara överskridet, det stadgade antalet syntes böra höjas.

Med hänsyn till vad i frågan tidigare förekommit anser jag mig icke
nu böra vidtaga ändring i fråga om det antal getter, som må innehavas.

Om ringgärden och andra stängsel.

Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt,
avser lapparnas rätt att uppföra stängsel och motsvarar F. 26 § och S. 24 §.

Kommittén anförde till motivering av sistnämnda paragrafer:

»För renskötselns behöriga utövande äro lapparna i behov av stängsel,
och sådant finnes även uppfört å de skilda trakter, där denna näring utövas.
Stängslet är av olika beskaffenhet allt efter ändamålet med detsamma.
Man skiljer sålunda mellan ringgärden och andra stängsel. Med ringgärde
menas ett i ringform uppfört stängsel, inneslutande en större eller mindre
yta. Ofta uppföres en komplex av ringgärden på det sätt, att från ett större
sådant utgång anordnas till ett flertal mindre, från varandra inbördes skilda
ringgärden, uppförda i omedelbar anslutning till det större. Ringgärde användes
huvudsakligen vid sådana tillfällen, då renarna måste hållas samlade
för mjölkning, märkning eller skiljning. Finnes ett större ringgärde och i
anslutning därtill mindre sådana, pläga renarna, då fråga är om märkning
eller skiljning, samlas i det större i eu gemensam hjord och därefter uppdelas
på de smärre, allt efter märken och ägare. Med ''andra stängsel’ avses
vanliga hägnader, dragna över kortare eller längre sträckor och uppförda
i allmänhet för att hindra renarna att inkomma på områden, där deras
vistelse iir otillåten eller kan föranleda större skadegörelse, så kallade
spärrningsgärden, eller ock för att på en given plats leda renarna i en viss
riktning, så kallade ledgärden. Kommittén vill i detta sammanhang erinra
om de betydande stängselbyggnader, som i anledning av renbeteskonventionen
mellan Sverige och Norge av staten uppförts i Västerbottens län
samt i Troms fylke i Norge, ävensom om vissa av lapparna enskilt uppförda
spärrningsgärden av betydande utsträckning i Norrbottens län.

De stängsel, som sålunda användas i renskötseln, kunna vara avsedda
för stadigvarande bruk eller ock vara uppförda endast för tillfälliga behov.

För fjällapparnas del förekomma ringgärden för stadigvarande bruk undantagslöst
endast i trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjiillen,
medan tillfälliga sådana ävensom andra stängsel, vare sig för stadigvarande
eller för tillfälligt bruk, förekomma såväl ovan som nedom odlingsgränsen
samt inom eller utom renbetesfjällen.

Ringgärden för stadigvarande bruk äro, med enstaka undantag, uppförda
å kronomark, medan de andra stängslen kunna sträcka sig över såväl kronan
som enskild tillhörig mark.

1898 års renbeteslag skiljer icke mellan olika slag av stängsel och innehåller
ej heller något stadgande om platsen, där stängsel av det ena eller
andra slaget må uppföras. Lapparna äro således enligt nämnda lag, teoretiskt
sett, berättigade att inom de trakter, där de äga rätt till renbete, uppföra
stängsel av vilket slag som helst vare sig å kronan eller enskild tillhörig
mark. Emellertid torde deras rätt härtill, praktiskt taget, särskilt vad

123

Kungl. Maj:ts proposition nr Jo.

angår stängsel för stadigvarande bruk, vara begränsad till lappmarkerna och
renbetesfjällen på grund av de bestämmelser rörande lapparnas rätt att taga
virke, som meddelas i 3 § renbeteslagen.

26 § i kommitténs förslag avser att i fråga om platsen, dar stängsel må
uppföras, införa en viss ordning. Kommittén bär härvid tagit hänsyn å ena
sidan till lapparnas faktiska behov av stängsel och å andra sidan till statens
och enskildas berättigade intresse.

Kommittén har sålunda, vad angår trakterna ovan odlingsgränsen och
inom renbetesfjällen, enär några egentliga olägenheter icke försports i fråga
om lapparnas ringgärden, bibehållit dem vid rätten att där fritt välja platsen
för dylika gärden, vare sig de äro avsedda för stadigvarande bruk eller
för tillfälligt behov. Tillika bär kommittén ansett lapparna å dessa trakter
utan särskild kontroll böra få uppföra även andra hägnader för tillfälligt
behov, i den mån de äro av ringa utsträckning. Beträffande däremot sådana
stängsel av sistnämnda slag, som äro avsedda för stadigvarande bruk
eller, ehuru icke avsedda för dylikt bruk, emellertid äro av större utsträckning,
är att märka att dessa stängsel ofta nära beröra såväl allmänna som
enskilda intressen. Dylika större spärrningsgärden draga dels mycket virke
dels kunna de verka därhän, att de inom clet avstängda området instängda
renarna nedtrampa och förstöra betet. Därtill kommer, att den bofasta befolkningens
möjlighet att beta egna djur och eljest förfoga över marken
genom gärdena försvåras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén
föreslagit, att särskilt tillstånd av Konungens befallningsliavande
skall inhämtas för uppförandet av dylika gärden.

Beträffande trakterna nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen har
kommittén bibehållit lapparna vid rätten att därstädes i påkommande fall
fritt välja plats för tillfälliga ringgärden och andra tillfälliga stängsel av
ringa utsträckning. Även ringgärden för stadigvarande bruk må där uppföras,
dock endast å särskilt anvisad plats. I fråga om spärrningsgärden
och ledgärden för stadigvarande bruk har kommittén av förut angivna skäl
föreslagit samma regler som för trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen.

Kommittén vill tillägga att, då stundom tvekan kan råda, om och när ett
stängsel är att anse såsom varande av större eller ringa utsträckning, lapparna
i tvivelaktiga fall böra rådföra sig med lappfogden.»

I yttranden över kommitténs förslag funno lapparna bestämmelserna välgrundade.
Från enstaka lapskt håll ifrågasattes dock, huruvida icke beträffande
trakterna ovan odlingsgränsen borde för undvikande av stridigheter
med den bofasta befolkningen stadgas, att gärden där icke finge uppföras
på enskild mark utan ägarens samtycke. Å sådant håll ansåg man beträffande
trakterna nedom odlingsgränsen tillräckligt med ett medgivande
att där uppföra endast tillfälliga stängsel, enär stadigvarande gärden där
hittills knappast behövts eller använts. I sammanhang därmed framhölls
dessutom, att sådana tillfälliga gärden icke komme att onödigtvis uppföras,
enär de kostade rätt mycket arbete.

Domänstyrelsen ansåg, i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om tillstånd
för lappar att uppföra renvaktarstugor å kronomark, att det beträffande
trakterna nedom odlingsgränsen närmast borde ankomma på vederbörande
revirförvaltare att bestämma platsen för ringgärden, och att den länsstyrelsen
tillagda befogenheten att handhava ärenden av ifrågavarande beskaffenhet
borde för dessa trakters vidkommande överflyttas på domänstyrelsen.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

124

1924 års
förslag.

Den sakkunnigo.

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg det böra stadgas att, då lappfogden
anvisade plats för ringgärde nedom odlingsgränsen, avsett för stadigvarande
bruk, detta borde ske efter samråd med revirförvaltningen.

Från bofast håll ifrågasatte man, huruvida lapparna över huvud taget skulle
medgivas ovillkorlig rätt att uppföra gärden på enskild mark. Bestämmandet
boide i allt fall överlämnas åt landsfiskalen och icke åt lappfogden, som
måste anses benägen att tillgodose lapparnas intressen. Vidare ansåg man
stadgandet böra utökas med föreskrifter om nu befintliga stängsel och deras
underhåll. Bet hade inträffat, att byamännen i en viss by under senare år
fått sin betesmark förminskad genom att lapparna byggt ett stängsel för
stadigvarande bruk över deras skogsmark, vilket väckt missnöje. Jämväl
hade det väckt missnöje, att stäugselvirket, såväl barr- som lövträd, tagits
från byns skog.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»På grund av nu gällande bestämmelser äro lapparna, såsom kommittén
erinrat, allenast av vissa praktiska hänsyn kringskurna i sin frihet att uppfora
stängsel av vilken beskaffenhet som helst å såväl kronan som enskild
tillhörig mark inom de områden, som äro upplåtna för renbete. Då kommittén
nu begränsat denna oinskränkta befogenhet till vad som för lapparnas
del och med hänsyn till andras intressen är behövligt och skäligt,
finner jag icke lämpligt att skrida till onödiga ytterligheter i de hänseenden,
som från^ bofast håll, med instämmande delvis, märkligt nog, även från visst
hall, yrkats. I trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen
måste lapparna för sin renskötsel i största möjliga utsträckning lämnas
full frihet. Aven här torde lapparna av sig själva söka undvika onödigt
intrång gentemot de bofasta, utan att något stadgande härom behöver
intagas i lagen, och vad trakterna nedom samma gräns eller utom renbetesfjällen
angår torde i stort sett endast lappmarkerna beröras av stängsel|)yggnader,
erforderliga för skogslapparnas behov. Jag anser de garantier,
som stadgats i förevarande lagrum, fullt tillräckliga att här förekomma onöintrång
å de bofastas intressen. Vad särskilt domänstyrelsens erinran
beträffar, måste gentemot densamma framhållas, förutom att lapparna för
närvarande icke äro underkastade några egentliga inskränkningar i förevarande
hänseende, att det här endast gäller att bestämma själva platsen för
stängselbyggnad. Detta är eu fråga av helt och hållet teknisk art, som närmast
bör prövas av dem, som eljest handhava ärendena rörande renskötseln,
nämligen länsstyrelserna och lappfogdarna. Bestämmanderätten bör således
ligga hos dem. Jag anser mig följaktligen icke kunna gå med på att domänstyrelsen
eller revirförvaltningarna skola handlägga dylika ärenden, men
finner dock lämpligt att i lagrummet stadgas, att platsen, då fråga är om
kronomark, bör bestämmas av lappfogden i samråd med revirförvaltningen.
Att länsstyrelserna vid prövningen av hithörande ärenden icke komma att
underlåta att i förekommande fall inhämta sakkunnigt yttrande hos skogsstaten,
torde vara uppenbart, och något särskilt stadgande härom torde icke
behöva ifrågakomma. För övrigt torde alltid, då fråga är om större, mera
permanenta stängselbyggnader, vederbörande i skogsstaten komma att få
tillfälle att göra sin mening gällande på grund av de särskilda föreskrifter,
som med avseende å virkesfångsten äro meddelade i det följande.»

Bestämmelserna i kommitténs förslag hava med en redaktionell jämkning
upptagits jämväl av den sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H. 1 25

Mot den sakkunniges förslag i denna del bär icke framställts någon erinran,
och anledning synes ej föreligga att frångå detsamma.

Om skogsfång.

Enligt gällande bestämmelser, som äro gemensamma för fjällappar och
skogslappar (3 och 4 §§ i renbeteslagen) äga lapparna, vad angår trakterna
ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, att utan betalning såväl å
enskild som å kronans mark taga virke utan annan inskränkning än att det
skall ske för deras eget behov.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga lapparna samma rätt,
som nyss nämnts, med den ytterligare begränsning att de å områden, där de
äga uppehålla sig endast viss tid av året, icke inå annat än efter anvisning
eller utsyning taga växande träd till uppförande eller ombyggnad av bostad,
visthus eller stängsel.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen få lapparna å trakter, där betesrätt
på grund av gammal sedvana är medgiven, taga endast torra träd och
vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälliga behov å utmark växande
lövträd, och skall, om virket tages å enskild tillhörig skog, en billig betalning
erläggas för lövträden, därest ägaren det påfordrar.

A trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där betesrätt icke är
medgiven, hava lapparna ingen rätt till skogsfång.

Kommittén upptog i F. 27—33 §§ och S. 25—31 §§ bestämmelser angående
lapparnas rätt till skogsfång. I huvudsak hade grunderna i 1898 års lag
bibehållits; dock hade vissa jämkningar däri vidtagits. Vissa olikheter förefunnos
i bestämmelserna för fjällappar och för skogslappar.

I fråga om de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande vid ordnandet
av lapparnas rätt till skogsfång anförde kommittén följande:

»a) Beträffande fjällapparna.

Kommittén har, vad angår kronans skog, i huvudsak bibehållit gällande
bestämmelser oförändrade. Emellertid har kommittén föreslagit vissa ändringar.
Dessa ändringar beröra dock mindre lapparnas rätt till skogsfångst
än sättet att tillgodogöra sig samma rätt, och avse att bättre än hittills
sätta lapparnas skogsfångst i överensstämmelse med de fordringar, som måste
ställas på en rationell skogshushållning. Kommittén har sålunda även för
visst virke, som må tillgodogöras ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,
föreskrivit, att det icke må tagas utan anvisning eller utsyning. Denna nya
föreskrift gäller dock endast virke till uppförande eller ombyggnad av sådan
bostadsbyggnad, som lapparna, enligt vad i det föregående anförts, skulle få
rätt att uppföra å dessa trakter, samt vidare växande träd till uppförande
av spärrningsgärden, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru
avsedda endast för tillfälligt behov, emellertid äro av större utsträckning, och
vartill Konungens befallningshavandes särskilda tillstånd lämnats.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna har kommittén, som ansett
fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt tillgodosett, om
det får tagas ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, icke föreslagit
någon rätt för dem att taga virke till bostadsbyggnad, som i detta sammanhang
avses, men har kommittén beträffande lapparnas rätt till skogsfångst
därstädes i övrigt ändrat gällande bestämmelser till förmån för lapparna såtillvida,
att kommittén ansett anvisning eller utsyning erforderlig endast be -

Departements chefen.

Gällande lag.

Kommittén.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

träffande växande barrträd till byggnadsändamål och stängsel, och således
ej beträffande växande lövträd, vilka ju så gott som uteslutande tagas för
mera tillfälliga behov. Anvisning eller utsyning skulle för övrigt i sistberörda
fall åstadkomma allt för stor omgång.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen har kommittén, med bibehållande
i övrigt av gällande bestämmelser, emellertid föreslagit lagfästande av en
bland lapparna sedan gammalt förekommande vana att till skidämnen och
annat slöjdändamål tillgodogöra sig härför särskilt lämpade kådrika träd,
kallade tall- eller gran tjur.

Yad angår enskild tillhörig mark gälla, såsom av det föregående framgår,
i fråga om lapparnas rätt till skogsfångst för närvarande, med ett i detta
sammanhang betydelselöst undantag, samma bestämmelser som i fråga om
kronans mark.

Kommittén har, såsom redan förut anförts, den uppfattningen, att den
enskilde markägaren icke bör betungas av lapparnas särskilda rättigheter i
större grad än som, med hänsyn tagen till att kronans skog alltjämt i vidsträckt
omfattning skulle stå öppen för dem, för tillgodoseende av deras
behov är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning har, särskilt då
det gällt lapparnas rätt till skogsfångst, som måhända är mest kännbar för
den enskilde markägaren, även bland lapparna själva mer och mer vunnit
insteg.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén under 28 § a, b och
c föreslagit vissa bestämmelser i inskränkande riktning.

b) Beträffande skogslapparna.

Yad angår trakterna ovan odlingsgränsen hava de renskötande skogslapparna
av kommittén tillagts samma befogenheter, som där tillkomma de renskötande
fjällapparna.

Nedom odlingsgränsen har kommittén däremot ansett påkallat att i åtskilliga
hänseenden begränsa skogslapparnas rätt till skogsfångst.

Den uppfattning, som legat till grund för de av kommittén föreslagna
begränsningarna i fjällapparnas rätt till skogsfångst, gör sig än mer gällande,
då fråga är om skogslapparnas rättigheter i förevarande avseende. De sistnämnda
vistas på många håll året om å trakterna i fråga, och deras virkesförbrukning
blir för den skull än mera kännbar. Därtill kommer, att de
flesta skogslappar, såsom förut nämnts, i regel innehava hemman, nybyggen
eller lägenheter, där familjen bor och varifrån renarna, med undantag för
sådana tider, då längre flyttningar äga rum, skötas. Uppfattningen, att den
enskilde markägaren i görligaste mån bör vara fredad mot större intrång
från lapparnas sida, har såsom förut anförts, även vunnit mer och mer insteg
hos lapparna själva, i synnerhet bland skogslapparna och särskilt då
det gällt deras rätt att tillgodogöra sig skogen. På många håll hava skogslapparna
sålunda, enligt vad som kommit till kommitténs kännedom, om än
icke alldeles undvikit att utnyttja sin rätt till skogsfångst å enskild tillhörig
mark, så dock, om det icke varit fråga endast om mera oväsentligt
virke, icke ifrågasatt annat än att av markägaren begära anvisning eller utsyning
samt ofta även ansett sig icke böra taga virket annat än mot betalning.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén icke föreslagit rätt
för de renskötande skogslapparna att, medan de vistas å eller i omedelbar
närhet av sina fastigheter, förse sig med bränsle och annat virke från enskild
tillhörig fastighet. Å andra sidan har kommittén, som anser nödigt
att skogslapparna, då de befinna sig under flyttning med renarna, äga tillgång
till bränsle samt virke till tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för

Kungl. Maj ds proposition nr 43. 127

förvaring av sina tillhörigheter ävensom till slöjdvirke, tillagt dem befogenhet
att för dessa ändamål förse sig å enskild tillhörig mark. Kommittén
har dock i likhet med vad som skett beträffande fjällapparna, då de vistas
å dessa trakter, även ålagt skogslapparna att, om för angivna ändamål erfordras
växande barrträd, av ägaren begära anvisning eller utsyning, varjämte
kommittén funnit lämpligt föreskriva, att en billig betalning skall erläggas
för dylika träd (26 § 2 inom.).

De synpunkter, som ovan angivits, hava av kommittén även tillämpats i
fråga om trakterna utom lappmarkerna.»

De över kommitténs förslag hörda myndigheterna hade icke något i
princip att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Jämväl lapparna lämnade
desamma utan erinran.

I den sakkunniges förslag liksom i det nu föreliggande förslaget hava
bestämmelserna om skogsfång upptagits under 26—35 §§. Jag vill i det
följande behandla varje paragraf för sig.

Uti 26 § regleras rätten till skogsfång å mark under kronans omedelbara
disposition och därmed likställd allmänningsskog. Paragrafen har sin motsvarighet
i F. 27 § 1 mom. och S. 25 § 1 mom.

Den sakkunnige anför beträffande motsvarande bestämmelse i det av
honom framlagda förslaget:

»Ingressen innehåller såsom huvudregel, att lapparna äro berättigade att
till eget behov av virke använda skogen med de i paragrafens moment angivna
inskränkningarna. Dessa äro olika i fråga om dels mark ovan odlingsgränsen
inom lappmarkerna och å renbetesfjällen, dels mark nedom odlingsgränsen
inom lappmarkerna och dels mark utom lappmarkerna och renbetesfjällen.
Enligt de tidigare förslagen fordras för rätt att å kronojord under
kronans omedelbara disposition taga virke till uppförande eller ombyggnad
av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad samt visst renstängsel anvisning
eller utsyning, under det att för virke till underhåll av stuga eller
stängsel anvisning eller utsyning icke fordras. Å enskild mark och därmed
likställd kronomark fordras även för tagande av virke till underhållet samtycke
av jordägaren eller brukaren. Då det emellanåt torde kunna möta
svårigheter att avgöra, huruvida en reparation är att hänföra till underhåll
eller ombyggnad samt det icke synes föreligga tillräckligt skäl att härutinnan
göra skillnad mellan kronomark och annan mark, har i förevarande paragraf
stadgats, att lapparna icke heller å kronojord må taga virke till byggnad
eller stängsel, som nyss sagts — vare sig till underhåll eller ombyggnad —
annat än efter anvisning eller utsyning. Några praktiska olägenheter av den
skärpta bestämmelsen rörande virke till underhållet lära icke vara att befara,
då lapparna äro oförhindrade att på en gång erhålla anvisning eller utsyning
av allt det virke som behöves till föreliggande nödiga reparationer eller ombyggnader,
något som även av andra skäl synes lämpligt.

Kommittén ansåg fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt
tillgodosett, om det finge tagas ovan odlingsgränsen, samt föreslog
därför icke rätt för dem att nedom odlingsgränsen taga virke till uppförande
av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. Det synes icke vara skäl
att i detta avseende stadga olika bestämmelser för fjällappar och skogslappar
eller att förmena fjällapparna att taga virke till nämnda ändamål nedom
odlingsgränsen; genom villkoret om utsyning eller anvisning är sörjt för att
några olägenheter härav icke uppkomma.

Yttranden over
kommitténs
förslag.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

27 §.

Den sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

28 §.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

Den

sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I övrigt liar någon ändring i sak icke vidtagits i förhållande till de tidigare
förslagen.»

Till den sakkunniges uppfattning i denna del kan jag ansluta mig.

Uti 27 § hava upptagits bestämmelser om lapparnas rätt till skogsfång
å enskild mark och därmed likställd, kommun tillhörig mark ävensom kronomark,
som ej står under kronans omedelbara disposition. Paragrafen motsvaras
av F. 28 § punkterna b) och c) samt S. 26 § punkterna b) och c).

Den sakkunnige har utan ändring i sak upptagit bestämmelserna i de
tidigare förslagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat, att å renbetesfjällen icke torde
förekomma sådana nyttjanderättsupplåtelser, att det kunde bliva fråga om
samtycke från brukare till lapparnas rätt till skogsfång.

Yad länsstyrelsen sålunda anmärkt synes mig icke böra föranleda ändring

1 förevarande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de fall, då betalning skall
utgå för virke, som tages av lapp, och motsvarar bestämmelserna i F. 27 §

2 mom. och 28 § c) och d) samt S. 25 § 2 mom. och 26 § 1 mom. c) samt
2 mom. andra stycket och 3 mom.

Från bofast håll erinrades mot kommitténs förslag i detta ämne, att »billig
ersättning» borde ersättas med »skälig ersättning». Lagförslaget utginge från att
lapparna ekonomiskt vore de mindre bärkraftiga av parterna. Så vore dock
ofta ej förhållandet. Dessutom gällde stundom, där större stängsel skulle
byggas eller underhållas, att ett fåtal enskilda markägare nödgades lämna
virke till en hel lappby. Skälig ersättning borde därför betalas eller åtminstone
i lagen stadgas. Även yrkades från bofast håll, att lapparna
borde ersätta de enskilda för allt virke, även för ved, ävensom att virke
icke borde få tagas utan efter anvisning av markägaren.

Departementschefen fann vid framläggandet av 1924 års förslag vad sålunda
erinrats icke föranleda åtgärd.

Den sakkunnige har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna stadgandena
i ämnet; dock har till åstadkommande av likhet mellan fjällappar
och skogslappar det ej heller för de senare ansetts böra stadgas betalningsskyldighet
för torra träd till kåtor och bodar, som tagas utom lappmarkerna.
Det har ock utsagts, att parterna själva äga överenskomma om priset för
virke, som må tagas allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller
brukare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över den sakkunniges
förslag anfört följande:

»Enligt gällande lag utgår icke ersättning för virkesfång å kronomark.
Rotvärdet av det virke, som här avses, lärer också vara synnerligen lågt.
De brukare, varom i förevarande fall kan vara fråga, torde hava mycket begränsad
rätt till skogen. På grund härav synes det lämpligast att vidhålla
gällande regler att ersättning icke utgår för virke, som tillhör kronan.»

Jämlikt 53 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket hava åbor å kronohemman och kronony -

129

Kitngl. Maj:ts proposition nr 43.

byggen i de sex norra länen, förutom husbehovsrätt, uteslutande rätt till
utsyning å vissa områden. Med hänsyn härtill lärer det icke vara oberättigat,
att betalning erlägges för virke, som tages å sådana områden. På
grund härav finner jag ej skäl att i de föreslagna bestämmelserna, mot vilka
lapparna icke haft något att erinra, vidtaga ändring i den riktning länsstyrelsen
i Jämtlands län förordat.

Penna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, stadgar möjlighet
för Konungens befallningshavande att i vissa fall föreskriva anvisningstvång
och motsvarar F. 28 § 1 mom. a) och S. 26 § 1 mom. a). Paragrafen
har endast undergått mindre redaktionell jämkning.

Förevarande paragraf, vartill motsvarighet saknas i 1898 års lag, återgiver
efter viss omredigering innehållet i F. 27 § 3 mom. och S. 25 § 3 mom. och
avser klargörande av att rätten till skogsfång aldrig får begagnas för tillgodoseende
av fastighets behov av virke.

Ben sakkunnige anför om sistnämnda stadganden:

»Då innebörden i de av kommittén föreslagna bestämmelserna uppenbarligen
är, att lapparna icke må använda sin rätt till skogsfång enligt denna
lag för fastighetens behov, har åt paragrafen givits en avfattning, som närmare
uttrycker denna mening. Därjämte har den i de tidigare förslagen
förekommande hänvisningen till 21 § 2 mom. i F. och S. uteslutits.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt, att bestämmelsen i förevarande
paragraf kunde förefalla onödig, då ju däri stadgade förbud borde
följa av övriga bestämmelser, men att det syntes länsstyrelsen icke oviktigt,
att sådant förbud tydligt utsädes.

I likhet med länsstyrelsen anser jag det för tydlighetens skull lämpligt,
att stadgandet bibehålies.

Bestämmelserna i 31 § medgiva rättighet för lapparna att under vissa
förhållanden, då det erfordras för renarnas uppehälle, fälla lavbevuxna träd.
Liknande bestämmelser, som kommittén upptagit uti F. 29 § och S. 27 §,
saknas i gällande lag.

Kommittén anförde i motiveringen till detta stadgande, att lapparna undan
tagsvis, nämligen under år med ogynnsamma betesförhållanden, såsom under
fienår, då renlaven på grund av isbildning å marken är oåtkomlig för renarna,
eller under år med särskilt djup snö, äro nödsakade att för renarnas uppehälle
anlita lav, som växer å träd, och för detta ändamål fälla s. k. lavträd. Så torde
hava skett sedan urminnes tid. Något stadgande i renbeteslagen, som uttryckligen
tillerkänner lapparna rätt att fälla lavträd för angivna behov, funnes dock
icke. Kommittén hade till undanröjande av all tvekan rörande åtgärdens laglighet
ansett sig böra föreslå ett särskilt stadgande härutinnan. Enligt kommitténs
förslag finge lavträd icke fällas annat än efter anvisning; dock att under flyttning
lapparna ägde utan anvisning fälla lavbevuxna träd för dragrenarnas oundgängliga
behov. Emellertid skulle anmälan om sådan avverkning snarast
göras till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde skogsägaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 häft. (Nr 43.) S3

2Ö |.

SO $.

Don

sakkunnige.

Yttrande örer
den sakkunniges
förslag;.

Departements chefen.

31 $.

Kommittén.

Yttranden övt
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

r Från lapparnas sida hemställdes på några håll om viss utvidgning av rätten
att fälla lavträd. En del yrkade, att lapparna måtte tilläggas rätt att alltid
å såväl kronan som enskild tillhörig mark fälla lavträd utan anvisning, men
med skyldighet att snarast göra anmälan därom till skogstjänsteman eller
markägare. Andra hade samma yrkande allenast beträffade kronans mark,
emedan det i fråga om enskild mark kunde vara farligt för sämjan. Slutligen
yrkades jämväl, att det under flyttning borde vara tillåtet att i nödfall
föda fram hela hjorden, ej blott dragrenarna, med laven av träd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, i vilket län nyssnämnda yrkanden från
lapparnas sida förekommit, hemställde i anledning av yrkandena att, som påståendet
att oundgängligt behov kunde uppstå att under flyttning utan utsyning
fälla lavträd även för andra renar än dragrenar vore under vissa förhållanden
befogat, lagrummet måtte ändras i sådan riktning, dock mot skyldighet för
vederbörande att snarast göra anmälan, därest lavträd fälldes. Ett dylikt medgivande
ansåge länsstyrelsen kunna lämnas utan fara för skogens bestånd,
enär åtgärden icke annat än i nödfall tillgrepes och de lavbärande träden i
allmänhet ägde högst obetydligt virkesvärde. Styrelsens anförande stödde
sig delvis på ett yttrande från lappfogden i södra distriktet, däri denne
framhöll, att det kunde vara omöjligt för lapparna att alltid begära anvisning,
innan de bleve tvungna att fälla lavträd för även andra renar än dragrenar.
Behovet att fälla lavträd för smårenarnas uppehälle — fällning av
sådana träd för större renar i hjorden förekomme knappast — yppade sig
oftast inom några få timmar och merendels under flyttningar, särskilt vårtiden.
Snön vore tack vare den tidens ofta ihållande töväder lös och det
vanliga betet lätt tillgängligt. Några timmars kyla kunde dock göra detsamma
otillgängligt för de mindre och svagare renarna. Lavträd måste då
tillgripas, om lappen ej ville riskera att smårenarna bleve trötta och måste
lämnas efter. Lappen hunne då ej begära anvisning. Han vore ofta många
mil från den plats, där någon skogstjänsteman funnes, och visste ofta ej
själv, var han bleve tvungen att stanna.

Från bofast håll hemställdes om föreskrift, att under inga förhållanden
timmerdugliga träd finge fällas.

Departementschefen förklarade sig vid remissen till lagrådet anse, att lapparna
under flyttningar borde äga rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott,
såsom kommittén föreslagit, för dragrenarnas utan även för övriga renars
oundgängliga behov, och vidtogs ändring härutinnan i paragrafen.

Den sakkunnige anför under denna paragraf bland annat:

»Det lärer även i andra fall än under flyttning vara ogörligt för lapparna
att hinna begära anvisning. Med hänsyn härtill och för att den medgivna
rätten att fälla lavträd icke må bliva illusorisk, har stadgats, att vederbörande
jordägare eller brukare, såvitt ske kan, skall underrättas om den
förestående avverkningen och tillfälle lämnas honom att giva anvisning
för trädens fällande. Möter giltigt hinder för lämnande av sådan underrättelse,
må träden likväl avverkas, men åligger det lappen att snarast möjligt
hos jordägaren eller brukaren göra anmälan om fällningen, på det att
denne må kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörande av de fällda träden.

Kungl. Maj:ts proposition nr i''-'',. 131

I fråga om kronomark är det givetvis vederbörande befattningshavare, till
vilken sådan anmälan skall ske.»

Den sakkunnige har uti 35 § föreslagit, att anvisning eller utsyning av
skog, som må tagas jämlikt 26 och 27 §§, skall verkställas av vederbörande
skogstjänsteman. Ifråga om anvisning av lavträd har den sakkunnige däremot
icke ansett sig böra uppställa sådan fordran, utan föreslagit, att vederbörande
jordägare eller brukare må giva anvisningen, även om skogen eljest
är underkastad utsyningstvång. Såsom skäl härför har anförts dels att då
fällande av lavträd vore eu nödfallsåtgärd samt därvid i regel toges sådana
träd, som vore oväxtliga och representerade ett synnerligen lågt avverkningsvärde,
åtgärden icke hade någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt,
dels ock att behovet av lavträds fällande uppstode mycket hastigt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar om förevarande paragraf:

»Bestämmelserna om fällande av lavträd kunde efter sin ordalydelse giva
en i förhållandena icke insatt person det intryck, att alltför stor frihet lämnats
lapparna. Länsstyrelsen vore emellertid övertygad om att olägenheter
eller missbruk av bestämmelserna i fråga icke vore att befara; trädlaven tillgrepes
till foder åt renarna endast i nödfall och till följd av sakens natur
kunde detta foder icke komma i fråga till föda åt en hel hjord, utan lavträden
fälldes företrädesvis till oundgänglig föda åt dragrenar under flyttning
och stundom åt småren, men alltid endast, då ogynnsamma snöförhållanden
gjorde det oavvisligt. Att lavträd ej i onödan eller i allt för stor
utsträckning komme att fällas, härför borgade, om ej annat, lappens obekvämhet
till arbete med yxan.»

De av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna hava i huvudsak oförändrade
upptagits i förevarande förslag. Dock har för det fall att fråga är
om kronojord, som icke är upplåten till brukare, bland dem, till vilka anmälan
skall göras, upptagits även vederbörande skogstjänsteman. Det må erinras, att
rätten att fälla lavträd icke innebär rätt att tillgodogöra sig själva träden.

Denna paragraf, vilken innehåller vissa bestämmelser, avsedda att bereda
skydd för skogens bevarande, saknar motsvarighet i gällande rätt men överensstämmer
med F. 30 § och S. 28 §.

Från skogsintresserat håll påyrkades införande i kommitténs förslag av
ett tillägg, innefattande förbud för lapparna att låta renar beträda område,
som varit föremål för skogssådd eller där eljest skogskultur dreves.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet:

»Ett förbud för lapparna att beträda skogskulturer kan jag icke finna påkallat.
Därest ägaren befarar skadegörelse å sådana områden — sådana områden
torde å de trakter, där fjällrenskötsel förekommer, icke vara alltför
talrika — anser jag den väg till undvikande av skadegörelse vara lämpligast,
som kommittén antytt, nämligen att lapparna, vilkas flyttningsvägar och
uppehåll splatser torde vara lätt att erfara, i förväg underrättas om läget med
anmodan om att söka undvika dylika områden. Genom samarbete mellan
vederbörande torde det enligt min övertygelse icke möta större svårigheter
att ordna den frågan.»

I övrigt vidtog departementschefen en omredigering av bestämmelserna.

De sålunda omredigerade föreskrifterna hava i huvudsak oförändrade upptagits
i den sakkunniges förslag, dock har den i 1924 års förslag ingående
föreskriften om länsstyrelses befogenhet att förbjuda användning av viss

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

32 §.

Yttrande öyer
kommitténs
förslag.

19*24 år*

förslag.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

3S 8.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

plats såsom viloplats eller boplats av övervägande formella skäl ansetts böra
gälla även skogslapparna, ehuru bestämmelsen torde sakna större betydelse
för dessa.

De av den sakkunnige föreslagna reglerna hava med vissa smärre jämkningar
intagits i föreliggande förslag.

Denna paragraf avser att trygga lapparnas rätt till virke, som de tagit
med begagnande av sin rätt till skogsfång, och motsvarar bestämmelser uti
4 § 2 stycket och 3 § 1 stycket sista punkten i 1898 års lag samt F. 31 §
och S. 29 §. Andra stycket av sistnämnda paragrafer innehöll ett stadgande
av innebörd, att därest stängselvirke, för vars uttagande erfordrats anvisning
eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjorts obrukbart, lappen skulle
äga att utan anvisning eller utsyning samt utan betalning taga av skogen vad
som oundgängligen behövdes för att ersätta det borttagna eller förstörda;
markägaren obetaget att i mån av befogenhet söka sitt åter av vederbörande.

I fråga om detta stadgande i kommittéförslaget anförde domänstyrelsen:

»Här meddelade bestämmelser synas styrelsen vila på en hittills knappast
som berättigad ansedd rättsprincip, vilken lärer kunna medföra avsevärda
olägenheter, särskilt med hänsyn till svårigheten att i liknande fall åstadkomma
bevisning. Det kan nämligen tänkas, att en lapp, som fått virke,
som här avses, sig anvisat, sedermera finner detsamma mindre lämpligt och
av denna anledning gör detsamma obrukbart för att därefter utan anvisning
taga vad som passar honom bättre. Själv står visserligen lappen såsom ersättningsskyldig
gent emot markägaren, därest hans åtgärd skulle bliva upptäckt,
men hade möjligheten för honom att utan utsyning eller anvisning
förskaffa sig annat virke icke stått öppen, lärer detta hava varit en kraftig
maning att icke gå på sidan om lagen. Styrelsen vill härmed hava uttalat
stora betänkligheter mot införande i en lag av sagda rättsprincip, vilken
icke ålägger den rätte ägaren att taga vård om sitt gods eller i fall av
skadegörelse skyldighet att hålla sig till den, som förorsakat skadan.»

Från bofast håll erinrades, att ifrågavarande bestämmelser syntes förutsätta,
att jordägaren vore skyldig att bevaka, att rengärdena ej av annan förstördes,
i det han eljest som straff skulle tåla, att skog toges utan utsyning
eller anvisning. Jämväl om stängsel blivit skadat, syntes utsyning böra ske.

Departementschefen yttrade härom vid remissen till lagrådet år 1924:

»Jag kan icke biträda domänstyrelsens yttrande, att de grunder, å vilka
förevarande stadgande vilar, äro alldeles nya. De äro hämtade ur gällande
lag. Jag finner stadgandet vara, med hänsyn till dess särskilda syfte, fortfarande
väl behövligt. Det avser att skydda lapparnas intressen, då de på
grund av sina flyttningar äro långt avlägsna från ort och ställe och således
icke själva kunna bevaka dessa intressen. För dem är det av största vikt
att, då de återvända dit, icke behöva upptaga tiden med åtgärder, som av
dem icke kunnat på förhand beräknas. Att det här gäller för jordägaren att
på sätt och vis gå lapparna tillhanda med att bevaka deras intressen är i
viss mån riktigt. Jordägarens intressen sammanfalla här med lappens. Jag
kan dock icke instämma i den av domänstyrelsen hävdade misstanken, att
lapparna för egen fördel skulle missbruka det skydd, man bär velat giva dem.
Jag vill erinra om att motsvarande stadganden äro upptagna i konventionen
med Norge.»

Den sakkunnige har givit paragrafen en något annan avfattning än i kommitténs
förslag samt anför till motivering härav:

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 ■!.

»Paragrafen har givits en avfattning, som närmare överensstämmer med
gällande lag, vari kommittén utan närmare motivering vidtagit vissa ändringar.
Sålunda bär i gällande lag rättigheten för lapparna att taga stängselvirke
utan anvisning eller utsyning även i fall då sådan eljest är föreskriven,
gjorts beroende av att i stället för stängsel, som blivit olovligen bortfört
eller gjorts obrukbart, nytt sådant skall uppföras. Kommittén bär däremot
utsträckt denna rätt att gälla stängselvirke i allmänhet, som blivit bortfört
eller gjorts obrukbart. Något skäl att härutinnan frångå gällande lag synes
ej föreligga. Vidare bar kommittén givit lappen rätt ej blott, såsom enligt
gällande lag, att utan anvisning eller utsyning taga virke till ersättning för
det olovligen bortförda utan även göra detta utan betalning. I de fall. då
annan än jordägaren gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet, synes
den ekonomiska förlusten rimligen icke böra drabba jordägaren. Är lian
åter den skyldige, lärer han på grund av allmänna skadeståndsregler vara
ansvarig för den skada lappen lidit. Bestämmelsen att virket skulle få tagas
utan betalning bär därför uteslutits.»

Jag finner mig böra biträda vad den sakkunnige sålunda anfört. I överensstämmelse
härmed är förevarande förslag avfattat, dock med vissa väsentligen
formella jämkningar.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, motsvarar
1 mom. i F. 32 § och S. 30 § och innehåller anvisningar å vad lapparna
hava att iakttaga vid avverkning enligt lagen.

Kommittén hade uti 2 mom. av sistnämnda paragrafer föreslagit stadganden,
innehållande erinran till ägare eller brukare av skog att vid dess
utnyttjande taga tillbörlig hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt
renbeteslagen tillkomme lapparna. Detta stadgande har den sakkunnige
ansett obehövligt och därför uteslutit. Därjämte hava i sakkunnigförslaget
bland de växande träd, som i första rummet skola avverkas, skadade träd
ansetts böra särskilt omnämnas.

Någon avvikelse från den sakkunniges förslag har jag icke ansett böra
ifrågakomma.

Bestämmelserna i denna paragraf avse närmare regler rörande anvisning
och utsyning av virke. Paragrafen, vartill, bortsett från viss föreskrift i 3 §.
motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvarar F. 33 § och S. 31 § men har
erhållit en delvis annan avfattning. Enligt kommitténs förslag skulle anvisning
eller utsyning å enskildas eller därmed likställda, kronan tillhöriga skogar
verkställas av ägaren eller brukaren, under det att i fråga om annan skog
dylik åtgärd skulle verkställas av vederbörande skogstjänsteman. I yttrande
över kommitténs förslag förordade domänstyrelsen, att även i sådana fall,
då det rörde sig om enskilda skogar, vilka vore underkastade utsyningstvång,
eller det ojämförligt största antalet av de enskilda skogar, som berördes av
ifrågavarande bestämmelser, befogenheten att åt lapparna anvisa eller utsyna
skog borde tillkomma vederbörande skogsstatspersonal. Departementschefeti
biträdde dock icke domänstyrelsens mening i denna del. Den rätt till skogsfång,
som medgivits lapparna, hade enligt departementschefens åsikt icke
någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt. Därtill komme, att det för

Departements chefen.

34 S.

35 $.

Den sakkunnige.

Departementschefen
.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

lapparna mötte avsevärda svårigheter att, då de företoge sina flyttningar från
en trakt till en annan, få kännedom om huruvida utsyningstvång vore gällande
eller ej. Dessa omständigheter ansåg departementschefen tala för,
att då det gällde skog, varom här vore fråga, man borde frångå kravet att
fordra anvisning eller utsyning genom tjänsteman och i stället, även där
utsyningstvång eljest vore påbjudet, låta ägaren eller brukaren verkställa eu
sådan åtgärd. Jämkning i överensstämmelse härmed vidtogs i det till lagrådet
remitterade förslaget.

Den sakkunnige har beträffande denna paragraf anfört följande:

»De enskilda skogar inom lappmarkerna, där lapparna kunna utöva sin rätt
till skogsfång, äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni
1915 angående utsyning av skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker in. fl. områden. Enligt denna äger markägaren icke rättighet
att utan utsyning avverka skog annat än för eget husbehov; all avverkning
till avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.
Å de skogar, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden, må avverkning för annat ändamål än husbehov äga
rum endast efter utsyning av skogsstatens tjänstemän. Enligt förordningen
den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län skall all avverkning å allmänningsskog ske efter utsyning. — I
fråga om enskilda skogar utom lappmarkerna gäller, förutom den nyssnämnda
förordningen om allmänningsskogar, med visst undantag (se Kungl. förordningen
18/# 1915 § 1) skogsvårdslagen av den 15 juni 1923. Uti sistnämnda
lag stadgas icke utsyningstvång, men de skogar, varå den äger tillämplighet,
skola stå under viss tillsyn av eu skogsvårdsstyrelse. Då de skogseffekter,
vartill lapparna enligt de föreslagna bestämmelserna äro berättigade å skogar
utom lappmarkerna, må tagas utan anvisning eller utsyning, torde man i
detta sammanhang kunna bortse från dessa skogar. — Vad slutligen angår
kronans skogar, gäller om dessa förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Enligt denna stå dessa
skogar antingen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller
ock under dess tillsyn. Boställshavare och innehavare av hemman under
stadgad åborätt må i allmänhet endast till husbehov använda skogen. Samma
är förhållandet med skog till sådana lägenheter, som upplåtas enligt lagen
den 4 juni 1926.

Aven om lapparnas rätt till skogsfång saknar större betydelse ur skogsvårdssynpunkt,
torde man icke böra eftergiva kravet på utsyning av skogstjänsteman
i sådana fall, där utsyningstvång eljest föreligger. Att likställa
lapparnas avverkning med en fastighetsägares eller åbos avverkning till husbehov
torde icke vara befogat. På grund av nu gällande bestämmelser i fråga
om enskild skogsägares dispositionsrätt över skogen inom lappmarkerna, jämförda
med de föreslagna stadgandena i 26 och 27 §§, skulle utsyning eller
anvisning alltid komina att verkställas av skogstjänsteman. För lapparna
lärer detta i allmänhet icke kunna antagas innebära större svårigheter än
om de skulle vända sig till ägaren med begäran om utsyning. I enlighet
med nu uttalade uppfattning hava paragrafens bestämmelser avfattats. Att
ålägga sökande personlig inställelse vid utsyningen torde vara obehövligt,
då utsyningen lärer kunna verkställas även i hans frånvaro.»

Den sakkunnige har alltså föreslagit, att anvisning och utsyning alltid
skulle ske genom skogstjänsteman.

Vad den sakkunnige sålunda föreslagit har upptagits i det omarbetade
förslaget. Tillika har med förrättning, som avses i sakkunnigförslaget, jämställts
sådan anvisning, som beröres i 29 §.

135

Kwigl. Maj:ts proposition nr 4H.

Lagrådet har med hänvisning till att 1923 års skogsvårdslag från och med
år 1925 skall äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och Västerbottens
län utom lappmarkerna anmärkt, att en undersökning syntes erforderlig, huruvida
de i förslagen förekommande bestämmelser, som berörde skogslagstiftningens
område, läte i allo förena sig med stadgandena i 1923 års lag och,
därest detta funnes ej vara fallet, vilka jämkningar i skogs- eller lapplagstiftningen
borde vidtagas.

Härom yttrar den sakkunnige''.

»Förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom lappmarkerna
m. il. områden stadgar i 19 §, att lapparna utan hinder av förordningen
skola bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog. I övriga författningar,
som hava avseende å de skogar, där rätt till skogsfång tillkommer
lapparna, saknas dylikt förbehåll, ehuruväl även enligt dessa man icke lärer
hava avsett att inskränka lapparnas rätt till skogsfång. Några praktiska
olägenheter av detta förhållande hava emellertid icke, såvitt känt är, yppat
sig. I den mån föreskrifter anses behövliga till undanröjande av förekommande
divergenser, böra de icke avse någon inskränkning i lapparnas rätt
enligt renbeteslagen utan böra de åstadkommas på liknande sätt som skett i
1915 års författning.»

I denna del ansluter jag mig till den sakkunniges uppfattning. Någon
ändring i annan författning synes mig icke erforderlig för närvarande.

Om jakt och fiske.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1898 års lag samt F. 34 § och S. 32 §.

Enligt gällande lag äro lapparna berättigade till jakt och fiske icke allenast
å sådana områden, där de äga vistas varje tid av året, utan även å
annan utmark inom lappmarkerna under den tid de äga att å sådan utmark
uppehålla sig med sina renar; de äro dock i avseende å tid och sätt för
nyttjande av jakt och fiske underkastade de bestämmelser, som eljest därom
gälla. Beträffande lapparnas skyldighet härutinnan infördes vid 1927 års
riksdag i 30 § av 1898 års lag en erinran om förbudet att utan Konungens
tillstånd döda eller fånga vissa djurarter.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna inneburo eu inskränkning i
den lapparna enligt gällande lag tillkommande rätten till jakt och fiske, i det
att lapp enligt dessa bestämmelser skulle få utöva sin rätt allenast inom
eget lappbyområde. Kommittén hade vidare infört stadganden, varigenom
Konungen medgivits rätt att förordna, att visst fiskevatten å kronomark,
som kunde erfordras för fiskeriundersökningar, skulle vara undantaget från
lapparnas begagnande. Stadgandet synes vara hämtat från ett av 1915 års
jakt- och fiskesakkunniga avgivet förslag rörande tillgodogörande av kronans
fiskevatten, innefattande bland annat förslag till ändrad lydelse av 31 § i
1898 års renbeteslag.

Den sakkunnige framhöll, att begränsningen av jakt- och fiskerätten till
vederbörandes eget lappbyområde kunde komma att medföra svårigheter vid
rättighetens utövning samt framkalla tvister. Som inskränkningen ej heller
syntes vara påkallad av något egentligt behov, ansåg den sakkunnige lämpligt
att återgå till gällande lag.

Lagrådet.

Len sakkunnige.

Departements chefen.

36 §.

Gällande lag.

Kommittén.

Den sakkunnige.

y ttranden
ö*er den sakkunniges

förslag.

Departements chefen.

Gällande lag.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Då vidare jakt- och fiskesakkunnigas förslag ännu icke lett till någon
lagstiftning samt några bestämmelser om vattendrags avsättande för fiskeri
undersökningar icke funnes, har den sakkunnige icke ansett det lämpligt att
i renbeteslagen nu införa ett stadgande i detta hänseende.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 30 § av 1898 års lag hava
iakttagits i den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i fråga om bestämmelserna i denna
paragraf i huvudsak följande:

Gällande lag hade beträffande frågan huruvida de däri lapparna tillerkända
förmånerna av jakt och fiske tillkom me även andra än de renskötande
lapparna blivit föremål för olika tolkningar. I kommittéförslaget vore motsvarande
rätt uttryckligen förbehållen de renskötande lapparna. Den sak
kunniges förslag anslöte sig i avseende på avfattningen närmare till gällande
lag. Meningen torde vara, att fiskarlappar och liknande icke på grund av
förevarande 36 § skulle anses äga rätt till jakt och fiske utan erhålla särskilda
upplåtelser av sådan rätt. På grund av förut omförmälda osäkerhet
i tolkningen syntes vid lagens utarbetande böra klargöras dess innebörd för
andra än de renskötande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i denna del yttrat väsentligen följande
:

Till följd av bestämmelsen i sista stycket av 8 § komme den i 36 §
lapparna tillerkända rätten till jakt och fiske att avse allenast lapp, som tillhörde
lappby. Detta borde dock på något sätt angivas även i 36 §. Så som
denna paragraf nu vore formulerad, gåve den synnerligen lätt anledning till
den missuppfattningen, att alla lappar ägde nämnda rätt. Den inskränkning
däri, som nu vore avsedd, syntes fullt befogad i vad anginge exempelvis
lapp, som upphört med renskötseln och ägnat sig åt jordbruk. Däremot
syntes det obilligt att beröva alla de lappar, som av en eller annan anledning
upphört med renskötseln utan att kunna finna sin utkomst på annat
sätt och nu levde huvudsakligen på jakt och fiske, möjligheten att på detta
sätt uppehålla livet. Kunde icke undantag för dessa göras på lämpligt
sätt, borde åtminstone sådana bestämmelser införas i 56 §, att upplåtelse
av rätt till jakt och fiske kunde ske till dem utan avgift.

Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, tillkommer den rätt
till jakt och fiske, varom i förevarande paragraf stadgas, allenast lapp, som
tillhör lappby. Att detta är förslagets ståndpunkt framgår av 8 § 2 mom.
Då emellertid olika meningar yppats rörande innebörden av de nu gällande
bestämmelserna i ämnet, och frågan om vem jakt- och fiskerätt skall tillkomma
även framdeles torde kunna giva anledning till tvister, har jag ansett
mig böra i förevarande paragraf intaga föreskrift, att dylik rätt tillkommer
endast lapp, som tillhör lappby. Härav få naturligen icke dragas några
slutsatser vid tolkningen av andra bestämmelser i förslaget. Därest den av
mig vidtagna ändringen i 8 § godkännes, torde ingen med fog kunna sägas
vara obehörigen utesluten från förmånen att få jaga och fiska utan avgift.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

De nu gällande grundläggande reglerna rörande lapparnas ersättningsskyldighet
för skada genom renar återfinnas uti 14, 15 och 16 §§ av 1898
års lag.

137

Kungl. Majits proposition nr 43-

Lagen skiljer till en början mellan skada å växande eller avskuren men
ej bärgad gröda (14 § 1 och 2 mom.) samt skada å bärgat hö, vilket icke
blivit infört i lada utan lämnats utestående å mark i stack eller hässja (15 §

1 och 2 mom.).

Inträffar skada å dylik gröda ovan odlingsgränsen under tiden juni—
augusti eller å annan traJct, där lapparna äga vistas med sina renar, under
månaderna maj—september, skall den ersättas, om den uppkommit a åker.
äng eller vissa utängsslåtter. Sker sådan skada å annan tid (d. v. s. ovan
odlingsgränsen under september—maj och å annan trakt under oktober—
april), skall skadan ersättas, endast så framt den, vilken vården om renarna
ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit val
lande till skadan (14 § 2 mom.). Sker å sådan trakt skada (vilken som helst;
å annan utmark än omförmälda utängsslåtter å tid, då lapparna ej ägde uppehålla
sig därstädes, skall skadan ersättas, när den, som haft renarna i vård.
vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning ;14 §

3 mom.). Skada å dylik utmark under tid, då lapparna hava rätt att där
uppehålla sig, ersättes däremot aldrig.

I fråga om bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada utan lämnats utestående
å mark i stack eller hässja, gälla följande regler. Skada å sådant
hö inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under varje tid
eller inom annan trakt under tid, då lapparna ägde där vistas med renar,
skall ej ersättas i annat fall än då skadan tillkommit med uppsåt eller genom
vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 1 inom.). Har utom lappmarkerna
å trakt, där lapparna under någon del av året äga uppehålla sig med sina
renar, bärgat hö lämnats utestående å tid, då lapparna icke ägde uppehålla
sig å trakten, skall skada därå ersättas, ändå att den ej tillkommit med
uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 § 2 inom.).

Skada, som av lapparnas renar förorsakas å trakt, där lapparna icke äga
rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid av året, skall under
alla förhållanden ersättas av renarnas ägare (16 §).

Dessa skadeståndsbestämmelser avse icke områden, som blivit till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade, såsom förhållandet är med renbetesfjällen
i Jämtlands län och kronans till enskilda ej upplåtna marker
ovan odlingsgränsen. De betes- och slåtterlägenheter inom dessa områden,
vilka ej av lapparna användas och därför kunna upplåtas till enskilda (jfr
31 § i 1898 års lag), böra av innehavaren själv beträffande såväl växande
som bärgad gröda fredas för intrång av renarna, varför ersättningsskyldighet
ej åligger lapparna för dylikt intrång. Detta gäller även sådana inägor, som
kunna bliva till brukare upplåtna inom de till renbetesfjällens utvidgning
anslagna områden.

I sålunda gällande bestämmelser föreslog kommittén vissa ändringar. I mo- Kommittén,
tiven uppgives, att de föreslagna bestämmelserna hade till syfte att mera rättvist
än med gällande lag vore fallet fördela ansvaret för skador mellan dem.
vilkas intressen hiir stode mot varandra, nämligen de renskötande lapparna,
å ena, samt den jordbrukande befolkningen, a tindra sidan. Andringarna

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

un givas innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten
till förmån för den jordbrukande befolkningen och för denna en skärpning
i vården av grödan till förmån för lapparna.

Kommittén reglerade i F. 35 § och S. 33 § förhållandena ovan odlingsgränsen
och ä renbetes fjällen samt i F. 36 § och S. 34 § förhållandena nedanför
odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen. Därvid gjordes icke skillnad beträffande
utestående hö och annan gröda. I stället gåvos i viss mån olika
bestämmelser med avseende på gröda, som icke blivit bärgad, och gröda,
som visserligen bärgats men icke införts i lada, d. v. s. lämnats utestående
på marken i stack eller hässja. De av kommittén föreslagna skadeståndsreglerna
voro av följande innehåll:

Ovan odlings gränsen ersättes skada, som under månaderna juni—augusti
sker å gröda, som. ej blivit införd i lada, så frarnt den uppkommit på åker,
äng eller närmare beskrivna utängsslåtter till fastigheter av viss kameral
beskaffenhet (F. 35 § 1 inom.; S. 33 § 1 mom.). Sker skada å annan tid,
skall den ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat,
uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande
till skadan. I fall av vårdslöshet hos grödans agare med grödans införande i
lada står dock denne själv skadan, där ej lapparna »av skadebegär» orsakat
den (F. 35 § 2 mom.; S. 33 § 2 mom.). Sker skada å gröda på annan mark,
står markens ägare själv skadan, såvitt icke lapparna »av skadebegär» förorsakat
densamma (3 mom. i nyssnämnda paragrafer). Dessa bestämmelser
äro lika för fjäll- och skogslappar.

För skada å gröda å renbetesfjällen skall markens brukare själv stå risken,
för så vitt icke lapparna av skadebegär orsaka den (F. 35 § -3 mom.).

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränscn och utanför renbetesfjällen har
kommittén föreslagit delvis olika regler för fjäll- och skogslappar. Under
månaderna juni—augusti uppkommen skada å gröda, som ej införts i lada,
skall ersättas, så framt skadan uppkommit på åker, äng eller viss utängsslåtter.
Detta gäller både för fjäll- och skogslappar (F. 36 § 1 inom.; S. 34 §

1 mom.). Under maj och september skola fjällappar jämväl ersätta sådan
skada, under det att skogslapparna under motsvarande tid endast äro ersättningsskyldiga
beträffande skada å växande eller avskuren men ej bärgad
gröda å ifrågavarande ägoslag (F. 36 § 1 mom. och S. 34 § 1 mom. 1 punkten).
Under tiden oktober—april äro såväl fjäll- som skogslappar ersättningsskyldiga
för skada å gröda, som ej införts i lada, endast i det fall, att den
som vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas
bevakning varit vållande till skadan; under maj och september äro
skogslapparna på enahanda sätt ersättningsskyldiga för skada å bärgad gröda,
som ej införts i lada (= hässjad eller stackad), om betesrätt då tillkommit
skogslapparna å den trakt där skadan timat (F. 36 § 2 mom.; S. 34 § 2 inom.).

I båda fallen medgives befrielse från skadestånd, om vårdslöshet ligger
grödans ägare till last och skadan ej vållats »av skadebegär». Bestämmelser
saknas i kommitténs förslag för det fall att skada uppstår å annan utmark
än i lagen omförmäld utängsslåtter ävensom för vissa fall, då skada inträffar
å tid, medan betesrätt icfic är medgiven.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

Slutligen har kommittén från gällande rätt bibehållit den regeln, att å
trakt, där lapparna icke äga att någon Hd av året uppehålla sig med sina renar,
all skada av vad beskaffenhet den vara må skall ersättas av lapparna (F.
36 § 3 mom.; S. 34 § 3 mom.).

Bland fjällapparna hade den föreslagna skärpningen i deras ovillkorliga
ersättningsskyldighet för skador å bärgat foder i allmänhet icke mött någon
gensaga. På enstaka håll i Norrbottens län hade dock uttalats, att de i
stället för den sålunda skärpta ansvarigheten borde hava någon lindring i
ersättningsskyldigheten, då det gällde tramp på ängar, varvid föreslagits, att
de borde vara fria från sådan skada under juni månad. Därjämte hade bland
Norrbottenslapparna uttalats det önskemålet, att kronan måtte föranstalta
om inlösen av ströängar vid fjällfoten och mellan fjällen, enär det vore så
gott som omöjligt att under juni månad, då gräset å dylika ängar spirade
tidigare än på fjället, medan björkarna ännu icke hade något löv, hålla
renarna borta från ängarna och dessa i brist på virke icke kunde kringgärdas.

Bland skogslapparna mottogs förslaget med gillande.

I fråga om 1 mom. i 35 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande
moment i 33 § i lagen om skogsrenskötsel anmärkte domänstyrelsen att, därest
renarna under juni—augusti ovan odlingsgränsen orsakade skada å gröda,
tillhörig skogstorp eller odlingslägenhet eller annan arrendelägenhet, som
blivit i behörig ordning upplåten, enligt förslaget ersättning icke skulle utgå
till innehavare av dylik lägenhet. Detta kunde icke anses riktigt. Förbehåll
för innehavaren att själv stå skadan hade nämligen icke gjorts, då
dessa lägenheter upplåtits, vadan det icke vore rättvist att nu betaga innehavarna
en rättighet, som tidigare tillkommit dem, endast av den anledningen
att, såsom kommittén gjort gällande, upplåtelserna icke tillkommit
under behörigt beaktande av de nomadiserande lapparnas rättigheter. Ersättningsfrågan
borde ordnas så att, sedan upplåtelsetiden tilländagått, vid
förnyad upplåtelse skulle stadgas som villkor, att innehavaren icke vore berättigad
till ersättning för nu ifrågavarande skador.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarade vid förevarande paragrafer sig
icke hava något att erinra mot syftet med det i 35 § 2 mom. förekommande
stadgandet om skyldighet för bofasta att ensamma gälda skada å gröda vid
uraktlåtenhet att i tid hemföra eller skydda densamma. Länsstyrelsen hade
emellertid fäst uppmärksamheten på att denna skyldighet komme att föreligga
även i sådant fall att vårdslöshet i fråga om renarnas bevakning
och även uppsåt, som ej vore att hänföra till »skadebegär». förelåge frän lapparnas
sida och att stadgandet förty ej komme att överensstämma med de
allmänna grunder, som i 6 kap. 1 § strafflagen funnes meddelade för sådana
fall att den skadelidande själv medverkat till skadans uppkomst. Styrelsen
ifrågasatte, att vid dylik vårdslöshet eller vållande å ömse sidor endast en
jämkning i skadeståndsbeloppet borde följa och ej allenast de bofasta ansvara
för skadan.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

1924. års

förelag.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr ,18.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatte beträffande 35 § 1 mom., huru
vida tiden juni—augusti vore tillräckligt lång. I trakterna ovan odlings
gränsen inträffade ej sällan, att liöbärgningen icke vore avslutad med augusti
månads utgång. Huru irrationellt detta än kunde anses vara, måste man
dock räkna med det såsom ett faktiskt förhållande, som ofta hade sin grund
i otjänlig väderlek, utängarnas spridda belägenhet och dylikt, och ej finge
utan vidare skrivas på bristande företagsamhet eller på lojhet hos befolkningen.
Billigheten gentemot den bofasta befolkningen syntes fordra, att renägarnas
ersättningsskyldighet skulle för nu angivna fall kvarstå även under september
månad. Att ägare av gröda, som lämnats utan skydd, själv skall stå
skada, som kunde drabba honom, funne styrelsen fullt riktigt. Det kunde
ej förnekas, att jordägare ofta gjort sig skyldiga till stor underlåtenhet i
fråga om att vidtaga åtgärder, som kunnat vara ägnade att avvärja renskador.
När det emellertid gällde utängar, belägna ovan trädgränsen, uppstode många
gånger så stora svårigheter för anskaffande av virke till lador och säkra
hägnader omkring den bärgade grödan, att bestämmelser om ägarens skyldighet
att själv stå kostnaderna för skador bleve synnerligen betungande
för honom. Bestämmelsen i 35 § 2 mom., att åtgärder för grödans skyd
dande skulle kunna verkställas »utan större kostnad och svårighet», torde,
anförde styrelsen, avse de fall, som styrelsen nu åsyftade. För att tydligare
betona detta och sålunda framhålla lapparnas plikt att bevaka renarna så,
att de icke skadade å dylika fjällängar bärgad gröda, skulle en mindre
omredigering av bestämmelsen kunna ifrågasättas. Denna skulle bestå däri.
att orden »utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» utginge
ur det sammanhang, vari de förekomme, och att såsom eu sista mening i
förevarande punkt av 35 § tillädes följande: Sker skada å gröda, som avbärgats
å fjällängar eller dylika platser, vilka år efter annat varit till höfångst brukade
och där grödan ej kan utan större kostnad eller svårighet skyddas, skall skadan
ersättas av ägaren till de renar, som orsakat skadan.

Bland den bofasta, befolkningen hade på sina håll framförts en del erinringar
i olika riktningar. Bland annat hade det yrkats, att tiden för lapparnas
ovillkorliga ersättningsskyldighet borde framflyttas eu månad eller åtminstone
en halv; att stadgandet om skyldighet för grödans ägare att i visst fall själv
stå skadan borde utgå; att förslaget måtte fastställas i befintligt skick, dock
med tillägg att tiden för hemforsling av fodret skulle bestämmas till tre
veckor efter inträffat vinterföre för dylika körningar; att icke renägaren, utan
renvårdaren måtte göras ansvarig och att skadan i första hand borde ersättas
av lappbyn.

Departementschef en yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»Ifrågavarande bestämmelser äro tillkomna efter ett noggrannt vägande
mot varandra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och hava
även, _ om man jämför yttrandena för och emot, i allmänhet bland såväl
myndigheter som lappar och bofast befolkning mottagits med gillande.
Att de icke tillfredsställa alla parter är icke att förundra sig över. Den
fråga, som man genom förevarande stadganden sökt lösa, tillhör de mest
svårlösta i hela renbeteslagen. Den har varit på dagordningen sedan

141

Kungl. Maj:ts proposition nr

gammalt utan att man förmått lösa den till allas belåtenhet. Emellertid
har man i lagstiftningen på området efter olika experiment småningom arbetat
sig fram till en lösning, som åtminstone den övervägande största delen
av intressenterna ansett sig kunna acceptera. Sin sista utformning erhöllo
bestämmelserna genom 1898 års renbeteslag. Erfarenheterna därefter hava
ådagalagt, att grunderna för dessa bestämmelser äro i huvudsak tillfredsställande
och att missnöjet å ömse håll alltmera avtagit. Härtill torde väsentligen
hava bidragit statsmakternas åtgärder att genom indragning till
kronan av ströängarna minska konfliktanledningarna. Det är att hoppas, att
dessa åtgärder snarast utsträckas att omfatta även trakterna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens län. Till det bättre har säkerligen även väsentligen
bidragit den ökning i ladu- och stängselbyggandet, som försports hos den
bofasta befolkningen, och den stigande insikten hos densamma om det i
längden oräntabla i att använda långt avlägsna slåttermyrar. Slutligen torde
också till det förbättrade läget hava bidragit att renvården, tack vare lappfogdars
och tillsyningsmäns arbete, på många håll gått avsevärt framåt. På
grund av dessa erfarenheter anser jag mig icke kunna biträda yrkanden, som
avse att rubba de grundprinciper, på vilka förevarande stadganden vila. Dessa
hava därför även i huvudsak bibehållits i de föreliggande förslagen. Kommittén
har, då den föreslagit en förskjutning åt det ena eller andra hållet
av ansvarighetens hittillsvarande fördelning mellan intressenterna, icke
rubbat nyss angivna grundprinciper. Kommittén har endast i rättvisans
intresse jämkat något på dem. Därvid har kommittén rätteligen utgått
ifrån, att den till förmån för den bofasta befolkningen stadgade strängare
ersättningsskyldigheten för lapparna icke på något otillbörligt sätt träder
lapparnas intressen för nära, samt att å andra sidan den till förmån för
lapparna föreslagna lättnaden i ersättningsskyldigheten icke innebär annat
än vad hos den insiktsfulla delen av den jordbrukande befolkningen måste
■erkännas vara i regel befogat. I sistnämnda hänseende har därtill, såsom
framgår av stadgandets formulering, tagits vederbörlig hänsyn till sådana
fall, där det i anseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väder
leksförhållandena m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att
höet säkert skyddas eller hemföres. För min del anser jag kommitténs
förslag i dessa delar innebära en väsentlig förbättring av nu gällande stadganden.
Jag kan följaktligen icke vara med om, varken att inskränka eller
förlänga tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet eller att låta
stadgandet, som i vissa fall ålägger den bofasta befolkningen att själv stå
skadan, utgå ur förslaget.

Vad stadgandena i övriga delar beträffar har från länsstyrelsen i Norr
bottens län uppmärksamheten fästs vid att 35 § 2 mom. andra meningen icke
i allo stode i överensstämmelse med grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen.
Låt vara att denna erinran är riktig, så måste man dock även ihågkomma
att det bär gäller en speciallagstiftning, som icke blott i nu förevarande
hänseende utan även i andra hänseenden fordrar alldeles särskilda bestämmelser.
Jag anser mig därför icke kunna taga hiinsyn till vad sålunda
erinrats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt ett förtydligande av eu
viss bestämmelse. Under hänvisning till vad jag förut anfört i fråga om
innebörden av sagda bestämmelse anser jag mig icke nu behöva yttra mig
vidare om densamma. Jag vill dock tillägga, att bestämmelsens tillämpning
icke är begränsad endast till sådana fall, som avses i länsstyrelsens yttrande,
utan att även å andra håll förhållandena kunna vara likartade.

Lagrådet.

Den

tmkknnnige.

142 Kungl. Maj-.ts proposition nr

Domänstyrelsens erinran föranledde en föreskrift i övergångsbestämmelserna
(5 § i promulgationslagen) av innehåll, att 1898 års lag skulle vara till
lämplig å ovan odlingsgränsen belägna skogstorp, odlingslägenheter eller
andra arrendelägenheter, vilka före den nya lagstiftningens ikraftträdande
upplåtits utan förbehåll därom att innehavaren själv skulle stå skada, som
orsakades genom lapparnas renar.

Lagrådet yttrade i fråga om de föreslagna skadeståndsbestämmelserna i
huvudsak följande: (De i lagrådets yttrande förekommande beteckningarna

F. och S. avse de till lagrådet remitterade förslagen till lag om fjällrenskötsel
och lag om skogsrenskötsel).

»Vid utformandet av bestämmelserna om lapparnas ersättningsskyldighet
för skada, som deras renar förorsaka, hava avvikelser kommit att ske från
principer, som hittills varit tillämpade på detta område och vilka man i själva
verket torde hava velat bibehålla vid oförminskad giltighet.

Sålunda är det en i sakens natur grundad regel, att ersättning skall utgå.
om skada genom renar åstadkommits å mark, där lapparna icke få med
renarna vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid.
då skadan timade. Det i F. 36 § 1 mom. upptagna stadgandet har emellertid
erhållit en avfattning, som för vissa fall skulle leda till frihet från skadestånd,
fastän skada skett under omständigheter som nyss angivits, och även
i den uti S. 33 § 3 mom. intagna bestämmelsen saknas erforderlig reservation
i berörda hänseende. — — —

Enligt de nu föreslagna skadeståndsbestämmelserna har i flera fall, då
ägaren av skadad gröda skulle själv stånda skadan, sådant dock gjorts’beroende
av att ej lapparna av skadebegär vållat densamma. Härigenom har
å förevarande område införts ett nytt begrepp, vars rätta betydelse det är
av vikt att bestämma, helst detsamma icke förut lärer hava kommit till användning
i vår lagstiftning. Härutinnan ger dock förslagens motivering föga
ledning, i det att där såsom skäl för begreppets upptagande i lagen allenast
anföres, att därigenom vunnes anslutning till den praxis, som under senare
tider utbildat sig vid upplåtelser av nyttjanderätt till kronomark å trakterna
ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Det
synes betänkligt att, utan närmare utredning i frågan, godtaga förslagen i
nu avsedda delar.

Stadgandena i F. 35 § och S. 33 § angående ersättningsskyldighet för
skada genom renar ovan odlingsgränsen skilja sig från vad för närvarande
gäller bland annat däri, att om skada skett å åker, å äng eller å utängsslåtter
av viss beskaffenhet, olika regler skola gälla, i fall den äga, där skadan timat,
hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller boställe
och om ägan hör till annan fastighet; i förra fallet kan, under vissa i övrigt
angivna omständigheter, ersättningsskyldigheten till och med bliva ovillkorlig,
i det senare skall markens brukare själv stånda skadan, försåvitt icke lap
parna av skadebegär orsakat densamma. Den sålunda föreslagna åtskillnaden
säges i motiven endast innebära, att närmare än i gällande lag skett angivits
de slag av mark, varå de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga. Enligt
1898 års lag är dock markens kamerala natur ej av någon betydelse i förevarande
hänseende, och vid sådant förhållande lärer utredning krävas för
bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen bör ske som ock
pa vilket sätt dylik ändring bör genomföras.»

I den sakkunniges förslag hava under 37 och 38 §§ sammanförts de bestämmelser,
som innehållas i F. 35 § och 36 § 1 och 2 mom. samt S. 33 §

14:;

Kungl. Ma.j:ts proposition nr i''i.

och 34 § 1 och 2 mom. Den i gällande lag förekommande olikheten beträffande
skada å utestående hö och å annan gröda har i likhet med vad
som skett i kommittéförslaget ansetts icke böra bibehållas. Den av kommittén
föreslagna skärpningen i lapparnas ersättningsskyldighet, vilken å andra
sidan till viss del motväges av ökad skyldighet för den jordbrukande befolkningen
att taga vård om sin gröda, har ock upptagits i sakkunnigförslaget.
I kommitténs förslag har emellertid den sakkunnige vidtagit vissa sakliga
ändringar, för vilka jag nu skall närmare redogöra. Jag vill i samband därmed
redogöra för den ståndpunkt jag intagit i de särskilda frågorna.

Stadgandena i 37 § i den sakkunniges förslag reglera de fall, då skada sker
å trakter ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, samt motsvara F. 35 § och
S. 33 §. I paragrafens fyra första moment regleras skadeståndsskyldiglieten i
första hand med avseende å fjällapparnas renar, och i 5 mom. utsträckas dessa
bestämmelser att gälla skador, som av skogslapparnas renar förorsakas å
trakter ovan odlingsgränsen, där dessa lappar enligt 3 § äga utöva sin betesrätt.
I 1 mom. avses skada, som inträffat å växande eller avskuren men ej i lada
införd gröda på åker eller äng eller viss utängsslåtter under någon av månaderna
juni, juli och augusti; uti 2 mom. avses dylik skada, som inträffat
under annan tid. 3 mom. innehåller den förut berörda undantagsbestämmelsen
för det fall att vederbörande fastighetsinnehavare äro pliktiga att själva stå
ansvar för skada av ifrågavarande slag. I 4 mom. regleras skadeståndsskyldigheten
vid skada å annan mark ovan odlingsgränsen, än nyss sagts,
ävensom vid skada inom renbetesfjällen.

Den sakkunnige har med anledning av lagrådets anmärkning icke ansett
det erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, stadga olika regler för det
fall, att den äga, där skadan timat, hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp,
krononybygge eller boställe, och för den händelse att ägan hör till
annan fastighet. Den sakkunnige yttrar härom:

»De i gällande lag meddelade skadeståndsbestämmelserna avse icke sådana
områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Detta
har icke kommit till uttryck i lagtexten men framgår av motiven till 1898
års lag (sid. 60). Med de av 1919 års kommitté härutinnan föreslagna bestämmelserna
synes dock icke hava åsyftats att vidtaga ändring i gällande
rätt härutinnan, utom möjligen såvitt angår vissa arrendelägenheter (jfr 5 §
i promulgationslagen samt departementschefens yttrande vid remissen till
lagrådet). Med kommitténs begränsning av lapparnas skadeersättnings skyldighet
till allenast vissa slag av fastigheter synes därför icke hava åsyftats
att göra undantag för andra fastigheter än dem, på vilka, såsom i motiveringen
till gällande lag anmärkes, ifrågavarande skadeståndsbestämmelser
enligt sakens na.tur icke äro tillämpliga. Skadeersättningsskyldighet i förevarande
hänseende synes i överensstämmelse härmed icke böra omfatta sådana
under enskild disposition varande fastigheter, vilkas innehavare enligt vid
upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser äro pliktiga att
själva stå sådan skada. För att tydligt utmärka detta har ett uttryckligt
stadgande härom upptagits i 3 mom. av 37 §. Vid sådant förhållande erfordras
icke något angivande av de olika slag av fastigheter, som skadeersättningsskyldigheten
avser, varjämte den ovan omnämnda övergångsbestämmelsen
bliver överflödig.»

47 §

Den

•a k k un ni no.

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

144 Kvngl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i, Norrbottens län har riktat vissa anmärkningar mot formuleringen
av andra stycket i förevarande paragraf i sakkunnigförslaget, vilken
formulering enligt länsstyrelsens förmenande icke lämnade domstolar och
andra lagtillämpare en klar och säker ledning vid stadgandets tolkning.
Länsstyrelsen anför i sådant hänseende:

För det första kunde det däri förekommande uttrycket /inom rimlig tid
hemföra grödan» giva rum för olika tolkningar. Från höägarens synpunkt
kunde häri inläggas olika betydelser med hänsyn till andra göromål vid
gården eller andra uträttningar, som husbonden kunde vilja använda sin tid
till. Vad lagtextens författare velat uttrycka vore väl att hemkörningen
skulle företagas så snart marken frusit så pass, att hemforsling kunde äga
rum, och detta även om härför skulle fordras att bärande väg åstadkommes
efter upptrampning av stig i snön; känt vore nämligen att i upptrampat spår
på blötmark eller annan mjuk mark frysning fortare inträdde än under det
orubbade snötäcket. Lämpligt syntes därför vara, att det klart utsädes hurusom
hemforsling av höet skulle liava skett så fort väderleksförhållandena
sådant medgivit; detta vore även med hänsyn till bevarandet av höets kvalitet
bäst förenligt med jordbrukarnas eget intresse.

Vidare vore den intagna beteckningen »åtgärder (till grödans skyddande),
som utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas» enligt länsstyrelsens
mening icke heller tillräckligt distinkt eller, rättare sagt, icke ett
riktigt uttryck för den stängningsskyldighet, man tydligen — och med rätta
— ansett tillhöra höägaren. Den kringgärdslingsskyldighet, som här åsyftades,
borde för det avsedda ändamålets vinnande icke ställas i beroende av den
större eller mindre kostnaden eller svårigheten för dess verkställande. Ofta
torde det nämligen vara så, att den hökvantitet bonden på långt avstånd
från hemmet och under besvärliga förhållanden i övrigt skrapade ihop på
en myrfläek, absolut taget icke stode i skäligt förhållande till det arbete
dess bärgande krävt, och att han därå ändock nedlagt sådan möda, vore
beroende av att hans fastighet innehölle så knappt med slåtter, att de små
och avlägsna myrslogarna vore för honom oundgängligen nödvändiga. Då
alltså bärgaren vore tvungen att åtnöja sig med den lilla höhässjan som lön
för sin möda, så vore den också för honom av det värde, att den borde påkostas
ordentligt stängsel.

Berörda stadgande i 37 § 2 mom. syntes länsstyrelsen fördenskull böra
utformas i ungefär följande ordalag: »Kan vårdslöshet anses ligga grödans

ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack eller
liässja, underlåtit att så snart väderleksförhållandena sådant medgivit hemföra
grödan eller ock försummat att ordentligt (eller på betryggande sätt)
stänga omkring densamma, stånde han etc.» En formulering i denna stil
avsåge icke att förläna stadgandet någon annan andemening, än lagtextens
författare finge anses hava åsyftat, utan avsåge endast att förebygga osäkerhet
vid tillämpningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vidare mot paragrafens 3 mom.
riktat den anmärkningen, att till momentet borde fogas tillägg av innebörd
att sådan lägenhetsägare, som där avses, borde befrias från skadeståndsskyldighet
i det fall att renarnas ägare handlat i syfte att skadan göra;
och länsstyrelsen har framhållit, att uti de inom länet brukliga formulären
till kontrakt för sådana upplåtelser, som åsyftas i momentet, arrendatorns
skyldighet att själv stå skada genom renar vore upphävd i dylikt fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har mot paragrafens 3 mom. anmärkt,

Kungl. Maj:ta proposition nr 48. 145

att då viss tvekan rådde om innebörden av uttrycket »de till lapparnas uteslutande
begagnande upplåtna områden», i lagtexten borde utsättas, vilka
trakter därmed avsåges.

Från lapskt håll har framställts liknande erinran mot 2 mom. som av
länsstyrelsen i Norrbottens län, varjämte beträffande 1 mom. yrkats, att
den jordbrukande befolkningen måtte åläggas att hägna sin jord och all
avskuren, i lada ej införd gröda.

Vad angår de av länsstyrelsen i Norrbottens län mot 2 mom. i förevarande
paragraf riktade anmärkningarna, hava de föreslagna skadeståndsbestämmelserna,
på sätt föredragande departementschefen yttrade vid remissen
till lagrådet år 1924, tillkommit efter ett noggrant vägande mot varandra
av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och bestämmelserna
hava under ärendets tidigare behandling i allmänhet mottagits med gillande.
Av departementschefens uttalande år 1924 framgår vidare, att vid formuleringen
av ifrågavarande stadgande vederbörlig hänsyn tagits till sådana fall, där
det i avseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väderleksförhållanden
m. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras, att höet
säkert skyddas eller hemföres. Länsstyrelsen förklarar, att med den av
länsstyrelsen föreslagna formuleringen icke avses att förläna stadgandet
annan saklig innebörd. Emellertid är det tydligt, att i de tidigare förslagen
åsyftas, att även andra omständigheter än de av länsstyrelsen framhållna må
kunna beaktas vid bedömande av fråga, huruvida vårdslöshet ligger grödans
ägare till last. Att på sätt länsstyrelsen föreslagit binda domstolarna i
deras prövningsrätt härutinnan synes komma att medföra, att möjligheterna
att i det särskilda fallet nå ett med hänsyn till omständigheterna materiellt
rättvist resultat väsentligen minskas. På grund härav har jag icke ansett
mig böra vidtaga ändring i förevarande bestämmelser. Till klarläggande av
stadgandets innebörd vill jag emellertid tillägga, att det uppsåt att vålla
skada, som principiellt grundar ersättningsskyldighet, kan vara mera eller
mindre direkt eller eventuellt, medan det skadegörelsesyfte vid renvårdarens
handlande, som skall kunna motväga verkan av motpartens vållande, skall
vara direkt och medvetet inriktat på skadans åstadkommande.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatta tillägget till paragrafens
3 mom. finner jag obehövligt, då den omfattning, i vilken grödans ägare i
dessa fall själva skola stå skada, är reglerad antingen i upplåtelsekontraktet
eller i eljest gällande bestämmelser (se t. ex. 56 § femte stycket).

Vidkommande slutligen den av länsstyrelsen i Västerbottens län framställda
anmärkningen vill jag erinra därom, att enligt uttalande av den sakkunnige
i motiven till 56 § med uttrycket »områden, som blivit till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade» avses dels renbetesfjällen i Jämtlands
län dels ock de delar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och
ej äro under enskild disposition. Med hänsyn till att i förevarande moment
fråga allenast är om lappmarkerna ovan odlingsgränsen, har jag emellertid
ansett uttrycket här böra utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 85 htift. (Nr 43.) 2301 st 10

Departements chefen.

14t*

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

38 «.

Den sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

39 §.

Emellertid liava vissa jämkningar av huvudsakligen formell innebörd ansetts
böra vidtagas. Sålunda bär det samband mellan de båda första momenten,
som består däri att undantaget i 2 mom. från skadeståndsskyldigheten
endast har betydelse såsom inskränkning av den utvidgade ersättningsskyldigheten
enligt 1 inom., ansetts lämpligen böra föranleda, att momenten
sammanföras till ett moment. Då den för vissa fall uppställda förutsättningen
av skadesyfte genomgående torde böra föreligga hos den som har
renarna i sin vård, vare sig han är ägaren eller icke, hava vidare härav betingade
ändringar vidtagits i 2 och 4 mom. i sakkunnigförslaget.

Såsom jag nyss framhållit, skall det skadegörelsesyfte hos renvårdaren,
som motväger verkan av vållande hos grödans ägare, vara direkt och
medvetet inriktat på skadans åstadkommande. Till utmärkande av detta
direkta skadegörelsesyfte har den sakkunnige stadgat, att skadeståndsskyldighet
skall inträda, då vederbörande »handlat i syfte att skadan göra». I
förevarande förslag liar nämnda, på ett flertal ställen i sakkunnigförslaget
förekommande uttryck utan saklig ändring ersatts med att »skadan varit
åsyftad» av den som vården om renarna ålegat.

T övrigt har formuleringen på olika ställen i någon mån jämkats.

Den sakkunnige har i motsvarande paragraf i sitt förslag reglerat skadeståndsskyldigheten
vid skada å mark nedanför odlingsgränsen och utom renbetesfjällen,
där betesrätt är medgiven hela eller någon del av året; paragrafen
motsvarar F. 36 § 1 och 2 mom. och S. 34 § 1 och 2 mom.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om paragrafens första moment
anmärkt, att enligt detsamma fjällapparna under maj månad hade ovillkorlig
skadeståndsplikt beträffande höhässja, som stode kvar ute, men att under
april månad skadeståndsskyldigheten liärutinnan vore begränsad, vilket vore
oegentligt. Vidkommande paragrafen i dess helhet har länsstyrelsen hemställt,
att åt densamma måtte givas en enklare och liittfattligare formulering.

Från lapskt håll har yrkats, att bönderna måtte åläggas att hålla stängsel
omkring sin gröda.

Vad angår den av länsstyrelsen framhållna olikheten i fjällapparnas skadeståndsskyldigliet
nedom odlingsgränsen under april och maj månader, kar
denna sin grund däri, att fjällapparna lagligen icke äga annat än undantagsvis
uppehålla sig med sina renar å dessa trakter under maj månad. I denna
del får jag hänvisa till lagrådets yttrande över 1924 års förslag.

Vad länsstyrelsen anmärkt mot paragrafens avfattning i övrigt torde icke
sakna fog. Dock må framhållas, att de föreslagna skadeståndsbestämmelserna
liksom de i gällande lag förekommande till sitt sakliga innehåll äro tämligen
invecklade, vadan för vederbörande parter varje formulering måhända kommer
att förefalla svårläst. Jag har emellertid i förtydligande syfte företagit omformulering
eller jämkning av vissa delar av paragrafen, delvis i anslutning
till de i 37 § gjorda ändringarna.

Denna paragraf, som avhandlar ersättningsskyldigheten för skada å mark,
där renbete aldrig får förekomma och i huvudsak oförändrad upptagits från

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

den sakkunniges förslag, motsvarar 16 § i 1898 års lag samt F. 36 § 3
mom. och S. 34 § 3 mom. I förhållande till gällande rätt föreligger ingen
ändring i sak.

Denna paragraf, som rör syn för uppskattning av skada, är i allt väsentligt
upptagen från 20 § i 1898 års lag och motsvarar F. 37 § och S. 36 §.

Vid avgivande av yttrande över kommitténs förslag erinrade länsstyrelsen
i Jämtlands län, att det för lapparna säkerligen skulle innebära en väsentligt
ökad trygghet mot obefogade ersättningsanspråk, om den stadgade synen bleve
en ovillkorlig förutsättning — med det legala vitsord, som därav kunde
följa — för att ersättningsanspråk på grund av skada genom renar finge
göras gällande. Från bofast håll i samma län invändes, att bevisning vore
för svår att åstadkomma och att syneförrättningen bleve för dyrbar, varjämte
man på vissa håll ansåg olämpligt, att lappfogden, såsom varande partisk,
skulle äga att utse god man.

Yad sålunda anmärkts har den sakkunnige icke ansett böra föranleda
ändring i bestämmelserna.

Någon avvikelse från de tidigare förslagen har ej heller jag ansett böra
ifrågakomma.

Denna paragraf rör val av synemän och överensstämmer med 22 § i 1898
års lag samt F. 38 § och S. 37 § ävensom med motsvarande paragraf i den
sakkunniges förslag. Anledning till ändring har icke förelegat.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara 19 § i 1898 års lag samt första
och tredje styckena av F. 39 § och S. 38 §.

Beträffande nämnda paragrafer i kommittéförslaget erinrades från ett
håll, att bestämmelserna att för skada, som sammanblandad renhjord åstadkommer,
ersättning skulle lämnas av en var lapp efter antalet renar, som
funnits i den blandade hjorden, i vanliga fall vore fullt riktiga. Dock borde
införas den bestämmelsen, att lapp, som i god tid före skadans uppkomst
bevisligen velat urskilja sina renar men blivit vägrad detta, eller för vilken
skiljning onödigtvis fördröjts av huvudhjordens ägare, skulle vara fri från
deltagande i skadeersättningens betalning. Det hände nämligen rätt ofta, att
stora renhjordar under vandring, särskilt om bevakningen vore mindre god,
upptoge hela mindre hjordar eller delar därav utan att dessa mindre hjordars
ägare genast eller inom rimlig tid kunde återfå sina djur, därför att den
större hjordens ägare ej ville hopsamla djuren för skiljning. I sådant fall
borde den mindre hjordens ägare vara fri från betalning för skada, som den
gemensamma hjorden åstadkommit.

Departementschefen yttrade år 1924 i anledning av denna anmärkning:

»Ifrågavarande stadganden hava tillkommit för att underlätta för den, som
lidit skada, att utbekomma ersättning därför. Meningen är, att denne ej skall
behöva ingå i någon närmare undersökning med ytterligt försvårad bevisning,
om vem bland renarnas ägare ersättningsskyldigheten åvilar. Jag
anser mig icke böra frångå den princip, som sålunda ligger till grund för

40 f.

Departements chefen.

41 f.

42 §.

Yttranden över
kommitténs
förslag;.

1924 års
förslag.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandet. Föreligga sådana omständigheter lapparna emellan, som i yttrandet
anförts, torde vederbörande med tillämpning av paragrafens sista
stycke kunna utfå oriktigt utgiven ersättning av den, som det i sista hand
åligger att betala densamma.»

Den sakkun- Den sakkunnige har med en till närmare överensstämmelse med gällande
lag vidtagen ändring upptagit första och tredje styckena i kommitténs förslag
men ansett andra stycket, som vid ovisshet beträffande renantalet hänvisade
till renlängdens vitsord, kunna uteslutas, då vad däri stadgats följde av 14 §
i den sakkunniges förslag.

Departements- Jag finner i huvudsak ej anledning frångå vad den sakkunnige föreslagit,
chefen. Dock har visst tillägg införts i syfte att klargöra, att enahanda regler, som
av den sakkunnige föreslagits, böra gälla i förhållandet mellan renskötaren
och den renägare, som lämnat skötesrenar i hans vård. Därjämte har paragrafens
sista stycke ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är att stadgandet,
som avser rätt för lapp, vilken utgivit skadeersättning i det i paragrafen
avsedda fallet, att kräva ersättningen åter av den som vållat skadan,
dels saknar motsvarighet i de grundläggande skadeståndsreglerna i 37—39 §§,
dels endast torde uttrycka vad som i detta fall liksom beträffande nyssnämnda
regler följer av allmänna rättsgrundsatser.

43 §• I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om s. k. skadeersättiiingsområden.
Paragrafen, som motsvaras av 18 § i 1898 års lag, överensstämmer
i huvudsak med de av kommittén föreslagna bestämmelserna uti F. 40 § och
S. 39 §.

Kommittén hade under åberopande av såväl det mot fjällrenskötseln olika
sätt, på vilket skogsrenskötseln i regel bedrives, som ock förhållandena i
övrigt å de mera bebyggda och odlade trakter, där skogsrenskötsel förekommer,
givit S. 39 § en från motsvarande paragraf i lagen om fjällrenskötsel
avvikande avfattning, i syfte att ingripande här skulle kunna ske
snabbare än vad för fjällapparnas del ansetts påkallat. Bland förutsättningar,
under vilka ifrågavarande åtgärd skulle få tillgripas, hade kommittén
sålunda för skogslapparnas del icke upptagit, att skadorna skulle vara beroende
av försumlig renvård.

Den sakkunnige har i denna del föreslagit lika bestämmelser för fjäll- och
skogslappar samt härom anfört:

Länsstyrelserna i ifrågavarande län hade på förfrågan upplyst, att efter
tillkomsten av 1898 års lag förordnande om skadeersättningsområde enligt
18 § i berörda lag icke förekommit inom något av länen, vadan någon erfarenhet
om lagens verkan i denna del icke torde finnas ''). Vid sådant förhållande
och då någon skillnad i ifrågavarande avseende icke syntes böra
göras mellan de olika slagen av lappar, hade bestämmelserna gjorts lika för
dessa.

Lagrådet anmärkte i fråga om den skadeståndsreglering, som skulle ske
inom skadeersättningsdistrikt, att ett icke avsett avsteg från en vedertagen
grundsats syntes hava skett. Lagrådet yttrade härom: *)

*) BeträfFandg Jämtlands län har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1891 med stöd av dä
gällande lag förordnat, att visst område skulle utgöra särskilt skadeersättningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

149

»På sätt framgår av 18 § andra stycket i 1898 års lag, är den inom dylikt
område förekommande gemensamma ersättningsskyldigheten begränsad till
skada av sådan beskaffenhet, att den skall ersättas, ändå att den icke skett
uppsåtligen eller vållats genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Denna
begränsning, som givetvis har sin grund i olämpligheten i att utkräva gemensamt
ansvar i fall, då ersättningsskyldigheten är beroende av nämnda subjektiva
förutsättningar, har vid avfattandet av F. 40 § och S. 39 § bortfallit,
utan att motiven lämna någon upplysning om anledningen härtill.»

Den sakkunnige har ansett sig böra bibehålla kommitténs bestämmelser
liärutinnan under åberopande av att därest bestämmelserna om skadeersättningsdistrikt
skulle erhålla praktisk betydelse, gemensamt ansvar borde
kunna krävas i alla de fall, då skada enligt de givna bestämmelserna skulle
ersättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida inrättande av skadeersättningsområde
vore en fråga av sådan betydelse, att Konungeu behövde
därmed besväras, samt gjort gällande, att dylika ärenden borde kunna anförtros
länsstyrelserna till behandling och avgörande.

Anordningen med s. k. skadeersättningsområden har under förarbetena
till den nu ifrågasatta lagstiftningen tillmätts en stor betydelse såsom garanti
för jordägarna för deras rätt att utfå skadeersättning. Ett villkor för att
denna garanti skall kunna erhålla den avsedda betydelsen är emellertid, att
den gemensamma ansvarigheten icke alltjämt inskränkes på sätt lagrådet
år 1924 ifrågasatte. Lika med den sakkunnige anser jag alltså de av lagrådet
anförda principiella betänkligheterna böra få vika för ernående av det
önskade praktiska syftet. Jag vill emellertid tillägga, att jag, lika med den
sakkunnige, förordar bibehållande av de i gällande lag förefintliga bestämmelserna-angående
regressrätten mellan de i ett skadeersättningsområde ingående
lapparna inbördes, vilka bestämmelser torde vara ägnade att underlätta
skadeersättningens utskiftande på dem, som den enligt lagens principer
slutligen bör drabba. Detta minskar givetvis avsevärt betydelsen av de antydda
betänkligheterna. Till frågan om dessa bestämmelser torde jag få
återkomma vid 45 §.

I fråga om skötesrenägares ställning vid reglering av ersättning för skada
inom skadeersättningsområde följer av föreskriften i 53 §, att lian svarar
för den ersättning, som belöper å hans till skadeersättningsområdet hörande
renar. En skötesägares reninnehav skall särskilt redovisas i renlängden, och
skötesrenägaren är alltså att anse såsom ingående i skadeersättningsområdet
med det antal renar, för vilket han är antecknad i renlängden.

Då redan av 14 § följer, att ansvarighetens fördelning skall ske med
ledning av renlängden, i den mån den äger vitsord, har den i sakkunnigförslaget
intagna föreskriften i detta hänseende ansetts kunna såsom överflödig
uteslutas ur 43 §.

Yad angår spörsmålet om den myndighet, som skall hava att pröva frågor
om inrättande av skadeersättningsområden,synes mig visst områdes förklarande
för skadeersättningsområde kunna medföra ekonomiska konsekvenser av så

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

väsentlig betydelse för ifrågavarande lappar, att prövningen bör, liksom enligt
gällande lag, ankomma på Konungen.

Då skadeersättningsområde bör kunna sträcka sig utöver en lappbys område,
har viss jämkning befunnits nödig i 1 mom.

Sista stycket i paragrafen, vilket handlar om rätt för lapp, som utgivit
ersättning, att kräva beloppet åter av den som varit vållande till skadan,
har ansetts kunna utgå. Anledningen härtill är densamma som angivits beträffande
ett motsvarande stadgande i 42 § i sakkunnigförslaget.

44 §. I denna paragraf i sakkunnigförslaget hava utan ändring i sak upptagits

bestämmelserna uti 23 § i 1898 års lag rörande sättet för ersättningstalan
mot lappar i ett skadeersättningsområde. Paragrafen motsvaras av 41 § i
F. och S.

Den sakkunnige har funnit det påkallat att införa stadgande därom att
ordningsmannen vid förliknings ingående skall samråda med lappfogden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i yttrande över sakkunnigförslaget förklarat
sig anse önskvärt, att skadereglering inom skadeersättningsområde
kunde göras något lättare än som enligt förslaget förutsättes. Länsstyrelsen
yttrar härom bland annat:

»Jämlikt 44 § äger vid process inför domstol mot lapparna inom ett skadeersättningsområde
ordningsmannen att på vederbörande lappars vägnar
föra talan i målet samt jämväl efter samråd med lappfogden ingå förlikning
angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Det är
givetvis angeläget, särskilt ur kostnadssynpunkt samt på det friden mellan
lappar och bofaste ej spillas må, att rättegångsvägen så sällan som möjligt
tillgripes. Men uppgörelse i godo för ett helt skadeersättningsområdes del
eller beträffande viss grupp av lappar därinom, vilkas hjordar befunnit sig
på skadetrakten, synes icke med nu föreslagna bestämmelser möjlig. Länsstyrelsen
tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att ordningsmannen för lappby,
som utgör skadeersättningsområde, tillerkännes befogenhet att ■— efter föregången
skadeuppskattning som i 40 § sägs eller sedan eljest utredning i
saken erhållits — med bindande verkan för skadeersättningsområdets renägare
respektive de lappar, vilkas hjordar vid skadetillfället befunnit sig på
trakten, träffa uppgörelse om skadan. Därest lappbyn uppdelats i flera
skadeersättningsområden, kunde för vaije dylikt område utses en förman
utrustad med enahanda befogenhet. Länsstyrelsen vill erinra, att införandet
av nu ifrågasatta institut icke innebär någon nyhet på lapplagstiftningens
område. I 1919 års renbeteskonvention med Norge stadgas i 44 § beträffande
den bland lapparna utsedde förmannen i distrikt i Norge, att det
tillkommer förmannen att i frågor rörande ersättning för skada av renar föra
talan för distriktets lappar och därvid jämväl ingå förlikning i fråga om
skadeersättning och kostnader.»

Departome»ts- Yad länsstyrelsen anmärkt finner jag vara befogat. Jag har därför vidtagit
ändring av paragrafen i syfte att utmärka, att rätt att ingå uppgörelse
med den ersättningsberättigade tillkommer ordningsman jämväl innan talan
anhängiggjorts vid domstol. Uppenbarligen bör även för sådant fall föreskrivas,
att samråd med lappfogden skall äga rum. Uppgörelse torde böra
vara möjlig såväl före som efter sådan syn, som avses i 40 §.

I den sakkunniges förslag har från kommittéförslaget upptagits eu även i

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

gällande lag förekommande bestämmelse av innebörd att om ordningsman,
som i ett mål om skadeersättning för talan för lapparna inom ett skado
ersättningsområde, tilltror sig kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar
skadan blivit förorsakad, eller att jämte de till området liörande lapparna även
andra böra ansvara för skadan, lian skall äga att låta instämma ägarna till
de skädevållande renarna eller dem, som lian anser böra deltaga i ersättningen,
för att dessa skola svara i målet. Det vill emellertid synas, som om en dylik
bestämmelse — vilken i processuellt hänseende företer betydande egendomligheter
— i praktiken skulle kunna leda till icke önskvärda resultat. De
inkallades ställning i processen skulle beträffande eventuell skyldighet att
ansvara för rättegångskostnader o. d. kunna giva anledning till tvekan. Därjämte
kan det knappast anses lämpligt, att, såsom skulle bliva följden, ordningsmannen
skulle till förmån för vissa av sina huvudmän väcka anspråk
mot andra av dessa. De ifrågasatta bestämmelserna stå för övrigt icke väl
tillsammans med den nu föreslagna regeln, att ordningsmannen skall vara
behörig att träffa uppgörelse jämväl utom rätta. Stadgandet torde för
övrigt med hänsyn till allmänna processuella regler samt de föreslagna
stadgandena i 45 § utan olägenhet kunna utgå. Tåg bär fördenskull uteslutit
detsamma i förevarande förslag.

Bestämmelserna i 45 § i den sakkunniges förslag överensstämma med 24 § 4:'' §•

i 1898 års lag och däremot svarande F. 42 § och S. 42 §.

Förevarande stadganden avse den av mig förut berörda kompletteringen Departement
av den allmänna regeln om skadeansvarigheten inom skadeersättningsområden och reglera alltså den regresstalan mellan lapparna inbördes, som erfordras
för att den primära gemensamma ansvarigheten i förhållande till den skadelidande
skall kunna fördelas efter de i föregående paragrafer fastslagna grunderna,
I detta hänseende innehåller sakkunnigförslaget, att ågången dom
eller biträdd förlikning icke skall utgöra hinder för regressrättens utövande.

Denna regel synes mig böra erhålla eu utsträckt tillämpning. Då, såsom förut
anförts, regeln om ordningsmannens rätt att träffa uppgörelse ansetts böra
utsträckas att gälla även utom rätta, lärer härav böra följa, att regresskrav
kan få följa jämväl efter en dylik uppgörelse.

Den sakkunnige har upptagit eu i gällande lag och i de tidigare förslagen
förekommande bestämmelse att regresstalan ej må anhängiggöras
senare än ett år efter det laga kraftägande dom fallit eller förlikning träffats
angående skadeersättningens utgivande. Då det vill synas, som om för dessa
fall tillräckliga skäl för avvikelse från den allmänna preskriptionstiden icke
finnas samt i allt fall en preskriptionstid av ett år torde vara för kort, har
bestämmelsen uteslutits. Ytterligare anledning att nu vidtaga den sålunda
ifrågasatta ändringen är att den gemensamma ansvarigheten för skada inom
skadeersättningsområde, såsom nyss anförts, föreslås väsentligen utsträckt.

Genom denna utsträckning har den gemensamma ansvarigheten erhållit
samma omfattning, som i 42 § stadgats för det fall att flera lappar hava
sina renar tillsammans i eu hjord. Vid sådant förhallande synas förevarande

152

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

regressrättsbestämmelser böra utsträckas att gälla även för sistnämnda falL
Ändring i sådant hänseende har företagits i förevarande paragraf.

I sammanhang med berörda ändringar liar viss omredigering skett.

Om minskning av renantalet inom lappby.

4® 8» Genom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall

av renantalet inom lappby, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1925, hava
meddelats bestämmelser, som avsett att giva länsstyrelsen mera effektiva
medel än 1898 års renbeteslag erbjöd för nedbringande i fall av behov
av renantalet i lappbyarna. Enligt 1898 års lag fick för minskningens utförande
endast tillgripas antingen avlägsnande från lappbyn av andra renar
än lappars eller ock hänvisning för lapp att med sina renar flytta till
annan lappby. Uti 1 § av 1925 års lag, vari upptagits de av kommittén
under 43 § i F. och S. föreslagna bestämmelserna med därtill av departementschefen
fogade tillägg, hava införts ytterligare tvångsmedel, nämligen
tvångsnedslaktning och tvångsförsäljning. Första förutsättningen för användande
av tvångsmedel enligt 1925 års lag är att inom eu lappby antalet
renar befinnes vara så stort, att antingen betesmarkerna måste anses otillräckliga
eller ock betydande skadegörelser förorsakas genom renarna.

Under den tid 1925 års lag varit i tillämpning har det emellertid, såsom
jag förut antytt, visat sig, att strängare bestämmelser äro nödvändiga i syfte
att för framtiden förebygga en allt för stark ökning av renstammen. Särskilt
gäller detta Norrbottens län. Vid en år 1925 — bland annat på grund av stadgande
i 7 § av konventionen med Norge — företagen renräkning konstaterades
en avsevärd ökning i renstammen inom nämnda län. Denna renräkning
visade för norra lappfogdedistriktet tillhopa 120,555 och för södra lappfogdedistriktet
71,368 renar. Av denna renmängd belöpte 46,911 renar å de fyra lappbyalagen
norr om Torne älv nämligen Könkämä, Fainiovuoma, Sarivuoma och
Talma. vilka för sommarbete äro hänvisade till distrikt i Norge; det antal renar,
som enligt konventionen får från dessa byar inkomma till Norge, är 39,000.
Härigenom uppkom en synnerligen brydsam situation med hänsyn till vårflyttningen
till Norge, vilken avvecklades tack vare de norska myndigheternas
tillmötesgående att för det året tillåta renar utöver det i konventionen medgivna
antalet att inkomma i Norge. Året 1925 blev lyckosamt för renskötseln,
och inom nyssnämnda fyra byar kunde renstammen på hösten 1925
beräknas till omkring 60,000 djur. Genom siaktning av renar och genom
förflyttning av lappar med deras renar lyckades det länsstyrelsen att i erforderlig
omfattning nedbringa renantalet. Därvid kunde dock den nödvändiga
reduktionen icke uppnås allenast genom en flyttning inom länet, utan förflyttning
måste ske av omkring 3,300 renar till Västerbottens och Jämtlands
län. År 1926 beräknades renantalet i omförmälda fyra byar till omkring
50,000, inberäknat kalvar.

Den 22 april 1926 hölls inför dåvarande chefen för socialdepartementet sammanträde
för överläggning i vissa lappväsendet rörande frågor med landshöv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

153

dingarna i Jämtlands, Yästerbottens och Norrbottens län med dera. Därvid
framhölls, hurusom omförmälda dislokation endast vore eu lättnad för stunden
i de svårigheter, som renstammens tillväxt orsakade inom Norrbottens
län. Sålunda påpekades, att redan följande år samma vansklighet att härbärgera
renarna inom länet skulle återkomma, troligen ännu starkare. Orsakerna
till dessa svårigheter kunde sökas dels i den renskötande lapska
folkstammens tillväxt, varigenom större renantal erfordrades för lapparnas
bärgning, dels i den relativa borteliminering av riskerna för dåliga renar,
som syntes åvägabragt av den mera utvecklade organisationen av lappväsendets
tjänstemän och därav följande omsorg och förutseende i renskötseln,
och vidare i nyss avsedda bestämmelse uti 1919 års renbeteskonvention med
Norge därom att antalet av renar från de s. k. nordbyarna, vilka för sommarbete
äro beroende av att komma in i Norge, icke finge överskrida ett visst
antal. Det framhölls slutligen, att gällande lapplagstiftning borde utökas
med medel för myndigheterna att råda bot på svårigheterna, så långt sådant
på denna väg läte sig göra, samt att även andra möjligheter borde undersökas
för att finna utväg ur svårigheterna.

Under fortsatta överläggningar, som därefter ägde rum, förehades bland
annat frågan angående nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att
för framtiden förebygga en alltför stark ökning av renstammen i det hela.
Flertalet av de närvarande ansåg dylika åtgärder oundgängligen nödvändiga.
Vid en blivande utredning ansågs bland annat böra tagas i beaktande, huruvida
icke befogenheten för de myndigheter, som hade lappväsendet om
hand, att minska renantalet inom lappby borde utökas. Minskning borde
exempelvis, även då så icke erfordrades för vederbörande lappbys egen del,
få påbjudas av stora hjordar för att bereda plats för inflyttning från annan
by, där renstammen vore för stor. Yidare kunde tänkas befogenhet för
Konungens befallningshavande att bestämma det antal renar, som högst
skulle få inneliavas av ett hushåll, ett bestämmande som givetvis icke behövde
göras generellt utan kunde tillgripas vid behov. Under övervägande
kunde också komma att begränsa bofasta lappars rätt att hava skötesrenar.
Förutvarande renskötande lappars rätt att hava oinskränkt antal skötesrenar
borde kunna prövas för varje fall.

Yid ett den 15 oktober 1926 inför mig hållet sammanträde, till vilket
inkallats landshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län samt lappfogdarna
i förstnämnda län, vitsordades ytterligare behovet av att länsstyrelserna
utrustades med större befogenhet att ingripa än den 1925 års lag
medgåve. Sålunda borde i nämnda lag omförmälda åtgärder kunna tillgripas,
ej blott när betesmarkerna måste anses otillräckliga eller skadegörelse
förorsakades utan även när förhållandena eljest därtill föranledde; i första
hand borde länsstyrelsen kunna förordna om minskning av det antal renar,
som funnes hos försumliga renskötare.

Yad i sistnämnda hänseende föreslagits har den sakkunnige beaktat vid
avfattningen av 19 §. Jämväl i fråga om icke renskötande lappars rätt att
hava skötesrenar har den sakkunnige föreslagit skärpning i förhållande till

Den

sakkunnige.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr åo.

kommittéförslaget, i det att rättigheten härtill gjorts beroende av att renägaren
tillhör en lappby. Till denna fråga torde jag få återkomma vid behandlingen
av 50 §. I övrigt har vid utformandet av bestämmelserna i
förevarande paragraf i sakkunnigförslaget de uttalade önskemålen på det
sätt vunnit avseende, att länsstyrelsen erhållit befogenhet att föranstalta om
minskning av renantalet inom lappby, därest detta befinnes vara större än
lägenheten medgiver, så att betet kan befaras bliva otillräckligt eller skadegörelser
eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas
för renskötselns ändamålsenliga drivande.

Den sakkunnige, som icke ansett sig kunna tillstyrka de härutöver ifrågasatta
utvidgningarna av länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende,
yttrar härom:

»Ett ingripande i renskötseln genom att tvångsvis nedbringa renantalet i
stora hjordar inom icke beträngd by för att bereda plats för inflyttning från
annan by, där renantalet vore för stort, synes icke vara lämpligt. Man
torde med skäl kunna befara, att de som på dylikt sätt tvingats inskränka
sina renhjordar skulle komma att betrakta de nyinflyttade såsom inkräktare.
Därtill kommer att risken att tvingas nedslakta eller på annat sätt nedbringa
renantalet för att bereda plats för lapp från främmande by kan tänkas
skapa ett osäkerhetstillstånd, som verkar hämmande på företagsamheten.
Intresset hos lappbyns invånare att av eget initiativ hålla renantalet nere
minskas givetvis i medvetandet om att deras ansträngningar härutinnan
kunna få till följd en ytterligare reduktion, som är till förmån icke för dem
utan för eu främmande by, där man måhända icke ägnat ifrågavarande angelägenhet
erforderlig omsorg. Väl kan det tänkas, att, efter det byindelningen
ägde rum, förhållandet mellan betesmöjligheterna, å ena, samt antalet
renskötande lappar och antalet renar, å andra sidan, utvisar allt för stora
skiljaktigheter vid jämförelse mellan de särskilda byarna. I sådant fall synes
dock rättelse, åtminstone i första hand, böra åstadkommas genom eu sådan
ändring i byindelningen, att betesmarkerna för de olika byarna bleve i förhållande
till renantalet mera jämnt fördelade.

På sätt ovan framhållits, har jämväl ifrågasatts befogenhet för Konungens
befallningshavande att förordna om ett högsta antal renar, som skulle
få innehavas av ett hushåll. En sådan befogenhet skulle givetvis i många
fall visa sig effektiv för det syfte, man närmast är angelägen att vinna, nämligen
nedbringande av renantalet. Det kan dock betvivlas, huruvida ett sådant
ingripande skulle vara till varaktig nytta för renskötseln. Denna liksom
varje annan näring torde i längden mest gagnas av att ett visst mått
av frihet lämnas dess utövare. Bestämmelsen att lapparna icke hava betesrätt
utom den by, de tillhöra, måste av sig själv medföra en viss reglering
av renantalet inom varje by. Det synes icke tillrådligt överlämna denna
reglering åt myndigheterna. Möjligheten till en åtminstone i någon mån
fri konkurrens mellan renägarna torde sporra intresset hos de dugligare av
dem och alltså vara ägnad främja eu god renskötsel.»

I den av den sakkunnige föreslagna lagtexten hava i förhållande till 1925
års lag vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Därjämte har det ansetts
lämpligt att, då fråga är om avlägsnande från lappby av renar, tillhörande
andra än lappar, giva befogenhet jämväl åt lappfogden att, på
samma sätt som nu ordningsmannen, omhändertaga och försälja renarna.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Bestämmelserna uti 2 § i 1925 års lag, vilka hava avseende å konventionen
med Norge, har den sakkunnige ansett icke hava sin rätta plats i förevarande
lag utan böra intagas i lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser
i anledning av nämnda konvention. Förslag till ändring i sådant hänseende
av sistnämnda lag har ock, såsom redan nämnts, framlagts av den
sakkunnige.

Redan inledningsvis har jag anfört, att en av de punkter, där lagändring
vore mest av behovet, vore den som rörde åtgärder för nedbringande av
renantalet i lappby. Rörande de skid, som starkt tala för eu utvidgning
av möjligheterna till dylikt nedbringande, torde jag få hänvisa till den föregående
redogörelsen. Denna lärer nämligen hava utvisat, att det för renskötselns
lyckosamma utveckling är nödvändigt att tillse, att icke renantalet
alltför kraftigt — på samma gång som ojämnt — ökas. Vad angår omfattningen
av den sålunda erforderliga lagändringen finner jag den sakkunniges
förslag vara väl avvägt. Först därest det icke med de nu föreslagna medlen
skulle lyckas att i erforderlig utsträckning hålla renantalet nere, lärer det
böra ifrågakomma att, såsom på sina håll föreslagits, vidtaga längre gående
åtgärder.

Jämväl beträffande bestämmelsernas närmare utformning kan jag ansluta
mig till sakkunnigförslaget.

Om törbud mot ofredande av lapparnas renar in. in.

Denna paragraf behandlar frågan om förbud mot ofredande av ren och
påföljderna av sådant ofredande. Den motsvarar 25 § i 1898 års lag enligt
dess lydelse jämlikt lagen den 8 juli 1904 samt 44 § i F. och S.

Till bestämmelserna i gällande lag hade kommittén gjort ett tillägg i
syfte att avhjälpa vissa missförhållanden, som nu ofta inträffa, då renar
blivit skadade eller dödade genom fällning av träd. Rörande detta tillägg
yttrade kommittén följande:

»Från flera håll hava klagomål framställts att, sedan renar under angivna
förhållanden skadats eller dödats, vid avverkningen sysselsatta personer,
utan att underrätta vare sig vederbörande lappar eller landsfiskalen, antingen
låtit vid saken bero eller till och med för egen del tillgodogjort sig renarnas
kroppar, varigenom de ådragit renägarna förluster. För att bereda lapparna
tillfälle att, såsom sig bör, själva tillgodogöra sig de fällda djuren samt för
att i övrigt förekomma, att arbetspersonalen självrådigt förfogar över dem
eller att renkropparna förfaras, har kommittén funnit påkallat ålägga den,
som förestår avverkningen, att genast underrätta lapparna, om de finnas å
trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen samt till den sistnämnda för
utrönande av ägaren översända djurens öron. Då kommittén stadgat, att
öronen skola insändas i hopsittande skick, avses därmed att beträffande varje
särskilt djur de båda öronen skola vara fästade vid varandra, så att man kan
skilja mellan vad som är vänsteröra och högeröra. »

Från bofast håll anfördes vid denna paragraf i kommittéförslaget i fråga om
skyldigheten för avverkare att ersätta ren, som dödats eller skadats vid avverkning,
att i bolagens avverkningskontrakt plägade stadgas skyldighet för
huggare att ersätta skada å lapparnas egendom, men att huggarna icke
plägade yppa, då dylik skada inträffat. Bolagen komme härigenom stundom

356

1924 års
förslag.

Den sakkunnige.

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

Departementsehefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i eu obehaglig mellanställning. Avverkningsägarens ansvarighet borde förty
borttagas och ansvarigheten i varje fall påvila den, som vållat skadan. Detta
skulle även hava till ändamål att framtvinga omedelbar anmälan om inträffad
skada, så att det fällda djuret kunde tillvaratagas, samt att föranleda ökad
försiktighet vid avverkningen. Enär vidare lapparna icke brukade respektera
bolagens önskan att föra bort renarna från avverkningstrakten, borde införas
eu bestämmelse av innehåll att lappar, som erhållit anmodan att föra bort
renarna därifrån, skulle vara skyldiga att själva stå ansvar för skada å renar
till följd av avverkningarna.

Departementschefen yttrade i anledning av vad sålunda anmärkts:

»Erfarenheten har ådagalagt, att renarna med begärlighet och oemotståndligt
uppsöka avverkningsplatser för att tillgodogöra sig trädlaven, i synnerhet^
vid sådana tillfällen, då tillgången å annan föda är försvårad. Det
står då i regel icke i lapparnas makt att hindra renarna därifrån. Med
hänsyn härtill och i anseende såväl till de oegentliglieter, som förekommit,
som ock därtill att enligt min mening jämväl avverkningsägaren bör stå
ansvar, finner jag vad vid denna paragraf erinrats icke böra föranleda någon
åtgärd.»

Den sakkunnige, har i huvudsak upptagit de av kommittén föreslagna
bestämmelserna. Därjämte har till denna paragraf flyttats en i F. 61 § och
S. 62 § förekommande bestämmelse rörande skadestånd för det fall att ren,
som är omärkt eller vars ägare ej är känd, blivit ofredad. Anledningen härtill
är, att det synts lämpligare att under förevarande paragraf sammanföra
samtliga bestämmelser om skadestånd på grund av ofredande av ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har vid denna paragraf anmärkt följande:

»Erfarenheten från praktiska fall har visat, att det är så gott som omöjligt
för lapparna att bevisa de subjektiva förutsättningar, vilka enligt förslaget
lika väl som enligt gällande lag fordras för ersättningsskyldighet för skada
å renar vid skogsavverkning. Likaväl som förslaget innefattar en viss
skärpning av lapparnas skadeståndsskyldighet, varemot länsstyrelsen icke
ansett sig böra göra anmärkning, synes det skäligt, att skyldigheten att ersätta
lapparna för skada, som genom avverkning orsakas å deras renar, skall
inträda jämväl utan att uppsåt eller vållande styrkes.»

En liknande erinran har gjorts av lappfogden i Jämtlands län, som därjämte
ansett, att, då det ålåge landsfiskalen att vidtaga åtgärder för de fällda
djurens tillgodogörande, djurens öron därvid borde först avskäras.

Det framgår ej av länsstyrelsens yttrande, huruvida länsstyrelsen avser, att
ersättning bör utgå, oavsett om uppsåt eller vållande föreligger, eller om länsstyrelsens
mening är, att bevisskyldigheten i fråga om de subjektiva förutsättningarna
skall åligga avverkaren, så att, om denne icke kan bevisa, att renen
dödats utan hans uppsåt eller vållande, ersättningsskyldighet skall inträda. Det
praktiska resultatet torde i båda fallen bliva väsentligen detsamma, då
bevisning om frånvaron av uppsåt eller vållande i regel torde vara synnerligen
svår att prestera. Det har för mig uppgivits att, då träden fällas, renarna
icke stå att hejda utan rusa blint mot de fallande trädstammarna och att
det alltså i regel ej beror på avverkarens vårdslöshet, att djuren skadas.
Med hänsyn bland annat härtill finner jag mig icke kunna biträda vad länssty -

Kungl. Ma,j:ts proposition nr do.

157

relsen i denna del anfört utan anser, att vanliga bevisningsregler böra komma
till användning. Ej lieller i övrigt synes ändring böra vidtagas i de föreslagna
bestämmelserna.

Den sakkunnige har i denna paragraf, som stadgar skyldighet för ägare
av hund att hålla denna försedd med halsband, med vissa jämkningar upptagit
stadgandet i 26 § första punkten av 1898 års lag. Paragrafen har sin
motsvarighet i 45 § av E. och B.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt lappfogden därstädes hava ansett, att
en i paragrafen förekommande bestämmelse att lnmd kan befrias från
halsband, medan den hålles instängd eller, i visst fall, under pågående jakt,
borde utgå. Såsom skäl härför har åberopats, att halsbandet i regel vore det
enda bevismedel, som en lapp kunde erhålla i fråga om identiteten av eu
renjagande hund, vilken vore lik hundratals andra gråhundar, och att det
lätt kunde hända, att eu instängd hund sluppe ut eller att hund, som redan
vore ute på jakt, kastade sig in i en renhjord och sprängde den till stort
besvär för lapparna.

Vad sålunda anmärkts synes mig icke innefatta tillräckliga skäl för att
låta ifrågavarande undantagsbestämmelse, för vilken starka praktiska skäl
tala och mot vilken anmärkning eljest icke förekommit, utgå ur paragrafen.

I 49 § regleras skyldigheten att till skydd för renarna hålla hundar instängda
eller bundna eller försedda med s. k. klubba, varmed menas viss
anordning avsedd att försvåra hastigare rörelser av hundarna.

I motsvarande paragrafer i kommittéförslaget, 46 § i E. och S., hade upptagits,
förutom 26 § andra och sista meningen i 1898 års lag, åtskilliga
nya bestämmelser.

Kommittén anförde till motivering av dessa:

»Å samtliga trakter i riket, där lapparna uppehålla sig med sina renar,
utgöra den bofasta befolkningens hundar en icke ringa fara för renarna.
Sin natur likmätigt bruka hundarna jaga och sarga renarna och kunna stundom
även döda dem. Där hundar angripa renar i mera samlad flock, kunna de
skingra och sprida renarna över milsvida områden. Uppenbart torde vara.
att lapparna härigenom åsamkas ej blott direkta förluster av värdefull egendom
utan även kostnader och besvär för renarnas hopsamlande. Då renarna
under skingringen äro undandragna lapparnas bevakning, inträffar även, att
renarna orsaka skador å den bofasta befolkningens ägor, vilka skador eljest
kunnat undvikas.

4$ g -

Departements chefen.

49 §.

Kommittén.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

158 Kungl. May.ts proposition nr 43.

Aven små och eljest för renarna ofarliga hundar kunna genom sitt skall
skrämma renarna. Bland övriga mera väsentliga ändringar, som av kommittén
föreslagits, må nämnas att, medan enligt 1898 års renbeteslag endast
den hund saklöst får dödas, som anträffas jagande ren, kommittén ansett
samma påföljd böra gälla även om hund, som anträffas utan tillsyn omedelbart
efter det den jagat ren. I anslutning till dessa bestämmelser har kommittén
även ansett påkallat att föreslå en viss ändring uti de i allmänhet
gällande reglerna om bevisskyldighetens fördelning.

Benarna betas i allmänhet mera avsides från bebyggda trakter. I allt fall
torde sällan inträffa, att en renskötande lapp eller annan, som påträffar eu
lös hund, då den jagar ren eller omedelbart efter det den jagat ren, är åtföljd
av personer, vilka enligt gällande rättegångsordning kunna tillåtas
avlägga vittnesmål rörande de omständigheter, varunder hunden påträffats.
Lappen är oftast ensam eller, då han har sällskap, i bästa fall åtföljd av
någon familjemedlem eller annan besläktad anhörig. Ehuru han således
må hava varit lagligen befogad att utan påföljder oskadliggöra hunden, är
han dock av omständigheter, som ligga utanför hans bestämmande, tvingad
antingen att låta hunden löpa, med sannolikhet för att den vid givet tillfälle
åter kommer att göra åverkan å renar, eller ock att, i händelse av rättegång,
i saknad av tillräckliga bevismedel, ersätta hundens ägare för förhist av
djuret. Lappen är alltså för närvarande rätt så ogynnsamt ställd i fråga
om rätten att inskrida mot hund, som jagar eller ofredar hans renar, och
lider till följd härav också kännbara förluster. Kommittén förmenar emellertid,
att det rimligen bör åligga hundägaren att taga sådan vård om sin
hund, att densamma icke vållar skada å annans egendom. Vid övervägande
av dessa förhållanden har kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig böra
föreslå en ändring i bevisningsreglerna av innebörd att, om hundens ägare
påstår, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter förelegat,
som, efter vad kommittén härutinnan föreslagit, må föranleda dylik åtgärd,
och den, som dödat hunden, icke kan styrka, att han varit därtill berättigad,
han i allt fall skall vara fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt
icke hundens ägare visar sannolika skäl för sitt påstående (46 § 3 mom. i
båda lagförslagen).»

