Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol; given
Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 31 häft. (Nr 39.)

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan
liknande förening av arbetare slutit avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse
för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verkningarna
därav gälla vad i denna lag stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera
sådana föreningar; och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna
lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock
om deras medlemmar.

2 §•

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och
område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig
han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av
annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara
bunden av avtalet.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse från kollektivavtalet,
vare överenskommelsen ej gällande i vidare mån än avvikelsen må
anses tillåten enligt kollektivavtalet.

4§.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under
den tid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

1. på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller
på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad
i denna lag stadgas;

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det
avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej
anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är
lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid
olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av
kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga
olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem
att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,
som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om
längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §•

Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet trädde i
tillämpning. Har avtal slutits för längre tid, och vill part frånträda avtalet
vid utgången av femte året eller senare, skall uppsägning ske senast tre månader
innan avtalet avses skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss uppsägningstid
angiven, skall den i stället tillämpas.

6§.

Är kollektivavtal, för vars upphörande fordras uppsägning, å ena sidan eller
båda slutet av flera, äge part att för egen del uppsäga avtalet hos en eller
flera å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts till viss tid endast vad angår
några parter, och vill annan part å den sida, från vilken uppsägning skett,
eller part å andra sidan samtidigt helt eller delvis frånträda avtalet, må han
verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest
skolat senast verkställas, eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger
sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

7§.

Därest meddelande om uppsägning, under mottagarens senaste kända adress,
inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att det bort framkomma
under tid, inom vilken uppsägning må verkställas, skall uppsägning
anses hava skett, även om meddelandet ej rätteligen framkommer.

8§.

Har arbetsgivare, arbetare eller förening, som är bunden av kollektivavtal,
gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller
mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet vara av väsentlig bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

delse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av part å andra sidan
avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera sidan eller båda slutet av flera, och har i tvist mellan
allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende
å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra
sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upphöra
att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kollektivavtal
eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej
sker, må arbetsdomstolen, ändå att fall, som avses i första stycket, ej föreligger,
på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening
skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet
eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfarandet
finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §•

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kollektivavtal
eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet äga rum.

10 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.
Förening, som jämte medlemmar däri är skadeståndsskyldig, må dock förpliktas
att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper på
medlemmarna, men äge föreningen i sådant fall att av dem söka åter vad
föreningen erlagt utöver sin egen andel.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall med undantag
för bestämmelserna i 5 och 6 §§ äga tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal,
som slutits före nämnda dag.

Kungl. Majsts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en
arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

3 §.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,
skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall
äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna
avtalsfrågor.

För vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare, som uppfyller de
för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, föres
ordet av den andre ledamoten, om han är lagkunnig, men eljest av ersättaren
för den ledamot, som förordnats att vara vice ordförande.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen
i Sverige. För vardera sidan förordnas enligt samma regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer
som de, vilka skola förordnas för den sidan. Har å någondera sidan veder -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

börligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersättare
för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som
är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom
utslag, som ännu icke yunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,
eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6 §.

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äger han
ej bliva entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall
vad i 4 § stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av
jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äger ordföranden
kalla annan lämplig person i stället.

8 §•

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i arbetsdomstolen,
avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

9 §.

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det erfordras
för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sammanträda
utom Stockholm.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Av ledamöter,
som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera sidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas
av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetarsidan.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11 §•

Till mål rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvisten är:

1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd;

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i
lagen om kollektivavtal stadgas; eller

3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller
nämnda lag.

Tvist, som eljest skulle höra under arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal
hänskjutas till avgörande av skiljemän, där fråga ej är om förklaring, som
avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

12 §.

Har någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som ej innefattar yrkande att
motparten skall förpliktas något fullgöra eller underlåta, och finnes det ej
äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,
må den avvisas av domstolen.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra
talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne själv
ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans
vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande
medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instämmas;
och må föreningen svara å medpartens vägnar där denne ej själv utför
sin talan.

Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slutit
kollektivavtal, skall vad nu är sagt om medlem gälla såväl de sammanslutna
föreningarna som deras medlemmar.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling
skall äga rum mellan parterna eller mellan dem överordnade föreningar,
må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning
upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för förhandlingen
mött hinder, vilket icke berott av käranden.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordföranden
ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om stämning,
med uppgift å motparten samt å kärandens påståenden och skälen därför.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Vid ansökningen bör käranden foga de handlingar han vill åberopa till sakens
belysande.

Käranden har tillika att, i den mån ordföranden ej medgiver undantag, ingiva
avskrift av ansökningen och av de vid densamma fogade handlingar i lika
många exemplar som antalet motparter.

17 §.

I anledning av ansökningen utfärdar ordföranden stämning, däri svaranden
förelägges, vid äventyr att målet ändock avgöres, att å viss tid inställa sig
vid arbetsdomstolen. Jämväl å käranden utfärdas skriftlig kallelse. Där
det finnes lämpligt, må ordföranden förelägga svaranden att inom viss tid före
målets handläggning inkomma med skriftlig förklaring. Vad i 16 § stadgats
om stämningsansökan har motsvarande tillämpning å förklaring.

Finnes anledning att målet ej hör under arbetsdomstolen eller av annan
grund ej kan på den inkomna ansökningen upptagas till prövning, ankommer
på arbetsdomstolen att avgöra, huruvida stämning skall utfärdas.

Ordföranden ombesörjer, att parterna med posten eller på annat sätt erhålla
del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen
samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift av förklaring.
Finnes det lämpligt, må motparten föreläggas att, på sätt om stämning i
allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Åtgärd, som enligt denna paragraf ankommer på ordföranden, må ock enligt
dennes uppdrag utföras av tjänsteman vid domstolen.

18 §.

Ingiver eller insänder part till arbetsdomstolen annan handling än i 16 eller
17 § sägs, och är den av beskaffenhet, att motparten därav bör erhålla del,
skall vad i 16 § andra stycket samt 17 § tredje och fjärde styckena stadgats äga
motsvarande tillämpning.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och
i övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,
skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan
ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål
är stadgat.

20 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras
utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla
bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet
och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

21 §.

Arbetsdomstolen äger, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma
vite, så ock besluta kvarstad eller skingringsförbud. Utdömt vite tillfaller
kronan.

22 §.

Det åligger arbetsdomstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt
uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle.

Där det finnes lämpligt, må särskild dom givas i del av målet eller rörande
viss däri uppkommen fråga.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom
meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit del
av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat laga för -fall.

24 §.

Inkomna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt. I protokollet antecknas, vilka hava
säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,
som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar, som
yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.
I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri anteckna.

25 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet
och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehålla
en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen
för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden,
skola genom dennes försorg med posten utsändas till parterna. Äro flera
parter å en sida, må gemensam utskrift sändas till en av dem.

Har domen ej blivit offentligen avsagd, skall den anses given den dag utskrifterna
undertecknas av ordföranden.

26 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och
protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

I allt, varom ej i denna, lag är särskilt stadgat, skall beträffande arbetsdomstolen
och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om
rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

28 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse
i ämbetet skall upptagas av Svea hovrätt.

29 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas sådana
föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas
under år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna
lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag uppliäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central
skiljenämnd för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande påkallats
tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den
centrala skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag
den 28 maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I
den mån tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 november
1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Melrling, G-ärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning rörande kollektivavtal
och dess rättsverkningar samt angående särskilda organ för prövning av tvister
på grund av dylika avtal.

Historik.

Förslag om åtgärder till främjande av arbetsfreden hava vid flera tillfällen
varit föremål för statsmakternas prövning.

Redan vid 1887 års första lagtima riksdag förordades i en inom andra kammaren
väckt motion inrättande av skiljedomstolar för avgörande av tvister mellan
arbetare och arbetsgivare. Till följd av riksdagens upplösning blev motionen
icke slutbehandlad. Yrkanden om lagstiftning till skyddande av arbetsavtal
eller om upprättande av förliknings- och skiljenämnder för biläggande
av arbetstvister framkommo sedermera i motioner såväl vid 1887 års senare
lagtima riksdag som vid riksdagarna åren 1892, 1893, 1895, 1897 och 1898.
Förslagen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. 1899 års riksdag anhöll
emellertid med anledning av väckta motioner dels i skrivelse den 19 april 1899
(nr 52), att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga för beredande
av nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal, dels ock i skrivelse
den 8 maj 1899 (nr 85), att Kungl. Maj:t ville efter erforderlig utredning taga
under övervägande frågan om inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister
mellan arbetsgivare och arbetare samt därefter framlägga de förslag,
som kunde finnas påkallade.

Med anledning av förstnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27 oktober
1899 åt en kommitté att bland annat taga i övervägande frågan om införan -

Riks dagarna 1887—1899.

Kommitté
1901 ang.
arbetsavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Riks dagarna 1903—1905.

Riksdagen

1906.

Riksdagen

1910.

de av sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga till beredande
av skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal. Till fullgörande
av berörda uppdrag avlämnade kommittén med betänkande den 19 oktober 1901
förslag till lag om vissa arbetsavtal och till vissa i samband därmed stående lagändringar.
Förslagen blevo icke framlagda för riksdagen.

Jämväl skrivelsen den 8 maj 1899 gav anledning till utredning genom Kungl.
Maj :ts försorg. Den 19 maj 1899 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt en kommitté
att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande
av förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
Kommittén avgav i februari 1901 betänkande med förslag till förordning angående
medling i arbetstvister. På grundval av nämnda betänkande utarbetades
inom civildepartementet ett förslag till lag angående medling i arbetstvister,
vilket genom proposition (nr 17) framlades för 1903 års riksdag. Till följd
av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan.

Vid 1904 och 1905 års riksdagar föreslogs i väckta motioner bland annat lagstiftning
reglerande, huru förhandlingar skulle föras och tvister avgöras mellan
arbetarorganisationer och arbetsgivare eller deras organisationer. Motionerna
avslogos av riksdagen.

Sedan nämnda för 1903 års riksdag framlagda lagförslag undergått granskning
av särskilda sakkunniga, blev nytt förslag i ämnet genom proposition (nr
84) förelagt 1906 års riksdag. Detsamma antogs med en mindre ändring av
riksdagen, varefter den 31 december 1906 (nr 113 s. 1) utfärdades lag angående
medling i arbetstvister. Samma dag utfärdades även instruktion för förlikningsmännen.

Spörsmålet om rättslig reglering av arbetsavtalet återupptogs till behandling
påföljande år. Sedan inom civildepartementet genom tillkallade personer verkställts
en förberedande utredning av vissa till berörda lagstiftningsområde hörande
frågor, uppdrog Kungl. Maj:t enligt beslut den 18 oktober 1907 åt en
kommitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och
att, för den händelse sådan lagstiftning funnes möjlig och lämplig, avgiva förslag
till sådan lag ävensom att taga i övervägande andra i samband därmed stående
frågor och avgiva de förslag, som kunde föranledas därav. Då nämnda
kommitté, vilken utarbetat men ej slutgiltigt antagit åtskilliga lagförslag, förklarade
sig ur stånd att inkomma med sitt betänkande eller någon del därav i
sådan tid, att avlåtande av proposition till 1910 års riksdag kunde medhinnas,
fann Kungl. Maj:t den 12 september 1909 för gott att upplösa kommittén och
åt justitiedepartementet överlämna det vidare bearbetandet av berörda förslag,
vilka funnits lämpade att läggas till grund för en blivande lagstiftning. I anslutning
till kommitténs förslag utarbetades därefter inom justitiedepartementet
förslag till bland annat lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare,
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsavtal och
lag om ändring i lagen angående medling i arbetstvister. Förslagen blevo genom
proposition (nr 96) framlagda för 1910 års riksdag. Med anledning av
propositionen väcktes inom båda kamrarna ett stort antal motioner, åsyftande
dels avslag å ett eller flera av lagförslagen, dels ock ändring i de särskilda be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

stämmelserna. Det av riksdagen för behandling av förslagen tillsatta särskilda
utskottet tillstyrkte antagande av de tre förstnämnda förslagen med åtskilliga
ändringar. Medlingslagen, i fråga om vilken Kungl. Haj:ts förslag avsåg endast
en mindre jämkning, gjordes av utskottet till föremål för en mera genomgripande
omarbetning. Vid ärendets behandling i kamrarna godkände desamma
i princip de föreslagna lagarna om kollektivavtal och om den särskilda domstolen
men stannade beträffande lagarnas innehåll i olika beslut. Ett av utskottet
uppgjort sammanjämkningsförslag antogs visserligen av första kammaren
men avslogs av den andra. Förslaget till lag om vissa arbetsavtal antogs
av första kammaren i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet tillstyrkt
men avslogs i sin helhet av andra kammaren. Utskottets förslag till ny
medlingslag godkändes av båda kamrarna men förslaget föll dock, enär dess
antagande av första kammaren gjorts beroende av antagandet av lagarna om
kollektivavtal och om arbetsdomstol. Vissa andra i propositionen framlagda
mindre lagförslag, vilka stodo i samband med den föreslagna arbetsavtalslagen,
blevo ej heller antagna av riksdagen.

Över de för 1910 års riksdag framlagda lagförslagen infordrades utlåtanden Riksdagen
från åtskilliga myndigheter, varjämte tillfälle bereddes ett stort antal enskilda 1911''
sammanslutningar att yttra sig i frågan. Ett utförligt yttrande avgavs av
kommerskollegium, som dessförinnan infordrat utlåtande från statens förlikningsmän
i arbetstvister. Sedan förslagen därefter med ledning av riksdagsbehandlingen
och de inkomna utlåtandena överarbetats inom justitiedepartementet
avlämnade Kungl. Maj:t genom proposition (nr 43) till 1911 års riksdag
förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om
särskild domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dessutom
till lag om vissa arbetstvister jämte andra i samband därmed stående lagförslag.
Propositionen jämte åtskilliga i anledning därav väckta motioner hänvisades
till ett särskilt utskott, som hemställde om bifall till förslagen med vissa
ändringar beträffande de ifrågasatta lagarna om kollektivavtal, om vissa arbetstvister
och om vissa arbetsavtal. Vid kammarbehandlingen godkände första
kammaren utskottets förslag, lagen om vissa arbetstvister dock endast under
förutsättning, att jämväl lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol vunne
riksdagens bifall. Däremot blevo utskottets förslag avslagna av andra kammaren.
Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan hade densamma ånyo
förfallit.

Berörda fråga upptogs åter, då Kungl. Maj:t den 18 juni 1915 anbefallde Socialstyrelsocialstyrelsen
att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, 6en
särskilt på lagstiftningens väg kunde åstadkommas i syfte att på verksamt sätt
befrämja arbetsfreden, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande angående
resultatet av den sålunda anbefallda utredningen.

Till fullgörande av nämnda uppdrag avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916
utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred,
h örslaget innehöll främst vissa bestämmelser angående arbetsavtal och kollektivavtal
samt angående deras rättsverkningar. Tillika föreslogos ändrade regler
rörande medlingsmyndigheterna och deras verksamhet samt föreskrevos vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd. Slutligen gåvos föreskrifter
om arbetsdomare och om särskild domstol i vissa arbetstvister.

över socialstyrelsens förslag avgåvos yttranden från åtskilliga myndigheter
samt ett stort antal arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Med hänsyn till
de erinringar, som framförts i nämnda yttranden, blev förslaget icke i sin helhet
framlagt för riksdagen. I anslutning till de i förslaget ingående bestämmelserna
om medlingsmyndigheter och om arbetsdomare utarbetades däremot
inom civildepartementet förslag till lagar om medling i arbetstvister och om
särskilda skiljedomare i sådana tvister. Därjämte upprättades förslag till lag
om central skiljenämnd i vissa arbetstvister. Förslagen blevo genom proposition
(nr 155) framlagda för 1920 års riksdag. Desamma antogos av riksdagen
i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, och den 28 maj
1920 (nr 245, 246 och 248) utfärdades nu gällande lagar om medling i arbetstvister,
om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda skiljedomare
i arbetstvister. Den 31 december samma år (nr 898 och 899) utfärdades
närmare föreskrifter angående medling och angående särskilda skiljedomare.

Riksdagen Frågan om ytterligare åtgärder till bevarande av freden på arbetsmarknaden
1921. upptogs vid 1921 års riksdag. Nämnda år väcktes inom båda kamrarna ett
flertal motioner i detta syfte. I anslutning till motionerna anhöll riksdagen i
skrivelse den 15 juni 1921 (nr 345), att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av
vissa i skrivelsen berörda synpunkter till prövning upptaga, huruvida åtgärder
till arbetsfredens bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde företagas,
samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde föranledas därav.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet
efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande en sakkunnig
person att inom departementet biträda med utredning av bland annat frågan
om vidtagande utöver vad redan skett av åtgärder till arbetsfredens bevarande.
Genom beslut den 24 november 1922 förklarade emellertid Kungl. Maj:t,
att berörda utredningsarbete skulle vila från och med den 1 januari 1923 och
därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Riksdagen Vid 1924 års riksdag föreslogs i väckta motioner vidtagande av vissa ändrin1924''
gar i de den 28 maj 1920 utfärdade lagarna om medling i arbetstvister, om
central skiljenämnd och om särskilda skiljedomare. Dessa förslag åsyftade att
på ett verksamt sätt förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och arbetare
samt att bereda utvägar för biläggande av tvister. I en annan motion
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse begära, att den påbörjade men avbrutna
utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande
snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag,
som av utredningen komme att föranledas. Motionerna föranledde icke någon
riksdagens åtgärd.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att nyssnämnda
utredningsarbete skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa
utredningen och inkomma med det förslag, vartill densamma kunde giva
anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Frågan om ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden Departeupptogs
till behandling av min närmaste företrädare i ämbetet, som till stats- ^^chefen
rådsprotokollet den 29 januari 1926 anförde i huvudsak: " iftg&ar*

Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt
rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru omdömet
om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt,
kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oavbrutet
följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes
av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett så
betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hölle den offentliga debatten
om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för arbetsfredens
stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att stå skeptisk
gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemotsättningar
mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller
genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,
borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhället och
arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Innan man
till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgående
åtgärder på nämnda område, vore det enligt departementschefens mening
erforderligt att utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter, mellan
vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades. En undersökning därom borde
kunna utföras pa sa sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige
och för svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med
personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,
diskutera dithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter
maste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrötes av
avtalsbrott, syntes frågan om obligatorisk skiljedom i rättstvister böra hänskjutas
till nämnda undersökning. Likaså borde undersökningen avse frågan,
huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under
tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings-
och avtalsväsende. Nära sammanhängande därmed vore frågan om
förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl nämnda fråga syntes
vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid hänsyn
borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt
ännu icke vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta
de särskilt ömtaliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade
av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets
införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Avsikten
med den undersökning, som departementschefen sålunda förordade, skulle
icke vara att fa till stand utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan undersökningen
avsage att lata olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så
att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett
fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till
arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore
det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås

Kungl. Maj:is proposition nr 39.

mellan de i undersökningen deltagande grupperna, som att erliålla upplysning,
i vad man meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestode.

I enlighet med hemställan av departementschefen förordnade därefter Kungl.
Maj :t, att för utförande av den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en
delegation av nio personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att
till ledamöter av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av
dem att vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma
delegation.

Under åberopande av nämnda bemyndigande utsåg departementschefen samma
dag till ledamöter i delegationen advokaten Eliel Löfgren, generaldirektören
och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss samt professorn Sigfrid Wallengren,
varjämte åt Löfgren uppdrogs att såsom ordförande leda delegationens arbete.
Efter anmodan utsågo landsorganisationen och arbetsgivareföreningen sina representanter
i delegationen. Sedan Löfgren utnämnts till minister för utrikes
ärendena, utsåg jag den 14 juni 1926 landshövdingen Henning Elmquist att i
Löfgrens ställe vara ledamot av delegationen och ordförande i densamma.

Riksdagen Redan före tillsättandet av omförmälda delegation hade i tre vid 1926 ars
1926. riksdag väckta motioner framhållits behovet av åtgärder till främjande av arbetsfreden.
Med anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse den
30 april 1926 (nr 167) om ytterligare åtgärder i berörda syfte. Riksdagen
framhöll häri bland annat, att frågan, huruvida det över huvud taget vore ändamålsenligt
att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande,
icke borde göras beroende av de ståndpunkter, som komme att intagas
av de grupper, vilka vore företrädda inom delegationen. Även om en viss hänsyn
vid lagstiftningens utformande syntes böra tagas till åskådningarna inom
de åsyftade grupperna, borde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som vore
att befara, icke tillmätas sådan betydelse, att de föranledde, att tanken på ytterligare
lagstiftning övergåves. Tydligt vore, att därvid åsyftades en lagstiftning,
som vore rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt
samhälles rättsordning. Då så lång tid förflutit, sedan riksdagen avlåtit
skrivelse till Kungl. Maj:t i berörda ärende, uttalade riksdagen den förväntan,
att den pågående utredningen måtte så fullföljas, att förslag, som därav
föranleddes, snarast möjligt kunde föreläggas riksdagen. På grund av vad sålunda
anförts anhöll riksdagen, att så snart Kungl. Maj :t ansåge det material
föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt för
riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet,

I anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse anmodade jag den 12 juli
1926 delegationens ordförande att skyndsamt inkomma med uppgift, huruvida
delegationen kunde under hösten 1926 före fullgörandet av sitt uppdrag i dess
helhet förebringa erforderligt material för bedömande av frågan om viss eller
vissa av ifrågavarande lagstiftningsåtgärder, samt att, därest berörda fråga
besvarades nekande, meddela ungefärlig uppgift om tiden, när arbetet i
dess helhet kunde beräknas vara avslutat. Till svar härå anmälde delega -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

tionens ordförande i skrivelse den 14 juli 1926, att delegationen hyste förhoppning
att före utgången av år 1926 åtminstone i väsentliga delar hava slutfört
sitt uppdrag att få klarlagda olika berörda gruppers ståndpunkter till de
i statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 angivna spörsmålen, så att officiell
rapport därom kunde avgivas.

Den 12 juli 1926 avlät jag jämväl en skrivelse till socialstyrelsen, däri jag
— under erinran att styrelsen den 27 september 1924 erhållit i uppdrag att
verkställa utredning och inkomma med förslag rörande åtgärder till arbetsfredens
bevarande — anhöll bland annat om uppgift angående den tid, inom
vilken den åt styrelsen sålunda uppdragna utredningen kunde beräknas vara
avslutad. Med anledning härav meddelade socialstyrelsen i skrivelse den 16
juli 1926, att styrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tills vidare
befriad från fullgörandet av förenämnda uppdrag, i den mån icke delegationen,
som erhållit bemyndigande därtill, funne påkallat anlita styrelsens medverkan.

Med hänsyn till dessa svar och då i riksdagsskrivelsen framhållits, att däri
avsedda lagstiftningsåtgärder borde vidtagas snarast möjligt, upptog jag till
övervägande frågan, huruvida icke någon del av ämnet lämpligen kunde utbrytas
och göras till föremal för särskild legislativ behandling. Det framstod därvid
klart, att till behandling främst borde upptagas spörsmålet om anlitande av
obligatorisk skiljenämnd eller domstol i tvister angående tolkning och tillämpning
av kollektivavtal. På grund härav riktade jag i september 1926 till delegationens
ordförande en förfrågan, huruvida delegationen inom den allra närmaste
tiden kunde avgiva rapport beträffande den del av undersökningen, som
avsåge frågan om parternas ställning till obligatoriskt rättsförfarande i sådana
tvister. Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 21
september 1926, att av landsorganisationens representanter inom delegationen
upplysts, att man på arbetarsidan funne sig icke kunna slutgiltigt fixera sin
standpunkt till berörda spörsmål förrän efter hörande av landsorganisationens
representantskap. Man hade vidare meddelat, att representantskapsmöte av
praktiska skäl kunde avhållas först under december månad 1926. Vid sådant
förhållande kunde den åsyftade rapporten avlämnas tidigast under loppet av
samma månad.

Då det emellertid var uppenbart, att därest förslag i ämnet skulle kunna framläggas
för 1927 års riksdag, med förarbetena till desamma icke kunde anstå
till dess delegationen inkommit med sin omförmälda rapport, lät jag under hösten
1926 inom departementet igångsätta en förberedande utredning rörande möjligheterna
för en lagstiftning om rättsligt avgörande av tvister angående kollektivavtals
tolkning och tillämpning. Såsom material för denna utredning användes
förutom de lagförslag, som framlagts för 1910 och 1911 års riksdagar, det förslag,
som år 1916 avlämnats av socialstyrelsen, ävensom de yttranden, som på
sm tid avgivits däröver av myndigheter och organisationer. Tillika erhöllos
från delegationen vissa inom densamma utarbetade förberedande promemorior,
varjämte utländsk lagstiftning beaktades. På grundval av detta material utarbetades
inom departementet preliminära utkast till lagar om kollektivavtal
samt om arbetsdomstolar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att det
icke blivit möjligt för delegationen att avgiva den i skrivelsen den 21 september
1926 nämnda rapporten inom i samma skrivelse angivna tid eller före december
månads utgång. Vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer hade nämligen
ej för delegationen framlagt slutgiltigt fixerade ståndpunkter till föreliggande
spörsmål. Därtill komme, att flera av delegationens ledamöters tid
under de senaste månaderna starkt tagits i anspråk för andra offentliga uppdrag
av brådskande natur. Delegationens utredningar hade dock framskridit
så långt, att de i väsentliga delar förelåge färdiga i preliminärt skick och vore
föremål för slutlig omprövning. På grund av sålunda angivna förhållanden
kunde delegationen emellertid ej utfästa sig att tidigare än under loppet av mars
månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten.

Departe- Med hänsyn till vad sålunda förekommit syntes det mig nödvändigt att till
:-to‘ndecember förnyat övervägande upptaga frågan, huru utredningsarbetet på berörda om1936.
råde lämpligen borde bedrivas. Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926
anförde jag därför bland annat:

Givetvis hade det, från vissa synpunkter sett, varit önskvärt, att frågan om
åtgärder för främjande av arbetsfred i hela dess vidd kunnat på en gång upptagas
till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt företagas till avgörande.
Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara möjligt. Vid sådant
förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades till det område,
där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades, nämligen
det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare samt tvister i anledning därav. I synnerhet på nämnda område framstode
den nuvarade bristen på rättslig reglering såsom betänklig. Rättssäkerheten
krävde, att lösningen av dylika tvister icke bleve beroende av de stridande
parternas maktmedel. Därtill komme, att den betänksamhet, som inom intresserade
kretsar gjorde sig gällande gent emot lagstiftning i omförmälda ämne
över huvud, vore mindre principiellt grundad och mindre skarpt betonad i fråga
om statens ingripande mot nämnda slag av tvister.

Jag ansåg mig därför böra förorda, att frågan om lagstiftningsåtgärder för
anordnande av ett obligatoriskt rättsförfarande i tvister på grund av kollektivavtal
omedelbart upptoges till särskild behandling. Detta syntes lämpligen
kunna ske i anslutning till det förberedande arbete, som under hösten utförts
inom departementet. För ärendets fortsatta behandling borde tillkallas särskilda
sakkunniga. Ändamålsenligt vore, att därvid anlitades jämväl medlemmar
av delegationen. Därigenom möjliggjordes nämligen ett utnyttjande av den
erfarenhet, som vunnits under delegationens verksamhet. Arbetet borde med
hänsyn till riksdagens uttalade önskan bedrivas på sådant sätt, att förslag i
ämnet om möjligt kunde föreläggas 1927 års riksdag. Naturligen hade det varit
önskvärt, att före arbetets slutförande delegationens utlåtande förelegat, men
att uppskjuta det fortsatta utredningsarbetet i avvaktan på nämnda utlåtande
syntes dock icke vara nödvändigt. På det sätt jag antytt kunde nämligen delegationens
erfarenhet utnyttjas vid ärendets fortsatta behandling. Att döma av
delegationens utfästelse kunde man i varje fall förvänta, att då riksdagen hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att taga ställning till omförmälda förslag, delegationens slutliga utlåtande
skulle föreligga. Vad anginge delegationens fortsatta arbete, borde detsamma
bedrivas enligt förut gällande grunder. Oavsett huru den särskilt upptagna
lagstiftningsfrågan löstes, syntes det vara av värde att erhålla kunskap om de
närmast intresserade parternas ställning såväl till nämnda fråga som till de
övriga problem, vilka hänskjutits till delegationen. Sedan densamma avgivit
sitt utlåtande, syntes ställning böra tagas till den fortsatta behandlingen av dessa
andra problem. Jag utgick därvid från att delegationen komme att senast den
31 mars 1927 avgiva sin slutliga rapport.

I enlighet med av mig gjord hemställan förordnade därefter Kungl. Haj:t
Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren
Arthur Lindhagen att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda
vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom kollektivavtal
uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

I skrivelse den 13 januari 1927 till delegationens ordförande meddelade
sedermera landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de vore
förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete. Såsom grund härför
framhöllo de bland annat, att då regeringen på de skäl jag anfört beslutit
tillkalla särskilda sakkunniga för att utarbeta förslag till lagstiftning, hade
regeringen intagit sin ståndpunkt utan hänsyn till delegationens utredningsarbete
eller de meningar, som kunde vara till finnandes hos arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer. I anledning av den ringaktning regeringen
visat såväl de stora och vittomfattande frågor, varom det rörde sig, som delegationens
arbete, hade landssekretariatet ansett det olämpligt att vidare deltaga
i detsamma och att till delegationen insända något yttrande i de frågor,
som ursprungligen förelagts delegationen för utredning. Oaktat någon saklig
anledning till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,
vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss, som väl i
vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari
1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegationen,
Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt fullfölja
och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna rörande
vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande.
Wallengren hade den 12 januari 1927 på egen begäran blivit entledigad från
uppdraget att vara ledamot av delegationen. Med skrivelse den 28 februari
1927 avlämnade Elmquist och Huss redogörelse för omförmälda utredningar.

Den 21 januari 1927 avlämnade jämväl bemälda, den 30 december 1926 Be saHuntillkallade
sakkunniga — efter granskning och överarbetning av de inom social- ni9a
departementet uppgjorda preliminära utkasten -— utkast till lagar om kollektivavtal
och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering. De av de
sakkunniga avlämnade utkasten torde få såsom bilagor fogas vid protokollet
i detta ärende (se bilagorna A och B). För de sakkunnigas motivering kommer
jag att redogöra i det följande.

Över de sakkunnigas utkast avgåvos efter remiss utlåtanden av socialstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen
och domänstyrelsen. Socialstyrelsen fogade vid sitt utlåtande utdrag av protokoll,
hållet vid sammanträde med sociala rådets sektion för arbetarskydd och
arbetarfrågor i allmänhet den 15 februari 1927. Arméförvaltningen och marinförvaltningen
åberopade yttranden av en del underlydande förvaltningsorgan.

Vidare avgåvos yttranden av centralförbundet för socialt arbete, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges
redareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, svenska tidningsutgivareföreningens
arbetsgivaresektion, svenska städernas förhandlingsorganisation,
Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges
bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges charkuterioch
slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund,
Sveriges målarmästareförening, Sveriges skräddarmästares centralförening,
Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges
smides- och mekaniska verkstadsidkares riksförbund, landssekretariatet,
svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,
svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Sveriges
hotell- och restaurangpersonals förbund, Upplands lantarbetareförbund, telegraf-
och telefonmannaförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska
maskinbefälsförbundet, svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund, svenska
automobilförareförbundet samt försvarsverkens civila personals förbund.
Landssekretariatet fogade vid sitt yttrande uttalanden från trettio till landsorganisationen
anslutna fackförbund.

Tillika inkommo skrivelser i ämnet från svenska eldareunionen och omkring
ettusenfemhundra fackförbundsavdelningar och andra arbetarsammanslutningar
i olika delar av landet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena, för vilkas innehåll jag i det följande
kommer att närmare redogöra, framställdes anmärkningar mot de sakkunnigas
utkast. Vid anmälan i statsråd den 18 mars 1927 av fråga om anslag till
centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. yttrade jag rörande de
framställda erinringarna bland annat, att en del av desamma syntes värda beaktande.
I varje fall krävde de ett ingående övervägande. Ett tillgodoseende
av de gjorda ändringsyrkandena kunde ej ske utan en omarbetning av utkasten.
Uppenbart vore, att den ytterligare beredning av ärendet, som sålunda
krävdes, icke kunde bliva slutförd å sådan tid, att förslag i ämnet kunde framläggas
för 1927 års riksdag. Vid den sålunda ifrågasatta beredningen borde
även komma under övervägande, i vilken utsträckning frågan om särskilda
anordningar i syfte att förekomma arbetsinställelser i tvister, där staten eller
kommun vore part, kunde bringas till lösning.

Departe- Frågan om ärendets fortsatta beredning upptogs av mig i statsråd den 12
l^Juli^1927 ■*''u^ 1927. Därvid redogjorde jag i korthet för vad som tidigare förekommit
samt framhöll vidare, att såsom av det anförda framginge, två i viss mån
skilda uppgifter förelåge: å ena sidan åstadkommandet av lagstiftning rörande
kollektivavtal och arbetsdomstolar, å andra sidan genomförandet av anordnin -

Kungl. Maj:f,s proposition nr 39. 21

gar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och kommunernas verksamhet.

Vad den först berörda frågan anginge, syntes, såsom jag påpekat den 18 mars
1927, en överarbetning böra ske av de omförmälda lagutkasten, med hänsyn
tagen till de från olika håll framställda anmärkningarna. Det kunde antagas,
att vissa av de uttalade önskemålen borde och kunde tillgodoses. Den omarbetning
av utkasten, som sålunda borde komma till stånd, syntes kunna verkställas
inom socialdepartementet. Arbetet borde bedrivas på sådant sätt, att
förslag i ämnet kunde framläggas för 1928 års riksdag.

Vidkommande det andra spörsmålet, frågan om tryggande av arbetsfreden
vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vinnande
av berörda syfte. I första hand syntes man därvid böra eftersträva
slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att
därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och former
skapades för avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare innehållet
av dylika avtal kunde jag icke för det dåvarande yttra mig. I fråga
om sättet för biläggande av tvister under avtalstiden borde emellertid stadgas,
att förhandling skulle äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke
kunde på dylikt sätt vinnas, tvisten borde hänskjutas till en på lämpligt sätt
anordnad skiljenämnd. I anslutning därtill borde i avtalen föreskrivas, att
under avtalstiden arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några
förhållanden finge förekomma, önskvärt vore ur arbetsfredens synpunkt även,
att i avtalen intoges bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens
utgång parterna icke kunde enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt
fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande
även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll jag sålunda berört
allmänt komme till användning inom statens och kommunernas verksamhetsområden,
skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas. För de
närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra betydande
direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en sådan anordning
allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal och att träda i förhandling
med arbetsgivaren. För det allmänna såsom arbetsgivare och jämväl
för arbetarna skulle det vara en stor fördel att i avtal fastsloges, att arbetsvillkoren
på förenämnda områden alltid skulle regleras på fredlig väg och
att genom överenskommelse förbud skulle skapas mot arbetsinställelser av
alla slag. ;>$

Jag förbisåge icke, att, särskilt vad anginge kommunerna, avsevärda svårigheter
kunde möta mot genomförande av en anordning, sådan som den ifrågasatta.
Det syntes mig emellertid lämpligt, att denna fråga gjordes till föremål
för grundlig utredning. Därvid borde främst undersökas, huruvida kollektivavtal
av det innehåll jag antytt kunde upprättas för statens och kommunernas
verksamhet. Om det funnes lämpligt, borde vidare enhetliga normer uppställas
för innehållet i dylika avtal. Även andra åtgärder för arbetsfredens
frygg^nde på ifrågavarande område borde emellertid komma under övervägande.
,Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas till de i viss mån olikartade

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, rådde beträffande kommunerna.

Den utredning jag sålunda ifrågasatte syntes böra utföras av sakkunniga,
tillkallade inom socialdepartementet. Därjämte borde till samarbete med
dessa inkallas såväl representanter för dem av statens verk, vid vilka användes
personal i arbetarställning, samt för kommunerna som ock ombud för de arbetarorganisationer,
vilkas medlemmar i någon större omfattning skulle komma
att beröras av de föreslagna åtgärderna. I den mån riksdagens medverkan
kunde komma att krävas för genomförande av blivande förslag i ämnet, syntes
det mig önskvärt, att frågan kunde föreläggas 1928 års riksdag.

Enligt av mig gjord hemställan bemyndigade därefter Kungl. Maj:t mig att
tillkalla högst sex sakkunniga att verkställa utredning rörande anordningar,
ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun
vore part. Tillika erhöll jag bemyndigande att till samarbete med nämnda sakkunniga
inkalla representanter för statens verk och kommunerna samt ombud
för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar skulle komma att beröras av de
ifrågasatta anordningarna. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag
såsom sakkunniga Elmquist, ordförande, samt byråchefen i socialstyrelsen J.
A. E. Molin och tillförordnade sekreteraren i samma ämbetsverk O. Ekblom.
De sakkunniga hava börjat sitt arbete.

I anslutning till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 juli 1927 lät
jag vidare inom socialdepartementet verkställa en omarbetning av de sakkunnigas
utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar, därvid de
anmärkningar, som framställts i de inkomna utlåtandena, såvitt möjligt beaktades.
Såsom resultat av detta arbete föreligga nu förslag till lagar om
kollektivavtal och om arbetsdomstol.

Kollektivavtalens utbredning in. in.

För att klargöra betydelsen av den nu föreliggande lagstiftningsfrågan torde
det vara lämpligt att något beröra kollektivavtalens utbredning i vårt land.
Den kollektiva avtalsformen vann i början av 1900-talet hastigt terräng i
Sverige. Kollektivavtal upprättades inom ett flertal näringsgrenar såväl inom
storindustrien som hantverket och även vissa delar av transportverksamheten.
En kraftig tillbakagång inträdde visserligen efter 1909 års storstrejk, men
från och med år 1915 har kollektivavtalets betydelse åter vuxit. Nu antydda
utveckling framgår av följande sammanställning ur den officiella statistiken
över kollektivavtal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

i r	Antal kollek-tivavtal	Antal av kollektivavtal berörda
arbetsgivare	arbetare
Vi 1908..................	1.971	11,241	255,950
» 1909 ..................	2,365	12,936	318,190
> 1910 ..................	1,765	9,410	254,000
■- 1911................ ■	1,617	9,289	251,625
» 1912 ..................	1,476	8,547	229.792
> 1913 ..................	1,457	8,240	226,885
» 1914 ..................	1,448	8,300	233,020
> 1915 ..................	1,408	8,168	244,390
> 1916 ..................	1,457	8,320	255,731
> 1917 ..................	1,586	8,305	265,517
> 1918 ..................	1,779	9,070	297,346
> 1919 ..................	2,041	10,549	316,772
» 1920 ..................	2,154	11,532	378,889
s,/is 1920 ..................	2,256	12,404	424,366
> 1921 ..................	1,876	11,105	348,675
> 1922 ..................	1,762	10.923	312,765
> 1923 ..................	1,975	11,437	391,197
» 1924 ..................	2,214	12,614	413,181
> 1925 ..................	2 455	13,610	451,592
> 1926 ..................	2.617	14,300	464,503

Hela antalet lönarbetare i Sverige beräknas uppgå till omkring 1.2 miljoner.
Då antalet av kollektivavtal berörda arbetare för närvarande utgör omkring
460,000, har alltså något mer än en tredjedel av samtliga lönarbetare sina arbetsvillkor
reglerade genom kollektivavtal.

Den kollektiva avtalsformen är starkt företrädd inom vissa arbetsområden,
medan den inom andra fått ringa eller nästan ingen tillämpning. Det är
framför allt inom fabriksindustrien och byggnadsverksamheten som kollektivavtalet
funnit användning. Kollektivavtalen inom dessa områden torde beröra
direkt omkring 75 procent av hela antalet sysselsatta arbetare.

För jordbruket och skogshanteringen har kollektivavtalet relativt liten betydelse.
Inom det större jordbruket (brukningsdelar av över 50 hars storlek),
som sysselsätter cirka 100,000 lönarbetare, beröras direkt endast cirka 10
procent av arbetarna av kollektivavtal. Inom skogshanteringen har den kollektiva
avtalsformen kommit till användning i större mån endast i Värmland
och Bergslagen (cirka 15,000 arbetare).

Inom samfärdseln gälla enligt föreliggande uppgifter kollektivavtal för omkring
50,000 arbetare (inklusive enskilda järnvägarnas trafik- och kontorspersonal).
Inom handelsnäringen äro endast cirka 7,000 arbetare berörda av
kollektivavtal.

I fråga om kollektivavtalens giltighetsområde brukar man skilja mellan
tre huvudtyper av kollektivavtal, nämligen riksavtal, ortsavtal och avtal för
enskilda arbetsplatser (lokal- eller fabriksavtal), vartill kommer en mellanform
mellan riks- och ortsavtal, benämnd distriktsavtal.

Ett riksavtal omfattar i regel ett flertal arbetsställen inom en industri eller
ett yrke i hela landet. Det ingås mellan de riksorganisationer, som å ömse
sidor finnas på området, och dess räckvidd begränsas alltså till de företag å

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

olika orter, vilkas arbetsgivare och arbetare tillhöra riksorganisationerna.
Som garant å arbetsgivarsidan står alltid ett industri- eller yrkesförbund, å
arbetarsidan ett fack- eller industriarbetarförbund eller, såsom i vissa fall,
flera sadana förbund. Riksavtalet inom mekaniska verkstadsindustrien är,
exempelvis, undertecknat av fem fackförbund och enligt förhandlingsprotokoll
godkänt av ytterligare två förbund. Pappersbrukens riksavtal är å arbetarsidan
avslutat förutom av svenska pappersindustriarbetareförbundet av
fyra förbund, till vilka en del specialarbetare äro anslutna.

Med ortsavtal förstas sadana avtal, som omfatta hela eller större delen av
en näringsgren eller ett yrke på en ort. Typiska sådana äro byggnadsfackens
avtal, vilka upprättas mellan en platsorganisation av arbetsgivare (byggmästarförening)
och en fackförening (avdelning av något av byggnadsarbetarförbunden).
Till denna grupp kunna räknas även en del avtal inom möbelindustrien,
livsmedelsbranschen och handelsarbetarfacket.

Kollektivavtal, som träffas mellan en oorganiserad arbetsgivare och fackföreningen
vid hans företag, har givetvis sin giltighet begränsad till detta företag.
Sadana rent lokala avtal förekomma emellertid i stor utsträckning även
hos arbetsgivarorganisationernas medlemmar, exempelvis inom sågverksindustrien,
sockerindustrien, tändsticksindustrien m. fl. Ehuru avtalens allmänna
innehåll och i viss utsträckning även specialbestämmelser vanligen överenskommas
vid centrala förhandlingar mellan organisationerna å ömse sidor,
träffas själva avtalen lokalt, mellan vederbörande arbetsgivare och fackföreningen
på platsen.

Inom några näringsområden hava kollektivavtalen — bl. a. på grund av organisationsförhållandena
— erhållit en vidsträcktare giltighetsrayon än ortsavtalen,
men utan att de kunna betecknas såsom riksavtal. Sådana avtal,
s. k. distriktsavtal, förekomma vid jordbruket, där avtalen ingås mellan länsföreningar
av jordbrukare och motsvarande distriktsorganisationer av lantarbetarnas
organisation. Inom stenindustrien och några andra industrigrenar
äro förhållandena likartade.

Förekomsten av de nu nämnda olika slagen av kollektivavtal framgår av
nedanstående sammanställning över vid årsskiftena 1907/08, 1920/21 och
1926/27 gällande kollektivavtal och därav berörda arbetare:

1907/08

1920/21

1926/27

Riksavtal

Antal

avtal

Antal arbetare

absolut %

41,006

190,621

179,382

16.1

43.6

38.6

Ortsavtal

Antal

avtal

781

646

824

Antal arbetare

absolut %

84,083

52,946

73,422

12.1

15.8

Lokala vtal

Antal

avtal

1,105

1,550

1,703

Antal arbetare

absolut

111.750

159,931

167,923

43.6

36.5

36.2

Distriktsavtal

Antal

avtal

Antal arbetare

absolut

19,111

34,089

43,776

7.5

7.8

9.4

Med nu nämnda siffror böra sammanställas uppgifterna rörande antalet arbetsinställelser,
därav berörda arbetsgivare och arbetare samt genom arbets -

Ilungl. Maj:ts proposition nr 39. 25

inställelserna förlorade arbetsdagar. Ur den officiella statistiken hava hämtats
följande siffror:

Arbetsinställelser under åren 190S—1926.

År	Strejker	Lockouter	Arbetsinställelser av blandad karaktär1	Hela antalet	Antal förlorade arbets-dagar 2
An- tal	Ar- bets- givare	Arbe- tare	An- tal	Ar- bets- givare	Arbe- tare	An- tal	Ar- bets- givare	Arbe- tare	i arb.-. arbets-inst.j givare	arbe- tare
1908	229	473	17,187	38	125	2,672	35	826	20,498	302	1,424	40,357	1,842,200
1909	102	7,707	229,248	22	451	71,364	14	30	1,137	138	8,188	301,749	11,799,700
1910	66	127	3,420	5	5	101	5	14	150	76	146	3,671	39,000
1911	85	150	4,940	9	1,759	15,145	4	11	491	98	1,920	20,576	569,800
1912	108	168	5,797	4	337	2,166	4	284	2,017	116	789	9,980	292,100
1913	118	203	9,574	1	1	17	—	—	—	119	204	9,591	303,300;
1914	105	181	8,832	8	64	5,368	2	2	185	115	247	14,385	620,500\|
1915	70	100	4,277	7	7	813	3	3	29	80	no	5,119	83,300
1916	218	474	19,287	2	2	41	7	23	1,383	227	499	20,711	474,700
1917	458	1,399	45,019	8	8	1,016	9	17	666	475	1,424	46,701	1,108,800
1918	668	1,756	50,377	10	10	756	30	923	10,090	708	2,689	61,223	1,436,400
1919	414	1,977	69,980	10	10	727	16	376	10,334	440	2,363	81,041	2,295,900
1920	455	1,952	42,657	9	544	37,988	22	458	58,394	486	2,954	139,039	8,942,500
1921	302	1,913	44,053	22	38	742	23	371	4,917	347	2,322	49,712	2,663,300
1922	354	1,069	43,547	11	17	287	27	174	31,845	392	1,260	75,679	2,674.600
1923	192	488	42,995	6	158	21,506	8	151	38,395	206	799	102,896	6,907,400
1924	238	704	19,495	11	22	1,545	12	151	2,936	261	877	23,976	1,204,500
1925	211	994	20,438	15	550	117.772	13	33	7,568	239	1,577	145,778	2,559,700
1926	191	350	28,046	4	101	24,116	11	53	729	206	504	52,891	1,711,200

1 Denna kategori omfattar dels sådana konflikter, vilka arbetsgivarna karakteriserat som strejker
men arbetarna som lockouter, dels sådana, vid vilka arbetsinställelsen utbrutit i form av strejk, som
sedermera följts av lockoutförklaring.

2 Dessa hava räknats på det år, under vilket de förlorades, även om arbetsinställelsen påbörjats
och redovisats tidigare.

Främmande rätt.

Lagbestämmelser rörande kollektivavtal finnas i ett flertal främmande länder.
Den norska lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister innehåller sålunda
bland annat föreskrifter om kollektivavtal, om olovlig arbetsinställelse samt om
skadestånd för brott mot kollektivavtal och för dylik arbetsinställelse. I den
danska lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skiljedomstolen givas regler
om kollektivavtal och om påföljd för överträdelse av sådana avtal. I Finland
har den 22 mars 1924 utfärdats lag om kollektivavtal, vilken reglerar

Bes tämmelser
rörande
kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Särskilda
organ för
prövning a\
kollektiva
tvister.

kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Bestämmelser om kollektivavtal
givas för Tyskland i förordningen den 23 december 1918 om kollektivavtal,
arbetar- och funktionärsnämnder samt skiljedom i arbetstvister, vilken endast
ger vissa allmänna regler om dylika avtal. Emellertid har på riksarbetsministeriets
föranstaltande utarbetats och under år 1921 offentliggjorts ett förslag
till lag om kollektivavtal, innebärande en systematisk reglering av dylika
avtal. För Österrikes del givas föreskrifter om kollektivavtal i lagen den 18 december
1919 om inrättandet av skiljenämnder och om kollektivavtal. Nämnda
lag inskränker sig huvudsakligen till att helt kort angiva kollektivavtalets
verkan och kretsen av personer, som bliva bundna av avtalet. Däremot
inlåter sig lagen icke på en närmare reglering av kollektivavtalet. Denna reglering
har uppskjutits i avbidan på en tilltänkt bearbetning av den österrikiska
arbetsrätten. Ej heller den schweiziska lagstiftningen bar närmare reglerat kollektivavtalet.
Emellertid innehåller den schweiziska civillagboken, enligt lagen
den 30 mars 1911 om komplettering av nämnda lagbok, vissa allmänna bestämmelser
rörande kollektivavtalet och dess verkningar. I Frankrike har genom
lagen den 25 mars 1919 om kollektivavtal i Code du travail et de la prévoyance
sociale insatts ett nytt kapitel, som närmare reglerar kollektivavtalet. Den
belgiska lagstiftningen innehåller icke några regler rörande kollektivavtal,
ehuru lagen den 31 mars 1898 om fackföreningarna synes förutsätta slutandet
av sådana avtal. Däremot hava inom parlamentet väckts flera förslag om
lagstiftning i detta ämne. Den i Nederländerna gällande allmänna lagen ger
i en artikel vissa grundläggande principer rörande kollektivavtal. Dessutom
bar den nederländska regeringen den 22 september 1926 för generalstaterna
framlagt ett förslag till lag om reglering av det genom kollektivavtal uppkommande
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Förslaget blev med
vissa ändringar antaget av andra kammaren. Då jag i det följande talar om
det nederländska förslaget, avses därmed regeringsförslaget i dess för generalstaterna
framlagda avfattning.

För innehållet i en del av de nu berörda författningarna kommer jag att
redogöra i samband med behandlingen av bestämmelserna i de inom departementet
överarbetade förslagen.

I ett mycket stort antal främmande länder har man genom lagbestämmelser
anordnat särskilda former för avgörande av kollektiva tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Härvid har man i regel gjort skillnad mellan, å ena sidan,
tvister rörande tolkning och tillämpning av gällande kollektivavtal — med en
oegentlig beteckning kallade rättstvister — och, ä andra sidan, tvister angående
frågor, som icke reglerats genom dylikt avtal, däribland framför allt
angående upprättandet av kollektivavtal — intressetvister. För avgörande av
dessa båda grupper av tvister hava olika system kommit till användning. På
vissa håll bar man anordnat ett obligatoriskt rättsförfarande, innebärande skyldighet
för parterna att låta uppkomna tvister med bindande verkan avgöras
av därför bildade statsorgan. Dessa organ hava anordnats antingen såsom
domstolar eller såsom skiljenämnder. På andra håll har förfarandet byggts
på frivillighetens grund. Staten har där allenast ställt till förfogande vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

organ för prövning av uppkomna tvister, och det ankommer på parterna att
gemensamt besluta, huruvida dessa organ skola tagas i anspråk. Omförmälda
organ hava karaktär av skiljenämnder. Rörande lagstiftningen på detta område
får jag hänvisa till den översikt rörande utländsk lagstiftning om medling och
skiljedom i arbetstvister, utarbetad av byråchefen N. Bergsten, vilken ingår
bland omförmälda av Elmquist och Huss den 28 februari 1927 avlämnade utredningar
till belysande av arbetsfredsfrågan. Här må endast erinras om följande.

Enligt lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister finnes i Norge en särskild
domstol, arbetsrätten, som har att handlägga mål om kollektivavtals giltighet,
rätta innebörd eller bestånd, om krav, som grunda sig på kollektivavtal, samt
om påföljd för förening av avtalsbrott eller olovlig arbetsinställelse. Under
mål om kollektivavtal kan även inbegripas krav, som grundar sig på ett enskilt
arbetsavtal, därest kravet blir omedelbart avgjort genom domen i huvudsaken.
Arbetsrätten består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden,
övriga ledamöter samt två suppleanter för envar av de sistnämnda utnämnas
av konungen för tre år. Ställföreträdare för ordföranden förordnas
vid varje tillfälle, då så är behövligt. Av ledamöterna utses två efter förslag
av arbetsgivarorganisationer och två efter förslag av fackföreningar. På samma
sätt förordnas suppleanter för nämnda ledamöter. Rätt att avgiva förslag
tillkommer arbetsgivarorganisation, som omfattar minst etthundra arbetsgivare,
vilka tillsammans sysselsätta minst tiotusen arbetare, samt fackförening, som
omfattar minst tiotusen arbetare. Bland kompetensvillkoren för ledamöterna
märkas, att de skola hava fyllt trettio år och icke få vara medlemmar i fackförenings
eller arbetsgivarorganisations styrelse eller vara fast anställda i sådan
förenings tjänst. Ordföranden och en av de två andra ledamöter, som
tillsättas utan förslag, skola dessutom uppfylla de villkor, som föreskrivas
för ledamöter av Norges högsta domstol. Den andre av nämnda ledamöter
får icke innehava sådan ställning eller sådan verksamhet, att han kan betraktas
som representant för någon av parterna. Ledamöterna skola avgiva
skriftlig försäkran, att de samvetsgrant skola uppfylla dem åliggande plikter.
Märkas bör, att i Norge enligt en särskild lag den 5 maj 1927 om tillägg till
lagen om arbetstvister finnes obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister.
Finner konungen, att en tvist om arbets- eller lönevillkor eller andra arbetsförhållanden,
som icke omfattas av kollektivavtal, sätter betydande samhällsintressen
i fara och har medling försökts utan resultat, kan han sålunda förordna,
att tvisten skall avgöras av en särskild skiljenämnd.

I Danmark finnes enligt lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skiljedomstolen
ett särskilt organ för prövning av vissa arbetstvister. Denna skiljedomstol
har att med uteslutande av de allmänna domstolarna handlägga tvister
mellan organisationer, när saken rör brott mot överenskommelser mellan en
arbetarorganisation å ena, och en arbetsgivarorganisation eller en enskild arbetsgivare,
å andra sidan. Skiljedomstolen skall bestå av sex ordinarie ledamöter
och sexton suppleanter samt en ordförande och två eller tre vice ordförande.
Så länge den danska arbetsgivarföreningen och de samverkande fackförbunden
i övervägande grad representera landets i lantbruk och skogsbruk

Norge.

Danmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Finland.

Tyska riket.

samt industri, hantverk, transport och jordarbete sysselsatta arbetsgivare och
arbetare, skola dessa föreningar utse vardera tre medlemmar och åtta
suppleanter. Därest nämnda organisationer skulle upphöra att på dylikt
sätt företräda parterna, skall inrikesministern vidtaga åtgärder för
åstadkommande av ändring i lagen. Valet gäller för två år. Ordförande
och vice ordförande väljas av de ordinarie medlemmarna för varje år.
Kommer val av ordförande eller vice ordförande icke till stånd, skola
presidenterna i Danmarks högsta domstol och övriga kollegiala domstolar i
Köpenhamn företaga valet bland nämnda domstolars juridiskt bildade medlemmar.
Ordföranden, vice ordförandena samt en av de från vardera sidan
valda medlemmarna och motsvarande antal suppleanter skola hava domarkompetens.
Det bör påpekas, att inom en år 1925 tillsatt kommission för utredning
av spörsmålet om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare en
minoritet förordat införande av obligatorisk skiljedom i sådana arbetskonflikter,
där mycket omfattande samhällsintressen stode på spel, och där företagen
medling visat sig resultatlös.

Bestämmelser om särskilda organ för prövning av tvister om kollektivavtal
finnas icke i finsk rätt. Enligt lagen den 22 mars 1924 om kollektivavtal
skola tvister, som föranledas av dylika avtal, handläggas av allmän domstol.
Emellertid har från vissa håll gjorts gällande, att denna anordning medförde
olägenheter, särskilt för behandlingen av mindre löne- och andra frågor, då
det icke lönade sig att för deras skull sätta i gång den dyrbara och långsamt
arbetande domstolsmekanismen. För avgörandet av dithörande tvister borde
därför införas snabbt och billigt arbetande organ, och intill dess sådana kommit
till stand borde man i möjligaste man taga i bruk det frivilliga skiljemannaförfarandet.
Då erfarenhet vunnits om lagen angående kollektivavtal,
borde för de rättstvister, som föranleddes av dylika avtal, grundas en särskild
sakkunnig domstol.