Vid denna paragraf erinrade lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt
med instämmande av länsstyrelsen i länet, att stadgandet i 1 mom. första
stycket om skyldighet att hålla hundarna under band eller försedda med
klubba praktiskt taget skulle komma att innebära, att samtliga den bofasta
befolkningen tillhöriga hundar såväl ovan som nedanför odlingsgränsen inom
lappmarkerna året om skulle få vara bundna eller instängda eller försedda
med klubba. Ovan odlingsgränsen ägde nämligen såväl fjällappar som skogslappar
att vistas varje tid av året, och nedanför odlingsgränsen ägde skogslappar
att vistas varje tid av året å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer,
och fjällapparna under oktober—april. Visserligen hade länsstyrelsen
befogenhet att för särskilt fall medgiva befrielse från vad i förevarande hänseende
stadgats, men det borde väl knappast anses vara lämpligt eller praktiskt,
om var och eu inom lappmarken boende, som hade hund, för varje
gång han önskade hava sin hund lös måste söka tillstånd därtill. Stadgandetborde
omredigeras därhän, att undantag från stadgandet kunde meddelas,
även då hundar användes till jakt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarade sig helt och fullt ansluta sig

159

Kungl. Maj:ls proposition nr 48.

till de bestämmelser, som föreslagits för att skydda renarna från att ofredas
av hundar, oaktat allmänt gällande regler om bevisningsskyldighetens fördelning
därigenom rubbades.

Domänstyrelsen ansåg stadgandet i 3 mom. om rätt att döda liund, vilken
påträffades medan den jagade eller annorledes ofredade ren å trakt, där
renar vid ifrågavarande tidpunkt finge föras på bete, kunna få betänkliga
konsekvenser. Styrelsen anförde liärutinnan följande:

»46 § punkt 3 innehåller en utvidgad rättighet för lapparna att saklöst
döda hund, som jagar eller annorledes ofredar ren, då sådan hund jämväl
anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller
annorledes ofredat ren, allt under förutsättning att renen uppehåller sig å
trakt, där renar för tillfället få föras på bete. Domänstyrelsen vill draga i
tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt att meddela denna ytterligare befogenhet
i berörda hänseenden, och huruvida skälig motvikt mot eventuellt
missbruk därav kan anses hava åstadkommits genom bestämmelserna i 2
stycket av samma punkt (angående bevisbördans omkastning). I varje fall
kunna dessa bestämmelser få ganska betänkliga konsekvenser. För den händelse
nämligen att det vid sportmässigt utövande av fågeljakt inom fjällmarkerna
skulle inträffa, att en ung och dyrbar hund tillfälligtvis råkade att ’gå
ur hand’ och under en kort stund jaga ren, är lappen berättigad att döda
sådan hund, därest han skulle anträffa den omedelbart efter det den jagat
ren, men innan ägaren lyckats återbringa hunden under sin kontroll. Då det
emellertid i dylika fall ofta nog vad hunden beträffar kan röra sig om värden
upp till ett par tusen kronor, medan den verkliga skada, som tillfogats renägaren,
icke kan värdesättas till ens närmelsevis motsvarande belopp, synes
omtanken om lapparna hava helt uteslutit hänsyn till andras berättigade
anspråk på hänsynstagande till jämväl deras intressen. Styrelsen får därför
hemställa, att hittills gällande bestämmelser i berörda hänseende måtte
bibehållas.»

Från bofast håll uttalades, att stadgandena under 46 § 3 mom. vore
lämpligt avfattade och byggda på rättvisa åt båda parterna. Det vore uppen
bart, att lapparna praktiskt taget aldrig hade »bevisning» med sig, då de
dödade hund. Stadgandet i fråga hade iiven nytta med sig för de bofasta,
ty hund, som jagade ren, plägade i allmänhet även driva får. Dock gjordes
från sådant håll även gällande, att lappen borde vara ersättningsskyldig,
så framt ej visades sannolika skäl för att hunden ofredat ren. ävensom att
hundägaren först borde varnas, innan lappen hade rätt att döda hunden.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924 härom följande:

»Med kännedom om de stora risker ej blott lapparna utan även den bofasta
befolkningen i anseende till renar eller andra kreatur äro utsatta för genom
den talrika stam av hundar, som hållas å ifrågavarande trakter, och med
hänsyn till att hundägarna nästan i regel icke hålla sådan vård om sina
hundar, att de icke anställa skada, ansluter jag mig till de principer, som
ligga till grund för förevarande stadgande.

Yad domänstyrelsen anfört anser jag närmast angå sa kallade lyxhundar.
Att av hänsyn till sådana mildra stadgandena, anser jag icke påkallat. Här
är dock fråga om att bereda lapparna största möjliga hjälp att reda sig
i kampen för sin tillvaro, och många klagomål hava kommit till min kännedom
just däröver att jakthundar, vare sig av enklare eller finare beskaffenhet
fått ströva lösa och anställt skador å kreatur. Jag anser därför, att vad
domänstyrelsen anfört icke bör föranleda ändring.

1924 ars

förslag.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Uppenbart är att stadgandena under denna paragraf icke äro avsedda att
förhindra jakt. De vilja endast hindra, att hundarna anställa skador bland
renarna. Förhållandena härutinnan kunna emellertid vara olika på olika
trakter. Fördenskull har det lagts i länsstyrelsens hand att efter förhållandena
meddela lättnader. Ej heller har det varit meningen att vederbörande
hundägare för varje tillfälle, då han av något befogat skäl önskar hålla sin
hund lös, skall vända sig till länsstyrelsen med en särskild ansökning. Jag
anser, att det, såsom kommittén föreslagit, bör ankomma på länsstyrelsen
att bestämma, i vad mån lättnader skola medgivas. För att emellertid förtydliga
stadgandet härutinnan har jag vidtagit den formellt obetydliga omredigeringen
av stadgandet, att länsstyrelsen må kunna för särskilda fall
bevilja dylika lättnader. Jag förutsätter därvid, att sådant medgivande lämnas
i en allmän kungörelse.»

Den sakkunnige.

Yttrande
oyer den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Den sakkunnige har upptagit bestämmelserna i 1924 års förslag med smärre
jämkningar av redaktionell art.

Från lapskt håll har ifrågasatts, om ej viss trakt, där skador år efter
år förorsakades lapparna av de bofastas hundar, kunde förklaras för skadeersättningsområde,
där hundägarna skulle gemensamt stå ansvar för den
skada, som lapparna lede genom hundarna.

Jag finner ej skäl att på grund av vad sålunda anmärkts vidtaga ändring
i de föreslagna bestämmelserna. I övrigt har jag endast funnit anledning
till vissa formella jämkningar.

Om skötesrenar.

En fråga, som icke minst på senare tider varit föremål för särskild uppmärksamhet,
är spörsmålet om den icke renskötande befolkningens, såväl
lappars som andras, rätt att hava renar under vård av lappar, som med
begagnande av lapprivilegiet föra dem på bete å kronomark eller å annan
mark, varöver renägaren icke förfogar (skötesrenar).

I fråga om rätten att innehava skötesrenar gäller enligt 1898 års renbeteslag,
vad angår lapparna (35 § i renbeteslagen i dess lydelse enligt lagen
den 19 juni 1917), såsom huvudregel, att de äro berättigade att i obegränsad
omfattning lämna renar i vård hos annan lapp. Ett väsentligt undantag från
denna regel finnes dock. Såsom jag redan berört, har nämligen i lagen (38 §)
intagits föreskrift, att då fråga är om rätt att hava skötesrenar, med lapp
förstås den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning dock endast
såvitt fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke
utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av
sådan fastighet. Andra personer av lapsk härkomst skola i nu förevarande
hänseende vara likställda med den bofasta, icke lapska befolkningen och således,
allt efter omständigheterna, antingen vara förbjudna att hålla skötesrenar
eller ock berättigade att innehava dylika renar endast i begränsad omfattning.

Vad angår andra än lappar gäller jämlikt nyss åberopade 35 § i renbeteslagen,
att endast eu viss befolkningsklass inom Norrbottens läns lappmarker,
nämligen den, som bor inom lappmarken och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
har rätt att hålla skötesrenar i vård hos lapparna, dock endast

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till ett antal av tjugu, högst femtio. Ett undantag härifrån utgöra s. k. dragrenar.
Sådana må en var hava under vård som skötesrenar hos lapp.

Enligt av kommittén verkställda utredningar uppgick antalet skötesrenar
i riket till sammanlagt 37,338, fördelade med 26,640 i Norrbottens län, 8,292
i Västerbottens län och 2,406 i Jämtlands län och Idre socken. Av skötesrenarna
tillhörde 20,835 den lapska och 16,503 den icke lapska befolkningen.

De skötesrenar, som tillhöra lapparna, vårdas till ett antal av 16,962 hos
fjällapparna och till ett antal av 3,873 hos skogslapparna.

Den icke lapska befolkningen har 7.180 renar i vård hos fjällapparna och
9,323 renar i vård hos skogslapparna.

Undersöker man bland den icke renskötande lapska allmogen förhållandet
mellan å ena sidan antalet skötesrenägare och å andra sidan antalet av dem,
som icke hava skötesrenar, framgår, att i Norrbottens län, där antalet icke
renskötande lappar uppgår till 2,829, omkring 580 eller 20 %, i Västerbottens
län, där antalet icke renskötande lappar uppgår till 1,670, bortåt 200
eller 10—12 % samt i Jämtlands län jämte Idre socken, där antalet icke
renskötande lappar uppgår till 678, omkring 118 eller 17 % äro ägare av
skötesrenar.

Undersökningen giver vidare vid handen, att av de lapska skötesrenägarna
vid tiden för renräkningen minst 80 % hade, inräknat kalvar, 25 skötesrenar
eller mindre, nämligen omkring 41 % 1—5 renar, 18 % 6—10 renar, 11 %

11—15 renar, 6 % 16—20 renar .och 5 % 21—25 renar, medan omkring 13 %
hade 26—60 skötesrenar, nämligen 3 % 26—30 renar, 5 % 31—40 renar, 3.5 %

41—50 renar och 2 % 51—60 renar, samt slutligen att omkring 7 % hade 61
renar eller flera.

Undersöker man bland den icke lapska befolkningen förhållandet mellan
skötesrenägarna, å ena, samt dem, som icke hava skötesrenar, å andra sidan,
framgår, att inom Norrbottens läns lappmarker, där folkmängden, frånräknat
lapparna, den 31 december 1920 uppgick till 47.411 personer, omkring 980
eller 2 % hade skötesrenar.

Vidare framgår av undersökningen, att bland dessa skötesrenägare vid
tiden för renräkningen omkring 87 % hade, inräknat kalvar, 25 renar eller
mindre, nämligen 48 % 1—5 renar, 20 % 6—10 renar, 9 % 11—15 renar, 6 %

16—20 renar och 4 % 21—25 renar, medan omkring 10 % hade 26—60 renar,
nämligen 3 % 26—30 renar, 4 % 31—40 renar, 1 % 41—50 renar och 2 %

51—60 renar, samt omkring 3 % hade 61 renar eller flera.

I detta sammanhang bör erinras att, vad angår reninnehavet hos den icke
lapska befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, antalet skötesrenägare
är minst i Karesuando socken, omkring 8 personer, samt störst i Gällivare
socken, omkring 314 personer. Härnäst kommer Arvidsjaurs socken med
195, Jokkmokks socken med 157, Arjeplogs socken med 153 och Jukkasjärvi
socken med 153 personer.

Denna paragraf motsvarar 35 § 1 mom. i gällande lag enligt dess lydelse 50 §.
i lagen den 19 juni 1917 samt 47 § i E. och S. Den reglerar vissa lappars
rätt att hava skötesrenar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (AV 43.) ssoi 27 11

Kommittén.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Kommittén hade i fråga om de renskötande lapparna ävensom andra lappar,
vilka på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel, bibehållit nu gällande
bestämmelser oförändrade; dock att rätten att lämna renarna i vård till
annan lapp i regel begränsats till den lappby, där vederbörande hör eller
hört hemma. Sistnämnda bestämmelse var närmast en ordningsföreskrift
till förekommande av överbelastning av betesmarkerna i andra lappbyar och
därav följande intrång för renskötseln därstädes.

Beträffande sådana lappar, vilka, enligt lagförslagen icke voro att anse
såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,
hade kommittén föreslagit delvis ändrade bestämmelser (47 § 2 mom.
i lagförslagen).

Kommittén anförde i sistnämnda hänseende följande:

»Såsom bekant finnas i de trakter, där lappar och bofast befolkning leva
vid sidan av varandra, vissa anledningar till slitningar. En av dessa anledningar
är att lappar, som slutat att driva renskötsel och söka sin utkomst
såsom hemmansägare eller eljest såsom jordbrukare eller såsom skogsarbetare
eller i andra yrken, fortfarande åtnjuta särskilda förmåner framför den
icke lapska befolkningen, eller, med andra ord uttryckt, att sistnämnda befolkning,
vilken är hänvisad att söka sin utkomst under i regel samma betingelser
som ifrågavarande lappar, emellertid saknar förmånen av de särskilda
lapska privilegierna. Sålunda kan inträffa, att av två hemmansägare,
som äro grannar, den ena är lapp med rätt bland annat att hålla skötesrenar
i obegränsat antal, den andra åter såsom icke lapp antingen helt saknar
rätt att hava skötesrenar eller ock äger hålla sådana renar endast i mycket
begränsat antal. Då, icke minst av skäl, som sammanhänga med grunderna
för renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, det icke kan ifrågakomma,
åtminstone beträffande den övervägande största delen av de trakter,
där renbetning får äga rum, att utvidga rätten för den icke lapska befolkningen
att hålla renar i vård hos lapparna, har kommittén, i syfte att i detta
liksom i andra hänseenden söka utjämna de påtagliga motsatserna mellan
de båda folkslagen och i görligaste mån undanröja anledningarna till misshälligheter
dem emellan, ansett sig böra föreslå vissa inskränkningar i den
icke renskötande lapska allmogens rätt uti förevarande hänseende.

Yad kommittén härutinnan hemställt ansluter sig till den tanke, som ligger
till grund för stadgandet i 38 § i 1898 års renbeteslag eller att i förevarande
hänseende likställa lappar, som kommit ifrån renskötseln och söka sin utkomst
på liknande sätt som den övriga bofasta befolkningen, med sistnämnda
befolkning. Dock har kommittén åt nyssberörda stadgande givit en mera
vidsträckt omfattning, i det att kommittén dels fråntagit vissa av ifrågavarande
lappar rätten att hålla skötesrenar dels ock, där kommittén endast
begränsat samma riitt, låtit begränsningen avse icke blott, såsom stadgandet
i 38 § renbeteslagen, vissa lappar, utan samtliga lappar, som icke äro att
anse såsom renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i
renskötsel.

Den av kommittén föreslagna begränsningen i reninnehavet till i regel
högst 20 renar torde i praktiken icke förnärma ifrågavarande lappars intressen.
Av ovan anförda siffror framgår nämligen, hurusom det övervägande
flertalet av de icke renskötande lapparna icke håller några skötesrenar i vård
hos sina stamfränder och att för det mindretal av dem, som äga skötesrenar,
renantalet, med enstaka undantag, i regel understiger vad av kommittén
härutinnan föreslagits.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Då kommittén, vidkommande lappar, som iiro bosatta utanför de trakter,
där enligt förslaget rätt att hålla skötesrenar skall vara medgiven, upphävt
deras rätt i sådant avseende, har kommittén utgått ifrån, att lappar, som
flyttat från de egentliga lapptrakterna och utanför dem söka sin utkomst,
icke skäligen kunna göra anspråk på de lapska privilegierna. För övrigt
är antalet dylika lappar ganska obetydligt och deras renantal ringa.

Hela Jämtlands län har medtagits bland de trakter, där rätt att hålla
skötesrenar fortfarande skall vara medgiven, bland annat av det skäl att
länsgränsen i öster i stort sett kan anses motsvara lappmarksgränsen i de
båda nordligare landskapen.»

Det övervägande flertalet bland lapparna lämnade ifrågavarande stadganden
i kommittéförslaget utan erinran. Från ett enstaka håll yrkade man
dock, att bofasta lappar borde i lagen medgivas hava intill 50 renar, varvid
man syntes hava utgått från att eu var medlem av en sådan familj
borde få denna rätt. Vidare hade från ett enstaka liåll ansetts, att bofasta
lappar, som icke varit renskötare, liksom även renskötande lappar borde få
hava sina renar även i en annan lappby än den, de själva tillhörde. Från
övriga håll föranledde stadgandet icke större erinringar.

I den sakkunniges förslag har, såsom jag anmärkt vid 8 §, lapps rätt att
utan inskränkning hava skötesrenar gjorts beroende av att han tillhör lappby.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget
i fråga om denna paragraf anfört bland annat följande:

Det vore icke sällsynt, att skötesrenar bleve underkastade en mindre noggrann
vård och tillsyn än de egna renarna. Förekomsten av ett stort antal
skötesrenar inom eu lappby kunde därför tänkas framkalla försämring av
renskötseln över huvud taget inom densamma. I dylika fall borde Konungens
befallningshavande äga befogenhet att förordna om minskning av antalet
skötesrenar i erforderlig omfattning. Därigenom erhölles eu på samma gång
effektiv och mera smidig bestämmelse än genom den i förevarande paragraf
föreslagna, alltför stränga maximibegränsningen. Omförmälda fall syntes icke
omfattas av reduktionsreglerna i 46 § och ej heller lämpligen böra infogas
i dem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar i huvudsak följande:

En lapp, som överginge till bofast levnadssätt, därvid han i regel bleve
en slags jordbrukare, hade för sin utkomst i de nya förhållandena ett
synnerligt behov av den hjälp, som inkomsten av renar utgjorde. Lappen
hade på den lägenhet, han kunde få sig anvisad, icke bondens eller forna
tiders kolonisters stöd i skog och skogsanslag. Av kända anledningar måste
länsstyrelsen på vissa håll medverka till lappars övergång från nomadlivet
till bofasthet, och sådan övergång skulle säkerligen av ett tillåtet större
reninnehav underlättas och stimuleras. Länsstyrelsen ville fördenskull föreslå,
att länsstyrelsen skulle för lapp, varom här vore fråga, äga att, där så
av förhållandena påkallades och utan olägenhet prövades kunna ske, medgiva
ett skötesreninneliav upp till etthundra djur.

Beträffande tillåtna antalet skötesrenar gjordes överallt i förslaget förbehållet:
»kalvar under ett års ålder häri ej inbegipna». Bestämningen,
hämtad ur 1917 års lagstiftning, hade under sin hittillsvarande giltighetstid
givit anledning till olika tolkningar och komme säkerligen att så göra också i
framtiden. Till undanröjande av denna oklarhet föresloges, att beteckningen

Yttranden över
kommittén»
förslag.

Den

sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

si §.

Kommittén.

164 Kungl. Maj ds proposition nr 48.

i fråga utbyttes mot »fjolårskalvar liäri ej inbegripna», i vilket fall ingen
tvetydighet kunde uppstfl. Stadgandet i 51 § 2 mom. om sköteslega innebure
då, att för fjolårskalvarna, oaktat de ej medräknades vid fastställande av det
tillåtna skötesrenantalet, skulle erläggas sköteslega.

Från vissa lappar i Västerbottens län har uttalats såsom önskemål, att de
bofasta lapparna borde få hava obegränsat antal renar i vård hos annan lapp,
ändock att de stadigvarande sysselsatte sig med annan näring än renskötsel.
Enligt den av mig vidtagna ändringen i andra punkten av 8 § kommer
jämväl lapp, som av annan anledning än ålderdom eller sjukdom övergivit
renskötseln utan att ägna sig åt annat yrke, att falla under 1 mom., d. v. s.
att äga rätt att hålla obegränsat antal skötesrenar.

Genom de i 19 och 46 §§ föreslagna bestämmelserna torde effektiva
medel hava ställts till länsstyrelsernas förfogande för den händelse att lapp
försummar vården om skötesrenar eller därest antalet sådana i någon by
skulle bliva alltför stort. Jag finner alltså behov av ytterligare bestämmelser

1 det av länsstyrelsen i Jämtlands län angivna hänseendet icke föreligga.

Vad länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkt finner jag befogat, och jag
har fördenskull vidtagit erforderliga ändringar i lagförslaget. Möjlighet har
sålunda beretts länsstyrelse att, då synnerliga skäl därtill föranleda, medgiva
innehav av upp till etthundra skötesrenar. Vid beräkning av antalet
skötesrenar torde undantag böra göras icke blott för fjolårskalvar utan även
för årskalvar.

Då enligt den i 1 § införda definitionen med lapp avses person, som är
berättigad att idka renskötsel, har formell jämkning föranletts i början av

2 mom.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot sakkunnigförslaget.

Denna paragraf reglerar rätten att hava skötesrenar, dels för lappar,
som ej falla under 50 §, d. v. s. lappar, som ej äga att själva bedriva renskötsel,
dels ock för andra personer än lappar. Paragrafen har sin motsvarighet
i 35 § 2 mom. gällande lag samt i 48 § av F. och S.

Yad angår rätten för den icke lapska befolkningen att hålla skötesrenar
hade kommittén bibehållit nu gällande stadganden med jämkning endast
beträffande sättet för sköteslegans erläggande. Med angivna undantag har
alltså sådan rätt föreslagits fortfarande som hittills skola tillkomma endast
den, som är bosatt inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller
brukar jordbruksfastighet.

Kommittén anförde härom:

»Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra frångå renbeteslagens
restriktiva stadganden i fråga om de bofastas renägarskap, som dessa helt
nyligen, nämligen genom lagen den 19 juni 1917, införts och behovet för de
bofasta att hålla skötesrenar genom nämnda stadganden måste anses i tillbörlig
grad tillgodosett.

Visserligen hava, särskilt från den bofasta befolkningen i Gällivare socken,
framförts önskemål om utvidgad rätt att hålla skötesrenar, varvid såsom skäl

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

åberopats, att den jordbrukande befolkningen i socknen, därest densamma
icke medgåves rätt att över lag hava minst 50 renar, skulle sakna nödtorftig
utkomst och förty vara hotad till sin existens.

Kommittén har, föranledd därtill av nådiga remisser den 21 februari 1920
och den 7 februari 1921, verkställt en ingående undersökning av förhållandena
i berörda socken, såvitt angår jordbrukets beroende av reninnehavet.
Därvid har kommittén funnit, att inom socknen högst 1,000 personer såsom
ägare eller brukare av jordbruksfastighet voro berättigade att hålla skötesrenar.
Med beräkning av inemot 5 personer för hushåll, kunde den del av
socknens jordbrukande befolkning, som skulle vara beroende av jordbruk och
reninnehav, uppskattas till c:a 25 % av den totala folkmängden i socknen
den 1 januari 1921. Av undersökningen framgick vidare, att av det nämnda
antalet ägare eller brukare av jordbruksfastighet endast omkring 300 eller
således knappt V3 begagnade sig av rätten att hålla skötesrenar, medan återstående
2/3 icke innehade skötesrenar. En närmare undersökning av renantalet
hos renägarna gav vid handen, att om, såsom även lagen förutsätter,
till det tillåtna renantalet av 20 lägges ytterligare det antal kalvar, vartill
årsavkastningen kan beräknas eller i genomsnitt 5 endast 46 ägde ett större
antal renar än 25, samt att bland dessa 46 renägare renantalet i 29 fall
understeg och endast i 17 fall översteg 50. Därtill kom, att bland dessa 17
största renägarna övervägande delen, även bortsett från själva reninnehavet,
tillhörde ortens mest välbärgade jordbrukare.

Kommittén vill för sin del icke göra gällande, att det anförda exemplet
från Gällivare socken i alla avseenden skulle vara tillämpligt å övriga socknar
uti ifrågavarande trakter. Kommittén anser detsamma dock med hänsyn
till de snarlika förhållanden i jordbrukshän seende, som råda i andra
lappmarkssocknar, där befolkningen reder sig antingen utan eller med ett
mindre antal renar, ådagalägga, att påståendet om jordbrukarens väsentliga
beroende av reninnehav för sin utkomst i viss mån saknar grund.»

Mot den av kommittén föreslagna begränsningen av de bofastas reninnehav
framfördes från den bofasta befolkningen, med enstaka instämmanden från
lapparnas sida, samma önskemål och argument, som förut åberopats, då denna
fråga kommit under prövning. De starkaste anspråken på större förmåner
i förevarande hänseende framställdes även denna gång från Gällivare socken.
Man ville helst icke hava njlgon begränsning alls för den bofaste att hålla
skötesrenar eller yrkade, att maximiantalet renar måtte sättas väsentligt
högre än som föreslagits.

Vidare hemställdes, att prövningen av frågan om ett högre renantal än
tjugu, vilken enligt gällande lag och kommitténs förslag ankommer å Konungen,
måtte uppdragas åt länsstyrelsen.

Departementschefen yttrade rörande dessa anmärkningar:

»Jag finner med hänsyn till den utredning, som av kommittén förebragts
angående de bofastas reninnehav, och med hänsyn tagen till att denna fråga
så nyligen som 1917 varit föremål för ingående prövning, övervägande skäl
tala för att icke nu göra någon ändring beträffande antalet renar, som av
bofasta må hållas i vård hos renskötande lappar. Erfarenheten under de
gångna åren har ej heller visat annat än att befolkningens behov härutinnan
är med det föreslagna antalet tillgodosett.

Yttranden
över kommitténs
forsla

1924 års

förslag.

Den

»akkunnige.

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

därhän att endast från fall till fall pröva, i vad mån eu enskild bofast varit
i behov av ett ökat antal renar. Man har således ansett ett dylikt medgivande
icke böra lämnas för en hel socken eller överhuvudtaget opersonligt för
någon trakt. De omständigheter, som varit avgörande, då tillstånd till ett
högre renantal givits, hava i allmänhet varit av sådan art som att vederbörande
haft talrik familj att försörja och saknat egentliga biförtjänster vid
sidan av jordbruket elier ock varit mindre arbetsför och dylikt. Jag
anser, att denna praxis även framdeles bör iakttagas och att det således
icke bör ifrågakomma att meddela dylikt tillstånd åt bofasta personer, som
till. stöd för sina anspråk härutinnan knappast kunna åberopa annat än att
reninneliavet är en synnerligen lukrativ affär, som förorsakar dem själva
skäligen ringa arbete.»

I fråga om sköteslegans erläggande ansåg sig departementschefen böra
tillmötesgå framställt önskemål, att lappfogdens befattning därmed måtte helt
upphöra, och vidtog fördenskull sådan ändring i kommitténs förslag härutinnan,
att det skulle stå vederbörande fritt att på grundvalen av den av länsstyrelsen
fastställda minimilegan själva avhandla härom sinsemellan.

Den sakkunnige anför rörande denna paragraf följande:

»Genom den av departementschefen vidtagna ändringen i fråga om sköteslegans
uppbärande saknas bestämmelse om den tid, inom vilken densamma
skall erläggas. Enligt vad kommittén upplyst (sid. 117 i dess betänkande)
har från de flesta håll erinrats, att fjällapparna vore beroende av att sköteslegan
vore dem tillhanda, då de under vintern besökte kyrko- och marknadsplatserna,
men att med gällande bestämmelser, då sköteslegan skulle tillställas
dem genom vederbörande tjänstemän, medlen oftast kom me dem till
handa först fram på sommaren. Med hänsyn härtill hava i förevarande förslag
behållits kommitténs bestämmelser härutinnan, enligt vilka sköteslegan
skall erläggas för renar hos fjällappar före den 1 april och för renar hos
skogslappar före den 1 juni. Då med det av kommittén använda uttrycket
''fjälltillsyningsman’ torde avses lapptillsyningsman, har sistnämnda beteckning
ansetts vara att föredraga.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har rörande denna paragraf i sakkunnigförslaget
yttrat följande:

»Bofastas skötesrenar här i länet skola vara i vård hos renskötande lapp,
som ej ar i annans tjänst’. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka,
att bland de nomadiserande lapparna i länet förekommer en typ lappar, s. k.
husmän, vilka äga så litet antal renar, att de enbart på dessa icke kunna
försörja sig och familjen, men vilka hålla sig kvar i flyttlapplivet genom att
vid behov hjälpa till i renskötseln hos någon större renägare mot ersättning
i pengar, kläder eller renar. Dessa husmän äro icke stadda tjänare och
kunna när som helst ägna sitt arbete åt andra arbetsgivare; de äro i egen
kost och flytta med egen kåta i fall de — som oftast är fallet — hava familj.
Dylika husmän äro enligt länsstyrelsens förmenande icke av sitt nämnda
beroende förhållande förhindrade taga bofastas skötesrenar i vård, ett förvärvstillfälle
varav de för övrigt äro i stort behov. Husmansinstitutionen är
till nytta, och denna kategori lappar representerar alls icke något proletariat.

I fråga om vad i Öl § vidare stadgas rörande skyldigheten för bofasta
renägare att hos lappfogden årligen anmäla bland annat antalet av sina
skötesrenar så bemärkes, att detta stadgande, som upptagits ur 1917 års
lagstiftning, hittills icke efterföljts, därför att renägaren icke har reda på
sitt renantal utan får denna kunskap först genom vårdarlappens uppgifter

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till lappfogden. Någon ändring i detta förhållande lärer nog icke vara att
förvänta hädanefter heller.»

Länsstyrelsens yttrande föranleder från min sida allenast den erinran,
att omförmälda s. k. husmän tydligen icke äro att hänföra till tjänstefolk i
vanlig bemärkelse och att de därför enligt förslaget liksom enligt gällande
rätt äro oförhindrade att hava andras renar i sin vård.

Vad angår regleringen av förhållandena då skötesrenägare dör, har det
ansetts egentligare att som villkor för rätt att fortfarande hava skötesrenar
endast uppställa innehav av jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Tillräckliga
skäl torde således icke föreligga att med frångående av gällande rätt
upptaga den av kommittén angivna förutsättningen, att någon av dödsbodelägarna
skall vara bosatt inom länets lappmarker.

I denna paragraf, som reglerar rätten att hava dragrenar under lapps
vård, har den sakkunnige utan ändring upptagit bestämmelserna i 35 § 3
mom. i gällande lag och däremot svarande F. 49 § och S. 50 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i fråga om denna paragraf i sakkunnigförslaget
:

»I 52 § stadgas, att renar, som användas till körslor — dragrenar —, vilka
vem som helst får hava under vård av renskötande lapp, icke i något hänseende
skola vara inbegripna under bestämmelserna i 50 och 51 §§, d. y. s.
att de få innehavas till obegränsat antal och att för dem icke heller gälla
reglerna om en fixerad skötarlön och särskild avgift av 50 öre per ren såsom
bidrag till kostnaderna för renräkningar. Denna befrielse synes länsstyrelsen
knappast motiverad: en garanterad sköteslega är beträffande dessa korrenar
väl så motiverad som i fråga om den vanliga renboskapen, ty de förra
— mindre skygga som de äro — bereda vårdaren snarare mera besvär att
hålla reda på, och dragrenarna, vilka också medtagas i renräkningarna, borde
väl också bidraga till utgifterna för förrättningen.»

Då bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för
närvarande gäller och av kommittén föreslagits samt anmärkning däremot
tidigare icke framkommit, anser jag vad länsstyrelsen anfört icke innefatta
tillräckliga skäl att nu vidtaga ändring i dessa bestämmelser. I

I 53 § har intagits motsvarighet till stadgandena om skötesrenägares
förpliktelser i 35 § 4 mom. i gällande lag samt F. 50 § och 8. 51 §. Paragrafen
uttalar den grundsatsen att skötesrenägare skall i fråga om små
skötesrenar hava enahanda förpliktelser enligt förevarande lag som den
renskötande lappen för sina egna renar. Denna grundsats är uppenbarligen
riktig, i vad gäller ansvar för renarnas skadegörelse och andra ekonomiska
förhållanden, men torde i andra fall, exempelvis vad angår skyldigheten
enligt 16 § att vid flyttning hålla hjorden samlad, icke vara avsedd att tilllämpas.
Vid sådant förhållande torde principen riktigare uttalas så, att
den som lämnat skötesrenar i vård hos lapp skall för sina renar hava samma
ansvar enligt förevarande lag som lappen för sina renar.

Departements chefen.

•''»2 §.

Departements chefen.

■>> §

Iö8 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

5* 8- Bestämmelserna i denna paragraf, som avse påföljd för åsidosättande av
stadgandena om skötesrenar, motsvara vissa föreskrifter i 36 § av gällande
lag samt F. 51 § och S. 52 §.

Kommittén liade utan motivering vidtagit ändring i gällande rätt genom
att utesluta eu där förekommande bestämmelse om höjande av den särskilda
avgiften till det dubbla vid underlåtenhet att inom rätt tid erlägga sköteslegan
eller berörda särskilda avgift.

Den sakkunnige har utan ändring upptagit de av kommittén föreslagna
bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid denna paragraf anmärkt följande:

De i gällande lag förekommande bestämmelserna vore tydligare för de
särskilda arterna av förseelser. Vidare hade borttagits den välbehövliga bestraffningen
genom den särskilda avgiftens utkrävande med en krona. Denna
straffavgift borde lämnas oantastad; dels vore denna lilla bot en alls icke
oskälig påföljd för de förseelser som därmed näpstes, och dels hade statsverket
icke anledning att släppa efter på omsorgen om att medel till renräkningar
inkomme, ty hittills hade ifrågavarande avgifter icke räckt till
i Norrbottens län utan hade lappfonden måst för ändamålet beskattas.

^chefen™1* Länsstyrelseu synes, då den anmärker på otydlighet i sakkunnigförslaget,
icke hava tillräckligt beaktat, att bestämmelserna i 36 § i gällande lag avse
jämväl andra förseelser än dem som regleras i förevarande paragraf. Med
hänsyn härtill och då ordalagen i den nu föreslagna paragrafen nära ansluta
sig till gällande lag, finner jag anmärkningen ej böra föranleda någon åtgärd.

Vad länsstyrelsen anmärkt i fråga om den särskilda avgiftens höjande i
vissa fall till det dubbla finner jag befogat, och jag har därför vidtagit erforderlig
ändiing i paragrafen. Därvid har beaktats, att sköteslegan och den särskilda
avgiften enligt förslaget skola — i motsats mot enligt gällande lag — erläggas
till olika personer. Detta har haft till följd, att allenast dröjsmål
med erläggande av den särskilda avgiften ansetts lämpligen kunna medföra
ifrågavarande påföljd.

Om renräkniug.

55 §. Denna paragraf i sakkunnigförslaget saknar, bortsett från stadgandet i 37 §
av renbeteslagen, motsvarighet i gällande rätt.

»mmittén. Kommittén anförde till motivering av motsvarande stadganden, F. 52 §
och S. 53 §, bland annat, följande:

. »I sammanhang med den genom lagen den 19 juni 1917 vidtagna begränsningen
av rätten för den icke lapska befolkningen att hålla renar i vård hos
lapp infördes i 37 § renbeteslagen ett stadgande, enligt vilket för övervakande
av bestämmelserna i fråga, renräkning i regel skall hållas minst vart tredje
år i Norrbottens län.

Första stycket av F. 52 § ansluter sig i så måtto till detta stadgande, att
däri förutsattes, att renräkning emellanåt skall liållas. Den begränsning av
rätten att hålla skötesrenar, som kommittén föreslagit även för en viss del
av den lapska allmogen, påfordrar tydligen, i likhet med begränsningen av
den icke lapska befolkningens reninnehav, någon kontroll från myndigheternas
sida. Härtill kommer, att det visat sig nödvändigt att med vissa mel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

169

lanrum fastställa renantalet i hela riket och dess fördelning å de särskilda
lappbyarna. Kommittén har emellertid, icke minst ur kostnadssynpunkt, icke
ansett lämpligt att i lagen stadga någon bestämd tid, inom vilken renräkningen
varje gång skall hållas. Prövningen härav ävensom av de omständigheter
i övrigt, som kunna påkalla en dylik förrättning, har kommittén
ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Kommittén, som i början av år 1921 med Kungl. Maj :ts bemyndigande föranstaltat
om och lett en allmän renräkning i riket, vill med stöd av därunder
vunnen erfarenhet i detta sammanhang erinra, att, därest ändamålet
med en sådan renräkning icke skall förfelas, densamma förutsätter en vidlyftig
organisation av såväl personal som material och måste genomföras efter
särskilda, för hela räkningsområdet enhetliga grunder. Med hänsyn till den
tid och det omfattande arbete, förberedelserna för en allmän renräkning och
genomförandet av densamma ävensom bearbetningen av det vid en sådan
förrättning insamlade materialet erfordra, och då kostnaderna härför visat
sig bliva ganska avsevärda, torde det enligt kommitténs mening icke gärna
kunna komma i fråga att anordna allmän renräkning annat än då synnerliga
skäl påkalla sådant.»

Den sakkunnige har i sak upptagit kommittéförslaget men i redaktionellt d™
hänseende vidtagit den ändring, att bestämmelserna om renräkning för fast- sakkunni?eställande
av renlängds riktighet upptagits i förevarande paragraf. Bestämmelse
om renräkning på grund av konventionen med Norge har den sakkunnige
föreslagit att införas i 1919 års lag.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava hemställt, att före- Yttranden över
skriften i 2 mom. om att tillfällig renräkning kan ske allenast på framställning
av lappfogden måtte utgå.

Från lapskt håll har framförts en önskan att få införd en bestämmelse
om rätt för lapparna till ersättning vid renräkning.

Yad av länsstyrelserna erinrats finner jag befogat. Jag har därför vidtagit Uepartementserforderlig
ändring i paragrafen. I övrigt anser jag bestämmelserna böra fhefc"''
bibehållas oförändrade. Jag vill erinra, att kostnaderna för de allmänna
renräkningarna i första hand skola bestridas med de särskilda avgifterna för
skötesrenar och ’att därutöver erforderliga medel plägat lämnas ur vederbörande
lappfond.

Om vissa nyttjanderättsupplätelser.

Såsom jag tidigare nämnt, hade kommittén uti F. 53 § och S. 54 § med- 56 §.
delat bestämmelser dels i 1—4 mom. om upplåtelse av mark inom lappmarkerna
och å renbetesfjällen åt lappar för bosättning och jordbruk m. m..
dels uti 5 mom. om upplåtelse ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen av
vissa rättigheter vare sig till lappar eller andra, dels ock uti 6 mom. om
förbud mot upplåtelser i andra fall, med rätt dock för Konungen att härutinnan
göra vissa undantag.

Gällande bestämmelser om upplåtelser å de lapparna anvisade områdena
återfinnas i 31 § av 1898 års lag.

170

Kungl. Maj tis proposition nr 43.

Kommittén.

Yttranden över
kommitténs
förslag.

Kommittén föreslog vissa ändringar i gällande bestämmelser. Sålunda
upptog kommittén även grustäkt bland de rättigheter, som kunde göras till
föremål för upplåtelse. Yidare föreslog kommittén införande av rätt för
länsstyrelsen att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under
tjänsteresor i obebyggd trakt för uppehälle under färden jaga eller fiska.
Ytterligare föreslogs, att upplåtelse av inägor skulle kunna ske ej blott, såsom
enligt gällande lag, å fastighet som förvärvats med hänsyn till renskötseln,
utan oek å nybygge, vilket återfallit till kronan, eller å fjällägenliet
eller å annan därmed jämförlig lägenhet. I kommittéförslaget bibehölls dock
icke det i gällande lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter
eller inägor, att lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén,
som med hänvisning till att 1915 års jakt- och fiskesakkunniga föreslagit
en ny form för upplåtelse av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, företog
viss jämkning i bestämmelserna om lapparnas hörande vid fråga om
upplåtelse av dylikt fiske. Slutligen föreslog kommittén (sista stycket av
5 mom. i kommittéförslaget), att Konungen, i den mån så prövades erforderligt,
skulle få meddela allmänna föreskrifter för ifrågavarande upplåtelser.

Domänstyrelsen förklarade i sitt yttrande över kommittéförslaget bland
annat, att den ansåge, att tillgodogörande av grustäkt eller annan därmed
jämförlig nyttighet icke borde medgivas lapparna.

Liknande erinran framställdes av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av
kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken m. fl.

Kommunalfullmäktige i Kiruna, vilkas yttrande underskrivits av bland andra
jägmästaren i reviret, yrkade sådan ändring av 5 inom., att länsstyrelsen
skulle äga att efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet
att avgiftsfritt tills vidare under viss tid vid färder, som i tjänsten företoges
inom ifrågavarande områden, idka lovlig jakt ävensom fiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekade, att kommitténs förslag innebure,
att hittills gällande bestämmelser om lapparnas rätt att förhindra upplåtelser
i vissa fall ovan odlingsgränsen komme att bortfalla. Länsstyrelsen
ansåg den ståndpunkt, som kommittén uti denna fråga intagit, vara den
rätta. Yidare biträdde länsstyrelsen förslaget att den befogenhet, som statens
befattningshavare genom länsstyrelsen kunde erhålla att under viss förrättning
eller viss tid vid färder i tjänsten jaga eller fiska, skulle begränsas att
gälla för uppehälle under färden. Länsstyrelsen ansåg även riktigt, att
personer i sådan samhällsställning, vilka önskade bedriva jakt eller fiske i
sportsyfte, borde erlägga avgift på samma sätt som andra till utövande av
dylik näring icke särskilt berättigade. En fri jakt- och fiskerätt för statstjänstemän
skulle uppväcka förklarligt missnöje hos befolkningen i de angivna
trakterna, varför länsstyrelsen, om sådan rätt skulle ifrågasättas, velat
uttala sig mot bifall till eu dylik framställning. Länsstyrelsen ifrågasatte
slutligen, huruvida icke vid upplåtelse av rätt till jakt, fiske eller slåtter
nyttjanderättens innehavare borde kunna få tillstånd att på anvisad plats
uppföra kåta eller därmed jämförlig bostad.

171

Kungl. Majds proposition nr 43.

Departementschefen framhöll år 1924 i fråga om den av domänstyrelsen
m. fl. gjorda erinran, att det här endast vore fråga om upplåtelser av mindre
omfattande nyttjanderätter, och fann därför anmärkningen icke förtjäna avseende.

I övrigt yttrade departementschefen vid behandlingen av 5 mom. i F. 53 §
och S. 54 § i huvudsak följande:

»Vad så beträffar frågan om statstjänstemännens befogenheter under färder
i tjänsten å ifrågavarande trakter, finner jag det förklarligt, att från skogsstaten
framkommit erinringar. Jag ansluter mig dock i allo härutinnan till
vad länsstyrelsen i Västerbottens lan anfört.

Jag har intet att erinra mot att, såsom sistnämnda länsstyrelse hemställt,
länsstyrelsen tillägges befogenhet att vid upplåtande av rätt till jakt, fiske
eller slåtter medgivande efter omständigheterna även må lämnas nyttjanderättens
innehavare att uppföra någon mindre koja, dock att, då sådant medgivande
lämnas, såsom villkor bör stadgas att kojan icke må tagas i bruk
för permanent vistelse eller för längre vistelse än som för rättighetens
nyttjande är erforderligt.

Vid behandlingen av frågan om betesområdena för de renskötande fjälllapparna,
4 § i lagen om fjällrenskötsel, har jag erinrat, hurusom från Tärna
sockenmän framställts anspråk på ökad betestillgång för deras kreatur å
kronomark ovan odlingsgränsen. Jag anser, att de intressen, socknemännen
härutinnan kunna hava, tillsvidare äro i tillräcklig utsträckning tillgodosedda
genom de bestämmelser, som äro upptagna under 5 mom. i förevarande
paragraf.»

I det till lagrådet remitterade förslaget avsåg möjligheten att ovan odlingsgränsen
upplåta nyttjanderätter av ifrågavarande slag endast annan
kronans mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen
ävensom mark å renbetesfjällen.

Den sakkunnige har, som inledningsvis anförts, i sitt förslag icke upptagit
de i 1—4 samt 6 mom. i motsvarande paragrafer i kommittéförslagen
förekommande bestämmelserna, detta på den grund att dessa icke ansetts
hänförliga till sådan lag, som avses i § 87 regeringsformen, utan ansett allenast
vissa av bestämmelserna i 5 mom. av kommittéförslagen böra hava
plats i renbeteslagen.

Den sakkunnige anför till motivering av de föreslagna bestämmelserna:

»I överensstämmelse med gällande lag har i paragrafens första stycke utsagts,
att lapparna ej må till andra upplåta sådana rättigheter, som avhandlas
i paragrafen.

Motsvarande bestämmelser i 1898 års lag hava avseende å mark, som är
anvisad till lapparnas uteslutande begagnande, under det att enligt det till
lagrådet remitterade förslaget bestämmelserna gälla annan kronans ovan
odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt
samt boställen ävensom mark å renbetesfjällen. Härutinnan hänvisas
till vad ovan yttrats vid behandlingen av 21 §. Då det torde saknas anledning
att frångå den i 1898 års lag använda beteckningen ''områden, som
blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade’, har detta uttryck
använts i förevarande förslag. På sätt framgår av förarbetena till 1898 års
lag, avses med nämnda uttryck renbetesfjällen i Jämtlands län samt de delar
av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och ej äro under enskild
disposition.

1924 års
förslag;.

Don

sakkunnige.

Yttranden över
clen sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

172 Kungi. Mnj:ts proposition nr 43.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 31 § av 1898 års lag hava
här införts.

Från de av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga avgivna förslagen rörande
ändringar i jaktlagen och tillgodogörande av kronans fiskevatten m. m. har
kommittén upptagit bestämmelser om rätt för Konungens befallningshavande
att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under tjänsteresor i
obebyggd trakt för uppehälle under färden avgiftsfritt jaga vissa slag av
villebråd samt fiska. En dylik bestämmelse, varav eidigt erhållna upplysningar
något egentligt behov icke lärer föreligga, har emellertid icke ansetts
böra upptagas i förevarande förslag.

Upplåtelse av inägor ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen böra, såsom
ock av kommittén föreslagits, kunna ske ej blott å fastighet, som förvärvats
med hänsyn till renskötseln, utan ock å nybygge, vilket återfallit
till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig lägenhet.

Innan upplåtelse, varom i paragrafen är fråga, äger rum, skola lapparna
höras. I likhet med kommittéförslagen har dock icke bibehållits det i gällande
lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, att
lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén har med hänvisning
till att 1915 års fiskesakkunniga föreslagit en ny form för upplåtelse
av fiske i kronans vatten, kallad sportfiske, vidtagit viss jämkning i bestämmelserna
om lapparnas hörande vid fråga om upplåtelse av dylikt fiske.
Av skäl, som anförts under 36 §, har särskild hänsyn till dylika upplåtelser
icke ansetts böra tagas i förevarande förslag.»

Den sakkunnige har såsom obehövliga uteslutit det i 1924 års förslag
förekommande stadgandet om rätt att uppföra viss bostad samt bestämmelserna
om befogenhet för Konungen att utfärda allmänna föreskrifter för
ifrågavarande slag av upplåtelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget
anfört, att avgift för upplåtelser endast borde förekomma i fall och till belopp,
som länsstyrelsen bestämde; fall kunde förekomma, då avgift icke vore
lämplig, till exempel för Svenska turistföreningens stugor, vetenskapliga observationsplatser
och dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har velat fästa uppmärksamheten på en brist
i överensstämmelse, som skulle finnas mellan stadgandet i andra stycket
om upplåtelse mot avgift av rätt till bete å kronans skogsmarker ovan
odlingsgränsen och bestämmelsen i 5 § 2 mom. i 1857 års stängselförordning
därom att då stängsel icke finnes mellan skogsmark, tillhörande olika
ägare, den ohägnade marken är att anse såsom till gemensamt mulbete
upplåten.

Jag finner vad länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit icke utgöra tillräcklig
anledning till ändring i sakkunnigförslaget. Då det här är fråga
endast om kronojord, torde det av länsstyrelsen i Västerbottens län åberopade
stadgandet i stängselförordningen icke äga tillämplighet, varför ej heller vad
sistnämnda länsstyrelse anmärkt synes böra föranleda åtgärd.

Däremot har jag ansett vissa andra mindre ändringar böra företagas i
paragrafen. Sålunda torde uppräkningen av de fastigheter, där upplåtelse
av inägor kan äga rum, kunna såsom överflödig uteslutas. Vidare bör i
enlighet med vad som föreslagits beträffande 37 och 38 §§ iakttagas, att

173

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

förutsättningen av skadesyfte för ersättningsskyldighet anknytes till den
person, som vården om de skadegörande renarna ålåg. Slutligen torde grustäkt
böra upptagas jämväl i uppräkningen i första stycket av de nyttigheter,
som ej må av lapparna upplåtas.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

liedan under förarbetena till 1886 års renbeteslag uppmärksammades (sid.
42 i betänkandet), att i flertalet socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen
Paj ala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustav, Nedertorneå,
Nederkalix, liåneå och Överluleå, funnes lappar, vilka dels för
sin egen del hade renar dels ock skötte renar åt den övriga befolkningen i
socknarna samt förde renarna på bete därstädes å kronoparker och enskild
mark eller ock, ehuru mera sällan, inom närgränsande lappmarkssocknar.
Renantalet beräknades till över 15,000. Under de senare åren hade, enligt
vad kommitterade anförde, inflyttningen av lappar till dessa socknar tilltagit
och renantalet ökats. Särskilt från de närmare kusten belägna socknarna
Nederkalix, Nedertorneå och Karl Gustav, där de allmänna skogarna
vore få, hade klagomål framställts mot den sed, som börjat inrota sig att
hålla renar året om å trakter, vilka nästan uteslutande tillhörde enskilda,
Kommitterade förväntade att, då det vore ett fåtal hemmansägare, som begagnade
sig av den självtagna rätten att låta renarna underhållas på andras
bekostnad, och då med jordbruksnäringens utveckling i trakterna närmast
Bottniska viken renskötsel därstädes icke gärna kunde drivas, skogsrenarna
inom en icke avlägsen framtid, åtminstone för sommartiden, måste avlägsnas
därifrån. Emellertid föreslogo 1886 års kommitterade intet särskilt stadgande
i ämnet.

Frågan om skogsrenskötseln i angivna trakter upptogs ånyo till behandling
under förarbetena till 1898 års renbeteslag (sid. 70 i betänkandet). Kommitterade
konstaterade att, mot den av 1886 års kommitterade uttryckta förväntningen,
renantalet uti ifrågavarande socknar tilltagit. Antalet beräknades
år 1895 till c:a 19,000, därav 13,000 tillhörde den bofasta svenska befolkningen
men liksom de övriga vårdades av lappar. Kommitterade hade i
rättsfrågan samma uppfattning som 1886 års kommitterade eller att något
lagligt berättigande för ägarna till dessa renar att till deras underhåll använda
annan mark än renägarens egen eller den han genom särskilt avtal
kunde hava fått åt sig för ändamålet upplåten icke funnes. De erinrade
att det, vad anginge kronoparkerna, på sin tid varit ifrågasatt att bemyndiga
länsstyrelsen att medgiva lapparna betesrätt därstädes, men att genom
kungl. brev den 26 mars 1831 förklarats att, innan Kungl. Maj:t härom
ville fatta beslut, närmare utredning erfordrades av frågan och de för och
emot densamma förekommande skäl och omständigheter, samt att, såvitt
kommitterade kände, något vidare besked i ämnet sedermera icke meddelats.
I fråga om enskildas marker hade, enligt vad kommitterade anförde,
aldrig varit ifrågasatt att där medgiva lapparna sommarbetesrätt för deras

Historik.

1886 års
förslag.

1898 års

förslag.

174

Kungl. May, ta proposition nr 43.

renar. Den rennäring, som inom socknarna förekomme, bestode således
utan laglig hemul blott genom jordägarens, inberäknat kronans, tjsta medgivande
och hade av gällande lagstiftning lämnats helt och hållet å sido.
Kommitterade anförde vidare, att de redan vid redaktionen av 1 § i sitt
förslag sökt göra tydligt, att kronoparkerna icke ovillkorligen, utan endast
med uttryckligt medgivande, skulle stå öppna för renbete under sommarmånaderna.
Härtill förklarades i 38 § i kommitterades förslag, att enskildas
ägor ej finge för ändamålet anlitas utan jordägarens samtycke, att renägaren
i följd därav vore pliktig att om renarna taga sådan vård, att de ej olovligen
inkomme på andras ägor, och att försummelse av detta åliggande
straffades efter allmän lag.

I ett annat lagrum, nämligen 27 § 2 mom. i förslaget, föreslogs därjämte,
i sammanhang med begränsningen av den bofasta befolkningens rätt
att hava skötesrenar, att, med undantag för vissa lappmarkssocknar, lapp
vid begagnandet av sin rätt till renbete enligt förslaget icke finge under sin
vård hava renar, tillhörande annan än lapp.

Över kommitterades förslag hördes, såvitt tillgängliga handlingar utvisa,
befolkningen nedanför lappmarksgränsen i länet endast i vissa socknar,
nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix och Piteå.

I dessa socknar, med undantag av Piteå socken, gjordes gällande bland
annat att, därest kommitterades förslag i angivna delar bleve godkänt av
statsmakterna, såväl den bofasta renägaren som inhysingar och andra komme
att förlora ett husdjur, som vore oundgängligen nödvändigt dels för framforsling
av hö från utängarna och ved till husbehov vid tillfällen, då djup
snö på ofrusen mark omöjliggjorde dessa körslors verkställande med häst,
dels ock för andra körslor, ävensom att renen i övrigt vore oumbärlig för
befolkningens hushållning. Förlusten av renarna skulle medföra, att en stor
del av jordägarna och alla inhysingar nödgades minska sin kreatursstock
till följd av att foder åt densamma icke kunde i tillräcklig mängd hemforslas.
De inom socknarna vistande lapparna, som liade en avsevärd inkomst
genom att sköta andras renar, komme därefter att sakna nödiga existensmöjligheter,
då de icke finge mottaga renar i vård från den övriga befolkningen
och således även bleve utestängda från möjligheten att erhålla tillstånd
att året om vistas på de bofastas skogsmark. De föreslagna bestämmelserna
komme således att medföra en allvarlig rubbning i socknarnas
ekonomi och öka den redan förut stora fattigvårdsbördan. Tillika erinrades,
att fjällrenarna icke vore till någon nytta i dessa socknar, emedan de
nödvändiga körslorna måste utföras, innan fjällrenarna anlänt dit. Det hemställdes
förty, dels att åtminstone den jordbrukande befolkningen måtte erhålla
rätt att fortfarande äga renar att vårdas av inom socknarna vistande
skogslappar, dels ock att renskötande lapp, som erhållit tillstånd av enskild
jordägare att vistas å hans skogsområde, även borde tillåtas att med
sina renar vistas å kronoparker och häradsallmänningar i socknarna, emedan
eljest hans vistelse på de enskildas jämförelsevis små och spridda skogsområden
bleve så gott som omöjlig.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

Länsstyrelsen i länet anslöt sig till de framförda synpunkterna såtillvida,
att länsstyrelsen hemställde om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna,
att lapp i Norrbottens län måtte medgivas rätt bland annat att i vård
mottaga dragrenar från personer, bosatta inom Pajala, Tärendö och Korpilombolo
socknar.

Riksdagen antog för sin del ett tillägg till den av kommitterade föreslagna
27 § av innehåll, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete enligt
renbeteslagen skulle äga hava dragrenar i sin vård, även om dessa tillhörde
annan än lapp. Detta tillägg blev sedermera lagfäst. Däremot vunno
befolkningens önskemål i övrigt icke statsmakternas bifall.

I propositionen den 23 mars 1917 med förslag till lag angående ändring 1917 8rs
i vissa delar av 1898 års renbeteslag uppmärksammades ånyo skogsrensköt- lasandrinsseln
nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Det konstaterades, hurusom
fortfarande ett icke obetydligt antal renar därstädes hölles året om,
till övervägande delen tillhörande bofasta personer, som ej vore att anse såsom
lappar. Yidare anfördes, att renarna oupphörligen olovligen inkomme
på såväl kronoparkerna som främmande enskild mark samt att i själva verket
särskilt kronoparkerna utgjorde en ej oväsentlig del av renarnas betesmarker.
Klagomål hade tid efter annan framställts såväl av enskilda som
av statens skogstjänstemän. Ville man göra allvar av förbudet mot att låta
de renar, som ej fölle under renbeteslagen, beta å främmande mark. torde,
såsom i propositionen vidare anfördes, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna
av ansvar och skadestånd verksammare medel böra anlitas. I sådant
hänseende föreslogos vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot ägarna
till ifrågavarande renar. Dessa bestämmelser blevo sedermera antagna av
riksdagen (42 § 2 stycket i 1898 års lag enligt dess lydelse jämlikt lagen den
19 juni 1917).

Frågan om skogsrenarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län Riksdagen
drogs ånyo, ehuru icke i hela sin omfattning, iuför riksdagen år 1918 genom
två i ämnet väckta likalydande motioner, avlämnade den ena (nr 111) av
herr Hellström med flera i första kammaren och den andra (nr 246) av herr
Lundström med flera i andra kammaren. Motionärerna åberopade eu av Pajala
socknemän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapellförsamling,
i vilken erinrades bland annat, att eu stor del av befolkningen
vore i saknad av andra dragare än renar, vilka djur för övrigt särskilt under
snötid på grund av sin större förmåga att taga sig fram mångenstädes vore
lämpligare än hästar, att befolkningen jämväl för utförande av andra för dess
uppehälle nödvändiga körslor ävensom för sin hushållning i allmänhet vore
beroende av att innehava renar, samt att de av riksdagen år 1917 antagna
exekutionsbestämmelserna innebure ett hot av allvarligaste slag mot befolkningens
och församlingens ekonomi. Då motionärerna ansågo, att det för
den ifrågavarande landsändan och dess fattiga befolkning vore av den allra
största betydelse, att de stora svårigheter, som genom den ifrågavarande
lagstiftningen uppstått, så snart som möjligt avhjälptes, hemställde motionärerna,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder
i sådant syfte.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I anledning av den inom andra kammaren väckta motionen begärde
kammarens femte tillfälliga utskott, dit motionen överlämnats, yttrande i
ärendet från domänstyrelsen, varvid särskilt påkallades upplysning om
vilka åtgärder i motionen omförmälda förhållanden föranlett från styrelsens
sida.

I yttrande den 22 maj 1918 anförde domänstyrelsen bland annat, att styrelsen
till en början funnit sig föranlåten att genom skrivelse till överjägmästarna
i övre och nedre Norrbottens distrikt erinra om det effektiva
skydd mot olaglig inkräktning av renar, som de skärpta exekutionsbestämmelserna
medfört. På grund av under år 1917 rådande exceptionella förhållanden
hade styrelsen emellertid sedermera i förnyad skrivelse till överjägmästarna
funnit sig böra meddela att, därest icke i något fall särskilt
stor skadegörelse av renar förekommit, med påkallande av nedslaktningsåtgärder
kunde anstå till hösten 1918. I övrigt ansåge styrelsen ingen anledning
föreligga att beträffande Muonionalusta kapellförsamling, en landsända,
som med avseende å klimatologiska och biologiska förhållanden långt
mera överensstämde med lappmarken än det så kallade kustlandet, påkalla
tillämpning av bestämmelserna angående nedslaktning av renar.

Vidare begärde utskottet utlåtande från länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen, som låtit verkställa siirskild utredning i ärendet, framhöll
i utlåtande den 7 maj 1918, hurusom av utredningen framgått,

att jordbruket i Muonionalusta kapellförsamling på grund av det avlägsna
läget (9 mil till närmaste landsväg — sådan vore dock under byggnad
— samt cirka 25 mil till närmaste järnvägsstation) och de dåliga kommunikationerna
vore synnerligen efterblivet samt mest inriktat på kreatursskötsel; att

jordbrukarna för sitt jordbruk vore i behov av dragrenar till ganska
betydande antal för hemtransport av myrhö, bränsle med mera;

att skogsrenarna utgjorde en så viktig faktor i jordbrukarnas hushållning,
att det skulle innebära en allvarlig rubbning att utan inskränkning genomföra
gällande lag av den 19 juni 1917;

att 56 % av lägenheterna inom kapellförsamlingen utgjordes av torp och
backstugor, vilkas innehavare huvudsakligen vore hänvisade till tillfälliga
arbetsförtjänster, förnämligast genom timmerutdrivning, anskaffning av fiottbindningsvirke,
fiottningsarbete med mera, vilket allt krävde tillgång på
dragrenar;

att dessa lägenhetsinnehavare dock i stor utsträckning stödde sin utkomst
på kreatursskötsel och jämväl för detta ändamål vore i trängande behov av
dragrenar; samt

att skogsrenarna för denna kapellförsamlings innevånare vore av största
betydelse för tillgodoseende av deras behov av föda, skor och dylikt.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i finnbygden, så att konstgödsel, kraftfoder ocli dylikt till rimligt pris kunde
göras tillgängligt. Befolkningen stode vidare inför en nog så betydelsefull
omedelbar omläggning i sina förtjänstmöjligbeter genom införande av lösflottning
i gränsälven. Slutligen framhöll länsstyrelsen, att dragrenar med
större fördel toges bland skogsrenar, som vore större och starkare än fjällrenar.
På grund av den utredning, som sålunda åstadkommits, föreslog länsstyrelsen
den jämkningen i gällande renbeteslag, att den, som inom kapellförsamlingen
ägde eller brukade jordbruksfastighet, måtte erhålla samma
rätt att hava renar under vård av renskötande lapp, som tillkomme dylik
person boende inom lappmarkerna.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg i likhet med första kammarens
första tillfälliga utskott, dit motsvarande motion överlämnats, en möjlighet
att tillgodose ifrågavarande behov kunna öppnas, därest den bofasta
befolkningen inom kapellaget kunde erhålla utvidgad rätt till bete för dragrenar
å kronoparker. Emellertid ansågo utskotten sig icke böra taga något
initiativ beträffande berörda spörsmål, som låge utanför motionernas ram
och syntes kunna utredas utan särskild framställning från riksdagens sida.

På grund härav och under hänvisning till den förestående allmänna revisionen
av lapplagstiftningen hemställde utskotten, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Vad utskotten sålunda hemställt bifölls
av båda kamrarna.

Den i utskottens utlåtanden åberopade framställningen från Muonionalusta Framstiii
kapellförsamling hade sedermera av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén K”1”^,arMt^
för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. För
samma ändamål överlämnades samtidigt till kommittén en av 167 renägande
hemmansägare och arbetare biträdd framställning till Kungl. Maj:t
från Tärendö socken, dagtecknad den 7 april 1918, i vilken framställning,
under erinran om renens oumbärlighet för befolkningens hushållning samt
under åberopande av samma skäl i övrigt som tidigare gjorts gällande i
frågan, hemställdes, att Kungl. Maj:t ville anbefalla utredning angående möjligheten
för den renägan de befolkningen i socknen att, oberoende av bestämmelserna
i 42 § renbeteslagen, under vissa förutsättningar få behålla
sin renstam. Framställningen var åtföljd av ett yttrande från länsstyrelsen
i länet, dagtecknat den 7 maj 1918, däri den begärda utredningen förordades
och tillika hemställdes att, då förhållandena vore likartade inom Pajala,
Junosuando och Korpilombolo socknar, den blivande utredningen även måtte
omfatta sistnämnda socknar.

Vidare hade till kommittén överlämnats en av 182 hemmansägare, torpare,
arbetare och andra yrkesmän i Juoksengi med flera byar i Övertorneå socken
undertecknad framställning till Kungl. Maf.t, dagtecknad den 2 januari 1918,

1 vilken, under åberopande av det trångmål i ekonomiskt hänseende renbeteslagen,
därest den tillämpades, komme att medföra för befolkningen,
hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte åtminstone utsträcka slakttiden till

2 år, därest Kungl. Maj:t icke kunde upphäva lagen i förevarande del
eller medverka till dess upphävande. Framställningen var, då den över Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 hdft. (Nr 43.) 2301 st 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Kommittén.

lämnades till kommittén, åtföljd av ett yttrande från domänstyrelsen, dagtecknat
den 2 februari 1918, däri styrelsen på anförda skäl meddelade, att
det för skogsskötseln i Norrbottens läns kustland icke vore av avgörande
betydelse, om med nedslaktande av skogsrenarna skulle anstå ett eller
två år.

I en den 2 april 1919 dagteclmad och till kommittén likaledes överlämnad
framställning till Kungl. Maj:t hade sedermera länsstyrelsen i länet
under förnyad erinran om den stora betydelse frågan om dragrenar innebure
för väsentliga delar av länet, anhållit att erforderliga medel måtte
ställas till länsstyrelsens förfogande för utredning av möjligheterna att
trygga befolkningens behov av dylika renar ej endast i de socknar, för vilkas
vidkommande länsstyrelsen redan tidigare hemställt om sådan utredning,
utan även i Overtorneå socken.

Slutligen hade till kommittén överlämnats ytterligare en från Overtorneå
socken inkommen framställning till Kungl. Maj:t den 13 juni 1919, i vilken
socknemännen även för sin del anhållit om särskild undersökning i fråga
om skogsrenarnas bibehållande inom denna socken. Framställningen var
åtföljd av protokollsutdrag från kommunalstämman i socknen den 30 mars
1918, däri stämman förordade renarnas bibehållande.

Kommittén anförde i sitt betänkande härom följande:

»I anledning av berörda framställningar och vad i övrigt i frågan förekommit
har kommittén vidtagit undersökningar av hithörande förhållanden
i socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Kommittén har sålunda för överläggningar med befolkningen företagit
resor i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix,
Overtorneå, Hietaniemi, Nedertorneå, Karl Gustavs, Nederkalix, Töre
och Häneå församlingar. Vidare har kommittén i såväl nu angivna som i
övriga socknar å trakten inhämtat yttrande från vederbörande kommunala
myndighet angående dess uppfattning i frågan samt skälen för och emot
skogsrenarnas bibehållande, varjämte kommittén i sammanhang med den
allmänna renräkningen sökt fastställa antalet lappar, som vistas å trakten,
samt inom vilka socknar och till vilket antal renar där föras på bete.

_ Av undersökningarna framgår, att den stam av renar, som tillhör befolkningen
nedanför lappmarksgränsen i förevarande län, vid tiden för renräkningen
eller i början av år 1921, uppgick till närmare 7,000 djur, fördelade
å följande socknar med nedannämnda approximativt beräknade antal:

Muonionalusta ........................... 1,950 Nedertorneå................................ 110

Pajala .......................................... 450 Karl Gustav................................. 50

Junosuando .............................. 500 Nederkalix................................... 300

Tärendö....................................... 660 Töre............................ 50

Korpilombolo.............................. 350 Kåneå ......................................... 250

Överkalix .................................... 770 Edefors ....................................... 190

Overtorneå ................................ 830 Övriga.......................................... 50

Hietaniemi ................................ 470 -„

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

179

i de till lappmarken gränsande socknarna. Dessa renar pläga regelbundet,
i vissa fall under sommaren, i andra fall under vintern föras på bete nedanför
lappmarksgränsen. Det övervägande flertalet av ifrågavarande renar däremot,
minst 6,000 djur, betas året om nedanför lappmarksgränsen, varvid de
under olika årstider år efter år föras till bestämda efter årstiden avpassade
betesmarker.

Renbetning året om äger enligt tillgängliga upplysningar rum i Muonionalusta,
Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilornbolo, Hietaniemi, Övertorneå,
Överkalix, Nederkalix och Edefors församlingar, varvid de största renmassorna
förekomma i de längre mot norr eller österut belägna församlingarna, såsom
Pajala med Muonionalusta, Junosuando, Tärendö, Överkalix, Övertorneå och
Hietaniemi. Av uteslutande vinterbetning beröras Karl Gustavs, Nedertorneå
och Råneå församlingar. I Töre, Överluleå, Nederluleå, Alvsby, Norrfjärdens,
Hortlax och Piteå församlingar synas renar, varom nu är fråga, antingen
alls icke förekomma eller ock uppträda endast i större eller mindre grupper
från angränsande församlingar.

De renar, som året om föras på bete å ifrågavarande trakter, äro i regel
satta i vård hos någon lapp, som antingen för egen räkning driver renskötsel
eller ock är anställd såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna i
socknarna bildade sammanslutningar, s. k. renägarföreningar. Anmärkas bör
dock, att i ett fåtal fall, såsom i Överkalix och Nederkalix socknar, renskötseln
utövas av personer, vilka icke äro att hänföra till lappar.

Nedanför lappmarksgränsen finnas minst 563 personer, tillhörande den
lapska allmogen. De fördela sig så gott som å samtliga socknar, men förekomma
talrikast där, på sätt ovan anmärkts, skogsrenskötsel mera allmänt
bedrives. De renskötande lapparnas antal kan uppskattas till omkring 100
män, kvinnor och barn med ett renantal av c:a 1,300. Övriga lappar torde
äga omkring 1,200 renar.

Vad angår den tid, under vilken skogsrenskötsel bedrivits å ifrågavarande
trakter, meddelades å de av kommittén anordnade mötena med befolkningen
åtskilliga upplysningar.

I Muonionalusta uppgavs att skogsrenskötselns begynnelse i kapellaget
låge så långt tillbaka, att det numera vore omöjligt att bestämma tiden
härför.

I Pajala sades den första lapska renvårdaren hava kommit till trakten
för minst 200 år sedan.

I Junosuando berättades om märken efter gamla rengärden och dylikt,
som tydde på att skogsrenskötsel där bedrivits i många mansåldrar.

I Tärendö åberopades spår av lapska sommarvallar, å vilka numera uppvuxit
timmerträd av stora dimensioner.

I Korpilornbolo uppgavs, att på västra sidan av Kalix älv skogsrenskötsel
bedrivits under 100 år och än längre, medan densamma på östra sidan av
älven begynt för 50—60 år sedan.

I Överkalix berättades, att skogsrenskötsel i alla tider bedrivits av lappar,
antingen av dem, som nu voro renskötare, eller av deras föräldrar och dessas
förfäder.

I Övertorneå uppgavs allmänt, att skogsrenskötsel sannolikt förekommit
å trakten sedan urminnes tid. An i dag funnes märken efter gamla kåtaplatser,
i vars mitt numera stode träd, som voro 100 år gamla eller ännu
äldre, och även kyrkoböckerna, så långt de ginge tillbaka i tiden, gåve vid
handen, att å trakten funnits renskötande lappar.

I Nederkalix uppgavs, att skogsrenskötsel sedan urminnes tid bedri\its
i trakten av Tjärnträsk, medan den begynt i Över-Morjärv för 50— 60 år och
i Lantj ärv för 20 år sedan.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ii.

I Kedertorneå och Karl Gustavs socknar berättades, förutom om lämningar
efter gamla lappkåtor här och var å trakten, att förr i tiden eu namngiven
lapp haft kåta sommartid å Seskarön.

Vidkommande de övriga socknarna har kommittén icke varit i tillfälle
att inhämta upplysningar, huruvida skogsrenskötsel av förevarande beskaffenhet
där bedrivits i äldre tider, men torde, åtminstone vad angår de intill
lappmarken gränsande socknarna, där sådan renskötsel fortfarande förekommer,
med stor visshet kunna antagas, att den härleder sig från äldre tid.

Då kommittén med befolkningen dryftat behovet att hålla renar, hava å
sådana trakter, där skogsrenarna ännu mera allmänt förekomma, såsom i
Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix, Övertorneå
och Hietaniemi, för skogsrenarnas bibehållande i allmänhet anförts
samma skäl som, på sätt framgår av det föregående, tidigare gjorts gällande
från en del av nämnda församlingar, nämligen att renen vore oumbärlig såsom
dragare eller eljest i hushållningen för en avsevärd del av befolkningen.
Tillika har, särskilt i fråga om befolkningens rätt att hålla dragrenar i vård
av lapp, anförts, att det vore behövligt att liava dragrenarna tillgängliga å
tider om hösten, då lappmarkslapparna ännu icke hunnit ned till ifrågavarande
trakter under sina vinterflyttningar, och att dragrenarna även behövdes
om vårarna, sedan lappmarkslapparna återvänt därifrån. Befolkningen
vore således i behov av att på närmare håll låta vårda sina dragrenar.
Om detta behov vunne beaktande, vore emellertid Even nödvändigt
att för återväxten hava en stam av avelsrenar på trakten.

Aven de kommunala styrelserna (kommunalfullmäktige, kommunalstämma)
i nyssnämnda socknar samt i Edefors och Älvsby socknar hava, då de inkommit
till kommittén med yttrande i frågan, efter övervägande av fördelarna
och nackdelarna av skogsrenskötseln, enhälligt och med förbehåll allenast av
betryggande åtgärder till förekommande av skadegörelser förordat skogsrenarnas
bibehållande.

I övriga socknar, där skogsrenskötseln tydligen icke omfattats med mera
allmänt intresse, har den meningen gjort sig gällande, att sådan renskötsel
framdeles alls icke eller åtminstone icke under annan tid av året än möjligen
under den egentliga vintern borde tillåtas.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om skogsrenskötseln
nedanför lappmarksgränsen i länet, har kommittén utgått ifrån, att sådan
renskötsel å stora delar av ifrågavarande trakter tydligen förekommit sedan
mycket lång tid tillbaka. Kommittén har härvid icke förbisett, att det allt
sedan tiden för tillkomsten av 1886 års renbeteslag varit i lag förbjudet att,
på sätt som sker, året om hålla renar på främmande mark nedom lappmarksgränsen.
Uppmärksammas må emellertid, att oaktat detta förbud och oaktat
de skärpta exekutionsbestämmelserna av är 1917 förhållandena icke undergått
någon nämnvärd förändring. Domänstyrelsen har för sin del uttalat, att läget
icke vore sådant, att det påkallade en omedelbar tillämpning av nämnda
skärpta bestämmelser. Ej heller eljest hava, såvitt kommittén erfarit, renbeteslagens
stadganden härutinnan annat än i undantagsfall ansetts böra
tillämpas. Yad angår de enskilda jordägarna torde de fall vara iätt räknade,
då dessa begärt åtgärder mot skogsrenar, som olovligen uppehållit sig å
deras mark. I stort sett torde alltså kunna sägas, att skogsrenskötseln å
ifrågavarande trakter, ehuru densamma formellt utövats i strid med gällande
lag, i allt fall faktiskt fått med myndigheters och enskildas goda minne fortgå,
utan att, annat än undantagsvis, ingripande förekommit mot densamma från
deras sida. Därtill kommer, att åtminstone inom vissa trakter den övertygelsen
är allmän, att ett verkligt behov föreligger att även i fortsättningen
behålla skogsrenskötseln.

181

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Yad angår de olägenheter, som genom skogsrenskötseln må tillskyndas
den jordbrukande befolkningen, låter det sig icke förnekas, att skogsrenarna
förorsaka vissa skador, men synas dessa icke vara av mera väsentlig betydelse,
särskilt som det redan under nuvarande förhållanden icke visat sig
möta några egentliga svårigheter för de bofasta att få skadorna till fullo
ersatta.

Kommittén anser således goda skäl föreligga att, med tillmötesgående
av de från befolkningens sida framställda önskemålen, åtminstone i viss utsträckning
legalisera den renskötsel, som å förevarande trakter bedrives,
och har kommittén framlagt förslag i sådant hänseende.

Kommittén håller före, att allt efter som näringarna utvecklas och kommunikationerna
förbättras i de socknar, där renskötseln alltjämt bedrives,
dess betydelse för hushållningen kommer att med tiden minskas och efter
hand försvinna. På grund härav har kommittén, då den föreslagit legalisering
av här ifrågavarande skogsrenskötsel, sökt att åt bestämmelserna giva
en sådan avfattning, att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett
mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men
å andra sidan icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å
trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare
lagren av befolkningen. Kommittén har ansett sig enklast uppnå detta syftemål
genom att göra skogsrenskötselns bibehållande beroende av koncession
utav Konungens befallningshavande, som har att i varje särskilt fall pröva
förhållandena och eventuellt lämna tillstånd därtill för viss tid, ej överstigande
10 år åt gången.

Av utredningen i ärendet framgår, att befolkningen, säkerligen i känslan
av att renskötseln är ett lapparnas särskilda yrke, så gott som undantagslöst
satt sina renar i vård hos lappar, vilka antingen redan förut varit bosatta
på orten eller ock för ändamålet ditkallats från lappmarken. Med
hänsyn härtill och då renskötseln i övrigt är ett lapparnas uteslutande privilegium,
har kommittén ansett, att även skogsrenskötseln å här ifrågavarande
trakter bör överlåtas allenast åt personer, tillhöriga den lapska allmogen,
och har kommittén för den skull bundit rätten att driva sådan renskötsel
vid egenskapen av att vara lapp. Därvid förutsätter kommittén
emellertid, att i koncessionen för vederbörande lapp stadgas skyldighet att i
mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från den övriga befolkningen.
»

Kommitténs förslag att frångå nu gällande förbud mot renskötsel året om
å ifrågavarande trakter och i stället anvisa lagliga former för dess bedrivande
därstädes vann anslutning av länsstyrelsen i länet ävensom av det övervägande
flertalet av de kommunala representationerna för de socknar, som
beröras av frågan. Bland de sistnämnda tillstyrkte sålunda Pajala kommun
med Muonionalusta kapellförsamling, Junosuando, Overkalix, Hietaniemi,
Övertorneå, Tärendö, Edefors och Båneå kommuner genom sina kommunala
organ ifrågavarande förslag. Töre (under bildning varande) kommun hemställde
i första hand, att ifrågavarande slag av renskötsel måtte avlysas inom
socknen och närmast därtill gränsande socknar, men påyrkade, därest densamma
ansåges böra fortfarande bibehållas, kraftiga restriktioner. Förslaget
avstyrktes direkt endast av Nedertorneå kommun, medan Korpilombolo
kommun av anförda skäl ansåg ett legaliserande av skogsrenskötseln för
dess del icke behöva ifrågakomma, emedan renantalet i socknen redan gått

Yttranden över
kommitténs
förslag.

182

Kungl. Maj-.ts proposition nr j:t.

avsevärt tillbaka. Övriga kommuner antingen sade sig sakna anledning att
ingå på frågan eller förklarade sig icke alls eller endast obetydligt beröras
av densamma och förty icke hava något att erinra mot förslaget.

Kammarkollegium hade i sitt utlåtande över förslaget icke någon anmärkning
att göra mot detsamma i denna del.

Erinringar framställdes däremot av domänst gräsen. Styrelsen behandlade i
sitt utlåtande, med tillämpning i synnerhet å skogsrenskötseln i Norrbottens
läns kustland, ingående renarnas inverkan å såväl kronans som enskildas
skogar, särskilt såvitt angår skogarnas föryngring, och påkallade med hänsyn
härtill och under åberopande av skäl i övrigt bland annat en lokal begränsning
av skogsrenskötseln å dessa trakter till vissa angivna socknar. Som
styrelsens utlåtande i dessa delar, enligt vad styrelsen uppgivit, innefattade
uttryck för eu mera allmän uppfattning bland fackmännen på området, och
i övrigt även är av principiell betydelse för hela renbeteslagstiftningen, torde
detsamma här böra återgivas. Styrelsen anförde sålunda bland annat följande:

»Renlaven, som utgör renens huvudsakliga föda vintertiden, uppträder
mest på tallhedarna inom lappmarkerna men även nedanför desamma. Under
betesgången å dessa marker vintertiden uppsparka renarna snön för att åtkomma
renlaven, men samtidigt härmed förstöras alla de små tallplantor,
som tilläventyrs där kunna finnas. Med den stora utbredning, som dessa
vinterbetesland måst givas för att lämna renhjordarna tillräckligt med bete,
har skadegörelsen vid betesgången kommit att omfatta avsevärda arealer.
Då dessa trakter år ifrån år besökas av renarna, blir det nästan omöjligt
att därå erhålla nöjaktig återväxt efter avverkningarna. Enstaka grupper
av ungskog kunna väl här och var utväxa på de lokaler, där renlaven endast
i ringa omfattning förekommer, men de stora hedarna äro efter renbetet en
lång tid framåt att betrakta såsom improduktiva för skogsskötseln.

Med det tidigare extensiva skogsbruket inom lappmarkerna och med hän
syn till därvid tillämpade omloppstider, vilka i sin tur förutsatte eu natur
lig föryngring av bestånden, fäste man icke så särskilt stor uppmärksamhet
vid denna renarnas skadegörelse. Sedan emellertid krav rests på införande
överallt, där avsättningsförhållanden sådant medgåve, av ett så intensivt
skogsbruk som möjligt, har det befunnits nödvändigt att i allt större omfattning
tillgripa kultur medelst sådd eller plantering, för att så snart som
möjligt efter avverkning utav de övermogna skogsbestånden, vilka sakna förmåga
att själva föryngra sig, förse marken med återväxt.

Det är givet att i samma mån som direkta och i många fall högst avsevärda
kostnader nedläggas på skogskulturer, man också måste fordra att
ernå resultat av desamma, på det att kostnaderna icke må kunna anses
bortkastade.

De skogliga förhållandena å de flesta kronomarkerna inom Norrbottens
län äro numera sådana att för erhållande av återväxt kultur medelst sådd
eller plantering måste tillgripas i allt större omfattning å de marker, som
lämpa sig för uppdragande av tallskog, och dessa äro till arealen övervägande.
Domänstyrelsen har beträffande frågan om renens skadegörelse på
skogsåterväxten under hand sökt inhämta framstående vetenskapsmäns och
zoologers uppfattning samt därav funnit styn-kt i form av direkta uttalanden,
att skogskultur och skogsrenskötsel icke läte sig förena, utan att renen
måste under sådana förhållanden anses såsom ett synnerligen farligt skade
djur. Under sådana förhållanden kan det icke vara domänstyrelsen likgiltigt
om en lagstiftning skulle komma till stånd, vilken icke blott bleve till direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

133

skada för skogarna utan också avsåge att legalisera en renskötsel, vilken
liittills ansetts ej blott vara i uppenbar strid mot gällande renbeteslag utan
även på grund av praktiska skäl ligga utanför stängselförordningens räckvidd.

Genom 1923 års riksdags beslut har vidtagits eu del förändringar i stängselförordningen
i avsikt att bereda markägaren skydd för skada å skog och
skogskulturer av beteskreatur särskilt å s. k. gemensamma betesmarker, och
har genom lagrådets uttalanden vid förarbetena till nyss berörda ändrade
lagstiftning framhävts, att redan med tidigare bestämmelser uti stängselförordningen
en markägare ägt befogenhet att till skydd för vidtagna skogskulturer
inhägna del av den eljest såsom gemensamt betesområde ansedda
marken. Härmed har man då avsett att under allmänt givna förutsättningar
skydda och bevara skogsåterväxten, till dess att den nått en sådan utveckling
att tamboskapens betesgång icke vore för densamma menlig. Sagda
bestämmelser avse alla slag av hemdjur, som kunna tänkas ifrågakomma,
men har man givetvis icke ansett i avsedda sammanhang inrymma bestämmelser
vis ä vis renarna, vilka icke äro att anse såsom hemdjur i vanlig
bemärkelse.

Skulle nämnda bestämmelser i fråga om rättighet att med hägnader skydda
skogskulturerna avse även skadegörelse av renar, kommer detta att medföra
kostnader, vilka i oroväckande grad öka kulturkostnaderna, ity att de
stängsel, som eljest kunna vara effektiva i fråga om att hålla tamboskapen
utanför ett kultiverat skogsområde, komma att visa sig fullständigt ineffektiva
i fråga om renarna. Man måste nämligen räkna med skadegörelse av
dessa djur såväl sommar- som vintertid, och då renen under sommartiden
icke utestänges av stängsel, som beträffande tamboskapen är fullt effektivt,
lärer detsamma med hänsyn till snöförhållandena vintertiden få göras kanske
mer än dubbelt så högt. Yilka kostnader, som kunna förorsakas av dylika
till dubbel höjd utförda stängsel, kan icke exakt angivas per arealenhet. då
fråga blir om större arealer, enär därvid även andra omständigheter få tagas
i betraktande. Men då stängselförordningen såsom sista och mest effektiva
skydd för skogsvården ifrågasätter förbud för betning av hemkreatur eller
vissa slag därav å vissa trakter eller under viss tid av året, finner man att
lagstiftarna sannolikt med hänsyn till dels de stora kostnader, som äro förenade
med hägnande av kulturfält, dels i betraktande av att dessa hägnader
icke under alla förhållanden äro effektiva för skogens vård, låtit kreatursskötseln
eller den jordbrukande befolkningens intressen stå tillbaka för
skogsvården. Nu kan visserligen invändas att renarna vintertiden flyttat
genom sådana trakter av vårt land, där skogskultur i rätt stor omfattning
bedrivits sedan en följd av år tillbaka såsom i Västernorrlands och söder
därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över skadegörelse
å kulturerna framkommit, men det är då att märka, att de renar,
som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar,
vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.
Sannolikt är väl också att lapparna, om de härpå blivit uppmärksamgjorda.
sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Inom lappmarkerna förekomma visserligen skogskulturer numera i betydande
omfattning på kronans marker, men torde beträffande dessa och med
beaktande av lapparnas urgamla och lagfästade rätt att här under viss tid
av året uppehålla sig med sina renar icke vara helt uteslutet att på lagstiftningens
väg förmå lapparna att undvika skadegörelse av renarna å dessa
kulturfält.

Vidkommande åter Norrbottens läns kustland, där det nu är i fråga att
legalisera s. k. skogsrenskötsel under hela året, gäller visserligen för när -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

varande beträffande största delen av de i enskild ägo varande skogarna den
s. k. dimensionslagen, vilken beträffande skogarnas föryngring är byggd på
uppfattningen om att densamma skulle kunna överallt försiggå på naturlig
väg. Sagda lag bär emellertid gång efter annan påvisats vara fullkomligt
ineffektiv i berörda hänseende beträffande avsevärda delar av dess tillämpningsområde.
Upprepade framställningar liava förekommit, gående ut på att
utbyta dimensionslagen mot eu bättre lagstiftning, och synes det som om
den tidpunkt icke vore långt avlägsen, då denna lag kommer att ersättas
med den allmänna skogsvårdslagen av år 1923. Skulle så bliva fallet,
kanske redan från och med 1925 års ingång, kommer befolkningen inom
nämnda landsdel att i rätt stor omfattning åläggas att svara för att skog
uppkommer efter avverkning. Då man har all au ledning antaga, att sedan
eu dylik lagstiftning, vilken i fråga om avverkningens bedrivande lämnar
skogsägaren stor frihet, blivit införd, avverkningarna till eu början komma
att bedrivas i rätt så ökad omfattning och till den grad att naturlig återväxt
efter desamma icke är att förvänta, lära ock av markägarna komma
att utkrävas dem åliggande reproduktionsskyldighet. Huru denna reproduktionsskyldighet
skall av dem kunna fullgöras med mindre återväxten effektivt
skyddas för skadegörelse av de i små hopar kringströvande skogsrenarna,
är svårt att förstå. Visserligen skulle den invändningen kunna göras att,
då kommittén avsett att dels skogsrenskötseln inom Norrbottens läns kustland
skulle göras beroende av länsstyrelsens medgivande i varje fall, dels
rättigheten att bedriva sådan renskötsel skulle kunna i fall av viss försummelse
fråntagas vederbörande, någon risk för nämnda slag av skadegörelse
icke skulle finnas, men då dels ej erfordras mer än att en mindre flock renar
uppehåller sig en tid å ett kulturfält för att obotlig skadegörelse skall hava
skett, dels icke med hänsyn till de former, varunder s. k. skogsrenskötsel
är avsedd att äga rum, ifrågasattes sådan vård av skogsrenar att dylik
skadegörelse kan förhindras, dels slutligen sedan vissa betesland och flyttningsvägar
— dessa senare i mera inskränkt omfattning — blivit av länsstyrelsen
för visst fall fastställda, det knappast torde vara möjligt att under
oktrojtiden, tio år, erhålla ändring i sistberörda avseenden, »blir ett verkligt
rationellt skogsbruk inom avsedda trakter omöjliggjort.

För kronans vidkommande har kommittén uppenbarligen ansett, att frågan
vore av sådan social betydelse att något som helst vederlag för en sålunda
medgiven betesrätt å kronans marker icke behövde ifrågakomma. Styrelsen
kan beträffande denna fråga icke underlåta att ånyo åberopa, vad dåvarande
chefen för justitiedepartementet anfört i förenämnda proposition till 1917 års
riksdag beträffande den icke legaliserade renbetningen. Statsrådet har nämligen
uttalat sig sålunda: ''Klagomål över här omförmälda renbetning hava
tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän.
Någon anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela
året om pågående betning uti ifrågavarande trakter, synes ej heller föreligga,
helst som det kan befaras att densamma skall ytterligare utvecklas.’ Beträffande
åter de enskilda har kommittén uttalat att samma betesrätt skulle
kompenseras av rättigheten att få hålla skötesrenar till ett angivet antal
av högst 20 stycken för varje fall. Kommittén synes emellertid icke hava
beaktat, dels att sannolikt flertalet av de enskilda inom dessa trakter under
inga förhållanden torde komma att begagna sig av rätten att hålla skötesrenar,
dels att, om samtliga enskilda skulle begagna sig av sålunda medgiven
rätt att hålla skötesrenar, dessas antal helt visst skulle väsentligen
överstiga, vad som eventuellt förutsetts.

Av kommitténs utredningar har styrelsen inhämtat att för närvarande
torde finnas i Norrbottens läns kustland cirka 6.000 renar, vilka icke någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 185

del av året föras på bete inom lappmarken. En avsevärd del utav denna
renstock torde finnas inom de nordligaste socknarna såsom Muonionalusta,
Pajala och Junosuando, men för övrigt förekomma till den omfattning, att
deras begränsning till ett minimum är ur skogsvårdssynpunkt icke blott ett
önskemål utan en krävande nödvändighet.

Skogsfastigheterna i nu berörda delar av landet äro i allmänhet, särskilt
vad kronans vidkommer, upptaxerade till avsevärda belopp, vilkas förräntning
gör det nödvändigt att erhålla skördar från desamma med möjligast
korta omdrev och utan att man å skogsmarken nedlägger för stora kostnader
på kulturåtgärder. Skogsbruket inom Norrbottens läns kustland, vilket
i betydande omfattning kan så långt klimatiska förhållandena det medgiva
drivas intensivt, kräver emellertid oavvisligen att därå icke nedläggas stora
kostnader, enär detsamma icke på långt när är så givande som exempelvis
i Västerbottens län eller där nedanför belägna delar av landet.

Kräver man nu av statens skogsförvaltning, att den skall utan större utgifter
göra skogsbruket räntabelt med hänsyn till skogsfastigheterna åsatta
taxeringsvärden, samt av den enskilde, att han under så gott som alla förhållanden
skall ombesörja att ny skog med säkerhet kommer i den avverkades
ställe, så lära de nationalekonomiska synpunkter, som för statsmakterna
och lagstiftarna i förenämnda hänseenden varit avgörande, få anses
böra väga ganska tungt jämförda med de sociala synpunkter, som kommittén
lagt på denna fråga.

Kommittén, som för utredning av i vilken omfattning den av dem benämnda
skogsrenskötseln förekommit inom Norrbottens läns kustland, hållit
sammanträden med befolkningen i orterna, har därvid jämväl kommit till
den uppfattningen att denna s. k. skogsrenskötsel vore oundgängligen behövlig
för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den
som besutte smärre hemmansdelar samt s. k. torpare och inhyses. Särskild
betydelse ägde det ock enligt kommitténs uppfattning att befolkningen kunde
hålla sig dragrenar för vissa körslor för jordbruket ävensom för timmeravverkningar.

Styrelsen vill icke bestrida, att det i viss mån finnes fog för ett dylikt
påstående, ävensom för det uttalandet, att det vore bättre för befolkningen
att få hava sina dragrenar såsom skötesrenar hos skogslapparna än hos
fjällapparna. Styrelsen får emellertid framhålla, att för den jordbrukande
befolkning, som strävar att driva ett jordbruk av den art att det med nutida
kommunikationer inom större delar av ifrågavarande område kan. bedrivas
på så sätt att detsamma helt föder en familj, innehavet av renar icke
är nödvändigt ur folkförsörjningssynpunkt. Beträffande dragrenarna hava
dessa spelat en rätt så stor roll såsom förvärvskällor för befolkningen i
nämnda orter, men förutsättningarna härför försvinna allt mer och mer i
den mån som kommunikationsväsendet utvecklar sig ock avverkningarna
komma att förläggas på allt längre och längre avstånd ifrån ilottleder och
andra trafikleder. Dragrenens företräde såsom dragare framför hästen framträder
nämligen först. vid djup snö och där allmänna färdvägar saknas,
och dess förmåga att å längre sträckor framskaffa tyngre lass är synnerligen
begränsad.

Såsom ytterligare ett skäl för förslaget att legalisera skogsrenskötseln
inom Norrbottens läns kustland har kommittén åberopat gammal sedvänja,
som opåtalt fått utveckla sig. Styrelsen får härtill genmäla att länsstyrelsen
redan år 1916 förmält sig vidtagit åtgärder för rättelse samt att styrelsen
och skogsstatstjänstemännen dels under hand dels officiellt hos länsstyrelsen
påtalat den olagliga renhantering som försiggått. I detta sammanhang vill
styrelsen erinra att dess skrivelse av år 1917 endast avsett förhållandena i

186

Kungl. Maj:ts proposition nr do

Miioniönalusta kapellförsamling ocli icke kela kustlandet. Skrivelsen kar
nämligen av kommittén citerats i ett sammanliang, som kan giva densamma
en vidare tolkning än den faktiskt innekåller. Att såsom kommittén vilja
legalisera en lagstridig hantering av den anledningen bl. a. att den fått
fortgå opåtalt, synes domänstyrelsen visserligen kunnat sägas före år 1917
haft något formellt fog för sig, men att nu helt omintetgöra 1917 års lagstiftningsarbete,
lärer väl ej vara välbetänkt. Emellertid lärer lagstiftningen
hava högre uppgifter än att legalisera en lagstridig utveckling, om vilken
med fog kan sägas, att den icke följer nationalekonomiskt riktiga linjer.

Vad som nu anförts, kan enligt styrelsens förmenande i stort sett siigas
vara tillämpligt på så gott som kela Norrbottens läns kustland med undantag
möjligen för trakterna norr om Torne älv nedanför förgreningen med
Tärendö älv, väster om Tärendö älv samt norr om Kalix älv ovanför sammanflödet
med Tärendö älv. Nedanför nu angivna demarkationslinje torde
enligt styrelsens förmenande icke kunna påvisas några förhållanden, som ur
social synpunkt kräva legaliserande av en renskötsel, som skulle vara till
synnerligen stort men för skogsskötseln. Detta gäller såväl den bofasta
befolkningen som ock det ringa antal lappar, som möjligen där kar sitt hemvist.
Skulle det emellertid inom sagda områden finnas lappar, vilka till
huvudsaklig del äro för sin utkomst beroende av den renskötsel, som av
dem hittills bedrivits, får styrelsen framhålla, att det helt visst skall för
staten visa sig förmånligare och vara förenat med vida mindre kostnader att
bereda dem utkomst antingen som renskötare inom lappmarkerna eller på
annat sätt, än att för deras skull upphöja kommitténs förslag till lag om
skogsrenskötsel till lag.

Kommittén har visserligen uttalat, att den hade den uppfattningen att
skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland icke skulle komma att utvecklas
utan så småningom avtaga. Domänstyrelsen åter ser uti det framlagda lagförslaget
ett uppslag till eu väsentligen ökad skogsrenskötsel inom nämnda
trakter.

I anledning av vad som sålunda anförts får styrelsen bestämt uttala sig
emot att skogsrenskötseln må få bedrivas inom Norrbottens läns kustland
nedanför den linje, som markeras av Tärendö älv och ovan angivna delar av
Torne och Kalix älvar.

Beträffande åter trakterna ovanför nämnda demarkationslinje vill styrelsen
icke ställa sig avvisande mot ett tillämpande inom desamma av kommitténs
förslag till lag om skogsrenskötsel. Då styrelsen gör detta medgivande,
ligger häri ingalunda ett underkännande av vad styrelsen tidigare anfört i
princip, men har. styrelsen låtit för sig vara avgörande frågan om i vilken
grad kulturutvecklingen fortskridit och beräknas komma att ytterligare fortskrida.

Sålunda gäller för dessa trakter i minst lika hög grad, att renen gör betydande
skada å skogsåterväxten, en skada till den omfattning att enligt
äldre, skogsbevakares inom Pajala socken utsago, vilka själva voro renägare,
det icke vore möjligt erhålla återväxt, så länge renarna betade på dessa
trakter. Emellertid äro de klimatiska förhållandena sådana att även om
avsättningsförhållandena för virket bleve genom stegrade virkespriser och
förbättrade utfartsleder mera gynnsamma, ett mera intensivt skogsbruk med
kortare omloppstider icke å dessa trakter kan beräknas införas i samma omfattning
som i övriga delar av Norrbottens läns kustland. Kommer så härtill
att kommunikationsväsendet ännu icke nått den utveckling, att detsamma
kan i avsevärd mån stödja jordbruket i allmänhet, så synes det för befolkningens
inom dessa orter vidkommande vara önskligt, att densamma beredes
tillfälle att under någon tid framåt få hava skötesrenar i vård hos lapparna.

1<^7

Kunrjl. ]ifaj:ts proposition nr io.

Domänstyrelsen liar emellertid den uppfattningen att med eu fortgående utveckling
av kommunikationer, jordbruk ocli skogsbruk inom berörda områden
de skäl, som nu kunna andragas till stöd för sagda lagförslag, med tiden
komma att helt botfalla.

Såsom ett oeftergivligt villkor emellertid för ett dylikt medgivande från
domänstyrelsens sida vill styrelsen uppställa, att styrelsen eller vederbörande
överjägmästare i den blivande lagen beredes tillfälle att uttala sig om de
närmare villkor ävensom vilka trakter, som länsstyrelsens för varje särskilt
fall meddelade tillstånd för bedrivande av skogsrenskötsel böra innehålla och
avse, vad beträffar kronans marker. Skulle så genom statsmakternas beslut
skogsvårdsstyrelse inrättas i Norrbottens läns kustland, bör givetvis enahanda
befogenhet beträffande de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt stående skogarna
inrymmas åt sagda styrelse. Sådana bestämmelser synas nämligen
domänstyrelsen absolut nödvändiga för att i möjligaste måtto begränsa den
skadegörelse å skogen, som trots allt likväl måste förväntas bliva eu följd
av skogsrenskötseln inom berörda områden, ävensom för att i tid kunna bana
väg för en mera intensiv skogsskötsel.»

Bland de skäl, som av domänstyrelsen i dess nu återgivna yttrande anförts
mot legalisering av skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, stod
främst det att renarna så skadligt inverkade på skogarna, att återväxten, om
ej alldeles omöjliggjordes så dock i högsta grad äventyrades. Som denna
fråga måste tillmätas en mycket stor betydelse, då det gällde att, såsom nu
ifrågasättes, bibehålla skogsrenskötseln i kustlandet (= trakterna nedanför
lappmarksgränsen i Norrbottens län), men det varit känt, hurusom meningarna
rörande renarnas inverkan å skogarnas återväxt ingalunda vore
överensstämmande bland fackmännen, anmodades statens sk ogsförsöksa ns tat t
att i anledning av vad domänstyrelsen yttrat i frågan avgiva utlåtande.
Skogsförsöksanstalten anförde följande:

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4Ö.

vidare utveckling. I närheten av de äldre träden, omkring stubbar, kvarlämnade
toppar eller kullblåsta träd, finner man däremot ofta vackra grupper
av växtliga tallplantor, medan man för övrigt endast finner dessa små oväxtliga
plantor, som nyss omnämndes. Denna egendomliga föryngringsbild har
man velat förklara som en följd av renarnas betande. Vid sitt sökande av
föda under vintern sparka de med sina klövar sönder renlavstäcket, förstöra
eller skada de tallplantor, som finnas i detta, och hindra därigenom deras
utveckling. I närheten av de gamla träden, under kullfallna träd, toppar
med kvarsittande grenar äro tallplantorna skyddade mot renarna, då de ej
gärna ge sig dit, da deras horn där äro dem till hinder. Renarnas vinterbete
skulle enligt denna åsikt vara orsak till tallhedarnas långsamma och
egendomliga föryngring. Vore detta fallet skulle renarna utöva ett mycket
väsentligt inflytande på Norrlands skogsskötsel, då tallhedarna inom stora
områden ha nyss beskrivna utseende. Emellertid torde orsakssammanhanget
vara helt annorlunda gestaltat enligt vad som framgått av professor Hesselmans
undersökningar över tallhedarnas föryngringssvårigheter, till vilka
undersökningar längre fram återkommes.

En mera odisputabel, skadlig inverkan på skogen utöva renarna genom
sin hornfejning, då de genom att gnida hornen mot något träd söka befria
dem från vidsittande torkande hud. Härför utväljas smärre manshöga träd,
tallar eller granar, som genom hornfejningen förlora barken och flera eller
färre grenar; flertalet skadade träd do. Lokalt kunna renarna på detta sätt
förorsaka avsevärda skador.

Från skogsförsöksanstaltens sida ha sedan flera år tillbaka utförts eu serie
undersökningar över de norrländska tallhedarnas föryngringssvårigheter. De
hittills publicerade resultaten äro nedlagda i tvenne avhandlingar av professor
Hesselman: Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor I
och II, publicerade i anstaltens meddelande åren 1910 och 1917.

Huvudresultaten av dessa undersökningar kunna sammanfattas på följande
sätt:

Tallhedar som aldrig dier endast för mycket länge sedan varit besökta av
renar förete samma föryngringsbild, som tillskrivits renarnas inverkan på skogen.

Snötryck, insekts- och svampskador ha en mera sekundär betydelse.

Huvudorsaken till tallhedarnas egendomliga föryngringssätt är att söka i
humustäckets beskaffenhet, vilket framgår av

a) Plantor uppdragna i kultur i humus, insamlad under enstaka träd, utveckla
sig vida kraftigare än i humus, samlad under lavmattan mellan träden.

b) Vid kultur å tallhedar, där alla äldre träd avverkats och där kvarliggande
stammar bortburits, utveckla sig plantorna mycket ojämnt. De
kraftigaste plantorna förekomma emellertid i närheten av'' stubbar och multnande
trädstammar. Vid kemisk analys av humustäcket visar det sig, att
en mer eller mindre livlig salpeterbildning äger rum på de platser, där tallplantorna
äro kraftiga, men att ingen eller mycket svag salpeterbildning äger
rum, där plantorna äro små och svaga.

c) Vid under senaste åren utförda försök med att tillföra plantorna på
en typisk tallhed svaga lösningar av assimilerbart kväve har det visat sig,
att dessa utvecklat sig kraftigare än förut.

Tallhedens långsamma och egendomliga föryngring är därför ett utslag av
den svaga omsättning, som äger rum i det huvudsakligen av lavar bildade
humustäcket. En livlig omsättning i humustäcket har genom vid den naturvetenskapliga
avdelningen anställda försök visat sig vara av eu väsentlig
betydelse för en barrträdsplantas kraftiga utveckling under de första åren.

Ett annat hinder för tallhedarnas föryngring har man velat se i lavtäcket.
I Norrbotten och Lappland är detta ytterst sällan så kraftigt, att det här -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

utinnan kan spela någon roll. Däremot är detta fallet i norra Dalarna, Särna
och Idre socknar, där lavtäcket är så mäktigt, att det som en päls överhöljer
på marken liggande stammar. I ett sådant lavtäcke saknas så gott som fullständigt
tallplantor. Liknande förhållanden lär man kunna finna i Finland
och finska skogsmän ha också framfört den åsikten, att renen gagnar skogsföryngringen
genom att hålla renlavstäcket tillbaka.

Det är naturligtvis obestridligt, att renarna skada skogen,^ mest påtagligt
genom sin hornfejning, möjligen också genom betet under vintern, vars betydelse
dock är svårare att objektivt fastställa. Den skada, som renarna
göra, beror naturligtvis i hög grad av deras antal per hektar. Lappkommittén
har i sitt betänkande uppskattat de sommarbetande skogsrenarna i
Norrbotten (kommitténs betänkande, sid. 91) till 6,000 st. De socknar, i
vilka skogsrenar för närvarande förekomma ha en totalareal av 21,600 km2,
på varje skogsren faller därför i genomsnitt 3,6 km2. Under sådana förhållanden
kan skogsrenbetet ej gärna annat än rent lokalt göra någon märkbar
skada. Till jämförelse kan'' anföras en omfattande undersökning från Finland,
betitlad Uber die natiirliche Verjungung der Heidewälder im Finnischen
Lappland, publicerad av Y. T. Aaltonen år 1919 i den finska skogsförsöksanstaltens
meddelanden. Enligt den tyska resumén, avhandlingen är
i huvudsak skriven på finska, är undersökningen förlagd till Finlands egentliga
renbetesområde, omfattande 128,268 km2, vilket år 1912 räknade 121.187
renar, vilkas antal dock under de sista åren starkt minskats. I det finska
undersökningsområdet förekom sålunda i det närmaste en ren per km2. Enligt
författarens uppgift märker man överallt på renlavstäcket, att renarna betat.
Benens inverkan på skogsföryngringen behandlas i den tyska resumén ganska
ingående. Författaren kommer till den uppfattningen, att varken liornfejningen
eg heller sommar- och vinterbetet hav någon mer avgörande inverkan på skogens
föryngring annat än rent lokalt. Fastmer söker denne författare orsaken till
tallhedarnas föryngringssätt i förhållande till marken i likhet med vad de
svenska undersökningarna givit vid handen.

Med hänsyn till renbetets inverkan på skogen måste man därför, liksom
när det gäller inverkan av andra betande djur, å ena sidan taga i betraktande
den skada, de göra, å andra den ekonomiska och sociala betydelse,
som hållande av dessa betesdjur medför. Någon undersökning, som kan
tillåta ett objektivt avvägande av för- och nackdelarna av renbetet föreligger
ännu icke, men klart är, att den skada, som renarna göra, stiger med deras
antal per hektar och att när detta antal överskrider en viss gräns, skadan
kommer att överväga nyttan. Denna gräns torde dock ej vara nådd med
ett djur på 3,5 knrv

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet år 1924:

»Bedömandet av frågan, huruvida man bör upprätthålla det nu gällande
förbudet mot skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland och med till buds
stående medel utrota den stam av renar, som där finnes, eller huruvida man
bör frångå detta förbud och i stället söka leda skogsrenskötseln in i lagliga
former, förutsätter givetvis en noggrann prövning av skälen för och emot.
Den första fråga, som då möter, är den, huruvida man med hänsyn till menige
mans bästa kan anse, att ett verkligt behov föreligger att fortfarande
hava möjlighet att i hemtrakten hålla renar. I denna fråga hava förebragts
omfattande" utredningar. Jag finner på grund av dessa utredningar ådagalagt,
att frågan har ingen eller endast ringa betydelse för de socknar, som
ligga närmast Bottniska viken, men att frågan vinner i betydelse inåt landet
och att i flertalet där belägna socknar ett sådant behov, varom jag i det
föregående talat, förefinnes. Jag hänvisar i sådant hänseende till vad kommittén
härutinnan anfört.

1U24 år
förslag.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr do.

Nästa fråga, som måste besvaras, är den, huruvida trots behovet att bibehålla
skogsrenskötseln så starka skäl kunna anföras däremot att man på
den grund likväl bör avstå ifrån att tillgodose detsamma på det av kommittén
föreslagna sättet. . Mot bifall härtill kan i första hand åberopas att
densamma varit uttryckligen förbjuden allt sedan tillkomsten av 1898 års
renbeteslag och att nämnda förbud ytterligare skärpts genom 1917 års lagstiftning
i ämnet. -Grunden till ifrågavarande förbud är, såsom av förarbetena
till nämnda lagar framgår, den att vederbörande renägare ansetts sakna all
rätt att för renskötsel å dessa trakter anlita främmande mark. Härom synes
man vid förbudets meddelande hava varit ense. Jag kan icke i allo dela
denna mening. Av utredningarna framgår, att skogsrenskötsel i denna del
av landet på de flesta håll förekommit sedan mycket gammal tid. Mig förefaller
det att man av detta förhållande kan vinna stöd för den meningen att
skogsrenskötseln a dessa trakter icke kan sägas sakna all rättsgrund för sin
tillvaro. Denna mening är även på sina håll i kustlandet fortfarande livligt
omfattad och man ser där i det nu gällande förbudet mot skogsrenskötseln
ett av förhållandena å orten icke betingat ingrepp i eu sedan gammalt
bestående sedvänja, i syfte närmast att från dessa trakter avlägsna eu för
odlingen förment skadlig hantering. _ Ett stöd för denna mening ser man i
det förhållande att förbudet, ej ens i dess skärpta form, icke någonsin mera
allmänt blivit satt i verkställighet. Jag kan för min del icke finna det annat
än välbetänkt, om man, där icke avgörande skäl mot en sådan åtgärd eljest
föreligga, upphäver förbudet och därmed bringar lagstiftningen till närmare
överensstämmelse med förhållandena, sådana de i följd av en icke helt
ogrundad rättsuppfattning gestaltat sig.

Mot bifall till förslaget att tillåta skogsrenskötsel året om å dessa trakter
kunna emellertid även åberopas vissa olägenheter, som renskötseln kan komma
att medföra för jordbruket. Här liksom å andra trakter, där renar vistas,
kan förekomma att renarna sommartid nedtrampa för slåtter avsedda ängar
och på höst och förvinter slå ned höet från hässjorna. Nu antydda skadegörelser
och deras inverkan på jordbruksnäringen särskilt även å. nu ifrågavarande
trakter voro under förarbetena till de år 1917 föreslagna skärpningarna
i 1898 års renbeteslag föremål för utredning genom sakkunnig
person, numera professorn fil. dr Paul Hellström. Denne hade år 1915 att
besvara bland annat den frågan, huruvida det kunde anses lända till väsentlig
skada för jordbruket på dess nuvarande stadium eller till hinder för en
eljest tänkbar utveckling och utbredning av denna näringsgren, att renar
(»skogsrenarv) i betydande mängd sommartid hölles i trakten. Förra delen
av frågan besvarades på det sätt att skadegörelsen å slåtterängarna icke ansåges
vara så särdeles omfattande, där icke ett större antal renar samtidigt
sloge sig ned på samma plats. Särskilt i Tornedalssocknarna vallades renarna
i allmänhet under förra delen av sommaren till fram emot slåttertiden,
varvid de så långt det vore möjligt hölles på trakter, som låge mera avlägset
från slåtterängarna. Av långt större omfattning vore den skadegörelse, som
åstadkommes å höet på utestående hässjor. Om denna skadegörelse kunde
det dock med fullt fog sägas, att den lika mycket vore beroende av hemmansägarnas
som av renägarnas försumlighet. Inom hela det egentliga skogslandet
mötte det inga oöverstigliga svårigheter att på lämpligt sätt skydda
höet. Om ängen vore för obetydlig för att uppförandet av en lada skulle
vara ekonomiskt, så borde åtminstone ett stängsel omkring höhässjan kunna
utan allt för stor uppoffring av tid och kostnad åstadkommas. Den andra
delen av frågan eller om skogsrenarna kunde anses utgöra något hinder för
en eljest tänkbar utveckling och utbredning av jordbruket besvarades i
huvudsak nekande. Hellström anförde i detta sammanhang följande, som.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

191

ehuru avsett måhända mera för lappmarkerna, dock är tillämpligt även å
en större del av kustlandet:

''Hela det av vår konsulent- och vaudringsrättarkår utvecklade arbetet för
det norrbottniska jordbrukets höjande är inriktat på att så mycket som möjligt
intressera befolkningen för att så småningom övergiva den myr- och
skogsängsslåtter, genom vilken den mest kommit i konflikt med renskötseln,
och i stället arbeta på att få ersättning för detta foder genom foderproduktion
å odlad mark, framför allt å odlade myrmarker. Och detta arbete bedrives
med god framgång ej blott i de nedre delarna av länet utan även i
lappmarkssocknarna. Aven om ängarna i de övre och inre delarna av länet
äro av en mera fundamental betydelse för jordbruket än i de nedre, närmare
kusten belägna socknarna, så har det dock visat sig, att myrhöet även i
lappmarkerna kan med stor fördel ersättas med det foder, som erhålles från
myrodlingarna. En stor svårighet erbjuder visserligen den stora fördyring,
som de långa avstånden och de höga frakterna åstadkomma på konstgödseln,
men så snart inlandsbanan hinner framdragas även genom Norrbotten, komma
dessa svårigheter att förminskas, och i samma mån kommer också jordbruket
att mera, än nu är fallet, bli oberoende av den från myrängarna hämtade
höavkastningen.

Emellertid får man enligt min uppfattning ej förbise det förhållandet, att
ängarna och deras avkastning ännu för lång tid framåt kommer att vara av
stor betydelse för de ifrågavarande trakternas primitiva jordbruk. Men till
ängarnas skydd behöver man icke därför nödvändigtvis minska renstammen
eller förbjuda renskötseln. Minst lika effektivt och för befolkningen i sin
helhet mera fördelaktigt torde vara att på lämpligt sätt söka förmå renägarna
att bättre än hittills skett sköta sina renar och hemmansägarna att
bättre än hittills skett sköta och skydda sitt hö samt övergå till att ifrån
odlad jord mera än ifrån avlägsna slåttermyrar skaffa sig det för kreaturens
framfödande nödiga fodret.’

En liknande mening har även, enligt vad jag inhämtat av kommitténs
protokoll den 14 juli 1920 vid sammanträde med befolkningen i Över-Torneå
socken, yttrats av jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen, som vid sammanträdet
anförde bl. a. följande. Renen vore för eu del av befolkningen oumbärlig.
Den gjorde om sommaren någon skada, men om vintrarna i allmänhet
ingen eller så gott som ingen skada. Skadorna överdreves i allmänhet.
Det borde dock ordnas så, att alla, som lidit skada, finge ersättning därför,
och förekommas att renvårdaren kunde slingra sig undan skadeersättning
med den invändningen, att det icke varit hans renar, som orsakat skada.
Erhölles full ersättning för verklig skada, funnes enligt "Wanliainens mening
intet hinder mot att renarna bibehölles i dessa trakter. De komrne under
angivna förutsättningar icke att hindra jordbrukets utveckling å orten. .Tu
mera jordbruket skrede framåt, dess bättre bleve förutsättningarna för renskötseln.
Genom ökad odling å hemägorna bleve nämligen jordbruket mindre
beroende av skogsslåttern å utängar, och i skogen bleve bättre utrymme
för renen. Renarnas antal kunde då ökas och därigenom vunnes större tillgång
å kött m. fl. renprodukter.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr -US.

ligen frågan, huruvida ur skogskulturell synpunkt något avgörande hinder
skulle möta mot att bibehålla skogsrenskötseln å dessa trakter, böra besvaras
nekande. Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande på ett ställe att mot
dess principiella syn på saken skulle kunna invändas att renarna vintertiden
flyttat genom sådana trakter av landet, där skogskultur i rätt stor omfattning
bedrivits sedan en följd av år tillbaka, såsom i Västernorrlands och
söder därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål överskadegörelse
å kulturerna framkommit, men att det då vore att märka, att
de renar, som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas
fjällrenar, vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.
Sannolikt vore väl också att lapparna, om de blivit uppmärksamgjorda
härpå, sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogs
kultur. Jag vill i anledning av detta yttrande till en början erinra om, att
skogskulturer av det slag, varom här är fråga, nämligen å tallhedarna, längre
norr ut icke förekomma i så stor omfattning som söderut, och att från de
nordligare trakterna hittills icke försports några allvarligare klagomål över
skadegörelse å sådana hedar genom renarna. Jag vill även erinra om, att
tallhedarna i stort sett av lapparna uppsökas endast vintertid, medan renarna
sommartid i huvudsak hållas å sådana trakter, där det finnes tillgång till
gräsbete och dylikt och där svalka mot sommarhettan bättre uppnås, nämligen
i granskogsland och å myrängar. Jag vill även mot domänstyrelsen
framhålla, att vintertid icke föreligger någon skillnad mellan fjällrenarnas
och skogsrenarnas skötsel. Under vintern tillämpas i fråga om båda slagen
av djur samma metod eller att renarna i samlad hjord föras från trakt till
trakt. Domänstyrelsens jdtrande, att skogskulturerna å angivna trakter undgått
skadegörelser under renarnas vandringar tack vare den omständigheten
att renarna utgjorts a,v de nomadiserande lapparnas fjällrenar, är följaktligen
byggt på eu oriktig uppfattning. Kunna fjällapparna, om de vintertid komma
till trakter, där skogskulturer bedrivas, genom att uppmärksamgöras å förhållandet,
undvika att där anställa skador, torde en sådan försiktighet i lika
hög grad kunna uppnås hos de renskötande skogslapparna, därest de i förväg
erhålla kännedom om mera ömtåliga trakter. På grund av vad sålunda
förekommit i frågan om renarnas inverkan å skogarnas återväxt finner jag
ej heller anledning biträda domänstyrelsens yrkande, att skogsrenskötseln
av hänsyn härtill borde i lokalt hänseende begränsas till trakterna ovanför
den av domänstyrelsen angivna demarkationslinjen. Vad domänstyrelsen i
övrigt anfört i fråga om de sociala förhållanden, som skulle betinga ett bibehållande
av skogsrenskötseln å ifrågavarande trakter, finner jag icke vara
av beskaffenhet att mot den härutinnan i kommitténs betänkande förekommande
utredningen vinna beaktande. Jag biträder följaktligen kommitténs
förslag att låta länsstyrelsen efter vederbörande kommuns hörande avgöra,
i vad mån det å särskilda trakter inom Norrbottens kustland kan vara påkallat
att där bibehålla skogsrenskötseln.»

Den sakkunnige, som i likhet med departementschefen ansett gällande
förbud mot renskötsel å ifrågavarande trakter böra i allmänhet upphöra,
yttrar härom:

»Under sommaren 1927 hava sammanträden hållits med befolkningen i
Pajala, Muodoslombolo, Tärendö och Övertorneå. Därvid upplystes, att å
dessa orter befolkningens reninnehav väsentligen ökats. Sålunda ägde Pajala
sockenbor, vilkas renantah år 1921 enligt kommitténs utredning uppgick till
omkring 450, numera 1,100 renar i vård hos Sattajärvi och Muonionalusta
renföreningar. Till Sattajärvi renförening hörde enligt 1925 års officiella
renräkning 314 renar; vid senaste räkningen inom föreningen i mars 1927

193

Kungl. Maj:ts proposition nr Jo.

uppgick antalet till omkring 600. Inom Muonionalusta renförening liade
renantalet sedan 1925 års renräkning ökats och utgjorde vid senaste räkningen
4,463, därav omkring 400 voro dragrenar, tillhörande dels bofasta och
dels renskötande lappar. Befolkningens i Muonionalusta eller Muonio kapellförsamling
renantal, som år 1917 uppgick till 1,662 och år 1921 till 1.950,
hade år 1927 stigit till 5,483. Uti Tärendö socken, där renantalet år 1921
utgjorde 660, funnos vid 1926 års slut omkring 1,000 renar, därav 70 dragrenar;
den nuvarande renstocken uppskattades till över 1.000 renar, årets
kalvar inberäknade. Inom Overtorneå socken funnos år 1921 830 renar;
numera uppskattades renantalet till omkring 2,470, därav 75 å 80 dragrenar.
För Hietaniemi socken äro motsvarande siffror 470 och 600, i vilket sistnämnda
antal ingå 20 ä 30 dragrenar.

Bland de å sammanträdena närvarande uttalades den uppfattningen, att
betesområdena vore fullt tillräckliga för det nuvarande renantalet.

De skador, som av renarna förorsakas å dessa trakter, äro i allmänhet ej
av större betydelse; det årliga skadeersättningsbeloppet överstiger i regel
icke 1 krona för ren. Ett undantag härifrån utgör Tärendö socken, där
stark stegring av skadeersättningsbeloppen under de senare åren ägt rum.
Sålunda hade under år 1926 skadeersättning utgått med 7 kronor 25 öre
för ren. Ersättningen plägar erläggas godvilligt; rättegångar därom förekomma
sällan.

Av den avsevärda ökning av renstammen, som enligt vad ovan visats
skett under de senare åren, torde kunna dragas den slutsatsen, att renskötseln
är behövlig å dessa trakter. I allmänhet har detta även vitsordats
å sammanträdena med ortsbefolkningen, ehuruväl yrkanden ock väckts om
renskötselns avlysning. Det framhölls emellertid, att den avoghet mot näringen,
som förefanns hos en del personer, hade sin största grund i den
omständigheten att reglerande lagbestämmelser saknades. De största renskadorna
förorsakades av dragrenarna, beroende på att dessa vid snösmältningen
lössläpptes omedelbart intill ägarens hemvist och på grund härav
uppehöllo sig i närheten av inägorna hela sommaren. Eu bidragande orsak
till de på sina håll förekommande stora skadeståndsbeloppen vore ock att
bestämda betesområden ej funnes för de olika renägareföreningarna. Genom
införande av en rationellt skött och efter stränga regler driven renskötsel
skulle, enligt flerstädes uttalad uppfattning, de största olägenheterna bliva
undanröjda till stor nytta för dessa orter. En indelning av betesmarkerna
i lappbyar, utgörande ett eller flera skadeersättningsdistrikt, ansågs allmänt
som en god anordning; dock borde varje renägare, vare sig han själv skötte
renar eller icke, tillhöra sådan lappby och vara röstberättigad vid sammanträden
inom densamma.

Med hänsyn till sålunda och i övrigt vunna upplysningar har även i förevarande
förslag nu gällande förbud mot renskötsel å ifrågavarande trakter
ansetts böra i allmänhet upphöra och lagliga former för näringens bedrivande
i stället anvisas. Härvid hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i huvudsak bibehållits. Dock har det ansetts lämpligt att i en
särskild avdelning sammanföra reglerna för ifrågavarande renskötsel och där
i ett sammanhang upptaga de stadganden, som med avvikelse från i övrigt
gällande regler hava avseende allenast å densamma. »

Såsom jag förut anmärkt har domänstyrelsen icke liaft något att erinra
mot den sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förmält sig med tillfredsställelse anteckna,
att den ifrågavarande olagliga renskötseln, som myndigheterna hittills
nödgats se genom fingrarna med, bleve reglerad genom lagbestämmel Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft. (Nr 13.) 2301 27 13

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

194

[ Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departementschefen.

57 §■

Departements chefen.

ser, och länsstyrelsen hyser den tillförsikten, att de stadganden, som härutinnan
föreslagits, skola vara ägnade att på ett tillfredsställande sätt ordna
denna angelägenhet, så att berättigade krav från ömse intresserade sidor
skola kunna tillgodoses.

Jag ansluter mig helt till den sakkunniges uppfattning, att lagliga former
böra anvisas för bedrivande av renskötsel å ifrågavarande trakter. Beträffande
skälen härför tillåter jag mig att hänvisa till den av kommittén verkställda
utredningen samt departementschefens uttalande vid framläggandet
av 1924 års förslag. Mot de av domänstyrelsen i yttrandet över kommitténs
förslag framförda anmärkningarna får jag åberopa det av statens skogsför
söksanstalt avgivna utlåtandet. Märkas bör jämväl, att domänstyrelsen icke
haft något att erinra mot den sakkunniges förslag. Yad angår utformningen
av förslaget har jag i allt väsentligt anslutit mig till den sakkunnige.

I denna paragraf har med vissa ändringar upptagits innehållet i S. 5 §.

Kommittén föreskrev såsom villkor för utövande av sådan renskötsel,
varom här är fråga, att vederbörande skulle, såsom nu i allmänhet är förhållandet,
tillhöra en renägarförening. Kommittén förutsatte emellertid
därjämte, att de områden, där renskötseln drives, skulle indelas i lappbvområden
samt att de renskötande lapparna inom vart och ett av lappbyområdena
skulle utgöra en lappby och att denna skulle kunna förklaras utgöra
ett eller flera skadeersättningsdistrikt. Kommittén hade dock icke angivit
de särskilda uppgifter, som skulle tillkomma dessa olika slag av rättssubjekt,
i vidare mån än att renägarföreningens bildande avsåge underlättande av
skadeersättningars utgörande.

1 yttrande över kommitténs förslag anmärkte länsstyrelsen i Norrbottens
län bland annat att i lagrummet borde tydligt uttryckas, att ifrågavarande art
av renskötsel borde tillåtas endast där behov förelåge för en större del av befolkningen.
Departementschefen ansåg vid framläggandet av 1919 års förslag
detta så uppenbart, att något särskilt stadgande härom syntes obehövligt.

I den sakkunniges förslag har med hänsyn till länsstyrelsens anmärkning
införts ett tillägg i sådan riktning. I fråga om renägarföreningarna och
deras uppgift att underlätta skadeersättningars utgörande yttrar den sakkunnige
:

På vad sätt renägarföreningarna skulle verka för detta ändamål är dock
oklart, likasom ock i vad förhållande de skulle stå till skadeersättningsdistrikten,
där sådana bildades. Då den av kommittén föreslagna anordningen
med olika rättssubjekt, som åtminstone delvis komme att erhålla samma uppgifter,
syntes vara mindre lämplig, hade i förevarande förslag skyldigheten att
tillhöra en renägarförening icke upptagits såsom villkor för rätten att efter
tillstånd driva renskötsel. Skadeståndsregleringarna syntes för den nu ifrågavarande
renskötseln lämpligen kunna i huvudsak ordnas på samma sätt
som för renskötsel i allmänhet. Enligt den sakkunniges förslag mötte
emellertid icke hinder för renägarna att för skadeersättningars utgörande
bilda renägarföreningar.

De av den sakkunnige utarbetade bestämmelserna hava i huvudsak oförändrade
ingått i föreliggande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

195

I denna paragraf hava liksom i den sakkunniges förslag sammanförts ös §.
vissa särbestämmelser i fråga om renskötsel efter tillstånd, som i kommitténs
förslag till lag om skogsrenskötsel upptagits under olika paragrafer.

I den mån icke annorlunda stadgas i denna paragraf skola övriga i lagen
meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid ifrågavarande
slag av renskötsel. Härav följer, att detta kommer att gälla även
om bestämmelserna i 17 § om begagnande och ändring av väg, som av
ålder nyttjats, vilka bestämmelser i kommittéförslaget icke givits tillämplighet
å sådan renskötsel, varom här är fråga. Det torde saknas anledning att
härutinnan göra något undantag.

Den sakkunnige yttrar om bestämmelserna i punkt 1), som bland annat Den
anger, vilka personer vid nu ifrågavarande renskötsel skola tillhöra lappby: saktanni?e »Föreskrifterna

i lagen om indelning i lappbyar och bestämmande av betesområden
skola äga tillämpning även med avseende å förevarande slag av
renskötsel. Till lappby, varom här är fråga, hör i första hand lapp, som
erhållit tillstånd att där driva renskötsel, ävensom sådan lapps hustru,
hemmavarande barn och lapska tjänare. Uppenbart är, att medlemskapet
i byn upphör om tillståndet återkallas eller tiden för detsamma utgår. Såsom
ovan nämnts har det icke ansetts lämpligt föreskriva att renägarna skola
vara anslutna till en renägareförening. Med hänsyn härtill har det i stället
ansetts böra stadgas, att samtliga renägare, vilka hava renar i vård hos
lapp, som här avses, skola tillhöra dennes lappby. Härav följer, att de äga
rätt att deltaga i lappbyns överläggningar och beslut, dock synes befogenhet
härutinnan icke böra tillkomma skötesrenägaren i andra frågor än som
röra hans rätt såsom renägare i byn. De särskilda rättigheter i fråga om
skogsfång, som äro medgivna, tillkommer emellertid endast den lapp, som
tillhör byn. — Stadgandet i sista punkten motsvarar S. 58 § 1 mom.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt, att bestämmelsen att skötes- Yttrande över

renägare icke finge deltaga i överläggningar och beslut i andra frågor än
dem som rörde hans rätt såsom renägare i byn vore onödig, då knappast
några andra ärenden komme upp på sammanträdena med lappbyn än sådana,
som på ett eller annat sätt hade att göra med medlemmarnas renägarskap.

Ehuru enligt den föreslagna bestämmelsen en skötesrenägare torde bliva
berättigad att deltaga i behandlingen av de tlesta frågor, som förekomma
inom lappbyn, synes det dock lämpligast att fastslå, att han ej må deltaga
i frågor, som ej beröra hans rätt såsom renägare. Jag har alltså icke företagit
ändring i anledning av länsstyrelsens anmärkning. I

den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

I punkt 2) behandlas det fall, att lapp visat försumlighet i renskötseln
eller att han eljest visat sig olämplig att utöva den medgivna rättigheten
Härom yttrar den sakkunnige följande. Död

»Återkallande av rättigheten synes böra kunna ske vid mindre grad av stlkkunD1?eförsummelse
än som förutsättes i 19 §. Den procedur, som stadgas i sistnämnda
paragraf, synes ock i förevarande fall allt för omständlig, varför
återkallelse bör kunna äga rum utan att däri föreskrivna former iakttagas.

Dock bör det givetvis icke möta hinder för Konungens befallningshavande
att, där så anses lämpligare, begagna sig av förfarandet enligt 19 §.»

196

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Dopartements chcfcn.

Departements chefen.

Den sakkunnige.

Kangl. Maj:ts proposition nr 43.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke stadgandet kunde
givas avfattningen »helt eller delvis fråntaga etc.»; försumligheten kunde lätteligen
tänkas vara av den art, att den tillräckligt bestraffades med förlust
av rätt att vårda skötesrenar, och lappens ekonomiska omständigheter eller
andra förhållanden kunde vara sådana, att ett fråntagande av rätten att vårda
egna renar skulle vara obilligt. Länsstyrelsen framhåller härjämte, att
de renvårdande lapparnas egna renar i dessa trakter äro jämförelsevis få
och skötesrenantalet det övervägande.

Då stadgandets avfattning enligt förslaget uppenbarligen icke medför
hinder för Konungens befallningshavande att förfara på det av länsstyrelsen
angivna sättet, finner jag något tillägg till punkten icke vara erforderligt.

De i punkt 3) upptagna stadgandena om den rätt till skogsfång, som bör
tillkomma lapp, varom här är fråga, motsvaras av föreskrifter i S. 25 § 1
mom. sista stycket samt 26 § 3 mom. Kätt att fälla lavbevuxna träd för
erhållande av foder åt renarna har icke ansetts i något fall böra tillkomma
lapp, som här avses.

Uti punkt 4) stadgas, att bestämmelserna om rätt till jakt och fiske ej
äga tillämpning å lappar, som avses i 57 §. De av kommittén föreslagna
bestämmelserna innehålla icke någon inskränkning härutinnan, men det torde
hava varit avsett, att den i lapprivilegiet ingående rätten till jakt och fiske
ej skulle tillkomma lappar, varom här är fråga. Detta har synts böra komma
till uttryck i lagtexten.

Bestämmelserna i punkt 5) motsvara S. 35 och 40 §§.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hemställt, att inskränkningen att endast
vid betning uppkommande skador skola ersättas måtte utgå.

Yad länsstyrelsen anmärkt finner jag vara befogat, och jag har därför
vidtagit erforderlig ändring i stadgandet. Därjämte har jag ansett hänvisning
böra göras till 43 —45 §§.

I punkt 6) hava upptagits föreskrifter, motsvarande undantagsbestämmelsen
uti S. 46 § 1 mom. för här ifrågavarande trakter.

Punkt 7) innehåller bestämmelser om rätt att inneliava och hålla skötesrenar
samt motsvarar stadgandet i S. 49 § 1 stycket samt undantagsbestämmelsen
i 50 § 1 stycket. I de båda sista styckena av punkten hava upptagits
bestämmelser till motsvarighet av vad som stadgas uti 53 och 54 §§
av förevarande förslag.

Av skäl, som anförts vid 50 § har jag här vidtagit en jiimkning i den
sakkunniges förslag.

Bestämmelserna i S. 49 § andra stycket hava i överensstämmelse med vad
redan anförts under 57 § om renägarförening här uteslutits. — Jämväl bestämmelserna
i S. 49 § sista stycket hava ansetts kunna uteslutas. Härom
anför den sakkunnige:

197

Kungl. Maj.is proposition nr do.

»Den renskötande lappen och skötesrenägaren äga enligt förslaget att inom
de gränser, som av Konungens befallningshavande bestämts, avtala om villkoren
för vården av renarna. Vid sådant förhållande och då det här gäller
ett så ringa antal som 20 renar för lmshåll synes det onödigt att i lagen
stadga någon särskild tidsfrist, inom vilken skötesrenarna skola bortskaffas
vid ägarens död eller vid flyttning. Jämväl övriga bestämmelser i förevarande
stycke synas kunna undvaras, då Konungens befallningskavande i
allt fall har möjlighet att reglera förhållandena i det fall att renägaren
flyttar eller avlider.»

I likhet med den sakkunnige har jag ansett föreskrifter i omförmälda
hänseenden överflödiga.

Bestämmelserna i punkt 8) motsvara S. 53 § 1 mom. andra stycket.

Straffbestämmelser in. in.

Denna paragraf motsvarar F. 59 § och S. 60 §.

Den sakkunnige anför till motivering av motsvarande stadganden i det av
honom framlagda förslaget:

»I de tidigare förslagen äro samtliga straffbestämmelser sammanförda under
en paragraf, under det att i gällande lag dylika bestämmelser äro meddelade
i samband med de stadganden, vilkas överträdande beläggas med straff.
Ehuru gällande lags anordning i vissa fall synes vara att föredraga, kar
dock förslagens uppställning i förevarande avseende ansetts böra bibehållas.
I sak föreligger skiljaktighet från nämnda paragrafer därutinnan, att de av
kommittén föreslagna straffbestämmelserna i F. 59 § 1 mom. b) och li) och
motsvarande stadganden i S. 60 § fått utgå. Föreskrifter rörande lapparnas
flyttning och renarnas bevakning äro liksom för närvarande avsedda att intagas
i byordning; och synes därför överträdelse av desamma såsom varande
förseelse mot byordningen böra därstädes, såsom ock skett i de nu gällande byordningarna,
beläggas med straff. Vad beträffar av ordningsman givna föreskrifter
synes det icke lämpligt eller tillrådligt att förse dem med särskilt
straffskydd. Av honom föreskriven åtgärd synes ej böra förses med sådant
skydd i annan mån än som eljest följer av bestämmelserna i lag eller byordning.
»

I övrigt har den sakkunnige i kommitténs förslag vidtagit vissa jämkningar
i formellt hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför rörande bestämmelserna i 3 mom. a),
om straff för lapp, som förorsakar att hans renar inkomma på främmande
lappbys område:

Till varje lappby finge anses höra ett vinterbetesområde, låt vara icke
avgränsat mot tillstötande by. Då så vore och då 9 § i förslaget stadgade
förbud för lapp att i den mån betesområde med bestämda gränser blivit
fastställt för lappby föra sina renar på bete utom sagda område, syntes bestämmelsen
i 59 § 3 mom. a) om straff för lapp, som förorsakade att hans
renar inkomme på »främmande lappbys område», icke tillräckligt tydlig;
straff borde ej förekomma annat än för intrång på annan lappbys till gränserna
bestämda betesområde.

Den av länsstyrelsen framställda anmärkningen finner jag beaktansvärd.
Jag har därför låtit vidtaga erforderlig ändring i förslaget. Därjämte har
jag infört hänvisningar dels i 1 inom. d) till 29 § dels ock i 2 mom. a) till
30 och 58 §§. Vidare har jag ansett orden »eller renskiljning» i 3 mom. g)

Departements chefen.

59 §•

Den

sakkunnige.

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

böra utgå, då bestämmelser om renskiljning ej finnas i lagen utan böra intagas
i byordning, där även straff för förseelser mot dessa bestämmelser
torde böra stadgas. I övrigt föreligga i jämförelse med den sakkunniges
förslag allenast smärre skiljaktiglieter av formell art.

kk>en Hörande vissa i de tidigare förslagen förekommande bestämmelser, vilka

sa unmge. (jen sakkunnige uteslutit, anför den sakkunnige:

»Uti F. 60 § och S. 61 § har i 1 mom. stadgats, att om lapps husfolk
eller tjänare tagit mera bränsle eller virke, än som erfordras för täckande
av lappens eget behov, eller tagit bränsle eller virke i annan ordning än
lagen föreskriver, jämväl husbonden skulle vara härför ansvarig liksom vore
förseelsen begången av honom själv, där ej omständigheterna gjorde sannolikt,
att förseelsen ägt rum utan hans vetskap och vilja. Denna bestämmelse
är tydligen hämtad från konventionen med Norge, med vilken den dock icke
är fullt överensstämmande. Då det icke synes lämpligt eller nödigt att i
denna lag utsträcka husbondes ansvar för tjänares åtgärder utöver vad som
följer av allmänna straffbarhetsgrunder, har bestämmelsen här uteslutits. —
Uti andra momentet av paragraferna F. 60 och S. 61 har kommittén infört
stadgande därom att delaktighet i en förseelse skall vara straffbar enligt
samma grunder som gälla enligt allmänna strafflagen. Då emellertid detta
torde vara förhållandet även utan uttryckligt stadgande härom samt förekomsten
av ett sådant möjligen kunde giva anledning till att övriga bestämmelser
i strafflagen, t. ex. om preskription, ansåges ej tillämpliga, har stadgandet
ansetts böra uteslutas.»

UC1>ciiefOTientS ^iar ej funnit sk^l att i det omarbetade förslaget upptaga bestämmel ser

av sålunda angiven innebörd.

60 f. Denna paragraf motsvarar F. 66 § och S. 67 §. Nämnda paragrafer avse

enligt motiven samma fall som 42 § av gällande lag eller att någon under
andra förhallanden än som behandlas i renbeteslagen håller renar. Under
stadgandet synes jämväl komma det fall, som behandlas i 36 § sista stycket
av gällande lag, d. v. s. att någon, som ej är lapp, håller renar annorledes
än som skötesrenar. Då bestämmelserna avse att reglera påföljden för renägare,
därest han för renarna på bete å mark, varöver han ej förfogar,
har paragrafen liksom i den sakkunniges förslag upptagits under avdelningen
om straffbestämmelser.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §. Denna paragraf, som motsvarar 41 § i gällande lag, återgiver utan ändring

i sak innehållet uti F. 61 § och S. 62 §; dock har, såsom förut anmärkts,
bestämmelsen att skadestånd för ren, som skadats eller dödats, skall tillfalla
lappby, då renen är omärkt eller målsäganden är okänd, ansetts hava sin
rätta plats i 47 §. Till förseelser, som må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse, synes böra hänföras även sådan förseelse, som avses i
3 mom. d), och detta har iakttagits vid utarbetande av förevarande förslag.

I övrigt äro bestämmelserna i sakligt hänseende oförändrade upptagna från
den sakkunniges förslag.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I denna paragraf liava bestämmelserna i 40 § av gällande lag, motsvarande
F. 62 § och S. 63 §, upptagits oförändrade.

Jämlikt 36 § av 1898 års lag enligt dess ursprungliga lydelse skulle viten,
ådömda för överträdelse av byordning, tillfalla lappbyn.

Genom de vid 1917 års riksdag vidtagna ändringarna i renbeteslagen blev
maximum för vite, som må stadgas i byordning, höjt från 100 kronor till
500 kronor, varjämte med hänsyn till denna skärpning det ej vidare ansågs
lämpligt, att dessa viten tillfölle lappbyn. Uti det förslag, varöver yttranden
inhämtades, hade stadgats, att ifrågavarande viten skulle tillfalla kronan.

Lapparna i flera byar hemställde, att vitena måtte tillfalla lapparna och
ingå i bykassorna eller, såsom av jämtlandslappar föreslagits, användas till
premier åt goda renskötare eller överlämnas till fonden för lappväsendet.

Lappfogden i Norrlottens läns norra distrikt samt länsstyrelsen i nämnda
län föreslogo, att vitesbelopp enligt byordning på ett eller annat sätt
måtte komma lapparna till godo, och anförde till stöd därför, att det vore
byalagen, som bleve lidande av överträdelserna av byordningarna och att
annan gottgörelse än dessa vitesbelopp sällan kunde erhållas. Länsstyrelsen
i Västerbottens län samt lappfogden och länsstyrelsen i Jämtlands län ansågo,
att vitena borde användas till förmån för lapparna samt, enligt de två sistnämnda
myndigheternas förslag, tillfalla lappfonderna i de olika länen.

Departementschefen yttrade i anledning av de framkomna anmärkningarna:

»Anledningen till den i 36 § renbeteslagen föreslagna ändringen att viten
•enligt byordning skulle tillfalla kronan i stället för, såsom förut, lappbyn är
önskvärdheten av att dessa viten, i synnerhet sedan ett förhöjt vitesmaximum
kan komma att avsevärt öka deras belopp, icke böra tillföra den sakfällde
någon fördel. Detta skulle bliva händelsen, om vitena tillfölle kassan i den
lappby han tillhör, och framträder särskilt i de fall, då, såsom genom den
nyligen införda byindelningen i Jämtlands län är förhållandet, lappbyn är
mycket liten och omfattar endast ett fåtal renskötande husbönder. Något
hinder synes emellertid ej föreligga att förfoga över dessa viten för ändamål,
som gagna lapparnas sak mera allmänt, och jag finner icke något vara att
erinra mot en bestämmelse att enligt byordningen utdömda viten anvandas
till förmån för länets lappar. Lämpligen kunna de tillgodoföras de fonder,
som upprättats till främjande av renskötseln i de särskilda länen, men på
grund av de växlande förliallandena synes det böra överlämnas åt Kungl.
Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna härutinnan.»

Den sakkunnige har i överensstämmelse med kommittén bibehållit gällande
bestämmelse i denna del.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anmärkt mot ifrågavarande stadgande
i sakkunnigförslaget:

»Viten, ådömda för överträdelse av byordning, skola, jämlikt 62 §. enligt
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, användas till förmån föi länets
lappar, med andra ord: tillföras lappfonden. Denna föreskrift infördes genom
1917 års lagstiftning och har oförändrad här upptagits. Anledningen till dess
införande lär hava varit att i Jämtland funnos lappbyar med ytterst få medlemmar,
i vissa byar endast en eller två, så att vitesstraffet icke skulle medföra
den rätta verkan genom att de bötfällde sa att säga botade till sig själva.
Vare härmed huru som helst; föreskriften i fråga har alltsedan sin tillkomst
hos länets lappar väckt starkt missnöje. Länsstyrelsen kan icke annat an

§.

191 < års
lagändring.

Den sakkunnige.

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

200

Departements chefen.

och (>4 §$•

65 §.

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

giva lapparna rätt i denna sak. Förseelser mot byordningarna innebära
överträdelse av den stadgade ordningen för renskötseln, och de som bliva
lidande på förseelserna äro de övriga lapparna i byn. För användandet av
lappbyakassornas medel äro i byordningarna stadgade bestämda och noggranna
regler, avseende just förhindrande av förseelsers återupprepande och
angivande över huvud ändamål som åsyfta åstadkommande av god ordning
i renskötseln. Då härtill kommer att'' byakassorna till stor del i följd av
ifrågavarande föreskrift betänkligt minskats, så att de icke blott icke kunna
fylla sin bestämmelse att tillgodose nämnda syften utan rent av icke lämna
tillgång till bestridande av nödvändiga utgifter för sammanträdeslokaler, till
belöningar för rovdjurs dödande, till lapparna åliggande utgifter för vandrande
nomadskolor m. m., sa föranlates länsstyrelsen hemställa om en återgång i
förevarande avseende till bestämmelsen i 1898 års lapplag, nämligen att viten
för överträdelse av byaordning tillfalla lappbyns kassa.»

Av vad nyss upplysts rörande tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse
torde framgå, att det icke endast varit förhållandena i Jämtlands län, som
pakallat införandet av densamma. Då de skäl, som departementschefen år
1917 anfört till stöd för olämpligheten av att dessa viten tillfalla lappbyarna,
synas mig fortfarande äga giltighet, anser jag vad länsstyrelsen anfört icke
böra föranleda ändring i stadgandet.

Dessa paragrafer äro i huvudsak överensstämmande med 34 och 39
i gällande lag samt motsvarande paragrafer i kommittéförslagen, F. 64 och
65 §§ samt S. 65 och 66 §§, och i den sakkunniges förslag.

Övergångsbestämmelser.

Lagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1929.

Länsstyrelsen i Norrlottens län har med hänsyn till vissa i länet förekommande
missförhållanden hemställt, att de i 16 § föreslagna bestämmelserna
om sammanhållande av renarna vid flyttning måtte förklaras träda
i tillämpning omedelbart vid lagens antagande.

Länsstyrelsens hemställan härutinnan finner jag icke lämpligen böra föranleda
någon åtgärd. Det synes olämpligt att låta omförmälda bestämmelser
träda i kraft, innan de personer, som närmast komma att beröras av desamma,
erhållit möjlighet att taga kännedom om den nya lagen.

I överensstämmelse med vad jag yttrat vid behandlingen av 1 § har till
övergångsbestämmelserna fogats föreskrift av innehåll, att person, som vid
lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel, fortfarande må bibehållas
vid denna rättighet, ändå att han icke äger rätt till renskötsel enligt
lagen. Därjämte synes det böra stadgas skyldighet för lapp, vilken vid
tiden för lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som avses i 57 tf,
att inom viss tid därefter till Konungens befallningshavande ingiva ansökning
enligt nämnda paragraf. Intill dess sådan ansökning hunnit prövas, bör
lappen vara berättigad att utan särskilt tillstånd fortsätta med renskötseln.
Jag har i övergångsbestämmelserna infört ett stadgande härom.

Härefter övergår jag till behandling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

201

Förslaget till lag om renmärken.

Förevarande förslag är med smärre jämkningar och tillägg överensstämmande
med den nu gällande lagen, detta även i formellt hänseende. Jag
kommer i det följande att behandla endast sådana paragrafer, i vilka
ändringar föreslagits eller som eljest kunna giva anledning till uttalanden
från min sida.

I 1 § av gällande lag liksom i kommitténs och den sakkunniges förslag 1 §•
stadgas att ren, tillhörig den som har rätt till renbete, skall vara försedd
med fastställt märke.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkte härom: Yttrande

»Uttrycket i 1 § att ’ren tillhörig den som har rätt till renbete'' enligt sa^n^-”ci
lapplagen skall vara försedd med fastställt renmärke synes icke vara fullt a‘
egentligt. Skötesrenägarna — bofasta sådana åtminstone — kunna icke
sägas hava rätt till renbete i teknisk mening; dylik rätt får väl anses ingå
i de lapska privilegierna, och lappegenskapen sådan densamma i lapplagen
definieras är ju också erforderlig för den som skall kunna få koncession på
renskötsel nedom lappmarksgränsen.»

Av eu jämförelse mellan 1 och 2 §§ i gällande renmärkeslag framgår, att Departementsmed
uttrycket »den, som har rätt till renbete,» åsyftas icke allenast renskö- ehefen.
tande lapp utan även den, som är berättigad att hava skötesrenar. Denna
tolkning vinner stöd även av motiven till lagen. Emellertid synes lagens
avfattning på denna punkt icke fullt tydlig. Med hänsyn härtill har jag
ansett lämpligt att i lagen intaga föreskrift, att rätt att innehava renmärke
tillkommer såväl den, som har rätt till renskötsel, som ock den, som ur
berättigad att hava skötesrenar. Föreskrift i detta hänseende har synts
böra inflyta i 4 §. Uti förevarande paragraf har endast intagits eu regel,
att ren, som föres på bete enligt renbeteslagen, skall vara på föreskrivet
sätt märkt. I

I denna paragraf hava i förhållande till gällande lag ändringar föreslagits •>
av såväl kommittén som den sakkunnige.

Kommittén anförde till motivering av paragrafen: Kommittén.

»I denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas, att den, som vid häradsrätten
söker fastställelse å renmärke, har att inlämna ett avklipp av
märket av bestämd storlek, nämligen tolv centimeter i bredd och tre centimeter
i höjd. Stadgandet har tillkommit huvudsakligen för att vinna likformighet
beträffande storleken av de i häradsrätternas protokoll intagna
avbildningar av märkena. Kommittén ansluter sig i allo till grunderna för
ifrågavarande stadgande. Det har emellertid visat sig, att föreskriften att
det inlämnade avklippet skall hava viss bredd och höjd varit svår att i
praktiken efterleva och att densamma även i övrigt varit mindre lämplig
för det syfte, man därmed velat uppnå.

Erfarenheten har givit vid handen, att märkena, vilka för ett ovant öga
mången gång föga skilja sig från varandra, trots stadgandet i fråga, ofta
redan då de intagits i domstolarnas protokoll blivit i viss mån förändrade
samt att de sedermera, då de avbildats i domstolarnas protokollsutdrag eller

Yttranden över
kommitténs
förslag.

1924 års
förslag.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

i länskungörelserna, undergått ytterligare förvanskning, stundom till den
grad, att märkena icke kunnat igenkännas. Kommittén liar trott sig kunna
uppnå det i stadgandet avsedda syftet bättre, om märket avbildas efter viss
fastställd modell, och bär därför föreslagit, att avbildningen skall ske enligt
den form och av den storlek, som närmare utvisas å en till lagen fogad
bilaga. Kommittén bär vidare föreslagit, att avbildningen skall inlämnas i
två exemplar. Meningen liärmed är den, att det ena exemplaret oförändrat
skall inklistras i den förteckning över renmärken, som jämlikt 7 § i förslaget
skall föras vid häradsrätten, och det andra exemplaret anbringas å det utdrag
nr nämnda förteckning, som enligt samma lagrum skall översändas till Ko
nungens befallningshavande för offentliggörande.

Kommittén har beträffande 2 § i renmärkeslagen föreslagit även en annan
jämkning. I stadgandets senare del föreskrives nu, att sedan ett renmärke
inlämnats till häradsrätten för fastställelse, häradsrätten skall, innan märket
upptages till slutlig prövning, låta granska detsamma utom rätten av vid
tinget närvarande ordningsmän och andra lappar ävensom landsfiskalen och
lappfogden, där han är vid tinget tillstädes. Denna föreskrift har visat sig
mindre lämplig så till vida, att det ofta kan vara beroende av tillfälligheter,
huruvida märket kan komma att granskas av personer, vilka besitta tillbörliga
insikter i frågan. Numera, och särskilt efter införande av den nya
tingsordningen med tätare sammanträden, torde ofta varken lappar eller
lappfogde vara tillstädes vid häradsrätten. Kommittén anser sig icke kunna
förutsätta, att häradsrätten som sådan skall äga kompetens att ensam verkställa
eu allsidig prövning av ett renmärke, och finner därför, att särskild
sakkunskap bör ställas till domstolens förfogande. Kommittén har därför,
i överensstämmelse för övrigt med den praxis, som härutinnan på de flesta
håll utbildat sig vid sidan av ifrågavarande stadgande, ansett sig böra föreslå
att, då någon söker fastställelse å ett renmärke, utlåtande alltid skall
inhämtas av lappfogden, som hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande
av vederbörande ordningsman.»

Beträffande 2 § erinrades av lappar i Norrbottens läns norra distrikt,
att den mall för renöron, som av kommittén föreslagits skola inlämnas till
domstolen vid sökandet av fastställelse å renmärken, aldrig använts inom
distriktet. Den förut använda mallen hade icke åstadkommit svårigheter
eller misstag. Den nya mallen däremot kunde åstadkomma misstag, om den
allmänt komme till användning. Den framskjutande snibben kunde lätt
nötas bort och, skuren i näver, brytas av. Lapparna ansågo ingen ändring
behövlig i den nu gällande bestämmelsen i fråga om mallens storlek.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet 1924:

»Jag vill i anledning av vad sålunda anmärkts, under åberopande av de
av kommittén anförda skälen för ändring i bestämmelserna under denna
paragraf i allmänhet, erinra, att den del av det av kommittén föreslagna renmärket,
som är utstående och bildar skillnaden, framifrån sett, mellan höger
och vänster renöra, icke gärna bör kunna bliva föremål för nötning eller
dylikt, emedan mallen skall klippas av lappfogden och uppklistras å ansökningshandlingen.
Därtill kommer, att, om man, såsom lapparna, härutinnan
livligt understödda av lappfogden, önska, i stället för upphöjningen gör eu
nedskärning, denna senare lätt kan förväxlas med ett verkligt klipp i örat,
utgörande särmärke för viss renägare. Dylik förväxling har förekommit på
sina håll. Det i Norrbottens norra distrikt använda sättet att avbilda renöronen
måste således anses principiellt oriktigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48. 203

Mallar av den modell, som kommittén föreslagit, användas dels i Norrbottens
södra distrikt, dels, ocli huvudsakligen, i Västerbottens län och även
söder därom. Härtill kommer, att under de senare åren med bidrag av
statsmedel upprättats en förteckning över i riket använda renmärken, avsedd
att för vederbörande underlätta att, då renar kommit in i främmande hjordar,
upptäcka ägaren. I denna förteckning har såsom modell använts den
av kommittén föreslagna.

Jag finner på grund härav den gjorda erinringen icke böra föranleda
någon åtgärd.»

Den sakkunnige, som föreslagit eu mall av samma utseende som den
kommittén förordat, har till paragrafen fogat ett tillägg i fråga om renar,
som med särskilt tillstånd föras på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens
län. Fastställelse av renmärke å dylika renar synes böra sökas vid
häradsrätten i den ort, där renarna föras på bete; och bör över ansökningen
höras, förutom ordningsmannen i den lappby, till vilken renägaren hör, jämväl
andra renägare i orten. Motsvarighet till dessa bestämmelser finnas uti
15 § av gällande lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i fråga om mallens utseende framställt
samma erinran som tidigare lapparna i länets norra distrikt.

Med hänsyn till vad som förekommit under ärendets tidigare behandling
finner jag vad länsstyrelsen i förevarande hänseende anmärkt icke böra föranleda
ändring i förslaget.

Att såsom den sakkunnige föreslagit meddela särskilda regler rörande
fastställande av märke avsett för renar, som efter särskilt tillstånd föras pa
bete å trakter nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, torde ej vara
erforderligt. Sedan den renskötsel, som bedrives å nämnda trakter, numera
legaliserats, synas dylika märken böra fastställas i samma ordning, som föreskrives
för andra renmärken. Däremot synes det mig lämpligt, att över alla
ansökningar inhämtas yttrande från renägarna i orten.

Med fastställt renmärke menas i gällande renbeteslag märke, vilket prövats
och fastställts av svensk domstol. Emellertid förekomma här i landet även
andra renmärken, nämligen å renar tillhöriga norska lappar. Dessa märken
äro fastställda av vederbörande norsk myndighet. I anseende härtill hade
kommittén ansett sig böra i förevarande lagrum utbyta orden »fastställda
renmärken» mot »lagligen använda renmärken», vilket jämväl iakttagits i den
sakkunniges förslag.

Det synes mig lämpligare föreskriva, att det nya renmärket för att kunna
fastställas skall skilja sig från andra, gällande renmärken inom tingslaget
eller angränsande tingslag.

Kommittén hade försett denna paragraf med tillägg i syfte att undanröja
tvekan, som på vissa håll hade yppats, huruvida man och hustru såsom
var för sig renägare vore befogade att även innehava var sitt renmärke. Då
gällande bestämmelser i denna del icke gåve fog för annan tolkning än att
rättighet härutinnan tillkomme båda makarna, har den sakkunnige ansett
tillägget obehövligt och därför uteslutit detsamma.

Den sakkunnige.

Yttrande örer
den sakkunnige»

förslag.
Departementschefen.

3 §.

Departemen

chefen.

i §•

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Departements- Någon saklig avvikelse från den sakkunniges förslag i denna del har jag
icke ansett bora ifrågakomma. Däremot har, såsom jag redan berört, i denna
Paragraf tydligare angivits för vem renmärke må fastställas.

° Enligt denna paragraf gäller nu, att fastställelse av renmärke skall anses

hava förfallit, om renmärket icke begagnats under eu tid av fem år.

Då denna tid ansetts för kort, hade kommittén föreslagit en förlängning
av tiden till tio år, vilken bestämmelse bibehållits i den sakkunniges förslag.

VenasaU^T .. LänssfUrelsen > Norrbottens. län har anmärkt, att någon anledning att frångå

mges förslag, gällande lag i denna del icke syntes föreligga och att god ordning i renskötseln
icke torde befordras genom tidens utsträckande.

D6Pchrfen,ltS'' , Det " bland laPParna en gängse sed, att ett gammalt välkänt renmärke
bevaras inom familjen och genom arv övergår från far till son. Då kommittén
ansett den i gällande lag föreskrivna skyddstiden för kort samt det
icke synes kunna antagas, att en förlängning av tiden till tio år skulle försvåra
befrämjandet av god ordning i renskötseln, finner jag de föreslagna
bestämmelserna i denna del böra bibehållas.

<5- I fråga om denna paragraf har varken av kommittén eller den sakkun nige

föreslagits annan jämkning i förhållande till gällande lag än att tiden,
då utdrag ur renmärkesförteckningen av häradsrätten skall insändas till länsstyrelsen,
. anpassats efter nu rådande ordning för tingssammanträdena, varvid
i anslutning härtill även motsvarande jämkning skett i den tidsrymd förteckningen
skall omfatta.

Denna ändring har iakttagits vid utarbetande av föreliggande förslag.

!> §■ Kommittén, som i denna paragraf föreslagit vissa ändringar, anförde till

motivering av desamma:

„ !E1huru det iigger i lapparnas eget intresse att fortast möjligt märka sina
arskalvar, hava dock på små håll svårigheter framträtt att verkställa märknmgen
fore den 15 oktober, såsom stadgas i 9 § 1 mom. i gällande ren
markesiag Enar jämlikt samma mom. samt 3 mom. i samma paragraf underlåtenhet
att fore nyssnämnda dag hava märkt årskalvarna kan medföra kostnader
och förluster for vederbörande renägare, har kommittén ansett si 11
bora tillmötesgå harutinnan framställda önskemål och föreslagit tiden förlängd
till den 1 november. ö

Vidare bär kommittén i anseende till nyss anförda omständigheter och
da vederbörande renagare åtminstone intill den dag, då årskalvarna senast
s.koIa vara markta, rimligen borde vara fredad för det tvångsförfarande som
jämlikt 9 g 3 mom. eljest skulle drabba honom, föreslagit ett häremot svarande
tillagg till nyssnämnda mom.?

Den sakkunnige har bibehållit den av kommittén föreslagna lydelsen. Denna
har jämväl upptagits i förevarande förslag.

10 |. I 10 § i gällande renmärkeslag meijdelas bestämmelser i fråga om ren.

vars märke blivit förstört eller förfalskat, varemot paragrafen icke innehåller
något stadgande om huru man skall förfara med ren, vars märke är okänt.

Kommittén hade för att utfylla denna brist föreslagit ett särskilt tillägg

205

Kungl. MajUs proposition nr 43.

till 10 §. Enligt detta tillägg skulle bestämmelserna rörande omhändertagande
och försäljning av ren, vars märke blivit förstört eller förfalskat,
tillämpas även beträffande ren med okänt märke, dock med den avvikelsen
att avbildning av märket skulle genom lappfogdens försorg kungöras och
att, därest renens ägare ej inom viss tid anmälde sig, behållningen av för
säljningen skulle tillfalla lappbyn.

Enahanda bestämmelse återfinnes i den sakkunniges förslag och har med
viss jämkning av redaktionell art upptagits i det nu omarbetade förslaget.

Denna paragraf överensstämmer med gällande lag, dock har ansetts, att
''även lappfogde och lapptillsyningsman böra hava befogenhet att beslagtaga
hud och kött, varom i 1 och 2 mom. förmäles, i följd varav paragrafen försetts
med ett häremot svarande tillägg. Därjämte har bötesmaximum höjts
från 100 till 300 kronor samt bestämmelsen om angivares rätt till andel i
det beslagtagna godset eller dess värde uteslutits.

Då begreppet renbetesfjäll torde böra i förevarande lag hava samma, något
utvidgade innebörd som i renbeteslagen, har här införts enahanda förklaring
av denna innebörd som i 2 § i sistnämnda lag.

Kommittén föreslog särskilt stadgande därom att lappfogden skulle äga
föra talan om överträdelse av renmärkeslagen. Då det icke ansetts behövligt
att i renbeteslagen införa stadgande om lappfogdes åtalsrätt, ansåg den
sakkunnige dylikt stadgande kunna uteslutas jämväl i förevarande lag. Befogenhet
härutinnan syntes, såsom ock för närvarande sker, meddelas lappfogden
i hans instruktion.

Vidare fann kommittén — som ansett, att det i fall, varom i 11 § 2 mom.
förmäles, icke borde ankomma på allmän åklagare eller lappfogde att föra
talan i fråga om skadestånd annat än då målsägaren vore okänd — lämpligt
att jämka 13 § i överensstämmelse härmed. Denna jämkning har bibehållits
i den sakkunniges förslag. Då emellertid den sålunda föreslagna
ändringen ej överensstämmer med reglerna om talerätt enligt renbeteslagen,
har jag ansett mig böra i detta hänseende återgå till nu gällande bestämmelse.

Jag övergår slutligen till behandlingen av

Förslaget till lag om ändring av vissa delar av lagen den
20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser
i anledning av konventionen den 5 februari
1919 mellan Sverige och Norge angående
flyttlapparnas rätt till renbetning.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet
inom lappby innehåller bestämmelser, som dels avse inre svenska
förhållanden (1 §) och dels hänföra sig till den år 1919 ingångna konven
tionen mellan Sverige och Norge (2 §). Ett sammanförande av dessa bestämmelser
i en fristående lag i stället för deras upptagande i gällande lagar
om lapparnas renbetning ansågs vid granskningen inom lagrådet vara i och

Dcpartemen
chefen.

13 f.

Den

pakknnnige.

-06 Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

för sig mindre tillfredsställande men kunde dock av lagrådet godtagas med
hänsyn till att lagen vore att betrakta såsom ett provisorium De bestämmelser
i 1925 års lag, som stå i samband med konventionen, röra renantalet
inom de fyra nordligaste lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och
Talma. Lapparna i nämnda byar dro såsom jag förut berört beträffande
sommarbete för sina renar hänvisade till Norge, dit de dock icke äga inkomma
med större antal renar än 39,000.

Uti 46 § i förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige hava såsom jag förut nämnt med vissa ändringar upptagits bestämmelserna
i 1 § av 1925 års lag. Bestämmelserna i 2 § av sistnämnda lagsynas
hava sin rätta plats i lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser
i anledning av konventionen. Till undvikande av ändring i paragrafföljden
har i överensstämmelse med den sakkunniges förslag den nuvarande
45 § i 1919 års lag fogats såsom ett sista stycke till 43 §, varigenom de
nya bestämmelserna kunnat upptagas såsom 45 §.

Den sakkunnige anför till motivering av det avgivna ändringsförslaget:

»Första stycket av den föreslagna nya 45 § motsvarar 2 § i 1925 års lag.

1 förhållande till denna hava emellertid vidtagits ändringar i såväl sakligt
som formellt hänseende. Härom må anföras följande.

Uti underdånig skrivelse av den 27 november 1926 har Konungens befallningshavande
i Jämtlands län gjort framställning om sådant tillägg till

2 § i 1925 års lag, att de i nämnda lag medgivna tvångsåtgärderna jämväl

skulle få komma till användning, när det i andra fall än i paragrafen för
närvarande vore medgivet för genomförande av konventionen funnes nödvändigt
att minska renantalet inom lappby. Framställningen hade föranletts
av vissa i densamma närmare omförmälda, från ordningssynpunkt otillfredsställande
förhållanden inom Idre lappby. Härom anföres i framställningen
bland annat: Genom konventionen med Norge hade lapparna i Jämtlands

län med ett undantag förlorat rätt att föra sina renar på bete å norskt område.
På grund av bristen på naturliga gränser å långa sträckor efter riksgränsen
hade bestämmelserna i konventionen förorsakat betydande svårigheter,
framför allt i södra delarna av Jämtlands län och i all synnerhet inom
den i Kopparbergs län belägna Idre lappbys område. Beloppen av betesavgifter
på grund av Idrerenarnas intrång i Norge under tiden 31 maj 1924—
26 oktober 1926 uppginge till 6,594 kronor 25 öre i norskt mynt. Benstammen
inom Idreområdet hade dock icke ökats sedan konventionen trätt i kraft.
De svårigheter, som föranleddes av konventionen, hade visat sig så gott som
omedelbart efter dess ikraftträdande och föranlett, att samtliga renägare inom
Idre lappby den 30 december 1922 av Konungens befallningshavande erhållit
tillstånd att överflytta till andra lappbyar inom länet, bland dem de två
största renägarna till Tossåsens lappby. Den sålunda bestämda flyttningen
liade, såvitt anginge sistnämnda två lappar, icke verkställts förr än våren
1925, men därvid hade lapparna — i strid mot förut lämnad utfästelse —
underlåtit att slakta sina äldre renar. Följden därav hade, såsom man också
på förhand antagit, blivit, att dessa renar vid sommarens början i stort antal
dragit sig söderut till de gamla betesmarkerna i Idre, varifrån de strövat
in i Norge, när väderleken inbjudit därtill. Under vintern 1925—1926 hade
renarna återförts till Tossåsens lappbys område, men samma förhållande
hade upprepats våren 1926. En del av renhjorden hade kunnat kvarhållas
på området; återstoden, huvudsakligen de äldre djuren, hade återvänt till

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Idre och Norge. Försök hade gjorts att åstadkomma eu mera energisk bevakning
av renarna, men dessa hade icke lett till önskat resultat. Uti eu
framställningen bifogad skrivelse från lappfogden yttrade denne, att det för
att få ett slut på invasionerna icke funnes annan effektiv åtgärd att tillgripa
än nedslaktning. En sådan måste emellertid, om den skulle hava avsedd
verkan, omfatta samtliga de äldre djur, som liade inrotad vana att gå till
betena i Idre och Norge. Vid upprepade tillfällen hade renägarna i byn
utlovat, att siaktning skulle företagas, men dessa löften hade regelbundet
brutits. Under sådana förhållanden vore det nödvändigt, att tvångsnedslaktning
finge tillgripas, men gällande lagbestämmelser gåve icke rätt härtill i
fall sådant som det föreliggande.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i infordrat utlatande
förklarat sig icke hava något att erinra mot den föreslagna lagstiftningen,
och Konungens befallningshavande i Norfbottens län har jämväl
lämnat framställningen utan erinran.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då liknande situationer
kunna tänkas uppkomma jämväl i framtiden samt det givetvis bör anses
ofrånkomligt att myndigheterna utrustas med maktmedel för att konventionens
föreskrifter må hållas i lielgd, har åt stadgandet givits sådan avfattning,
att tvångsåtgärder må kunna tillgripas, därest med hänsyn till de i konventionen
meddelade bestämmelser det befinnes nödigt, att renantalet inom
någon eller några lappbyar minskas.

Enligt 7 § i konventionen skall minst vart tredje år räkning av alla renar
ske inom de områden, som upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä.
Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma. Da det i 37 § av gällande renbeteslag
förekommande stadgandet om renräkning i Norrbottens län minst vart tredje
år icke upptagits i förslaget till ny renbeteslag, måste, därest detta upphöjes
till lag, konventionens föreskrift i denna del täckas genom särskild lagbestämmelse,
och denna har ansetts böra hava sin plats i förevarande paragrafs
andra stycke. I sammanhang härmed har vidtagits en mindre jämkning
i 8 § av redaktionell art.

Den nya 45 § har försetts med särskild rubrik.»

Mot förslaget har i de avgivna utlåtandena någon erinran icke blivit fram- Yttranden över

° den sakkun Stalld.

niges förslag.

Den sakkunniges förslag föranleder icke någon anmärkning från min sido. Departements chefen.

Föredraganden uppläser härefter omförmälda inom socialdepartementet
överarbetade förslag till dels Jag om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige, dels lag om renmärken, dels ock lag om ändring i vissa delar av lagen
den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen
den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till renbetning av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Bilaga.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel och
skogsrenskötsel.

1 §■

1. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer person av
lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar
såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i dylik näring.
Annan person av lapsk härkomst må, när särskilda skäl därtill äro, av
Konungens befallningshavande erhålla rätt till sådan näring. Rätt till renskötsel,
som här avses, tillkommer ock kvinna av annan än lapsk härkomst,
därest hon är eller varit gift med person med sådan rätt.

Ingår kvinna, som äger rätt till renskötsel, äktenskap med person utan
sådan rätt, må hon ej vidare åtnjuta rättigheten,Konungens befallningshavande
obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon i
den omfattning, som prövas lämplig, må bibehållas därvid.

Med lapp avses i denna lag person, som enligt vad ovan sagts äger rätt
till renskötsel.

Med renskötande lapp avses i denna lag lapp, som själv eller genom
medlemmar av sitt hushåll utövar denna näring.

2. Rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs, innefattar befogenhet
för lapp att å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, under
iakttagande av de i lagen meddelade bestämmelser begagna sig av land och
vatten till underhåll för sig och renarna.

När i denna lag talas om lapps renar, förstås därmed icke allenast hans
egna utan ock sådana renar, som annan i enlighet med denna lag satt i hans
vård (skötesrenar).

2 §■

1. Lapp, som driver fjällrensJcötsel (fjällapp), är berättigad att under varje
tid av året uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker å trakterna ovan odlingsgränsen dels ock inom
Jämtlands län å renbetesfjällen, varmed i denna lag förstås såväl de vid avvittringen
för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av
dessa fjäll sedermera upplåtna områdena.

2. Fjällapp må ock uppehålla sig med sina renar å trakterna nedanför
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

209

trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjäll^! i Jämtlands län, som
lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under
oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader,
såvitt icke antingen avtal träffas med vederbörande jordägare eller brukare
om rätt för lappen att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock
otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om
hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer
fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den
jordbrukande befolkningen, må Konungen förordna, att området ej vidare
må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock annat lämpligt område
anvisas lapparna.

4. Prövar Konungen nödigt, att jord, som tillhör annan än kronan,
tages i anspråk antingen för det i 3 mom. sista punkten omförmälda ändamål
eller för att eljest bereda lapparna, tillgång till skogsmark eller bete eller
till vägar eller till anläggande av broar eller till uppförande av stängsel till
förekommande av skada av renar, skall vad för ändamålet erfordras, mot
ersättning av kronan, avstås eller upplåtas; och skola för sådant fall de i lagen
om expropriation meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må
ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt.

3 §■

1. Jjapp, som driver skogsrenskötsel (skogslapp), är berättigad att under
varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedanför
samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till
enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit
såsom sådant land använd, dock att han må uppehålla sig endast å trakter,
där skogsrenskötsel av ålder förekommit och fortfarande drives under våren,
sommaren eller hösten.

2. Skogslapp må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark inom
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes för
skogsrenskötsel, samt å de trakter utom nämnda lappmarker, vilka skogslappar
från lappmarkerna efter gammal sedvana vissa tider av året besökt med sina
renar, dock endast under oktober, november, december, januari, februari,
mars och april månader, såvitt icke antingen avtal träffas med vederbörande
jordägare eller brukare om rätt för lappen att uppehålla sig där under
annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga
till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer
skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för
den jordbrukande befolkningen eller hinderligt för odlingens fortgång eller
ock medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må
Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. I saml. 3~> hiift. (Nr 43.) 2301 st 14

210

Kungl. Maj; (s proposition nr 43.

4 §•

Utan hinder av vad i 2 och 3 §§ stadgats må Konungens befallningshavande,
där det med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för renskötselns
behov prövas nödigt, påbjuda, att betning av renar skall å viss
trakt antingen få äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock tills vidare
eller för viss tid upphöra.

5 §•

År område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller
å renbetesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som genom
områdets undantagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall enligt
bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

6 §•

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äger Konungens befallningshavande
förordna, att visst område vid färdväg må begagnas allenast
för sådan betning av renar, som ifrågakommer under flyttning eller
eljest vid färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkplats, tingsställe,
marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats icke må begagnas för betning
av andra renar än dragrenar, som användas vid besök å platsen.

Om lappby.

7 §■

För renskötselns drivande skola lapparna vara indelade i lappbyar.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola fördelas
mellan lappbyarna på det sätt, att gränser fastställas för de områden,
inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna. Det ankommer
på Konungens befallningskavande att efter hörande av de lappar, vilkas rätt
är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den ändring i verkställd
indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt i enahanda ordning
fastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter,
där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under del av året.

För två eller flera lappbyar må fastställas gemensamt betesområde.

8§.

1. Till lappby höra:

a) lapp, som inom lappbyn såsom stadigvarande yrke driver renskötsel
eller biträder i sådan näring, tjänare från främmande lappby dock allenast
under den tid tjänsten varar;

b) lapp, som inom lappbyn på stadigvarande sätt drivit eller biträtt i
renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat
yrke;

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 211

c) lapp, som innehar av Konungens befallningsliavande meddelat tillstånd
att inflytta till lappbyn eller eljest att där driva renskötsel; samt

d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som bär avses, ävensom änka
och omyndigt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke själva driva
eller biträda i renskötsel.

2. Lapp, som ej tillhör lappby, äger icke utöva rätt till renskötsel
enligt denna lag eller åtnjuta med sådan rätt förenade förmåner.

9 §•

1. Yill lapp med sina renar flytta från en lappby till eu annan, har han
att söka tillstånd därtill hos Konungens befallningsliavande i det län,
dit den lappby hör, till vilken han önskar inflytta. Vid ansökningen skall
fogas uppgift om antalet av de renar, med vilka sökanden vill flytta, samt
avbildning av renmärke, som är renarna åsatt. Över ansökningen skall
Konungens befallningshavande höra lapparna i den lappby, dit inflyttning
ifrågasättes, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län.
Konungens befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda
utredningen vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prövas
inflyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddelar Körningens befallningshavande
sökanden rätt att inflytta och föreskriver därvid tillika, inom vilken
tid inflyttningen skall vara verkställd. Yad sålunda stadgats skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse för det fall att lapp eljest vill inom lappby
driva renskötsel.

Lapp, vilken tagit tjänst som biträde i renskötsel inom främmande lappby,
är berättigad att utan tillstånd, varom nyss är sagt, återflytta med sina
renar till den lappby han förut tillhört.

2. Där lapp, i strid med bestämmelserna i 1 mom., med sina renar inflyttar
till lappby eller eljest där driver renskötsel, äger Konungens befallningshavande
förelägga honom vid vite att inom viss tid avflytta från lappbyn
eller upphöra med renskötseln; och må i fall av tredska Konungens befallningshavande
utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock föreskriva
vidtagande på den tredskandes bekostnad av nödiga åtgärder för
rättelses vinnande. Därvid må Konungens befallningshavande, om rättelse
icke annorledes kan vinnas, förordna, att renarna skola levande eller slaktade
försäljas för ägarens räkning.

10 §.

Lapp må ej utan tillstånd av Konungens befallningshavande uppehålla
sig med sina renar å främmande lappbys till gränserna bestämda betesområde.

11 §-

1. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av Konungens
befallningshavande efter lapparnas hörande.

212

Kungl. MajUs proposition nr 43.

Byordningen skall, i den män det finnes erforderligt, innehålla föreskrifter
angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt
i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande
och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande
i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare, dessas anskaffande i fall
av tredska på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och
sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för frånskiljande av främmande renar
eller för annat ändamål;

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av
omärkta renar eller av renar, vilkas märken bliva förstörda eller förfalskade
eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande eller slaktade,
så ock tid för och förfarande vid uppvisning enligt lagen om renmärken
av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro
okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare
förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda
eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga
medel; samt

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas
vite från och med fem till och med femhundra kronor för underlåtenhet att
ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under tid,
då han är ställd under tilltal för förseelse mot byordning, fortsätter samma
förseelse skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång
stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter tv i by ordningen är sagt.

12 §.

Med lappby skall minst en gång om året, å tid som för lappbyn är lämplig,
efter Konungens befallningshavandes förordnande hållas sammanträde
inför lappfogde eller landsfiskal.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av
den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 §.

1. I lappby skall finnas eu ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,
renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens
befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

213

Om valet skall Konungens befallningshavande genast underrättas genom
den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer på Konungens befallningshavande
att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt, därest
han finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall föreskriva
nytt val.

Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter två
år eller, därest giltigt förfall visas, dessförinnan av Konungens befallningshavande
erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig att
bestrida densamma, intill dess Konungens befallningshavande utfärdat förordnande
för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl diirtill föreligger,
före tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

Om renlängd.

14 §.

För lappby skall årligen vid sammanträde, varom i 12 § sägs, upprättas
en längd, upptagande varje person, som har renar inom lappbyn, samt det antal
där befintliga renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas
uppgifter eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen
och, om lapparna det önska, två av dem vid tillfället utsedda lappar.
Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsområde,
varom i 43 § förmäles, skall särskild längd upprättas för sådan
del av lappbyn.

Längden skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet
närvarande lappar och länder sedermera, intill dess ny längd blivit på
enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller
enligt byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter
antalet renar, såvitt ej antingen styrkas kan, att det i längden upptagna renantalet
genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning under tiden väsentligen
förändrats eller ock vid tillfällig renräkning, varom förmäles i 55 §
2 inom., befunnits, att längden är felaktig.

Av längden upprättas tre exemplar, av vilka ett överlämnas till Konungens
befallningshavande och ett till lappfogden samt ett förvaras av ordningsmannen.

Om flyttningar.

15 §.

Lapp må med sina renar flytta mellan de områden, å vilka han äger uppehålla
sig med renarna; vare dock skyldig att taga väg, där minsta skada

214

Kungl. Maj;ts proposition nr 43.

förorsakas. Konungens befallningsliavande har att i händelse av tvist bestämma,
var flyttningsväg må tagas.

!6 §•

Lapp aligger att tillse, att såvitt möjligt renar icke vid flyttning lämnas efter
eller vare sig under flyttning eller innan flyttning anträdes utan bevakning
ströva i förväg. Sker det ändock, skall lappen så fort ske kan samla renarna
och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lappfogden eljest äger verkställa
detta på lappens bekostnad eller, då fråga är om allenast ett fåtal
renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

17 §•

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem användas;
dock att, när ändring av sådan väg är av synnerliga skäl påkallad
och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Konungens
befallningsliavande må förordna härom samt anvisa ny, för lapparna tjänlig
flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord, uppförande av hägnad,
utläggande av timmerbommar eller annorledes flyttningsväg göras obrukbar
för lapparna eller framkomligheten å sådan väg i väsentlig mån förminskas.

18 §.

Lapp, som med sina renar flyttar utom den socken, där han har sitt hemvist,
skall för varje socken, som under flyttningen av honom besökes, inom
åtta dagar efter det han ankommit dit göra anmälan hos landsfiskalen ock
därvid uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar i sin
vård, ägarna till dessa renar; och må lappen utan ersättning erhålla bevis
om anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningsliavande äger, då så finnes nödigt, förordna en eller
flera personer, bosatta å platser som ligga i flyttningsväg, att mottaga anmälningar,
varom ovan sägs, och utfärda bevis däröver. Underrättelse om den
eller de förordnades namn och bostad skall tillställas ordningsmannen i
de lappbyar, som begagna vägen, samt årligen intagas i länskungörelserna.
Anmälningar, vilka mottagas av sålunda förordnad person, skola så fort ske
kan överlämnas till landsfiskalen.

Det åligger landsfiskalen att föra dagbok över samtliga till honom inkomna
anmälningar.

Om renarnas bevakning ocli om försumlighet i renskötseln.

19 §.

Renskötande lapp skall på stadigvarande sätt och i överensstämmelse med
fordringarna på god renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skada eller
annan olägenhet förorsakas, må Konungens befallningsliavande tilldela honom
varning. År försumligheten av svårare beskaffenhet, eller låter han icke rätta
sig av meddelad varning, äger Konungens befallningsliavande föreskriva lämpliga
åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av renarna eller för -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ordna, att renarna skola för viss tid eller tills vidare överlämnas till vård åt
annan renskötande lapp, eller föreskriva, att renantalet skall minskas genom
försäljning av renar, levande eller slaktade, eller ock, där Konungens befallningshavande
efter lapparnas hörande finner den försumlige uppenbart olämplig
att sköta renar, förklara honom förlustig rätten att vidare vara renskötare.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder meddelas
av Konungens befallningshavande, som därvid äger förelägga vite samt
i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock låta
vidtaga åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

Om förvildade renar.

20 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, ankommer på Konungens befallningshavande
att förordna, att dessa renar skola dödas, samt meddela i sådant
hänseende erforderliga föreskrifter.

Behållna värdet av sålunda dödade renar skall enligt bestämmelser, som
givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om lapparnas bostäder in. m. samt om odlingar.

21 §.

Lapp må med de inskränkningar nedan sägs å område, där han äger
uppehålla sig med sina renar, i erforderlig omfattning åt sig inrätta tältkåta
eller annan kåta med lapsk eldstad (aran) samt uppföra bod för förvaring
av sina tillhörigheter eller därför vidtaga andra anordningar.

Å inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande jordägare
eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen må å utmark till enskild
eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen, eller till
kronohemman eller kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara
disposition, fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning av jordägaren
eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

22 §.

I den mån för renskötselns drivande erfordras, må lapp å område inom
lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina
renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med följande
begränsningar:

1) Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark. som ej
står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,
med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt
samtycke.

2) Å annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast
efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad angår trakt

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ovan odlingsgriinsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningsliavande
samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens
befallningshavande. Över sådan ansökan skola de lappar liöras, vilka äga
uppehåll sig med sina renar å trakten. Vid prövning av ansökningen bar
myndigbeten ej mindre att tillse, att byggnaden förlägges å plats, som med
hänsyn till renskötseln a trakten och andra förhållanden är lämplig, samt
att den icke göres större än för dess ändamål av bostad åt lapp, som
driver renskötsel å trakten, är nödvändigt, än även att meddela de särskilda
bestämmelser i avseende a byggnadens beskaffenhet och nyttjande, som
prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke
uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden
å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har den
myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka villkor
byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger myndigheten
bestämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå för å byggnaden
nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits avgiftsfritt
av kronan.

3) A kronan tillhörigt område, som blivit avsatt till nationalpark, må
byggnad icke uppföras.

23 i;.

A kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lappmarkerna
eller å renbetesfjällen, må lapp efter särskilt, på därom gjord ansökan
lämnat tillstånd upptaga odling av mindre omfattning; dock må odling
ej upptagas å nationalpark.

Sådant tillstånd meddelas, efter hörande av de lappar vilka äga uppelialla
sig med sina renar å trakten, vad angår trakt ovan odlingsgränsen
eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande samt i fråga
om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande.
Tillstand må ej lämnas, med mindre odlingen finnes icke vara
till hinder för renskötseln a trakten och sökanden icke kan antagas genom
odlingens nyttjande komma att eftersätta vården om sina renar. Storleken
och beskaffenheten av odlingen bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till upptagande av odling må återkallas, när omständigheterna
därtill föranleda.

Den som upptagit odling är pliktig att själv stå skada, som å odlingen
förorsakas av renar, utan så är att skadan varit åsyftad av den, vilken
vården om renarna ålegat.

Om hållande av getter.

24 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

217

Om ringgärden och andra stängsel.

25 §.

1. Lapp är berättigad att å område, där lian äger uppehålla sig med
sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar
(ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträckning.

Nedanför odlingsgränsen samt utom renbetesfjällen må dock ringgärde,
avsett för stadigvarande bruk, uppföras endast efter anvisning av vederbörande
jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under kronans
omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmänningsskog, av
lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. Atnöjes ej
lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet bestämmas
av lappfogden.

2. Annat stängsel för renar än i l mom. sägs må uppföras allenast efter
särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

Om skogsfång.

26 §.

Å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun tillhörig
allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke använda
skogen, dock med följande begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen må
virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig
bostadsbyggnad samt växande träd till uppförande av sådant stängsel,
som avses i 25 § 2 mom., tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna
taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed
jämförlig bostadsbyggnad skall gälla vad under 1) sägs. A dessa trakter
må lapp ej heller taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad
av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisniug eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må tagas allenast torra träd,
vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å utmark växande
lövträd för tillfälligt behov samt tall- och grantjur till slöjdvirke.

27 §.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock
undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara disposition,
skall i fråga om lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen äger
lapp till eget behov av virke använda skogen i enahanda ordning och omfattning,
som i 26 § stadgats med avseende å samma trakter, dock må virke
till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig
bostadsbyggnad ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare

218

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

därtill givit sitt samtycke; ej heller må växande träd till uppförande eller
ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel, som avses i 25 § 1 mom., tagas
utan anvisning eller utsyning.

2) Nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällapp använda
skogen till eget behov av virke, dock med iakttagande av att virke till uppförande,
ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill
givit sitt samtycke, ävensom att virke till nyssnämnda ändamål eller
växande träd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel
ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning.

Skogslapp äger å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget
behov under flyttning med sina renar taga bränsle samt virke till tältstänger,
kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter ävensom
slöjdvirke; dock må växande barrträd tagas allenast efter anvisning eller
utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gäller om fjällapps rätt till skogsfång
vad i 26 § i sådant avseende stadgats.

Skogslapp äger utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med sina
renar för de under 2) andra stycket omförmälda ändamål taga torra träd,
vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å utmark växande
lövträd. Därjämte må tall- och grantjur tagas till slöjdvirke.

28 §.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition
eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges icke betalning.

Yad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas
allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning
enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren det
fordrar, för virke, som enligt vad i 27 § stadgas ej må tagas annat än efter
anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall och grantjur,
som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig ersättning,
vilken i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens befallningshavande
förordnad värderingsman.

29 §.

Finnes beträffande invid boplats belägen mark, som avses i 27 §, skogens
fortsatta nyttjande av lapparna till vedfång vara i synnerlig mån betungande
för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande
på framställning av denne förbjuda, att bränsle tages annat än efter anvisning.

30 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

219

31 §.

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller
oväxtliga träd tagas.

32 §.

Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk
tages av lapparna på område, där avverkning uppenbarligen kan medföra
fara för skogens bevarande eller återväxt.

Skulle Konungens befallningshavande finna, att lapparnas nyttjande av
viss plats såsom fast viloplats eller boplats uppenbarligen medför fara för
skogens bevarande eller återväxt, äger Konungens befallningshavande för
viss tid förbjuda platsens begagnande för sådant ändamål.

33 §.

Virke, som lapp lagligen tagit och använt ellei'' upplagt till framtida användning,
må icke utan hans samtycke av jordägaren eller brukaren bortföras
eller göras obrukbart.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsvning, blivit
olovligen bortfört eller gjorts obrukbart, äger lappen utan anvisning eller
utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen behöves för uppförande
av nytt stängsel.

34 §.

Lapp är pliktig att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller
utsyning må liava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakttaga
nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamalet
användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stubbar,
vindfällen eller en- eller videbuskar;

c) att bland växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga,
överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlänmade stubben icke må
överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna större del av stammen;
samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen
randbarkas.

35 §.

Anvisning eller utsyning, varom i 26, 27 och 29 §§ sägs, verkställes kostnadsfritt
av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen
skall verkställas snarast möjligt; och skall lappen i god tid därom underrättas.
Träd, som anvisas eller utsynas, skola vara för avsett ändamål fullt
lämpliga och, såvitt möjligt, för lappen lätt tillgängliga.

Om jakt och fiske.

36 §.

Lapp, som tillhör lappby, är berättigad att å utmark jaga och fiska icke
allenast å sådana områden, där lapparna jämlikt 2 och 3 §§ äga vistas under
varje tid av året, utan även å andra områden inom lappmarkerna under den
tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock underkastad
de bestämmelser, som gälla i avseende å förbud att utan Konungens tillstånd
döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och sätt för
nyttjande av jakt och fiske.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar.

37 §.

1. Förorsaka fjällapps renar ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna
under någon av månaderna juni, juli och augusti skada å växande eller
avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller äng eller sådan utängsslåtter,
vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan att vara inhägnad år
efter annat varit till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom
lador, hässjor, diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom
utängsslåtter, skall skadan ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat
skadan.

Sker sådan skada å annan tid än nyss sagts, skall den ersättas endast
i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom
vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet
anses ligga grödans ägare till last, ity att han underlåtit att inom rimlig
tid hemföra grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja,
till dess skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet
kunnat verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan så är att
skadan varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

2. Ersättningsskyldighet, varom ovan sägs, äger ej rum för skada, som
skett å fastighet, vars innehavare enligt vid upplåtelsen meddelade eller
eljest gällande bestämmelser är pliktig att själv stå sådan skada.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

3. Förorsaka fjällapps renar skada å gröda å annan mark ovan odlingsgränsen
än i 1 mom. sägs eller å renbetesfjällen, är grödans ägare pliktig
att själv stå skadan, utan så är att skadan varit åsyftad av den, vilken vården
om renarna ålegat.

4. Förorsaka skogslapps renar å trakt ovan odlingsgräns^! inom lappmarkerna,
där sådana lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar,
skada å gröda, skall vad ovan stadgats äga motsvarande tillämpning.

38 §.

1. Förorsaka fjällapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen eller utom
renbetesfjällen, där sådana lappar äga uppehålla sig med sina renar, å åker.
äng eller sådan utängsslåtter, som avses i 37 § 1 mom., skada å växande eller
avskuren men ej i lada införd gröda, skall skadan, där den inträffar under
tid, då betesrätt ej är medgiven, ersättas av ägaren till de renar, vilka förorsakat
skadan.

Sker sådan skada å annan tid, skall den ersättas endast i det fall att den,
vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid
renarnas bevakning varit vållande till skadan. Kan vårdslöshet anses ligga
grödans ägare till last, itj att han underlåtit att inom rimlig tid hemföra
grödan eller att, där den lämnats utestående i stack eller hässja, till dess
skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet kunnat
verkställas, är han dock pliktig att själv stå skadan, utan så är att skadan
varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

2. Förorsaka skogslapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen, där sådana
lappar jämlikt 3 § äga uppehålla sig med sina renar, å åker, äng eller sådan
utängsslåtter, som avses i 37 § 1 mom., skada å växande eller avskuren
men ej bärgad gröda, skall, där skadan inträffar under någon av månaderna
maj, juni, juli, augusti och september, skadan ersättas av renarnas ägare.
Inträffar skadan under annan tid, skall angående ersättningsskyldigheten
gälla vad i 1 mom. andra stycket stadgas.

Lag samma vare, där skada förorsakas å bärgad gröda, vilken icke blivit
införd i lada utan lämnats utestående i stack eller hässja; dock att beträffande
skada, som inträffar under maj eller september månad, angående ersättningsskyldigheten
skall gälla vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Var vid den tid, då skadan skedde, betesrätt ej medgiven å området, skall
renarnas ägare alltid vara skyldig ersätta skadan.

3. Förorsaka fjällapps eller skogslapps renar å trakt nedanför odlingsgränsen
eller utom renbetesfjällen skada å gröda å annan mark än i 37 §
1 mom. avses under tid, då sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § äga uppehålla
sig å trakten med sina renar, skall renarnas ägare vara fri från ersättningsskyldighet,
där ej skadan varit åsyftad av den, vilken vården om renarna
ålegat.

Sker skada å sådan mark under annan tid, skall skadan ersättas av renarnas
ägare, där den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom
vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

39 §.

Skada, som av fjällapps eller skogslapps renar förorsakas å trakt, där
sådana lappar jämlikt 2 eller 3 § icke äga uppehålla sig med sina renar under
någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

40 §.

Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse,
äger han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning utse eu
god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 41 § sägs hava i
uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas sida, varefter
dessa båda, eller, om de ej kunna enas, lappfogden eller landsfiskalen
utser en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde skola gode männen
sammanträda å stället, där skadan skett, samt verkställa noggrann utredning
om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den kan antagas hava
skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning i saken. Med stöd
av den utredning, som sålunda vunnits, skola gode männen med behörigt
iakttagande av frånvarandes rätt uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen
skall föras protokoll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats,
ävensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som medgiver, att han
är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjuditskadeersättning,
ej understigande vad gode männen bestämt, må utmätning
för synekostnaden ej ske utan skall sökanden själv stå samma kostnad.

För syneförrättning njuter god man ersättning efter samma grunder som
nämndeman.

41 §.

Lappby skall vid sammanträde, som omförmäles i 12 §, för en tid av
högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke
driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till nästa
val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 40 § förmäles. Underlåter
lappby att anställa sådant val, göres av lappfogden eller den landsfiskal,
inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom hos Konungens
befallningshavande, som i lappbyns ställe utser lämpligt antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och
tillställes en var av gode männen.

42 §.

Hålla flera lappar sina renar tillsammans i en hjord eller har lapp i sin
hjord såväl egna som skötesrenar, och sker genom renar, som höra till

223

Kungl. MajUs proposition nr 43.

hjorden, skada, vilken enligt denna lag skall ersättas, skola, där det ej kan
utrönas, genom vilkens renar skadan uppkommit, renarnas ägare vara pliktiga
att i förliällande till det antal renar, en var av dem har i hjorden,
ersätta skadan jämte syne- och rättegångskostnader. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar, tillhörande olika
hjordar, blivit sammanblandade till en hjord och åstadkommit skada.

43 §.

1. Inträffa å en trakt år efter annat skador av större betydelse, vilka måste
anses väsentligen bero på försumlighet i renvården, må Konungen förklara,
att visst till gränserna bestämt område skall tills vidare och intill dess annorlunda
förordnas utgöra ett skadeersättningsområde, inom vilket de lappar,
som där äga uppehålla sig med sina renar, skola i fall, varom nedan sägs,
vara underkastade gemensam ansvarighet för skada genom renar.

2. Sker inom sålunda fastställt skadeersättningsområde skada genom
renar, vilken enligt denna lag skall ersättas, skall, där det ej kan utrönas,
genom vilkens eller vilkas renar skadan uppkommit, ersättningsskyldigheten
åligga de lappar, vilka tillhöra området; och skall ersättningsbeloppet jämte
syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelas i förhållande till det
antal renar, en var av dem har inom området. Om vid den tid, då skadan
skedde, å området funnos renar i vård hos annan än de lappar, som tillhöra
skadeersättningsområdet, skall även ägaren av dessa renar i förhållande till
renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar lapp, förr än uppgörelse eller
förlikning trätfats eller dom givits om dylik ersättning, att skadan ej förorsakats
av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

§•

Fordrar någon ersättning på grund av sådan gemensam ansvarighet, som
avses i 43 §, äger han med sitt yrkande vända sig mot ordningsmannen eller
ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna inom skadeersättningsområdet
tillhöra; ägande ordningsman att efter samråd med lappfogden
på vederbörande lappars vägnar trätfa uppgörelse om ersättning. Ordningsman
äger ock att på lapparnas vägnar föra talan i mål om dylik ersättning
samt efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl
skadeersättning som syne- och rättegångskostnader.

Ådömes ersättningsskyldighet flera lappar, skall i domen för eu var fastställas,
huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, må av honom fullföljas
i högre rätt.

45 §.

Oen som efter vad i 42 eller 43 § sägs blivit dömd att ersätta inträffad skada
eller träffat uppgörelse eller förlikning om erläggande av sådan ersättning vare
oförhindrad att, i händelse det utrönes, att skadan förorsakats av renar, tillhörande
annan, eller att vid den tid, då skadan skedde, inom skadeersättnings -

224

Kutigl. Maj:ts proposition nr 43.

området funnos renar, tillhörande annan än dem som enligt domen, uppgörelsen
eller förlikningen ansetts ersättningsskyldiga, söka gottgörelse av
ägaren till dessa renar för vad han erlagt eller för den del därav, som jämlikt
43 § belöper på renägaren. Där ersättningen bestämts genom uppgörelse
eller förlikning, må gottgörelse ej fordras för mer än vad på renägaren
belöper i förhållande till det belopp, vartill skadan må hava blivit värderad
vid syn, med tillägg av synekostnaden.

Om minskning av renantalet inom lappby.

46 §.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från
lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes utrymme
inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet
kan ske, äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i sistnämnda
lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall i sådant
fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts. Härvid
skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars
förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för
sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens
befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av Konungens
befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning eller
annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej
vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens
befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid
skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl
till antalet liushållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska
sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes ordning,
i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till användning,
skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att,
då särskilda skäl därtill föreligga, i sådant avseende annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd meddelas
av Konungens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

Kungi. Maj:ts proposition nr 48. 225

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste mån iakttages som ock
att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den
vilken vården om renarna åligger enligt Konungens befallningsliavaudes bestämmande
skail vidtaga åtgärd, må Konungens befallningskavande förelägga
honom vite samt i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga
honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes bekostnad.

Om förbud mot ofredande av lapparnas renar in. m.

47 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet dödar, skadar eller genom
skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan renarna befinna
sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock söker obehörigen
fördriva dem från sådant område, skall ersätta därigenom för lapparna uppkommen
skada.

Har ren blivit dödad vid skogsavverkning, åligger det den som förestår
avverkningen att genast göra anmälan hos lapparna, därest de finnas å
trakten, eller, om så ej är fallet, hos landsfiskalen, till vilken det dödade
djurets öron därvid skola i liopsittande skick insändas. När anmälan inkommit
till landsfiskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren eller,
om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som finnas tjänliga
för det dödade djurets tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppeliållsområde av hund, skall hundens ägare
ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta moment avses, förstås icke blott skada, som tillfogats
ren, utan ock, där renar blivit skingrade, kostnader och besvär, som
uppkommit för deras hopsamlande eller i sammanhang därmed, ävensom
utgiven ersättning för skada, som renarna till följd av skingringen kunna
hava förorsakat. <

Är ren, som skadats, omärkt, eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet
tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,
är särskilt stadgat.

48 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft. (Nr 43.) 230127 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt
härom förordna, gälla för trakt utom lappmarkerna och renbetesfjällen,
inom vilken lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom & trakt
därintill.

49 §.

1. Under den tid lappar med sina renar uppehålla sig å trakt, där
renar då må föras på bete, skola å denna trakt och å trakter därintill
hundar, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas bundna
eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet med närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungens befallningshavande. Dock må
Konungens befallningshavande för viss trakt eller för särskilda fall medgiva
befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men
för renskötseln.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola därvarande
hundar hållas bundna eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola
lapparna, där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Finnes hund, som är känd för att jaga renar, å trakt där renbete må
äga rum, och hålles hunden icke bunden eller instängd eller försedd med
klubba, då renar under tillåten tid befinna sig där, må hunden dödas genom
lappfogdens eller polismyndighetens försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som
befinner sig å trakt, där renar vid tillfället få föras på bete, må hunden
dödas. Lag samma vare, då hund anträffas å sådan trakt utan tillsyn omedelbart
efter det den jagat eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter
förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och
kan den som dödat hunden icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare
han likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej hundens
ägare kan visa sannolika skäl för sitt påstående.

Om skötesrenar.

50 §.

1. Lapp, som tillhör lappby, är berättigad att hava renar i vård hos
renskötande lapp, dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke
hos lapp inom annan lappby än den han själv tillhör.

2. Lapp, som ej tillhör lappby, må, därest han har sitt hemvist inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller
inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande
lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll, års- och fjolårskalvar
häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget att, där det med
hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av
intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej
över etthundra.

Därest renar utöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testa -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

mente eller gåva tillfallit lapp, varom i nästföregående stycke förmäles, må
Vinn dock under en tid av tre år utan särskilt tillstånd hava jämväl det överskjutande
antalet renar i vård hos renskötande lapp.

51 §.

1. Inom Norrbottens län må tills vidare även annan person än i 50 §
avses, vilken har sitt hemvist inom länets lappmarker och där äger eller
brukar jordbruksfastighet, hava renar i vård hos renskötande lapp, som ej
är i annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu,
års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna, Konungens befallningshavande
obetaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och
lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. har renar i vård hos
renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega
för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av Konungens
befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall erläggas
för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos skogslapp före den 1
juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla antalet skötesrenar
ävensom renskötarens namn. I samband med anmälan skall för
varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som enligt närmare
föreskrifter av Konungen skall användas såsom bidrag till bekostande
av allmänna renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej sköteslega eller särskild avgift.
Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång
slaktas för renägarens räkning eller ock förgås eller förkommer medför icke
riitt för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

3. Skötesrenägare, som avses i denna paragraf, skall hava samtliga sina
renar under vård av eu och samma lapp.

52 §.

Dragrenar må en var hava i vård hos renskötande lapp; och vare sådana
skötesrenar ej i något hänseende inbegripna under bestämmelserna i
50 och 51 §§.

53 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, står i fråga
om dessa renar samma ansvar enligt denna lag som lappen för sina renar.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

54 §.

Har någon renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större
antal iin ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat honom jämlikt
51 § medgiven rätt att hava renar i lapps vård, åsidosatt något av vad i
nämnda lagrum stadgas i avseende å sådan rätts utövande, må Konungens
befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande
eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för
renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Försummar renägare att erlägga den särskilda avgiften, skall lian erlägga
dubbel avgift.

Om renräkning.

55 §.

1. Allmän renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer. Närmare
föreskrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Om räkning minst vart tredje år av renar inom vissa lappbyar av Norrbottens
län är särskilt stadgat.

2. Konungens befallningshavande må förordna om hållande av tillfällig
renräkning i nödig omfattning, där grundad anledning finnes, att renlängd,
som enligt 14 § upprättats, är felaktig i avseende å eu eller flera renägares
renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i renlängden, skall
kostnaden för räkningen gäldas av lapp, vars uppgifter till längden angående
renantalet med hänsyn till felets storlek måste anses lämnade mot
bättre vetande.

3. Renskötande lapp är pliktig att utan ersättning samla och biträda
vid räknandet av den hjord, till vilken hans renar liöra, vid äventyr att
nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om vissa liyttjaiiderättsupplätelser.

56 §.

Ej ma a de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig
nyttighet av lapp till annan upplåtas. Sker ändock upplåtelse, vare
den ogill.

Kan inom sadant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara
för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna,
äger Konungens befallningshavande tillåta annan att mot avgift därstädes
jämte lapparna utöva jakt eller fiske. Vid upplåtelsen samt vid jakt- eller
fiskerättens utövande skola iakttagas de bestämmelser, som gälla i avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

229

å förbud att utan Konungens tillstånd döda eller fånga vissa djurarter
samt i övrigt beträffande tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen upplåtelse av nyttjanderätt
till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må
Konungens befallningskavande mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till inägor upplåtits, är den, till
vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada, som av renar förorsakas
å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är att skadan
varit åsyftad av den, vilken vården om renarna ålegat.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola de
lappar, vilka äga rätt att uppehålla sig med sina renar å området, höras i
ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser,
som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

57 §.

A trakter i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen, där renskötsel
året om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens
befallningshavande driva skogsrenskötsel.

Vill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallningshavande
ingiva ansökan med uppgift om den trakt, inom vilken han vill
driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk avse att innehava för
egen räkning samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser att
taga skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall yttrande inhämtas från
den kommun, där renskötseln är avsedd att drivas.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig
del av traktens befolkning, att renskötsel fortfarande drives å trakten, och
anses sökanden lämplig såsom renskötare samt möter ej heller i övrigt hinder
för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna sökanden
tillstånd att viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å den
angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i sammanhang
härmed bestämma det område, varinom renskötseln må drivas, varest och
huru flyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar, sökanden må föra på
bete samt, därest sökanden avser att hava skötesrenar, huru stor del av renhjorden,
som sökanden och hans husfolk högst må innehava för egen räkning,
ävensom de särskilda villkor i övrigt, under vilka ren skötseln må
äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns drivande
inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest betesrättens utövande
medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla det
givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller meddela
nya villkor.

Yarder lapp, som innehar tillstånd till renskötsel, stadigvarande förhindrad

230

Kungl. Maj :ts proposition nr 4it.

att begagna den medgivna rättigheten, äger Konungens befallningsliavande
utan kommunens hörande medgiva annan lapp att på enahanda villkor
under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel inom området.
Lag samma vare, där lappen avlider och dödsbodelägarna anses icke
lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 §.

I fråga om sådan renskötsel, som avses i 57 §, skola de i denna lag meddelade
bestämmelserna i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med
följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som innehar tillstånd att där driva renskötsel,
ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lapska tjänare. Såsom
tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan lapp har
i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i överläggningar och beslut
i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningsliavande.

2) Ådagalägger lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet däri,
eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äger Konungens befallningshavande
utan iakttagande av vad i 19 § stadgats fråntaga honom den medgivna
rättigheten; och skall i fråga om Konungens befallningshavandes befogenhet
att medgiva annan lapp att i hans ställe driva renskötsel vad i
57 § sista stycket stadgats äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses,

att å kronomark under kronans omedelbara disposition samt å kommun
tillhörig allmänningsskog för eget behov taga torra träd och vindfällen, skogsavfall,
en- och videbuskar ävensom å utmark växande lövträd för tillfälligt
behov samt tall- och grantjur till slöjdvirke,

samt att jämväl å annan mark under flyttning mot betalning enligt ortens
pris taga virke, som nyss sagts, dock endast till bränsle, tältstänger,
kåtor, bodar och ställningar för förvaring av lappens tillhörigheter ävensom
slöjdvirke.

4) Vad i 36 § stadgats om rätt till jakt och fiske skall icke äga tillämpning.

6) Beträffande skyldighet enligt 49 § 1 mom. för ägare av hund att hålla
hunden bunden eller instängd eller försedd med klubba må Konungens befallningshavande
medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7} Beträffande skötesrenar skall gälla:

Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skötesrenar,
må den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar

231

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

jordbruksfastighet på de närmare villkor och i den utsträckning Konungens
befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera
för hushåll räknat än tjugu, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna.

Dragrenar må även annan renägare hava i vård hos lapp på sätt här
sägs.

Skötesrenägare står i fråga om skötesrenarna samma ansvar enligt denna
lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande på sätt ovan
sägs föreskrivit med avseende å rätten att hava skötesrenar, må Konungens
befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande
eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas
omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Renräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar
nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förflyta mera än fem år.
Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars
och ens renantal.

Straffbestämmelser m. in.

59 §.

1. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffas:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 18 §
eller 47 § 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan lämnar
veterligen oriktig uppgift;

b) lapp, som har getter på bete till större antal än i 24 § sägs;

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 § uppför ringgärde eller
annat stängsel;

d) lapp, som överträder jämlikt 29 eller 32 § meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats
jämlikt 34 §;

f) den som i strid mot stadgandet i 48 § eller med stöd därav meddelad
föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband; samt

g) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till
större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet
att hava renar under lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits
i avseende å rättighetens utövande.

2. Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffas:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov erfordras,
eller som eljest tager virke i strid med bestämmelserna i 26. 27, 30, 31
eller 58 §;

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av
sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna
lag, dock endast så framt ej uppgörelse eller förlikning träffats om skadans ersättande
eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter ty
i 40 § sägs utmätning för ersättningens belopp må ske hos honom; samt

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd.

3. Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffas:

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar, att hans renar inkomma
å område, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven
eller vid den tid icke må utövas, eller å främmande lappbys till gränserna
bestämda område;

b) lapp, som i strid med bestämmelserna i 9 § 1 mom. inflyttar till lappby
eller eljest där driver renskötsel;

c) den som gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller i väsentlig mån
förminskar framkomligheten å sådan väg;

d) den som mot stadgandet i 33 § första stycket bortför virke eller gör
virke obrukbart;

e) den som i fall, som avses i 47 §, uppsåtligen eller genom vårdslöshet
dödar, skadar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsavverkning
dödas eller skadas;

f) den som i strid mot i denna lag givna bestämmelser underlåter att
hålla hund bunden eller instängd eller försedd med klubba; samt

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna
lag sägs.

4. Ej må straff, som i denna paragraf är stadgat, ådömas, där gärningen
enligt allmänna strafflagen är belagd med strängare straff.

60 §.

Hållas renar i vård av person, vilken ej har rätt till renskötsel enligt
denna lag, må dessa renar icke föras på bete å mark, varöver renägaren ej
förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta
skadan. Är i fråga om sådan renhjord allmänt veterligt, att därtill hörande
djur pläga olovligen inkomma på annans mark, äger Konungens befallningshavande
att på ansökan av markens ägare förordna, att hjorden skall nedslaktas
och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas
omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 §.

1. Förseelse mot denna lag eller mot byordning åtalas vid allmän
domstol,

2. Förseelse, som avses i 59 § 1 mom. c) eller e) eller 2 mom. a) eller 3 mom.

d), må, där den förnärmar endast enskild persons rätt, ej åtalas av allmän åklagare,
såvitt ej målsägaren angiver förseelsen till åtal. Lag samma vare beträffande
förseelse, som avses i 59 § 3 mom. e); dock att, där renen är omärkt
eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger utan angivelse tala i saken.
I sådant fall må åklagaren föra talan jämväl i fråga om skadestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4S.

233

3. Förseelse, som avses i 59 § 2 mom. b) eller 3 mom. a), må, där den
förnärmar endast enskild persons rätt, icke åtalas av annan än målsägare.

G2 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som
meddelas av Konungen, användas till förmån för lapparna. Saknas tillgång
till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

63 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, är pliktig att, då Konungens
befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfiskal för verkställande av
utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar
renhjordens hopsamlande eller frånskiljande av ren från andra renar i
hjorden, verkställa sådan handräckning

Tredskas lapp att lämna fordrad handräckning, må sådan anskaffas på
den tredskandes bekostnad.

64 §.

Över beslut, varigenom Konungens befallningshavande utfärdat bvordning
eller eljest meddelat föreskrift eller vidtagit åtgärd för tillämpning
av denna lag, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad, att hos Konungen
anföra besvär inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut; dock skall, där ej ändringssökandet
därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvären lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsbestämmelser.

65 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphävas lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadganden, vilka
innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen den 6 juni
1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas,

Den som vid nya lagens ikraftträdande med laga rätt driver renskötsel
må fortfarande utöva denna näring, ändå att han icke enligt nya lagen
äger rätt till renskötsel; och skall vad i nya lagen sägs om lapp äga tilllämpning
å honom.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Lapp, som vid nya lagens ikraftträdande driver renskötsel å trakt, som
omförmäles i 57 §, åligger, såframt han vill fortsätta därmed, att senast
den 31 december 1929 göra ansökan, som avses i samma paragraf; och må
renskötseln utan särskilt tillstånd fortsättas, till dess ansökningen hunnit
prövas.

Under en tid av fem år, räknat från och med den dag, då denna lag trätt
i kraft, skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande rätt att hava
renar i vård hos annan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

235

Förslag

till

Lag om renmärken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda
märke, anbragt i renens öron.

2 §.

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren
eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar lmns
renar, har sitt hemvist; och skall sökanden därvid i två exemplar inlämna
eu avbildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående
tigur utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som
hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter
ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställer häradsrätten märket.

Fram.

3 §•

Renmärke skall för att kunna fastställas vara så inrättat, att det tydligt
skiljer sig från andra gällande renmärken inom tingslaget eller angränsande
tingslag, samt att det ej lätt kan förändras till sådant äldre märke eller sådant
äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes.

236

Kungl Maj:ts proposition nr 4H.

5 §■

Yill den som innehar fastställt renmärke icke vidare vid renmärkning begagna
detsamma, skall lian anmäla detta hos häradsrätten, som har att avlysa
märket. A ren, som, då avlysningen sker, är försedd med dylikt märke,
må det fortfarande bibehållas, men andra renar må ej märkas därmed. Ej
må utan förre ägarens samtycke avlyst märke fastställas för annan renägares
räkning, innan fem år förflutit från avlysningen.

6 §.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligger honom
att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fastställda
renmärke till registrering.

7 §■

Närmare föreskrifter om förteckningens förande meddelas av Konungen.

8 §•

9 §•

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd
före den 1 november. Försittes denna tid, äger ordningsmannen inom
lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges bekostnad
låta verkställa renmärkningen.

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 4H.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin lijorcl annans
renko med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka
kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst
märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i
lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modem.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit
förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen omhändertagas och vårdas
av ordningsmannen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall
därefter vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem
till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör
uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig skötarlön
och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom
ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande försäljningsmedel
så förfaras, som i 9 § sägs; dock att, där renens märke var
okänt, en noggrann avbildning av märket skall genom ordningsmannens
försorg insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med
uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen.
vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn. 11

11 §•

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har
under sin vård, i annat fall än i 8 § sägs begagnar märke, som ej blivit av
häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, straffas med
böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är
iigare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från
och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning begagnar
annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom vid
häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna
anmälan till registrering, straffas med böter från och med fem till och med
femtio kronor.

12 §.

238

Ktmgl. Maj:ts proposition nr 43.

taget eller förstört eller att huden blivit märkt på sätt i 3 mom. här nedan
sägs, dömes till böter från och med fem till och med trehundra kronor, där
han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens läns
lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, varmed i denna lag förstås
såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjällen som ock
de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, anträffas
forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,
att antagas kan, att köttet föres från slakt ute å mark.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,
lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.
Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att
därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den från
vilken beslaget gjorts i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller, om
det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen
i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt, göras å
hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket å plats,
som ej kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i lada, i höstack
eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag skall beslagaren låta ofördröjligen
kungöra i socknens kyrka; och äger den, som vill göra anspråk å godset,
att inom en månad därefter anmäla sig hos beslagaren samt, där hans rätt
icke finnes ostridig, instämma denne senast till det ting, som infaller näst
efter en månad från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som
stämde ej visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna
värde som ovan är sagt.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol.
I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, äger allmän åklagare tala i saken jämväl i
fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan
antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken;
dock skall vad i nya lagen stadgas icke verka rubbning i fastställelse av
renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

23SI

Förslag

till

Härigenom förordnas, att 8, 43 och 45 §§ i lagen den 20 juni 1919,
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919
mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, skola,
43 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse, samt att 45 § skall
erhålla överskrift av den lydelse nedan sägs:

8 §•

Då enligt 45 § 2 mom. renräkning äger rum inom de områden, som upptagas
av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och
Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden för räkningen,
ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare pliktiga att på
anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

. « §.

Då Konungens befallningskavande--—--från renar.

Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna
paragraf, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 §.

1. Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas
nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äger Konungens
befallningsliavande efter lapparnas hörande härom förordna, därvid på Konungens
befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen av minskningen
samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och skall beträffande
ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning i vissa fall av
renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning.

2. Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norrbottens
län, så framt ej väderleksförhållandena lägga hinder i vägen, låta verkställa

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av de nuvarande
lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast
möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

241

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
8 februari 1.928.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Peanting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 januari 1928,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, lag om renmärken
samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445),
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919
mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Sedermera hade enligt beslut den 3 februari 1928, för att tagas i övervägande
vid avgivande av det infordrade yttrandet, till lagrådet överlämnats
en av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté den 1 februari
1928 avlåten framställning angående förbud för lapparna att medhava
getter, då de vistas inom nationalparksområde.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Hilding Forssman.

Förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Detta förslag föranledde följande uttalanden ar7 lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Genom införande av underrubriker har man med rätta sökt bereda en
välbehövlig lättnad för överblick och sammanhållning av förslagets mångskiftande
bestämmelser. Detta syfte skulle emellertid ytterligare främjas,
om en omflyttning av samtliga avdelningar med undantag av de båda
första och de fem sista företoges för att bättre i grupper samla vad som
har naturligt samband och åt dessa grupper giva en lämplig ordningsföljd.

Förslagsvis borde sålunda till avdelningen om lappby närmast anslutas

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43) S30i ss 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandena om skötesrenar, renlängd och renräkning, därefter följa vad
omedelbart angår själva renskötseln: flyttningar, stängsel, bevakning; vidare
ersättning för skada genom renar och förbud att ofreda renar samt avslutningsvis
minskning av renantalet och förfarandet med förvildade renar.
Först härefter skulle avhandlas de särskilda med rätt till renskötsel förenade
förmånerna i avseende å bostad m. m., getbete, skogsfång, jakt och
fiske.

Rubrikerna till 1—6 §§: »om rätt till renskötsel samt om fjällrenskötsel
och skogsrenskötsel», och till 57 och 58 §§: »om renskötsel efter särskilt
tillstånd» synas — särskilt då de sammanställas — ej fullt lyckligt
valda. Aven i 1 § är för vissa fall fråga om renskötsel, som kräver särskilt
tillstånd, och i 57 § är fråga om skogsrenskötsel. Lämpligare borde
framhävas att det i den senare avdelningen gäller renskötsel å viss trakt
nedom lappmarksgränsen; den inledande avdelningen med dess grundläggande
stadganden om den av gammalt reglerade renskötsel, som alltjämt
är lagstiftningens huvudföremål, kunde rubriceras: Allmänna bestämmelser.

Justitierådet Wedberg:

Förslagets systematik är ej fullt tillfredsställande. Önsklig reda och
klarhet synes ej kunna vinnas på annat sätt än att sträng skillnad göres
mellan fjällrenskötsel och skogsrenskötsel , å ena sidan, och å den andra
renskötsel å viss trakt nedom lappmarksgränsen. Lagen bör, efter min
mening, uppdelas i fyra kapitel, vilka utgöras 1 kaja. av — huvudsakligen
— nuvarande 1 § med rubriken Rätt till renskötsel, 2 kap. av 2—56 §§
med rubriken Fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, 3 kap. av 57 och 58 §§
med rubriken Renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen samt 4
kap. av 59—64 §§ med lämplig rubrik. Övergångsbestämmelserna
meddelas utan paragrafnummer. Inom 2 kap. ordnas stoffet i avdelningar
med särskilda rubriker; för 2—6 §§ kunde rubriken lämpligen bliva Om
de trakter som till fjällrenskötsel och skogsrenskötsel må nyttjas. Beträffande
ordningsföljden mellan avdelningarna inom 2 kap. är jag av
samma tanke som justitierådet Alexanderson, dock att det synes mig lämpligt
att 25 § icke bibehålies såsom fristående avdelning utan inskjutes
mellan 22 och 23 §§.

1 §•

Lagrådet:

Då det i 1 mom. första stycket andra punkten ej är fråga om annan
person än som avses i första punkten utan blott om ett annat fall, bör
någon redaktionell jämkning vidtagas. En sådan erfordras också till
undanröjande av den säkerligen ej avsedda konsekvensen av tredje punkten,
att giftermål med man, som har rätt till renskötsel, icke skänker
hustrun sådan rätt därest hon — vad ju enligt första punkten lätteligen
kan inträffa — förut saknar rätten men dock är av lapsk härkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

243

Uttrycket »i den omfattning, som prövas lämplig,» lärer avse allenast
att Konungens befallningshavande må äga begränsa rätten till visst renantal
eller till vissa år. Det synes önskligt att detta blir tydligt angivet.

8 § 2 mom. lärer hava sin naturliga plats i samband med bestämmelserna
i 2 mom. av förevarande paragraf.

Såsom vid 22 och 23 §§ skall närmare beröras torde i 2 mom. lämpligen
böra givas en erinran att om lapparnas rättigheter inom nationalparker
är särskilt stadgat.

Justitierådet Wedberg:

Det kapitel, som efter min mening skulle bliva det första i lagen,
borde utgöras av tre paragrafer. I 1 § skulle förklaras att renskötsel,
varom i denna lag sägs, är fjällrenskötsel, skogsrenskötsel eller renskötsel
å viss trakt nedom lappmarksgränsen. 2 § 1 mom. skulle handla
om rätt till fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, i huvudsaklig överensstämmelse
med förslagets 1 § 1 mom. I 2 § 2 mom. borde det heta att
rätt till renskötsel å viss trakt nedom lappmarksgränsen kan medgivas
lapp genom särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande efter ty i
3 kap. sägs. Nuvarande 1 § 2 mom. första stycket — om den befogenhet
som innefattas i rätt till renskötsel — borde till sitt innehåll återfinnas
i 3 §, med det tillagda förbehåll att lapp, som ej tillhör lappby,
icke må utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 50 § 2 mom. sägs.
I 3 § borde vidare upptagas sista stycket i nuvarande 1 § samt en erinran
att om lapparnas rättigheter inom nationalparker är särskilt stadgat.

2 §•

Lagrådet:

Kedan den tunga och knappast fullt korrekta redaktion, som stadgandet
i 4 mom. erhållit, utgör eu anvisning att stadgandet ej har sin plats i
denna lag utan i lagen om expropriation. Där torde ändringen kunna
inskränkas till att i 1 § tillägges, med särskilt nummer i uppräkningen:
för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Nu förevarande paragraf kunde antingen avslutas med 3 mom. eller ock
såsom 4 mom. innehålla: Om expropriation för fjällrenskötselns behov
är särskilt stadgat.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

I vissa av förslagets bestämmelser om lapps rättigheter och skyldigheter
talas om platser där »han» äger uppehålla sig med renarna. Det är då
meningen att lappen skall äga rätt att vistas å platsen även enligt reglerna
om särskilda betesområden för lappbyar. När åter det är tillfyllest
att uppehållsrätt finnes enligt 2 eller 3 §, använder förslaget städse plu -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

ralformen »sådana lappar» eller »lapparna». Med hänsyn härtill torde
det vara lämpligt att redan i 2 och 3 §§ pluralformen nyttjas, liksom i
gällande lag, helst de avtal med vederbörande jordägare eller brukare, om
vilka i nämnda paragrafer är fråga, städse röra lappar i gemen.

8 §•

Lagrådet:

Till större trygghet mot kringgående av förbudet i 9 § att utan tillstånd
inflytta från lappby till annan har ansetts lämpligt att i lagtexten
uttryckligen angiva att lapp från främmande lappby, som anställts såsom
biträde vid renskötsel, ej längre än tjänsteanställningen varar tillhör husbondens
lappby. Rätta platsen för denna erinran lärer dock ej vara under
a), utan under b).

I a) och b) har man i fråga om den, vars egenskap att tillhöra viss
lappby grundas på att han driver eller tidigare drivit renskötsel inom
byn, tillagt en särskild fordran, uttryckt i orden »såsom stadigvarande
yrke», »på stadigvarande sätt». Frånsett att växlingen i ordalag är ägnad
att väcka ovisshet om och i vad mån därmed åsyftas eu skillnad i sak,
synes det tvivelaktigt huruvida de angivna kvalifikationerna äro av behovet
påkallade och lämpliga. Redan uttrycket »driva renskötsel» torde äga
innebörden av något icke helt övergående och tillfälligt. Enligt c) är å
andra sidan blotta innehavet av tillstånd att inflytta i lappby eller eljest
där driva renskötsel tillräckligt för att bliva räknad till byn. Vid sådant
förhållande kan det icke vara avsett att en till myndig ålder kommen son
till avliden by alapp, vilken efter faderns nyss inträffade frånfälle begynt
driva renskötsel, icke skall räknas till byn förrän det visat sig om denna
renskötsel bedrives såsom stadigvarande yrke; och knappast synes det
böra hindras honom att även om han redan efter tämligen kort tid tillsvidare
upphört med renskötsel — utan att ägna sig åt fast annan sysselsättning
— ånyo begynna driva sådan.

Däremot torde i fråga om biträde vid renskötsel inom lappby böra fordras,
för att sysselsättningen må kunna även efter sitt upphörande grunda
egenskap att tillhöra lappbyn, att den haft stadigvarande karaktär.

Sådant tillstånd av Konungens befallningsliavande, som avses under c),
behandlas närmare i 9 §. Där skiljes mellan två fall. Gemensamt för
båda dessa är att tillstånd ej kan förvärvas av annan än lapp som vill
inflytta till lappby för att där driva renskötsel; men de regler, som gälla
om tillstånds utverkande när lappen vill taga sina renar med sig, äro ej
i allo tillämpliga då han vill driva renskötsel med renar som förut finnas
inom byn. För att sambandet mellan 9 § och bestämmelsen under c)
må tydligare framstå, hemställes att det meddelade tillståndet måtte i c)
karaktäriseras antingen genom hänvisning till 9 § eller ock i ordalag som
närmare svara mot vad, på sätt nyss är antytt, innehålles i 9 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 245

Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenlåga
instämde:

I betraktande av den vidsträckta befogenhet som enligt 1 § 2 mom.
innefattas i »rätt till renskötsel, varom i denna lag sägs», synes knappast
något bliva övrigt för de »förmåner» vilka i 8 § 2 mom. angivas vara
förenade med »rätt till renskötsel enligt denna lag». I varje fall lämnas
läsaren i okunnighet om vilka förmåner det gäller, likasom det även —
bortsett tillsvidare från avfattningen av 36 § och 50 § 1 mom. — förefaller
godtyckligt att icke bland förmånerna inräknas rätten att jämlikt
50 § 2 mom. liålla begränsat antal skötesrenar i vård hos annan lapp
(jfr föredragande departementschefens yttrande om den redaktion som givits
8 § b) med anledning av vad lappfogden i Jämtlands län upplyst).

Det hemställes att hänsyn till vad sålunda anförts måtte tagas vid bestämmelsens
slutliga avfattning.

Justitierådet Wedberg:

Beträffande avfattningen erinras om vad jag yttrat vid 1 §.

9 §•

Lagrådet:

Ordet »flytta», som i fråga om lapparna och deras renar har sin särskilda
betydelse (15—18 §§), torde böra undvikas i första stycket av
denna paragraf; och första punktens avfattning lärer böra jämkas så att
lagbudet blir tillämpligt även då lapp, som ej tillhör någon lappby, vill
med sina renar inflytta till en sådan. Iakttages detta kommer sista
punkten i första stycket av 1 mom. att gälla blott för det fall att lapp
vill inflytta till lappby för att driva renskötsel med där redan befintliga
renar. Detta synes även vara riktigt, ty blott i detta fall bliva de tidigare
i 1 mom. givna bestämmelserna till någon del otillämpliga.

En ändring i 1 mom. enligt vad nu hemställts föranleder även en
jämkning i 2 mom.

22 och 23 §§.

Lagrådet:

Att inom nationalparks område ej ens lapparna må uppföra byggnad
eller verkställa odling framgår redan av 1 och 2 §§ i lagen om nationalparker.
Det lärer ej vara erforderligt eller lämpligt att här upprepa denna
äldre lags innehåll, helst detta icke utan vidlyftighet kunde ske konsekvent
(jfr vid 36 §) och nationalparkernas säregna ställning gör det svårt
att inordna dem under någon av de jordkategorier med vilka förevarande
lag rör sig. Däremot torde i 1 § böra, såsom redan blivit ifrågasatt,
införas en hänvisning till nationalparkslagen.

Att viss skada säges hava varit åsyftad innebär flerstädes i lagspråket,
t. ex. 14 kap. 10 § strafflagen, ej annat än att skadan skett uppsåtligen.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

I förslaget åter torde man, då det heter att skada å gröda varit åsyftad,
därmed ha velat uttrycka att skadan orsakats i syfte att tillskynda grödans
ägare förlust. Vad sålunda lärer vara meningen synes böra otvetydigt
angivas.

24 §.

Justitierådet von Seth:

Huruvida den av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté ingivna
framställningen om förbud för lapparna att medhava getter, då de vistas
inom nationalparksområde, bör föranleda till någon lagstiftningsåtgärd, kan
icke avgöras utan en närmare undersökning av förhållandena. Emellertid torde
härav icke böra vållas något uppskov med förevarande lagstiftningsärende,
då de bestämmelser, till vilka framställningen må föranleda, rätteligen hava
sin plats i lagen angående nationalparker, där alla hittills meddelade lagstadganden,
som angå nyttjandet av nationalparksområdena, finnas sammanförda.
Naturligtvis bör den omständigheten, att lapparna sålunda
under någon tid kunna komma att åtnjuta en vidsträcktare betesrätt å
nämnda områden, än som det sedan kan finnas lämpligt medgiva dem,
icke få giva anledning till anspråk från deras sida.

26 §.

Lagrådet:

Att efter »ovan odlingsgränsen» tillägga »inom lappmarkerna» synes
vara överflödigt, här liksom flerstädes i senare paragrafer.

Stadgandet under 3) torde böra till avfattningen något jämkas, så att
begränsningen »för tillfälligt behov» tydligt kommer att, såsom avsett är,
hänföra sig blott till växande lövträd.

36 §.

Lagrådet:

Jakt- och fiskerätten framstår enligt sakens natur såsom en del av den
allmänna befogenhet, som enligt 1 § 2 mom. innefattas i rätten till renskötsel,
eller dock såsom utgörande eu av de med samma rätt förenade
förmåner om vilka talas i 8 § 2 mom. Med ett sådant betraktelsesätt följer
av nämnda lagrum att eu var, som är lapp i lagens mening, äger jaktoch
fiskerätt, men att ingen annan lapp må utöva rätten än den som
tillhör lappby. Vid sådant förhållande böra orden »som tillhör lappby»
såsom överflödiga och vilseledande utgå.

Efter orden kan lagtexten ej gärna tydas annorlunda än att en fjällapp
har jakt- och fiskerätt å visst område även under tid då väl skogs- men
ej fjällappar äga uppehålla sig där. Det vore en förbättring om det i
paragrafens början finge heta att fjällapp och skogslapp äro berättigade
att å utmark jaga och fiska icke allenast å områden där sådana lappar
jämlikt 2 eller 3 § äga vistas under varje tid av året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

247

Den närmare precisering, som år 1927 gjordes rörande förbehållet i avseende
å jakt- och fiskerätten, var näppeligen behövlig. Den verkar i allt
fall vilseledande då den icke erinrar om det ovillkorliga förbud för lapparna
att jaga björn och lo som innefattas i lagen om nationalparker. Under
hänvisning till vad i annat sammanhang yttrats om lapparnas rättigheter
inom sådana parker, hemställes om icke förbehållet kunde avfattas sålunda:
vare dock underkastad de inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt
•och fiske som eljest gälla.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Formuleringen av 37 § 2 mom. och av andra stycket i 38 § 2 mom.
är ej fullt korrekt. Att renbetesfjällen ej omnämnas i 37 § 1 mom.
torde bero på att sådan mark, som där avses, å renbetesfjällen finnes
endast å fastighet vars innehavare är jämlikt bestämmelser, som åsyftas i
37 § 2 mom., pliktig att själv stå skadan. Det synes dock vara riktigare
att, beträffande skada av fjällapps renar, i allo behandla renbetesfjällen
lika med trakterna ovan odlingsgränsen. Om även i övrigt eu
strängare likformighet genomföres i de ganska invecklade stadgandenas
uppställning och tillika vissa andra jämkningar vidtagas, torde lagens
innehåll bliva lättare tillgängligt.

I fråga om uttrycket att skadan varit åsyftad erinras om vad vid 22
och 23 §§ blivit anfört.

I överensstämmelse med vad som iakttagits i 37 § 4 mom. och 38 §
2 mom. bör i 1 mom. av sistnämnda paragraf hänvisning ske till den
paragraf, 2 §, enligt vilken fjällappen äger uppehålla sig å området.

42 §.

Lagrådet:

Vad som ej kan utrönas är enligt förevarande paragraf vilkens renar»''
orsakat skadan, enligt 43 § »vilkens eller vilkas renar» gjort det. Denna
olikhet förefinnes redan i gällande lag; men då den saknar berättigande
och verkar vilseledande, torde i 42 § böra användas samma uttryck som
i 43 §.

Justitierådet Wedberg:

En annan skillnad mellan 42 och 43 §§, som även den har sin motsvarighet
i gällande lag, är att 42 § saknar ett stadgande sådant som
innehålles i 43 § 2 mom. sista punkten. Detta stadgande förefaller tämligen
överflödigt; men får det kvarstå i 43 §, lärer det böra införas även
i 42 §.

Det vore enligt min mening en redaktionell förbättring om första
punkten i 42 § finge, liksom i nu gällande lag, avse blott det fall, att
flera lappar hålla sina renar tillsammans i en hjord, och därefter åt

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stadgandet i första punkten gåves motsvarande tillämpning för de fall att
lapp i sin hjord bär såväl egna som skötesrenar eller att renar, tillhörande
olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord.

45 §.

Lagrådet:

Likasom det efter träffat avgörande enligt 44 § kan utrönas att inom
skadeersättningsområdet funnos vid skadetillfället renar tillhörande tredje
man, så kan, sedan en fråga om ersättning enligt 42 § bragts till slut,
bliva utrönt att i den hjord, som orsakat skadan, funnos dylika renar.
Giltig grund att behandla dessa fall olika lärer knappast föreligga. Det
hemställes alltså att framför »inom skadeersättningsområdet» måtte inskjutas
»i hjorden eller» och att »jämlikt 43 §» får utgå.

47 §.

Lagrådet:

Skada, som avses i 1 mom. första stycket, bör ersättas även om just
de renar, vilka blivit ofredade, icke då fått föras på bete å området. I
överensstämmelse med avfattningen av 49 § lärer det alltså i första stycket
av nu förevarande paragraf böra heta: medan de befinna sig på område,
varest renar då må föras på bete.

50 §.

Lagrådet:

Av skäl som i annat sammanhang redan nämnts synas orden i 1 mom.
»som tillhör lappby» böra få utgå. Början av 2 mom. torde lämpligen
avfattas sålunda: Tillhör lapp ej lappby, må han ändock därest o. s. v.
I andra stycket av 2 mom. bör undvikas det med nya giftermålsbalken
ej väl förenliga uttrycket att renar »tillfallit» lapp »i giftorätt».

53 §.

Lagrådet:

Att det är renarnas ägare, ej deras vårdare som skall ersätta skadagenom
renar, framgår av 37—39 §§ och bekräftas ytterligare av 42 § och
43 § andra stycket. Vid sådant förhållande synes nu förevarande paragraf
vara överflödig och snarast ägnad att förvilla. Detta omdöme gäller även
för den händelse att, såsom lagrådet förordat, avdelningen om skötesrenar
sättes framför den om ersättningsskyldigheten. Det hemställes att paragrafen
måtte få utgå. Bibehålies den, bör ordet »egna» inskjutas framför sista
ordet (jfr 58 § 7 näst sista stycket).

56 §.

Lagrådet:

I tredje stycket torde andra punkten böra utgå, då dess innehåll är
självklart och för övrigt lärer kunna utläsas redan av orden »jämte lap -

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

249

parna» i första punkten. Anses det ej tillfredsställande att utan vidare
låta andra punkten bortfalla, kunna ju de nyss citerade orden utbytas mot
något uttryck som än klarare anger att tillståndshavaren blir i fråga om
jakt- eller fiskerätten likställd med lapparna.

Beträffande femte stycket må erinras om vad vid 22 och 23 §§ anförts
om uttrycket »skadan varit åsyftad».

57 §.

Justitierådet Wedberg:

Med min åsikt om hur lagen får sin bästa uppställning bör ordet skogsrenskötsel
undvikas i denna paragraf.

58 §.

Lagrådet:

Om, såsom väl får antagas, den rätt till skogsfång å kronomark under
kronans omedelbara disposition samt å kommun tillhörig allmänningsskog,
som under 3) tillerkännes lapp, icke avses skola omfatta även rätt att taga
virke till byggnader och stängsel, kan det ifrågasättas, om ej uttrycket
»för eget behov» kan verka vilseledande. Överhuvudtaget synas knappt
andra viktigare ändamål, som böra få tillgodoses genom dylik skogstäkt,
finnas än de, som uppräknas i andra att-satsen. År detta riktigt synas
de båda att-satserna lämpligen kunna sammanföras till eu och lapps rätt till
skogsfång angivas innebära att få taga, till bränsle, tältstänger, kåtor, bodar
och ställningar för förvaring av lappens tillhörigheter, torra träd och vindfällen,
skogsavfall, en- och videbuskar ävensom, för tillfälligt behov, å utmark
växande lövträd samt, till slöjdvirke, tall- och grantjur, dock å annan
mark än kronomark under kronans omedelbara disposition eller kommun
tillhörig allmänningsskog endast under flyttning och mot betalning enligt
ortens pris.

I varje fall gäller om avfattningen av denna punkt vad som förut erinrats
i fråga om ordställningen i 26 § under 3).

Justitierådet Wedberg:

Att de lappar, som erhållit tillstånd till renskötsel jämlikt 57 §, skola
särskilt för sig indelas i lappbyar, synes vara så viktigt att det bör direkt
uttalas. Med min åsikt om lagbestämmelsernas gruppering bör ingressen
till förevarande paragraf dessutom innehålla att vad i 2 kap. är stadgat
skall jämväl i övrigt lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

59 §.

Lagrådet:

I 1 mom. a) och 2 mom. c) böra orden »lämnar veterligen» ersättas
av »mot bättre vetande lämnar». Ordalagen i 3 mom. b) böra jämkas
efter den lydelse som gives 9 §.

250

Kanyl. Maj:ts proposition nr 43.

Det synes lämpligt att låta 1 mom. och 3 mom. byta plats så att, i
överensstämmelse med vanligt bruk, de allvarligaste förseelserna nämnas
först.

Stadgandet under 4 mom. torde böra utgå. Tolkat strängt efter ordalagen
innebär det i realiteten ej annat än som enligt allmänna rättsregler gäller
i fråga om s. k. lagkonkurrens. Och även om ordet gärning finge anses
liktydigt med handling i t. ex. 4 kap. 1 § strafflagen och stadgandet således
finge anses omfatta även fall av verklig brottskonkurrens, synes en
riktigare reaktion mot den förelupna brottsligheten komma att vinnas, om
vanliga konkurrensregler få vinna tillämpning.

Förslaget till lag om renmärken.

Detta förslag föranledde ej annan erinran, än att justitierådet Wedberg
ansåg att det förbehåll, som knutits vid bestämmelsen^ om den äldre lagens
upphävande, borde utgå, enär vad man därmed velat utsäga vore självklart.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1910,
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5
februari 1919 mellan Sverige och Norge angående
flyttlapparnas rätt till renbetning.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.

251

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ly berg,

von Stockenström,

Cliefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anmäler, efter gemensam
beredning med clieferna för justitie- och jordbruksdepartementen, lagrådets
den 8 februari 1928 avgivna utlåtande över de den 20 januari 1928
till lagrådet remitterade förslagen till lag om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige, lag om renmärken, samt lag om ändring i vissa delar av lagen
den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen
den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas
rätt till renbetning.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I anledning av de i utlåtandet framställda anmärkningarna bär jag låtit
vidtaga vissa ändringar i förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige. Därvid bär med hänsyn till vad inom lagrådet anförts
rörande förslagets uppställning ordningen mellan vissa avdelningar ändrats.
Till följd härav hava åtskilliga paragrafer erhållit annan nummerbeteckning.
De sålunda gjorda ändringarna i uppställningen framgå av en inom socialdepartementet
upprättad tablå, vilken torde få såsom bilaga fogas vid protokollet
i detta ärende.

Även i övrigt hava de av lagrådet eller dess flesta ledamöter framställda
erinringarna i huvudsak vunnit beaktande. Yad angår lagrådets anmärkning vid
9 § vill jag emellertid framhålla, att även om första punkten jämkas på sätt
lagrådet hemställt, sista punkten i första stycket ej kommer att gälla allenast
det fall att lapp vill inflytta till lappby för att driva renskötsel med där
redan befintliga renar. Sistnämnda punkt i det remitterade förslaget avsåg
även det fall att lapp vill driva renskötsel inom lappby, där han, utan att
tillhöra byn, redan uppehåller sig, och någon egentlig inflyttning alltså ej
kan komma i fråga. Då omförmälda fall torde hava endast ringa praktisk
betydelse, har jag dock funnit mig jämväl i detta hänseende böra följa lagrådets
anvisning.

Endast på en punkt har jag ansett mig icke böra bifalla lagrådets hemställan,
nämligen i fråga om uteslutande av bestämmelsen uti 53 § i det
remitterade förslaget. Denna bestämmelse synes mig böra för tydlighetens
skull kvarstå. Ett uteslutande av densamma skulle, särskilt med hänsyn
till att den äger motsvarighet uti såväl gällande lag som de tidigare för -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

slagen, kunna giva anledning till viss osäkerhet vid tillämpningen. Däremot
finner jag lämpligt, att paragrafen förses med det tillägg, varom lagrådet i
andra hand hemställt.

Med anledning av lagrådets erinran mot 2 § 4 mom. torde förslag till
ändring av gällande lag om expropriation komma att anmälas av t. f. chefen
för justitiedepartementet.

I anslutning till vad en ledamot inom lagrådet yttrat finner jag den från
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté inkomna framställningen icke
böra i detta sammanhang föranleda någon åtgärd.

Förutom de ändringar, vilka jag nu berört, hava i såväl förslaget till renbeteslag
som övriga förslag vidtagits smärre jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda ändrade förslagen och hemställer,
att desamma matte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Oonr. Falkenberg.

Kttngl. Maj:ts proposition nr 43.

253

Bilaga.

Tablå,

utvisande skiljaktiglieter i paragrafindelningen mellan det nu framlagda förslaget
till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
och det till lagrådet remitterade förslaget i samma ämne.

Vet nu framlagda	Vet remitterade
förslaget.	förslaget.
Allmänna bestämmelser.
1 §•	1 S; 8 § 2 mom.
^-6 §§•	2-6 §§.
Om lappby.
7 §•	7 §•
8 §•	8 § 1 mom.
9-13 §§.	9—13 §§.
Om skötesrenar.
14 §.	50 §.
15 §.	51 §.
16 I.	52 §.
17 §.	53 1.
18 §.	54 §.
Om renläugd.
19 §.	14 §.
Om renräkning.
20 §.	55 §.
Om flyttningar.
21 §.	15 8.
22 §.	16 8.
23 S.	17 8.
24 §.	18 §.
Om ringgärden och
andra stängsel.
25 §.	25 §.
Om renarnas bevakning
och om försumlighet
i renskötseln.
26 §.	19 §.

Vet nu framlagda
förslaget.

Om ersättningsskyldighet
för skada genom
renar.

27 §.

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

32 §.

33 8.

34 §

§•

Om förhud mot ofredande
av lapparnas
renar m. in.

36 §.

37 §.

38 §.

Om minskning av renantalet
inom lappby.

39 §.

Om förvildade renar.

40 §.

Om lapparnas bostäder
in. m. samt om
odlingar.

41 §.

42 §.

43 §.

Om hållande av getter.

44 §.

Vet remitterade
förslaget.

37 §.

38 §.

39 §.

40 t?.

41 §.

42 §.

44 §.

45 §.

-17 8.

48 8.

49 |

46 §■

20 §.

21 §•
22 §.
23 §.

24 §.

254

Det nu framlagda
förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Om skogsiang.

Om jakt och fiske.

55 §.

Om vissa nyttjanderättsnpplåtelser.

56 S.

Det remitterade	Det nu framlagda
förslaget.	förslaget.
	Om renskStsel å vissa
26 §.	trakter nedom lapp-
27 §.	marksgränsen.
28 §.	bl §.
29 §.	58 §.
30 §.
31 i-	Strailbestiinunelser
32 §.	m. m.
33 §. 34 §.	59 §.
35 §.	60 §.
	Om åtal, besvär oelt
36 §.	verkställighet. 61—64 §§.
	Övergångsbestämmelser.
56 §.	65 §.

Det remitterade
förslaget.

61—64

65 §.

Stockholm, K. L Beckmans Boktr., 1928.

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen,
lappkommitténs betänkande med förslag angående lapparnas renskötsel
m. m. (Statens offentliga utredningar 1923: 51). Departementschefen anför
därvid följande:

»Erågan om ändrad lagstiftning angående lapparna och deras förhållanden
inom landet har under de senaste 15-—20 åren föranlett omfattande utredningar.
I samband med dessa utredningar hava även behandlats vissa
lapplagstiftningen närstående spörsmål angående den icke lappska befolkningen
i rikets nordliga delar. Utredningarna hava numera i huvudsak slutförts
och förslag föreligga till särskilda författningar i ämnet. Jag vill inledningsvis
lämna en kort redogörelse för de väsentligaste omständigheter,
under vilka de anmälda förslagen tillkommit.

Inledning.

Den revision av lapplagstiftningen, som ägde rum under åren 1895—1896,
föranledde utfärdandet av bl. a. lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige.