Ett system av specialdomstolar för arbetstvister finnes i Tyskland. Enligt
arbetsdomstolslagen den 23 december 1926 skall rättsskipningen i dylika
tvister åligga särskilda domstolar, nämligen arbetsdomstolar, landsarbetsdomstolar
och riksarbetsdomstolen. Arbetsdomstolarna äro med uteslutande av
de allmänna domstolarna behöriga att döma i alla slag av rättstvister mellan
arbetsgivare och arbetare samt mellan de sistnämnda inbördes. Detta gäller
såväl tvister rörande enskilda arbetsavtal som tvister, vilka hava sin
grund i kollektivavtal eller i vidtagandet av otillåtna stridsåtgärder. Arbetsdomstolar
upprättas såsom självständiga domstolar i regel en för varje
ordinarie underdomstols område och skola bestå av erforderligt antal ordförande,
vice ordförande och bisittare. Av bisittarna skall halva antalet tagas
bland arbetsgivarna och halva antalet bland arbetarna. Ordförande och
vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats justitieförvaltning i samråd
med dess chefsmyndighet för socialförvaltningen. De skola i regel vara ordinarie
domare eller, om undantag härifrån göres, besitta domarkompetens samt
med hänsyn till sin ställning vara att anse varken såsom arbetsgivare eller arbetare.
Endast personer med kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

och sociala området kunna komma i fråga till dessa befattningar. Deras innehavare
utses för minst ett och högst nio år. Vad bisittarna beträffar, äga arbetsgivar-
och arbetarorganisationer att upprätta förslag härå, och bland de sålunda
föreslagna kallar den högsta förvaltningsmyndigheten i vederbörande förbundsstat
i samförstånd med presidenten i landsdomstolen ett erforderligt antal till
bisittare för en tid av tre år. Bisittare måste hava fyllt tjugufyra år och inom
domstolens område hava under minst ett år utövat verksamhet som arbetsgivare
eller arbetare. För behandling av tvister mellan arbetsgivare och
arbetare samt mellan arbetsgivare och förvaltningspersonal uppdelar sig arbetsdomstolen
på två avdelningar. Om behov därav föreligger, kunna även
särskilda fackavdelningar upprättas för handläggande av tvister inom vissa
yrken och näringsgrenar samt för vissa grupper av arbetare eller förvaltningspersonal.
Antalet avdelningar inom varje arbetsdomstol bestämmes
av förbundsländernas justitieförvaltning i samförstånd med den högsta myndigheten
för socialförvaltningen. Domstolsavdelning är beslutför, om den består
av en ordförande och två bisittare, varav en representerande arbetsgivarna
och en arbetarna. Från arbetsdomstolarna kan i vissa fall talan fullföljas
till landsarbetsdomstolarna. Landsarbetsdomstolar upprättas i vederbörande
förbundsstater i anslutning till där befintliga landsdomstolar. Landsarbetsdomstolen
arbetar på avdelningar. ,Varje avdelning förutsättes bestå av
en ordförande och två bisittare, varav en arbetsgivar- och en arbetarrepresentant.
Ordförande och vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats justitieförvaltning
i samförstånd med chefsmyndigheten för socialförvaltningen
bland landsdomstolens ordförande och ständiga ledamöter. De böra äga kunskaper
och erfarenhet på det arbetsrättsliga och sociala området. Bisittarna,
av vilka hälften skall representera arbetsgivare och hälften arbetare, utses på
samma sätt som bisittarna i arbetsdomstolar, d. v. s. genom vederbörande stats
högsta förvaltningsmyndighet i samförstånd med presidenten i landsdomstolen
enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Valet
gäller även beträffande dessa domstolar för tre år, och till bisittare kunna
utses endast personer, som fyllt trettio år samt minst tre år varit bisittare i
arbetsdomstol. Landsarbetsdomstolens utslag kan i vissa fall överklagas genom
revisionsansökan till riksarbetsdomstolen. Sistnämnda domstol upprättas
i anslutning till rikets allmänna högsta domstol. Den skall arbeta på avdelningar
och varje avdelning förutsättes skola bestå av en ordförande, två
juridiska bisittare och två andra bisittare, av vilka en skall representera arbetsgivarna
och en arbetarna. Ordförande utses bland riksdomstolens senatspresidenter,
vice ordförande bland riksdomstolens senatspresidenter eller ledamöter
och de juridiska bisittarna bland riksdomstolens ledamöter. Samtliga
dessa skola besitta kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga och
sociala området. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna i riksarbetsdomstolen
utses av riksarbetsministern i samförstånd med riksjustitieministem
för en tid av tre år enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivarnas och arbetarnas
huvudorganisationer. De skola hava uppnått en ålder av trettiofem
år och sedan en längre tid tillbaka hava varit verksamma som arbetsgivare el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Österrike.

Schweiz.

Frankrike.

Belgien.

ler arbetare i Tyskland. Lekmannabisittare i samtliga instanser skola genom
ed förpliktas att fullgöra dem åliggande uppgifter. Enligt den tyska förordningen
den 30 oktober 1923 om förlikningsväsendet kan i vissa fall såsom en
sista utväg förekomma obligatorisk skiljedom i intressetvister.

I Österrike finnas enligt lagen den 5 april 1922 om industridomstolar med
däri sedermera vidtagna ändringar särskilda domstolar för prövning av tvister
rörande enskilda arbets- och tjänsteförhållanden. Däremot hänföras de på
kollektivavtal grundade tvisterna till de allmänna domstolarna. I dylika mål
kan utlåtande rörande tolkning av kollektivavtal inhämtas från de förlikningsnämnder,
som enligt lag den 18 december 1919 om inrättande av skiljenämnder
och om kollektivavtal skola finnas bland annat för medling i arbetstvister.

Jämväl i ett stort antal schweiziska kantoner har införts särskild lagskipning
för individuella tvister mellan arbetsgivare och arbetare. För tvister grundade
på kollektivavtal kan understundom förekomma ett skiljedomsförfarande.
Detta kan sägas hava halvobligatorisk karaktär, i det att å ena sidan tvisten
i sista hand även mot parternas önskan kan underställas skiljedom, under
det att å andra sidan skiljedomen icke blir bindande för parterna, därest båda
eller endera av dem inom viss tid förklarar sig icke kunna antaga densamma.
Skiljedom meddelas i dylika fall av de med stöd av fabrikslagen den 18
juni 1914 upprättade förlikningsnämnderna. Sammansättningen av dessa
nämnder växlar i de olika kantonerna. I en del av dem förekommer ett paritetiskt
system, d. v. s. nämnderna bestå av ett lika antal arbetsgivare och
arbetare med en opartisk ordförande. I en kanton är förlikningsnämnden sammansatt
av rent neutrala element med möjlighet att vid behov tillkalla fackkunniga
personer som rådgivande bisittare. Inom övriga kantoner förekommer
under olika former ett blandat system. På vissa håll gäller, att då
förlikningsorganen tjänstgöra såsom skiljenämnder, antalet opartiska ledamöter
ökas.

Sedan lång tid tillbaka hava i Frankrike funnits särskilda rättsskipningsorgan
för prövning av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande enskilda
arbetsavtal. Bestämmelserna härom äro sammanförda i fjärde boken
första avdelningen i Code du travail et de la prévoyance sociale. Tvister, som
hava sin grund i kollektivavtal, kunna enligt andra avdelningen i nämnda bok
hänskjutas till avgörande av skiljemän. För dylikt hänskjutande kräves samtycke
av båda parterna. Enas parterna om att anlita skiljedom, skola de
utse en skiljedomare eller ock välja en eller flera skiljedomare vardera. Om
dessa skiljedomare icke kunna komma överens om tvistens slitande, utse
de själva en opartisk ledamot. Vid oenighet om valet härav nämnes den opartiske
ledamoten av presidenten i vederbörande allmänna underdomstol.

Bestämmelser liknande de franska återfinnas i Belgien. Enligt lag den 9
juli 1926 om organisation av arbetsdomstolarna finnas i nämnda land särskilda
domstolar för handläggning av individuella tvister på arbetsområdet. För kollektivavtalstvister
tillämpas ett frivilligt skiljedomsförfarande. Härvid anlitas
de enligt förordningen den 5 maj 1926 inrättade förliknings- och skiljedoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

nämnderna, vilka skola upprättas på varje ort, där så finnes nödigt. Varje nämnd
består av en ordförande och en vice ordförande samt tre ledamöter, representerande
arbetsgivarna, och tre, företrädande arbetarna. Dessa ledamöter utses
av arbetsministern enligt förslag, upprättade av arbetsgivare och arbetare
inom vederbörande distrikt. Ordföranden och vice ordföranden utses av ledamöterna,
om de kunna enas om valet, men eljest av arbetsministern.

Särskilda arbetsdomstolar för avdömande av vare sig individuella eller kollektiva
rättstvister förekomma ej i Nederländerna. Forum för dylika tvister
är de ordinarie domstolarna.

Tvister på grund av kollektivavtal handläggas i England av de allmänna
domstolarna. Samtidigt kunna emellertid dylika tvister i likhet med intressetvister
prövas av en genom statens försorg upprättad ständig skiljenämnd.
Bestämmelser härom finnas i Industrial Courts Act 1919. Den enligt nämnda
lag anordnade ständiga skiljenämnden består av en president, ett erforderligt
antal ordförande, vilka tjänstgöra, då presidenten har förfall eller nämnden
sammanträder på två eller flera avdelningar, samt andra ledamöter. Samtliga
utses av arbetsministern. Presidenten och ordförandena skola vara oberoende
av arbetsgivare och arbetare, under det att övriga ledamöter skola
representera nämnda samhällsgrupper. Nämndens sammansättning bestämmes
för varje mål av presidenten. I regel handläggas målen av presidenten och
en ledamot från vardera sidan. För att ett mål skall kunna hänskjutas till
skiljenämnden fordras — utom då fråga är om tolkning av en tidigare meddelad
skiljedom — samtycke av båda parterna.

Mycket ingripande bestämmelser om avgörandet av arbetstvister förekomma
i Australien och Nya Zeeland. I sistnämnda land liksom i australiska förbundsstaten
— för tvister som beröra två eller flera stater — samt i Västaustralien,
Nya Sydwales, Queensland och Sydaustralien tillämpas obligatorisk
skiljedom i arbetstvister över huvud. Härvid göres ingen skillnad mellan
tvister på grund av kollektivavtal och intressetvister. Skiljedomstolarna bestå
i regel av tre personer, en ordförande, utsedd bland högsta domstolens ledamöter,
samt två bisittare, utsedda, den ena efter förslag av arbetsgivarorganisationer
och den andra efter förslag av arbetarföreningar.

Neder länderna.

England.

Australien
och Nya
Zeeland.

Svenska lagar.

Genom förenämnda lag den 28 maj 1920 om central skiljenämnd för vissa
arbetstvister inrättades i vårt land ett statligt organ för avgörande av vissa
tvister på grund av kollektivavtal. Centrala skiljenämnden äger upptaga
frågor om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning. Förutsättning härför
är, att i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan dem,
som slutit detsamma, sådan fråga hänskjutits till nämnden. Dylik fråga
må ej upptagas av nämnden, då skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att
klandra skiljedomen eller tvist angående frågan är anhängig vid domstol.
Nämnden äger att helt eller delvis avvisa till densamma hänskjuten fråga,

Kungl. Maj ds proposition nr 89.

då nämnden med hänsyn till frågans begränsade betydelse eller eljest finner
densamma icke böra handläggas av nämnden. Centrala skiljenämnden
består av sju ledamöter. Tre av ledamöterna förordnas av Konungen för en
tid av två år i sänder bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar-
eller arbetarintressen. Konungen utser en av dessa ledamöter till
nämndens ordförande och en till ställföreträdare för denne. Minst en av de
utav Konungen förordnade ledamöterna skall vara lagkunnig och hava fullgjort
vad som föreskrives för behörighet att nyttjas i domarämbeten. Övriga
fyra. ledamöter utses för ett år i sänder, två av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd och två av landsorganisationen. För dessa fyra ledamöter
utses i enahanda ordning dubbelt så många suppleanter. Skiljenämnden
bar sitt säte i Stockholm. Bland behörighetsreglerna för ledamot märkes,
att han skall hava fyllt tjugufem år. Mot ledamot av nämnden gälla
samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare. Fråga, som
hänskjutits till nämnden, må avgöras av fem ledamöter. Antalet ledamöter
måste dock alltid vara udda. Vid besluts fattande skola närvara lika antal
representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot
bland dem, som förordnats av Konungen. Uppkomma vid tvistefrågas avgörande
olika meningar mellan ledamöterna, gäller den mening, varom mer än
halva antalet av de röstande är ense. Ernås ej sådan röstövervikt angående
fråga, som blivit överlämnad till nämndens prövning, skall skiljeavtalet i avseende
därå vara förfallet. Till utredning av fråga, som handlägges av nämnden,
äger nämnden vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Av
nämnden meddelad skiljedom skall lända till efterrättelse lika som domstols
laga kraft ägande dom. Under tiden från den 1 juli 1920, då nämnden började
sin verksamhet, till och med den 31 december 1926 har nämnden haft att
handlägga 122 mål.

Vid sidan av centrala skiljenämnden finnas enligt lagen den 28 maj 1920
om särskilda skiljedomare i arbetstvister personer förordnade att såsom skiljedomare
biträda vid avgörandet av dylika tvister. Närmare föreskrifter angående
sådana skiljedomare hava meddelats genom kungörelse i ämnet den 31
december 1920. Skiljedomare förordnas av Konungen i mån av behov. Förordnande
meddelas på viss tid, högst två år i sänder. Skiljedomare skall besitta
domarkompetens. Han har till uppgift att på anmodan av parter ensam
avgöra sådana tvister rörande enskilda eller kollektiva arbetsavtals rätta
innebörd och tillämpning, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller
på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän såsom ordförande i skiljenämnder
deltaga i dylika tvisters slitande. Skiljedomare bör ej medverka
till avgörande av tvist i fall, där skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att
klandra skiljedomen. De särskilda skiljedomarna, vilka började sin verksamhet
år 1921, äro sju till antalet, med placering i Stockholm, Linköping (Jönköping),
Lund (Kristianstad), Göteborg, Örebro, Gävle och Hudiksvall
(Härnösand, Sundsvall). Omfattningen av deras verksamhet under perioden
1921—26 belyses av nedanstående tablå över antalet av dem behandlade
tvister:

	Kungl. Maj:ts	proposition A n	nr t	39. a 1 t	vis	ter	33
1921 Skiljedomare med placering i	1922 1923	1924	1925	1926	Summa
Stockholm......	...... 93	23	20	1	11	19	167
'' Linköping (Jönköping)	...... 2	—	—	—	2	1	5
Lnnd (Kristianstad) . .	...... 22	6	0	8	2	5	48
Göteborg......		3	2	5	—	3	19
Örebro.......		1	—	—	1	—	2
Gävle........	...... 1	—	1	—	—	—
Hudiksvall (Härnösand,	Sundsvall) . 2	—	1	i	2		5
	Summa 12(i	33	28	15	18	28	248

Det framgår, att fördelningen av tvisterna på olika skiljedomare varit synnerligen
ojämn. Två tredjedelar av samtliga tvister falla på skiljedomaren i
Stockholm. I övrigt är det endast skiljedomarna i Skåne och Göteborg som
i nämnvärd mån tagits i anspråk för slitande av tvister.

Utöver vad sålunda nämnts finnas i vårt land inga genom statens försorg
upprättade särskilda organ för avgörande av kollektiva arbetstvister. Part,
som önskar erhålla rättslig prövning av en på kollektivavtal grundad tvist,
har sålunda, där ej tvisten på grund av bestämmelse i avtalet eller annan
överenskommelse skall hänskjutas till skiljedom, att instämma sin talan till
allmän domstol. Anlitande av de allmänna domstolarna för dylika tvister
förekommer emellertid ytterst sällan.

Ej heller givas i vårt land några lagbestämmelser rörande kollektivavtalet
och dess rättsverkningar. Vid prövning av tvister rörande dylika avtal har
man sålunda att tillämpa allmänna avtalsrättsliga regler och de principer,
som på detta område utvecklat sig. Vid ådömande av påföljd för brott mot
kollektivavtal komma allmänna skadeståndsregler i tillämpning.

Erinras må i detta sammanhang, att Kungl. Maj:t genom dom den 22 maj
1915 förklarat fackförening, som i strid med ett av densamma ingånget kollektivavtal
beslutat deltaga i arbetsinställelse, skyldig att gälda ersättning
för den genom arbetsnedläggelsen uppkomna skadan.

Allmän motivering.

Innan jag ingår på behandling av de inom departementet omarbetade förslagen,
vill jag i korthet beröra de uttalanden rörande behovet av lagstiftning
på förevarande område, som framkommit i de avgivna utlåtandena över
de av de sakkunniga den 21 januari 1927 avlämnade utkasten, och angiva de
synpunkter, som för mig varit avgörande vid förslagens framläggande.

Av de hörda ämbetsverken hava socialstyrelsen, väg- och vattenby g gnads- Yttranden,
styrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen i huvudsak
tillstyrkt de föreliggande utkasten. Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen
och marinförvaltningen samt åtskilliga underordnade militära förvaltningsorgan
hava ej framställt några erinringar mot utkastens upphöjande till lag.
Generalpoststyrelsen har ansett sig icke kunna bedöma, huruvida tidpunkten

1 Uppgift saknas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Social styrelsen.

nu vore inne att vidtaga den rättsliga reglering av det genom kollektivavtal
uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, som utkasten avsåge
att skapa. Tillika har emellertid styrelsen anfört, att ur principiell synpunkt
några invändningar icke kunde resas mot en lagstiftning i berörda ämne.
Däremot har chefen för arméns centrala beklädnadsverkstad avstyrkt lagstiftning
på detta område. Även materialintendenten vid flottans varv i Stockholm
har ifrågasatt lämpligheten av dylik lagstiftning.

Tillstyrkande utlåtande har avgivits av centralförbundet för socialt arbete.

De organisationer på arbetsgivarsidan, som inkommit med yttranden, hava
i allmänhet i princip tillstyrkt förslagen. Denna ståndpunkt har intagits av
svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes central förening,
Sveriges redareförening, svenska tidningsutgivareföreningens arbetsgivaresektion,
Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges
bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges charkuteri-
och slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund,
Sveriges målarmästareförening, Sveriges trafikbilägares riksförbund,
svenska frisörföreningen samt Sveriges smides- och mekaniska verkstadsidkares
riksförbund. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och
svenska städernas förhandlingsorganisation hava ej framställt någon anmärkning
mot lagstiftning på förevarande område. Sveriges skräddarmästares centralförening
har ansett sig böra avstyrka utkasten i deras föreliggande avfattning.

I de från arbetarsidan inkomna yttrandena har man i allmänhet ansett, att
de föreliggande utkasten icke borde upphöjas till lag. Sålunda hava landssekretariatet,
svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,
svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomMivmannaförbund, Sveriges
hotell- och restaurangpersonals förbund, TJpplands lantarbetareförbund,
telegraf- och telefonmanna förbundet, svenska automobilförareförbundet, försvarsverkens
civila personals förbund och svenska eldareunionen bestämt avstyrkt
utkastens antagande. Samma ståndpunkt intages i omförmälda från
cirka ettusenfemhundra arbetarsammanslutningar inkomna skrivelser. Sveriges
fartygsbefälsförening har ej haft något att erinra mot utkastet till lag
om kollektivavtal men bestämt uttalat sig mot utkastet till lag om arbetsdomstolar.
Svenska maskinbefälsförbundet har framhållit, att det vore möjligt,
att behov av den föreslagna lagstiftningen kunde föreligga inom vissa
verksamhetsområden i land, men samtidigt uttalat, att utkasten icke borde
tillämpas på kollektivavtal, som uteslutande berörde anställningar å fartyg.
Svenska järnvägarnas kontorspersonal)örbund har —- under framförande av
vissa erinringar — uttalat sin anslutning till utkasten.

Till stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder på förevarande område har
socialstyrelsen i huvudsak anfört:

Arbetarnas med industrialismens genombrott uppkomna fackliga organisationer
hade städse som en av sina förnämsta uppgifter haft för ögonen att genom
kollektivavtal förbättra och trygga sina medlemmars ställning. Förklarligt
nog mötte de till en början motstånd från arbetsgivarnas sida, men med ti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

den hade de dock lyckats att bygga upp ett system av kollektivavtal, som blivit
en av näringslivets mest betydelsefulla faktorer.

Småningom hade i fråga om kollektivavtals upprättande och tillämpning
m. m. utbildats ett komplex av regler beträffande nämnda avtal, vilka regler
på det hela taget rätt väl respekterats. För vår lagstiftning hade dock kollektivavtalet
utgjort ett främmande begrepp, och åtskillig osäkerhet hade rått om
dess karaktär och verkningar i rättsligt avseende. Det enda klargörande faktum
av auktoritativ natur, som förekommit på ifrågavarande område, syntes
vara högsta domstolens dom den 22 maj 1915, varigenom kollektivavtalet tillerkänts
rättsverkan.

Med hänsyn till kollektivavtalets stora betydelse för den ekonomiska och sociala
utvecklingen måste det, såsom styrelsen vid flera tillfällen framhållit,
anses angeläget att få detsamma på tillfredsställande sätt infogat i vårt rättssystem.

Vid upprepade tillfällen hade även försök blivit gjorda att få till stånd en
reglering i lag av kollektivavtalet. De gjorda försöken, som varit kombinerade
med andra lagstiftningsåtgärder, hade emellertid strandat, väsentligen på parternas
och särskilt arbetarsidans motstånd. Otvivelaktigt mötte svårigheter
att åvägabringa en tillfredsställande reglering av kollektivavtalet, men å andra
sidan ville det synas, som om man knappast å något håll skulle kunna hava
berättigad anledning att principiellt motsätta sig en dylik lagstiftningsåtgärd.
Avtalets helgd vore av primär och grundläggande betydelse för allt samhällsliv,
och det skulle vara en betänklig inkonsekvens att icke vilja lagfästa denna
sats beträffande det för det moderna samhället så viktiga kollektivavtalet. Att
i möjligaste mån låta rätten träda i stället för makten vid uppgörelserna av
samhällsmedlemmarnas mellanhavanden måste också anses som ett angeläget
demokratiskt önskemål. Den rådande osäkerheten beträffande kollektivavtalets
rättsliga verkningar bidroge även avsevärt till konflikterna på arbetsmarknaden,
varför en reglering av nämnda avtal vore av vikt jämväl ur arbetsfredens
synpunkt.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av centralförbundet för socialt
arbete, som yttrat bland annat:

Behovet av en lagstiftning, som gåve parterna i kollektivavtalet fördelen av
en snabbare, billigare och mera sakkunnig rättsskipning i tvister på grund av
kollektivavtal, kunde enligt förbundets mening icke bestridas. Den omständigheten,
att icke blott enskilda arbetsgivare och arbetare utan också organisationerna
å ömse sidor under vissa förutsättningar redan nu kunde vara lagligen
berättigade och förpliktade på grund av kollektivavtal, och att tvister därom
kunde prövas av de allmänna domstolarna, utgjorde icke något bevis för,
att särskilda statliga organ för rättsskipningen på berörda område icke skulle
vara till gagn. Redan sedan länge hade det varit en brist, att en så väldig, genom
den ekonomiska och sociala utvecklingen framtvungen rättsbildning, som
framträtt i det kollektiva avtalet om arbetsvillkoren och i det därpå grundade
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, icke kunnat vid förefallande
tvister bliva tillämpad, utvecklad och stabiliserad genom en av staten för detta

Centra] förbandet
för
socialt
arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ändamål anordnad rättsskipning’. Visserligen hade rättstvisterna på nämnda
område i stor utsträckning avgjorts på frivillig väg genom skiljedom eller redan
genom direkt förhandling eller förlikning. Och visserligen vore förlikningen
liksom den frivilliga skiljedomen även på detta område att föredraga framför
processen. Men erfarenheten hade dock visat, att icke alla på kollektivavtalet
beroende rättstvister kunde avgöras på nämnda sätt. Domstolsvägen
hade å andra sidan endast i undantagsfall och då till följd av den ena partens
påstådda avtalsbrott blivit anlitad här i landet. Orsaken därtill låge naturligtvis
i den tidsutdräkt och de kostnader, som vore förenade med en rättegång,
samt icke minst i parternas farhåga, att tillräcklig fackkunskap i dithörande
ärenden i regel icke vore att förvänta hos de allmänna domstolarna. I saknad
av en snabb, så vitt möjligt kostnadsfri och särskilt sakkunnig rättsskipning
på området bleve de rättstvister, som icke på frivillig väg kunnat lösas, antingen
oavgjorda, vilket mycket ofta betydde detsamma som arbetarpartens underkastelse
genom omständigheternas tvång eller också orsak till arbetsinställelser,
genom vilka ju dock icke kunde utrönas vilkendera parten hade rätt
utan endast vilkendera för tillfället hade den största makten.

Behovet av särskilda arbetsdomstolar yppade sig redan i sådana fall, då endera
parten, utan att någon tvist förelåge, önskade genom fastställelsetalan få
avgjort vad som i visst avseende enligt avtal och lag vore rättsenligt eller rättsstridigt.
På nämnda sätt kunde en eljest hotande tvist undvikas. Hade tvist
om avtalets rätta innebörd redan uppstått, lämnade tillgången till denna särskilda
rättsskipning ökade garantier för ett snabbt och på sakkunskap vilande
avgörande, och behovet därav bleve om möjligt ännu större, om tvisten gällde
ett påstått avtalsbrott av den ena parten. Slutligen kunde särskilda arbetsdomstolar
få betydelse för ännu en fråga. Kollektivavtalet vore för parterna
bindande i alla de förhållanden, som kunde visas vara reglerade i avtalet.
Uppstode under avtalstiden konflikt i ett ämne, som hörde till arbetsförhållandet,
men som i avtalet lämnats oreglerat, funnes intet i kollektivavtalets egen
natur liggande hinder för, att en sådan konflikt föranledde arbetsinställelse
under avtalets giltighetstid. Men redan den frågan, huruvida ett visst förhållande
vore genoin avtalet reglerat eller icke, kunde stundom föranleda meningsskiljaktighet,
vilken sålunda i själva verket vore en tvist om avtalets rätta tolkning,
en rättstvist, som borde på rättslig väg avgöras. För närvarande förhölle
det sig så, att just berörda kategori av rättstvister inom stora, av kollektivavtalet
behärskade områden av parterna i sista hand lämnades till eventuellt
avgörande genom kraftmätning också under avtalstiden, även där parterna eljest
ömsesidigt erkände, att rättstvister borde avgöras genom fredliga medel. Det
vore helt visst icke av principiella skäl parterna intagit denna ståndpunkt.
Funnes över huvud en för alla ur kollektivavtalet härflytande rättstvister lagstadgad
särskild rättsskipning för sådana fall, i vilka tvisten icke kunnat på
frivillighetens väg lösas, skulle otvivelaktigt i båda parternas intresse en principiellt
betydelsefull vinst uppnås.

Lagutkastet angaende arbetsdomstolarna vore enligt förbundets mening det
viktigaste. Utkastet till lag om kollektivavtal tjänade i första hand endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

det syftet att underlätta berörda särskilda rättsskipning i dess uppgift att
klarlägga de rättigheter och förpliktelser, som kunde härledas ur kollektivavtalet.
Utan tvivel kunde därvid den allmänna avtalsrätten lämna arbetsdomstolarna
en vägledning, som i åtskilliga fall vore till fyllest. Men med
hänsyn till de i många avseenden egenartade förhållanden, som givit upphov
åt kollektivavtalet och å sin sida därav rönte inflytande, hade det sedan länge
otvivelaktigt funnits behov av vissa särskilda regler angående rättsverkningarna
av sådant avtal. Många och stora missförstånd hade i detta ämne förefunnits
och förfunnes alltjämt, ehuru särskilt genom förhandlingarna mellan
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer under årens lopp och genom den
vidgade praktiska erfarenheten ett i grunden mera enhetligt rättsmedvetande
även på detta område börjat taga gestalt. Behovet av positiva rättsregler,
byggda på detta medvetande, hade emellertid icke i högre grad aktualiserats,
så länge det praktiskt taget icke kunnat förekomma någon egentlig rättsskipning
med avseende på dithörande tvister. Men skapades i övrigt förutsättningarna
för en sådan rättsskipning genom tillkomsten av särskilda organ
därför, bleve även behovet av närmare bestämmelser angående den materiella
rätten på detta område mera framträdande.

Bleve kollektivavtalets rättsverkningar i en sådan lag angivna, skulle därigenom
också den fördel uppnås, att de vanliga skadeståndsreglerna kunde bliva
modifierade, så att vad kollektivavtalet beträffade särskilda omständigheter
kunde vinna erforderligt avseende vid utmätningen av skadestånd. Om behovet
därav kunde numera åsikterna vara föga delade. Olika meningar om det
sätt, varpå sådana modifikationer borde åstadkommas, hänförde sig uppenbarligen
till rent praktiska lämplighetshänsyn.

Med hänsyn till arbetsfreden hade frågan om rättstvisternas behandling visserligen
långt mindre betydelse än det stora och omfattande problemet om den
konfliktladdade intressemotsättningen i själva produktionsordningen. Procentuellt
vore antalet konflikter, som förorsakades av rättstvister, försvinnande litet
i jämförelse med antalet av de konflikter, som förorsakades av intressetvister,
även om man därvid toge hänsyn till, att åtskilliga konflikter av den förstnämnda
kategorien förekomme utan att direkt redovisas i den officiella statistiken.
Men att frånkänna frågan om rättstvisternas behandling all betydelse
för arbetsfreden vore likväl uppenbarligen oriktigt. Hur ringa antalet av
genom sådana tvister föranledda konflikter än kunde vara i den anförda jämförelsen,
så vore det dock i och för sig för stort.

Sin förnämsta betydelse finge en ändamålsenlig lagstiftning på detta område
enligt förbundets uppfattning emellertid därigenom, att den dels underlättade
och lämnade garantier för en principiellt riktig behandling av rättstvisterna,
dels också borde verka upplysande och vägledande för det allmänna
tänkesättet, så att detta alltmera avgjort förkastade anlitandet av maktmedel
för slitande av rättstvister. Det kunde ej heller bestridas, att en sådan utveckling
kunde komma att få en avsevärd indirekt betydelse för arbetsfreden.

Den uppfattning man på arbetsgivarsidan i allmänhet hyser rörande den
föreslagna lagstiftningen har uttryckts av svenska arbetsgivareföreningen, vil -

Svenska arbetsgivareföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ken åberopat ett av föreningen till arbetsfredsdelegationen avgivet yttrande av,
såvitt nu är i fråga, följande innehåll:

Inom ett rättssamhälle vore det ett krav, som ur samhällets synpunkt icke
kunde eftergivas, att tvister om tolkningen och tillämpningen av avtal skulle,
om förlikning ej skedde, avgöras av domstol och icke med den starkares rätt.
Detta gällde även sådana tvister rörande kollektivavtal. Att någon rättsordning
för slitande av tvister om kollektivavtals innehåll praktiskt sett icke funnes,
utan deras avgörande vore beroende på styrkeförhållandet mellan parterna,
vore ett förhållande, som vore samhället ovärdigt och icke borde få fortgå
inom en ordnad rättsstat. Redan i de lagförslag, som 1910 och 1911 framlagts
för riksdagen rörande kollektiva avtal m. m., hade funnits bestämmelser, att
sådana tvister icke skulle få föranleda strejk eller lockout utan avgöras av en
särskild för sådant ändamål bildad domstol. I berörda del hade åtminstone
vid 1910 års riksdag icke rests något egentligt motstånd mot de framlagda förslagen,
vilka fallit på grund av oenighet i andra viktiga punkter. Sedan dess
hade frågan flera gånger varit föremål för övervägande och kunde knappast
sägas någonsin hava blivit avförd från dagordningen, ehuru den ännu icke kommit
fram till sin lösning. I våra grannländer vore däremot frågan slutgiltigt
ordnad, och det syntes icke vara för tidigt, att så skedde även hos oss.

Man hade anmärkt, att nämnda fråga icke skulle hava någon synnerligen
stor betydelse för arbetsfredens bevarande, enär endast ett ringa antal av utbrutna
öppna arbetskonflikter — enligt den sista officiella statistiken mellan
1 och 2 % — haft till anledning tvister om tolkning eller tillämpning av kollektivt
avtal. Emellertid vore nämnda statistik, som vore grundad på parternas
egna uppgifter, i hög grad vilseledande. I verkligheten hade långt flera arbetsnedläggelser
berott på tolkningstvister, fast man ofta icke rätt förstått att
rubricera stridsorsaken. För övrigt berörde statistiken endast sådana tvister,
som föranlett strejker, och gåve sålunda icke något utslag angående förekomsten
av själva tvisterna. Det vore ett ganska vanligt förhållande, att i sådana
tvistefall den part, som kände sig vara svagare eller som ansåge, att stridskostnaderna
överstege tvistens ekonomiska räckvidd, avstode från vad han ansåge
vara sin rätt, hellre än att låta saken gå till öppen konflikt. Ur rättssynpunkt
vore det emellertid i hög grad nedsättande för samhället, a.tt en part
i sådana fall icke skulle kunna räkna på det allmännas hjälp för att hävda
sin rätt.

Av det sagda framginge, att föreningen bestämt förordade införandet av
lagbestämmelser därom att tvister angående tolkning och tillämpning av kollektiva
avtal icke finge föranleda strejk eller lockout eller därmed jämförliga
stridsåtgärder, utan skulle avgöras av domstol. Emellertid ville föreningen
därvid bestämt framhålla, att det för värdet av den blivande rättsskipningen
i dylika mål vore nödvändigt, dels att för ändamålet en permanent statlig specialdomstol
upprättades, där den största kompetensen och den största sakkunskapen
så småningom borde bliva koncentrerad, och dels att det gåves nödiga bestämmelser
för upprätthållande av respekten för domstolens domar.

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

De viktigaste skäl, som anförts mot antagande av de föreslagna lagarna,
äro i korthet följande.

Den ifrågasatta lagstiftningen vore onödig; något behov förelåge icke
av legislativt ingripande på arbetsområdet. Så småningom hade på nämnda
område framvuxit en rättsordning, som visat sig i stånd att verksamt trygga
arbetsfreden. Inom flera näringsgrenar hade överenskommelser träffats om
sättet för biläggande av uppkomna tvister och om skapandet av särskilda organ
i berörda syfte. Den vidare utvecklingen av nämnda rättsordning borde
grundas på frivilliga avtal och kunde icke befordras genom tvångsåtgärder.
I varje fall komme den ej att främjas genom lagbestämmelser, som ej uppbures
av arbetarnas förtroende. Särskilt vore det opakallat att skrida till lagstiftning
rörande rättsligt avgörande av tvister, innan arbetarnas förhandlings-
och föreningsrätt blivit erkänd i lag. Den säkraste garantien för lugna
förhållanden på arbetsmarknaden vore för övrigt förekomsten av starka organisationer
samt arbetarnas vilja att respektera träffade avtal. Därtill
komme, att de tvister, mot vilka lagarna riktade sig, de så kallade rättstvisterna,
vore utan egentlig betydelse för arbetsfreden. De stora, uppslitande
konflikterna på grund av intressetvister lämnades av utkasten oberörda.

Mot de framlagda förslagen kunde även anmärkas, att desamma vore rena
klasslagar. De vore ägnade att lamslå fackföreningsrörelsen och beröva arbetarna
deras medel att tillkämpa sig bättre levnadsvillkor. Däremot stärkte
de arbetsgivarnas ställning och beredde dem möjlighet att komma åt arbetarorganisationernas
tillgångar. Arbetare och arbetsgivare vore icke jämställda
parter. De anställda vore understundom nödsakade att för värjande
av sin rätt tillgripa öppna stridsåtgärder. För arbetsgivarna mötte det däremot
ingen svårighet att utan öppet avtalsbrott driva sin vilja igenom. Om
en arbetsgivare åsidosatte avtalets bestämmelser, vore den skadeståndsplikt,
som kunde åläggas honom, i regel begränsad till sammanlagda beloppet av ej
utbetalade arbetslöner. Ett avtalsbrott från arbetarnas sida kunde däremot
för dem medföra en oerhörd skadeståndsskyldighet, som ej kunnat i förväg
beräknas. Endast under förutsättning, att arbetarna erhölle medbestämmanderätt
över produktionsmedlen, kunde de samtycka till obligatoriskt avgörande
av tvister genom domstol eller skiljenämnd. Det hade visserligen gjorts
gällande, att genom den föreslagna domstolslagen skulle skapas opartiska organ
för prövning av tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Opartiska domare
kunde emellertid icke erhållas inom det nuvarande samhället. I de tillämnade
domstolarna komme avgörandet att ligga hos jurister, vilka till följd
av sin utbildning och sin samhällsåskådning komme att se tvistefrågorna från
arbetsgivarnas synpunkt. Erfarenheten från det bestående skiljedomsväsendet
gåve tydligt vid handen, att de så kallade opartiska skiljemännen i regel
ginge arbetsgivarnas ärenden.

De framlagda utkasten vore även i andra hänseenden bristfälliga. Formuleringen
av de särskilda bestämmelserna vore vag, och många viktiga frågor
hade lämnats olösta. Särskilt betänkligt vore, att föreskrifterna rörande skadeståndsskyldighet
och om föreningars ansvar vore alltför obestämda. Par -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Landssekre tariatet.

ternas rätt komme därför att i stor utsträckning bliva beroende av domstolarnas
godtycke. Därtill komme, att domstolarna komme att sakna erforderlig
fackkunskap.

Med fog kunde antagas, att den tillärnade lagstiftningen komme att öka
oron på arbetsmarknaden. Den vore ägnad att väcka misstroende på arbetarsidan
och skapa nya anledningar till tvister. Av fruktan för de med kollektivavtalet
förbundna rättsverkningarna komme arbetarna att motsätta sig slutandet
av sådana avtal, och lagstiftningen komme med säkerhet att äventyra
den rättsordning, som på frivillighetens väg utvecklats. Jämväl på annat
sätt komme lagstiftningen att försvåra slutandet av kollektivavtal. Om kollektivavtalen
kunde bliva föremål för juridiskt bedömande, bleve det avsevärt
svårare att finna en utformning, varom parterna kunde enas, då envar ville
säkerställa sig med hänsyn till en blivande rättegång. Under nuvarande förhållanden
hände det ej sällan, att parterna vid upprättande av kollektivavtal
enades om en bristfällig eller tvetydig formulering för att därigenom undgå
en måhända långvarig strid. Ett sådant förfarande vore omöjligt, därest avtalen
skulle komma att underställas domstols prövning. Därtill komme, att
ett obligatoriskt domsförfarande skulle minska parternas beredvillighet att
i godo uppgöra sina mellanhavanden. Härigenom skulle även medlingen komma
att förlora sin betydelse.

Arbetarna hade så mycket mera skäl att motsätta sig den tilltänkta lagstiftningen,
som densamma utgjorde endast ett första försök att begränsa deras
rörelsefrihet. Det vore anledning antaga, att man inom de borgerliga partierna
komme att fortsätta på den inslagna vägen för att fullständigt tillintetgöra
fackföreningsrörelsen. Möjlighet funnes även att utvidga de föreslagna
lagarnas räckvidd. Visserligen framhölles det, att desamma avsåge endast
rättstvister, men då någon bestämd gräns icke kunde uppdragas mellan rättstvister
och intressetvister samt arbetsgivarna vore benägna att beteckna alla
uppkommande tvistefrågor såsom rättstvister, komme arbetarna att även i intressefrågor
bliva beroende av domstolarnas avgörande.

En redogörelse för de viktigare skälen mot den ifrågasatta lagstiftningen
har givits av landssekretariatet, som i huvudsak anfört följande:

Det hade säkerligen ej inträffat, att arbetsgivare eller arbetare eller någon
organisation av sådana tillgripit strid allenast för stridens egen skull eller
för att av ont uppsåt kränka motpartens goda rätt. Tvärtom låge det i både
arbetsgivarnas och arbetarnas intresse att söka förebygga arbetsinställelser.
För båda parterna medförde arbetskonflikter ekonomiska risker och förluster,
som måhända ej kunde täckas av stridens resultat. Parternas organisationer
och deras medlemmar finge ofta ikläda sig uppoffringar, som kunde bliva
nog så kännbara. Från deras sida gjorde man därför alltid stora ansträngningar
för att få arbetsförhållandena ordnade på fredlig väg, vare sig det
gällde upprättande av nya avtal eller undanrödjandet av meningsskiljaktigheter
under avtalstiden. Att arbetsinställelser likväl förekomme berodde sålunda
ej på bristande god vilja att söka medverka till fredlig avveckling av
förefintliga meningsskiljaktigheter, utan föranleddes av att de stridiga intres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sen, som förelåge mellan arbetsgivare och arbetare, emellanåt vore så stora
eller av sådan art, att en fredlig uppgörelse ej vore möjlig. Det förefölle därför
uppenbart, att man ej kunde främja arbetsfreden genom att snöra in formerna
för de fria förhandlingarna mellan parterna eller genom att påtvinga
dem en ovillkorlig skyldighet att godtaga en skiljenämnds eller domstols uppfattning
som norm för arbetsvillkoren. Ville man överhuvud vinna något resultat
i fråga om arbetsfreden, måste man undanrödja orsakerna till de stridiga
intressen som förefunnes. Utan att gå till botten med det stora grundläggande
problemet bleve det omöjligt att komma fram till något gott resultat.
Ett sådant kunde ej vinnas genom lagstiftningsåtgärder, som endast berörde
följdföreteelser. Det syntes därför vara av större betydelse, att statsmakterna
inriktade sin omtanke och verksamhet på att söka astadkomma en
förändring av de ekonomiska och sociala förhållanden, varur intressemotsättningarna
härledde sig. De sakkunnigas utkast toge ej alls sikte härpa, varför
de ur arbetsfredsfrämjande synpunkt vore skäligen betydelselösa.

Under nuvarande förhållanden måste man huvudsakligen förlita sig på ett
förlikningsförfarande, om man med någon utsikt till framgång ville medverka
till förebyggande av arbetsinställelser. I sådant syfte redan vidtagna åtgärder,
såsom tillsättande av förlikningsmän i arbetstvister och, i vissa fall, särskilda
förlikningskommissioner, hade visat sig vara gagneliga och medfört
goda resultat. Förlikningsmannainstitutionen uppskattades av både arbetsgivare
och arbetare och uppbures av båda parternas förtroende. Det vore
detta, som skapade grundvalen för förlikningsmännens arbete. Därest förlikningsförfarandet
hade påtvingats parterna eller om någon av dem hade
hyst misstro till förlikningsmännens goda vilja att medverka till rättvist och
lämpligt avvägda uppgörelser, skulle värdet av denna institutions insatser
till arbetsfredens främjande hava väsentligen reducerats. Men det funnes
även en annan grund till förlikningsförfarandets framgång. Den bottnade i
det svenska folkets självständighetskänsla och dess krav på att parterna i en
överenskommelse skulle kunna känna sig så vitt möjligt fullt jämställda.
Förutsättningen för det frivilliga förlikningsförfarandet på arbetsmarknaden
måste vara, att den eftersträvade uppgörelsen skedde mellan likaberättigade
parter. Vid kollektivavtals upprättande måste krävas hänsynstagande till såväl
arbetarnas rätt att erhålla den för varje tidpunkt högsta möjliga levnadsstandard
som det allmänna ekonomiska läget och vad detta vid varje tillfälle
kunde medgiva. För att sådan ömsesidig hänsyn skulle komma att tagas vore
det oundgängligen nödvändigt, att parterna ägde självansvar och god omdömesförmåga,
något som ej kunde förvärvas på annat sätt än att en var av dem
själv finge taga ansvaret för sina beslut och de konsekvenser, som därav kunde
följa. Varje försök från de lagstiftande myndigheternas sida att mot parternas
fria vilja ingripa i syfte att reglera förhållandena på arbetsmarknaden
vore därför utan tvivel på förhand dömt att misslyckas.

Det mest ändamålsenliga instrumentet för överenskommelser rörande arbetsförhållanden
vore kollektivavtalet. Den formella utformningen av kollektivavtalen
vore emellertid i många fall rätt så otillfredsställande. Detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

berodde ej alltid på parternas oförmåga att skriva klara bestämmelser, utan
kunde även vara föranlett därav, att en faktiskt olöst intressetvist vunnit
sin lösning därigenom att båda parterna i en föreliggande formulering funnit
sin mening uttryckt. Detta senare förhållande kunde även föranledas av att
advokat, som biträdde en part, sökte ingiva motparten en viss uppfattning om
en bestämmelses innebörd i förlitande på att hans klient skulle vinna processen,
därest tvist om bestämmelsens innebörd droges inför rättsligt forum.
Det hade också inträffat, att parterna varit medvetna om bristfälligheter i avtalets
utformning men låtit detta bero därför, att de känt med sig att en otvetydig
och klar formulering ej skulle kunna åstadkommas utan en mer eller
mindre svårartad öppen strid. Man hade därför låtit bestämmelsen förbliva
vid sin oklara formulering i förlitande på, att förhandlingar i varje särskilt
fall skulle komma att reda ut uppkommande tolkningstvister. I dylika fall
ställde det sig mycket svårt, för att ej säga omöjligt, att rättsligt och rättvist
bedöma kollektivavtalets rätta innebörd.

Man finge ej heller förbise, att ingåendet av kollektivavtal icke alltid vore
en helt frivillig akt, som den ena parten kunde undandraga sig utan annan
risk än att förlora de fördelar avtalet för honom eventuellt kunde innebära.
Det förhölle sig i stället så, att den part, som ansåge sig hava fördel av att
få till stånd ett kollektivavtal, genom maktmedel, lockout eller strejk, sökte
tvinga motparten till en överenskommelse. Därvid kunde inträffa, att den
svagare parten nödgades godtaga formuleringar, som uppenbarligen vore oklara
och tvetydiga.

Av det anförda framginge, att kollektivavtalet ingalunda utan vidare kunde
göras till föremål för rättsligt bedömande. Kollektivavtalet vore för
övrigt av allt för sent datum, för att man skulle kunna i lag fastslå dess
ännu i utvecklingsstadiet varande innebörd. En sådan åtgärd syntes kunna
innebära en fara för kollektivavtalets utveckling till ett allmänt och oomtvistat
instrument för åstadkommande av arbetsfred.

Emellertid hade parterna själva sökt åstadkomma överenskommelser om
lämpligt tillvägagångssätt för lösande av tvister, som kunde uppstå under
tid, då kollektivavtal vore gällande. Därför hade redan i de första kollektivavtalen
införts bestämmelser om att meningsskiljaktigheter rörande avtalets
tolkning skulle avgöras av skiljenämnd. Erfarenheten hade dock givit vid
handen, att skiljemännen icke alltid förstått innebörden i de tvister, som förelädes
dem. De personer, som skulle bedöma kollektivavtalens rätta innebörd,
måste vara särskilt kunniga och erfarna män, som hade kännedom ej mindre
om kollektivavtalets innehåll och innebörd i allmänhet och de arbetsförhållanden
de reglerade, än även om det sätt på vilket kollektivavtal tillkomme och
anledningarna till att formuleringarna blivit sådana, som avtalen angåve. Skiljemannaförfarandet
avsåge för övrigt ej annat än slitande av tolkningstvister
under avtalstiden. Oaktat kollektivavtalen gjordes alltmera detaljerade, uppstode
dock av mångahanda orsaker under avtalstiden arbetsförhållanden, som
ej vore förutsedda eller reglerade genom bestämmelser i avtalen. Tvister därom
kunde givetvis ej betecknas såsom tolkningstvister utan vore olösta intresse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tvister, varom överenskommelse återstode att träffa. Det kunde dock ligga i
ena partens intresse att söka få ett sådant förhållande inrangerat under en
redan befintlig avtalsbestämmelse och alltså göra gällande, att den uppkomna
tvisten vore en tolkningstvist. En sådan tvist kunde vara synnerligen svår
att bedöma. På grund härav inginge nu i flertalet kollektivavtal inom svenska
arbetsgivareföreningens verksamhetsområde följande av nämnda förening och
landsorganisationen år 1908 godkända bestämmelse:

»Uppstår rörande tolkningen eller tillämpningen av gällande avtal eller
av annan anledning tvist mellan parterna, må sådan tvist under inga omständigheter
föranleda till omedelbar arbetsinställelse från någondera sidan,
utan skall därom förhandlas, först mellan parterna själva och därefter,
om enighet ej uppnås, mellan arbetsgivares organisation och vederbörande
fackförbund.»

Nämnda bestämmelses värdefullaste egenskap vore, att den tvingade parterna
till allvarliga försök att genom överenskommelse söka lösa alla under
avtalstiden uppkommande tvister. Detta kunde ske antingen genom direkt
uppgörelse eller genom överenskommelse, att tvisten skulle hänskjutas till
skiljenämnd. På så sätt bleve det möjligt att praktiskt avgöra, om tvisten vore
en intressetvist eller en rättstvist.

I de fall, då parterna träffat frivillig överenskommelse om liänskjutande avtvister
om avtals tolkning eller rätta innebörd till avgörande av skiljenämnd,
bemödade de sig i allmänhet om att först ordna tvistefrågan genom förhandling.
Parterna vore medvetna om att ett systematiskt försök av endera sidan
att vid uppgörande av avtalet få till stånd tvetydiga bestämmelser för att
sedan få dem uttolkade till egen fördel skulle komma att fa skiljedomsförfarandet
att brista, med påföljd att den förfördelade parten skulle med maktmedel
söka skaffa sig rättvisa.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen om obligatorisk skiljedom komme till
stånd, hade man anledning befara, att de förhandlingar, som skulle föregå
tolkningstvisters eventuella hänskjutande till skiljenämnd, komme att bliva
av enbart formell natur. Den part, som vid förhandlingar ej kunde få sin
mening godkänd, hade ju endast att låta förhandlingarna stranda och instämma
motparten inför arbetsdomstolen. Det bleve sedan dennas sak att genom
föreläggande av vite eller på annat sätt bringa sin dom till åtlydnad. Någon
möjlighet för parterna att tvinga varandra till ett lojalt användande av skiljedomsförfarandet
syntes ej föreligga, lika litet som arbetsdomstolen kunde givas
tjänliga medel därutinnan. Det måste därför bliva parternas sak att vid
ingående av kollektivavtal söka genom avtalets klara formulering förhindra
möjlighet till missbruk av skiljedomsförfarandet. Men därvid uppstode lätt
det förhållandet, att den starkare parten kunde tvinga den svagare att acceptera
för sig sakligt och formellt ofördelaktiga formuleringar av avtalens bestämmelser.
I allmänhet vore det arbetarna, som vore den svagaste parten.
Var och en av dem drabbades nämligen personligen hårdare av en arbetsinställelses
verkningar än motparten, vartill komme, att det vore svårare att hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tillsammans den mängd personer, som redan hade eller kunde taga anställning
inom ett verksamhetsfält, där konflikt utbrutit. Därjämte hade arbetarparten
svårigheter att komma tillrätta med motsidans stora stab av jurister, vilka
oftast sutte som ordförande vid förhandlingarna och nästan alltid förde protokollen
vid desamma. Det låge i sakens natur, att av ordförande och sekreterare
gjorda formuleringar kunde fa en tendens och innebörd, som det för arbetarna
icke vore så lätt att vid ett kort justeringssammanträde få ändrade. Men
nämnda material skulle dock bliva underlaget för domstolens rättsliga bedömande
av uppkomna tvister. En ytterligare svårighet för domstolen att
behandla tvister av nämnda art låge i det förhållandet, att domstolens mentalitet
på grund av dess medlemmars uppfostran och andra förhållanden nog
komme att mera sammanfalla med arbetsgivarnas än arbetarnas betraktelsesätt.
Det syntes därför ej vara möjligt att genom lagstiftning åstadkomma ett lojalt
användande av skiijemannainstitutet eller att få till stånd allmängiltiga rättsnormer
för bedömandet av kollektivavtalens rätta innebörd.

Av det anförda 1’ramginge oemotsägligt, att en lagstiftning om obligatorisk
skiljedom säkerligen i mycket hög grad komme att försvåra träffandet
av nya kollektivavtal och öka riskerna för omfattande och långvariga arbetskonflikter.
Med all säkerhet komme även den part, som riskerade att det
obligatoriska skiljedomsförfarandet utnyttjades till hans nackdel, att bliva
mera obenägen att över huvud taget ingå kollektivavtal, varigenom man äventyrade
hela den rättsordning, som hittills kommit till stånd.

Då landssekretariatet sålunda förmenade, att parterna vore bäst betjänta
av att den kollektiva avtalsrätten finge utveckla sig utan laglig reglering,
uppstode frågan, huruvida nuvarande förhållanden vore av den art, att man
måste ingripa med lagstiftning för att skydda samhällets auktoritet och för
att förhindra att avtalsbrotten finge en omfattning, som kunde hota att åstadkomma
en allmän demoralisation inom kollektivavtalsområdet. Landssekretariatet
ansåge sig kunna besvara denna fråga med nej. Den officiella statistiken
uppgåve, att följande antal arbetsinställelser förekommit under perioden
1903—1925 med undantag gjort för storstrejken 1909:

A r

1903—1912 . . .
1913—1925 . . .

Hela anlalet

arb.-inst. arbetare

1,877 268,055

4,095 775,851

Tolkning av avtal

arb.-inst. arbetare
41 20,986

38 3,372

De senare i % av
hela antalet

arb.-inst. arbetare
2.2 7.8

0.9 0.4

Som syntes vore antalet arbetsinställelser på grund av tvist om tolkning
av kollektivavtal och av dessa tvister berörda arbetare mindre under den senaste
13-årsperioden än under den föregående 10-årsperioden. Under åren 1903
'' 1912 hade av hela antalet i arbetsinställelser indragna arbetare 7.8 % varit berörda
av tvister om kollektivavtals tolkning, under det att motsvarande procentsiffra
för perioden 1913—1925 uppgått till allenast 0.4 %. Av hela antalet
arbetsinställelser för perioden 1913—1925 hade 38 eller ej fullt 1 % tillkommit
på grund av tvist om gällande avtal. Nämnda siffror syntes giva stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

åt landssekretariatets mening, att organisationernas principiella uppfattning,
att kollektivavtalen skola hållas i helgd, vore en tillräckligt stark moralisk
borgen och att en lagstiftning ej skulle kunna åstadkomma ett bättre förhållande
inom kollektivavtalsrättens område än det som nu gällde.

Frågan om åtgärder till främjande av arbetsfred är ett spörsmål av utomordentlig
vikt. För såväl arbetsgivare som arbetare äro lugna förhållanden ''
på arbetsmarknaden en nödvändig förutsättning för framgångsrik verksamhet.
Men problemet berör även i hög grad samhället i övrigt. Genom de ofta förekommande
arbetskonflikterna vållas icke blott stora ekonomiska förluster. De
bidraga jämväl att skapa vantrevnad och skärpa motsättningarna inom samhället.
Det torde ock vara en allmän mening, att intet bör underlåtas, som
kan befordra arbetsfreden och främja samförståndet mellan arbetsgivare och
arbetare. Därom vittna jämväl de många förslag i detta syfte, som varit
föremål för statsmakternas prövning.

Ingen torde vilja påstå, att de medel, som kunna trygga en bestående arbetsfred,
enbart äro att finna på lagstiftningens väg. Varje åtgärd, som verksamt
bidrager till ökad samverkan mellan det produktiva arbetets skilda faktorer,
gagnar arbetsfreden; och fria överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden,
slutna under ömsesidigt iakttagande av samhällets såväl som
av egna intressen, torde erbjuda den bästa garanti för främjande av detta syfte.

Men nämnda förhållande synes mig snarare framhäva än förringa lagstiftningens
betydelse såsom ett värdefullt stöd för en sund samhällsutveckling på
hithörande område. Den utbredning kollektivavtalet erhållit och den vikt detsamma
äger för arbetsfreden torde i och för sig tillräckligt tala för att lagens
helgd gives åt dess innehåll och speciella rättsverkningar. Numera råder härvidlag
en osäkerhet, som icke synes kunna fortvara utan allvarliga risker för
framtiden. Naturligen hade det, såsom jag tidigare till statsrådsprotokollet
framhållit, varit önskvärt, att omförmälda fråga kunnat upptagas till prövning
i samband med det spörsmål rörande särskilda anordningar mot arbetsinställelse
i statens och kommunernas verksamhet, varom riksdagen jämväl påyrkat
utredning och förslag. Emellertid har det befunnits nödigt att i sistnämnda
hänseende verkställa ytterligare undersökning såväl under hänsynstagande till
skilda förhållanden inom olika grenar av förvaltningen som med ledning av
den i främmande länder gällande lagstiftningen och den erfarenhet, som där
vunnits. Att i avbidan på denna utredning uppskjuta lagstiftningen om kollektivavtal
och förfarandet i tvister om sådana avtal finner jag så mycket mindre
försvarligt, som, enligt vad jag anfört i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 juli 1927, arbetsförhållandenas reglering medelst kollektivavtal jämväl
inom statens och kommunernas verksamhet torde vara ett användbart medel
för arbetsfredens tryggande.

Vad en lagstiftning i fråga om kollektivavtalet främst bör åsyfta, finner jag
vara skyldighet för parterna att underkasta sig skiljedom eller domstolsförfarande
i tvister angående tolkning och tillämpning av dylika avtal. Med
hänsyn till den allt större utbredning, som kollektivavtalen erhållit i vårt
land, framstår det såsom särskilt betänkligt, att avgörandet av dylika Duster

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

faktiskt skall vara beroende av de stridande parternas maktmedel. Ja g erinrar,
att enligt den officiella statistiken antalet gällande kollektivavtal den 31 december
1926 uppgick till 2,617, samt att de berörde 14,300 arbetsgivare och
464,503 arbetare. Det måste anses ovärdigt ett rättssamhälle, att detta betydelsefulla
område lämnas oreglerat av lagstiftningen och att för lösande av uppkomna
tvister praktiskt taget ej finnes annan utväg än självhjälpen. Härmed
vill jag naturligen icke hava sagt, att det på förevarande område skulle råda
fullständig rättslöshet. Vissa allmänna rättsregler måste anses gälla också i
fråga om kollektivavtal, och den part, som anser sin rätt enligt avtalet kränkt,
har möjlighet att föra talan därom vid allmän domstol. Detta är emellertid
icke tillfyllest. Kollektivavtalets särskilda natur medför, att allmänna rättsregler,
därest de tillämpas på dylika avtal, kunna leda till obilliga verkningar.
Framför allt gäller detta beträffande skadeståndsreglerna. Därtill kommer, att
till följd av bristen på skriven lag såväl parter som domstolar hava svårighet
att bedöma avtalets innebörd och verkningar. Rätten att föra talan vid allmän
domstol är i regel, då tvisten rör kollektivavtal, av ringa värde. Dylika tvister
måste snabbt bringas till avgörande, och detta är under nuvarande rättegångsordning
oftast icke möjligt vid de allmänna domstolarna. Ej heller hava dessa
annat än i undantagsfall erforderlig sakkunskap. Erfarenheten har även visat,
att parterna i regel föredraga att taga saken i egna händer. Tiden synes nu
vara inne att i lagstiftningen upptaga de rättsregler, som på detta område utvecklats,
och att söka finna en bättre form för fredligt avgörande av omföirmälda
tvister. Märkas bör ock, att jämväl å håll, där man i övrigt ställt sig
avvisande till tanken på ytterligare statsåtgärder till arbetsfredens tryggande,
vitsordats, att i princip intet vore att invända mot rättsligt avgörande av tvister
på grund av kollektivavtal.