Genom denna lag reglerades de svenska nomadlapparnas särskilda rättigheter
i landet. Den bestämde bland annat de områden i riket, inom vilka
de renskötande lapparna få föra sina renar på bete, och de tider av året,
då betning av renar inom de särskilda områdena får äga rum, samt meddelade
i övrigt bestämmelser angående deras flyttningar och flyttningsvägar,
deras rätt att taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande
erforderligt virke till bostäder, vistlius och stängsel ävensom deras rätt
att för sitt uppehälle jaga och fiska m. m. Kenbeteslagen tillgodosåg med

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 haft. (Nr 43.) 9C 28 1

andra ord försörjningsmöjligheterna för den del av den lappska allmogen,
som hade renskötsel såsom yrke.

Emellertid fanns redan då liksom i våra dagar ett avsevärt antal lappar,
som på grund av ålderdom, sjukdom eller andra anledningar upphört med
renskötseln, utan att likväl därefter hava kommit i sådana omständigheter,
att de vunnit sin utkomst på annat håll. Läget bland dessa lappar vann
i samband med den då avslutade revisionen av lapplagstiftningen intet beaktande.
De lämnades åt sig själva att efter förmåga ordna sin existens. Som
möjligheterna härtill dock voro ytterst ringa, kom flertalet av dem liksom
även för närvarande är fallet att i större eller mindre grad ligga fattigvården
till last. Här förefanns således redan från början en lucka i lagstiftningen
angående lapparna och deras förhållanden.

Nästan omedelbart efter det renbeteslagen utfärdats fästes också statsmakternas
uppmärksamhet å den ofullständighet i lagstiftningen, som i anmärkta
hänseende förelåg. Från skilda håll påkallades åtgärder i syfte att
avhjälpa det betryckta läget bland nyssnämnda kategori av den lappska
allmogen. I sammanhang därmed framställdes även från de renskötande
lapparnas sida vissa erinringar mot den då nyss utfärdade renbeteslagen.1

De spörsmål, som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang
med den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens
genomförande å trakterna ovan odlingsgränsen.1 2 Medan emellertid såväl
dessa som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål ännu voro beroende
av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal ledamöter
i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken hemställdes om eu
fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes bland annat.

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna
av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet
gynnat odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad
och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvänjerätt, som ju nomaderna
kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas
tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas
berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket
som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande
områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesanläggningar
upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan,
sålunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt
inne i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat en
stor mängd spridda myrar och andra slåtterlägenlieter, vilket i hög grad
försvårat renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de
bofastas sida. Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande or -

1 Se motion i riksdagens andra kammare 1899 nr 12, K. Bfhdes i Jämtlands län skrivelse till
Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer 1905 och 1907 »Handlingar
angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas existensvillkor i Västerbottens län».

2 Se bl. a. kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen den 5 juni 1909 (nr 53):
ang. marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen.

saker hade vållat att den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i
hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.
A den jord, som fordom tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes
rätt, finge den icke renägande lappen ej ens nppföra en liten koja
för att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och
bötfälld.

, De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för
lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de
nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning
åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva av
renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för betryggande
av de nomadiserande lapparnas existens, behandlas frågan om lämpligaste
sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och
hållet sakna renar eller icke hava tillräckligt många för att kunna leva som
nomader. I motionen heter det härom:

Genom den i vår lagstiftning fastslagna grundsats, att en lapp ej kan
vara på samma gång renägare och jordbrukare, borttogs för lapparna en
naturlig övergångsform från det fria nomadlivet till den bofastes vid den
egna torvan bundna intresse, eu övergångsform som eljest möjliggjort för
den mindre väl situerade men dock ej alldeles utfattige lappen att vid sidan
av en renskötsel, som ej ensam kunde skänka honom hans bärgning, hava
ett litet jordbruk, avpassat efter hans fallenhet och förmåga och i stånd att
utfylla vad som felades honom i renar. Sålunda skulle odlingen och jordbruksnäringen
efter hand kunnat hava upptagit dem, som tröttnat vid nomadlivet
eller av brist på tillräckligt antal renar tvungits att upphöra med
detta levnadssätt. Nu har i stället skapats ett fattigt, egendomslöst och
hemlöst proletariat.

Att förmå dessa lappar att återvända till nomadlivet genom att exempelvis
åt dem söka anskaffa nödigt antal renar, torde vara fullkomligt lönlöst
och dessutom praktiskt outförbart. Den närmast till hands varande sysselsättningen
vore ett jordbruk i förening med boskapsskötsel, och att ett dylikt
jordbruk även hägrar för många lappar såsom ett framtidsperspektiv, därom
har man sett flerfaldiga uttalanden från lapparna själva. Små av lappar
anlagda jordbruk och nybyggen finnas på många håll inom de norrländska
länen, oftast tillkomna utan lov och iinder trycket av nöden och fattigdomen.

Då dessa nybyggarlappar saknat varje understöd från statens sida och
dessutom ägt ringa eller inga vare sig medel eller kunskaper, är det ju naturligt
att deras jordbruk bliva primitiva, men redan den omständigheten,
att sådana jordbruk kunnat uppstå under så ytterst ogynnsamma förhållanden,
visar dock att här finnes eu kraft att tillvarataga. Givet är ju, att
lång tid kommer att förflyta, innan lapparna hunnit tillägna sig den bofasta
jordbrukande befolkningens förmåga och vana vid att driva ett jordbruk,
men detta är ju helt naturligt; fjällbondens jordbruk har nog haft många
övergångsformer, innan det hunnit sin nuvarande, ännu rätt primitiva ståndpunkt.
Det gäller emellertid att för lappen icke göra övergången till jordbruksnäringen
alltför brådstörtad, att icke rycka honom alltför långt bort
från den miljö, där han varit hemmastadd och sett sig uppväxa. Att, såsom
från ett och annat sakkunnigt håll ifrågasatts, jord skulle upplåtas åt lapp -

nybyggaren inom jordbruksrayongen och på kronoparkerna innebure ett alltför
tvärt avbrott i lappens vanor och natur för att knnna medföra ett önskvärt
resultat. Inom det egentliga lappmarks område t ovanför den nuvarande
jordbruksrayongen finnes på många ställen invid sjöar och vattendrag för gräsodling
och boskapsskötsel användbar mark, särskilt lämplig till upplåtelse åt
den vid fjällbygdens förhållanden vana lappbefolkningen. Å dylik mark synes
staten kunna, med tillbörligt hänsynstagande till den verkliga nomadbefolkningens
intressen, åt den fattiga hemlösa lappbefolkningen upplåta jord till
uppodling och bebyggande; där kunde lappen finna ett stöd för jordbraket
i jakt och fiske ävensom —■ vad en och annan lapp beträffar — i renskötsel
såsom binäring; i lappens egna hemtrakter kunde sålunda hans omdaning
till jordbrukare så småningom äga rum. Vid de jordupplåtelser, som sålunda
ägde rum från statens sida, skulle naturligtvis fästas det villkor, att
jorden ej finge utan särskilt tillstånd överlåtas åt någon svensk, d. v. s. icke
iapp, ävensom att jordinnehavet icke finge medföra något skadeståndsanspråk
enligt gällande lapplag gentemot den nomadiserande befolkningen. Vidare
vore det nödvändigt att staten ekonomiskt understödde egnahemsrörelsen
bland lapparna, måhända till eu början till och med genom att låta uppföra
bostäder åt de mest behövande och utblottade.

Men de icke nomadiserande lapparna behöva ej allenast jord och hem, de
behöva även kunskaper, framför allt i livets praktiska frågor, och i detta avseende
äro icke de förefintliga fasta lappskolorna tillfyllest. Genom statsunderstöd
torde böra beredas lapparnas vuxna ungdom tillfälle att besöka länens
lantmanna- och folkhögskolor eller måhända ännu hellre särskilt för lappungdomen
inrättade praktiska fortsättningsskolor.

På detta sätt skulle av den nuvarande egendomslösa och hemlösa lappbefolkningen
kunna skapas ett vaket, intresserat, kunskapsrikt, hemägande
släkte, förtroget, såsom ingen annan, med sitt hemlands egendomliga förhållanden
och fästat vid detsamma genom sitt hem, sitt språk och sina
traditioner.

Allt som bör göras i dessa frågor är emellertid av ytterst trängande och
brådskande natur, alltför länge har man dröjt med att på allvar taga itu
med dessa frågor och därför hava också förhållandena i hög grad tillspetsats.
En enquéte i frågan, såvitt den berör Västerbottens lappbefolkning, har
utgivits av jordbruksdepartementet, och denna enquéte visar frågans långsamma
vandring under 5 års tid 1900—1905 emellan ämbetsmyndigheterna,
av vilka var och en haft sin särskilda syn på frågan. På detta sätt kan
emellertid saken ej fortgå, om man vill bringa lappbefolkningen verklig och
effektiv hjälp i dess betryck, som för varje år växer.

Därför är att hoppas, det Kungl. Maj:t med den raskhet och beslutsamhet,
som saken ur både humanitär, social och ekonomisk synpunkt kräver, griper
sig an med lösningen av lappfrågan.

Riksdagen biträdde för sin del motionen och hemställde i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 6 maj 1908, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och taga
under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels vidmakthålla,
värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja
renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen ur
dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning och prövning
kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i stadsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen
för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas
synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen
borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det
honom dock lämpligt att vissa förberedande undersökningar verkställdes, som
kunde utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde jämväl sedermera under de följande
åren rum. De utfördes i enlighet med ett program, som upprättats av särskilt
tillkallade sakkunniga, nämligen biskopen O. Bergqvist, landshövdingarna
K. J. Bergström, H. T. Biörklund och J. Widén samt disponenten Hj. Lundbohm.
Som emellertid den genom dessa undersökningar införskaffade utredningen
icke ansågs tillräckligt uttömmande för att därå grunda en allsidig
revision av lapplagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t den 1 november 1912,
att ytterligare utredningar i ämnet skulle verkställas. Genom de utredningar,
som i enlighet härmed ägde rum och som utfördes under ledning av
landshövdingen O. von Sydow, anskaffades kompletterande material angående
renskötselförhållandena inom de områden, där de renskötande fjäll- och skogslapparna
utöva sin näring, den utsträckning, vari inom de nordliga länen
renskötsel bedrivits i äldre och nyare tid, i vad mån lapparna jämte renskötsel
driva jordbruk eller annan näring, områdenas fördelning mellan de
särskilda lappbyarna eller grupper av lappar, tiderna för lapparnas vistelse
å de olika områdena, flyttningsvägar, formerna för ren skötselns bedrivande
samt renarnas skadegörelse å bofastas egendom ävensom angående den lappska
bosättningen m. m. m. m. Desslikes fullföljdes vissa biologiska undersökningar,
som tidigare påbörjats och som avsågo bl. a. uppskattning av tillgången
å och beskaffenheten av renbetet i de trakter, där renskötsel förekommer.

Nyssnämnda utredningar pågingo under ett flertal år. De gåvo uppslaget
till åtskilliga betydelsefulla åtgärder till fromma för de renskötande lapparna1,
men ledde i övrigt icke fram till den länge väntade allmänna revisionen
av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var numera närmast den,
att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge, i det att
förhandlingar med Norge upptagits i den internationella renbetesfrågan.
Som dessa förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska
lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna,
innan man underkastade ifrågavarande lagstiftning eu fullständigare
granskning. Med den allmänna revisionen av denna lagstiftning fick således
även denna gången tillsvidare anstå.

Yissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen, vilka ansågos vara
av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som
avsågos i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos dock under tiden

1 Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av odlingslägenhetcr m. m.
i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och den 30 december
1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark samt
kungörelsen den 5 juni 1917 (nr 250) ang. ströängars utbytande mot annan mark.

till behandling, bland dem frågan om, vilka personer i renbeteslagens mening
skola räknas för lappar, frågan om renbeteslagens tillämplighet å lappar, som ej
idka renskötsel, frågan om rätt för lapparna att bosätta sig å kronomark inom
lappmarkerna och å renbetesfjällen samt frågan om begränsning av den bofasta
befolkningens rätt att hålla renar i vård hos de renskötande lapparna.
Nu nämnda frågor jämte vissa i detta sammanhang mindre viktiga spörsmål
angående renskötseln m. m. framlades till riksdagens prövning genom propositionen
den 23 mars 1917 (nr 169) med förslag till lag angånde ändring
i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Propositionen vann dock i flera delar
icke riksdagens bifall. Bland annat anhöll riksdagen, vidkommande en för
lapparna mycket betydelsefull fråga, nämligen frågan om rätt för dem att
bosätta sig å kronomark och vad därmed ägde sammanhang, i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 15 juni 1917, att förslaget härutinnan måtte återupptagas
till förnyat övervägande i samband med den tillämnade revisionen
av hela lagstiftningen rörande lapparna samt efter det tillfälle
beretts dem att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter och
önskningar, som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för en
sådan revision.

Med anslag av statsmedel har sedermera under februari 1918 i Östersund
hållits ett allmänt lappmöte, vid vilket lapparna haft tillfälle att dryfta
sina gemensamma angelägenheter.

Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes även någon tid
därefter. Den 5 februari 1919 undertecknades nämligen mellan de svenska
och norska regeringarna en konvention angående flyttlapparnas rätt till renbete,
vilken konvention den 27 maj 1919 ratificerats.

Sedan sålunda anledningarna till ytterligare uppskov med den inre lapplagstiftningens
behandling bortfallit, anmäldes frågan om en allmän revision
av denna lagstiftning ånyo den 13 juni 1919 i statsrådet av dåvarande chefen
för civildepartementet. Denne föreslog i anslutning till chefens för civildepartementet
uttalade den 9 oktober 1908, att åt särskilda kommitterade
måtte uppdragas att verkställa den utredning i ämnet, som ännu vore av
nöden, och avgiva de förslag, vartill anledning kunde visa sig föreligga.
Departementschefen anförde därvid bland annat:

»Vilken betydelse renskötseln ägt och alltjämt äger för den lapp ska befolkningen,
torde icke behöva närmare utvecklas. Även för staten måste
det ur såväl social som nationalekonomisk synpunkt vara ett viktigt intresse,
a,tt nämnda näring vidmakthålles och ytterligare främjas på de trakter, där
förutsättningar i sådant liänsende äro för handen. Fn stor del av lapparna
söker emellertid sin utkomst såsom bofasta genom idkande av jordbruk eller
andra yrken. Dessa lappars ställning är ofta, särskilt inom vissa trakter av lappmarkerna,
mindre god, något som bekräftas av de ogynnsamma siffror, statistiken
över den lappska fattigvården i denna del har att uppvisa. Ytterligare
en annan grupp av lapparna utgöres av sådana, som söka förrena renskötsel
med jordbruk, Börande lämpligheten härav såväl för lapparnas
egen del som för den jordbruks!dkande befolkningens i de trakter, där renskötsel
bedrives i sådan ordning, äro meningarna delade.

Dessa olika former, varunder lapparna söka sin utkomst, giva upphov till
nå"ra av de ömtåligaste och mest svårlösta av de frågor, som föreligga till
de kommitterades behandling. Hit hör, bland annat, spörsmålet om lapparnas
rätt till bosättning å kronomark och vad därmed äger samband.--

Bland de önskemål, som trängande gjort sig gällande, märkes vidare ett
definitivt ordnande av den nomadiserande lappbefolkningens skolfråga. Denna,
som beröres i 1908 års riksdagsskrivelse, har varit föremål för reglering genom
särskilda kungl. kungörelser den 12 september 1913 och den 23 september
1916 angående ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för lappmarks
ecklesiastikverk av den 31 januari 1896. Den nya ordning, som härigenom
infördes, har emellertid, särskilt från lapparnas sida, blivit utsatt för åtskillig
kritik. Ehuru lapparnas skolväsen sålunda ^ nyligen blev reglerat,
torde det dock icke böra undantagas från den nu ifrågasatta allmänna revisionen
av bestämmelserna rörande lapparnas förhållanden. Det är tydligen
önskvärt, att i sammanhang med andra grundläggande spörsmål rörande
lappväsendet även kommer under behandling frågan i vad mån särskilda
krav böra ställas på undervisningen av de renskötande lapparnas barn,
en fråga, som är av största betydelse för lapparnas levnadsförhållanden i
det hela.

Ett annat viktigt och aktuellt spörsmål rörande lapparna ar det om deras
fattigvård. De särskilda bestämmelser, som härom gälla, hava, åtminstone i
vissa landsdelar, visat sig ägnade att framkalla missbruk och torde behova
underkastas en genomgripande revision, något som lämpligen bör ankomma
på de kommitterade, vilkas tillsättande nu ifragasättes.

Erinras må i detta sammanhang även om en mera speciell fråga, som
synes böra upptagas av de kommitterade. I samband med den förestående
avslutningen av avvittringen inom Västerbottens läns fjällsocknar har uppkommit
frågan om nybyggarnas rätt att beta sina kreatur å kronomark
utanför de skiften, som tilläggas dem vid avvittringen. I skrivelse den 7
juni 1916 med föranledande av en Kungl. Maj:ts proposition rörande åtskilliga
med den pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark sammanhängande
förhållanden uttalade riksdagen, att nämnda fråga borde bliva
föremål för undersökning, därvid borde tagas i beaktande de förmåner, befolkningen
i förevarande hänseende hittills åtnjutit. _

Bedan förut hade Tärna socknemän i ansökning den 31 maj 1915 anhållit
om utvidgning av de för de särskilda hemmanen vid avvittringen föieslagna
områden, i syfte att bereda befolkningen bättre tillgång till bete för dess
kreatur, i sammanhang varmed jämväl framställdes yrkanden om ökade
möjligheter till skogsfångst.---------— — “ T".

Utredningen angående såväl omförmälda av riksdagen gjorda framställning

som Tärna socknemäns skrivelse, i den del den avser ökad betestillgång för
den jordbrukande befolkningen, torde böra uppdragas åt den blivande kommittén,
som vid behandlingen av förevarande fråga tydligen noga bor liava
att överväga icke blott i vad mån de bofasta äro i verkligt behov av bete
å kronomarkerna utan ock huru ett dylikt behov må kunna tillgodoses utan
sådant intrång på lapparnas renbetesmarker, som menligt inverkar på renskötseln.
. .

Av de landsdelar inom Sverige, där lapparna driva sm renskötsel, synes
Västerbottens läns lappmark vara den, där förhållandet mellan lapparna och
de bofasta över huvud är ömtåligast och svårast att reglera. Den stora utbredning
jordbruket vunnit i denna lappmarks fjällbygd långt in bland de
egentliga renbetesmarkerna medför med nödvändighet konflikter. Av en
frågan om lapparnas bosättning och deras möjlighet att med renskötsel förena

annan näring har i nämnda landsdel visat sig mest aktuell. Med hänsyn
till den särskilda uppmärksamhet, som bör ägnas den västerbottniska lappfrågan,
synes för överläggning i ämnet böra av kommittén tillkallas representanter
för de särskilda intressen, som härutinnan beröras, i vilket avseende
kommittén torde vid sitt tillsättande böra erhålla anvisning å vissa
lämpliga personer, med rätt för kommittén att tillkalla även andra. Jämväl
beträffande Norrbottens och Jämtlands län torde, i de mån så befinnes önskvärt,
kommittén böra erhålla rätt att till överläggning kalla sakkunniga.

Ovan har talats endast om lapparnas renskötsel. Men icke allenast denna
utan även den bofasta, icke lappska befolkningens rätt att innehava renar bör
upptagas till bedömande. Den inom lappmarkerna bofasta befolkningens
rätt härutinnan har visserligen nyligen reglerats genom lagen den 19 juni
1917 angående ändringar i vissa delar av 1898 års renbeteslag och tarvar
sålunda mindre uppmärksamhet, men däremot har fråga uppstått om ändring
av gällande bestämmelser rörande rätt att året om hålla renar nedanför lappmarksgränsen.

Framställningar avseende utvidgning av den rätt. som reubeteslagen
härutinnan medgiver, hava inkommit beträffande flera av de nordligaste
socknarna i Norrbottens län; och med föranledande av särskilda i samma
syfte vid 1918 års riksdag väckta motioner hava de utskott, som av kamrarna^
tillsatts för fragans behandling, visserligen hemställt, att motionerna
ejo måtte föranleda någon åtgärd, men grundat denna hemställan bland annat
på antagande att utredning i ämnet torde vara att förvänta i samband med
den allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen; och har utskottens hemställan
blivit av kamrarna bifallen.» I

I anslutning till vad departementschefen sålunda och i övrigt anfört förordnade
Kungl. Maj:t, att en kommitté skulle tillsättas med uppdrag att
utföra en allmän revision av de bestämmelser, som reglera lapparnas
förhållanden inom riket och den icke lappska befolkningens rätt att hålla
renar.

Till ordförande i kommittén utsågs landshövdingen Walter Murray, till
ledamöter under kommittéarbetet i det hela kanslirådet Lennart Berglöf,
lappfogden Johan Olof Holm, landssekreteraren Sten Albin Lilja samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Johan Helin och sparbankskamreraren
Ernst Isidor Lindley, till ledamöter vid behandling av
frågor angående det lappska skolväsendet ledamoten av riksdagens andra
kammare, folkskolläraren Emil Kristensson, komministern Gustaf Park och
komministern Hans Leonard Marklund, samt till sakkunniga att med kommittén
överlägga rörande frågor, som anginge västerbottenslapparna, dåvarande
lappfogden, numera nomadskolinspektören, filosofie doktorn Erik Bergström,
kommunalnämndsordföranden Gustaf Johansson, dåvarande landsfiskalen,
numera lappfogden Gustaf David Laurentius Lindström samt lappmännen
Torkel Larsson Kråjk och Torkel Tomasson.

Sedermera utökades kommittén med ytterligare ledamöter. Den 7 november
1919 förordnade Kungl. Maj:t sålunda till ledamot under kommittéarbetet
i det hela assessorn, numera hovrättsrådet i Svea hovrätt Philip Josepli
Aastrup, åt vilken tillika uppdrogs att tjänstgöra såsom kommitténs sekreterare.
Vidare förordnade Kungl. Maj:t den 6 juni 1921, med anledning av

♦

framställning från riksdagen i skrivelse den 4 maj 1920, till ledamöter
under kommittéarbetet i det hela lappmannen Jonas Ahrén för Jämtlands län,
lappmannen Torkel Tomasson för Västerbottens län, lappmannen Nils Anders
Gruvvisare för Norrbottens län samt till ledamot i kommittén vid behandling
av skogslapparna vidkommande frågor lappmannen Nils P. Stenberg.
Tillika förklarade Kungl. Maj:t, att det Tomasson den 13 juni 1919 meddelade
förordnandet såsom sakkunnig i kommittén skulle upphöra.

Kommittén har den 31 maj 1923 avgivit två betänkanden i ämnet. Det
ena innefatter förslag till
lag om fjällrenskötsel,
lag om skogsrenskötsel,
lag om renmärken och

kungörelse om renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang därmed
skall iakttagas.

Det andra innefattar förslag till stadga angående nomadundervisningen i
riket samt till instruktion för nomadskolinspektören.

Då sistnämnda förslag innefattar ämnen, vilkas handläggning ankomma
på chefen för ecklesiastikdepartementet, har jag till nämnda departementschef
överlämnat berörda förslag för de åtgärder, vartill han kan finna anledning.

I den skrivelse till Kungl. Maj:t, varmed kommittén överlämnat sina förslag
angående lapparnas renskötsel m. m., har kommittén anfört, hurusom
frågorna angående förbättrade utkomstmöjligheter för icke renskötande lappar
ävensom angående lapparnas fattigvård varit föremål för utredning inom
kommittén ävensom i vissa viktigare delar föranlett särskilda bestämmelser
i kommitténs förslag till lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel,
men att uppdraget i denna del dock på grund av den begränsade tid, som
stått till kommitténs förfogande, icke hunnit i sin helhet slutföras. Den
slutliga behandlingen av dessa frågor har jag uppdragit åt särskilt tillkallad
person.

Över kommitténs förslag angående ren skötseln hava utlåtanden inhämtats
av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län samt av domkapitlen i Luleå och Härnösands
stift, av domänstyrelsen och statens skogsförsöksanstalt ävensom av
statistiska centralbyrån. Länsstyrelserna i de tre nordligaste länen hava för
sin del över förslagen infordrat utlåtande från lappfogdarna efter lapparnas
hörande, varjämte såväl i nyssnämnda som ock i övriga här ovan angivna
län tillfälle beretts kommunerna att yttra sig över förslagen.

Lappbefolbningen i riket.

Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt av lappkommittén
verkställd utredning till omkring 8,129 män, kvinnor och barn, fördelade
med 4,947 på Norrbottens län, 2,032 på Västerbottens län, 973 på Jämt -

Fjällappar

och

skogslappar.

Yrkesfördelningen

bland
lapparna.

lands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 177 personer
på Västernorrlands m. fl. län.

Man skiljer sedan gammalt inom den lappska allmogen mellan två grupper
av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig
närmast till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av
vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjälllapparna
och de renskötande skogslapparna. Indelningen torde dock kunna
tillämpas även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller
den andra gruppen är avgörande.

De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i
norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig
i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas
med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vintertid
uppehålla sig i det svenska skogs- resp. kustlandet, där renarna då livnära
sig av lavbete.

De renskötande skogslapparna åter höra hemma i Norrbottens län samt i
Malå socken av Västerbottens län och uppehålla sig året om nere i skogsresp.
kustlandet, där renarne livnära sig av lav- eller gräsbete, allt efter
årstiden. På grund av de begränsade flyttningarna kunna de renskötande
skogslapparna leva ett mera stationärt liv än fjällapparna och förty inom
sina betesområden förskaffa sig en fast vistelseort såsom mittpunkt för renskötseln.
Emellertid förekommer i södra delarna av Jämtlands län och i
Idre socken av Kopparbergs län, att även fjällapparna driva sin renskötsel
på ett tämligen inskränkt område och i följd därav också inrätta sig på
samma förhållandevis stationära sätt som skogslapparna.

Med tillämpning av nyss anförda grunder för lapparnas indelning i två
särskilda grupper beräknas fjällapparnas antal till 5,774 personer eller 71 %
och antalet skogslappar till 2,355 personer eller 29 % av samtliga svenska
lappar.

Lapparna fördela sig sålunda:

		Fjällappar	Skogslappar	Summa
Norrbottens	län .....................................	......... 2,931	2,016	4,947
Västerbottens	)>	......... 1,699	333	2,032
Jämtlands	» och Idre socken ............	......... 973	—	973
V ästernorrlands	n ...................................	........ 163	1	164
Övriga	» ....................................	........ 8	5	13
		5,774	2,355	8,129

Då man talar om lapparna och näringslivet bland dem, möter man ganska
allmänt den uppfattningen att renskötseln skulle utgöra den lappska allmogens
egentliga näring. Denna uppfattning kan möjligen i gångna tider

hava motsvarat förhållandena i verkligheten. Numera kan densamma icke
anses fullt riktig.

En undersökning angående yrkesfördelningen bland den lappska allmogen
giver nämligen vid handen, att av rikets 8,129 lappar endast ett antal av
2,775 eller omkring 34 % äro att hänföra till renskötande, medan 5,354 eller
omkring 66 % äro icke renskötande.

Fördelningen i renskötande och icke renskötande ställer sig sålunda:

Fjällappar.

Norrbottens Västerbottens Jämtlands V ästernorrlands Övriga	län............. » ............. » och Idre » »	socken ....................	Kenskötande 1,690 306 295	Icke renskötande 1,241 1,393 678 163 8	Summa 2.931 1,699 973 163 8
			2,291	3.483	5,774
		Skogslappar.
				Icke
			llcnskötande	renskötande	Summa
Norrbottens	län ............		428	1,588	2.016
Västerbottens	» .............		56	277	333
Jämtlands	» och Idre	socken ....................	—	—	—
V ästernorrlands	» .............		—	1	1
Övriga	)) ..........		—	5	5
			484	1,871	2.355

Bland fjällapparna äro således 2,291 personer eller omkring 40 % renskötande
och 3,483 personer eller omkring 60 % icke renskötande, medan bland
skogslapparna omkring 20 % äro renskötande och omkring 80 % icke renskötande.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt verkställda
utredningar bland de renskötande fjällapparna 16''2 % och bland de renskötande
skogslapparna 75''6 % med renskötseln förena annat yrke, i regel
jordbruk.

Yad beträffar de icke renskötande lapparna, vilkas antal uppgår till 5,354
personer, framgår av kommitténs utredning, att bland dem ett antal av 2,886
eller över hälften är att hänföra till den jordbrukande klassen, medan återstoden
fördelar sig på andra yrkesgrupper eller också saknar bestämd yrkesbeteckning.

Av tillgängliga handlingar i övrigt framgår, hurusom antalet understödstagare
bland lapparna är avsevärt högre än i riket i övrigt. År 1920 beräknades
sålunda antalet understödstagare i de egentliga lapptrakterna (lappmarkssocknarna
i Norrbottens och Västerbottens län samt lappförsamlingarna
i Jämtlands län) utgöra 20—21 % av lappbefolkningen därstädes, medan den

Kommittén.

relativa siffran för riket i sin helhet i förevarande hänseende år 1917 beräknades
för landsbygden till 3a % och för städerna till 6''8 8 % eller i genomsnitt
således till 4''4 6 %. Vidare framgår, att den övervägande delen av de
lappska understödstagarna är att finna bland de icke renskötande lapparna.
År 1920 beräknades bland understödstagarna endast ett antal av 276 tillhöra
de renskötande lapparna, bland dem 118 ensamt i Karesuando socken, samt
1,023 de icke renskötande lapparna. Denna beräkning är dock på grund av
felande uppgifter från vissa håll ej exakt.

Undersöker man något närmare understödets beskaffenhet av varaktigt
eller tillfälligt, finner man att antalet till arbete helt oförmögna lappar,
vilka sålunda åtnjuta varaktig full försörjning, är ganska lågt, allenast 9''8 %
mot 32''5 % i riket i dess helhet, medan antalet sådana, som delvis försörjas
eller åtnjuta tillfälligt bidrag, är relativt högt, nämligen 90''2 % mot 67''5 %
för hela riket.

Kommittén anför i fråga om de renskötande lapparna följande:

Av ^ vad ovan anförts angående yrkesfördelningen bland lapparna i riket
framgår, att för närvarande endast omkring */3 av dem är renskötande, medan
återstoden eller således omkring 2/3 av lapparna, icke är renskötande. Därjämte
framgår att bland den tredjedel av den lappska allmogen, som är renskötande,
en avsevärd del med renskötseln förenar annat yrke, nämligen bland fjälllapparna
omkring V. och bland skogslapparna omkring 4/ä. Av hela den
lappska folkstammen i riket ägnar sig således för närvarande endast omkring
V4 uteslutande åt renskötseln. Beträffande denna fjärdedel vill kommittén
dock ytterligare tillägga, att jämväl bland de lappar, som höra dit, tendenser
kunna skönjas i riktning mot bofasta vanor.

År 1910 beräknades antalet nomadiserade lappar i riket till 3,671 eller närmare
1,000 personer mera än det antal, vartill desamma den 31 dec. 1920
av kommittén uppskattats. Sannolikheten talar för att i Västerbottens och.
Jämtlands län de renskötandes antal sjunkit, men att så icke är fallet i
Norrbottens län.

Vanskligt torde vara att med visshet påvisa orsakerna till den tillbakagång,
som på sina håll ägt rum. Säkert är dock, att den fortskridande odlingen
samt den stigande beröringen med den bofasta kulturen i hög grad ökat lapparnas
benägenhet att övergiva renskötseln och antaga de bofastas näringsfång
och vanor. Det oaktat håller kommittén före, att renhanteringen i riket
ingalunda behöver anses vara ställd på avskrivning. De naturliga förutsättningarna
för denna näring synas nämligen ännu för en avsevärd tid framåt
vara gynnsamma, särskilt i de norra lappmarkerna, och torde det enligt kommitténs
mening, med den välvilliga hållning statsmakterna intaga mot de renskötande
lapparna, mest vara beroende av lapparnas egen motståndskraft,
huruvida större eller mindre del av dem för framtiden skall finna sin utkomst
av renskötsel eller icke.

Beträffande de icke renskötande lapparna har kommittén följande uttalande:

Man hör icke sällan det påståendet, att den lappska allmogen väl skulle
äga särskilda förutsättningar att med framgång utöva renhanteringen, men
däremot vara mindre lämpad för andra näringar. Kommittén kan för sin
del icke obetingat dela en sådan uppfattning om lapparna. Väl torde de få
anses vara synnerligen skickade att driva renskötsel, men deras lämplighet

för andra yrken än renskötsel torde icke få underskattas. Kommittén, vars
utredningar omfattat yrkesfördelningen bland lapparna med hänsyn såväl
till renskötseln som andra näringar, har fastställt, att bland den icke nomadiserande
lappska allmogen minst 2,886 personer äro att hänföra till den
jordbrukande klassen. Därtill kommer, såsom redan förut antytts, att bland
den renskötande lappska allmogen ett avsevärt antal, minst 676 personer,
söka sin utkomst av jämsides med renskötseln bedriven jordbruksrörelse.
Det framgår således, att bland lapparna i riket åtminstone 3,562 personer
eller 43''8 % kunna anses tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, därvid
35''5 % söka sin utkomst enbart av denna näring, och 8''3 % förena jordbruket
med renskötsel.

Av dessa 3,562 jordbrukande lappar falla 849 på Norrbottens läns fjälllappar
och 1,244 på samma läns skogslappar, 1,054 på Västerbottens läns
fjällappar och 162 på samma läns skogslappar samt minst 224 på Jämtlands
läns fjällappar. Till jämförelse må nämnas, att i Norrbottens län,
där lapparnas antal uppgår till 2,931 fjällappar och 2,016 skogslappar,
finnas 1,477 fjällappar, som uteslutande syssla med renskötsel, och 103
enbart renskötande skogslappar. Motsvarande siffror äro för Västerbottens
län, där antalet fjällappar uppgår till 1,699 och skogslappar till 333, 187
och 15 samt för Jämtlands län, där lapparnas antal är 973 och skogslappar
saknas, 256.

Visserligen har kommittén icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende
från fall till fall undersöka det jordbruk, som sålunda bedrives av lappar,
men vad kommittén för egen del iakttagit och eljest hört från vederhäftigt
håll uppgivas synes giva stöd för den uppfattningen, att det av lappar bedrivna
jordbruket åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke är
särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser
bedrives av den jordbrukande icke lappska befolkningen.

Vad yrkesfördelningen i övrigt bland lapparna beträffar vill kommittén
framhålla, att den 31 december 1920 947 personer eller 11''6 % av lapparna
i riket voro att hänföra till andra yrkesgrupper än renskötare eller jordbrukare,
nämligen 604 lappar till gruppen lösa arbetare, 82 lappar till
gruppen tjänare hos andra än lappar och 261 lappar till gruppen diverse
andra yrken.

	Känd ägare	Okänd ägare	S:a
i Norrbottens läin................................	....... 114,799	2.180	116,979
i Västerbottens » ................................	27,302	1,207	28,509
i Jämtlands » och Idre socken........	....... 15.596	493	16.089
	157,697	3,880	161,577

Av renarna med känd ägare komma på de renskötande lapparna och deras
hushållsmedlemmar 120,359 (hushållsrenar), medan återstoden eller 37,338
tillhöra andra renägare, vare sig lappar eller icke lappar (skötesrenar).

Hushållsrenarnas och skötesrenarnas fördelning på fjällrenar och skogsrenar
är följande:

Renantalet
i riket■

Departements

chefen.

Hushålls ren ar Skötesrenar

Norrbottens

Västerbottens

Jämtlands

Fjäll-

renar

län....................... 77,206

» ........................ 17,058

» och Idre socken 13,190

Skogs-

renar

10,953

1,952

Fjäll-

renar

14,159

7,577

2,406

Skogs-

renar

12,481

715

S:a

114,799

27,302

15,596

107,454

12,905

24,142

13,196

157,697

Den redogörelse angående förhållandena bland lapparna i riket, som i det
föregående lämnats, giver vid handen att, såsom förhållandena numera gestalta
sig, allenast en ringare del av lapparna utöva det yrke, för vilket de hittills
ansetts mer eller mindre predestinerade, medan det övervägande flertalet
bland dem upphört att driva denna näring. Huruvida den sålunda konstaterade
relationen mellan renskötande och icke renskötande kan anses innebära
ett uttryck för ett mera stabilt läge i det lappska näringslivet eller huruvida
man för framtiden bör räkna med en ytterligare förskjutning inom detsamma
i riktning mot annat levnadssätt än det, som betingas av renskötseln,
torde vara vanskligt att med säkerhet bedöma. För min del tror jag mig
hava funnit, att insikten om renskötselns betydelse såsom ett visserligen
besvärligt, men dock lukrativt yrke tilltagit ibland lapparna och att således
allt fortfarande de renskötande lapparnas numerär kommer att vara avsevärd.
Även om deras antal framdeles skulle minskas, torde i allt fall renskötselns
särställning bland näringarna påfordra särskild lagstiftning. I
sådant sammanhang bör enligt min mening även beaktas de renskötande
lapparnas åstundan att genom lämpligare bostäder eller på annat sätt mildra
yrkets besvärligheter, eller att, särskilt med hänsyn till ålderdomen, medan
de ännu äro renskötande, bereda sig möjligheter till tryggad utkomst på
annat håll.

Yad de icke renskötande lapparna beträffar framgår av den föregående
redogörelsen, hurusom ett betydligt antal är beroende av understöd. En
mindre del bland dessa understödstagare är till arbete helt oförmögen och
måste, i saknad av försörjning vare sig av egna medel eller från anförvanter,
omhändertagas av det allmänna. För denna del av lapparna torde börja sörjas
genom särskilda efter lappska förhållanden anpassade ålderdoms- eller sjukhem.
Bland övriga understödstagare däremot torde, såsom även framhållits
i motionen vid 1908 års riksdag, finnas sådana, som icke äro så oförmögna
till arbete att de icke skulle kunna bidraga mera än vad nu sker till sitt
eget uppehälle. ■ Dessa lappar, som således kunna betraktas såsom mer eller
mindre arbetsdugliga, torde hittills i viss mån själva hava vållat sitt betryckta
läge genom underlåtenhet att efter förmåga utnyttja sin arbetskraft,
men i mångt och mycket torde till deras läge även hava bidragit att efter
deras förhållanden lämpade förutsättningar för självförsörjning saknats. Sådana
förutsättningar torde böra skapas och kunna bäst skapas, om åt dem
öppnas möjlighet att på rimliga villkor bliva bofasta i de trakter, där de
höra hemma. Jag ser frågan om bästa sättet att göra dem till eu självför -

sörjande befolkningsklass närmast såsom en kolonisationsfråga, som i första
hand berör trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen. samt i andra
hand angränsande trakter inom lappmarkerna.

Kommittén har, i överensstämmelse med vad nu gäller, upptagit bestämmelserna
angående renmärken i en särskild författning eller lag om renmärken,
men till skillnad från nu gällande lag uppdelat bestämmelserna
angående renskötseln och vad därmed sammanhänger pa två särskilda författningar,
nämligen en lag om fjällrenskötsel och en lag om skogsrenskötsel.
I en var av dessa lagar har kommittén under ett särskilt kapitel även upptagit
stadganden angående nyttjanderättsupplåtelser å kronomark, avsedda
främst att trygga de icke renskötande lapparnas behov av bättre utkomstmöjligheter.
Kommittén anför i fråga om uppdelningen av hithörande bestämmelse
på två särskilda lagar följande:

Mot renbeteslagen framställa sig i formellt hänseende vissa anmärkningar.
Till en början framgår icke otvetydigt av dess ordalag, att densamma med
visst undantag är tillämplig endast å renskötande lappar. V idare gör densamma,
trots väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland fjällappar och
skogslappar och behovet i vissa hänseenden av olika rättsregler för dessa
båda grupper av lappar, ingen skillnad dem emellan, felutligen kan lagen icke
heller vad uppställningen angår anses tillräckligt överskådlig.

Nu anförda omständigheter hava föranlett kommittén att i formellt hänseende
vidtaga åtskilliga ändringar. Kommittén har sålunda ansett sig böra
uppdela ämnet å två särskilda huvudförfattningar, nämligen en lag om fjällrenskötsel
och en lag om skogsrenskötsel. Avsikten härmed har varit att göra
stadgandena angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden
i görligaste mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast
skall behöva syssla med honom vidkommande bestämmelser och skogslappen
endast med sådana, som angå honom. Härav har blivit eu följd, att ett flertal
lagrum, som äga betydelse såväl för fjällrenskötseln som för skogsrenskötseln,
återkomma helt eller i det närmaste likalydande i båda lagarna,
kommittén sökt uppställa en var av dessa lagar efter sakliga indelningsgrunder,
varvid kommittén i görligaste mån under särskilda rubriker sammanfört
de bestämmelser, som avse ett och samma ämne. Slutligen har kommittén
till förekommande av tvekan rörande de särskilda bestämmelsernas tillämplighet
sökt åt dem giva en sådan lydelse, att därav tydligt framgår, huruvida
de gälla renskötande eller icke renskötande lappar eller andra än lappar.

Uppdelningen av de bestämmelser, som angå renskötseln och därmed sammanhängande
förhållanden på två särskilda författningar har mottagits med
tillfredsställelse såväl bland fjällapparna som ock i synnerhet bland de renskötande
skogslapparna, vilka sistnämnda i utfärdandet av en särskild lag
om skogsrenskötsel sett en försäkran om, att deras existens sasom renskötaie,
vilken enligt deras mening hittills mindre tillgodosetts, kommer att för framtiden
tryggas. Även länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län,
vilka haft särskild anledning att uppmärksamma kommitténs förslag här -

Ämnets

formella

behandling.

Kommittén.

Departements chefen.

utinnan, liava funnit ämnets uppdelning ändamålsenlig och lämplig. För
egen del har jag, även om icke överallt en fullt utpräglad skillnad mellan
ifrågavarande grupper av lappar föreligger, dock, framförallt av praktiska
skäl, ansett mig böra biträda kommitténs förslag härutinnan.

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av förslagen till lag om
fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel. Jag kommer därvid att följa
kommitténs förslag, vilka, såsom jag redan nämnt, återfinnas i statens offentliga
utredningar nr 51 år 1923. I den mån det är möjligt behandlar jag
förslagen parallellt med varandra, detta siirskilt på grund därav, att förslagen
i vissa delar vila å väsentligen samma grunder samt, där skillnader
dem emellan förekomma, dessa vid en dylik behandling bliva mera framträdande.
Då ej annat angives, äro motsvarande paragrafer i de båda lagarna
av överensstämmande innehåll.

Lapparnas privilegier samt frågan om, vilka i renbeteslagarna skola

räknas för lappar.

1 3 §§■ Renskötseln i riket, i den mån den enligt gällande lag får bedrivas med
anlitande av främmande mark, är en monopoliserad näring. Den får icke
utövas av andra än lappar. Den lappska renskötseln är därjämte en privilegierad
näring. De renskötande lapparna äga nämligen inom de områden,
där så enligt gammal sedvana ägt rum, utan avgift beta sina renar å såväl
allmän som enskild man tillhörig mark. De äga vidare att inom dessa
områden i huvudsak avgiftsfritt taga bränsle samt annat virke till bostäder
m. fl. ändamål i såväl offentliga som enskilda skogar ävensom att inom vissa
områden utan avgift jaga och fiska för sitt livsuppehälle å allmän och enskild
mark. De äro vidare befriade från bevillning för inkomst av renskötseln
samt åtnjuta frihet från militärtjänst i fredstid, varjämte de äga förmånen
av ett i huvudsak för deras del kostnadsfritt skolväsen. Slutligen är att
nämna att vissa trakter i riket äro förbehållna lapparna för deras uteslutande
begagnande för renskötseln, nämligen kronomarkerna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län samt renbetesfjällen i Jämtlands län
med därtill hörande, till utvidgning av dessa fjäll inköpta områden.

De icke renskötande lapparna äro däremot, såsom i det föregående redan
antytts, mindre väl tillgodosedda. De åtnjuta huvudsakligen endast förmånen
att hålla ett obegränsat antal skötesrenar i vård hos sina renskötande stamfränder,
men äro i övriga hänseenden överlämnade åt sig själva att efter
egen förmåga sörja för sin existens.

I de föreliggande förslagen hava de renskötande lapparna i allt väsentligt
bibehållits vid de privilegier, som de med avseende å renskötseln för närvarande
äga. Huvudbestämmelsen härutinnan återfinnes i 1 § i förslagen och
är i sin allmänna lydelse i sak överensstämmande med 1 och 27 §§ i 1898
års renbeteslag, dock att i 1 § i lagen om fjällrenskötseln såsom sista stycke

intagits en erinran om att beträffande norska lappar och deras rätt till renbete
i Sverige konventionen med Norge även skall gälla, varjämte i andra
stycket av samma paragraf upptagits en hänvisning till vad nämnda konvention
innehåller i fråga om norsk undersåtes rätt att hava skötesrenar i
vård hos renskötande svensk lapp.1

Yad de icke renskötande lapparna vidkommer har deras ställning förbättrats,
i det att i förslagen särskild hänsyn tagits till dem, som på
grund av förut angivna omständigheter icke kunna försörja sig själva eller
ock endast till en del kunna bidraga till sin utkomst och förty äro i behov
av stöd i ett eller annat avseende. Inrättandet av särskilda hem för ålderstigna
eller eljest arbetsoförmögna lappar har sålunda förutsetts. Möjlighet
har vidare öppnats att åt mindre arbetsföra lappar med förmåga att
bidraga till sin försörjning, vilka tidigare idkat renskötsel, men upphört
därmed, upplåta lägenheter å kronans mark under något lättare former än
eljest skulle kunna ske samt i samband därmed rätt till skogsfångst, slätter,
jakt och fiske. Slutligen har möjlighet öppnats för behövande lappar
att utan samband med lägenhetsupplåtelser erhålla vissa för deras utkomst
nödiga rättigheter å kronans mark, såsom rätt till skogsfångst, jakt och
fiske m. m.

De sålunda föreslagna rättigheter och förmåner tillkomma, såsom av det
föregående framgår, allenast personer av lappsk härkomst. Man kan således
icke underlåta att taga ställning till frågan efter vilka grunder man har
att bedöma en persons egenskap av lapp eller icke lapp.

Denna fråga har, såsom tidigare nämnts, redan en gång förut varit föremål
för prövning, nämligen i samband med de i propositionen den 23 mars
1917 (nr 169) föreslagna ändringarna i 1898 års renbeteslag.

Då härom upprättat förslag den 8 december 1916 anmäldes av dåvarande 1917 års prochefen
för justitiedepartementet, med anledning varav beslöts yttrandens in- position,
fordrande, anförde departementschefen följande:

»Renbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättigheter, angiver
icke, huru man har att bedöma, om en person skall räknas för lapp, ett spörsmål
som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom kan erbjuda svårigheter.
Frågan har hittills i det hela varit mindre aktuell. Annat torde
emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt genomförande av det nu
utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar, rätten till reninneliav skall
väsentligen begränsas för de jordbrukare i Norrbottens läns lappmark, som
ej äro att anse såsom lappar, men bofasta lappars rätt att hålla skötesrenar
däremot kommer att lämnas orubbad, blir det med hänsyn till den utbredning
skötesrensystemet vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari
rasblandning mångenstädes där förekommer, uppenbarligen av nöden, att
lagen genom en otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap
av lappar äga hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll,
som eljest skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den
definition, som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsyn

1 Se lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den
5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 Imf t. (Nr 43.) 96 28 2

icke allenast till spörsmålet om rätten att liålla skötesrenar utan även till
övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde att man ville till lappar hänföra alla, som i någon mån
äro av lappsk härkomst. Bn .dylik regel synes dock ej vara att förorda.
Att låta varje än så obetydligt lappskt inslag i en persons härstamning få
vara avgörande för lians rättsställning i de hänseenden det här gäller skulle
tydligen gå längre, än den allmänna uppfattningen föranleder, och leda till
foga rimliga resultat. Lika olämpligt och mot gängse åskådning stridande
vore, om man skulle från lappbefolkningen utsöndra envar, som i någon mån
hade annan härkomst än lappsk. Ville man åter, såsom ligger nära till hands,
låta härkomsten på fädernet vara avgörande, skulle detta ej innebära någon
lösning, då även spörsmålet om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva
anledning till tvekan.

En lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsståndpunkter
torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande får komma
i betraktande, förutom härkomsten även levnadsyrket, så att såsom eu förutsättning
för att någon i lagens mening skall räknas för lapp kräves, att han
själv eller vissa av hans förfäder ägnat sig; åt renskötsel.

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i åtnjutande
av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett från spörsmålet
om rasblandning, vara vid motiverat. Då man ansett sig böra bevilja lapparna
dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å ena sidan omtanken om
den ur nationalekonomisk och social synpunkt betydelsefulla renskötseln, å
andra sidan en lovvärd önskan att icke onödigtvis tillspillogiva lapparnas
särskilda, för dem avpassade kultur och tvinga dem att uppgå i den övriga
befolkningen. I den mån emellertid lappar i följd av omständigheternas
makt komma långt bort från fädernas näring och söka sin utkomst på samma
sätt som den bofasta befolkningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare
hos bofasta m. m., i samma mån bortfalla anledningarna för staten att åt
dessa lappar bevara något slags särställning i rättsligt hänseende. Från
denna synpunkt torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig
för att, såsom villkor för att en person skall komma i åtnjutande av de i
renbeteslagen angivna särskilda lapprättigheterna, stadga, att hans förfäder
i vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har renskötseln
utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att innehavare
av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de sköta genom
egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik utveckling
har egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt i eu del av Gällivare
socken, där för övrigt även andra jordbrukare än de lappska ägnat
sig åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat sammanhang omnämnts,
inträffar det emellertid någon gång, att även fjällrenskötsel drives av personer,
som i egenskap av hemmansägare eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötselns förknippande med
jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon synnerlig anledning
att genom upplåtande av sina och de enskildas betesmarker samt
beviljande av andra särskilda förmåner främja en under dylika omständigheter
driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt, när det gäller eu lappsk
befolkning, som genom förhållandenas utveckling kommit bort från nomadväsendet
utan att ännu kunna uppnå sill nödtorftiga bärgning medelst jordbruk
och andra för den bofasta befolkningen lämpade näringsfång. Även i
fråga om jordbruk av mera bärkraftig art torde man för närvarande knappast
kunna gå så långt som till att förklara dess utövare under alla omständig -

heter förlustiga sina lappska privilegier. Men vad som redan nu synes böra
ifrågakomma är att, när medlemmar av en lappsläkt redan i ett par generationer
ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå följande
generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än lappsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande förslaget
givits sådan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband med bruk av
hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när fråga yppas om eu
persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för lapp. Bruket av annat
slags fastighet än hemman och nybygge bär man icke ansett sig kunna betrakta
såsom hinder för tillgodonjutande av lapprättigheter. Därest så
skedde, skulle1 sagda förmåner komma att frångå ett stort antal av renskötsel
beroende lappar, som innehava lägenheter utan mantal.

Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för erkännande
såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon mån är av
lappsk härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre torde, om detta
krav förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej vara av nöden.

I händelse någon, som är av lappsk härkomst men ej uppfyller här angivna
förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar övergå
till nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen härför.

Dock torde allenast skötsel av fjällrenar härvid fa komma i betraktande och
såsom villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives utan samband med
jordbruk av något slag.»

Det utremitterade förslaget upptog under 39 § följande bestämmelse i ämnet:

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lappsk
härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit
renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller
nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. I fråga om den,
som är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns härstamning och
yrke komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den, som
skall räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men ej enligt vad
här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande
yrke utan samband med jordbruk, liave han därtill lov; och varde i
ty fall för lapp räknad.

Över förslaget inhämtades yttranden från länsstyrelserna i Jämtlands, Myndigheter
Västerbottens och Norrbottens län ävensom från lappfogdarna och lapp- ™- flbefolkningen
i riket. Den kritik över den föreslagna bestämmelsen, som i
dessa yttranden framfördes, sammanfattas i 1917 års proposition sålunda:

Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbeteslagen
skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra
lappar än skogslapparna i Arjepluogs socken haft något att erinra. De senare
hava fruktat, att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra slut på
all skogsrenskötsel eller att i varje fall knappast någon skogslapp av den
kommande generationen skulle få driva sådan näring, då nu så gott som
alla skogslappar hade något nybygge, ehuru de ej alltid själva skötte det.

Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de fyra norra byarna, uttalat
sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot framställts

av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna inom
Malå lappby. De förra liava yrkat, att förbehållet rörande faderns och farfaderns
yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde
uteslutas, därvid särskilt framhållits, att det låge eu orättvisa i att den,
vars förfäder i två led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle
få vara lapp, medan den, vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk,
som bestode av lägenhet, skulle få räknas såsom sådan. Malålapparna hava
härjämte anmärkt, att även den, som ville börja idka skogsrenskötsel, borde,
även om han blott i mycket ringa grad vore lapp, kunna få rätt därtill,
dock först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat,
att införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att
verka uppryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades
väl att upphöra med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd
utan fastmer en god hjälp lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore
så delat mellan jordbruk och renskötsel. Däremot anser lappfogden, att envar,
som vore av lappsk härstamning, borde få återupptaga renskötsel såsom
yrke, vare sig fråga vore om fjällren- eller skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden
i förra delen av hans uttalande, men har icke kunnat biträda hans
berörda ändringsförslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden
kan, enligt Konungens befallningskavandes mening, ännu ej anses
vara så utrett, att anledning förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda
element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på
lapp kunde tillämpas endast med avseende å fjällapparna, och detta möjliggjordes
särskilt genom den andra i stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen
rörande rätt för envar av lappsk härstamning att driva fjällrenskötsel.
För skogslapparna skulle den däremot innebära detsamma som att
en hel del lovande yngre renskötarämnen utan misskund skulle få uppgiva
tanken på renskötseln, blott emedan deras förfäder i två led innehaft hemman
eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren rörande oberördhet
av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig. Även för skogsrenskötseln
skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den ovannämnda
för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län har anslutit sig till vad
lappfogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att i fråga om
skogslapparna i Malå eu undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av
dessa lappar idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i eu glädjande
uppryckning, måtte beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.

Då ärendet åter anmäldes i statsrådet, yttrade föredragande departementschefen
:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt, att renbetesprivilegiet förbehålles
dem, som till ras och levnadssätt verkligen framstå såsom lappar, och icke
utsträckes till familjer, som sedan länge, kanske i flera generationer, varit
fullständigt införlivade med den jordbrukande befolkningen och därjämte
måhända endast i ringa grad äro av lappsk härkomst. Särskilt vore föga
tilltalande, om jordbrukare i denna ställning skulle, såsom förhållandena i
vissa trakter synas vilja arta sig, kunna utnyttja statens områden för en
under bolagsartade former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel överhuvud
kan vara på sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen
av året ströva omkring utan tillsyn. Skulle eu näring av denna typ få be -

stå och sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lappbefolkningen,
i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter
bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande lappar
nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i tid stävja
tendenserng till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas genom de
föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom av myndigheterna
i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser föranleda,
att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel, förlorar rätten
härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande i Västerbottens
län häremot framställt — nämligen att en lovande uppblomstring av skogsrenskötseln
i en viss socken skulle stäckas — kan jag visserligen ingalunda
dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas levnadsförhållanden
undergått låter mig ej tro på något slags varaktig uppblomstring av skogsrenskötseln.
Men ur billiglietssynpunkt och till förebyggande av alltför
hastiga rubbningar i en del familjers ekonomiska förhållande torde det
vara lämpligt att, i den mån utan större olägenhet kan ske, medgiva den,
som enligt de föreslagna bestämmelserna ej skulle kunna räknas för lapp,
rättighet att idka skogsrenskötsel. Jag har därför nu ansett mig böra föreslå
ett tillägg till 39 §, varigenom åt Konungens befallningshavande skulle
lämnas befogenhet att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt
den, som i någon mån är av lappsk ras men ej enligt paragrafens regler
skall räknas för lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor
skulle förutsättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle
lända till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker
tillstånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig
bärgning av jordbruk».

Det föreslagna tillägget till 39 § hade följande lydelse:

Åstundar någon, som är av lappsk härstamning men enligt vad nu är
sagt ej må för lapp anses, driva skogsrenskötsel, med eller utan samband
med jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavande^ tillstånd.
Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt men för
jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela det sökta tillståndet
för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock tillstånd lämnas
annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej
äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som erhållit tillstånd, varom
här förmäles, skall, medan det gäller, vad i denna lag stadgas om lapp
äga tillämpning.

Av ett flertal motionärer i riksdagens andra kammare (motionerna 1917 nr
404 och 405) yrkades av skilda skäl avslag a förevarande proposition eller
ock i första hand avslag samt i andra hand vissa ändringar i förslaget.

Lagutskottets majoritet (utlåtandet nr 59) fann, vidkommande propositionen
i nu förevarande del, bestämmelserna i fråga om dem, som skulle
anses såsom lappar, icke föranleda någon erinran från utskottets sida. Minoriteten
däremot ansåg i avgiven reservation frågan uppenbarligen sammanhänga
med grunderna för den allmänna revisionen av lapplagstiftningen
och yrkade fördenskull, att densamma måtte anstå tillsvidare i avvaktan a
genomförandet av en dylik revision. I reservationen heter det härutinnan
bland annat:

Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lapps skyldighet att i
tredje genererationen såsom jordbrukare välja mellan detta eller renskötseln

Riksdagsbe handling.

och vad darmed äger sammanhang, framgår enligt vår uppfattning av såväl
sakens natur som den förestående redogörelsen, hur även denna fråga är
vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart med grunderna för den
allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk satt i mantal och utan
mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje generationen hemmansbrukarnde
lapp att idka renskötsel, även om han gör det väl, är schematiskt och
åläggandet för lägenhetsbrukande lapp att nu i andra generationen göra sig
av med lägenheten blir också ofta mera eu konstruktion än levande liv.

Riksdagen antog för sin del den i propositionen föreslagna definitionen å
lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var att sätta renar i vård hos
renskötande lapp, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den
allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. Under § 38 i 1898 års
lag infördes sedermera en efter riksdagens beslut lämpad bestämmelse i förevarande
hänseende.

Lappmötet A lapparnas landsmöte i Östersund År 1918 antogs beträffande förelig1918sun(f8ter"
8an<3e fr;ioa följande resolution.

*Olägenheterna för vare sig renskötseln eller jordbruket i orten av sakförhållandet,
att eu lapp vid sidan av sin renskötsel äger eller brukar hemman
eller nybygge d. v. s. i mantal satt jord, därest man överhuvud taget kan
tala om några olägenheter utåt, äro i allt fall icke av sådan art, att de överväga
fördelarna av en dylik kombination samtidigt. Fall förekomma redan
nu, att lappar i tre generationer haft renskötsel och hemmansbruk samtidigt
samt att i tredje generationen renskötseln fortfarande utgör huvudnäringen
och nomadlivet spelar den största rollen; hemmanet utgör endast en framtida
reträttplats och deponeringsställe, där också ålderstigna medlemmar i
familjen ha ett stadigvarande tak över huvudet.

Antagandet att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och
hemmansbruk samtidigt, den tredje generationen på grund härav kommit så
långt bort ifrån fädrens bruk, att han bör likställas med bofast av annan härkomst
än lapp, torde ej kunna förestava en rättslig åtgärd mot renskötsel
och hemmansbruk samtidigt.

På sin höjd kan i renskötsel och hemmansbruk samtidigt spåras en övergångsform,
där själva övergången måhända skall förverkligas i en obestämd
framtid. I samtidigheten vid idkande av de båda näringarna måste viljan
anses fortfarande vara starkt bunden vid renskötseln.

Först sedan näringsidkaren övergivit renskötseln för ätt uteslutande ägna
sig åt hemmanet, kan valet anses ha skett. När detta sakförhållande inträffat,
kan det ifrågasättas, huruvida eu lapp, som innebar jordbruk av
mera bärkraftig art, i längden skall åtnjuta privilegier i fråga om reninnehav
utöver andra bofasta av annan härkomst än lappsk.

Med stöd av vad sålunda anförts gör mötet följande yrkande, att 39 §:n i
Kungl. Maj:ts förslag till revision av lapplagen av 1 juli 1898 måtte i dess
nuvarande skick i dess helhet bortfalla,

I stället yrkas förslagsvis följande:

Därest en revision av renbeteslagen nödvändiggör eu förklaring över, vem
som enligt nämnda lag skall anses för lapp och eu dylik förklaring nödvändiggör
att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma i fråga,
först då en lapp lämnar renar i annans vård, d. v. s. i överensstämmelse
med 38 § i riksdagens skiåvelse nr 374 den 15 juni 1917. »

Kommittén liar i de föreliggande förslagen behandlat samma fråga och
därvid, med frångående av den i 1917 års proposition upptagna bestämmelsen,
under 2 § i förslagen stadgat, att såsom lapp skall anses en var, vilken pa
grund av härstamning och med hänsyn jämväl till att han eller hans forfäder
drivit renskötsel blivit såsom lapp kyrkoskriven. Kommittén gor i
den allmänna motiveringen till sitt förslag i frågan följande uttalande.

Uppenbart är, att kommittén tillmäter härstamningen och bruket inom
familjen av det lappska språket den största betydelsen. Emellertid kan i
anseende till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan
århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter härstamningen enligt
kommitténs mening icke ensamt få vara bestämmande i fragan, utan bora
rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betraktande
I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huruvida
vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskotsei. i ovngt
bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och således
dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den som kan pavisa
lappsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till v rke, kunna
komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.
Att i lagen uppställa regler härför möter dock praktiska svårigheter. Enligt
kommitténs mening bör eu tillfredsställande provning av hithörande
omständigheter kunna ske med ledning av den allmänna uppfattningen a c e
särskilda orterna, och har kommittén ansett a,tt denna provning enklast bor
kunna ske i sammanhang med kyrkobokföringen (2 § i lagen om tjallienskötsel
och 2 § i lagen om skogsrenskotsei). Den, som anser sm rätt kränkt
genom en felaktig kyrkobokföringsåtgärd, har möjlighet att soka rättelse
genom besvär i vederbörlig ordning.

Kommitténs förslag att kyrkobokföringen såsom lapp skall vara avgörande
i fråga om åtnjutande av de i förslagen omförmälcla särskilda rättigheterna
ävensom vad kommittén anfört beträffande de omständigheter, som
härvid böra tagas under prövning av vederbörande kyrkobokförare, hava hos
det övervägande flertalet av myndigheter och korporationer m. fl., som yttrat
sig över förslagen, icke föranlett erinringar.

Betänkligheter hava allenast yttrats av länsstyrelsen i Jämtlands lan och
kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken därutinnan, att de ansett det mindre
lämpligt att låta prövningen av de omständigheter, som inverka på frågan
om en persons egenskap av lapp eller icke lapp, ske genom prästerskapet.
Länsstyrelsen anför:

Grundläggande för tillämpningsområdet av de i lagen reglerade särskilda
förmånerna är begreppet lapp. Egenskapen att vara lapp * lagens mening
skall emellertid enligt förslagen bero på den faktiska kyrkobokföringen såsom
lapp, vilken skall regleras genom administrativ författning. Kommittén erinrar
om det för övrigt väl kända förhållandet att kyrkoböckernas beteckning
såsom lapp eller icke-lapp ingalunda verkställts efter enhetliga eller
överhuvud tillförlitliga grunder. Även om denna brist icke förelage, sv nes
det mindre tillfredsställande att hänvisa ett av de för lagstiftningen giundläggande
begreppen till rent administrativa förfoganden. Det skulle också
leda till egendomliga resultat att frågan om den rätta kyrkobokföringen
skulle prövas i en helt annan instansordning än som gäller för de mang -

Kommittén.

Yttranden.

Departements

chefen.

2 § 2 och 3
mom.

Kommittén.

Yttranden.

faldiga administrativa frågor, för vilka kyrkobokföringen skulle få avgörande
~.etydelse. Med hånsyn härtill förefaller det, som om man måste, såsom
skedde i 1917 års lag, använda metoden att själva förutsättningen för att
bnva ansedd sasom lapp anges i lagen. Den faktiska kyrkobokföringen torde
da komma att bliva ett visserligen mycket viktigt, men dock icke ensamtavgörande
bevismedel.

För egen del anser jag i likhet med länsstyrelsen i Jämtlands län in. fl.
det icke lämpligt att lägga i prästerskapets hand eller således att låta i administrativ
väg avgöras, huruvida en person skall anses såsom lapp, i synnerhet
som en sådan prövning mången gång i det särskilda fallet är förenad
med stora svårigheter. Jag anser, att förutsättningen för eu persons egenskap
av lapp bör angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestämmeb
sei, torde emellertid av praktiska skäl icke kunna ske varför man torde få
inskränka sig till att endast sasom förutsättning angiva härstamningen.

Bestämmelserna i 2 § 2 och 3 mom. avse s. k. blandade äktenskap.

Kommittén anför i sitt betänkande följande:

Från den i 1 mom. meddelade huvudregeln i fråga om dem, som enligt
lagförslaget skola räknas sasom lappar, hava i 2 och 3 mom. gjorts vissa
undantag beträffande gifta kvinnor.

Sistnämnda mom. utgår från att lappsk kvinna, som ingått äktenskap med
annan än lapp, i regel skall vara likställd med denne i rättsligt hänseende
och således icke åtnjuta andra förmåner än dem, som enligt förslaget kunna
tillkomma annan än lapp. Emellertid kunna i vissa fall föreligga särskilda
omständighetei, vilka böra påkalla avvikelse från den i detta mom. stadgade
regeln. Exempelvis torde man böra medgiva lappska, som före äktenskapet
drivit renskötsel, att, om särskilda skäl kunna åberopas, även under äktenskapet
ägna sig åt denna näring. Yidare torde man skäligen böra bereda
henne, därest hon till äventyrs i boet medfört renar, viss övergångstid för
att nedbringa renantalet i överensstämmelse med vad härutinnan är stadgat.
Aven torde lämpligheten tala för att kvinnan under någon tid efter äktenskapets
ingående må, behålla renarna, för den händelse makarna finna barnen,

■u ^ 7Uxit UPP.’ böra ägna sig åt renskötsel. Prövningen av nu anförda
och andra omständigheter av liknande beskaffenhet har kommittén ansett
böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Ifrågavarande bestämmelser, som ju närmast hava intresse för lapparnas
egen del, hava från deras sida enhälligt godtagits; dock att en enskild lappman
i Norrkaitums lappby yrkat, »att en lappflicka, som gift sig med en
fastboende skulle bibehållas vid en lapps alla rättigheter för sig men ej för
man och barn». Spörsmålet om lappkvinnans ställning i förevarande hänseende
har även upptagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som därjämte
i likhet med luppfoyden i länets norm cHstrllct m. fl. funnit, att den prövning,
som enligt 3 mom. i kommitténs förslag lagts i Kungl. Maj:ts hand, lämpligen
borde kunna ske genom länsstyrelsen.

Nyssnämnda länsstyrelse anför:

Stadgandet att, om lappsk kvinna ingått äktenskap med en annan än lapp,
hon icke skall vara ansedd som lapp, medför, att, om sådan kvinna vid tiden
för äktenskapets ingående bedriver renskötsel, hon ej skulle äga att,
utan eventuellt tillstånd av Kungl. Maj:t, ens under någon övergångstid,
behålla sina renar. Hon kommer i sådant avseende i sämre ställning än ej
endast annan lapp, vilken slutat med eller till och med jämlikt 17 § förklarats
förlustig rätten att driva renskötsel, utan även bofast person, som
ägt rätt att innehava skötesrenar men på grund av flyttning eller annat
skäl måste upphöra därmed (jmfr 47 och 48 §§).

Det synes därför skäligt, att lappsk kvinna efter ingående av äktenskap
med annan än lapp bibehålies vid den rättighet att hålla skötesrenar, som
enligt 47 § må tillkomma henne som förutvarande renskötande respektive
annan lapp, vilken rättighet givetvis icke skulle tillkomma hennes man eller
makarnas barn. Därest skäl skulle finnas att härutöver i någon män medge
sådan kvinna att behållas vid de rättigheter, hon ägt som lapp, synes kunna
ifrågasättas, om ej till undvikande av omgång sådant medgivande kunde
lämnas av länsstyrelsen.

Yad angår spörsmålet, huruvida prövningen av frågan, i vad män lappsk
kvinna i äktenskap med annan lapp må bibehållas vid de rättigheter, hon ägt
som lapp, bör ske genom Kungl. Maj:t eller genom länsstyrelsen, synes mig
den av länsstyrelsen i Norrbottens län härutinnan framförda erinran befogad,
och jag har i enlighet härmed ändrat kommitténs förslag.

Övriga erinringar mot ifrågavarande bestämmelser kan jag däremot icke
biträda. Genom det föreslagna stadgandet att lappska, som ingått äktenskap
med annan än lapp, icke skall anses som lapp, har man velat förebygga
att, såsom nu på flera håll i blandade äktenskap förekommer, mannen
yrkesmässigt driver renskötsel. En viss kontroll i detta hänseende torde
vara välbehövlig, därest man fortfarande vill åt lapparna förbehålla denna
näring. För övrigt torde man kunna förvänta, att länsstyrelserna komma att
taga hänsyn till föreliggande omständigheter ej blott i det av länsstyrelsen i
Norrbottens län angiva hänseendet utan även i andra hänseenden.

Under 3 § i båda lagförslagen meddelas bestämmelser rörande dem bland
lapparna, som skola anses såsom renskötande. Dessa stadganden äro påkallade
därav, att vissa i lagförslagen angivna förmåner äro avsedda att
tillkomma endast de sistnämnda.

Paragrafen har i de över förslaget avgivna yttrandena lämnats utan anmärkning
och även från min sida föranleder densamma ingen erinran.

Betesområden.

Bestämmelserna angående lapparnas betesområden återfinnas i 4—10 §§ i
de båda lagförslagen.

I formellt hänseende har av länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkts, att
det syntes vara ägnat att bidraga till större överskådlighet och även ur andra

Departements chefen.

■5 §■

Kommittén.

Departements chefen.

4—10 §§.
Yttranden.

Departements chefen.

Gällande lag.

4 §.

Kommittén.

synpunkter, som dock icke närmare angivits, att föredraga, om en sammanslagning
ägde rum av 4 § i förslaget till lag om fjällrenskötsel med 11 § 1
och 2 mom. i samma lagförslag samt motsvarande ändringar även vidtoges
beträffande förslaget till lag om skogsrenskötsel, varjämte länsstyrelsen i
anslutning härtill erinrat om vissa av en dylik sammanslagning påkallade
ändringar i övrigt i kommitténs förslag.

Jag har för min del icke funnit anledning frångå vad i förevarande hänseenden
föreslagits av kommittén.

Gällande bestämmelser angående de trakter, där de renskötande lapparna
äga föra sina renar på bete, äro för närvarande meddelade i 1 § i 1898 års
renbeteslag. Bestämmelserna äro, såsom redan tidigare antytts, gemensamma
för såväl de renskötande fjällapparna som de renskötande skogslapparna.
Enligt dessa bestämmelser äro för renbetning upplåtna dels trakterna ovan
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt trakterna mellan
denna gräns och lappmarksgränsen, dels trakterna inom renbetesfjällen i
Jämtlands län, varunder inbegripas såväl de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll
som ock de särskilda områden, som till utvidgning av dessa fjäll sedermera
upplåtits, dels ock sådana trakter nedanför lappmarksgränsen och utanför
renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar.
Betesområdena innefattas således å ena sidan inom trakter, för vilka i geografiskt
hänseende gränserna äro tydligt angivna genom odlingsgränsen, lappmarksgränsen
och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan inom
trakter, vilka till sin geografiska sträckning äro beroende av omfattningen
av den s. k. lappska sedvanerätten.

Kommittén har nu i avseende å betesområdena meddelat bestämmelser
särskilt för de renskötande fjällapparna och särskilt för de renskötande skogslapparna
samt även eljest föreslagit vissa avvikelser från gällande lag i fråga
om nyttjandet av de områden, inom vilken den ena eller andra grujrpen av
lapparna skall äga föra sina renar på bete.

A. Betesområden för fjällrenskötseln.

I 4 § i förslaget till lag om fjällrenskötsel angivas betesområdena för de
renskötande fjällapparna. Bestämmelserna härom äro, i avseende å betesarealen
i sak oförändrat upptagna från 1 § i 1898 års renbeteslag. Förslaget
utgår, således ifrån att trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och
Västerbottens län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län alltjämt skola
vara att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist, och att dessa trakter
fortfarande liksom hittills skola vara avsedda i första liand för dessas räkning.
Aven vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen
har kommittén i avseende å betesarealen icke föreslagit någon
ändring i nu gällande bestämmelser. Fjällapparna skola således fortfarande
liksom hittills äga att för renbete nyttja samma trakter, som avses i nu
gällande renbeteslag. Kommittén anför i fråga om dessa trakter följande:

I gällande lag (1 § renbeteslagen) bestämmes, vad angår trakterna nedanför
odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna äga
föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. Kommittén
bär härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna, huru långt
nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar.
Av utredningen synes framgå, att sedvan erätten, vad angår Norrbottens
län, omfattar åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen
från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkaj okis mynning i Muonioälv
till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster
om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juhonpieti och Pajala byar,
vidare till Tärendö by och därifrån söderut mot trakterna av Angesa och
Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå
socken samt socknarna söder därom.

Yad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att
sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.

I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott som
samtliga socknar besökts av lapparna för renbete; och torde, vidkommande
Gävleborgs län, förhållandena där i stort sett vara lika, åtminstone såvitt
angår den del av länet, som tillhör Hälsingland.

Beträffande Kopparbergs län torde förutom Idre socken även vissa andra
mindre områden omedelbart mot gränsen till Jämtlands län hava besökts av
lappar för renbete.

Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning hava av kommittén
endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter
gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt
dem, som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas
behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider
kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda
trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som
grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke
utan vidare får betraktas såsom upphävd därför att längre tid förflutit mellan
lapparnas besök.

Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva
några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit
stadgandena i 1898 års renbeteslag.

Kommitténs förslag att bibehålla de renskötande fjällapparna vid de bestämmelser,
som för närvarande gälla i fråga om betesarealen, ävensom vad
kommittén anfört angående sedvanerättens approximativt beräknade geografiska
omfattning har icke föranlett något uttalande från kammarkollegium eller
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län.
I fråga om sedvanerättens giltighet i Västernorrlands län har länsstyrelsen i
nämnda län yttrat, att, såvitt länsstyrelsen hade kännedom i ämnet, kommitténs
uppgift, att länet i sin helhet omfattades av sedvanerätten, icke gåve anledning
till erinran från länsstyrelsens sida. Numera förekomme fjällrenskötsel under
medgiven tid (oktober—april) eller del därav troligen de flesta år inom en
eller annan trakt av länet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför i samma fråga, hurusom av de i
ärendet av vederbörande myndigheter avgivna utlåtandena framginge att
Norrbo landsfiskalsdistrikt icke i mannaminne, Bergsjö distrikt icke under
de senaste 20—25 åren samt Delsbo distrikt icke sedan 1907 besökts av

Yttrande

Departements chefen.

lappar för renbete och att beträffande övriga i ärendet hörda kommuner
dessa ansett sig sakna anledning att yttra sig i frågan. För egen del hade
länsstyrelsen intet att erinra med anledning av förslaget.

Bland kommunala myndigheter hava från skilda håll framförts en del
erinringar mot förslaget i denna del.

I Norrbottens län hava sålunda kommunalfullmäktige i Arjepluogs socken
yrkat, att i 4 § sista stycket framför ordet »besökt» måtte inskjutas ordet
»regelbundet».

I Västerbottens län har man i Lycksele socken yrkat införande av en särskild
bestämmelse i lagen därom att renar icke, vid vite, på några villkor
få föras på bete å odlad mark. Från Tärna socken föreligga två uttalanden,
som dock i sak äro väsentligen lika. Det framhålles där, hurusom 4 §
jämförd med 12 och 13 §§ gåve vid handen, att lapparna berättigats att
ovan odlingsgränsen beta sina renar även å enskild man tillhörig mark.
En sådan befogenhet borde rättvisligen medföra rätt för den jordbrukande
befolkningen att likaledes kostnadsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden
eller annan kronomark. Förslaget syntes eljest innefatta ett otillbörligt
intrång i den enskilda äganderätten. I de angivna paragraferna inrymdes
intet skydd för den bofasta befolkningen. Denna hade ej ens rätt att
genom inhägnad skydda sina intressen. Den meningen vore allmän att, om
den bofasta befolkningens rätt på sådant sätt åsidosattes, bland ortsbefolkningen
skulle uppstå sådan propaganda, att renskötsel icke kunde äga rum,
med mindre området utrymdes av den bofasta befolkningen. Det syntes icke
behövligt att genom ensidig lagstiftning skapa missliälligheter och slitningar
av antydd art. Även från övriga kommuner i länet, som yttrat sig över
förslaget, nämligen från Vilhelmina, Fredrika, Degerfors, Nordmalings, Jörns
och Sävars socknar, hava förekommit vissa uttalanden i frågan. Dessa
beröra dock endast indirekt förslaget i denna del och gå egentligen mera
ut på en hemställan om ytterligare föreskrifter till skydd mot ekonomiska
förluster, som för den enskilda markägaren kunna uppkomma i följd av renbetningen.

I Jämtlands län hava principiella erinringar i frågan framförts endast
från Are, Hede och Tännäs kommuner, medan bland det stora antalet hörda
kommuner i övrigt, bland vilka ett flertal på grund av sitt utsatta läge
haft särskild anledning att uppmärksamma frågan, densamma icke givit anledning
till särskilda uttalanden. De erinringar, som gjorts, avse ett närmare
fastställande av sedvanerättens geografiska omfattning ävensom ett uttryckligt
undantagande därifrån av enskild man tillhörig mark. I sistnämnda
hänseende yrkas, att lapparnas rätt till renbete göres beroende av den enskilda
markägarens medgivande, med undantag endast för sådana tillfällen, då renarna
äro stadda på flyttningsresor.

Yrkandet från vissa håll i Jämtlands län, att närmare än som skett i förevarande
paragraf uppdraga gränserna för det område, inom vilket den lappska
sedvanerätten skall vara gällande, anser jag, såsom även kommittén erinrat,
av praktiska skäl icke kunna vinna avseende. De ingående utredningar, som

verkställts såväl av kommittén som ock tidigare i syfte att utröna, liuru
långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina
flyttningar, liava givit vid handen, att det praktiskt taget icke latei sig
göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådana hall
möjligen såsom t. ex. i Norrbottens läns sydliga del samt i Västerbottens
och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken. Man
torde således även framdeles liksom hittills vara hänvisad till att i trakter,
där gränsen för sedvaneområdet är mer eller mindre flytande, låta frågan
om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund
av sådan bevisning, som enligt allmän lag kräves för styrkande av urminnes
hävd. Yrkandet från kommunalfullmäktige i Arjepluogs socken, att sedvanerättens
giltighet nedom odlingsgränsen måtte begränsas till sadana trakter,
vilka regelbundet besökas av lapparna, torde icke förtjäna avseende. Bifölles
ett sådant yrkande, skulle därmed borttagas eu av de väsentligaste förutsättningarna
för lapparnas näring. Dessa äro ju för renarnas uppehälle helt
beroende av tillgången på födoämnen å trakterna i fråga, en tillgång, som
på grund av klimatologiska och andra förhallanden kan vara synneiligen
skiftande och ojämn. Det är således en tvingande nödvändighet för lapparna
att inom de för sedvaneområdet uppdragna yttre geografiska gränserna äga
frihet att efter omständigheterna välja de för tillfället mest lämpliga betesmarkerna.
Lika litet anser jag yrkandet från vissa hall utanför renbetesfjäll
i Jämtlands län, att lapparnas vistelse med sina renar å enskild mark
måtte göras i regel beroende av markägarens medgivande, förtjäna avseende.
Detta yrkande har en än mera principiell betydelse än det föregående yrkandet,
i det att detsamma direkt syftar mot ett upphävande å enskild mark
av lapparnas historiskt grundade och av statsmakterna erkända rättigheter.
Det måste tillbakavisas även på den grund att fastigheterna, redan då de
övergingo i enskild ägo, voro belastade med ifrågavarande ser\ itu t till lapparnas
förmån.

Klagomålen från Tärna socken, i vad de avse rätt för den jordbrukande
befolkningen att avgiftsfritt beta sina kreatur å renbeteslanden ovan odlrngsgränsen,
sammanhänga med betesförhallandena därstädes, sadana de gestaltat
sig efter det avvittringen i angivna trakter genomfördes. Före awittringen
voro gränserna för nybyggarnas ägor icke närmare bestämda, och nybyggarna
begagnade då oinskränkt de runt omkring deras gårdar belägna kronomarkerna
för bete åt sina kreatur. Vid avvittringen fick emellertid eu var
sitt särskilda område utlagt, ett förhållande, som medförde inskränkning i
avseende å kreatursbetet å den kringliggande marken. Sockenmännen gora
nu gällande, att de egna områdena icke äro tillräckliga för deras behov
av betesmarker och att kompensation för vad de vid avvittringen förlorat
bör beredas dem å kronomark. Till frågan, i vad mån dessa anspråk kunna
eller böra tillmötesgås från statsmakternas sida, far jag tillfälle att ateikomma
vid behandlingen av 53 § i föreliggande lagförslag.

Från samma håll har emellertid även erinrats, att den jordbrukande befolkningen
icke skulle äga rätt att genom inhägnad skydda sina ägoi emot

renarna, och från Lycksele socken har yrkats förbud för lapparna att föra
renarna på bete på odlad mark. Jag vill i anledning av vad sålunda andragits
ytterligare något ingå på den lappska sedvanerättens innebörd och
i sammanhang dårmed även å dess tillämpning, sådan den ter sig i praktiken.
Inom de områden, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar,
gäller att all mark, vare sig den tillhör det allmänna eller enskild man och
vare sig densamma är odlad eller icke, är belastad med den till förmån för
de renskötande lapparna stadgade, servitutsliknande skyldigheten att tåla
renbetning och rentramp, och att således i legalt hänseende ingen skillnad
förekommer mellan olika slags mark. Detta förhållande kommer till uttryck
bland annat däri att lapparna, då de nyttja marken inom sedvaneområdet,
icke, vare sig de med renarna beträda det ena eller andra slaget av mark,
äro hemfallna till ansvar enligt de bestämmelser, som i allmän lag finnas
meddelade med avseende å olovligt begagnande av annans mark. Emellertid
ställer sig sedvanerättens tillämpning i praktiken väsentligen annorlunda
än man på grund av dess legala innebörd kunde hava anledning antaga.
I 1898 års renbeteslag liksom även i de föreliggande lagförslagen äro särskilda
bestämmelser upptagna, enligt vilka lapparna kunna ådraga sig allvarliga
efterräkningar, därest deras renar åstadkomma skador å odlad mark.
Dessa bestämmelser återfinnas i de föreliggande förslagen under rubriken
ersättningsskyldighet för skador genom renar. Ifrågavarande bestämmelser,
till vilka jag framdeles återkommer, utgöra ett starkt preventiv till förmån
för den jordbrukande befolkningens intressen och innebära i sin praktiska
tillämpning att, bortsett från försumlighet från lapparnas sida eller förhållanden,
som med hänsyn till renarnas natur icke kunna föras lapparna till
last, den odlade jorden och dess avkastning i övrigt, så långt det överhuvud
taget med hänsyn till renhanteringens beskaffenhet är möjligt, skall vara
skyddad mot intrång genom renar. Härtill kommer att jordbrukarna själva,
därest de äro måna om sin egendom, hava i sin hand ett medel att skydda densamma,
som är mera effektivt än de strängaste skadeståndsbestämmelser. Det
är nämligen icke fullt riktigt, såsom från Tärna sockenmän erinrats, att
den jordbrukande befolkningen icke skulle vara berättigad att genom inhägnad
skydda sina intressen. Lagstiftningen lägger intet hinder i vägen
för att genom inhägnad hålla den odlade marken fredad mot renar. Tvärtom
har det från lagstiftarnas sida alltid ansetts såsom ett trängande önskemål
och de föreliggande förslagen vila å samma uppfattning — att den
jordbrukande befolkningen genom stängselbyggnad för egen del bör bidraga
till att effektivt skydda sina odlingar. Vore insikten om nyttan härav mera
allmän och omsattes densamma i praktiken, är jag förvissad om att sådana
slitningar, som framskymta i Tärna sockenmäns yttranden, framdeles kunde
undvikas. Vad i övrigt med hänsyn till lapparnas flyttningar och flyttningsvägar
är att iakttaga vid uppförande av hängnader å nu ifrågavarande
områden är en fråga, som kommer att behandlas i annat sammanhang.

B. Betesområden för skogsrenskötseln.

De områden, inom vilka skogsrenskötsel skall få äga rum, angivas i 4
och 5 §§ av förslaget till lag om skogsrenskötsel. 4 § avser den skogsrenskötsel,
som bedrives av skogslappar, vilka liava sina huvudvisten inom lappmarkerna
och allenast vintertid uppsöka trakterna nedanför lappmarksgränsen.
5 § däremot avser en skogsrenskötsel av väsentligen annan art än den nyssnämnda,
nämligen den skogsrenskötsel, som för närvarande äger rum i strid
med 1898 års renbeteslag året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens
län.

a) Skogsrenskötsel enligt 4 §.

Såsom anförts vid behandlingen av de renskötande fjällapparnas betesområden,
är 1898 års renbeteslag gemensam för fjällappar och skogslappar.
Detta gäller även i förevarande hänseende. Funnes således icke vissa reglerande
bestämmelser i övrigt, skulle, teoretiskt sett, skogslapparna kunna för
renbete nyttja samma områden, som äro upplåtna åt de renskötande fjällapparna.
I praktiken hava emellertid, även oavsett de särskilda regler, som
i förevarande avseende ingripa reglerande, förhållandena gestaltat sig väsentligen
olika för skogslappar och fjällappar.

Efter att hava erinrat, att de skogslappar, som här avses, uppgående till
ett antal av omkring 380 — män, kvinnor och barn — för närvarande höra
hemma i Norrbottens läns lappmarker och i den del av Västerbottens läns
lappmarker, som ingår i Malå socken, ävensom att övervägande delen bland
dem är bosatt nedom odlingsgränsen, anför kommittén följande:

Då det gällt för kommittén att för skogslapparna bestämma de områden
ovan lappmarksgränsen, där de skola äga föra sina renar på bete, bär kommittén
utgått ifrån, att nu gällande bestämmelser i huvudsak böra bibehållas.
Kommittén har dock funnit utrett, att skogsrenskötsel, som under tidigare
skeden bedrivits å större områden än nu är fallet, såsom bland annat i Asele
lappmark av Västerbottens län, allt eftersom odlingen och bebyggelsen fortskridit,
av omständigheternas makt antingen helt upphört eller ock avsevärt
begränsats. Kommittén har den uppfattningen, att utvecklingen bland skogslapparna
även framdeles kommer att gå i samma riktning och att skogsrenskötseln
således kommer att alltmera undanträngas. Härpå tyda även anförda
siffror angående yrkesfördelningen bland lapparna. Dessa siffror giva
vid handen, att bland skogslapparna, vars antal uppskattats till 2,355, inberäknat
skogslappar även utom lappmarkerna, allenast 484 fortfarande driva
renskötsel samt att bland de sistnämnda minst 75 % med renskötsel förena
annat yrke, huvudsakligen jordbruk. I betraktande av dessa omständigheter
har det icke synts kommittén föreligga anledning att för skogslapparnas del
såsom betesområden bibehålla samtliga de trakter, vare sig inom Norrbottens
eller Västerbottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan hava drivits, utan
har kommittén ansett övervägande skäl tala för att betesrätten begränsas
till de delar av angivna trakter, där skogsrenskötsel fortfarande förekommer
och således behov ännu synes föreligga att bibehålla densamma. Med denna
uppfattning av frågan har kommittén, vidkommande trakterna ovan lappmarks -

4 §■

Kommittén.

Yttranden.

gränsen, föreslagit den ändring i gällande bestämmelser, att skogsrenskötsel
fiamdeles icke må drivas annat än å sådana trakter inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker, där skogsrenskötsel av ålder förekommit och
fortfarande förekommer (4 § 1 mom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarlcsgränsen har kommittén bibehållit
nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 mom.).

Mot att, såsom kommittén föreslagit beträffande trakterna ovan lappmarksgränsen,
begränsa ifrågavarande skogsrenskötsel till sådana områden,
där densamma fortfarande förekommer, har i de avgivna yttrandena icke framställts
någon erinran vare sig från skogslapparnas egen sida eller från annat
håll. I övrigt hava med avseende å sedvanerättens tillämpning inom de för
denna skogsrenskötsel föreslagna områdena endast ett fåtal erinringar gjorts,
och där sådana erinringar förekommit, desamma i allt väsentligt varit av
samma beskaffenhet som dem, vilka riktats mot förslaget i vad det avser
fjällapparnas betesområden. De torde således här icke behöva upprepas.
Endast det utlåtande, som i ärendet avgivits av domänstyrelsen, bör i detta
sammanhang anföras.

Domänstyrelsen åberopar chefens för justitiedepartementet uttalande i propositionen
nr 169 till 1917 års riksdag att de åtgärder, som från statens
sida vidtagits, i allmänhet vilat på den uppfattningen, att ren skötseln är det
näringsfång, för vilket lapparna lämpa sig bäst, och tillika det enda, som
kan lända till ekonomiskt utnyttjande av de stora fjällområdena i rikets nordligare
delar. Med tillämpning av vad sålunda uttalats, sammanställt med vissa
av styrelsen anförda historiska och biologiska förhållanden angående lapparna,
vilka förhållanden dock på grund av deras hypotetiska och vetenskapligt
omtvistade beskaffenhet här förbigås, framhåller styrelsen såsom sin mot
kommittén motsatta mening, att renskötseln icke under alla förhållanden är
ett lapparnas privilegium, utan att detta privilegium tillkommer endast den
renskötsel, som avser att utnyttja de stora fjällområdena i rikets nordligaste
delar, medan de mer eller mindre naturliga avarter av verklig renskötsel,
som förekommit inom vissa trakter av Norrbottens län, enligt styrelsens
mening intet hava att skaffa med något privilegium för lapparna i gemen.
Till sådana avarter av renskötseln räknar styrelsen skogsrenskötseln, vare
sig nu den bedrives inom trakter, där fjällrenskötsel sedan långliga tider
tillbaka bestått och såsom sådan ansetts och även varit legaliserad. I anslutning
till denna uppfattning om skogsrenskötseln och sedan styrelsen
yttrat sig beträffande renarnas enligt styrelsens mening synnerligen skadliga
inverkan å skogarnas skötsel, anför styrelsen i fråga om det slag
av skogsrenskötsel, varunder renarna sommartid föras på bete inom lappmarkerna
följande.

Denna är avsedd att försiggå på sådana marker, på vilka lapparna jämlikt
nu gällanda renbeteslag äga rättighet att uppehålla sig med sina
renar. Ehuruväl denna skogsrenskötsel icke har till ändamål att ekonomiskt
utnyttja de störa fjällområdena i landets nordligaste delar och förty enligt
styrelsens förut uttalade åsikt strängt taget icke kan anses vara ett lapparnas
privilegium, vill styrelsen dock icke ställa sig avvisande mot densamma,

då den bedrivits och även framdeles skall bedrivas inom samma områden,
där den egentliga fjällrenskötseln blivit legaliserad. Då de skogsrenar, vilka
sommartiden betas inom lappmarkerna nedanför fjällområdena antagligen,
såsom styrelsen tidigare påpekat, till ej oväsentlig grad torde vara uppblandade
med den egenliga fjällrenen, och då innehavarna av dylika skogsrenar
i viss mån tagit vård om desamma, varigenom denna skogsrenskötsel
är möjlig att hålla under åtminstone någon kontroll, ser styrelsen häri ett
ytterligare skäl för att i huvudsak biträda kommitténs förslag i berörda
hänseenden.

Då styrelsen gjort detta medgivande innebär detta givetvis också ett
erkännande av att dessa skogslappar, som hava sina sommarvisten inom
lappmarken, böra tillerkännas de privilegier i fråga om renbeteslandens utnyttjande,
som tillerkänts och medgivits fjällapparna.

Den uppfattning angående skogsrenskötselns ställning i förhållande till
fjällrenskötseln, som kommit till uttryck i domänstyrelsens yttrande, kan jag
icke biträda. Att i likhet med styrelsen göra gällande att skogsrenskötseln
utgör eu mer eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel, är enligt
min mening historiskt oriktigt. Jag vill emellertid icke i detta sammanhang
diskutera frågan, vilket av nu förekommande slag av renskötsel, som kan vara
äldst i tiden eller av historiska skäl eljest äga företräde framför det andra.
Jag vill endast konstatera, att skogsrenskötsel sedan gammalt förekommit
och att den bland skogslapparna vanliga kombinationen av renskötsel med
jordbruk icke innefattar något skäl att kalla skogsrenskötseln för en mer
eller mindre naturlig avart av verklig renskötsel. Jag anser följaktligen,
ehuru av helt andra skäl än dem, som av domänstyrelsen åberopats, skogsrenskötseln
böra såsom hittills erkännas såsom en av naturliga förhållanden
betingad legitim form av renskötsel. Med denna uppfattning i frågan
delar jag dock kommitténs åsikt, att skogsrenskötseln, i den mån
skogslapparna förvärva egna jordbruk eller odlingen inom de trakter, där
dessa nu bedriva sin näring, fortskrider, kommer att ytterligare ga tillbaka
och, i likhet med all annan renskötsel, slutligen finna sin naturliga tillvaro
hänvisad till allenast sådana trakter, där det ekonomiskt kan löna sig att
fortfarande bedriva densamma. Så länge emellertid skogsrenskötseln ännu
är av beskaffenhet att fylla sin uppgift, nämligen att bidraga till självförsörjningen
hos dem, som utöva denna näring, samt att äga betydelse
även för den allmänna hushållningen i de trakter, som beröras av densamma,
anser jag att skogsrenskötseln såväl socialt som ekonomiskt fortfarande är
berättigad att komma i åtnjutande av det stöd, lagstiftningen härutinnan
kan giva. Jag anser dock, att skogsrenskötseln, såsom jag i det följande får
tillfälle att ytterligare påpeka, bör hållas inom vissa gränser och framförallt
i trakter, där densamma kan komma att i fråga om betestillgången uppträda
såsom konkurrent till fjällrenskötseln, vika för den sistnämnda, ävensom att
den, i den mån jordbrukets utveckling å samma trakter fortskrider, bör nöja
sig med att komma något i efterhand. Jag har för övrigt intet att erinra
vid denna paragraf.

Biliang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 höft. (Nr 43.)

Departemen

chefen.

96 2S 3

5 §.

Historik.

b) Skogsrensfcötseln enligt 5 §.

Under förarbetena till 1886 års renbeteslag uppmärksammades (sid. 42 i
betänkandet), att i flertalet socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen
Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå, Överkalix, Karl Gustafs, Nedertorneå,
Nederkalix, Råneå ocli Överluleå, funnes lappar, vilka dels för sin egen
del hade renar dels ock skötte renar åt den övriga befolkningen i socknarna
samt förde renarna på bete därstädes å kronoparker och enskild mark eller
ock, ehuru mera sällan, inom närgränsande lappmarkssocknar. Renantalet
beräknades till över 15,000. Under de senare åren hade, enligt vad kommitterade
anförde, inflyttningen av lappar till dessa socknar tilltagit och
renantalet ökats. Särskilt från de närmare kusten belägna socknarna Nederkalix,
Nedertorneå och Karl Gustaf, där de allmänna skogarna voro få, hade
klagomål framställts mot den sed, som börjat inrota sig att hålla renar året
om å trakter, som nästan uteslutande tillhörde enskilda. Kommitterade förväntade
att, då det vore ett fåtal hemmansägare, som begagnade sig av den
självtagna rätten att låta renarna underhållas på andras bekostnad, och då
med jordbruksnäringens utveckling i trakterna närmast Bottniska viken renskötsel
därstädes icke gärna kunde drivas, skogsrenarna inom en icke avlägsen
framtid, åtminstone för sommartiden, måste avlägsnas därifrån.
Emellertid föreslogo 1886 års kommitterade intet särskilt stadgande i
ämnet.

Frågan om skogsrenskötseln i angivna trakter upptogs ånyo till behandling
under förarbetena till 1898 års renbeteslag (sid. 70 i betänkandet). Kommitterade
konstaterade att, mot den av 1886 års kommitterade uttryckta förväntningen,
renantalet uti ifrågavarande socknar tilltagit. Det beräknades år 1895
till c:a 19,000, därav 13,000 tillhörde den bofasta svenska befolkningen men
liksom de övriga vårdades av lappar. Kommitterade hade i rättsfrågan samma
uppfattning som 1886 års kommitterade eller att något lagligt berättigande
för ägarna till dessa renar att till deras underhåll använda annan mark än
renägarens egen eller den han genom särskilt avtal kunde hava fått åt sig för
ändamålet upplåten icke funnes. De erinrade att, vad anginge kronoparkerna,
på sin tid varit ifrågasatt att bemyndiga Konungens befallningshavande att
medgiva lapparna betesrätt därstädes, men att genom kungl. brev den 26
mars 1831 förklarats att, innan Kungl. Maj:t härom ville fatta beslut, närmare
utredning erfordrades av frågan och de för och mot densamma förekommande
skäl och omständigheter, samt att, såvitt kommitterade kände, något vidare
besked i ämnet sedermera icke meddelats. I fråga om enskildas marker hade,
enligt vad kommitterade anförde, aldrig varit ifrågasatt att där medgiva lapparna
sommarbetesrätt för deras renar. Den rennäring, som inom socknarna
förekomme, bestode således utan laglig hemul blott genom jordägarens, inberäknat
kronans, tysta medgivande och hade av gällande lagstiftning lämnats
helt och hållet å sido. Kommitterade anförde vidare, att de redan vid redaktionen
av 1 § i sitt förslag sökt göra tydligt, att kronoparkerna icke ovillkor -

ligen, utan endast med uttryckligt medgivande skulle stå öppna för renbete
under sommarmånaderna. Härtill förklarades i 38 § i kommitterades förslag,
att enskildas ägor ej finge för ändamålet anlitas utan jordägarens samtycke,
att renägaren i följd därav vore pliktig att om renarna taga sådan vård, att
de ej olovligen inkomme på andras ägor och att försummelse av detta åliggande
straffades efter allmän lag.

I ett annat lagrum, nämligen 27 § 2 mom. i förslaget, föreslogs därjämte,
i sammanhang med begränsningen av den bofasta befolkningens rätt att hava
skötesrenar, att, med undantag för vissa lappmarkssocknar, lapp vid begagnandet
av sin rätt till renbete enligt förslaget icke finge under sin vård hava
renar, tillhörande annan än lapp.

I dessa socknar, med undantag av Piteå socken, gjordes gällande bland
annat att, därest kommitterades förslag i angivna delar bleve godkänt av statsmakterna,
såväl den bofasta renägaren som inhysingar och andra komme att
förlora ett husdjur, som vore oundgängligen nödvändigt dels för framforsling
av hö från utängarna och ved till husbehov vid tillfällen, då djup snö på
ofrusen mark omöjliggjorde dessa körslors verkställande med häst, dels ock
för andra körslor ävensom att renen i övrigt vore oumbärlig för befolkningens
hushållning. Pörlusten av renarna skulle medföra, att eu stor del av jordägarna
och alla inhysingar nödgades minska sin kreatursstock till följd av att
foder åt densamma icke kunde i tillräcklig mängd hemforslas. De inom
socknarna vistande lapparna, som hade eu avsevärd inkomst genom att sköta
andras renar, komme därefter att sakna nödiga existensmöjligheter, då de icke
finge mottaga renar i vård från den övriga befolkningen och således även
bleve utestängda från möjligheten att erhålla tillstånd att året om vistas på
den bofastas skogsmark. De föreslagna bestämmelserna komme således att
medföra en allvarlig rubbning i socknarnas ekonomi och öka den redan förut
stora fattigvårdsbördan. Tillika erinrades, att fjällrenarna icke voro till någon
nytta i dessa socknar, emedan de nödvändiga körslorna måste utföras innan
fjällrenarna anlänt dit. Det hemställdes förty, dels att åtminstone den jordbrukande
befolkningen måtte erhålla rätt att fortfarande äga renar att vårdas
av inom socknarna vistande skogslappar, dels ock att renskötande lapp, som
erhållit tillstånd av enskild jordägare att vistas å hans skogsområde, även borde
tillåtas att med sina renar vistas å kronoparker och häradsallmänningar i
socknarna, emedan eljest hans vistelse på de enskildas jämförelsevis små och
spridda skogsområden bleve så gott som omöjlig.

Riksdagen antog för sin del ett tillägg till den av kommitterade föreslagna
27 § av innehåll, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete enligt renbeteslagen
skulle äga hava dragrenar i sin vård även om dessa tillhörde annan
än lapp, och blev detta tillägg sedermera lagfäst. Däremot vunno befolkningens
önskemål i övrigt icke statsmakternas bifall.

I propositionen den 23 mars 1917 med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av 1898 ars renbeteslag uppmärksammades ånyo skogsrenskötseln
nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Det konstaterades, hurusom
fortfarande ett icke obetydligt antal renar därstädes hölles året om, tillhörande
till övervägande delen bofasta personer, som ej vore att anse såsom
lappar. Yidare anfördes, att renarna oupphörligen olovligen inkomme på
såväl kronoparkerna som främmande enskild mark samt att i själva verket
särskilt kronoparkerna utgjorde eu ej oväsentlig del av renarnas betesmarker.
Klagomål hade tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens
skogstjänstemän. Ville man göra allvar av förbudet mot att låta de under
renbeteslagen ej fallande renarna beta å främmande mark, torde, såsom i
propositionen vidare anfördes, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna
av ansvar och skadestånd verksammare medel böra anlitas. I sådant hänseende
föreslogos vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot ägarna till
ifrågavarande renar. Dessa bestämmelser blevo sedermera antagna av riksdagen
(42 § 2 stycket i 1898 års lag enligt dess lydelse jämlikt lagen den
19 juni 1917).

Frågan om skogsrenarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län
drogs ånyo, ehuru icke i hela sin omfattning, inför riksdagen år 1918 genom
två i ämnet väckta likalydande motioner, avlämnade, den ena (nr 111) av herr
Hellström med flera i första kammaren och den andra (nr 246) av herr Lundström
med flera i andra kammaren. Motionärerna åberopade en av Pajala
socknemän biträdd framställning från befolkningen i Muonionalusta kapellförsamling,
i vilken erinrades bland annat, att eu stor del av befolkningen
vore i saknad av andra dragare än renar, vilka djur för övrigt särskilt under
snötid på grund av sin större förmåga att taga sig fram mångenstädes vore
lämpligare än hästar, att befolkningen jämväl för utförande av andra för dess
uppehälle nödvändiga körslor ävensom för sin hushållning i allmänhet vore
beroende av att innehava renar, samt att de av riksdagen år 1917 antagna
exekutionsbestämmelserna innebure ett hot av allvarligaste slag mot befolkningens
och församlingens ekonomi. Då motionärerna ansågo, att det för
den ifragavarande landsändan och dess fattiga befolkning vore av den allra
största betydelse, att de stora svårigheter, som genom den ifrågavarande
lagstiftningen uppstått, så snart som möjligt avhjälptes, hemställde motionärerna,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder
i sådant syfte.

I anledning av den inom andra kammaren väckta motionen begärde kammarens
femte tillfälliga utskott, dit motionen överlämnades, yttrande i ärendet
från domänstyrelsen, varvid särskilt påkallades upplysning om, vilka åtgärder
i motionen omförmälda förhållande föranlett från styrelsens sida.

I yttrande den 22 maj 1918 anförde domänstyrelsen bland annat, att styrelsen
till en början funnit sig föranlåten att genom skrivelse till överjägmästarna
i övre och nedre Norrbottens distrikt erinra om det effektiva skydd
mot olaglig inkräktning av renar, som de skärpta exekutionsbestämm el serna
medfört. På grund av under år 1917 rådande exeptionella förhållanden hade
styrelsen emellertid sedermera i förnyad skrivelse till överjägmästarna funnit
sig böra meddela att, därest icke i något fall särskilt stor skadegörelse av
renar förekommit, med påkallande av nedslaktningsåtgärder kunde anstå till
hösten 1918. I övrigt ansåge styrelsen ingen anledning föreligga att beträffande
Muonionalusta kapellförsamling, en landsända, som med avsende å klimatologiska
och biologiska förhållanden långt mera överensstämde med lappmarken
än det så kallade kustlandet, påkalla tillämpning av bestämmelserna angående
nedslaktning av renar.

Vidare begärde utskottet utlåtande från länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen, som låtit verkställa särskild utredning i ärendet, framhöll
i utlåtande den 7 maj 1918, hurusom av utredningen framgått,

att jordbruket i Muonionalusta kapellförsamling på grund av det avlägsna
läget (9 mil till närmaste landsväg — sådan vore dock under byggnad —
samt c:a 25 mil till närmaste järnvägsstation) och de dåliga kommunikationerna
vore synnerligen efterblivit samt mest inriktat på kreatursskötsel;

att jordbrukarna för sitt jordbruk vore i behov av dragrenar till ganska
betydande antal för hemtransport av myrhö, bränsle med mera;

att skogsrenarna utgjorde en så viktig faktor i jordbrukarnas hushållning,
att det skulle innebära en allvarlig rubbning att utan inskränkning genomföra
gällande lag av den 19 juni 1917;

att 56 % av lägenheterna inom kapellförsamlingen utgjordes av torp och
backstugor, vilkas innehavare huvudsakligen vore hänvisade till tillfälliga
arbetsförtjänster, förnämligast genom timmerutdrivning, anskaffning av flottbindningsvirke,
flottningsarbete med mera, vilket allt krävde tillgång på
dragrenar;

att dessa lägenlietsinneliavare dock i stor utsträckning stödde sin utkomst
på kreatursskötsel och jämväl för detta ändamål vore i trängande behov av
dragrenar; samt

att skogsrenarna för dess kapellförsamlingars innevånare vore av största betydelse
för tillgodoseende av deras behov av föda, skor ock dylikt.

Vidare anförde länsstyrelsen, att jordbruket icke torde kunna höjas till
sådan nivå, att renen kunde undvaras, vare sig såsom dragare eller för hushållningen
i övrigt, förrän kommunikationerna blivit avsevärt förbättrade
såväl genom landsvägsbyggnader som järnvägsnätets utsträckning längre in
i finnbygden, så att konstgödsel, kraftfoder och dylikt till rimligt pris kunde
göras tillgängligt, samt att befolkningen stode inför en nog så betydelsefull
omedelbar omläggning i sina förtjänstmöjligheter genom införande av lösflottning
i gränsälven. Slutligen framhöll länsstyrelsen, att dragrenar med
större fördel toges bland skogsrenar, som vore större och starkare än fjällrenar.
På grund av den utredning, som sålnnda åstadkommits, föreslog läns -

styrelsen den jämkningen i gällande renbeteslag, att den, som inom kapellförsamlingen
ägde eller brukade jordbruksfastighet, måtte erhålla samma
rätt att hava renar under vård av renskötande lapp, som tillkomme dylik
person boende inom lappmarkerna.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott ansåg i likhet med första kammarens
första tillfälliga utskott, dit motsvarande motion överlämnats, eu möjlighet
att tillgodose ifrågavarande behov kunna öppnas, därest den bofasta
befolkningen inom kapellaget kunde erhålla utvidgad rätt till bete för dragrenar
å kronoparker. Emellertid ansågo utskotten sig icke böra taga något
initiativ beträffande berörda spörsmål, som låge utanför motionernas ram och
syntes böra kunna utredas utan särskild framställning från riksdagens sida.
På grund härav och under hänvisning till den förestående allmänna revisionen
av lapplagstiftningen hemställde utskotten, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Vad utskotten sålunda hemställt bifölls
av båda kamrarna.

Den i utskottens utlåtande åberopade framställningen från Muonionalusta
kapellförsamling har sedermera av Kungl. Maj:t övrlämnats till kommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Pör
samma ändamål överlämnades samtidigt till kommittén eu av 167 renägande
hemmansägare och arbetare biträdd framställning till Kungl. Maj:t från Tärendö
socken, dagtecknad den 7 april 1918, i vilken framställning, under erinran om
renens oumbärlighet för befolkningens hushållning samt under åberopande
av samma skäl i övrigt, som tidigare gjorts gällande i frågan, hemställdes att
Kungl. Maj.t ville anbefalla utredning angaende möjligheten för den renägande
befolkningen i socknen att, oberoende av bestämmelserna i 42 § renbeteslagen,
under vissa förutstättningar få behålla sin renstam. Framställningen var åtföljd
av ett yttrande från länsstyrelsen i länet, dagtecknat den 7 maj 1918,
däri den begärda utredningen förordades och tillika hemställdes att, då förhållandena
vore likartade inom Paj ala, Junosuando och Korpilombolo socknar,
den blivande utredningen även måtte omfatta sistnämnda socknar.

Vidare har till kommittén överlämnats en av 182 hemmansägare, torpare,
arbetare och andra yrkesmän i Juoksengi med flera byar i Övevtårneå socken
undertecknad framställning till Kungl. Maj:t, dagtecknad den 2 januari 1918,
i vilken, under åberopande av det trångmål i ekonomiskt hänseende renbeteslagen,
därest den tillämpades, komme att medföra för befolkningen, hemställdes,
att Kungl. Maj:t måtte åtminstone utsträcka slakttiden till 2 år, därest
Kungl. Maj:t icke kunde upphäva lagen i förevarande del eller medverka till
dess upphävande. Framställningen var, då den överlämnades till kommittén,
åtföljd av ett yttrande från domänstyrelsen, dagtecknat den 2 februari 1918,
däri styrelsen av anförda skäl meddelade, att det för skogsskötseln i Norrbottens
läns kustland icke vore av avgörande betydelse, om med nedslaktande
av skogsrenarna skulle anstå ett eller två år.

I en den 2 april 1919 dagtecknad och till kommittén likaledes överlämnad
framställning till Kungl. Maj:t har sedermera länsstyrelsen i länet, under
förnyad erinran om den stora betydelse frågan om dragrenar innebure för

väsentliga delar av länet, anhållit att erforderliga medel måtte ställas till
länsstyrelsens förfogande för utredning av möjligheterna att trygga befolkningens
behov av dylika renar ej endast i de socknar, för vilkas vidkommande
länsstyrelsen redan tidigare hemställt om sådan utredning, utan även
i Övertorneå socken.

Slutligen har till kommittén överlämnats ytterligare en från Övertorneå
socken inkommen framställning till Kungl. Maj:t den 13 juni 1919, i vilken
socknemännen även för sin del anhallit om särskild undersökning i fråga om
skogsrenarnas bibehållande inom denna socken. Framställningen val åtföljd
av protokollsutdrag från kommunalstämman i socknen den 30 mars 1918, däri
stämman förordade renarnas bibehållande.

Kommittén anför i sitt betänkande följande:

I anledning av berörda framställningar och vad i övrigt i frågan förekommit
har kommittén vidtagit undersökningar av hithörande förhållanden
i socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Kommittén har sålunda för överläggningar med befolkningen företagit
resor i Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix,
Övertorneå, Hietaniemi, Nedertornea, Karl Gustafs, Nederkalix, Töre
och Kåneå församlingar. Yidare har kommittén i såväl nu angivna som i
övriga socknar å trakten inhämtat yttrande från vederbörande kommunala
myndighet angående dess uppfattning i frågan samt skälen för och emot
skogsrenarnas bibehållande, varjämte kommittén i sammanhang med den
allmänna renräkningen sökt fastställa antalet lappar, som vistas å trakten,
samt inom vilka socknar och till vilket antal renar där föras pa bete.

Av undersökningarna framgår, att den stam av renar, som tillhör befolkningen
nedanför lappmarksgränsen i förevarande län, vid tiden for renrakningen
eller i början av år 1921, uppgick till närmare 7,000 djur, fördelade
å följande socknar med nedannämnda approximativt beräknade antal:

Muonionalusta .............	.............. 1,950
Pajala .............................	.............. 450
Junosuando ....................	.............. 500
Tärendö.........................	............. 660
Korpilombolo.................	.............. 350
Överkalix ......................	.............. 770
Övertorneå ...................	.............. 830
Hietaniemi ....................	.............. 470

Nedertorneå..................	............... no
Karl Gustaf.................	................ 50
Nederkalix .................	............... 300
Töre.............................	................ 50
Råneå ..........................	............... 250
Edefors ......................	................ 190
Övriga.........................	................ 50
	6,980

Kommittén.

Av ifrågavarande renar vårdas ett mindre antal av fjällappar eller skogslappar,
som höra hemma ovan lappmarksgränsen, och kommer i regel icke
nedanför nämnda gräns annat än då lapparna utsträcka sina vinterflyttningar
dit. En annan mindre del av renarna vårdas av lappar, som höra hemma
i de till lappmarken gränsande socknarna. Dessa renar pläga regelbundet,
i vissa fall under sommaren, i andra fall under vintern föras på bete nedanför
lappmarksgränsen. Det övervägande flertalet av ifragavarande ienar däiemot,
minst 6,000 djur, betas året om nedanför lappmarksgränsen, varvid de

under olika årstider år efter år föras till bestämda efter årstiden avpassade
betesmarker.

Renbetning året om äger enligt tillgängliga upplysningar rum i Muonionalpsta,
Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Hietaniemi, Övertorneå,
Överkalix, Nederkalix och Edefors församlingar, varvid de största renmassorna
förekomma i de längre mot norr eller österut belägna församlingarna,
såsom Pajala med Muonionalusta, Junosuando, Tärendö, Överkalix, Övertorneå
och Hietaniemi. Av uteslutande vinterbetning beröras Karl Gustafs,
Nedertorneå och Råneå församlingar. I Töre, Överluleå, Nederluleå, Älvsby,
Norrfjärdens, Hortlax och Piteå församlingar synas renar, varom nu är fråga,
antingen alls icke förekomma eller ock uppträda endast i större eller mindre
grupper från angränsande församlingar.

De renar, som året om föras på bete å ifrågavarande trakter, äro i regel
satta i vård hos någon lapp, som antingen för egen räkning driver renskötsel
eller ock är anställd såsom renvårdare hos särskilda, bland renägarna
i socknarna bildade sammanslutningar, s. k. renägarföreningar. Anmärkas
bör dock, att i ett fåtal fall, såsom i Överkalix och Nederkalix socknar,
renskötseln utövas av personer, vilka icke äro att hänföra till lappar.

Nedanför lappmarksgränsen finnas minst 563 personer, tillhörande den
lappska allmogen. De fördela sig så gott som å samtliga socknar, men förekomma
talrikast där, på sätt ovan anmärkts, skogsren skötsel mera allmänt
bedrives. De renskötande lapparnas antal kan uppskattas till omkring 100
män, kvinnor och barn med ett renantal av c:a 1,300. Övriga lappar torde
äga omkring 1,200 renar.

Yad angår den tid, under vilken skogsrenskötsel bedrivits å ifrågavarande
trakter, meddelades å de av kommittén anordnade mötena med befolkningen
åtskilliga upplysningar.

I Muonionalusta uppgavs att skogsrenskötselns begynnelse i kapellaget
låge så långt tillbaka, att det numera vore omöjligt att bestämma tiden
härför.

I Pajala sades den första lappska renvårdaren hava kommit till trakten
för minst 200 år sedan.

I Junosuando berättades om märken efter gamla rengärden och dylikt,
som tydde på att skogsrenskötsel där bedrivits i många mansåldrar.

I Tärendö åberopades spår av lappska sommarvallar, å vilka numera
uppvuxit timmerträd av stora dimensioner.

I Korpilombolo uppgavs, att på västra sidan av Kalix älv skogsrenskötsel
bedrivits under 100 år och än längre, medan densamma på östra sidan av
älven begynt för 50—60 år sedan.

I Överkalix berättades, att skogsrenskötsel i alla tider bedrivits av lappar,
antingen av dem, som nu vore renskötare, eller av deras föräldrar och dessas
förfäder.

I Övertorneå uppgavs allmänt, att skogsrenskötsel sannolikt förekommit
å trakten sedan urminnes tid. Än i dag funnes märken efter gamla kåtaplatser,
i vars mitt numera stode träd, som vore 100 år gamla eller ännu äldre,

-41

och även kyrkoböckerna, så långt de ginge tillbaka i tiden, gåve vid handen,
att å trakten funnits renskötande lappar.

I Nederkalix uppgavs, att skogsrenskötsel sedan urminnes tid bedrivits
i trakten av Tjärnträsk, medan den begynt i Över-Morjärv för 50—60 år och
i Lantjärv för 20 år sedan.

I Nedertorneå och Karl Gustavs socknar berättades, förutom om lämningar
efter gamla lappkåtor här och var å trakten, att förr i tiden en namngiven
lapp haft kåta sommartid å Seskarön.

Vidkommande de övriga socknarna har kommittén icke varit i tillfälle att
inhämta upplysningar, huruvida skogsrenskötsel av förevarande beskaffenhet
där bedrivits i äldre tider, men torde, åtminstone vad angår de intill lappmarken
gränsande socknarna, där sådan renskötsel fortfarande förekommer,
med stor visshet kunna antagas, att den härleder sig från äldre tid.

Då kommittén med befolkningen dryftat behovet att hålla renar, hava å
sådana trakter, där skogsrenarna ännu mera allmänt förekomma, såsom i
Muonionalusta, Pajala, Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Overkalix, Overtorneå
och Hietaniemi, för skogsrenarnas bibehållande i allmänhet anförts
samma skäl som, på sätt framgår av det föregående, tidigare gjorts gällande
från en del av nämnda församlingar, nämligen att renen vore oumbärlig såsom
dragare eller eljest i hushållningen för en avsevärd del av befolkningen.
Tillika har, särskilt i fråga om befolkningens rätt att hålla dragrenar i vård
av lapp, anförts, att det vore behövligt att hava dragrenarna tillgängliga ä
tider om hösten, då lappmarkslapparna ännu icke hunnit ned till ifrågavarande
trakter under sina vinterflyttningar, och att dragrenarna även behövdes om
vårarna, sedan lappmarkslapparna återvänt därifrån. Befolkningen vore således
i behov av att på närmare håll låta vårda sina dragrenar. Om detta
behov vunne beaktande, vore emellertid även nödvändigt att för återväxten
hava eu stam av avelsrenar på trakten.

Även de kommunala styrelserna (kommunalfullmäktige, kommunalstämma)
i nyssnämnda socknar samt i Edefors och Älvsby socknar hava, då de inkommit
till kommittén med yttrande i frågan, efter övervägande av fördelarna
och nackdelarna av skogsrenskötseln, enhälligt och med förbehåll allenast
av betryggande åtgärder till förekommande av skadegörelser förordat skogsrenarnas
bibehållande.

de skärpta exekution sbestäm melserna av år 1917 förhållandena icke undergått
någon nämnvärd förändring. Domänstyrelsen liar för sin del uttalat, att
läget icke vore sådant, att det påkallade en omedelbar tillämpning av nämnda
skärpta bestämmelser. Ej lieller eljest hava, såvitt kommittén erfarit, renbeteslagens
stadganden härutinnan annat än i undantagsfall ansetts böra
tillämpas. Yad angår de enskilda jordägarna torde de fall vara räknade, då
dessa begärt åtgärder mot skogsrenar, som olovligen uppehållit sig å deras
mark. I stort sett torde alltså kunna sägas, att skogsrenskötseln å ifrågavarande
trakter, ehuru densamma formellt utövats i strid med gällande lag,
i allt fall faktiskt fått med myndigheters och enskildas goda minne fortgå,
utan att, annat iin undantagsvis, ingripande förekommit mot densamma från
deras sida. Därtill kommer, att åtminstone inom vissa trakter den övertygelsen
är allmän, att ett verkligt behov föreligger att även i fortsättningen
behålla skogsrenskötseln.

Yad angår de olägenheter, som genom skogsrenskötseln må tillskyndas
den jordbrukande befolkningen, låter det sig icke förnekas, att skogsrenarna
förorsaka vissa skador, men synas dessa icke vara av mera väsentlig betydelse,
särskilt som det redan under nuvarande förhållanden icke visat sig möta
några egentliga svårigheter för de bofasta att få skadorna till fullo ersatta.

Kommittén anser således goda skäl föreligga att, med tillmötesgående av
de från befolkningens sida framställda önskemålen, åtminstone i viss utsträckning
legalisera den renskötsel, som å förevarande trakter bedrives, och har
kommittén framlagt förslag i sådant hänseende.

Kommittén håller före, att allt efter som näringarna utvecklas och kommunikationerna
förbättras i de socknar, där renskötseln alltjämt bedrives,
dess betydelse för hushållningen kommer att med tiden minskas och efter
hand försvinna. På grund härav har kommittén, då den föreslagit legalisering
av här ifrågavarande skogsrenskötsel, sökt att åt bestämmelserna giva
en sådan avfattning, att desamma öppna en möjlighet att å trakter, där ett
mera allmänt intresse kan anses påkalla sådant, bibehålla skogsrenarna, men
å andra sidan icke lägga hinder i vägen för skogsrenskötselns avskaffande å
trakter, där densamma icke längre fyller något verkligt behov för de bredare
lagren av befolkningen. Kommittén har ansett sig enklast uppnå detta
syftemål genom att göra skogsrenskötselns bibehållande beroende av koncession
utav Konungens befallningsliavande, som har att i varje särskilt fall
pröva förhållandena och eventuellt lämna tillstånd därtill för viss tid, ej
överstigande JO år åt gången.

Av utredningen i ärendet framgår, att befolkningen, säkerligen i känslan
av att renskötseln är ett lapparnas särskilda yrke, så gott som undantagslöst
satt sina renar i vård hos lappar, vilka antingen redan förut varit bosatta
på orten eller ock för ändamålet ditkallats från lappmarken. Med
hänsyn härtill och då renskötseln i övrigt är ett lapparnas uteslutande
privilegium, har kommittén ansett, att även skogsrenskötseln å här ifrågavarande
trakter bör överlåtas allenast åt personer, tillhöriga den lappska
allmogen, och har kommittén för den skull bundit rätten att driva sådan ren -

skötsel vid egenskapen av att vara lapp. Därvid förutsätter kommittén
emellertid, att i koncessionen för vederbörande lapp stadgas skyldighet att i
mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från den övriga befolkningen.