Ett starkt skäl för vidtagande av åtgärder i detta syfte finner jag även i
den uppfattning, som gjort sig gällande i främmande länder. I flertalet civiliserade
stater hava inrättats speciella organ för prövning av arbetstvister. Av
särskilt intresse i detta hänseende är, att Norge, Danmark och Tyskland ansett
sig böra införa obligatoriskt domstols- eller skiljenämndsförfarande i rättstvister.
Erfarenheterna från förstnämnda två länder — den tyska lagstiftningen
har ännu ej hunnit prövas -— tala tydligt till förmån för de vidtagna anordningarna.
Bland saväl arbetsgivare som arbetare synes den meningen vara
rådande, att dessa anordningar varit till förmån för båda parterna och därmed
även för samhället i övrigt. Märkas bör också, att i andra länder, exempelvis
i England, rättstvister pa grund av kollektivavtal i stor utsträckning förekomma
vid de allmänna domstolarna. Det anses där naturligt, att dylika tvister
skola göras till föremal för rättsligt avgörande. Även en mer eller mindre
fullständig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar har vidtagits i ett
stort antal främmande länder. Jag erinrar om de gällande bestämmelserna i
Norge, Danmark, linland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och Nederländerna
samt om de tyska och nederländska förslagen. Samma grunder, som i
utlandet föranlett lagstiftning rörande kollektivavtal och behandling av tvister
på grund av desamma, torde i stort sett gälla även för vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

De skäl, som från arbetarsidan anförts mot lagstiftning över huvud på förevarande
område, synas mig icke övertygande. Visserligen har där utvecklat
sig en viss rättsordning, men denna har visat sig sakna erforderlig styrka
att förekomma uppslitande strider. Enligt de i socialstyrelsens årsredogörelser
lämnade uppgifterna rörande arbetsinställelser hava under åren 1903
—1925 förekommit 5,972 arbetsinställelser. Vid 1,545 av dessa arbetsinställelser,
eller 25.9 % av hela antalet, har uppgivits, att avtalsbrott förekommit.
Vid 1,027 arbetsinställelser, eller 17.2 %, har gjorts gällande, att
brott ägt rum mot kollektivavtal. Det synes uppenbart, att den förefintliga
rättsordningen behöver stödet av en lagstiftning, som upptager och fullständigar
de regler, som så småningom utvecklat sig. Naturligen bör vid skapandet
av en dylik lagstiftning tillses, att de för biläggande av tvister avsedda organ,
som upprättats enligt överenskommelse mellan parterna, icke avskaffas utan
tvärt om främjas i sin verksamhet. Därest den ifrågasatta lagstiftningen på
lämpligt sätt avväges och hänsyn tages till alla berättigade intressen, torde
densamma även efter hand kunna tillvinna sig såväl arbetsgivarnas som arbetarnas
förtroende. Med anledning av påståendet, att åtgärder, som ej tillkommit
med båda parternas samtycke, icke kunna gagna arbetsfreden, vill jag påpeka,
att lagstiftningen rörande medling i arbetstvister vid sin tillkomst rönte
kraftigt motstånd från många håll. Densamma har dock visat sig medföra
mycket gynnsamma verkningar.

Ej heller kan jag biträda uppfattningen, att de så kallade rättstvisterna
skulle vara av ringa betydelse för frågan om arbetsfredens bevarande. Särskilt
vill jag framhålla, att de siffror rörande arbetsinställelsernas huvudorsaker,
som hämtats från den officiella statistiken, icke kunna användas för
en direkt beräkning av rättstvistemas betydelse för arbetskonflikterna. Enligt
nämnda statistik äro arbetsinställelserna med hänsyn till sina huvudorsaker
sammanförda under följande rubriker: »Lönefrågor», »Eöreningsrätten»,
»Begäran om kollektivavtal», »Andra organisationsspörsmål», »Personliga förhållanden»,
»Arbetstiden», »Arbetares antagande och avskedande», »Arbetets
anordning», »Tolkning av avtal» samt »Andra orsaker». Det är uppenbarligen
oriktigt, att påstå, att antalet av rättstvister föranledda arbetsinställelser
sammanfaller med de siffror, som förekomma under rubriken »Tolkning av avtal».
Jämväl under övriga rubriker, särskilt inom gruppen »Lönetvister», förekomma
talrika arbetsinställelser, vilka hava karaktär av rena rättstvister.

I den av Elmquist och Huss avlämnade redogörelsen rörande utredningar
till belysande av arbetsfredsfrågan finnas bland annat vissa uppgifter rörande
antalet rättstvister. Berörda uppgifter äro grundade på inom landsorganisationen
sammanställda siffror angående antalet förekommande tvister om tillämpning
av gällande avtal med därav berörda arbetsgivare och arbetare. Ur samma
statistik hava även hämtats uppgifter, i vilken utsträckning tvister av ifrågavarande
art bilagts genom förhandling eller skiljedom samt i vilken omfattning
de föranlett arbetsinställelse. Tillika har emellertid framhållits, att de återgivna
siffrorna borde betecknas som minimisiffror. Med sannolikhet kunde
antagas, att upplysningarna rörande tvister, som ej lett till stridsåtgärder, varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

långt ifrån uttömmande. En jämförelse med föreliggande uppgifter angående
offentliga skiljedomsinstituts medverkan till dylika tvisters avgörande syntes
även bekräfta antagandet, att så varit förhållandet. Så redovisades till exempel
år 1921 i landsorganisationens berättelse endast 3 tvister såsom avgjorda
genom skiljedom, medan av särskilda skiljedomare handlagts icke mindre än
126 tvister, av vilka 115 blivit avdömda. Även för de följande åren vore landsorganisationens
uppgifter om de genom skiljedom bilagda tvisterna avsevärt
lägre än antalet genom statens särskilda skiljedomare avgjorda tvister. Därtill
komme ett betydande antal tolkningstvister, som handlagts av centrala skiljenämnden.
Framhållas borde, att nästan alla tvister, som avgjorts av särskilda
skiljedomare och av centrala skiljenämnden, berört fackförbund, tillhörande
landsorganisationen, och att nämnda tvister endast i få undantagsfall varit förenade
med arbetsinställelse. Av de sålunda erhållna siffrorna framgår emellertid,
att hela antalet tvister om tillämpning av gällande avtal under åren 1912—
1925 utgjorde 1,590, berörande 2,345 arbetsgivare och 55,389 arbetare. Utav
omförmälda tvister blevo 1,056 utan arbetsinställelse bilagda genom förhandling
eller skiljedom, under det att 521 tvister, berörande 796 arbetsgivare och
11,196 arbetare ledde till arbetsinställelse. Med sistnämnda siffror bör jämföras
antalet arbetsinställelser under åren 1912—1925. Enligt den officiella
statistiken förekommo under nämnda år 4,211 arbetsinställelser, berörande
18,114 arbetsgivare och 785,831 arbetare. Nämnda siffror utvisa, att rättstvisterna
ingalunda sakna betydelse. Visserligen utgör antalet arbetare, vilka berörts
av arbetsinställelser, förorsakade av rättstvister, allenast 1.4 % av hela
antalet arbetare, som drabbats av arbetsinställelser, medan motsvarande siffra
för arbetsgivarna utgör 4.4 %, men antalet av rättstvister föranledda arbetsinställelser
utgör 12.4 % av hela antalet arbetsinställelser. En beräkning, grundad
på .siffrorna för år 1925, utvisar än större betydelse för rättstvisterna. Under
nämnda år inträffade 239 arbetsinställelser, berörande 1,577 arbetsgivare
och 145,778 arbetare. De av rättstvister förorsakade arbetsinställelserna utgjorde
141, berörande 146 arbetsgivare och 1,321 arbetare. Procenttalen äro
för arbetare 0.9, för arbetsgivare 9.3 och för arbetsinställelser 59. Sistnämnda
siffra innebär, att mer än hälften av hela antalet arbetsinställelser hade
sin grund i rättstvister. Att procenttalen för arbetsgivare och arbetare,
som träffats av arbetsinställelser på grund av rättstvister, äro avsevärt
lägre än procenttalet för dylika arbetsinställelser, beror naturligen därpå, att
vid intressetvisterna ofta ett större antal parter taga del i striden. Tydligt är
vidare, att rättstvisternas betydelse icke kan utläsas allenast ur omförmälda
siffror. Såsom redan berörts måste de från landsorganisationen erhållna siffrorna
betraktas som minimisiffror. Härtill bidrager jämväl, att man i många
fall torde hava såsom intressetvister betecknat tvister, vilka i själva verket rört
tillämpning av gällande avtal. Märkas bör även, att ett mycket stort antal
rättstvister icke föranlett öppen konflikt, antingen därför, att den ena parten
i medvetande om sin underlägsenhet avstått från sitt krav, eller därför att han
ansett kostnaderna för en arbetsinställelse icke stå i rimligt förhållande till
tvistens föremål. Rättstvisterna torde i många fall, även då de icke leda till

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 49

öppen strid, föranleda .stark spänning mellan parterna och vålla slitningar och
otrevnad.

En lagstiftning angående tvister på grund av kollektivavtal synes, såsom de
sakkunniga framhållit, böra omfatta dels en reglering av kollektivavtalet och
dess rättsverkningar dels ock skapandet av specialorgan för avgörande av uppkomna
tvister. I fråga om lagstiftningens anordnande kan jag i stort sett
ansluta mig till de sakkunnigas utkast. Desamma synas mig på ett i huvudsak
lämpligt sätt lösa den föreliggande lagstiftningsuppgiften. Denna min
mening har icke kunnat rubbas av de nu framställda anmärkningarna. Det
kan icke med fog göras gällande, att utkasten gynna arbetsgivarna på arbetarnas
bekostnad. Utkasten torde så långt det är möjligt tillgodose båda sidornas
berättigade intressen. Särskilt vill jag framhålla, att de föreslagna modifikationerna
i gällande skadeståndsregler möjliggöra ett hänsynstagande till
de olika förhållanden, som kunna föreligga på arbetarsidan. De ändringar i
utkasten, som företagits vid den nu verkställda omarbetningen, äro ägnade
att ytterligare förtaga de i vissa fall obilliga verkningarna av vanliga skadeståndsregler.
Vid den skedda överarbetningen har hänsyn tagits till de från
ömse håll framställda anmärkningarna, i den mån detta kunnat ske utan eftergivande
av lagstiftningens effektivitet. Naturligen medföra de föreslagna lagarna
vissa begränsningar i parternas rätt att tillgripa stridsåtgärder, men det
har icke från ansvarskännande håll gjorts gällande, att arbetarna skulle vara
nödsakade att för hävdande av sin rätt göra sig skyldiga till avtalsbrott. Samhällets
intresse av lugn på arbetsmarknaden är för övrigt av sådan vikt, att
parterna med hänsyn därtill måste underkasta sig vissa inskränkningar i rätten
till självhjälp.

Lika obefogad synes mig anmärkningen, att de föreslagna domstolarna skulle
komma att ensidigt tillvarataga arbetsgivarnas intresse. Därest till ledamöter
av domstolarna utses därför lämpliga personer, torde garanti vinnas för ett
opartiskt avgörande. Belysande för frågan om möjligheten att erhålla opartiska
domstolar äro följande siffror, vilka meddelats från centrala skiljenämndens
verksamhet.

Centrala skiljenämndens skiljedomar.

1920—1926.

I. Hela antalet statligt avgjorda mål.........................122

II. Målens utgång.

A. Antal mål, i vilka arbetsgivarsidan huvudsakligen vunnit........Öl

B. Antal mål, i vilka arbetarsidan huvudsakligen vunnit.........56

C. Antal mål, i vilka båda sidorna ömsom vnnnit och förlorat.......15 122

III. Enhällighet eller skiljaktiga meningar.

A. Antal mål, i vilka skiljenämnden varit enhällig.............72

B. Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats:

1) Hela antalet sådana mål......................50 jgg

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

2) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av arbets givarrepresentanterna

...................31 l

3) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av arbetar representanterna

.......................192

4) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av eu eller flera av de av

Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna:..............15

a) med samma slut som skiljaktig mening av arbetsgivarrepresentant 8=

b) med samma slut som skiljaktig mening av arbetarrepesentant . . 7

c) med annat domslut..................... ()

Nämnda siffror utvisa bland annat, att avgörandet i ungefär lika många
mål utfallit till arbetarnas fördel som till arbetsgivarnas samt att skiljenämnden
i 59 % av samtliga avgjorda mål varit enhällig.

Ej heller de övriga erinringar, som framställts mot utkastens allmänna
grunder, synas mig berättigade. Visserligen lämnas i utkasten en del frågor
olösta, men frånvaron av föreskrifter i dessa ämnen torde icke medföra större
olägenheter än den nuvarande fullständiga bristen på lagbestämmelser. Lämpligt
är även, att åt det eller de dömande organen lämnas ett visst mått av frihet
att taga hänsyn till föreliggande omständigheter. En strävan i denna riktning
är i allmänhet utmärkande för modern lagstiftning.

De farhågor, som från vissa håll uttalats, att den föreslagna lagstiftningen
skulle direkt motverka en fortsatt utveckling av arbetsförhållandena på kollektivavtalens
grund, torde kunna betecknas som oberättigade. Kollektivavtalen
erbjuda så stora fördelar för arbetarna, att man har anledning antaga,
att de icke av fruktan för den nya lagstiftningen skola avhålla sig
från slutandet av sådana avtal. Givetvis medför berörda lagstiftning, att
större omsorg i en del fall måste nedläggas på avfattandet av kollektivavtal,
men detta torde numera med hänsyn till den erfarenhet, som under åren vunnits,
knappast erbjuda några svårigheter.

Yad slutligen angår påståendet, att det icke vore möjligt att skilja mellan
rätts- och intressetvister samt att i följd därav rena intressefrågor kunde dragas
under domstolarnas prövning, bör framhållas, att denna anmärkning har
sin grund i en missuppfattning av den oegentliga beteckningen rättstvister.
Naturligen är varje uppkommen tvistefråga så till vida en intressekonflikt, att
där föreligger ett intresse. I utkasten behandlas emellertid — med ett undantag
— allenast tvister rörande sådana frågor, som kunna anses reglerade genom
avtalet. Övriga tvistefrågor falla utom den föreslagna lagstiftningen. Åven
om det i ett eller annat fall kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss
fråga bör anses löst genom avtalet, torde det i regel ej möta svårigheter att
iakttaga den i utkasten gjorda begränsningen.

På grund av det anförda anser jag mig böra tillstyrka en lagstiftning i huvudsak
byggd på de sakkunnigas utkast. I vissa frågor har jag emellertid funnit
mig böra föreslå ändringar i desamma.

1 Därav 3 endast beträffande motivering.

* » 1 > . »

3 > 1 > » >

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Lagförslagen.

De sakkunniga hava uttalat, att anordnandet av en form för avgörande genom
något statens organ, av tvister på grund av kollektivavtal förutsatte dels
en rättslig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar dels ock en lagstiftning
rörande de erforderliga domsorganen och förfarandet vid dessa. Ämnet
innefattade således en civilrättslig och en processuell del. Med hänsyn därtill
syntes det lämpligt, att detsamma uppdelades på två särskilda lagar, avseende
den ena kollektivavtalet och den andra de dömande organen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke de båda lagarna borde
sammanföras. Tillämpningen av den förra lagens bestämmelser syntes nämligen
praktiskt taget förutsätta en särskild rättsskipningsanordning av den art,
som den senare lagen hade till ändamål att åvägabringa.

Det av socialstyrelsen väckta förslaget om sammanförande av de båda lagarna
kan jag icke biträda. Från teoretisk synpunkt sett är det mindre tillfredsställande
att i en författning sammanföra bestämmelser av civilrättslig och processuell
natur. Några praktiska fördelar torde icke heller stå att vinna genom
ett sådant förfarande. Däremot skulle lagstiftningen komma att förlora i reda
och överskådlighet. Jag har sålunda bibehållit den av de sakkunniga föreslagna
uppdelningen. Med hänsyn till de vidtagna ändringarna i domstolslagen bär
nämnda lag erhållit en något ändrad rubrik.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle de föreslagna bestämmelserna gälla även
för kollektivavtal, som träffades av stat eller kommun.

Flera av de nu hörda ämbetsverken hava hemställt, att från de ifrågasatta
lagarnas tillämpning måtte undantagas avtal, däri staten vore part. Yrkanden
härom hava framställts av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
arméförvaltningen och marinförvaltningen samt vissa underordnade
militära förvaltningsorgan. En av järnvägsfullmäktige har dock ansett, att
den föreslagna lagen borde gälla jämväl för statens affärsdrivande verk. Yattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen hava framhållit, att de föreslagna bestämmelserna
skulle bliva till nytta inom respektive verks arbetsområde.

De skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal, äro
i huvudsak följande. Den föreslagna lagstiftningen medgåve i vissa fall användande
av stridsåtgärd under avtalstiden. För staten vore emellertid arbetsfred
oundgängligen nödvändig. I berörda hänseende förefunnes en viktig skillnad
mellan statens verk och enskilda arbetsgivare. De förra saknade nämligen
möjlighet att vidtaga stridsåtgärd och intoge därför en annan ställning till
de hos dem anställda arbetarna. Visserligen funnes intet hinder för statens
organ att i avtalen intaga ett generellt förbud mot stridsåtgärder, men svårigheterna
att genomdriva intagande av en dylik bestämmelse bleve avsevärt större,
om lagen medgåve, att arbetsinställelse under vissa betingelser finge äga rum.
Jämväl en så viktig fråga som den angående skadeståndsskyldighet hade en
annan betydelse för statens verk och för en enskild arbetsgivare. Ej heller vid

Ämnets

legislativa

uppdelning.

De sakkunniga.

Yttrande.

Departe mentschefen,

Undantag
för staten.
De sakkunniga.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe mentschefen.

uppställande av föreskrifterna rörande de föreslagna arbetsdomstolarna hade
hänsyn tagits till de statliga företagen. För staten såsom arbetsgivare funnes
ingen möjlighet att öva inflytande på tillsättandet av arbetsgivarrepresentanter
i domstolarna. För övrigt kunde de hos statens verk anställda personalgrupperna
endast därest de vore anslutna till landsorganisationen bliva representerade
på arbetarsidan. Märkas borde jämväl, att de vid statens verk anställda
arbetarna, vilkas arbetsvillkor reglerades genom kollektivavtal, vore
till antalet jämförelsevis få. Vid antagande av lagen rörande arbetstidens begränsning
hade från lagens tillämpning undantagits arbete, som utfördes åt
staten, och motsvarande undantag syntes böra göras beträffande förevarande
lagstiftning.

Den lag om kollektivavtal, som nu föreslås, skall erhålla karaktär av civillag.
Med hänsyn härtill torde det icke vara möjligt att från tillämpningen av
densamma undantaga avtal, som slutits av staten. Det lärer nämligen strida
mot gängse rättsåskådning, att staten skulle fritaga sig från tillämpning av
bestämmelser av dylik art. Detta kan så mycket mindre ifrågasättas, som lagförslaget
i huvudsak endast innehåller en sammanfattning av de rättsregler som
på förevarande område utvecklat sig. Det skulle även leda till obilliga resultat,
att påföljden för brott mot ett av staten träffat kollektivavtal skulle bestämmas
enligt allmänna skadeståndsregler under det att liknande brott mot
ett annat dylikt avtal skulle medföra påföljder enligt de genom förevarande lag
modifierade skadeståndsbestämmelserna. Ej heller kan det vara lämpligt, att staten
upprättar en specialdomstol för handläggning av vissa tvister och samtidigt
förklarar, att därest staten skulle vara part i en dylik tvist, målet icke må
upptagas av den sålunda inrättade domstolen. Jämförelsen med lagen om arbetstidens
begränsning är icke bindande. I nämnda lag är fråga om vissa
skyddsbestämmelser, vilka beträffande staten såsom arbetsgivare kunna ersättas
genom föreskrifter, utfärdade i administrativ ordning. På förevarande område
är detta icke möjligt. Visserligen kunna administrativa bestämmelser
meddelas rörande innehållet i de kollektivavtal, som få träffas av statens organ,
men genom dylika bestämmelser kunna icke grundas förpliktelser för den,
som å andra sidan slutit avtalet. Ej heller kan avgörande vikt tilläggas de
skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal. Visserligen
intager staten såsom arbetsgivare en annan ställning än enskilda personer,
men möjlighet finnes för statens organ att i kollektivavtal, som träffas av
dem, intaga sådana bestämmelser som påkallas av de för statens verksamhet
rådande särskilda förhållandena. Såsom jag redan berört hava de sakkunniga,
som tillkallats jämlikt bemyndigande den 12 juli 1927, till uppgift
bland annat att undersöka, huruvida för statens och kommunernas verksamhet
kunna upprättas kollektivavtal med angivna innehåll samt att, om det anses
lämpligt, uppställa enhetliga normer för dylika avtal. Skola sådana avtal
bliva av verklig betydelse för arbetsfredens bevarande, böra de emellertid hava
stöd i en lagstiftning sådan som den nu föreslagna. Med anledning av anmärkningen,
att staten såsom arbetsgivare icke är direkt företrädd i arbetsdomstolen
vill jag framhålla, att, som jag i annat sammanhang kommer att utveckla,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §.

det icke är avsett, att i domstolen skall inrymmas något slags intresserepresentation
för de tvistande parterna. Märkas bör även, att staten utan förslag
tillsätter ordförande och två ledamöter i arbetsdomstolen.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §.

I främmande rätt betecknas i allmänhet såsom kollektivavtal endast ett
avtal, som slutits mellan en eller flera arbetsgivare eller sammanslutningar av
arbetsgivare, å ena sidan, och en eller flera sammanslutningar av arbetare,
å den andra. På vissa håll föreskrives, att sammanslutningarna skola vara
registrerade, eller utsäges, att de skola äga rättssubjektivitet. De olika lagarnas
ståndpunkt i detta hänseende sammanhänger naturligen med de gällande
föreningsrättsliga bestämmelserna.

Enligt 1910 års förslag till lag om kollektivavtal kunde sådant avtal slutas
mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av dylika och å andra sidan fackförening,
fackförbund eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte föreskrevs,
att såsom arbetare skulle anses även arbetsförman, handelsbiträde och
annan, som innehade därmed jämförlig anställning.

I motiveringen framhöll föredragande departementschefen, att karaktären
av kollektivavtal icke kunde tilläggas en överenskommelse, där de deltagande
arbetarna icke varit sammanslutna i en organisation eller där åtminstone organisationen
icke uppträtt såsom part vid dess ingående. Ett dylikt avtal kunde
icke tillmätas bindande verkan mot andra än dem, som i egen person deltagit i
avtalets slutande eller därvid varit företrädda av ombud eller ock sedermera
anslutit sig till avtalet. Oavsett att i de flesta fall någon utredning icke stode
att vinna, vilka individer varit representerade av dem, som slutit avtalet, hade
detsamma i alla händelser förlorat den generaliserande verkan, vars ernående
vore ett av kollektivavtalets väsentligaste ändamål. Ej heller förelåge tillräcklig
garanti, att ett avtal, träffat med en samling oorganiserade arbetare, skulle
kunna behörigen upprätthållas. Den fordran syntes följaktligen böra uppställas,
att såsom avtalsslutande part å arbetarsidan skulle förefinnas en sammanslutning
av icke alltför tillfällig och löslig beskaffenhet. Berörda fordran hade
i förslaget antytts genom däri gjort angivande av vissa förekommande mera
fast organiserade sammanslutningar av arbetare såsom behöriga att ingå kollektivavtal
och jämställande med dessa av andra likartade sammanslutningar.
Exemplifieringen hade emellertid även i annat hänseende en begränsande betydelse.
Föreningen skulle hava till syfte att åstadkomma förbättrade arbetsvillkor
eller upprätthålla de redan ernådda, att sålunda öva inflytande på förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare genom tillvaratagande av fackliga
eller yrkesintressen. Föreningar av annan art komme icke i betraktande såsom
parter vid kollektivavtal. Enligt brukliga organisationsformer utgjorde fackförbundet,
som i förslaget särskilt nämnts, icke en direkt sammanslutning av
arbetare utan en enhet av flera sammanhörande fackföreningar, i vilka arbe -

Kontrahen terna.

Främmande

rätt.

1910 års
förslag.

K. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakknnniga.

tarna närmast inginge såsom medlemmar. Ett ytterligare sammanförande av
flera dylika enheter i en gemensam organisation hade också skett. Att även
en sådan centralorganisation borde kunna sluta kollektivavtal vore uppenbart.
Vad sålunda sagts om förening av arbetare såsom deltagande i kollektivavtal
ägde motsvarande tillämplighet i fråga om förening av arbetsgivare.

Departementschefen ingick även på spörsmålet, huruvida man borde tillåta
endast sådana sammanslutningar, som vore juridiska personer, att med laga
verkan ingå kollektivavtal, eller om rättsverkan skulle tillkomma även sådana
avtal, vid vars tillkomst annan sammanslutning medverkat. Nämnda spörsmål
syntes emellertid departementschefen av mindre betydelse, då i praxis alltmera
visat sig benägenhet att tillerkänna förmåga av rättshandlingar åt föreningar
av den utbildning och fasthet, som de hos oss vanligast förekommande föreningarna
av arbetsgivare eller arbetare ägde.

Samma bestämning rörande kontrahenterna i ett kollektivavtalsförhållande
upptogs i 1911 års förslag till lag om kollektivavtal, dock med den avvikelsen,
att föreskriften om handelsbiträdes jämställande med arbetare uteslöts.

I en vid nämnda års riksdag väckt motion anmärktes, att parterna i kollektivavtal,
då förening eller förbund vore kontrahent, borde närmare bestämmas,
så att frågan därom icke bleve beroende av särskild lagstiftning eller av den
tvivelaktiga tillämpningen av allmänna rättsprinciper. Därjämte gjordes gällande,
att det syntes tvivelaktigt, huruvida användande av kollektivavtal vore
inskränkt till vissa samhörande yrkesgrenar, vilka såsom sådana inginge avtal
om sina arbetsvillkor eller arbetsförhållanden, eller om rent administrativa enheter
såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen kunde för
hela sin omfattning vara direkta parter. Särskilda utskottet fann under hänvisning
till departementschefens uttalande vid framläggandet av 1910 års förslag
bestämmelser i nu angivna syften icke erforderliga.

Jämväl det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget förutsatte, att kollektivavtal
träffades mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena,
samt fackförening, fackförbund eller dylik förening av arbetare, å andra sidan.
Tillika stadgades emellertid, att enligt förslaget skulle såsom arbetare anses
envar, som utförde arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne
vara att anse såsom självständig företagare. Till arbetare skulle dock ej hänföras
tjänstemän, anställda i statens tjänst.

De sakkunnigas utkast angiver såsom kontrahenter vid slutande av kollektivavtal
å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och å andra sidan
fackförening eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte föreskrives,
att vad i lagen stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall äga
motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar.
Härtill har fogats bestämmelse, att då fråga är om dylik sammanslutning, vad
i lagen sägs om medlem av förening skall gälla om de anslutna föreningarna så
ock om deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga härutinnan anfört:

»Med kollektivavtal förstås i det föreliggande utkastet en mellan arbetsgivare
eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, samt fackförening eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

55 K. 1 §>*.

dylik förening av arbetare, å andra sidan, träffad överenskommelse om villkor,
som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Kollektivavtal kan sålunda
slutas av en eller flera enskilda arbetsgivare. Däremot kräves, att
avtalet å arbetarsidan träffas av ett flertal arbetare. Även i ett annat hänseende
består olikhet i partställningen. Under det att avtalet får karaktär
av kollektivavtal i lagens mening, vare sig arbetsgivarna äro sammanslutna till
en organisation eller icke, fordras att såsom part å arbetarsidan skall förefinnas
eu sammanslutning av arbetare.

Lagutkastet inlåter sig icke på spörsmålet, under vilka förutsättningar en
sammanslutning — vare sig den uppträder å arbetsgivar- eller arbetarsidan —
äger rättspersonlighet d. v. s. i detta sammanhang förmåga att genom kollektivavtal
förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I sadant avseende gälla
de regler, som i allmänhet tillämpas rörande icke ekonomiska föreningar.
Beträffande dylika associationer råder inom rättstillämpningen ingen tvekan
därom, att en förening äger rättspersonlighet, såframt den antagit stadgar av
en viss fullständighet. En sammanslutning, som icke har detta minimum av
stadga och organisation, kan icke vara part i ett av utkastet reglerat kollektivavtalsförhållande,
och en överenskommelse, som träffas med en dylik mera
tillfällig eller löslig sammanslutning, faller utom området för den föreslagna
lagen. Frågan huruvida en överenskommelse, som slutits med en mindre fast
sammanslutning av arbetare eller med en grupp arbetare utan varje sammanhållande
band, bör anses falla under begreppet kollektivavtal, har i utkastet
lämnats olöst, liksom detta icke heller i övrigt besvarar frågan om en dylik
överenskommelses rättsliga betydelse. På grund av obestämdheten av de personer,
som å arbetarsidan beröras av avtalet, uppkomma vid en dylik överenskommelse
åtskilliga invecklade spörsmål, vilka, med hänsyn därtill, att överenskommelser
av detta slag icke äro av större betydelse, torde kunna lämnas
öppna att lösas av rättstillämpningen. Vidare bör enligt allmänna rättsregler
bedömas, huruvida en sammanslutning, som utgör del av en större enhet,
intager sådan ställning i förhållande till denna, att den kan anses utgöra ett
självständigt rättssubjekt.

Givetvis böra även avtal av nu ifrågavarande natur, som slutas icke av enskilda
arbetsgivare eller föreningar av arbetsgivare eller arbetare utan
av föreningar, förbund eller andra sammanslutningar omfattande ett flertal
föreningar, bedömas enligt förevarande lag. Härför kräves dock liksom
beträffande förening, att sammanslutningen äger ett visst mått av
fasthet. Den bör kunna framträda såsom bärare av rättigheter och skyldigheter.
Det har synts mindre lämpligt att i lagen vid varje för förening gällande
stadgande angiva, att detsamma har avseende jämväl å sådan sammanslutning,
varom nu är fråga. I stället har man i lagen utgått från det tänkta
huvudfallet, att avtalet slutes mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av
arbetsgivare och å andra sidan fackförening eller annan dylik arbetarförening.
Därjämte har i andra stycket av förevarande paragraf intagits föreskrift, att
lagens bestämmelser, i den mån de avse förening, skola äga motsvarande till -

K. l §. 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe mentschefen.

lämpning å sammanslutning av föreningar. Till undvikande av missförstånd
har jämväl stadgats, att lagens föreskrifter om medlem i förening skola
beträffande dylik sammanslutning gälla icke blott de anslutna föreningarna
utan även deras medlemmar. Det nu sagda äger tillämpning jämväl å organisation
omfattande flera förbund eller andra sammanslutningar, som nu
nämnts.

En fråga, som icke beröres i utkastet, är spörsmålet, vilka organ äga
behörighet att för förenings räkning träffa kollektivavtal. Även denna fråga
är att bedöma enligt allmänna rättsregler. Särskilt komma härvid i betraktande
de grundsatser, som gälla inom föreningsrätten. I vissa fall torde även reglerna
om så kallad ställningsfullmakt böra komma i tillämpning.

I de förslag till lagar om kollektivavtal, som tidigare framlagts, har jämväl
berörts spörsmålet, vilka grupper av anställda skola i lagens mening anses
såsom arbetare och sålunda vara berättigade att sluta kollektivavtal. Emellertid
synes behandlingen av detta spörsmål icke höra hemma i förevarande
lag. Utkastet fastslår endast, att om ett kollektivavtal kommer till stånd, för
detsamma skola gälla de i lagen givna reglerna. Tydligt är emellertid, att här,
liksom i lagen om medling i arbetstvister, uttrycket arbetare icke får tolkas såsom
avseende allenast kroppsarbetare. Därunder kunna inbegripas jämväl
andra anställda.»

I sitt yttrande över de sakkunnigas utkast har socialstyrelsen framhållit,
att den föreslagna lagens tillämpning sannolikt i många fall skulle komma
att lida av osäkerhet till följd av bristen på legislativ reglering av arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Samma uppfattning
har kommit till uttryck i väg- och vattsnbyggnadsstyrelsens utlåtande,
däri göres gällande, att nämnda olägenhet ändamålsenligast kunde undanröjas
genom föreskrift, att de i lagen avsedda sammanslutningarna skulle registreras
såsom ekonomiska föreningar. Liknande anmärkning har framställts
av vissa förvaltningsmyndigheter vid marinen.

Socialstyrelsen har tillika anfört, att beteckningen »arbetare» i lagutkastet
saknade närmare bestämning. I motiveringen framhölles emellertid, att därmed
icke avsåges allenast kroppsarbetare utan jämväl andra anställda. Med
hänsyn till bland annat nämnda betecknings olika innebörd i skilda lagar
på det sociala området, t. ex. lagen om arbetarskydd och lagen om arbetstidens
begränsning, syntes en dylik bestämning önskvärd. Anmärkas borde också,
att åtskilliga arbetstagare, vilkas arbetsvillkor reglerades av kollektivavtal,
exempelvis farmaceuter och viss kontorspersonal, icke betraktades såsom arbetare.
Möjligen skulle det vara lämpligt att utbyta beteckningen »arbetare»
mot »arbetstagare» eller på något sätt angiva, att det förra ordet borde tagas
i den vidsträckta bemärkelse, som kännetecknade det senare.

Såsom socialstyrelsen framhållit, torde vid tillämpning av de föreslagna lagarna
i en del fall kunna uppstå osäkerhet till följd av bristen på rättslig
reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Någon större olägenhet
lärer emellertid icke kunna uppkomma härigenom. Inom rättstillämpningen
råder ingen tvekan därom, att sammanslutningar, som nått en viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 57 K. 1 §.

grad av fasthet, äga rättssubjektivitet. Samma regler böra komma i tillämpning
på förevarande område. De flesta av de sammanslutningar, som ingå
avtal av den natur, varom här är fråga, måste med tillämpning av omförmälda
regler anses äga rättspersonlighet. Naturligen vore det ur andra synpunkter
önskvärt, att i vårt land en föreningslagstiftning komme till stånd, men att i
avbidan på lösningen av detta vittutseende problem uppskjuta lagstiftningen
rörande kollektivavtal synes mig icke tillrådligt.

Att i lagen närmare bestämma vad som menas med arbetare synes icke vara
erforderligt. Såsom de sakkunniga påpekat, bör uttrycket arbetare anses omfatta
ej blott kroppsarbetare utan även andra anställda. I lagen den 28 maj
1920 om medling i arbetstvister begagnas nämnda uttryck i denna vidare betydelse.

I åtskilliga främmande lagar föreskrives, att kollektivavtalet skall upprättas
skriftligen. Så är förhållandet i Norge, Finland, Tyskland, Österrike,
Schweiz och Frankrike. En liknande föreskrift har upptagits i de tyska och
nederländska förslagen.

En del främmande lagar stadga därjämte, att kollektivavtal för att bliva
bindande skall deponeras eller registreras hos någon myndighet. Enligt den
österrikiska lagen måste varje kollektivavtal inom fjorton dagar ingivas till
förlikningsnämnden, som föranstaltar om kungörande därav. Avtalets normerande
verkan inträder från och med dagen efter kungörandet. Den franska
lagen föreskriver, att avtalet skall ingivas till arbetsdomstolen eller fredsdomaren.
Någon tid härför är icke stadgad, men avtalet träder i kraft först dagen
efter den, då ingivandet skett.

Enligt samtliga de tidigare framlagda förslagen skulle kollektivavtal upprättas
i skriftlig form. Något skäl för denna föreskrift anfördes icke, men till
grund för densamma torde hava legat en önskan att från början giva avtalet
erforderlig fasthet och för framtiden trygga mot meningsskiljaktigheter angående
dess tillkomst och verkliga innehåll.

Bestämmelse om skriftlig form återfinnes icke i de sakkunnigas utkast. De
sakkunniga hava i denna del anfört:

»I allmänhet torde vid slutande av kollektivavtal denna form komma
till användning. Att såsom villkor för avtalets giltighet föreskriva skriftlig
form, torde emellertid ej vara lämpligt. Om parterna godkänna ett
av förlikningsman framlagt medlingsförslag, måste uppenbarligen ett kollektivavtal
anses hava kommit till stånd, och detta oavsett om avtalet
sedermera bekräftas genom uppsättande av särskild skrift, som undertecknas av
parternas representanter. I vissa fall fullständigas eller ändras ingångna, mera
omfattande avtal genom mindre avtal, som ej avfattas i skriftlig form. Därest
överenskommelser av nu nämnda slag skulle frånkännas karaktären av giltiga
kollektivavtal, skulle detta kunna medföra betydande olägenheter. Parterna
böra därför äga frihet att ingå avtal i den form de finna ändamålsenligt.
Skulle tvist uppstå rörande frågan, huruvida avtal kommit till stånd, blir man
hänvisad att med tillämpning av den allmänna avtalslärans regler träffa

Avtalets

form.

Främmande

rätt.

Tidigare

förslag.

sakknnniga.

K. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ett avgörande. Givetvis är det emellertid önskvärt, att avtalsbestämmelserna
avfattas skriftligen och att den däröver upprättade handlingen undertecknas
av parterna eller deras ombud. Därigenom underlättas i hög grad bevisningen
rörande avtalets tillkomst och innehåll samt förebyggas tvister med anledning
av detsamma. Märkas bör även, att den skriftliga formen är av särskilt värde
med hänsyn till dem, som icke tagit del i avtalets tillkomst men dock äro
bundna av detsamma.»

Yttranden. I en del av de nu inkomna yttrandena har påyrkats upptagande av bestämmelse,
att kollektivavtal skall upprättas i skriftlig form. Sålunda har svenska
arbetsgivareföreningen framhållit, att det uppenbarligen vore av betydelse för
arbetsfreden, att det för varje arbetsplats kunde ovedersägligen konstateras,
både huruvida ett kollektivavtal förefunnes eller icke och i det förra fallet vad
detsamma innehölle. Skulle på en arbetsplats tvivel råda om befintligheten av
kollektivavtal och eventuellt om dess innehåll, vore ordningen och freden på arbetsplatsen
äventyrade. De sakkunniga hade uttalat, att om parterna godkände
ett av förlikningsman framlagt medlingsförslag, borde kollektivavtal anses hava
kommit till stånd, vare sig avtalet skriftligen bekräftats av parternas representanter
eller icke. Även om det anförda teoretiskt sett vore riktigt, vore det emellertid
mycket enkelt för förlikningsmannen att fordra parternas skriftliga godkännande
å medlingsförslaget, och ett dylikt förfarande vore så gott som
undantagslöst fallet. På grund av den betydelse, som kollektivavtalen ägde för
det allmänna, och önskvärdheten av att de bringades till offentlig kännedom,
vore stadgat, att därest skriftligt kollektivavtal avslutits, man å arbetsgivarsidan
vore skyldig att insända en avskrift därav till socialstyrelsen.
Den samling av kollektivavtal, som man sålunda velat åvägabringa, bleve ofullständig,
om muntliga kollektivavtal finge existera. Liknande synpunkter
hava framförts av Sveriges redareförening och Stockholms bageriindustriförening
samt vissa militära förvaltningsorgan. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening
har gjort gällande, att som kollektivavtal borde anses endast sådan
överenskommelse, som fått någon form av i skrift dokumenterad bekräftelse.
I nämnda avseende borde anses tillfyllest, att parterna inför förlikningsman
godkänt ett av honom framlagt skriftligt medlingsförslag. Lands sekret ariatet
har ansett, att i lagen borde bestämmas, att kollektivavtal skulle vara en skriftligt
avfattad handling.

Departe- Uppenbarligen är det av synnerlig vikt, att kollektivavtalen på ett eller

mentschefen. annat sätt finnas återgivna i skrift. Detta är av så stort intresse för partema
själva, att man med säkerhet kan utgå från att ifrågavarande önskemål i framtiden
likasom hittills blir i största utsträckning tillgodosett, oavsett den ståndpunkt
lagen kommer att iakttaga i fråga om formen för avtalets upprättande.
Om man med hänsyn till önskemålet, att kollektivavtal skola finnas upptecknade
i skrift, uppställer fordran på skriftlig form för upprättandet, kan man
emellertid, på sätt även de sakkunniga ansett, riskera att åstadkomma mera
skada än gagn. Fordran på skriftlig form innebär nämligen, att avtalet skall
fixeras i en för ändamålet särskilt upprättad handling, som förses med parternas
underskrifter. En överenskommelse, som icke klätts i denna form, blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ä. 1 §.

ogiltig och kan således icke göras gällande mot part, som åberopar sig på
formfelet. Ett kollektivavtal, som kommit till stånd därigenom, att parterna
i skrivelser till vederbörande förlikningsman förklara sig godkänna ett av
honom framlagt skriftligt medlingsförslag, fyller icke ifrågavarande formkrav,
dels därför att medlingsförslaget i sig självt oftast icke har erforderlig
fullständighet utan förutsätter en utredigering med stöd av andra handlingar
och dels enär parternas underskrifter saknas. Om parterna efter medlingsförslagets
godkännande komma i tvist angående utredigeringen och således icke kunna
enas om en text, skulle, om skrift uppställes såsom form, ett avtal icke anses
hava kommit till stånd, och parterna vara berättigade att genomdriva sina meningar
angående avtalets innehåll genom stridsåtgärder i stället för att vara
hänvisade till arbetsdomstolen för avgörande av vad den träffade överenskommelsen
i verkligheten inneburit. Ett avtal, som inryckes i ett vanligt, vid förhandlingar
fört protokoll, är icke heller upprättat i vederbörlig form, i varje
fall på den grund, att underskrifter saknas. Uppställes krav på skriftlig
form för upprättandet, måste denna också upprätthållas i fråga om ändringar i
avtalet. Emellertid torde man hava att räkna med att ändringar, särskilt i
kollektivavtal, som gälla endast för viss arbetsplats, ofta komma till stånd på
mycket formlöst sätt och även genom enkla muntliga överenskommelser. På
nu anförda skäl och då ifrågavarande lagstiftning avser en allmänhet, som i
stor utsträckning saknar sinne för iakttagande av juridiska former, har jag ansett
mig böra i denna del följa de sakkunniga och avstå från ett formkrav, som
skulle kunna i många fall föranleda, att ingångna avtal på grund av formfel
bleve ogiltiga.

Mot den av mig intagna ståndpunkten kan måhända invändas, att såsom framgår
av den lämnade redogörelsen för främmande rätt i flera andra länder kräves.
att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. Märkas bör emellertid, att enligt
vad jag inhämtat i vissa av nämnda länder kravet på skriftlighet i många fall,
däribland när fråga är om kollektivavtal, anses uppfyllt, därest de förklaringar
från parterna, varigenom avtalet kommit till stånd, innehållas i växlade brev.
På sätt framgår av det anförda är emellertid detta enligt svensk rätt icke tillfyllest,
då skrift fordras såsom form.

Det har också påpekats, att tillåtligheten av icke skriftligen upprättade
kollektivavtal äventyrade fullständigheten av den samling av kollektivavtal,
som skulle åstadkommas genom bestämmelsen i 13 § av de sakkunnigas utkast.
Med anledning härav har jag låtit omarbeta nämnda paragraf, vilken i
förevarande förslag bär ordningsnumret 11, i syfte att om möjligt på indirekt
väg framtvinga, att överenskommelser, som icke avfattats skriftligen, sedermera
bliva upptecknade i skrift. På sätt jag vid nämnda paragraf skall närmare
framhålla, blir på detta sätt även parternas behov att äga tillgång till
skriftlig avfattning av avtalet tillgodosett.

Kollektivavtalets innehåll angives i viss mån olika i olika länder. I allmänhet
framhålles emellertid kollektivavtalets huvudsyfte att fastställa normer,
som skola gälla vid upprättande av arbetsavtal. Enligt finsk lag avser

Avtalets

innehåll.

Främmande

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §. 60

1910 års
förslag.

1911 års
förslag.
1916 års
förslag.

sakkunniga.

kollektivavtalet sålunda villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbetsavtal
eller vid arbetsförhållande i övrigt. Den nederländska lagen angiver kollektivavtalets
föremål såsom de arbetsvillkor, vilka skola iakttagas vid upprättande
av arbetsavtal. I det i samma land framlagda förslaget betecknas kollektivavtalet
med hänsyn till sitt innehåll såsom en överenskommelse, vilken
företrädesvis eller uteslutande fastställer arbetsvillkor, vilka äro att iakttaga
vid arbetsavtal. Enligt den i Tyskland gällande förordningen skall kollektivavtalet
reglera villkoren för slutande av arbetsavtal och i det tyska förslaget
angives avtalets syfte vara en reglering av arbetsförhållandet. Förslaget tilllägger
emellertid, att till arbetsförhållandet skola ock räknas lärlingsväsendet,
arbetets organisation inklusive frågan om driftsråd, användandet av arbetsförmedling
och anordningar för medling eller avgörande av tvister på grund av
arbetsförhållandet. Ett fullständigare angivande av kollektivavtalets innehåll
förekommer i fransk rätt. Däri föreskrives, att avtalet skall fastställa parternas
åtaganden i förhållande till varandra och särskilt sådana villkor, som skola
lända till efterrättelse beträffande de arbetsavtal med enskilda arbetare eller
arbetslag, som de av kollektivavtalet bundna parterna ingå sins emellan eller
med tredje man rörande sådant arbete, som avses i kollektivavtalet. Den
norska lagen betecknar ett kollektivavtal med hänsyn till innehållet som ett
avtal om arbets- och lönevillkor eller andra arbetsförhållanden. I den österrikiska
lagen förstås med kollektivavtal en överenskommelse, som reglerar de
ömsesidiga, ur arbetsförhållandet härrörande rättigheter och skyldigheter eller
de andra angelägenheter, som äro av ekonomisk betydelse för arbetsförhållandet.

Vid framläggande av 1910 års förslag erinrade föredragande departementschefen,
att kollektivavtal i regel innehölle dels stadganden, vilka omedelbart
hänförde sig till bestående eller blivande arbetsavtal, dels ock regler, som uteslutande
eller i första hand vore av betydelse för de båda sidornas organisationer.
I anslutning härtill angavs i förslaget, att kollektivavtal kunde träffas
om villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtals ingående,
samt om förhållandena i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Samma bestämning av avtalets innehåll återfanns i 1911 års förslag.

I det av socialstyrelsen år 1916 framlagda förslaget angavs kollektivavtalets
innehåll såsom villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtal. Därjämte
kunde i avtalet intagas bestämmelser om förhållandet i övrigt mellan
arbetsgivare och arbetare.

Svenska måleriarbetareförbundet framhöll i avgivet yttrande över förslaget,
att sistnämnda tillägg syntes böra utgå, då parterna själva borde bestämma kollektivavtalens
innehåll och omfattning utan någon hänvisning i lagen till dylik
rätt. Även andra förbund ansågo nämnda stadgande onödigt.

De sakkunniga hava i sin motivering anfört i denna del:

»Den väsentliga delen av kollektivavtalets innehåll utgöres i regel av bestämmelser,
vilka hänföra sig till förhållandet mellan arbetsgivaren och de hos
honom anställda arbetarna. Av dylik beskaffenhet äro föreskrifterna om arbetsvillkoren
— bland vilka lönebestämmelserna intaga en framträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(51 Ä- 1 §

plats — om uppsägning av arbetare med mera. Därjämte ingå vanligen i avtalet
föreskrifter, vilka uteslutande eller i första band beröra förhållandet
mellan arbetsgivaren eller arbetsgivarorganisationen, å ena, och arbetarsammanslutningen,
å andra sidan. Hit höra alla de regler, som avse själva kollektivavtalet
såsom sådant, till exempel stadganden om avtalets giltighetstid,
uppsägning och förnyande samt om behandling av tvister rörande avtalet. Det
har icke ansetts erforderligt att i lagen giva några närmare regler om kollektivavtalets
innehåll. Däri har endast intagits en erinran om de båda grupper
av bestämmelser, som pläga ingå i ett dylikt avtal.

För att ett träffat kollektivavtal skall träda i tillämpning förutsättes, att
inom området för kollektivavtalets giltighet träffas enskilda arbetsavtal, för
vilka kollektivavtalets bestämmelser skola vara normgivande. I allmänhet slutes
sådant enskilt arbetsavtal allenast därigenom att arbetaren erhåller anställning
hos arbetsgivaren. Ofta nog torde kontrahenterna icke ens göra klart
för sig, att därigenom ingås ett självständigt avtal. Med hänsyn härtill har
uttrycket enskilt arbetsavtal undvikits i utkastet.»

I överensstämmelse härmed har i utkastet kollektivavtal med hänsyn till
innehållet betecknats såsom avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse
beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetare.

Socialstyrelsen ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava framhållit
såsom önskvärt, att jämväl det enskilda arbetsavtalet gjorts till föremål för
legislativ reglering. Socialstyrelsen har vidare anmärkt, att det för begreppet
kollektivavtal konstitutiva eller att vara ett ramavtal för de särskilda arbetsavtalen
icke tydligt kommit till uttryck i den föreslagna definitionen. Detta
förhållande måste betecknas som en brist och kunde bidraga till en viss oklarhet
i fråga om vad lagstiftaren åsyftat med kollektivavtal.

Landssekretariatet har framhållit, att i utkastet saknades en bestämd definition
av begreppet kollektivavtal. Ett muntligt eller skriftligt avtal mellan
ett arbetslag, som vore sektion av en viss förening, om utförande av ett visst
arbete antingen mot överenskomna å-pris för styck-, kubik- eller viktenhet eller
mot en summa ett för allt och innehållande bestämmelse, att under arbetets
gång skulle utbetalas viss veckolön i förskott, kunde sägas vara »avtal om
villkor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare». Det kunde dock
ifrågasättas om icke ett sådant avtal vore att hänföra till entreprenadavtal och
ej till kollektivavtal. Det funnes en mängd olika former för uppgörelse mellan
arbetarna kollektivt och arbetsgivare, och därför syntes det vara nödvändigt,
att man i en lag om kollektivavtal klart angåve, vilka avtal skulle falla under
lagens bestämmelser.

Frågan om rättslig reglering av det enskilda arbetsavtalet intog i de äldre
förslagen till lagstiftning om kollektivavtal ett framträdande rum. Numera
torde emellertid denna fråga hava förlorat en del av sitt intresse. Frågan om
lagstiftning rörande det enskilda arbetsavtalet erbjuder för övrigt åtskilliga
vanskligheter, vilka icke torde kunna lösas utan en föregående grundlig ut -

Yttranden.

Departe mentschefen -

K. 1 §. 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redning. Därtill kommer, att berörda spörsmål sträcker sig vida utöver den nu
föreliggande lagstiftningsuppgiften. Jag kan sålunda icke biträda förslaget
om en reglering jämväl av de enskilda arbetsavtalen.

Det särskilt utmärkande för kollektivavtalet är att utgöra ett ramavtal för
de enskilda arbetsavtal, som träffas mellan de arbetsgivare och arbetare, vilka
äro berörda av kollektivavtalet. De sakkunniga hava ansett denna teoretiska
konstruktion vara svårtillgänglig för en bredare allmänhet; av de närmast berörda
uppfattades kollektivavtalet praktiskt såsom direkt reglerande arbetsförhållandena,
och det enskilda arbetsavtalet framstode endast såsom en överenskommelse
om arbetsanställning. Därför hava de sakkunniga också undvikit
att använda beteckningen arbetsavtal. För egen del ansluter jag mig till denna
uppfattning, att man om möjligt bör undvika ett allt för teoretiskt utryckssätt.
Jag har emellertid sökt att genom en mindre redaktionell ändring skarpare
framhäva kollektivavtalets ifrågavarande karaktär.

Kollektivavtal kan emellertid upptaga andra föreskrifter än dem, som företrädesvis
avse att reglera de enskilda arbetsavtalen. Här komma först och
främst i betraktande sådana bestämmelser, som gälla kollektivavtalet självt,
såsom angående tid för avtalets giltighet, uppsägning o. s. v. Vidare märkas
bestämmelser, som endast röra förhållandet mellan de avtalsslutande, till exempel
om medverkan vid förhandling eller vid val av skiljenämnd. Ytterligare
kan nämnas regler om vilka arbetare, organiserade eller oorganiserade, få anställas,
om anlitande av viss arbetsförmedlingsanstalt etc. En särskild grupp av
bestämmelser utgöra de, som avse förhållandena vid kollektivavtalets ingående,
särskilt när det gäller avveckling av en strid, exempelvis om tiden för arbetets
återupptagande, om företrädesrätt till återinträde i arbete, om förbud mot
trakasserier o. s. v. Vissa av dessa senare bestämmelser äro avsedda att ingå
i arbetsavtal, andra däremot icke. Att uttömmande angiva vad kollektivavtalet
i alla dessa olika hänseenden kan innehålla är naturligen omöjligt. I anslutning
till äldre svenska förslag har endast angivits, att kollektivavtal kan
innehålla — förutom normer för de enskilda arbetsavtalen — jämväl bestämmelser
om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Då det gjorts gällande, att den i lagtexten givna definitionen på kollektivavtal
icke uppdroge en fullt bestämd gräns mot andra närliggande rättsliga
företeelser, särskilt entreprenadavtalet, är detta i viss mån riktigt. På grund
av de olika moment, som kunna ingå i ett kollektivavtal, är det dock knappast
möjligt att i en kort definition angiva en sådan gräns. Huruvida ett
kollektivavtal eller annat avtal föreligger måste bedömas med hänsyn till de
synnerligen växlande omständigheterna i varje särskilt fall. Bortsett från
den här givna definitionen har man vid frågans avgörande god ledning i själva
beteckningen »kollektivavtal». Vad därmed förstås torde nämligen numera
genom såväl teori som praktik vara väsentligen klarlagt. Det må också erinras,
att förevarande lagförslag endast avser ett avtal, som på arbetarsidan slutits
av en organisation. Detta torde däremot i regel icke vara fallet beträffande
andra närliggande avtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

63 K 2 &

De sakkunniga hava i sin motivering framhållit, att det vore tydligt, att
den föreslagna lagen icke kunde fullständigt reglera kollektivavtalet och dess
rättsverkningar. Vid sidan av lagen gällde, såframt de icke strede mot dess
föreskrifter, såväl i lag eller annan författning givna bestämmelser som allmänna
rättsregler, i den män de kunde tillämpas å kollektivavtal. Särskilt
kunde framhållas, att å sådant avtal borde tillämpas gällande regler om slutande
av avtal och om rättshandlingars ogiltighet.

Till de sakkunnigas sålunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

2 §.

Inom rättsvetenskapen hava olika meningar yppats, huruvida ett upprättat
kollektivavtal skall vara bindande allenast för medlemmarna i de organisationer,
som slutit avtalet, eller endast för dessa organisationer eller slutligen
för såväl organisationerna som medlemmarna. I de länder, där denna fråga
lösts inom lagstiftningen, har man i allmänhet anslutit sig till sistnämnda
mening. Den finska lagen stadgar sålunda, att kollektivavtal är bindande för
arbetsgivare eller föreningar, som ingått eller sedermera biträtt avtalet, liksom
ock för arbetsgivare eller arbetare, vilka äro eller under avtalets giltighetstid
varit medlemmar av förening, som är part i avtalet. Enligt norsk rätt
är ett kollektivavtal bindande såväl för en avtalsslutande organisation som
för dess medlemmar. En medlem eller en underavdelning av en förening blir
icke genom att avgå eller uteslutas ur föreningen fri från sina förbindelser
enligt de kollektivavtal, som vid tiden för utträdet gällde för föreningen. I
det nederländska förslaget stadgas bundenhet såväl för förening, som slutit
kollektivavtal, som för alla dem, vilka under den tid avtalet är gällande äro
eller bliva medlemmar av föreningen. I föreningens stadgar kan dock bestämmas,
att de medlemmar, som inom en viss tid hos föreningens styrelse skriftligen
och under framhållande, att det är avslutandet av ett visst kollektivavtal,
som är anledningen till detta steg, anmäla sitt utträde, icke äro bundna av
nämnda avtal. Detsamma gäller, därest avtalet ändras eller förlänges. Därest
det i kollektivavtalet ej träffats annan överenskommelse, fortsätter medlem
av förening, för vilken avtalet är bindande, att vara bunden därav även efter
det han utträtt ur föreningen. Bundenheten upphör, därest efter utträdet göres
ändring i avtalet. I händelse avtalet förlänges efter det medlemmen utträtt,
fortsätter bundenheten till den tidpunkt, då avtalet, därest förlängning ej skett,
skulle hava upphört. Det tyska förslaget innehåller, att kollektivavtal är bindande
såväl för de avtalsslutande föreningarna som för deras medlemmar, vare
sig dessa varit medlemmar vid avtalets slutande eller de sedermera tillhört föreningen.
För medlem, som utträtt ur föreningen efter avtalets slutande, upphör
bundenheten, då avtalet upphör eller skulle hava upphört, därest någon
part uppsagt avtalet till första möjliga tidpunkt. Enligt fransk rätt är ett
kollektivavtal bindande för organisation, som avslutat eller biträtt avtalet liksom
ock för dem, som vid avslutandet eller biträdandet varit medlemmar av
sådan organisation, därest de ej inom viss tid därefter hos vederbörande myndighet
förklarat sig skola utgå därur. Avtalet är vidare bindande för dem,

Tillämpning
av allmänna
rättsregler.