Kommitténs förslag att frångå nu gällande förbud mot renskötsel året om
å ifrågavarande trakter och i stället anvisa lagliga former för dess bedrivande
därstädes har vunnit anslutning av länsstyrelsen i länet ävensom av det
övervägande flertalet av de kommunala representationerna för de socknar, som
beröras av frågan. Bland de sistnämnda hava sålunda Pajala kommun med
Muonionalusta kapellförsamling, Junosuando, Overkalix, Hietaniemi, Overtorneå,
Tärendö, Edefors och Båneå kommuner genom sina kommunala organ
tillstyrkt förslaget. Töre (under bildning varande) kommun har i första hand
hemställt att ifrågavarande slag av renskötsel måtte avlysas inom socknen
och närmast därtill gränsande socknar, men, därest densamma ansåges böra
fortfarande bibehållas, påyrkat kraftiga restriktioner. Förslaget har direkt
avstyrkts endast av Nedertorneå kommun, medan Korpilombolo kommun avanförda
skäl ansett ett legaliserande av skogsrenskötseln för dess del icke
behöva ifrågakomma, emedan renantalet i socknen redan gått avsevärt tillbaka.
Övriga kommuner hava antingen sagt sig sakna anledning att ingå
på frågan eller ock förklarat sig icke alls eller endast obetydligt beröras av
densamma och förty icke hava något att erinra mot förslaget.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande över förslaget icke framställt någon
anmärkning mot detsamma i denna del. Erinringar hava däremot framställts
av domänstyrelsen. Styrelsen behandlar i sitt utlåtande, med tillämning i
synnerhet å skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, ingående renarnas
inverkan å såväl kronans som enskildas skogar, särskilt såvitt angår skogarnas
föryngring, och påkallar med hänsyn härtill och under åberopande av skäl
i övrigt bl. a. en lokal begränsning av skogsrenskötseln å dessa trakter till
vissa angivna socknar. Som*styrelsens utlåtande i dessa delar, enligt vad
styrelsen uppgivit, innefattar uttryck för en mera allmän uppfattning bland
fackmännen på området, och i övrigt även är av principiell betydelse för
hela renbeteslagstiftningen, torde detsamma här böra återgivas. Styrelsen
anför sålunda bland annat följande:

»Renlaven, som utgör renens huvudsakliga föda vintertiden, uppträder
mest på tallhedarna inom lappmarkerna men även nedanför desamma.
Under betesgången å dessa marker vintertiden uppsjwka renarna snön för
att åtkomma renlaven, men samtidigt härmed förstöras alla de små tallplantor,
som tilläventyrs där kunna finnas. Med den stora utbredning, som dessa
vinterbetesland måst givas för att lämna renhjordarna tillräckligt med bete,
har skadegörelsen vid betesgången kommit att omfatta avsevärda arealer.
Då dessa trakter år ifrån år besökas av renarna, blir det nästan omöjligt
att därå erhålla nöjaktig återväxt efter avverkningarna. Enstaka grupper av
ungskog kunna väl här och var utväxa på de lokaler, där renlaven endast
i ringa omfattning förekommer, men de stora hedarna äro efter renbetet en
lång tid framåt att betrakta såsom improduktiva för skogsskötseln.

Med det tidigare extensiva skogsbruket inom lappmarkerna och med hänsyn
till därvid tillämpade omloppstider, vilka i sin tur förutsatte en natur -

Yttranden.

lig föryngring av bestånden, fäste man icke så särskilt stor uppmärksamhet
vid denna renarnas skadegörelse. Sedan emellertid krav rests på införande
överallt, där avsättningsförhållanden sådant medgåve, av ett så intensivt
skogsbruk som möjligt, bär det befunnits nödvändigt att i allt större omfattning
tillgripa kultur medelst sådd eller plantering, för att så snart som
möjligt efter avverkning utav de övermogna skogsbestånden, vilka sakna förmåga
att själva föryngra sig, förse marken med återväxt.

Det är givet att i samma män som direkta och i många fall högst avsevärda
kostnader nedläggas på skogskulturer, man också måste fordra att ernå
resultat av desamma, på det att kostnaderna icke må kunna anses bortkastade.

De skogliga förhållandena ä de flesta kronomarkerna inom Norrbottens
län äro numera sådana att för erhållande av återväxt kultur medelst sådd
eller plantering måste tillgripas i allt större omfattning å de marker, som
lämpa sig för uppdragande av tallskog, och dessa äro till arealen övervägande.
Domänstyrelsen har beträffande frågan om renens skadegörelse på skogsåterväxten
under hand sökt inhämta framstående vetenskapsmäns och zoologers
uppfattning samt därav funnit styrkt i form av direkta uttalanden, att
skogskultur och skogsrenskötsel icke läte sig förena, utan att renen måste
under sådana förhållanden anses såsom ett synnerligen farligt skadedjur.
Under sådana förhållanden kan det icke vara domänstyrelsen likgiltigt om
en lagstiftning skulle komma till stånd, vilken icke blott bleve till direkt
skada för skogarna utan också avsåge att legalisera en renskötsel, vilken
hittills ansetts ej blott vara i uppenbar strid mot gällande renbeteslag utan
även på grund av praktiska skäl ligga utanför stängselförordningens räckvidd.

Genom 1923 års riksdags beslut har vidtagits en del förändringar i stängselförordningen
i avsikt att bereda markägaren skydd för skada å skog och
skogskulturer av beteskreatur särskilt å s. k. gemensamma betesmarker, och
har genom lagrådets uttalanden vid förarbetena till nyss berörda ändrade
lagstiftning framhävts, att redan med tidigare bestämmelser uti stängelförordningen
en markägare ägt befogenhet att till skydd för vidtagna skogskulturer
inliängna del av den eljest såsom gemensamt betesområde ansedda
marken. Härmed bär man då avsett att unc^r allmänt givna förutsättningar
skydda och bevara skogsåterväxten, till dess att den nått en sådan utveckling
att tamboskapens betesgång icke vore för densamma menlig. Sagda bestämmelser
avse alla slag av hemdjur, som kunna tänkas ifrågakomma, men
har man givetvis icke ansett i avsedda sammanhang inrymma bestämmelser
vis ä vis renarna, vilka icke äro att anse såsom hemdjur i vanlig bemärkelse.

vissa slag därav å vissa trakter eller under viss tid av året, finner man att
lagstiftarna sannolikt med hänsyn till dels de stora kostnader, som äro förenade
med hägnande av kulturfält, dels i betraktande av att dessa hägnader
icke under alla förhållanden äro effektiva för skogens vård, låtit kreatursskötseln
eller den jordbrukande befolkningens intressen stå tillbaka för
skogsvården. Nu kan visserligen invändas att renarna vintertiden flyttat
genom sådana trakter av vårt land, där skogskultur i rätt stor omfattning
bedrivits sedan en följd av år tillbaka såsom i Västernorrlands och söder
därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över skadegörelse
å kulturerna framkommit, men det är då att märka, att de renar,
som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar,
vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.
Sannolikt är väl också att lapparna, om de härpå blivit uppmärksamgjorda,
sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.

Inom lappmarkerna förekomma visserligen skogskulturer numera i betydande
omfattning på kronans marker, men torde beträffande dessa och med
beaktande av lapparnas urgamla och lagfästade rätt att här under viss tid av
året uppehålla sig med sina renar icke vara helt uteslutet att på lagstiftningens
väg förmå lapparna att undvika skadegörelse av renarna å dessa kulturfält.

Vidkommande åter Norrbottens läns kustland, där det nu är i fråga att
legalisera s. k. skogsrenskötsel under hela året, gäller visserligen för närvarande
beträffande största delen av de i enskild ägo varande skogarna den
s. k. dimensionslagen, vilken beträffande skogarnas föryngring är byggd på
uppfattningen om att densamma skulle kunna överallt försiggå på naturlig
väg. Sagda lag har emellertid gång efter annan påvisats vara fullkomligt
ineffektiv i berörda hänseende beträffande avsevärda delar av dess tillämpningsområde.
Upprepade framställningar hava förekommit, gående ut på att
utbyta dimensionslagen mot en bättre lagstiftning, och synes det som om
den tidpunkt icke vore långt avlägsen, då denna lag kommer att ersättas
med den allmänna skogsvårdslagen av år 1923. Skulle så bliva fallet,
kanske redan från och med 1925 års ingång, kommer befolkningen inom
nämnda landsdel att i rätt stor omfattning åläggas att svara för att skog
uppkommer efter avverkning. Då man har all anledning antaga, att sedan
en dylik lagstiftning, vilken i fråga om avverkningens bedrivande lämnar
skogsägaren stor frihet, blivit införd, avverkningarna till eu början komma
att bedrivas i rätt så ökad omfattning och till den grad att naturlig återväxt
efter desamma icke är att förvänta, lära ock av markägarna komma
att utkrävas dem åliggande reproduktionsskyldighet. Huru denna reproduktionsskyldigliet
skall av dem kunna fullgöras med mindre återväxten effektivt
skyddas för skadegörelse av de i små hopar kringströvande skogsrenarna,
är svårt att förstå. Visserligen skulle den invändningen kunna göras att,
då kommittén avsett att dels skogsrenskötseln inom Norrbottens läns kustland
skulle göras beroende av länsstyrelsens medgivande i varje fall. dels
rättigheten att bedriva sådan renskötsel skulle kunna i fall av viss försummelse
fråntagas vederbörande, någon risk för nämnda slag av skadegörelse
icke skulle finnas, men då dels ej erfordras mer än att eu mindre fiock renar
uppehålla sig en tid-å ett kulturfält för att obotlig skadegörelse skall hava
skett, dels icke med hänsyn till de former, varunder s. k. skogsrenskötsel
är avsedd att äga rum, ifrågasättes sådan vård av skogsrenar att dylik
skadegörelse kan förhindras, dels slutligen sedan vissa betesland och flyttningsvägar
— dessa senare i mera inskränkt omfattning — blivit av länsstyrelsen
för visst fall fastställda, det knappast torde vara möjligt att under
oktrojtiden, tio år, erhålla ändring i sistberörda avseenden, blir ett verkligt
rationellt skogsbruk inom avsedda trakter omöjliggjort.

För kronans vidkommande bär kommittén uppenbarligen ansett att frågan
vore av sådan social betydelse att något som helst vederlag för en sålunda
medgiven betesrätt å kronans marker icke behövde ifrågakomma. Styrelsen
kan beträffande denna fråga icke underlåta att ånyo åberopa, vad dåvarande
chefen för justitiedepartementet anfört i förenämnda proposition till 1917 års
riksdag beträffande den icke legaliserade renbetningen. Statsrådet har nämligen
uttalat sig sålunda: Klagomål över här omförmälda renbetning hava

tid efter annan framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän.
Någon anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela
året om pågående betning uti ifrågavarande trakter, synes ej heller föreligga,
som det kan befaras att densamma skall ytterligare utvecklas.’ Beträffande
åter de enskilda har kommittén uttalat att samma betesrätt skulle
kompenseras av rättigheten att få hålla skötesrenar till ett angivet antal
av högst 20 stycken för varje fall. Kommittén synes emellertid icke hava
beaktat, dels att sannolikt flertalet av de enskilda inom dessa trakter under
inga förhållanden torde komma att begagna sig av rätten att hålla skötesrenar,
dels att, om samtliga enskilda skulle begagna sig av sålunda medgiven
rätt att hålla skötesrenar, dessas antal helt visst skulle väsentligen överstiga,
vad som eventuellt förutsetts.

Av kommitténs utredningar har styrelsen inhämtat att för närvarande
torde finnas i Norrbottens läns kustland cirka 6,000 renar, vilka icke någon
del av året föras på bete inom lappmarken. Eu avsevärd del utav denna
renstock torde finnas inom de nordligaste socknarna såsom Muonionalusta,
Pajala och Junosuando, men för övrigt förekomma till den omfattning, att
deras begränsning till ett minimum är ur skogsvårdssynpunkt icke blott ett
önskemål utan en krävande nödvändighet.

Skogsfastigheterna i nu berörda delar av landet iiro i allmänhet, särskilt
vad kronans vidkommer, upptaxerade till avsevärda belopp, vilkas förräntning
gör det nödvändigt att erhålla skördar från desamma med möjligast
korta omdrev och utan att man å skogsmarken nedlägger för stora kostnader
på kulturåtgärder. Skogsbruket inom Norrbottens läns kustland, vilket
i betydande omfattning kan så långt klimatiska förhållandena det medgiva
drivas intensivt, kräver emellertid oavvisligen att därå icke nedläggas stora
kostnader, enär detsamma icke på långt när är så givande som exempelvis i
Västerbottens län eller där nedanför belägna delar av landet.

Kräver man nu av statens skogsförvaltning att den skall utan större utgifter
göra skogsbruket räntabelt med hänsyn till skogsfastigheterna åsatta
taxeringsvärden samt av den enskilde, att lian under så gott som alla förhållanden
skall ombesörja att ny skog med säkerhet kommer i den avverkades
ställe, så lära de nationalekonomiska synpunkter, som för statsmakterna
och lagstiftarna i förenämnda hänseenden varit avgörande, få anses böra
väga ganska tungt jämförda med de sociala synpunkter, som kommittén lagt
på denna fråga.

Kommittén, som för utredning av, i vilken omfattning den av dem benämnda
skogsrenskötseln förekommit inom Norrbottens läns kustland, hållit
sammanträden med befolkningen i orterna, har därvid jämväl kommit till
den uppfattningen att denna s. k. skogsrenskötsel vore oundgängligen behövlig
för vissa kategorier av den jordbrukande befolkningen, särskilt den
som besutte smärre hemmansdelar samt s. k. torpare och inhyses. Särskild
betydelse ägde det ock enligt kommitténs uppfattning att befolkningen kunde
hålla sig dragrenar för vissa körslor för jordbruket ävensom för timmeravverkningar.

Styrelsen vill icke bestrida, att det i viss män finnes fog för ett dylikt
påstående ävensom för det uttalandet, att det vore bättre för befolkningen

att få hava sina dragrenar såsom skötesrenar hos skogslapparna än hos
fjällapparna. Styrelsen får emellertid framhålla att för den jordbrukande
befolkning, som strävar att driva ett jordbruk av den art att det med nutida
kommunikationer inom större delar av ifrågavarande område kan bedrivas
på så sätt att detsamma helt föder eu familj, innehavet av renar icke
är nödvändigt ur folkförsörjningssynpunkt. Beträffande dragrenarna hava
dessa spelat en rätt så stor roll såsom förvärvskällor för befolkningen i
nämnda orter, men förutsättningarna härför försvinna allt mer och mer i
den mån som kommunikationsväsendet utvecklar sig och avverkningarna
komma att förläggas på allt längre och längre avstånd ifrån flottleder och
och andra trafikleder. Dragrenens företräde såsom dragare framför hästen
framträder nämligen först vid djup snö och där allmänna färdvägar saknas,
och dess förmåga att å längre sträckor framskaffa tyngre lass är synnerligen
begränsad.

Såsom ytterligare ett skäl för förslaget att legalisera skogsrenskötseln
inom Norrbottens läns kustland har kommittén åberopat gammal sedvänja
som opåtalt fått utveckla sig. Styi-elsen får härtill genmäla att länsstyrelsen
redan år 1916 förmält sig vidtagit åtgärder för rättelse samt att styrelsen
och skogsstatstjänstemännen dels under hand dels officiellt hos länsstyrelsen
påtalat den olagliga renhantering som försiggått. I detta sammanhang vill
styrelsen erinra att dess skrivelse av år 1917 endast avsett förhållandena i
Muonionalusta kapellförsamling och icke hela kustlandet. Skrivelsen har
nämligen av kommittén citerats i ett sammanhang, som kan giva densamma
en vidare tolkning än den faktiskt innehåller. Att såsom kommittén vilja
legalisera en lagstridig hantering av den anledningen bl. a. att den fått
fortgå opåtalt, synes domänstyrelsen visserligen kunnat sägas före år 1917
haft något formellt fog för sig, men att nu helt omintetgöra 1917 års lagstiftningsarbete,
lärer väl ej vara välbetänkt. Emellertid lärer lagstiftningen
hava högre uppgifter än att legalisera en lagstridig utveckling, om vilken
med fog kan sägas, att den icke följer nationalekonomiskt riktiga linjer.

Yad som nu anförts, kan enligt styrelsens förmenande i stort sett sägas
vara tillämpligt på så gott som hela Norrbottens läns kustland med undantag
möjligen för trakterna norr om Torne älv nedanför förgreningen med
Tärendö älv, väster om Tärendö älv samt norr om Kalix älv ovanför sammanflödet
med Tärendö älv. Nedanför nu angivna demarkationslinje torde
enligt styrelsens förmenande icke kunna påvisas några förhållanden, som ur
social synpunkt kräva legaliserande av en renskötsel, som skulle vara till
synnerligen stort men för skogsskötseln. Detta gäller såväl den bofasta
befolkningen som ock det ringa antal lappar, som möjligen där har sitt hemvist.
Skulle det emellertid inom sagda områden finnas lappar, vilka till
huvudsaklig del äro för sin utkomst beroende av den renskötsel, som av
dem hittills bedrivits, får styrelsen framhålla, att det helt visst skall för
staten visa sig förmånligare och vara förenat med vida mindre kostnader att
bereda dem utkomst antingen som renskötare inom lappmarkerna eller på
annat sätt, än att för deras skull upphöja kommitténs förslag till lag om
skogsrenskötsel till lag.

Kommittén har visserligen uttalat att den hade den uppfattningen att
skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland icke skulle komma att utvecklas
utan så småningom avtaga. Domänstyrelsen åter ser uti det framlagda lagförslaget
ett uppslag till en väsentligen ökad skogsrenskötsel inom nämnda
trakter.

I anledning av vad som sålunda anförts får styrelsen bestämt uttala sig
emot att skogsrenskötseln må iå bedrivas inom Norrbottens läns kustland

nedanför den linje, som markeras av Tärendö älv och ovan angivna delar av
Torne och Kalix älvar.

Beträffande åter trakterna ovanför nämnda demarkationslinje vill styrelsen
icke ställa sig avvisande mot ett tillämpande inom desamma av kommitténs
förslag till lag om skogsrenskötsel. Då styrelsen gör detta medgivande,
ligger häri ingalunda ett underkännande av vad styrelsen tidigare anfört i
princip, men har styrelsen låtit för sig vara avgörande frågan om i vilken
grad kulturutvecklingen fortskridit och beräknas komma att ytterligare fortskrida.

Sålunda gäller för dessa trakter i minst lika hög grad, att renen gör betydande
skada å skogsåterväxten, en skada till den omfattning att enligt
äldre skogsbevakares inom Pajala socken utsago, vilka själva voro renägare,
det icke vore möjligt erhålla återväxt, så länge renarna betade på dessa
trakter. Emellertid äro de klimatiska förhållandena sådana att även om
avsättningsförhållandena för virket bleve genom stegrade virkespriser och
förbättrade utfartsleder mera gynnsamma, ett mera intensivt skogsbruk med
kortare omloppstider icke å dessa trakter kan beräknas införas i samma omfattning
som i övriga delar av Norrbottens läns kustland. Kommer så härtill
att kommunikationsväsendet ännu icke nått den utveckling, att detsamma
kan i avsevärd män stödja jordbruket i allmänhet, så synes det för befolkningens
inom dessa orter vidkommande vara önskligt, att densamma beredes
tillfälle att under någon tid framåt få hava skötesrenar i vård hos lapparna.
Domänstyrelsen har emellertid den uppfattningen att med en fortgående utveckling
av kommunikationer, jordbruk och skogsbruk inom berörda områden
de skäl, som nu kunna andragas till stöd för sagda lagförslag, med tiden
komma att helt bortfalla.

Såsom ett oeftergivligt villkor emellertid för ett dylikt medgivande från
domänstyrelsens sida vill styrelsen uppställa, att styrelsen eller vederbörande
överjägmästare i den blivande lagen beredes tillfälle att uttala sig om de
närmare villkor ävensom vilka trakter, som länsstyrelsens för varje särskilt
fall meddelade tillstånd för bedrivande av skogsrenskötsel böra innehålla och
avse, vad beträffar kronans marker. Skulle så genom statsmakternas beslut
skogsvårdsstyrelse inrättas i Norrbottens läns kustland, bör givetvis enahanda
befogenhet beträffande de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt stående skogarna
inrymmas åt sagda styrelse. Sådana bestämmelser synas nämligen
domänstyrelsen absolut nödvändiga för att i möjligaste måtto begränsa den
skadegörelse å skogen, som trots allt likväl måste förväntas bliva en följd
av skogsrenskötseln inom berörda områden, ävensom för att i tid kunna bana
väg för en mera intensiv skogsskötsel. »

Bland de skäl, som av domänstyrelsen i dess nu återgivna yttrande anförts
mot legalisering av skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland, står
främst det att renarna så skadligt inverkade på skogarna att återväxten, om
ej alldeles omöjliggjordes, så dock i högsta grad äventyrades. Som denna
fråga måste tillmätas en nrycket stor betydelse, då det gäller att, såsom
nu ifrågasättes, bibehålla skogsrenskötseln i kustlandet (= trakterna nedanför
lappmarksgränsen i Norrbottens län), men det varit känt, hurusom
meningarna rörande renarnas inverkan å skogarnas återväxt ingalunda äro
överensstämmande bland fackmännen, har statens sJcogsförsöksanstalt anmodats
att i anledning av vad domänstyrelsen yttrat i frågan avgiva utlåtande.
Skogsförsöksanstalten anför följande:

»Frågan om renbetets inverkan på skogsåterväxten är ett gammalt spörsmål
inom den nordiska skogslitteraturen, som blivit behandlat av ett flertal
olika författare, av vilka somliga i renskötseln sett ett väsentligt hinder fölen
rationell skogsskötsel, andra däremot visserligen erkänna, att renarna
göra en del skada men anse, att de i regel ej utöva något avgörande inflytande
på skogens föryngring. För att klargöra orsakerna till de olikheter
i uppfattning, som gjort sig gällande, torde det vara nödvändigt att erinra
om föryngringsförhållandena hos eu av de mest utbredda av de nordiska
skogstyperna, nämligen den lavrika tallheden. Markbeteckningen i denna
skogstyp utgöres av ett mer eller mindre rikt utvecklat renlavstäcke. Tallhedarna
utgöra därför om vintern renarnas bästa betesmarker och det har
därför legat nära till hands att anse de egendomligheter i avseende på föryngringen,
som utmärka tallhedarna, vara förorsakade av renarnas betande.
Den av ålder eller genom avverkning starkt utglesade tallheden är eu svårföryngrad
eller åtminstone sig långsamt föryngrande skogstyp. De gamla
träden stå mycket glest, marken mellan dem ligger utsatt för sol och vind
och är betäckt med ett vitt renlavstäcke, som ger hela skogen ett ljust utseende.
I renlavstäcket mellan träden påträffar man i regel mycket rikligt
med små tallplantor. I tallhedarna närmare kusten uppträda de vanligen
i större antal per hektar än längre in i landet med dess bistrare klimat och
mindre ofta förekommande fröår. Flertalet av dessa plantor äro emellertid
små, förkrymta och svagt växtliga, de flesta do förr eller senare genom angrepp
av svampar och insekter och endast en ringa procent ernå någon vidare
utveckling. I närheten av de äldre träden, omkring stubbar, kvarlämnade
toppar eller kullblåsta träd, finner man däremot ofta vackra grupper
av växtliga tallplantor, medan man för övrigt endast finner dessa små oväxtliga
plantor, som nyss omnämndes. Denna egendomliga föryngringsbild hav
man velat förklara som eu följd av renarnas betande. 4 id sitt sökande av
föda under vintern sparka de med sina klövar sönder renlavstäcket. förstöra
eller skada de tallplantor, som finnas i detta, och hindra därigenom deras
utveckling. I närheten av de gamla träden, under kullfallna träd, toppar
med kvarsittande grenar äro tallplantorna skyddade mot renarna, då de ej
gärna ge sig dit, då deras horn där äro dem till hinder. Benarnas vinterbete
skulle enligt denna åsikt vara orsak till tallhedarnas långsamma och
egendomliga föryngring. Vore detta fallet skulle renarna utöva ett mycket
väsentligt inflytande på Norrlands skogsskötsel, då tallhedarna inom stora
områden ha nyss beskrivna utseende. Emellertid torde orsakssammanhanget
vara helt annorlunda gestaltat enligt vad som framgått av professor Hesselmans
undersökningar över tallhedarnas föryngringssvårigheter, till vilka
undersökningar längre fram återkommes.

En mera odisputabel, skadlig inverkan på skogen utöva renarna genom
sin hornfejning, då de genom att gnida hornen mot något träd söka befria
dem från vidsittande torkande hud. Härför utväljas smärre manshöga träd,
tallar eller granar, som genom liornfejningen förlora barken och flera eller
färre grenar; flertalet skadade träd do. Lokalt kunna renarna på detta sätt
förorsaka avsevärda skador.

Från skogsförsöksanstaltens sida ha sedan flera år tillbaka utförts eu serie
undersökningar över de norrländska tallhedarnas föryngringssvårigheter. De
hittills publiberade resultaten äro nedlagda i tvenne avhandlingar av professor
Hesselman: Studier över de norrländska tallhedarnas föryngringsvillkor I
och II, publicerade i anstaltens meddelanden åren 1910 och 1917.

Huvudresultaten av dessa undersökningar kunna sammanfattas på följande
S!ltt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 häft. (TV r 43.)

90 28 4

Tallhedar som aldrig eller endast för mycket länge sedan varit besökta
av renar förete samma föryngringsbild, som tillskrivits renarnas inverkan på
skogen.

Snötryck, insekts- och svampskador ha en mera sekundär betydelse.

Huvudorsaken till tallhedarnas egendomliga föryngringssätt är att söka i
humustäckets beskaffenhet, vilket framgår av

a) Plantor uppdragna i kultur i humus, insamlad under enstaka träd,
utveckla sig vida kraftigare än i humus, samlad under lavmattan mellan
träden.

b) Vid kultur å tallhedar, där alla äldre träd avverkats och där kvarliggande
stammar bortburits, utveckla sig plantorna mycket ojämnt. De
kraftigaste plantorna förekomma emellertid i närheten av stubbar och multnande
trädstammar. Yid kemisk analys av humustäcket visar det sig, att
en mer eller mindre livlig salpeterbildning äger rum på de platser, där tallplantorna
äro kraftiga, men att ingen eller mycket svag salpeterbildning
äger rum, där plantorna äro små och svaga.

c) Yid under senaste åren utförda försök med att tillföra plantorna på en
typisk tallhed svaga lösningar av assimilerbart kväve har det visat sig, att
dessa utvecklat sig kraftigare än förut.

Tallhedens långsamma och egendomliga föryngring är därför ett utslag av
den svaga omsättning, som äger rum i det huvudsakligen av lavar bildade
humustäcket. En livlig omsättning i humustäcket har genom vid den naturvetenskapliga
avdelningen anställda försök visat sig vara av en väsentlig
betydelse för en barrträdsplantas kraftiga utveckling under de första åren.

Ett annat hinder för tallhedarnas föryngring bar man velat se i lavtäcket.
I Norrbotten och Lappland är detta ytterst sällan så kraftigt, att det liärutinnan
kan spela någon roll. Däremot är detta fallet i norra Dalarna,
Särna och Idre socknar, där lavtäcket är så mäktigt, att det som en päls
överhöljer på marken ligganda stammar. I ett sådant lavtäcke saknas så
gott som fullständigt tallplantor. Liknande förhållanden lär man kunna
finna i Finland och finska skogsmän ha också framfört den åsikten, att renen
gagnar skogsföryngringen genom att hålla renlavstäcket tillbaka.

Det är naturligtvis obestridligt, att renarna skada skogen, mest påtagligt
genom sin hornfejning, möjligen också genom betet under vintern, vars betydelse
dock är svårare att objektivt fastställa. Den skada, som renarna
göra, beror naturligtvis i hög grad av deras antal per hektar. Lappkommittén
har i sitt betänkande uppskattat de sommarbetande skogsrenarna i
Norrbotten (kommitténs betänkande, sid. 91) till 6,000 st. De socknar, i
vilka skogsrenar för närvarande förekomma ha eu totalareal av 21,(!00 km2,
på varje skogsren faller därför i genomsnitt 3,5 km2. Under sådana förhållanden
kan skogsrenbetet eg gärna annat, än rent lokalt göra någon märkbar
skada. Till jämförelse kan anföras eu omfattande undersökning från
Finland, betitlad t)ber die natiirliche Verjungung der Heidewälder im Einnischen
Lappland, publicerad av V. T. Aaltonen år 1919 i den finska skogsförsöksanstaltens
meddelanden. Enligt den tyska resumén, avhandlingen är
i huvudsak skriven på finska, är undersökningen förlagd till Finlands egentliga
renbetesområde, omfattande 128,268 km2, vilket år 1912 räknade 121,187
renar, vilkas antal dock under de sista åren starkt minskats. I det finska
undersökningsområdet förekom sålunda i det närmaste en ren per km2. Enligt
författarens uppgift märker man överallt på renlavstäcket, att renarna
betat. Renens inverkan på skogsföryngringen behandlas i den tyska resumén
ganska ingående. Författaren kommer till den uppfattningen, att varken hornfejningen
ej heller sommar- och vinterbetet har någon mer avgörande inverkan
på skogens föryngring annat än rent lokalt. Fastmer söker denne författare

Öl

orsaken till tallhedarnas föryngringssätt i förhållanden i marken i likhet
med vad de svenska undersökningarna givit vid handen.

Med hänsyn till renbetets inverkan på skogen måste man därför, liksom
när det gäller inverkan av andra betande djur, å ena sidan taga i betraktande,
den skada, de göra, å andra den ekonomiska och sociala betydelse,
som hållande av dessa betesdjur medför. Någon undersökning, som kan
tillåta ett objektivt avvägande av för- och nackdelarna av renbetet föreligger
ännu icke, men klart är, att den skada, som renarna göra, stiger med deras
antal per hektar och att när detta antal överskrider en viss gräns, skadan
kommer att överväga nyttan. Denna gräns torde dock ej vara nådd med
ett djur på 3.5 km2.»

Bedömandet av frågan, huruvida man bör upprätthålla det nu gällande Departementsförbudet
mot skogsrenskötseln i Norrbottens läns kustland och med till buds stående medel utrota den stam av renar, som där finnes, eller huruvida man
bör frångå detta förbud och i stället söka leda skogsrenskötseln in i lagliga
former, förutsätter givetvis en noggrann prövning av skälen för och emot.

Den första fråga, som då möter, är den, huruvida man med hänsyn till menige
mans bästa kan anse, att ett verkligt behov föreligger att fortfarande
hava möjlighet att i hemtrakten hålla renar. I denna fråga hava förebragts
omfattande utredningar. Jag finner på grund av dessa utredningar ådagalagt
att frågan har ingen eller endast ringa betydelse för de socknar, som
ligga närmast Bottniska viken, men att frågan vinner i betydelse inåt
landet och att i flertalet där belägna socknar ett sådant behov, varom jag i
det föregående talat, förefinnes. Jag hänvisar i sådant hänseende till vad
kommittén härutinnan anfört.

Nästa fråga, som måste besvaras, är den, huruvida trots behovet att
bibehålla skogsrenskötseln så starka skäl kunna anföras däremot att man
på den grund likväl bör avstå ifrån att tillgodose detsamma på det av kommittén
föreslagna sättet. Mot bifall härtill kan i första hand åberopas att
densamma varit uttryckligen förbjuden allt sedan tillkomsten av 1898 års
renbeteslag och att nämnda förbud ytterligare skärpts genom 1917 års lagstiftning
i ämnet. Grunden till ifrågavarande förbud är, såsom av förarbetena
till nämnda lagar framgår, den att vederbörande renägare ansetts sakna all
rätt att för renskötsel å dessa trakter anlita främmande mark. Härom synes
man vid förbudets meddelande hava varit ense. Jag kan icke i allo dela
denna mening. Av utredningarna framgår, att skogsrenskötseln i denna del
av landet på de flesta håll förekommit sedan Hrycket gammal tid. Mig förefaller
det att man av detta förhållande kan vinna stöd för den meningen att
skogsrenskötseln å dessa trakter icke kan sägas sakna all rättsgrund för sin
tillvaro. Denna mening är även på sina håll i kustlandet fortfarande livligt
omfattad och man ser där i det nu gällande förbudet mot skogsrenskötseln
ett av förhållandena å orten icke betingat ingrepp i en sedan gammalt
bestående sedvänja, i syfte närmast att från dessa trakter avlägsna en för
odlingen förment skadlig hantering. Ett stöd för denna mening ser man i det
förhållande att förbudet, ej ens i dess skärpta form, icke någonsin mera allmänt
blivit satt i verkställighet. Jag kan för min del icke finna det annat än

välbetänkt, om man, där icke avgörande skäl mot en sådan åtgärd eljest
föreligga, upphäver förbudet och därmed bringar lagstiftningen till närmare
Överensstämmelse med förhållandena, sådana de i följd av en icke helt ogrundad
rättsuppfattning gestaltat sig.

Mot bifall till förslaget att tillåta skogsrenskötsel året om å dessa trakter
kunna emellertid även åberopas vissa olägenheter, som renskötseln kan komma
att medföra för jordbruket. Här liksom å andra trakter, där renar vistas,
kan förekomma att renarna sommartid nedtrampa för slåtter avsedda ängar
och på höst och förvinter slå ned höet från hässjorna. Nu antydda skadegörelser
och deras inverkan på jordbruksnäringen särskilt även å nu ifrågavarande
trakter voro under förarbetena till de år 1917 föreslagna skärpningarna
i 1898 års renbeteslag föremål för utredning genom sakkunnig
person, numera professorn fil. dr Paixl Hellström. Denne hade år 1915 att
besvara bland annat den frågan, huruvida det kunde anses lända till väsentlig
skada för jordbruket på dess nuvarande stadium eller till hinder för en eljest
tänkbar utveckling och utbredning av denna näringsgren, att renar (»skogsrenar»)
i betydande mängd sommartid liölles i trakten. Förra delen av frågan
besvarades på det sätt att skadegörelsen å slåtterängarna icke ansåges vara
så särdeles omfattande, där icke ett större antal renar samtidigt sloge sig
ned på samma plats. Särskilt i Tornedalssocknarna vallades renarna i allmänhet
under förra delen av sommaren till fram emot slåttertiden, varvid
de så långt det vore möjligt hölles på trakter, som låge mera avlägset från
slåtterängarna. Av långt större omfattning vore den skadegörelse, som
åstadkommes å höet på utestående hässjor. Om denna skadegörelse kunde
det dock med fullt fog sägas, att den lika mycket vore beroende av hemmansägarnas
som av renägarnas försumlighet. Inom hela det egentliga
skogslandet mötte det inga oöverstigliga svårigheter att på lämpligt sätt
skydda höet. Om ängen vore för obetydlig för att uppförandet av en lada
skulle vara ekonomiskt, så borde åtminstone ett stängsel omkring höhässjan
kunna utan allt för stor uppoffring av tid och kostnad åstadkommas. Den
andra delen av frågan eller om skogsrenarna kunde anses utgöra något hinder
för en eljest tänkbar utveckling och utbredning av jordbruket besvarades i
huvudsak nekande. Hellström anförde i detta sammanhang följande, som,
ehuru avsett måhända mera för lappmarkerna, dock är tillämpligt även å
en större del av kustlandet:

»Hela det av vår konsulent- och vandringsrättarkår utvecklade arbetet för
det norrbottniska jordbrukets höjande är inriktat på att så mycket som möjligt
intressera befolkningen för att så småningom övergiva den myr- och
skogsängsslåtter, genom vilken den mest kommit i konflikt med renskötseln,
och i stället arbeta på att få ersättning för detta foder genom foderproduktion
å odlad mark, framför allt å odlade myrmarker. Och detta arbete bedrives
med god framgång ej blott i de nedre delarna av länet utan även i
lappmarkssocknarna. Även om ängarna i de övre och inre delarna av länet
äro av en mera fundamental betydelse för jordbruket än i de nedre, närmare
kusten belägna socknarna, så har det dock visat sig. att myrhöet även i
lappmarkerna kan med stor fördel ersättas med det foder, som erhålles från

myrodlingarna. En stor svårighet erbjuder visserligen den stora fördyring,
som de långa avstånden och de höga frakterna åstadkomma på konstgödseln,
men så snart inlandsbanan hinner framdragas även genom Norrbotten, komma
dessa svårigheter att förminskas, och i samma män kommer också jordbruket
att mera, än nu är fallet, bli oberoende av den från myrängarna hämtade
höavkastningen.

Emellertid får man enligt min uppfattning ej förbise det förhållandet, att
ängarna och deras avkastning ännu för lång tid framåt kommer att vara av
stor betydelse för de ifrågavarande trakternas primitiva jordbruk. Men till
ängarnas skjuld behöver man icke därför nödvändigtvis minska renstammen
eller förbjuda renskötseln. Minst lika effektivt och för befolkningen i sin
helhet mera fördelaktigt torde vara att på lämpligt sätt söka förmå renägarna
att bättre än liittilts skett sköta sina renar och hemmansägarna att
bättre än hittills skett sköta och skydda sitt hö samt övergå till att ifrån
odlad jord mera än ifrån avlägsna slåttermyrar skaffa sig det för kreaturens
framfödande nödiga fodret.»

Renen vore för en del av befolkningen oumbärlig. Den gjorde om
sommaren någon skada, men om vintrarna i allmänhet ingen eller så
gott som ingen skada. Skadorna överdrevos i allmänhet. Det borde dock
ordnas så, att alla, som lidit skada, finge ersättning därför, och förekommas
att renvårdaren kunde slingra sig undan skadeersättning med den
invändningen att det icke varit hans renar, som orsakat skada. Erliölles
full ersättning för verklig skada, funnes enligt Wanliainens mening intet
hinder mot att renarna bibehölles i dessa trakter. De komme under angivna
förutsättningar icke att hindra jordbrukets utveckling å orten. Ju mera
jordbruket skrede framåt, dess bättre bleve förutsättningarna för renskötseln.
Genom ökad odling å hemägorna bleve nämligen jordbruket mindre beroende
av skogsslåttern å utängar, och i skogen bleve bättre utrymme för renen.
Renarnas antal kunde då ökas och därigenom vinnes större tillgång å kött
m. fl. renprodukter.

Det återstår så att bedöma frågan om renarnas inverkan på skogsvården.
Härutinnan föreligga två uttalanden från myndigheter. Jag kan icke finna
annat än att domänstyrelsen betraktat denna fråga något ensidigt från reglementarisk
synpunkt och med överdriven farhåga för menliga konsekvenser.
Dess principiella ståndpunkt i fråga om renarnas tillintetgörande av möjligheterna
för skogarnas återväxt torde vara på ett övertygande sätt vederlagd
genom det på vetenskapliga rön grundade yttrande, som avgivits av statens
skogsförsöksanstalt. Jag ansluter mig till detta yttrande och anser följaktligen
frågan, huruvida ur skogskulturell synpunkt något avgörande kinder
skulle möta mot att bibehålla skogsrenskötseln å dessa trakter, böra besvaras
nekande. Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande på ett ställe att mot
dess principiella syn på saken skulle kunna invändas att renarna vintertiden
flyttat genom sådana trakter av landet, där skogskultur i rätt stor omfattning
bedrivits sedan en följd av år tillbaka, såsom i Västernorrlands och

söder därom belägna län, utan att från dessa trakter några klagomål över
skadegörelse å kulturerna framkommit, men att det då vore att märka, att
de renar, som vistats å dylika områden, utgjorts av de nomadiserande lapparnas
fjällrenar, vilka alltid hållits samlade och under i allmänhet god bevakning.
Sannolikt vore väl också att lapparna, om de blivit uppmärksamgjorda
liärpå, sökt att undvika sådana trakter, som varit föremål för skogskultur.
Jag vill i anledning av detta yttrande till en början erinra om, att
skogskultur av det slag, varom är bär fråga, nämligen å tallhedarna, längre
norr ut icke förekomma i så stor omfattning som söderut, och att från de
nordligare trakterna hittills icke försports några allvarligare klagomål över
skadegörelse å sådana hedar genom renarna. Jag vill även erinra om, att tallhedarna
i stort sett av lapparna uppsökas endast vintertid, medan renarna sommartid
i huvudsak hållas å sådana trakter, där det finnes tillgång till gräsbete
och dylikt och där svalka mot sommarhettan bättre uppnås, nämligen i granskogsland
och å myrängar. Jag vill även mot domänstyrelsen framhålla,
att vintertid icke föreligger någon skillnad mellan fjällrenarnas och skogsrenarnas
skötsel. Under vintern tillämpas i fråga om båda slagen av djur
samma metod eller att renarna i samlad hjord föras från trakt till trakt.
Domänstyrelsens yttrande, att skogskulturerna å angivna trakter undgått skadegörelser
under renarnas vandringar tack vare den omständigheten att renarna
utgjorts av de nomadiserande lapparnas fjällrenar, är följaktligen byggt på en
oriktig uppfattning. Kunna fjällapparna, om de vintertid komma till trakter,
där skogskul turer bedrivas, genom att uppmärksamgöras å förhållandet, undvika
att där anställa skador, torde en sådan försiktighet i lika hög grad kunna uppnås
hos de renskötande skogslapparna, därest de i förväg erhålla kännedom om
mera ömtåliga trakter. På grund av vad sålunda förekommit i frågan om renarnas
inverkan å skogarnas återväxt finner jag ej heller anledning biträda
domänstyrelsens yrkande, att skogsrenskötseln av hänsyn härtill borde i
lokalt hänseende begränsas till trakterna ovanför den av domänstyrelsen
angivna demarkationslinjen. Yad domänstyrelsen i övrigt anfört i fråga om
de sociala förhållanden, som skulle betinga ett bibehållande av skogsrenskötseln
å ifrågavarande trakter, finner jag icke vara av beskaffenhet att
mot den liärutinnan i kommitténs betänkande förekommande utredningen
vinna beaktande. Jag biträder följaktligen kommitténs förslag att låta
länsstyrelsen efter vederbörande kommuns hörande avgöra, i vad mån det å
särskilda trakter inom Norrbottens kustland kan vara påkallat att där bibehålla
skogsrenskötseln.

Emellertid har länsstyrelsen i Norrbottens län framställt en del erinringar
mot enskildheter i kommitténs förslag under 5 §. Styrelsen finner, att stadgandets
tillämpning borde i vissa avseenden i lagen begränsas. Styrelsen anser
sålunda, att det i enlighet med kommitténs motivering borde i lagrummet
tydligt uttryckas att ifrågavarande art av renskötsel borde tillåtas endast
där behov förelåge för en större del av befolkningen. Yidare anser styrelsen,
att styrelsen borde tilläggas befogenhet att, om sådant vore av förhållandena
påkallat, kunna inom den föreslagna tillståndstiden återkalla tillståndet eller

att eljest stadga ytterligare begränsning i fråga om det upplåtna områdets
nyttjande för renbete. Det syntes därför av nödig försiktighet påkallat, att
koncession endast meddelades att gälla tillsvidare och att länsstyrelsen medgåves
rättighet att under tillståndstiden ingripa reglerande i avseende å
betesmarkernas nyttjande. För egen del anser jag, att det skulle medföra
för stor osäkerhet för vederbörande renägare, därest tillstånd till renhanteringen
skulle komma att meddelas tillsvidare, och jag kan fördenskull icke
biträda ett sådant förslag. Däremot anser jag länsstyrelsen böra äga befogenhet
att med hänsyn till ändrade förhållanden kunna återkalla tillståndet
eller länder koncessionstiden ingripa reglerande. Jag har låtit detta komma
till uttryck genom ett tillägg till förevarande paragraf. Att tillstånd, varom
här är fråga, icke bör beviljas annat än då behov föreligger för en större del
av befolkningen att hålla renar, finner jag så uppenbart att något särskilt
stadgande härom synes mig obehövligt.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

A. För fjällrenskötseln.

Under 5—10 §§ i förslaget till lag om fjällrenskötsel hava upptagits vissa
särskilda bestämmelser att iakttagas i avseende å de till renbete upplåtna
områdena.

5 § motsvarar 28 § i 1898 års renbeteslag. Den lägger i Konungens
hand att i enlighet med vad som redan nu gäller kunna av hänsyn till den
jordbrukande befolkningen undantaga visst för renbete eljest upplåtet område
från lapparnas begagnande mot upplåtande av erforderlig betesmark åt dem
å annat håll. Därjämte har i 5 § upptagits en ny bestämmelse, enligt vilken
Konungen skall kunna för tillgodoseende även av annat särskilt ändamål
undantaga visst område från lapparnas begagnande mot lämplig gottgörelse.
I sistnämnda hänseende har man närmast tänkt på företag såsom gruvdrift,
järnvägsanläggningar, uppdämningar i vattendrag och dylikt, för vilkas tillkomst,
om de kunna tillmätas större betydelse, lapparnas intressen icke
gärna få utgöra hinder.

Mot 5 § första stycket har av länsstyrelsen i Norrbottens län i likhet med
kpmmunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken framförts den erinran, att det
numera torde befinnas omöjligt att, i stället för område, som ej vidare
skulle få av lapparna begagnas, anvisa annat lämpligt område för renskötseln.
Till stycket syntes därför böra fogas ett tillägg i syfte att annan gottgörelse
må kunna lämnas i den mån sådant finnes skäligt.

Beträffande andra stycket av paragrafen har av länsstyrelsen erinrats, att
gottgörelse syntes skola komma att utgå även då det företag, varför mark

Kommittén.

ö §■

Yttranden.

Departements chefen.

ansloges, skulle innebära en direkt fördel för lapparna. Till undvikande
liärav syntes någon jämkning i formuleringen påkallad.

Liknande yrkande bär framställts även av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi
socken, som dock även haft andra erinringar mot paragrafens andra
stycke.

Fullmäktige anföra följande:

Såväl »oundgängligen» som »av större betydelse» böra utgå, då väl Konungen
som representant för den största markägaren ej bör bindas av obestämbara
inskränkningar vid upplåtelse av dylika slag.

Angående gottgörelse kunna vi ej förstå, varför sådan skall utgå, om
staten själv behöver mark för ändamål — ex. för järnväg —, varav även
lapparna dra nytta. Ej heller anse vi att, om staten upplåter mark för
industri — ex. för gruvdrifts behov — större gottgörelse skall lämnas
lapparna än som motsvarar skälig ersättning för det minskade renbetet. De
arrendeavgifter för mark, som staten betingar sig, och vars storlek bestämmes
jämväl med hänsyn till jord värdestegring till följd av järnväg, närhet till
gruva o. s. v., böra sålunda i övrigt tillfalla statsverket. Därest staten skall
tillgodogöra sig sina malmfyndigheter inom lappmarkerna, torde ej vara
lämpligt att binda företagen genom inskränkningar över statens äganderätt
till marken.

Angående gottgörelse till lapparna, när å enskild mark — ex. genom gruvdrift,
uppodling, utflyttning vid skifte o. s. v. — viss mark undandrages renbetet,
få vi begära, att, därest gottgörelse skall utgå, denna må utgå av statsmedel.
Yi anse dock att gottgörelse ej skall utgå.

Stadgandet i 5 § första stycket, som upptagits från gällande renbeteslag,
är tillkommet i den jordbrukande befolkningens intresse och avser att
bereda möjlighet att kunna avlysa renskötseln å områden, där densamma
är synnerligen betungande för denna befolkning. Stadgandet är i denna del
tillämpligt inom sedvaneområdet i dess helhet, men torde för de renskötande
fjällapparna, vilka under den tid av året, då ägorna äro mest utsatta för
skadegörelse genom renar, uppehålla sig ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,
äga praktisk betydelse i huvudsak endast för de sålunda angivna
trakterna. Stadgandet utgör ett yttersta medel till skydd för jordbruksnäringen,
som torde komma att tillgripas, först sedan det visat sig att berättigade
intressen hos den jordbrukande befolkningen icke kunna på annat
sätt tillvaratagas.

Yad beträffar senare delen av stadgandet i 5 § första stycket, som föreskriver,
att åt lapparna skall beredas kompensation för mistad betesmark å
annat håll, torde det icke vara fullt riktigt, såsom länsstyrelsen i Norrbottens
län erinrat, att det skulle vara omöjligt att tillämpa nämnda föreskrift.
Visserligen låter det sig på många håll med hänsyn till föreliggande omständigheter
praktiskt taget icke göra att anvisa lapparna andra betesmarker.
Sålunda torde trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen
knappast erbjuda möjlighet därtill. Emellertid kan stadgandet tänkas komma
att vinna tillämplighet utanför nyss angivna trakter. Ehuru således stadgandet
i viss mån är begränsat i sin praktiska tillämplighet, finner jag

dock icke lämpligt att vidtaga någon ändring i detsamma, sa mycket
mindre som stadgandet, från lapparnas sida sett, stadse betraktats sasom
en särskild garanti för dem mot att icke berövas något av små sedvanliga

betesmarker. ,r

Stadgandet i 5 § andra stycbet utgör, såsom redan antytts, en nyhet. Man
har genom detta stadgande velat uttala den grundsatsen att de renskotande
lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt
förfoganderätt över de åt dem upplåtna områdena, utan att deras
liksom andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller det allmannas basta.
Man har dock ansett, att lapparnas intressen icke böra vika annat an da
det föreligger ett trängande behov att tillgodose ett särskilt ändamal av
större betydelse. Stadgandet har av kommittén givits sådan avfattning att
gottgörelse till synes skulle utgå för område, som undantages, var helst detsamma
vore beläget inom sedvaneområdet. Avsikten torde emellertid hava
varit att begränsa dess tillämplighet härutinnan till trakterna ovan odlings»ränsen
och inom renbetesfjällen. Jag har i enlighet härmed låtit vidtaga
erforderlig ändring i detsamma. Då här talas om gottgörelse åt lapparna,
har man tänkt sig gottgörelse i kontanter att ingå i lappfonderna. Beträffande
denna gottgörelse vill jag tillägga följande:

Nyssnämnda trakter äro, såsom tidigare erinrats, avsedda i forsta hand
för de renskotande lapparna. Hittills hava dessa, endast då det varit fråga
om upplåtelser enligt 31 § renbeteslagen, ansetts böra beredas kompensation
och denna har gottgjorts dem på det sätt att arrendeavgifterna ingått till
vederbörande lappfond. När det gällt stora företag däremot, såsom nksgränsbanan
eller gruvindustrien i Kiruna och dylikt hava lapparna fått finna
sig i att bliva avhända betydliga arealer betesmarker eller att eljest vidkannas
avsevärda hinder och svårigheter i sin näring, utan att pa något sätt erhålla
kompensation härför. Visserligen kan häremot invändas, att staten i andra
hänseenden är frikostig mot lapparna och att sålunda det ena kan upp vaga
det andra. Jag anser det dock vara av betydelse att hava ett uttryckligt
stadgande om att de renskotande lapparna för intrång, vare sig genom allmänna
eller enskilda företag, å sådana marker, vilkas nyttjande blivit dem
i lag tillförsäkrat, skola erhålla något vederlag.

Uppenbart är att vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som
utvinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga
gränser. Det bör enligt min mening utgå väsentligen efter de grunder, som
antytts i det av kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi socken avgivna yttrandet
och, där intrånget vållas av enskild man, erläggas av honom.

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 29 § i
1898 års renbeteslag.

Stadgandet avser att i sådana trakter, där samfärdsel äger rum efter
renskjuts, tillgodose dragrenarnas behov av föda under själva färden samt
så länge besöket å kyrkoplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed
jämförlig ort varar. Jag har häremot icke någon erinran

7 §■

Yttranden.

Departements

chefen.

«§■

Kommittén.

Yttranden.

Denna paragraf motsvarar i moderniserat skick 33 § i 1898 års renbeteslag.
Den avser att bereda möjlighet att, där godvillig överenskommelse med
enskild markägare icke kan träffas, genom expropriation åtkomma för vissa
angivna ändamål erforderlig mark eller nyttjanderätt till sådan mark.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att det understundom, då vägar eller
broar för lapparnas behov måste anläggas över enskilt område visat sig svårt
att komma till rimlig uppgörelse med markägaren. Dylika fall omfattades
icke av den allmänna expropriationslagens bestämmelser. Det vore därför
önskvärt om paragrafens tillämpningsområde erliölle en för nyssnämnda
ändamål erforderlig utvidgning.

Från annat håll har yrkats tillägg till paragrafens första stycke av orden
»dock utan kostnad för markägaren».

Yad länsstyrelsen erinrat synes mig vara befogat, och jag har vidtagit
härav betingade ändringar i paragrafen. Beträffande vad i övrigt erinrats
finner jag det följa av allmänna regler, att ersättning åt enskild markägare
i ty fall skall utgå. Erinringen bör således här icke föranleda någon
åtgärd.

Denna paragraf motsvarar i omarbetat skick 6 § första stycket i gällande
renbeteslag och avser renbetestrakternas fördelning i särskilda betesområden
mellan de olika lappbyarna. Möjlighet till sådan fördelning har hittills
funnits endast beträffande sommarbeteslanden, men har nu utsträckts att
kunna omfatta även vinterbeteslanden.

Kommittén anför:

. Ehuru fjällapparna som bekant under vissa tider av året, huvudsakligast
vintertid, uppehålla sig med sina renar nedanför odlingsgränsen och utanför
renbetesfjällen, äger dock Konungens befallningsliavande enligt gällande renbeteslag,
6 §, att för de särskilda lappska samfälligheterna fastställa bestämda
betesområden, lappbyar, i stort sett endast beträffande trakterna ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjällen. Det har emellertid visat sig föreligga
behov av att kunna utsträcka lappbyomradena till att omfatta även vinterbeteslanden.
Det har nämligen förekommit att å sådana marker en lappby
undanträngt en annan. Möjlighet har därför ansetts böra finnas att även
under vintern kunna upprätthålla skillnaden mellan lappbyarnas betesområden.
På grund härav har kommittén tillagt Konungens befallningsliavande befogenhet
i sådant hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har följande uttalande:

På sätt framgår av protokollen vid sammanträdena för lapparnas hörande
hava. dessa överallt ställt sig en smula skeptiska gentemot avgränsningen
av vinterbeteslanden men icke velat motsätta sig att länsstyrelsen tillägges
befogenhet att vidtaga dylik avgränsning »i den män så prövas möjligt och
lämpligt».

Länsstyrelsen har icke något att erinra mot den föreslagna lydelsen av
8 §., därvid länsstyrelsen förutsätter att uttrycket »i den mån så prövas
möjligt och lämpligt» innefattar, befogenhet för länsstyrelsen att fastställa
gränserna att gälla endast för viss tid, som prövas lämplig.

Domänstyr elsen håller för nödvändigt, att gränser beträffande vinterbeteslanden
alltid skola fastställas, enär de lapparna tillagda särskilda förmånerna
av dem skola få åtnjutas och utnyttjas endast inom de särskilda lappbyområdena.
Enligt styrelsens mening torde nämligen, om viss rätt endast må
utnyttjas inom visst område, vara för vederbörande omöjligt att kunna begagna
sig av densamma, om området icke blivit a marken tydligen begiänsat.
Olägenheterna av ett medgivande att vinterbeteslanden icke skulle behöva
fastställas inom bestämda gränser, komme att ytterligare framhållas i ett
annat sammanhang, nämligen beträffande lapparnas rättigheter till jakt och
fiske.

Kommunalstämman i Junosuando socken har yrkat införande av en bestämmelse,
att vid fastställande av gränser för särskilda lappbyområden yttrande
skall inhämtas från resp. kommuner.

Den uppfattning angående länsstyrelsens befogenhet med avseende å stadgandets
praktiska liandhavande, som kommit till synes i länsstyrelsens i
Norrbottens län yttrande, står enligt min mening i god överensstämmelse
med stadgandets innebörd i övrigt.

En ändring av ifrågavarande stadgande i den riktning, som föreslagits av
domänstyrelsen, eller att det måtte föreskrivas att a vinterbeteslanden glänser
mellan lappbyområdena alltid skola fastställas, kan jag icke finna varken
nödvändig eller lämplig. Enligt min mening bör det, sasom även stadgandet
är tänkt, överlämnas åt vederbörande länsstyrelse att liärutinnan
handla efter föreliggande omständigheter å de särskilda trakterna. Den farhågan
att vederbörande lapp, för den händelse gränser för hans lappbyområde
icke blivit fastställda, skulle sväva i ovisshet om, var han ägde utnyttja
sina rättigheter, torde kunna förekommas på det sätt att det medgives
länsstyrelsen befogenhet att för olika lappbyar fastställa gemensamt
betesområde. Jag har i enlighet härmed vidtagit erforderlig ändring i paragrafen.

Huruvida före fastställandet av gränser för de särskilda lappbyområdena
yttrande bör inhämtas från vederbörande kommuner, är eu fråga, som jag
anser böra ankomma på länsstyrelserna att i varje särskilt fall avgöra. Jag
saknar nämligen anledning antaga annat än att länsstyrelserna komma att,
även utan särskild föreskrift, anskaffa all den utredning, som för ärendets
avgörande kan erfordras.

Denna paragraf ansluter sig till stadgandet i 6 § andra stycket i gällande
renbeteslag, men har erhållit eu avfattning, som medger länsstyrelse att tillmötesgå
förekommande behov av att överskrida lappbyområdes gräns. Enligt
vad kommittén under ifrågavarande paragraf anfört torde dylikt medgivande
kunna lämnas antingen generellt i byordning, när behovet är av mera
stadigvarande natur, eller ock meddelas för särskilt fall.

Eörevarande stadgande har godtagits av alla, som hörts i ärendet, och
föranleder ingen erinran från min sida. Jag biträder även vad kommittén
anfört angående stadgandets tillämpning.

Departements chefen.

9 §■

Departements chefen.

lo §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements chefen.

6 §■

Departements chefen.

1 mom. av denna paragraf motsvarar 7 § i gällande renbeteslag, varemot 2
mom. är njdt. Stadgandet är en ordningsföreskrift till förekommande av
trängsel och andra olägenheter inom de särskilda lappbjområdena.

Kommittén gör under denna paragraf följande uttalande:

Det har på sina håll inträffat, att lappar utan att inhämta tillstånd av
Konungens befallningshavande flyttat från ett lappbyområde till ett annat
och kvarstannat därstädes till förfång för lapparna å sistnämnda område. I
saknad av annan påföljd för ett dylikt självrådigt förfarande är i bästa fall
böter och då Konungens befallningshavande icke ägt befogenhet att tvångsvis
återföra renarna, har detta tillstand kunnat fortfara under åratal. Kommittén
har till undanrödjande av ett dylikt uppenbart missförhållande genom
ifrågavarande stadgande utrustat Konungens befallningshavande med erforderliga
tvångsmedel. Motsvarande stadgande återfinnes för övrigt för ett
liknande fall i 43 § 2 mom. andra stycket.

Såsom förevarande ^ liksom motsvarande § i lagen om skogsrenskötsel
avfattats, föreligger intet formellt hinder mot att fjällapp må kunna överflyttas
till skogslappby eller skogslapp till fjällappby. Kommittén vill
emellertid i detta sammanhang erinra att, då en ökning av skogsrenskötseln
ur många och nära till liands liggande skäl icke är önskvärd, Konungens
befallningshavande synas böra iakttaga den allra största varsamhet, om fråga
i nagot undantagsfall skulle uppkomma rörande tillstånd för fjällapp att
med små renar övergå till skogsrenskötsel.

Mot 1 mom. av ifragavarande stadgande har icke förekommit någon anmärkning
i de avgivna yttrandena.

Vad i 2 mom. föreskrivits har bland lapparna i Karesuando socken till
en början ansetts något strängt, men slutligen medgivits vara både rättvist
och lämpligt. Å andra håll hava lapparna icke haft något att erinra mot
detsamma, utan tvärtom framhållit att olovlig flyttning från ett lappbyområde
till ett annat borde på det kraftigaste beivras.

I övriga yttranden har från enstaka håll yrkats, att föreläggandet att
återflytta borde ske vid verkande vite.

Jag godtager förevarande paragraf sådan densamma föreslagits av kommittén
och biträder även vad kommittén anfört i fråga om dess tillämpning.

B. För skogsrenskötseln.

1. Skogslappar med huvudvisten inom lappmarken.

Denna paragraf motsvarar 5 § i lagen om fjällrenskötsel. Lagrummet har
dock erhållit en nagot annan avfattning än sistnämnda paragraf. Såsom av
utredningen angående lapparnas förhållanden framgår, är skogsrenskötseln i
förhållande till fjällrenskötseln att betrakta såsom i viss mån av sekundär
betydelse. Stundom uppkommer nu vintertid en viss konkurrens om betesmarkerna
mellan skogslappar och fjällappar. I de norra lappmarkerna, där
skogsienskötseln på sina hall drives upp emot fjällgränsen, förekomma också ej

Öl

sällan intressekonflikter av annat slag mellan olika grupper a\ lappar, i
det att skogslapparnas renar sommartid använda sig av och nedtrampa
lavbeten, som fjällapparna vintertid behöva för sina renar. I detta sammanhang
är även att märka att skogsrenskötseln på en del håll visat ansatser
att tränga undan fjällrenskötseln från trakter, där den sistnämnda tidigare
varit förhärskande. På grund av de erfarenheter, som sålunda föieligga,
och med hänsyn till att fjällrenskötseln torde hava större framtidsutsiktei
än skogsrenskötseln och även, sasom förut framhållits, a\ gjort har större
betydelse än den sistnämnda, har man ansett att, där intressekonflikter förekomma,
skogsrenskötseln bör stå tillbaka för fjällrenskötseln. Lagiummet
har därför försetts med ett tillägg i syfte att tillvarataga fjällapparnas intressen.

Lagrummet har emellertid även i ett annat avseende erhållit en från motsvarande
stadgande i lagen om fjällrenskötsel avvikande avfattning, i det
att, för den händelse med tillämpning av ifrågavarande stadgande skogsrenskötsel
blivit avlyst å något visst område, man icke ansett påkallat att bereda
vederbörande lappar kompensation i betesmarker å annat håll eller att eljest,
såsom i liknande fall föreslagits beträffande fjällapparna, stadga vederlag
för intrång i betesmarkerna att ingå till vederbörande lappfond. Man har
härvid liksom då man bestämde skogslapparnas betesområden tillämpat den
å erfarenheten grundade uppfattningen att skogsrenskötseln, som bland
2,355 skogslappar bedrives av endast 484, av vilka den övervägande största
delen, minst 75 % med renskötseln förenar annat yrke, huvudsakligen jordbruk,
'' betecknar en långt fortskriden utveckling i riktning mot ett fullständigt
uppgående huvudsakligen i jordbruksnäringen. Med denna uppfattning,
som i lagförslaget gjort sig gällande även i andra hänseenden, sasom vid
ordnandet av bosättningsfrågan, där man särskilt velat gynna skogslapparnas
övergång till jordbrukare, har man icke ansett lämpligt att föreslå bestämmelser,
som kunna motverka en sådan utveckling. Därtill kommer att skogsxenskötseln
såväl sommar- som vintertid bedrives huvudsakligen nedom
odlingsgränsen eller således i trakter, där odlingen med fog kan göia anspråk
på att äga företräde framför skogsrenskötseln.

Dessa paragrafer motsvara 6, 8, 9 och 10 §§ i lagen om fjällrenskötsel
och äro med dem likalydande. De föranleda utöver vad i motsvarande sammanhang
anförts ingen erinran.

Under 7 § i lagen om fjällrenskötsel har från gällande renbeteslag upptagits
ett stadgande, enligt vilket Konungen för tillgodoseende av de renskötande
fjällapparnas behov av betesmark och dylikt må förordna om expropriation
av enskild man tillhörig jord m. in. Av skäl, som tidigare anförts,
har man icke ansett lämpligt att i lagen om skogsrenskötsel införa ett motsvarande
stadgande. Häremot har varken från lapparnas sida eller från
annat håll framställts någon anmärkning, och jag har även för egen del intet
att erinra i detta avseende.

7-10 §§.

Ej upptagen
§.

Yttranden.

Departements chefen.

n §■

Gällande lag.

2. Skogsrenskötseln nedanför lapptnarksgränsen i Norrbottens län.

De särskilda bestämmelser angående betesområden för skogsrenar, som i
lagen om skogsrenskötsel upptagits under 7—10 §§, äga motsvarande tilllämpning
å skogsrenskötseln nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.
6 § däremot är, såsom för övrigt framgår av dess avfattning, icke tillämplig
å nu ifrågavarande trakter. Där ankommer det på länsstyrelsen jämlikt
5 § i lagen om skogsrenskötsel att vid koncessionens meddelande eller därefter
under koncessionstiden taga vederbörlig hänsyn till förhållandena.

Vid 7 § har av kommunalstämman i Junosuando yrkats, att renar icke under
någon tid av året måtte tillåtas beta på närmare avstånd från byområde
an 3 km., enär eljest betesmöjligheterna för de kreatur, som ägas av byinvånarna,
komme att inskränkas.

Jag anser, att ifrågavarande yrkande berör en fråga, som det enligt min
mening redan på grund av 5 § i lagen om skogsrenskötsel ankommer på
lansstyrelsen att pröva i sammanhang med de övriga frågor, som äro att
avgöra vid fastställande av villkoren för utövande av skogsrenskötsel å dessa
trakter, och finner detsamma därför icke i detta sammanhang böra föranleda
någon åtgärd. I den mån yrkandet kan avse fjällrenskötseln eller skogsrenskotseln,
som avses i 4 §, finner jag detsamma även därutinnan icke föranleda
någon åtgärd, då det jämväl i dessa fall ankommer på länsstyrelsen
att träffa avgörande efter föreliggande omständigheter.

Betestider.

Med avseende å nyttjandet av de betesområden, som i det föregående
behandlats, gälla alltefter områdenas belägenhet och även av andra orsaker
olika tidsbestämmelser. En del områden må nyttjas under hela året, en
annan del endast under vintern. Bestämmelserna härutinnan äro meddelade
i 11 § i de båda lagförslagen.

A. För fjällrenskötseln.

Jämlikt 1 § i gällande renbeteslag äro de renskötande lapparna berättigade
att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar dels ovan
odlingsgränsen och inom renbetes fjällen dels ock nedom odling sgränsen inom
lappmarkerna a sådan mark, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten
till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder
varit såsom sådant land använd. De äro därjämte berättigade att under
månaderna oktober april uppehalla sig dels å annan mark inom lappmarkerna
än nyss sagts så ock å sådana trakter utanför lappmarkerna och utanför renbetesfjällen,
vilka lapparna efter gammal sedvana besökt, för så vitt icke avtal
träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna
att uppehålla sig där under annan tid av året, eller ock ovanliga väderleks -

förhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning
om våren.

Kommittén har ifråga om betestiderna icke föreslagit någon egentlig
ändring i gällande bestämmelse, utan endast hemställt om vissa jämkningar,
närmast föranledda därav att dessa bestämmelser numera uppdelats på två
särskilda lagar. Kommittén anför:

Yad angår trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens
län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län utgår stadgandet ifrån att
dessa trakter alltjämt äro att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist
och att dessa där skola äga uppehålla sig under varje tid av året med små
renar. I 11 § 3 mom. har kommittén dock uttryckligen lagt i Konungens
befallningshavandes hand att i fråga om tiden för fjällapparnas vistelse därstädes
ävensom beträffande omfattningen av betesrättens utövning göra vissa
inskränkningar. Tillägget innefattar emellertid ingen egentlig nyhet, utan
är i huvudsak endast ett förtydligande av gällande bestämmelser. Redan
nu ankommer det på Konungens befallningshavande jämlikt 9 § renbeteslagen
att meddela föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrivande å
ifrågavarande trakter, och har Konungens befallningshavande med stöd av
sistnämnda lagrum på sina håll utfärdat bestämmelser i förevarande hänseende.
Sålunda har Konungens befallningshavande i ett flertal byordningar
i syfte att för tider med ogynnsamma betesförhållanden reservera betesmarker
för renarna, s. k. besparingsområden, bestämt, att betning icke får förekomma
därstädes annat än under hastig genomflyttning. Vidare har Konungens
befallningshavade likaledes i ett flertal byordningar till skydd för renarnas
vår- och höstbetesmarker föreskrivit, att fjällapparna å bestämd tid under
hösten skola med sina renar befinna sig nedanför eu viss angiven geografisk
linje samt att denna linje på uppflyttningen till fjällen om våren icke får
överskridas före en bestämd dag. 1 liknande syfte har Konungens befallningshavande
i förslaget uttryckligen tillagts befogenhet att, då sådant av
förhållandena påkallas, även kunna påbjuda, att betning av renar inom viss
trakt må äga rum endast i begränsad omfattning. I

I huvudsaklig anslutning till vad nu gäller har kommittén i sitt förslag
begränsat rätten för fjällapparna att beta sina renar nedanför odlingsgränsen
och utanför renbetesfjällen till månaderna oktober—april, där icke särskilda
förhållanden föreligga, som närmare angivas i 11 § 2 mom.

Förslaget innebär, såsom i den allmänna motiveringen antytts, endast en
oväsentlig avvikelse från gällande rätt. Jämlikt 1 § 1 mom. i 1898 års renbeteslag,
som ju har avsende såväl å fjällappar som skogslappar, äga lapparna
att även under månaderna maj—september uppehålla sig.å vissa områden
nedanför odlingsgränsen, nämligen å sådan mark, som antingen tillhör
kronan eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd. Denna bestämmelse
saknar i stort sett praktisk betydelse för fjällapparna. Enligt vad
kommittén inhämtat föreligger nämligen intet behov för dem att annat än
under vissa ogynnsamma väderleks- och betesförhållanden vistas nedanför
odlingsgränsen å annan tid än under månaderna oktober - april, och ifrågavarande
lappar hava även för egen del i allmänhet.plägat iakttaga dessa tider.
På grund härav och för att åstadkomma tillbörlig, reda i fjällapparnas och
skogslapparnas betesförhållanden har kommittén i 11 § 2 mom. begränsat
tiden för vistelsen därstädes på sätt som skett.

Även beträffande trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetes -

Kommittén.

Yttranden.

Departe mentschefen.

fjällen liar Konungens befallningskavande av kommittén tillagts befogenhet
att meddela särskilda föreskrifter beträffande betesområdenas nyttjande, närmare
angivna i 11 § 3 mom. av förslaget.

Lapjparna hava icke framställt någon erinran mot vad i förevarande hänseende
föreslagits. Yad angår stadgandet under 11 § 2 mom. hava lapparna
i Norrkaitums lappby förklarat att de förutsatte att närmare bestämmelser
angående besparingsland komme att införas i byordningarna.

Även i ärendet hörda myndigheter hava godtagit ifrågavarande paragraf.

Från den bofasta befolkningens sida hava framställts åtskilliga erinringar
avseende den tid, då lapparna skola äga att vistas nedanför odlingsgräsen
samt utanför renbetesfjällen.

Kommunalstämman i Junosuando socken har sålunda beträffande 11 § 2 mom.
yrkat, att betesrätten måtte begränsas till månaderna januari —april, emedan
en utökning av betesrätten under månaderna oktober—december skulle medföra
att kraven på skadestånd för förstörd gröda skulle komma att ökas,
eftersom naturförhållandena unde dessa månader hindrade jordägaren att
hemforsla grödan.

Kommunalfullmäktige i Jokkmokks socken anse av samma skäl som nyss
anfört att beträffande 11 § 2 mom. betestiden bör begränsas till månaderna
november—april. Samma yrkande har framställts av kommunalstämman
i Hotagens socken.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har kommittén bibehållit
de renskötande fjällapparna vid dem nu tillkommande rättighet att under
varje tid av året uppehålla sig med sina renar å trakterna ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjällen samt ej heller beträffande trakterna utanför
renbetesfjällen föreslagit ändring i nu gällande lag. Däremot har kommittén
vidkommande trakterna nedom odlingsgränsen föreslagit den ändringen,
att vissa områden inom lappmarkerna, som nu äro upplåtna till begagnande
såväl sommar- som vintertid, hädanefter i regel skola vara undantagna från
begagnande under sommaren. Då den sålunda föreslagna begränsningen
allenast innebär ett i ordningens intresse påkallat stadfästande av hittills
tillämpad praxis och något behov från lapparnas sida i realiteten icke föreligger
att nyttja ifrågavarande trakter sommartid, ansluter jag mig till kommitténs
förslag härutinnan.

Från vissa håll bland den bofasta befolkningen har yrkats att tiden för
lapparnas vistelse nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, som nu
föreslagits lika för samtliga här ifrågavarande trakter till månaderna oktober-april,
måtte begränsas och hava härutinnan framställts olika förslag.
Jag vill då här till en början erinra om, att frågan om lapparnas flyttningstider
ingående behandlats under förarbetena såväl till 1886 års renbeteslag
som till nu gällande renbeteslag.1

1 Se komraittérades betänkande den 25 augusti 1883 sid. 64—71 samt sid. 82—84, Högsta domstolens
protokoll den 21 november 1884, Kungl. Maj:ts proposition den 11 december 1885 nr 2,
särskilda utskottets utlåtande den 2 april 1886 nr 1 och riksdagens skrivelse den 5 maj 1886 nr 49-

Se vidare kommitterades betänkande den 27 maj 1896, Kungl. Maj:ts proposition den 8 februari
1898 nr 56, lagutskottets utlåtande den 3 maj 1898 nr 84 och riksdagens skrivelse den 13 maj
1898 nr 132.

1883 års kommitterade samlade från spridda urkunder då gällande bestämmelser
angående lapparnas rättigheter och upptogo i fråga om lapparnas
rätt att vistas å någon trakt för att där idka renskötsel i sitt förslag under
1 § samma regler, som innehöllos i dessa urkunder, regler, vilka sedermera
i allt väsentligt upptagits oförändrade i 1886 och 1898 års renbeteslagar.
Såvitt nu är i fråga, gällde redan före 1886 års lag, att lapparna skulle äga
vistas nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen under tiden oktober—
april. Emellertid var vid behandlingen av denna fråga även tal om att begränsa
lapparnas vintervistelse å nu ifrågavarande trakter med en eller annan
månad. Särskilda utskottet vid 1886 års riksdag anförde härutinnan bland
annat följande:

Det har inom utskottet varit ifrågasatt, att från den i 1 § såsom vintertid
(= oktober—april) betecknade del av året skulle uteslutas månaderna oktober
och november, men att därtill skulle läggas maj månad. Yad angår
de två förstnämnda månaderna, har man ansett deras uteslutning vara nödig,
emedan de bofasta i vissa trakter i Yästerbottens läns lappmarker då ännu
icke skulle hava hunnit hemföra höet från sina icke inhägnade utängsslåtter.
Men utom det att dels den befarade olägenheten härav blivit i lagförslaget
förebyggd därigenom, att ersättningen för skada å utestående hö på sådana
slätter gjorts beroende därav, att hässjorna och stackarna, vari höet uppsamlats,
blivit inhägnade, dels maj månad, varunder växtligheten just börjar
komma sig för, icke lärer böra inbegripas i den tid, då renar skola få beta
å enskildas ägor, så låter sig icke lämpligen göra att bestämma vintertiden
annorlunda i denna lag än i internationella lagen (= förordningen den 6
juni 1883 angående de lappar, som med renar flytta emellan konungarikena
Sverige och Norge), varigenom norska lappar skulle komma att här i landet
äga renbetesrätt å tid, då de svenska saknade den.

Jag vill här erinra, att i den nu gällande konventionen mellan Sverige
och Norge, med ett i detta sammanhang oväsentligt undantag, den tid, då
norska lappar äga rätt till renbetning i Sverige, fortfarande omfattar månaderna
oktober—april.

Flertalet av 1896 års kommitterade upptogo i sitt förslag under 1 § viss
begränsning av tiden för betesrättens utövning å trakterna nedom odlingsgränsen
och utanför renbetesfjällen, i det de med avseende å annan mark
inom lappmarkerna än renbeteslanden ävensom beträffande trakterna utom
lanpmarkerna och renbetesfjällen bestämde betestiden i Norrbottens län till
månaderna oktober—april, men i annat län till månaderna november—april.
Skälet härtill var det att, enligt vunna upplysningar, höstflyttningarna i
Jämtlands län i regel icke skulle äga rum förrän i november och inom Västerbottens
län mera allmänt påyrkats, att den då bestämda tiden för lapparnas
flyttning ned å enskildas ägor måtte framskjutas, och detta därjämte ansågs
kunna ske utan men för lapparna.

Ordföranden bland nyssnämnda kommitterade, presidenten von Steyern
var av skiljaktig mening och ansåg sig icke kunna biträda förslaget att med
oktober månad inskränka den tid, under vilken lapparna skulle få utöva
dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildas marker
nedom odlingsgränsen i Yästerbottens län och utom renbetesfjällen i Jämtlands
län. Han yttrade:

Bilxang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 licift. (Nr 43.) 90 28 5

Yad Härjeådalen beträffar, har det oemotsagt uppgivits, att flyttningarna
där aldrig begynt förrän i mitten av november (prot. sid. 5). Ändringen är
således för dessa trakter utan all betydelse, om det oek måste medgivas, att
något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen av Jämtlands län äro förhållandena annorlunda. Benbetesfjällen
äro där enligt lappfogdens uppgift beväxta huvudsakligen med
gräs men sparsamt med renmossa. När griisbetet med september månad
upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark isbildning
på fjällen gör den för renarna oåtkomlig, hava lapparna, särskilt från
Hotagens skattefjäll, varit nödsakade att redan i början av oktober flytta
till de närmast belägna skogstrakterna. De hava därför förklarat det icke
vara möjligt att bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri
hava samtliga vid sammanträdet i höll in ge närvarande kommunalombud instämt;
de hava varit ense därom, att det icke kunde förmenas lapparna, åtminstone
från vissa fjäll, att flytta redan den 1 oktober (prot. sid. 35). För
denna del av länet har således kommitterades förslag den betydelse, att det
skulle beröva lapparna eu förmån, som allmänt erkänts vara för bedrivande
av deras näring nödvändig, för att bereda de bofasta en förmån, på vars
åtnjutande de uttryckligen förklarat sig icke göra något anspråk. Det kan
ej med fog sägas, att de bofasta avgivit denna förklaring utan att närmare
göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället framhålla,
att de ledo åtskillig skada av renarna under oktober månad, men de
medgåvo tillika, att skadan endast gällde bärgat, i stackar och liässjor utestående
hö, och att den skulle förekommas, om det bleve regel, att höet förvarades
i lador. Detta mål uppställde de bofasta därför såsom mer eftersträvansvärt
än uppskovet med lapparnas flyttning, och de hoppades vinna
det genom bidrag till ladors uppförande från jämtländska renbetesfjällens
skogsfond. Denna hemställan hava kommitterade nu i sitt betänkande understött.
Blir residtatet härav, att höet i allmänhet inom de delar av Jämtlands
län, som vintertiden besökas av lappar, kommer att förvaras i lador,
är detsamma fullständigt skyddat redan före den 1 oktober, och all anledning
saknas då att förmena lapparna att komma vid den tiden. Skulle åter
avsikten ej vinnas, bleve under den av kommitterade föreslagna lagstiftning
lapparnas belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparna
att under oktober månad beträda enskild mark skulle nämligen, enligt kommitterades
förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovillkorlig skyldighet att ersätta
all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bärgat hö,
och detta ehuru, enligt samma §, höstackarna ej skulle behöva vara inhägnade
förr än den 1 november. Under oktober månad således, då även
vid ganska normala förhållanden, på vilka det av kommitterade åberopade
stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke äger tillämplighet, renarna
ej kunna hållas kvar å de på renmossa fattiga fjällen, utan, följande en
naturlig drift, söka sig ned till skogslandet, bliva lapparna ovillkorligen
ersättningsskyldiga för all skada, som sker å de överallt utestående öppna
höstackarna. En sådan lagstiftning är så föga ägnad att stifta frid mellan
lappar och bofasta, att den fastmer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt
ökade skadeersättningsanspråk.

vara hemfört till gårdarna. Ä lapparnas sida bär uppgivits, att de under
vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i medlet eller slutet av
oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken
snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore för lapparna nödvändigt
att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i
tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

I detta län gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet
komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast
den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför odlingsgränsen
intrång skall göras i lapparnas flyttningsrätt. Skola fjälllapparna,
vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område,
där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare
kringskäras i utövningen av en rätt, av vilken de synas vara i verkligt
behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas
kraftiga skäl. Kommitterade hava inskränkt sig till att förklara, att de
funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle
jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kommitterades
förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även
i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka,
träffar endast utestående hö. Till dess skyddande hava kommitterade här liksom
i Jämtlands län föreskrivit uppförande av lador, och detta med all utsikt
till framgång. Konungens befallningshavande i länet yttrar nämligen
i sitt av kommitterade åberopade utlåtande angående förändrad lagstiftning
för lapparna: »Överallt inom lappmarken finnes tillräcklig tillgång på virke
för att uppföra lador, vilka bliva föga dyrare än hässjor. Det är, för att
använda ett milt uttryck, endast bristande företagsamhet, som gör att den
bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig av hässjor och icke uppför
lador.» Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken finnas, där ladors
uppförande bleve för kostsamt, hava kommitterade för sådan trakt föreskrivit
uppsättande kring stackar och hässjor av fullt skyddande stängsel, vilket
dock i Västerbottens läns lappmark, i motsats till vad som föreslagits för
Jämtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i
regeln under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,
allt hö, som är av något värde, vara genom de bofastas egen åtgärd
fullständigt skyddat före den 1 oktober. Det gräs, som efter den tiden växer
eller ligger slaget på marken, torde vara av den beskaffenhet, att det ej
förtjänar något skydd. Vartill det under sådana förhållanden skulle gagna
att förbjuda lapparna att flytta före den 1 november, är jag ej i stånd att
inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan av förbudet
hämta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom
möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade
hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i
någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.
i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 december,
kan man därför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller
däremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.

Härjämte är att märka, att så länge den svensk-norska lapplagen äger
bestånd samt med stöd av densamma norska lappar, vilka med sina renar
flytta in i Västerbottens län, kunna efter den 1 oktober uppehålla sig var
som helst inom länet, förbudet för svenska fjällappar att överskrida odlingsgränsen
före den 1 november icke synes kunna tillämpas inom nämnda län.
En så beskaffad rätt bör väl ej kunna inrymmas i högre mått åt den främmande
lappen än åt den svenske undersåten.

Departements chefen.

Gällande lag.

Kommittén.

De skäl, med vilka tidigare framställda anspråk på begränsning av tiden
för lapparnas flyttningar tillbakavisats, äro fortfarande gällande, och jag
ser för den skull ingen anledning att frångå vad kommittén härutinnan föreslagit.

Även i övriga delar ansluter jag mig till kommitténs förslag.

B. För skogsrenskötseln.

1. Skogslappar med huvudvisten inom lappmarkerna.

Beträffande de tider av året, då de renskötande skogslapparna äga inom
de särskilda områdena föra sina renar på bete, gälla för närvarande samma
bestämmelser som för de renskötande fjällapparna. Jag hänvisar till vad
härom tidigare anförts.

Av kommittén föreslagna bestämmelser återfinnas i 11 § 1 mom. i lagen
om skogrenskötsel. Kommittén anför:

Enligt 1 § i renbeteslagen äro skogslapparna berättigade att under varje
tid av året beta sina renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och å
sådan mark nedanför samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru
upplåten till enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller
av ålder varit såsom sådant land använd. Å annan mark inom lappmarkerna
äga skogslapparna uppehålla sig endast under månaderna oktober—april, för
såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare
eller ock otjänliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning på
hösten eller hindra återflyttningen om våren. Yad nu sagts gäller även i
fråga om sådana trakter utom lappmarkerna, vilka skogslapparna efter gammal
sedvana besökt.

Lappmarksgränsen har för dessa renskötande skogslappar i stort sett samma
betydelse som odlingsgränsen för de renskötande fjällapparna, i det att landet
ovan lappmarksgränsen utgör skogslapparnas vår-, sommar- och liöstbetesland
och förty renarna i regel icke äga vistas nedom gränsen annat än under
månaderna oktober—april. Landet mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen
är emellertid icke, vad skogslapparna angår, i alla här ifrågavarande
avseenden att likställa med landet ovan sistnämnda gräns för fjällapparnas
vidkommande. Av den föregående redogörelsen för nu gällande bestämmelser
framgår nämligen, hurusom renbeteslagen skiljer mellan å ena sidan sådana
områden därstädes, där skogslapparna äga uppehålla sig året om, och å andra
sidan områden, där de i regel äga vistas endast under månaderna oktober—
april. De förra utgöras, såsom nämnt, av kronan tillhörig mark och sådan,
enskild tillhörig mark, vilken vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland
eller av ålder varit såsom sådant land använd. De senare utgöras av annan
mark än nu sagts.

Beträffande tiderna för betesrättens utövning å de särskilda områdena har
kommittén icke föreslagit annan ändring i gällande bestämmelser, än att
kommittén av skäl, som anförts under 4 och 11 §§ i lagen om fjällrenskötsel,
tillagt Konungens befallningshavande befogenhet ätt även här, då sådant med
hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest prövas nödigt, kunna påbjuda
vissa inskränkningar i betesrättens utövning (11 § 1 inom.).

Beträffande trakterna nedom lappmarksgränsen har kommittén bibehållit
nu gällande föreskrifter (4 § 2 mom. och 11 § 1 inom.); dock att kommittén

även beträffande dessa trakter i likliet med vad som skett i lagen om fjällrenskötsel
tillagt Konungens befallningshavande befogenhet att i avseende å
betesområdenas utnyttjande meddela särskilda föreskrifter, närmare angivna
i 11 § 1 mom. tredje stycket.

Mot kommitténs under förevarande paragraf upptagna förslag hava, i den
mån erinringar förekommit, dessa varit av väsentligen samma innebörd som
dem, vilka framställts mot 11 § i lagen om fjällrenskötsel. Dessa erinringar
äro redan i det föregående bemcjjita och föranleda från min sida intet vidare
yttrande.

2. Skog^srenskötseln nedanför lappmarksgriinsen i Norrbottens län.

Bestämmelserna angående betestider för nu ifrågavarande slag av renskötsel
återfinnas i 11 § 2 mom. av lagen om skogsrenskötsel.

Kommittén anför:

Beträffande de tider, då de särskilda områdena å ifrågavarande trakter må
nyttjas för renbete, har kommittén lagt i Konungens befallningshavandes
hand att härutinnan meddela erforderliga föreskrifter (11 § 2 inom.). Såsom
i den allmänna motiveringen erinrats har även å dessa trakter med tiden
utvecklat sig en viss sedvana i förevarande hänseende, i det att vissa områden
användas för renbetning såväl sommar som vinter, medan andra åter
användas uteslutande för vinterbetning. Kommittén håller före att, då
Konungens befallningshavande meddelar föreskrifter angående trakternas
nyttjande under olika årstider, betestiderna i görligaste mån böra anpassas
efter den praxis härutinnan, som utbildat sig å de särskilda orterna.

Mot förevarande stadgande har i de avgivna yttrandena icke gjorts någon
anmärkning. För egen del ansluter jag mig till vad kommittén under detta
mom. yttrat och föreslagit.

Flyttningar och flyttningsvägar.

Bestämmelserna angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar återfinnas
i 12—14 §§ i de båda lagförslagen.

A. För fjällrensskötseln.

Kommittén anför:

12 och 13 §§ motsvara 5 § i gällande renbeteslag.

I 12 § har sålunda med smärre redaktionella jämkningar första stycket
av 5 § upptagits.

13 § innehåller delvis nya bestämmelser. Enligt 5 § andra stycket av
gällande lag må sådana gamla flyttningsvägar, som fortfarande äro behövliga
för lapparna, icke berövas dem genom röjning eller uppodling av jord eller
uppförande av hägnader. Kommittén håller före, att det i längden icke är
förenligt med kulturintressena å ifrågavarande trakter att markägaren genom
dylika flyttningsvägar hindras att i fall, då det kan vara av väsentlig betydelse
för honom, vidtaga odlingar eller eljest förfoga över sin mark. Kommittén
har för den skull ansett möjlighet böra finnas att omlägga sådan flyttningsväg.
Med hänsyn till lapparnas intresse av att i görligaste mån behålla
sina sedvanliga gamla flyttningsvägar har kommittén emellertid föreslagit,

Departements chefen.

Kommittén.

Departements chefen.

12-14 §§.

Kommittén.

12 §.

Departements chefen.

13 §.

att omläggningen icke får vidtagas annat än under förutsättning, att den kan
ske utan väsentlig olägenhet för lapparna.

Gamla flyttningsvägar, som äro för lapparna behövliga, åtnjuta, på sätt
ovan anförts, särskilt skydd. Samma skydd bör tillkomma dylika vägar
även å den nya sträckning, som vid omläggningen kan hava bestämts för
dem.

Bland åtgärder, varigenom flyttningsvägar icke må berövas lapparna,
angivas i 5 § andra stycket röjning eller uppodling av jord eller uppförande
av hagnader. Kommittén har ansett sig böra bland dylika åtgärder upptaga
aven utläggande av timmerbommar. Enligt, vad erfarenheten givit vid handen
hava nämligen på _ sina håll timmerbommarna utlagts på sådant sätt, att
lapparna, då flyttningsvägen korsat ett vattendrag, icke kunnat annat än
med fara för liv och egendom taga sig ut i vattnet eller upp på stranden.
Liksom emellertid genom förevarande stadgande uppförande av hägnader i
och för sig icke är förbjudet, blott flyttningsvägen därigenom icke stänges,
utan lapparna beredas nödig och bekväm genomfart för sina renar, innebär
stadgandet naturligtvis ej heller något hinder mot utläggande av timmerbommar,
blott vederbörande vidtaga anordningar, som möjliggöra för lapparna
och deras renar att på sedvanligt sätt övergå vattendraget.

I lappfogdeinstr-uktionerna torde böra intagas bestämmelser, innefattande
skyldighet för lappfogdarna att söka ordna lapparnas flyttningsvägar med
beaktande av såväl lapparnas som den övriga befolkningens intressen.

14 § motsvarar 12 § i gällande renbeteslag och har endast i redaktionellt
hanseende underkastats smärre jämkningar.

Beträffande nu ifrågavarande stadganden hava i de inkomna yttrandena
framställts vissa erinringar.

I fråga om 12 § anför domänstyrelsen:

Vid flyttningar över mark, som är under enskild förfoganderätt, har lagförslaget
föreskrivit, att väg skall tagas, där minsta skada förorsakas. Då
styrelsen icke kan finna någon anledning, varför icke samma hänsyn bör
tagas beträffande kronans marker, får styrelsen hemställa om sådan ändring,
att kronans marker i sagda hänseende må bliva likställda med under enskild
förfoganderätt ställd mark.

Vad domanstyrelsen erinrat finner jag befogat och har vidtagit härav
föranledd ändring i 12 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att uttrycket i paragrafens sista
mening, att vägen ej må göras »mindre framkomlig», syntes mindre väl valt
och borde utbytas mot ett stadgande att flyttningen på vägen ej finge i
väsentlig mån för lapparna försvåras (jmfr 30 § 3 mom.).

Domänstyrelsen anför med avseende å förevarande stadgande följande:

Stadgandet innehåller kategorisk föreskrift om att flyttningsväg icke må
genom röjning eller uppodling av jord eller genom uppförande av hägnader
eller genom utläggande av timmerbommar eller på annat sätt berövas fjälllapparna
eller göras för dem mindre framkomlig. Styrelsen kan ej underlåta
att uttala en viss betänksamhet mot sista meningen uti berörda bestämmelser
»eller göras för dem mindre framkomlig». Det låter nämligen tänka sig och torde
ej så sällan inträffa, att vid avverkningar timmerbommar måste anordnas
på ställen, där så förut icke varit brukligt, och att en dylik anordning kan

sägas göra flyttningsvägen mindre framkomlig för fjällappen. Då ett åsidosättande
av sagda lagbestämmelse kan medföra bötesstraff upp till oOO kronor,
synes det i'' betraktande av de värden, som kunna stå på spel för virkesägaren,
därest han icke får utlägga timmerbommen och det relativt obetvdliga
försenande av flyttningen för lapparna, som eventuellt kan bliva en följd
av att en dylik timmerbom något inkräktar på flyttningsvägen, knappast rattvist
att åsamka honom dylikt ansvar för ett tillfälligt intrång uti lapparnas
flyttningsväg. Det borde hava varit tillräckligt att uppstalla den regeln, att
lapparna icke få berövas sina flyttningsvägar.

Från den bofasta befolkningens sida har i Arjepluogs socken anförts, att
det torde få anses orimligt, att t. ex. eu hemmansägare ej skulle få uppodla
sin egen mark därför att odlingen skulle föranleda att lapparna finge omlägga
sin flyttningsväg. Sista meningen i paragrafen borde därför strykas.

Från Degerfors socken har erinrats att, att när lapparna togo väg, som korsades
av stängsel, detta utan vidare av dem nedhögges, något, som förefölle åtminstone
till någon del kunna undvikas med god vilja och avtal med mark ägaren.

Yad länsstyrelsen anfört anser jag befogat och har i enlighet därmed vid- Bepartements tagit

motsvarande ändring i paragrafen. Genom denna ändring torde i allt
väsentligt även vad domänstyrelsen erinrat vara tillgodosett. Påståendet,
att stadgandet i paragrafens sista mening skulle hindra eu jordbrukare att
uppodla sin egen jord, torde, om man sammanställer detsamma med vad
kommittén i sin motivering anfört, uppenbarligen vila på eu missuppfattning
av stadgandets innebörd. Intet hindrar heller, såsom jag redan tidigaie
erinrat, att stängsel uppföres omkring odlingarna, blott stängslet, där det
skulle korsa någon av lapparnas sedvanliga flyttningsvägar, genom markägarens
försorg förses med led, tillräckligt brett att genomsläppa renhjorden.

Lämpligt torde även vara att ledet på något sätt tydligt utmärkes. Att
skyldighet åligger lapparna att åter stänga ledet efter sig, torde ligga i öppen
dag, liksom även att lapparna icke i andra fall än då det för renhjordens
förflyttning är oundgängligen nödvändigt äga nedriva stängsel, som kan finnas
uppfört i deras flyttningsväg. I vad mån skadeståndsskyldighet i dylika fall
kan åligga lapparna torde bero av omständigheterna.

Från enstaka enskilda håll har yrkats, att den anmälningsskyldighet, som u §.
det enligt denna paragraf åligger lapparna att fullgöra, då de flytta utom
den socken, där de hava sitt hemvist, borde fullgöras, innan flyttningen påbörjades.
Yad sålunda erinrats torde icke föranleda någon åtgärd.

B. För skogsrenskötseln.

Dessa paragrafer motsvara 12—14 §§ i lagen om fjällrenskötsel; dock att 12-u §§.
det enligt 13 § 2 mom. lagts i länsstyrelsens hand att meddela erforderliga
bestämmelser i fråga om flyttningsvägar för sådana skogslappar, vilka erhållit
tillstånd att året om driva renskötsel nedom lappmarksgransen i Norrbottens
län. Kommittén anför under sistnämnda stadgande, att flyttningsvägarna
för ifrågavarande lappar torde, i den mån icke annat a\ särskilda

15-17 §§.

15 §.
Kommittén.

omständigheter föranledes, lämpligen böra följa den sträckning, som av
gammalt varit vanlig.

Beträffande dessa paragrafer hänvisar jag till vad under motsvarande paragrafer
i lagen om fjällrenskötsel anförts.

Renarnas bevakning.

Särskilda stadganden angående renarnas bevakning saknas i 1898 års renbeteslag.
Vad bärutinnan skolat iakttagas bar med stöd av 9 § i nämnda
lag varit infört i byordningarna eller ock underförstått legat till grund för
vissa stadganden i lagen, främst dem, som angå lapparnas ersättningsskyldighet
för skador, orsakade genom renar. Vissa regler hava bärutinnan även
utbildats av praxis och genom lappfogdarnas och tillsyningsmäns muntliga
uppmaningar.

Att bestämmelser rörande renarnas bevakning nu lämnas i lagförslagen
betecknas av länsstyrelsen i Västerbottens län som ett stort framsteg i lagstiftningen
rörande lapparnas förhållanden. Från lapparnas sida bär framhållits,
. att de föreslagna bestämmelserna såsom innefattande ett lagfästande
av tidigare iakttagen praxis vore rättvisa och billiga samt ägnade att befordra
en god renvård.

För fjällappar och skogslappar liava i allt väsentligt föreslagits lika bestämmelser.
15 § i lagen om fjällrenskötsel bar dock erhållit en något
annorlunda avfattning än motsvarande paragraf i den andra lagen, och vad
angar 1 < § i lagen om skogsrenskötsel bar viss skillnad gjorts mellan skogslappar
med huvudvisten inom lappmarkerna och övriga skogslappar.

A. Fjällrenar.

Under denna paragraf gör kommittén följande uttalande:
i Kommittén bar i syfte att hos lapparna in skärpa den synnerliga vikt och
betydelse för renskötseln, som måste tillmätas en god och omsorgsfull bevakning
av renarna, ansett sig böra i lagen införa särskilda stadganden härom.
Härvid bar kommittén dock endast givit uttryck åt mera principiella
synpunkter, medan detalj före skrifterna ansetts fortfarande hava sin plats i
byordningarna.

Renarna äro, såsom förut framhållits, av naturförhållandena tvingade att
v mi ^ uppehälle under olika årstider uppsöka skilda trakter, vilka på sina
hall ligga på betydande avstånd ifrån varandra. Avståndet mellan sommaroch
vmterbetestrakterna kan där det är som längst uppgå till 25 mil och
däröver. Aven da renarna anlänt till sina sommar- eller vinterbetesmarker,
f-°l .if S/1 SOIU ständigt i rörelse, beroende av väderleks- och betes torhallandena,

. Renarnas vandringar må tidigare hava bestämts endast av
deras^ egen instinkt. Numera, då bebyggelsen och odlingen vunnit insteg
a ifrågavarande trakter, har blivit av nöden, att vandringarna för undvikande
av skadegörelse å den bofastas egendom ledas även av lapparnas
vilja och att lapparna, i den man det står i deras förmåga, alltjämt hava
renarna i sin hand. Den ständiga övervakningen av renarna har fått än
mera .framträdande betydelse, sedan renbeteskonventionen mellan Sverige
och Norge trätt i kraft och konventionens stränga bestämmelser i fråga

om renar, som olovligen inkomma å norskt område, kunna tänkas komma
att tillämpas.

Erfarenheten har givit vid handen, att husbonden på sina håll jämte husfolk
stannat på vår- eller höstbeteslanden och där ägnat sig åt höbärgning
för getter med flera kreatur eller åt annat jordbruksarbete. Under tiden
hava renarna, vilka ej sällan betats på långt avstånd därifrån, lämnats utan
personlig tillsyn av husbonden och understundom även utan all bevakning.
Det har ock inträffat, att husbonden jämte hustru och barn även under vintern
stannat å platsen och där ägnat sig åt skötseln av sina kreatur, medan
renarna, som befunnit sig i skogslandet, bevakats i otillräcklig omfattning.

På andra håll har förekommit, att husbonden, som tillika brukat hemman
eller annan jordbruksfastighet, väl under vissa tider personligen följt renarna,
men under skördetiden eller andra för jordbruket kritiska tillfällen
lämnat renarna för egen del och i saknad av tillräckligt arbetsfolk måst för
jordbrukets skull medtaga även sina i renskötseln sysselsatta drängar.

Slutligen må i detta sammanhang särskilt framhållas, att renarna, då de
sakna erforderlig tillsyn, icke blott kunna anställa stor förödelse å de bofastas
åkrar och ängar, med ty åtföljande skyldighet för lapparna att betala
dryga ersättningar, utan även vålla oreda och förluster för andra renskötande
lappar, vartill kommer att renägaren för egen del kan genom otillräcklig
bevakning förlora renar.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att lapparna av bekvämlighet
eller av andra orsaker på sina håll underlåta att föra renarna till trakter,
där det med hänsyn till årstiden och andra förhållanden ur betessynpunkt
skulle vara lämpligast, och i stället hålla renarna å en och samma trakt och
därigenom bidraga till att betestillgången å trakten år från år försämras.

Uppenbart är, att det med hänsyn till en jämn återväxt å betesmarkerna
är nödvändigt, att lapparna flytta renarna från trakt till trakt, och lika
uppenbart torde vara ätt en husbonde, som är mån om sina renar, måste
antingen personligen följa dem eller ock föranstalta om och övervaka, att
renarna ständigt hållas under verksam tillsyn. Ansvaret för underlåtenhet
i angivna hänseende måste i första hand åvila husbonden.

Åt sin uppfattning i förevarande hänseenden har kommittén givit uttryck
i 15 § samt i 16 § 1 mom. första stycket.

Jag anser i likhet med länsstyrelsen i Västerbottens län in. fl., som yttrat
sig i samma riktning, kommitténs förslag att i lagen meddela uttryckliga
föreskrifter angående renarnas bevakning innefatta ett avgjort framsteg, och
vill, vad särskilt nu föreliggande stadganden angår, framhålla såsom eu
vinst, att där tydligt utsagts, vem ansvaret för renarnas skötsel i första
hand åvilar. Jag är övertygad om, att stadgandet härutinnan kommer att
bidraga till att hos mindre ansvarskännande renskötande lappar avlägsna
den föreställningen att omsorgen om renarna är en sak, som icke vidkommer
dem. Jag vill vidare framhålla den synnerliga vikten av att lapparna ej
blott med hänsyn till återväxten å betesmarkerna undvika att hålla renarna
å en och samma trakt utan jämväl, då så av andra skäl, såsom för renarnas
ordentliga livnärande, kan vara påkallat företaga flyttningar, även om därmed
utomordentliga ansträngningar kunna vara förenade. I detta sammanhang
vill jag slutligen även erinra om den betydelse för lapparna det kan
hava med avseende å sedvan erättens bibehållande att de icke låta så lång

Departement

chefen.

16 §.
Kommittén.

16 § 1 mom.
första
stycket.
Yttranden.

Departements chefen.

tid mellan sina besök å skilda platser förflyta att denna rätt därigenom
äventyras.

Beträffande 16 § 1 mom. första stycket hänvisas till vad kommittén under
15 § anfört. I fråga om 1 mom. andra stycket samt 2 och 3 mom. uttalar
kommittén följande:

16 § 1 mom. andra stycket sammanhänger även med frågan om renarnas
bevakning och vård.

Det torde under vissa ogynnsammare förhållanden knappast kunna undvikas
att, då lapparna med sina renar lämna en viss trakt eller eljest befinna
sig under flyttning, renar lämnas efter. Lapparna böra då vidtaga till
buds stående åtgärder för att uppsöka och till hjorden återföra renarna,
som, lämnade åt sig själva, kunna anställa avsevärda skador. Det har
emellertid visat sig, att lapparna även sedan renarnas vistelseort blivit för
dem känd, stundom imderlåta att utsända manskap för deras återförande. I
saknad av bestämmelser härom i 1898 års renbeteslag har i vissa fall, där
det varit av särskilt intresse även för det allmänna att renarna återhämtades,
staten fått träda emellan så tillvida, att Konungens befallningshavande
för egen del föranstaltat om renarnas bortförande från trakten i
fråga och av allmänna medel utlagt kostnaderna härför utan utsikt att kunna
återfå dem av vederbörande renägare. I de flesta fall torde emellertid renarna
hava fått kvarstanna å trakten och lätt nog blivit ett byte för vargar
och andra rovdjur.

16 § 2 och 3 mom. äro att uppfatta såsom av behovet påkallade ordningsbestämmelser.

Det har visat sig, att å trakter, där lapparna hålla sina renar i gemenskap,
vare sig i en gemensam hjord eller ock, utan att renarna kunna sägas
vara sammanhållna i hjord, å samma mera begränsade område, ägarna av
ett mindre antal renar oskäligt utnyttjas av ägarna till ett större renantal

Eå det sätt bland annat, att de större renägarna underlåtit att hålla för deras
jordar föreskrivet antal renvaktare och i stället låtit de mindre renägarna
ofta nog utan motsvarande ersättning, fullgöra bevakningen av renarna.
Klagomål över detta missförhållande hava å flera av kommitténs sammanträden
med lapparna framförts från de mindre renägarnas sida.

I fråga om stadgandet i 1 mom. första stycket anför domänstyrelsen följande:
Styrelsen vill härvid erinra om vad styrelsen tidigare anfört i fråga om
de skogskulturer, som i allt större och större omfattning komma till utförande
å de kronans marker, som beröras av renbetningen, och å vilka betydande
kostnader nedlagts. Det borde därför vara rimligt, om i lagen intoges
sådana föreskrifter, att lapparna anmanades att jämväl i fråga om kronans
marker iakttaga samma hänsyn som beträffande övriga renskötande lappar
och bofasta, och får styrelsen hemställa om sådant tillägg till sagda paragraf.

Från ett enstaka enskilt håll bland den bofasta befolkningen har yrkats,
att orden »i den mån sådant kan undvikas», borde strykas.

Domänstyrelsens erinran finner jag befogad och har vidtagit en mindre ändring
i stadgandet i syfte att tillförbinda lapparna att även i andra hänseenden
än dem, som i kommitténs förslag angivits, söka undvika skadegörelser.

Yad i övrigt anmärkts mot stadgandet anser jag icke böra föranleda någon
åtgärd. Eenskötseln är som bekant en så beskaffad näring att, även om den
utövas med den största omsorg, skadegörelser i någon form icke kunna undvikas.
Det gäller i renbeteslagstiftningen endast att begränsa skadegörelserna
till det minsta möjliga. Lagstiftningen kan här icke fordra mera av lapparna
än att de efter bästa förmåga genom omsorgsfull bevakning av renarna
och andra lämpliga åtgärder söka förekomma att renarna anställa skador.

Till detta mål syfta såväl nu ifrågavarande bestämmelser angående renarnas
bevakning som andra föreskrifter i lagen, främst dem, som ålägga lapparna
ersättningsskyldighet för inträffade skador.

Beträffande detta stadgande, som i vissa fall, då renar lämnats efter under 16£ 1
flyttningen, bemyndigar lappfogden att på vederbörande lappars bekostnad ^ ^ ''
hopsamla och återföra renarna till hjorden, har lappfogden i Norrbottens läns n e"

norra distrikt med instämmande av länsstyrelsen i länet, erinrat, att samma
rättighet borde tillförsäkras lappfogden, även när det gäller renar, som
komma från fjällen ned i skogslandet utan att lapparna äro med eller vilja
hopsamla och återföra dem. Detta gällde särskilt i sådana fall då renarna
på sin väg nedåt kunna åstadkomma skada å bofastas hö eller ock komma
in på vinterbeteslanden och förstöra betet för de lappar, som senare på året
komma ned med ordnad hjord. Exempel på dylik ren vandring ned utan
att renägaren varit med förekomme då och då och särskilt hösten 1923 hade
sådant i ett par fall förekommit. Genom lappfogdens ingripande i dylika
fall torde skadegörelser kunna förhindras eller skadan i allt fall väsentligt
minskas. Länsstyrelsen har därjämte hemställt om en föreskrift att hopsamlingen
av renarna skall ske genast.

Även jag finner lämpligt att lappfogden tillägges befogenhet att i nyss Departementsangivna
fall på lapparnas bekostnad föranstalta om renarnas hopsamlande
och återförande till hjorden och har vidtagit härav påkallad komplettering av
stadgandet. I sammanhang därmed har även tillgodosetts behovet av ett
reglerande ingripande från lappfogdens sida i andra liknande fall. Angående
den skyndsamhet, varmed lapparna för egen del skola vidtaga erforderliga
åtgärder för att återsamla efterlämnade eller eljest spridda renar, har jag
icke ansett lämpligt föreskriva att det skall ske genast, utan funnit ändamålsenligast
att föreskriva att det bör äga rum, så fort ske kan.

Detta stadgande har godtagits såväl av lapparna som av alla andra, vilka 16 § 2 mom.
yttrat sig över förslaget. För egen del har jag intet att erinra vid detsamma.

Stadgandet, som ålägger lappfogden att i visst angivet hänseende söka i6 § 3 mom.
förlika lapparna, har föranlett den erinran från länsstyrelsen i Norrbottens län, Yttranden,
att det syntes kunna ifrågasättas, om ej lappfogden borde tillerkännas befogenhet
att träffa avgörande i fråga om ersättningsbeloppet, därest hans försök
att åstadkomma förlikning skulle stranda. Givetvis borde i så fall klagan
över lappfogdens beslut kunna föras hos länsstyrelsen, varom föreskrift i ty
fall borde meddelas.

Departements chefen.

Från lappskt håll har vid detta mom. ifrågasatts, huruvida det icke borde
överlåtas åt ordningsmannen inom lappbyn att bestämma beträffande övriga
lappars ingripande i renvården på tredskande lapps bekostnad. Bestämmelser
härom förutsattes dock böra intagas i byordningarna.

Jag anser att i sådana fall, då lapparna icke kunna enas i fråga om ersättning
för bevakning, som utförts för annans räkning, lappfogdens befogenhet
icke bör sträcka sig längre än att söka åstadkomma förlikning. Frågans
vidare behandling, då förlikningen strandat, bör enligt min mening förbehållas
allmän domstol i vanlig ordning.

Jag har intet emot att genom stadganden i byordningarna ordningsmannen
inom lappbyn tillägges befogenhet att i förekommande fall ordna bevakningens
fullgörande mellan lapparna. Ordningsmannainstitutionen torde vara
tillkommen bl. a. just för att äga tillgång till en lämplig person att ordna
sådana frågor.

17 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements chefen.

Stadgandet i denna paragraf innefattar eu nyhet. Det avser att i fall av
grov försumlighet i renvården kunna fråntaga vederbörande lapp rätten att
för egen del driva renskötsel.

Under denna paragraf har kommittén följande uttalande:

Rätten att driva renskötsel i riket har, såsom ovan anförts, tillerkänts den
lappska allmogen framför andra svenska medborgare, och har den, som vill
begagna sig av denna rätt, tillika i anslutning till sedan länge bestående
forhållanden i kommitténs förslag tillförsäkrats vissa andra synnerligen vittgående
förmåner att nyttjas i samband med renhanteringens utövande. Ivomm
it t (''sri förutsätter visserligen, att lapparna komma att uppfylla de villkor,
som för privilegiernas begagnande hava uppställts till skydd för allmän och
enskild egendom, bland dem främst villkoret att väl vårda och bevaka renarna.
Då emellertid någon gång kunna förekomma fall av sådan vårdslöshet vid
bevakningen av renarna, att stort men såväl för renskötseln i trakten som
för de bofasta därigenom uppkommer, har det ansetts nödvändigt att tillerkänna
vederbörlig myndighet befogenhet att i nödfall kunna skilja en för
yrket alldeles olämplig lapp från rätten att driva renskötlsel. Det stadgande
harom som införts^ i de båda lagförslagen (17 §), har tillkommit i anslutning
till uttalanden i sådan riktning, som framkommit vid av kommittén anordnade
överläggningar med lapparna.

^ Lapparna hava för sin del, med reservation på sina håll allenast mot att
sådan försumlighet, som i stadgandet avses, över huvud förekommer, mottagit
stadgandet med tillfredsställelse och gillande.

Från enstaka bofast håll har yrkats att såsom förutsättning för stadgandets
tillämpning borde angivas allenast »försumlighet», men icke »grov försumlighet»,
samt att lapparna icke skulle behöva höras, då fråga uppkomme
att fråndöma någon rätten att driva renskötsel.

I övrigt har stadgandet icke föranlett någon erinran.

Stadgandet har i princip godtagits av alla, som yttrat sig över förslaget.
Jag finner vad från bofast håll erinrats icke förtjäna avseende och godtager
paragrafen såsom den av kommittén föreslagits.

15—17 §§.

I i

B. Skogsrenar.

Stadgandena angående renarnas bevakning äro, såsom jag redan nämnt, i
huvudsak lika med motsvarande stadganden i lagen om fjällrenskötsel. De
äro tillämpliga såväl å de skogslappar, som hava sina huvudvisten inom
lappmarkerna, som ock å den renskötsel, som enligt förslaget skall få drivas
nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Vissa avvikelser från stadgandena i lagen om fjällrenskötsel förekomma
dock. Sålunda har 15 § erhållit en något annan avfattning än motsvarande
paragraf i nyssnämnda lag.

Kommittén anför- i sådant hänseende följande:

Skogsrenskötseln drives, med undantag för vissa trakter i de nordligaste
delarna av riket, inom socknar, där odlingen och bebyggelsen vunnit förhållandevis
stort insteg. Renbetestrakterna ligga följaktligen mer eller mindre
inkilade mellan odlade marker. Det kan därför knappast undvikas, att skogsrenarna,
då de begiva sig från en betestrakt till en annan, komma in på sådana
marker. Uppenbart är att, som skogsrenarna i motsatts mot fjällrenarna
året om vistas i skogslandet, renarna under sina vandringar, i synnerhet
under våren, sommaren och hösten, lätt åstadkomma skador å den bofasta befolkningens
egendom. Det har emellertid visat sig, att skadorna sommartid
bliva mindre, oip. renarna då äro spridda än om de uppträda i samlad hjord.
Nu angivna förhållanden i förening med andra omständigheter hava givit
anledning till, att för skogsrenarnas skötsel utbildat sig en mot fjällr en skötseln
olika metod. Skogslapparna hålla sålunda sommartid renarna i regel icke
samlade annat än då särskilda omständigheter påkalla sådant, utan låta renarna
gå spridda. Kommittén har ansett sig böra taga hänsyn till rådande
förhållanden och har fördenskull icke ålagt skogslapparna att i likhet med
fjällapparna »flytta med sina renar». Kommittén har dock härigenom icke på
minsta sätt för skogslapparnas del velat efterskänka fordran på en efter omständigheterna
lämpad god vård och bevakning av renarna, vilket ock i §
uttryckligen utsagts. Tydligt är att ansvaret för renarnas bevakning och
vård även här bör i första hand åvila husbonden.

Domänstyrelsen antyder i sitt utlåtande att man beträffande skogsrenen,
vilken enligt styrelsens förmenande av inneboende drift icke uppträdde i
hjordar eller större flockar med undantag för eu viss tid på hösten, svårligen
kunde tala om skötsel i den bemärkelse, som man vanligen inlade i detta
ord. Kommittén hade ej heller själv kunnat närmare angiva, vari denna
skötsel skulle bestå, utan med hänsyn till de skador, som skogsrenarna sommartid
åstadkomme, uttalat, att det vore bättre, om renarna då vore spridda
än om de uppträdde i samlad hjord.

Från bofast håll i Arjepluogs socken har erinrats att kommittén gjort
gällande att skadan, som renarna förorsakade, bleve mindre, om renarna
sommartiden finge gå spridda, än om de höllos samlade. I själva verket
torde det väl förhålla sig så, att skadan ej bleve mindre, men att den mindre
observerades och ej bleve så i ögonen fallande, som den skulle bli, om en större
renhjord finge hemsöka exempelvis en slåtteräng. Den hos skogslapparna
utbildade och av kommittén i motiveringen godkända vanan att vissa tider
ej hålla renarna samlade hade medfört att renvården under tidernas lopp

15 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements chefen.

blivit allt sämre, så att man numera med fullt fog kunde påstå, att renarna
aldrig vore fullt samlade. Sammanställd med motiveringen vore paragrafen
så formulerad, att dess verkan bleve fullständigt illusorisk.

■ ^ Yad vid denna paragraf erinrats av domänstyrelsen m. fl. vilar i sista band

på den uppfattningen att fjällrenskötsel och skogsr eu skötsel böra oavsett olika
lokala förhållanden bedrivas efter samma metoder. Denna uppfattning är på
små håll ganska fast rotad och har givit anledning till det påståendet att
de renskötande skogslapparna skulle vara synnerligen vårdslösa och dåliga
yrkesmän. Det kan naturligtvis icke förnekas, att det i detta liksom i andra
yrken förekommer fall av försumlighet och vårdslöshet. Allvarligt bestridas
måste emellertid att den metod, som tillämpas i fråga om skogsrenskötseln,
skulle vara ett uttryck för försumlighet och vårdslöshet hos skogslapparna.
Fullständigt oriktigt är därjämte, ehuru det snarast borde uppfattas såsom
en ursäktande förklaring, domänstyrelsens påstående, att skogsrenen av inneboende
drift sällan eller aldrig uppträder i samlad hjord eller flock. I detta
hänseende föreligger ingen artskillnad mellan fjällrenen och skogsrenen.
Jag har redan i det föregående framhållit, hurusom under vinterflyttningarna
skogsrenhjordarna hållas samlade på fullständigt samma vis som fjällrenhjordarna
och i likhet med dem föras från den ena trakten till den andra.

Tillämpas således vintertid samma metod att sköta renarna bland fjälllappar
och skogslappar, är emellertid, såsom även i de avgivna yttrandena
erinrats, förhållandet sommartid i viss mån annorlunda. Skogslapparna låta
då, sedan renarna efter återflyttningen från vinterbeteslanden förts till en
viss trakt, dessa sprida sig och gå spridda fram till hösten med undantag
för vissa tillfällen, såsom för märkning av kalvar, slakt, skiljning och dylikt,
då renarna i görligaste mån hopsamlas i gärden eller på naturliga
platser, som lämpa sig för ändamålet. Bevakningen av renarna, medan de
äro spridda, sker i främsta rummet på det sätt att lapparna i mån av behov
utöva tillsyn över dem å sådana trakter inom betesområdet, som pläga vara
särskilt utsatta för skadegörelser. Anledningen till att renarna under sommaren
hållas spridda är, såsom kommittén riktigt framhåller, den erfarenheten
att ifrågavarande metod visat sig vara den mest ändamålsenliga, om
man vill förekomma allvarligare intrång å de bofastas ägor. Metoden’ tilllämpas
alltså fullt avsiktligt och dikteras väsentligen av hänsyn till den
bofasta befolkningens intressen. Jag vill nämna att samma sommarmetod
på små håll icke är helt främmande ens för fjällrenskötseln. Där är den
dock i regeln motiverad av andra skäl än dem, vilka äro bestämmande för
skogsrenskötseln.

Till den avvikande avfattning, som förevarande stadgande erhållit gentemot
15 § i lagen om fjällrenskötsel, har jämväl bidragit att de renskötande
skogslapparna till övervägande delen äro jordbrukare. De kunna nämligen,
om de samtidigt skola på behörigt sätt sköta sitt jordbruk, sommartid icke
företaga flyttningar till mera avlägset belägna trakter.

Jag hallei, i likhet med kommittén, före, att man bör taga vederbörlig
hänsyn till den särskilda praxis, som i förevarande hänseende utbildat sig

lios skogslapparna, och således icke söka att för sommarrenskötseln a ifrågavarande
trakter påtvinga näringen regler, vilka i praktiken icke kunna tilllämpas.
De risker, som den bofasta befolkningen under sommaren är utsatt
för genom skogsrenskötseln, bör man naturligtvis i görligaste mån söka föiekomma.
Detta torde emellertid icke kunna ske därigenom att man ålägger
skogslapparna att under angivna årstid sammanhålla renarna i hjordar och i
denna ordning flytta från trakt till trakt. Allt hänger i förevarande hänseende
på den omsorg, varmed bevakningen verkställes, och de åtgärder, som
till underlättande därav vidtagas. I sistnämnda avseende vill jag, något som
i lika hög grad gäller beträffande fjällrenskötseln, för skogsrenskötselns vidkommande
framhålla vikten av att telefonnätet a renbetestrukteina utvidgas,
för att lapparna, där faran för skadegörelser genom renar är överhängande,
må kunna snabbare än nu kan ske underrättas om förhållandet och "vidtaga
åtgärder till förekommande av sådana skadegörelser.

Beträffande dessa paragrafer hänvisar jag till vad under motsvarande para- 16 och 17 §§
grafer i lagen om fjällrenskötsel anförts. Jag vill endast tillägga att IT §
i lagen om skogsrenskötsel försetts med ett tillägg (sista stycket) beträffande
sådana lappar, som höra hemma nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens
län. Då dessa lappar bedriva sin näring uteslutande på grund av eu av
länsstyrelsen lämnad koncession, har det beträffande dem icke ansetts nödigt
föreskriva, att lappbyns lappar ovillkorligen skola höras innan i paragrafen
åsyftad påföljd ålägges försumlig lapp.

Förvildade renar.

Denna paragraf, som är likalydande i båda lagförslagen och som avser
åtgärder för utrotande av förvildade renar, motsvarar 2 § andra stycket i
gällande renbeteslag. Med förvildade renar avses i stadgandet förvildade
tamrenar och deras avkomma, det vill säga renar, som kommit ur sin ägaies
hand och förty i allmänhet icke kunnat märkas i öronen.

Beträffande egentliga vildrenar gäller vad därom är stadgat i gällande
jaktförfattningar. Dylika renar förekomma numera icke i riket, men väl i
Norge och annorstädes.

Bostad, bodav, jordbruk.

Under 19—21 §§ i de båda lagförslagen har kommittén upptagit bestäm- 19 §.
melser, enligt vilka det skulle kunna medgivas renskötande lappar rätt att
under vissa förutsättningar inom renbetestrakterna uppföra bland annat stuga
eller därmed jämförlig bostadsbyggnad att nyttjas för den tid renskötseln
drives å trakt, där byggnaden inrättats. Kommittén har härmed velat tillgodose
av lapparna framställda anspråk på bekvämare bostadsförhållanden
än dem, som kåtan kan erbjuda.

Frågan om befogenheten av lapparnas anspråk härutinnan samt om lämp- ^Tidigare
ligheten överhuvud taget att utöva renskötsel från annan bostad än kåtan,
har varit föremål för prövning i samband med de förslag till ändringar i

1898 års renbeteslag, som förelädes 1917 års riksdag genom propositionen
nr 169. Det heter i propositionen i denna del:

En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande, är
spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter, som
äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser
i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande, att det i 1 §

3 mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna att å trakter, där de
äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll
för sig och djuren skulle medföra rätt för dem att slå sig ned såsom
bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid ohållbart. Lagens ordalag berättiga
ingalunda den antydda tolkningen, och densamma skulle i sina konsekvenser
leda till sådana uppenbara orimligheter som att lapparna kunde
egenmäktigt upptaga lägenheter å enskild mark eller å kronomark i åtskilliga
trakter utanför lappmarkerna och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande
av renbeteslagens bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen
uppenbart, att lagen i sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något
annat än att reglera lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden.
Å lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser
— med _ undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars rätt att
lämna renar i vård hos andra lappar — överhuvud icke anses tillämpliga,
och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är om deras renskötsel;
och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning, tvärtom endast
med svårighet kan utövas av den, som antager de bofastas levnadsvanor,
lärer någon rätt att för bosättning taga i anspråk mark inom renbetestrakterna
icke kunna härledas ur det omförmälda stadgandet om rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bosättning
kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen om rätt för
lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfjällen tillgodogöra sig virke för
uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes riktigheten av vad nyss
anförts i avseende å 1 § 3 inom., lärer det vara uppenbart, att i 3 § ej
åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara kåtor, som lapparna
av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis eller för längre tid
uppehållit sig med renar. Riktigheten av en dylik tolkning av 3 § framgår
även av motiven till motsvarande stadganden i den tidigare, år 1886 utfärdade
renbeteslagen, i vilka motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas
skogsfångsrättigheter grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i
1873 års_ avvittringsstadga, att lapparna äga till liushållsbehov använda
skogen »i den mån för betesrättens utövande är nödigt», likasom ock det i

4 § av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som
lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat varaktigt
bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man bär även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,
som i äldre tid plägat av Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljas renskötande
lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat
område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande
inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat i in att inom de särskilda
lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna. Även om
inrymningsliandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare innebörd,
kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att sätta sig i
besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde nämligen
vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar, att det för varje
lappby bestämda betesområdet skulle anses samfällt för alla till byn hörande
lappar. Sedermera har visserligen genom 1898 års lag (9 §) fördelning av

sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts och å vissa trakter jämväl blivit
genomförd; men det står utom allt tvivel, att sålunda tillkommen fördelning
icke grundlägger någon för viss tid eller för all framtid gällande rättighet
till visst område, ävensom att fråga ej är om annat än rätt till renbetes tillgodogörande
och det nyttjande av mark, som därmed enligt lagen sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolkningen
medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det i ganska
stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig
ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i
följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna, tagit stadigvarande
uppehåll vid något fiskevatten eller å annan lämplig plats och
där uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider, bostadshus. Här hava
de livnärt sig, förutom med avkastningen av renar, vilka de tilläventyrs haft
i behåll och överlämnat i andra lappars vård, huvudsakligen med fiske och
jakt. Ofta har även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan
anledning, såsom dåliga betesår, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna,
förlorat dessa eller som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet,
på liknande sätt skaffat sig fast bostad. Slutligen har det, framför allt på
senare tider, inträffat, att lappar för sig eller medlemmar av sin familj uppfört
fasta bostäder å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl i lappmarkerna
som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De upptagna lägenheterna
äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången gång bestå de
ej av annat än bostad. Yanligen förekomma dock även byggnader för en
mer eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom allenast getter men i
många fall även en eller annan ko, vilka djur då beta å kronomarken samt
i övrigt födas med foder, som där skördas. I en del fall hava lägenheterna
utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter med odlad mark samt ett
flertal nötkreatur ävensom dragare.

Åtskilliga dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade. Detta
har skett dels med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909 innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Yästerbottens och
Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband med avvittring
av mark till s. k. inhysningslägenheter och dels på grund av kungörelsen
den 3 juni 1915, som lämnar öppet åt Ivungl. Maj:t att, när synnerliga
skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i lappmarkerna
uppdragna s. k. odlingsgränsen. Étt avsevärt antal innehavare av olagligen tillkomna
lägenheter — såväl lappar som andra — har på detta sätt fått sin
ställning ordnad, något som påkallats av eu naturlig billighet mot personer,
vilka man opåtalt låtit slå sig ned och längre tid kvarsitta å kronomarken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid bestämt
uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Fasthålles
detta och erkännes tillika riktigheten av vad här förut anförts emot
påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning, skulle
alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer endast på grund
av Kungl Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå sig ned å odisponerad
kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes ej heller föreligga att medgiva lappar rätt att
utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i lapparnas
eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt vara
synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning å dylik
mark. Det förhållande att lapparna, så vitt känt är, utgjort de nordligare
fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom man stundom
velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från lapparnas sida att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (Nr 43.) S6 ss G

efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande lappbefolkningen
kan det ej heller vara till gagn, att enskilda lappar efter sitt fria
skön upptaga nya lägenheter i trakter, som eljest av hänsyn till renskötseln
ansetts böra i det längsta undantagas från bosättning. Det behöver ej närmare
utvecklas, vilka svårigheter ett urskillningslöst upptagande av nya
lägenheter i de egentliga renbetestrakterna kan medföra för renskötseln. Det
torde vara tillfyllest att erinra om de kostnader statsmakterna tid efter
annan fått ikläda sig för att i denna närings intresse återförvärva åt kronan
områden, som av enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker.
Väl utvisar erfarenheten, att bofasta personer av lappsk härkomst i allmänhet
äro fnera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.
Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat sig giva
upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar dessutom ofta
nog, att dylika lägenheter komma ur sina lappska innehavares hand och
övergå till personer, som ej av rasliänsyn manas till särskilt överseende i
fråga om skador av renar.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed fortfara,
finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av jord underlätta
dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena och söker
opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land renskötsel i allmänhet
ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast levnadssätt. Benskötselns
naturliga förutsättningar äro hos oss av den art, att renarna i allmänhet
måste företaga längre vandringar, varunder de, så framt näringen
ej skall råka på förfall och medföra allvarliga konflikter med jordbruket,
måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekriiftas i stort sett av hittills vunnen
erfarenhet. I samma mån renskötande lappar börjat slå sig ned såsom
bofasta men likväl fortsatt att omhänderhava renar, har renskötseln i regel
alltmera urartat och förhållandet till den jordbrukande befolkningen försämrats.
Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens
län. Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit
en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de
bofastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I en del
fall har detta tillgått så, att en renskötande lapp inköpt eu redan anlagd
gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner såsom
jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen skötas
av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid ej den vanliga
formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så, att i trakt, där eu nomadfamilj
plägat längsta tiden uppehålla sig med renarna, på kronomark
uppförts ett boningshus avsett för en del av familjens medlemmar, vilka
sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet dylika fall har sedermera anlagts
ladugård för eu eller annan ko. Från början har det vanligen varit endast
de kvinnliga eller äldre manliga familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig
ned och övergivit arbetet med renskötseln. Mången gång har emellertid
själva husbonden varit eu av dem, som stannat, och i andra fall har han
längre fram slutit sig till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling
hava ej uteblivit. Genom bosättningen har det redan förut i förhållande
till renantalet alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen
av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande,

framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande
i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har pa vissa håll föranlett de särskilda
hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jattehjordar,
som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har
lett’ till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de mindre
förmögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som andra
hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade äro förhållandena aven å

andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast levnadssätt,

Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands län samt eu
del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att forhjaipa
ren skötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida
man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel
och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också om renskötseln
skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in pa en dylik väg.
Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid leda till blottställande
av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta om skogslapparna vilka
ofta äro för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk de idka vid
sidan av renskötsel och för övrigt synas sakna förmåga att ateigå till förfädernas
levnadssätt i kåtor. Även i fråga om eu del bofasta men renskotande
lappar i Jämtlands län torde man tyvärr hava att utgå från, att de
ej äga förmåga att återgå till verkligt nomadliv. I samband med den allmänna
revisionen av renbetslagstiftningen, som, på sätt redan antytts, snart
måste komma till stånd, torde man komma att taga under närmare övervägande
det invecklade och ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta
lappars rätt att driva renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid
att i allmänhet förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark.

I enlighet med den uppfattning i frågan, som kommit till uttryck i propositionen
föreslogos åtskilliga förändringar i renbeteslagen. Bland annat
föreslogs att till vad i 1 § 3 mom. stadgades om lapparnas ratt att till
underhåll för sig och renarna begagna land och vatten foga det förtydligande
tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande ägde uppföra bostadshus.
I sammanhang därmed föreslogs även sådan jämkning i 3 §. att darav
med full tydlighet framginge, att virke ej i något fall iinge av lapparna
tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta. Därjämte
upptogos bland övergångsbestämmelserna särskilda stadganden med avseende
ä redan befintliga bosättningar.

Inom riksdagen väcktes motioner med yrkanden om avslag ellei ändring

i propositionen.

Lagutskottets majoritet biträdde propositionen i förevarande delar. Ett
flertal reservanter inom utskottet företrädde emellertid eu avvikande mening.
I reservationen anfördes bl. a.

Uti propositionen utlägges, hurusom enligt gällande lag lapparna icke haft
någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande av
bostadshus. Bätta förhållandet är väl emellertid att lagstiftaren ej alls
reflekterat på dessa förhållanden. Lagen ar uppbyggd pa nomadlivets gamfa
bruk och plägseder. Därefter kom småningom en ny tid. som höjde leynadsanspråken
betydligt för svenskarna och då tydligen ej kunde undga att av eu
hos lapparna skapa nya behov. Det första och grundläggande av dessa nya
krav var längtan efter en ordentlig, människovärdig bostad, dar de små

barnen kunde lia skydd, där hustrun kunde föda barnen och där familjen i
sin helhet kunde finna någon trevnad och eu varaktig stad. Med andra ord
den nya tiden har lios Jämtlands, Västerbottens och de sydligast vistande
norrbottenslappa.rna inplantat begreppet hem. Detta nya behov ha lapparna
självfallet ansett sig berättigade att tillgodose och myndigheterna hava ej
ingripit häremot, vartill de i själva verket även saknat uttryckligt stöd i lag

För vår del tveka vi icke i valet. Är det möjligt och är det riktigt att
vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det icke. Endast ett
naturhistoriskt museiintresse kan försvara en sådan utväg. Lappfolket har
rättighet att lika väl som de svenske sträva fram till en människovärdigare
tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden kunna förhindra det. Även
om lagens hand förmår efter nuvarande innehavares och hans hustrus livstid
avhysa familjen från boningshusen, kan man med sannolikhet antaga att
deras barn, vanda vid eu bättre bostad, skola finna det rättvist och tilltalande
att förflytta sig till primitivare bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt
motstånd från »lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands
län». Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens län
»hava i allmänhet gjort invändningar». Alla dessa lappar, heter det i redogörelsen,
hemställa om rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus
å sina renbetesland; några önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader
och gethus. Från Övriga Norrbottenslappars och vissa Jämtlandslappars
sida har ater framhållits att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader,
enär lapparna måste flytta med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid. 82)
att förslaget ^ »tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej heller föranlett
erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarkssocknarna, där som
bekant renskötseln star liögst» samt att »tydligt torde i själva verket vara,
att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en god renvård». Vad
myndigheterna angar hava de i god tro tillstyrkt även tidigare kommittéförslag,
som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar, som ännu
leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden, kunna icke åberopas såsom
auktoriteter för att pålägga lappar med ett mera utvecklat kulturliv eu
skyldighet att övergå till de förras primitiva vanor. Tydligt synes det därför
snarare vara, att bemödandena böra i stället gå ut på att på det beståendes
och oundvikligas grund bygga upp en god renvård i alla fall. De
små jordbrukarna i N orrland hava fasta bostäder men få ändock under vissa
årstider bo. i tillfälliga bostäder i skogarna för skogsavverkning. Även
lappbefolkningen bör under skydd av eu omtänksam lagstiftning kunna antaga
enahanda vanor.

Reservanterna hemställde, att riksdagen med anledning av propositionens
förslag under bl. a. 1 och 3 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna
samt de väckta motionerna måtte hos Kungl. Maj.t anhålla, att vad
under nämnda stadganden föreslagits måtte upptagas till förnyat övervägande
i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen samt
efter det lapjjarna beretts tillfälle att a samfällt möte hålla överläggningar i
ämnet. Riksdagen biträdde reservationen i denna del.

Å lapparnas landsmöte i Östersund år 1918 fattades följande resolution
i frågan:

Mötet anser, att uppförande av ett boningshus inom renbeteslanden så
småningom kan ge upphov till ett större eller mindre nybygge, som i viss
mån kan lända till förfång för renskötseln, men mötet anser, att ett dylikt
sakförhållande likväl ej bör få grunda ett generellt förbud för lapparna att
uppföra enbart boningshus — utan sammanhang med jordbruk.

I anslutning härtill uttalar mötet sig för önskemålet, att lapp, som idkar
renskötsel, må å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjällen i Jämtlands
län i stället för kåta få tillåtelse uppföra boningshus för sig och sin
familj. Innan huset uppföres, skall anmälan därom ske hos K. B., som i
samråd med lappbyn prövar, huruvida avsevärda hinder ur renskötselns eller
annan beaktansvärd synpunkt möta för husets uppförande å den ifrågasatta
platsen. Anses sådant hinder föreligga, skall K. B. samtidigt föreslå sökanden
i stället en eller flera andra platser, på vilken han utan vidare ansökan
må äga bygga sin bostad; sökanden obetaget att inkomma med ny egen anmälan
om husets uppförande på annan plats. Anmälan, som nu sagts, äger
sökanden insända direkt med posten eller ock avlämna till lappfogde eller
annan kronobetjänt i orten, vilken åligger att skyndsamt insända den till
K. B., ävensom stå sökanden utan kostnad till tjänst med ansökningens
upprättande, om så påfordras».

Kommittén erinrar till en början om det förhållandet att, vilken mening
man än kan hysa i fråga om renbeteslagens rätta tolkning i förevarande hänseende,
de renskötande lapparna i allt fall med vederbörande myndigheters goda
minne sedan långliga tider tillbaka faktiskt nyttjat skogen för uppförande av
även andra bostäder än kåtor. Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Yad bostadsfrågan i övrigt beträffar, gäller om de renskötande skogslapparna,
vilka ju till övervägande del tillika äro jordbrukare, att familjerna
nästan undantagslöst bo i timrade stugor, uppförda å egen eller annans mark.
Under den tid, då renarna betas på längre avstånd från stugorna, användas
dock såsom bostäder åt bevakningsmanskapet fasta näver- eller torvkåtor
eller ock tältkåtor. Vintertid, då renarna vistas i mera bebyggda trakter,
plägar bevakningsmanskapet ofta taga bostad hos den bofasta befolkningen.
Undantag från vad som sålunda får anses såsom regel förekommer emellertid
längst i norr, där åtskilliga skogslappar jämte familjerna i allmänhet bo
i tältkåtor året runt, ehuru vintertid och då renarna betas i närheten av
mera bebyggda orter inträffar, att hela familjen för en kortare tid tager
bostad hos den bofasta befolkningen.

Vad de renskötande fjällapparna angår, äro bostadsförhållandena i Jämtlands
län i stort sett lika med skogslapparnas; dock att i de norra delarna
av sagda län, där avstånden mellan sommar- och vinterbeteslanden nödvändiggöra
längre flyttningar, tältkåtor användas av dem, som åtfölja renarna, vare
sig familjen i dess helhet eller endast bevakningsmanskapet. I Västerbottens
län innehar eu del av lapparna hemman eller lägenhet, och bo dessa lappars
familjer därstädes i vanliga hus, medan det renarna åtföljande bevakningsmanskapet
under sommaren bor i fasta näver- eller torvkåtor eller också i
tältkåtor samt vintertid vanligen inkvarterar sig i hus, tillhörande den bofasta
befolkningen. En annan del av samma lappar, som icke innehar hemman
eller lägenheter, bor sommartid jämte familjen i timrade stugor eller

Lappmötet

1918 i

Östersund.

Kommittén.

fasta näver- eller torvkåtor samt vintertid lios den bofasta befolkningen. För
lapparna i sin helhet i Västerbottens liin gäller, att den del av dem, som
åtföljer renarna under deras flyttningar, i regel då använder tältkåtor. Bland
de renskötande lapparna i Norrbottens län förekommer den timrade stugan
å vår-, sommar- eller liöstbeteslanden endast i mera enstaka fall och då i de
sydligare delarna av länet. Av lapparna i Kautasvuoma och Kaalasvuoma
lappbyar användes allmänt å vår-, sommar- eller liöstbeteslanden en i kåtaeller
husform uppförd gamme med slutet tak, fönster, murad spis eller järnspis
samt skorsten och i vissa fall golv av trä. I andra lappbyar såsom i
Talma, Norrkaitum och Mellanbyn användas i regel, då lapparna uppehålla
sig å sommarbeteslanden, torvgammer med lappsk eldstad (aran). Så är även
fallet bland 10 ä 12 familjer inom Könkämä lappby, då de under en kortare
tid av sommaren vistas å norskt område. Flertalet lappar inom sistnämnda
lappby ävensom lapparna i Lainivuoma, Saarivuoma och Sörkaitum använder
sommartid med enstaka undantag tältkåtor. Under flyttningar användas av
samtliga fjällappar i Norrbottens län tältkåtor. Vintertid, då de med sina
renar uppehålla sig i närheten av byarna, pläga de dock, såvida bevakningen
av renarna därifrån kan utövas, bo lios den bofasta befolkningen, varemot de
i annat fall använda tältkåtor.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan om bostäderna
bland de renskötande lapparna, har kommittén ansett sig böra utgå från
förhållandena, sådana de liärutinnan faktiskt gestaltat sig. Tillika har kommittén,
som å sina sammanträden med de renskötande lapparna ingående
dryftat frågan om den lämpligaste bostadsformen, ansett sig böra taga him
syn till de önskemål, som liärutinnan, på de flesta håll enhälligt, framförts
av lapparna själva. Med vissa undantag, huvudsakligen i de nordligaste
trakterna, hava lapparna uttalat önskan att a vår-, sommar- och höstbeteslanden
få uppföra timrade stugor såsom framför allt för familjens del erbjudande
bättre skydd mot väderleksförhållandena samt större bekvämligheter
än de primitivare kåtorna. Mot de farhågor, som kommit till uttryck i ovannämnda
proposition till 1917 års riksdag, eller att det bekvämare levnadssätt,
vartill stugan inbjöde, komme att fresta de renskötande lapparna att eftersätta
vården av sina renar, har från lapparnas sida, jämte det de erinrat om
den allmänna utbredning stugorna eller de stugliknande gammerna redan
vunnit bland lappbefolkningen, framhållits, att renvårdens bättre eller sämre
beskaffenhet mera vore beroende av större eller mindre intresse för renskötseln
hos vederbörande lapp än av naturen av hans bostad.

Kommittén finner för sin del nyss angivna farhågor icke vara av så stor
betydelse, att de böra utgöra hinder mot att tillmötesgå lapparnas önskemål.
Kommittén vill visst icke förneka, att den bekvämare bostaden möjligen kan
i viss mån medverka till att renarnas bevakning och vård åsidosiittes, men
anser kommittén, att försumlighet liärutinnan bör motverkas på annat sätt
än genom ett förbud mot uppförandet av renvaktarstugor på renbeteslanden.
Härutinnan hänvisar kommittén särskilt till vad ovan i annat sammanhang
anförts i fråga om påföljd för svårare försumlighet i renvården, varvid kommittén
till förekommande av tvekan rörande innebörden av ett beslut, varigenom
renskötande lapp förklaras förlustig rätten att vidare driva renskötsel,
vill tillägga att, då ifrågavarande stugor äro avsedda att användas endast för
lapparnas renskötsel, beslutet givetvis som regel innebär skyldighet för den
försumlige att avhända sig stugan.

slagits även i andra hänseenden, ansett den enskilde jordägaren icke böra
betungas genom de lappska privilegierna mera än som för tillgodoseende av
de renskötande lapparnas behov är nödvändigt. På grund härav och då
behovet av renvaktarstugor enligt kommitténs mening kan tillgodoses i till
räcklig omfattning utan anlitande av enskild mark, har kommittén begränsat
rätten att uppföra dylika stugor till kronans mark samt i fråga om enskild
mark hänvisat de renskötande lapparna att härutinnan i vanlig ordning traffa
avtal med vederbörande ägare. Vidare har kommittén icke funnit lämpligt
överlämna valet av plats för stugorna åt de renskötande lapparnas eget bestämmande.
Erfarenheten från de tider, då bebyggelsen å renbeteslanden
skedde utan tillbörlig kontroll från myndigheternas sida, har nämligen givit
vid handen, att för stugorna ofta utsetts platser, valda mera med hänsyn till
vederbörande lapps åstundan att äga bekväm tillgång till fiske och andra
binäringar än ur synpunkten av att därifrån kunna på ett fullt effektivt sätt
övervaka renhjorden. Den okontrollerade bebyggelsen, som lätt nog gav upphov
till verkliga jordbrukslägenlieter, har även visat sig vara till stort men
för hela renhanteringen a trakten. Dessa omständigheter hava föranlett
kommittén att göra rätten att uppföra renvaktarstugor beroende av särskild
framställning hos Konungens befallningshavande, på vilken det skall ankomma
att pröva de omständigheter, som tiro att beakta med hänsyn såväl till sökandens
egen som de övriga renskötande lapparnas renskötsel a trakten. I anledning
av de delvis olika förhållanden, varunder renskötseln drives bland
fjällappar och skogslappar, hava ifrågavarande bestämmelser i de båda lagförslagen
i vissa hänseenden erhållit en mot dessa förhållanden svarande
olika avfattning (19 och 21 §§ i resp. lagförslag).

Lapparna hava i allmänhet gillat de föreslagna stadgandena. Eu mot
kommittén motsatt mening i frågan har yppat sig endast i enstaka lappbyar
i Norrbottens län. Sålunda ansåg man i Norrkaitums lappby de nu använda
torvkåtorna, om de väl uppfördes och underliölles, för fullt människovärdiga
bostäder under de korta tider, då de användes. Lapparna i denna by befarade
att renvaktarstugorna skulle i framtiden skämma bort deras barn och medföra
olust för lapplivet. Säkert skulle även vid stugorna med tiden uppstå bosättningar.
Trots de stadganden, som föreslagits till förhindrande härav, ansags
debatt det skulle bliva omöjligt att avhålla vissa lappar från att hålla sig
kvar i dessa stugor å tider, då dessa ej behövdes för renskötseln. Inom
Sirkas och Tuorpons lappbyar voro meningarna delade. En del ansåg möjligheten
böra stå öppen att uppföra en renvaktarstuga, mot villkor dock att
den ej finge oavbrutet användas från våren till hösten eller vintern, medan
andra ansågo att för de renskötande fjällapparna den fasta kåtan pa vårocli
liöstlanden vore bra, men stugan fördömlig, varemot för skogsrenskötarna.
som ju under längre tider stannade på ett ställe, stugan vore lämplig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att styrelsen visserligen finner betänkligheter
mot förslaget kunna göras gällande ur renskötselns synpunkt, icke
minst för Norrbottens län, där något egentligt behov a\ renvaktarstugor ui
denna synpunkt ej förefunnes. Med hänsyn tagen till huru utvecklingen
härutinnan inom de sydligare länen redan faktiskt gestaltat sig och till de
särskilda villkor, som enligt förslaget skulle gälla i avseende å uppförande
av dylik byggnad, ansåge sig länsstyrelsen emellertid ej böra i huvudsak
framställa någon erinran mot förslaget i denna del. Från länsstyrelsens ut -

Yttrande

Departements chefen.

låtande, som innefattade t. f. landshövdingen Beskows mening, var föredragande
länsassessorn Sundberg skiljaktig. Den sistnämnde ansåg, att vad
i 1917 års proposition anförts om den smak för ett bekvämligare levnadssätt
och darav följande fara för förslappning i renskötseln, som skulle bliva en
följd, därest icke förbudet mot uppförande av stugor komme till, ännu hade
sitt fulla berättigande. Föredraganden anslöt sig huvudsakligen till den
mening i frågan, som yttrats inom Norrkaitums lappby, ett uttalande, som
enligt hans åsikt vore beaktansvärt även därför att mot dessa lappars renskötsel
anmärkningar icke utan skäl anförts. Något behov för lapparnas del
och ännu mindre för renskötseln av renvaktarstugor kunde icke påstås för
Norrbottens vidkommande. Beträffande Västerbotten och Jämtland kunde
förhållandena måhända vara annorlunda. De renskötande lapparna i dessa
län utgjorde emellertid enligt kommitténs siffror endast något mera än en
tredjedel av antalet renskötare i Norrbotten. Med hänsyn till vad sålunda
och i ö\rigt anförts ansåg föredraganden ett införande i lagstiftningen av
rättighet för de renskötande lapparna att uppföra renvaktarstugor vid sina
visten icke vara på sin plats. För de trakter i Västerbotten och Jämtland,
där dylikt kunde erfordras, kunde bibehållandet av 1917 års stadganden i
ämnet vara tillfyllest.

Aven länsstyrelsen i Jämtlands län har framfört vissa principiella betänkligheter
mot förslaget. Styrelsen stöder sig därvid huvudsakligen på de skäl
i motsatt riktning, som anförts i 1917 års proposition. Betänkligheterna
rikta sig särskilt mot 19 och följande paragrafer med stadganden om rätt
att uppföra stuga eller annan därmed jämförlig bostadsbyggnad, och anser
styrelsen, att propositionens uttalanden i frågan ytterligare bekräftats av
sedermera vunnen erfarenhet.

Då jag nu går att yttra mig över det föreliggande förslaget att bereda
de renskötande lapparna möjlighet att under erkända former utbyta
den primitivare kåtan mot eu bekvämare bostad, vill jag från början såsom
min mening uttala, att man på detta område liksom på andra områden,
där man saknar klara och tydliga föreskrifter i lagstiftningen, torde böra
utgå från förhållandena, sådana de i verkligheten gestaltat sig, och på grundvalen
av dem söka finna en lämplig lösning. Jag anser det därför vara av
mindre betydelse att i detta sammanhang diskutera, huruvida de ganska
talrika lappar, som faktiskt uppfört stugor åt sig, utan att området för
dem och i många fall ej heller virket därtill förvärvats i eljest härför
gällande former, kunna för detta förfarande åberopa någon rättsgrund. För
min del vill jag således nu bortse från den rent juridiska sidan av frågan,
detta så mycket mera, som jag tror mig veta, att ej heller lapparna numera
på allvar vilja göra gällande att de äga någon lagligen grundad rätt att i förevarande
hänseende taga kronans mark i anspråk. Jag ser denna fråga såsom
eu lämpliglietsfråga med social innebörd, där det i sista hand blir avgörande,
huruvida man utan åsidosättande av andra, mera befogade intressen kan tillmötesgå
rimliga anspråk på större bekvämligheter i bostadshänseende. Jag
kan då icke finna annat än att, om man i detta sammanhang bortser från

de juridiska skäl, som åberopats mot dessa anspråk, man endast har att
besvara frågan, i vad mån, såsom i 1917 års proposition gjordes gällande
och delvis även anförts i vissa över de föreliggande förslagen avgivna yttranden,
den bekvämare bostaden skall komma att innebära en lockelse för
lapparna att mindre omsorgsfullt vårda renarna och slutligen draga lapparna
helt över till den bofasta befolkningen. Den bostad, varom nu är fråga, har
närmast karaktären av ett inventarium å renbeteslanden, som far nyttjas
endast under viss bestämd tid, nämligen då renhjordarna beta i närheten.

Den kan vid sådant förhållande enligt min mening icke gärna innebära eu
större fara för renskötselns behöriga utövande än den fasta kåta, som de renskötande
lapparna på grund av nu gällande bestämmelser obestridligen äro
berättigade att uppföra på samma plats, där det nu ifrågasättes att anordna
eu timrad stuga. Botemedlet mot förslappning i renvården linnes på annat
håll än i ett förbud att bo i stuga. Det ligger i de även i förslagen ifrågasatta,
restriktiva bestämmelserna, men framförallt i den övervakning och ledning,
som det ankommer på den lappska tjänstemannaorganisationen, nämligen
lappfogdar, tillsyningsmän och ordningsmän, att utöva, och som just i de
trakter, där bruket av stuga är mera allmänt, nämligen Västerbotten och
dämtland, visat sig kunna väl fylla dessa uppgifter.

20 § i lagen om skogsrenskötsel är i huvudsak likalydande med motsvarande >o §.
paragraf i lagen om fjällrenskötsel; dock att 20 § i förstnämnda lag försetts
med ett tillägg, som icke återfinnes under samma paragraf i lagen om fjällrenskötsel.
Stadgandena innehålla en viss begränsning av platsen, där kåta
eller bod må uppföras.

Kommittén erinrar beträffande nyssnämnda tillägg till 20 § i lagen om Kommittén,
skogsrenskötsel, att det på grund av den tätare bebyggelsen å ifrågavarande
trakter ansetts kunna bliva besvärande för den enskilde jordägaren om lapparna
skulle äga uppföra sina kåtor eller bodar var som helst a hans mark. Det
har för övrigt upplysts, att skogslapparna vid utnyttjande av sina rättigheter
i här ifrågavarande hänseende redan nu pläga iakttaga en viss återhållsamhet.
I anslutning härtill och för att i görligaste mån främja grannsämjan
mellan skogslapparna och den övriga befolkningen, har kommittén,
som i lagrummets första stycke meddelat förbud mot att utan ägarens
samtycke uppföra kåta eller bod å inägor, även försett lagrummet med ett
tillägg, enligt vilket fast kåta eller bod icke må uppföras å enskild tillhörig
utmark annat än efter särskild anvisning.

Kammarkollegium har erinrat, att, såvitt kollegium kunnat finna, i förslagen Yttrande,
med beteckningen »kronomark» avsåges mark under kronans omedelbara disposition.
Till förekommande av missförstånd syntes böra stadgas att i allt,
varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild tillhörig mark skulle
likställas sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller disponerades
såsom ecklesiastikt boställe.

Vad kammarkollegium erinrat har föranlett eu viss jämkning i avfattningen Departementssåväl
av andra stycket i 20 § i lagen om skogsrenskötsel som ock av t issa

al §.

Kommittén.

andra paragrafer i sistnämnda lag ävensom av ett flertal paragrafer i lagen
om fjällrenskötsel. Jämkningen avser, att bringa hithörande bestämmelser i
närmare överensstämmelse med vad kommittén torde hava åsyftat, då kommittén
skilt mellan enskild mark och kronans mark. Med enskild mark bör
nämligen likställas kommun tillhörig mark samt kronohemman och krononybyggon
under aborätt ävensom boställen. Å andra sidan bör, utom då
fråga är om rätt för lapp att uppföra stuga eller att upptaga odling, med
kronomark likställas viss enskild mark, nämligen så kallade allmänningsskogar,
varmed bär asyftas ej blott allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län utom jämväl inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid
storskifte avsatta liäradsallmänningar och besparingsskogar.

21 § i lagen om skogsrenskötsel är i kommitténs förslag i det närmaste
likalydande med motsvarande paragraf i lagen om fjällrenskötsel. Endast
en mindre avvikelse förekommer i texten i 2 inom., i det att där stadgats,
att vid bestämmandet av platsen för ren vaktarstuga åt ren skötande skogslapp
hänsyn skall tagas ej blott till renskötseln i trakten utan även till
andra förhållanden.

Kommittén erinrar i fråga om 21 § 2 mom. i båda lagarna följande.

Genom upplåtelsen av plats för renvaktarstuga, varom i detta mom. förmäles,
uppkommer en ny art av lägenheter. Enligt kommitténs mening
torde vara. lämpligast, att upplåtelsen sker genom skriftligt kontrakt, i vilket
förutom lägenhetens namn och måhända nummer övriga upplåtelsevillkor
upptagas samt att hos Konungens befallningshavande föres särskild liggare
över upplatna lägenheter av förevarande beskaffenhet. Kommittén förutsätter
att, så länge lägenheten innehaves av renskötande lapp, avgift för
nyttjanderätten icke utgår.

I fråga om 21 § 2 mom. i lagen om skogsrenskötsel tillägger kommittén:

Skogslapparna hava, såsom tidigare framhållits, visat benägenhet att alltmera
ägna sitt huvudsakliga intresse åt andra yrken än renskötsel, särskilt
åt jordbruk. Med hänsyn härtill har kommittén, då den här liksom i fråga
om fjällapparna lagt i Konungens befallningsliavandes hand att tillstädja
uppförandet av renvaktarstugor, tillika föreskrivit, att Konungens befallningshavande
beträffande platsen för sådan stuga skall taga i betraktande
icke blott renskötselns behov, utan även »andra förhållanden», varvid kommittén
särskilt asyftat att } ilatsen borde erbjuda möjlighet för irpptagande
av en jordbrukslägenliet i den ordning, som härför i lagen föreslagits. Då
såsom förut jämväl framhållits skogsrenskötsel i regel drives från en fast
mittpunkt, bör renvaktarstugan kunna få inrättas så, att lappen med sin
familj kan bebo densamma året runt.

I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att sådana renskötande
skogslappar, vilka erhållit Konungens befallningsliavandes tillstånd att driva
renskötsel nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, icke tillagts befogenhet
att å kronans mark få uppföra bostadsbyggnad för renskötseln, utan
äro de hänvisade att söka upplåtelse i den ordning, som stadgas i allmänna
författningar.

Kommittén har lagt i länsstyrelsens hand att verkställa upplåtelser av nu
ifragavarande slag, enär det enligt kommitténs mening voro oundgängligt

att samtliga med renskötseln sammanhängande förhållanden handlades av eu
enda myndighet. Närmaste myndighet härför vore länsstyrelsen.

Domänstyrelsen har ett uttalande, som angår frågan, huruvida länsstyrel- Yttrande
sen eller domänstyrelsen skall handhava upplåtelser, varom här är fråga.

Styrelsen anför härutinnan följande:

Domänstyrelsen har förut framhållit, att det ur skogsvardssj npunkt är
absolut nödvändigt att de myndigheter, som representera de olika skogsvårdsintressena
beredas tillfälle att få utöva inflytande pa länsstyrelsens
beslut i fråga om renskötseln. Styrelsen har härmed kommit in pa en fråga
av rätt så vittgående principiell innebörd och som genomgår kommiténs
båda förslag beträffande renskötseln. Styrelsen avser härmed, att kommittén
velat lägga allt, som rör lapparna och renskötseln så gott som uteslutande
i länsstyrelsens hand och till enbart dess avgörande. Kommittén har uppenbarligen
häri icke sett något principiellt avsteg från nu gällande regler, men
kan styrelsen icke dela denna kommitténs uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag äger visserligen länsstyrelsen beträffande trakterna
ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slåtter, jakt och fiske, men
har lagen icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse
av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t har emellertid undei de
senare årens lopp uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt
till mark i annat sammanhang.

Styrelsen kan emellertid ej underlata att framkalla, hurusom det in
organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke synes önskligt att
tvenne myndigheter taga ingående befattning med förvaltningen av samma
statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen äro nämligen ställda
under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning an den som
renbeteslagen angiver och varom nyss anförts, och detta helt visst av den
anledningen att det lärer få förutsättas att skogsskötseln, där densamma
kan mera intensivt bedrivas, och detta blir förhållandet i den mån kommunikationsväsendet
utvecklas, kommer att tillföra statsverket den största behållning,
som kan av marken utvinnas, där densamma icke tages i bruk för
industriella eller dylika anläggningar. Där fråga sålunda uppstår om sådan
marks användning för sistnämnda ändamål, lär domänstyrelsen, vilken sasom
affärsdrivande verk står uti kontakt med handel och industri, vara i minst
lika hög grad som länsstyrelsen skickad att tillvarataga statens intressen:
och för nämiula slag* av upplåtelser lära hänsyn till lappjirnas näiingsfang
få giva vika för det större och allmännare statsintresset. Styrelsen vill härmed
hava framhållit att om det ock ur vissa synpunkter kan befinnas lämpligt
att lapparnas intressen överlämnas åt länsstyrelsen att bevaka, det likval
bör tillkomma domänstyrelsen, att, då av en eller annan anledning fråga
uppstår om disponerande av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamal
än såsom renbetesland, därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt som
enligt gällande renbeteslag tillerkänts lapparna, torde nämligen icke kunna
betraktas annat än som en ren nyttjanderätt till marken, sa länge den användes
eller får användas som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen har nu kommittén tillagt
länsstyrelsen en långt mera gående befogenhet i fråga om upplåtelser å krolians
marker, än vad gällande renbeteslag stadgar. Inom berörda tiaktei ar
emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna
ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,
är av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domanstyrelsen
blivit satt att vara, får styrelsen under framhållande jämväl av de skal.

Departements chefen.

som aberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen framhålla, att det
icke kan vara lyckligt, om lagförslaget i denna del upphöjes till lag.

I anslutning till detta yttrande hemställer domänstyrelsen att, därest i
fråga om rättighet att å kronomark ovanför odlingsgränsen uppföra bygg*nad
dylik rätt allt fortfarande ansåges böra tillkomma länsstyrelsen, skogsstatsper
son alen dock måtte höras, innan dylikt tillstånd meddelades å plats
som ar belägen nedanför kalfjällen.

Länsstyrelsen i Norrlottens län anser sig böra ifrågasätta, huruvida ej den
narmare prövningen i avseende å storleken och anordnandet av renvaktarstugorna
kunde uppdragas åt lappfogden, därvid givetvis borde följas de
allmänna direktiv, som länsstyrelsen kunde utfärda.

I fråga om platsen för byggnadens förläggande anser samma länsstyrelse
hansyn även beträffande fjällappar böra kunna tagas ej endast till renskötseln
utan även till andra på frågan inverkande förhållanden, i vilket syfte
en jämkning syntes böra äga rum i avfattningen av 2 mom. I sammanhang
liarmed erinrar länsstyrelsen att, därest rätten att uppföra byggnad eller
bostad skulle få gälla även nationalparker, en ändring i 2 § i lagen härom
vore påkallad.

Ej heller anser samma länsstyrelse skäl finnas för stadgandet under sista
punkten i 2 mom. om skyldighet för kronan att i där angivet fall ersätta
kostnad och arbete för uppförande av renvaktarstugorna, vilket stadgande
föi övrigt skulle kunna tänkas i viss mån premiera uppförandet av sådana
stugor. Under hänvisning till en liknande mening, som anförts av lappfogden
i södra distriktet vid denna punkt, säger sig länsstyrelsen icke kunna
fororda den föreslagna lydelsen av samma punkt. Lappfogden ansåg för sin
del att punkten borde helt utgå.

Länsstyrelsen i Jämtlands län gör eu liknande erinran. Styrelsen anser
ersättningsskyldighet för kronan icke vara påkallad av billighetsskäl. Ersättningsskyldigheten
skulle dessutom i åtskilliga fall ådraga staten utgifter
för resor för värdering, vilka icke stode i rätt förhållande till värdet av det
på byggnaden nedlagda arbetet. Om överhuvud ersättning i förevarande
fall ansåges böra utgå, syntes bestämmelsen härom lämpligen kunna avfattas
i övensstämmelse med vad som föreslagits i 53 § 2 mom. andra stycket.

Domänstyrelsens erinran att vidkommande trakterna nedom odlingsgränsen
domänstyrelsen syntes vara närmast till att verkställa upplåtelser av här
ifrågavarande slag, finner jag befogad, och har jag vidtagit motsvarande
andnng i 21 § i lagen om skogsrenskötsel, varvid jag dock för att markera
att samarbete bör äga rum med vederbörande länsstyrelse givit stadgandet
en häremot svarande avfattning. Beträffande trakterna ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjällen anser jag emellertid i likhet med kommittén, att
länsstyrelsen här bör hava avgörandet i sin hand. Att länsstyrelsen härvid,
om det av förhållandena påkallas, kommer att inhämta yttrande från vederbörande
revirförvaltning, innan upplåtelser vidtagas, torde ligga i sakens
natur och icke behöva särskilt stadgas.

Yad angår övriga erinringar vid denna paragraf, så anser även jag att

kronan icke bör åläggas ovillkorlig skyldighet att utgiva gottgörelse för å
byggnad nedlagt arbete m. m. Yiss omredigering av stadgandet har härav
påkallats. Att nu ändra 2 § i lagen om nationalparker torde icke behöva
ifrågakomma, då någon upplåtelse inom nationalparkerna för närvarande
icke är påkallad. Att bestyren med renvaktarstugans förläggning m. m. i
första hand skola ankomma på underordnad tjänsteman, finner jag uppenbart.
Jag anser dock icke lämpligt att lägga avgörandet i sådan tjänstemans
hand. Jag finner slutligen lämpligt bibehålla förslagen oförändrade, i vad
de göra en viss skillnad beträffande upplåtelser av stugor till fjällappar eller
skogslappar och de omständigheter, som därvid i varje fall böra beaktas.
Jag ansluter mig härutinnan till de skäl, som i detta hänseende anförts av
kommittén.

Under detta paragrafnummer upptages i vartdera av de båda förslagen
ett likalydande stadgande. Stadgandet avser att förekomma vissa missförhållanden,
som stundom framträtt. Jag vill härutinnan åberopa vad kommittén
under denna § anfört:

Jämlikt 1 och 3 §§ i gällande renbeteslag äga lapparna bland annat att
uppföra bodar samt vistlms och andra rum för förvaring av sina tillhörigheter,
varemot de icke ansetts på grund av berörda stadganden äga rätt att
uppföra boningshus. Emellertid har sedermera genom 1917 års lagändring
möjlighet beretts dem att även uppföra bostadshus, dock först efter särskilt
för varje fall meddelat tillstånd.

Erfarenheten har visat, att lapparna på sina håll utnyttja sin rätt att uppföra
bodar och dylikt på det sätt att de, efter att hava uppfört eu bod,
sedermera försett densamma med eldstad och annan inredning samt där
tagit stadigvarande bostad. På detta sätt hava med kringgående av lagens
bestämmelser uppkommit lägenheter, vilka i många fall legat till förfång för
rensköteln i trakten.

Även enligt; kommitténs förslag är rätten att å kronomark uppföra boningshus
beroende av särskilt tillstånd, varemot bodar och dylika till bostad
icke avsedda byggnader må uppföras utan tillstånd. Till förekommande av
det påtalade missbruket att, med kringgående av lagliga former, förskaffa sig
en bostad för stadigvarande vistelse har kommittén ansett behövligt meddela
ett särskilt stadgande.

Lapparna hava icke haft något att erinra beträffande det föreslagna stadgandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar att ett beslut, varigenom förordnande
meddelas om nedrivande av byggnad å kronomark, som olovligen tages
i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov, medför kostnader
för arbetet. I vanliga fall torde den, som gjort sig skyldig till ett lagstridigt
förfarande, sakna medel att gälda dessa kostnader. Då de under sådana
förhållanden stannade å staten, vore det måhända nödigt att utsätta att kostnaderna
fingo förskjutas av länsstyrelsen.

Då vad länsstyrelsen erinrat torde följa av allmänna regler, finner jag detsamma
icke behöva föranleda något tillägg till ifrågavarande stadgande.

23 § i lagen om fjällrenskötsel motsvarar med vissa av förhållandena påkallade
skiljaktigheter 23 § i lagen om skogsrenskötsel. Stadgandet avser när -

22 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departements chefen.

23 §.

Kommittén.

mast att reglera vissa utan tillstånd upptagna mindre odlingar å kronans
mark och att i övrigt kontrollera att de renskötande lapparna icke med åsidosättande
av rimliga anspråk från det allmännas sida på en god renvård ägna
sig åt jordbruksarbete.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande anför kommittén:

På flera håll hava de renskötande fjällapparna upptagit odling å eller i
närheten av de visten, där de under våren, sommaren eller hösten mera
stadigt uppehålla sig med sina renar. Odlingen — varmed i detta sammanhang
icke förstås odling å hemman, som äges eller arrenderas av renskötande
fjällapp, eller å nybygge, som av sådan lapp innehaves, eller å lägenhet, som
i särskild ordning till honom upplåtits — består oftast av ett mindre potatisland,
avsett att bereda de renskötande fjällapparna bekvämare tillgång till
ett även för dem viktigt födoämne, som de eljest skulle nödgas köpa av den
bofasta befolkningen. Här och var vid vistena förekommer även, att de renskötande
fjällapparna utan särskild upplåtelse avbärga naturliga ängar i ändamål
att anskaffa vinterfoder åt getter eller andra kreatur.

Visserligen torde på många håll de naturliga betingelserna för odling av
potatis eller för grästäkt vara så ogynnsamma, att ett sådant bruk av jorden
förbjuder sig självt, vadan särskilda bestämmelser kunde synas onödiga. Å
andra håll däremot äro förutsättningarna för jordbruk relativt goda. Erfarenheten
från trakter med rikare möjligheter har givet vid handen, att lapparna
stundom, med åsidosättande av skyldigheten att tillbörligen vårda renarna,
ägna sitt huvudintresse åt jordbruksarbetet. Till förekommande av dylikt
missförhållande har kommittén föreslagit, att eu viss ordning skall iakttagas,
då fråga är om upptagande av odling eller avbärgande av naturliga ängar
(23 och 53 §§ i lagen om fjällrenskötsel). Därjämte har kommittén begränsat
rätten att upptaga odling samt att nyttja naturliga ängar för grästäkt till att
gälla endast kronans mark. I fråga om enskild mark hava de renskötande
fjällapparna hänvisats att härutinnan i vanlig ordning träffa avtal med vederbörande
ägare.

Vad de renskötande skogslapparna angår hava även dessa, såsom redan
tidigare antytts, upptagit odlingar omkring sina hemvist, i regel mera allmänt
och mera omfattande än vad fallet är bland de renskötande fjälllapparna,
varjämte även de renskötande skogslapparna nyttja naturliga ängar
för grästäkt. I den mån skogslapparna för sin utkomst kunna anses vara i
behov att upptaga odlingar eller att avbärga ängar annat än å egna hemman
och nybyggen eller till dem upplåtna lägenheter, har kommittén funnit sig
böra meddela bestämmelser, som reglera ifrågavarande odlingar och grästäkt.
Vad härutinnan av kommittén föreslagits i lagen om skogsrenskötsel (23 och
54 §§) ansluter sig till de för fjällapparna föreslagna bestämmelserna, dock
med en viss jämkning för tillgodoseende av skogslapparnas större behov i förevarande
hänseenden.

Till 23 § 2 mom. vill kommittén göra den erinran att tillståndet att upptaga
odling bör meddelas genom skriftlig upplåtelse, lämpligen i samma
form som plägar användas, då fråga är om upplåtelse av slåtterlägenlieter,
samt att även över dylika upplåtelser särskild liggare hos Konungens befallningshavande
bör föras. Kommittén förutsätter jämväl i fråga om dessa
upplåtelser, att inga avgifter för nyttjanderätten åläggas de renskötande.

Här må erinras, att upplåtelser, varom i 21 § 2 mom. och 23 § 2 mom. är

fråga, tydligen icke falla under bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.

Beträffande stadgandet under 23 § i de båda lagförslagen liava framställts
samma principiella anmärkningar, som mot stadgandet om rätt för de rensliötande
lapparna att under vissa förutsättningar få uppföra timrade renvaktarstugor,
och hava även motsvarande erinringar i enskildheter anförts
mot detsamma. Vad sålunda förekommit torde här icke behöva upprepas.

Vissa särskilda anmärkningar hava dock även framkommit. Man har sålunda
dels beträffande 23 § 1 mom. framhållit att förbudet mot att upptaga
odling å enskild mark utan ägarens samtycke redan följde av allmänna rättsgrundsatser
och därför icke behövde här särskilt angivas samt dels hemställt
om förtydligande av paragrafen att därav klart framginge att med odling
avsåges ej blott brytning av åker eller vall utan även upptagande och bärgande
av självväxande ängar, s. k. myrslatter, bäckängar in. m.

Vad under 23 § 1 mom. erinrats, att redan av allmänna rättsgrundsatser
följde att renskötande lapp icke utan vederbörandes samtycke äger upptaga
odling, är riktigt. Jag anser dock stadgandet böra bibehållas till förekommande
av den missuppfattning angående förfoganderätten till renbetesområdena,
som på sina håll förekommer hos lapparna.

Att med »odling» i förevarande paragraf förstås ej blott brytning av åker
och vall utan även upptagande och bärgande av självväxande ängar är enligt
min mening uppenbart även utan något förtydligande tillägg till paragrafen.

24 § i lagen om fjällrenskötsel avser att förhindra eu förening av fjällrenskötsel''
med jordbruk i egentlig mening i det fall, då renskötseln kan
antagas bliva lidande härav. Något motsvarande stadgande är icke upptaget
i lagen om skogsrenskötsel.

I sin motivering till förevarande stadgande anför kommittén:

Bland de renskötande lapparna finnes ett avsevärt antal, som jämsides
med renskötseln även brukar egna eller arrenderade hemman eller nybyggen
eller ock lägenheter, vilka i särskild ordning upplåtits.

En sådan förening av renskötsel och jordbruk förekommer allmännast
bland skogslapparna och huvudsakligast bland dem, som vistas i de sydligare
och östligare delarna av de trakter, där skogsrenskötsel drives, såsom i Gällivare,
Arvidsjaurs och Malå socknar inom lappmarkerna samt Pajala och
Tärendö med flera socknar nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.
I de nordligare och västligare delarna av samma trakter däremot, såsom i
Muonionalusta och Vittangi kapellförsamlingar, drives renskötseln av skogslapparna
i regel utan samband med jordbruk.

Bland de renskötande fjällapparna i Norrbottens län finnes visserligen ett
icke obetydligt antal, som äger hemman eller annan jordbruksfastighet, men
med undantag för enstaka fall i Semisjaur-Njargs lappby, äro fastigheterna
utarrenderade till andra, vadan man kan säga, att de renskötande fjällapparna
i detta län — bortsett från obetydliga odlingar och grästäckt vid vistena,
vilket inom vissa lappbyar förekommer — i regel icke jämsides med sin renskötsel
driva jordbruk i den bemärkelse, varom här är fråga.

Yad angår Västerbottens län finner man här ett betydande antal renskö -

Yttranden.

Departement

chefen.

24 §.

Kommittén

tande fjällappar, som äga hemman eller annan jordbruksfastighet och jämsides
med renskötseln bruka fastigheterna.

I Jämtlands län och i Idre socken av Kopparbergs län förekommer sådant
endast i ett eller annat fall. I allmänhet äro dessa båda näringar där icke
förenade. Anmärkas bör emellertid i detta sammanhang, att dessa renskötande
fjällappar, vilka i en del fall upptagit odlingar av den mera primitiva typ,
varom i det föregående talats, stundom uppdrivit dessa odlingar till en omfattning,
närmande sig bruket av hemman eller lägenhet.

Den meningen har gjorts gällande, att renskötsel och jordbruk var för sig
vore yrken av så krävande beskaffenhet, att de icke annat än under särskilda
förutsättningar kunde drivas samtidigt. Förelåge icke sådana förutsättningar,
bleve, enligt vad erfarenheten givit vid handen, om icke båda näringarna,
så i allt fail renskötseln försummad.

Frågan har varit föremål för ingående överläggningar med den lappska
allmogen å sammanträden, som kommittén hållit å ort och ställe, särskilt
bland skogslapparna och bland fjällapparna i Yästerbottens län.

Yad angår skogslapparna har å trakter, där båda näringarna mera allmänt
samtidigt utövas, anförts, att de renskötande skogslapparna i regel hade ett
vida ringare antal renar än de renskötande fjällapparna, och att det för deras
vidkommande vore ett livsvillkor, betingat av renskötselns otillräcklighet för
uppehället, att som hittills med renskötseln förena jordbruk. Å vissa trakter
däremot, där de renskötande skogslapparna till övervägande delen fortfarande
driva renskötsel utan samband med jordbruk, har ett samtidigt utövande av
båda näringarna ansetts lända till förfång för renskötseln.

Liknande mening, som sist anförts, har uttalats av övervägande flertalet
bland de renskötande fgällapparna i Norrbottens och Jämtlands län samt i
Idre socken av Kopparbergs län. I den mån en annan mening liärutinnan i
nämnda län kommit till uttryck bland lapparna, har dock tillika på alla håll
framhållits, att jordbruk icke gärna kunde förenas med renskötsel under
annan förutsättning, än att vederbörande lapp hade så god tillgång på arbetsfolk,
att han kunde avdela särskilt folk för ren skötseln och särskilt folk för
jordbruket.

De renskötande fjällapparna i Västerbottens län åter hava under överläggningarna
med kommittén framhållit fördelen av att i god tid förskaffa sig
ett jordbruk, på vars avkastning lappen kunde falla tillbaka på ålderdomen
eller så snart han av andra orsaker nödgades upphöra med renskötseln. Ävenledes
har den uppfattningen kommit till uttryck, att en renskötande fjällapp,
som hade en jordbruksfastighet, redde sig bättre i ekonomiskt hänsende än
andra. Sedan emellertid lapparna beretts tillfälle att sinsemellan överlägga
inför en lappfödd ledamot av kommittén, hava de enat sig om det uttalande,
att en renskötande lapp borde tillåtas att jämsides med renskötseln driva
jordbruk endast under förutsättning, att han hade tillgång till arbetsfolk,
tillräckligt att på ett tillfredsställande sätt sköta båda näringarna, samt att
försumlighet i avseende å renvården borde, därest icke efter förut meddelad
varning rättelse skedde, medföra skyldighet att överlämna renarna, vare sig
alla eller, efter nedslaktning eller försäljning av en del, ett begränsat antal
i vård till annan renskötande lapp.

Såsom i det föregående erinrats söker den övervägande delen av de renskötande
skogslapparna sin utkomst av renskötsel i förening med jordbruk.
Detta förhållande har bestått sedan mycket lång tid tillbaka. Kommittén
har med hänsyn såväl härtill som till skogslapparnas trånga villkor i allmänhet,
vilka knappast skulle tåla vid ett reglerande ingripande, ansett sig
för skogslapparnas vidkommande icke böra föreslå några inskränkande bestämmelser
i fråga om förening av renskötsel med jordbruk. Till denna kom -

mitténs ståndpunkt har ock medverkat, att de olägenheter, som skogsrenskötseln
onekligen medför för den jordbrukande befolkningen icke synas
vara av den betydelse, att skogsrenskötseln bör genom lagstiftning förbjudas.

Yad däremot angår de renskötande fjällapparna, finner kommittén övervägande
skäl tala för den meningen, att eu förening av båda näringarna endast
i undantagsfall är lycklig. Uttalanden från lapparnas egen sida och
erfarenheter i övrigt giva ett starkt stöd för en dylik uppfattning. Då emellertid,
särskilt i Västerbottens län, en förening av ifrågavarande båda näringar
faktiskt förekommer i stor omfattning, har kommittén icke ansett sig
böra stadga något förbud mot att med fjällrenskötseln förena jordbruk. Med
hänsyn dock till de nära till hands liggande olägenheterna för renskötseln,
som kunna härflyta av eu sådan förening, har kommittén i anslutning till
ovan omförmälda uttalanden från lapparnas sida föreslagit (24 § i lagen om
fjällrenskötsel) vissa stadganden i syfte att förhindra en förening av de båda
näringarna i det fall, att renskötseln kan antagas bliva lidande härav. Tillika
har kommittén, för att icke alltför hårt ingripa i bestående förhållanden,
ansett det angivna stadgandet böra komma i tillämpning endast å sådana
fall av förening av renskötsel med jordbruk, som inträffa genom upptagande
av jordbruk efter det den föreslagna lagen om fjällrenskötsel trätt i kraft
(övergångsstadganden 2 mom.).

Slutligen må framhållas, att i fall, då Konungens befallningshavande jämlikt
24 § 1 mom. förordnat att viss lapp, så länge han sköter jordbruk, skall
hava sina renar i vård hos renskötande lapp, vederbörande tillsvidare också
är förlustig de särskilda förmåner, som tillkomma lapp i och för renskötselns
drivande.

På det att Konungens befallningshavande må erhålla kännedom om de
lappar, vilka med renskötseln förena jordbruk, synes i lappfogdeinstruktionerna
böra intagas åläggande för lappfogdarna att härom hålla Konungens
befallningshavande underkunnig.

De renskötande fjällapparna hava icke haft något att erinra mot ifrågavarande
stadgande, om än på sina håll i vissa av de norra lappbyarna förklarats
att desamma icke berördes av stadgandet samt i enstaka lappbyar
såsom i Sirkas och Tuorpon framhållits farhågor för att i lag lämna en
möjlighet till att förena renskötsel och jordbruk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. som i allmänhet omfattar samma mening i
hithörande frågor, som kommit till uttryck i 1917 års proposition, yttrar,
dock utan särskilt yrkande, principiella betänkligheter mot att låta lapp
samtidigt med renskötseln ägna sig åt jordbruk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är för sin del tveksam, huruvida ej stadgandet
helt bör utgå. Styrelsen anser visserligen att en förening av fjäll"
renskötsel med jordbruk ej kan anses lycklig. Korrektiv mot försumlighet
i renskötseln vore emellertid redan lämnade i 15—17 §§. Styrelsen befarar
i övrigt, att den utredning, som skulle ankomma på länsstyrelsen, huruvida
lappen kan äga förutsättning att på tillfredsställande sätt driva renskötseln
samtidigt med jordbruket, skulle visa sig mycket svår att åstadkomma och
i allt fall dess tillförlitlighet, gjord på förhand som den skulle bliva, ofta
måste sättas i fråga. Någon påföljd syntes icke vara stadgad för lappens
underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse länsstyrelsens förordnande att.
så länge han sköter jordbruk, sätta renarna i annans vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 käft. (Nr 43.) 96 28 7

Yttranden.

Departementschefen.

2* §.

Kommittén.

Jag anser clet fullt naturligt, att man hyser betänkligheter i fråga om
lapparnas förmåga att kunna på en gång sköta två så krävande yrken som
renskötsel och jordbruk i egentlig mening. Jag finner dock, att man av sådana
betänkligheter icke bör låta förleda sig till att i lag förbjuda en dylik
förening. Det torde härutinnan liksom i andra avseenden icke böra åläggas
lapparna större begränsningar i sin näringsfrihet än som oundgängligen är
påkallat av hänsyn till andra intressen. Renskötseln är emellertid, såsom jag
redan förut framhållit, av en så säregen beskaffenhet, att, där den icke utövas
på behörigt sätt, densamma kan för andra medföra de mest allvarliga påföljder.
Denna omständighet anser jag berättiga till vissa utomordentliga åtgärder.
Mellan 17 § och 24 § finnes den skillnaden att den förstnämnda förutsätter
grov försumlighet i renvården, gränsande ofta måhända ända till uppsåt,
medan påföljderna enligt den sistnämnda i regel äro avsedda att inträda i
fall av ren oförmåga att utöva två yrken, en oförmåga, som alls icke behöver
vara förknippad med grov försumlighet eller ens vållande i egentlig bemärkelse,
utan kan härleda sig av förhållanden, vilka icke i den mening, varom
i 17 § är fråga, kunna läggas vederbörande till last. Jag anser följaktligen,
mot länsstyrelsen i Norrbottens län, stadgandet i 24 § vara väl på sin plats.
Däremot anser jag i likhet med nämnda länsstyrelse tvångsmedel böra
stadgas för det fall att lapp tredskas att ställa sig länsstyrelsens förordnande
om renarnas överlämnande i annans vård till efterrättelse, och jag har i enlighet
härmed försett stadgandet med ett tillägg i sådant hänseende.

Yad i övrigt erinrats mot ifrågavarande stadgande finner jag icke böra
föranleda någon åtgärd.

Getter.

Denna paragraf legaliserar ett gammalt bruk hos lapparna att hålla sig
med getter. Den har avseende allenast å de renskötande fjällapparna.

Kommittén anför under detta stadgande följande:

De renskötande lapparna hålla sig, särskilt i de nordligare trakterna, i stor
utsträckning med getter, vilka föras på bete huvudsakligen å kronans mark,
där åt dem även bärgas hö. Getterna betas i allmänhet å vår-, sommar- och
höstbeteslanden och pläga i regel under vintern inhysas hos den bofasta
befolkningen. Bruket att hålla getter har vunnit mer och mer insteg hos
lapparna allt eftersom de upphört med att mjölka sina renar.

Kommittén har ansett hänsyn böra tagas till lapparnas behov i förevarande
hänseende och har förty föreslagit ett allmänt undantagsstadgande, enligt
vilket renskötande fjällappar tillagts rätt att å kronomark hålla getter under
den tid de äga där uppehålla sig med sina renar.

Då det visat sig, att lapparna på sina håll ägna mera tid och arbete åt
att skaffa föda åt getterna än att sköta sina renar och då, enligt verkställda
utredningar, lapparnas behov att hålla getter synes vara tillgodosett med ett
mindre antal för varje hushåll, har kommittén begränsat antalet till högst 5
för hushåll.

Bland lapparna har man på sina håll hemställt om medgivande att hälla
ett större antal getter än det, som av kommittén föreslagits, medan man
på de övervägande flesta håll har ansett det föreslagna antalet tillräckligt,

Domänstyrelsen anför, att kommittén här tillagt lapparna ett privilegium,
som rätteligen intet hade med renskötseln att skaffa. Getterna vore ansedda
såsom tillhörande skogens värsta fiender. Här avsåges emellertid att beta
dem å de vidsträckta fjällmarkerna, och vid sådant förhållande vore den
skada de där kunde åstadkomma icke av den art att densamma kunde tillmätas
någon egentlig betydelse. Kommittén hade föreställt sig, att getterna
vid lapparnas flyttning från fjällen om höstarna lämnades i vård hos antingen
bofasta eller sådana lappar, vilka under vintern kvarstannade i grannskapet
av fjällen. För att vinterföda dessa kreatur fordrades tillstånd att under
sommaren anskaffa förråd av hö eller löv. Kommittén hade emellertid ej
ingått på, hur detta behov skulle kunna tillgodoses.

Stadgandet avser, såsom redan nämnt, endast de renskötande fjällapparna.
Bland dem är bruket att hålla getter vanligt så gott som i alla lappbyar,
och man torde icke nu kunna utan vidare genom ett förbud ingripa i bestående
förhållanden. Ifrågavarande bruk har även legaliserats i den med
Norge träffade konventionen i renbetesfrågan, i det att svenska lappar berättigats
att under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser låta medföljande
getter beta på norskt område.

Då lapparna om hösten flytta ned i skogslandet, pläga de mot avgift
lämna sina getter i vård hos befolkningen i grannskapet av fjällen. Vinterfodret
tillhandahålles av den, som omhänderhar getterna.

Ringgärden och andra stängsel.

I 26 § i lagen om fjällrenskötsel resp. 24 § i lagen om skogsrenskötsel
bestämmes den ordning, som skall iakttagas vid uppförande av ringgärden
och andra stängsel. Stadgandena härom äro nya.

Kommittén anför i sin motivering till 26 § resp. 24 § följande:

För renskötselns behöriga utövande äro lapparna i behov av stängsel, och
sådant finnes även uppfört å de skilda trakter, där denna näring utövas.
Stängslet är av olika beskaffenhet allt efter ändamålet med detsamma. Man
skiljer sålunda mellan ringgärden och andra stängsel. Med ringgärde menas
ett i ringform uppfört stängsel, inneslutande en större eller mindre yta. Ofta
uppföres en komplex av ringgärden på det sätt, att från ett större sådant
utgång anordnas till ett flertal mindre, från varandra inbördes skilda ringgärden,
uppförda i omedelbar anslutning till det större. Ringgärde användes

Yttranden.

Departements chefen.

26 §

resp. 24 §.

Kommittén.

100

huvudsakligen vid sådana tillfällen, då renarna måste hållas samlade för mjölkning,
märkning eller skiljning. Finnes ett större ringgärde och i anslutning
därtill mindre sådana, pläga renarna, då fråga är om märkning eller skiljning,
samlas i det större i en gemensam hjord och därefter uppdelas på de smärre,
allt efter märken och ägare. Med »andra stängsel» avses vanliga hägnader,
dragna över kortare eller längre sträckor och uppförda i allmänhet för att
hindra renarna att inkomma pa, områden, där deras vistelse är otillåten eller
kan föranleda större skadegörelse, så kallade spärrningsgärden, eller ock för
att på en given plats leda renarna i eu viss riktning, så kallade ledgärden.
Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de betydande stängselbyggnader,
som i anledning av renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge
av staten uppförts i Västerbottens län samt i Troms fylke i Norge, ävensom
om vissa av lapparna enskilt uppförda spärrningsgärden av betydande utsträckning
i Norrbottens län.

De stängsel, som sålunda användas i renskötseln, kunna vara avsedda för
stadigvarande bruk eller ock vara uppförda endast för tillfälliga behov.

För fjällapparnas del förekomma ringgärden för stadigvarande bruk undantagslöst
endast i trakterna ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen, medan
tillfälliga sådana ävensom andra stängsel, vare sig för stadigvarande eller för
tillfälligt bruk, förekomma såväl ovan som nedom odlingsgränsen samt inom
eller utom renbetesfjällen.

Ringgärden för stadigvarande bruk äro, med enstaka undantag, uppförda
å kronomark, medan de andra stängslen kunna sträcka sig såväl över kronan
som enskild tillhörig mark.

1898 års renbeteslag skiljer icke mellan olika slag av stängsel och innehåller
ej heller något stadgande om platsen, där stängsel av det ena eller
andra siaget må uppföras. Lapparna äro således enligt nämnda lag, teoretiskt
sett, berättigade att inom de trakter, där de äga rätt till renbete, uppföra
stängsel av vilket slag som helst vare sig å kronan eller enskild tillhörig
mark. Emellertid torde deras rätt härtill, praktiskt taget, särskilt vad angår
stängsel för stadigvarande bruk, vara begränsad till lappmarkerna och renbetesfjällen
på grund av de bestämmelser rörande lapparnas rätt att taga
virke, som meddelas i 3 § renbeteslagen.

26 § i kommitténs förslag avser att i fråga om platsen, där stängsel må
uppföras, införa en viss ordning. Kommittén har härvid tagit hänsyn å ena
sidan till lapparnas faktiska behov av stängsel och å andra sidan till statens
och enskildas berättigade intresse.

Kommittén har sålunda, vad angår trakterna ovan odlingsgränsen och inom
renbetesfjällen, enär några egentliga olägenheter icke försports i fråga om
lapparnas ringgärden, bibehållit dem vid rätten att där fritt välja platsen
för dylika gärden, vare sig de äro avsedda för stadigvarande bruk eller för
tillfälligt behov. Tillika har kommittén ansett lapparna å dessa trakter utan
särskild kontroll böra få uppföra även andra hägnader för tillfälligt behov,
i den mån de äro av ringa utsträckning. Beträffande däremot sådana stängsel
av sistnämnda slag, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru icke
avsedda för dylikt bruk, emellertid äro av större utsträckning, är att märka
att dessa stängsel ofta nära beröra såväl allmänna som enskilda intressen.
Dylika större spärrningsgärden draga dels mycket virke dels kunna de verka
därhän, att de inom det avstängda området instängda renarna nedtrampa
och förstöra betet. Därtill kommer, att den bofasta befolkningens möjlighet
att beta egna djur och eljest förfoga över marken genom gärdena försvåras.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att särskilt
tillstånd av Konungens befallningskavande skall inhämtas för uppförandet
av dylika gärden.

101

I fråga om lapparnas rätt att taga virke till ringgärden och andra stängsel
hänvisar kommittén till vad nedan under 27—33 §§ kommer att anföras i
sammanhang med deras rätt till skogsfångst i allmänhet.

Lapparna hava funnit bestämmelserna välgrundade. Från enstaka lappskt
håll har dock ifrågasatts, huruvida icke beträffande trakterna ovan odlingsgränsen
borde för undvikande av stridigheter med den bofasta befolkningen
stadgas att gärden där icke finge uppföras på enskild mark utan ägarens
samtycke, och har man från sådant håll beträffande trakterna nedom odlingsgränsen
ansett tillräckligt med ett medgivande att där uppföra endast tillfälliga
stängsel, enär stadigvarande gärden där hittills knappast behövts eller
använts. I sammanhang därmed har dessutom framhållits, att sådana tillfälliga
gärden icke komme att onödigtvis uppföras, enär de kostade rätt
mycket arbete.

Do m ems ty r elsen anser, i likhet med vad styrelsen anfört i fråga om tillstånd
för lappar att uppföra renvaktarstugor å kronomark, att det beträffande
trakterna nedom odlingsgränsen även här närmast bör ankomma på vederbörande
revirförvaltare att bestämma platsen för ringgärden, och att den länsstyrelsen
tillagda befogenhet att handhava ärenden av ifrågavarande beskaffenhet
bör för dessa trakters vidkommande överflyttas på domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det böra stadgas att, då lappfogden
anvisar plats för ringgärde nedom odlingsgränsen, avsett för stadigvarande
bruk, detta bör ske efter samråd med revirförvaltningen.

Från bofast håll har man ifrågasatt, huruvida lapparna överhuvud taget
skulle medgivas ovillkorlig rätt att uppföra gärden på enskild mark. Bestämmandet
borde i allt fall överlämnas åt landsfiskalen och icke åt lappfogden,
som måste anses benägen att tillgodose lapparnas förmån.

Vidare har man ansett stadgandet böra utökas med föreskrifter om nu
befintliga stängsel och deras underhåll. Det hade inträffat att byamännen i
en viss by under senare år fått sin betesmark förminskad genom att lapparna
byggt ett stängsel för stadigvarande bruk över deras skogsmark, vilket
väckt missnöje. Jämväl hade det väckt missnöje att stängselvirket, såväl
barr- som lövskog, tagits från byns skog.

På grund av nu gällande bestämmelser äro lapparna, såsom kommittén
erinrat, allenast av vissa praktiska hänsyn kringskurna i sin frihet att uppföra
stängsel av vilken beskaffenhet som helst å såväl kronan som enskild

Yttranden.

Departements chefen.

27-33 §§
resp. 25—
31 §§■

tillhörig mark inom de områden, som äro upplåtna för renbete. Då kommittén
nu begränsat denna oinskränkta befogenhet till vad som för lapparnas
del och med hänsyn till andras intressen är behövligt och skäligt,
finner jag icke lämpligt att skrida till onödiga ytterligheter i de hänseenden,
som från bofast håll, med instämmande delvis, märkligt nog, även från visst
lappskt håll, yrkats. I trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen
måste lapparna för sin renskötsel i största möjliga utsträckning lämnas
full frihet. Aven här torde lapparna av sig själva söka undvika onödigt
intrång gentemot de bofasta, utan att något stadgande härom behöver
intagas i lagen, och vad trakterna nedom samma gräns eller utom renbetesfjällen
angår torde i stort sett endast lappmarkerna beröras av stängselbyggnader,
erforderliga för skogslapparnas behov. Jag anser de garantier,
som stadgats i förevarande lagrum fullt tillräckliga att här förekomma onödigt
intrång å de bofastas intressen. Yad särskilt domänstyrelsens erinran
beträffar, måste gentemot densamma framhållas, förutom att lapparna för
närvarande icke äro underkastade några egentliga inskränkningar i förevarande
hänseende, att det här endast gäller att bestämma själva platsen för
stängselbyggnad. Detta är en fråga av helt och hållet teknisk art, som närmast
bör prövas av dem, som eljest handhava ärendena rörande renskötseln,
nämligen länsstyrelserna och lappfogdarna. Bestämmanderätten bör således
ligga hos dem. Jag anser mig följaktligen icke kunna gå med på att domänstyrelsen
eller revirförvaltningarna skola handlägga dylika ärenden, men
finner dock lämpligt att i lagrummet stadgas, att platsen, då fråga är om
kronomark, bör bestämmas av lappfogden i samråd med revirförvaltningen.
Att länsstyrelserna vid prövningen av hithörande ärenden icke komma att
underlåta att i förekommande fall inhämta sakkunnigt yttrande hos skogsstaten,
torde vara uppenbart, och något särskilt stadgande härom torde icke
behöva ifrågakomma. För övrigt torde alltid, då fråga är om större, mera
permanenta stängselbyggnader, vederbörande i skogsstaten komma att få
tillfälle att göra sin mening gällande på grund av de särskilda föreskrifter,
som med avseende å virkesfångsten äro meddelade i det följande.

Skogsfångst.

Enligt gällande bestämmelser, som äro gemensamma för fjällappar och
skogslappar (1, 3 och 4 §§ i renbeteslagen) äga lapparna, vad angår trakterna
ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, att utan betalning såväl
å enskild som å kronans mark taga virke utan annan inskränkning än att
det skall ske för deras eget behov.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga lapparna, praktisk
taget, samma rätt som nyss nämnts, med den ytterligare begränsning likväl
att de till uppförande eller ombyggnad av bostad, vistlius eller stängsel icke
äga taga växande träd annat än efter anvisning eller utsyning.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen få lapparna å trakter, där betes -

103

rätt på grund av gammal sedvana är medgiven, taga endast torra tiäd och
vindfällen, en- och videbuskar samt för tillfälliga behov å utmark växande
lövträd, och skall, om virket tages å enskild tillhörig skog, eu billig betalning
erläggas för lövträden, därest ägaren det påfordrar.

Å trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen, där betesrätt icke är
medgiven, hava lapparna ingen rätt till skogsfångst.

Kommittén har under 27—33 §§ i lagen om fjällrenskötsel samt 25—31 §§
i lagen om skogsrenskötsel meddelat bestämmelser angaende lapparnas rätt
till skogsfångst, Därvid hava i görligaste mån grunderna i 1898 års renbeteslag
bibehållits, dock med vissa jämkningar och förtydliganden, som påkallats
av erfarenheten under den tid, nämnda lag varit i tillämpning. "\ ägledande
härvid hava varit de yttranden i frågan, som kommittén inhämtat
från domänstyrelsen, över jägmästare och revirförvaltare. De olika förliålhållanden,
som råda bland fjällappar och skogslappar, hava föranlett vissa
olikheter vid utformandet av de särskilda bestämmelser, som skola gälla för
den ena eller den andra gruppen av lapparna.

I fråga om de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande vid
ordnandet av de renskötande lapparnas rätt till skogsfångst, anför kommittén
följande:

a) Beträffande fjällapparna.

Kommittén har, vad angår honans slcog, i huvudsak bibehållit gällande
bestämmelser oförändrade. Emellertid bär kommittén föreslagit vissa ändringar.
Dessa ändringar beröra dock mindre lapparnas rätt till skogsfångst
än sättet att tillgodogöra sig samma rätt, och avse att bättre än hittills
sätta lapparnas skogsfångst i överensstämmelse med de fordringar, som måste
ställas på en rationell skogshushållning. Kommittén har sålunda även for
visst virke, som må tillgodogöras ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen,
föreskrivit,’ att det icke må tagas utan anvisning eller utsyning. Denna nya
föreskrift gäller dock endast virke till uppförande eller ombyggnad av sådan
bostadsbyggnad, som lapparna, enligt vad i det föregående anförts, skulle få
rätt att uppföra å dessa trakter, samt vidare växande träd till uppförande
av spärrningsgärden, som äro avsedda för stadigvarande bruk eller, ehuru
avsedda endast för tillfälligt behov, emellertid äro av större utsträckning,
och vartill Konungens befallningshavandes särskilda tillstand lämnats.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna har kommittén som ansett
fjällapparnas behov av virke till renvaktarstugor tillräckligt tillgodosett om
det får tagas ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen, icke föreslagit
någon rätt för dem att taga virke till bostadsbyggnad, som i detta sammanhang
avses, men har kommittén beträffande lapparnas rätt till skogsfångst
därstädes i övrigt ändrat gällande bestämmelser till förmån för lapparna såtillvida,
att kommittén ansett anvisning eller utsyning erforderlig endast beträffande
växande barrträd till byggnadsändamål och stängsel, och således
ej beträffande växande lövträd, vilka ju så gott som uteslutande tagas för
mera. tillfälliga behov. Anvisning eller utsyning skulle för övrigt i sistberörda
fall åstadkomma allt för stor omgång.

Kommittén.

104

annat slöjdändamål tillgodogöra sig härför särskilt lämpade kådrika träd,
kallade tall- eller gran tjur.

Vad angår enskild tillhörig mark gälla, såsom av det föregående framgår,
i fråga om lapparnas rätt till skogsfångst för närvarande, med ett i detta
sammanhang betydelselöst undantag, samma bestämmelser som i fråga om
kronans mark.

Kommittén har, såsom redan förut anförts, den uppfattningen, att den enskilde
markägaren icke bör betungas av lapparnas särskilda rättigheter i
större grad än som, med hänsyn tagen till att kronans skog alltjämt i vidsträckt
omfattning skulle stå öppen för dem, för tillgodoseende av deras behov
är oundgängligen nödvändigt. Denna uppfattning har, särskilt då det
gällt lapparnas rätt till skogsfångst, som måhända är mest kännbar förden
enskilde markägaren, även bland lapparna själva mer och mer vunnit insteg.

Med tillämpning av dessa synpunkter har kommittén under 28 § a, b och
c föreslagit vissa bestämmelser i inskränkande riktning.

b) Beträffande skogslapparna.

Vad angår trakterna ovan odlingsgränsen hava de renskötande skogslapparna
av kommittén tillagts samma befogenheter, som där tillkomma de renskötande
fjällapparna.

Nedom odlingsgränsen har kommittén däremot ansett påkallat att i åtskilliga
hänseenden begränsa skogslapparnas rätt till skogsfångst.

Den uppfattning, som legat till grund för de av kommittén föreslagna begränsningarna
i fjällapparnas rätt till skogsfångst, gör sig än mer gällande,
då fråga är om skogslapparnas rättigheter i förevarande avseende. De sistnämnda
vistas pa många håll året om å trakterna i fråga, och deras virkesförbrukning
blir för den skull än mera kännbar. Därtill kommer, att de
flesta skogslappar, såsom förut nämnts, i regel inueliava hemman, nybyggen
eller lägenheter, där familjen bor och varifrån renarna, med undantag för
sådana tider, då längre flyttningar äga rum, skötas. Uppfattningen, att den
enskilde markägaren i görligaste mån bör vara fredad mot större intrång
från lapparnas sida, har såsom förut anförts, även vunnit mer och mer insteg
hos lapparna själva, i synnerhet bland skogslapparna och särskilt då
det gällt deras rätt att tillgodogöra sig skogen. På många håll hava skogslapparna
sålunda, enligt vad som kommit till kommitténs kännedom, om än
icke alldeles undvikit att utnyttja sin rätt till skogsfångst å enskild tillhörig
mark, så dock, om det icke varit fråga endast om mera oväsentligt virke,
icke ifragasatt annat än att av markägaren begära anvisning eller utsyning
samt ofta även ansett sig icke böra taga virket annat än mot betalning.

Med tillämpning av dessa synpunkter bär kommittén icke föreslagit riitt
för de renskötande skogslapparna att, medan de vistas å eller i omedelbar
närhet av sina fastigheter, förse sig med bränsle och annat virke från enskild
tillhörig fastighet. A andra sidan har kommittén, som anser nödigt
att skogslapparna, da de befinna sig under flyttning med renarna, äga tillgång
till bränsle samt virke till tältstänger, kåtor, bodar och ställningar för
förvaring av sina tillhörigheter ävensom till slöjdvirke, tillagt dem befogenhet
att för dessa ändamål förse sig å enskild tillhörig mark. Kommittén har
dock i likhet med vad som skett beträffande fjällapparna, då de vistas å
dessa trakter, även alagt skogslapparna att, om för angivna ändamål erfordras
väsande barrträd, av ägaren begära anvisning eller utsyning, varjämte kommittén
funnit lämpligt föreskriva, att en billig betalning skall erläggas för
dylika träd (26 § 2 inom.).

De synpunkter, som ovan angivits, har av kommittén även tillämpats i
fråga om trakterna utom lappmarkerna.

105

I. För fjällapparna.

Lapparna hava för egen del icke haft något att erinra mot förevarande
stadgande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutsätter att den i tredje stycket av 1
mom. lapparna tillerkända rätten att taga växande lövträd för tillfälliga
behov även avser rätt att vid flyttningar taga sådana lövträd till bränsle.
Styrelsen stöder sig här på ett yttrande av lappfogden i norra distriktet, i
vilket framhålles att såsom förhållandena vore, särskilt inom Karesuando och
Jukkasjärvi, en del lappar varje år måste flytta nedom lappmarksgränsen.
Under vistelsen där måste de nödvändigtvis få taga växande björk till bränsle,
då annat bränsle, torra träd och dylikt, i mycket liten utsträckning förekomme.
De flesta vindfällen vore vintertid täckta av snö, så att det vore
svårt att få fram dem, om de ens kunde påträffas. Björk torde i dessa
trakter utan någon som lielst skada kunna avverkas till bränsle. Även å
enskild mark borde björk få användas till bränsle, helst som hemmansägarne
hellre såge att björk användes än ex. torrfuror, som de själva hade
användning för.

Jag anser den av länsstyrelsen m. fl. framställda erinringen icke böra föranleda
något förtydligande av paragrafen, enär rätten att taga växande lövträd
för tillfälliga behov uppenbart även avser rätt att vid flyttningar taga
sådana lövträd till bränsle. Ej heller i övrigt har jag något att erinra med
avseende å samma paragraf.

Stadgandena under denna paragraf hava av lapparna ansetts lämpliga.
Vissa lappar hava dock anmärkt, att de icke behövde fast kåta eller bod på
vinterbeteslanden samt att de därför icke påkallade de föreslagna medgivandena
att för nämnda byggnader taga virke från enskild skog. Beträffande
mom. d har påpekats, att föreskrift saknades, huru det skulle förfaras vid
bristande åsämjande i fråga om där förutsatt ersättning för virke.

^Erinran i sistnämnda hänseende har även gjorts bl. a. av länsstyrelsen i
Västerbottens län, som visserligen ansett det virkesslag, som i mom. d omnämnes,
oftast vara av mycket ringa värde, men med kännedom om huru
motsatsförhållandena kunna tillspetsas i småsaker ansett ett förtydligande
tillägg i antydd riktning hava en viss psykologisk betydelse.

Domänstyrelsen har påpekat, att det under mom. e använda uttrycket ^utsy
ning» vore oegentligt, då det gällde enskild mark. »Utsyning» avsåge i
den» bemärkelse, detta ord i allmänhet inom berörda trakter användes, en utav
tjänsteman verkställd förrättning.

Från bofast håll har erinrats, att ordet billig i mom. c och d borde utgå.
Lagförslaget utginge från att lapparna ekonomiskt vore de mindre bärkraftiga
av parterna. Så vore dock ofta ej förhållandet. Dessutom gällde stundom,
där större stängsel skulle byggas eller underhållas, att endast ett fåtal enskilda
markägare nödgades lämna virke till en hel lappby. Skälig ersättning
borde därför betalas eller åtminstone i lagen stadgas. Även har från bofast

27 §.

Yttranden.

Departe mentschefen.

28 §■
Yttranden.

106

Departe mentschefen.

29 §.

Kommittén.

Yttranden.

laåll yrkats att lapparna borde ersätta de enskilde för allt virke, även för ved,
ävensom att virke icke borde få tagas utan efter anvisning av markägaren.

Jag finner vad under denna paragraf erinrats icke föranleda annan åtgärd
än att till mom. d fogas det tillägg, att i brist av åsämjande gottgörelsen
för där avsett virke skall bestämmas på sätt under mom. c är stadgat.

Denna paragraf avser att reglera lapparnas rätt att fälla lavträd. Kommittén
anför i motiveringen till detta stadgande, att lapparna undantagsvis,
nämligen under år med ogynnsamma betesförliållanden, såsom under flenår, då
renlaven på grund av isbildning å marken är oåtkomlig för renarna, eller
under år med särskilt djupa snömassor, äro nödsakade att för renarnas uppehälle
anlita lav, som växer å träd, s. k. lavträd. Så torde hava skett sedan
urminnes tid. Något stadgande i renbeteslagen, som uttryckligen tillerkänner
lapparna rätt att fälla lavträd för angivna behov, finnes dock icke. Kommittén
har till undanröjande av all tvekan rörande åtgärdens laglighet ansett
sig böra föreslå ett särskilt stadgande liärutinnan.

Från lapparnas sida har på några håll hemställts om viss utvidgning av
rätten att fälla lavträd. En del har yrkat, att lapparna måtte tilläggas rätt
att alltid å såväl kronan som enskild tillhörig mark fälla lavträd utan anvisning,
men med skyldighet att snarast göra anmälan därom till skogstjänsteman
eller markägare. Andra hava haft samma yrkande, dock allenast beträffande
kronans mark, emedan det i fråga om enskild mark kunde vara
farligt för sämjan. Slutligen har jämväl yrkats, att det under flyttning borde
vara tillåtet att i nödfall föda fram hela hjorden, ej blott dragrenarna, med
laven av träd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, i vilket län nyssnämnda yrkande från
lapparnas sida förekommit, har i anledning av yrkandena hemställt att, som
påståendet att oundgängligt behov kunde uppstå att under flyttning utan
utsyning fälla lavträd även för andra renar än dragrenar, vore under vissa
förhållanden befogat, lagrummet måtte ändras i sådan riktning, dock mot
skyldighet för vederbörande att snarast härom göra anmälan. Ett dylikt
medgivande ansåge styrelsen kunna lämnas utan fara för skogens bestånd,
enär åtgärden icke annat än i nödfall tillgrepes och de lavbärande träden i
allmänhet ägde högst obetydligt virkesvärde. Emellertid ifrågasätter styrelsen,
om ej vid all fällning å enskild mark av andra lavträd än torra eller
oväxtliga sådana en billig ersättning borde lämnas markägaren, där denne
kunde antagas hava lidit skada av avverkningen. Styrelsens anförande under
denna paragraf stöder sig delvis på ett yttrande från lappfogden i södr» distriktet,
däri denne framhåller, att det kan vara omöjligt för lapparna att alltid
begära anvisning, innan de bliva tvungna att fälla lavträd för även andra
renar än dragrenar. Behovet att fälla lavträd för smårenarnas uppehälle —
fällning av sådana träd för större renar i hjorden förekomme knappast —
yppade sig oftast inom några få timmar och merendels under flyttningar,
särskilt vårtiden. Snön vore tack vare den tidens ofta ihållande töväder lös
och det vanliga betet lätt tillgängligt. Några timmars kyla kunde dock

107

göra detsamma otillgängligt för de mindre och svagare renarna. Lavträd
måste då tillgripas, om lappen ej ville riskera att smårenarna bleve trötta och
måste lämnas efter. Lappen hunne då ej begära anvisning. Han vore ofta
många mil från den plats, där någon skogstjänsteman funnes, och visste ofta
ej själv, var han bleve tvungen att stanna.

Från bofast håll har hemställts, att under inga förhållanden timmerdugliga
träd finge fällas.

Jag finner de under denna paragraf framställda erinringarna icke föranleda
annan åtgärd från min sida än att jag, med hänsyn till vad länsstyrelsen i
Norrbottens län m. fl. anfört, anser att lapparna under flyttningar böra äga
rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott för dragrenarnas utan även för
övriga renars oundgängliga behov, med skyldighet att efteråt snarast anmäla
avverkningen, och jag har vidtagit motsvarande ändring i paragrafen.

Denna paragraf är liksom 32 § 1 mom. samt 33 § avsedd att bereda skydd
för skogens bevarande.

Från lapparnas sida har ingen erinran gjorts mot denna paragraf.

Domänstyr elsen anser, att den länsstyrelsen tillagda befogenhet enligt 2
mom. syntes böra överflyttas på domänstyrelsen, som torde vara mera skickad
att kunna bedöma ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar beträffande 1 mom., att genom den
av kommittén föreslagna bestämmelsen utnyttjandet av lapparnas betesområden
satts som en angelägenhet av större vikt och värde än bevarande av barrskogsgränsen;
ty givet vore, att om avverkning av barrträd innebure en fara
för skogens bevarande och föryngring, så vore åtgärdens vidtagande liktydigt
med att barrskogsgränsens nedgång riskerades. Det syntes därför nödvändigt,
att 30 § i lagen om fjällrenskötsel och 28 § i lagen om skogsrenskötsel omredigerades
så att denna enligt länsstyrelsens mening oriktiga värdesättning
av å ena sidan barrskogsgränsens bevarande och å andra sidan renbetesmarkernas
utnyttjande upphävdes.

Från skogsintresserat håll har vidare yrkats ett tillägg till förevarande
paragraf, innefattande förbud för lapparna att låta renar beträda område,
som varit föremål för skogssådd eller där eljest skogskultur dreves.

Ett förbud för lapparna att beträda skogskulturer kan jag icke finna påkallat.
Därest ägaren befarar skadegörelse å sådana områden — sådana
områden torde å de trakter, där fjällrenskötsel förekommer, icke vara alltför
talrika — anser jag den väg till undvikande av skadegörelse vara lämpligast,
som kommittén antytt, nämligen att lapparna, vilkas flyttningsvägar och
uppeliållsplatser torde vara lätt att erfara, i förväg underrättas om läget
med anmodan om att söka undvika dylika områden. Grenom samarbete mellan
vederbörande torde det enligt min övertygelse icke möta större svårigheter
att ordna den frågan.

Yad länsstyrelsen i Västerbottens län anfört finner jag innebära en mycket
befogad erinran, och jag har vidtagit omredigering av paragrafen i det av
styrelsen angivna hänseendet, varvid jag ansett påkallat att även meddela
föreskrift till skydd mot björkskogsgränsens nedgående.

Departements chefen.

30 §.
Yttranden.

Departements chefen.

108

31 §.

Yttranden.

Departements chefen.

32 §.

1 mom.

32 §.

2 inom.

Övriga erinringar med avseende å förevarande paragraf anser jag icke böra
föranleda någon åtgärd.

Denna paragraf motsvarar i något omarbetad form 4 § andra stycket första
meningen och 3 § första stycket sista meningen i gällande renbeteslag.

I fråga om stadgandet i 2 mom. har domänstyrelsen anfört följande:

Här meddelade bestämmelser synas styrelsen vila på en hittills knappast
som berättigad ansedd rättsprincip, vilken lärer kunna medföra avsevärda
olagenheter, särskilt med hänsyn till svårigheten att i liknande fall åstadkomma
bevisning. Det kan nämligen tänkas, att en lapp, som fått virke,
som här avses, sig anvisat, sedermera finner detsamma mindre lämpligt och
av denna anledning gör detsamma obrukbart för att därefter utan anvisning
taga vad som passar honom bättre. Själv står visserligen lappen såsom
ersattningsskyldig gent emot markägaren, därest hans åtgärd skulle bliva
upptäckt, men hade möjligheten för honom att utan utsyning eller anvisning
förskaffa sig annat virke icke stått öppen, lärer detta hava varit en kraftig
mamng att icke gå på sidan om lagen. Styrelsen vill härmed hava uttalat
stora betänkligheter mot införande i en lag av sagda rättsprincip, vilken
icke ålägger den rätte ägaren att taga vård om sitt gods eller i fall av
skadegörelse skyldighet att hålla sig till den, som förorsakat skadan.

Diån bofast håll har erinrats, att bestämmelserna i förevarande paragraf
syntes förutsätta att jordägaren vore skyldig att bevaka, att rengärdena ej av
annan förstördes, i det han eljest som straff skulle tåla, att skog toges utan
utsyning eller anvisning. Jämväl om stängsel blivit skadat, syntes utsyning
böra ske.

Jag kan icke biträda domänstyrelsens yttrande, att de grunder, å vilka
förevarande stadgande vilar, äro alldeles nya. De äro hämtade ur gällande
lag. Jag finner stadgandet vara, med hänsyn till dess särskilda syfte, fortfarande
väl behövligt. Det avser att skydda lapparnas intressen, då de på
grund av sina flyttningar äro långt avlägsna från ort och ställe och således
icke själva kunna bevaka dessa intressen. För dem är det av största vikt att,
då de återvända dit, icke behöya upptaga tiden med åtgärder, som av dem
icke kunnat på förhand beräknas. Att det här gäller för jordägaren att
pa. sätt och vis ga lapparna tillhanda med att bevaka deras intressen är i
viss mån riktigt. Jordägarens intressen sammanfalla här med lappens. Jag
kan dock icke instämma i den av domänstyrelsen hävdade misstanken, att
lapparna för egen fördel skulle missbruka det skydd, man här velat giva dem.
Jag vill erinra om att motsvarande stadganden äro upptagna i konventionen
med Norge.

Den under 1 mom. e) av denna paragraf upptagna skyldigheten att i vissa
fall randbarka lövträd har mött gensaga från lappskt håll i fråga om gärden
av tillfällig art, varemot stadgandet under mom. 1 i övrigt gillats.

Vidare har erinrats att med skare borde likställas packad snö.

I fråga om 2 mom. har kommittén i sin motivering anfört, att det på
sina håll inträffat, att skogsägaren, då han nyttjat skogstillgången, gjort
det på sådant sätt att lapparnas intressen därigenom onödigtvis förnärmats.

109

Såsom exempel på sådant förfarande liar nämnts, att det liänt att träd, som
av lapparna avsiktligen kvarlämnats inom ringgärden och som varit avsedda
att bereda renarna erforderlig skugga då de samlats i gärdet, utstämplats
och fällts. Vidare har inträffat, att skogsstatens tjänstemän utan tvingande
skäl till enskilda sålt torrträd, som funnits vid lapparnas visten, och därigenom
ådragit lapparna onödigt besvär att från längre håll skaffa hem
bränslevirke till kåtorna. Kommittén har ansett sig böra genom särskilt
stadgande erinra skogsägaren om vikten av att vid skogens utnyttjande taga
tillbörlig hänsyn till lapparnas rättigheter och förmåner.

Domänstyrelsen säger sig icke äga kännedom om sådant förfarande, varom
nyss talats, och framhåller att, då kommittén icke påvisat att nämnda tilldragelser
avsett de nomadiserande fjällapparna, några som helst verkliga
skäl icke förelåge för stadgandet i fråga. Då därjämte överträdelser av detsamma
icke vore belagt med straff, syntes stadgandet kunna utgå.

Från annat håll har erinrats, att, enär lapparna hade rättighet att vistas
å alla marker i socknen, markägaren torde hava svårt att rätta sig härefter
och kvarlämna torrskog, där lapparna de olika åren behövde det. Stadgandet
syntes kunna föranleda trakasserier.

Jag anser ifrågavarande stadgande välbehövligt till förekommande av sådant
förfarande, som närmare angivits i kommitténs motivering, och finner
vad mot detsamma erinrats icke förtjäna avseende.

Stadgandet under denna paragraf har av lapparna mottagits med gillande.

Från domänstyrelsens sida har stadgandet föranlett följande uttalande:

Här lämnas närmare anvisning om huru lapparna skola meddelas dem i
29 § tillerkänd rätt att för renarnas uppehälle fälla lavbevuxna träd. I fråga
om vad som föreslagits beträffande kronans skog har styrelsen intet att erinra,
men ställer sig styrelsen rätt så tveksam i fråga om lämpligheten av
rörande enskild skog meddelade bestämmelser. Agaren av dylik skog skall
nämligen efter ansökan av lapp verkställa utsyning utav dylik skog på egen
mark. I fråga om det ojämförligt största antalet enskilda skogar av den
art, att de kunna beröras av sagda bestämmelser, gälla förordningen den 18
juni 1916 angående utsyning av skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker m. fl. områden samt förordningen av samma dag angående
åtgärder till förekommande av överdriven avverkning av ungskog inom de
delar av Norrbottens och Västerbottens län, som icke tillhöra lappmarken.
Beträffande denna förordning vill styrelsen i förbigående erinra om vad styrelsen
förut anfört därom, att densamma inom eu nära framtid kan komma
att ersättas med skogsvårdslagen av år 1923.

Enligt den förra förordningen äger markägaren icke rättighet att utan
utsyning avverka skog annat än för eget husbehov, medan all avverkning
till avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.
Bedan av denna anledning är lagförslaget ägnat att väcka betänkligheter,
då utsyningen kommer att ske för annat ändamål än fastighetens husbehov.
Nu kan det visserligen invändas, att det i regel torde röra sig om relativt
små virkeskvantiteter och virke av smärre dimensioner, som sålunda äger
mindre värde. Med den inskränkta förfoganderätt till skogen, som tillkommer
ägare av nyss berörda skogar, förekommer det emellertid synnerligen ofta,
att sådana skogsägare bliva i behov av större avsaluavverkningar, än som

Yttranden.

Departement

chefen.

33 §.
Yttranden.

Departements chefen.

kunna meddelas på grund av upprättade avverkningsplaner och nämnda
förordning. Sådana förskottsavverkningar kunna medgivas dels av styrelsen
för tre år, dels av Kungl. Maj:t för längre tid. Om man nu tager i betraktande
de skyldigheter, som ålagts lappen vid avverkning och som för
ifrågavarande fall närmast kunna avses med bestämmelserna uti 32 § 1 d,
synes det ligga nära till hands, att genom samförstånd mellan lapp och
skogsägare ej obetydliga avverkningar utav lavträd kunna opåtalt bedrivas och
bereda skogsägaren den avverkning, vilken denne icke kunnat förskaffa sig
utan vederbörande myndigheters medgivande.

Visserligen får skogsägaren icke avyttra och försälja dylikt virke utan att
detsamma blivit av vederbörande skogstjänsteman uppmätt och avstämplat,
men inför nu föreslagna lagbestämmelser lärer skogsstatstjänstemannen icke
kunna neka markägare att tillgodogöra sig virke, som utfällts på grund av
desamma. Dylikt virke kommer givetvis att avräknas vid nästkommande
tre-årsutsyning, men intet hindrar markägaren att, om han fortfarande är i
samförstånd med lappen, ånyo upprepa förfarandet att under förevändning
av avverkning av lavskog till renbete beskatta sin skog utöver fastställd
avverkningsplan.

Den senare förordningen tillstädjer ej heller avsaluavverkning, då s. k.
undermålig skog är i fråga utan efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman.
I allmänhet torde det virke, som här är i fråga, falla under
rubriken undermålig skog, men icke komma att utgöras av sådana kvantiteter
att detta inverkar på reglerna för skogens skötsel enligt denna förordning.
Ur kontrollsynpunkt bör markägaren emellertid här ej medgivas rätt
vidtaga en åtgärd, som enligt annan författning åligger viss tjänsteman.

Bestämmelsen om att, därest markägaren tredskas och icke vill lämna
dylik anvisning, skogstjänstemannen skall tillkallas och då meddela utsyning,
synes styrelsen icke vara fullt lyckligt funnen. Skogstjänstemannens ställning
gentemot markägaren är förut'' bestämd uti ovannämnda förordningar den 18
juni 1915 och bör bibehållas. Det synes styrelsen därför vara att föredraga,
om i sådana fall, då det rör sig om enskilda skogar, vilka äro underkastade
nämnda förordningar, skyldigheten att åt lapparna anvisa eller utsyna skog,
som jämlikt föreslagna lag om fjällrenskötsel tillkommer dem, ålades vederbörande
skogsstatspersonal. Med stöd av gällande instruktion för skogsstaten
kunna dylika utsyningar, allt efter deras omfattning och beskaffenhet,
utföras antingen av vederbörande jägmästare eller bevakare. Såsom ett
ytterligare skäl härför vill styrelsen framhålla att vid dessa utsyningar kan
utfalla virke, som markägaren vill försälja, och för vilket utsyningsavgift
skall utgå till statsverket.

Från bofast håll har erinrats, att i stället för bestämmelser om lapparnas
rätt att snarast erhålla anvisning eller utsyning av virke borde stadgas skyldighet
att söka anvisning eller utsyning i god tid. Hantlangningskostnaden
borde gäldas av lappen och denne även betala virket ävensom den enskilde
markägarens kostnader i anledning av förrättningen.

Yad domänstyrelsens yttrande beträffar vill jag genast avvisa såsom skäligen
oberättigad den tanken att eu renskötande lapp skulle vilja låna sig
till att i maskopi med skogsägaren bereda den sistnämnde tillfälle till ökade
skogseffekter genom att under sken av att vara i behov av lavträd tillhandagå
skogsägaren med avverkning av dylika träd. Även om frestelse
härtill skulle finnas, bör man ju dock även räkna med det avhållande moment,
som ligger däri att det antydda förfarandet, därest det verkligen ägde

rum, skulle ådraga såväl lappen som skogsägaren ansvar ock andra påföljder
för överträdelse av hithörande lagbestämmelser.

Yad angår domänst yreisens yttrande i övrigt måste det ju vid första påseende
förefalla rimligt att vidkommande i 28 § i lagen om fjällrenskötsel
och i 26 § i lagen om skogsrenskötsel avsedda skogar, där utsvningstvång
under alla förhållanden gäller eller under vissa förutsättningar kan bliva
gällande, låta utsyningen verkställas genom vederbörande skogstjänsteman
eller befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse. Jag kan dock icke biträda
domänstyrelsens mening i denna del. Den avverkning, som domänstyrelsen
särskilt fäst sig vid, är fällandet av lavträd. Styrelsen synes utgå ifrån
att en sådan åtgärd är att betrakta såsom en normal företeelse. I det föregående
har emellertid visats, att fällandet av lavträd är en åtgärd, som
tillgripes endast i yttersta nödfall och således icke ofta upprepas. Därtill
kommer, såsom även styrelsen framhållit, att, där fällning av lavträd förekommer,
i regel sådana träd utses, som äro oväxtliga och som representera
ett synnerligen lågt avverkningsvärde. Åtgärden torde således ur skogsvårdssynpunkt
icke hava någon större betydelse. Detsamma torde kunna
sägas vara förhållandet även i fråga om annan skogsfångst, som i lagarna
medgivits lapparna. I detta sammanhang måste även beaktas, att de enskilda
skogar, varom här är fråga, äro belägna inom vitt skilda trakter,
nämligen Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län
samt delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, och att det för lapparna
kan möta avsevärda svårigheter att, då de företaga sina flyttningar från
en trakt till en annan, få kännedom om, huruvida beträffande skogen utsyningstvång
är gällande eller ej. Nu anförda omständigheter, sammanställda
med varandra, anser jag för min del tala för att man, då det gäller
skog, varom här är fråga, bör frångå kravet att fordra anvisning eller utsyning
genom tjänsteman och i stället, även där utsyningstvång eljest är
påbjudet, låta ägaren eller brukaren verkställa en sådan åtgärd. Man bör
även ihågkomma att lapparnas skogsfångst icke avser avverkning till avsalu
utan närmast kan liknas med en avverkning till husbehov.

II. För skogslapparna.

25 §, som behandlar skogslapparnas rätt till skogsfångst å kronans skog, 25 och 26 §§.
överensstämmer med 27 § i lagen om fjällrenskötsel och torde icke påkalla

någon erinran.

26 §, som behandlar skogslapparnas rätt till skogsfångst å enskild mark,
svarar mot 28 § i lagen om fjällrenskötsel. För de synpunkter, som föranlett
kommittén att giva ifrågavarande båda paragrafer en från varandra delvis
avvikande avfattning, har jag tidigare redogjort. De erinringar, som gjorts
mot 28 § i lagen om fjällrenskötsel, hava i allt väsentligt gällt även nu
förevarande paragraf och åberopar jag vad jag i angivna sammanhang yttrat.
Jag torde här endast behöva något uppehålla mig vid stadgandets

112

3 mom., i vad det avser skogsrenskötseln året om nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län. I sådant hänseende har jag funnit påkallat göra det
tillägg till förevarande stadgande att skogslapp, som erhållit tillstånd att
driva renskötsel å ifrågavarande trakter, skall för allt virke, som tages från
där angiven mark, erlägga betalning efter ortens priser.

27 §. Denna paragraf, som behandlar skogslapparnas rätt att till underhåll åt

renarna fälla lavbevuxna träd, motsvarar 29 § i lagen om fjällrenskötsel.
Beträffande stadgandets tillämpning å renskötande skogslappar med
huvudvisten inom lappmarken är något vidare yttrande från min sida icke
påkallat.

I fråga om skogslappar, vilka året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län, har kommittén erinrat, att de visserligen
ansetts böra äga rätt att, då sådant är oundgängligen nödvändigt för renarnas
uppehälle, fälla lavträd på såväl kronan som enskild tillhörig mark, men
att kommittén tillika med hänsyn till förhållandena å trakterna i fråga ansett
rimligt, att dessa lappar städse, även då fråga är om dragrenarnas uppehälle,
böra begära anvisning å dylika träd av vederbörande ägare.

28 §. Denna paragraf motsvarar 30 § i lagen om fjällrenskötsel, men har, i an seende

till att skogslapparna övervägande äro bofasta å egna eller arrenderade
fastigheter och att de icke flytta på samma sätt som fjällapparna, erhållit
en häremot svarande avfattning. Jag har, sedan vederbörlig hänsyn tagits
till de erinringar, som framställts vid 30 § i lagen om fjällrenskötsel, intet
vidare att tillägga.

29—31 §§. Beträffande 29—31 §§, vilka äro överensstämmande med 31—33 §§ i lagen
om fjällrenskötsel, hänvisar jag till vad under sistnämnda paragrafer erinrats
och anförts; dock att jag i fråga om 31 § i lagen om skog srenskötsel vill
tillägga, att jag icke ansett påkallat, att enskild skogsägare skall, vidkommande
lappar, som året om driva renskötsel nedanför lappmarksgränsen i
Norrbottens län, vidkännas kostnaden för anvisning eller utsyning av skog,
utan funnit denna kostnad böra stanna å lappen.

Jakt, fiske.

34 § resp. Under 34 § i lagen om fjällrenskötsel samt 32 § i lagen om skogsrenskötsel
äro upptagna bestämmelser angående lapparnas rätt till jakt och fiske.
Paragraferna motsvara i något omarbetad form 30 § i gällande renbeteslag
och äro i båda förslagen likalydande. Yad första stycket angår, har kommittén
bl. a. gjort ett tillägg till förhindrande av att lappar jaga och fiska i främmande
lappbys jaktmarker och fiskevatten till förfång för lapparna därstädes.
Paragraferna äro icke tillämpliga å lappar, vilka året om driva renskötsel
nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län.

113

Lapparna hava på visst håll ansett det onödigt att inrätta gränser lapparna
emellan beträffande fiskevattnen, varemot från annat håll ansetts riktigt och
motsvarande redan nu tilllämpad praxis, att lapparna skulla hava fiske- och
jakträtt endast inom eget lappbyområde.

Domänstyrelsen har framhållit, att stadgandet innebure en inskränkning
i den lapparna för närvarande tillkommande rätt till jakt och fiske. Då
emellertid kommittén velat göra denna begränsning, syntes det här vara ytterligare
påkallat att lappbyområdena bestämt angåves till sin omfattning
även i fråga om vinterbeteslanden till undvikande av konflikt med den statsanställda
personal och de rättsinnehavare, vilka det tillkomme att beivra
förseelser emot jaktlagstiftningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat begränsningen av lapparnas
jakt- och fiskerätt till vederbörligt lappbyområde med den jämkningen likväl,
att länsstyrelsen, i analogi med vad under 9 § stadgats, torde böra tillerkännas
rätt att medgiva undantag. I övrigt bär länsstyrelsen ansett stadgandet
tarva ett förtydligande i fråga om vinterbeteslanden, där gränserna för dessa
icke blivit fastställda, i den riktningen, att lapp skulle vara berättigad till
jakt och fiske inom det lappbyområde, dit han hör, eller inom de vinterbetesland
inom lappmarken, där han efter sedvana ägde beta sina renar.

Från bofast håll har erinrats att uttrycket »renskötande» lämnade rum för
tvivelsmål, varför ifrågasattes ett förtydligande, så att tillfälligt i renskötseln
anställda arbetare undantoges från omförmälda rättigheter. Domstolarna
hava, säges det, frikänt dylika personer vid åtal för olovlig jakt eller
•olovligt fiske.

Över vad domänstyrelsen anfört har jag redan i det föregående yttrat
mig i sammanhang med behandlingen av den i B § omförmälda indelningen
av renbetestrakterna i siirskilda lappbyområden.

I anledning av länsstyrelsens yttrande har jag vidtagit en jämkning i paragrafens
första stycke, varigenom lapparna berättigats att utöva ifrågavarande
rättigheter »en var inom det område, där han må föra sina renar
på bete».

Tillika har jag funnit mig även böra göra ett tillägg till paragrafens
första stycke för att tillgodose lapparnas behov av jakt och fiske under vissa
färder till främmande lappbyar, såsom för att utskilja och hemföra renar,
vilka sammanblandats med den främmande lappbyns renar, och dylikt. I
övrigt godtager jag paragrafen sådan den av kommittén föreslagits.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

Under 35—42 §§ i lagen om fjällrenskötsel samt 33—42 §§ i lagen om
skogrenskötsel hava upptagits stadganden, som motsvara 14—16 och 18—24
§§ i gällande renbeteslag. Stadgandena hava delvis omarbetats och även
utökats.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 35 häft. (Nr 43.)

Yttranden.

Departements chefen.

35-42 §§
resp. 33—
42 §§.

96 28 8

114

Gällande lag.

Kommittén.

Huvudbestämmelserna i förevarande hänseende återfinnas i 14, 15 och 16§§
i renbeteslagen och äro gemensamma för fjällappar och skogslappar.

Enligt dessa bestämmelser gäller beträffande trakterna ovan odlingsgränsen,
att lapparna äro ovillkorligen ersättningsskyldiga för skada, som under juni,
juli och augusti uppkomma genom renar å växande eller avskuren, men ej
bärgad gröda på åker, äng och vissa i nämnda lagrum närmare beskrivna
utängsslåtter, medan, om skadan uppkommit under annan tid av året, densamma
skall ersättas endast under förutsättning att lapparna uppsåtligen
eller genom vårdslöshet vid bevakningen av renarna vållat densamma. Skada
å bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada, utan lämnats utestående i stack
eller hässja, skall ersättas endast i sådana fall, då densamma tillkommit
med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Beträffande renbetesjjällen, där all mark tillhör kronan och således inga
enskilda jordägare finnas, innehåller renbeteslagen inga särskilda bestämmelser.

I de med avseende å trakterna ovan odlingsgränsen gällande bestämmelserna
har kommittén förelagit vissa ändringar, i syfte att mera rättvist än nu är
fallet fördela ansvaret för skador mellan dem, vilkas intressen här stå emot varandra,
de renskötande lapparna, å ena, samt den jordbrukande befolkningen
å andra sidan. Ändringarna innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten
till förmån för den jordbrukande befolkningen och för
sistnämnda befolkning en skärpning i vården av höet till förmån för lapparna.

I fråga om lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet, som gäller växande
eller avskuren, men ej bärgad gröda på åker och äng m. m. under månaderna
juni—augusti, har anmärkts att stadgandena härutinnan visserligen
beredde skydd för grödan, så länge den växer eller, ehuru avskuren, kvarligger
å marken, men däremot icke för gröda, som för torkning uppsatts å
hässja. Kommittén föreslår (35 § 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel och 33
§ 1 mom. i lagen om skogsrenskötsel), att den ovillkorliga ersättningsskyldigheten
under angivna månader skall omfatta all skada genom renar å
grödan, således även skada å bärgad gröda, som icke införts i lada, utan
lämnats utestående i stack eller hässja.

Yad den jordbrukande befolkningen angår har erfarenheten givit vid handen,
att å stora delar av de områden, som äro upplåtna till renbete, befolkningen
ofta underlåter att till skydd för sin bärgade gröda vidtaga erforderliga
åtgärder, såsom att uppföra lador eller kringgärda eller i rimlig tid
hemföra densamma, oaktat sådant utan större kostnad eller svårighet kunnat
ske. Kommittén föreslår (35 § 2 mom. andra meningen i lagen om fjällrenskötsel
samt 33 § 2 mom. andra meningen i lagen om skogrenskötsel) att
grödans ägare, därest vårdslöshet av i lagrummen närmare angiven beskaffenhet
får anses ligga honom till last i avseende å grödaris bevarande och
under vissa förutsättningar i övrigt, själv skall stå skada, som å grödan orsakas
av renar.

Då förhållandena ovan odlingsgränsen ställa sig ensartade för fjällappar

115

och skogslappar, äro även bestämmelserna angående deras ersättningsskyldighet
för skador fullt lika i båda lagarna.

Yid avfattningen av 35 § 1 mom. resp. 33 § 1 mom. har kommittén i anslutning
till rådande praxis och andra förhållanden närmare än i gällande
lag skett angivit det slag av mark, å vilket resp. stadganden äro tillämpliga,
samt beträffande annan mark under ett 3 mom. infört ett särskilt stadgande.
Under 3 mom. i lagen om fjällrenskötsel hava även inbegripits renbetesfjällen.

I fråga om trakterna nedom odlingsgränsen och utanför renbet esf gällen gäller
såsom regel, gemensam för fjällappar och skogslappar, att lapparna äro ovillkorligen
ersättningsskyldiga för skada, som å växande eller avskuren, men
ej bärgad gröda orsakas av renar på åker och äng m. m. under maj—september,
medan, om skadan orsakats å annan tid, densamma skall ersättas
endast i sådana fall, då lapparna uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid
renarnas bevakning vållat densamma.

Beträffande skada å bärgad gröda, som icke blivit införd i lada, utan lämnats
utestående i stack eller hässja, gälla särskilda regler inom lappmarkerna
och särskilda regler utom lappmarkerna och utanför renbetesfjällen.

Inom lappmarkerna skall sådan skada icke ersättas, vare sig den uppkommit
under maj—september eller å annan tid, i annat fall än då den tillkommit
av uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning.

Utom lappmarkerna och utanför renbetesfjällen gäller däremot att skadan
ovillkorligen skall ersättas, om den uppkommit under maj—september, samt
om den uppkommit under oktober—april, endast i det fall att den tillkommit
av uppsåt eller genom vårdslöshet vid bevakningen av renarna.

Med avseende å dessa bestämmelser har kommittén, enär fjällapparna i
regel icke skola äga vistas nedom odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen
under annan tid av året än oktober—april, vidtagit den ändringen, att kommittén
i förevarande hänseende upphävt den nu bestående skillnaden mellan
å ena sidan trakterna nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna och
å andra sidan övriga trakter nedom samma gräns. För trakterna nedom
odlingsgränsen, vare sig de ligga inom eller utom lappmarkerna ävensom
för trakterna utanför renbetesfjällen skola således för fjällapparnas del gälla
enhetliga bestämmelser.

För skogslapparna gäller ju enligt kommitténs förslag, som härutinnan
överensstämmer med gällande renbeteslag, att de skola äga vistas nedom
odlingsgränsen å vissa delar året om samt å andra delar endast under oktober—april.
Beträffande skogslapparna har därför i lokalt hänseende
icke kunnat genomföras samma enhetlighet som i fråga om fjällapparna
kunnat ske.

I materiellt hänseende har kommittén för fjällapparnas och den jordbrukande
befolkningens del genomfört liknande skärpning eller lättnad å
ömse håll, som föreslagits beträffande trakterna ovan odlingsgränsen. Fjälllapparna
hava sålunda blivit ovillkorligen ersättningsskyldiga för skada å
all gröda, som uppkommer på åker och äng m. in. under den tid de icke

Gällande lag.

Kommittén.

116

äga vistas nedom odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen, i regel maj—
september (36 § 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel). Den jordbrukande befolkningen
därstädes bar förpliktats att under förut angivna förutsättningar
stå skadan själv under den tid, i regel oktober—april, som fjällapparna äga
vistas därstädes (36 2 inom. andra meningen).

I fråga om sådana skogslappar, vilka hava sina huvudvisten inom lappmarkerna,
bär kommittén ansett gällande bestämmelser angående skador å
växande eller avskuren, men ej bärgad gröda böra bibehållas oförändrade,
och lapparna således i regel vara ovillkorligen ersättningsskyldiga för dylika
skador under maj—sejitember. Beträffande gröda, som uppsatts i stack eller
hässja för torkning, bar, i likhet med vad som gäller i fråga om fjällapparna,
sadan gröda ansetts böra atnjuta särskilt skydd, och lapparna således vara
ovillkorligen ersättningsskyldiga för skador å densamma, och bar tiden för
sådan ersättningsskyldighet bestämts likaledes till juni—augusti. Att utsträcka
tiden i sistnämnda hänseende att omfatta även september har med
hänsyn till förhållandena ansetts rimligen icke kunna ske (34 § 1 mom. i
lagen om skogsrenskötsel). Den jordbrukande befolkningen har även förpliktats
att under angivna förutsättningar stå skadan själv under den tid, lapparna
äga vistas å trakten (34 § 2 mom. andra meningen i lagen om skogsrenskötsel).

Under en särskild paragraf — 35 § i lagen om skogsrenskötsel — har kommittén
upptagit bestämmelser beträffande sådana lappar, vilka året om driva
renskötsel nedom lappmarksgränsen. Dessa lappars ansvarighet för renskador
regleras för närvarande genom vad i allmän lag finnes stadgat om hemdjur,
som olovligen inkomma på annans mark. För dessa lappar har ansvarigheten
i förevarande hänseende av kommittén reglerats på liknande sätt som
för andra lappar, dock att ansvarigheten med hänsyn till förhållandena å
trakterna i fråga blivit i väsentliga hänseenden skärpt.

37, 38, 39, 40, 41 och 42 §§ i lagen om fjällrenskötsel äro med smärre
jämkningar överensstämmande med 20 och 21 samt 22, 19, 18, 23 och24§§
i renbeteslagen i nu nämnd ordning.

36, 37, 38, 39, 41 och 42 §§ i lagen om skogsrenskötsel svara mot 37—42
§§ i lagen om fjällrenskötsel.

40 § i sistnämnda lag avser lappbyområden nedanför lappmarksgränsen i
Norrbottens län, som av länsstyrelsen upplåtits för renskötsel. Medan övriga
lappbyområden eller delar därav föreslagits kunna indelas i skadeersättningsdistiikt
endast under viss förutsättning, har kommittén med hänsyn till förhållandena
å trakten ansett böra föreskrivas, att lappbyområdena därstädes
ovillkorligen skola utgöra ett eller flera skadeersättningsdistrikt med gemensam
ansvarighet för renskador.

35J resp. Bland fjällapparna har den föreslagna skärpningen i deras ovillkorliga
Yttranden. ersättningsskyldighet för skador å bärgat foder i allmänhet icke mött någon
gensaga. På enstaka håll i Norrbottens län har dock uttalats, att de i
stället föi den salunda skärpta ansvarigheten borde hava någon lindring i
ersättningsskyldigheten, då det gällde tramp på ängar, varvid föreslagits, att

117

de borde vara fria från sådan skada under juni månad. Därjämte bär bland
Norrbottenslapparna uttalats det önskemålet, att kronan måtte föranstalta
om inlösen av ströängar vid fjällfoten och mellan fjällen, enär det vore så
gott som omöjligt att under juni månad, då gräset å dylika ängar spirade
tidigare än på fjället, medan björkarna ännu icke bade något löv, bålla renarna
borta från ängarna och dessa i brist på virke icke kunde kringgärdslas.

Bland skogslapparna har förslaget mottagits med gillande.

I fråga om 1 mom. i 35 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande 33
§ i lagen om skogsrenskötsel bar domänstyrelsen erinrat att, därest renarna
ovan odlingsgränsen skulle under juni—augusti orsaka skada å gröda, tillhörig
skogstorp eller odlingslägenliet eller annan arrendelägenbet, som blivit
i behörig ordning upplåten, ersättning icke skulle utgå till innehavare av
dylik lägenhet. Förbehåll för innehavaren att själv stå skadan hade nämligen
icke gjorts, då dessa lägenheter upplätos, vadan det icke vore rättvist att
nu betaga innehavarna en rättighet, som tidigare tillkommit dem, endast av
den anledningen att, såsom kommittén gjort gällande, upplåtelserna icke
tillkommit under behörigt beaktande av de nomadiserande lapparnas rättigheter.
Ersättningsfrågan borde ordnas så att, sedan upplåtelsetiden tilländagått,
vid förnyad upplåtelse som villkor skulle stadgas, att innehavaren icke
vore berättigad till ersättning för nu ifrågavarande skador.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid förevarande paragrafer förklarat sig
icke hava något att erinra mot syftet med det i 2 mom. förekommande stadgandet
om skyldighet för bofasta att ensamma gälda skada å gröda vid uraktlåtenhet
att hemföra eller skydda densamma. Styrelsen har emellertid velat
fästa uppmärksamheten på att denna skyldighet komme att föreligga även i
sådant fall att vårdslöshet i fråga om renarnas bevakning och även uppsåt,
som ej vore att hänföra till skadebegär, förelåge från lapparnas sida och att
stadgandet förty ej komme att överensstämma med de allmänna grunder, som i 6
kap. 1 § strafflagen funnes meddelade för sådana fall att den skadelidande själv
medverkat till skadans uppkomst. Styrelsen ifrågasätter, att vid dylik vårdslöshet
eller vållande å ömse sidor endast en jämkning i skadeståndsbeloppet
borde följa och ej allenast de bofasta ansvara för skadan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter beträffande 35 § 1 mom. huruvida
tiden juni—augusti vore tillräckligt tillmätt. I trakterna ovan odlingsgränsen
inträffade ej sällan, att höbärgningen icke vore avslutad med augusti månads
utgång. Huru irrationellt detta än kunde anses vara, måste man dock räkna
med det såsom ett faktiskt förhållande, som ofta hade sin grund i otjänlig
väderlek, utängarnas spridda belägenhet och dylikt och ej finge utan vidare
skrivas på bristande företagsamhet eller lojhet hos befolkningen. Billigheten
gent emot den bofasta befolkningen syntes fordra, att renägarnas ersättningsskyldighet
skulle kvarstå även under september manad för nu angivna
fall. Att ägare av gröda, som lämnats utan skydd, själv skall stå skada,
som kunde drabba honom, funne styrelsen fullt riktigt. Det kunde ej förnekas,
att jordägare ofta gjort sig skyldiga till stor underlåtenhet i fråga om att
vidtaga åtgärder, som kunnat vara ägnade att avvärja renskador. När det

118

Departements

chefen.

emellertid gällde utängar, belägna ovan trädgränsen, uppstode många gånger
sa stora svårigheter för anskaffande av virke till lador och säkra hägnader
omkring den avbärgade grödan, att bestämmelser om ägarens skyldighet att
själv stånda kostnaderna för skador bleve synnerligen betungande för honom.
Bestämmelsen i 35 § 2 inom., att åtgärder för grödans skyddande skulle kunna
verkställas »utan större kostnad och svårighet», torde, anför styrelsen, avse de
fall, som styrelsen nu åsyftade. För att tydligare betona detta och sålunda
framhålla lapparnas plikt att bevaka renarna så, att de icke skadade å dylika
fjällängar avbärgad gröda, skulle en mindre omredigering av bestämmelsen
kunna ifragasättas. Denna skulle bestå däri, att orden »utan större kostnad
eller svårighet kunnat verkställas»'' utginge ur det sammanhang, vari de nu
förekomme, och att såsom en sista mening i denna punkt av 35 § tillädes
följande: Sker skada å gröda, som avbärgats å fjällängar eller dylika platser
vilka år efter annat varit till höfångst brukade, och där grödan ej kan utan
större kostnad eller svårighet skyddas, skall skadan ersättas av ägaren till de
renar, som orsakat skadan.