Avtalets

räckvidd.

Främmande

rätt.

K. 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års
förslag.

1911 års
förslag.

som efter avtalets ingivande för registrering ansluta sig till en därav bunden
organisation. Beträffande avtal för obestämd tid gäller, att medlem av avtalsbunden
förening kan när som helst frånträda avtalet, så framt han icke för
viss tid avstått från rätten härtill, genom att utträda ur föreningen och inom
viss tid göra anmälan därom hos vederbörande myndighet. I detta sammanhang
bör anmärkas, att enligt den tyska förordningen i ämnet riksarbetsdepartementet
kan förklara, att sådant kollektivavtal, som vunnit övervägande betydelse
vid fastställandet av arbetsvillkoren för den yrkesgrupp och inom det
område, som avses i avtalet, skall vara allmänt förbindande. I sådant fal]
äger det inom sitt giltighetsområde tillämpning på sådana arbetsavtal, som
på grund av arbetets beskaffenhet falla under avtalet, även i det fall, att arbetsgivaren
eller arbetaren icke biträtt avtalet eller ingendera av dem gjort
detta. Likartade bestämmelser återfinnas i det tyska förslaget och i österrikisk
rätt.

Det för 1910 års riksdag framlagda förslaget innehöll, att kollektivavtal
i fråga om yrkesgrupper, som avsåges i avtalet, skulle lända till efterrättelse
ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem
av förening, som slutit avtalet, än även för den, som sedermera inträtt i föreningen.
Därest flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skulle
såsom medlemmar av den högre organisationen anses jämväl medlemmarna av
underföreningarna.

Vid anmälan av förslaget yttrade departementschefen bland annat, att det
utan särskilt lagstadgande vore uppenbart, att kollektivavtalet vore förbindande
för varje enskild arbetsgivare liksom för varje förening å ena eller andra
sidan, som deltagit i avtalet. I vilken utsträckning åter medlemmarna av
en förening, som slutit kollektivavtal, borde anses av avtalet förpliktade, kunde
vara föremål för olika meningar. Enighet rådde dock därom, att medlem, som
tillträtt föreningen efter avtalets slutande, bleve bunden av avtalets bestämmelser.
Beträffande föreningens medlemmar vid tiden för avtalets ingående
hade framhållits såsom önskvärt, att det stode dem öppet att genom anmälan
inom viss tid av utträde ur föreningen och tillkännagivande därom till medkontrahenten
undandraga sig inverkan av kollektivavtalet. I motsatt fall skulle
möjlighet förefinnas för ledarna av en förening att för längre tid pålägga
medlemmarna förpliktelser, som skadade deras intressen. Däremot kunde anmärkas,
att ett godkännande av den antydda utvägen ej blott innebure ett
förnekande av kollektivavtalets princip och i vissa fall, i händelse av massutträde
ur förening, skulle omintetgöra hela den fördel, som man genom avtalets
slutande velat vinna, utan även skulle bereda tillfälle att på ett bedrägligt
sätt kringgå kollektivavtalet. Avtalet borde följaktligen vara bindande
för samtliga dem, som vid dess ingående voro medlemmar av däri deltagande
förening, kontrahenterna dock obetaget att i avtalet på annat sätt bestämma
dess giltighetsområde.

I 1911 ars förslag undergick berörda föreskrift en jämkning i syfte att utmärka,
att kollektivavtalets giltighetsområde hade även en lokal begränsning.

Inom särskilda utskottet vid 1911 års riksdag yppades den farhågan, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 2 §.

förslagets bestämmelse, att kollektivavtal vore bindande såväl för den, som vid
avtalets ingående var medlem av den avtalsslutande föreningen, som för den,
som sedermera inträdde i densamma, skulle kunna tydas så, att äldre kollektivavtal,
som vore bindande för medlemmen, utan vidare bleve satt ur kraft. Till
förekommande av en dylik missuppfattning föreslog utskottet, att omförmälda
regel skulle gälla endast i den mån medlemmen icke vore bunden av tidigare
ingånget kollektivavtal.

Föreskrift av enahanda innehåll intogs i socialstyrelsens år 1916 avlämnade
förslag.

I utlåtande över sistnämnda förslag framhöll Sveriges verkstadsförening, att
i lagen borde uttryckligen angivas, huruvida den, som tillhört en avtalsbunden
organisation, jämväl efter utträde ur densamma vore bunden av avtalet.

Enligt de sakkunnigas utkast är kollektivavtal i fråga om arbetsområde,
som avses i avtalet, bindande, förutom för dem, som slutit avtalet, jämväl för
medlem i förening, som slutit avtalet, vare sig han inträtt i föreningen före
eller efter det avtalet slöts. Vad sålunda stadgas om medlem i förening skall
ej gälla i den mån medlem är bunden av tidigare kollektivavtal. Med dessa
bestämmelser bör sammanställas regeln i 1 § i utkastet, att då fråga är om
förening eller förbund av flera föreningar av arbetsgivare eller arbetare, vad i
lagen stadgas om medlem i förening skall gälla om såväl de anslutna föreningarna
som deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga redogjort för de inom rättsvetenskapen
framförda åsikterna rörande kollektivavtalets räckvidd samt framhållit, att
det icke rådde något tvivel därom att uppfattningen inom de fackliga organisationerna
å ömse sidor i vårt land anslutit sig till den uppfattningen, att kollektivavtalet
vore bindande såväl för de organisationer, vilka slutit avtalet, som
för deras medlemmar. Vidare hava de sakkunniga anfört:

»På denna ståndpunkt står även lagutkastet. De rättigheter och förpliktelser,
som uppkomma genom kollektivavtalet, tillkomma respektive åvila
såväl de avtalsslutande parterna som även en avtalsslutande organisations
medlemmar. Denna verkan med avseende å en facklig förenings
medlemmar bör inträda jämväl för medlem, som vunnit inträde i föreningen
efter avtalets ingående. Emellertid bör den, som är bunden av
kollektivavtal, icke genom att inträda i förening, för vilken annat kollektivavtal
är gällande, kunna frigöra sig från bestämmelserna i förstnämnda
avtal. Endast om och i den mån han icke är bunden av det tidigare avtalet,
kan för honom inträda bundenhet på grund av det avtal, som är normerande
för föreningen. Föreskrifter i detta syfte ingå i första stycket av
förevarande paragraf. Givetvis är avtalet bindande allenast inom det arbetsområde,
d. v. s. för det fack och beträffande de arbetsplatser, som avses i
avtalet.

I lagen har icke reglerats verkan därav, att medlem utträder ur förening,
som är bunden av kollektivavtal. Det torde nämligen icke vara möjligt att
härutinnan uppställa allmängiltiga regler. Lämpligare synes vara att överlämna
åt praxis att i varje särskilt fall avgöra, i vilken mån medlem, som

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) 5

1916 års
förslag.

sakkunniga.

K. 2 §.

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Yttranden.

utträtt ur föreningen, kan bliva fri från det för föreningen bindande avtalet.
Framhållas bör emellertid, å ena sidan att utträde ur föreningen, särskilt å
arbetsgivarsidan, i regel icke utan vidare bör medföra frigörelse från bundenhet
av avtalet, samt å andra sidan att, i den mån bundenhet består efter
utträdet, denna bundenhet icke behöver räcka lika länge som föreningen är
bunden. I sistnämnda hänseende erinras särskilt, att en åtgärd från föreningens
sida, som medför förlängning av avtalet men vidtages efter medlems utträde,
icke bör vara bindande för honom. Möjligen bör dock medlem, som efter utträde
ur föreningen fortfarande är bunden av avtalet, vara skyldig att själv
uppsäga avtalet, om han vill bliva fri, när avtalets ursprungliga giltighetstid
utlöper.»

Socialstyrelsen, som i sitt yttrande sammanställt bestämmelserna i 2 § i utkastet
med innehållet i 3 §, har därom anfört i huvudsak: Nämnda paragrafer
innehölle bestämmelser, vilka på parterna i arbetsavtalet överförde en bundenhet
av kollektivavtalet, vars tillämpningsmöjlighet och berättigande syntes något
tvivelaktiga. Berörda bundenhet, som bland annat skulle beröva nämnda
parter möjlighet att överenskomma om avvikelser från kollektivavtalet, syntes
ej heller för närvarande vidare strängt iakttagas. Sålunda kunde det ej sällan
inträffa, att en arbetsgivare vid bristande tillgång på arbetare eller för att förvärva
eller få behålla en särskilt värdefull arbetskraft förbunde sig att öka löneförmånerna
utöver vad kollektivavtalet bestämde, något som omförmälda lagrum
av deras ordalydelse att döma måste anses förbjuda. Någon gång kunde
även förekomma, att arbetsgivare och arbetare inför eljest hotande nedläggning
eller inskränkning av driften träffade överenskommelse om reducering av de genom
kollektivavtal bestämda lönerna. För övrigt vore det nära nog omöjligt
att förhindra dylika avvikelser i maskerad form. Bestridas kunde icke, att vägande
skäl kunde anses tala för en bundenhet av den art lagrummen angåve
men den syntes icke nödvändigtvis eller kanske ens rätteligen vara
att härleda ur kollektivavtalet. Dess ändamål, åtminstone dess primära och
huvudsakliga, vore nämligen att bereda de under avtalets giltighet inbegripna
arbetsgivarna och arbetarna säkerhet för att vid anlitande av arbetskraft
respektive antagande av arbete inom avtalets fackliga och personliga giltighetsområde
ej behöva bereda bättre respektive godtaga sämre arbetsvillkor
än avtalet bestämde. Avtalet kunde åberopas av arbetsgivaren, om
arbetaren gjorde anspråk på högre lön än den avtalsbestämda, och av arbetaren
i fall arbetsgivaren sökte betala lägre lön än den avtalade. Det krav på ytterligare
bundenhet, som framkomme i lagutkastet och som skulle hindra arbetsgivaren
att medgiva höjning av lönen och arbetaren att godtaga sänkning av
densamma, bottnade tydligtvis väsentligen i intresseförhållanden mellan parterna
å samma sida, vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas. Naturligare
syntes då, att nämnda krav, i den mån detsamma funnes böra beaktas, tillgodosåges
genom avtal eller däremot svarande bestämmelser för vardera partsidan,
t. ex. genom föreskrifter i respektive förenings stadgar. Med hänsyn
till vad sålunda anförts borde den i lagutkastet stadgade fullständiga bundenheten
av kollektivavtalet för arbetsavtalets parter på lämpligt sätt modifieras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 67

Befaras kunde att, om så ej skedde, benägenheten för träffande av kollektivavtal
kunde lida avbräck.

Svenska maskinbefäls förbundet har förklarat sin anslutning till den uppfattningen,
att kollektivavtal icke borde vara bindande för enskilda arbetare.

Landssekretariatet har framhållit, att det vore svårt att förstå den föreslagna
bestämmelsens innebörd. Enligt bestämmelsen skulle kollektivavtal
vara bindande även för medlem av förening, som slutit kollektivavtal, men det
sades intet om på vilket sätt enskilda arbetare vore bundna av kollektivavtal.
Enligt tidigare uppfattning avsåge kollektivavtalet att fastställa de allmänna
normer, som skulle gälla på en arbetsplats, men det hade aldrig ansetts, att en
enskild medlem av en fackförening skulle vara bunden att taga eller kvarbliva
i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda villkoren.

Beträffande föreskriften, att bundenhet på grund av ett träffat kollektivavtal
ej skulle inträda för medlem i förening, i den mån medlem vore bunden
av tidigare kollektivavtal, har landssekretariatet framhållit, att det vore ofattbart,
hur berörda bestämmelse skulle kunna vinna tillämpning på enskild
fackföreningsmedlem. Dylik medlem, som toge anställning å arbetsplats,
komme automatiskt in under det för arbetsplatsen gällande kollektivavtalet.
Att det skulle mot honom kunna göras gällande att han vore bunden av ett
för den arbetsplatsen tidigare gällande avtal, syntes orimligt. Avsåge uttrycket
»tidigare kollektivavtal» ett avtal, som gällt för honom å arbetsplats,
där han varit anställd vid tiden före sin anställning å den nya arbetsplatsen,
så syntes det lika orimligt att ifrågasätta, att han skulle vara »bunden» av det
avtalet längre tid än anställningen varade på den arbetsplats, för vilket det
avtalet var gällande.

Järnvägsstyrelsen har erinrat, att i fråga om skadeståndsplikt för medlem
i arbetarsammanslutning vid utträde därur ej syntes tillfyllest att allenast hänvisa
till blivande praxis utan att i lagen angiva några mera garanterande bestämmelser
därutinnan.

Inom rättslivet är kollektivavtalet en ny bildning. Det är naturligt, att
olika meningar uppkommit, då det gällt att från förut givna teoretiska utgångspunkter
förklara kollektivavtalet såsom rättsinstitut. Härvid har särskild
uppmärksamhet ägnats frågan, vilka skola anses såsom parter i avtalet,
d. v. s. vilka skola anses berättigade och förpliktade enligt detta. På sätt
i redogörelsen för främmande rätt framhållits hava i denna fråga särskilt tre
åsikter gjort sig gällande. Enligt en åsikt äro endast avtalsslutande organisations
medlemmar berättigade och förpliktade enligt avtalet; organisationer;s
uppgift är endast att vid avtalets slutande företräda sina medlemmar. En
annan åsikt omfattar den helt motsatta ståndpunkten; endast de avtalsslutande
organisationerna men ej deras medlemmar äro berättigade och förpliktade enligt
avtalet. Enligt den tredje åsikten bliva såväl organisationerna som deras
medlemmar berättigade och förpliktade.

I likhet med samtliga äldre svenska förslag och i överensstämmelse tillika
med vad som nästan undantagslöst gäller i främmande rätt, har de sakkunnigas
utkast byggt på den förut angivna tredje uppfattningen, och jag delar den me -

K- 2 §.

Departe mentschefen.

K. 2 §. 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ningen, att detta sätt för frågans lösning är det enda, som bör ifrågakomma.
Att sålunda rättigheter och skyldigheter enligt avtalet tillkomma, respektive
åligga såväl de avtalsslutande organisationerna som dessas medlemmar uttryckes
i lagförslaget därmed, att de äro bundna av avtalet. Denna bundenhet
framträder i fråga om medlemmarna särskilt i två avseenden, nämligen dels i
skyldigheten att vid uppgörande av enskilda arbetsavtal icke frångå kollektivavtalets
bindande normer och dels i skyldigheten att icke genom stridsåtgärder
störa den arbetsfred, som kollektivavtalet avser att skänka. För medlemmarna
å den andra sidan motsvaras dessa skyldigheter av rättigheter att
få kollektivavtalets normer tillämpade respektive att få åtnjuta arbetsfred.
Dessa frågor om kollektivavtalets rättsverkningar behandlas i 3 och 4 §§ av
det nu föreliggande förslaget.

Emellertid har riktigheten av den ståndpunkt, som jag i likhet med de sakkunniga
intagit, icke blivit oemotsagd. "Visserligen har ingen röst höjts till
förmån för den teoretiska uppfattningen, att avtalet endast binder organisationernas
medlemmar men icke organisationerna själva. Att lagstiftningen icke
kan bygga härpå är tydligt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna. Hela
kollektivavtalsförhållandet skulle sönderfalla i ett flertal rättsförhållanden
mellan enskilda, och organisationerna skulle i stor utsträckning förlora sin nuvarande
betydelse för kollektivavtalets upprätthållande och respekterande. Däremot
synes socialstyrelsen i sitt yttrande förorda, att lagstiftningen bygges
på den uppfattningen av kollektivavtalet, att det endast är organisationerna
men icke medlemmarna, som äro bundna av avtalet. Uttalandet härom göres
i samband med behandlingen av frågan om kollektivavtalets verkan på de enskilda
arbetsavtalen, men spörsmålet om vilken principiell ståndpunkt bör intagas
har naturligen betydelse även när det gäller att bestämma fredsförpliktelsens
omfattning.

Om endast de avtalsslutande organisationerna anses berättigade och förpliktade
enligt avtalet, skulle organisationen å ena sidan eller dess medlemmar
icke kunna vända sig mot enskild medlem av organisationen å motsidan med
några krav i anledning av att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbetsavtal
blivit ingånget, Eu arbetsgivare har till exempel med sina arbetare överenskommit
om lägre löner än de i kollektivavtalet föreskrivna. Arbetarna eller
deras organisation skulle då icke kunna av arbetsgivaren fordra rättelse eller
skadestånd, eftersom arbetsgivaren icke är bunden av avtalet. Däremot skulle
arbetarorganisationen kunna vända sig mot arbetsgivarorganisationen med krav
i vissa avseenden. Hade denna givit sitt tillstånd till eller eljest medverkat
till den mot kollektivavtalet stridande överenskommelsen, kunde skadestånd
ifrågakomma. I regel har dock i fall, varom nu är fråga, sådan medverkan ej
skett. Vidare kan det tänkas, att arbetarorganisationen kunde påfordra, att
arbetsgivarorganisationen skulle begagna sig av de maktmedel denna i föreningsstadgar
eller eljest hade för att påverka sin medlem att rätta sig efter
kollektivavtalet. Det är emellertid ytterst svårt att konstatera, att en organisation
på denna så att säga inre linje gör vad den kan, och först när det
brister härutinnan kan skadestånd ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

69 ff. 2 §.

iVad sålunda anförts har motsvarande tillämpning i fråga om fredsförpliktelsen,
därest kollektivavtalet icke heller i detta hänseende anses vara bindande
även för organisationernas medlemmar. Dessa skulle då under avtalets
giltighetstid kunna fritt vidtaga stridsåtgärder utan att någon direkt reaktion
kunde äga rum från motsidan. Endast en indirekt reaktion kunde ske, nämligen
genom talan mot deras organisation på sätt jag redan framhållit.

En dylik indirekt påverkan skulle erhålla större praktisk betydelse, om det
genom lagen ålades organisation skyldighet att oberoende av egen skuld stå
i garanti för medlemmarna. Skadestånd skulle då kunna utan vidare utkrävas
av en organisation för åtgärder, som dess medlemmar vidtagit i strid med
kollektivavtalet. Därigenom skulle organisationen erhålla större anledning att
enligt de för densamma gällande inre reglerna utkräva ansvar av sina medlemmar
för åtgärder av nämnda slag. Att sålunda ålägga en organisation ovillkorligt
ansvar för medlemmarna skulle dock enligt min mening förutsätta en
fullständig reglering genom lagstiftningen av det inre förhållandet mellan organisationerna
och deras medlemmar för att tillförsäkra de förra erforderliga
maktmedel mot de senare. Nämnda spörsmål torde emellertid vara för vittutseende
och svårlöst för att i detta sammanhang kunna upptagas.

Yilka maktmedel man än gåve organisationerna i förhållande till varandra
skulle dock deras möjlighet att upprätthålla respekten för kollektivavtalet vara
synnerligen svag, så länge medlemmarna icke själva äro bundna av detta. Den
erforderliga reaktionen måste nämligen alltid ske på indirekt väg, nämligen
genom talan mot organisation för att förmå denna att med till buds stående
inre maktmedel påverka sina medlemmar. Men denna påverkan skulle medlemmarna
alltid kunna undandraga sig genom att utträda ur organisationen.

Uppfattningen av kollektivavtalet såsom bindande endast för organisationerna
leder således enligt min uppfattning till ett försvagande av kollektivavtalet
självt. Det ändamål, som organisationerna åsyfta med slutandet av
kollektivavtal, kan på betryggande sätt vinnas endast genom att såväl organisationerna
själva som deras medlemmar förklaras bundna av avtalet. I likhet
med de sakkunniga hyser jag också den bestämda uppfattningen, att detta står
i överensstämmelse med en vitt utbredd mening jämväl bland dem, som närmast
beröras av den föreslagna lagstiftningen. Det torde icke med fog kunna göras
gällande, att obehörigt intrång sker i de enskilda organisationsmedlemmarnas
handlingsfrihet genom att kollektivavtalet förklaras vara bindande även för
dem. Genom att inträda i en arbetsgivar- eller arbetarorganisation lärer den
enskilde arbetsgivaren eller arbetaren få anses hava frånträtt rätten att själv
bestämma över arbetsvillkoren, i den mån desamma regleras genom kollektivavtal,
och hava påtagit sig den fredsförpliktelse, som ett av organisationen upprättat
kollektivavtal medför. En bundenhet av detta slag innebär tydligen icke,
såsom i landssekretariatets yttrande framkastats, att en arbetare skulle vara hunden
att taga eller kvarstanna i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda
villkoren. Han kan aldrig bliva bunden vid viss arbetsplats eller visst yrke.
Men om han arbetar på en arbetsplats, där arbetsvillkoren äro reglerade genom
kollektivavtal, får han finna sig i att dessa villkor bliva gällande även för ho -

tf -8 §■ 70

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nom. Vill han begära sitt entledigande, därför att villkoren ej passa honom,
står det honom fritt. Nedlägga, däremot arbetare sitt arbete i syfte att tilltvinga
sig bättre villkor, hava de emellertid gjort sig skyldiga till brott mot
den genom kollektivavtalet stiftade fredsförpliktelsen och få då bära följderna
av detta sitt handlingssätt.

Vad socialstyrelsen i detta sammanhang anfört angående vissa fall, där ett
behov kan föreligga att träffa från kollektivavtalet avvikande bestämmelser i
enskilt arbetsavtal, står närmast i samband med en fråga, i vilken utsträckning
kollektivavtalets normer kunna anses vara av tvingande natur d. v. s. icke
få frångås vid träffandet av enskilt arbetsavtal. Till denna fråga återkommer
jag vid 3 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall föreskriften om medlems bundenhet av
ett utav organisationen slutet kollektivavtal ej gälla, i den mån han är bunden
av tidigare kollektivavtal. Denna bestämmelse har bibehållits med en mindre
redaktionell ändring. Densamma har företrädesvis avseende å förhållandena
å arbetsgivarsidan. En oorganiserad arbetsgivare har till exempel med en fackförening
upprättat ett kollektivavtal för sin arbetsplats. Om han under avtalets
bestånd inträder i en arbetsgivarorganisation, bör ett avtal, som gäller mellan
organisationen och fackföreningen, icke utan vidare bliva gällande för honom.
Ett annat exempel på tillämpligheten av ifrågavarande undantagsbestämmelse
erbjuder det fall, att en arbetsgivarorganisation ännu icke upprättat kollektivavtal
med motsvarande huvudorganisation på arbetarsidan utan att särskilda
lokalavtal gälla för de olika arbetsplatserna. Om ett huvudavtal därefter upprättas,
torde detta icke rubba giltigheten av de ännu gällande lokalavtalen,
med mindre samtliga intressenter enas därom. Även må anföras ett exempel
på fall, då undantagsregeln kan bli tillämplig på en enskild arbetare. En arbetsgivarorganisation
har särskilda kollektivavtal med olika fackförbund. En
arbetare, som är anställd hos en medlem av arbetsgivarorganisationen, bör icke
genom att utträda ur det ena fackförbundet och ingå i det andra kunna föranleda,
att det kollektivavtal, som upprättats med detta andra förbund, omedelbart
blir gällande för honom. Han måste anses fortfarande bunden av det
kollektivavtal, som gällde för det förbund han förut tillhörde.

Härmed kommer jag in på frågan, i vilken mån den, som utträder ur organisationen,
skall anses fortfarande bunden av avtalet. Att han icke frigöres
från avtalet genom att utträda eller uteslutas ur organisationen är uppenbart.
Men frågan är, huru länge hans bundenhet varar. Å ena sidan bör han icke
vara bunden längre än organisationen är det. Å andra sidan bör den omständigheten,
att organisationen genom underlåten uppsägning eller uttrycklig
överenskommelse åstadkommer förlängning av avtalet utöver den tid, för vilken
avtalet vid hans utträde var gällande, icke föranleda, att han fortsätter att
vara bunden även efter berörda tid. Nämnda ståndpunkt har också i allmänhet
intagits i främmande rätt. Emellertid kan det vara föremål för tvekan,
huruvida detta för alla fall medför tillfredsställande resultat. Det torde härvid
vara nödvändigt att skilja mellan förhållandena på arbetsgivarsidan och på

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

71 K. 2 §.

arbetarsidan. Om en arbetsgivare utträder ur sin organisation, lära hans arbetare
i regel icke få kännedom om denna åtgärd. Därest avtalet förlänges.
hava arbetarna därför anledning tro, att avtalet fortfarande är bindande för
denne arbetsgivare, och det skulle för dem kunna vara oförmånligt att plötsligt
ställas inför den situationen, att avtalet icke numera vore gällande. Det kunde
därför ifrågasättas, att arbetsgivaren efter sitt utträde skulle vara skyldig
att själv uppsäga avtalet, om han ville frigöra sig vid den tidpunkt, då avtalet
ursprungligen var avsett att upphöra. Enligt vad jag inhämtat har centrala
skiljenämnden i eu dom intagit denna ståndpunkt. Vad åter arbetarsidan
angår, kan det av praktiska skäl knappast åläggas en enskild arbetare att uppsäga
ett kollektivavtal för att efter sitt utträde ur organisationen göra sig fri
från detta. Han borde oberoende av uppsägning bliva fri vid ovannämnda tidpunkt.
Emellertid föreligger icke med säkerhet något intresse för arbetsgivarsidan,
att arbetaren är bunden ens så länge. Intresset sträcker sig möjligen
icke längre, än att arbetarens åtgärd icke bör föranleda ändring i hans
arbetsvillkor, så länge hans dåvarande anställning varar. Uppsäger han sin
anställning och tar ny anställning, vare sig hos samma eller ny arbetsgivare,
kunde han synas böra va,ra fri från bundenhet enligt sin förra organisations
kollektivavtal. Detta har förnämligast betydelse för det fall.
att han utträtt ur en organisation för att ingå i en annan. Däremot ställer
sig förhållandet annorlunda, när det gäller, icke en enskild arbetare, utan en
bestämd grupp av arbetare. Om exempelvis en arbetsgivarorganisation har
särskilda kollektivavtal med olika fackförbund och på grund av vissa organisatoriska
förändringar en yrkesgrupp av arbetare överflyttas från det ena förbundet
till det andra, uppkomma förhållanden i viss mån likartade med dem,
som förut framhållits för arbetsgivarsidans del. Det vore för arbetsgivarna
oförmånligt att utan föregående kännedom om förhållandet plötsligt ställas inför
den situationen, att det avtal, som förut gällt även för denna grupp och som
fortfarande äger giltighet i övrigt, icke längre skulle äga tillämpning för gruppen
utan att för denna skulle gälla dess nya organisations avtal. Även här
kunde således en uppsägning anses vara på sin plats.

Då de olika synpunkter, som således kunna läggas på frågan om bundenhet
efter utträde ur organisation, icke torde vara uttömmande diskuterade inom de
av den ifrågasatta lagstiftningen berörda kretsarna, synes det mig vara lämpligt
att avvakta ytterligare erfarenheter från rättstillämpningen, innan frågan
löses genom lagstiftning. Jag har därför i likhet med de sakkunniga ansett
något stadgande i ämnet icke böra nu upptagas. Det må erinras, att icke heller
den norska lagen upptar annan bestämmelse, än att medlem av organisation
icke genom att utträda eller uteslutas blir fri från små förpliktelser enligt
kollektivavtal, som då gäller för organisationen. Da de sakkunnigas utkast
kan giva anledning till den uppfattningen, att medlems bundenhet av kollektivavtal
skulle upphöra i och med hans utträde ur föreningen, har jag ansett mig
böra återgå till den formulering av ifrågavarande stadgande, som förekommit
i de äldre förslagen. Av densamma lärer framgå, att utträde icke i och för
sig medför bundenhetens upphörande.

K. 2 §. 72

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Verkan a
godkännande.

1911 års
förslag.

De sakkunniga.

Departe mentschefen.

Avtalets
verkan med
avseende å
medpart.
1910 års
förslag.

’ I en 1911 års riksdag inom första kammaren väckt motion framställdes
den anmärkningen, att utredning saknades om betydelsen av den garanti,
som lämnades ett kollektivavtal därigenom, att rent administrativa enheter
såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen ställde sig såsom
garanter för detsamma.

Särskilda utskottet framhöll, att det med hänsyn till de växlande former,
under vilka en högre organisations underskrift å kollektivavtal kunde meddelas,
näppeligen läte sig göra att i lag träffa avgörande för de olika fallen
om innebörden av densamma. Man syntes vara hänvisad att efter vanliga tolkningsregler
söka utleta vilken betydelse parterna själva i varje särskilt fall
velat inlägga i undertecknandet. Därest lagen komme till stånd och det därmed
bleve fullt klart för vederbörande organisationer, att kollektivavtalet kunde
medföra vissa rättsverkningar beträffande de däri deltagande, komme säkerligen
den antydda oklarheten att förebyggas av organisationerna själva.

De sakkunniga anföra härutinnan:

»Det inträffar ofta vid upprättandet av kollektivavtal, att avtalet godkännes
av annan sammanslutning än den, vars medlemmar direkt avses i avtalet. Sådant
godkännande, som i regel sker från överordnad organisations sida, kan
komma till stånd såväl genom påskrift å en upprättad handling som på annat
sätt. Innebörden av en dylik medverkan från annan organisations sida växlar
i olika fall. Stundom är det tydligt, att denna andra sammanslutning avsett
att uppträda såsom medpart i avtalet och åtaga sig de förpliktelser, som följa
av detsamma. I andra fall kan ett godkännande innebära allenast, att avtalet
granskats av den högre organisationen och befunnits vara av sådant innehåll,
att hinder ej möter för dess slutliga godtagande. Med hänsyn till den växlande
betydelse, som sålunda kan inläggas i sammanslutnings godkännande av
kollektivavtal, torde det icke vara lämpligt, att i lagen meddelas bestämmelser
om verkan av dylik åtgärd. Det synes riktigare, att man i varje särskilt
fall söker med tillämpning av vanliga tolkningsregler utfinna, vad parterna
vid avtalets ingående avsett. Av stor betydelse blir härvid vad som förekommit
vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst och särskilt den omständigheten,
huruvida och på vad sätt det godkännande, varom är fråga, riktats till
motsidan i avtalsförhållandet.»

Till de sakkunnigas salunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

I 1910 ars förslag föreskrevs, att tillämpning av kollektivavtal kunde påkallas
av förening mot dess medlemmar samt, där flera deltagit i avtalet å
samma sida, av dessa inbördes. Sasom skäl härför anfördes av departementschefen
bland annat: Därest någon å endera sidan bröte mot kollektivavtal, hade
envar å den andra sidan, som därigenom kränktes, naturligen rätt att föra talan
om avtalets fullgörande eller påföljd för underlåtenhet därav. Men intresse
av kollektivavtalets upprätthållande hade icke blott arbetsgivare mot arbetare
och vice versa utan även arbetsgivare mot arbetsgivare och arbetare mot arbetare,
ty arbetsgivare, som icke betalade sina arbetare den i kollektivavtal bestämda
lönen, liksom arbetare, vilka underbjöde densamma, försämrade det

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 39.

73 K. 2 §.

ekonomiska läget för sina yrkesbröder. Och även i avtalet deltagande förening
hade intresse av att dess medlemmar iakttoge avtalets bestämmelser. Särskilt
tydligt framstode nämnda intresse i det fall, att genom avtalet någon förpliktelse
pålagts föreningen beträffande medlemmarnas görande eller låtande.
Egenskap av målsägande i fråga om på kollektivavtal grundade rättsförhållanden
tillkomme följaktligen förening gentemot dess medlemmar samt ett flertal
fristående, i avtalet deltagande arbetsgivare ävensom medlemmar av förening
inbördes.

Vid framläggandet av 1911 års förslag påpekade departementschefen, att
nämnda bestämmelse, med vilken gåves uttryck åt den tanken, att kollektivavtalet
medförde förpliktelser ej blott mellan dem, som med varandra slutit
avtalet, utan även mellan flera kontrahenter, som uppträtt å samma sida, och
för föreningsmedlemmar mot föreningen, innebure en materiell rättsregel. Med
hänsyn därtill borde bestämmelsen erhålla en mot dess syfte mera svarande
redaktion. I förslaget stadgades sålunda, att skyldighet att iakttaga kollektivavtal
ålåge medlem av förening jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit
i avtalet å samma sida, dessa mot varandra.

Enahanda bestämmelse upptogs i socialstyrelsens förslag av år 1916.

Mot stadgandet framställdes anmärkningar av svenska bryggeriarbetareförbundet,
de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet,
svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet,
ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbetareförbundet,
vilka framhöllo, att en persons skyldigheter mot sin förening
eller omvänt syntes böra ligga utom området för lagen. Där flera deltagit i
avtalet å samma sida, syntes detta reellt böra betyda detsamma som att lika
många avtal upprättats, d. v. s. att envar hade rättigheter och skyldigheter
endast för sin egen del av avtalet och gentemot den eller dem, som vore
motparter. Svenska hattarbetareförbundet ansåg, att stadgandet borde utgå,
då det berörde en angelägenhet endast inom organisationerna. Svenska murareförbundet
framhöll, att bestämmelsen skulle bliva till skada för arbetarna samt
försvåra slutandet av nya kollektivavtal.

De sakkunniga anföra i motiveringen till sitt utkast, att därest å endera
sidan flera deltagit i avtalet, dessa mot varandra hade intresse av att avtalet
upprätthölles. På grund av att kollektivavtalet vore bindande såväl för avtalsslutande
förening som för dess medlemmar, funnes ett motsvarande intresse
även mellan sådan förening och medlemmarna däri. Särskilt framträdde
sistnämnda intresse vid beaktande av föreskriften i 5 § i utkastet, att förening
vore skyldig att söka hindra sina medlemmar från vidtagande eller upprätthållande
av otillåten stridsåtgärd. Med hänsyn därtill hade de sakkunniga i andra
stycket av 2 § intagit bestämmelse, att skyldighet att upprätthålla kollektivavtal
skulle åligga såväl föreningsmedlem mot föreningen som flera medparter
inbördes.

Lands sekret ariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser syntes giva
fackförening rätt att väcka åtal med yrkande om skadestånd mot den medlem
av föreningen, som åtoge sig arbete för lägre lön än kollektivavtalet bestäm -

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Yttrande.

K. 8 §. 74

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe mentschefen,

Avtalets
verkan beträffande

arbetsanställning.

Främmande
rätt.

de. Skulle det anses, att medlem, som utträtt ur fackförening, vore bunden av
kollektivavtalet, så länge han arbetade inom kollektivavtalsområdet, så skulle
ju fackföreningen äga att även mot sådan f. d. medlem göra sina skadeståndsanspråk
gällande, därest han skulle åtaga sig arbete på andra villkor än kollektivavtalet
bestämde.

Avsikten med ifrågavarande stadgande har varit att i viss mån råda bot på
det förut angivna missförhållandet, att det icke genom en uttömmande lagstiftning
angående de föreningsrättsliga angelägenheterna blivit sörjt för att bereda
organisationerna maktmedel att tvinga sina medlemmar att respektera
gällande kollektivavtal. En organisationsmedlem, som ingått ett med kollektivavtalet
oförenligt enskilt arbetsavtal eller som vidtagit otillåten stridsåtgärd,
skulle följaktligen på yrkande av sin egen organisation kunna dömas
till skadestånd i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Då
lagförslaget står på den ståndpunkten, att organisation alltid kan ingripa omedelbart
mot medlem av organisation å andra sidan samt, på sätt framgår av
3 §, att enskilda arbetsavtal äro ogiltiga i vad de strida mot kollektivavtal,
har enligt min mening ett effektivare skydd vunnits för kollektivavtalet än
som kan erhållas genom ingripande av organisation mot egna medlemmar.
Denna omständighet borde ju dock icke i och för sig vara anledning att utesluta
det av de sakkunniga föreslagna stadgandet. Då jag det oaktat icke
upptagit någon motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse, beror det på att
det icke synts lämpligt att i en lag om kollektivavtal inrycka föreskrifter, som
till sin natur äro av föreningsrättslig art. Härvid har för mig särskilt varit
avgörande, att man genom en dylik bestämmelse skulle än ytterligare komplicera
den i och för sig synnerligen svåra frågan om åtskiljandet av de mål,
som böra höra under arbetsdomstol, och de mål, som fortfarande böra hänföras
till allmän domstol. I tvister mellan en organisation och dess medlemmar gäller
det i regel en prövning angående verkan av föreningsstadganden eller av
särskilda, av medlemmarna utfärdade ansvarsförbindelser. Dylika tvister äro av
den natur, att de lämpligen böra prövas av allmän domstol. När talan föres
under åberopande av ett föreningsstadgande eller en ansvarsförbindelse, bör
icke den omständigheten, att tvisten har sin grund i ett åsidosättande av förpliktelser
enligt kollektivavtal eller att alternativt yrkas skadestånd enligt
kollektivavtalslagen, föranleda att tvisten i stället hänföres till arbetsdomstol.
Detta skulle dock knappast kunna undvikas, om det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet upptoges. Vad nämnda stadgande innehåller om inbördes
förpliktelser för dem, som å samma sida slutit kollektivavtal, torde icke vara
av den praktiska vikt, att stadgandet i denna del behöver bibehållas.

3 §.

På sätt framhållits vid 2 § har man i främmande rätt i allmänhet anslutit
sig till principen, att även avtalsslutande organisationers medlemmar äro
bundna av kollektivavtalet. Med denna ståndpunkt har det emellertid varit
nödvändigt att i lagstiftningen taga ställning även till spörsmålet, huruvida ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

mellan avtalsbundna medlemmar slutet enskilt arbetsavtal, som strider mot kollektivavtalet,
skall vara ogiltigt i och för sig, i vilken händelse kollektivavtalets
normer automatiskt träda i tillämpning, eller ock det enskilda arbetsavtalet
bliva ogiltigt först efter därom förd talan. Därjämte har i vissa
länder även behandlats frågan om enskilda arbetsavtal mellan arbetsgivare
och arbetare, av vilka endast den förre är bunden av kollektivavtal.

Flertalet av de främmande länder, som i förevarande hänseende äro av intresse,
hava anslutit sig till principen om kollektivavtalets automatiska rättsverkan.
Enligt den finska lagen äro arbetsgivare och arbetare, som äro bundna
av samma kollektivavtal, skyldiga att vid arbetsavtal, som slutes mellan
dem, iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Står ett träffat arbetsavtal till
någon del i strid med kollektivavtalet, är arbetsavtalet därutinnan ogiltigt och
skola i stället för de ogiltiga villkoren motsvarande bestämmelser i kollektivavtalet
lända till efterrättelse. Detsamma gäller, därest arbetsgivare, som är
bunden av kollektivavtal, med utom avtalet stående arbetare sluter arbetsavtal
på villkor, som stå i strid med kollektivavtalet. Den norska lagen stadgar,
att om ett arbetsavtal mellan en arbetare och en arbetsgivare, som båda äro
bundna av ett kollektivavtal, innehåller någon bestämmelse, som strider mot
kollektivavtalet, denna bestämmelse är ogiltig. Däremot ger nämnda lag ingen
föreskrift om verkan av kollektivavtalet, då endast arbetsgivaren är bunden
därav. Samma ståndpunkt intages av den schweiziska lagen. I densamma
tillägges uttryckligen, att i stället för de ogiltiga bestämmelserna kollektivavtalets
regler skola gälla. I tysk och österrikisk rätt har principen om kollektivavtalets
automatiska verkan undergått viss modifikation. Visserligen
uppställes såsom allmän regel, att normstridiga överenskommelser äro ogiltiga
och utan vidare ersättas av kollektivavtalets bestämmelser, men tillika föreskrives,
att sådana överenskommelser äga giltighet, därest de äro till förmån
för arbetaren och icke uttryckligen förbjudits i kollektivavtalet. Samma bestämmelser
återfinnas i det tyska förslaget. Detta stadgar emellertid vidare,
att nu nämnda regler skola gälla även för enskilda avtal mellan arbetsgivare,
som är bunden av kollektivavtal, och arbetare, som ej beröras av detsamma,
under förutsättning att alla inom kollektivavtalets lokala och fackliga giltighetsområde
befintliga arbetarföreningar äro parter i kollektivavtalet, och detta
icke innehåller annan bestämmelse. I detta sammanhang må erinras, att i
Tyskland och Österrike kollektivavtal efter myndighets beslut kan bliva normerande
för enskilda arbetsavtal mellan parter, av vilka ingendera är bunden
av kollektivavtalet.

Principen att ett mot kollektivavtal stridande enskilt avtal är ogiltigt endasl
då yrkande därom framställes, har upntagits i nederländsk rätt. En överenskommelse,
som avviker från det kollektivavtal, varav såväl arbetsgivaren som
arbetaren äro bundna, må sålunda förklaras ogiltigt på yrkande av envar, som
deltagit i avtalets slutande, med undantag av arbetsgivaren själv. En annaD
ståndpunkt intages av det nederländska förslaget. Detsamma föreskriver, att
en mellan arbetsgivare och arbetare träffad överenskommelse, som strider mot
kollektivavtal, varav båda äro bundna, skall vara utan verkan. 1 stället för

K. 3 §.

K. 3 §. 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års
förslag.

densamma gälla bestämmelserna i kollektivavtalet. Därjämte stadgas, att
därest kollektivavtalet ej innehåller annan föreskrift, arbetsgivare, som är bunden
av avtalet, är skyldig att iakttaga dess bestämmelser i enskilda avtal, som
han sluter med arbetare, vilka icke äro bundna av kollektivtavtalet.

En särskild ställning i nu förevarande hänseende intages av den franska lagen.
Därest arbetsgivare och arbetare äro bundna av samma kollektivavtal,
är detsamma enligt fransk rätt tillämpligt å deras inbördes förhållande utan
länder av däremot stridande överenskommelser. Är ett kollektivavtal bindande
endast för ena parten i ett enskilt arbetsavtal skola kollektivavtalets bestämmelser
lända till efterrättelse, där ej annan överenskommelse träffats. Har
nagon, som är bunden av kollektivavtal, vilket ålägger honom skyldighet att
iakttaga avtalet även i förhållande till person, som står utom detsamma, i mellanhavande
med sådan person godkänt villkor, vilka strida mot de i avtalet
fastställda reglerna, kan talan föras mot honom för underlåtenhet att fullgöra
avtalet.

1910 ars förslag innehöll, att om arbetsavtal inginges mellan arbetsgivare
och arbetare, för vilka kollektivavtal skulle lända till efterrättelse, kollektivavtalets
bestämmelser skulle bliva gällande, ändå att annorlunda överenskommits.
Heträffande ater arbetsavtal, som slötes mellan arbetsgivare och arbetare,
av vilka endast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle detsamma äga
tillämpning endast i den man arbetsavtalet icke mnehölle andra bestämmelser.

_ Såsom grund härför yttrade departementschefen, att kollektivavtalets väsentliga
innehåll bildades av bestämmelser om löne- och andra arbetsvillkor, vilka
skulle ingå i de arbetsavtal, som träffades av arbetsgivare eller arbetare,
bundna av kollektivavtalet. Beträffande nämnda bestämmelser innebure kollektivavtalet
för omförmälda arbetsgivare och arbetare förpliktelse att ej
ingå mot dem stridande arbetsavtal. Därest så ändock skedde, måste den sålunda
gjorda avvikelsen betraktas såsom ogiltig och kollektivavtalets stadganden
bringas i tillämpning. Två olika vägar stode därvid öppna för lagstiftningen.
En vore att överlämna åt dem, som vore intresserade av kollektivavtalets
upprätthållande, att i man av befogenhet föra talan mot kontrahenterna
i arbetsavtalet om upphävande av bestämmelse i sistnämnda avtal, som strede
mot kollektivavtalet. En annan vore att förklara dylika bestämmelser
omedelbart rättsligen ogiltiga och låta kollektivavtalets bestämmelser i stället
rent automatisk inträda sasom beståndsdelar av de individuella arbetsavtalen.
Den senare principen syntes utan tvivel vara att föredraga. Lädes densamma
till grund för lagstiftningen, erhölle det kollektiva avtalet redan från början
en självständig förmaga att snabbt och säkert realiseras och vore ej beroende
av de enskilda arbetsgivarnas eller arbetarnas goda vilja. Om däremot kollektivavtalet
kunde uttränga däremot stridande utfästelser i arbetsavtalen först
efter därom vid domstol förd talan, vore därmed hela kollektivavtalets förmåga
att skapa enhetlighet i fråga om löne- och arbetsvillkoren ställd på spel,
då det säkerligen komme att inträffa, att mot kollektivavtal stridande arbetsavtal
inginges, utan att sadant bleve rättsligen beivrat. Den antydda regeln om
kollektivavtalets absolut tvingande karaktär borde dock gälla endast när båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

77 K. 3 §.

parterna i arbetsavtalet vore bundna av samma kollektivavtal. Om åter en sålunda
bunden arbetsgivare eller arbetare med en utanför kollektivavtalet stående
medkontrahent avslöte ett mot kollektivavtalet stridande arbetsavtal, bleve
nämnda arbetsavtal giltigt, och detta även om den av kollektivavtalet bundne
i detsamma utfäst sig att iakttaga kollektivavtalets bestämmelser vid arbetsavtal
med utomstående. I detta senare fall stode givetvis skadeståndstalan
öppen för den genom brottet mot kollektivavtalet kränkte. Ehuru sålunda eu
arbetsgivare, som vore bunden av ett med en fackförening slutet kollektivavtal,
men däri icke gjort något åtagande beträffande förhållandet till icke fackföreningsmedlemmar,
vore oförhindrad att med arbetare, vilka stode utom
fackföreningen, sluta arbetsavtal av annat innehåll än kollektivavtalet föreskreve,
visade dock erfarenheten, att i verkligheten ytterst sällan så förf ores.
Beträffande de flesta arbetsvilkor vore enhetlighet därutinnan för hela företaget
oundgänglig för driftens behöriga gång. Och även där tekniska svårigheter
ej alltid mötte att göra skillnad mellan de av kollektivavtalet bundna
och de av detsamma oberörda arbetarna, skulle ändock ett sådant förfarande
oftast medföra förvecklingar och obehag av mångahanda slag. Även för arbetarna
framstode det i allmänhet såsom självfallet, att enahanda villkor tilllämpades
för dem alla oberoende av medlemskap i organisation.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs den ändringen i nämnda
regler, att i arbetsavtal, som inginges av arbetsgivare, för vilken kollektivavtal
vore gällande, skulle, även om arbetaren stode utanför nämnda avtal, ej kunna
upptagas mot detta stridande bestämmelser. Särskilda utskottet avstyrkte
motionen men föreslog i förtydligande syfte en omredigering av det ifrågavarande
stadgandet. Enligt den av utskottet tillstyrkta avfattningen skulle arbetsavtal,
varom vore fråga, anses slutet på de i kollektivavtalet angivna villkoren,
där ej annat förhållande visades.

Eörlikningsmännen ansågo, att den av särskilda utskottet föreslagna lydelsen
i det hela vore att föredraga. Dock kunde ifrågasättas, huruvida ej
praktiska skäl talade för att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, uttryckligen
fastsloges, att presumtionen om arbetsvillkorens enlighet med kollektivavtalet
gällde i alla de fall, där ej själva arbetsavtalet innefattat andra bestämmelser.
I likhet med förlikningsmännen förordade kommerskollegium, att i
lagen måtte fastslås, att presumtionen om arbetsvillkorens överensstämmelse
med kollektivavtalet i åsyftade fall alltid skulle gälla, då arbetsgivaren icke
kunde visa, att vid arbetsavtalets ingående uttryckligen överenskommits om
andra bestämmelser.

Med föranledande av dessa erinringar erhöll bestämmelsen i 1911 års förslag 1911 års
den avfattningen, att arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, av vilka en- förälag''
dast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle anses slutet på de i kollektivavtalet
angivna villkoren i den mån arbetsavtalet icke innehölle andra bestämmelser.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes i motion det yrkande, som gjorts
vid föregående års riksdag. Det väckta ändringsförslaget avstyrktes av särskilda
utskottet.

K. 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1916''års

förslag.

sakkunniga.

I socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag upptogs bestämmelsen om kollektivavtals
verkan för det fall, att såväl arbetsgivare som arbetare voro bundna
av avtalet. Däremot uteslöts stadgandet om kollektivavtals betydelse för arbetsavtalet,
då kollektivavtalet var gällande endast för arbetsgivaren. Såsom
skäl härför anfördes, att sistnämnda bestämmelse från både arbetsgivar- och
arbetarhåll ansetts obehövlig.

Även föreskriften om kollektivavtals normerande verkan, då både arbetsgivaren
och arbetaren voro bundna av avtalet, blev föremål för anmärkningar.
I avgivna utlåtanden anmärkte svenska bryggeriarbetareförbundet, de förenade
förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet, svenska träarbetareförbundet
samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet ävensom svenska grovoch
fabriksarbetareförbundet, svenska gruvarbetareförbundet, svenska gjutareförbundet
och svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska murareförbundet
samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet, att om berörda föreskrift
hindrade arbetsgivaren att betala högre löner än de i avtalet bestämda,
vore densamma oantaglig.

De sakkunniga hava i första stycket av 3 § i utkastet upptagit regeln,
att om mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffats överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivavtalet
skall gälla, överenskommelsen i denna del skall vara utan verkan. I andra
stycket föreskrives, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, hos
sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, kollektivavtalet dock
skall lända till efterrättelse mellan dem, så framt överenskommelse icke träffats
om andra villkor.

Såsom motivering för dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

»Av kollektivavtalets i 2 § angivna verkan att binda även en avtalsslutande
förenings enskilda medlemmar synes böra följa, att en arbetsgivare och en arbetare,
som äro bundna av samma kollektivavtal, skola vara förhindrade att
med varandra träffa ett arbetsavtal, som strider mot kollektivavtalet. Dettas
normer böra automatiskt överföras till sådant enskilt arbetsavtal, varav följer,
att om arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffa överenskommelse om villkor, som strida mot kollektivavtalet, denna överenskommelse
bör vara utan verkan i deras inbördes förhållande. Föreskrift
härom har influtit i första stycket av förevarande paragraf. Om en dylik regel
icke upptages, blir följden, att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbetsavtal
ovillkorligen blir gällande och att reaktion mot det avtalsstridiga förfarandet
endast kan ske genom ådömande av skadestånd till organisationerna för
brottet mot kollektivavtalet. Utan all tvekan skulle en sådan konsekvens komma
att stå i den bestämdaste strid med uppfattningen inom fackorganisationerna
å ömse sidor.

Den i utkastet upptagna regeln innebär icke, som tidigare från vissa håll
gjorts gällande, att arbetsgivare och arbetare äro förhindrade att träffa överenskommelse
om exempelvis högre löner än de i kollektivavtalet angivna. Besvarandet
av frågan, huruvida en dylik överenskommelse står i strid med kollek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

79 K. 3 §.

tivavtalet, blir i varje särskilt fall beroende på en tolkning av avtalets innebörd
särskilt med hänsyn till praxis inom yrket.

Om arbetare, för vilken visst kollektivavtal icke är gällande, erhåller anställning
bos arbetsgivare, som är bunden av avtalet, och inom fack, som avses däri,
tillämpas i regel avtalets bestämmelser på arbetsförhållandet. Andra stycket
av förevarande paragraf avser att lagfästa vad som sålunda i allmänhet iakttages.
Regeln gäller icke blott oorganiserade arbetare utan även organiserade
arbetare, tillhörande annan sammanslutning än den, som är bunden av avtalet.
Erinras må emellertid, att den ifrågavarande bestämmelsen endast har karaktär
av en presumtion. I den mån det kan visas, att överenskommelse träffats om
villkor, som avvika från kollektivavtalets bestämmelser, sättas dessa bestämmelser
ur tillämpning.

Stundom innebär kollektivavtal, att arbetsgivaren gentemot den arbetarorganisation,
med vilken avtalet slutes, direkt åtager sig att tillämpa kollektivavtalet
även vid slutande av arbetsavtal med arbetare, som icke tillhöra ifrågavarande
organisation. Det kunde ifrågasättas, att för sådana fall regeln i förevarande
paragrafs första stycke borde gälla i stället för regeln i andra stycket och salunda
kollektivavtalets regler ovillkorligen komma att gälla även för anställning
av arbetare, som icke tillhörde organisationen. Principiellt synes detta
dock icke vara riktigt. Då arbetare står utom organisationen, kan dess åtgärd
att sluta kollektivavtal icke i och för sig medföra, att han blir bunden
av avtalet. Den ifrågasatta tillämpningen skulle emellertid på en omväg medföra
dylik bundenhet för honom. Uppenbart är däremot, att arbetsgivarens
åtgärd att sluta det enskilda arbetsavtalet på andra villkor än i kollektivavtalet
stadgats, kan ådraga arbetsgivaren skyldighet att i förevarande fall utgiva
skadestånd till arbetarorganisationen.»

Beträffande huvudregeln i förevarande paragraf i de sakkunnigas utkast
har svenska arbetsgivareföreningen anfört, att a arbetsgivarsidan vore i berörda
avseende praktiskt sett egentligen den frågan av vikt, huruvida, där en
förening på arbetsgivarsidan slutit kollektivavtal med vissa fixerade löner,
det vore tillåtet för en arbetsgivare att utan föreningens samtycke höja de sålunda
fastställda lönerna. Enligt det föreslagna stadgandets ordalydelse vore
detta förbjudet. Emellertid funnes i motiveringen ett uttalande, som syntes
strida däremot. Däg stode nämligen följande: »Den i utkastet upptagna regeln
innebär icke, som tidigare från vissa håll gjorts gällande, att arbetsgivare
och arbetare äro förhindrade att träffa överenskommelse om exempelvis högre
löner än de i kollektivavtalet angivna. Besvarandet av frågan, huruvida en
dylik överenskommelse står i strid med kollektivavtalet, blir i varje särskilt
fall beroende på en tolkning av avtalets innebörd särskilt med hänsyn till
praxis inom yrket.» Det ville synas som om nämnda yttrande i motiven stode
i strid med lagtexten, i varje fall kunde det lätt giva anledning till en mot
lagen stridande tolkning av densamma. Där man inom en yrkessammanslutning
å arbetsgivarsidan inginge ett riksavtal med fasta lönesatser, vore avsikten
att fixera lönenivån inom yrket, och det kunde icke vara lovligt för den
enskilde arbetsgivaren att utan yrkeskamraternas samtycke höja lönenivån

Yttranden.

K. 3 §. 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

över den sålunda fastställda gränsen. Berörda mening innehölle också lagtexten.
En annan sak vore om riksavtalet icke fastställt en fast lönenivå utan
allenast föreskreve vissa minimilöner, vilka den enskilde arbetsgivaren på sin
arbetsplats ägde höja i mån av skicklighet och flit. Det vore möjligt, att
yttrandet i motiveringen syftade på den olikhet i fråga om lönesystem, som
sålunda kunde finnas i riksavtalen, men i varje fall syntes ett förtydligande
därutinnan nödvändigt. Enahanda anmärkning har framställts av Sveriges
redareförening. Svenska maskinbefäls förbundet har uttalat, att en lag om kollektivavtal
för att kunna anpassas efter de växlande förhållanden, som råda
inom sjöfarten, borde lämna full frihet för enskild arbetsgivare och arbetare att
träffa avtal om högre lön än vad som bestämts i kollektivavtalet. Landssekretariatet
har gjort gällande, att ifrågavarande bestämmelse gåve laglig helgd åt
löftesbrott. Sedan en arbetsgivare genom löfte om högre lön än avtalet föreskreve
förmatt en arbetare att taga anställning, kunde han nämligen under
åberopande av omförmälda bestämmelse förklara, att han vore förhindrad att
betala högre lön än kollektivavtalet medgåve. Slutligen må erinras om socialstyrelsens
vid nästföregående paragraf återgivna yttrande, vilket hänför sig
jämväl till förevarande paragraf.

Jämväl i fråga om den i utkastet angivna regeln, att då arbetsgivare är
bunden av kollektivavtal, detta skall lända till efterrättelse även vid anställning
av arbetare, för vilken avtalet ej är bindande, där ej överenskommelse
träffats om andra villkor, hava framställts anmärkningar. Sålunda har socialstyrelsen
i denna del anfört, att orden »lända till efterrättelse» syntes tyda
på att kollektivavtalet under där åsyftade förutsättningar skulle bliva bindande
ej blott för arbetsgivaren utan även för hans oorganiserade arbetare,
vilka salunda skulle jämställas med sina organiserade kamrater i avseende å
lagens tillämpning i allmänhet. En sådan anordning skulle emellertid leda
till egendomliga konsekvenser, och förslagsställarna syntes även i sista stycket
av motiveringen till 3 §, ehuru beträffande ett i viss mån skiljaktigt fall,
hava uttalat sig däremot. Å andra sidan läte sig med hänsyn till avtalets
reciproka karaktär en fullt ensidig bundenhet knappast tänka — avtalets förpliktelser
för den ena parten förutsatte i många fall en motsvarighet å den
andra sidan. Med hänsyn till stadgandets osäkra innebörd och till att detsamma
i stort sett antagligen redan koinme till skälig tillämpning, syntes man
hava anledning ifrågasätta dess uteslutande.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har gjort gällande, att berörda
föreskrift icke stode i överensstämmelse med gällande uppfattning eller vore
uttryck för något allmännare önskemål särskilt å jordbrukets område och
syntes ej heller vare sig för berörda område eller eljest vara att tillråda. Punkten
syntes böra omläggas att innehålla bestämmelse, att kollektivavtal skulle
gälla för arbetsavtal med oorganiserade arbetare endast om det uttryckligen
avtalats i arbetsavtalet eller vid arbetsuppgörelsen. Liknande synpunkter hava
anförts av svenska tidningsutgivaref öreningens arbetsgivaresektion, Sveriges
f artyg sbefäls fordning och svenska ma skinbefäls förbundet. Fartygsbefälsföreningen
har särskilt framhållit, att genom en sådan bestämmelse skulle varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 3 §.

utom föreningen stående i och med inmönstringen å ett fartyg komma i åtnjutande
av de förmåner, som föreningen under mångårigt uppoffrande arbete av
medlemmarna åstadkommit för dessa. Maskinbefälsförbundet har gjort gällande,
att för den händelse det ansåges lämpligt att lagfästa en sådan princip
som den föreslagna, undantag borde göras för de avtal, vars giltighet begränsats
till att omfatta medlemmar av viss organisation.

Landssekretariatet har framhållit, att bestämmelsen syntes vara fullständigt
betydelselös såsom skydd för den oorganiserade mot arbetsgivare som
ville pressa ned lönevillkoren, ty antoge oorganiserad arbetare arbete mot lägre
lön än kollektivavtalet bestämde, vore därmed en överenskommelse träffad, och
då betydde förklaringen i första delen av stycket intet. Men bestämmelsen
syntes hava en udd riktad mot annat håll. Enligt andra stycket i 2 § bleve arbetsgivare
förhindrad att betala organiserade arbetare högre lön än kollektivavtalet
bestämde, men enligt andra stycket i 3 § skulle han äga att med
oorganiserade arbetare överenskomma om högre lön. Arbetsgivares försök att
tubba arbetare att ställa sig utom fackorganisationerna erhölle sålunda därigenom
lagligt stöd.

Enligt den i 2 § uppställda grundsatsen äro även en avtalsslutande organisations
medlemmar bundna av kollektivavtalet. Därmed följer förpliktelse för
arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, att vid
slutandet av enskilt arbetsavtal iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Frågan
är då, vilken påföljden bör bliva, om denna förpliktelse icke iakttages.
Tydligen bör det mot kollektivavtalet stridande enskilda arbetsavtalet icke få
bliva gällande. Men det återstår att avgöra, om det enskilda arbetsavtalet
skall bliva ogiltigt, först om klander däremot föres av den organisation, vilkens
intresse i kollektivavtalets upprätthållande blivit kränkt, eller om det enskilda
avtalet skall vara ogiltigt redan i sig självt, i vilket sistnämnda fall
kollektivavtalets bestämmelser automatiskt i stället ingå i det enskilda avtalet.
På sätt framgår av den lämnade redogörelsen för främmande rätt bar man i
utlandet med få undantag ställt sig på den sistnämnda ståndpunkten. Samma
ståndpunkt intages även i alla tidigare svenska förslag och sist i de sakkunnigas
utkast. För egen del ansluter jag mig till denna mening. Jag kan härvid
åberopa de skäl, som anfördes av vederbörande departementschef vid framläggandet
av 1910 års förslag. Det skulle också utan tvivel innebära en onödig
omgång, därest en mot kollektivavtal stridande enskild överenskommelse icke
skulle kunna undanröjas annat än efter talan av organisation vid domstol.

Med den sålunda antagna grundsatsen bar det icke, såsom på en del håll
synes hava antagits, blivit avgjort, att avvikelse aldrig kan ske från kollektivavtalets
bestämmelser. Det är en öppen fråga, när arbetsvillkoren skola anses
vara genom kollektivavtal så bestämda, att en avvikelse i ett enskilt arbetsavtal
blir otillåten. På sätt jämväl de sakkunniga påvisat måste det här ankomma
på en tolkning av kollektivavtalet. Det kan nämligen icke förutsättas, att
detta uttryckligen angiver, i vilka avseenden dess regler skola vara tvingande
och på vilka punkter avvikelser genom de enskilda arbetsavtalen äro medgivna.
Vid denna tolkning, som i sista hand ankommer på arbetsdomstolen, bör god led Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) (1

Departe mentschefen.

K. 3 §. 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ning kunna erhållas av sakens natur och förutvarande praxis inom yrket. Har
i ett kollektivavtal endast fastställts minimilöner, är det tydligt, att överenskommelse
om högre lön kan träffas genom enskilt arbetsavtal. Likaledes kunna
exempelvis avvikelser ske från ett i kollektivavtal intaget normalreglemente
angående ordningen på arbetsplatserna. De avgivna yttrandena kunna möjligen
giva anledning till antagande, att en meningsskiljaktighet föreligger,
huruvida avvikelser kunna ske från de i kollektivavtal angivna lönerna, om
dessa äro så kallade normallöner. En dylik meningsskiljaktighet kan icke lösas
genom lagstiftningen, men det vore ingen vinst, om lagstiftningen sökte dölja
den genom att intaga en oklar ståndpunkt till frågan om förhållandet mellan
kollektivavtal och enskilda arbetsavtal. Kan det antagas, att meningen varit
att de i ett visst kollektivavtal angivna lönebeloppen icke skola kunna frångås,
skulle det vara i hög grad stötande, om lagstiftningen det oaktat medgåve
träffandet av enskilda arbetsavtal angående andra löner. Då de sakkunnigas
utkast givit anledning till tvekan i frågan, när avvikelser från kollektivavtalet
äro tillåtna, har jag låtit stadgandet undergå en redaktionell omarbetning.

Efter att sålunda hava berört frågan om kollektivavtalets verkan på det enskilda
arbetsavtalet, då arbetsgivaren och arbetaren båda äro bundna av kollektivavtalet,
övergår jag härefter till spörsmålet om förhållandet, då endast arbetsgivaren
är bunden av kollektivavtal. De sakkunniga hava här föreslagit
en bestämmelse av innehåll, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal,
hos sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, avtalet
dock skall lända till efterrättelse mellan dem, såframt överenskommelse icke
träffats om andra villkor. Denna bestämmelse synes i vissa yttranden hava
missuppfattats. Stadgandet innebär icke, att arbetsgivaren är skyldig att tilllämpa
kollektivavtalet vid slutande av enskilt arbetsavtal med arbetare, som
icke själv är bunden av kollektivavtalet. Ej heller innebär detsamma, att arbetaren
genom slutandet av det enskilda arbetsavtalet blir bunden av kollektivavtalet.
Regeln innebär allenast, att om arbetsgivaren hos sig anställer exempelvis
en oorganiserad arbetare, skall det mellan dem gällande enskilda arbetsavtalet
anses slutet på samma villkor, som angivas i kollektivavtalet, med mindre
uttrycklig överenskommelse träffats om andra villkor. Man presumerar sålunda
en avsikt hos kontrahenterna att vilja låta kollektivavtalets bestämmelser
gälla. Då här icke är fråga om'' en direkt verkan av kollektivavtalet, synes
bestämmelsen knappast hava sin plats i en lag om kollektivavtal utan snarare
i en lag om enskilda arbetsavtal. På sätt jämväl framhållits i vissa yttranden
torde regeln komma till skälig tillämpning även utan uttryckligt stadgande.
Jag har därför uteslutit den från det nu föreliggande förslaget.

En härmed sidoordnad fråga är om rättsverkningarna av att i kollektivavtal
stadgas förpliktelse för arbetsgivare att iakttaga kollektivavtalets bestämmelser
vid slutandet av enskilda arbetsavtal med oorganiserade arbetare. I denna
del ansluter jag mig helt till de sakkunnigas förut återgivna yttrande. Då
arbetaren icke är bunden av kollektivavtalet och sålunda icke förpliktad att
iakttaga dess regler, kan arbetsgivarens förpliktelse icke medföra, att kollektivavtalets
regler automatiskt träda i tillämpning, men om arbetsgivaren åsido -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K- i§-

sätter sin förpliktelse, ådrar detta honom skadeståndsskyldighet i förhållande
till den arbetarorganisation, som slutit kollektivavtalet.

Det har på sin tid ifrågasatts att i lag stadga dylik förpliktelse för arbetsgivare,
som är bunden av kollektivavtal, att iakttaga dess regler vid överenskommelser
med oorganiserade arbetare. En sådan bestämmelse har jag icke
ansett lämpligt att upptaga.

Ett av de problem inom kollektivavtalslagstiftningen, vars lösande erbjuder
särskilda svårigheter, är spörsmålet om tillåtligheten under sådant avtals bestånd
av arbetsinställelse eller annan dylik stridsåtgärd från arbetsgivares eller
arbetares sida. I vissa länder har denna fråga icke blivit löst i lagstiftningen.
Det blir då att i varje särskilt fall bedöma, huruvida en vidtagen åtgärd
kan anses stå i strid med avtalet. I andra länder hava däremot i lag givits
mer eller mindre vidsträckta förbud mot stridsåtgärder. Den norska lagen
stadgar sålunda, att för lösande av tvist om kollektivavtals giltighet, rätta
innebörd eller bestånd icke får tillgripas strejk eller lockout. Är fråga om
tvist rörande arbets- eller lönevillkor eller andra arbetsförhållanden, som ej
regleras av kollektivavtal, får sådan åtgärd vidtagas först efter förloppet av
vissa i lagen angivna tidsperioder. Gäller tvisten upprättande av kollektivavtal,
som skall avlösa ett gällande avtal, får stridsåtgärd ej användas förrän
sistnämnda avtal utlupit. I den finska lagen stadgas, att föreningar och arbetsgivare,
som äro parter i kollektivavtal, äro skyldiga att undvika alla mot
avtalet i dess helhet eller någon enskild bestämmelse däri riktade kampåtgärder.
Likartade bestämmelser finnas i det tyska förslaget.

Vid framläggande av det till grund för 1910 års proposition liggande förslaget
framhöll föredragande departementschefen bland annat såsom självklart,
att liksom i fråga om varje annat mellan två kontrahenter ingånget avtal bestämmelserna
i ett kollektivavtal icke finge förändras genom ensidigt förfogande
från endera sidan. Såsom obehörigt måste därför framstå användandet
i sådant syfte av de påtryckningsåtgärder, vilka i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare plägade komma till användning, nämligen arbetsinställelse
(lockout eller strejk) samt därmed förbunden eller jämväl självständigt vidtagen
blockad, bojkott eller annan till sin verkan därmed likartad åtgärd. Ej
heller då tvist uppkomme om tolkning eller tillämpning av avtalet finge de
nämnda medlen komma till användning. Det förelåge då en rättstvist, för
vars lösande självhjälpens maktmedel ej finge tillgripas utan som borde behandlas
och avgöras av de för sådant ändamål av samhället inrättade dömande
organen. De sålunda angivna rättsreglerna syntes fullt uppbäras av det allmänna
rättsmedvetandet. Emellertid hade man på sina håll velat giva kollektivavtalet
en innebörd av mera vittgående betydelse. Med utgångspunkt i den
omständigheten, att avtalet hade till ändamål att genom enhetligt reglerande
av arbetsvillkoren inom visst arbetsområde och dessas fastställande för någon
tid framåt förekomma tvister mellan arbetsgivare och arbetare samt skapa arbetsfred
under den så bestämda tiden, hade man velat göra gällande, att under

Avtalets
verkan beträffande

vidtagande
av stridsåtgärder.

Främmande
rätt.

1910 års
förslag.

K. i §. 84

Kungl. Maj:t,s proposition nr 39.

avtalstiden varje användande av förenämnda kampmedel i vad syfte det vara
månde måste vara otillåtet och strida mot vad parterna med avtalets ingående
åsyftat. Under giltighetstiden skulle inga som helst störande avbrott i arbetet
få förekomma. Berörda mening kunde departementschefen icke dela. Huru
önskvärt det än vore, att kollektivavtalet kunde medföra en dylik verkan, kunde
dock den förpliktelse, man sålunda velat pålägga arbetsgivare och arbetare,
vilka vore bundna av ett sådant avtal, icke härledas ur avtalets begrepp. Någon
skyldighet för arbetsgivare att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för
arbetare att kvarstå i arbetet grundlädes icke genom kollektivavtalet. Därigenom
vore naturligtvis icke uteslutet, att genom positiv lagstiftning kunde åt
kollektivavtalet givas en sådan innebörd. Efter en undersökning, huruvida
förutsättningarna för ett stadgande i nämnda syfte vore för handen och en redogörelse
särskilt för användningen av sympatilockout och sympatistrejk höll
emellertid departementschefen före, att övervägande skäl talade för att, åtminstone
för det dåvarande, icke i lagen införa ett allmänt förbud mot arbetsinställelse
och liknande åtgärd under avtalstiden utan stanna vid att meddela sådant
förbud i de fall, då någon tvekan om dess rättmätighet och verkan i avsedd
riktning icke kunde råda. Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, som
kunde berättiga att i lagen i större omfattning begränsa parternas handlingsfrihet
i berörda hänseende, måste alltså överlämnas åt dessa att efter beprövande
av omständigheterna i varje fall genom bestämmelse i kollektivavtalet själva
pålägga sig den ytterligare inskränkning i rätten att vidtaga omförmäld a åtgärder,
som kunde finnas lämplig och möjlig.

I enlighet med det anförda intogs i det till lagrådet remitterade förslaget förbud
mot vidtagande av kampåtgärd i syfte att åstadkomma ändring i a,vtalets
bestämmelser eller på grund av tvist om tolkning eller tillämpning av detsamma.
Därjämte föreskrevs, att i annan tvist sådan åtgärd icke finge vidtagas
innan förhandlings- eller förlikningsförfarande igångsatts.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande inledningsvis, att det tydligen ur arbetsfredens
synpunkt varit högligen önskvärt, om åt lagen kunnat givas det innehåll,
att varje slags arbetsinställelse under avtalstiden vore förbjuden. Ett
dylikt förbud kunde emellertid icke tillstyrkas. Sympatilockouten ansåges av
arbetsgivarna för ett vapen, som de icke utan stort men kunde avhända sig.
Tydligt vore, att under sådana förhållanden en lagbestämmelse, som med kollektivavtal
förknippade ovillkorligt förbud mot arbetsinställelse, lätt kunde
hava till följd, att arbetsgivarna i största möjliga mån sökte undvika att
ingå kollektivavtal. Om det sålunda måste anses välbetänkt att såsom i
förslaget skett möjligheten att anställa sympatilockout eller sympatistrejk
tillsvidare bibehölles för dem, som ingått kollektivavtal, följde
emellertid därav ingalunda, att lagen alltid behövde förbliva på nämnda
i och för sig föga tillfredsställande ståndpunkt. Det vore att hoppas, att kollektivavtalet
kunde beredas den fulla effektivitet, från vilken man i förslaget
nödgats avstå. Vidare uttalade samtliga lagrådets ledamöter, att det i förslaget
intagna förbudet mot stridsåtgärder borde utsträckas att avse jämväl
vidtagande av dylik åtgärd med anledning av tvist om bestämmelse, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

85 E. 4 §

gälla efter avtalstidens utgång. En ledamot av lagrådet hemställde dessutom
om förbud mot arbetsinställelser i tvister rörande kontrahenternas inbördes förhållanden
under avtalstiden jämväl i den mån de ej blivit på bindande sätt
reglerade genom kollektivavtalet eller lagen. Därmed borde förenas bestämmelser
om ett skiljenämndsförfarande för avgörande av dylika tvister. Tillika
påpekades, att sympatistrejker och sympatilockouter icke borde vara tillåtna
i något fall, då ändamålet vore att bispringa dem, vilka själva vore av lag eller
avtal förhindrade att vidtaga arbetsinställelse eller likartad åtgärd.

Föredragande departementschefen fann intet vara att invända mot intagande
i lagen av förbud mot stridsåtgärd för genomdrivande av bestämmelse, som
skulle gälla efter avtalstidens utgång. Dock borde undantag gälla för det fall
att strid om den ifrågavarande bestämmelsen redan lojalt börjat — d. v. s.
upptagits mellan arbetsgivare och arbetare, som ej vore därutinnan bundna av
kollektivavtal — att i nämnda strid genom sympatilockout eller sympatistrejk
indragits arbetsgivare och arbetare, för vilka kollektivavtal vore gällande, samt
att avgörandet beträffande dessa senare ej sträckte sig utöver den omstridda
bestämmelsen. I enlighet härmed infördes i det riksdagen förelagda förslaget,
jämte förbud mot stridsåtgärder för genomförande av bestämmelser avseende
tiden efter kollektivavtalets utgång, bestämmelse om undantag för nämnda av
departementschefen berörda fall. Därjämte stadgades, att kampatgärd icke
finge vidtagas för bispringande av annan i fall, då för denne gällde förbud
mot att själv vidtaga åtgärden.

Vid riksdagen framställdes i motioner åtskilliga yrkanden beträffande rätten
att tillgripa stridsåtgärder. Å ena sidan föreslogs sålunda borttagande av det
i Kungl. Maj:ts förslag ifrågasatta begränsade förbudet mot dylika åtgärder.
!Å andra sidan förordades införande av fullständigt förbud mot åtgärder av
nämnda slag. Därjämte hemställdes om en del modifikationer i förslagets bestämmelser.
Särskilda utskottet ansåg, att ingen tvekan borde råda därom, att
förbud mot arbetsinställelse i syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtal
under den tid, för vilken avtalet blivit slutet, vore fullt i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare syntes inga avgörande betänkligheter
möta mot att från det område, inom vilket parterna ägde använda
maktmedel, undantaga intressetvister, vilka under avtalstiden kunde uppkomma
rörande förhållanden, som ej blivit reglerade i kollektivavtalet. Utskottet tillstyrkte
även förbud mot arbetsinställelse för genomförande av bestämmelse, avsedd
att träda i tillämpning efter utgången av det gällande kollektivavtalet,
men kunde icke godkänna det i propositionen föreslagna undantaget från berörda
regel. Vad slutligen anginge rättigheten för arbetsgivare eller arbetare,
som vore bundna av kollektivavtal, att genom arbetsinställelse understödja andra
arbetsgivare eller arbetare, funne utskottet, att omständigheterna icke för
det dåvarande medgåve fullständigt borttagande av dylik rättighet. Dock
syntes däri böra göras den begränsningen, att rätten att tillgripa sympatistrejk
eller sympatilockout icke borde finnas i annat fall än då den, som skulle bispringas,
vore obunden av kollektivavtal och själv vidtagit eller angripits med
arbetsinställelse. På grund av det anförda hemställde utskottet om sadan änd -

K. i §. 86

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års
förslag.

ring i förslaget, att förbud komme att gälla mot arbetsinställelse under avtalstiden,
med undantag allenast för det fall, att åtgärden vidtoges i syfte att bispringa
annan, som vore inbegripen i strid och icke vore av kollektivavtal hindrad
att själv vidtaga åtgärden. Härförutom stadgades det villkor, att försök
till medling i tvisten genom statens förlikningsman skulle hava ägt
rum. Vad sålunda föreslagits beträffande arbetsinställelse skulle i tillämpliga
delar gälla jämväl om blockad, bojkott och andra därmed jämförliga åtgärder.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde nio utskottsledamöter, att till
regeln om tillåtligheten av sympatistrejk och sympatilockout borde fogas ett
tillägg av innehåll, att dylik åtgärd, därest den behörigen igångsatts, finge
upprätthållas jämväl i ändamål att för tid efter utgången av kollektivavtalets
giltighetstid i nytt avtal mellan samma parter genomföra bestämmelse, varom
varit fråga i den ursprungliga tvisten. Sju andra utskottsledamöter påyrkade
införande av generellt förbud mot användande under avtalstiden av alla slags
stridsåtgärder, under det att en reservant yrkade, att vid jordbruk strejk eller
lockout ej måtte få äga rum under någon som helst form.

Förlikningsmannen anslöto sig till utskottets förslag, att det under kollektivavtalets
giltighetstid skulle vara kontrahenterna förbjudet att i anledning
av några som helst deras mellanhavanden vidtaga arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd. Förbud borde således stadgas mot företagande under avtalstiden
av sadan åtgärd icke blott i rättstvister utan även i intressetvister rörande
förhållanden, som ej blivit reglerade i avtalet, eller för genomdrivande av framtida
avtalsbestämmelser. Vad anginge sympatistrider funne förlikningsmännen,
att dylika åtgärder icke kunde för det dåvarande helt förbjudas. Förlikningsmännen
höllo emellertid före, att sympatistrider skulle vara otillåtna, där
ej annat förbehåll skett i avtalet. En av förlikningsmännen biträdde utskottets
förslag.

Kommerskollegium förordade i sitt utlåtande, att i lagen måtte införas förbud
mot varje slags arbetsinställelse under kollektivavtalets giltighetstid i
anledning av alla slags tvister mellan dem, som vore bundna av avtalet. Däremot
borde frågan om sympatistriders otillåtlighet tillsvidare lämnas öppen.
Genom en sådan lösning av frågan vore den bestämda fördelen vunnen, att man
å ena sidan finge lagfästade de delvis mycket viktiga inskränkningar i avtalsbundna
parters rätt till arbetsinställelse, varom enighet på alla håll i stort
sett vore radande, medan man å andra sidan undveke att i lag giva något som
helst positivt medgivande av sympatistriders berättigande.

I det förslag, som låg till grund för den till 1911 års riksdag avlåtna propositionen,
stadgades, att under avtalstiden ej finge vidtagas arbetsinställelse
eller annan därmed jämställd åtgärd i anledning av tvist mellan arbetsgivare
och arbetare, som vore bundna av avtalet. Däremot fanns icke något förbud
mot sympatistrid. Märkas bör, att i det samtidigt utarbetade förslaget till
lag om vissa arbetstvister föreskrevs den begränsningen, att stridsåtgärd ej
finge vidtagas för att bispringa annan, då för honom gällde förbud mot att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 4 §.

själv vidtaga åtgärden. Denna inskränkning gällde oavsett liuravida den, som
önskade bistå annan, vore bunden av kollektivavtal eller icke.

Vid förslagets granskning i lagrådet uttalade tre ledamöter var för sig starka
betänkligheter mot upptagande av ett förbud mot stridsåtgärder i anledning
av tvist mellan de av kollektivavtal bundna arbetsgivarna och arbetarna rörande
förhållande, varom bestämmelse ej träffats i avtalet, utan att samtidigt i lag anvisades
någon utväg för att få dylika intressetvister lösta. Två ledamöter
hemställde i anslutning därtill, att förbudet måtte kompletteras med bestämmelser
om skyldighet för parterna att för avgörande av intressetvister under
avtalstiden underkasta sig skiljedom. Departementschefen ansåg emellertid
förslaget i denna del böra lämnas orubbat.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes på denna punkt ett flertal yrkanden.
Sålunda upptogos ånyo förslagen såväl om uteslutande av alla bestämmelser
om användandet av arbetsinställelse och andra stridsåtgärder, som om
förbud mot varje stridsåtgärd under avtalstiden. Utskottet ansag sig emellertid
icke kunna tillstyrka något av berörda yrkanden. Emellertid föreslogs i
lagen om vissa arbetstvister den ytterligare begränsningen, att sympatiåtgärd
ej finge vidtagas, där ej i den ursprungliga tvisten förhandling ägt rum eller
ock ej kommit till stånd på grund av tredska å motsidan. I avgiven reservation
yrkade en ledamot, att bestämmelserna rörande stridsåtgärder matte
utgå.

I socialstyrelsens år 1916 framlagda förslag stadgades förbud för parter
bundna av kollektivavtal att tillgripa stridsåtgärder i rättstvister mellan dem.
— detta uttryck så fattat, att därunder inbegrepos jämväl frågor om ändring i
kollektivavtals bestämmelser under dess giltighetstid. Tillika skulle gälla förbud
mot stridsåtgärder under nämnda tid i anledning av tvist mellan parterna
om framtida avtalsbestämmelser. Däremot ville styrelsen ej ifrågasätta förbud
mot stridsåtgärder på grund av tvist rörande förhållande, som ej reglerats i
avtalet.

Socialfullmäktigen von Sydow ansåg, att förbudet mot tillgripande av stridsåtgärd
för genomförande av bestämmelse, -avsedd att gälla efter kollektivavtalets
upphörande, borde kompletteras med bestämmelse, att därest tillåten sympatiåtgärd
vidtagits, densamma finge fullföljas jämväl i ändamål att för tid
efter utgången av det gällande avtalet i nytt avtal mellan samma parter genomföra
bestämmelse, varom i den ursprungliga tvisten varit fråga.

Socialfullmäktigen Lindqvist hemställde, att förbudet mot stridsåtgärd för
genomdrivande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kollektivavtalets upphörande,
måtte utgå.

I de avgivna yttrandena över socialstyrelsens förslag framställdes ett stort
antal yrkanden i förevarande fråga. Sveriges bageriidkareförening och svenska
murareförbundet ansågo, att lagen borde förbjuda varje användande av
stridsåtgärd. Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd ävensom svenska
sko- och läderindustriarbetareförbundet hemställde, att förbudet mot tillgripande
av stridsåtgärd för genomförande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kollektivavtalets
upphörande, måtte uteslutas, under det att Sveriges verkstadsför -

1916 års
förslag.

K. 4 §. 88

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ening biträdde den av von Sydow uttalade meningen. Svenska gjutareförbundet
och svenska metallindustriarbetareförbundet samt svenska måleriarbetareförbundet
ansågo, att part skulle vara berättigad att vidtaga stridsåtgärd, då motparten
gjort sig skyldig till handling, som strede mot kollektivavtalet. Av flera
arbetarförbund framhölls, att den i lagen givna bestämningen av stridsåtgärder
borde förtydligas eller fullständigas, och ett förbund gjorde gällande, att
lagen borde förbjuda allenast arbetsinställelser och icke andra kampmedel,
sakkunniga. ..I de sakkuimigas utkast, 4 §, föreskrives, att under den tid kollektivavtal är
gällande arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av avtalet, ej må vidtaga
arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig åtgärd vare sig på grund av tvist om avtalets fullgörande eller om
dess giltighet, bestand eller rätta innebörd eller för att åstadkomma ändring
i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning
efter det avtalet utlupit. Därest i avtalet stadgats förbud att även i annat
fall vidtaga stridsåtgärd, skall det lända till efterrättelse. Den som är bunden
av kollektivavtal må ej heller vidtaga kampåtgärd för att därmed bispringa
annan i fall, då denne själv är förbjuden vidtaga dylik åtgärd.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Kollektivavtalet har tva huvudfunktioner. Den ena är uppgiften att uppställa
normer för de enskilda arbetsavtalen. Den andra är att tjäna såsom
fredsdokument, d. v. s. att för en tid framåt skapa fred på arbetsmarknaden.
Tidigare betonades detta senare syfte hos kollektivavtalet än starkare. Under
den tid ett avtal var gällande, ansågs arbetsinställelse, blockad, bojkott eller
annan därmed jämförlig stridsåtgärd icke under några förhållanden få förekomma.
Efter hand har denna åskådning modifierats. Större vikt har lagts
vid avtalets betydelse att främja enhetliga arbetsvillkor, och det har ansetts,
att stridsåtgärder under vissa omständigheter böra medgivas. Av kollektivavtalets
natur följer emellertid, att vidtagande av stridsåtgärder i regel icke kan
tillåtas.

I allmänhet torde man anse, att det icke kan medgivas parterna i ett kollektivavtal
att under avtalstiden tillgripa stridsåtgärder på grund av tvist rörande
avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd.
Med hänsyn härtill har i första punkten av förevarande paragrafs första stycke
upptagits ett dylikt förbud. Naturligen gäller detta förbud vare sig den bestämmelse
i avtalet, som är föremal för tvist, avser förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare eller den angår organisationernas mellanhavande.

Av kollektivavtalets natur följer även omedelbart, att parterna icke få under
avtalstiden använda stridsåtgärder för åstadkommande av ändring i det gällande
avtalets bestämmelser. Nagon tvekan synes icke heller inom arbetsgivaroch
arbetarkretsar rada om parternas skyldighet att underlåta vidtagande av
stridsåtgärder i omförmälda syfte. Även denna uppfattning har kommit till
uttryck i första styckets första punkt. Bestämmelsen berör icke frågan om användande
av nu ifrågavarande påtryckningsmedel i tvist rörande ämne, som
icke behandlats i avtalet, d. v. s. för åstadkommande av komplettering av avtalets
bestämmelser. Besvarandet av spörsmålet, huruvida ett framställt yrkan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

89 K. i §.

de avser ändring eller komplettering av avtalet, erbjuder dock ofta betydande
svårigheter. Avgörandet kommer i varje fall att bliva beroende på en tolkning
av avtalets innebörd med beaktande särskilt av vad som kan anses falla inom
avtalets naturliga ram. Av mycket stor betydelse blir härvid vad som förekommit
vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst. Tydligt är, att den omständigheten,
att en viss fråga icke beröres i avtalet, ej i och för sig utgör fullt
bevis, att densamma ej blivit reglerad genom avtalet. Ofta kan avtalets tystnad
på denna punkt anses innebära ett avgörande. Visserligen vore det med
hänsyn till arbetsfreden synnerligen önskvärt, att förbud kunde meddelas även
mot tillgripande under avtalstiden av stridsåtgärd i tvist rörande fråga, som
ej vunnit sin lösning i avtalet. Ett sådant förbud skulle ock stå i god överensstämmelse
med kollektivavtalets natur av fredsdokument. Emellertid torde
det tyvärr ej vara möjligt att för närvarande införa bestämmelser i detta syfte.
Härför skulle erfordras, att man ägde tillgång till ett av lagen reglerat sätt
för lösande av sålunda uppkommen intressetvist, något som nu saknas och
även faller utom ramen för den föreliggande lagstiftningsuppgiften.

Däremot torde det vara lämpligt att i ett hänseende stadga förbud mot inledande
av konflikt i fråga, som ej reglerats genom avtalet. Därest kontrahenterna
finge öppna strid om bestämmelse, som skulle träda i tillämpning
efter avtalets utlöpande, skulle detta kunna innebära vådor för arbetsfreden.
Kollektivavtalets värde skulle förringas, om kontrahenterna på detta sätt kunde
fritt åsidosätta avtalets bestämmelser om utlöpningstid. I viss mån kan en
dylik tvist anses röra ändring av sistnämnda bestämmelser. Första punkten
av första stycket innehåller därför förbud mot användande under avtalstiden
av stridsåtgärd jämväl i tvist om bestämmelse, som skall gälla efter det avtalet
utlupit.

I första punkten av första stycket beröres icke direkt sådan stridsåtgärd,
som företages icke på grund av tvist mellan parterna i kollektivavtalet utan
för att bistå annan, som är invecklad i arbetsstrid. Av punktens avfattning
framgår emellertid indirekt, att lagen icke hindrar företagande av dylik sympatiåtgärd.
Naturligen kunna ur samhällets synpunkt starka skäl anföras för
meddelande av förbud jämväl mot sympatistrider. Med hänsyn till den uppfattning,
som i denna fråga är rådande bland såväl arbetsgivare som arbetare,
torde emellertid uppställande av ett sådant förbud för närvarande icke vara
lämpligt. I ett avseende lärer det emellertid vara nödvändigt att i lagen beröra
sympatiåtgärderna. Förbud måste nämligen stadgas för dylik åtgärd i
de fall, då den, som genom åtgärden skall bispringas, själv är rättsligen förhindrad
att vidtaga stridsåtgärd. Bestämmelse härom har intagits i andra
stycket av förevarande paragraf. Föreskriften gäller såväl då den, som genom
åtgärden skall understödjas, genom lagens regler är hindrad att företaga
enahanda åtgärd, som då åtgärden är förbjuden i det för honom gällande avtalet.

Tydligt är nämligen, att kontrahenterna böra hava frihet att träffa över
enskommelse om förbud utöver de i lagen givna mot vidtagande av stridsåt -

K. 4 §. 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

gärder. Jämlikt andra punkten i första stycket av denna paragraf skall sådan
överenskommelse lända till efterrättelse.

I förevarande paragraf betecknas de stridsåtgärder, varom är fråga, såsom
arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd. Uppräkningen
gör sålunda icke anspråk på att vara fullständig. Det blir beroende
på prövning i varje särskilt fall, huruvida en vidtagen positiv handling eller
underlåtenhet skall anses sasom stridsatgärd. Givetvis skola dit hänföras
även förtäckta stridsåtgärder.»

Sveriges bageriidkareförening har ansett, att rättsordningens och de olika
näringarnas intressen skulle bäst tillgodoses därigenom att lagen stadgade ett
allmänt förbud emot alla slags lockouter, strejker och dylikt under avtalstiden,
såvida icke parterna genom uttryckliga bestämmelser i avtalen själva fastslagit
en sådan rätt. Denna mening har uttalats även av svenska städernas förhandlingsorganisation.
Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen och vissa andra
militära förvaltningsorgan hava framhållit, att därest lagen skulle erhålla tilllämpning
även å avtal, som slutits av staten, beträffande dylika avtal borde
meddelas ett allmänt förbud mot arbetsinställelse. Marinförvaltningen har
ifrågasatt, om icke strejk borde vara helt förbjuden vid samhällsviktiga företag.
Socialstyrelsen har gjort gällande, att det i första stycket av 4 § i utkastet
stadgade förbudet borde så begränsas, att det ej komme att omfatta stridsåtgärd
för genomförande av framtida avtalsbestämmelse. Såsom grund härför
har anförts vanskligheten att fa ett dylikt utöver de rena rättstvisternas
område gående förbud respekterat. Slutligen har svenska tidningsutgivareföreningens
arbets giv are sektion framhållit, att i lagen borde direkt uttryckas,
att de där givna bestämmelserna avsåge även förtäckta stridsåtgärder.

Landssekretariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser innebure
förbud för arbetare att inställa arbetet även då avlöning för utfört arbete ej
utbetalades. Ett sadant förbud skulle för arbetarna, särskilt inom byggnadsindustrien,
komma att medföra osäkerhet och stora ekonomiska förluster.
Många av de företagare, som i spekulationssyfte uppförde husbyggnader, saknade
det ekonomiska underlaget för arbetets utförande. Det inträffade därför
icke sa sällan, att arbetarna då arbetet började bliva färdigt ej finge ut
avlöning och innestå ende ackordsöverskott. Vid sådant förhållande plägade
fackorganisationen utfärda blockad å arbetet, som kvarstode tills lönen utbetalts,
oavsett om företaget bytte ägare en eller flera gånger. Den spekulant,
som övertoge det blockerade arbetsföretaget, visste, att han i sina kalkyler måste
inräkna de resterande arbetslönerna, om han avsåge att göra företaget färdigt.
Sadana av arbetarna företagna arbetsinställelser och blockader betraktade.
3 icke nu sasom stridande mot kollektivavtalen, enär man å ömse håll vore
medveten om, att arbetarna icke ägde möjlighet att fortsätta arbeta utan avlöning
under den tid, som åtginge för att få frågan eventuellt ordnad genom
domstolsförfarande. Därtill komme, att man vore lika medveten om att arbetarna
i en mängd fall icke skulle utfå sina tillgodohavanden, därest endast
rättsligt förfarande skulle komma till användning. Ehuru risken av blockad
verkade återhållande pa spekulationsföretagarnas försök att undandraga

Kungl. May.ts proposition nr 39.

91 K. 4 §.

sig utbetalning av intjänta arbetslöner och ackordsöverskott, nödgades dock
fackorganisationerna inom byggnadsindustrien att i ett mycket stort antal fall
årligen företaga arbetsinställelser eller blockader för att utfå resterande
arbetslöner till belopp, som årligen uppginge till flera hundratusental kronor.
Det syntes vara oriktigt att i lag förbjuda ett tillvägagångssätt, som tidigare
icke ansetts stå i strid med kollektivavtalet.

I detta sammanhang bör nämnas, att svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges skräddaremästares centralförening ansett, att från det i paragrafen
stadgade förbudet för part att tillgripa stridsåtgärd borde göras undantag för
det fall, att motparten av arbetsdomstol förklarats skyldig till avtalsbrott. Till
utveckling härav har anförts följande exempel. En fackförening hade ingått
kollektivavtal med en arbetsgivare. Fackföreningen bröte avtalet och anordnade
strejk under avtalstiden. Saken droges inför domstol, vilken konstaterade
avtalsbrottet och ådömde fackföreningen skadestånd. Emellertid hade fackföreningarna
mycket sällan några tillgångar; de tillfördes nämligen den högre
organisationen, fackförbunden. Det vore därför sannolikt, att om en fackförening
bleve dömd att utgiva skadestånd, detta icke kunde utmätningsvis uttagas.
Ifall fackföreningen efter domens avkunnande fortsatte strejken, vore
arbetsgivaren förhindrad att vidtaga lockout och andra arbetsgivare förhindrade
att företaga sympatiåtgärd. I ett sådant fall kunde den avtalsstridiga strejken
fortsättas nära nog så länge som helst, då fackförbundet utan svårighet
kunde underhålla de strejkande arbetarna och förbundet som sådant icke kunde
ådömas någon skadeståndsskyldighet. Visserligen skulle vid bestämmande av
skadestånd hänsyn tagas till den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens
uppkomst och framför allt till frågan, huruvida han själv genom otillåten stridsåtgärd
eller på annat sätt brutit mot avtalet. I dylika fall borde skadeståndsplikten
ej sällan helt bortfalla. Det vore möjligt, att man som ett korrektiv
mot upprepat avtalsbrott från den ena partens sida tänkt sig en olovlig stridsåtgärd
från den andra parten, företagen under förhoppning att vinna befrielse
från skadeståndsskyldighet. Emellertid vore det föga sannolikt, att en arbetsgivare
i nyssnämnda fall skulle vilja underkasta sig risken att bliva dömd
till skadestånd, och för övrigt finge det anses troligt, att han alldeles oavsett
skadeståndsfrågan icke gärna skulle vilja handla så, att han offentligen med
rätta bleve stämplad såsom avtalsbrytare. Naturligen kunde enligt 9 § i utkastet
i omförmälda fall arbetsgivaren hava utsikt att få kollektivavtalet förklarat
ogilt av arbetsdomstol. Men en sådan åtgärd skulle arbetsgivaren i de flesta fall
helt säkert icke önska och ur arbetsfredens synpunkt vore den säkerligen heller
icke att rekommendera, ty i och med densamma bleve tvisten å arbetsplatsen
mera komplicerad och svår att få bilagd.

Beträffande andra stycket i 4 § av de sakkunnigas utkast har landssekretariatet
anfört, att föreskriften syntes bliva mycket svår att tillämpa mot arbetsgivarna.
Det undandroge sig nämligen all kontroll, om arbetsgivare på grund
av utsända »svarta listor» vägrade anställa arbetare, som av annan arbetsgivare
hölles ute i lagstridig arbetsavstängning.

K. 4 §. 92

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe mentschefen -

Förevarande paragraf, i vilken med vissa ändringar sammanförts innehållet
i 4 och 5 §§ av de sakkunnigas utkast, ger regler om kollektivavtalets karaktär
av sa kallat fredsdokument, och stadgandet kan därför anses utgöra huvudpunkten
i det föreliggande lagutkastet.

I mera populärt språkbruk plägar man skilja konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare i så kallade rättstvister och så kallade intressetvister. Dessa beteckningar
äro i och för sig icke särdeles väl valda, då alla slags tvister, såväl
på detta som på andra områden, kunna sägas vara intressetvister i den meningen,
att de uppkommit på grund av motsatta intressen. I korthet uttryckt
måste emellertid med rättstvist förstås en tvist, där den ena parten mot den
andra hävdar en rättighet, som han redan förvärvat eller i varje fall anser
sig hava förvärvat genom ett mellan parterna slutet avtal. Vid en intressetvist
åter rör sig tvisten på ett genom avtal icke reglerat område; parterna tvista om
ordnande av arbetsförhållanden utan att vare sig den ena eller den andra kan
åberopa någon juridisk rätt; deras intressen stå således oförmedlade emot
varandra. Då det gäller att genom lagstiftningen fastslå, i vilka fall stridsåtgärder
icke få tillgripas för slitande av tvister mellan kollektivavtalsbundna
parter, kan skillnaden mellan rättstvister och intressetvister i huvudsak
läggas till grund för avgörandet. Vissa avvikelser äro emellertid nödvändiga.

Innan jag närmare ingår på dessa frågor måste jag nämna några ord till
bemötande av en jämväl i vissa inkomna yttranden företrädd ståndpunkt,
nämligen att alla stridsåtgärder böra förbjudas i förhållandet mellan avtalsbundna
parter. Detta torde för närvarande icke kunna ske. Ett kollektivavtal
behöver icke innebära en fullständig reglering av arbetsförhållandena. Det
kan tänkas, att på ett svårorganiserat arbetsområde parterna icke kunna komma
till enighet annat än beträffande vissa allmänna avtalsfrågor och angående
dessa sluta ett kollektivavtal, medan en mängd spörsmål -— kanske t. o. m. lönefrågan
— maste lämnas utan kollektiv reglering. Det synes då icke lämpligt
att förbjuda parterna att vidtaga stridsåtgärder för slitande av tvister beträffande
de icke avtalsreglerade frågorna, därför att de på ett mera begränsat område
lyckats bliva eniga om ett avtal. Om det däremot framdeles finnes möjligt
att genom lagstiftningen förbjuda stridsåtgärder även för slitande av tvister
mellan organisationer, som alls icke äro bundna av avtal — något som förutsätter
skapandet av lämpligt organ för auktoritativt avgörande av intressetvister
— bliva även avtalsbundna organisationer helt förhindrade att vidtaga
stridsåtgärder på grund av arbetsförhållandena. Men i sådant fall sker detta
beträffande de genom avtalet oreglerade frågorna icke på grund av avtalsbundenheten
utan därför att tvister om dessa frågor skola bedömas på samma
sätt som andra intressetvister. Däremot kan det sättas i fråga, huruvida parter,
som äro bundna av kollektivavtal, möjligen skola förbjudas att vidtaga
stridsåtgärder för syften, som ligga helt utanför deras inbördes förhållande,
således när varken rättstvist eller intressetvist föreligger dem emellan. Härvid
avses särskilt de så kallade sympatiåtgärderna. Det torde emellertid på såväl arbetsgivar-
som arbetarsidan råda enighet därom, att sympatiåtgärder böra vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

93 K. i §.

tillåtna. De äldre lagförslag, som framkommit i vårt land, upptogo ej heller
förbud mot sympatiåtgärder, och de skäl, som föranledde detta ståndpunktstagande,
hava enligt min mening fortfarande giltighet. Förslaget upptar dock
en särskild inskränkning i rätten till sympatiåtgärd, vartill jag återkommer
i det följande.

Om sålunda lagen torde böra angiva, i vilka fall stridsåtgärd skall vara förbjuden,
samt man härvid i huvudsak kan följa den uppdelning, som ligger i
skillnaden mellan rättstvister och intressetvister, må dock erinras, att det kan
vara föremål för meningsskiljaktigheter mellan parterna redan, huruvida en
rättsfråga eller enbart en intressefråga föreligger. Ett par exempel torde tydligast
klargöra detta förhållande. Den ena parten påstår, att ett kollektivavtal
blivit behörigen uppsagt och att däTför samtliga arbetsförhållanden numera äro
oreglerade, varför det också är tillåtet att genom strid lösa frågan om deras
ordnande. Motparten bestrider, att uppsägning ägt rum i behörig ordning,
och gör sålunda gällande, att avtalet fortfarande äger bestånd med den påföljd,
att arbetsförhållandena alltjämt äro reglerade. I ett annat, fall har
exempelvis på grund av vissa tekniska driftsändringar uppstått fråga, huru
ackordslönerna för en del arbetare skola beräknas. Den ena parten påstår,
att avtalet är otillämpligt i fråga om dessa arbetare och att deras löner alltså
äro oreglerade. Den andra parten gör gällande, att vissa av avtalets bestämmelser,
förnuftigt tolkade, giva en lösning för ackordens beräknande under
de nya förhållandena. I dylika fall är frågan, om avtalet äger bestand eller
om det särskilda arbetsförhållandet är reglerat genom avtalet, att anse sasom
en rättstvist. Ingendera parten bör äga rätt att genom stridsåtgärder försöka
genomdriva sin mening i fragan, huruvida avtalet äger bestand eller icke eller
huruvida avtalet är tillämpligt eller icke pa det särskilda förhallande, varom
fråga är. Först om det blivit i laga ordning fastställt, att avtalet icke äger
bestånd eller icke är tillämpligt, äro parterna berättigade till stridsåtgärder,
nämligen för lösande av den intressetvist rörande själva arbetsförhållandena,
som då kan föreligga.

Beträffande de fall, i vilka stridsåtgärder skola vara förbjudna, överensstämmer
förslaget i huvudsak med de sakkunnigas utkast. Fallen hava uppdelats
i fyra särskilda punkter, och jag skall i det följande något uppehålla
mig vid var och en av dessa.

Punkt 1. Allmän enighet torde råda därom, att stridsåtgärd bör vara förbjuden
för genomdrivande av vederbörandes mening i tvist om kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd. En tvist om giltigheten föreligger exempelvis
när parterna äro oense, huruvida ett kollektivavtal över huvud
kommit till stånd. Dit torde böra hänföras jämväl en tvist, huruvida viss
enskild organisationsmedlem är bunden av avtalet. Till tvist om avtalets
bestånd räknas exempelvis en uppkommen fråga, huruvida avtalet blivit behörigen
uppsagt eller skall anses vara förlängt. Tvist om avtals innebörd föreligger
dels då parterna äro oense om visst arbetsförhållande skall anses reglerat
genom avtalet och dels då enighet väl råder härom men parterna hava olika
mening, huru avtalet rätteligen är att förstå på viss punkt.

K. 4 §. 94

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Emellertid kunna fall förekomma, där meningsskiljaktighet icke råder om
avtalet eller dess innebörd men tvist likväl kan uppstå, nämligen huruvida ett
visst förfarande med hänsyn till de faktiska omständigheterna skall anses strida
mot avtalet. I samband med biläggande av en konflikt har exempelvis avtalats,
att trakasserier icke få förekomma, och tvist uppstår därefter, huruvida avskedandet
av vissa arbetare med hänsyn till orsakerna till avskedandet skall
anses hava inneburit trakasseri. Ett annat exempel erbjuder det fall, att i
kollektivavtal, däri stadgats viss uppsägningstid för den händelse arbetsgivare
vill avskeda arbetare, tillika medgivits arbetsgivare att utan iakttagande av
uppsägningstid entlediga arbetare på grund av försummelse i arbetet samt
tvist uppstår, huruvida en arbetare gjort sig skyldig till sådan försummelse,
att hans entledigande utan iakttagande av uppsägningstid varit berättigat.
Tydligen bör stridsåtgärd vara förbjuden även i dylika fall.

Nu förhåller det sig emellertid så, att även en tvist om avtalets giltighet,
bestånd eller rätta innebörd oftast tar sig uttryck i ett förfarande från den ena
parten, som den andra förmenar strida mot avtalet. Med anledning härav har
det synts vara att föredraga att sasom huvudfall, då stridsåtgärd enligt denna
punkt skall vara förbjuden, upptaga fall av tvist rörande förfarande, som förmenas
strida mot kollektivavtal, samt härtill anknyta en regel, att stridsåtgärd
skall vara förbjuden jämväl på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande, som ovan sägs. Härmed
vinnes också överensstämmelse med den av mig föreslagna avfattningen av
11 § i lagen om arbetsdomstol.

Emellertid bör stridsåtgärd vara förbjuden icke blott vid tvist, huruvida
visst förfarande strider mot avtalet, utan även vid tvist, huruvida visst förfarande
strider mot förevarande lag. Den omständigheten att den ena parten
företagit exempelvis en stridsåtgärd, som han anser vara i det speciella fallet
tilläten men som motparten anser otillåten, bör uppenbarligen icke få föranleda
den sistnämnda att i sin tur tillgripa stridsåtgärd. Även bestämmelse härom
har inryckts i det föreslagna stadgandet. I yttranden har framhållits önskvärdheten
av ett undantag från denna regel. Om en stridsåtgärd från den ena
sidan av domstol konstaterats sta i strid med avtalet eller lagen men åtgärden
ej häves i anledning av domslutet, borde den andra sidan hava rätt att vidtaga
motåtgärder. Den sålunda väckta frågan torde lämpligast behandlas i samband
med stadgandet i 8 § av förevarande lagförslag, och jag skall därför i
nämnda sammanhang återkomma till frågan.

I sitt yttrande har landssekretariatet fäst uppmärksamheten vid det förhållandet,
att blockad ofta brukar utfärdas mot arbetsföretag, särskilt inom
byggnadsindustrien, när arbetsgivaren icke punktligt utbetalar lönerna, och
det har framhållits, att genom lagstiftningen hinder icke borde uppställas mot
ett dylikt förfaringssätt, varigenom arbetarna på ett snabbare sätt än med
anlitande av rättsmedel förhjälptes till sin rätt. Häremot må emellertid
framhållas, att därest ett principiellt förbud mot stridsåtgärder är påkallat
av allmänna samhällsintressen, undantag icke kan göras för att bereda
möjlighet till en mahända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlita van -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

95 K. 4 §.

ligt rättsligt förfarande, i det åsyftade fallet hava en stark ställning på grund
av den förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
tillkommer dem. Det må erinras, att värdet av denna förmånsrätt blivit
höjt genom en år 1926 genomförd lagändring. I de åsyftade fallen är enligt
förevarande stadgande stridsåtgärd otillåten i den mån en verklig tvist mellan
parterna givit anledning till arbetsgivarens underlåtenhet att utbetala lönerna.
Att de arbetare, som icke i föreskriven tid utfå sina löner, upphöra att arbeta,
behöver uppenbarligen icke i och för sig innefatta en stridsåtgärd.

Punkt 2. I denna punkt upptages förbud mot stridsåtgärd för att söka
åstadkomma ändring i avtalet. På sätt redan förut framhållits har det däremot
icke ansetts riktigt att för närvarande stadga förbud mot stridsåtgärder
för att lösa rena intressetvister under avtalstiden, d. v. s. tvister angående förhållanden,
som icke äro reglerade genom avtalet. Såsom de sakkunniga med
styrka framhållit får man emellertid i många fall icke av den omständigheten,
att en fråga ej är berörd i avtalet, draga den slutsatsen, att frågan också är
oreglerad. Det blir här fråga om en tolkning av avtalet enligt vanliga juridiska
tolkningsregler. Om exempelvis den ena parten under avtalsförhandlingarna
framfört krav på att en viss rätt måtte tillerkännas honom och den andra parten
motsatt sig detta krav, måste avtalets tystnad på ifrågavarande punkt innebära,
att det är genom avtalet bestämt, att den ifrågavarande rätten icke existerar. I
vissa fall behöver icke ens ett krav hava framställts för att avtalet skall anses
innefatta ett negativt avgörande, nämligen om fråga är att beröva, respektive
tillerkänna den ena parten en rättighet, som han enligt sakens natur har, respektive
saknar, om uttrycklig bestämmelse i motsatt riktning icke givits i avtalet.
Arbetsgivaren har till exempel ett visst intresse av att vissa arbetare med
förtroendeställning icke tillhöra arbetarnas organisation. Har ett förbud i denna
riktning icke inryckts i avtalet, torde arbetsgivaren icke kunna under avtalstiden
öppna en strid om denna fråga, vare sig den varit föremål för uppmärksamhet
under avtalsförhandlingarna eller icke.

Punkt 3. Socialstyrelsen har i sitt yttrande gjort gällande, att förbud icke
bör stadgas mot stridsåtgärd under avtalstiden rörande innehållet i ett avtal,
som är avsett att träda i tillämpning, när det gamla avtalet utlöper. Jag kan
icke biträda denna mening, vars genomförande skulle kunna sägas innebära ett
steg tillbaka i utveckling. Det torde nämligen icke råda något tvivel om att
man på såväl arbetsgivar- som arbetarsidan har en livlig känsla för det
rimliga i att bestående avtalsbestämmelser om utlöpningstid icke åsidosättas.
Det lärer vara ytterligt sällsynt, att en strid om blivande avtals innehåll igångsättes
förrän det gamla avtalet utlupit. Däremot synes det knappast riktigt
att, på sätt de sakkunniga föreslagit, förbudet mot stridsåtgärder vid tvist om
blivande avtal skall vara strängare än förbudet mot dylika åtgärder under
avtalstiden. Medan avtalet består föreligger ju frihet till strid beträffande
icke avtalsreglerade förhållanden, och förbudet mot strid rörande blivande
avtal synes därför böra begränsas till sådana frågor, som äro reglerade redan
i det gamla avtalet. Skillnaden har uppenbarligen ringa praktisk betydelse,

K. 4 §.

Särskilt on
förenings
fredsförpliktelse.

Främmande
rätt.

1910 års
förslag.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

men jag har ansett mig böra företaga en jämkning av lagtexten i nu antydd
riktning.

Punkt 4. I förevarande punkt har upptagits det begränsade förbud mot
sympatiåtgärder, som fanns upptaget i 4 § andra stycket av de sakkunnigas
lagutkast.

i En fråga, som i främmande länder lösts på mycket olika sätt, är spörsmålet
om de förpliktelser, som genom kollektivavtalet åläggas föreningar, vilka beröras
av avtalet. I norsk rätt gäller, att därest medlemmar av en arbetsgivareller
arbetarförening brutit ett kollektivavtal eller gjort sig skyldiga till olovlig
arbetsinställelse, föreningen är ansvarig härför med mindre den visar, att den
icke själv har del i eller med de medel, som stå till dess förfogande, sökt att
hindra avtalsbrottet eller fortsättandet av det avtalsstridiga förhållandet eller
den olovliga arbetsinställelsen. Den franska lagen föreskriver, att organisation,
som är bunden av kollektivavtal, icke må vidtaga åtgärd, varigenom ett noggrant
fullgörande av avtalet kan äventyras. Organisationen är emellertid icke ansvarig
för detta fullgörande i vidare man än i avtalet föresknves. I det nederländska
förslaget stadgas, att förening, som slutit kollektivavtal, är pliktig att
lojalt verka för att dess medlemmar ställa sig avtalet till efterrättelse. Föreningen
är emellertid ansvarig för sina medlemmar endast då sådant är bestämt
i avtalet. Såsom nämnt är enligt finsk lag förening, som är part i kollektivavtal,
pliktig att undvika alla mot avtalet i dess helhet eller någon enskild
bestämmelse däri riktade kampatgärder. Föreningar, som äro parter i avtalet,
skola dessutom tillse, att jämväl deras medlemmar undvika sådana kampåtgärder
och icke heller på annat sätt bryta mot avtalet. Samma föreskrift
finnes i det tyska förslaget. Den danska lagen skiljer mellan ansvar för olovlig
arbetsinställelse och ansvar för avtalsbrott i övrigt. För olovlig arbetsinställelse
svarar organisation, när ej annat är överenskommet, endast då den
gjort sig delaktig, i den ifrågavarande arbetsinställelsens vidtagande eller fortsättande
eller konflikten gäller rätta innebörden av en prislista innehållande
allmänna bestämmelser eller en allmän mellan organisationerna bestående
överenskommelse. För annat kontraktsbrott kan, där ej annat avtalas, ansvar
ådömas organisation endast då densamma är delaktig i det påtalade förhållandet.

11910 års förslag föreskrevs, att om förening underläte att fullgöra vad den
genom kollektivavtal åtagit sig, föreningen skulle gälda all därav uppkommen
skada. Ersättningsskyldighet skulle avila jämväl förening, som medverkade
till otillåten stridsåtgärd eller lämnade understöd vid icke tillåten arbetsinställelse.
Vid förslagets framläggande anförde departementschefen, att olika meningar
gjort sig gällande i vad mån förening, som slutit kollektivavtal, skulle
anses skyldig ersätta den skada, som uppstode genom arbetsinställelse under avtalstiden
av föreningens medlemmar. Från vissa håll hade ock uttalats, att
man i ett rätt ordnande av dylik ersättningsplikt skulle finna det bästa medel
att avvärja strejker och lockouter. Det hade framhållits, hurusom föreningarna
så att säga tvingat sig fram såsom kontrahenter i avtalet och undanskjutit

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

97 K. § i.

de enskilda arbetsgivarna och arbetarna från att själva ordna sina förhållanden.
Det vore därför i sin ordning, att föreningarna garanterade avtalets hållande.
Enligt den längst gående meningen borde förening ansvara för varje arbetsinställelse,
som skedde i strid mot lagens bud eller avtalets bestämmelser,
även om någon försummelse från föreningens sida i fråga om övervakande av
föreningsmedlemmarna icke kunde ådagaläggas. Andra, som ej velat gå så
långt, hade förmenat, att ersättningsskyldighet borde drabba föreningen, då
den icke vidtagit allt vad på föreningen kunnat ankomma för arbetsinställelsens
förekommande. Ersättningsskyldighet i dylik utsträckning syntes dock icke
kunna stadgas. Att föreningen slutit kollektivavtalet innebure icke något åtagande
av garanti för föreningsmedlemmarnas åtgöranden. Föreningen kunde
ej ens anses hava därigenom förbundit sig till några positiva åtgärder för avstyrande
av medlemmarnas inställande av arbetet. Därav vore naturligtvis
ej uteslutet, att föreningen på grund av uttryckligt åtagande i avtalet kunde
Vara skyldig till sådana åtgärder. En försummelse av dylika åtgärder borde
visserligen ådraga föreningen skyldighet att gottgöra skada. Men kollektivavtalet
syntes ovedersägligen innebära, att den förening, som deltagit i dess
avslutande, förbundit sig att ej själv framkalla arbetsinställelse, som enligt lag
eller avtalsbestämmelse ej finge ske. Påbjöde föreningen en sådan eller medverkade
den eljest därtill, borde med allt fog den kränkte kontrahenten kunna
rikta ett anspråk på skadestånd mot föreningen. Man borde dock ej stanna därvid
utan med dylik medverkan likställa, om föreningen lämnade understöd åt
medlemmarna vid arbetsinställelse. Ett beslut av föreningen om arbetsinställelses
anordnande eller ett godkännande av medlemmarnas framställning om
sådan åtgärds vidtagande skulle endast i undantagsfall kunna bevisas. Understöds
lämnande skulle oftast bliva det enda påvisbara. Och särskilt vad arbetarna
anginge spelade understödet den viktigaste rollen. Utan sådant kunde
avsevärda strejker i regel icke anordnas. Av praktiska skäl borde ifrågavarande
ansvarighet även i annan riktning utsträckas. Fasthölle man därvid, att
endast förening, som deltagit i kollektivavtalets ingående, skulle vara förhindrad
att understödja en arbetsinställelse, skulle redan med hänsjm till de befintliga
organisationsformerna men i synnerhet genom allehanda illojala överenskommelser
mellan föreningar om understödjande av varandras medlemmar i
händelse av arbetsinställelse förening lätteligen kunna undandraga sig all verkan
av det ifrågasatta lagbudet. Det borde därför göras gällande även för utom
avtalet stående föreningar. Någon obillighet kunde icke anses ligga i en
dylik utsträckning av skadeståndsskyldigheten, då för en sådan förening icke
mötte svårigheter att, innan den ingrepe understödjande vid en arbetsinställelse,
förvissa sig om, att denna ej vidtagits i strid mot lag eller avtal.