Bland den bofasta befolkningen har på sina håll framförts en del erinringar.
Bland annat har det yrkats, att tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet
borde framflyttas eu månad eller åtminstone en halv; att den
senare meningen i mom. 2 borde utgå; att förslaget måtte fastställas i befintligt
skick, dock med tillägg att tiden för hemforsling av fodret skulle
bestämmas till tre veckor efter inträffat vinterföre för dylika körningar; att
icke renägaren, utan renvårdaren måtte göras ansvarig och att skadan i
första hand borde ersättas av lappbyn.

Ifrågavarande bestämmelser äro tillkomna efter ett noggrannt vägande
mot varandra av de intressen, som å ömse håll böra beaktas, och hava även
om man jämför yttrandena för och emot, i allmänhet bland såväl myndigheter,
lappar och bofast befolkning mottagits med gillande. Att de icke
tillfredsställa alla parter är icke att förundra sig över. Den fråga, som man
genom förevarande liksom i efterföljande stadganden sökt lösa, tillhör de
mest svårlösta i hela renbeteslagen. Den har varit på dagordningen sedan
gammalt utan att man förmått lösa den till allas belåtenhet. Emellertid
har man i lagstiftningen på området efter olika experiment småningom arbetat
sig fram till en lösning, som åtminstona den övervägande största delen
av intressenterna ansett sig kunna acceptera. Sin sista utformning erhöllo
bestämmelserna genom 1898 års renbeteslag. Erfarenheterna därefter
hava ådagalagt, att grunderna för dessa bestämmelser äro i huvudsak tillfredsställande
och att missnöjet å ömse håll alltmera avtagit. Härtill torde
väsentligen hava bidragit statsmakternas åtgärder att genom indragning till
kronan av ströängarna minska konfliktanledningarna. Det är att hoppas, att
dessa åtgärder snarast utsträckas att omfatta även trakterna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens län. Till det bättre har säkerligen även väsentligen bidragit
den ökning i ladu- och stängselbyggandet, som försports hos den bofasta
befolkningen, och den stigande insikten hos densamma om det i längden
oräntabla i att använda långt avlägsna slåttermyrar. Slutligen torde också

119

till det förbättrade läget hava bidragit att renvården, tack vare lappfogdars
och tillsyningsmäns arbete, på många håll gått avsevärt framåt. På grund
av dessa erfarenheter anser jag mig icke kunna biträda yrkanden, som a\se
att rubba de grundprinciper, på vilka förevarande stadganden vila. Dessa
hava därför även i huvudsak bibehållits i de föreliggande förslagen. Kommittén
har, då den föreslagit en förskjutning åt det ena eller andra hållet
av ansvarighetens hittillsvarande fördelning mellan intressenterna, icke rubbat
nyss angivna grundprinciper. Kommittén har endast i rättvisans intresse
jämkat något på dem. Därvid har kommittén rätteligen utgått ifrån,
att den till förmån för den bofasta befolkningen stadgade strängare ersättningsskyldigheten
för lapparna icke på något otillbörligt sätt träder lapparnas
intressen för nära, samt att å andra sidan den till förman för lapparna
föreslagna lättnaden i ersättningsskyldigheten icke innebär annat än vad
hos den insiktsfulla delen av den jordbrukande befolkningen måste erkännas
vara i regel befogat. I sistnämnda hänseende har därtill såsom
framgår av stadgandets formulering, tagits vederbörlig hänsyn till sådana
fall, där det i anseende å tillgången på stängselvirke eller i följd av väderleksförhållandena
in. fl. dylika omständigheter icke rimligen kan fordras
att höet säkert skyddas eller liemföres. För min del anser jag kommitténs
förslag i dessa delar innebära en väsentlig förbättring av nu gällande stadganden.
Jag kan följaktligen icke vara med om, varken att inskränka eller
förlänga tiden för lapparnas ovillkorliga ersättningsskyldighet eller att låta
stadgandet, som i vissa fall ålägger den bofasta befolkningen att själv stå
skadan, utgå ur förslaget.

Yad stadgandena i övriga delar beträffar har från länsstyrelsen i Norrbottens
län uppmärksamheten fästs vid att 2 mom. andra meningen icke i
allo stode i överensstämmelse med grunderna för 6 kap. 1 § strafflagen.
Låt vara att denna erinran är riktig, så måste man dock även ihågkomma
att det här gäller .en speciallagstiftning, som icke blott i nu förevarande
hänseende utan även i andra hänseenden fordrar alldeles särskilda bestämmelser.
Jag anser mig därför icke kunna taga hänsyn till vad sålunda
erinrats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt ett förtydligande a\ eu
viss bestämmelse. Under hänvisning till vad jag förut anfört i fråga om
innebörden av sagda bestämmelse anser jag mig icke nu behöva yttra mig
vidare om densamma. Jag vill dock tillägga, att bestämmelsens tillämpning
icke är begränsad endast till sådana fall, som avses i länsstyrelsens yttrande,
utan att även å andra håll förhållandena kunna vara likartade.

Domänstyrelsens erinran finner jag i vad det avser lägenheter, som upplåtits
utan förbehåll att innehavaren själv skall stå skada genom renar, böra
föranleda en föreskrift bland övergångsbestämmelserna att nu gällande lag
skall vara tillämplig å dylika lägenheter intill utgången av den tid, för
vilken de nu äro upplåtna.

120

3634 7''W'' 1 fråga °m stadSandena under 36 § i lagen om fjällrenskötsel samt mot svarande

stadganden i 34 § i lagen om skogsrenskötsel hava gjorts erinringar
av alldeles samma eller liknande beskaffenhet, som mot närmast föregående
paragrafer. Jag kan därför och då jag även beträffande nu förevarande
stadganden har samma uppfattning, åt vilken jag nyss givit uttryck, här
icke behöva närmare ingå på de framställda erinringarna.

35 § i lagen Denna paragraf avser, såsom förut sagts, sådana trakter nedanför lapp °mskötsel.

6n mai-ksgränsen i Norrbottens län, där skogsrenskötsel bedrives året om.

I fråga om denna paragraf har från bofast håll yrkats, att ersättningsskyldighet
borde stadgas för all skada, som av renar orsakas å befolkningens
egendom, samt att tiden för sådan ersättningsskyldighet icke i något fall
borde begränsas till viss tid, utan omfatta året i sin helhet.

DCPchefe®entS" Enligt nu gällande bestämmelser äro renägarna ersättningsskyldiga för all
skada genom renar året om. Med den uppfattning i fråga om renskötselns
utövande i dessa trakter, som jag har och för vilken jag tidigare givit uttryck,
ser jag ingen anledning att i förevarande hänseende frångå nu gällande
bestämmelser. Jag har i enlighet härmed omredigerat stadgandet.

37 J Tp'' Dessa paragrafer äro i allt väsentligt upptagna från gällande renbeteslag.

De hava från länsstyrelsen i Jämtlands län föranlett den erinran att det för
lapparna säkerligen skulle innebära en väsentligt ökad trygghet mot obefogade
ersättningsanspråk, om den stadgade synen bleve eu ovillkorlig förutsättning
— med det legala vitsord, som därav kunde följa — för att ersättningsanspråk
på grund av skada genom renar finge göras gällande.
Från bofast håll i samma län har invänts, att bevisning vore för svår att
åstadkomma och att syneförrättningen bleve för dyrbar, varjämte man från
vissa håll ansett olämpligt att lappfogden, såsom varande partisk, skulle äga
att utse god man.

Departements- Jag finner de erinringar, som i det föregående omnämnts, icke böra förchefen.
anleda någon ändring i de föreslagna stadgandena.

38 § resp. Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida.

393S TP'' Beträffande dessa paragrafer har från ett håll erinrats, att bestämmelserna att

för skada, som sammanblandad renhjord åstadkommer, ersättning skulle lämnas
av var lapp efter antalet renar, som funnits i den blandade hjorden, vore i
vanliga fall fullt riktig. Dock borde införas den bestämmelsen, att lapp, som
i god tid före skadans uppkomst bevisligen velat urskilja sina renar, men blivit
nekad, eller för vilken sliiljning onödigtvis fördröjts av huvudhjordens ägare,
skulle vara fri från deltagande i skadeersättningens betalning. Det hände
nämligen rätt ofta att stora renhjordar under vandring, särskilt om bevakningen
vore mindre god, upptoge hela mindre hjordar eller delar därav utan
att dessa mindre hjordars ägare genast eller inom rimlig tid kunde återfå
sina djur, därför att den större hjordens ägare ej ville hopsamla djuren för

121

skiljning. I sådant fall borde den mindre hjordens ägare vara fri från betalning
för skada, som den gemensamma hjorden åstadkommit.

Ifrågavarande stadganden hava tillkommit för att underlätta för den, som Departementslidit
skada, att utbekomma ersättning därför. Meningen är, att denne ej skall
behöva ingå i någon närmare undersökning med ytterligt försvårad bevisning
om, vem bland renarnas ägare ersättningsskyldigheten åvilar. Jag
anser mig icke böra frångå den princip, som sålunda ligger till grund för
stadgandet. Föreligga sådana omständigheter lapparna emellan, som i yttrandet
anförts, torde vederbörande med tillämpning av paragrafens sista stycke
kunna utfå oriktigt utgiven ersättning av den, som det i sista hand åligger
att betala densamma.

Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida. 4° 39^''

Beträffande denna paragraf har jag redan i det föregående yttrat mig. På 40 § * lagen
grund av min uppfattning att alla skador, som orsakats i följd av renskötseln renskötsel.
året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, böra ersättas, har jag
omredigerat stadgandet till överensstämmelse med denna uppfattning.

Stadgandena under dessa paragrafer föranleda intet annat yttrande från 41 och42§§.
min sida än att jag ansett vissa redaktionella ändringar böra vidtagas i syfte
att, vidkommande trakterna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län,
bringa dem i överensstämmelse med övriga stadganden rörande dessa trakter.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lappbyområde.

I sin motivering till ifrågavarande stadgande har kommittén följande ut- 43 §.
talande rörande 3 mom.:

1 och 2 mom. i denna paragraf motsvara 8 § i gällande renbeteslag, medan Kommittén.
3 mom. är nytt.

Till 1 mom. har kommittén gjort ett tillägg i fråga om de omständigheter,
som av Konungens befallningsliavande skola särskilt prövas ''tid meddelande
av beslut enligt nämnda mom. Å vissa trakter finnas nämligen lappar, vars
renhjordar till väsentlig del bestå av skötesrenar, tillhöriga den icke lappska
befolkningen. Ett beslut, enligt vilket sådana renar skola avlägsnas från
lappbyn, kan därför, om icke särskild hänsyn tages till förhållandet i fråga,
beröva vederbörande hans levebröd. Kommittén har i anseende till det
intresse, det allmänna har av att försörjningsmöjligheterna för sådan lapp i
görligaste män bibehållas, ansett sig böra tillförbinda Konungens befallningshavande
att vid tillämpning av stadgandet tillse, att renskötande lapp icke
i oskälig grad kringskäres i sin näring.

I fråga om den i 2 mom. andra stycket sista meningen stadgade påföljden
för tredska att efterkomma ett beslut om förflyttning till annat lappbyområde
hänvisar kommittén till vad kommittén för liknande fall anfört i
sammanhang med behandlingen av 10 § i förevarande lagförslag.

122

Yttranden.

Departements chefen.

44-46 §§.

Yad angår 3 mom. upptager gällande renbeteslag icke någon bestämmelse
för det fall, att förflyttning till annat lappbyområde på grund av bristande
utrymme eller av andra orsaker stundom icke kan ifrågakomma. Stadgandet
avser att utfylla denna brist.

Från enstaka lappsM liåll bär ifrågasatts, att 1 och 2 mom. borde byta plats
och att reduceringen av renantalet i första hand borde gå ut över nyinflyttade
lappars renar och i andra hand över de bofastas renar, varjämte från samma
håll yrkats, att länsstyrelsen borde äga rätt att bestämma vilket av sätten
för renarnas minskning för varje särskilt fall skulle tillämpas. Om så vore,
att minskningen alltid i första hand skulle gå ut över bofastas renar, kunde
möjligen förhållandet mellan bofasta och lappar för vederbörande bys vidkommande
bli sämre än för en by, där bofasta fortfarande finge hava renar.
Borttagandet av bofastas renar skulle icke heller i många fall åstadkomma
någon kännbar minskning, sedan bofastas reninnehav inskränkts i så hög
grad som nu vore fallet. Ett tillägg till denna paragraf borde lämna länsstyrelsen
rätt att välja, vilket av sätten i 1—3 mom. som skulle användas.

Från bofast håll har hemställts bl. a., att i 1 mom. till skydd för vederbörande
renägare borde efter orden »inom viss förelagd tid» inskjutas orden
»ej understigande ett år».

Den från bofast håll gjorda hemställan torde icke behöva föranleda någon
åtgärd från min sida, då jag förutsätter att vederbörande länsstyrelse efter
föreliggande omständigheter utan särskilt stadgande beaktar densamma.

Yad från lappskt håll erinrats finner jag i viss mån befogat. Jag anser,
att i regel den av kommittén föreslagna ordningsföljden i avseende å renantalets
minskning bör iakttagas, men har intet emot att länsstyrelsen, där
särskilda skäl till avvikelse från denna ordningsföljd föreligga av sådan beskaffenhet,
som anförts, må frångå den stadgade ordningsföljden, och jag har
därför under 4 mom. infört ett stadgande, som ger länsstyrelsen befogenhet
härtill.

Ofredande av ren.

Beträffande dessa paragrafer yttrar kommittén i sin motivering följande:

44 § motsvarar 25 § i 1898 års renbeteslag enligt dess lydelse genom lagen
den 8 juli 1904.

Till förevarande § har kommittén gjort ett tillägg i syfte att avhjälpa vissa
missförhållanden, som nu ofta inträffa, då renar blivit skadade eller dödade
genom fällning av träd. Från flera håll hava klagomål framställts att, sedan
renar under angivna förhållanden skadats eller dödats, vid avverkningen
sysselsatta personer, utan att underrätta vare sig vederbörande lappar eller
landsfiskalen, antingen låtit vid saken bero eller till och med för egen del
tillgodogjort sig renarnas kroppar, varigenom de ådragit renägarna förluster.
För att bereda lapparna tillfälle att, såsom sig bör, själva tillgodogöra sig
de fällda djuren samt för att i övrigt förekomma, att arbetspersonalen självrådigt
förfogar över dem eller att renkropparna förfaras, har kommittén
funnit påkallat ålägga den, som förestår avverkningen, att genast underrätta

lapparna, om de finnas å trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen samt
till den sistnämnda för utrönande av ägaren översända djurens öron. Då
kommittén stadgat att öronen skola insändas i liopsittande skick, avses
därmed att beträffande varje särskilt djur de båda öronen skola vara fästade
vid varandra så att man kan skilja mellan vad som är vänsteröra och
liögeröra.

Till sist må framhållas att, därest de av kommittén under denna §
föreslagna bestämmelser vinna godkännande, stadgandet i 17 § i lagen den
20 juni 1919, innefattande bestämmelser i anledning av renbeteskonventionen
meilan Sverige och Norge, icke längre synes vara behövligt.

45 § motsvarar med vissa jämkningar 26 § första meningen i gällande
renbeteslag.

Yad angår 46 § hava här upptagits förutom 26 § andra och sista meningen
i renbeteslagen åtskilliga nya bestämmelser.

Å samtliga trakter i riket, där lapparna uppehålla sig med sina renar,
utgöra den bofasta befolkningens hundar en icke ringa fara för renarna. Sin
natur likmätigt bruka hundarna jaga och sarga renarna och kunna stundom
även döda dem. Där hundar angripa renar i mera samlad flock, kunna de
skingra och sprida renarna över milsvida områden. Uppenbart torde vara,
att lapparna härigenom åsamkas ej blott direkta förluster av värdefull egendom
utan även kostnader och besvär för renarnas hopsamlande. Då renarna
under skingringen äro undandragna lapparnas bevakning, inträffar även, att
renarna orsaka skador å den bofasta befolkningens ägor, vilka skador eljest
kunnat undvikas.

I syfte att bereda lapparna skydd mot den fara, som sålunda hotar deras
egendom från hundarnas sida, hava i 1898 års renbeteslag meddelats åtskilliga
bestämmelser. Flertalet av dessa bestämmelser har i kommitténs
lagförslag upptagits till sitt innehåll oförändrade. Övriga hava, enär de i vissa
hänseenden visat sig mindre effektiva, av kommittén omarbetats och fullständigats.
Härvid hava delvis legat till grund de i renbeteskonventionen mellan
Sverige och Norge i ämnet meddelade bestämmelser. Sålunda har därifrån
upptagits föreskriften att ej allenast de hundar, vilka såsom i 1*98. års renbeteslag
upptages, »kunna jaga ren», skola vid renarnas uppehåll i trakten
omhändertagas, utan så överhuvud skall ske med samtliga hundar... Känt är
nämligen att i allmänhet alla slag av hundar pläga ofreda renar. Aven små
och eljest för renarna ofarliga hundar kunna genom sitt skall skrämma renarna.
Bland övriga mera väsentliga ändringar, som av kommittén föreslagits,
må nämnas att, medan enligt 1898 års renbeteslag endast den hund
saklöst får dödas, som anträffas jagande ren, kommittén ansett samma påföljd
böra gälla även om hund, som anträffas utan tillsyn omedelbart efter
det den jagat ren. I anslutning till dessa bestämmelser har kommittén, på
sätt av det följande framgår, även ansett påkallat att föreslå en viss ändring
uti de i allmänhet gällande reglerna om bevisningsskvldighetens fördelning.

Benarna betas i allmänhet mera avsides från bebyggda trakter._ I allt fall
torde sällan inträffa, att en renskötande lapp eller annan, som påträffar eu
lös hund, då den jagar ren eller omedelbart efter det den jagat ren. är åtföljd
av personer, vilka enligt gällande rättegångsordning kunna tillåtas avlägga
vittnesmål rörande de omständigheter, varunder hunden påträffats. Lappen
är oftast ensam eller, då han har sällskap, i bästa fall åtföljd av någon
familjemedlem eller annan besläktad anhörig. Ehuru han således må hava
varit'' lagligen befogad att utan påföljder oskadliggöra hunden, är han dock
av omständigheter, som ligga utanför hans bestämmande, tvingad antingen
att låta hunden löpa, med sannolikhet för att den vid givet tillfälle åter

124

Yttranden.

44 §.

kommer att göra åverkan å renar, eller ock att, i händelse av rättegång,
i saknad av tillräckliga bevismedel, ersätta hundens ägare för förlust av
djuret. Lappen är alltså för närvarande rätt så ogynnsamt ställd i fråga om
rätten att inskrida mot hund, som jagar eller ofredar hans renar, och lider
till följd härav också kännbara förluster. Kommittén förmenar emellertid,
att det rimligen bör åligga hundägaren att taga sådan vård om sin hund,
att densamma icke vållar skada å annans egendom. Vid övervägande av
dessa förhållanden har kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig böra föreslå
en ändring i bevisningsreglerna av innebörd att, .om hundens ägare påstår,
att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter förelegat som, efter
vad kommittén härutinnan föreslagit, må föranleda dylik åtgärd, och den,
som dödat hunden, icke kan styrka att han varit därtill berättigad, han i
allt fall skall vara fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt icke
hundens ägare visar sannolika skäl för sitt påstående (46 § 3 mom. i båda
lagförslagen).

I vissa avseenden äro de i 1898 års renbeteslag intagna föreskrifterna rörande
skydd mot skadegörelse å renar genom de bofastas hundar fördelaktigare
för de norska lapparna än dem, som enligt konventionen skulle
gälla för dessa lappar under deras vistelse i Sverige. Det oaktat har emellertid
1919 års svenska lag med anledning av konventionen låtit de norska
lapparna åtnjuta den gällande renbeteslagens förmånligare bestämmelser i
antytt avseende. I andra delar åter äro konventionens bestämmelser förmånligare
för de norska lapparna. Sistberörda bestämmelser hava under 18
och 19 §§ intagits i 1919 års lag. Skulle kommitténs förslag rörande skydd
mot hundar vinna godkännande, torde nyssberörda §§ kunna utgå ur 1919
års lag. En sådan ändring av nämnda lag synes vara så mycket lämpligare,
som det givetvis måste innebära en stor fördel, att samma bestämmelser, som
tillämpas med avseende å svenska renar, även komma till användning,
då det gäller norska renar i Sverige, helst de senare ofta föras på bete å
samma trakter som de svenska.

I 46 § i lagen om skogsrenskötsel hava införts bestämmelser, som möjliggöra
för Konungens befallningshavande att beträffande trakter, vilka beröras
a,y renskötsel året om nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, medgiva
lättnader i den bofasta befolkningens skyldighet att i vissa fall hålla sina
hundar bundna, instängda eller försedda med klubba.

Lapparna hava enhälligt uttryckt sitt gillande av de under 44—46 §§
föreslagna stadgandena, och även från bofast håll har man övervägande biträtt
dem.

Från bofast håll har vid denna paragraf i fråga om skyldigheten för avverkare
att ersätta ren, som dödats eller skadats vid avverkning, anförts, att
i bolagens avverkningskontrakt plägade stadgas, att huggaren skulle ersätta
skada å lapparnas egendom, men att huggarna icke plägade yppa, då dylik
skada inträffat. Bolagen komme härigenom stundom i en obehaglig mellanställning.
Avverkningsägarens ansvarighet borde förty borttagas och ansvarigheten
påvila den, som i varje fall vållat skadan. Detta även för att framtvinga
omedelbar anmälan om inträffad skada så att det fällda djuret kunde
tillvaratagas samt för att framtvinga ökad försiktighet vid avverkningen.
Enär vidare lapparna icke brukade respektera bolagens önskan att föra
bort renarna från avverkningstrakten, borde införas en bestämmelse att lap -

125

par, som erhållit anmodan att föra bort renarna därifrån, skulle vara skyldiga
att själva stå skada å renar till följd av avverkningarna.

Erfarenheten har ådagalagt att renarna med begärlighet och oemotstånd- I,l’pa^“enU‘
ligt uppsöka avverkningsplatser för att tillgodogöra sig trädlaven, i synnerhet
vid sådana tillfällen, då tillgången å annan föda är försvårad. Det står
då i regel icke i lapparnas makt att hindra renarna därifrån. Med hänsyn
härtill och i anseende såväl till de oegentliglieter, som förekommit, som ock
därtill att enligt min mening jämväl avverkningsägaren bör stå ansvar,
finner jag vad vid denna paragraf erinrats icke böra föranleda någon åtgärd.

Vid denna paragraf har från vissa håll anmärkts, att stadgandet i fråga efter 15 §.
tillkomsten av den nya hundskattelagen rätteligen borde hava sin plats i
nämnda lag och förty här utgå.

Jag kan icke biträda denna mening.

Yid denna paragraf har lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt med in- is §■
stämmande av länsstyrelsen i länet erinrat, att stadgandet i 1 mom. första
stycket praktiskt taget skulle komma att innebära, att samtliga den bofasta
befolkningen tillhöriga hundar såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom
lappmarkerna året om skulle vara bundna eller instängda eller försedda med
klubba, ty ovan odlingsgränsen ägde såväl fjällappar som skogslappar att
vistas varje tid av året och nedanför odlingsgränsen ägde skogslappar att
vistas varje tid av året å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer,
och fjällapparna under oktober—april. Visserligen hade länsstyrelsen befogenhet
att för särskilt fall medgiva befrielse från vad i förevarande hänseende
stadgats, men borde det väl knappast anses vara lämpligt eller praktiskt,
om var och en inom lappmarken boende, som hade hund, för varje
gång, han önskade hava sin hund lös, måste söka tillstånd därtill. Stadgandet
borde omredigeras därhän, att undantag från stadgandet kunde meddelas,
även då hundar användes till jakt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig helt och fullt ansluta
sig till de bestämmelser, som föreslagits för att skydda renarna från att
ofredas av hundar oaktat allmänt gällande regler om bevisningsskyldighetens
fördelning därigenom rubbades.

Domänstyrelsen har ansett stadgandet i 3 mom. kunna få betänkliga konsekvenser.
Styrelsen anför härutinnan följande:

§ 46, punkt 3 innehåller en utvidgad rättighet för lapparna att saklöst
döda hund, som jagar eller annorledes ofredar ren, då sådan hund jämväl
anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller
annorledes ofredat ren, allt under förutsättning att renen uppehåller sig å
trakt, där renar för tillfället få föras på bete. Domänstyrelsen vill draga i
tvivelsmål, huruvida det varit nödvändigt att meddela denna ytterligare
befogenhet i berörda hänseenden, och huruvida skälig motvikt mot eventuellt
missbruk därav kan anses hava åstadkommits genom bestämmelserna i 2
stycket samma punkt. I varje fall kunna dessa bestämmelser få ganska

126

Departements chefen.

betänkliga konsekvenser. För den händelse nämligen att vid sportmässigt
utövande av fågeljakt inom fjällmarkerna det skulle inträffa att en ung och
dyrbar hund tillfälligtvis råkade att »gå ur hand» och under en kort stund
JafU ren, är lappen berättigad att döda sådan hund, därest han skulle antrafia
den omedelbart efter det den jagat ren, men innan ägaren lyckats
ater bringa hunden under sm kontroll. Då det emellertid i dylika fall ofta
nog vad hunden beträffar kan röra sig om värden upp till ett par tusen
kronor, medan den verkliga skada, som tillfogats renägaren, icke kan värdesattas
till ens narmelsevis motsvarande belopp, synes omtanken om lapparna
hava helt uteslutit hänsyn till andras berättigade anspråk på hänsyntagande
till j a m val deras intressen. Styrelsen får därför hemställa, att hittills gällande
bestämmelser i berörda hänseende måtte bibehållas.

Fian bofast hall har erkänts, att stadgandet under 46 § 3 mom. vore lämpligt
avfattat och byggt på rättvisa åt båda parterna. Det vore uppenbart,
att lapparna praktiskt taget aldrig hade »någon bevisning» med sig, då de
dödade hund. Stadgandet i fråga hade även nytta med sig för de bofasta,
ty hund, som jagade ren, plägade i allmänhet även driva får. Dock liar
från sådant håll även gjorts gällande, att lappen borde vara ersättningsskyldig,
så framt ej visades sannolika skäl för att hunden ofredat ren, ävensom
att hundägaren först borde varnas, innan lappen hade rätt att döda
hunden.

Med kännedom om de stora risker ej blott lapparna utan även den bofasta
befolkningen i anseende till renar eller andra kreatur äro utsatta för genom
den talrika stam av hundar, som hållas å ifrågavarande trakter, och med
hänsyn till att hundägarna nästan i regel icke hålla sådan vård om sina
hundar att de icke anställa skada, ansluter jag mig till de principer, som
ligga till grund för förevarande stadgande.

''Vad domänstyrelsen anfört anser jag närmast angå så kallade lyxliundar.
Att av hänsyn till sådana mildra stadgandena, anser jag icke påkallat. Här
är dock fråga om att bereda lapparna största möjliga hjälp att reda sig
i kampen för sin tillvaro, och många klagomål hava kommit till min kännedom
just däröver att jakthundar, vare sig av enklare eller finare beskaffenhet
fått ströva lösa och anställt skador å kreatur. Jag anser därför, att vad
domän styrelsen anfört icke bör föranleda ändring.

Uppenbart är att stadgandena under denna paragraf icke äro avsedda att förhindra
jakt. De vilja endast hindra, att hundarna anställa skador bland renarna.
Förhållandena härutinnan kunna emellertid vara olika på olika trakter. Fördenskull
har det lagts i länsstyrelsens hand att efter förhållandena meddela
lättnader. Ej heller har det varit meningen att vederbörande hundägare för
varje tillfälle, då han av något befogat skäl önskar hålla sin hund lös, skall
vända sig till länsstyrelsen med en särskild ansökning. Jag anser, att det,
såsom kommittén föreslagit, bör ankomma på länsstyrelsen att bestämma, i
vad män lättnader skola medgivas. För att emellertid förtydliga stadgandet
härutinnan har jag vidtagit den formellt obetydliga omredigeringen av stadgandet,
att länsstyrelsen må kunna för särskilda fall bevilja dylika lättnader.
Jag förutsätter därvid, att sådant medgivande lämnas i en allmän kungörelse.

127

Skötesrenar.

En fråga, som icke minst på senare tider varit föremål för särskild upp- 47-märksamhet, är spörsmålet om den icke renskötande befolkningens, vare sig
lappars eller andras, rätt att hava renar under vård av lappar, som föra
dem på bete å kronomark eller å annan mark, varöver renägaren icke förfogar
(skötesrenar).

I fråga om rätten att innehava skötesrenar gäller enligt 1898 års renbeteslag,
vad angår lapparna (35 § i renbeteslagen i dess lydelse enligt lagen den 19
juni 1917) såsom huvudregel, att de äro berättigade att i obegränsad omfattning
lämna renar i vård hos annan lapp. Ett väsentligt undantag från denna
regel finnes dock (38 § renbeteslagen). Av skäl, som närmare angivas i propositionen
den 23 mars 1917 (nr 169) sid. 55, hava nämligen i sistnämnda
lagrum meddelats bestämmelser av innehåll, att personer av lappsk härstamning,
som kommit ifrån renskötseln och i likhet med den bofasta befolkningen
söka sin utkomst såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos bofasta
och så vidare, under vissa förhållanden skola vara likställda med den
bofasta, icke lappska befolkningen i fråga om rätten att hava skötesrenar
och således, allt efter omständigheterna, antingen vara förbjudna att hålla
skötesrenar eller ock berättigade att innehava dylika renar endast i begränsad
omfattning.

Yad angår andra än lappar gäller jämlikt nyss åberopade 35 § i renbeteslagen
att endast en viss befolkningsklass ionm Norrbottens läns lappmarker,
nämligen den, som bor inom lappmarken och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
har rätt att hålla skötesrenar i vård hos lapparna, dock endast till
ett antal av 20, högst 50. Ett undantag härifrån utgöra dragrenar. Sådana
må en var hava under vård av lapp.

Enligt av kommittén verkställda utredningar uppgår antalet skötesrenar
i riket till sammanlagt 37,338, fördelade med 26,640 i Norrbottens län, 8,292
i Västerbottens län och 2,406 i Jämtlands län och Idre socken. Av skötesrenarna
tillhöra 20,835 den lappska och 16,503 den icke lappska befolkningen

De skötesrenar, som tillhöra lapparna, vårdas till ett antal av 16,962 hos
fjällapparna och till ett antal av 3,873 hos skogslapparna.

Den icke lappska befolkningen har 7,180 renar i vård hos fjällapparna och
9,323 renar i vård hos skogslapparna.

Undersöker man bland den icke renskötande lappsJca allmogen förhållandet
mellan å ena sidan antalet skötesrenägare och å andra sidan antalet av dem,
som icke hava skötesrenar, framgår, att i Norrbottens län, där antalet icke renskötande
lappar uppgår till 2,829, omkring 580 eller 20 %, i Västerbottens län,
där antalet icke renskötande lappar uppgår till 1,670, bortåt 200 eller 10 —

12 % samt i Jämtlands län jämte Idre socken, där antalet icke renskötande
lappar uppgår till 678, omkring 118 eller 17 % äro ägare av skötesrenar.

Undersökningen giver vidare vid handen, att av de lappsJca skötesrenägarna
vid tiden för renräkningen minst 80 % hade, inräknat kalvar, 25 skötesrenar

—Öl §§
resp.
—52 §§.

128

Kommittén.

eller mindre, nämligen omkring 41 % 1—5 renar, 18 % 6—10 renar, 11 %
11 —15 renar, 6 % 16—20 renar och 5 % 21—25 renar, medan omkring 13 %
hade 26—60 skötesrenar, nämligen 3 % 26—30 renar, 5 % 31—40 renar, 3.6 %
41—50 renar och 2 % 51—60 renar, samt slutligen att omkring 7 % hade 61
renar eller flera.

Undersöker man bland den icke lappska befolkningen förhållandet mellan
skötesrenägarna, å ena, samt dem, som icke liava skötesrenar, å andra sidan,
framgår att inom Norrbottens läns lappmarker, där folkmängden, frånräknat
lapparna, den 31 december 1920 uppgick till 47,411 personer, omkring 980
eller 2 % hade skötesrenar.

Vidare framgår av undersökningen att bland dessa skötesrenägare vid
tiden för renräkningen omkring 87 % hade, inräknat kalvar, 25 renar eller
mindre, nämligen 48 % 1—5 renar, 20 % 6—10 renar, 9 % 11—15 renar, 6 %
16—20 renar och 4 % 21—25 renar, medan omkring 10 % hade 26—60 renar,
nämligen 3 % 26—30 renar, 4 % 31—40 renar, 1 % 41 — 50 renar och 2 %
51—60 renar, samt omkring 3 % hade 61 renar eller flera.

I detta sammanhang bör erinras att, vad angår reninnehavet hos den icke
lappska befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, antalet skötesrenägare
är minst i Karesuando socken, omkring 8 personer, samt störst i Gällivare
socken, omkring 314 personer. Härnest kommer Arvidsjaurs socken med
195, Jokkmokks socken med 157, Arjepluogs socken med 153 och Jukkasjärvi
socken med 153 personer.

Kommittén har, bortsett i detta sammanhang från förhållandena nedanför
lappmarksgränsen i Norrbottens län, i fråga om de renskötande lapparna
ävensom andra lappar, vilka på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,
bibehållit nu gällande bestämmelser oförändrade; dock att rätten att lämna
renarna i vård till annan lapp i regel begränsats till den lappby, där vederbörande
hör eller hört hemma. Sistnämnda bestämmelse är närmast en ordningsföreskrift
till förekommande av överbelastning av betesmarkerna i andra
lappbyar och därav följande intrång för renskötseln därstädes.

Beträffande sådana lappar, vilka enligt lagförslagen icke äro att anse såsom
renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel,
har kommittén föreslagit delvis ändrade bestämmelser (47 § 2 mom.
i lagförslagen).

Kommittén anför i sistnämnda hänseende följande:

Såsom bekant finnas i de trakter, där lappar och bofast befolkning leva
vid sidan av varandra, vissa anledningar till slitningar. En av dessa anledningar
är att lappar, som slutat att driva renskötsel och söka sin utkomst
såsom hemmansägare eller eljest såsom jordbrukare eller såsom skogsarbetare
eller i andra yrken, fortfarande åtnjuta särskilda förmåner framför den icke
lappska befolkningen, eller, med andra ord uttryckt, att sistnämnda befolkning,
vilken är hänvisad att söka sin utkomst under i regel samma betingelser
som ifrågavarande lappar, emellertid saknar förmånen av de särskilda lappska
privilegierna. Sålunda kan inträffa, att av två hemmansägare, som äro grannar,

den ena är lapp med rätt bland annat att hålla skötesrenar i obegränsat antal,
den andra åter såsom icke lapp antingen helt saknar rätt att hava skötesrenar
eller ock äger hålla sådana renar endast i mycket begränsat antal. Då, icke
minst av skäl, som sammanhänga med grunderna för renbeteskonventionen
mellan Sverige och Norge, det icke kan ifrågakomma, åtminstone beträffande
den övervägande största delen av de trakter, där renbetning får äga rum, att
utvidga rätten för den icke lappska befolkningen att hålla renar i vård hos
lapparna, har kommittén, i syfte att i detta liksom i andra hänseenden söka
utjämna de påtagliga motsatserna mellan de båda folkslagen och i görligaste
män undanröja anledningarna till misshälliglieter dem emellan, ansett sig
böra föreslå vissa inskränkningar i den icke renskötande lappska allmogens
rätt uti förevarande hänseende.

Yad kommittén härutinnan hemställt ansluter sig till den tanke, som ligger
till grund för stadgandet i 38 § i 1898 års renbeteslag eller att i förevarande
hänseende likställa lappar, som kommit ifrån renskötseln och söka sin utkomst
på liknande sätt som den övriga bofasta befolkningen, med sistnämnda
befolkning. Dock har kommittén åt nyssberörda stadgande givit en mera
vidsträckt omfattning, i det att kommittén dels fråntagit vissa av ifrågavarande
lappar rätten att hålla skötesrenar dels ock, där kommittén endast begränsat
samma rätt, låtit begränsningen avse icke blott, såsom stadgandet i 38 § renbeteslagen,
vissa lappar, utan samtliga lappar, som icke äro att anse såsom
renskötande och icke heller på ett stadigvarande sätt deltagit i renskötsel.

Den av kommittén föreslagna begränsningen i reninnehavet till i regel högst
20 renar torde i praktiken icke förnärma ifrågavarande lappars intressen. Av
ovan anförda siffror framgår nämligen, hurusom det övervägande flertalet av
de icke renskötande lapparna icke håller några skötesrenar i vård hos sina
stamfränder och att för det mindretal av dem, som äga skötesrenar, renantalet,
med enstaka undantag, i regel understiger vad av kommittén härutinnan
föreslagits.

Då kommittén, vidkommande lappar, som äro bosatta utanför de trakter,
där enligt förslaget rätt att hålla skötesrenar skall vara medgiven, upphävt
deras rätt i sådant avseende, har kommittén utgått ifrån, att lappar, som
flyttat från de egentliga lapptrakterna och utanför dem söka sin utkomst, icke
skäligen kunna göra anspråk på de lappska privilegierna. För övrigt är antalet
dylika lappar ganska obetydligt och deras renantal ringa.

Hela Jämtlands län har medtagits bland de trakter, där rätt att hålla
skötesrenar fortfarande skall vara medgiven, bland annat av det skäl att länsgränsen
i öster i stort sett kan anses motsvara lappmarksgränsen i de båda
nordligare landskapen.

Slutligen må erinras, att de av kommittén föreslagna stadgandena icke äro
avsedda att tillämpas förr än efter tio år, räknat från den dag lagarna trätt
i kraft (övergångsstadganden 1 mom. i lagen om fjällrenskötsel och övergångsstadgandet
i lagen om skogsrenskötsel).

Yad därefter angår rätten för den icke lappska befolkningen att hålla skötesrenar
har kommittén — med vissa undantag för trakterna nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län, vartill jag längre fram återkommer — bibehållit
nu gällande stadganden med vissa jämkningar endast beträffande
sättet för sköteslegans erläggande, vadan, med angivna undantag, sådan rätt
fortfarande som hittills föreslagits skola tillkomma endast den, som är bosatt
inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet
(48 § i lagförslagen).

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 35 haft. (AV 43.)

9li 2* 9

130

Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra frångå renbeteslagens
restriktiva stadganden i fråga om de bofastas renägarskap, som dessa helt
nyligen, nämligen genom lagen den 19 juni 1917, införts och behovet för de
bofasta att hålla skötesrenar genom nämnda stadganden måste anses i tillbörlig
grad tillgodosett.

Visserligen hava, särskilt från den bofasta befolkningen i Gällivare socken,
framförts önskemål om utvidgad rätt att hålla skötesrenar, varvid såsom skäl
åberopats, att den jordbrukande befolkningen i socknen, därest densamma
icke medgåves rätt att över lag hava minst 50 renar, skulle sakna nödtorftig
utkomst och förty vara hotad till sin existens.

Kommittén har, föranledd därtill av nådiga remisser den 21 februari 1920
och den 7 februari 1921, verkställt eu ingående undersökning av förhållandena
i berörda socken, såvitt angår jordbrukets beroende av reninnehavet.
Därvid har kommittén funnit, att inom socknen högst 1,000 personer såsom
ägare eller brukare av jordbruksfastighet voro berättigade att hålla skötesrenar.
Med beräkning av inemot 5 personer för hushåll, kunde den del av
socknens jordbrukande befolkning, som skulle vara beroende av jordbruk och
reninnehav, uppskattas till c:a 25 % av den totala folkmängden i socknen
den 1 januari 1921. Av undersökningen framgick vidare, att av det nämnda
antalet ägare eller brukare av jordbruksfastighet endast omkring 300 eller
således knappt T/3 begagnade sig av rätten att hålla skötesrenar, medan återstående
2/3 icke innehade skötesrenar. En närmare undersökning av renantalet
hos renägarna gav vid handen, att om, såsom även lagen förutsätter,
till det tillåtna renantalet av 20 lägges ytterligare det antal kalvar, vartill
årsavkastningen kan beräknas eller i genomsnitt 5, endast 46 ägde ett större
antal renar än 25 samt att bland dessa 46 renägare renantalet i 29 fall
understeg och endast i 17 fall översteg 50. Därtill kom att bland dessa 17
största renägarna övervägande delen, även bortsett från själva reninnehavet,
tillhörde ortens mest välbärgade jordbrukare.

Kommittén vill för sin del icke göra gällande, att det anförda exemplet
från Gällivare socken i alla avseenden skulle vara tillämpligt å övriga socknar
uti ifrågavarande trakter. Kommittén anser detsamma dock med hänsyn
till de snarlika förhållanden i jordbrukshänseende, som råda i andra lappmarkssocknur,
där befolkningen reder sig antingen utan eller med ett mindre
antal renar, ådagalägga, att påståendet om jordbrukarens väsentliga beroende
av reninnehav för sin utkomst i viss mån saknar grund.

Skötesrenar
nedanför
lappmarks -gränsen i
Norrbottens
län.

Såsom tidigare anförts har jämlikt 1898 års renbeteslag den bofasta befolkningen
i trakterna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län icke rätt
att, vare sig genom lapp eller annan, låta föra renar på bete å främmande
mark, med undantag för dragrenar, som dock skola, om sådana hållas, vara
i vård hos renskötande fjällapp eller renskötande skogslapp med huvudviste
inom lappmarkerna.

Kommittén har nu, såsom också tidigare sagts, föreslagit stadganden (5 §
i lagen om skogsrenskötsel), enligt vilka det under vissa förutsättningar
skulle tillåtas lappar att i trakterna i fråga driva renskötsel året om, med
rätt för den bofasta befolkningen därstädes att till visst begränsat antal
sätta skötesrenar i vård hos dessa lappar. Härvid förutsättes även att sådana
renskötande lappar för eget vidkommande icke ovillkorligen äro under -

131

kastade den för befolkningen i Övrigt föreslagna stränga begränsningen av
renantalet. Att bestämma antalet renar för ifrågavarande lappar har överlämnats
åt länsstyrelsen.

Kommittén anför i detta sammanhang följande:

Bland de renar, som tillhöra befolkningen å trakterna i fråga, finnes ett
betydligt antal dragrenar; övervägande flertalet av renarna synes emellertid
utgöras av andra renar än dragrenar. Kommittén bär, med hänsyn till bestående
förhållanden och av förut vidrörda praktiska skäl, icke ansett lämpligt
att begränsa rätten för befolkningen att hålla renar i vård hos renskötande
lapp endast till dragrenar, men har kommittén, vars utredningar givit
vid handen, att de bofastas renantal i allmänhet icke plägar stiga till någon
högre siffra ansett befolkningens behov av renar vara tillbörligt tillgodosett,
om renantalet för den enskilde sättes till högst 20, dragrenar inräknade. Ett
undantag har härutinnan gjorts för lappar, som tidigare å trakten drivit
skogsrenskötsel, i det att kommittén lagt i Konungens befall ninghavandes
hand att för deras vidkommande medgiva ett högre antal än 20, detta därför,
att ifrågavarande lappar, till skillnad från den övriga befolkningen i
allmänhet, besitter flera renar och mer än denna torde vara ekonomiskt beroende
av sitt reninnehav. Emellertid utgår kommittén ifrån, att Konungens
befallningshavande, när utrymmet tvingar till en begränsning av renantalet i
dess helhet, i detta fall såväl som eljest för den enskilda vidtager de reduktioner
i renantalet, som för en var finnas påkallade av det större eller mindre
behovet av att hava renar.

I överensstämmelse med den princip beträffande bofastas reninnehav, som
redan nu gäller ovan lappmarksgränsen i länet, har kommittén, vilken anser
berörda princip böra tillämpas även i fortsättningen, gjort rätten för den
icke lappska befolkningen att hålla skötesrenar i vård hos renskötande lapp
beroende av, huruvida vederbörande äger eller brukar jordbruksfastighet.
Med den vidsträckta tolkning, som i praktiken givits åt detta stadgande,
anser kommittén, att befolkningens behov av att hava renar får anses skäligen
tillgodosett, i synnerhet som rätten att hålla dragrenar icke iir bunden
vid annat villkor än att antalet i intet fall får överstiga 20.

Det övervägande flertalet bland lapparna hava lämnat stadgandet utan
erinran. Från ett enstaka håll har man dock yrkat, att bofasta lappar borde i
lagen medgivas att hava intill 50 renar, varvid man synes hava utgått ifrån
att eu var medlem av en sådan familj borde få denna rätt. Vidare har från
ett enstaka håll ansetts, att bofasta lappar, som icke varit renskötare, liksom
även renskötande lappar borde få hava sina renar även i en annan lappby
än den, de själva tillhörde.

Även från övriga håll har stadgandet icke föranlett större erinringar. Det
har endast av länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkts att, då syftet med
47 § 2 mom. vore att likställa de icke renskötande lapparna med de bofasta
i fråga om rätten att innehava skötesrenar, tillräckliga skäl icke syntes föreligga
för att beträffande de förra antalet skötesrenar ej skulle begränsas till
20 »för hushåll» och att olika myndigheter — i ena fallet länsstyrelsen, i
det andra Kungl. Maj:t — skulle hava att medge innehav av intill 50 renar.
I båda fallen borde frågan om lämnande av dylikt medgivande kunna för
undvikande av omgång och skriftväxling prövas av länsstyrelsen.

47 §.

Yttranden.

132

Departements chefen.

48 §.

Yttranden.

Departements chefen.

Jag finner vad länsstyrelsen erinrat böra föranleda det förtydligande av
2 mom. första stycket att därav i överensstämmelse med stadgandets syftemål
klart framgår, att det antal renar, som må hållas i vård hos renskötande
lapp, icke avser varje enskild familjemedlem, utan hushållet i sin helhet. Därjämte
finner jag, att prövningen av ifrågavarande ärenden lämpligast bör
uppdragas åt länsstyrelsen. Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla,
att, såsom framgår av övergångsbestämmelserna, stadgandena i förevarande
paragraf icke äro avsedda att tillämpas förr än sedan fem år förflutit
efter lagarnas ikraftträdande.

Mot begränsningen av de bofastas reninnehav hava, såsom varit att vänta,
från den bofasta befolkningen, med enstaka instämmanden från lapparnas
sida, framförts samma önskemål och argument, som städse hittills åberopats,
då denna fråga kommit under prövning. De starkaste anspråken på större
förmåner i förevarande hänseende hava även denna gången framställts från
Gällivare socken. Man har helst icke velat hava någon begränsning alls för
den bofaste att hålla skötesrenar eller ock yrkat, att ntalet renar måtte
sättas väsentligt högre än vad som föreslagits.

Med avseende å 1 mom. har vidare erinrats, att prövningen av frågan om
ett högre renantal än 20 borde uppdragas åt länsstyrelsen.

Beträffande 2 mom. har erinrats, att bestämmelserna om skyldighet för
lappfogden att medelst kvitton kontrollera att sköteslegan blivit erlagd saklöst
kunde borttagas och att lappfogden i detta avseende icke borde åligga
annat än att mottaga lega av den, som ville erlägga den till honom. Aven
har erinrats, att länsstyrelsen, som ägde bestämma minimilegan, jämväl borde
bestämma maximilegan.

Jag finner med hänsyn till den utredning, som av kommittén förebragts
angående de bofastas reninnehav, och med hänsyn tagen till att denna fråga
så nyligen som 1917 varit föremål för ingående prövning, övervägande skäl
tala för att icke nu göra någon ändring beträffande antalet renar, som av
bofasta må hållas i vård hos renskötande lappar. Erfarenheten under de
gångna åren har ej heller visat annat än att befolkningens behov liärutinnan
är med det föreslagna antalet tillgodosett.

Prövningen av frågan, huruvida ett högre renantal än 20 bör medgivas,
finner jag även här böra uppdragas åt länsstyrelsen. Under den tid sådan
prövning ankommit på Kungl. Maj:t har en viss praxis börjat stadga sig
därhän att endast från fall till fall pröva, i vad mån en enskild bofast varit
i behov av ett ökat antal renar. Man har således ansett ett dylikt medgivande
icke böra lämnas för en hel socken eller överhuvudtaget opersonligt för någon
trakt. De omständigheter, som varit avgörande, då tillstånd till ett högre
renantal givits, hava i allmänhet varit av sådan art som att vederbörande
haft talrik familj att försörja och saknat egentliga biförtjänster vid sidan
av jordbruket eller ock varit mindre arbetsför och dylikt. Jag anser, att
denna praxis även framledes bör iakttagas och att det således icke bör
ifrågakomma att meddela dylikt tillstånd åt bofasta personer, som till stöd

133

för sina anspråk liärutinnan knappast kunna åberopa annat än att reninneliavet
är en synnerligen lukrativ affär, som förorsakar dem själva skäligen
ringa arbete.

I fråga om sköteslegans uppbärande har jag ansett mig böra tillmötesgå
det så gott som enhälligt framställda önskemålet, att lappfogdens befattning
härmed måtte helt upphöra, och jag har fördenskull vidtagit sådan ändring
i kommitténs förslag härutinnan att det skall stå vederbörande fritt att på
grundvalen av den av länsstyrelsen fastställda minimilegan själva avhandla
härom sinsemellan. Jag förutsätter dock att, där någon lapp hellre skulle
önska, att legan uppbäres av lappfogden, denne tillmötesgår en sådan begäran.

Ett stadgande härom, därest det överhuvud skulle anses påkallat, anser jag
dock icke hava sin plats i lagen, utan snarare i instruktionen för vederbörande
tjänsteman.

Övriga erinringar mot stadgandena under förevarande paragraf föranleda
ingen åtgärd från min sida.

Denna paragraf, som avser att reglera rätten för den bofasta befolkningen 49 § i lagen
nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län att hålla renar, har i allmänhet skötsel.
lämnats utan erinran. Man har dock på sina håll även här yttrat missnöje
med det föreslagna renantalet.

För egen del kan jag icke i allo biträda kommitténs förslag under denna Departement.-paragraf.

Kommittén har — enligt min mening fullt riktigt — här tillämpat samma
princip i avseende å reninnehavet, som antagits för lappmarkerna, nämligen
att endast den som är bosatt och äger eller brukar jordbruksfastighet å trakterna
får hålla renar. Emellertid har kommittén utsträckt samma rätt även
till lappar, som hava sitt hemvist inom lappbyområdet. Jag kan icke finna
tillräckliga skäl för att å dessa trakter, som ligga utom lappmarkerna och
där det är fråga om ett helt annat slag av renskötsel — den legaliseras ju
i huvudsak till förmån för den bofasta befolkningen — giva lapparna något
företräde i förevarande hänseende framför den övriga befolkningen. Jag har
därför låtit stadgandet härom utgå.

Vidare har kommittén funnit, att lapp, som drivit renskötsel inom ett lajjpbyområde,
skall kunna, då synnerliga skäl därtill äro, erhålla tillstånd för
någon tid att innehava ett högre antal renar än det, som eljest är medgivet.

Vill man i görligaste mån underlåta att särskilt uppmuntra renskötseln å
dessa trakter och i allt fall förbehålla densamma för den bofasta befolkningens
behov, kan jag icke finna annat än att man icke bör slå in på den
vägen att låta en renskötare, sedan han upphört att utöva yrket, behålla
renar i vidare mån än han eljest kan vara berättigad till. Jag har för den
skull ansett stadgandet härom böra utgå.

Kommittén har lagt i länsstyrelsens hand att föreskriva att samtliga renägare
inom ett lappbyområde skola till underlättande av skadeersättningens
utgörande tillhöra en för ändamålet bildad renägarförening med av styrelsen
godkända stadgar.

134

Från åtskilliga håll har yrkats att dylika föreningar borde vara obligatoriska.

Jag vill i detta sammanhang åberopa vad kommittén anfört angående
redan befintliga föreningar. Det heter i kommitténs betänkande i denna del:

Med hänsyn till att renägarna inom de särskilda betesområdena, vilka i
regel äro av stor utsträckning, i allmänhet äro eller före 1917 års lagstift^i-^8
varit sammanslutna i renägarföreningar, och då dessa föreningar, särskilt
vid reglering av renskador, visat sig så ändamålsenliga, att befolkningen
mångenstädes ansett tillvaron av sådana föreningar utgöra en nödvändig
förutsättning för skogsrenskötsel inom här ifrågavarande trakter, har kommittén
föreslagit befogenhet för Konungens befallningshavande att ålägga
renägare skyldighet att sammansluta sig i dylika föreningar.

Enligt vad för kommittén uppgivits finnas renägarföreningar för närvarande
åtminstone i Muonionalusta kapellförsamling, Pajala moderförsamling samt
Tärendö och Overtorneå församlingar, medan den renägarförening, som tidigare
funnits även i Korpilombolo församling, för några år tillbaka blivit
upplöst. Tillika vill kommittén erinra, att av de kommunala myndigheterna
(kommunalstämma, kommunalfullmäktige) i Pajala, Junosuando, Korpilombolo,
Tärendö, Hietaniemi, Overtorneå, Överkalix och Edefors kommuner, då
de hörts i föreliggande fråga, såsom lämplig organisation för renskötseln å
ifragavarande trakter förordats sammanslutning av renägarna i renägarföreningar
med av Konungens befallningshavande godkända stadgar. Kommittén,
som tagit del av befintliga stadgar för dylika föreningar, anser att desamma
väl anpassat sig efter förhållandena, men att de dock böra, innan de fastställas
av Konungens befallningshavande, underkastas omarbetning för att i
tillämpliga delar bringas i närmare överensstämmelse med lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar.

Även för min del anser jag det vara lämpligast att föreningarna bliva
obligatoriska på det sätt att den, som icke vill ansluta sig till en dylik
förening, icke skall äga rätt att hålla renar på främmande mark. Jag har
för den skull vidtagit motsvarande ändring i stadgandet.

Vidkommande sista stycket av kommitténs förslag under ifrågavarande
paragraf har jag vidtagit bl. a. en sådan ändring, som betingas därav att
lapp icke skall äga något företräde framför den övriga befolkningen.

49—51 §§ Dessa paragrafer föranleda intet yttrande från min sida.

resp.

50 — 52 §§.

52 § resp.
53 §.

Kommittén.

Kenräkning.

I sin motivering till 52 § i lagen om fjällrenskötsel och motsvarande 53 §
i lagen om skogsrenskötsel anför kommittén:

I sammanhang med den genom lagen den 19 juni 1917 vidtagna begränsningen
av rätten för den icke lappska befolkningen att hålla renar i vård
hos lapp infördes i 37 § renbeteslagen ett stadgande, enligt vilket för övervakande
av bestämmelserna i fråga om renräkning i regel skall hållas minst
vart tredje år i Norrbottens län.

Första stycket av 52 § ansluter sig i så måtto till detta stadgande, att
däri förutsättes, att renräkning emellanåt skall hållas. Den begränsning av

135

rätten att liålla skötesrenar, som kommittén föreslagit även för en \ iss del
av den lappska allmogen, påfordrar tydligen, i likliet med begränsningen av
den icke lappska befolkningens reninnehav, någon kontroll från myndigheternas
sida. Härtill kommer att det visat sig nödvändigt att med vissa mellanrum
fastställa renantalet i hela riket och dess fördelning å de särskilda
lappbyarna. Kommittén har emellertid, icke minst ur kostnadssynpunkt, icke
ansett lämpligt att i lagen stadga någon bestämd tid, inom vilken renrakningen
varje gång skall hållas. Prövningen härav ävensom av de omständigheter
i övrigt, som kunna påkalla eu dylik förrättning, har kommittén

ansett böra tillkomma Kungl. Maj:t. ■,

Kommittén, som i början av år 1921 med Kungl. Mapts bemyndigande föranstaltat
om och lett en allmän renräkning i riket, vill med stöd av därunder
vunnen erfarenhet i detta sammanhang erinra, att, därest andamålet med
en sådan renräkning icke skall förfelas, densamma förutsätter en vidhftig
organisation av såväl personal som material och måste genomforas efter särskilda
för hela räkningsområdet enhetliga grunder. Med hansyn till den tid
och det omfattande arbete, förberedelserna för eu allmän renrakmng och genomförandet
av densamma ävensom bearbetningen av det vid eu sadan förrättning
insamlade materialet erfordra, och då kostnaderna minor visat sig
bliva ganska avsevärda torde det, enligt kommitténs mening icke garna
kunna komma i fråga att anordna allmän renräkning annat an da synnerliga

skäl påkalla sådant. . . .

52 S 1 mom. andra stycket syftar på bestämmelser i renbeteskonventionen

mellan Sverige och Norge, 7 och 139 §§, enligt vilka minst vart tredje ar
räkning av alla renar skall ske inom de områden, som upptagas av de nuvarande
lappbyarna Könkämä, Lainivuoma, Saanvuoma och Talrna i Norrbottens
län. Därest kommitténs förslag, som borttagit det i nu gallande renbeteslag,
37 8, förekommande stadgandet om hållandet av renrakning i Norrbottens
län minst vart tredje år, genomföres, måste genom ny lag konventionens
ovanberörda bestämmelser för Sveriges de! täckas

Beträffande 52 § 1 mom. tredje stycket hänvisar kommittén till vad under
58 8 3 mom. här nedan kommer att anföras. . .

Då renräkning är en offentlig förrättning, icke minst i lapparnas eget intresse,
har kommittén i 52 § 2 mom. ansett sig böra foresla skyldighet för
lapp att utan ersättning samla och biträda vid rakning av den björn, till

vilken hans renar höra. ____

I 53 S i lagen om skogsrenskötael har, sasom for skogslapparnas vidkommande
opåkallat, icke upptagits något stadgande motsvarande andra stycket
i nyssnämnda 52 § angående rakning i vissa fall av renar i de nordligaste
delarna av Norrbottens län. Däremot har i 53 § andra stycket meddelats
bestämmelser angående renräknings hållande å trakterna nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län. De renägarföreningar, som for uarvarande hnnas
å ifrågavarande trakter, pläga, enligt vad för kommittén uppgivits, i allmänhet
anordna räkning av de till föreningen hörande renarna en gang om aret
varvid kostnaderna för räkningen uttagas hos renagare, som aro anslutna till
föreningen. Kommittén har vid stadgandets avfattmng utgått från förhållandena,
sådana de på vissa orter gestaltat sig; dock att kommittén lagt i
Konungens befallningsliavandes hand att inom angiven tidsbegränsning anordna
renräkning, då sådan av omständigheterna kan anses pakallad.

Förevarande stadganden, som med några oväsentliga detaljerinringai, i
övrigt godtagits av samtliga intressenter, föranleda intet yttrande från mm sida.

Departements chefen.

136

53 § resp.
54 §.

Kommittén.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

Dessa stadganden avse dels att bereda orkeslösa eller ålderstigna lappar
tillfälle att komma i åtnjutande av erforderlig vård samt att för andra lappar,
som därav äro i behov, underlätta utkomstmöjligheterna, dels ock att
reglera upplåtelser i vissa fall av kronomark ovan odlingsgränsen till befolkningen
därstädes.

Kommittén anför i sin motivering till förevarande stadganden bland annat
följande:

I sitt förslag angaende lapparnas rätt att slå sig ned på kronomark har
kommittén ansett sig kunna i stort sett ansluta sig till det i 1917 års proposition
framlagda förslaget. Upplåtelser, varom här är fråga, kunna enligt
kommitténs förslag medgivas å de uteslutande av kronomark bestående renbetesfjallen
i Jämtlands län och till dessas utvidgning inköpta fastigheter
samt å kronomark såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna.

™ed den nyligen avslutade avvittringen inom Västerbottens läns
fjälltrakter hava avsatts vissa områden för att, därest framdeles så skulle
finnas lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenlieter åt lappar, vilka helt eller
huvudsakligen övergivit nomadlivet. Dessa områden och eventuellt annan
mark, med avseende å vilken lapparna kunna anses hava särskilda rättig.
"er> P''eniigi kommitténs mening i främsta rummet komma till användning
för ifrågavarande ändamål.

Vid bestämmande av upplåtelsernas storlek samt ordningen i övrigt för
deras meddelande liar man att taga hänsyn till olika fall. En särskild ställning
intages av de lappar vilka idkat renskötsel, men i följd av ålder eller
sjukdom icke längre kunna fortsätta att därigenom vinna sitt uppehälle. I
många fall torde väl en sådan lapp, om han får en mindre lägenhet, kunna
genom fiske och jakt samt hallande av getter eller någon ko eller genom avkastningen
av egna renar vinna sitt uppehälle. Är emellertid lappen helt
orkeslos och saknar han tillgångar eller underhåll av anhöriga eller andra,
blir det nödvändigt att genom ingripande från det allmännas sida bereda
honom möjlighet till försörjning. I dylikt fall uppstår en fattig vårdsfråga,
vilken torde böra behandlas i samband med övriga spörsmål angående lapparnas
fattigvård. Genom markupplåtelser för eventuella hem för dylika
lappars omhändertagande synes fattigvård sfrågans lösning kunna under de

sammanträden, som kommittén hållit med lappallmogen, har framlagts
och diskuterats en plan rörande upprättande av kolonier för ålderstigna
och sjuka lappar. Man har, delvis med erfarenhet från redan bestående anordningar,
tänkt sig ett centralhem, å vilket lappar, som vore helt oförmögna
att försörja sig själva och icke finge hjälp från annat håll, kunde intagas för
vård under en föreståndares ledning. Frågan i vad mån understöd av allmänna
medel kan komma att tarvas för de å hemmet intagna må bliva beroende
av förhållandena i de särskilda fallen. I närheten av och i anslutning
till sådant centralhem skulle mindre lägenheter upplåtas åt lappar,
som vore något arbetsföra eller som i övrigt med stöd av egna tillgångar
eller med andras bistånd kunde draga sig fram utan att behöva anlita
hemmets tillgångar. Vid sagda lägenheter skulle få upptagas odling och
hallas hemdjur, varjämte i mån av tillgång tillfälle skulle beredas till fiske
och jakt.

137

Nämnda plan har vid sammanträdena av lapparna mottagits med gillande
och tacksamhet. Genom en dylik ordning kan i största utsträckning undvikas
anstaltsformen för understöd, vilken för de vid friheten i fjällen vana
lapparna kännes särskilt tryckande.

Under förhoppning att nödiga medel för upprättande av hem och kolonier
av ifrågavarande slag genom Kungl. Maj:ts föranstaltande måtte i sinom tid
beredas, har kommittén, utan att närmare ingå på frågan om lapparnas fattigvård,
vilken kommittén med hänsyn till den begränsade tiden för dess
arbete icke medhunnit att behandla, föreslagit bestämmelser för att möjliggöra
genomförandet av en plan sådan som den ovan antydda eller för upplåtande
i övrigt av lägenheter åt ifrågavarande grupp av lappar. Med hänsyn
till de förutsättningar, under vilka dylika Ingen hets upplåtelser enligt
det ovan sagda skulle få äga rum, böra icke lägenheterna få växa ut till
verkliga odlingslägenlieter, för vilkas brukande kräves nedläggande av ett
betydligt större arbete än innehavarna själva kunna åstadkomma. Hus och
andra byggnader böra fördenskull ej heller byggas större än som för lägenheternas
nyss angivna ändamål är nödigt. Vidare må framhållas att, sedan
en lägenhet upptagits och bebyggts, efterträdaren givetvis kommer i eu gynnsammare
ställning än den, som först upptagit lägenheten. Under sådana
omständigheter synes med billighet överensstämma, att en ny lägenhetsinnehavare
må, därest hans förmögenhetsförhållanden i övrigt det medgiva, kunna
tillförpliktas att för lägenheten utgiva viss mindre årlig avgift.

Emellertid inträffa fall, då lapp, som icke orkar driva renskötsel, icke
önskar förvärva egen lägenhet utan slår sig ned hos någon bofast. För beredande
av lättnad i sådan lapps uppehälle, när behov därav föreligger, må
enligt lagförslagen åt honom kunna upplåtas vissa förmåner av fiske och jakt
samt skogsfångst ävensom rätt att hålla getter å kronomark.

Ovan har talats om upplåtelse av lägenheter med mera åt lappar, som av
orkeslöshet övergiva av dem förut idkad renskötsel. Emellertid kunna humanitära
skäl och social omtänksamhet påkalla att staten träder emellan
och genom lägenlietsupplåtelser bistår även arbetsföra lappar — såväl sådana
som varit renskötande som andra —, vilka råkat i ekonomiskt betryck.
Särskilt kunna ömmande omständigheter föreligga beträffande renskötande
lappar, som genom förlusten av sina renar råkat i fattigdom och måste på
annat sätt söka sin utkomst.

Vid upplåtelser åt arbetsföra lappar bör avses skapandet av verkliga jordbrukslägenheter,
varå lapparna kunna grunda sin utkomst. Dylika upplåtelser
böra ske i mån av tillgång på lämplig mark och sökandenas egna
kvalifikationer, varjämte bör iakttagas, att upplåtelserna ej lända till förfång
för de renskötande lapparna. Med nyttjanderätten bör, särskilt innan
jordbruket å lägenhet hunnit utvecklas, kunna förenas upplåtelse av utängsslåtter
å kronomark.

Beträffande alla ovan omförmälda upplåtelser bör gälla att vederbörande
myndighet, som har att medgiva upplåtelsen, skall äga bestämma närmare
villkor för densamma. EU dylikt villkor bör alltid vara, att lägenlietsinnehavarna
själva skola hava att svara för de skador, som av renar kunna förorsakas
å upplåtna områden.

Från lapparnas sida hava förevarande stadganden mottagits med gillande.

Domänstyrelsen har beträffande de i mom. 1. 2, 3 och 4 berörda upplåtelserna
å kronoparker eller andra kronomarker åberopat vad styrelsen
förut anfört till stöd för att domänstyrelsen borde i motsvarande fall tillerkännas
befogenhet före länsstyrelsen. Särskilt har styrelsen ansett olämp -

Yttranden.

138

ligt, att länsstyrelsen jämlikt 2 mom. första stycket skulle äga befogenhet
att i fråga om utlämnande av virke meddela order till tjänsteman, som
är underordnad annan myndighet. Vidare har styrelsen med avseende
å 2 mom. tredje stycket, under åberopande av vad styrelsen anfört i fråga
om rätten för lapparna att i fjälltrakterna hålla getter, ställt sig bestämt
avvisande mot förslaget att tillstånd att nedom odlingsgränsen hålla getter
å kronoparkerna skall kunna meddelas av annan myndighet än domänstyrelsen.
Det har vidare, vidkommande 3 mom., icke synts styrelsen föreligga
tillräckliga skäl att utan samband med upplåtelse av lägenhet låta
lapp, som upphört med renskötseln, allra minst en lapp, som bor inhyses hos
den bofasta befolkningen, komma i åtnjutande av vissa privilegier såsom
rätt till skogsfångst för bränsle m. m. eller till jakt och fiske, så mycket
hellre, som det svårligen läte sig göra att förhindra ett oriktigt utnyttjande
av desamma till förmån för dem, hos vilka han inhyst sig. Slutligen har
styrelsen i fråga om 5 mom. anfört följande:

Uti punkt 5 hava lapparnas rättighet till viss avkastning från kronomark
ovan odlingsgränsen utökats både i fråga om de områden, varifrån dessa
rättigheter skulle kunna tillgodogöras och beträffande arten av desamma.
Sålunda kunna från kronomark ovan odlingsgränsen upplåtelser av grustäkt
eller annan därmed jämförlig rättighet eller nyttjanderätt till vissa inägor
upplåtas och avkastningen härav användas till förmån för lapparna.
Då i lagförslaget i övrigt hävdats, att lapparnas privilegier icke må av dem
utnyttjas annat än inom de särskilda lappbyarnas områden, är sålunda rätten
att utnyttja berörda rättigheter, varhelst de än förekomma å kronomark
ovan odlingsgränsen, en knappast befogad utvidgning av den speciella rätt
till vissa privilegier som lagförslaget i övrigt velat tillerkänna lapparna.
Men detta oaktat synes i varje fall tillgodogörande av grustäkt eller annan
därmed jämförbar nyttighet icke böra medgivas lapparna, vilka endast synas
kunna få ersättning för den minskning i renbete, som eventuellt kan uppstå
vid dylika upplåtelser. Inkomsten av annan upplåtelse, än som uti 1898
års renbeteslag avses, bör, såsom styrelsen tidigare framhållit, icke tillkomma
lapparna utan statsverket.

Liknande erinran som den, vilken här återgivits ur domänstyrelsens yttrande,
har även anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av kommunalfullmäktige
i JuhJcasjärvi socken m. fl.

Kommunalfullmäktige i Kiruna, vilkas yttrande underskrivits bl. a. av jägmästaren
i reviret, hava yrkat sådan ändring av 5 mom. tredje stycket, att
länsstyrelsen skulle äga att efter ansökning medgiva statens befattningshavare
befogenhet att avgiftsfritt tillsvidare under viss tid vid färder, som i
tjänsten företagas inom ifrågavarande områden, idka lovlig jakt ävensom
fiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har påpekat, att kommitténs förslag innebära
att hittills gällande bestämmelser om lapparnas rätt att förhindra upplåtelser
i vissa fall ovan odlingsgränsen komma att bortfalla. Styrelsen
anser den ståndpunkt, som kommittén uti denna fråga intagit, vara den
rätta. Vidare biträder styrelsen förslaget att den befogenhet, som statens

139

befattningshavare genom ^länsstyrelsen kunna erhålla att under viss förrättning
eller viss tid vid färder i tjänsten jaga eller fiska, begränsas att gälla
för uppehälle under färden. Styrelsen anser även riktigt, att personer i sådan
samhällsställning, vilka önska bedriva jakt eller fiske i sportsyfte, böra erlägga
avgift på samma sätt som andra till utövande av dylik näring icke särskilt
berättigade. En fri jakt- och fiskerätt för statstjänstemän skulle uppväcka
förklarligt missnöje hos befolkningen i de angivna trakterna, varför styrelsen,
om sådant skulle ifrågasättas, redan nu velat uttala sig mot bifall till
en dylik framställning. Styrelsen ifrågasätter slutligen, huruvida icke vid
upplåtelse av rätt till jakt, fiske eller slåtter, nyttjanderättens innehavare
borde kunna få tillstånd att på anvisad plats uppföra en kåta eller därmed
jämförlig bostad.

Vad först angår den av domänstyrelsen i detta sammanhang åter upptagna
frågan, huruvida icke domänstyrelsen vore närmare än länsstyrelsen att
åtminstone nedom odlingsgränsen handlägga ärenden angående lägenhets- och
andra upplåtelser åt lappar, är att märka att frågan i förevarande paragrafer
har ett delvis annat läge än då det gällde upplåtelser av mark för renvaktarstugor
m. m. I förevarande paragrafer är det i första hand Kungl. Maj:t, som
upplåter områden, nämligen enligtjl mom. för inrättande av hem åt orkeslösa
eller ålderstigna lappar, enligt 2 mom. till upplåtelser åt mindre arbetsföra
lappar och enligt 4 mom. i andra fall än underinom. avses. Länsstyrelsen
har befogenhet att göra upplåtelser enligt 2 mom. endast inom det av
Kungl. Maj:t avsatta området. Om man bibehåller länsstyrelsen såsom upplåtande
myndighet i sist angivna”fall, torde det icke med fog kunna sägas
att man därigenom träder domänstyrelsens ämbetsbefattning för nära. Tvekan
skulle endast kunna råda i fråga^om _ den befogenhet,''som tillagts länsstyrelsen
enligt 3 mom., eller att utan sammanhang med lägenhetsupplåtelse medgiva
lapp vissa fristående förmåner. Jag kan dock ej heller här finna att
man på något obehörigt sätt åsidosätter domänstyrelsen. Det gäller här
för det allmänna synnerligen betydelselösa förmåner, som skola beviljas visst
slag av lappar i betryckt läge.11 [För övrigt är jag förvissad, om, att länsstyrelsen
innan den upplåter dessa förmåner, kommer att, i den mån det är
påkallat, inhämta yttrande från vederbörande skogstjänsteman rörande frågan,
inom vilket eller vilka trakter upplåtelserna lämpligast kunna ske. ^

Vad därefter angår ett framställt yrkande, att från de i 5 mom. angivna
rättigheter, som det skulle ankomma på länsstyrelsen att upplåta ovan odlingsgränsen
och för vilka avgifterna skulle användas till förman för lapparna,
undantaga grustäkt eller annan därmed jämförlig rättighet, har jag
redan i annat sammanhang, nämligen då det gällde frågan att undantaga
vissa större områden från lapparnas begagnande, yttrat mig angående de
principer, som i angivna hänseenden böra följas. Här är det endast fråga
om upplåtelser av mindre omfattande nyttjanderättiglieter, för vilka icke
erfordras någon Kungl. Maj:ts förklaring, som upphäver lapparnas rätt att
begagna området i fråga. Jag finner därför det framställda yrkandet icke
förtjäna avseende.

Departements chefen.

140

54- 57 §§
resp.

55- 58 §§.

Departements chefen.

Vad så beträffar frågan om statstjänstemannens befogenheter under färder
i tjänsten å ifrågavarande trakter, finner jag det förklarligt att från skogsstaten
framkommit erinringar. Jag ansluter mig dock i allo härutinnan till
vad länsstyrelsen i Västerbottens län anfört.

Jag har intet att erinra mot att, såsom sistnämnda länsstyrelse hemställt,
länsstyrelsen tillägges befogenhet att vid upplåtande av rätt till jakt, fiske
eller slåtter, medgivande efter omständigheterna även må lämnas nyttjanderättens
innehavare att uppföra någon mindre koja, dock att, då sådant medgivande
lämnas, såsom villkor bör stadgas att kojan icke må tagas i bruk
för permanent vistelse eller för längre vistelse, än som för rättighetens nyttjande
är erforderligt.

Vid behandlingen av frågan om betesområdena för de renskötande fjälllapparna,
4 § i lagen om fjällrenskötsel, har jag erinrat, hurusom från
Tärna sockenmän framställts anspråk på ökad betestillgång för deras kreatur
å kronomark ovan odlingsgränsen. Jag anser, att de intressen, socknemännen
härutinnan kunna hava, tillsvidare äro i tillräcklig utsträckning tillgodosedda
genom de bestämmelser, som äro upptagna under 5 mom. i förevarande
paragraf.

Fjällappby. Skogslappby.

Dessa paragrafer motsvara med smärre jämkningar 9 och 10 §§ i gällande
renbeteslag, varvid även den detaljerade beskrivningen av de skyldigheter,
som skola åligga en ordningsman och som nu finnas upptagna i 10 § i renbeteslagen,
här uteslutits. Stadgandena i nämnda del hava ansetts lämpligen
böra intagas i eu för ordningsmannen meddelad särskild instruktion. I fråga
om sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,
har föreslagits ett tillägg till nuvarande bestämmelser, upptaget under 55 §
1 mom. h resp. 56 § 1 mom. h, i syfte att öppna eu möjlighet att snabbare
än nu kan ske handlägga ärenden, över vilka lapparna skola höras. För
närvarande pläga lapparna för gemensamma överläggningar inför lappfogden
samlas en eller högst två gånger om året å sedan gammalt vedertagna tider.
Att däremellan sammankalla lapparna är bland annat på grund av deras
under mellantiderna vitt skilda uppehållsorter nästan omöjligt eller ock förenat
med så dryga kostnader och så stor tidsförlust, att det oftast icke motsvarar
ärendenas beskaffenhet. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit
ett stadgande, enligt vilket lappby beträffande vissa i byordningen angivna
frågor må kunna ujjpdraga åt utsedda fullmäktige att besluta å byns vägnar.
Kommittén har tänkt sig att lapparna å ett mera allmänt besökt sammanträde
skulle utse tre eller flera lappar att vara fullmäktige för byn, med
befogenhet att besluta i vissa mindre viktiga eller i brådskande ärenden.

I fråga om förevarande stadganden, som icke rönt någon gensaga, har jag
för egen del intet att erinra.

141

Benlängd.

1 och 2 mom. i dessa paragrafer motsvara 11 § i renbeteslagen, medan
3 mom. är nytt.

I sin motivering till 58 § i lagen om fjällrenskötsel, vilken motivering
även gäller motsvarande stadgande i lagen om skogsrenskötsel, anför kom
mittén följande:

Jämlikt 58 § i förslaget skall årligen å sammanträde inför lappfogden
upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som bär renar inom
lappbyn ävensom det antal renar en var äger (renlängd). Längden skall
upprättas med ledning av lapparnas uppgifter och sedermera, intill dess ny
längd upprättas, lända till efterrättelse i de fall, då enligt lagen eller byordningen
lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall
eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Benlängden är att uppfatta såsom en offentlig urkund, vilken i fråga om
den enskildes reninnehav skall äga vitsord, intill dess genom annan bevisning
styrkes, att det för honom i längden upptagna renantalet var från
början oriktigt eller väsentligen förändrats sedan längden upprättats.

Angående renlängdens betydelse vill kommittén erinra, att densamma kan
bliva utslagsgivande i många hänseenden. Den ligger sålunda i regel till
grund, då det under tiden mellan de allmänna renräkningarna gäller att
fastställa renantalet i riket eller inom de särskilda lappbyområdena eller å
visst betesland eller för den enskilde renägaren. Härutinnan må särskilt
erinras om stadgandena i 51 § i förslaget, enligt vilka den, som i annat fall
eller i annan ordning än i 47, 48 och 49 §§ avses, håller renar i vård hos
renskötande lapp eller håller renar till större antal under lapps vård än för
honom enligt 47 § 2 mom. och 48 § 1 mom. är medgivet, är förfallen till
särskild påföljd. Benlängden kan vidare ytterst tagas i anspråk, då det
gäller att fastställa, i vad mån renskötande lapp i fall, som avses i 16 §
2 och 3 mom. i förslaget, eller eljest enligt vad därom kan vara stadgat i
byordningen, håller det antal renvaktare, som belöper på lians renantal.
Benlängden kan vidare få särskild betydelse i sådana fall, då jämlikt 39 och
40 §§ i förslaget lapparna åvilande ersättningar för skador genom renar
skola fördelas dem emellan i förhållande till vars och ens renantal. An
vidare kan renlängden bliva avgörande bl. a. å sammanträden med lapparna,
där röstning efter reninnehavet förekommer.

Uppenbart torde vara, att det med hänsyn till den betydelse i bevisnings
och andra hänseenden, som i nu anförda och liknade fall tillkommer renlängden,
är av största vikt såväl för det allmänna som ock för lapparna
själva, att längden innehåller fullt tillförlitliga uppgifter om eu var person,
som har renar inom lappbyn samt om det antal renar han äger.

En jämförelse mellan det renantal, som för de särskilda lappbyarna utrönts
vid den allmänna renräkningen år 1921, och de uppgifter, som härutinnan
lämnats av lapparna till den närmast därförut uppgjorda renlängden,
har givit vid handen, att det av lapparna uppgivna renantalet på sina håll
så avsevärt understigit det vid renräkningen sedermera fastställda antalet,
att lapparnas uppgifter måste antagas liava varit oriktiga. Även enligt vunna
erfarenheter i övrigt hava lapparna visat benägenhet att uppgiva ett lägre
renantal än de i verkligheten äga.

58 § resp.
59 §■

Kommittén.

142

För att i görligaste mån förmå lapparna att i fråga om sitt reninnehav
lämna vederhäftiga uppgifter till renlängden, har kommittén under 58 §
3 mom. föreslagit ett stadgande, enligt vilket lappfogden, om han anser
renlängden uppenbarligen felaktig i avseende å en eller flera renägares renantal,
tillagts befogenhet att hos Konungens befallningshavande påkalla renräknings
hållande i nödig omfattning, med skyldighet för lapp, vars reninneliav
så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att hans
uPPgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande, att vidkännas
kostnaden för sådan renräkning.

Yttranden. Från lapparnas sida ha på enstaka håll försports någon motvilja mot den
extra renräkningen, som jämlikt 3 mom. skulle kunna i visst fall anordnas,
men har stadgandet i denna del eljest bland det övervägande flertalet ansetts
lämpligt och rättvist.

Departements- Jag godtager vad under förevarande paragraf föreslagits.

chefen. °

Straffbestämmelser.

59 och 60 §§ I gällande renbeteslag meddelade straffbestämmelser hava sammanförts

60 ochV6i §§. un<^er en särskild paragraf, varjämte straffbestämmelserna utökats i anledning

av vissa nya stadganden. Strafflatituden, som, i den mån icke annorlunda
stadgas i allmän lag, föreslagits till böter, lägst 5 och högst 500 kronor, har
med hänsyn till förseelsernas beskaffenhet uppdelats i tre skalor, en från
5—100, en från 5—300 och en från 5—500 kronor, i syfte huvudsakligen att
vid straffets utmätande lämna vägledning åt vederbörande domare.

I sin motivering till 59 och 60 §§ i lagen om fjällrenskötsel, som gäller
även för motsvarande paragrafer i lagen om skogsrenskötsel, erinrar kommittén
att i vissa fäll straffpåföljder äro stadgade i lagen den 20 juni 1919,
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen med Norge, varefter
kommittén anför:

Kommittén. Vad angår 60 § 1 mom. har kommittén i likhet med vad som finnes stadgat
i andra författningar, där särskilt ansvar ansetts böra åvila husbonden,
för sin del föreslagit, att husbonde skall vara ansvarig i visst fall för förseelse,
som begås av hans husfolk eller tjänare, därest ej omständigheterna
göra sannolikt, att förseelsen ägt rum mot hans vetskap och vilja. Denna
ansvarighet har emellertid begränsats att avse endast det i 59 § 2 mom.ä
omförmälda fall eller att av husfolket eller tjänarna tages mera bränsle
eller virke än som erfordras för täckande av familjens eget behov eller att
bränsle eller virke tages i annan ordning än i 27, 28 och 29 §§ av förslaget
stadgats.

Beträffande 60 § 2 mom. vill kommittén erinra, att i 1898 års renbeteslag
särskilt stadgandeJsaknas angående delaktighet i förseelser, som begås
mot densamma. Kommittén har till undanröjande av all tvekan därom, att
delaktighet i de av kommittén under 59 § angivna förseelserna skal lovara
straffbar enligt samma grunder, som i sådant hänseende gälla, enligt, den
allmänna strafflagen, funnit påkallat införa ett särskilt stadgande härom i
förslaget.

143

Stadgandena under förevarande paragrafer föranleda ingen erinran från
min sida.

Åtal, besvär, verkställighet.

Bland dessa stadganden motsvarar 61 resp. 62 § 47 § i renbeteslagen
med de jämkningar, som föranletts av den ändrade uppställning lagförslaget
i sin lielliet erhållit och de tillägg i övrigt, som funnits påkallade av vissa
nya stadganden.

62 resp. 63, 63 resp. 64, 64 resp. 65 och 65 resp. 66 §§ motsvara 40 §
samt 9 § sista meningen samt 34 och 39 §§ i gällande renbeteslag i nu
nämnd ordning.

Kommittén anför i sin motivering bland annat följande.

I fråga om 62 resp. 63 § vill kommittén erinra, att viten för förseelser
mot byordning före den år 1917 vidtagna lagändringen tillfallit lappbyns
kassa och stundom utgjort kassans förnämsta inkomstkälla. Kommittén bär
ansett sig böra vidhålla den så nyligen införda förändringen att vitena skola
tillfalla länets lappfond och håller före, att, där i något fall en lappbys
kassa skulle bliva särskilt beträngd, utväg torde kunna utfinnas att bistracka

densamma. , , . , TZ

Jämlikt 34 § renbeteslagen är renskötande lapp pa anmodan av Konungens
befallningshavande, lappfogde, landsfogde och landsfiskal pliktig allenast att
hopsamla sina renar, då fråga är om vissa i lagrummet närmare angivna
förrättningar. Kommittén har i 64 resp. 65 § upptagit ett liknande stadgande,
men tillika, enär handräckning från lapparnas sida i samma grad
erfordras, då fråga är att utskilja ren från andra renar i hjorden, ålagt
lapparna skyldighet härutinnan. Därjämte har kommittén av liknande skal,
som anförts under 52 § 2 mom. här ovan, såsom påföljd för tredska att
under angivna omständigheter hopsamla renarna eller biträda vid in skilj ning
av ren stadgat skyldighet för sådan lapp att ersätta kostnaden för hopsamlandet
och urskiljningen.

61- 65 §§
retp.

62- 66 §§.

Kommittén.

Bland lapparna i Norrbottens län har i fråga om 62 resp. 63 § erinrats, Tttranden.
att det i många lappbyar ej funnes andra inkomster än de viten, som ådömas
för överträdelser mot byordningarna. Överträdelserna voro vanligen av
den natur att de åstadkomme oordningar inom byn. På grund härav ansågs
det att viten, ådömda efter byordningarna, borde tillfalla bykassorna och
icke som föreslagits länets lappar.

Jag finner den framställda anmärkningen icke vara av beskaffenhet att Bepartementsföranleda
ändring i förslaget.

Renskötsel å egen mark.

Dessa paragrafer, som avse sådana fall, då renägare i andra fall än i
lagförslagen avses, låter sina renar inkomma på annans mark, föranleda
ingen anmärkning från min sida.

144

Kommittén.

Övergångsbestämmelser.

I fråga om övergångsbestämmelserna liar jag redan tidigare, i den mån
det varit erforderligt, yttrat mig. Jag har ansett lämpligt, att sammanföra
hithörande bestämmelser i en särskild promulgationslag.

Jag övergår nu till behandlingen av lagen om renmärken.

Lag om renmärken.

Förslaget till lag om renmärken är med smärre jämkningar och tillägg
överensstämmande med den nu gällande lagen, detta även i formellt hänseende.
Jämkningarna beröra 2, 3, 4, 5, 7, 9, 10, 12 och 13 §§ i nyss nämnda
lag. Stadgandet i 15 § av samma lag, som avser renskötseln nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län, torde, om förslaget till legalisering av renskötseln
å trakterna i fråga vinner godkännande, sakna praktisk betydelse
och därför kunna utgå. Jag kommer i det följande att endast behandla sådana
paragrafer, i vilka ändringar föreslagits eller som eljest i de avgivna
yttrandena föranlett erinringar.

Kommittén anför under nedan angivna paragrafer följande:

2 §-

I denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas, att den, som vid häradsrätten
söker fastställelse å renmärke, har att inlämna ett avklipp av
märket av bestämd storlek, nämligen tolv centimeter i bredd och tre centimeter
i höjd. Stadgandet har tillkommit huvudsakligen för att vinna liktornnghet
beträffande storleken av de i häradsrätternas protokoll intagna
avbildningar av märkena. Kommittén ansluter sig i allo till grunderna för
ifrågavarande stadgande. Det har emellertid visat sig, att föreskriften att
det inlämnade avklippet skall hava viss bredd och höjd varit svår att i
praktiken efterleva och att densamma även i övrigt varit mindre lämplig
för det syfte, man därmed velat uppnå.

Erfarenheten har givit vid handen, att märkena, vilka för ett ovant öga
mangen gång föga skilja sig från varandra, trots stadgandet i fråga, ofta
redan då de intagits i domstolarnas protokoll blivit i viss mån förändrade
samt att de sedermera, då de avbildats i domstolarnas protokollsutdrag eller
i lanskungörelserna, undergått ytterligare förvanskning, stundom till den
grad, ^att märkena icke kunnat igenkännas. Kommittén har trott sig kunna
uppnå det i stadgandet avsedda syftet bättre, om märket avbildas efter viss
fastställd modell, och har därför föreslagit, att avbildningen skall ske enligt
den form och av den storlek, som närmare utvisas å en till lagen fogad
bilaga. Kommittén har vidare föreslagit, att avbildningen skall inlämnas i
tva exemplar. Meningen härmed är den, att det ena exemplaret oförändrat
skall inklistras i den förteckning över renmärken, som jämlikt 7 § i förslaget
skall föras vid häradsrätten, och det andra exemplaret anbringas å det utdrag
ur nämnda förteckning, som enligt samma lagrum skall översändas till
Konungens befallningskavande för offentliggörande.

Kommittén har beträffande 2 § i renmärkeslagen föreslagit även eu annan

145

jämkning. I stadgandets senare del föreskrives nu, att sedan ett renmärke
inlämnats till häradsrätten för fastställelse, häradsrätten skall, innan märket
upptages till slutlig prövning, låta granska detsamma utom rätten av vid
tinget närvarande ordningsmän och andra lappar ävensom landsfiskalen och
lappfogden, där han är vid tinget tillstädes. Denna föreskrift har visat sig
mindre lämplig så till vida, att det ofta kan vara beroende av tillfälligheter,
huruvida märket kan komma att granskas av personer, vilka besitta tillbörliga
insikter i frågan. Numera, och särskilt efter införande av den nya
tingsordningen med tätare sammanträden, torde ofta varken lappar eller
lappfogde vara tillstädes vid häradsrätten. Kommittén anser sig icke kunna
förutsätta, att häradsrätten som sådan skall äga kompetens att ensam verkställa
en allsidig prövning av ett renmärke, och finner därför, att särskild
sakkunskap bör ställas till domstolens förfogande. Kommittén bär därför,
i överensstämmelse för övrigt med den praxis, som härutinnan på de flejsta
håll utbildat sig vid sidan av ifrågavarande stadgande, ansett sig böra föreslå
att, då någon söker fastställelse å ett renmärke, utlåtande alltid skall inhämtas
av lappfogden, som hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande av
vederbörande ordningsman.

3§.

Med fastställt renmärke menas i gällande renbeteslag märke, piket prövats
och fastställts av svensk domstol. Emellertid förekomma här i landet aven
andra renmärken, nämligen å renar tillhöriga norska lappar. Dessa märken
äro fastställda av vederbörande norsk myndighet. I anseende härtill har
kommittén ansett sig böra i förevarande lagrum utbyta orden »faststallda
renmärken» mot »lagligen använda renmärken».

4 §:

Denna paragraf har försetts med ett tillägg i syfte att undanröja den tvekan,
som på vissa håll yppat sig, att man och hustru såsom var för sig renägare
icke skulle vara befogade att även innehava var sitt renmärke.

5 §•

Beträffande denna paragraf gäller nu, att fastställelse av renmärke skall
anses hava förfallit, om renmärket icke begagnats under en tid av fem år.

Då denna tid ansetts för kort, har kommittén föreslagit en förlängning av
tiden härutinnan till tio år.

7 §‘

I fråga om denna paragraf har kommittén icke föreslagit annan jämkning
än att tiden, då utdrag ur renmärkesförteckningen av häradsrätten skall insändas
till Konungens befallningshavande, anpassats efter nu rådande ordning
för tingssammanträdena, varvid i anslutning härtill även motsvarande
jämkning skett i den tidsrymd, förteckningen skall omfatta. s

9 §''

Ehuru det ligger i lapparnas eget intresse att fortast möjligt märka sina
årskalvar, hava dock på sina håll svårigheter framträtt att verkställa märkningen
före den 15 oktober, såsom stadgas i 9 § 1 mom. i gällande renmärkeslag.
Enär jämlikt samma mom. samt 3 mom. i samma paragraf underlåtenhet
att före nyssnämnda dag hava märkt årskalvarna kan medföra
kostnader och förluster för vederbörande renägare, har kommittén ansett sig

Bihang till riksdagens protokoll 1528. 1 saml. 35 häft. (l\r 43.) 96 28 10

146

» §■

Yttranden.

Departements chefen.

böra tillmötesgå härutinnan framställda önskemål och föreslagit tiden förlängd
till den 1 november.

Yidare har kommittén i anseende till ovan anförda omständigheter och
då vederbörande renägare åtminstone intill den dag, då årskalvarna senast
skola vara märkta, rimligen bör vara fredad för det tvångsförfarande, som
jämlikt 9 § 3 mom. eljest skulle drabba honom, föreslagit ett häremot svarande
tillägg till nyssnämnda mom.

10 §.

1 10 § i gällande renmärkeslag meddelas bestämmelser i fråga om sådana
renar, vars märken blivit förstörda eller förfalskade, varemot paragrafen icke
innehåller något stadgande om, huru man skall förfara med renar, vars märken
äro okända.

Kommittén har för att utfylla denna brist föreslagit ett särskilt tillägg
till 10 §.

12 §.

2 mom. i denna paragraf har av kommittén förtydligats därhän, att straffpåföljd
enligt samma mom. skall inträda, om den som anträffas forslande
kött av slaktad ren utan tillhörande renhud, ej kan visa eller göra sannolikt,
att köttet lovligen åtkommits.

I 3 mom. har kommittén, som anser att även lappfogde och fjälltillsyningsman
bör hava befogenhet att beslagtaga hud och kött, varom i 1 och 2 mom.
förmälts, gjort ett häremot svarande tillägg.

13 §.

Då lappfogdarna, var inom sitt distrikt, skola hava inseende över renskötseln
och därmed sammanhängande förhållanden, har redan nu i för dem utfärdade
instruktioner givits befogenhet åt dem att i vissa hänseenden uppträda
såsom allmän åklagare. Kommittén har vad angår överträdelser av nu
ifrågavarande beskaffenhet ansett ett särskilt stadgande härom böra intagas
i lagen.

Yidare har kommittén, som anser, att det i fall, varom i 11 § 2 mom. förmäles,
icke bör ankomma på allmän åklagare eller lappfogde att föra talan i
fråga om skadestånd annat än då målsägaren är okänd, jämkat 13 § i överensstämmelse
härmed.

Beträffande 2 § har av lappar i Norrbottens läns norra distrikt erinrats,
att den mall för renöron, som av kommittén föreslagits skola inlämnas till
domstolen vid sökandet av fastställelse å renmärken, aldrig använts inom
distriktet. Den förut använda mallen hade icke åstadkommit svårigheter
eller misstag. Den nya mallen däremot kunde åstadkomma misstag, om den
allmänt komme till användning. Den framskjutande snibben kunde lätt
nötas bort och, skuren i näver, brytas av. Lapparna ansågo ingen ändring
behövlig i den nu gällande bestämmelsen i fråga om mallens storlek.

Jag vill i anledning av vad sålunda anmärkts, under åberopande av de av
kommittén anförda skälen för ändring i bestämmelserna under denna paragraf
i allmänhet, erinra att den del av det av kommittén föreslagna renmärket, som
är utstående och bildar skillnaden, framifrån sett, mellan höger och vänster
renöra, icke gärna bör kunna bliva föremål för nötning eller dylikt, emedan

147

mallen skall klippas av lappfogden och uppklistras å ansökningshandlingen.
Därtill kommer, att, om man, såsom lapparna, liärutinnan livligt understödda
av lappfogden, önska, i stället för upphöjningen gör en nedskärning, denna
senare lätt kan förväxlas med ett verkligt klipp i örat, utgörande särmärke
för viss renägare. Dylik förväxling har förekommit på sina håll. Det i
Norrbottens norra distrikt använda sättet att avbilda renöronen måste således
anses principiellt oriktigt.

Mallar av den modell, som kommittén föreslagit, användas dels i Norrbottens
södra distrikt dels, och huvudsakligen, i Västerbottens län och även
söder därom. Härtill kommer, att under de senare åren med bidrag av
statsmedel upprättats en förteckning över i riket använda renmärken, avsedd
att för vederbörande underlätta att, då renar kommit in i främmande hjordar,
upptäcka ägaren. I denna förteckning har såsom modell använts den av
kommittén föreslagna.

Jag finner på grund härav den gjorda erinringen icke böra föranleda
någon åtgärd.

Vid dessa paragrafer hava gjorts åtskilliga smärre erinringar, som dock
icke äro av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i förslaget.

I överensstämmelse med vad av mig i det föregående blivit uttalat hava
i lagförslagen vidtagits vissa ändringar. Jag hemställer, att över de sålunda
reviderade förslagen, vilka såsom bilagor finnas fogade vid detta protokoll,
lagrådets yttrande måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler
genom utdrag av protokollet inhämtas.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Övriga §§.
Yttranden.

148

Bil.

Förslag

till

Lag:

om fjällrenskötsel.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svenska lappar äro berättigade att, på sätt och i den ordning i denna lag
sägs, i riket driva fjällrenskötsel. Denna rätt innefattar befogenhet för dem
att, i enlighet med här nedan meddelade bestämmelser, begagna sig av land
och vatten till uppehälle för sig och sina renar.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke allenast deras
egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna lag eller vad eljest
därom finnes stadgat satt i deras vård (skötesrenar).

Beträffande norska lappar och deras rätt till renbetning i Sverige gäller,
förutom å dessa lappar tillämpliga delar av denna lag, därjämte vad i vissa
hänseenden finnes om dem särskilt stadgat.

2§-

1. Såsom lapp anses i denna lag en var, vilken är av lappsk härstamning.

2. Har kvinna, som ej är lapp, ingått äktenskap med lapp, vare hon ansedd
såsom lapp.

3. Har lappsk kvinna ingått äktenskap med annan än lapp, vare hon icke
ansedd såsom lapp; Konungens befallningshavande obetaget att, där i något
fall synnerliga skäl föreligga, medgiva att hon i den omfattning, som prövas
lämplig, må bibehållas vid de rättigheter, hon såsom lapp ägt enligt denna lag.

3 §■

När i denna lag talas om renskötande fjällapp, avses därmed icke allenast
lapp, man eller kvinna, vilken driver fjällrenskötsel, utan även, så länge denna
näring utövas, renskötande lappmans hustru ävensom renskötande fjällapps
omyndiga barn och lappska tjänare.

Såsom renskötande fjällapp anses jämväl omyndigt barn efter avliden
renskötande fjällapp, även om barnet icke självt driver fjällrenskötsel.

149

4 §•

De renskötande fjällapparna skola vara berättigade att föra sina renar på bete

1) å trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
;

2) inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbegripas såväl de vid
avvittringen avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av dessa fjäll
sedermera upplåtna områden;

3) i övrigt å sådana trakter inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, som lapparna efter gammal
sedvana besökt med sina renar.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

5 §•

Prövas beträffande visst område, som avses i 4 §, utövandet av betesrätten
vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, ankomme
på Konungen att förordna, att området ej vidare må av lapparna begagnas för
fjällrenskötsel; dock skall i ty fall erforderlig betesmark anvisas dem å annat
härför lämpligt område.

Finner Konungen visst område oundgängligen erforderligt för annat särskilt
ändamål av större betydelse, må jämväl sådant område undantagas från lapparnas
begagnande. Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen
eller inom renbetesfjällen, skola lapparna beredas lämplig gottgörelse.

6 §■

Därest för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, att viss trakt invid färdväg
ej begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flyttning
eller annan färd med renar å vägen, eller att visst område omkring kyrkoplats,
tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort ej användes
till annat bete för renar än för resandes dragrenar, äge Konungens befallningsliavande
härutinnan förordna.

7 §•

Konungen må förordna att jord, som tillhör annan än kronan, skall tagas i
anspråk antingen såsom ersättning för betesmark, som jämlikt 5 § första stycket
frånhänts de renskötande fjällapparna, eller ock för att bereda lapparna vid de
för dem avsatta områden tillgång till skogsmark eller bete eller till vägar emellan
områdena eller till anläggande av broar över vattendrag eller för att uppföra
stängsel till förekommande av skada utav renar; och vare i ty fall ägaren
pliktig att avstå jorden mot ersättning, som, där godvillig överenskommelse ej
kan träffas, bestämmes i den ordning gällande lag om expropriation föreskriver.

Är för tillgodoseende av ovan angivna ändamål tillfyllest, att allenast nyttjanderätt
till jorden tages i anspråk, vare lag samma.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må
ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt.

150

8 §•

De trakter, inom vilka fjällrenskötsel må drivas, skola av Konungens befallningshavande
indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår vår-,
sommar- och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana gränser
må ock, i den mån så prövas möjligt och lämpligt, av Konungens befallningshavande
fastställas beträffande vinterbetesland. För fjällappar tillhörande olika
lappbyar ävensom för fjällappar och skogslappar må kunna fastställas gemensamt
betesområde.

9 §•

I den må för visst lappbyområde bestämda gränser blivit fastställda, må
renskötande fjällapp ej utan Konungens befallningshavandes medgivande föra
sina renar på bete utom sagda gränser.

10 §.

1. Ej må renskötande fjällapp utan särskilt tillstånd med sina renar flytta
från ett lappbyomrade till ett annat. Sådant tillstånd sökes hos Konungens befallningshavande
i det län, dit det lappbyområde hör, till vilket inflyttningen
önskas. Yid ansökningen skall fogas uppgift om antalet renar, med vilka lappen,
vill flytta, samt avklipp av det eller de renmärken, som äro renarna åsatta. Över
ansökningen skall Konungens befallningsliavande höra de renskötande lapparna
i det lappbyområde, dit inflyttning ifrågasättes, ävensom, där renskötseln berör
annat län, vederbörande Konungens befallningsliavande. Ger verkställd utredning
vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyområdet, och prövas inflyttningen
eljest lämpligen kunna ske, meddele Konungens befallningshavande
sökanden rätt att inflytta och föreskrive därvid tillika, inom vilken tid inflyttningen
skall vara verkställd.

2. Flyttar renskötande fjällapp utan tillstånd med sina renar från ett lappbyområde
till ett annat, och återvänder han ej efter anmaning med renarna
till sitt lappbyområde så snart ske kan, må Konungens befallningsliavande
förelägga honom vid vite att inom viss tid hava verkställt återflyttningen samt
i övrigt meddela honom de föreskrifter, som med avseende å densamma skola
iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa återflyttningen,
äge Konungens befallningsliavande utdöma vitet samt efter omständigheterna
förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola återföras och omhändertagas
på den tredskandes bekostnad.

Betestid.

11 §.

1. Ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen
i Jämtlands, län må betesrätten utövas under varje tid av året.

2. Nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen må betesrätten icke
utövas under annan tid av året än under månaderna oktober, november, decem -

151

ber, januari, februari, mars och april, för så vitt icke antingen avtal traffats
med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att där uppehålla
sig med sina renar under annan tid av året eller ock otjänliga väderlekseller
betesförhållanden nödga till tidigare flyttning på hösten eller hindra
återflyttningen om våren.

3. Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungens befallningshavande,
där sådant med hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest för renskötselns
behov prövas nödigt, kunna påbjuda, att betning av renar inom Uss
trakt antingen skall äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock tillsvidare
eller för viss tid upphöra.

Flyttningar.

12 §.

De renskötande fjällapparna må icke förmenas att med små renar flytta
mellan områden, å vilka rätt till renbete tillkommer dem; vare dock skyldiga
att vid flyttning taga väg, där minsta skada förorsakas; och äge Konungens
befallningshavande i händelse av tvist bestämma, var flyttningsväg må tagas.

13 §.

Flyttningsväg, som de renskötande fjällapparna av ålder nyttjat, må fortfarande
av dem användas; dock att, när omläggning av sådan väg är av
synnerliga skäl påkallad och finnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för
lapparna, Konungens befallningshavande må anvisa ny, för lapparna tjänlig
flyttningsväg. Väg, varom nu är fråga, må icke genom röjning eller uppodling
av jord eller genom uppförande av hägnader eller utläggande av timmerbommar
eller på annat sätt berövas fjällapparna eller framkomligheten
å sådan väg i väsentlig mån försvåras för dem.

14 §''

1. Renskötande fjällapp, som med renar flyttar utom den socken, där han
har sitt hemvist, skall för varje socken, som under flyttning av honom besökes,
inom åtta dagar efter det han ankommit dit hos landsfiskalen göra
anmälan om inflyttningen och därvid uppgiva namn och hemvist samt, om
han har andras renar under sin vård, ägarna till dessa renar; och må lappen
utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

2. Konungens befallningshavande äge, om så finnes nödigt, förordna eu
eller flera personer, bosatta å platser, som ligga i lapparnas flyttningsv äg,
att för landsfiskalen mottaga anmälan, som ovan sägs, och utfarda bevis däröver;
och skall i ty fall underrättelse om de förordnades namn och bostad
årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, vilka av sådan person mottagas,
skola av honom så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen, vilken
det åligger att över samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

152

Renarnas bevakning.

15 §.

På sätt en god renskötsel kräver skola de renskötande fjällapparna flytta
med sina renar; och vare i främsta rummet husbonden ansvarig för flyttningen
samt för renarnas bevakning och vård.

16 §.

1. Bevakningen av renarna skall fullgöras med det antal vaktare och med
den omsorg i övrigt att, i den mån sådant kan undvikas, skada icke uppkommer
för övriga renskötande lappar eller bofasta eller eljest; och skall
tillika tillses, att renarna icke olovligen inkomma å trakt, som tillhör annat
lappbyområde.

Vid flyttning få renar, såvitt möjligt, icke lämnas efter. Ej heller få renar
tillåtas att utan bevakning ströva i förväg, vare sig vid flyttning eller innan
lapparna själva anträtt flyttningen. Sker det ändock, skola lapparna så fort
ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant
eljest genom lappfogdens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. Är
fråga allenast om ett fåtal renar, må lappfogden efter samråd med lapparna
vidtaga de åtgärder, som prövas lämpligast.

2. Hålla flera renskötande fjällappar sina renar i gemenskap, åligger det
en var husbonde att deltaga i renarnas bevakning med så stort antal vaktare,
som enligt byordning, varom i 55 § förmäles, belöper å hans renantal;
dock att, där icke särskilda förhållanden annat föranleda, antalet vaktare
icke behöver överstiga vad å det sammanlagda renantalet belöper.

3. Tredskas någon att efterkomma vad i 2 mom. sägs, skola de övriga
lapparna mot ersättning av den tredskande fullgöra honom åliggande bevakning.
Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, skall frågan
härom hänskjutas till lappfogden, vilken det åligger att söka åstadkomma
förlikning.

4. Närmare bestämmelser angående antalet renvaktare samt bevakningen
i övrigt meddelas i byordningen.

17 §-

Ådagalägger renskötande fjällapp grov försumlighet i renskötseln, må Konungens
befallningshavande härför tilldela honom varning.

År han alltjämt försumlig i sin renvård, må Konungens befallningshavande
tilldela honom förnyad varning eller ock, därest Konungens befallningshavande
efter lapparnas hörande finner honom uppenbart olämplig som renvårdare,
förklara honom förlustig rätten att vidare driva renskötsel; och
gälle i ty fall om den försumliges rätt att innehava renar vad i 47 § 1 mom.
är stadgat om skötesrenar.

153

Förvildade renar.

18 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, skola dessa utrotas; ock ankomme
på Konungen att härutinnan meddela erforderliga bestämmelser.

Bostad, bodar, jordbruk.

19 §.

I den mån så för renskötseln erfordras skola de renskötande fjällapparna
vara berättigade att å områden, där de äga uppehålla sig med sina renar,
åt sig inrätta bostad för den tid, renskötseln drives å trakten, ävensom uppföra
bod samt vidtaga i övrigt nödiga anordningar för förvaring av sina tillhörigheter,
allt på sätt och i den ordning nedan stadgas.

Med bostad avses i denna lag kåta eller ock stuga eller därmed jämförlig
bostadsbyggnad.

Med kåta förstås tältkåta eller annan kåta med lappsk eldstad (aran).

20 §.

Kåta eller bod må icke uppföras å inägor, med mindre ägaren eller brukaren
därtill givit sitt samtycke.

21 §.

1. Å enskild eller kommun tillhörig fastighet, å kronohemman eller krononybygge
under åborätt eller å boställe må stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
icke uppföras, med mindre ägaren eller brukaren därtill lämnat
sitt samtycke.

2. Å annan kronans mark än nyss sagts, belägen ovan odlingsgränsen
eller inom renbetesfjällen, må byggnad, varom i 1 mom. förmäles, uppföras
efter särskilt av Konungens befallningshavande på därom gjord ansökning
lämnat tillstånd; och skall Konungens befallningshavande, som har att höra
lapparna över ansökningen, vid prövning av densamma tillse, att byggnad,
till vars uppförande tillstånd lämnas, varder förlagd å plats, som med hänsjn
till renskötseln i trakten är lämplig, ävensom att byggnaden icke göres större
än för dess ändamål såsom tillfällig bostad åt lapp, vilken driver renskötsel
å trakten är nödvändigt. I sammanhang härmed meddelar Konungens befallninghavande
tillika de särskilda bestämmelser i avseende pa byggnadens
beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar sådan byggnad, att driva renskötsel i trakten
eller överlåtes byggnaden på annan än renskötande lapp tillhörande samma
lappby, ankommer på Konungens befallningshavande att bestämma huruvida
och i så fall på vilka villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden kunna
bibehållas, äger Konungens befallningshavande bestämma, huruvida och i vad

154

män gottgörelse må utgå för å byggnaden nedlagt arbete så ock för virke
därtill, som icke avgiftsfritt erhållits av kronan.

22 §.

Därest bod eller annan till bostad icke avsedd byggnad, som jämlikt 19 §
uppförts å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, utan vederbörligt
tillstånd tages i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov,
må Konungens befallningshavande, om rättelse ej annorlunda kan vinnas,
förordna, att sådan byggnad genom kronobetjäningens försorg nedrives.

23 §.

1. Å mark, som i 21 § 1 mom. avses, må renskötande fjällapp icke upptaga
odling utan ägarens eller brukarens samtycke.

2. A annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, belägen ovan odlingsgränsen
eller inom renbetesfjällen, må Konungens befallningshavande efter
lapparnas hörande lämna renskötande fjällapp tillstånd att upptaga odling.
Sådan odling må endast vara av ringa omfattning. Konungens befallningshavande
bestämmer odlingens storlek och beskaffenhet.

Tillstånd att upptaga odling, som nyss nämnts, må icke meddelas med
mindre av verkställd utredning framgår, att odlingen icke är till hinder för
renskötseln i trakten samt att den, som åstundar att upptaga odlingen, icke
genom dess nyttjande kan antagas komma att eftersätta vården av sina renar.

Tillstånd till odling, varom här är fråga, må av Konungens befallningshavande
återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.

Brukaren stånde själv skada, som å odlingen förorsakas av renar, där ej
skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

24 §.

1. Vill renskötande fjällapp jämsides med renskötseln bruka eller biträda
vid bruket av hemman eller hemmansdel, krononybygge, fjällägenliet eller
annan därmed jämförlig fastighet, göre anmälan hos Konungens befallningshavande.

Ger verkställd utredning vid handen, att lappen icke kan antagas äga förutsättning
att på tillfredsställande sätt driva renskötseln samtidigt med jordbruket,
må Konungens befallningshavande förordna, att lappen, så länge han
sköter jordbruk, skall hava renarna i vård hos renskötande fjällapp. Konungens
befallningshavande äger förelägga lappen vid vite att inom viss tid hava
överlämnat renarna i sådan vård. Tredskas laj:>pen att inom förelagd tid
överlämna renarna, äger Konungens befallningshavande utdöma vitet samt
efter omständigheterna förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna
skola omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

2. Angående jordbruksdrift av renskötande fjällapp, vilken någon tid av
året betar sina renar å norskt område, är särskilt stadgat.

155

Getter.

25 §.

Å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses må renskötande fjällapp
icke förmenas att beta getter under tid, då lian äger att där uppehålla sig
med sina renar; dock må antalet getter i intet fall överstiga fem för hushåll.

Ringgärden och andra stängsel.

26 §.

1. De renskötande fjällapparna skola vara berättigade att å de områden,
där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning
eller skiljning av renar (ringgärde). Nedom odlingsgränsen eller utom
renbetesfjällen må dock ringgärde, avsett för stadigvarande bruk, icke uppföras
å annan plats än den, som anvisas, när fråga är om enskild eller kommun
tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen, kronohemman eller
krononybygge under åborätt eller boställe, av ägaren eller brukaren eller, där
samförstånd icke uppnås, av lappfogden, samt, vad angår annan kronan tillhörig
fastighet än nyss sagts eller allmänningsskog, av lappfogden. Vid
bestämmandet av plats för gärdet har lappfogden att samråda med vederbörande
skogstjänsteman.

2. Annat stängsel för renar än ringgärde må uppföras allenast efter särskilt
tillstånd av Konungens befallningsliavande; dock att dylikt tillstånd
icke erfordras, då fråga är om tillfälligt sådant stängsel av ringa utsträckning.

Skogsfångst.

27 §.

Å kronans mark, med undantag av kronohemman och krononybyggen
under åborätt ävensom boställen, så ock å allmänningsskog skall i fråga om
de renskötande fjällapparnas rätt till skogsfångst gälla följande:

1. Ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen äga de renskötande fjällapparna
att till eget behov av bränsle och virke använda skogen; dock att dels virke
till uppförande eller ombyggnad av bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom.
förmäles, dels ock växande träd till renstängsel, som jämlikt 26 § 2 mom. ej
må uppföras annat än efter tillstånd av Konungens befallningsliavande, må
tagas allenast efter anvisning eller utsyning. Yad sålunda stadgats gäller ej
om virke till underhåll av byggnad eller renstängsel.

Nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna äga de renskötande fjälllapparna
taga bränsle och virke i enahanda omfattning och ordning, som
nyss sagts, dock med den inskränkning, att där icke må tagas virke till
bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom. förmäles, samt att växande barrträd
till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel må tagas
allenast efter anvisning eller utsyning.

Utom lappmarkerna och renbetesfjällen äga de renskötande fjällapparna
endast taga torra träd och vindfällen, skogsavfall, eu- och videbuskar även -

156

som å utmark tall- och grantjur till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov,
växande lövträd.

2. För bränsle och virke, som sålunda tages, utgår ej betalning.

3. Med undantag för fall, som i 21 § 2 mom. avses, må renskötande fjällapp,
vilken äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare av
fastighet, icke för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, hägnad,
bränsle eller annat ändamål anlita skogen i vidsträcktare mån, än rätt därtill
må hava blivit fastigheten särskilt tillagd.

28 §.

A enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen,
kronohemman eller krononybygge under åborätt eller boställe äga de
renskötande fjällapparna taga bränsle och virke i enahanda omfattning och
ordning, som i 27 § stadgats; dock med följande inskränkningar:

a) Därest invid boplats skogens fortsatta utnyttjande för vedfångst skulle
visa sig bliva i allt för hög grad betungande för jordens ägare eller brukare,
må Konungens befallningshavande på framställning av denne förordna, att
bränsle ej må tagas annorledes än efter anvisning.

b) Virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed
jämförlig bostadsbyggnad må tagas endast med jordägarens eller brukarens
samtycke.

c) Växande träd till uppförande och ombyggnad av ringgärde eller annat
stängsel ävensom till uppförande av fast kåta och bod må tagas allenast efter
anvisning eller utsyning samt mot en billig ersättning, som i brist av åsämjande
bestämmes av en utav Konungens befallningshavande förordnad värderingsman.

d) För växande lövträd, som för tillfälligt behov tages å utmark utom
lappmarkerna och renbetesfjällen, ävensom för där tagen tall- och grantjur
skall givas en billig ersättning, därest ägaren eller åbon fordrar gottgörelse.
I brist av åsämjande bestämmes gottgörelsen på sätt under c) här ovan sägs.

29 §.

De renskötande fjällapparna må, då sådant är oundgängligen nödvändigt
för renarnas uppehälle, å de områden, där de äga uppehålla sig med sina
renar, efter anvisning fälla lavbevuxna träd.

Under flyttning må lapparna utan anvisning fälla lavträd för renarnas
oundgängliga behov; dock skall anmälan om sådan avverkning snarast göras
till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde skogsägaren.

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller
oväxtliga träd anlitas.

30 §.

1. Konungen kan för viss begränsad tid förbjuda, att växande tall, gran
eller björk tages av renskötande fjällapp på områden, där avverkning uppenbarligen
kan medföra fara för skogens bevarande eller föryngring.

2. Skulle i något särskilt fall Konungens befallningshavande finna, att ut -

157

nyttjandet av fast viloplats eller boplats uppenbarligen medför fara för skogens
bevarande eller föryngring, kan Konungens befallningshavande för viss tid förbjuda
platsens begagnande av renskötande fjällapp som viloplats eller boplats.

3. Förbud, varom i 1 och 2 mom. förmäles, må, med undantag för de fall,
där sådant påkallas till skydd mot björkskogsgränsens eller barrskogsgränsens
nedgående, icke meddelas, om utnyttjandet av tillåtet betesområde samt, vad
angår 2 mom., flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom i väsentlig mån
för lapparna försvåras.

31 §.

Virke, som av renskötande fjällapp på grund av bestämmelserna i denna
lag tagits och använts till kåta, bod, stängsel eller annat varaktigt bruk, eller
virke eller bränsle, som av honom lagenligt tagits och hoplagts till framtida
användning, må icke av ägaren till den mark, varå virket eller bränslet tagits,
utan lappens samtycke bortföras eller göras obrukbart för honom.

Har stängselvirke, för vars uttagande jämlikt 27 och 28 §§ erfordras anvisning
eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart för renskötande
fjällapp, må han utan anvisning eller utsyning samt utan betalning
taga av skogen vad som oundgängligen behöves för att ersätta det borttagna
eller förstörda; markägaren obetaget att i mån av befogenhet söka sitt åter
av den som vederbör.

32 §.

1. De renskötande fjällapparna vare pliktiga att efterkomma de föreskrifter,
som vid anvisning eller utsyning må hava lämnats, ävensom i övrigt att
vid all avverkning iakttaga största varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas till bränsle eller virke, därest å platsen
finnas för ändamålet användbara självtorkade träd, nedfallna kvistar och grenar,
avverkningsbara stubbar, vindfällen eller buskar av en eller vide;

c) att av växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga
eller överåriga;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke överstiger
femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller hårt
packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna någon större del av stammen;
samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen
randbarkas.

2. Å de områden, där de renskötande fjällapparna äga uppehålla sig med
sina renar, bör ägare eller brukare av skog vid dess utnyttjande taga tillbörlig
hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt denna lag tillkomma
lapparna.

33 §.

1. Anvisning eller utsyning av skog skall avse plats, som är för lapparna
bekväm, samt meddelas kostnadsfritt, beträffande skog, som avses i 28 §, av

158

ägaren eller brukaren samt i fråga om annan skog av vederbörande skogstjänsteman.
Virke, som anvisas eller utsynas, skall vara för avsett ändamål
fullt lämpligt. Förrättningen skall äga rum snarast möjligt. Sökanden skall
i god tid underrättas om tid och plats för förrättningen.

Tredskas enskild ägare eller brukare av skog, som avses i 28 §, att meddela
anvisning eller utsyning eller kan vid förrättning enighet ej vinnas, må
sökanden hänvända sig till vederbörande skogstjänsteman, vilken utan kostnad
för parterna avgör frågan.

Den, som sökt anvisning eller utsyning, har att personligen eller genom
ombud inställa sig på utsatt tid och plats.

Utebliver sökanden, åligge det honom att ersätta skogstjänsteman eller
enskild part dennes resekostnad.

Jakt, fiske.

34 §.

De renskötande fjällapparna äro berättigade, en var inom det lappbyområde,
där han äger uppehålla sig med sina renar, att till jakt och fiske betjäna
sig av land och vatten inom lappmarkerna och å renbetesfjällen under
den tid, lapparna enligt denna lag äga att där uppehålla sig med sina renar;
dock att jakt ej må utövas å inägor; och vare lapparna med avseende å tid
och sätt för utnyttjande av sin jakt- och fiskerätt underkastade de särskilda
bestämmelser, som eljest därom gälla. Benskötande fjällapp, som för renskiljning
eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas inom annat lappbyområde
än det, där han äger uppehålla sig med sina renar, vare berättigad att under
färden fram och åter samt under vistelsen därstädes för sitt uppehälle jaga
och fiska i den ordning, som nu sagts.

Vad i denna paragraf stadgas utgör icke hinder för Konungen att, när så
prövas kunna ske utan väsentlig skada för lapparna, förordna, att visst fiskevatten
å kronomark, som kan erfordras för fiskeriundersökningar, skall vara
undantaget från lapparnas begagnande.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

35 §.

1. Förorsaka fjällrenar ovan odlingsgränsen under juni, juli och augusti
månader skada å gröda, som ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av
ägaren till de renar, genom vilka skadan skett, så framt densamma uppkommit
antingen på åker eller äng, vilken tillhör hemman eller hemmansdel, frälsetorp,
krononybygge eller boställe, eller ock på sådan till dylik fastighet hörande
utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller år efter annat varit
till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor,
diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

159

lämnats utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra
grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan
större kostnad eller svårighet kunna verkställas, stånde han dock skadan
själv, där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Sker ovan odlingsgränsen å annan mark än i 1 mom. sägs eller inom
renbetesfjällen skada å gröda, stånde markens brukare själv skadan, för så
vitt icke lapparna av skadebegär orsakat densamma.

36 §.

1. Förorsaka fjällrenar nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen
under tid, då betesrätt för fjällrenar å trakten icke är medgiven, skada
å gröda, som ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av renarnas ägare,
så framt densamma uppkommit på åker eller äng eller sådan utängsslåtter,
vilken blivit odlad eller inhägnad eller ock år efter annat varit till höfångst
brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning
eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å där avsedd trakt under tid, då
betesrätt för fjällrenar är medgiven, skall skadan ersättas av renarnas ägare
endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande. Kan
vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, när grödan lämnats
utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra
grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan större
kostnad eller svårighet kunnat verkställas, stånde han dock skadan själv,
där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Skada, av vad beskaffenhet den vara må, som av fjällrenar förorsakas
å trakt, där betesrätt för sådana renar icke under någon tid av året är medgiven,
skall ersättas av renarnas ägare.

37 §.