Lagrådet framhöll härom, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke organisation
av arbetsgivare eller arbetare borde göras i viss mån ansvarig även för
avtalsbrott, vartill dess medlemmar utan stöd av organisationen gjort sig skyldiga.
I berörda avseende syntes emellertid försiktigheten bjuda, att en dylik
regel icke genomfördes med mindre densamma uppbures av de i saken intresserades
egen uppfattning om vad som vore lämpligt och billigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 31 haft. (Nr 39.) 7

K- i §■ 98

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3911 års
förslag.

I tre inom andra kammaren väckta motioner föreslogos ändringar i berörda
bestämmelser. Sålunda påyrkades i en motion sådan ändring i förslaget, att
förening genom deltagande i kollektivavtal ej skulle ådraga sig någon som helst
förpliktelse, som ej uttryckligen angivits i avtalet, ävensom att jämväl om sålunda
åtagen förpliktelse åsidosattes, skadeståndsskyldighet för föreningen ej
skulle inträda i annat fall än då skadeståndet blivit i avtalet fastställt till sitt
belopp. En annan motionär ansåg, att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet
borde begränsas och tydligare angivas. I en annan motion föreslogs ett
tilläggsstadgande, innehållande att förening skulle svara för vad dess förtroendeman
gjorde eller underläte samt att, där ett större antal av föreningens medlemmar
deltagit i arbetsinställelse, domstolen skulle äga rätt att, om den funne
skäl föreligga därtill, ådöma föreningen skadestånd likasom om ett formligt beslut
å föreningens vägnar förelegat.

Särskilda utskottet anslöt sig i denna del i huvudsak till Kungl. Maj :ts förslag.
I två avgivna reservationer hemställdes om ändring i förslaget. Därvid
yrkades i den ena, att bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för förening,
som lämnat understöd vid otillåten arbetsinställelse, borde borttagas, samt i den
andra, att förenings skadeståndsskyldighet borde inskränkas till sådana fall,
där förening lämnat understöd åt någon sin medlem, att endast den förening,
som slutit kollektivavtal, skulle kunna tillförbindas att icke motverka detsamma,
samt att ersättningsplikt för föreningen i regel skulle föreligga endast då visst
skadeståndsbelopp bestämts i avtalet.

De av utskottet tillstyrkta bestämmelserna om förenings ansvar upptogos i
huvudsak oförändrade i 1911 års förslag. Skadeståndsskyldighet skulle sålunda
inträda, då föreningen underläte att fullgöra vad den i avtalet åtagit sig liksom
då föreningen medverkat till otillåten stridsåtgärd eller lämnat understöd
åt någon, som i strid mot lagen eller avtalet vidtagit arbetsinställelse eller
deltagit däri.

Jämväl vid 1911 års riksdag påyrkades i en inom andra kammaren väckt
motion, att förening genom deltagande i kollektivavtal icke skulle ådraga sig
någon förpliktelse, som ej angivits i avtalet, och att skadeståndsskyldighet för
föreningen ej skulle inträda i annat fall än att visst skadeståndsbelopp blivit
fastställt i avtalet. I en annan motion yrkades, att föreningarnas ansvar mera
än i förslaget skett måtte begränsas till föreningsåtgärder, som företoges i
strid med förbudet mot stridsåtgärder.

Särskilda utskottet kunde för sin del icke godkänna de framställda ändringsförslagen.
Da emellertid skadeståndsskyldighet för förening, som med penningar
understödde en obehörig arbetsinställelse, borde vara betingad av att
arbetsinställelsens olaglighet eller avtals stridighet vore för den understödjande
känd, föreslog utskottet, att i lagen skulle tydligt uttalas, att skadeståndsplikt
inträdde för förening endast då den understödda föreningen veterligen vidtagit
otillåten arbetsinställelse. Uti en vid utlåtandet fogad reservation yrkades, att
bestämmelsen om skadeståndsplikt för förening, som medverkat till otillåten
stridsåtgärd eller som lämnat understöd till någon, som vidtagit obehörig arbetsinställelse,
måtte utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 99

Enligt socialstyrelsens förslag år 1916 skulle skadeståndsskyldighet inträda
för avtalsbunden förening, som bröte mot avtalet, samt för varje förening, oberoende
av avtal, som överträdde lagens förbud mot stridsåtgärder. Däremot
kunde styrelsen icke tillstyrka en vidsträcktare ansvarighet för förening.

I avgiven reservation gjorde socialfullmäktigen von Sydow gällande, att i
lagen borde införas bestämmelse, att förening, som medverkat till avtalsbrott
eller olovlig stridsåtgärd eller lämnat understöd till någon, som olovligen vidtagit
arbetsinställelse eller deltagit däri, skulle vara ansvarig för skadan.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, Sveriges verkstadsförening
och Sveriges bageriidkareförening ansågo i likhet med von Sydow, att i lagen
borde införas stadgande, att arbetsgivarförening, fackförening eller fackförbund,
som medverkade till brott mot kollektivavtal eller olovlig arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd, vore ansvarig för skadan, därvid särskilt borde
utsättas, att detsamma gällde förening, som lämnade understöd vid olovlig arbetsinställelse.
Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening påyrkade föreskrift
i lag, att även huvudorganisationer skulle vara skadeståndspliktiga för åtgärder,
som vidtoges av järnvägsförvaltningar eller förbundsavdelningar i strid
mot bestämmelse i kollektivavtal.

I 5 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att förening, som är bunden av
kollektivavtal, ej må medverka till eller föranleda åtgärd, som är förbjuden
för dess medlemmar, eller genom gåva eller försträckning eller på annat dylikt
sätt lämna understöd åt medlem, som handlat i strid med förbudet. Avtalsbunden
förening är även pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga
dylik åtgärd eller, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Till utveckling härav anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Medan i 4 § angivas de inskränkningar, som med avseende å vidtagande av
stridsåtgärder under tiden för kollektivavtals bestånd gälla för enskilda arbetsgivare
och arbetare, behandlar förevarande paragraf de förpliktelser, vilka i
detta hänseende åvila förening, som är bunden av avtalet.

Tydligt torde vara, att sådan förening på grund av sin bundenhet av avtalet
har skyldighet att icke genom positiva åtgärder medverka till eller föranleda
otillåten stridsåtgärd. Därav följer, att det också bör vara föreningen förbjudet
att i någon form ekonomiskt understödja medlem, som på angivet sätt förbrutit
sig. Härvid kommer i betraktande varje slag av ekonomiskt understöd,
oavsett huruvida detta direkt eller indirekt kommer medlemmen till godo.
Naturligen avses emellertid endast sådant understöd, som har samband med den
av medlemmen vidtagna obehöriga stridsåtgärden. I vad mån en förening
kan komma att få bära följderna av åtgärd, som vidtages av något föreningens
organ, måste bedömas enligt föreningsrättsliga regler.

Emellertid torde det icke vara riktigt att begränsa en avtalsbunden förenings
förpliktelser allenast till underlåtande av handlingar, som ovan berörts.
Med hänsyn till avtalet måste föreningen anses hava skyldighet att positivt
medverka till förhindrande av otillåtna påtryckningsåtgärder från medlemmarnas
sida. Det åligger sålunda föreningen att söka hindra sina medlemmar såväl
att vidtaga sådan åtgärd som att, därest åtgärden redan företagits, full -

K. i §.

1916 års
förslag.

sakkiiBniga.

K. 4 §. 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

följa densamma. Huruvida en förening i dessa hänseenden gjort vad på den
ankommit, måste i varje särskilt fall prövas med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna. Det blir givetvis organisationernas sak att tillse, att deras
stadgar möjliggöra erforderlig kontroll över medlemmarna. Ett visst stöd
för ingripande mot sina medlemmar torde föreningen äga i bestämmelsen i 2 §
andra stycket. I enlighet med nu angivna synpunkter har 5 § avfattats.

Det har tidigare ifrågasatts, att kollektivavtal skulle medföra viss förpliktelse
jämväl för förening, som icke är bunden av avtalet. Eör dylik förening
skulle stadgas förbud att lämna understöd till den, som med åsidosättande
av det för honom gällande kollektivavtalet tillgrepe stridsåtgärd.
Överträdelse av berörda förbud skulle, åtminstone om den hjälpande föreningen
insett eller bort inse, att den föreslagna stridsåtgärden vore otillåten, medföra
skadeståndsplikt. En dylik avvikelse från de allmänna skadeståndsreglerna
S5''nes emellertid icke kunna tillstyrkas. Bärande skäl torde saknas att i detta
hänsende giva strängare regler för föreningar än för enskilda, och bestämmelsernas
tillämpning skulle medföra avsevärda svårigheter. Det lärer för övrigt
kunna förväntas, att organisationerna i regel icke komma att understödja åtgärder,
som av lagen stämplas som otillåtna.»

De sakkunnigas förslag, att de i 5 § i utkastet givna bestämmelserna
skulle gälla endast förening, som vore bunden av kollektivavtal, har givit anledning
till anmärkningar. Sålunda har socialstyrelsen framhållit, att med
denna begränsning förbudet ej kunde förväntas bliva vidare effektivt, då de
överordnade organisationerna, som ej sällan vore de för stridsåtgärder ytterst
ansvariga, ofta stode obundna av avtalen. Därtill komme, att de avtalsslutande
föreningarna, åtminstone å arbetarsidan, oftast ej ägde sådana tillgångar,
att de skulle kunna utgiva något avsevärdare skadestånd. Det ville
sålunda synas som om föreningar, under vilka den avtalsbrytande arbetsgivaren
eller arbetaren fackligt sorterade, borde, oavsett om de vore bundna av avtalet
eller ej, inbegripas under ifrågavarande förbud. Fråga vore emellertid, om
man även med en dylik utvidgning av förbudets tillämplighet skulle tillförsäkra
detsamma tillfredsställande effektivitet. Sålunda skulle till exempel ett antal
särskilda arbetsgivare fortfarande vara oförhindrade att understödja en kollega
i en för dem alla betydelsefull lockout. Med hänsyn därtill och då det
ju alltid skulle vara fråga om delaktighet i en otillåten handling, kunde det
ifrågasättas, om ej åt förbudet borde givas en mer generell tillämplighet.
Den i paragrafens senare punkt meddelade bestämmelsen syntes vara av sådan
beskaffenhet, att man knappast av densamma kunde förvänta något avsevärdare
resultat. Tveksamt syntes sålunda, huruvida den borde bibehållas. Likaså hava
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening ansett, att stadgandet
borde utvidgas därhän, att då avtalsbunden förening vore medlem av annan
organisation, paragrafens bestämmelser skulle gälla även för sistnämnda sammanslutning.
Arméförvaltningen har gjort gällande, att bestämmelserna om utdömande
av skadestånd mången gång komme att visa sig vara utan värde, om
icke jämväl den högsta sammanslutningen inom facket bleve ersättningsskyldig.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att det för arbetsfredens

Kungl. Maj ds proposition nr 39. 101 4 §.

bevarande synnerligen viktiga området av tvistigheter, där tredje man genom
blockad, bojkott eller andra åtgärder inverkade störande på arbetsfreden och
därigenom skadade den som slutit avtal, vore i förslaget förbigånget. Det syntes
styrelsen nödvändigt, att bestämmelser därom infördes i lagen.

Beträffande paragrafen i dess helhet har landssekretariatet framhållit, att
formuleringen vore allmänt hållen och ej tillräckligt tydligt angåve organisationernas
skyldigheter enligt lagen. Det vore sålunda omöjligt för en organisation
att på förhand utläsa ur lagtexten, huruvida den fullgjort sitt åliggande
enligt uttrycket »pliktig att söka» genom en muntlig eller skriftlig uppmaning,
eller om en organisation skulle anses skyldig att företaga bestraffningsåtgärder
eller uteslutning av medlem eller underorganisation för att vara
skyddad mot risk av skadeståndsförpliktelse.

Medan första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om
enskilda arbetsgivares och arbetares fredsplikt, hava i andra stycket, som motsvarar
5 § i de sakkunnigas utkast, upptagits regler om organisationernas förpliktelser
i detta hänseende. Från de sakkunnigas utkast har gjorts en avvikelse,
i det att jag, på sätt jämväl hemställts i vissa yttranden, ansett nödvändigt
att ålägga icke blott avtalsbundna organisationer utan även högre organisationer,
som icke själva biträtt avtalet, skyldighet att avhalla sig från åtgärder,
som innebära ett brytande av fredsplikten. Då initiativet till stridsåtgärder
ofta tages av de högre organisationerna och dessa i regel besitta de
största möjligheterna att lämna effektivt understöd under en konflikt, torde ett
konsekvent genomförande av de principer, som ligga till grund för ifrågavarande
förslag, icke vara möjligt utan att utsträcka fredsförpliktelsen även till de
organisationer, vilka väl icke själva biträtt det kollektivavtal, varom fråga är,
men vilkas medlemmar äro bundna av avtalet. Med avseende å den använda
terminologien erinras, att på grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket omfattar
beteckningen förening även varje sammanslutning av flera föreningar
och beteckningen medlem i förening också de särskilda föreningar, som äro
anslutna till en dylik högre organisation.

Däremot har skyldigheten för organisation att vara positivt verksam för att
förmå medlemmarna att avhålla sig från otillatna stridsåtgärder - i likhet
med vad de sakkunnigas utkast innehåller -— föreslagits skola gälla endast för
organisationer, som själva äro bundna av avtalet. Mot den föreslagna bestämmelsen
har invänts, att densamma icke är effektiv. Enligt min mening torde
man emellertid icke böra underskatta den sporre till positivt ingripande från organisations
sida, som ligger däri, att organisationen vid underlåtenhet att begagna
sitt inflytande på medlemmarna riskerar att drabbas av skadeståndsansvar.
I varje fall är det icke utan moralisk betydelse, att i lagen inskrives den
självklara plikten för en organisation, som slutit kollektivavtal, att söka verka
för dess behöriga upprätthållande från medlemmarnas sida. Det har också invänts,
att organisationernas skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen
tillräckligt preciserad, då där icke gives anvisning på de medel, varmed organisation
skall hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från ansvar.
En sådan fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller

K. 5 §.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Tvingande

regler.

Tid för
avtalets
giltighet
m. m.
Främmande
rätt.

önskvärd. Huruvida organisationen gjort vad som ankommer på den måste
bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde
det vara tillräckligt med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan
det fordras att organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma
till buds enligt dess inre regler.

I 14 § av de sakkunnigas utkast angivas de i lagen upptagna bestämmelser,
som skola vara av tvingande natur. Då jag i motsats till de sakkunniga icke
ansett, att lagens regler i allmänhet skola vara tvingande, utan hållit före, att
de kunna få åsidosättas genom avtal, har 14 § i utkastet uteslutits. Vissa
stadganden böra dock uppenbarligen icke få åsidosättas genom avtal, och detta
gäller framför allt om de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna angående
fredspliktens omfattning. Ett särskilt stadgande om deras tvingande
natur har under sådana förhållanden måst införas i tredje stycket av förevarande
paragraf.

Ä §•

Den norska lagen stadgar, att därest annat ej avtalats om tiden för ett kollektivavtals
giltighet, detsamma skall anses slutet för tre år, räknat från dagen
för underskrivandet. Om ett avtal icke uppsäges inom den tid, som är bestämd
för uppsägning, eller därest ingen uppsägningstid är nämnd i avtalet,
minst tre månader före giltighetstidens utgång, skall avtalet anses förlängt
på ett år. Enligt finsk rätt kan ett kollektivavtal, som icke slutits på bestämd
tid, därest annan uppsägningstid ej avtalats, när som helst uppsägas att upphöra
efter tre månader. Därest annat ej överenskommits, skall, då kollektivavtal,
som ingåtts för bestämd tid, tillämpas utöver den avtalade tiden eller då
avtalet icke uppsäges inom därför bestämd tid, avtalet därefter gälla såsom
ett avtal, vars giltighetstid icke blivit bestämd. På likartat sätt föreskrives i
den franska lagen, att ett kollektivavtal, som slutits på obestämd tid, när som
helst kan uppsägas till upphörande efter en månad, därest annan uppsägningstid
ej avtalats, samt att, därest ett för bestämd tid ingånget avtal utlöper, detsamma
därefter, i brist på annan bestämmelse, skall gälla såsom ett avtal för
obestämd tid. Enligt det tyska förslaget gäller ingen tyst förlängning av kollektivavtal
för bestämd tid, utan avtalet upphör vid utgången av den avtalade
tiden. Ett avtal för obestämd tid kan när som helst uppsägas. Uppsägningstiden
är, då annat ej avtalats, tre månader. I den österrikiska lagen stadgas,
att om kollektivavtal icke innehåller bestämmelse rörande giltighetstid, detsamma
efter loppet av ett år när som helst kan uppsägas med en uppsägningstid
av tre månader. Samma bestämmelse gäller enligt schweizisk rätt allenast
med den skillnaden, att uppsägningstiden är sex månader. Det nederländska
förslaget innehåller, att avtal, som slutits för obestämd tid, skall anses ingånget
för ett år. Därest uppsägning icke sker minst en månad före årets utgång, betraktas
avtalet, där ej annat överenskommits, såsom förlängt för ett år varje
gång. Är avtal ingånget för bestämd tid och sker ej uppsägning, anses avtalet
varje gång förlängt för samma tid, dock högst ett år. Uppsägningstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 103

är, då ej annat avtalats, en tolvtedel av den period, för vilken avtalet från början
slutits.

Enligt 1910 års förslag skulle, där ej tiden för avtalets giltighet vore bestämd,
avtalet anses ingånget för ett år. Om ej avtal uppsades inom därför bestämd
tid eller, då viss uppsägningstid ej vore stadgad, inom tre månader före
giltighetstidens slut, skulle avtalet anses förlängt för ett år.

I sitt över förslaget avgivna yttrande ifrågasatte kommerskollegium, huruvida
icke, där bestämmelse om giltighetstid saknades, lagen borde presumera en
något längre giltighetstid än ett år. Då flertalet avtal, för vilka giltighetstid
vore bestämd, syntes gälla för minst två år, vore det möjligen lämpligare att i
lagen fastställa berörda tidslängd.

Denna anmärkning föranledde ingen ändring i 1911 års förslag, och de äldre
bestämmelserna upptogos i huvudsak oförändrade i socialstyrelsens förslag år
1916.

Med anledning av sistnämnda förslag erinrade svenska bryggeriarbetareförbundet,
de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet,
svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet
ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbetareförbundet,
att det borde lämnas parterna fritt att träffa avtal såväl att gälla
tills vidare -—■ med eller utan utsättande härav i avtalet — som ock avtal, som
utlöpte utan särskild uppsägning.

De sakkunniga hava i första stycket av 6 § i utkastet upptagit regeln, att
där ej tiden för kollektivavtals giltighet är bestämd och avtalet ej heller är
avsett att gälla till dess visst arbete blivit slutfört, avtalet skall anses slutet för
ett år. I andra stycket stadgas, att om kollektivavtal, som gäller för bestämd
tid, ej uppsäges till upphörande vid giltighetstidens utgång, avtalet skall anses
förlängt på ett år för varje gång, så framt ej annan tid finnes bestämd i avtalet.
Om viss uppsägningstid ej stadgats, skall uppsägning ske senast tre kalendermånader
före giltighetstidens utgång.

I motiveringen till dessa bestämmelser anföra de sakkunniga:

»Kollektivavtal torde i regel slutas för viss, i avtalet bestämd tid eller för
tiden till dess visst arbete blivit utfört. Det torde vara lämpligt, att för de —
säkerligen sällsynta — fall, då så icke är förhållandet, stadga, att avtalet skall
anses slutet för en period av ett år. Härom gives bestämmelse i paragrafens
första stycke.

De flesta kollektivavtal innehålla föreskrift, att därest avtalet icke uppsäges
inom viss tid före avtalstidens utgång, detsamma skall anses förlängt för tid,
som angives i avtalet. Dylika bestämmelser äro givetvis ägnade att främja
lugna förhållanden på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill har i andra stycket
i denna paragraf föreskrivits, att alla kollektivavtal skola anses vara tyst
förlängda, såframt ej uppsägning sker i behörig ordning. Därest i avtalet ej
angives viss tid, för vilken detsamma skall vara förlängt, skall avtalet gälla för
ytterligare ett år för varje gång. Uppsägningstiden utlöper, då annat ej framgår
av avtalet, tre kalendermånader före giltighetstidens utgång. Det nu sagda
äger tillämpning ej blott för det fall, att avtalet är slutet för bestämd tid, utan

K. 5

1910 års
förslag.

1911 och
1916 års
förslag.

sakkunniga.

K. 5 §. 104

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe mentschefen.

även när så icke är förhållandet men avtalet på grund av bestämmelsen i första
stjmket skall anses ingånget för viss tid.»

I sitt utlåtande har socialstyrelsen framhållit, att man vid stadgandets avfattning
utgått från att kollektivavtals giltighetstid kunde vara bestämd antingen
kalendariskt eller med hänsyn till fortvaron av visst arbete. Tydligen
kunde dock giltighetstiden vara ställd i beroende av annat förhållande, t. ex.
seglationens fortgång i viss hamn. Bestämmelsen i andra styckets första
punkt, att avtalet vid utebliven uppsägning skulle anses förlängt på ett år,
vore måhända ej fullt lämplig ifråga om avtal med kortare giltighet än ett år.
Den i andra styckets senare punkt stadgade subsidiära uppsägningstiden av tre
månader vore knappast att förorda i fall, där avtalets giltighetstid mer avsevärt
understege ett år, och kunde ■— då giltigheten nedginge till tre månader
eller därunder -— ej iakttagas. Svenska arbetsgivareföreningen har påpekat,
att följden av de föreslagna bestämmelserna bleve den, att om någon slutit ett
kollektivavtal på obestämd tid med till exempel fjorton dagars uppsägningstid,
uppsägning icke skulle kunna ske annat än till den tid, då avtalet varit i giltighet
ett år. Man hade troligen velat förhindra uppkomsten av avtal av ifrågavarande
typ. Sådana avtal vore visserligen sällsynta, men några verkliga skäl
att hindra parternas avtalsfrihet i dylika fall funnes icke anförda. Föreningen
hemställde därför, att i sådana fall finge förbliva vid avtalets bestämmelser.
Liknande anmärkning har framställts av Sveriges redareförening. Svenska
tidningkut givare föreningens arbetsgivaresektion har ansett, att den föreslagna
uppsägningstiden tre månader vore för kort. Enligt sektionens mening borde
uppsägningstiden bestämmas till fyra kalendermånader. Landssekretariatet har
framhållit, att skäl saknades, varför ett avtal, som slutits att gälla tillsvidare
med en eller annan veckas uppsägning, skulle gälla ett år med tre månaders
uppsägning. Bestämmelsen om tyst förlängning av avtalet vore enligt landssekretariatets
mening överflödig.

I svenska arbetsgivareföreningens och landssekretariatets yttranden har
mot de sakkunnigas utkast invänts, att förbud icke bör uppställas mot slutande
av kollektivavtal, som gälla allenast tills vidare med viss uppsägningstid.
Såväl äldre svenska lagförslag som även vissa utländska lagar stå visserligen
på den ståndpunkten, att kollektivavtal bör gälla för en på något sätt bestämd
tid. Avsikten härmed är, att parterna å ömse sidor skola kunna överblicka
förhallandena för en tid framåt och inrätta sig därefter, varigenom
också det allmännas intresse av arbetsfreds bevarande främjas. Utan tvivel
kan det emellertid under vissa förhållanden föreligga ett verkligt intresse för
parterna att sluta kollektivavtal allenast för obestämd tid, särskilt vid arbete,
som sker under så växlande yttre förhållanden, att behov finnes att pröva sig
fram i fråga om arbetsvillkoren. Jag har därför ansett mig böra tillmötesgå
de framförda önskemålen. Man torde också hava föga anledning antaga, att
den sålunda öppnade möjligheten att sluta kollektivavtal för obestämd tid skall
begagnas i större utsträckning. Parternas intresse av att kunna på förhand beräkna
tidpunkten, då arbetsförhållandena upphöra att vara reglerade av avtal,
är i sig så stort, att det torde framtvinga slutandet av avtal på bestämd tid, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

105 K 5 §■

snart icke verkliga undantagsförhållanden föreligga. Men om lagen icke innehåller
fordran på att kollektivavtal skall gälla för bestämd tid, synes man icke
heller hava anledning upprätthålla ett krav pa att avtalet, när uppsägning ej
skett, skall automatiskt förlängas för bestämd tid. Något behov av en regel
angående viss uppsägningstid, då avtalet förutsätter uppsägning, torde ej finnas.
Man lärer ej behöva räkna med att parterna i dylikt fall skola hava
försummat att i avtalet bestämma en uppsägningstid. Med anledning härav
hava i det nu föreliggande förslaget de båda första styckena i 6 § av de sakkunnigas
utkast uteslutits.

Enligt den franska lagen får ett kollektivavtal icke slutas för längre tid Maximitid*
än fem år. Är kollektivavtal slutet att gälla till dess visst arbete bli- giltighet.
vit slutfört och avslutas icke arbetet inom loppet av fem år, skall av- Främmande
talet anses ingånget för sistnämnda tid. En maximitid av fem år är föreskriven
i det nederländska förslaget. Ben finska lagen stadgar, att kollektivavtal,
som slutits för längre tid än fyra år, efter förloppet av sistnämnda
tid gäller såsom kollektivavtal, vars giltighet icke blivit bestämd, d. v. s. detsamma
kan, såsom jag redan berört, av part när som helst uppsägas att upphöra
efter tre månader. En liknande bestämmelse finnes i det tyska fÖl slaget,
ehuru maximitiden där är tre år.

I 1910 års förslag föreskrevs, att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem 1^10^
år från det avtalet slöts. Tillika stadgades, att om nämnda tid överskredes och
endera parten ville frånträda avtalet, när berörda tid vore ute, han ägde uppsäga
avtalet tre månader förut. Dock finge ej, där i avtalet vore bestämt, att
detsamma skulle upphöra å viss dag, uppsägning ske till annan kalenderdag,
ändå att avtalet sålunda bleve gällande utöver fem år.

Beträffande denna tidsbegränsning framhöll departementschefen, att den i
huvudsak innebure endast ett fastslående av vad i allmänhet tillämpades. "Väl
funnes kollektivavtal, vilkas giltighetstid sträckte sig utöver fem år; deras antal
vore dock ett försvinnande fåtal. Hänsynen därtill, att ej i följd av växling
i konjunkturerna kollektivavtalets villkor bleve allt för tryckande för den
ena eller andra av parterna, krävde att avtalets fortvaro inskränktes till en
måttlig tidrymd. Å andra sidan finge begränsningen av giltighetstiden ej göras
så snäv, att berättigade krav på stabilitet i arbetsvillkoren hindrades att göra
sig gällande. Eörslagets stadgande därutinnan S5''ntes kunna anses motsvara
det praktiska behovet. Med stadgandet om tidpunkten för avtalets upphörande
hade avsetts att betaga endera parten möjlighet att ensidigt ändra tiden på
året för avtalets utlöpande, sådan den fastslagits i avtalet.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att
tidsbegränsningen måtte sättas till tre år. Denna förändring ansåg särskilda
utskottet sig icke böra tillstyrka. Begränsningen syntes ej böra göras så snäv,
att därigenom omöjliggjordes den mera utsträckta avtalstid, som för vissa näringsyrken
kunde finnas påkallad. Mot utskottets utlåtande i denna del anfördes
reservation, däri hemställdes, att maximitiden matte bestämmas till den
i motionen angivna.

K. 5 §.

10(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

I sitt utlåtande över 1910 års förslag gjorde kommerskollegium gällande, att
en lägre maximigräns än fem år icke borde stipuleras.

Med anledning av anmärkning från lagrådets sida vidtogs i 1911 års förslag

— som bibehöll föreskriften att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem år_

viss jämkning i bestämmelserna om uppsägning i de fall, då den föreskrivna
tiden överskreds. Förslaget innehöll sålunda, att i dylikt fall part, som ville
franträda avtalet när nämnda tid förflutit eller sedermera, innan avtalstiden
utgått, ägde uppsäga avtalet, dock ej till annan kalenderdag än som motsvarade
den, da avtalet enligt sin lydelse skolat upphöra. Uppsägningstiden skulle vara
tre månader.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att i lagen måtte intagas,
att kollektivavtal skulle avslutas för treårsperioder. Under förutsättning att
lagen trädde i kraft den 1 januari 1912, skulle första perioden räknas från
nämnda dag till och med den 31 december 1914. Kollektivavtal skulle med
gällande kraft för en i lagen bestämd tidsperiod kunna avslutas under året
närmast före tidsperiodens början. Sadant avtal borde även kunna avslutas under
en tidsperiod att gälla till densammas slut. Andra motionärer yrkade, att
maximitiden för kollektivavtals giltighet måtte bestämmas till tre år.

Särskilda utskottet avstyrkte motionerna men föreslog den jämkningen, att
da viss utlöpningstid vore utsatt i ett avtal, som vore ingånget för längre tid
än fem år, detta skulle kunna uppsägas att upphöra motsvarande kalenderdag
redan under det femte året. I sammanhang därmed borde stadgas, att maximitiden
för avtalets giltighet skulle räknas från dess ikraftträdande.

Samma bestämmelse upptogs i socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag.

Häremot anmärkte svenska handskarbetareförbundet, svenska hattarbetareförbundet
och svenska måleriarbetareförbundet, att den föreslagna maximitiden
vore för lång. Fn avtalsperiod av högst tre år vore lämplig. Vissa förbund
framhöllo, att den föreslagna bestämmelsen kunde läsas så, att avtal, vilka slutits
för fem år eller kortare tid, skulle efter fem års giltighet upphöra att gälla,
även om uppsägning icke skett. En sådan lagbestämmelse vore icke lämplig
för någon av de avtalsslutande parterna.

De sakkunniga hava bibehållit tidsbegränsningen fem år. I tredje stycket
av 6 § i utkastet stadgas sålunda, att om kollektivavtal slutits för längre tid
än fem ar och nagon vill franträda avtalet, han äger att med iakttagande av
stadgad uppsägningstid uppsäga avtalet till kalenderdag, som svarar mot dag,
då avtalet var avsett att upphöra. Sådan uppsägning må gälla avtalets upphävande
tidigast under femte året från det avtalet trädde i tillämpning.

Sasom motivering till omförmälda stycke hava de sakkunniga anfört.

»Uppenbarligen är det ur flera synpunkter önskvärt, att kollektivavtal slutas
för jämförelsevis lång tid. Därigenom ernås en viss stabilitet i arbetsförhållandena.
Å, andra sidan är det emellertid tydligt, att därest avtal ingås för
mycket lång tid, detta kan medföra olägenheter. Fara föreligger, att avtal,
som träffats för längre tid, till följd av växlingar i det ekonomiska läget eller
andra omständigheter kan komma att pålägga den ena parten i avtalsförhållandet
oskäliga förpliktelser. Detta är särskilt ägnat att väcka betänkligheter i

Kungl. Mai :ts proposition nr 39.

107 K. 5 §.

de fall, då den ena parten vid avtalets ingående befunnit sig i en stark ställning
och med utnyttjande härav påtvingat den svagare parten ett avtal för lång tid.
Det torde därför vara tillrådligt, att avtalets giltighet begränsas till en måttlig
tidrymd. I tredje stycket av denna paragraf har längsta tiden för avtalets
bestånd fastställts till fem år från den dag avtalet trädde i tillämpning. Emellertid
lärer det icke vara lämpligt, att avtalet, sedan denna tid överskridits,
utan vidare upphör att gälla. Avtalets upphörande har därför gjorts beroende
av uppsägning från någondera sidan. Härvid bör givetvis iakttagas den i avtalet
överenskomna uppsägningstiden eller, då sådan tid ej finnes bestämd i
avtalet, den uppsägningstid, som angives i lagen. Då det för part kan vara
av vikt, att avtalet utlöper å den tid pa aret, som bestämts i avtalet, har föreskrivits,
att uppsägning må ske endast till kalenderdag, motsvarande den dag,
då avtalet enligt sitt innehåll skulle upphöra att gälla.»

Mot den föreslagna tidsbegränsningen har landssekretariatet anmärkt, att
densamma vore onödig. Att ett kollektivavtal skulle slutas för längre tid
än fem år komme säkerligen ej att ifrågasättas vare sig från arbetarnas eller

arbetsgivarnas sida. Bestämmelse därom vore salunda överflödig. Men det
förhållandet, att femårig avtalsperiod knäsattes i lagen, komme med all säkerhet
att av den part, som vid en avtalsuppgörelse vore den starkaste och som
kunde förutse, att de allmänna konjunkturförhåilandena komme att utveckla
sig i en riktning, som för honom gjorde det fördelaktigt med en lång avtalsperiod,
att utnyttjas som ett moraliskt påtryckningsmedel mot den svagare
parten för att förmå denne att ingå avtal för fem ar. Ville man i lagen giva
den svagare parten ett stöd, borde därför införas bestämmelse, att kollektivavtal
ej finge träffas för längre tid än ett ar, och sedan överlata åt parternas
omdöme att avgöra, om uppsägning eller prolongering skulle äga rum. A ille
man ej gå med på en sådan bestämmelse, vore det för den svagare parten bättre
att ingenting bestämdes, än att femårsperioden gåves helgd såsom en normal
avtalsperiod.

Vad angår frågan om viss maximitid för kollektivavtalets giltighet, saknar
denna fråga större intresse under nuvarande förhållanden. Kollektivavtal slutas
nämligen för jämförelsevis kort tid, vanligen för endast ett år. Att fastställa
en så låg maximitid Isom ett år anser jag uteslutet. Ju längre avtalsperioderna
äro, desto bättre tillgodoses nämligen det allmännas intresse av arbetsfred.
Mot detta intresse står likväl den vid avtalsförhandlingar svagaste partens
intresse att icke behöva ingå på ett avtal för så lång tid, att konjunkturerna
därunder kunna förväntas bliva avsevärt förändrade, och med hänsyn härtill
bör maximitiden ej sättas allt för hög. Den av de sakkunniga föreslagna
tiden av fem år synes mig i detta avseende lämplig. I de sakkunnigas utkast

hade i anslutning till äldre svenska förslag tagits hänsyn till önskvärdheten a\
att kollektivavtal, som uppsades på grund av maximitidens överskridande, likväl
skulle bringas till upphörande vid samma tidpunkt på året, som avtalet
skulle upphört att gälla, om det icke blivit uppsagt. Ett sadant hänsynstagande,
som måste medföra rätt invecklad och svårförståelig lagtext, liar jag
icke ansett vara av behovet påkallat. Om parter sluta avtal för längre tid

Yttrande.

Departe mentschefen.

K- 6 §■ 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

än clen i lagen angivna maximitiden, torde det icke innebära någon obillighet mot
den ena parten, att den andra är berättigad uppsäga avtalet till upphörande
vid annan tid pa aret än parterna ursprungligen tänkt sig för dess upphörande.

6 §.

träffande'' 1 några främmande länder har man sökt att genom särskilda bestämmelser
flera parter reglera de förhållanden, som uppstå, därest ett kollektivavtal, som å endera
uppsägning eller båda sidorna slutits av två eller flera parter, uppsäges av en av dessa.
lios en av Den franska lagen föreskriver, att därest part vill frigöra sig från avtalet,
dem. han skall göra anmälan därom hos samtliga övriga parter samt hos det sekreI,
nUrä?tnde e^er kansli, dit avtalet ingivits för registrering. Uppsägningstiden är,

såsom jag redan berört, en månad. Har uppsägning ägt rum, kunna övriga parter
inom tio dagar efter det anmälan till dem skett för egen del anmäla, att
de önska frånträda avtalet samma dag som förstnämnda part. En annan
standpunkt intager det nederländska förslaget. Däri föreskrives visserligen
liksom i den franska lagen, att uppsägning skall ske hos samtliga parter i avtalet,
men en uppsägning från en part medför, därest avtalet icke innehåller
annan bestämmelse, att detsamma upphör att gälla beträffande alla övriga
parter.

^förslag3 ^et för 1910 ars riksda£ framlagda förslaget stadgade, att då å ena sidan
flera deltagit i kollektivavtal och avtalet uppsades hos någon av dem, de övriga
ägde att uppsäga avtalet inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest
skolat senast verkställas. Samma regel skulle gälla, därest en av dem själv
uppsade avtalet och någon av de övriga ville frånträda detsamma eller den, hos
vilken uppsägning skett, önskade frånträda avtalet i vad rörde dem, som ej
uppsagt, eller någon av dem. Till stöd för dessa bestämmelser framhöll departementschefen,
att förutsättningen för ingående av ett avtal, som å ena sidan
slutits av flera, och en faktor av avgörande betydelse för avtalsvillkoren ofta
vore, att förhållandena ordnades med samtliga motparter. Jämväl å den sidan,
där flera deltagit i avtalet, vare sig arbetsgivar- eller arbetarsidan, förefunnes
intresse av att avtalet alltfort bleve gällande för dem alla och att sålunda ej
den ene stode kvar bunden av avtalet, sedan den andre frigjort sig från detsamma.
Även dessa parter emellan rådde vanligen sådan relation i fråga om avtalsbestämmelserna,
att förutsättningen för deras antagande varit giltigheten för
alla de på samma sida uppträdande kontrahenterna. För alla de fall således,
där flera särskilda arbetsgivare eller å någondera sidan flera föreningar varit
parter vid kollektivavtals slutande, maste lagstiftningen tillse, att icke genom
ensidigt åtgörande av någon part avtalets enhet äventyrades. Garanti däremot
borde dock icke sökas däri, att avtalet genom uppsägning av eller emot en
kontrahent utan vidare ansåges uppsagt även beträffande övriga kontrahenter,
utan syntes dessa böra ställas fria i valet mellan att låta avtalet så till vida
besta eller fa detsamma hävt. I sadant syfte hade i förslaget givits stadgande
om förkortad uppsägningstid att, då avtalet av någon utav de avtalsslutande
uppsagts, gälla för de övriga.

I en vid 1910 ars riksdag väckt motion hemställdes, att berörda bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

109

K. 6

måtte utgå. Särskilda utskottet fann emellertid stadgandena betingade såsom en
konsekvens av den enligt utskottets mening riktiga uppfattningen, att ett kollektivavtal,
i vars slutande flera på endera sidan deltagit, vore att anse såsom en
enhet, vilken icke borde kunna godtyckligt upplösas, så att en av berörda flerhet
frigjorde sig från avtalet under det att de övriga fortfarande vore bundna
därav. Fem reservanter anslöto sig till det i motionen framställda yrkandet.
Enligt deras mening borde det överlämnas åtjcontrahenterna att fritt avtala
härom i sammanhang med fastställande av de allmänna uppsägningsbestämmelserna.
Detta så mycket hellre som det vore att befara, att en allmän uppsägningsrätt
i omförmälda fall lätt kunde föranleda utvidgning och försvårande
av tvisten om det uppsagda avtalets förnyande.

Förlikningsmannen framhöllo i sitt utlåtande, att då en sådan bestämmelse
som den föreslagna kunde vara till åtskilligt gagn och då de mot stadgandet i
och för sig anförda betänkligheterna icke syntes allt för tungt vägande, bestämmelsen
borde bibehållas. Kommerskollegium uttalade sig i samma riktning.

I det för 1911 års riksdag framlagda förslaget bibehölls omförmälda bestämmelse.
Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att föreskriften matte uteslutas.
Särskilda utskottet åberopade de skäl, som anförts av 1910 ars utskott, och tillstyrkte
bestämmelsens bibehållande.

Socialstyrelsen uteslöt bestämmelsen i sitt år 1916 framlagda förslag under
framhållande, att såväl å arbetsgivar- som arbetarhåll ansetts, att densamma ej
ägde någon större betydelse.

De sakkunniga hava i denna del anfört:

»Om ett kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av flera, exempelvis
av flera enskilda, sins emellan icke organiserade arbetsgivare å ena
sidan eller flera samverkande fackförbund å andra sidan, uppstår frågan,
huruvida och i vilken omfattning en av de avtalsslutande parterna kan genom
uppsägning frigöra sig från avtalet oberoende av dem, som a samma sida deltagit
i avtalets slutande, och huruvida part å ena sidan kan frigöra sig i förhållande
till endast en av parterna å andra sidan.

Före ingåendet på denna fråga må erinras, att en tolkning av avtalet kan
giva vid handen, att man icke kan anse detta såsom ett enda avtal utan såsom
ett flertal lika lydande avtal mellan var och en av parterna å ömse sidor,
vilka avtal av något skäl sammanställts i en och samma handling. I dylikt
fall uppkomma icke de ovan angivna spörsmålen.

Framgår det däremot, att endast ett gemensamt avtal föreligger, torde enligt
gällande rättsgrundsatser en part i avtalet icke kunna med giltig verkan
allenast för egen del uppsäga avtalet, om flera medparter finnas pa samma
sida, och icke heller torde part å ena sidan giltigen kunna uppsäga avtalet
endast i vad angår en av flera parter å andra sidan. Emellertid torde de
organisatoriska förhållandena ofta vara sådana, att part har behov att i nämnda
hänseenden handla ensidigt. Inom organisationerna torde det också vara en
ganska utbredd uppfattning, att detta låter sig rättsligen göra. Denna uppfattning
har understundom jämväl kommit till uttryck i avtalsbestämmelser,
som avse att reglera förhållandena, om dylik ensidig uppsägning äger rum.

L911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

k. 7 §. no

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Med hänsyn härtill synes lagen böra uttryckligen lämna medgivande till åtgärd,
varom nu är fråga. Eljest skulle rättspraxis nödgas gå emot den uppfattning,
som gör sig gällande inom organisationerna, och dessa i obekantskap
om rättsläget förledas till uppsägningsåtgärder, som sedermera befunnes icke
vara giltiga.

Om lagen skall intaga denna ståndpunkt, är det emellertid erforderligt att
jäm\ äl upptaga särskild rätt för part, som icke beröres av uppsägningen, att
själv uppsäga avtalet efter den eljest gällande uppsägningstidens utgång.
Då avtalet utgör en enhet och ingåtts under förutsättning, att det skulle gälla
såsom sådan, böra icke övriga parter på grund av underlåten uppsägning
inom uppsägningstiden vara bundna att vidbliva avtalet, sedan förutsättningarna
för detsamma genom ensidig uppsägning av eller mot en part upphört att
gälla.»

I anslutning härtill hava de sakkunniga i 7 § av utkastet intagit bestämmelse,
att då kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av flera, part å
ena sidan äger att för egen del uppsäga avtalet hos en eller flera av parterna
a andra sidan. Därest avtal salunda uppsagts endast i vad angår vissa parter,
äger part å den sida, från vilken uppsägningen skett, liksom även part
ä andra sidan att frigöra sig från avtalet genom uppsägning inom tre veckor
från den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas.

Yttrande. Lands sekretariatet har framhållit, att i de fall, då stadgande av förevarande
art vore behövligt, bestämmelser därom inginge i avtalen. Berörda bestämmelser
vore utformade med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Ett
upptagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen kunde vålla trassel och
onödiga slitningar.

mentschcf'' grand av vad de sakkunniga anfört anser jag den här föreslagna bestäm een-

melsen vara erforderlig. Att kollektivavtal å någondera eller båda sidorna
slutes av flera är synnerligen vanligt, och det kan icke med säkerhet förväntas,
att parterna angående uppsägningen giva uttömmande föreskrifter i
själva avtalet. Någon oklarhet bör icke kunna föranledas av den föreslagna
bestämmelsen. Anses densamma i visst fall icke vara lämplig, står det naturligen
parterna fritt att i avtalet överenskomma om annan anordning.

7 §•

Uppstig- I vissa främmande länder stadgas, att uppsägning av kollektivavtal skall
nform.S ske i särskild form. Den norska lagen föreskriver sålunda, att uppsägning
Främmande skall ske skriftligen. Samma bestämmelse finnes i det tyska förslaget. Enrätt.
ligt den finska lagen bör skriftlig form användas. Det nederländska förslaget
tillåter uppsägning endast genom rekommenderat brev eller delgivning med
stämningsmän. I den franska lagen kräves, att uppsägning skall ske, förutom
hos parterna i avtalsförhållandet, jämväl hos arbetsdomstol eller fredsdomare,
hos vilken avtalet registrerats. Påpekas bör även, att enligt finsk
rätt anmälan skall göras i socialministeriet, då kollektivavtal upphört att gälla
med avseende å några eller alla parter i detsamma. Underlåtenhet att full -

Kungl. Majrts proposition nr 39.

K. 7 §.

göra anmälningsplikt saknar betydelse för frågan om avtalets bestånd men
kan medföra bötesansvar för den försumlige.

Enligt 1910 års förslag skulle uppsägning av kollektivavtal ske skriftligen.
I övrigt gåvos regler om uppsägning, vilka i huvudsak överensstämde med motsvarande
bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Sålunda
skulle vad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgades angående stämning
äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Träffades ej den,
vilken söktes för uppsägning, i sitt hemvist, skulle uppsägningen i rekommenderat
brev under hans vanliga adress avlämnas å posten samt skriftlig underrättelse
om uppsägningen insändas till kommerskollegium.

Samma bestämmelser upptogos i 1911 års proposition samt i socialstyrelsens
år 1916 avlämnade förslag, däri dock stadgades, att underrättelse om uppsägningen
i fall, som nyss nämnts, skulle insändas till styrelsen.

I yttrande över sistnämnda förslag gjorde svenska murareförbundet gällande,
att det borde utskrivas, att rättegångsbalkens bestämmelser om stämning
skulle äga tillämpning, därest annorlunda ej vore bestämt i kollektivavtalet.

De sakkunniga hava i fråga om uppsägning föreslagit, att densamma skall
kunna ske skriftligen eller genom telegram.

Till stöd härför har anförts, att berörda bestämmelse innebure allenast ett
upphöjande till lag av vad som allmänt tillämpades. Användandet av sådan
form för uppsägning vore ägnat att underlätta bevisningen, därest tvist uppstode,
huruvida behörig uppsägning skett, och kunde även i någon mån bidraga
att hindra förhastade uppsägningsåtgärder. Ett skriftligt meddelande
om uppsägning behövde icke delgivas motsidan på sätt om stämning vore stadgat
utan kunde översändas med posten.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det vore motiverat att föreskriva
skriftlig form för uppsägning av kollektivavtal, när lagutkastet ej fordrade
sådan form för själva avtalet. På den uppsägande parten ankomme givetvis
i varje fall att verkställa uppsägningen på sådant sätt, att den bleve bevislig
— i berörda avseende lämnade lagrummet icke några tillfyllestgörande anvisningar.

I likhet med socialstyrelsen finner jag det icke vara lämpligt att stadga
viss form för uppsägning, då form icke föreskrives för avtalets upprättande.
Jag har därför uteslutit första stycket i de sakkunnigas utkast. Med den
sålunda intagna ståndpunkten står det parterna fritt att uppsäga avtalet i vilken
form som helst. De hava endast att i sitt eget intresse välja en form,
som möjliggör bevisning, att uppsägning ägt rum.

I andra stycket av 8 § i utkastet hava de sakkunniga intagit en föreskrift
av innehåll, att därest meddelande om uppsägning, som inlämnats med
post eller telegraf, icke kommit mottagaren tillhanda före uppsägningstidens
utgång, uppsägning likväl skall anses hava skett i behörig tid, så framt det
visas, att försändelsen under mottagarens sista kända adress inlämnats för

1910 års
förslag.

1911 och
1916 års
förslag.

sakkunniga.

Yttrande.

Departe mentschefen.

Meddelandes
farsändande
på
mottagarens
risk.

De sakkunniga.

K. 8 §.

Yttrande.

Departe mentschefen.

Rätt till avtalets
hävande
vid
avtalsbrott
m. m.
Främmande
rätt.

11-2 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

befordran i sa god tid, att den bort komma honom tillhanda före nämnda tidpunkt.

båsom motivering för denna bestämmelse anföra de sakkunniga:

»När den, som vill verkställa uppsägning, väljer att låta befordra meddelande
om uppsägningen med post eller telegraf, skulle detta med tillämpning av
allmänna rättsgrundsatser ske pa avsändarens risk. Det bär emellertid ansetts
lämpligt att stadga undantag från berörda regel. Därest meddelande om uppsägning
under mottagarens sista kända adress inlämnats för befordran med
post eller telegraf i så god tid, att försändelsen bort komma fram före uppsägningstidens
utgång, skulle det innebära för stor hårdhet mot avsändaren att
kräva, att han skulle bära följderna av att meddelandet försenas eller ej alls
kommer fram. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att uppsägningen i dylikt
fall skall anses hava skett i behörig tid. Erinras bör, att avsändaren, därest
hans uppgifter bestridas, har att styrka, såväl att det meddelande, som han
påstår sig hava avsänt, inneburit en uppsägning, som ock att detsamma varit
försett med riktig adress och avlämnats i så god tid, att det bort komma fram
före uppsägningsterminens slut. Det sålunda föreslagna stadgandet torde stå
i överensstämmelse med en tämligen allmän uppfattning inom fackorganisationerna.
»

Socialstyrelsen har anmärkt, att den åsyftade lättnaden skulle få större
praktiskt värde, om stadgandet formulerades i väsentlig överensstämmelse med
4 § sista stycket i lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande
hyra. I varje fall borde medgivandet lämpligen begränsas till de fall, då
meddelandet om uppsägning inlämnats å post- eller telegrafanstalt inom
riket.

Jag har icke funnit anledning att i förevarande fråga göra ändring i de sakkunnigas
förslag, vilket enligt vad jag inhämtat överensstämmer med den
rättstillämpning, som följts av centrala skiljenämnden.

8 §.

__1 den finska lagen stadgas, att därest bestämmelserna i ett kollektivavtal
så väsentligt åsidosatts, att avtalsförhållandets fortsatta iakttagande skäligen
icke kan fordras av övriga avtalsbundna parter, avtalet kan förklaras vara
omedelbart hävt. Enligt det tyska förslaget kan arbetsdomstol i trängande undantagsfall
förklara ett kollektivavtal hävt för alla eller några parter, därest av
billighetsskäl avtalsförhållandets fortsättande icke kan krävas av dessa parter.
Detta gäller särskilt för de fall, att de förhållanden under vilka avtalet träffats
väsentligen förändrats eller avtalets syfte omintetgjorts eller hotats genom
någon parts beteende.

I samband härmed bör nämnas, att enligt den norska lagen den ena partens
avtalsbrott i vissa fall kan befria motparten från den i kollektivavtalet liggande
fredsförpliktelsen. Lagen föreskriver nämligen, att därest arbetsdomstolen
genom dom avgjort, att den ena parten gjort sig skyldig till avtalsbrott eller
olovlig arbetsinställelse och det avtalsstridiga förhållandet eller den olovliga
arbetsinställelsen icke bringas att upphöra inom fyra dagar efter domen, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

113 K. 8 §.

skadelidande parten eller den organisation han tillhör kan erhålla arbetsdomstolens
tillstånd att verkställa strejk eller lockout. Vidtagandet av arbetsinställelse,
som sker med samtycke av arbetsdomstolen, berättigar icke den
andra parten eller den organisation, av vilken han är eller varit medlem, att
igångsätta eller fullfölja strejk eller lockout i anledning av tvisten.

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades
till lagrådet, stadgades, att om arbetsgivare, som slutit kollektivavtal,
vidtagit otillåten stridsåtgärd eller, där förening ingått sådant avtal, föreningen
på visst sätt medverkat till eller understött sådan åtgärd, avtalet finge uppsägas
hos arbetsgivaren eller föreningen. Om rättelse skett, innan uppsägning ägt
rum, finge förhållandet ej sedan åberopas såsom grund för avtalets bävande.
Vid uppsägning skulle avtalet genast upphöra att gälla.

Med anledning av anmärkning från lagrådet intogs i det för riksdagen framlagda
förslaget bestämmelse, att där avtalet slutits av förening, som vore medlem
av annan förening, uppsägning kunde ske jämväl då sistnämnda förening
medverkat till otillåten stridsåtgärd. Därjämte stadgades, att om kollektivavtalet
på annat sätt än redan berörts väsentligen åsidosattes, avtalet av domstol
kunde förklaras icke vidare vara gällande.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att rätt att på grund av
brott mot kollektivavtal häva avtalet aldrig skulle tillkomma den kränkte själv
utan att domstolen i varje fall skulle äga att förordna därom. Denna mening
biträddes av särskilda utskottet, som i sådant syfte förordade en omarbetning
av bestämmelsen.

Uppfattningen att avtalets hävande alltid skulle tillkomma domstol delades
av förlikningsmännen och kommerskollegium.

Det av utskottet föreslagna stadgandet upptogs i 1911 års förslag och tillstyrktes
av särskilda utskottet.

I socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag stadgades, att om arbetsgivare
eller förening, som ingått kollektivavtal, vidtagit otillåten stridsåtgärd eller
om avtalet eljest väsentligen åsidosattes, detsamma kunde på yrkande av den.
som därigenom förorättats, av domstol eller skiljenämnd förklaras icke vidare
vara gällande.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört:

»Tydligt torde vara, att därest kollektivavtalet skall äga betydelse såsom
fredsdokument, detsamma icke bör kunna bringas att upphöra på grund av varje
avtalsbrott å endera sidan. Ett obetydligt åsidosättande av avtalets bestämmelser
bör icke berättiga den kränkte att påkalla avtalets hävande. För tillgodoseende
av hans intresse torde det i regel vara tillräckligt, att han genom anlitande
av domstol kan framtvinga avtalets behöriga iakttagande och utgivande
av skadestånd. Om däremot å ena sidan i avtalsförhållandet företages handling,
som grovt kränker avtalet eller rubbar de grunder, på vilka detsamma
vilar, bör möjlighet finnas för den sida, som blivit kränkt, att frigöra sig från
avtalet. Emellertid torde det icke vara lämpligt att medgiva den förorättade
att genom vanlig uppsägning bringa avtalet att upphöra. En sådan rätt skulle
kunna medföra förhastade uppsägningar och leda till osäkerhet i avtalsförhål Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 haft. (Nr 39.) 8

1910 års
förslag.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

K. 8 §.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Yttranden.

Departe mentschefen.

landet. Större trygghet torde vinnas, därest det lägges i domstols hand att
pröva, huruvida ett träffat kollektivavtal på grund av kontraktsbrott bör upphöra
att gälla.

Vid bedömande av frågan, huruvida en överträdelse av ett kollektivavtal är
av den natur, att den kan motivera en förklaring, att avtalet icke vidare skall
vara gällande, bör främst beaktas, huruvida förfarandet i fråga innebär ett
grovt åsidosättande av avtalets eller lagens bestämmelser. Tydligt är, att en
grov kränkning kan ske såväl genom vidtagande av obehörig stridsåtgärd som
genom annat förfarande. Emellertid är det icke tillräckligt för avtalets hävande,
att förfarandet i och för sig innebär en allvarlig överträdelse. Ett avtalsbrott
— låt vara ett grovt sådant — av en enskild arbetsgivare eller en lokal
fackförening bör i regel icke kunna medföra hävande av ett riksavtal. Denna
verkan bör inträda först då överträdelsen kan anses vara av väsentlig betydelse
för avtalsförhållandet i dess helhet. Huruvida detta är förhållandet, bör undersökas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Av stor betydelse
är härvid, om förening, som slutit avtalet, ställer sig solidarisk med
den. som gjort sig skyldig till avtalsbrottet. I sådant fall kan kontraktsbrott,
vars direkta verkningar äro jämförelsevis begränsade, erhålla den betydelse, att
detsamma äventyrar hela avtalet.»

I överensstämmelse med dessa synpunkter hava de sakkunniga i första stycket
av 9 § i utkastet intagit bestämmelse, att då arbetsgivare, arbetare eller
förening av arbetsgivare eller arbetare, som är bunden av kollektivavtal, gjort
sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller
lagens bestämmelser, samt förfarandet tillika finnes vara av väsentlig betydelse
för avtalsförhållandet i dess helhet, avtalet må på yrkande från andra
sidan kunna förklaras icke vidare vara gällande.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har framhållit såsom oegentligt,
att befogenheten att förklara avtalet icke vidare vara gällande tillagts allenast
arbetsdomstol, då enligt 2 § i utkastet till lag om arbetsdomstolar även skiljemän
ägde avgöra mål om sådan förklaring. Stockholms bageriindustriförcning
har ansett, att det borde medgivas vederbörande part, att med anledning av omständighet,
varom vore fråga, förklara avtalet hävt, enär eljest på grund av den
tidsutdräkt domstolsbehandlingen måste medföra större skada kunde följa av
det avtalsstridiga förfarandet. Landssekretariatet har ansett bestämmelsen
äventyrlig för kollektivavtalens säkerhet.

I likhet med de sakkunniga har jag icke kunnat undgå att finna en bestämmelse
nödvändig, enligt vilken det möjliggöres för den ena parten i avtalet
att bliva fri från detta, när från motsidan så väsentligt avtalsbrott föreligger,
att förutsättningarna för avtalet blivit alldeles rubbade. Att det icke kan
överlämnas åt vederbörande själva att i första hand avgöra, när situationen
är den nu angivna, finner jag uppenbart. Det måste ankomma uteslutande på
domstol att bestämma, huruvida avtalet skall hävas eller icke. Emellertid har
det också gjorts gällande, att bestämmelsen lämnar för stort utrymme åt domstolens
fria beslutanderätt, vilket kunde medföra en godtycklig tillämpning från
domstolens sida. Att i lag fullständigt angiva, under vilka förhållanden ett
hävande bör få komma till stånd, är tydligen uteslutet. Så fullständig kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

115 K. S §.

lagtexten icke göras. Man måste här som på andra rättens områden inskränka
sig till att angiva de allmänna synpunkter, som böra vara vägledande
för avgörandet. Med den sammansättning, som ges åt arbetsdomstolen, torde
man kunna förlita sig på att denna kommer att tillämpa ifrågavarande stadgande
med erforderlig försiktighet. Att jag icke anser fråga om avtalets bävande
böra få hänskjutas till avgörande av skiljenämnd framgår av stadgandet
i ] 1 § andra stycket av förslaget till lag om arbetsdomstol.

Emellertid har i yttranden, som berörts i samband med behandlingen av 4 §,
framhållits, att ett hävande av avtalet på grund av den andra sidans avtalsbrott
under vissa omständigheter vore en åtgärd, som ginge längre än nöden
krävde. Det syftas här särskilt på det fall, att en stridsåtgärd blivit av arbetsdomstolen
förklarad olaglig men densamma det oaktat upprätthålles. I
dylikt fall borde, enligt vad som göres gällande, part å andra sidan äga såsom
motåtgärd tillgripa eljest förbjudet stridsmedel. Den öppnade möjligheten
att få avtalet hävt kan naturligen begagnas även i det nu åsyftade fallet,
och i den mån avtalet undanröjes, står det den kränkta parten fritt att
själv tillgripa stridsåtgärd. Det kan dock inträffa, att möjlighet icke föreligger
att erhålla domstolens förklaring, att avtalet ej vidare skall gälla, nämligen
om den olovliga stridsåtgärden finnes icke vara av väsentlig betydelse
för avtalsförhållandet i dess helhet. Är till exempel fråga om ett för hela
landet gällande avtal och om endast en rent lokal konflikt, som icke på något
sätt understödes av huvudorganisationen, torde sålunda förutsättningarna för
avtalets hävande ej föreligga. Men även om domstolens dom på hävande kan
utverkas, kan en sådan utväg understundom tänkas stå i strid med vederbörandes
intresse, i det att de av konflikten föranledda svårigheterna ytterligare
ökas genom nödvändigheten att söka åstadkomma uppgörelse om njdt
avtal även på punkter, varom konflikten ej rör sig. Vissa skäl kunna således
anföras till stöd för den uppfattningen, att ett särskilt reaktionsmedel mot den
tredskande parten är påkallat. Vid övervägande av frågan, huru ett dylikt
reaktionsmedel skulle kunna anordnas, har det till en början för mig framstått
såsom betänkligt att, på sätt i yttrandena yrkats, den kränkta parten skulle
berättigas att själv avgöra, huruvida och i vilken omfattning stridsåtgärd borde
tillgripas. När ett sådant brott mot avtalet föreligger, att avtalet bör kunna
hävas, har det enligt förslaget icke tillåtits den andra parten att på eget ansvar
vidtaga hävningsåtgärd, utan det har lagts i domstolens hand att besluta
om avtalets hävande. Det synes då än mindre kunna medgivas part att utan
domstolens tillstånd vidtaga stridsåtgärd.

Emellertid torde det erforderliga reaktionsmedlet mot tredska från ena sidan
att ställa sig arbetsdomstolens dom till efterrättelse böra sökas på annan väg.
Härvid må först erinras, att en reaktion mot dylik tredska synes erforderlig
icke blott när det förfarande, som av domstolen stämplats såsom stridande mot
avtal eller lag, består i en stridsåtgärd utan även när annat avtalsstridigt förfarande
föreligger och rättelse ej sker inom skälig tid efter domstolens dom.
En viss motsvarighet mellan skyldigheter å ömse sidor föreligger alltid, och det
kan därför anses, att grovt åsidosättande av förpliktelse å ena sidan skäligen
bör medföra, att motparten å sin sida fritages från viss annan skyldighet. Ett

K- 8 §. Hg

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Verkan beträffande

flera parter
av avtalets
hävande i
fråga om
någon av
dem.

Främmande

rätt.

1910 åra
förslag.

1911 och 1916

års förslag.
De

sakkunniga.

lämpligt reaktionsmedel mot ett förfarande, som upprätthålles trots domstolens
förklaring om dess otillåtlighet, synes därför vara, att motsidan
vinner befrielse från sådan förpliktelse, vars fullgörande då icke skäligen
kan påfordras. Dylik befrielse måste naturligen förutsätta en prövning av
domstolen och den bör således inträda först i enlighet med dennas medgivande.
Befrielsen bör tydligen icke gälla längre än det såsom olovligt stämplade förfarandet
upprätthålles. I tredje stycket av förevarande paragraf har jag upptagit
ett stadgande, avfattat i enlighet med de nu av mig angivna synpunkterna.

Att förklaring om befrielse från viss förpliktelse i enlighet med det sålunda
föreslagna stadgandet i regel icke kan utverkas på talan av annan än den, som
slutit avtalet, följer av 13 § i förslaget till lag om arbetsdomstol. Vem befrielsen
skall gälla beror däremot på omständigheterna. I första hand skall naturligen
befrielsen avse den, som kan anses direkt förfördelad av det olovliga förfarandet.
Om avtalet å den förfördelade sidan slutits av en organisation, kan
således befrielsen omfatta organisationen såsom sådan med alla dess medlemmar,
men den kan också förklaras gälla endast viss eller vissa medlemmar. Den,
som erhållit befrielse från viss förpliktelse, har tydligen därmed möjlighet att
i den omfattning, som följer av befrielsen, vidtaga eljest icke tillåtna åtgärder.

Enligt finsk rätt kan, när flera å ena sidan varit parter i kollektivavtal och
avtalet på talan mot någon av dem förklaras hävt, avtalet inom två veckor
uppsägas även hos de övriga. Är kollektivavtal förklarat hävt och har på
samma sida som den, vilken fört talan därom, jämväl annan varit part i avtalet,
äger denne att inom tvenne veckor uppsäga avtalet. I nu nämnda fall skall
avtalet genast upphöra att gälla.

Det förslag, som före avlåtandet av 1910 års proposition remitterades till
lagrådet, stadgade, att då å ena sidan flera deltagit i avtalet och någon av
dem förbrutit sig på sådant sätt, att avtalet kunde uppsägas från motsidan,
dylik uppsägning finge ske hos samtliga omförmälda parter.

Med anledning av anmärkning från lagrådet intogs i det för riksdagen framlagda
förslaget — vilket som nämnt innehöll föreskrift, att avtalet i visst
fall kunde av domstol förklaras icke vidare vara gällande —- bestämmelse, att
därest å ena sidan flera deltagit i avtalet och avtalet på grund av avtalsbrott
uppsades av en bland dem eller på hans talan förklarades icke vidare vara gällande,
envar av de övriga ägde att inom tre veckor därefter uppsäga avtalet.

Särskilda utskottet, vilket på sätt redan berörts föreslog, att det ej skulle
tillkomma den kränkte att uppsäga avtalet utan att avtalets hävande städse
skulle bliva beroende av domstols prövning, förordade tillika bestämmelser
av innehåll, att därest å ena sidan flera deltagit i avtalet och detsamma hävdes
på talan mot någon av dem, avtalet finge inom tre veckor uppsägas jämväl
hos de övriga, samt att, där avtalet hävdes på talan av någon av nämnda
parter, de övriga ägde att inom samma tid uppsäga avtalet.

Samma bestämmelser upptogos i 1911 års proposition och i det av socialstyrelsen
år 1916 avlämnade förslaget.

I de sakkunnigas utkast har i andra stycket av 9 § infogats stadgande, att
då avtal, som å någondera eller båda sidorna slutits av flera, i tvist mellan

Kungl. May.ts proposition nr 39.

117 K. 9 §.

allenast vissa parter i avtalet förklarats icke skola gälla i avseende å dem,
annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra sidan äger
att inom tre veckor från det domen vunnit laga kraft uppsäga avtalet att omedelbart
upphöra såvitt angår honom.

Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört:

»För det fall, att kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av
flera, har i 7 § (6 §) uppställts den grundsatsen, att part kan, oberoende av övriga
parter å samma sida, för egen del uppsäga kollektivavtal och att avtalet
även kan uppsägas i förhållande till endast viss av flera parter å andra sidan.

Denna grundsats torde böra medföra, att kollektivavtal kan av orsak, varom
sägs i första stycket av förevarande paragraf, förklaras icke vara gällande
allenast i vad angår vissa parter. Men i sådant fall måste andra parter i
avtalsförhållandet hava motsvarande möjlighet att för egen del uppsäga avtalet,
som för fall av ensidig uppsägning blivit dem given enligt stadgandet

i 7 § (6 §).»

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har oförändrad upptagits i Departeföreliggande
förslag. mentschefei

9 §.

Beträffande påföljden för brott mot kollektivavtal eller mot de i lagstift- Skadeningen
rörande sådana avtal uppställda reglerna hava olika uppfattningar gjort
sig gällande. Enligt en mening böra dylika åtgärder beläggas med straffan- Främmande
svar. En annan uppfattning innebär, att sådana åtgärder endast böra medföra rätt.
skadestånd. Härvid kan man antingen tillämpa de allmänna skadeståndsreglerna
eller ock med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda på förevarande
område, uppställa särskilda normer, vilka avvika från nämnda regler.

Slutligen har man på vissa håll ansett lämpligast att på detta område stadga
en särskild påföljd, ett slags mellanting mellan bötesstraff och skadestånd, en
»bot» eller »plikt» som, då skada skett, tillkommer den skadelidande men eljest
tillfaller den som utfört talan i målet.

Den norska lagen stadgar straff för otillåten arbetsinställelse. Med böter
från fem till tjugufemtusen kronor eller med fängelse intill tre månader eller
med båda dessa straff straffas sålunda den, som deltager i beslut om att företaga,
fortsätta, understödja eller godkänna olovlig strejk eller lockout eller
som medverkar därtill, ävensom den, som uppmanar till företagande eller fortsättande
av sådan arbetsinställelse eller som understöder den eller insamlar
eller utdelar insamlade bidrag till dess företagande eller fortsättande eller medverkar
därtill. I domen kan bestämmas, att böterna kunna uttagas hos den
förening, som föranlett gärningen. Detsamma gäller den förening, hos vilken
den skyldige varit förtroende- eller tjänsteman, såvida den straffbara handlingen
förövats i hans verksamhet som sådan. Detta gäller dock icke, därest
han handlat i strid med föreningens stadgar eller beslut, som fattats å föreningens
vägnar. Med böter från fem till tjugufemtusen kronor eller med fängelse
intill tre månader straffas vidare den arbetsgivare eller ställföreträdare för
arbetsgivare, som vidtager eller fortsätter olovlig lockout. Slutligen stadgas
straff för den, som under olovlig arbetsinställelse på visst angivet sätt söker

K 9 §■ 118

Kungl. May.ts proposition nr 89.

genomföra eller understödja arbetsinställelsen eller är delaktig i dylik gärning.
Dessa straffpåföljder inträda oberoende av om gärningsmannen är bunden av
kollektivavtal eller icke. Beträffande skadestånd för olovlig arbetsinställelse
liksom för brott mot kollektivavtal gäller, att domstolen skall taga hänsyn
icke blott till skadans storlek utan även till den ådagalagda skulden och till
»mislig forhold» å den skadelidandes sida. Vid särskilt förmildrande omständigheter
kan ersättningen helt bortfalla.

I åtskilliga främmande länder givas inga särskilda regler om påföljd för
brott mot kollektivavtal. Härav torde följa, att vid bedömande av dylika åtgärder
allmänna skadeståndsregler skola tillämpas. Så är förhållandet i Tyskland,
Österrike, Schweiz, Nederländerna och Frankrike. Enligt det nederländska
förslaget skall domaren, då uppkommen skada icke kan beräknas i penningar,
efter billighet bestämma en penningsumma såsom skadestånd.

En anordning med en särskild »bot» såsom påföljd för avtalsbrott gäller i
Danmark. Denna bot skall, då skada skett, tillfalla den skadelidande och i
annat fall käranden i målet. Om avtalsbrottet består i underlåtenhet att betala
ett visst belopp, kan domen i stället för bot föreskriva utgivande av beloppet.
Då skada har skett, beräknas boten — under behörigt hänsynstagande till i
vilken grad avtalsbrottet varit ursäktligt från den handlandes sida — efter
skadans storlek. Liksom boten i övrigt under särskilt förmildrande omständigheter
kan helt bortfalla, skall boten vid olovlig arbetsinställelse bortfalla
när avtalsstridigt förfarande från dens sida, mot vilken arbetsinställelsen är
riktad, kan anses hava utgjort skälig grund för arbetsinställelsen. Som särskilt
försvårande omständighet skall anses, att den avtalsbrytande parten
vägrat att låta tvisten avgöras genom skiljedom, ehuru han enligt avtal varit
skyldig härtill, eller han handlat i strid med en lagligen avkunnad skiljedom
eller en av den ständiga skiljedomstolen meddelad dom. Ett liknande system
tillämpas i Finland. Enligt den finska lagen kan, då arbetsgivare eller arbetare,
som är bunden av kollektivavtal, medvetet bryter mot bestämmelse i avtalet,
han dömas att utgiva »plikt», arbetsgivaren högst femtusen mark och
arbetaren ej över femhundra mark. Ådömande av plikt kan upprepas intill
dess det mot kollektivavtalet stridande sakläget är undanröjt. Dessa bestämmelser
kunna i kollektivavtal uteslutas eller ändras. Om förening eller enskild
arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, gör sig skyldig till otillåten
kampåtgärd eller, då fråga är om förening, försummar tillse, att dess medlemmar
respektera avtalet, skall föreningen eller arbetsgivaren, där ej avtalet annorlunda
bestämmer, i stället för skadestånd utgiva plikt. Sådan plikt må ej
överstiga etthundratusen mark. Vid ådömande av plikt skall hänsyn tagas
till alla föreliggande omständigheter, i synnerhet skadans storlek och graden
av ådagalagd skuld. Ådömd plikt tillfaller, där ej i avtalet annorlunda bestämts,
den skadelidande, om förmögenhetsskada uppstått, men i annat fall
den part, på vars talan domen givits. Finnas flera till pliktbeloppet berättigade
parter, skall i domen, med beaktande av storleken av den skada, som tillskyndas
envar av dem eller de medlemmar och personer, som företrädas av
dem, bestämmas, huru det utdömda beloppet skall fördelas mellan dessa parter.
Bestämmelser likartade de finska givas i det tyska förslaget. För vissa med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

119 K. 9 §.

vetna avtalsbrott kunna arbetsgivare och arbetstagare förpliktas att utgiva bot,
arbetsgivaren högst femtusen mark och arbetstagaren högst femhundra mark.
Sådan bot tillfaller den kommun, inom vars område avtalsbrottet skett. Kommunen
skall använda beloppet till främjande av arbetarnas välfärd. Boten
kan upprepas tills det avtalsstridiga förhållandet upphört. Genom föreskrift
i avtalet kunna dessa bestämmelser upphävas eller ändras. Part i kollektivavtalet,
som åsidosätter honom åliggande fredsförpliktelse, liksom avtalsbunden
förening, som uraktlåter att tillse, att dess medlemmar fullgöra dem åliggande
skyldigheter, kan dömas att till motparten utgiva bot ej överstigande
femhundratusen mark. Boten fördelas mellan flera berättigade parter med
hänsyn tagen till den skada, som de eller deras medlemmar lidit. I samband med
ådömande av bot kan domstolen ålägga part att ställa säkerhet för att han i
fortsättningen kommer att fullgöra avtalet. Säkerheten får ej sättas högre än
botens maximibelopp.

Enligt 1910 års förslag, skulle arbetsgivare, arbetare eller förening, som
gjort sig skyldig till brott mot kollektivavtal eller lagens bestämmelser, gälda
all därav uppkommen skada. Tillika föreskrevs, att föreningens skadeståndsskyldighet,
där på grund av särskilda omständigheter synnerliga skäl därtill
vore, kunde bestämmas till lägre belopp än hela skadan.

I en inom andra kammaren väckt motion -— i vilken, såsom redan berörts,
föreslogs bestämmelse, att förening genom deltagande i kollektivavtal ej skulle
ådraga sig någon som helst förpliktelse, som ej uttryckligen angivits i avtalet,
samt att skadeståndsskyldighet för föreningen ej skulle inträda i annat
fall än då skadeståndet blivit i avtalet fastställt till sitt belopp — hemställdes
tillika om införande av stadgande, att vid utmätande av förenings ersättningsplikt
skadeståndet väl finge sättas lägre men ej högre än det i avtalet
utfästa beloppet.

Särskilda utskottet biträdde i huvudsak Kungl. Majrts förslag. Den rätt
förslaget tillerkände domstolen att i särskilda fall begränsa förenings skadeståndsskyldighet
utvidgades emellertid av utskottet därhän, att åt domstolen
lämnades full frihet att pröva, huruvida anledning till sådan begränsning förelåge.
Jämväl utsädes uttryckligen, att domstolen kunde låta skadeståndsskyldigheten
helt bortfalla.

Eörlikningsmännen ansågo synnerligen goda skäl tala för medgivandet, att,
där omständigheterna föranledde därtill, ersättningsskyldighet för förening
kunde bestämmas till lägre belopp än den vållade skadan eller alldeles bortfalla.
Samma frihet borde emellertid lämnas även vid bedömande av skadeståndsskyldigheten
för enskilda arbetsgivare och arbetare, som förbrutit sig.
Kommerskollegium fann visserligen, att intet av de framställda förslagen
rörande reglering av skadeståndsskyldigheten vore i allo tillfredsställande men
ansåg sig dock böra instämma i det ändringsyrkande, som framställts av förlikningsmannen.
Tillika erinrade emellertid kollegium särskilt om den i Danmark
gällande rättsregeln, att den eller de, som gjort sig skyldiga till brott
mot kollektivavtal, kunde dömas att utgiva en allt efter omständigheterna skälig
bot. Enligt kollegii mening borde tagas under övervägande, huruvida icke

1910 års
förslag.

K. 9 §.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

den sålunda anlitade utvägen i tillämpliga delar borde få tjäna till förebild
för en motsvarande lagstiftning i vårt land.

Vid anmälan av 1911 års förslag framhöll departementschefen, att det betraktelsesätt,
som legat till grund för det i Danmark tillämpade systemet, hade
varit ledande jämväl vid avfattandet av nämnda förslag, och det förefölle, som
om de fördelar man sökt uppnå med berörda system i det stora hela förefunnes
även i förslaget. Särskilt erinrade departementschefen, att enligt gällande
lag hinder ej mötte för utdömande av skadestånd, även där skadan ej
vore av rent ekonomisk natur. Emellertid förordade departementschefen den
avvikelsen från det av särskilda utskottet tillstyrkta förslaget, att möjligheten
till nedsättning eller borttagande av skadeståndsskyldigheten utsträcktes jämväl
till det fall, att enskilda arbetsgivare eller arbetare brutit mot avtalet.

Liksom vid 1910 ars riksdag föreslogs även år 1911 i en inom andra kammaren
väckt motion, att skadestånd borde kunna ådömas förening allenast intill
det belopp, som angivits i avtalet. I det förslag till lag om kollektivavtal,
som framlades genom berörda motion, nämndes intet rörande enskilda
arbetsgivares eller arbetares skadeståndsplikt. Särskilda utskottet biträdde
emellertid Kungl. Maj :ts förslag.

I sitt år 1916 avgivna betänkande tillstyrkte socialstyrelsen de i 1911 års
förslag ifragasatta modifikationerna i de allmänna skadeståndsreglerna, nämligen
att skadestånd skulle kunna utgå även då den förfördelade ej lidit pekuniär
skada, och att påföljden, när särskilda omständigheter föranledde därtill,
skulle kunna inskränkas eller helt bortfalla. Tillika påpekade styrelsen, att
av nämnda modifikationer borde följa, att skadestånd kunde sättas till högre
belopp än den verkliga skadan. Med hänsyn härtill föreskrevs i styrelsens förslag,
att skadeståndet skulle bestämmas i förhållande till förseelsens art och
skadans omfattning. När omständigheterna föranledde därtill, kunde skadeståndet
nedsättas under vad eljest bort utgå eller helt bortfalla.

I avgiven reservation framhöll socialfullmäktigen Lindqvist, att man på arbetarsidan
hyste den uppfattningen, att vid utdömande av skadestånd enligt de
föreslagna bestämmelserna stora olikheter skulle uppstå. Då han emellertid ej
ägt möjlighet att föreslå lämpligare påföljdsbestämmelser än de i förslaget angivna,
hade han mot berörda bestämmelser endast velat uttala, att stora bekymmer
med rätta förefunnes pa arbetarsidan beträffande den blivande verksamheten
inom fackföreningsrörelsen efter förslagets genomförande.

Jämväl svenska gjutareförbundet och svenska metallindustriarbetareförbundet,
svenska, handskarbetareförbundet samt svenska hattarbetareförbundet gjorde
gällande, att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att drabba arbetarna
och arbetsgivarna ytterst olika. Svenska murareförbundet framhöll såsom
nödvändigt, att en begränsning gjordes i fråga om det skadeståndsbelopp,
som skulle kunna adömas arbetare. Det syntes rättvist, att arbetsgivarens rätt
till skadestånd ställdes i förhållande till arbetarnas avlöning och begränsades
till högst en tredjedel eller hälften av denna,

I de sakkunnigas utkast stadgas, att om arbetsgivare eller arbetare eller förening
av arbetsgivare eller arbetare, som är bunden av kollektivavtal, gjort sig
skyldig till förfarande, som strider mot avtalet eller mot bestämmelse i lagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

121 K. 9 §.

sådan arbetsgivare, arbetare eller förening skall vara pliktig att utgiva skadestånd
till arbetare, arbetsgivare eller förening, som härigenom lidit skada.
Skadestånd skall utgå efter vad som finnes skäligt med hänsyn till skadans
storlek, den skadevållandes skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å
tvistens uppkomst samt omständigheterna i övrigt. Skadeståndsskyldighet
kan även förklaras skola helt bortfalla.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Om lagen skall kunna bereda skydd åt i behörig ordning ingångna kollektivavtal,
kräves, att bestämmelser meddelas om påföljd för åsidosättande av
lagens eller avtalets föreskrifter. Att stadga straff för dylika åtgärder torde
icke böra komma i fråga. En kriminalisering av avtalsbrott på detta område
skulle stå i bestämd motsättning till den i vårt land rådande rättsuppfattningen.
Man torde därför vara hänvisad till ett användande av civilrättsligt skadestånd.
Med hänsyn härtill har i första stycket av förevarande paragraf såsom
huvudregel angivits, att den, som brutit mot föreskrift i kollektivavtal
eller mot lagens regler, är skyldig att till den, som därigenom lidit skada, utgiva
skadestånd. Detta gäller ej blott då den, som förorsakat skadan, obehörigen
vidtagit stridsåtgärd, som avses i 4 §, eller haft del däri på sätt, som anges
i 5 §, utan även då han på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter i avtalsförhållandet.
Dylikt skadestånd kan tillkomma såväl enskilda arbetsgivare och arbetare
som organisationer. Emellertid är det icke lämpligt att, då fråga är
om kollektivavtal, oförändrade tillämpa de regler, som i allmänhet gälla beträffande
skadestånd för kontraktsbrott. På grund av de särskilda förhållanden,
som råda på förevarande område, och det syfte, man vill vinna med lagen,
liar det blivit nödvändigt att vidtaga visoa modifikationer i berörda regler.

Till en början bör framhållas, att med bestämmelsen i paragrafens första
stycke avses även sådan skada, som icke är av rent ekonomisk natur. Skadeståndsskyldighet
kan sålunda föreligga, jämväl då skadan bestått allenast däri.
att avtalet icke hållits i helgd. Eör organisationerna torde i regel ett avtalsbrott
medföra endast dylik ideell skada.

Under behandlingen av tidigare framlagda förslag till lagar om kollektivavtal
har gjorts gällande, att tillämpningen av vanliga skadeståndsregler vid
brott mot dylika avtal skulle medföra obilliga verkningar. Man har därvid särskilt
tänkt på det fall, att arbetare genom oberättigad arbetsnedläggelse tillskynda
arbetsgivare avsevärda förluster, vilka av arbetarna icke kunnat beräknas
och vilkas ersättande skulle drabba dem oskäligt hårt. Med hänsyn
härtill har tidigare ifrågasatts, att skadeståndsskyldigheten måtte på visst sätt
begränsas. En dylik för alla fall gällande begränsning av skadeståndsplikten
är emellertid ägnad att väcka betänklighet. I lagen skulle fastslås, att en viss
grupp av medborgare icke över huvud skulle kunna erhålla full gottgörelse för
visst slag av liden skada, icke ens då vederparten medvetet och kanhända just i
avsikt att skada gjort sig skyldig till grovt avtalsbrott. Det synes lämpligare
att såsom huvudregel fasthålla, att skadeståndet skall bestämmas efter
skadans storlek, men samtidigt medgiva, att detsamma med hänsyn till omständigheterna
må nedsättas och även kunna helt bortfalla. Därest skadeståndet
sålunda i viss mån frigöres från skadans storlek, torde följdriktigheten fordra,

K. 9 §. 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

att detsamma även må kunna höjas över skadans verkliga belopp. En dylik
förhöjning av skadeståndet är i vissa fall påkallad, då den tillskyndade skadan
är obetydlig i förhållande till den kränkning, som ägt rum genom avtalsbrottet.
Nu anförda synpunkter hava kommit till uttryck i andra stycket av
förevarande paragraf. Bland de omständigheter, som skola tagas i betraktande
vid fastställande av skadeståndets belopp, märkes främst, förutom skadans
storlek, den avtalsbrytande partens skuld. Vid bestämmande av densamma bör
beaktas, huruvida han vid avtalsbrottet varit medveten om handlingens otillåtlighet,
om han handlat i avsikt att skada och dylikt. Tydligt torde vara, att
i fall, där den verkliga skadan är jämförelsevis ringa — vilket ej sällan torde
inträffa, då avtalet brutits från arbetsgivarsidan •— ett beaktande av avtalsbrytarens
skuld ofta kan leda till förhöjning av skadeståndet. Vid bestämmande
av detsamma bör hänsyn vidare tagas till den skadelidandes förhållande
i avseende å tvistens uppkomst. Undersökas bör härvid, om den, som lidit skadan,
genom trakasserier eller på annat sätt provocerat avtalsbrott från motpartens
sida och framför allt om han själv genom otillåten stridsåtgärd eller på
annat sätt brutit mot avtalet. I dylika fall torde ej sällan skadeståndsplikten
böra helt bortfalla. Slutligen skall vid beräknande av skadestånd fästas avseende
jämväl vid andra omständigheter än de nu berörda. Härigenom möjliggöres
ett hänsynstagande även till den skyldiges betalningsförmåga.»

Yttranden. Socialstyrelsen har i denna del anfört, att med hänsyn till den egenartade, i
viss mån straffbetonade beskaffenheten av den påföljd, varom i utkastet vore
fråga, syntes det kunna ifrågasättas, om ej dess tillämpning rätteligen borde
inskränkas till de fall, som avsåges i 4 och 5 §§ (4 §). Överträdelse av något
annat lagbud kunde ej ifrågakomma i berörda sammanhang, och vad anginge
åsidosättande av kollektivavtalets bestämmelser under andra förhållanden än
de i nämnda paragrafer angivna, ville det synas, som om skadeståndsfrågan
borde bedömas enligt vanliga civilrättsliga regler. Då den föreslagna påföljden
i åtskilligt skulle komma att avvika från den vedertagna uppfattningen av
skadeståndsinstitutet, förefölle det, som om man kunde hava skäl giva densamma
en annan beteckning, och syntes i sådant fall, delvis efter dansk förebild,
ordet »skadebot» möjligen kunna föreslås. Även Svenska arbetsgivareföreningen
har uttalat sig för införande av en »hot» i överensstämmelse med
det danska systemet.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har ansett, att stadgandet, att
skadeståndsskyldighet må kunna förklaras skola helt bortfalla, vore överflödigt.

Beträffande skadeståndspliktens begränsning till den arbetsgivare, arbetare
eller förening, som själv vållat skadan har från flera håll framställts anmärkning.
Därvid har gjorts gällande, att därest bestämmelserna om skadestånd
skulle bliva effektiva, med nödvändighet krävdes, att organisation, till vilken
den enskilde eller föreningen vore ansluten, vore ansvarig för utdömt skadestånd.
Sålunda har Stockholms bageriindustriförening ansett, att förening,
som slutit kollektivavtal, alltid skulle vara skadeståndspliktig för otillåtna
handlingar, som vidtagits av dess medlemmar. Arméförvaltningen har framhållit,
att den högsta sammanslutningen inom facket alltid borde vara ansvarig

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

123 K. 9 tf.

för skadeståndet. Samma mening har uttalats av svenska lantarbetsgivarnes
central förening och Sveriges redareförening.

Svenska tidning sut giv ar eföreningens arbetsgivaresektion har påyrkat införande
av bestämmelse, varigenom part erhölle säkerhet att utfå honom tilldömt
skadestånd. Enligt sektionens mening vore det tänkbart, att detta kunde ske
därigenom, att det ålades avtalsslutande organisation att vid avtals slutande
ställa viss av myndighet bestämd och godkänd säkerhet.

Lands sekretariat et har framhållit, att genom bestämmelserna i berörda paragraf
syntes man införa skadeståndsskyldighet för fackföreningsmedlem, som
beginge brott mot enskilt arbetsavtal, vilket grundade sig på kollektivavtal,
under det att sådan skadeståndsplikt ej kunde göras gällande mot oorganiserad
arbetare eller medlem av en syndikalistisk organisation, som ej slutit kollektivavtal.
Sådant skadestånd syntes kunna ådömas medlem av avtalsslutande
organisation, icke allenast om han åstadkommit ekonomisk skada eller deltagit
i obehörig arbetsinställelse, utan även om han på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter
enligt avtalet. Sålunda skulle en fackföreningsmedlem, som enligt
avtalet skulle »uppträda punktligt, nyktert och ordentligt, vara hövlig och
förekommande mot kamrater och befäl, med flit och noggrannhet utföra sina
åligganden samt utföra så mycket och så gott arbete, som det i hans förmåga
står» •— som en kollektivavtalsbestämmelse lydde •—■ vara hemfallen till skadestånd
om han icke fullgjorde alla angivna skyldigheter, under det att en vid
sidan om honom stående oorganiserad arbetare, vars uppförande och arbetsprestationer
vore sämre, icke vore lagligen skyldig till utgivande av sådant
skadestånd. Formuleringen av stadgandet syntes giva vid handen, att medlem
av avtalsslutande organisation skulle kunna dömas att utbetala skadestånd,
större eller mindre än vad skadan vore, till arbetsgivare, och till dennes organisation
för den sistnämndes skada av fackföreningsmedlemmens åsidosättande
av avtalet. Även arbetares organisation syntes kunna göras skadeståndspliktig
om medlem gjort sig skyldig till förfarande, som stred mot avtalet.

Någon anledning att, på sätt socialstyrelsen hemställt, inskränka skadeståndsskyldigheten
enligt denna paragraf allenast till de fall, där otillåten stridsåtgärd
vidtagits, synes icke föreligga. Att skada kan tillskyndas även genom
kollektivavtalets åsidosättande på annat sätt torde vara otvivelaktigt, till exempel
genom trakasserier. I vissa fall torde för övrigt skadestånd vara den rätta
påföljden för underlåtenhet från arbetsgivares sida att tillhandahålla arbetarna
avtalsenliga förmåner. Att låta skadeståndet i nu berörda fall bestämmas
efter allmänna civilrättsliga regler, medan skadestånd för otillåtna stridsåtgärder
skulle bedömas efter reglerna i förevarande paragraf, skulle enligt
min mening vara allt för invecklat. Märkas bör, att de här givna särskilda
reglerna om skadestånd lämna möjlighet att även inom deras ram utmäta skadestånd
efter vanliga grunder.

I detta sammanhang må med anledning av landssekretariatets yttrande erinras,
att de här upptagna reglerna endast kunna gälla rättsförhållanden, som
regleras av kollektivavtalet. Med avseende å andra, av kollektivavtal ej reglerade
rättsförhållanden komma allmänna skadeståndsregler i tillämpning.

De sakkunniga hava ansett, att under beteckningen skada skall utan särskild

Departe mentschefen.

K. 10 §. 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

bestämmelse vara inbegripen jämväl sådan skada, som icke är av rent ekonomisk
natur. Dessutom har åt domstolen överlämnats att utmäta skadeståndet
efter skäligt bedömande av alla på saken inverkande omständigheter, däribland
även den avtalsbrytande partens skuld. En sådan skälighetsprövning bör enligt
de sakkunniga kunna föranleda till att skadeståndet sättes såväl högre som
lägre än den verkliga skadan.

De sakkunnigas förslag i denna del anser jag mig icke kunna förorda utan
viss jämkning. Därest den skadevållandes skuld skulle tillåtas verka förhöjning
av skadeståndet utöver den verkliga skadan, skulle detta kunna fattas
såsom införande av ett straffrättsligt moment, något som synes böra undvikas.
Den övre gränsen för skadeståndet bör vara den verkliga skadan, men å andra
sidan synes i lagtexten böra uttryckligen framhållas, att icke endast ekonomisk
skada bör beaktas utan även skada av ideell natur. Härvid kommer särskilt
i betraktande avtalsbrottets karaktär att kränka motsidans allmänna intresse
av att avtalet hålles i helgd. Att såväl ekonomiska som ideella skademoment
skola beaktas medför den verkan, att man ofta kommer att få räkna
med flera skadelidande. Ett avtalsbrott kan till exempel tänkas medföra ekonomisk
skada för viss eller vissa medlemmar av en organisation samt ideell skada
för organisationen. Men även den, som tillskyndats ekonomisk skada, kan på
grund av de ideella momentens beaktande tillerkännas högre skadestånd än
som betingas av ensamt den ekonomiska skadan; han erhåller med andra ord
en särskild gottgörelse för den ideella skada han därutöver lidit.

Om sålunda den skadevållandes skuld icke tillåtes inverka höjande på skadeståndet,
bör likväl nämnda subjektiva moment liksom övriga av de sakkunniga
framhållna omständigheter kunna av domstolen beaktas för skadeståndets nedsättande
till lägre belopp än den verkliga skadan ävensom för meddelande av
förklaring, att skadeståndsskyldighet skall helt och hållet bortfalla.

I ör att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas en organisation, måste
förutsättas att organisationen har viss civilrättslig skyldighet att respektera
det upprättade avtalet. Denna fråga har naturligen sin största betydelse i
avseende å fredsplikten, och har jag under 4 § närmare yttrat mig om organisationernas
förpliktelser i nämnda hänseende.

Det framställda yrkandet, att organisation alltid skall vara skadeståndsskyldig
för medlemmarnas avtalsstridiga förfarande, kan jag icke biträda. Jag
har redan uttalat mig om denna sak under 2 §. Likaledes anser jag det uteslutet
att uppställa fordran på ställande av säkerhet för avtalets fullgörande.

Jag har haft under övervägande att upptaga en särskild benämning på
skadestånd, varom i denna paragraf är fråga. Svårigheter hava dock mött att
finna en benämning, som fyller de språkliga anspråken men icke samtidigt åt
skadeståndet ger en anstrykning av straff.

10 §.

Skade- I det förslag, som låg till grund för 1910 års proposition, gavs ingen regel
svars fördel- om fördelningen av ansvaret för skada, som uppkommit genom en av flera samning
mellan fällt vidtagen, mot lagen eller avtalet stridande åtgärd. Häremot anmärkte
lagrådet, att det syntes nödigt att i lagen meddela uttrjmkliga bestämmelser i

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

125

K 10 §.

berörda ämne. Om flera arbetare, som vore bundna av kollektivavtal, gemensamt
bröte mot avtalet eller obehörigen vidtoge arbetsinställelse eller därmed
jämförlig stridsåtgärd, borde de enligt lagrådets mening icke billigtvis vara
pliktiga att solidariskt svara för hela den genom avtalsbrottet eller den olagliga
åtgärden förorsakade skadan, utan skadeståndet borde uppdelas mellan
dem och en var förpliktas att gälda allenast den del därav, som kunde anses
falla på honom. Enahanda regel syntes böra gälla, i händelse flera arbetsgivare,
vare sig de själva deltagit i kollektivavtalet eller allenast såsom medlemmar
i en organisation vore bundna av detsamma, gemensamt gjort sig skyldiga
till förfarande, som nyss angivits. Därest åter flera föreningar medverkat till
eller understött otillåten stridsåtgärd, borde föreningarna i allmänhet solidariskt
ansvara för hela skadan. Under vissa förhållanden skulle dock regeln om ansvarighet
för hela skadan bliva obillig. Det syntes därför böra medgivas domstolen
att, där särskilda omständigheter gåve anledning därtill, bestämma förenings
skadeståndsplikt till lägre belopp än hela skadan.

Med anledning av denna anmärkning intogs i det för 1910 års riksdag framlagda
förslaget ett stadgande av innehåll, att om skada förorsakats av flera arbetsgivare
eller arbetare, ersättningsskyldigheten skulle fördelas mellan dem
efter ty skäligen prövades. Därjämte föreskrevs, såsom redan berörts, att i fall.
då förening ådragit sig skadeståndsplikt, ersättningsskyldigheten, där på grund
av särskilda omständigheter synnerliga skäl därtill förelåge, kunde bestämmas
till lägre belopp än hela skadan.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i denna del. I tre vid utlåtandet fogade reservationer hemställdes om
sådan ändring av förslaget, att skadeståndsskyldigheten alltid, då flera vore
ansvariga för skada, skulle fördelas mellan dem efter skälighetsprövning.

Förlikningsmännen och kommerskollegium förordade en utsträckning av regeln
om skadeståndsskyldighetens fördelning.

Vid framläggande av 1911 års förslag anmärkte departementschefen, att en
dylik utsträckning skulle stå i bestämd motsägelse mot den regel, som låge till
grund för bestämmelserna om förenings ansvarighet för skada genom avtalsbrott,
vartill den medverkat, nämligen, att förening svarade solidariskt med
de enskilda arbetsgivarna eller arbetarna och att flera föreningar, vilka vore
samtidigt ansvariga, vore det solidariskt. Genom den domstolen tillförsäkrade
rätten att utmäta skadestånd efter omständigheterna hade redan sörjts för
att ej heller föreningarnas skadeståndsplikt bleve oskälig. Departementschefen
kunde därför ej tillstyrka ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes av särskilda utskottet.

I socialstyrelsens förslag år 1916 stadgades, att därest flera förbrutit sig.
skadeståndet skulle till utgivande fördelas mellan dem efter ty som prövades
skäligt.

De sakkunniga hava i 11 § av utkastet såsom huvudregel föreskrivit, att om
flera äro ansvariga för skada, skadeståndsskyldigheten skall fördelas mellan
dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till
last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte andra är skadestands -

1910 års
förslag.

1911 års
förslag

1916 års
förslag.

sakkunniga.

K. 10 §. 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

skyldig, må dock förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda skadeståndets
hela belopp. I sådant fall äger föreningen att, efter nyss angivna grund för
skadeståndsskyldighetens fördelning, av andra skadeståndsskyldiga söka åter
vad föreningen utgivit utöver vad på föreningen belöper.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»För det fall att flera personer genom kontraktsbrott gemensamt vållat skada
och följaktligen ådragit sig skyldighet att gemensamt ersätta skadan, har i
flera moderna lagar stadgats skyldighet för de skadeståndsansvariga att solidariskt
svara för skadeståndet i förhållande till den skadelidande men med regressrätt
sins emellan. En tillämpning av denna princip på förevarande område
skulle emellertid verka synnerligen obilligt, när de skadeståndsskyldiga
äro enskilda personer, särskilt om det gäller arbetare, som genom någon sin
åtgärd ådragit sig skadeståndsskyldighet. Det synes därför tillrådligt att
såsom huvudprincip uppställa den motsatta grundsatsen, att var och en av de
skadeståndsskyldiga ansvarar endast för en del av beloppet. Fördelningen mellan
dem synes dock icke böra ske efter en så stelt verkande grund som huvudtalet
utan efter vars och ens större eller mindre skuld till skadan.

^ Har en förening gemensamt med enskilda personer vållat skada, kunna förhållandena
uppenbarligen vara sadana, att arbetsdomstolen med tillämpning av
10 § andra stycket (9 § tredje stycket) finner de enskilda böra helt befrias från
skadeståndsskyldighet och denna åläggas föreningen ensam. Men om detta icke
är fallet utan skadeståndsskyldigheten finnes böra åligga alla de skadevållande,
uppstår frågan, huru föreningens ansvar skall bestämmas. De skäl, som enligt
vad ovan anförts tala emot solidariskt ansvar, göra sig icke med samma styrka
gällande med avseende å föreningar. Och då det för den skadelidande alltid
är synnerligen oförmånligt att behöva utsöka olika delar av den honom tillkommande
ersättningen av olika personer med risk att lida förlust genom någons
insolvens, torde det undantaget böra göras, att förening skall kunna förpliktas
att i förhållande till den skadelidande svara för skadeståndets fulla belopp. I
det förutsatta fallet har således domstolen möjlighet att ålägga dels envar av
de enskilda att gälda viss del av skadeståndet och dels föreningen att gälda det
hela, dock naturligen utan rätt för den skadestandsberättigade att uppbära mera
än vad honom tillkommer, varför sålunda föreningen vid fullgörande av sin
förpliktelse äger tillgodoräkna sig vad de enskilda därförut erlagt, liksom dessa
icke behöva fullgöra sin betalningsskyldighet, om föreningen erlagt det hela.
Skadeståndets hela belopp, minskat med summan av vad de enskilda förpliktats
utgiva, motsvarar vad föreningen är pliktig bära i förhållandet mellan de skadeståndsskyldiga
inbördes. Vad föreningen därutöver utgivit äger föreningen
söka åter av de enskilda allt efter den förpliktelse, som blivit ålagd var och en
av dem.

Av den salunda uppställda regeln följer indirekt, att om flera föreningar äro
skyldiga ersätta samma skada, föreningarna kunna förpliktas att solidariskt
gälda skadeståndet. Där detta tinnes skäligt, kan emellertid också viss förening
aläggas att gälda endast en del, medan annan förening förpliktas gälda det
hela på sätt ovan sägs.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

127 K. 10 §.

Landssekretariatet har erinrat, att enligt omförmälda bestämmelse en fackförening
eller ett förbund skulle kunna åläggas att utgiva skadestånd, som
ådömts föreningens medlemmar. Det bleve sedan synnerligen obehagligt för föreningen
att av sina i knappa ekonomiska omständigheter varande medlemmar
indriva de kanske förhållandevis höga skadeståndsbeloppen. Det kunde därför
inträffa, att föreningen icke ville eller kunde verkställa sådan indrivning, varigenom
de medlemmar, som förpliktats utgiva skadestånd för brott mot lagen,
ginge fria, under det att medel till gäldande av deras skadestånd toges av inbetalningar
som gjorts till föreningen för annat ändamål av medlemmar, som beflitat
sig om att söka hålla kollektivavtalet i helgd. Ett sådant förhållande komme
med all säkerhet att verka demoraliserande. Men än värre bleve det om utbetalningen
avsåge skadestånd som ådömts annan arbetarorganisation och dess medlemmar.
En fackförening, som haft ett mindre antal medlemmar i en av syndikalistisk
organisation förd olaglig konflikt, skulle sålunda kunna förpliktas att
erlägga ej mindre skadeståndet för egna medlemmar än även det skadestånd,
som ådömts den syndikalistiska organisationen och dess medlemmar. I allmänhet
förfogade de syndikalistiska organisationerna icke över några större kassor,
varför det kunde bliva svårt för fackförening att vinna åter vad den förpliktats
utbetala.

I denna del har socialstyrelsen anfört, att den föreslagna solidariska betalningsskyldigheten
för förening syntes ägnad att väcka vissa betänkligheter. I
den mån sådan skyldighet skulle åligga förening för dess medlemmar eller för
underordnad förening, vore densamma motiverad, men att betalningsansvar skulle
kunna påläggas en förening för en annan, av den förra oberoende förening,
syntes kunna leda till orättvisor. Antagligt vore nämligen, att man skulle bliva
benägen att, oavsett graden av skuld, lägga betalningsansvaret på den bärkraftigaste
föreningen, som sålunda, då den ej alltid skulle kunna indriva de på de
andra belöpande delarna av skadeståndet, i många fall komme att drabbas oskäligt
tungt. Ansåge man sig emellertid böra godtaga den föreslagna solidariska
betalningsskyldigheten, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida ej den »paritetiska»
rättvisan fordrade, att dylik betalningsskyldighet även skulle kunna
åläggas särskilda arbetsgivare. Därmed skulle man praktiskt taget komma
till frihet för domstolen att lägga det solidariska betalningsansvaret, där den
funne skäligt och lämpligt.

Telegrafstyrelsen har ansett lämpligare, att det i varje fall skulle åligga
föreningen att utbetala skadestånd för brott mot kollektivavtal med rätt för
föreningen att söka sitt åter av vederbörande. Det vore nämligen oftast omöjligt
för arbetsgivaren att få ut skadestånd av arbetarna. Likaså vore det för
arbetaren säkrare att få skadestånd från arbetsgivarens förening än från arbetsgivaren.

I anslutning till vad landssekretariatet och socialstyrelsen anfört i sina yttranden
anser jag vissa ändringar i de sakkunnigas utkast vara erforderliga
vad angår denna paragraf. Tre olika grundkombinationer av gemensamt vållande
till skada genom avtalsbrott kunna tänkas, nämligen dels skada vållad av
flera enskilda arbetare eller arbetsgivare, därvid de senare kunna tänkas hava

Yttranden.

Departe mentschefen.

K- 10 §. 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

handlat i strid med avtal, som slutits antingen av en deras gemensamma organisation
eller av dem själva såsom fristående kontraherande parter, dels skada
vållad av flera organisationer och dels skada vållad av organisation jämte
dess medlemmar. Dessa olika kombinationer kunna emellertid tänkas sinsemellan
kombinerade. Sålunda kan det också inträffa, att flera organisationer
jämte medlemmar i de särskilda organisationerna äro gemensamt ansvariga
för skada. Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom att solidariskt
ansvar icke bör åläggas enskilda arbetare. Av denna ståndpunkt följer icke
med nödvändighet, att sadant ansvar icke heller skulle kunna åläggas flera
skadeståndsskyldiga arbetsgivare. Dessa äro nämligen i avtalsförhållandet
mera jämställda med de lokala arbetarorganisationerna än med de enskilda arbetarna.
Huruvida solidariskt ansvar bör stadgas för flera arbetsgivare synes
därför i viss mån sammanhänga med den ståndpunkt, som intages till frågan
om ett flertal föreningars ansvar. Beträffande sistnämnda fråga märkes,
att man har att räkna med gemensamt ansvar för dels huvudorganisation och
underorganisation till densamma, dels flera underorganisationer till gemensam
huvudorganisation och dels flera organisationer, som stå såsom självständiga
avtalsslutande parter å ena sidan. När en samverkan i avtalsbrott skett
mellan flera sidoordnade organisationer, torde omfattningen av de särskilda
organisationernas medverkan i avtalsbrottet vara högst olika och betingat
av väsentligt olika förutsättningar för den ena och den andra. Äro organisationerna
själva avtalsslutande, föreligger därjämte ofta den olikheten,
att en organisation är mera intresserad i själva avtalsförhållandet än vad
en annan organisation är, i det att avtalet närmare berör den förra organisationens
verksamhetsområde. Under sådana omständigheter synes ett
lagstadgat solidariskt ansvar, varigenom bördan i realiteten lägges på
den bärkraftigaste organisationen utan hänsyn till förhållandena i övrigt,
vara ägnat att drabba allt för hårt. De sakkunniga hava emellertid
icke föreslagit ett lagstadgat solidariskt ansvar, utan skulle det enligt dessa
överlämnas åt domstolen att ålägga ett dylikt ansvar, varvid man
uppenbarligen tänkt sig, att domstolen vid frågans övervägande icke skulle
taga hänsyn till bärkraften utan till skulden. En dylik frihet skulle dock lätt
kunna föranleda en praxis i den riktning att flera föreningar alltid förpliktas
att solidariskt svara för skadestånd. Om sålunda enligt min mening flera
sidoordnade organisationer icke under några förhållanden böra drabbas av solidariskt
ansvar, torde sådant ansvar än mindre böra åläggas flera enskilda
arbetsgivare.

Vad härelter angår frågan om solidariskt ansvar i förhållandet mellan högre
och lägre organisation, bör denna fråga enligt min mening bedömas på alldeles
samma sätt som när det gäller en organisation och dess enskilda medlemmar.
Det synes mig uppenbart, att medlem i en organisation icke bör kunna
förpliktas till solidariskt ansvar med organisationen, ävensom att på liknande
sätt underorganisation icke bör förpliktas till sådant ansvar med högre organisation.
I många fall torde det däremot vara rättvist och billigt, att det
pålägges organisation solidariskt ansvar för enskild medlem liksom högre orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

129 K. 10 §.

nisation för lägre, allt under förutsättning att de gemensamt föranlett den
skada, varom fråga är. En ovillkorlig regel i sistnämnda hänseende synes dock
icke böra uppställas utan torde*det, på sätt de sakkunniga för motsvarande fall
föreslagit, kunna överlämnas åt domstolen att pålägga solidariskt ansvar, när
skäl därtill äro. Den av mig förordade regeln har icke behövt i lagtexten uttryckas
annorledes än med hänsyn till organisation och dess medlemmar, enär
regeln i 1 § andra stycket medför, att bestämmelsen i förevarande paragraf får
motsvarande tillämpning i avseende å högre organisation i förhållande till lägre.

Vid granskning i lagrådet av det förslag, som låg till grund för 1910 års
proposition, anmärktes, att föreskriften om kollektivavtals avfattande i skriftlig
form tilläventyrs kunde, särskilt med hänsyn därtill, att sådant avtal skulle
äga giltighet för många andra än kontrahenterna, medföra, att man vid tolkning
av kollektivavtal lade alltför stor vikt vid dess bokstavliga innehåll i fall, där
detta mindre väl överensstämde med vad som på grund av tillgängliga upplysningar
måste anses hava varit åsyftat av kontrahenterna. Till förebyggande
därav syntes böra uttalas, att vid tolkning av kollektivavtal hänsyn skulle tagas
ej blott till dess skriftliga innehåll utan även till vad som förekommit vid
förhandlingar rörande dess tillkomst eller eljest skäligen kunde tjäna till ledning
i fråga om tolkningen. Föreskrift härom upptogs i 1910 års förslag.

Samma bestämmelse återfanns i den för 1911 års riksdag framlagda propositionen.

I det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget hade bestämmelsen undergått
en mindre ändring. Däri föreskrevs, att vid tolkning av kollektivavtal
skulle tagas hänsyn ej blott till avtalets innehåll utan även till vad som förekommit
vid förhandlingar rörande dess tillkomst.

I utlåtanden över socialstyrelsens förslag anmärkte svenska bryggeriarbetareförbundet,
de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet,
svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet
ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbetareförbundet,
att om vid tolkning av kollektivavtal skulle tagas hänsyn till
vad .som förekommit vid avtalets tillkomst, detta givetvis måste inskränkas till
vad som vore intaget i justerat protokoll.

De sakkunniga hava i sin motivering anfört, att särskilt då kollektivavtal
upprättats i skriftlig form kunde befaras, att man vid tolkning av detsamma
tilläde allt för stor betydelse åt avtalets bokstavliga innehåll, i fall där detta
ej fullt överensstämde med vad parterna vid avtalets slutande verkligen avsett.
Till förekommande därav hade i 12 § i utkastet infogats en erinran, att
vid avtalets tolkning hänsyn skulle tagas till alla omständigheter, som kunde
tjäna till ledning vid bedömande av avtalets innebörd. Av särskild vikt bleve
därvid protokollsanteckningar och annat, som förekommit vid förhandlingar
rörande avtalets tillkomst, ävensom fast utbildad yrkespraxis.

I nämnda paragraf i utkastet stadgas sålunda, att vid tolkning av kollektivavtal
hänsyn skall tagas icke blott till avtalets innehåll utan även till vad

Tolkning av
avtalet.
1910 års
förslag.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) 9

K- U §■ 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Yttrande.

Departe mentschefen.

Avtalets insändande.

Främmande
rätt.

1910 års
förslag.

som förekommit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst och till övriga omständigheter,
som kunna tjäna till ledning vid bedömande av avtalets innebörd.

Svenska tidningsutgivareföreningens arbets givarsektion har anfört, att då
de protokoll, som förts vid förhandlingar rörande slutande av kollektivavtal, av
allt att döma komme att vid arbetsdomstolarna spela en stor roll vid tvistefrågors
avgörande, det måhända vore lämpligt att i lagen infördes föreskrift om
protokollsföring vid ingående av kollektivavtal eller åtminstone bestämmelse,
att ett exemplar av samtliga vid en avtalsförhandling förda protokoll skulle insändas
till socialstyrelsen. Lämpligen kunde nämnda förhandlingsprotokoll
jämte avtalet sammanföras i en akt, som ställdes till arbetsdomstols förfogande
så snart mål rörde ifrågavarande arbetsområde.

Att i förevarande speciallag upptaga en regel om avtalets tolkning, när en sådan
regel saknas beträffande avtal i allmänhet, synes mig i och för sig oegentligt.
Även utan särskild bestämmelse är det tydligt, att vid tolkning av kollektivavtal
skall i lika mån som vid tolkning av andra avtal tagas hänsyn till
alla på saken inverkande omständigheter, varvid särskilt de förhandlingar, som
föregått avtalets slutande, hava betydelse. Det yrkande om upptagande av en
särskild tolkningsregel, som på sin tid framställdes, var föranlett av att det
samtidigt föreskrevs skriftlig form för kollektivavtals upprättande. Detta skäl
har bortfallit i och med att det föreliggande förslaget icke fordrar skriftlig
form. På grund härav har jag ansett mig böra utesluta den av de sakkunniga
föreslagna tolkningsregeln.

Någon anledning att giva en särskild föreskrift om protokollsföring vid avtalsförhandlingar
och om insändande av dylika protokoll till offentlig myndighet
synes ej föreligga. Parterna hava utan sådan bestämmelse tillräckligt intresse
av protokollsföring och av protokollens bevarande för att tjäna såsom bevismedel
vid framtida tvist.

11 §.

Den finska lagen föreskriver, att inom två veckor efter det kollektivavtal
underskrivits den eller de, som å arbetsgivarsidan slutit avtalet, skola insända
styrkt avskrift därav till socialministeriet. Dit skall också från arbetsgivarsidan
inom två veckor anmälan ske, om arbetsgivar- eller arbetarorganisation
eller enskild arbetsgivare sedermera inträtt som part i avtalet, eller om avtalet
upphört att gälla med avseende å några eller alla parter i detsamma. Försummelse
att fullgöra nu nämnda skyldigheter medför bötesansvar. I den norska
lagen stadgas, att inom två veckor efter det kollektivavtal underskrivits en bestyrkt
avskrift därav skall insändas till riksförlikningsmannen. Såsom jag
redan berört utgör avtalets ingivande till myndighet i vissa länder en förutsättning
för att avtalet skall träda i kraft.

Enligt 1910 års förslag ålåg det dem, som slutit kollektivavtal, att inom fjorton
dagar därefter insända ett exemplar av den upprättade handlingen till kommer
skollegium. Därest i enlighet med kollektivavtalet i särskild handling upptagits
bestämmelser angående arbetslön, som skulle beräknas efter arbetets
myckenhet eller beskaffenhet, erfordrades icke insändande av dylik ackords -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 131

prislista. Underlåtenhet att insända avtalet medförde bötesstraff. Såsom grund
för dessa föreskrifter anfördes, att avtalets ingivande till myndighet vore en
av statistiskt och annat allmänt intresse betingad åtgärd.

Särskilda utskottet 1910, som ansåg, att omförmälda tid borde förlängas till
en månad, föreslog tillika borttagande av ansvarsbestämmelsen. Då parterna
dittills i allmänhet visat sig villiga att tillhandahålla kollektivavtalen, vore det
nämligen enligt utskottets mening ej nödigt att förstärka det givna påbudet om
avtalens insändande med straffhot.

Kommerskollegium hade i sitt år 1910 avgivna utlåtande intet att erinra mot
den av utskottet föreslagna lydelsen av ifrågavarande bestämmelse. Emellertid
ville kollegium ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligast föreskriva,
att ackordsprislista, som kontrahent ej vore skyldig att tillställa kommerskollegium,
dock skulle på begäran insändas till nämnda myndighet.

På sätt särskilda utskottet hemställt bestämdes i 1911 års förslag den tid,
inom vilken upprättat kollektivavtal skulle insändas till kommerskollegium, till
en månad från avtalets slutande, varjämte stadgandet om bötespåföljd för underlåtenhet
att fullgöra berörda skyldighet uteslöts.

Med anledning av en inom andra kammaren väckt motion föreslog särskilda
utskottet 1911 sådan ändring i förslaget, att även handling innehållande skiljedom,
som enligt lagen vore att jämställa med kollektivavtal, skulle insändas
till kommerskollegium.