Åstadkomma fjällrenar skada, varom uppgörelse ej träffas, äger den, som
fordrar ersättning för skadan, för syn och värdering å densamma dels för
egen räkning utse en god man dels nämna en av de personer, som, på sätt
i 38 § sägs, hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å
lapparnas sida, varefter dessa båda eller, om de ej kunna enas, lappfogden
eller landsfiskalen utse en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde
skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, och verkställa
noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den
kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning i
saken. Med stöd av vad gode männen sålunda inhämtat skola de efter bästa
förstånd och övertygelse, med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt,
uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen skall protokoll föras.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats, ävensom
för synekostnad må utmiitning ske hos lapp, som medgiver, att han är skyldig

160

ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning,
ej understigande vad gode männen bestämt, stånde sökanden själv
synekostnaden.

Yad nu är stadgat utgör ej hinder för den, hos vilken utmätning skett,
att söka domaren eller för den, som lidit skada, att där han ej låtit saken
gå till utmätning, instämma sin talan till domstol; skolande i förstnämnda
fall talan anhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njute god man ersättning efter samma grunder som
nämndeman.

38 §.

I varje lappby skola lapparna vid sammanträde, som omförmäles i 56 §,
för en tid av högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar,
som icke själva driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att för
lappbyn under tiden till nästa val deltaga i syn och värdering, varom i 37
§ förmäles. Underlåta lapparna att anställa sådant val, göres av lappfogden
anmälan härom hos Konungens befallningshavande, som i lapparnas ställe
utser lämpligt antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna; och
skall förteckningen tillställas en var av dem.

39 §.

Hålla flera renskötande fjällappar sina renar tillsammans i en lijord och sker
skada genom dessa renar, vare, där ej utrönas kan, genom vilkens renar skadan
uppkommit, dessa lappar pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var
innehaft å den trakt, där skadan inträffat, ersätta densamma jämte syne- och
rättegångskostnader. Lag samma vare för det fall, att renskötande lappars
renar, tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade och åstadkommit skada.

Kan renantalet icke utrönas, lände härutinnan till efterrättelse renlängd,
varom förmäles i 58 § och, när fråga är jämväl om renskötande skogslapps
renar, i 59 § uti lagen om skogsrenskötsel, allt i den ordning, som i sagda
lagrum stadgas.

Yad sålunda föreskrivits utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande
till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den,
som vållat skadan.

40 §.

Inträffa å viss trakt år efter år skador av större betydelse, vilka skador
måste anses väsentligen bero på försumlig renvård, och kan ej rättelse i
annan ordning vinnas, må Konungen förklara, att visst lappbyområde eller
del därav skall tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas utgöra ett
skadeersättningsdistrikt, inom vilket de renskötande lappar, som jämlikt 58 §
2 mom. tillhöra distriktet, skola i fall, varom nedan vidare förmäles, vara
underkastade gemensam ansvarighet för skada, som av renar tillskyndas den
bofasta befolkningens egendom.

Sker inom skadeersättningsdistrikt skada av beskaffenhet, varom i 35 och 36

161

§§ sägs, och kan ej utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan blivit
förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten de lappar, vilka tillhöra distriktet;
och varde ersättningsbeloppet jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan
fördelat i förhållande till det antal renar, varmed en var av dem tillhör distriktet.
Om vid den tid, då skadan skedde, renar tillhörande andra än distriktets
lappar uppehöllo sig inom distriktet, skola även dessa andra lappar
i förhållande till antalet av sådana renar deltaga i ersättningen. Yisar lapp,
förr än förlikning träffats eller dom i målet givits, att skadan ej blivit förövad
av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Yad här ovan stadgats utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande
till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den.
som vållat skadan.

41 §.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsdistrikt om sådan gemensam
ansvarighet, som stadgas i 40 §, anhängiggöres mot ordningsmannen i
den eller ordningsmännen i de lappbyar, vartill lapparna höra; ägande ordningsman
att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar ävensom att å dessa
lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och
rättegångskostnader. Tilltror ordningsman sig kunna visa, genom vilkens eller
vilkas renar skada blivit förorsakad, eller att jämte de till skadeersättningsdistriktet
hörande lappar även andra böra ansvara för skadan, äge han att
låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet de, mot vilka han
vill föra talan om deltagande i ersättningen, på det de må själva svara i saken.

Ådömas flera lappar ersättningsskyldighet efter 40 §, skall i domen fölen
var fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, däri, efter ty nu är sagt, ordningsman vid underrätt för talan, må
ock av honom i högre rätt fullföljas.

42 §.

Lappar, vilka efter vad i 40 § sägs blivit dömda till ansvarighet för inträffad
skada eller ingått förlikning om erläggande av ersättning, vare oförhindrade
att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att skadan förorsakats
av renar tillhörande någon annan, eller att andra lappar vid den tid, då
skadan skedde, haft renar inom skadeersättningsdistriktet och sålunda bort
deltaga i ersättningen, väcka talan om gottgörelse för vad de erlagt eller för
den del därav, som belöper på andra lappar. Där ersättningen bestämts
genom förlikning, må dock gottgörelse ej fordras för mer än det belopp, vartill
skadan må hava blivit vid syn värderad, med tillägg av synekostnaden.
Sådan talan må ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraft ägande
utslag fallit eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgivande.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lappbyområde.

43 §.

1. Därest inom något lappbyområde antalet renar befinnes vara så stort,
att betesmarkerna måste anses otillräckliga eller att genom renarna bety Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 häft. (Nr 43.) 96 28 11

162

dande skadegörelser förorsakas, och finnas inom området renar, tillhörande
andra än lappar, må Konungens befallningsliavande, efter det lapparna blivit
hörda, förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas för ändamålet
nödigt, inom viss förelagd tid, som delgives renägaren, skall från lappbyområdet
avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappbyns ordningsman omhändertagas
och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas. Närmare
föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas av Konungens befallningshavande,
som därvid har att i görligaste mån tillse såväl att de särskilda
renägarnas rätt och bästa bevaras som ock att renskötande lapp icke
i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra
än lappar, avlägsnats från lappbyområdet, de återstående renarnas antal ändock
vara för stort, äge Konungens befallningsliavande, efter det lapparna
såväl i lappbyn som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda,
hänvisa en eller flera lappar till annat lappbyområde, där utrymme finnes
och dit inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall Konungens
befallningsliavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder länge tillhört
lappby området eller därinom haft rätt till bete för sina renar, icke utan
synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till nytt lappbyområde.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till
annat lappbyområde, förelägge Konungens befallningsliavande honom vid vite
att inom viss tid hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt
de föreskrifter, som med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas
lappen att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge Konungens befallningshavande
utdöma vitet samt efter omständigheterna förelägga nytt vite
eller ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes
bekostnad.

3. Kan hänvisning i behövlig omfattning till annat lappbyområde icke
lämpligen ske, äge Konungens befallningsliavande förordna, att lappbyns renantal
inom av Konungens befallningsliavande bestämd tid, ej understigande
ett år, skall nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet
ej vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens
befallningsliavande, efter lapparnas hörande, förordna, huru minskningen skall
verkställas. Därvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med
hänsyn tagen jämväl till antalet husliållsmedlemmar hava det största renantalet,
åläggas att minska sina renhjordar. I händelse av tredska äge Konungens
befallningsliavande förelägga och utdöma vite eller ock låta vidtaga
föreskriven åtgärd på tredskandes bekostnad.

4. Yad i 1—3 inom. här ovan är stadgat beträffande den ordningsföljd,
som, då minskning av renantalet är påkallad, skall iakttagas mellan lappar
och andra renägare eller mellan lapparna inbördes, utgör icke hinder för
Konungens befallningsliavande att, då särskilda skäl föreligga, efter lapparnas
hörande bestämma annorlunda.

163

Ofredande av ren.

44 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet skrämmer, misshandlar
eller på annat sätt ofredar de renskötande fjällapparnas renar, medan renarna
uppehålla sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock obehörigen
söker fördriva dem från sådant område, vare skyldig ersätta därigenom för
lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å nyss nämnt område uppsåtligen eller genom
vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas eller dödas genom
fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort sig skyldig
därtill, vare jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvarig för
skadans ersättande.

Har ren blivit fälld vid skogsavverkning, åligger det den, som förestår
avverkningen, att genast underrätta lapparna, därest de finnas å trakten, eller,
om så ej är fallet, landsfiskalen, till vilken det fällda djurets öron i ty fall
skola i hopsittande skick insändas. När anmälan inkommer till landsfiskalen,
har denne att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som kunna finnas tjänliga till
bevarande av lapparnas rätt och bästa.

Ofredas ren på uppehållsställe, varom ovan förmäles, av hund, vare hundens
ägare pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.

Med skada, som i detta mom. avses, förstås icke blott skada, som tillfogats
ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renar blivit skingrade, kostnad
och besvär, som uppkommit för renarnas hopsamlande eller annorledes i
sammanhang därmed, ävensom skada, som renarna genom skingringen kunna
hava förorsakat.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,
är särskilt stadgat.

45 §.

Inom lappmarkerna och renbetesfjällen, så ock därutom i de trakter, där
Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln och därmed
sammanhängande förhållanden finner sådant behövligt, skola alla hundar, som
icke användas i lapparnas renskötsel, vara försedda med halsband, därå
ägarens namn och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet
må avlägsnas medan hund hålles instängd ävensom under pågående jakt,
när fara föreligger att hunden kan lida men av detsamma.

46 §.

1. Så länge de renskötande fjällapparna med sina renar uppehålla sig
å trakt, där renbete då må äga rum, skola samtliga hundar å denna trakt och
å trakten därintill, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas
bundna eller vara försedda med klubba i enlighet med de närmare föreskrifter,
Konungens befallningshavande äger meddela. Konungens befallnings

164

havande må för vissa trakter eller för särskilda fall medgiva befrielse från
vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men för renskötseln.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola alla därvarande
hundar hållas bundna eller instängda.

När sådan flyttning förestår, skola lapparna, där så ske kan, i förväg
underrätta om sin ankomst.

2. Hund, som är känd för att jaga renar och icke hålles bunden eller
instängd eller förses med klubba under det renarna på tillåten tid vistas å
trakt, som avses i 1 mom., må dödas genom lappfogdens eller vederbörande
polismyndighets försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som
befinner sig under flyttning eller eljest uppehåller sig å trakt, där renar vid
tillfället få föras på bete, må hunden saklöst dödas. Lag samma vare om
hund, som anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat
eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter
förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och kan
den, som dödat hunden, icke styrka, att han varit därtill berättigad, vare
han i allt fall fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej ägaren
visar sannolika skäl till stöd för sitt påstående.

Skötesrenar.

47 §.

1. Renskötande fjällapp ävensom annan lapp, vilken på stadigvarande sätt
deltagit i fjällrenskötsel, vare berättigad att hava egna renar i vård hos renskötande
lapp, dock icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos
annan lapp än den, vars lappby skötesrenägaren tillhör eller tillhört.

Omyndiga barn till lapp, varom i första stycket förmäles, ävensom hustru
till lappman, som där avses, äge enahanda rätt.

2. Lapp, vilken icke är att anse såsom renskötande fjällapp och som icke
heller på stadigvarande sätt deltagit i fjällrenskötsel, men som har sitt hemvist
inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands
län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, vare berättigad att
under vård av renskötande fjällapp hava högst tjugu renar för hushåll, kalvar
under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget
att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt,
tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Därest renar utöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testamente
eller gåva tillfallit lapp, varom i detta mom. förmäles, må han dock under
en tid av tre år, räknat från det han bekommit dessa renar, lämna jämväl
dem i vård av renskötande fjällapp.

48 §.

1. Inom Norrbottens län må tillsvidare den, som ej är lapp, men bor inom
länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet, i den ordning i

165

2 mom. närmare förmäles, hava renar under vård av renskötande fjällapp,
som ej är i annans tjänst, till ett antal, vilket för hushåll icke må överstiga
tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande
obetaget att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt
och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga
eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig
skötesrenarna. Dör renägare och är någon av dödsbodelägarna bosatt inom
länets lappmarker, må renarna behållas av dödsboet, så länge boet äger eller
brukar jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Är icke någon av dödsbodelägarna
bosatt inom länets lappmarker, skall dödsboet avhända sig renarna
inom ett år från dödsfallet.

2. Den, som med stöd av stadgandena i 1 mom. vill hålla renar i vård hos
renskötande fjällapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega
för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av Konungen s
befallningshavande fastställt minsta belopp; och åligger honom tillika att senast
före utgången av mars månad hos lappfogden anmäla antalet av dylika renar
ävensom vårdarens namn. För att behörig anmälan skall anses gjord, skall
i samband därmed för varje anmäld ren erläggas eu särskild avgift av femtio
öre, som, enligt närmare föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag
till bekostande av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns befrämjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej avgift eller sköteslega. Den
omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång för
renägarens räkning slaktas eller ock förgås eller förkommer, medför icke
rätt för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande
och redovisande av den särskilda avgiften meddelas av Konungens
befallningshavande, som i fall, då särskild fjälltillsyningsman finnes anställd,
äger förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans åligganden i nu
angivna hänseenden.

3. En var skötesrenägare, som i denna paragraf avses, skall hava samtliga
sina renar under vård av en och samma lapp.

49 §.

Renar, som användas till ltörslor (dragrenar), må en var hava under vård
av renskötande fjällapp; och vare sådana skötesrenar ej i något hänseende
inbegripna under bestämmelserna i 47 och 48 §§.

50 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande fjällapp, har i fråga
om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för sina
egna renar.

51 §.

Håller någon, i annat fall eller i annan ordning än i 47, 48 eller 49 §§ avses,
renar i vård hos renskötande lapp, eller har någon, som begagnat sig av den

166

lionom jämlikt 47 § 2 mom. eller 48 § 1 mom. medgivna rätt att liava renar
under lapps vård, sådana renar till större antal än som på grund av sagda
lagrum är tillåtet, skall på Konungens befallningshavande ankomma att meddela
de föreskrifter, vilka finnas erforderliga för att renar, som olagligen
hållas, må för renägarens räkning levande eller slaktade försäljas; och skall
kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Benräkning.

52 §.

1. Renräkning skall hållas, då Konungen så bestämmer. Närmare föreskrifter
angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

Beträffande räkning i vissa fall av renar i nordligaste delen av Norrbottens
län är särskilt stadgat.

Angående tillfällig renräkning för fastställande av renlängds riktighet
stadgas i 58 § 3 mom.

2. Renskötande fjällapp vare pliktig att utan ersättning samla och biträda
vid räknandet av den hjord, till vilken renar i hans vård höra, vid äventyr
att eljest på hans bekostnad må anskaffas nödig hjälp.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å ki-onomark.

53 §.

1. Å annan inom lappmarkerna belägen kronans mark än kronohemman
och krononybyggen under åborätt samt boställen ävensom å renbetesfjällen
må Konungen upplåta områden för inrättande av hem åt orkeslösa eller
ålderstigna lappar.

2. Ä mark, som i 1 mom. avses, skola av Konungen avsättas vissa områden
till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara helt
arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunnat fortfara
med renskötseln. Konungens befallningshavande tillkommer att upplåta mark
inom sådana områden, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle komma att
sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse, som här avses, må ej meddelas
för längre tid än sökandes och lians hustrus livstid. Innehavare av
upplåten lägenhet äger att från mark, som i 1 mom. avses, taga nödigt bränsle
samt stängsel- och liässjevirke ävensom slöjdvirke, så ock, efter anvisning
eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande skogstjänsteman,
virke till boningshus och till andra byggnader, som av Konungens befallningshavande
i samband med upplåtelsen eller sedermera prövas nödiga.
Innehavaren stånde själv skada, som förorsakas av renar å växande eller
bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

167

låter sådan lägenhet till lapp, som här avses, må Konungens befallningshavande
efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa en billig avgift.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren för upplåtelse,
som här avses. Därvid skall tillses, att upplåtelsen så vitt möjligt innefattar
rätt att jaga och tiska inom visst område; och må Konungens befallnings-’
havande jämväl kunna tillåta sökande att i närmare föreskriven ordning å
mark, som i 1 mom. avses, beta getter till ett antal av högst fem för hushåll
ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång för de renskötande
lapparna, avbärga slåtteräng.

3. Konungens befallningshavande äge ock att, utan sammanhang med
upplåtelse, varom i 2 mom. sägs, medgiva där omförmäld lapp att å mark, som

1 1 mom. avses, dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock jaga och
fiska samt i ovan angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt område.

4. På Konungen ankomme att i andra fall än i 2 mom. omförmäles åt
lapp upplåta lägenhet å mark, som i 1 mom. avses, ävensom i sammanhang
därmed annan nyttjanderätt till sådan mark, så framt upplåtelsen prövas ej
lända till förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen må en billig
avgift kunna bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna
samt inom renbetesfjällen må lägenhet ej sålunda upplåtas, med
mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

5. Beträffande upplåtelse i andra fall än i 1—4 mom. sägs å annan kronans
ovan odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under
åborätt samt boställen ävensom å renbetesfjällen skola följande bestämmelser
gälla:

Finnes å sådan mark upplåtelse av bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed
jämförlig rättighet eller upplåtelse av nyttjanderätt till inägor vare sig å
fastighet, som förvärvats med hänsyn till renskötseln, eller å nybygge, vilket
återfallit till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig
läeenhet kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må sådan rätt
mot avgift upplåtas av Konungens befallningshavande.

2 och 3 mom. avses, tillåta annan att mot avgift därstädes jämte de renskötande
lapparna utöva jakt eller fiske; och må Konungens befallningshavande tillika
efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet att avgiftsfritt
tillsvidare under viss förrättning eller viss tid, för varje gång ej överstigande
fem år, vid färder, som i tjänsten företagas i obebyggd trakt inom ifrågavarande
områden, för uppehälle under färden jaga av Konungens befallningshavande
angivna slag av villebråd ävensom fiska.

Innan upplåtelse mot avgift, varom i detta mom. är fråga, äger rum, skola
de lappar, vilka må uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet,
dock, beträffande upplåtelse av rätt till så kallat sportfiske, allenast över
förslag till plan för fiskevattnens användande i sådant avseende, vilken plan
fastställes av Konungens befallningshavande för viss bestämd tid.

168

Vid upplåtelser, varom i detta mom. förmäles, må Konungens befallningsliavande
kunna lämna nyttjanderättshavaren tillstånd att för nyttjanderättens
tillgodogörande få på anvisad plats uppföra en kåta eller annan därmed jämförlig,
för tillfällig vistelse avsedd bostad.

I den mån så prövas erforderligt må Konungen meddela allmänna föreskrifter
rörande upplåtelser, som i detta mom. avses, vari jämväl må ingå
medgivande för skogsstatens tjänstemän att jaga vissa rovdjur på sätt därom
för kronans marker i allmänhet är stadgat.

6. Utöver vad i 1—5 mom. stadgas må upplåtelse icke ske å kronans mark
ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen; Konungen, vars rätt att jaga inom
här ifragavarande områden icke beröres av vad i denna paragraf bestämts,
obetaget att, där i annat fall synnerliga skäl föreligga, efter lapparnas hörande
till annan än lapp mot avgift upplåta lägenhet eller ock annan nyttjanderätt
till mark än i 5 mom. avses ävensom, i sammanhang med upplåtelse av
lägenhet rätt till fiske och slåtter.

7. Medel, som inflyta genom upplåtelse, varom i 2, 4, 5, och 6 mom.
förmäles, ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, skola enligt bestämmelser,
som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

Fjällappby.

54 §.

Renskötande fjällappar inom samma lappbyområde utgöra en fjällappby.

55 §.

1. För varje fjällappby skall finnas en byordning, vilken utfärdas av Konungens
befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån sådant finnes erforderligt, innehålla föreskrifter
angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyområdet samt i
övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelningen av betet inom lappbyområdet eller ordnande i övrigt av
betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må betas å visst betesland;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare samt hjordarnas ordnande
och sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar
eller för annat ändamål;

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av
omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade
eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande
renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i lagen om renmärken
sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar, eller till ordningsman för omhändertagande och vidare
förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda,
förfalskade eller äro okända;

169

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga
medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,
ävensom i vilka fall lappbyn må kunna uppdraga åt utsedda fullmäktige
att besluta å lappbyns vägnar.

2. I byordning må stadgas vite från fem till femhundra kronor för underlåtenhet
att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse, så ock
meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av sin förseelse,
hänsyn därtill och till vinstens omfattning skall tagas vid vitesbeloppets
bestämmande.

56 §.

Med varje fjällappby skall minst en gång om året hållas sammanträde
inför lappfogden å tid, som för lappbyn är lämplig.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall av lappfogden föias
protokoll.

57 §.

1. I varje fjällappby skall finnas eu ordningsman, vilken vid sammanträde
inför lappfogden väljes bland de till lappbyn hörande lapparna.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar
rörande renskötseln och av den för lappbyn fastställda byordningen samt att
i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion, Konungens befallningsliavande
för honom utfärdar.

3. Ordningsman utses för eu tid av sex ar. Om val utav ordningsman
skall Konungens befallningshavande genast underrättas genom lappfogdens
försorg; och ankomme på Konungens befallningshavande att, efter prövning
av den’ valdes lämplighet för uppdraget, meddela honom förordnande därå
eller föreskriva nytt val.

4. Ordningsman vare berättigad att efter två år eller ock dessförinnan
vid laga förfall avgå från befattningen, med skyldighet dock att bestrida
densamma intill dess annan ordningsman blivit utsedd och av Konungens
befallningshavande förordnad.

Konungens befallningshavande äge ock, när skäl därtill föreliggei, före
tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

5. Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd som
tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter
ty därom särskilt stadgas.

Renlängd.

58 §.

1. För varje fjällappby skall vid sammanträde, som hålles inför lappfogden
årligen upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som
har renar inom lappbyn, ävensom det antal renar en var äger. Längden
upprättas med ledning av lapparnas uppgifter eller, där enighet ej kan

170

vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen och, om lapparna det önska,
två vid tillfället utsedda lappar.

Längden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet
närvarande lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blivit på
enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller
byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, såvida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall
eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Av längden upprättas tre exemplar, varav ett överlämnas till Konungens
befallningsliavande och ett till ordningsmannen samt ett förvaras av lappfogden.

2. Därest lappbyområde till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsdistrikt,
varom i 40 § förmäles, skall särskild längd för sådan
del av lappbyn upprättas; och gälle om denna särskilda längd vad i 1 mom.
stadgas för där avsedd längd.

3. Anser lappfogden renlängd vara i avseende å eu eller flera renägares
renantal uppenbarligen felaktig, må han hos Konungens befallningsliavande
göra framställning om renräknings hållande i nödig omfattning. Beslutar
Konungens befallningsliavande renräkning och utvisar denna betydande felaktighet
i renlängden, skall kostnaden för räkningen stanna på lapp, vars
reninnehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att
hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande.

Straffbestämmelser.

59 §-

Där icke enligt allmän lag strängare straff skall ådömas, straffes:

1. med böter från och med fem till och med etthundra kronor:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i
14 § 1 mom. 29 § och 44 § 1 mom. förmäles, eller i sådan anmälan
lämnar veterligen oriktig uppgift,

b) husbonde av lappallmogen, som i strid mot stadgandet i 15 §
underlåter att öva tillsyn över lapparnas flyttning samt renarnas
bevakning och vård,

c) lapp, vilken å mark, som avses i 25 §, betar getter till större antal
än där högst är medgivet,

d) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 26 § uppför ringgärde eller
annat stängsel,

e) lapp, vilken överträder jämlikt 30 § meddelad bestämmelse till
skogens bevarande eller föryngring eller som vid avverkning uppenbart
åsidosätter vare sig stadgaudena i 32 § till skydd för skogen
eller ock föreskrifter, som meddelats vid anvisning eller utsyning
av skog,

f) den som överträder det i 45 § stadgade eller i enlighet med samma
paragraf av Konungens befallningsliavande meddelade påbud om
hunds förseende med halsband,

''■ CfQ

171

g) den som i strid mot bestämmelserna i 51 § håller ren i vård hos
renskötande lapp eller som i strid mot stadgandet i 48 § 3 mom.
håller sina renar i vård hos mer än en lapp,

h) lapp, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, vilken
med stöd av 57 § 2 mom. meddelats av ordningsman och prövas
hava varit av förhållandena påkallad;

2. med böter från och med fem till och med trehundra kronor:

a) lapp, som av skogen tager mera bränsle eller virke än som erfordras
för täckande av hans eget behov, eller som tager bränsle eller virke
i annan ordning än i 27, 28 och 29 §§ sägs,

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av
sina renar vållar, att renarna göra skada, som enligt 35 och 36 §§
skall ersättas, där ej förlikning träffats om skadans ersättande eller
den ersättningsskyldige gjort sådant medgivande att, efter ty i 37 §
sägs, utmätning för ersättningens belopp må hos honom ske,

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd,
varom i 58 § förmäles;

3. med böter från och fem till och med femhundra kronor:

a) lapp, som uppsåtligen låter sina renar beta å trakt, där enligt denna
lag rätt till renbetning icke är medgiven eller icke tillåten vid den
tid, då betningen ägde rum, eller genom vårdslöshet är vållande till
att hans renar inkomma på sådan trakt eller som mot stadgandet i
9 § uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar
inkomma på främmande lappbys område,

b) lapp, som mot stadgandet i 10 § utan vederbörligt tillstånd med sina
renar flyttar från ett lappbyområde till ett annat,

c) den som med avseende å flyttningsvägar vidtager åtgärder i strid
mot 13 §,

d) den som i strid mot 31 § bortför virke eller bränsle eller gör sådant
obrukbart för de renskötailde fjällapparna,

e) den som på sätt i 44 § närmare förmäles med uppsåt ofredar ren
eller genom vårdslöshet förorsakar, att ren ofredas eller vid skogsavverkning
skadas eller dödas,

f) den som i strid mot föreskrifterna i 46 § 1 mom. icke håller hund
bunden, instängd eller försedd med klubba,

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör i vederbörlig ordning påbjuden
renräkning eller renskiljning.

60 §.

1. Har lapps husfolk eller tjänare begått förseelse, varom i 59 § 2 mom. a)
förmäles, vare jämväl husbonden härför ansvarig liksom vore förseelsen be ången

av honom själv, där ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen
agt rum mot hans vetskap och vilja.

2. Angående delaktighet i förseelse, varom i 59 § förmäles, gälle vad om
delaktighet i brott stadgas i

allmän strafflag.

172

Åtal, besvär, verkställighet.

61 §''

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid allmän
domstol och liöra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt åtal.

2. De i 59 § 1 mom. d) och e), sistberörda lagrum, i vad det angår åsidosättande
av föreskrift, som meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,
samt 2 mom. a) och 3 mom. e) omförmälda förseelser, vilka endast förnärma
enskild persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden
angiver dem till sadant åtal. Allmän åklagare äge dock utan angivelse föra
talan om ansvar och skadestånd beträffande förseelse, varom i 59 § 3 mom. e)
förmäles, när ren blivit ofredad eller vid skogsavverkning skadad eller dödad
och densamma är omärkt eller målsäganden ej känd; och skall i ty fall skadeståndet
tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 59 § 2 mom. b) och 3 mom. a),
må, där den rörer enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

62 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som meddelas
av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Saknas tillgång
till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

63 §.

Den som under tid, da han är tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter
samma förseelse, skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för
varje gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen
är sagt.

64 §.

Renskötande fjällapp vare pliktig att, då Konungens befallningshavande,
lappfogde, landsfogde eller landsfiskal för verkställande av utmätning, rannsakning
efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar hopsamlande
av de renar, han har under sin vård, sådant utan dröjsmål verkställa; vare
ock pliktig att, då för ändamål, som nu sagts, erfordras att ren utskiljes
från andra renar i hjorden, biträda därvid.

Tredskas renskötande fjällapp att hopsamla renarna eller biträda vid utskiljning
av ren, må hopsamlandet och utskiljningen företagas på den tredskandes
bekostnad.

65 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningarna ävensom
över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna lag
eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela eller vidtaga, äge
den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att hos
Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; skolande dock, där ej
ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvär
lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Renskötsel :t egen mark.

66 §.

Renar må ej i andra fall än i denna lag samt i lagen om skogsrenskötsel
sägs föras på bete å mark, varöver renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter
enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om sådan
renägares hjord allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen
inkomma på annans mark, ankommer på Konungens befallningskavande att,
på ansökan av markens ägare, meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga
för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och
skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av
köpeskillingen.

174

Bil.

Förslag

till

Lag

om skogsrenskötsel.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Svenska, lappar äro berättigade att, på sätt och i den ordning i denna lag
sägs, i riket driva skogsrenskötsel. Denna rätt innefattar befogenhet för dem
att, i enlighet med här nedan meddelade bestämmelser, begagna sig av land
och vatten till uppehälle för sig och sina renar.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke allenast
deras egna renar utan ock sådana,’ som andra på grund av denna lag satt i
deras vård (skötesrenar).

2 §•

1. Såsom lapp anses i denna lag en var, vilken är av lappsk härstamning.

2. Har kvinna, som ej är lapp, ingått äktenskap med lapp, vare hon ansedd
såsom lapp.

3. Har lappsk kvinna ingått äktenskap med annan än lapp, vare hon icke
ansedd såsom lapp; Konungens befallningsliavande obetaget att, där i något
fall synnerliga skäl föreligga, medgiva att hon i den omfattning, som prövas
lämplig, må bibehållas vid de rättigheter, hon såsom lapp ägt enlig denna
lag.

3§-

När i denna lag talas om renskötande skogslapp, avses därmed icke allenast
lapp, man eller kvinna, vilken driver skogrenskötsel, utan även, så länge
denna näring utövas, renskötande lappmans hustru ävensom renskötande
skogslapps omyndiga barn och lappska tjänare.

Såsom renskötande skogslapp anses jämväl omyndigt barn efter avliden
renskötande skogslapp, även om barnet icke sjävt driver skogsrenskötsel.

4§-

De renskötande skogslapparna skola vara berättigade att föra sina renar
på bete

1) å trakter inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där
skogsrenskötsel av ålder förekommer;

2) nedom lappmarksgränsen i nämnda båda län å trakter, som skogslappar
från Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker efter gammal sedvana
vissa tider av året besökt med sina renar.

5 §•

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där skogsrenskötsel
året om av ålder förekommer, må lapp jämväl driva skogsrenskötsel, dock
allenast efter särskilt tillstånd av Konungens befallningsliavande.

Vill lapp erhålla sådant tillstånd, har lian att till Konungens befallningshavande
ingiva ansökning med uppgift om den trakt, inom vilken han vill
driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk äga samt huruvida
och i så fall till vilket antal han avser att taga skötesrenar i sin vård. Över
ansökningen skall vederbörande kommun höras.

Anser Konungens befallningsliavande lappen lämplig som renskötare och
finner Konungens befallningsliavande efter prövning av övriga, på frågan
inverkande omständigheter skäligt bevilja lappen tillstånd att driva skogsrenskötsel,
skall Konungens befallningsliavande i sammanhang härmed bestämma
gränserna för det lappbyområde, inom vilket renskötseln må drivas,
det antal renar, lappen högst må föra på bete inom området, samt, därest
tillståndet avser jämväl rätt att hava skötesrenar, varmed förstås även dragrenar,
varom i 50 § förmäles, huru stor del av renhjorden, som lappen och
hans husfolk högst må innehava för egen räkning, den tid, ej överstigande
tio år, under vilken renskötseln medgives, ävensom de särskilda villkor i
övrigt, under vilka den må äga rum.

Därest före utgången av tid, under vilken inom visst område skogsrenskötsel
sålunda medgivits, lapp, som erhållit dylikt tillstånd, på mera stadigvarande
sätt blir förhindrad att utnyttja tillståndet eller ock avlider, äger
Konungens befallningsliavande, på därom gjord ansökning, utan kommunens
hörande medgiva annan lapp, vilken prövas lämplig såsom renskötare, att
under återstoden av den tid tillståndet omfattar eller del därav driva skogsrenskötel
inom området.

Tillstånd, varom i denna paragraf är fråga, må förutom i fall, som avses
i 17 §, av Konungens befallningshavande återkallas, då sådant av särskilda
förhållanden eljest påfordras, och äger Konungens befallningshavande även
att under den tid, för vilken tillståndet meddelats, vidtaga ändring i föreskrivna
villkor eller meddela nya villkor.

Särskilda bestämmelser angående betesområden.

6 §•

Prövas beträffande visst område, som avses i 4 §, utövandet av betesrätten,
vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller vara
liinderligt för odlingens fortgång eller ock för fjällrenskötseln medföra vä -

176

sentligt hinder eller avsevärd skada, ankomme på Konungen att förordna,
att dylikt område ej vidare må av lapparna begagnas för skogsrenskötsel.

Finner Konungen visst område oundgängligen erforderligt för annat särskilt
ändamål av större betydelse, må jämväl sådant område undantagas från
lapparnas begagnande.

- §■

Därest för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, att viss trakt invid
färdväg ej begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under
flyttning eller annan färd med renar å vägen, eller att visst område omkring
kyrkoplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig ort ej
användes till annat bete för renar än för resandes dragrenar, äge Konungens
befallningshavande liärutinnan förordna.

8 §■

De trakter, inom vilka skogsrenskötsel må drivas, skola av Konungens
befallningshavande indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår
vår-, sommar- och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana
gränser må ock, i den mån så prövas möjligt och lämpligt, av Konungens
befallningshavande fastställas beträffande vinterbetesland. För skogslappar
tillhörande olika lappbyar ävensom för skogslappar och fjällappar må kunna
fastställas gemensamt betesområde.

9 §•

I den mån för visst lappbyområde bestämda gränser blivit fastställda,
må renskötande skogslapp ej utan Konungens befallningsliavandes medgivande
föra sina renar på bete utom sagda gränser.

10 §.

1. Ej må renskötande skogslapp utan särskilt tillstånd med sina renar
flytta från ett lappbyområde till ett annat. Sådant tillstånd sökes hos Konungens
befallningshavande i det län, dit det lappbyområde hör, till vilket
inflyttningen önskas. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet renar,
med vilka lappen vill flytta, samt avklipp av det eller de renmärken, som äro
renarna åsatta. Över ansökningen skall Konungens befallningshavande höra
de renskötande lapparna i det lappbyområde, dit inflyttning ifrågasättes,
ävensom, där renskötseln berör annat län, vederbörande Konungens befallningshavande.
Ger verkställd utredning vid handen, att nödigt utrymme
finnes inom lappbyområdet, och prövas inflyttningen eljest lämpligen kunna
ske, meddele Konungens befallningshavande sökanden rätt att inflytta och
föreskrive därvid tillika, inom vilken tid inflyttningen skall vara verkställd.

2. Flyttar renskötande skogslapp utan tillstånd med sina renar från ett
lappbyområde till ett annat, och återvänder han ej efter anmaning med renarna
till sitt lappbyområde så snart ske kan, må Konungens befallningshavande
förelägga honom vid vite att inom viss tid hava verkställt återflyttningen

177

samt i övrigt meddela honom de föreskrifter, som med avseende å densamma
skola iakttagas. Tredskas lappen att inom förelagd tid verkställa återflyttningen,
äge Konungens befallningsliavande utdöma vitet samt efter omständigheterna
förelägga nytt vite eller ock förordna, att renarna skola återföras
och omhändertagas på den tredskandes bekostnad.

Betestid.

11 §■

1. Inom de delar av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där
jämlikt 4 § 1 mom. skogsrenskötsel får drivas, må betesrätten utövas under
varje tid av året å trakter, som av ålder användas till betning av renar antingen
året om eller under våren, sommaren eller hösten (renbetesland).

A områden inom nämnda lappmarker, vilka icke äro att anse såsom renbetesland,
men i allt fall av ålder användas till betning av renar, så ock å
områden nedanför lappmarksgränsen, som avses i 4 § 2 mom., må betesrätten
icke utövas under annan tid av året än under månaderna oktober,
november, december, januari, februari, mars och april, för såvitt icke antingen
avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för
lapparna att där uppehålla sig med sina renar under annan tid av året eller
ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning
på hösten eller hindra återflyttningen om våren.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må Konungens befallningsliavande,
där sådant med hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest för renskötselns
behov prövas nödigt, kunna påbjuda, att betning av renar inom
viss trakt antingen skall äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock
tillsvidare eller för viss tid upphöra.

2. A områden nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län, varom förmäles
i 5 §, skola renskötande skogslappar, som erhållit tillstånd att där
driva renskötsel, vid utövande av betesrätten iakttaga vad Konungens befallningshavande
beträffande tiderna för renarnas vistande å olika platser
inom upplåtet betesområde må hava föreskrivit.

Flyttningar.

12 §.

De renskötande skogslapparna må icke förmenas att med sina renar flytta
mellan områden, å vilka rätt till renbete tillkommer dem; vare dock skyldiga
att vid flyttning taga väg, där minsta skada förorsakas; och äge Konungens
befallningsliavande i händelse av tvist bestämma, var flyttningsväg må tagas.

13 §.

1. Flyttningsväg, som de i 4 § avsedda renskötande skogslapparna av
ålder nyttjat, må fortfarande av dem användas; dock att, när omläggning av
sådan väg är av synnerliga skäl påkallad och finnes kunna ske utan väsentlig

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 haft.. (Nr 43.) 96 28 12

178

olägenhet för lapparna, Konungens befallningshavande må anvisa ny, för
lapparna tjänlig flyttningsväg. Väg, varom nu är fråga, må icke genom röjning
eller uppodling av jord eller genom uppförande av hägnader eller utläggande
av timmerbommar eller på annat sätt berövas skogslapparna eller
framkomligheten å sådan väg i väsentlig mån försvåras för dem.

2. Angående flyttningsvägar för i 5 § avsedda renskötande skogslappar
äger Konungens befallningshavande meddela de närmare bestämmelser, som
kunna finnas erforderliga.

14 §.

1. Kenskötande skogslapp, som med renar flyttar utom den socken, där
han har sitt hemvist, skall för varje socken, som under flyttning av honom
besökes, inom åtta dagar efter det han ankommit dit hos landsfiskalen göra
anmälan om inflyttningen och därvid uppgiva namn och hemvist samt, om
han har andras renar under sin vård, ägarna till dessa renar; och må lappen
utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

2. Konungens befallningshavande äge, om så finnes nödigt, förordna en
eller flera personer, bosatta å platser, som ligga i lapparnas flyttningsväg,
att för landsfiskalen mottaga anmälan, som ovan sägs, och utfärda bevis däröver;
och skall i ty fall underrättelse om de förordnades namn och bostad
årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, vilka av sådan person mottagas,
skola av honom så fort ske kan överlämnas till landsfiskalen, vilken
det åligger att över samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

Renarnas bevakning.

15 §.

De renskötande skogslapparna skola på ett stadigvarande sätt i överensstämmelse
med fordringarna på eu god renskötsel övervaka sina renar; och
vare i främsta rummet husbonden ansvarig för renarnas bevakning och vård.

16 §.

Yid flyttning få renar, såvitt möjligt, icke lämnas efter. Ej heller få renar
tillåtas att utan bevakning ströva i förväg, vare sig vid flyttning eller innan
lapparna själva anträtt flyttningen. Sker det ändock, skola lapparna så fort
ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant
eljest genom lappfogdens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. Är
fråga allenast om ett fåtal renar, må lappfogden efter samråd med lapparna
vidtaga de åtgärder, som prövas lämpligast.

2. Hålla flera renskötande skogslappar sina renar i gemenskap, åligger det

179

en var husbonde att deltaga i renarnas bevakning med så stort antal vaktare,
som enligt byordning, varom i 56 § förandes, belöper å lians renantal; dock att,
där icke särskilda förhållanden annat föranleda, antalet vaktare icke behöver
överstiga vad å det sammanlagda renantalet belöper.

4. Närmare bestämmelser angående antalet renvaktare samt bevakningen
i övrigt meddelas i byordningen.

17 §.

Ådagalägger renskötande skogslapp, vilken driver renskötsel å trakt, som
i g 4 avses, grov försumlighet i renskötseln, må Konungens befallningshavande
härför tilldela honom varning.

År han alltjämt försumlig i sin renvård, må Konungens befallningshavande
tilldela honom förnyad varning eller ock, därest Konungens befallningshavande
efter lapparnas hörande finner honom uppenbart olämplig som ren\ ardare,
förklara honom förlustig rätten att vidare driva renskötsel; och gälle i ty fall
om den försumliges rätt att innehava renar vad i 47 § 1 mom. är stadgat
om skötesrenar.

Lag samma vare beträffande renskötande skogslapp, vilken driver renskötsel
å trakt, varom i 5 § förmäles; dock att i ty fall icke erfordras att
lapparna höras i ärendet samt att i fråga om den försumliges rätt att innehava
renar skall gälla vad i 49 § är stadgat om skötesrenar.

Förvildade renar.

18 §.

Finnas å viss trakt förvildade renar, skola dessa utrotas; och ankomme
på Konungen att härutinnan meddela erforderliga bestämmelser.

Bostad, bodar, jordbruk.

19 §.

I den mån så för renskötseln erfordras skola de renskötande skogslapparna
vara berättigade att å områden, där de äga uppehålla sig med sina renar,
åt sig inrätta bostad för den tid, renskötseln drives å trakten, ävensom
uppföra bod samt vidtaga i övrigt nödiga anordningar för förvaring av små
tillhörigheter, allt på sätt och i den ordning nedan stadgas.

Med bostad avses i denna lag kåta eller ock stuga eller därmed jämförlig

bostadsbyggnad.

Med kåta förstås tältkåta eller annan kåta med lappsk eldstad (aran).

180

20 §.

Kåta eller bod må icke uppföras å inägor, med mindre ägaren eller brukaren
därtill givit sitt samtycke.

Å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningskog
dock undantagen, ävensom å utmark till kronohemman eller krononybygge
under åborätt eller till boställe må fast kåta eller bod icke uppföras annat
än efter anvisning av ägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes
därmed, av lappfogden.

21 §.

1. A enskild eller kommun tillhörig fastighet, å kronohemman eller krononybygge
under åborätt eller å boställe må stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad
icke uppföras, med mindre ägaren eller brukaren därtill lämnat sitt
samtycke.

2. A annan kronans mark än nyss sagts, belägen inom lappmarkerna,
må byggnad, varom i 1 mom. förmäles, uppföras efter särskilt på därom
gjord ansökning lämnat tillstånd. Sådant tillstånd meddelas i fråga om
trakterna ovan odlingsgränsen av Konungens befallningshavande samt vad
angår övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande.
Lapparna skola höras över ansökningen, och har vederbörande
myndighet att vid prövning av densamma tillse, att byggnad, till
vars uppförande tillstånd lämnas, varder förlagd å plats, som med hänsyn
till renskötseln i trakten och andra förhållanden är lämplig, ävensom att
byggnaden icke göres större än för dess ändamål såsom bostad åt lapp,
vilken driver renskötsel å trakten, är nödvändigt. I sammanhang härmed
meddelar vederbörande myndighet tillika de särskilda bestämmelser i avseende
å byggnadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar sådan byggnad, att driva renskötsel i trakten
eller överlåtes byggnaden på annan än renskötande lapp tillhörande samma
lappby, ankomme i fråga om byggnad ovan odlingsgränsen på Konungens
befallningshavande och i annat fall på domänstyrelsen att bestämma, huruvida
och i så fall på vilka villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden kunna
bibehållas, äger vederbörande myndighet bestämma, huruvida och i vad mån
gottgörelse må utgå för å byggnaden nedlagt arbete så ock för virke därtill,
som icke avgiftsfritt erhållits av kronan.

22 §.

Därest bod eller annan till bostad icke avsedd byggnad, som jämlikt 19 §
uppförts å annan kronans mark, än i 21 § 1 mom. avses, utan vederbörligt
tillstånd tages i anspråk för bostadsändamål annat än för tillfälligt behov,
må Konungens befallningshavande, om rättelse ej annorlunda kan vinnas,
förordna, att sådan byggnad genom kronobetjaningens försorg nedrives.

181

23 §.

1. Å mark, som i 21 § 1 mom. avses, må renskötande skogslapp icke
upptaga odling utan ägarens eller brukarens samtycke.

2. Å annan kronans mark än i 21 § 1 mom. avses, belägen inom lappmarkerna,
må i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen Konungens befallningshavande
samt vad angår övriga trakter domän styrelsen, efter samråd
med Konungens befallningsliavande, efter lapparnas hörande lämna renskötande
skogslapp, som i 4 § avses, tillstånd att upptaga odling. Sådan odling
må endast vara av ringa omfattning. Vederbörande myndighet bestämmer
odlingens storlek och beskaffenhet.

Tillstånd till odling, varom här är fråga, må beträffande trakterna ovan
odlingsgränsen av Konungens befallningskavande återkallas, när omständigheterna
därtill föranleda.

Brukaren stånde själv skada, som å odlingen förorsakas av renar, där ej
skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

Ringgärden och andra stängsel.

24 §.

1. De renskötande skogslapparna skola vara berättigade att å de områden,
där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning
eller skiljning av renar (ringgärde). Nedom odlingsgränsen må dock ringgärde,
avsett för stadigvarande bruk, icke uppföras å annan plats än den,
som anvisas, när fråga är om enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog
dock undantagen, kronohemman eller krononybygge under
åborätt eller boställe av ägaren eller brukaren eller, där samförstånd icke
uppnås, av lappfogden samt, vad angår annan kronan tillhörig fastighet än
nyss sagts eller allmänningsskog, av lappfogden. Vid bestämmandet av plats
för gärdet har lappfogden att samråda med vederbörande skogstjänsteman.

2. Annat stängsel för renar än ringgärde må uppföras allenast efter särskilt
tillstånd av Konungens befallningsliavande; dock att dylikt tillstånd icke
erfordras, då fråga är om tillfälligt sådant stängsel av ringa utsträckning.

Skogsfångst.

25 §.

Å kronans mark, med undantag av kronohemman och krononybyggen under
åborätt ävensom boställen, så ock å allmänningsskog skall i fråga om de
renskötande skogslapparnas rätt till skogsfangst gälla följande:

1. Ovan odlingsgränsen äga de renskötande skogslapparna att till eget
behov av bränsle och virke använda skogen; dock att dels virke till uppförande
eller ombyggnad av bostadsbyggnad, varom i 21 § 2 mom. förmäles, dels ock
växande träd till renstängsel, som jämlikt 24 § 2 mom. ej må uppföras annat

182

än efter tillstånd av Konungens befallningsliavande, må tagas allenast efter
anvisning eller utsyning. Yad sålunda stadgas gäller ej om virke till underhåll
av byggnad eller renstängsel.

Nedom odlingsgränsen, men}inom lappmarkerna må de renskötande skogslapparna
taga bränsle och virke i enahanda omfattning och ordning som nyss
sagts, dock med den inskränkning, att växande barrträd till uppförande eller
ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel där må tagas allenast efter anvisning
eller utsyning.

Utom lappmarkerna må de renskötande skogslapparna endast taga torra
träd och vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar ävensom å utmark talloch
grantjur till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov, växande lövträd.

2. För bränsle och virke, som sålunda tages, utgår ej betalning.

3. Med undantag för fall, som i 21 § 2 mom. avses, må renskötande skogslapp,
vilken äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare
av fastighet, icke för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader,
hägnad, bränsle eller annat ändamål anlita skogen i vidsträcktare män, än
rätt därtill må hava blivit fastigheten särskilt tillagd.

28 §.

1. A enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen,
kronohemman eller krononybygge under åborätt eller boställe äga de
renskötande skogslapparna ovan odlingsgränsen taga bränsle och virke i enahanda
omfattning och ordning, som i 25 § med avseende å motsvarande
trakter stadgats; dock med följande inskränkningar:

a) Därest invid boplats skogens fortsatta utnyttjande för vedfångst skulle
visa sig bliva i alltför hög grad betungande för jordens ägare eller brukare,
må Konungens befallningshavande på framställning av denne förordna, att
bränsle ej må tagas annorledes än efter anvisning.

b) Virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed
jämförlig bostadsbyggnad må tagas endast med jordägarens eller brukarens
samtycke.

2. Ä mark, som avses i 1 mom., nedom odlingsgränsen, men inom lappmarkerna
äga de renskötande skogslapparna till eget behov, under flyttning
med renarna taga bränsle samt virke till tältstänger och kåtor, bodar och
ställningar för förvaring av sina tillhörigheter ävensom slöjdvirke.

Erfordras för ovannämnda ändamål växande barrträd, må sådana träd
tagas allenast efter anvisning eller utsyning samt mot en billig ersättning,
som i brist av åsämjande bestämmes av en utav Konungens befallningshavande
förordnad värderingsman.

3. Å mark, varom i denna paragraf är fråga, utom lappmarkerna äga de

183

renskötande skogslapparna, som avses i 4 §, till eget behov under flyttning med
renarna taga, dock endast för i 2 mom. avsedda ändamål, torra träd och vindfällen,
skogsavfall, en- och videbuskar ävensom å utmark tall- och grantjur
till slöjdvirke samt, för tillfälliga behov, växande lövträd; och skall för torra
träd till kåtor och bodar ävensom för växande lövträd samt för tall- och grantjur
givas en billig ersättning, därest ägaren påfordrar gottgörelse. I brist
av åsämjande bestämmes gottgörelsen på sätt under 2 mom. sägs.

4. Renskötande skogslapp, som avses i 5 §, vare pliktig att for allt virke,
som tages å mark, varom i denna paragraf är fråga, erlägga betalning efter
ortens priser.

27 §.

De renskötande skogslapparna må, då sådant är oundgängligen nödvändigt
för renarnas uppehälle, å de områden, där de äga uppehålla sig med
sina renar, efter anvisning fälla lavbevuxna tiäd.

Under flyttning må skogslappar, som avses i 4 §, utan anvisning falla lavträd
för renarnas oundgängliga behov; dock skall anmalan om sadan avverkning
snarast göras till vederbörande skogstjänsteman eller den enskilde

skogsägaren. _ _ _

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller

oväxtliga träd anlitas.

s 28 §.

Konungen kan för viss begränsad tid förbjuda, att växande tall, gran ellei
björk tages av renskötande skogslapp på områden, där avverkning uppenbarligen
kan medföra fara för skogens bevarande eller för yngling.

Sådant förbud må icke, med undantag för de fall, där sådant påkallas till
skydd mot björkskogsgränsens eller barrskogsgränsens nedgående, meddelas,
om utnyttjandet av tillåtet betesområde därigenom i väsentlig mån for lapparna
försvåras.

29 §.

Virke, som av renskötande skogslapp på grund av bestämmelserna i denna
lag tagits och använts till kåta, bod, stängsel eller annat varaktigt bruk,
eller virke eller bränsle, som av honom lagenligt tagits och hoplagts till
framtida användning, må icke av ägaren till den mark, varå virket eller bränslet
tagits, utan lappens samtycke bortföras eller göras obrukbart för honom.

Har stängsel virke, för vars uttagande jämlikt 25 och 26 §§ erfordras anvisning
eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart för renskötande
skogslapp, må han utan anvisning eller utsyning samt utan betalning
taga av skogen vad som oundgängligen behoves for att ersatta det
borttagna eller förstörda; markägaren obetaget att i mån av befogenhet soka
sitt åter av den som vederbör.

30 §.

1. De renskötande skogslapparna vare pliktiga att efterkomma de föreskrifter,
som vid anvisning eller utsyning må hava lämnats, ävensom i övrigt
att vid all avverkning iakttaga största varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

184

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas till bränsle eller virke, därest å platsen
finnas for andamålet användbara självtorkade träd, nedfallna kvistar och
grenar, avverkningsbara stubbar, vindfällen eller buskar av eu eller vide;

c) att av vaxande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxtliga
eller överåriga;

. ^ fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke över stiger

femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre skare eller hårt
packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna någon större del av stammen;
samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen
randbarkas.

2. A de områden, där de renskötande skogslapparna äga uppehålla sig
med sina renar, bör ägare eller brukare av skog vid dess utnyttjande taga
tillbörlig hänsyn till de rättigheter och förmåner, som enligt denna lag tillkomma
lapparna.

3i §.

Anvisning eller utsyning av skog skall avse plats, som är för lapparna
bekväm, samt för renskötande skogslapp, som avses i 4 §, meddelas kostnadsfritt,
beträffande skog, varom i 26 § är fråga, av ägaren eller brukaren
samt i fråga om annan skog av vederbörande skogstjänsteman. Virke, som
anvisas eller utsynas, skall vara för avsett ändamål fullt lämpligt. Förrättningen
skall äga rum snarast möjligt. Sökanden skall i god tid underrättas
om tid och plats för förrättningen.

Tredskas enskild ägare eller brukare av skog, som avses i 26 §, att meddela
anvisning eller utsyning eller kan vid förrättning enighet ej vinnas,
må sökanden liänvända sig till vederbörande skogstjänsteman, vilken, då
fråga är om skogslapp, som avses i 4 §, utan kostnad för parterna avgör
frågan.

Den, som sökt anvisning eller utsyning har att personligen eller genom
ombud inställa sig på utsatt tid och plats.

Utebliver sökanden åligge det honom att ersätta skogstjänsteman eller
enskild part dennes resekostnad.

Vad i denna paragraf stadgats skall äga motsvarande tillämpning å skogslapp,
som avses i 5 §; dock att det åligger honom att i varje fall ersätta
kostnaderna för anvisningen eller utsyningen.

Jakt, fiske.

32 §.

De renskötande skogslapparna äro berättigade, en var inom det lappbyområde,
där han äger uppehålla sig med sina renar, att till jakt och fiske
betjäna sig av land och vatten inom lappmarkerna under den tid, lapparna
enligt denna lag äga att där uppehålla sig med sina renar; dock att jakt
ej må utövas å inägor; och vare lapparna med avseende å tid och sätt för

185

utnyttjande av sin jakt- och fiskerätt underkastade de särskilda bestämmelser,
som eljest därom gälla. Benskötande skogslapp, som för renskiljning eller
annat dylikt ärende tillfälligt vistas inom annat lappbyområde än det, där
han äger uppehålla sig med sina renar, vare berättigad att under färden
fram och åter samt under vistelsen därstädes för sitt uppehälle jaga och
fiska i den ordning, som nu sagts.

Yad i denna paragraf stadgas utgör icke hinder för Konungen att, när så
prövas kunna ske utan väsentlig skada för lapparna, förordna, att visst fiskevatten
å kronomark, som kan erfordras för fiskeriundersökningar, skall vara
undantaget frånjdapparnas begagnande.

Ersättningsskyldighet för skada genom renar.

33 §.

1. Förorsaka skogsrenar, vilka föras på bete å trakt, som i 4 § avses, ovan
odlingsgränsen under juni, juli och augusti månader skada å gröda, som
ej blivit införd i lada, skall skadan ersättas av ägaren till de renar, genom
vilka skadan skett, så framt densamma uppkommit antingen på åker eller
äng, vilken tillhör hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller
boställe, eller ock på sådan till dylik fastighet hörande utängsslåtter, vilken
blivit odlad eller inhägnad eller år efter annat varit till liöfångst brukad
och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på
annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än där avses, skall skadan
ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen
eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande.
Kan vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, nar grödan
lämnats utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra
grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan
större kostnad eller svårighet kunnat verkställas, stånde han dock skadan
själv, där ej lapparna av skadebegär vållat densamma.

3. Sker ovan odlingsgränsen å annan mark än i 1 mom. sägs skada å
gröda, stånde markens brukare själv skadan, för så vitt icke lapparna av
skadebegär orsakat densamma.

34 §.

1. Förorsaka skogsrenar, vilka föras på bete å trakt, som i 4 § avses, nedanför
odlingsgränsen under maj, juni, juli, augusti eller september månader,
skada å växande eller avskuren, men ej bärgad gröda, skall skadan ersättas
av renarnas ägare, så framt densamma uppkommit på åker eller äng eller
sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller ock år efter annat
varit till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor,
diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter.
Förorsaka renarna under juni, juli och augusti månader skada å bärgad

186

gröda, som icke blivit införd i lada, utan lämnats utestående i stack eller
hässja på åker eller äng eller utängsslåtter, som nyss nämnts, vare lag
samma.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, under andra månader än som där äro
för särskilda fall omnämnda, medan betesrätt för skogsrenar är medgiven å
trakten, skall skadan ersättas av renarnas ägare endast i det fall att den,
vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid
renarnas bevakning varit till skadan vållande. Kan vårdslöshet anses ligga
grödans ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack
eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra grödan eller att till
grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet
kunnat verkställas, stånde han dock skadan själv, där ej lapparna av skadebegär
vållat densamma.

3. Skada, av vad beskaffenhet den vara må, som av skogsrenar förorsakas
å trakt, där betesrätt för sådana renar icke under någon tid av året
är medgiven, skall ersättas av renarnas ägare.

35 §.

Förorsaka renar, vilka föras på bete å trakt, varom i 5 § förmäles, skada,
skall densamma ersättas av renarnas ägare.

36 §.

Åstadkomma skogsrenar skada, varom uppgörelse ej träffas, äge den, som
fordrar ersättning för skadan, för syn och värdering å densamma dels för
egen räkning utse en god man dels nämna en av de personer, som på sätt
i 37 § sägs, hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å
lapparnas sida, varefter dessa båda eller, om de ej kunna enas, lappfogden
eller landsfiskalen utse en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde
skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, och verkställa
noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden,
då den kan antagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning
i saken. Med stöd av vad gode männen sålunda inhämtat skola
de efter bästa förstånd och övertygelse, med behörigt iakttagande av frånvarandes
rätt, uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen skall protokoll
föras.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats, ävensom
för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som medgiver, att han är
skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning,
ej understigande vad gode männen bestämt, stånde sökanden själv
synekostnaden.

Vad nu är stadgat utgör ej hinder för den, hos vilken utmätning skett,
att söka domaren eller för den, som lidit skada, att, där han ej låtit saken
gå till utmätning, instämma sin talan till domstol; skolande i förstnämnda
fall talan auhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

187

För syneförrättning njute god man ersättning efter samma grunder som
nämndeman.

37 §.

I varje lappby skola lapparna vid sammanträde, som omförmäles i 57 §,
för eu tid av högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar,
som icke själva driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att
för lappbyn under tiden till nästa val deltaga i syn och värdering, varom i
36 § förmäles. Underlåta lapparna att anställa sådant val, göres av lappfogden
eller den, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande, som i lapparnas ställe utser lämpligt antal
gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna; och
skall förteckningen tillställas en var av dem.

38 §.

Hålla dera ren skötande skogslappar sina renar tillsammans i en hjord
och sker skada genom dessa renar, vare, där ej utrönas kan, genom vilkens
renar skadan uppkommit, dessa lappar pliktiga att i förhållande till det
antal renar, en var innehaft å den trakt, där skadan inträffat, ersätta densamma
jämte syne- och rättegångskostnader. Lag samma vare för det fall
att renskötande lappars renar, tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade
och åstadkommit skada.

Kan renantalet icke utrönas, lände härutinnan till efterrättelse renlängd,
varom förmäles i 59 § och, då fråga är jämväl om renskötande fjällapps
renar, i 58 § uti lagen om fjällrenskötsel, allt i den ordning, som i sagda
lagrum stadgas.

Vad sålunda föreskrivits utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande
till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse
av den, som vållat skadan.

39 §.

Inträffa inom område, som avses i 4 §, å viss trakt år efter år skador av
större betydelse, må Konungen förklara, att visst lappbyområde eller del
därav skall tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsdistrikt,
inom vilket de renskötande lappar, som jämlikt 59 § 2
mom. tillhöra distriktet, skola i fall, varom nedan vidare förmäles, vara
underkastade gemensam ansvarighet för skada, som av renar tillskyndas den
bofasta befolkningens egendom.

Sker inom skadeersättningsdistrikt skada av beskaffenhet, varom i 33 och
34 §§ sägs, och kan ej utrönas genom vilkens eller vilkas renar skadan
blivit förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten de lappar, vilka tillhöra
distriktet; och varde ersättningsbeloppet jämte syne-och rättegångskostnader
dem emellan fördelat i förhållande till det antal renar, varmed envar av dem
tillhör distriktet. Om vid den tid, då skadan skedde, renar tillhörande
andra än distriktets lappar uppehöllo sig inom distriktet, skola även dessa

188

andra lappar i förhållande till antalet av sådana renar deltaga i ersättningen.
Visar lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet givits, att skadan
ej blivit förövad av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Vad här ovan stadgats ntgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande
till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse
av den, som vållat skadan.

40 §.

Lappbyområde nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, som tillkommit
jämlikt 5 §, skall av Konungens befallningshavande förklaras utgöra ett
eller flera skadeersättningsdistrikt, varinom de renägare, som jämlikt 59 §
2 mom. tillhöra distriktet, skola vara underkastade gemensam ansvarighet
för skada, för vilken jämlikt 35 § ersättning skall utgå.

41 §''

1. Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsdistrikt om sådan
gemensam ansvarighet, som stadgas i 39 §, anliängiggöres mot ordningsmannen
i den eller ordningsmännen i de lappbyar, vartill lapparna höra;
ägande ordningsman att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar
ävensom att å dessa lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning
som syne- och rättegångskostnader. Tilltror ordningsman sig
kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar skada blivit förorsakad, eller
att jämte de till skadeersättningsdistriktet hörande lappar även andra böra
ansvara för skadan, äge han att låta instämma den eller de skyldiga eller i
senare fallet de, mot vilka han vill föra talan om deltagande i ersättningen,
på det de må själva svara i saken.

Ådömas flera lappar ersättningsskyldighet efter 39 §, skall i domen fölen
var fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, däri, efter ty nu är sagt, ordningsman vid underrätt fort talan, må
ock av honom i högre rätt fullföljas.

2. Talan mot renägarna inom skadeersättningsdistrikt, som avses i 40 §,
anhängiggöres mot den renägarförening, som jämlikt 49 § där skall finnas,
och skall vad i denna paragraf är stadgat angående ordningsmans befogenheter
äga motsvarande tillämpning å renägarföreningen.

42 §.

Lapp eller renägarförening, som efter vad i 39 eller 40 §§ sägs blivit
dömd till ansvarighet för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande
av ersättning, vare oförhindrad att, i händelse kännedom sedermera
erhålles, att skadan förorsakats av renar tillhörande någon annan, eller att
andra lappar eller renägare vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom
skadeersättningsdistriktet och sålunda bort deltaga i ersättningen, väcka
talan om gottgörelse för vad de erlagt eller för den del därav, som belöper
på andra lappar eller renägare. Där ersättningen bestämts genom förlikning,
må dock gottgörelse ej fordras för mer än det belopp, vartill skadan

189

må hava blivit vid syn värderad, med tillägg av svnekostnaden. Sådan talan
må ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraft ägande ntslag fallit
eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgivande.

Åtgärder för minskning av renantalet inom lapp byområde.

43 §.

1. Därest inom något lappbyområde å trakt, som i 4 § avses, antalet
renar befinnes vara så stort, att betesmarkerna måste anses otillräckliga
eller att genom renarna betydande skadegörelser förorsakas, och finnas inom
området renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens befallningsliavande,
efter det lapparna blivit hörda, förordna, att så stort antal av dessa
renar, som prövas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid, som delgives
renägaren, skall från lappbyområdet avlägsnas, vid äventyr att renarna av
lappbyns ordningsman omhändertagas och levande eller slaktade för ägarnas
räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet härav meddelas
av Konungens befallningshavaude, som därvid har att i görligaste mån
tillse såväl att de särskilda renägarnas rätt och bästa bevaras som ock att
renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

2. Befinnes, sedan med tillämpning av 1 mom. renar, tillhörande andra än
lappar, avlägsnats från lappbyområdet, de återstående renarnas antal ändock
vara för stort, äge Konungens befallningshavande, efter det lapparna såväl
i lappbyn som i lappby, dit inflyttning kan ifrågakomma, blivit hörda, hänvisa
en eller flera lappar till annat lappbyområde, där utrymme finnes och
dit inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske. Härvid skall Konungens
befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder länge tillhört
lappbyområdet eller därinom haft rätt till bete för sina renar, icke utan
synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till nytt lappbyområde.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till annat
lappbyområde, förelägge Konungens befallningshavande honom vid vite att
inom viss tid hava verkställt flyttningen samt meddele honom i övrigt de
föreskrifter, som med avseende å densamma skola iakttagas. Tredskas lappen
att inom förelagd tid verkställa flyttningen, äge Konungens befallningshavande
utdöma vitet samt efter omständigheterna förelägga nytt vite eller
ock förordna, att renarna skola flyttas och omhändertagas på den tredskandes
bekostnad.

3. K .in hänvisning i behövlig omfattning till annat lappbyområde icke
lämpligen ske, äge Konungens befallningshavande förordna, att lappbyns
renantal inom av Konungens befallningshavande bestämd tid, ej understigande
ett år, skall nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna
enighet ej vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd,
må Konungens befallningshavande, efter lapparnas hörande, förordna, huru
minskningen skall verkställas. Därvid skall iakttagas, att i första hand de
renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl till antalet liushållsmedlemmar

190

hava det största renantalet, åläggas att minska sina renhjordar. I händelse
av tredska äge Konungens befallningsliavande förelägga och utdöma vite
eller ock låta vidtaga föreskriven åtgärd på tredskandes bekostnad.

4. Vad i 1—3 mom. här ovan är stadgat beträffande den ordningsföljd,
som, då minskning av renantalet är påkallad, skall iakttagas mellan lappar
och andra renägare eller mellan lapparna inbördes, utgör icke hinder för
Konungens befallningsliavande att, då särskilda skäl föreligga, efter lapparnas
hörande, bestämma annorlunda.

Ofredande av ren.

44 §.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet skrämmer, misshandlar
eller på annat sätt ofredar de renskötande skogslapparnas renar, medan renarna
uppehålla sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock
obehörigen söker fördriva dem från sådant område, vare skyldig ersätta
därigenom för lapparna uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon å nyss nämnt område uppsåtligen eller genom
vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas eller dödas
genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort sig
skyldig därtill, vare jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvarig
för skadans ersättande.

Har ren blivit fälld vid skogsavverkning, åligger det den som förestår
avverkningen att genast underrätta lapparna, därest de finnas å trakten,
eller, om så ej är fallet, landsfiskalen, till vilken det fällda djurets öron i
ty fall skola i hopsittande skick insändas. När anmälan inkommer till
landsfiskalen, har denne att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som kunna finnas
tjänliga till bevarande av lapparnas rätt och bästa.

Ofredas ren på uppehållsställe, varom ovan omförmäles, av hund, vare
hundens ägare pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons
uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta mom. avses, förstås icke blott skada, som tillfogats
ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renar blivit skingrade,
kostnader och besvär, som uppkommit för renarnas hopsamlande eller annorledes
i sammanhang därmed, ävensom skada, som renarna genom skingringen
kunna hava förorsakat.

2, Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift,
är särskilt stadgat.

45 §.

Inom lappmarkerna, så ock därutom i de trakter, där Konungens befallningshavande
med hänsyn till renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden
finner sådant behövligt, skola alla hundar, som icke användas i
lapparnas renskötsel, vara försedda med halsband, därå ägarens namn och
bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må avlägsnas medan
hund hålles instängd ävensom under pågående jakt, när fara föreligger, att
hunden kan lida men av detsamma.

191

46 §.

1. Så länge de renskötande skogslapparna med sina renar uppliålla sig
å trakt, där renbete då må äga rum, skola samtliga hundar å denna trakt
och å trakten därintill, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen
hållas bundna eller vara försedda med klubba i enlighet med de närmare
föreskrifter, Konungens befallningshavande äger meddela. Konungens befallningshavande
må dock för vissa trakter eller för särskilda fall medgiva
befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men för
renskötseln eller, vad angår trakt, som i 5 § avses, eljest vara av förhållandena
påkallat.

Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola alla därvarande
hundar hållas bundna eller instängda; dock att för trakt, som allenast beröres
av renskötsel, varom i 5 § förmäles, Konungens befallningshavande må
medgiva befrielse från vad sålunda föreskrivits.

När sådan flyttning förestår, skola lapparna, där så ske kan, i förväg
underrätta om sin ankomst.

2. Hund, som är känd för att jaga renar och icke hålles bunden eller
instängd eller förses med klubba under det renarna på tillåten tid vistas
å trakt, som avses i 1 mom., må dödas genom lappfogdens eller vederbörande
polismyndighets försorg.

3. Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som befinner
sig under flyttning eller eljest uppehåller sig å trakt, där renar vid
tillfället få föras på bete, må hunden saklöst dödas. Lag samma vare om
hund, som anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den
jagat eller annorledes ofredat ren.

Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omständigheter
förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, och
kan den, som dödat hunden, icke styrka, att han varit därtill berättigad,
vare han i allt fall fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej
ägaren visar sannolika skäl till stöd för sitt påstående.

Skötesrenar.

47 §.

1. Kenskötande skogslapp, som driver renskötel å i 4 § avsedd trakt,
ävensom annan lapp, vilken på stadigvarande sätt deltagit i dylik renskötsel,
vare berättigad att hava egna renar i vård hos renskötande lapp, dock icke
utan Konungens befallninghavandes samtycke hos annan lapp än den, vars
lappby skötesrenägaren tillhör eller tillhört.

Omyndiga barn till lapp, varom i första stycket förmäles, ävensom hustru
till lappman, som där avses, äge enahanda rätt.

2. Lapp, vilken icke är att anse såsom sådan renskötande skogslapp,
varom i 1 mom. förmäles, och som icke heller på stadigvarande sätt deltagit
i där omnämnd skogsrenskötsel, men som har sitt hemvist inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmarker, vare berättigad att under vård av ren -

192

skötande skogslapp, som i 1 mom. avses, hava högst tjugu renar för hushåll,
kalvar under ett års ålder här ej inbegripna; Konungens befallningsliavande
obetaget att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och
lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio.

Därest renar ntöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testamente
eller gåva tillfallit lapp, varom i detta mom. förmäles, må han dock
under en tid av tre ar, räknat från det han bekommit dessa renar, lämna
jämväl dem i vård av nyss omförmäld renskötande skogslapp.

48 §.

1. Inom Norrbottens län må tillsvidare den, som ej är lapp, men bor inom
länets lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet, i den ordning
i 2 mom. närmare förmäles, hava renar under vård av i 47 § 1 mom.
omnämnd renskötande skogslapp, som ej är i annans tjänst, till ett antal,
vilket för hushåll icke må överstiga tjugo, kalvar under ett års ålder häri
ej inbegripna; Konungens befallningsliavande obetaget att, där sådant med
hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal,
dock ej över femtio.

Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga
eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig
skötesrenarna. Dör renägare och är någon av dödsbodelägarna bosatt inom
länets lappmarker, må renarna behållas av dödsboet så länge boet äger eller
brukar jorbruksfastigliet inom lappmarkerna. Är icke någon av dödsbodelägarna
bosatt inom länets lappmarker, skall dödsboet avhända sig renarna
inom ett år från dödsfallet.

2. Den som med stöd av stadgandena i 1 mom. vill hålla renar i vård
hos renskötande skogslapp, varom i 47 § 1 mom. förmäles, skall för varje
ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga sköteslega för löpande kalenderår,
vilken lega ej må understiga ett av Konungens befallningsliavande fastställt
minsta belopp; och åligger honom tillika att senast före utgången av
maj manad hos lappfogden anmäla antalet av dylika renar ävensom vårdarens
namn. För att behörig anmälan skall anses gjord, skall i samband
därmed för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som,
enligt närmare föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till
bekostande av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns befrämjande.

För renkalv, som under året födes, utgår ej avgift eller sköteslega. Den
omständigheten, att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång för
renägarens räkning slaktas eller ock förgås eller förkommer, medför icke rätt
för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp.

Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt uppbärande
och redovisande av den särskilda avgiften, meddelas av Konungens
befallningshavande, som i fall, då särskild fjälltillsyningsman finnes anställd,
äger förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans åligganden i nu
angivna hänseenden.

193

3. En var skötesrenägare, som i denna paragraf avses, skall hava samtliga
sina renar under vård av en och samma lapp.

49 §.

Har Konungens befallningshavande i Norrbottens län med stöd av 5 §
medgivit lapp tillstånd att nedom lappmarksgränsen inom visst lappbyområde
driva skogsrenskötsel och att därvid tillika hava skötesrenar i sin vård,
må den, vilken är bosatt inom lappbyområdet och där äger eller brukar jordbruksfastighet,
på de närmare villkor och i den utsträckning, Konungens befallningshavande
bestämmer, hava renar i vård hos sådan renskötande lapp,
dock ej flera för hushåll räknat än tjugo, kalvar under ett års ålder häri
ej inbegripna.

Samtliga renägare inom lappbyområdet skola till underlättande av skadeersättningars
utgörande tillhöra en för ändamålet bildad renägarförening med
av Konungens befallningshavande godkända stadgar.

Flyttar renägare utom lappbyområdet eller upphör renägare att där äga
eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig
skötesrenarna. Dör renägare och är någon av hans dödsbodelägare bosatt
inom lappbyområdet, må renarna behållas av dödsboet så länge boet äger
eller brukar jordbruksfastighet inom lappbyområdet. Är icke någon av dödsbodelägarna
bosatt inom lappbyområdet, skall dödsboet avhända sig renarna
inom ett år från dödsfallet. I samtliga dessa fall vare den stadgade tidsfristen
begränsad av den tidrymd, för vilken Konungens befallningshavande
medgivit skogsrenskötselns drivande inom lappbyområdet.

50 §.

Renar, som användas till körslor (dragrenar), må en var hava under vård
av renskötande skogslapp, vad angår lapp, som i 5 § avses, dock endast i
den utsträckning och i den ordning, Konungens befallningshavande med stöd
av sagda lagrum och 49 § må hava föreskrivit.

Sättas dragrenar i vård hos skogslapp, som driver renskötsel å i 4 § avsedd
trakt, skola bestämmelserna i 47 och 48 §§ ej äga tillämpning å sådana
skötesrenar.

51 §.

Renägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande skogslapp, har i
fråga om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för
sina egna renar.

52 §.

Håller någon, i annat fall eller i annan ordning än i 47, 48, 49 eller
50 §§ avses, renar i vård hos renskötande lapp, eller har någon, som begagnat
sig av den honom jämlikt 47 § 2 mom., 48 § 1 mom. eller 49 § medgivna
rätt att hava renar under lapps vård, sådana renar till större antal
än som på grund av sagda lagrum är tillåtet, skall på Konungens befallningshavande
ankomma att meddela de föreskrifter, vilka finnas erforderliga

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 35 käft. (Nr 43.) 86 28 13

194

för att renar, som olagligen hållas, må för renägarens räkning levande eller
slaktade försäljas; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och
försäljning gäldas av köpeskillingen.

Renräkning.

53 §.

1. Renräkning skall hållas, då Konungen så bestämmer. Närmare föreskrifter
angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

I lappbjområde, varom i 5 § förmäles, skall renräkning hållas, när Konungens
befallningshavande sa prövar nödigt, dock att mellan varje renräkning
ej må förflyta mer än fem år. Kostnaderna för sådan renräkning bestridas
av renägarna i förhållande till vars och ens renantal.

Angående tillfällig renräkning för fastställande av renlängds riktighet
stadgas i 59 § 3 mom.

2. Renskötande skogslapp vare pliktig att utan ersättning samla och biträda
vid räknandet av den hjord, till vilken renar i hans vård höra, vid
äventyr att eljest på hans bekostnad må anskaffas nödig hjälp.

Vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

54 §.

1. Å annan inom lappmarkerna belägen kronans mark än kronohemman
och krononybygen under åborätt samt boställen må Konungen upplåta områden
för inrättande av hem åt orkeslösa eller ålderstigna lappar.

2. Ä mark, som i 1 mom. avses, skola av Konungen avsättas vissa områden
till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara
helt arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunna fortfara
med renskötseln. Konungens befallningshavande tillkommer att upplåta
mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle
komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse, som här avses,
ma ej meddelas för längre tid än sökandes och hans hustrus livstid.
Innehavare av upplåten lägenhet äger att från mark, som i 1 mom. avses,
taga nödigt bränsle samt stängsel- och liässjevirke, ävensom slöjdvirke så
ock, efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande
skogstjänsteman, virke till boningshus och till andra byggnader, som
av Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera
prövas nödiga. Innehavaren stånde själv skada, som förorsakas av renar å
växande eller bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit av skadebegär.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfaller lägenheten
i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader
i vidare mån, än Konungens befallningshavande prövar skäligt med hänsyn
till & byggnad nedlagt arbete. När Konungens befallningshavande ånyo
upplåter sådan lägenhet till lapp, som här avses, må Konungens befallningshavande
efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa eu billig
avgift.

195

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren för upplåtelse,
som här avses. Därvid skall tillses, att upplåtelsen såvitt möjligt
innefattar rätt att jaga och fiska inom visst område; och må Konungens
befallningshavande jämväl kunna tillåta sökande att i närmare föreskriven
ordning å kronans mark beta getter till ett antal av högst fem för hushåll
ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång för de renskötande
lapparna, avbärga slåtteräng.

3. Konungens befallningshavande äge ock att, utan sammanhang med
upplåtelse, varom i 2 mom. sägs, medgiva där omförmäld lapp att å mark,
som i 1 mom. avses, dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock
jaga och fiska samt i ovan angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt
område.

4. På Konungen ankomme att i andra fall än i 2 mom. omförmäles åt lapp
upplåta lägenhet å mark, som i 1 mom. avses, ävensom i sammanhang därmed
annan nyttjanderätt till sådan mark, så framt upplåtelsen prövas ej lända till
förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen må en billig avgift kunna
bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna må
lägenhet ej sålunda upplåtas, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

5. Beträffande upplåtelse i andra fall än i 1—4 mom. sägs å annan kronans
ovan odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen
under åborätt samt boställen skola följande bestämmelser gälla:

Finnes å sådan mark upplåtelse av bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed
jämförlig rättighet eller upplåtelse av nyttjanderätt till inägor vare sig å
fastighet, som förvärvats med hänsyn till renskötseln, eller å nybygge, vilket
återfallit till kronan, eller ä fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig
lägenhet kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må sådan rätt
mot avgift upplåtas av Konungens befallningshavande.

Kan å sådan mark upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan fara
för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för de renskötande
lapparna, äge ock Konungens befallningshavande att jämväl i andra
fall än i 2 och 3 mom. avses, tillåta annan att mot avgift därstädes jämte
de renskötande lapparna utöva jakt eller fiske; och må Konungens befallningshavande
tillika efter ansökning medgiva statens befattningshavare befogenhet
att avgiftsfritt tillsvidare under viss förrättning eller viss tid, för
varje gång ej överstigande fem år, vid färder, som i tjänsten företagas i
obebyggd trakt inom ifrågavarande områden, för uppehälle under färden
jaga av Konungens befallningshavande angivna slag av villebråd ävensom
fiska.

Vid upplåtelser, varom i detta mom. förmäles, må Konungens befallningshavande
kunna lämna nyttjanderättshavaren tillstånd att för nyttjanderättens

196

tillgodogörande få på anvisad plats uppföra en kåta eller annan därmed
jämförlig, för tillfällig vistelse avsedd bostad.

I den mån så prövas erforderligt må Konungen meddela allmänna föreskrifter
rörande upplåtelse, som i detta mom. avses, vari jämväl må ingå
medgivande för skogsstatens tjänstemän att jaga vissa rovdjur på sätt därom
för kronans marker i allmänhet är stadgat.

6. Utöver vad i 1—5 mom. stadgas må upplåtelse icke ske å kronans
mark ovan odlingsgränsen; Konungen, vars rätt att jaga inom här ifrågavarande
områden icke beröres av vad i denna paragraf bestämts, obetaget
att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, efter lapparnas hörande till
annan än lapp mot avgift upplåta lägenhet eller ock annan nyttjanderätt
till mark än i 5 mom. avses ävensom, i sammanhang med upplåtelse av
lägenhet, rätt till fiske och slåtter.

7. Medel, som inflyta genom upplåtelse, varom i 2, 4, 5 och 6 mom.
förmäles, ovan odlingsgränsen, skola enligt bestämmelser, som givas av Konungen,
användas till förmån för lapparna.

Skogslappby.

55 §.

Iienskötande skogslappar inom samma lappbyområde utgöra en skogslappby.

56 §.

1. För varje skogslappby skall finnas en byordning, vilken utfärdas av
Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande.

Byordningen skall, i den mån sådant finnes erforderligt, innehålla föreskrifter
angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyområdet
samt i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om:

a) fördelningen av betet inom lappbyområdet eller ordnande i övrigt av
betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må betas å visst betesland;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare samt hjordarnas ordnande
och sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar
eller för annat ändamål;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare
förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda,
förfalskade eller äro okända;

197

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt tillhöriga
medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt,
ävensom i vilka fall lappbyn må kunna uppdraga åt utsedda fullmäktige
att besluta å lappbyns vägnar.

57 §''

Med varje skogslappby skall minst en gång om året hållas sammanträde
inför lappfogden eller, där Konungens befallningshavande för särskilt fall så
förordnar, inför landsfiskal å tid, som för lappbyn är lämplig.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av den,
inför vilken sammanträdet hålles.

58 §.

1. I varje skogslappby skall finnas en ordningsman, vilken vid sammanträde
inför lappfogde eller landsfiskal väljes bland de till lappbyn hörande
lapparna; dock att i fall, varom i 5 § förmäles, ordningsman utses av Konungens
befallningshavande.

2. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar
rörande renskötseln och av den för lappbyn fastsställda byordningen samt
att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion, Konungens befallningshavande
för honom utfärdar.

3. Ordningsman, som väljes av lapparna, utses för en tid av sex år.
Om val utav ordningsman skall Konungens befallningshavande genast underrättas
genom den, inför vilken sammanträdet hållits; och ankomme på Konungens
befallningshavande att, efter prövning av den valdes lämplighet för
uppdraget, meddela honom förordnande därå eller föreskriva nytt val.

Konungens befallningshavande äge ock, när skäl därtill föreligger, före
tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

5. Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd som
tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter
ty därom särskilt stadgas.

Benlängd.

59 §.

1. För varje skogslappby skall vid sammanträde, som hålles inför lappfogden
eller, efter Konungens befallningshavandes förordnande av lands -

198

fiskal, årligen upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har
renar inom lappbyn, ävensom det antal renar en var äger. Längden upprättas
med ledning av lapparnas uppgifter, eller, där enighet ej kan vinnas,
efter bestämmande av ordningsmannen och, om lapparna det önska, två vid
tillfället utsedda lappar.

Längden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid sammanträdet
närvarande lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blivit på
enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller
byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, savida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall
eller av annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Av längden upprättas tre exemplar, varav ett överlämnas till Konungens
befallningshavande och ett till ordningsmannen samt ett förvaras av lappfogden.

2. Därest lappbyområde till någon del utgöres av eller ingår i skadeersättningsdistrikt,
varom i 39 och 40 §§ förmäles, skall särskild längd för
sådan del av lappbyn upprättas; och gälle om denna särskilda längd vad i
1 mom. stadgas för där avsedd längd.

3. Anser lappfogden renlängd vara i avseende å en eller flera renägares
renantal uppenbarligen felaktig, må han hos Konungens befallningshavande
göra framställning om renräknings hållande i nödig omfattning. Beslutar
Konungens befallningshavande renräkning, och utvisar denna betydande felaktighet
i renlängden, skall kostnaden för räkningen stanna på lapp, vars
reninnehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att
hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande.

Straffbestämmelser.

60 §-

Där icke enligt allmän lag strängare straff skall ådömas, straffes:

1. med böter från och med fem till och med etthundra kronor:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 14 §
1 mom., 27 § och 44 § 1 mom. förmäles, eller i sådan anmälan lämnar veterligen
oriktig uppgift,

b) husbonde av lappallmogen, som i strid mot stadgandet i 15 § underlåter
att öva tillsyn över renarnas bevakning och vård,

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 24 § uppför ringgärde eller
annat stängsel,

d) lapp, vilken överträder jämlikt 28 § meddelad bestämmelse till skogens
bevarande eller föryngring eller som vid avverkning uppenbart åsidosätter
vare sig stadgandena i 30 § till skydd för skogen eller ock föreskrifter, som
meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,

e) den som överträder det i 45 § stadgade eller i enlighet med samma
"paragraf av Konungens befallningshavande meddelade påbiid om hunds förseende
med halsband, ''

199

f) den som i strid mot bestämmelserna i 52 § håller ren i vård hos renskötande
lapp eller som i strid mot stadgandet i 48 § 3 mom. håller små
renar i vård hos mer än en lapp,

g) lapp, som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, vilken
med stöd av 58 § 2 mom. meddelats av ordningsman och prövas hava varit
av förhållandena påkallad;

- 2. med böter från och med fem till och med trehundra kronor:

a) lapp, som av skogen tager mera bränsle eller virke än som erfordras
för täckande av hans eget behov, eller som tager bränsle eller virke i annan
ordning än i 25, 26 och 27 §§ sägs,

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av sina
renar vållar, att renarna göra skada, som enligt 33, 34 och 35 §§ skall ersättas,
där ej förlikning träffats om skadans ersättande eller den ersättningsskyldige
gjort sådant medgivande att, efter ty i 36 § sägs, utmätning för

ersättningens belopp må hos honom ske,

c) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av renlängd,
varom i 59 § förmäles;

3. med böter från och med fem till och med femhundra kronor:

a) lapp, som uppsåtligen låter sina renar beta å trakt, där enligt denna

lag rätt till renbetning icke är medgiven eller icke tillåten vid den tid, då
betningen ägde rum, eller genom vårdslöshet är vållande till att hans renar
inkomma på sådan trakt eller som mot stadgandet i 9 § uppsåtligen eller
genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar inkomma på främmande lappbys
område, _ .

b) lapp, som mot stadgandet i 10 § utan vederbörligt tillstånd med små

renar flyttar från ett lappbyområde till ett annat,

. c) den som med avseende å flyttningsväg vidtager åtgärd i strid mot 13 §,

d) den som i strid mot 29 § bortför virke eller bränsle eller gör sådant
obrukbart för de renskötande skogslapparna,

e) den som på sätt i 44 § närmare förmäles med uppsåt ofredar ren eller
genom vårdslöshet förorsakar, att ren ofredas eller vid skogsavverkning
skadas eller dödas,

f) den som i strid mot föreskrifterna i 46 § 1 mom. icke haller hund
bunden, instängd eller försedd med klubba,

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör i vederbörlig ordning påbjuden
renräkning eller renskiljning.

61 §.

1. Har lapps husfolk eller tjänare begått förseelse, varom i 60 § 2 mom.
a) förmäles, vare jämväl husbonden härför ansvarig, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, där ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen
ägt rum utan hans vetskap och vilja.

2. Angående delaktighet i förseelse, varom i 6Ö § förmäles, gälle vad om

delaktighet i brott stadgas i allmän strafflag.

200

Åtal, besvär, verkställighet.

62 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid allmän
domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt åtal.

2. De i 60 § 1 mom. c) och d), sistberörda lagrum, i vad det angår åsidosättande
av föreskrift, som meddelats vid anvisning eller utsyning av skog,
samt 2 mom. a) och 3 mom. e) omförmälda förseelser, vilka endast förnärma
enskild persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden
angiver dem till sådant åtal. Allmän åklagare äge dock utan angivelse föra
talan om ansvar och skadestånd beträffande förseelse, varom i 60 § 3 mom.
e) förmäles, när ren blivit ofredad eller vid skogsavverkning skadad eller
dödad och densamma är omärkt eller målsäganden ej känd; och skall i ty
fall skadeståndet tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 60 § 2 mom. b) och 3 mom.
a), må, där den rörer enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

63 §•

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som meddelas
av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Saknas tillgång
till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

64 §.

Den som under tid, då han är tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter
samma förseelse, skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för
varje gång stämning utfärdats och delgivits fällas till vite efter ty i byordningen
är sagt.

65 §.

Eenskötande skogslapp vare pliktig att, då Konungens befallningshavande,
lappfogde, landsfogde eller landsfiskal för verkställande av utmätning, rannsakning
efter stulna renar eller av annan laga orsak påfordrar hopsamlande
av de renar, han har under sin vård, sådant utan dröjsmål verkställa; vare
ock pliktig att, då för ändamål, som nu sagts, erfordras att ren utskiljes
från andra renar i hjorden, biträda därvid.

Tredskas renskötande skogslapp att hopsamla renarna eller biträda vid
utskiljning av ren, må hopsamlandet och utskiljningen företagas på den
tredskandes bekostnad.

66 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningarna ävensom
över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna lag
eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela eller vidtaga,
äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att

201

hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; skolande dock, där ej
ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan binder av besvär
lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Renskötsel å egen mark.

67 §.

Renar må ej i andra fall än i denna lag samt i lagen om fjällrenskötsel
sägs föras på bete å mark, varöver renägaren ej förfogar, vid påföljd av
böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om
sådan renägares hjord allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen
inkomma på annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande
att, på ansökan av markens ägare, meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga
för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;
och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning
gäldas av köpeskillingen.

202

Bil.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om fjällrenskötsel
och lagen om skogsrenskötsel.

1 §•

Nu antagna lag om fjällrenskötsel och lag om skogsrenskötsel skola jämte
vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1926.

2§-

Under en tid av fem år, räknat från och med den dag, lagarna träda i
kraft, skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande rätt att hava renar
i vård av annan.

3 §‘

Fjällapp, som vid den tid, då lagen om fjällrenskötsel träder i kraft, jämsides
med renskötseln brukar hemman eller hemmansdel, krononybygge,
fjällägenhet eller annan därmed jämförlig fastighet, vare ej skyldig göra
sadan anmälan härom, som i 24 § nämnda lag sägs; och må Konungens
befallningshavande ej i annat fall än som i 17 § samma lag sägs, ålägga
sådan lapp att lämna sina renar i vård av annan renskötande fjällapp.

4 §’

Genom lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel upphäves
lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige, sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma,
som innehållas i senare utfärdade författningar.

Genom lagen om fjällrénskötsel och lagen om skogsrenskötsel upphävas
jämväl kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169) angående upplåtande av odlingslägenheter
m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker jämte de i särskilda författningar eller eljest meddelade
föreskrifter för upplåtelser av kronans mark ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker; dock att fortfarande skall
äga giltighet vad angående upplåtelser i vissa fall av kronomark ovan odlingsgränsen
i nyssnämnda län stadgas i kungörelsen den 30 december 1916
(nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark
samt i lagen den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till
kronan.

203

5 §■

Finnas ovan odlingsgränsen skogstorp eller odlingslägenlieter eller andra
arrendelägenheter, vilka före ikraftträdandet av lagen om fjällrenskötsel och
lagen om skogsrenskötsel upplåtits utan förbehåll därom, att innehavaren
själv skall stå skada, som orsakas genom lapparnas renar på åker eller äng
eller sådan utängsslåtter, som avses i 14 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, skall vad sistnämnda lag stadgar
ifråga om lapparnas skyldighet att ersätta skadan äga fortsatt tillämpning
intill utgången av den tid, för vilken dylik lägenhet är upplåten.

6 §•

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige eller till lagrum i
nämnda lag, som ersatts genom bestämmelse i lagen om fjällrenskötsel eller i
lagen om skogsrenskötsel, skola dessa i stället äga motsvarande tillämpning.

204

Bil.

Förslag

till

Lag

om renmärken.

1 §•

Een, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt denna dag utfärdade
lagar om fjällrenskötsel och om skogsrenskötsel, skall vara försedd med
ägarens av häradsrätten fastställda märke, anbragt i renens öron.

2§-

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren,
eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans
renar, har sitt hemvist; och inlämne därvid sökanden i två exemplar en avbildning
av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående avbildning
utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som
hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

. Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 § sägs, och möter
ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten märket.

Fram.

... 3 §-

Eenmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättat, att det tydligt
skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag förut lagligen
använda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras till
sådant äldre märke eller äldre märke förändras till likhet med det, varå
fastställelse sökes.

4§‘

Eenmärke må ej fastställas för annan renägare, än som i 1 § omförmäles; ej

205

heller må renägare samtidigt hava mer än ett fastställt renmärke. Vad sålunda
stadgats utgör icke hinder för man och hustru att hava var sitt märke.

5§-

Vill den, som har fastställt renmärke, icke vidare vid renmärkning begagna
detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som avlyser märket.
A ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma fortfarande bibehållas,
men andra renar må ej därmed märkas. Ej må utan förre ägarens
samtycke sådant märke för annan renägares räkning fastställas innan fem
år förflutit från det avlysningen skedde.

Har fastställt märke under tio år icke varit vid renmärkning begagnat,
anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och vare sedan
ej hinder för märkets fastställande för annan renägares räkning.

6 §•

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans
fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, anmäle
han sådant hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 §, för
hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappbyområde inom annat tingslag, åligge
honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt
fastställda renmärke till registrering.

7 §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fastställda
och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning
fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när
renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli månad
varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från och med
juli månad föregående år till och med juni månads utgång under löpande
året, insändas till Konungens befallningshavande i länet, som på lämpligt
sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas av Konungen.

8§-

9 §■

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verkställd
före den 1 november. Försittes denna tid, äge ordningsmannen inom
lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges bekostnad
låta verkställa renmärkningen.

206

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord annans
renko med omärkt kalv, vare han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka
kalven med moderns märke eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst
märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord äldre omärkt
ren, skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt
nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt med nye ägarens
märke förses. Av medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen
skälig gottgörelse, varefter återstoden tillfaller lappbyn.

Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappbyområde eller eljest
i lapps hjord anträffas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10 §•

Antraffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord ren, vars märke
blivit förstört eller förfalskat, skall renen omhändertagas och vårdas av
ordningsmannen eller den lapp, han därom anmodar. Dylik ren skall därefter
vid tillfälle, då lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem till
granskning uppvisas. Utrönes därvid eller finnes sannolika skäl för att
renen tillhör uppgiven renägare, äger denne återtaga renen mot erläggande
av skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall
renen genom ordningsmannens försorg nedslaktas och försäljas eller ock
levande försäljas för nedslaktning, samt med inflytande försäljningsmedel så
förfaras, som i 9 § sägs.

Yad sålunda stadgats gäller även i fråga om ren med okänt märke, som
anträffas inom lappbyområde eller eljest i lapps hjord; dock att, därest
renen ej varder av rätta ägaren återtagen på sätt i första stycket sägs, en.
noggrann avbildning av renens märke genom ordningsmannens försorg skall
insändas till lappfogen, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran
till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen vid äventyr att
behållningen av försäljningen tillfaller lappbyns kassa.

n §•

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har
under sin vård, i annat fall än i 8 § här ovan sägs begagnar märke, som
ej blivit av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst,
straffes med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är ägare,
dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från och med
femtio till och med femhundra kronor.

3. Den som i det fall, varom i 6 § 1 inom. sägs, vid renmärkning begagnar
annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom vid
häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrivna
anmälan till registrering, böte från och med fem till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län
renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört, och
kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

207

förstört eller att huden blivit märkt på sätt i 3 mom. här nedan sägs, böte
från och med fem till och med trehundra kronor, där han ej efter allmän
lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens läns
lappmarker eller renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande kött av
slaktad ren utan tillhörande renhud, därest han ej kan visa eller göra sannolikt,
att köttet lovligen åtkommits.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lappfogde,
fjälltillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas.
Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att
därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från
vilken beslaget gjorts, i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller, om
det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angivare,
tage han hälften därav.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfjällen
i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt, göras å
hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket å plats,
den där ej kan såsom vanligt förvaringsställe anses, såsom i lada, höstack
eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag låte beslagaren ofördröjligen
kungöra i socknens kyrka; och äge den, som vill göra anspråk å godset, att
inom eu månad därfter anmäla sig hos beslagaren samt, där hans rätt icke
finnes ostridig, instämma denne senast till det ting, som infaller näst efter
en månad från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde
ej visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde
som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgöre ej hinder för vederbörande målsägande att,
där någon fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods,
som enligt förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt
till godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 §.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare eller lappfogde inför
allmän domstol. Är i fall, som i 11 § 2 mom. sägs, målsäganden ej känd,
äge allmän åklagare eller lappfogde utan angivelse tala i saken, jämväl i
fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen
kan antagas hava hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphäves lagen om renmärken den 1 juli 1898 (nr 67).

Vad i den nya lagen om renmärken stadgas verkar icke rubbning i fastställelse
av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

208

IJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
den 4 juli 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 maj 1924, hade Kungl.
Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler inhämtas över upprättade förslag till lag om fjällrenskötsel,
lag om skogsrenskötsel, lag om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om fjällrenskötsel och lagen om skogsrenskötsel samt lag
om renmärken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet
hovrättsrådet Philipp Aastrup.

Lagrådet yttrade:

De föreliggande förslagen, vilka innefatta en revision av 1898 års lapplagstiftning
föranleda den allmänna erinran, att de i såväl sakligt som formellt
hänseende blivit på ett mindre tillfredsställande sätt utarbetade. Sålunda
hava åtskilliga spörsmål, som i förslagen bort besvaras, lämnats väsentligen
olösta, och uppkomna frågor om ändring eller fullständigande av den gällande
lagen hava i flera fall blivit lösta på sådant sätt, att tvekan måste råda om
rätta innebörden av de nya stadgandena, vilka även stundom innefatta större
avvikelser från den nuvarande rätten än som lärer hava avsetts. Därjämte
synas omarbetningar av den gällande texten, vilka skett huvudsakligen i formellt
syfte, ofta icke hava genomförts med tillbörlig omsorg samt i många
fall hava lett till betänklig oklarhet och inkonsekvenser. Att komma till en
riktig uppfattning av de föreslagna bestämmelsernas innehåll försvåras ej
sällan genom bristande överensstämmelse mellan motiveringen och lagtexten.
I det hela bära förslagen ej blott i enskildheter utan även beträffande huvudfrågors
behandling alltför tydliga spår av den brådska, som, enligt vad omförmälts
vid avgivande av det kommittébetänkande, som ligger till grund för
förslagen, gjort sig gällande vid arbetets slutförande.

Till stöd för den sålunda uttalade uppfattningen om förslagen vill lagrådet
exempelvis anföra följande, därvid förslagen till lag om fjällrenskötsel och
lag om skogsrenskötsel betecknas, det förra med F. och det senare med S.

209

I 1898 års svenska renbeteslag upptogs eu bestämmelse angående norska
lappar. Där föreskrevs nämligen i 38 § 2 inom., att lagen, så vitt den stadgade
förpliktelser för lapparna utöver vad lagstiftningen rörande de lappar,
som med renar flytta emellan Sverige och Norge, innehölle, icke ägde tilllämpning
å norska lappar, som vintertiden uppeliölle sig i Sverige. \ ld de
ändringar, lagen undergick år 1917, flyttades denna bestämmelse till 43 §.

Sedermera avslöts den 5 februari 1919 eu konvention mellan Sverige och
Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, och genom lag den 20

juni 1919 blevo beträffande norska lappars rätt till renbetning här i riket

meddelade åtskilliga på konventionen grundade detaljerade bestämmelser,
varjämte i 21 § föreskrevs, att, i den man ej annat stadgades i sistsagda lag.
de bestämmelser, som här gällde eller kunde komma att gälla i avseende a
svenska lappars renbetning, i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse
iiven i fråga om norska lappar. Härigenom blev alltså frågan om norska
lappars rätt till renbetning i Sverige fullständigt ordnad, och i samband

härmed inflöt i lagen den 20 juni 1919 ett förklarande, att då samma lag

trädde i kraft, 43 § i 1898 års lag förfölle.

Nu har i F. 1 § tredje stycket intagits ett stadgande rörande norska lappars
ställning i Sverige. Anledningen härtill framgår ej av förslagets motivering.
Då emellertid förslaget icke, såsom 1898 års lag, i rubriken angi\es
angå allenast svenska lappar, utan i stället förslagets 1 i; meddelar bestämmelser
i första stycket om svenska lappar och i tredje stycket om norska
lappar, ligger nära till hands, att med sistnämnda stycke avses icke eu erinran
angående innehållet i annan lagstiftning, utan en positiv föreskrift i
ämnet. I själva verket ger ock styckets avfattning stöd härför, i tv att detsamma
icke, såsom stadgandet i 21 § av 1919 års lag, begränsats till att avse
renbetningen utan anger sig även angå norska lappar i allmänhet. Av motiveringen
kan emellertid ej dragas någon bestämd slutsats, att nu angivna
tolkning är den med förslaget avsedda. Det synes böra tagas i förnyat övervägande,
om ej frågan angående norska lappar och deras rätt i förevarande
hänseenden bör i sin helhet behandlas utanför nu föreliggande lagstiftning.

Frågan, efter vilka grunder man har att bedöma eu persons egenskap av
lapp eller icke-lapp, har vid föregående tillfällen varit ingående dryftad. Da
densamma senast, år 1917, behandlades, blev den icke allmängiltigt löst, utan
man ansåg, att med sådan lösning borde anstå till dess den allmänna revisionen
av lapplagstiftningen företoges.

De nu utarbetade förslagen till renskötsellagar inskränka sig beträffande
fastställande av lappbegreppet till ett enkelt stadgande, att sasom lapp i lagarna
anses eu var, vilken är av lapsk härstamning. Innebörden av detta stadgande
är ingalunda klar. Man tvekar sålunda, om med lapsk härstamning avses detsamma,
som då i 38 § av 1898 års lag talas om den, som i någon mån är a\
lapsk härstamning, likasom man även frågar sig, om det varit meningen att
med ordet härstamning giva uttryck åt något annat än vad det i 1919 års
konvention och samma års därå grundade lag använda ordet härkomst innebär.

Bihnmj till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. liäjt. (Nr 49.) % ss 14

210

Men bär, sasom man måhända får antaga, avsikten varit att såsom lapp beteckna,
eu var, som i någon mån, hur avlägset som helst på manliga eller kvinnliga
sidan kan visa sig hava härstamning eller härkomst från eu person av den
lapska folkrasen, sa måste ifrågasättas, om icke lappegenskapen blivit fastställd
på ett satt, som strider mot allmän uppfattning, och om icke det s. k. lapppiivilegiet
skulle komma personer till godo, vilka icke rimligen kunna göra anspråk
darå. Det bör också bemärkas, att ehuru på grund av 3 mom. i förslagens
2 § lapsk kvinna, som ingått äktenskap med annan än lapp, i regel upphör att
anses som lapp, kommittén utgått från att i varje fall barnen av detta blandade
äktenskap ä,ro av lapsk härstamning och därför kunna, såsom kommittén förutsatt,
genom att ägna sig åt renskötsel bliva ansedda som lappar. Det är dock
tvivelaktigt, om detta är förslagens mening eller om icke stadgandet bör så förstås,
att då den lapska kvinnan efter äktenskapet ej längre anses som lapp, barnen
ej skola betraktas som lappar. Barn utom äktenskap, som har en lappkvinna
till moder men en icke-lapp till fader, torde enligt förslagen anses såsom
lapp. Det nu anförda ger vid handen, att det synes vara nödigt att taga under
förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämmande av lappegenskapen
skall göras i lagen och i sa fall huru detta bestämmande skall ske.

P. 8 § och 8. 8 § lära icke kunna tolkas på annat sätt, än att det åligger
Konungens befallningshavande att indela alla de trakter, inom vilka fjällrenskötsel
eller skogsrenskötsel må drivas, i särskilda lappbyområden, men att
bestämda gränser för dessa områden obligatoriskt skola fastställas allenast så
vitt angår vår-, sommar- och höstbetesland, under det att beträffande vinterbetesland
sådant fastställande icke skall ske annat än i den mån Konungens
befallningshavande så prövar möjligt och lämpligt. Åt 9 § i förslagen måste
aven givas sådan tolkning, att det däri stadgade förbudet för renskötande
lapp att utan Konungens befallningshavandes medgivande föra sina renar
på bete utom lappbyområdet, liksom det i F. 59 § 3. a) och S. 60 § 3. a) för
överträdelse av samma förbud stadgade straffet endast gäller sådana lappbyområden,
vilkas gränser blivit vederbörligen fastställda, men däremot icke
de områden, för vilka Konungens befallningshavande ej fastställt bestämda
gränser, utan endast mera obestämt angivit vissa trakter.

Då man från lagtexten vänder sig till motiveringen för densamma, mötes
man emellertid av ett uttalande av kommittén, som visar, att det ingalunda
varit meningen att föreslå stadganden av nu angivna innebörd, utan att kommittén
tänkt sig indelning av vinterbetesland skola ske allenast i fall bestämda
glänser för sådana områden borde fastställas. Föredragande departementschefens
yttrande i frågan rör sig väl efter ordalagen uteslutande om lämpligheten
av att obligatoriskt fastställa gränser för lappbyområdena å vinterbeteslanden,
och man skulle därav kunna föranledas antaga, att yttrandet utgår
från den tolkning av lagtexten, som lagrådet ansett vara den enda möjliga.
Men departementschefen har icke på något siitt tagit avstånd från kommitténs
motivering. Den motsägelse mellan lagtext och motiv, som sålunda i denna
synnerligen betydelsefulla fråga förefinnes, bör givetvis undanröjas.

211

Det verkar också onekligen främmande att i förevarande 8 § plötsligt
finna de nya begreppen vår-, sommar- och höstbetesland samt vinterbetesland
utan att å dessa begrepp lämnas någon förklaring och innan man ens i
i lagen erhållit kännedom om att betesrätten kan gälla olika tider på olika trakter.

Tveksamt är, om någon verklig fördel är förenad med att utbyta det hittills
använda begreppet lappy mot lappbyområde, isynnerhet som begreppet
lappby har hävd såsom uttryck för ett visst betesområde. Visserligen erhåller
förslagens ståndpunkt härutinnan sin förklaring därav att man önskat
få olika beteckningar dels för de områden, i vilka betestrakterna indelas
(lappbyområden), och dels för den enhet av lappar, som skall anses tillhöra
varje lappbyområde (lappby). Det försök, som gjorts i F. 54 § och S. 55 §
att karakterisera lappbyn i förhållande till lappbyområdet, kan emellertid
knappast sägas vara klargörande, då i dessa paragrafer endast säges, att
renskötande fjällappar, resp. skogslappar, inom samma lappbyområde utgöra
eu fjällappby, resp. skogslappby.

En närstående fråga, som även kräver sin lösning, är den, om och i vilken
ordning lapp, som icke tillhör lappby, skall äga tillgodonjuta lapprivilegiet.

I gällande lag äro bestämmelserna om betesområden och betestider sammanförda.
I förslagen hava däremot stadgandena härom, förmodligen efter
mönster av konventionen, där anordningen dock lärer hava påkallats av särskilda
omständigheter, givits på skilda ställen i lagen. Huvudstadgandena om
betesområden äro sålunda inrymda i 4 § under den för denna och andra paragrafer
gemensamma rubriken »Allmänna bestämmelser». Där stadgas utan inskränkning,
att vederbörande lappar skola vara berättigade att föra sina renar
på bete på vissa trakter. Först sedan därefter under rubriken »Särskilda
bestämmelser angående betesområden» behandlats åtskilliga inskränkningai
i rätten till områdena och frågan om deras indelning i lappbyar eller lappbyområden,
upptagas i 11 § under rubriken »Betestid» bestämmelser, som
för vissa områden inskränka lapprivilegiet till vissa tider. Det kan ifrågasättas,
om icke gällande lags anordning härutinnan är att föredraga,

I F. 11 § skiljes i fråga om betesområdens belägenhet mellan å ena sidan
»ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen
i Jämtlands län» och å andra sidan »nedanför odlingsgränsen eller
utom renbetesfjällen». Denna uppdelning korresponderar icke fullt med
traktbestämningarna i 4 §; ifrågasättas må, om icke i följd av densamma
föreskrifter komma att saknas angående tid för utövande av betesrätt inom
Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, i vilka län icke finnes
vare sig odlingsgräns eller renbetesfjäll.

I motiven till F 4 § uttalas, att vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens län i avseende å betesarealen icke
föreslagits någon ändring i nu gällande bestämmelser. Jämför man emellertid
den formulering, som lagtexten erhållit, med 1 § av 1898 års lag, kommer man
till ett annat resultat. I 1 mom. av sistnämnda paragraf angives såsom område
för lapparnas — således även fjällapparnas — ständiga betesrätt sådan mark

212

nedom odlingsgränsen, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till
enskilda, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit
sasom sådant land använd; men i den föreslagna 4 § förklaras de renskötande
fjällapparna vara berättigade att föra renar på bete allenast å sådana trakter
nedom odlingsgränsen, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina
renar. Enligt förslagets text men icke enligt motiven har således rätten för
fjällapparna att för renskötsel använda kronans mark nedom odlingsgränsen
och de s. k. renbeteslanden blivit inskränkt, i det densamma hädanefter skulle
bliva beroende av att marken verkligen efter gammal sedvana varit besökt
av lapparna med renar. Denna skiljaktighet får icke sammanblandas med
den av kommittén föreslagna och jämväl i lagtexten till uttryck komna
ändringen, att fjällapparnas betningsrätt å all mark nedanför odlingsgränsen,
således även å kronomark och å renbeteslanden, i fråga om tiden i regel
inskränkes till att gälla blott vintermånaderna.

Likaså lärer, när i S. 4 ^ beträffande skogsrenskötsel nedom lappmarksgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens län stadgas, att renskötande
skogslappar få föra sina renar på bete å trakter, som skogslappar från dessa
läns lappmarker efter gammal sedvana vissa tider av året besökt med sina
renar, även detta innefatta eu inskränkning i den rätt, som eidigt gällande
lag medgives, i det uppehållsrätten för alla lappar, således även skogslappar,
nu är fri å de trakter nedom lappmarksgränsen, vilka, lapparna — vare sig
fråga är om skogslappar från Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
eller om andra lappar — besökt efter gammal sedvana. I förslagens
motivering uppgives emellertid, att kommittén bibehållit nu gällande föreskrifter
i förevarande hänseende, och departementschefens yttrande ger ej
heller vid handen, att någon ändring är avsedd.

Enligt gällande rätt äga lapparna i fråga om mark ovan odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker eller sådan i dessa lappmarker
nedom samma gräns belägen mark, som antingen tillhör kronan eller
är upplåten till enskilda men förklarats vara eller av ålder använts som renbetesland,
utöva sin betesrätt under varje tid av året, medan å annan mark
nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å trakter utom lappmarkerna
tiden i regel är begränsad till månaderna oktober—april. I dessa regler har
det enligt motiven, om man frånser stadgandet i F. 11 § 3 mom. och S. 11 §

1 mom. tredje stycket, icke varit meningen att göra någon ändring. Icke förty
liar i fe. 11 § 1 mom. första och andra styckena gjorts en omformulering av
gällande lags tidsbestämmelser, som åtminstone måste betraktas som synnerligen
otydlig, om den ock möjligen i sak icke avviker från vad som avsetts.

I v aije fall bör man undvika att, såsom skett, åt termen renbetesland giva.
en teknisk betydelse, som ej överensstämmer med den hittills brukliga.

I 11 § av såväl F. som S. har frän 1 § i gällande lag upptagits det undantag
från tidsbestämmelserna, som betingas av att avtal träffats med vederbörande
jordägare eller brukare. Det torde icke kunna anses fullt klart,
\ilken
brukare». Vid förslagens avfattande hade ståndpunkt till detta spörsmål så

213

mycket liellre bort tagas, som i förslagen även i åtskilliga andra fall (se t. ex.
F. 20, 21, 26, 28 och 33 §§) gjorts förbehåll av enahanda art. I dessa fall
har man för övrigt gjort spörsmålet ännu tveksammare genom att i stället
för uttrycket »vederbörande ägare eller brukare» använda orden »ägare eller
brukare» och »ägare eller åbo», varjämte i S. 26 §3 mom. ägaren ensam nämnts
i ett fall som i förevarande hänseende synes likartat med de förut antydda.

I motiven till F. 7 § sägs, att paragrafen avser att bereda möjlighet att.
där godvillig överenskommelse med enskild markägare icke kan träffas genom
expropriation åtkomma för vissa angivna ändamål erforderlig mark eller
nyttjanderätt till sådan mark. Man föranledes härav att antaga förslaget utgå
från att, sedan Kungl. Maj:t förordnat om skyldighet för vederbörande att
för ändamålet avstå viss rättighet, expropriationslagen är tillämplig ej blott
i fråga om sättet för ersättningens bestämmande, utan även i andra hänseenden,
t. ex. beträffande sättet för ersättningens utgående, expropriationens
inverkan på inteckningsförhållandena, egendomens återfallande om den ej
begagnas etc. Ett stöd för eu dylik tolkning förefinnes däri att andra och
tredje styckena i paragrafen uppenbarligen formulerats efter förebilder i
expropriationslagen och att därvid i tredje stycket använts frasen »Särskild
rätt — — — må ock exproprieras». Emellertid har förslaget anslutit sig
till gällande lags avfattning därutinnan, att i paragrafens första stycke säges,
att ägaren är pliktig avstå jord, varom där är fråga, mot ersättning, som,
där godvillig överenskommelse ej kan träffas, bestämmes i den ordning
expropriationslagen föreskriver. Möjligen förhåller det sig därför så, att det
endast är ersättningsbeloppets bestämmande, som skall regleras genom
expropriationslagen, och att densamma i övrigt icke är tillämplig.

1923 års skogsvårdslag, vilken jämlikt lag den 6 juni 1924 skall från och
med år 1925 äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och "S ästerbottens
län utom lappmarkerna, innefattar sådana avvikelser från vad i fråga om
enskild skogsvård gällt enligt den genom sistnämnda lag upphävda förordningen
den 18 juni 1915, att eu undersökning synes erforderlig, huruvida de
i renskötsellagarna föreslagna bestämmelser, som beröra skogslagstiftningens
område, låta sig i allo förena med de där införda nya stadgandena och,
därest detta finnes ej vara fallet, vilka jämkningar i skogs- eller lapplagstiftningen
böra vidtagas för undanröjande av kollisionerna. Denna angelägenhet
synes ej hava blivit uppmärksammad.

Vid utformandet av bestämmelserna om lapparnas ersättningsskyldighet
för skada, som deras renar förorsaka, hava avvikelser kommit att ske från
principer, som hittills varit tillämpade på detta område och vilka man i
själva verket torde hava velat bibehålla vid oförminskad giltighet.

Sålunda är det eu i sakens natur grundad regel, att ersättning skall utga.
om skada genom renar åstadkommits å mark, där lapparna icke fa med renarna

214

vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid, då skadan
timade. Det i F. 36 § 1 mom. upptagna stadgandet har emellertid erhållit
en avfattning, som för vissa fall skulle leda till frihet från skadestånd,
fastän skada skett under omständigheter som nyss angivits, och även i den
uti S. 33 § 3 mom. intagna bestämmelsen saknas erforderlig reservation i
berörda hänseende.

Jäim äl i fråga om den skadestandsregleriug, som skall ske inom skadeersättningsdistriktet,
synes ett icke avsett avsteg från en vedertagen grundsats
hava blivit följden av den företagna lagrevisionen. På sätt framgår av
18 4} an di a stycket i 1898 ars lag, är den inom dylikt område förekommande
gemensamma ersättningsskyldigheten begränsad till skada av sådan beskafhet,
att den skall ersättas, ändå att den icke skett uppsåtligen eller vållats
genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Denna begränsning, som givetvis
har sin grund i olämpligheten i att utkräva gemensamt ansvar i fall, då
ersättningsskyldigheten är beroende av nämnda subjektiva förutsättningar,
har vid avfattandet av F. 40 § och S. 39 § bortfallit utan att motiven lämna
någon upplysning om anledningen härtill.

Enligt de nu föreslagna skadeståndsbestämmelserna har i flera fall, då ägaren
av skadad gröda skulle själv stånda skadan, sådant dock gjorts beroende
av att ej lapparna av skadebegär vållat densamma. Härigenom har å förevarande
område införts ett nyft begrepp, vars rätta betydelse det är av vikt att
bestämma helst detsamma icke förut lärer hava kommit till användning i vår
lagstiftning. Härutinnan ger dock förslagens motivering föga ledning, i det
att där såsom skäl för begreppets upptagande i lagen allenast anföres, att
därigenom vunnes anslutning till den praxis, som under senare tider utbildat
sig vid upplåtelser av nyttjanderätt till kronomark å trakterna ovan odlingsgiansen
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Det synes betänkligt
att, utan närmare utredning i frågan, godtaga förslagen i nu avsedda delar.

Wtadgandena i F. 35 § och S. 33 § angående ersättningsskyldighet för
skada genom renar ovan odlingsgränsen skilja sig från vad för närvarande
gäller bland annat däri, att om skada skett a åker, å äng eller å utängsslåtter
av viss beskaffenhet, olika regler skola gälla, i fall den äga, där skadan
timat, hör till hemman eller hemmansdel, frälsetorp, krononybygge eller
böställe och om ägan hör till annan fastighet; i förra fallet kan, under vissa
i övrigt angivna omständigheter, ersättningsskyldigheten till och med bliva
ovillkorlig, i det senare skall markens brukare själv stånda skadan, försåvitt
icke lapparna av skadebegär orsakat densamma. Den sålunda föreslagna
åtskillnaden säges i motiven endast innebära, att närmare än i gällande lag
skett angivits de slag av mark, varå de särskilda bestämmelserna äro tilllämpliga.
Enligt 1898 års lag är dock markens kamerala natur ej av någon
betydelse i förevarande hänseende, och vid sådant förhållande lärer utredning
krävas för bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen
bör ske som ock på vilket sätt dylik ändring bör genomföras.

I sammanhang härmed torde böra överses, huruvida de i förslagen före -

2 IT)

kommande kammerala beteckningarna över huvud taget äro tydliga och tillfredsställande,
något som kan vara föremål för tvekan.

För utövande av sådan renskötsel, varom förmäles i S. 5 §, skall enligt
förslaget fordras, att vederbörande anslutit sig till en s. k. renägarförening.
Om denna icke oviktiga förutsättning för rättighetens utövande förekommer
dock intet i de grundläggande bestämmelserna i nämnda paragraf, utan det
stadgande, varigenom berörda fordran uppställes, har fått sin plats i eu paragraf,
49 §, som behandlar en så speciell fråga som den om vården av skötesrenar
vid utövande av renskötsel av förevarande art. Angående det ändamål,
för vilket renägarföreningar skola bildas, säges i sistnämnda paragraf endast,
att syftet skall vara underlättande av skadeersättningars utgörande. På vilket
sätt föreningarna skola verka i detta syfte är oklart. Av 41 § synes framgå,
att föreningens enda funktion är att representera sina medlemmar i rättegångar
angående ersättningsskyldighet för skada, som renarna förorsakat. Att
meningen varit att på detta sätt begränsa föreningens uppgift kan dock betvivlas
i betraktande av vad i 42 § säges om renägarförening, som blivit
dömd till ansvarighet för inträffad skada. För antagande, att föreningen avsetts
skola vara det rättssubjekt, vilket ersättningsplikt skall ådömas, talar
ock kommitténs erinran därom att Konungens befallningshavande, som har att
fastställa stadgar för dylik förening, bör tillse, att de i tillämpliga delar stå
i nära överensstämmelse med lagen om ekonomiska föreningar. Skola renägarföreningarna
upptagas såsom ett institut i lagen, bör givetvis en sådan
oklarhet beträffande deras karaktär som den nu anmärkta ej få kvarstå.

Likaså torde böra fullt klarläggas den rättsliga betydelse, som skall tillkomma
renlängd, varom förmäles i F. 58 § och S. 59 §. Enligt avfattningen
av 1 mom. andra stycket i dessa paragrafer synes längden, sedan den på
föreskrivet sätt kommit till stånd, skola lända till efterrättelse utan hänsyn
till om den då var riktig eller i större eller mindre mån felaktig. I motiven
förekommer emellertid det däremot stridande uttalandet, att längdens vitsord
kan rubbas genom förebringande av annan bevisning därom att för enskild
reninnehavare i längden upptaget renantal från början var oriktigt.

Medan den gällande lagstiftningen icke gör någon på nomadiseringens
omfattning grundad skillnad mellan olika slag av lappar, uppställa förslagen
eu bestämd åtskillnad mellan fjällappar och skogslappar; den renskötsel,
som bedrives av dessa särskilda grupper av lappar, har till och med gjorts
till föremål för behandling i särskilda lagförslag. Det synes därför — även
om i praktiken i allmänhet icke skulle yppa sig någon svårighet att avgöra,
huruvida viss lapp bör betecknas såsom fjällapp eller såsom skogslapp —
vara angeläget att i en lagstiftning, som bygger på angivna åtskillnad, genom
definitioner få fastställt vad med fjällappar, resp. skogslappar, skall
förstås. T förslagen saknas dock varje antydan i detta hänseende.

De brister, med vilka, på sätt nämnts, de remitterade förslagen äro behäftade,
påkalla enligt lagrådets mening eu genomgripande omarbetning av desamma.

216

Till följd härav anser sig lagrådet böra utan vidare yttrande beträffande förslagens
särskilda bestämmelser allenast såsom allmänt omdöme uttala, att
förslagen icke äro ägnade att läggas till grund för framställning till riksdagen
i ämnet.

Vid eventuell omarbetning torde böra tagas under övervägande, huruvida
icke den skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som må göras mellan
fjällappar och skogslappar, lämpligen kan genomföras utan den föreslagna
uppdelningen av ämnet å två lagar, vilken uppdelning medfört eu mycket
betydlig förlängning av lagtexten och, om den än, såsom i motiveringen
framhållits, skulle göra stadgandena mera lättlästa för vederbörande lappar,
å andra sidan skulle göra det svårare att överblicka, vari de, i allt fall till
vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna mellan de för båda slagen av
lappar givna rättsreglerna bestå. Vid uppdelningen har för övrigt ej alltid
iakttagits sådan begränsning av de i de särskilda lagarna ingående bestämmelserna,
att icke dessa blivit fullkomligt kongruenta. Exempel härpå erbjuder
den avdelning, som handlar om vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark.

Ävenledes må bemärkas, att stadgandena i 1898 års renbeteslag till betydlig
del icke äro hänförliga till sådan lag, som avses i § 87 regeringsformen,
och att detta tillskott av bestämmelser av annan legislativ natur
väsentligt ökats i de föreliggande förslagen. Jämväl härutinnan kan nyss
nämnda avdelning om vissa nyttjanderättsupplåtelser å kronomark åberopas.
Det synes vara skäl överväga, om ej någon utbrytning bör ske av stadganden,
å vilka berörda grnndlagsbud icke har avseende.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.