Den i 1911 års proposition föreslagna bestämmelsen med det av särskilda
utskottet förordade tillägget upptogs i socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag
med den ändringen, att insändandet skulle ske till styrelsen.

Mot sistnämnda förslag anmärkte svenska murareförbundet, att det ville
synas, som socialstyrelsen hade nog av att ett exemplar insändes och att insändandet
utan olägenhet kunde åläggas arbetsgivaren, vilken i allmänhet lättast
kunde göra det. Avtalet borde insändas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Enligt de sakkunnigas utkast åligger det arbetsgivare eller förening av arbetsgivare,
som slutit skriftligt kollektivavtal, att inom en månad därefter till
socialstyrelsen insända avskrift av avtalet. Liksom i de tidigare förslagen omfattar
skyldigheten att insända avtalet icke ackordsprislista, som i enlighet med
avtalet upptagits i särskild handling.

Såsom motivering för denna bestämmelse hava de sakkunniga anfört:

»Då det är av värde, att träffade kollektivavtal bringas till offentlig kännedom,
har i denna paragraf stadgats, att dylika avtal skola i avskrift insändas
till socialstyrelsen. Sådant insändande kan givetvis föreskrivas endast beträffande
avtal, som upprättats skriftligen. Tydligt är jämväl, att därest vissa avtalsbestämmelser
eller förklaringar rörande sådana upptagits i särskilt protokoll,
detta protokoll sasom utgörande en del av avtalet även bör inskickas.
Däremot har undantag gjorts för ackordsprislistor, vilka upptagits i särskild
handling. Insändandet av dylika listor, vilka i regel äro av föga allmänt intresse,
skulle ofta vara mycket betungande för kontrahent, som vore pliktig
härtill. Offentliggörandet av sådana listor skulle även i vissa fall kunna medföra
fara för röjande av yrkeshemlighet. Med hänsyn därtill, att det i all -

K. 11 §.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

K. 11 §. 132

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe mentschefen.

Tvingande

regler.

mänhet är lättare för arbetsgivare eller förening av arbetsgivare än för arbetarsammanslutning
att ombesörja insändande, varom nu är fråga, har skyldighet
härutinnan ålagts endast arbetsgivarsidan.

I den mån arbetsdomstol för prövning av där förekommande mål behöver tillgång
till kollektivavtal, som icke tillhandahålles av parterna, torde domstolen
kunna hänvända sig till socialstyrelsen.»

I likhet med de sakkunniga har jag ansett det lämpligt, att hos socialstyrelsen
finnes en fullständig samling av upprättade kollektivavtal och att det ålägges
arbetsgivarparten att ombesörja avtalets insändande till socialstyrelsen. Då
skriftlig form för avtalets upprättande ej erfordras, kan avtalet tänkas återgivet
— förutom i en urkund — jämväl i ett vanligt förhandlingsprotokoll.
Så snart avtalet på det ena eller andra av dessa sätt återgivits i skrift, bör
den sålunda upprättade handlingen insändas. Men det är naturligen icke uteslutet
— ehuru uppenbarligen sällsynt — att avtalet alls icke återgivits i skrift.
För detta undantagsfall synes det böra åläggas arbetsgivaren att sörja för att
en skriftlig redogörelse för avtalet inkommer till socialstyrelsen. Detta är erforderligt
redan för att socialstyrelsens samling av kollektivavtal skall bliva
fullständig. Men mera betydelsefullt är enligt min mening, att man på denna
väg kan framtvinga ett skriftligt återgivande av kollektivavtalets innehåll
utan att behöva uppställa skrift såsom form för avtalets giltighet, vilket jag
av anledningar, som framhållits vid 1 §, anser vara av särskild vikt att undvika.
För vinnande av detta syfte är emellertid icke tillräckligt att godtaga
en av arbetsgivarparten uppsatt skriftlig redogörelse för avtalets innehåll.
Det är erforderligt att även hava motsidans bekräftelse på att avtalet blivit
rätt återgivet. De sålunda av mig föreslagna reglerna torde emellertid
förutsätta, att arbetsgivarens skyldigheter i angivna hänseenden förknippas
med bötespåföljd i händelse av underlåtenhet att ställa sig föreskrifterna till
efterrättelse. I * * * * * * * 9

I motiveringen anföra de sakkunniga:

»Därest lagen skall fylla sin uppgift att skänka helgd åt kollektivavtalet och

främja lugna förhållanden på arbetsmarknaden, är det nödvändigt, att vissa av
lagens bestämmelser erhålla tvingande natur. Så är framför allt förhållandet
med reglerna rörande förbud mot stridsåtgärder och om verkan av brott mot
kollektivavtalet. I en del hänseenden böra emellertid kontrahenterna äga rätt att

träffa överenskommelse om villkor, som avvika från lagens föreskrifter. I

denna paragraf angivas de stadganden, som där ej annat följer av deras avfattning,
icke kunna sättas ur kraft genom överenskommelse mellan kontra henterna.

Intages i avtalet bestämmelse, som står i strid med något av dessa

stadganden, är bestämmelsen utan verkan.»

Enligt 14 § i de sakkunnigas utkast skulle 1 §, 3—6 §§, 8 § första stycket,

9 § första stycket samt 10 och 13 §§ i utkastet, motsvarande 1 §, 3—5 §§, 8 §
första stycket samt 9 och 11 §§ i det omarbetade förslaget erhålla tvingande
natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

133 tf U §■

Beträffande de sakkunnigas utkast i denna del har socialstyrelsen anfört, att
urvalet av de bestämmelser, som skulle vara av tvingande natur, ej vore närmare
motiverat och syntes kunna giva anledning till vissa erinringar. Då 3 §
vore inbegripen bland stadgandena om tvingande natur, måste det anses förbjudet
att tillförsäkra en viss grupp föreningsmedlemmar möjlighet att träffa
överenskommelser oberoende av kollektivavtalet genom att i detsamma intaga
en bestämmelse om att 3 § första stycket icke skulle äga tillämpning i avseende
å nämnda föreningsmedlemmar. Men 2 § första stycket första punkten
hade, ehuru av grundläggande betydelse för lagutkastets viktigaste bestämmelser,
icke ansetts vara av dylik natur, varför hinder icke mötte att åvägabringa
samma avtalsfrihet genom en bestämmelse i kollektivavtalet om undantag
från sistnämnda lagrum. Berörda båda lagrum, av vilka det första blott
vore en följdsats av det senare, kunde icke behandlas olika i förevarande avseende.
Jämväl mellan 10 och 11 §§ rådde ett så nära samband, att de syntes
böra följas åt i fråga om bindande verkan. Vad åter anginge 3 § andra stycket
och 13 §, vilka vore inbegripna bland de tvingande bestämmelserna, syntes det
kunna ifrågasättas, om skälig anledning därtill funnes, då nämnda lagrum
reglerade förhållanden, som uppenbarligen låge utom området för parternas
förfoganderätt. Centralförbundet för socialt arbete har ifrågasatt om icke antalet
av sådana bestämmelser, vilka skulle kunna sättas ur kraft genom parternas
överenskommelse, kunde i någon mån inskränkas.

Det synes icke erforderligt att begränsa parternas avtalsfrihet i så stor utsträckning
som de sakkunniga föreslagit. Att de i 4 § intagna bestämmelserna
rörande fredsförpliktelsen böra vara av tvingande natur, torde vara ställt utom
tvivel. Föreskrift därom har intagits i sista stycket av nämnda paragraf. Av
övriga bestämmelser4 bör tydligen stadgandet i 5 § om maximitid för kollektivavtals
bestånd icke kunna åsidosättas genom överenskommelse. Detta torde
dock med erforderlig tydlighet framgå av stadgandets egen avfattning. Att
bestämmelsen i sista punkten av 2 § är tvingande måste anses följa av sakens
natur. Föreskrifterna i 11 §, vilka icke äro av civilrättsligt utan av administrativt
innehåll, kunna uppenbarligen icke vara föremål för parternas förfogande.
Med undantag av nu angivna stadganden böra bestämmelserna i den
föreslagna lagen enligt min uppfattning kunna få åsidosättas genom avtal.
På grund av vad sålunda anförts har det i de sakkunnigas förslag upptagna
särskilda stadgandet om tvingande bestämmelser kunnat utgå.

Övergångsbestämmelsen.

Beträffande övergångsbestämmelsen hava de sakkunniga anfört bland annat,
att något hinder icke borde möta mot att göra lagens bestämmelser tillämpliga
å kollektivavtal, som slutits före dagen för lagens ikraftträdande. Därvid borde
emellertid undantagas föreskriften om maximitid för kollektivavtals giltighet,
de särskilda bestämmelserna om uppsägning, då kollektivavtal slutits av
flera, samt bestämmelsen om skyldighet att insända avskrift av skriftligt kollektivavtal.

Yttranden.

Departe mentschefen -

sakknnniga.

A. 1 §.
Yttrande.

Departe mentschefen.

Särskilda
organ f ör
avgörande
av tvister om
kollektivavtal.

1910 års
förslag.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Landssekretariatet har ansett, att den ifrågasatta lagstiftningen icke borde
erhålla giltighet beträffande kollektivavtal, som slutits innan lagen trätt i kraft.

Jämväl de äldre svenska förslagen stodo på den ståndpunkten, att de upptagna
reglerna om kollektivavtal skulle med vissa undantag gälla även i fråga
om avtal, som slutits före lagens ikraftträdande. Härmed avsågs icke att
bryta mot den allmänna grundsatsen, att en civillag icke bör hava tillbakaverkande
kraft. Det ansågs nämligen, att de föreslagna reglerna om kollektivavtal
på de flesta punkter ej stode i strid jned gällande uppfattning om ett
kollektivavtals natur och innebörd. Genom att bestämmelserna gjordes tilllämpliga
även på äldre rättsförhållanden kränktes alltså ej någons rätt, varemot
reda och ordning vunnes.

Till denna uppfattning har jag anslutit mig. I likhet med de sakkunniga finner
jag, att från regeln, att lagen skall gälla även äldre avtal, undantag behöva
göras endast för bestämmelserna i 5, 6 och 11 §§.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

1 §•

[Vid framläggandet av 1910 års förslag till lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister anförde departementschefen, att för avgörande av tvister om kollektivavtal,
där fråga således varit om tolkning eller tillämpning av sådant
avtal, om bedömande huruvida brott mot detsamma ägt rum eller vilken påföljd
dess brytande borde medföra, hade dittills i ytterst ringa omfattning
anlitats domstols medverkan. Där icke skiljedomsförfarande kommit till användning
i enlighet med bestämmelse i avtalet eller efter särskild överenskommelse,
hade i sista hand den tillfälliga maktställningen vanligen fått vara avgörande,
antingen efter det öppen strid etablerats eller så, att den svagare parten
i känslan av sin underlägsenhet funnit sig föranlåten att utan sådan nedlägga
ett än så befogat anspråk. Det synnerligen otillfredsställande i ett sådant
förhållande låge i öppen dag. Främst syntes obenägenheten att vända sig
till domstol med ifrågavarande slag av tvister hava föranletts av tvekan om kollektivavtalets
rättsliga innebörd och verkan. Men starkt bidragande orsaker
kunde även med visshet antagas hava varit en förefintlig misstro till de vanliga
domstolarnas sakkunskap på ifrågavarande område samt misströstan om
möjligheten att utan längre dröjsmål få tvisten prövad och slutligen avgjord.
Därest genom lagstiftning om kollektivavtalet detta bleve rättsligen reglerat,
och således den nyss antydda tvekan om dess rättsverkan bleve undanröjd, måste
det ock vara lagstiftaren angeläget att tillse, att tvister rörande det genom kollektivavtalet
uppkomna rättsförhållandet kunde på ett snabbt och i allo tillfredsställande
sätt bringas till sin lösning. Därutinnan förefunnes ett allmänt
intresse av betydande räckvidd. Full tilltro till rättsskipningen på nämnda område
måste förefinnas hos de genom avtalet berättigade och förpliktade, därest
ej den faran skulle hota, att vid uppkomna rättstvister, där ju oftast, åtminstone
pa endera sidan, ett flertal individer eller en sammanslutning av sådana upp -

Kungl. May.ts proposition nr 89.

135

*4. 1 §.

trädde såsom part, mer eller mindre omfattande arbetsinställelser eller andra
dylika åtgärder tillgrepes i stället för rättsliga medel. Även snabbhet i avgörandet
utgjorde en nödvändig förutsättning för att icke den spänning, som
ofta funnes mellan parterna, genom dröjsmål med tvistens slitande skulle bringas
till den punkt, att maktmedlen komme till användning. Och förelåge berörda
fara, måste en lagstiftning om kollektivavtalet anses hava i väsentlig mån
förfelat sitt ändamål att verka ordnande och lugnande på arbetsförhållandena.
Flerstädes i andra länder hade ansetts nödigt att för reglerande av rättstvister
i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare inrätta särskilda dömande institutioner,
industridomstolar, hos vilka speciell sakkunskap på det industriella området
skulle vara till finnandes. Om ock behovet av särskilda domstolar för
alla arbetstvister ej hos oss framträtt med någon större grad av styrka, syntes
dock den uppfattning om den egenartade naturen av dessa tvister och deras
egenskap att lätt kunna medföra i socialt avseende menliga verkningar, som
varit bestämmande vid upprättandet av dylika domstolar, göra sig betydligt
starkare gällande i fråga om det särskilda slag av arbetstvister, där tvisten
rörde sig om något ur ett kollektivavtal härflutet rättsförhållande. Faran
för att tvist om kollektivavtalet skulle kunna sätta samhällsfreden på spel hade
redan påpekats och låge uppenbarligen där betydligt närmare till hands än vid
meningsskiljaktigheter om det individuella arbetsavtalet. Med den allt mera
fortskridande utvecklingen av kollektivavtalet att reglerande omfatta arbetsavtalets
alla detaljer, krävdes tydligtvis ofta för bedömande av förstberörda
slag av tvister en omfattande och noggrann praktisk insikt i de industriella förhållandena.
Men av än större vikt vore, att den dömande myndigheten besutte
ingående kännedom ej blott om kollektivavtalets historiska utveckling såväl i
allmänhet som i det speciella fallet utan även om åskådningar och rättsuppfattning
hos parterna å ömse sidor; endast därigenom kunde erhållas full förståelse
av vad parterna velat i ett dylikt avtals särskilda bestämmelser inlägga och vad
detsamma i hänseenden, där uttryckliga stadganden saknades, finge anses innebära.

I enlighet med dessa synpunkter förordades i 1910 års förslag inrättande av
en särskild domstol för vissa arbetstvister.

Jämväl det för 1911 års riksdag framlagda förslaget och socialstyrelsens år
1916 avgivna förslag innehöllo bestämmelser om anordnande av särskilda organ
för behandling av tvister rörande kollektivavtal.

I avgivna yttranden över socialsts^relsens förslag förklarade sig landssekretariatet
ävensom svenska handskarbetareförbundet, svenska hattarbetareförbundet
samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet icke hava någon
principiell invändning mot grunderna för upprättande av en arbetsdomstol för
avdömande av rättstvister.

De sakkunniga hava vid ärendets behandling utgått från den förutsättningen,
att för upptagande och avgörande av tvister, som nu berörts, borde finnas särskilda
organ.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har i sitt utlåtande funnit de i de sakkunnigas
utkast upptagna bestämmelserna om tillsättandet av ledamöter i

1911 och
1916 års
förslag.

sakkunniga.

Yttrande.

A. 1 §.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe mentschefen.

Domstol
eller skiljenämnd.

De

sakkunniga.

arbetsdomstolarna synnerligen olyckliga, Intet kunde, då det gällde rättsvården,
vara så viktigt som att domarna vore och verkligen kände sig vara
fullständigt fria från allt inflytande från parternas sida. Erfarenhet från
skiljedomsväsendet talade för olämpligheten av att i domstolen införa personer
med i bestämda riktningar förutfattade meningar. Minsta sken därav
borde sorgfälligt undvikas vid tillsättande av domare. Med hänsyn därtill
och då de av de sakkunniga föreslagna specialdomstolarna komme att förorsaka
staten ansenliga kostnader, syntes det styrelsen angeläget, att rättsskipningen
inom ifrågavarande område ordnades på annat sätt. För vinnande
av en säkrare, enklare och billigare rättsskipning ville styrelsen ifrågasätta,
att ett fåtal rådstuvurätter, exempelvis i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Sundsvall, finge i uppdrag att handlägga ifrågavarande mål. Såsom överdomstol
borde en avdelning av någon hovrätt lämpligen kunna anlitas.

Enligt min mening lämpa sig de allmänna domstolarna mindre väl för handläggning
av tvister på grund av kollektivavtal. Såsom jag redan berört, medgiver
icke vår nuvarande rättegångsordning den snabbhet i avgörandet, som
är särskilt nödvändig för tvister på arbetsmarknaden. Ej heller besitta de
allmänna domstolarna för närvarande i allmänhet erforderlig sakkunskap.
Tydligt är även, att dessa domstolar ej i samma grad kunna förvärva parternas
förtroende som för ändamålet bildade organ, på vilkas sammansättning parterna
kunna öva inflytande. Erfarenheten har ock visat, att parterna endast sällan
vända sig till de allmänna domstolarna med tvister, varom nu är fråga. I samtliga
äldre förslag har man därför förutsatt, att särskilda organ skulle inrättas
för prövning av dylika mål. Något skäl att frångå denna uppfattning synes ej
föreligga. Jag kan således icke biträda förslaget att uppdraga handläggningen
av dylika mål åt vissa rådstuvurätter utan anser nödvändigt att för
detta ändamål upprätta särskilda organ.

Beträffande den lämpligaste formen för det eller de ifrågasatta nya organen
hava de sakkunniga anfört:

»Vid skapandet av statliga organ för prövning av tvister på grund av kollektivavtal
kan endera av två organisationsformer komma till användning. Organen
kunna anordnas antingen såsom skiljenämnder eller såsom domstolar.
Därest domstolarnas ledamöter tillsättas allenast på förordnande samt vissa
av dem utses efter förslag av parternas organisationer, torde skillnaden mellan
domstolar och under statens medverkan skapade skiljenämnder icke bliva
stor. Vissa olikheter bestå dock.

Till en början ma framhallas, att det i och för sig är oegentligt att välja
beteckningen »skiljenämnd» för ett dömande organ, som äger till prövning
upptaga tvist på begäran av allenast den ena parten utan att parterna förut
överenskommit, att tvister mellan dem skola upptagas av detta organ, och utan
att appell till allmän domstol medgives. Vårt rättssystems allmänna läggning
hänvisar till att ett sådant organ även formellt bör framstå såsom en domstol.

Bortsett från denna mera formella synpunkt, hava vid bedömande av de
bada organisationsformernas sakliga fördelar och olägenheter övervägande

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

137 ]A. 1 §.

skäl befunnits tala för domstolsalternativet. Den omständigheten, att domstolarnas
samtliga ledamöter tillsättas av statsmakten, torde medföra, att de i
högre grad än skiljemän, vilka utses av parterna, känna sig såsom utövare av
statens rättskipning och söka träffa ett opartiskt avgörande. Härtill bidrager,
att av domstolsledamöter kan krävas avläggandet av domared. Man har
även anledning antaga, att domstolar lättare än skiljenämnder skola omfattas
med förtroende och förvärva nödig auktoritet. Användandet av domstolsformen
medför även den tekniska fördelen, att man i stor utsträckning kan anknyta
till gällande processregler och icke behöver utrusta de nya dömande organen
med befogenheter, som icke tillkomma vanliga skiljenämnder. Sålunda bliva
det dömande organets domar utan vidare verkställbara. En annan fördel erbjuder
den omständigheten, att domstolsalternativet utan särskilda bestämmelser
möjliggör vittnens hörande på ed. De föreslagna nya dömande organen
hava därför anordnats såsom domstolar. Med hänsyn till beskaffenheten av de
mål, som skola tillhöra deras kompetensområde, torde de böra benämnas arbetsdomstolar.
Angående de olika slagen av arbetsdomstolar hänvisas till motiveringen
under 3 §.

I det föregående har antytts, att ledamöterna i arbetsdomstolarna böra tillsättas
allenast på förordnande. Detta synes nödvändigt redan av statsfinansiella
skäl. Det är omöjligt att på förhand beräkna omfattningen av den arbetsbörda,
som kommer att åvila arbetsdomstolarna. Man torde därför icke
böra för ändamålet skapa nya ordinarie befattningar, då man kan riskera, att
innehavarna icke få full sysselsättning. Av samma skäl lärer det bliva nödvändigt
att låta befattningarna tills vidare uppehållas vid sidan av innehavarnas
övriga verksamhet. Skulle det sedermera visa sig, att arbetsbördan blir för
stor för att låta förena sig med en dylik anordning, får tagas under övervägande,
huruvida befattningarna böra göras till ordinarie eller annan åtgärd
vidtagas i syfte att bereda ledamöterna möjlighet att helt ägna sig åt verksamheten
i arbetsdomstolarna. En eventuell utveckling i denna riktning kan icke
åberopas såsom skäl mot domstolsalternativet och för skiljenämndsalternativet,
enär en arbetsbörda, som medför, att ledamöternas hela arbetsförmåga tages i
anspråk för befattningarnas upprätthållande, uppenbarligen skulle hava nödvändiggjort
motsvarande anordning, om skiljenämnder från början föredragits.

Även om bestämmelserna angående de dömande organen kunna i stor utsträckning
anknytas till gällande processregler, har det naturligen varit erforderligt
att meddela föreskrifter om avvikelser i åtskilliga hänseenden. Dessa
avvikelser gå särskilt ut på ett förenklat och koncentrerat förfarande i fråga
om måls såväl anhängiggörande som handläggning. I sistnämnda hänseende
har det framför allt ansetts erforderligt att föreskriva skyldighet för
arbetsdomstolarna att vaka över att mål slutföras utan onödigt uppskov ävensom
att inskränka protokollsföringen till det minsta möjliga.»

I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att för upptagande
och avgörande av mål om kollektivavtal skulle finnas dels lokala
arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol.

Landssekretariatet har ansett, att den tveksamhet, med vilken man betraktade

Yttrande.

A. 1 §.

Departe mentschefen.

Domstolsorganisationen.

1910 års
förslag.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hela den föreliggande lagstiftningsfrågan, och de omstridda principer, som därigenom
skulle komma i tillämpning, talade för anordnande av allenast ett skiljemannaförf
arande.

I denna del kan jag helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning. Såsom
dessa påpekat, torde visserligen, därest domstolarnas ledamöter tillsättas
på förordnande och parterna erhålla förslagsrätt beträffande vissa ledamöter,
skillnaden icke vara stor mellan domstolar och permanenta, genom statens försorg
skapade skiljenämnder. Den på vissa håll förefintliga benägenheten att
föredraga skiljenämnder framför domstolar torde mera hava sin grund i en
förkärlek för själva namnet skiljenämnder än i en på erfarenhet grundad uppfattning
rörande dessas företräden. Märkas bör även, att på det allmänna
rättsväsendets område för närvarande kan spåras en strävan att undvika
skiljenämnder till förman för domstolarna. På sätt de sakkunniga framhållit,
synas dessutom vissa fördelar vara förenade med domstolsalternativet.
Det kan förväntas, att domstolsledamöter lättare än skiljemän skola kunna
frigöra sig från partssynpunkterna och finna ett rättvist avgörande. Av betydelse
i detta hänseende är att man av dem kan kräva avläggandet av domared.
Antagligt är även, att domstolar i högre grad än skiljenämnder skola
kunna förvärva erforderlig auktoritet, en omständighet av största vikt, då värdet
av den föreslagna lagstiftningen till stor del kommer att bliva beroende
av auktoriteten hos det eller de dömande organen. Bland andra fördelar förbundna
med användandet av domstolsformen märkas särskilt, att utan avvikelse
från gällande regler vittnen kunna höras på ed och de fällda domarna utan
vidare kunna verkställas.

Vid framläggandet av 1910 års förslag anförde föredragande departementschefen,
att det syntes antagligt, å ena sidan att endast en domstol skulle erfordras
för behandling av ifrågavarande slag av tvister, och å andra sidan,
att nämnda domstol icke skulle komma att sakna sysselsättning. För parterna
syntes ett sådant sammanförande av omförmälda tvister till en enda
domstol icke komma att medföra olägenheter av beskaffenhet att böra väcka
betänkligheter. Det vore ju fråga om organiserade arbetare, och även på
arbetsgivarsidan syntes de organiserade utgöra flertalet. Där organisation
förefunnes, komme med all säkerhet dithörande tvister att, där de ej kunde lösas
genom förhandlingar mellan de närmast intresserade, tagas om hand av vederbörande
huvudorganisationer genom deras styrelser, vilka till sitt vida övervägande
flertal hade sitt säte i Stockholm, dit följaktligen även domstolen borde
förläggas. Med den allt mera fortskridande organisationen på arbetsgivarsidan
borde någon avgörande betydelse ej tillmätas de ökade kostnader och svårigheter,
som tilläventyrs kunde komma att tillskyndas en eller annan utom
sammanslutningarna stående arbetsgivare. Genom den ifrågasatta anordningen
skulle åter redan från början vinnas en synnerligen önskvärd enhetlighet i
rättsskipningen, varjämte utgifterna för den särskilda domstolsinstitutionens
åvägabringande kunde inskränkas till ett belopp, som icke spelade en allt för
stor roll i förhållande till fördelarna av densamma..

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

139 A. 1 §.

I sitt yttrande över nämnda förslag framhöll kommerskollegium — som föreslog,
att till arbetsdomstol skulle hänföras jämväl mål om vissa arbetsavtal,
som icke grundade sig på kollektivavtal — att det syntes uppenbart, att enbart
en stor domstol icke kunde bliva tillfyllest eller för uppgiften lämplig. A ena
sidan vore det tydligt, att möjligheten för en avsevärd del av de, i en avlägsen
landsort bosatta, kollektivavtalsberörda arbetsgivarna och arbetarna — vare
sig de vore anslutna till fackliga huvudorganisationer med säte i huvudstaden
eller icke — att få sina tvister behandlade av arbetsdomstolen i Stockholm,
även om denna undantagsvis kunde sammanträda utanför huvudstaden, praktiskt
och ekonomiskt taget måste vara så gott som fullständigt utesluten. Å
andra sidan skulle domstolen med den största sannolikhet komma att bliva
överhopad med massor av rena bagatellmål särskilt från organisationerna i
Stockholm med omnejd, för vilka måls handläggning en så kostsam institution,
som den föreslagna centrala arbetsdomstolen skulle bliva, omöjligen kunde
vara rätt forum. Och därmed vore ändamålet med upprättandet av nämnda
stora arbetsdomstol avsevärt förfelat. Det ville därför synas kollegium oundgängligen
nödvändigt att vidtaga en uppdelning av det för arbetsdomstolen
avsedda arbetsmaterialet samt hänvisa de bagatellartade tvisterna — och sådana
av mera lokal begränsning — till avgörande i orterna genom där upprättade
lokala arbetsdomstolar. Kollegium förordade därför tillsättandet av
en arbetsdomare (eller en arbetsdomstol) å ett antal distriktsvis centralt belägna
orter. Då hela lagstiftningen och de anordningar, som genom densamma
bleve träffade, endast vore att betrakta som försök, syntes antalet arbetsdomare
i orterna kunna till en början bliva helt ringa. Till äventyrs kunde deras antal
tillsvidare inskränkas till fyra, med placering till exempel i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall, samt först i mån av yppat behov ytterligare ett
par tillkomma.

Berörda uppfattning delades icke av departementschefen. Vid anmälan av
det för 1911 års riksdag framlagda förslaget anförde han, att det ej kunde
avgöras, huruvida farhågan, att en enda arbetsdomstol ej skulle förslå för handläggning
av alla tvister, som enligt förslaget skulle hänskjutas dit, vore befogad
eller icke. Ej heller syntes den olägenhet, som kunde uppkomma därigenom
att forum för parter från hela riket vore att finna vid en enda domstol, böra
verka avskräckande, en olägenhet, som för övrigt minskades genom möjligheten
för domstolen att förflytta sig till olika platser. Hänsyn borde även tagas till
det förhållande, som över huvud gjort det möjligt att söka genomföra en sådan
anordning, nämligen att talan vid domstolen vore avsedd att i de flesta fall
föras av organisationer, och att dessa syntes hava benägenhet att alltmera centraliseras.
Fördelarna av nämnda anordning vore uppenbara. Förutom det
att därigenom åt domstolen kunnat givas en synnerligen betryggande sammansättning,
vore säkerligen mycket att vinna i det avseendet, att på sådant sätt
på det nya rättsområdet redan från början skapades en fullt enhetlig praxis.
Ett uppdelande av målen på flera domstolar skulle tillika med nödvändighet
innebära ett återinförande av appellrätt till högre instans och således ett äventyrande
av den snabbhet i avgörandet, vars befordrande på de flesta håll just

1911 års
förslag.

A. 1 §.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

ansetts påkalla borttagande av rätten att fullfölja talan mot arbetsdomstolens
beslut. Framhållas borde även, att gränsen mellan bagatellmålen, som enligt
kommerskollegii förslag skulle gå till de lokala domstolarna, och de mera viktiga,
vilka borde avgöras direkt av centraldomstolen, vore synnerligen svår att
uppdraga.

I en inom riksdagen väckt motion framhölls såsom nödvändigt att inrätta
lokala rättsorgan för avgörande av olika slags tvister, bland annat i samband
med de personliga arbetsavtalen. Särskilda utskottet biträdde emellertid Kungl.
Maj:ts förslag i denna del.

Jämväl i socialstyrelsens förslag år 1916 förutsattes inrättandet av allenast
en central arbetsdomstol. Tillika föreslog emellertid styrelsen, att möjlighet
borde beredas Kungl. Maj :t att i mån av behov utse arbetsdomare med uppdrag
att på anmodan av parter eller andra vederbörande var för sig avgöra arbetstvister
eller såsom opartisk ordförande i skiljenämnd deltaga i dylika tvisters
slitande.

De sakkunniga hava föreslagit inrättande av dels lokala arbetsdomstolar dels
ock en central arbetsdomstol. Den senare skulle utgöra överinstans i förhållande
till de lokala domstolarna och dessutom i första instans upptaga vissa
viktigare mål. Lokal arbetsdomstol skulle bestå av ordförande och två ledamöter.
Det skulle ankomma på Konungen att bestämma antalet lokala arbetsdomstolar
och deras domsområden. I fråga om de lokala arbetsdomstolarnas territoriella
behörighet skulle gälla, att då uppkommen tvist vore hänförlig till viss arbetsplats,
målet skulle upptagas av den arbetsdomstol, inom vars domsområde arbetsplatsen
vore belägen. Vore tvisten hänförlig till arbetsplatser inom olika
domsområden eller vore den icke hänförlig till särskild arbetsplats, skulle målet
höra under den arbetsdomstol, inom vars område förening av arbetsgivare eller
arbetare, mot vilken talan fördes, hade sin expedition eller, när talan fördes mot
enskild person, denne hade sitt hemvist.

I motiveringen hava de sakkunniga beträffande förslaget att inrätta två instanser
anfört:

»På sätt under 1 § framhållits är det icke möjligt att nu bedöma omfattningen
av den arbetsbörda, som kan komma att åvila de föreslagna arbetsdomstolarna.
Antagligen nödgas man emellertid räkna med att ett ej obetydligt
antal mål kommer att underställas deras prövning. Vid sådant förhållande
synes det icke lämpligt att för ändamålet inrätta allenast en domstol.
Fara föreligger, att en dylik domstol, omfattande landet i dess helhet,
skulle bliva alltför hårt belastad. Med hänsyn till snabbheten i rättsskipningen,
som för mål av här ifrågavarande beskaffenhet är av särskilt stor
betydelse, måste balanser av mål om möjligt undvikas. Redan av detta skäl
torde det vara nödvändigt att upprätta flera arbetsdomstolar, vilka givetvis
böra förläggas i olika delar av landet. Härav följer emellertid, att därest
enhetligheten i rättsskipningen icke skall gå förlorad, möjlighet måste finnas
att fullfölja talan från de lokala domstolarna till en central domstol. Inrättandet
av ett antal lokala arbetsdomstolar medför även andra betydande
fördelar. Erfarenheten från centrala skiljenämndens verksamhet visar, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

141 A. 1 §.

flesta av de utav nämnden handlagda målen äro jämförelsevis obetydliga. Visserligen
äro en del av dessa av prejudicerande natur, men flertalet är dock
av ringa betydelse. Att för dessa mål föreskriva anlitandet av en central domstol
synes icke lämpligt. På grund av den sammansättning, som en dylik
domstol måste äga, skulle statsverket därigenom åsamkas kostnader, som icke
stode i rimligt förhållande till målens betydelse. Om en rättsordning skapas
för slitande av tvister om kollektivavtal, maste också tillses, att parterna även
i obetydliga tvister äga möjlighet att komma till sin rätt utan större besvär
och drygare kostnader. Eljest är det att befara, att parterna hellre avsta från
sin rätt än draga tvisterna under arbetsdomstols prövning. Med hänsyn härtill
synes det icke böra ifrågakomma att tvinga parterna att även i obetydliga
tvister föra rättegång vid en central domstol. I allmänhet är det för dem
bekvämare och förenat med mindre utgifter att utföra sin talan vid en lokal
domstol. Märkas bör jämväl, att i ett stort antal mål ett riktigt avgörande icke
kan träffas utan besiktning på arbetsplatsen. Särskilt är detta förhållandet
inom byggnadsfacket. Domstolsförfattningen bör därför sa anordnas, att
domstolen utan alltför stor omgång kan hålla sammanträde å den arbetsplats,
till vilken tvisten hänför sig. På grund av vad sålunda anförts har det ansetts
lämpligt att föreslå inrättande av ett antal lokala arbetsdomstolar samt en
central arbetsdomstol.

En anordning med två olika instanser för mål av här ifrågavarande natur
är emellertid givetvis förenad med den olägenheten, att en något minskad
snabbhet i avgörandet föranledes. Man kunde visserligen tänka sig en sadan
anordning, att mål av mindre vikt icke finge fullföljas från de lokala arbetsdomstolarna.
Genomförandet av en sådan anordning torde emellertid vara förenat
med oöverkomliga svårigheter. Att på förevarande område i lag fastslå
vad som är mål av större vikt och mindre vikt later sig näppeligen göra. En
tvist angående en enskild arbetares rätt, vilken tvist kanske i och för sig endast
gäller några tiotal kronor, kan vara prejudicerande för tillämpningen av ett
stort riksavtal och sålunda vara av synnerligen stor vikt för de organisationer,
som slutit nämnda avtal, och för samtliga deras medlemmar. Härtill
kommer betydelsen av den enhetliga rättstillämpningen, vilken skulle äventyras,
om de lokala arbetsdomstolarnas avgöranden i mindre tvister icke skulle få
dragas under en överdomstols prövning. Man kan nämligen förutse, att härigenom
vissa områden av kollektivavtalsförhallanden skulle bliva undandragna
den centrala domstolens avgöranden.

Emellertid torde de tvister, som fordra det snabbaste avgörandet, tillika
vara de största och viktigaste. Denna omständighet har gjort, att man ansett
sig kunna föreslå, att vissa slag av tvister, som på en gång äro betydelsefulla
och fordra ett snabbt avgörande, skola på begäran av någon av parterna
upptagas direkt av centrala arbetsdomstolen. Tvister, som här avses, äro tvister
angående stridsåtgärders tillåtlighet, vare sig i målet yrkas skadestånd eller
tvisten utföres i form av en tolknings- eller annan fastställelsetalan. Till den
grupp av tvister, som få upptagas direkt av centrala arbetsdomstolen, böra
emellertid hänföras även de därmed i visst avseende likartade, i 9 § av ut -

A. 1 §. 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

kastet till lag om kollektivavtal reglerade frågorna om hävande av kollektivavtal
på grund av förfarande från ena sidan, som strider mot lag eller avtalet.
Det erinras, att sadant hävande kan komma till stand icke blott på grund av
stridsåtgärd, som strider mot lag eller avtal, utan även på grund av annat
åsidosättande av de förpliktelser, som åvila vederbörande.»

Vidkommande de lokala arbetsdomstolarnas sammansättning hava de sakkunniga
yttrat:

»De lokala arbetsdomstolarna böra erhålla sådan sammansättning, att garanti
skapas för ett opartiskt och samtidigt sakkunnigt bedömande av uppkommande
tvistefrågor. Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt, att arbetsdomstolarna
organiseras såsom enmansdomstolar. Den, som skall leda domstolens
förhandlingar, måste hava juridisk utbildning, och det kan ej alltid förväntas,
att han tillika skall hava den ingående kunskap och erfarenhet rörande arbetsförhållanden,
som äro önskvärda. I domstolen måste därför beredas plats för
lekmän, som företräda denna sakkunskap. Emellertid bör domstolen icke göras
större än att den jämförelsevis lätt kan sammanträda även å annan ort än den,
där domstolen har sitt säte. Tillses bör jämväl, att domstolsorganisationen
icke asamkar statsverket onödiga kostnader. Av nu anförda skäl har det
funnits lämpligast, att domstolen sammansättes av ordförande och två ledamöter.
»

Rörande antalet lokala arbetsdomstolar hava de sakkunniga anfört:

»Såsom redan framhållits, är det svårt att för närvarande bedöma omfattningen
av den arbetsbörda, som kommer att åvila de lokala arbetsdomstolarna.
Med hänsyn därtill synes det icke lämpligt att i lagen angiva antalet arbetsdomstolar
och deras domsområden. Det torde vara nödvändigt att hålla möjlighet
öppen till omreglering på enklare sätt än genom lagändring i den mån
erfarenhet vinnes rörande domstolarnas belastning. Tydligt torde även vara,
att därest förhållandena på arbetsmarknaden ändras, det kan bliva erforderligt
att öka antalet arbetsdomstolar eller vidtaga förändringar beträffande de redan
inrättade domstolarnas förläggningsorter eller domkretsar. På grund härav
har i förevarande paragraf stadgats, att det tillkommer Konungen att bestämma
antalet arbetsdomstolar och deras domsområden.»

De sakkunniga hava meddelat, att man vid förslagets upprättande utgått
från att arbetsdomstolarna tills vidare skulle vara till antalet fyra, med säte
i Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall.

Motiveringen till bestämmelserna rörande de lokala arbetsdomstolarnas territoriella
behörighet innehåller i huvudsak följande:

»Lämpligt synes vara, att om uppkommen tvist hänför sig till viss arbetsplats,
målet upptages vid den domstol, inom vars domsområde arbetsplatsen
är belägen. Nämnda domstol torde i många fall äga kännedom om de lokala
förhållandena eller genom besiktning på arbetsplatsen kunna skaffa sig upplysning
därom. Rättegångens förande vid denna domstol är även i regel för
parterna förenat med mindre kostnader och besvär än en process vid annan
domstol. Stundom torde tvist hava avseende å arbetsplatser belägna inom
skilda domsområden och det lärer även ofta komma att inträffa, att tvisten

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

143 A. 1 §.

ej kan hänföras till någon bestämd arbetsplats. I dylika fall torde målet böra
bandläggas vid den domstol, inom vars område förening av arbetsgivare eller
arbetare, mot vilken talan föres, har sin expedition. Om talan riktas mot
enskild person, bör den domstol vara behörig, inom vars domkrets personen har
sitt hemvist, d. v. s. enligt gällande praxis är mantalsskriven. Naturligen
bör sistberörda forumregel gälla även för sådan juridisk person, som i egenskap
av arbetsgivare kan framträda såsom part, samt sålunda, då talan föres
mot dylik juridisk person, den domstol vara behörig, inom vars område den
juridiska personen har sitt säte.»

Mot förslaget att anordna två instanser hava i de inkomna utlåtandena framställts
erinringar. Sålunda har socialstyrelsen — vilken på sätt jag i annat
sammanhang kommer att beröra föreslagit, att till arbetsdomstols handläggning
borde hänföras allenast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål om
kollektivavtal — ansett, att domstolsorganisationen borde inskränkas till en
enda central arbetsdomstol. Oavsett den kostnadsbesparing en dylik inskränkning
skulle medföra för staten, förefölle det styrelsen, som om en koncentration
av nämnda måls handläggning skulle vara önskvärd med hänsyn till
den enhetliga rättsbildningen och detta särskilt under dess första och grundläggande
stadium. Skulle arbetsdomstolens arbetsbörda visa sig bliva allt för
stor, kunde berörda missförhållande lämpligen avhjälpas genom att låta den
arbeta på avdelningar. Likaså har svenska arbetsgivareföreningen uttalat betänkligheter
mot den föreslagna anordningen med två instanster. Om en lokal
arbetsdomstol avkunnat dom i ett mål, bleve därmed frågan icke definitivt avgjord,
utan domen kunde överklagas i centrala arbetsdomstolen. Under den
tid, då det vore ovisst om den lokala arbetsdomstolens beslut skulle bliva gällande
eller icke, uppkomme ett osäkerhetstillstånd, som i de flesta fall helt
visst skulle medföra betydande olägenheter. Beträffande de av de sakkunniga
anförda skälen för inrättande av två instanser, nämligen önskemålet att minska
den centrala domstolens arbetsbörda och behovet av att underlätta besiktning
på arbetsplatsen har föreningen — efter att hava meddelat vissa uppgifter angående
antalet mål, som handlagts av centrala skiljenämnden och den ständiga
skiljedomstolen i Danmark — gjort gällande, att antalet rättegångsmål om
kollektivavtals tolkning och tillämpning i vårt land antagligen icke komme att
bliva större än att de mycket väl kunde handläggas av en enda domstol med
måttliga kostnader för det allmänna, samt att i flertalet fall syn på stället helt
visst icke komme att bliva erforderlig. Eöreningen har därför förklarat sig
vara mest böjd för en ordning med endast en instans. Å andra sidan ville föreningen
icke fördölja, att det vore en utbredd önskan hos arbetsgivarna i vissa
landsdelar att få en särskild lokal domstol inrättad och slippa att anhängiggöra
varje mål vid en domstol i Stockholm. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening
har ansett, att åtminstone för jordbrukets vidkommande dubbla instanser
vore onödiga. Sveriges redareförening har med hänsyn till de speciella förhållandena
inom sjöfartsnäringen och särskilt behovet av att inom nämnda
näring uppkommande tvister avgjordes med så stor snabbhet som möjligt, förordat
inrättande av allenast en domstol. Stockholms bageriindustriförening har

Yttranden.

A. 1 §. 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe mentschefen.

framhållit, att lämpligheten av att inrätta två instanser ur olika synpunkter
kunde ifrågasättas, men då det måste anses ligga i rättssäkerhetens intresse,
att dubbla instanser funnes, hade föreningen anslutit sig till lagutkastets bestämmelser.
I huvudsak samma ståndpunkt som svenska arbetsgivareföreningen
intages av landssekrctariatet, vilket anfört, att inom de verksamhetsområden,
där man upprättat frivilliga skiljenämnder i två instanser, hade visat sig,
att de lokala nämnderna i allmänhet förlorat sin betydelse, enär parterna fullföljde
tvisterna till högsta instans. Man hade därför anledning att ställa sig
tveksam till förslaget om upprättande av lokaldomstolar, vilkas beslut skulle
kunna överklagas hos den centrala domstolen. Motivet för upprättande av lokala
domstolar, att dessa skulle bättre kunna känna förhållandena på arbetsplatserna,
syntes icke vara bärande, då det anfördes för upprättande av allenast ett
mindre antal domstolar i hela landet. Ville man erhålla arbetsdomstolar, som
hade särskild kännedom om förhållandena inom ett kollektivavtalsområde, syntes
industridomstolar vara mera lämpliga då man därigenom åtminstone undginge
risken att samma kollektivavtal skulle kunna få lika många uttolkningar,
som man upprättat domstolar.

Även beträffande frågan om målens fördelning mellan de båda instanserna
hava anmärkningar framställts. Sålunda hava telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
ansett, att samtliga mål, i vilka staten vore part, borde upptagas
till omedelbar behandling vid centrala arbetsdomstolen. Såsom skäl härför har
framhållits, att vid statens verk förhandlingar mellan parterna vid tvister angående
kollektivavtal i regel fördes i Stockholm. Det kunde då synas onödigt,
att tvisten, om den måste gå till domstol, skulle handläggas vid lokal arbetsdomstol
i landsorten, till vilken parterna nödgades sända representanter. Genom
hänvändelse direkt till centrala arbetsdomstolen skulle ernås dels en större
enhetlighet vid frågornas bedömande dels ett hastigare avgörande. Svenska
arbetsgivareföreningen, vilken som jag redan framhållit uttalat sig för anordnandet
av allenast en instans, har hemställt, att därest dubbla instanser
bibehölles, sådan ändring måtte vidtagas i behörighetsreglerna, att den centrala
domstolen, om båda parterna begärde det, skulle såsom första domstol upptaga
varje mål, som hörde under arbetsdomstol.

Sveriges lokomotivmannaförbund har ansett, att de lokala domstolarnas verksamhetsområde
icke borde bestämmas territoriellt utan fastställas att omfatta
vissa industrier eller yrken. Den i utkastet föreslagna regleringen av domstolarnas
behörighet medförde, att under varje domstols behandling komme en
mängd vitt skilda spörsmål, som det ej vore möjligt för en domare att med full
sakkännedom behärska. Omfattade domstolens verksamhetsområde däremot
en hel industri finge arbetarna och arbetsgivarna inom densamma möjlighet att
i domstolen insätta representanter, vilka kände arbetsförhållandena på domstolens
verksamhetsområde och sålunda ägde alla förutsättningar att sakligt bedöma
till domstolen hänskjutna tvistefrågor.

Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga som skäl för anordnandet
av två instanser i främsta rummet anfört behovet av att minska den
centrala domstolens arbetsbörda. Därest endast en domstol inrättades, före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

145 A. 1 §.

låge enligt de sakkunnigas mening fara, att densamma komme att bliva allt
för hårt belastad. Naturligen är det för närvarande ytterst svårt att bilda sig
en mening rörande storleken av den arbetsbörda, som kunde komma att åvila en
centraldomstol, därest lokala domstolar ej inrättades. Arbetets omfattning
kommer att bliva beroende av ett flertal omständigheter, vilka nu svårligen
kunna överskådas. Därest några slutsatser kunna dragas från den nuvarande
centrala skiljenämndens verksamhet och från den erfarenhet, som vunnits i andra
länder, torde de emellertid närmast giva vid handen, att för avgörande av nu
ifrågavarande mål skulle erfordras allenast en domstol. Ovisst är även, huruvida
den föreslagna anordningen skulle medföra en verklig avlastning för den
centrala domstolen. I de mål, som komma att handläggas av arbetsdomstolarna,
torde i många fall tvistens avgörande vara av den vikt och motsättningen
mellan parterna vara så stark, att dessa icke komma att åtnöjas med den första
instansens utslag. Skulle, såsom jag i det följande vill närmare beröra, svårigheter
möta att erhålla lämpliga ledamöter i de lokala domstolarna, och dessas
anseende därigenom sjunka, skulle parternas benägenhet att överklaga underdomstolarnas
utslag antagligen komma att ökas. Förbises får ej heller, att en
del parter komma att fullfölja talan mot de lokala domstolarnas, utslag allenast
för att fördröja målens avgörande. Därest sålunda en stor del eller kanske
största delen av underdomstolarnas utslag komme att överklagas, skulle lättnaden
i arbetsbörda för den centrala domstolen bliva endast obetydlig.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att därest två instanser inrättades, den
centrala domstolen antagligen skulle komma att befrias från en del jämförelsevis
obetydliga mål. Därigenom skulle kostnaderna minskas för såväl samhället
som parterna. Då det emellertid, som de sakkunniga påpekat, icke är
möjligt att förhindra parterna att fullfölja talan i bagatellmål, torde med den
tendens till överklagande, som jag enligt det föregående anser sannolik, överklagande
komma att i stor utsträckning ske jämväl i bagatellmål, och vid sådant
förhållande komme de väntade fördelarna att utebliva.

Vad särskilt angår frågan om kostnaderna för part att föra talan vid en
central domstol, bör märkas, att dessa i vissa fall torde ställa sig lägre än kostnaderna
för en rättegång vid lokal domstol. I många fall lärer, innan en uppkommen
tvist hänskjutes till arbetsdomstolen, förhandlingar komma att äga
rum först mellan de närmast intresserade och sedan mellan dessas organisationer.
Med hänsyn därtill att de flesta viktigare organisationerna hava sina
expeditioner i Stockholm, torde förhandlingarna i allmänhet komma att äga
rum därstädes, och det skulle för parterna vara förenat med besvär och kostnader
att, sedan förhandlingarna avbrutits, anhängiggöra och utföra rättegång
vid en lokal domstol. Skulle sedermera den lokala domstolens utslag
överklagas, bleve parterna nödsakade att ånyo låta sig företrädas i Stockholm.
I många fall är det för övrigt för parterna lättare att i Stockholm finna lämpliga
personer att företräda deras intressen. Märkas bör jämväl, att en tilllämpning
av de i de sakkunnigas utkast givna reglerna om målens fördelning
mellan de olika lokala domstolarna antagligen skulle leda till att flertalet mål
komme att handläggas av den lokala domstolen i huvudstaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

A. 1 §. 146

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Ej heller synes mig avgörande vikt böra tilläggas de sakkunnigas skäl, att
en lokal domstol lättare än ett centralorgan kan verkställa besiktning å den
arbetsplats, till vilken en uppkommen tvist hänför sig. I allmänhet torde
dylik besiktning icke erfordras, då domstolen i regel genom hörande av vittnen
eller sakkunniga kan erhålla nödiga upplysningar rörande alla för målets
avgörande betydelsefulla omständigheter. Tydligt är även, att önskemålet att
underlätta besiktning på arbetsplatsen i endast ringa grad tillgodoses, då, såsom
de sakkunniga förutsatt, antalet lokala arbetsdomstolar begränsas till fyra.
För vinnande av det avsedda syftet torde erfordras ett mycket större antal
lokala domstolar. I de säkerligen fåtaliga fall, då besiktning på arbetsplatsen
är nödvändig, lärer denna oftast lika väl kunna verkställas av den centrala
arbetsdomstolen. De sakkunniga hava även föreslagit, att dylik förrättning
skulle kunna verkställas av ordförande och två ledamöter.

Anordnandet av en domstolsorganisation i två instanser synes vidare vara
förenat med vissa olägenheter. Svårigheter torde antagligen komma att möta,
då det gäller att giva de lokala domstolarna en lämplig sammansättning. Av
ekonomiska skäl synes uteslutet att inrätta lokala domstolar bestående av mer
än — jämte ordförande — två ledamöter, och det kan befaras, att dessa domstolar
komma att bliva jämförelsevis svaga. Då vidare vissa av de lokala domstolarna
förmodligen komma att taga befattning med endast ett fåtal mål om
året, kunna de knappast erhålla önskvärd erfarenhet rörande handläggning och
avgörande av mål, varom här är fråga. Man kan sålunda befara, att åtminstone
vissa av de lokala domstolarna icke komma att förvärva nödig auktoritet. På
en del håll, där på grund av avtal förhandling skall äga rum i två instanser eller
uppkomna tvister kunna fullföljas från en skiljenämnd till en överordnad sådan,
har iakttagits, att den första instansen lätt förlorar i betydelse och att
behandlingen därstädes nedsjunker till en formalitet. Förbises får ej heller,
att den i utkastet givna föreskriften, att vissa viktigare mål kunna upptagas
direkt av centrala arbetsdomstolen, kan medföra fara för de lokala domstolarnas
anseende. Genom nämnda bestämmelse torde nämligen de lokala domstolarna
komma att avskäras från befattning med de mera betydelsefulla målen.

De sakkunniga hava i sin motivering framhållit, att därest dubbla instanser
inrättades, detta komme att medföra en något minskad snabbhet i avgörandet.
Naturligen är detta en avsevärd olägenhet. Ett av huvudsyftena med den föreslagna
lagstiftningen är att vinna ett snabbt avgörande av arbetstvister. Om
de uppkomna tvisterna icke kunna hastigt bringas till avgörande, föreligger
fara att parterna i stället för att anlita domstol komma att tillgripa icke tilllåtna
åtgärder. Allt synes därför böra göras, som utan att äventyra andra
viktiga intressen kan underlätta en snabb processföring. Visserligen skulle enligt
de sakkunnigas utkast en del särskilt brådskande mål på yrkande av endera
parten kunna omedelbart upptagas av den centrala domstolen, men andra mål
skulle antagligen i många fall komma att genomlöpa båda instanserna. Möjlighet
skulle öppnas för part, som ville vinna tid, att genom överklagande fördröja
tvistens avgörande. Därest underrättens utslag överklagats, komme säkerligen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

147 A. 2-4 §§.

innan överdonistolen meddelat utslag över besvären, ett osäkerhetstillstånd att
råda mellan parterna och anledningar uppstå till nya konflikter.

Märkas bör slutligen, att ett system med flera domstolar torde komma att
medföra större kostnader för det allmänna än anordnande av en enda domstol
samt att svårigheter möta såväl då det gäller att bestämma målens fördelning
mellan olika lokala domstolar som att fastställa, vilka mål skola kunna direkt
anhängiggöras vid den centrala domstolen. Därest endast en domstol anordnas,
bortfalla även de svårigheter, som äro förbundna med anordnande av ett besvärsförfarande.

Av nu anförda skäl har jag, ehuru med viss tvekan, ansett mig böra föreslå
inrättande av allenast en arbetsdomstol. Den nya lagstiftningen har i mycket
karaktären av ett försök och det synes mig olämpligt att, innan erfarenhet vunnits,
föreslå en mera omfattande dom stolsorganisation. Skulle det sedermera
visa sig, att arbetsbördan för den nya domstolen blir alltför betungande, böra
åtgärder vidtagas för vinnande av lättnad däri. Härvid kan naturligen komma
under övervägande såväl inrättande av lokala domstolar som uppdelning av den
centrala domstolen å avdelningar.

Då jag sålunda föreslår upprättande av endast en arbetsdomstol, saknar jag
anledning att närmare ingå pa det framkomna förslaget om anordnande av industridomstolar
d. v. s. domstolar med verksamheten bestämd till visst fack eller
viss näring. Emellertid vill jag framhålla, att upprättande genom lag av dylika
domstolar erbjuder betydande svårigheter. Därest inom något verksamhetsområde
skulle anses erforderligt att äga tillgång till organ med speciell
sakkunskap inom detta område, hava parterna möjlighet att genom avtal upprätta
dylika organ. Såsom jag i annat sammanhang kommer att framhålla, är
det synnerligen önskvärt, att skiljenämndsinstitutet kommer till vidsträckt användning.
Därigenom beredes tillfälle att skapa sådana organ, som för varje
verksamhetsgren äro mest ändamålsenliga.

2, 3 och 4 §§.

Enligt det för 1910 års riksdag framlagda förslaget skulle arbetsdomstolen Arbetsdom—
vilken som redan nämnts skulle vara enda domstol i mål om kollektivavtalstolens ?am bestå

av tre lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva ning.1
dem, som finge nyttjas i domarämbeten, och vilka tillsattes av Kungl. Maj:t 1910 ^
utan förslag, samt av fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män, vilka f5relafi''
tillsattes av Kungl. Maj:t inom förslag, som upprättades av organisationerna
å ömse sidor. Inom lagrådet hade ifrågasatts, huruvida icke beträffande
den ene av de tva bisittare i arbetsdomstolen, vilka jämte ordföranden
skulle utses utan förut uppgjort förslag, kravet på lagkunskap och fullgörande
av övriga villkor för nyttjande i domarvärv borde uppgivas samt i stället
erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden uppställas såsom kompetensvillkor.
Det ville synas, som skulle det försvagande av domstolens juridiska element,
som en dylik ändring i allmänhet komme att medföra, mer än uppvägas
av möjligheten att tillgodogöra sig erfarenheten hos någon av dem, som utan
att vara arbetsgivare eller arbetare haft anledning att praktiskt sysselsätta sig

Ä. 2-4 §§. 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

med arbetsförhållanden, framför allt statens förlikningsman i arbetstvister.
Denna anmärkning hade icke föranlett någon ändring i förslaget.

Uti två inom andra kammaren väckta motioner yrkades, att åt det juridiska
elementet borde beredas endast en plats i arbetsdomstolen. Särskilda utskottet
ansåg, att ett sådant försvagande av berörda element icke borde ifrågakomma,
allra minst då arbetsdomstolen gjordes till enda instans. Domstolen skulle hava
att behandla rättstvister ofta måhända av ganska invecklad beskaffenhet, vid
vilkas lösning den juridiska utbildningen måste spela en icke oväsentlig roll,
ehuru den på grund av ifrågavarande'' rättsförhållandens säregna natur borde
vara förstärkt med den på detta område speciella sakkunskapen. Däremot
syntes goda skäl tala för att endast två av de tre ledamöterna, som skulle utnämnas
utan förslag, ovillkorligen skulle vara juridiskt bildade personer, under
det att vid besättande av den tredje platsen valet finge träffas fritt oberoende
av juridiska kvalifikationer, varigenom möjlighet öppnades att tillgodogöra
sig den praktiska erfarenheten på dithörande område, varhelst den kunde
vara att träffa. I enlighet härmed omarbetade utskottet förslaget. Tre reservanter
hemställde, att i arbetsdomstolen måtte beredas plats för allenast en jurist,
samt att antalet ledamöter i domstolen måtte nedsättas till fem. Därigenom
skulle domstolens verksamhet bliva mera lätthanterlig och dess sakkunskap
tillräckligt betryggad. Finge domstolen tillika en juridiskt bildad sekreterare,
bleve det juridiska elementet i domstolen väl tillgodosett. Tillika skulle
kostnaderna nedbringas.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till utskottets uppfattning.
Kollegium framhöll särskilt, att så vitt kollegium hade sig bekant,
började bland dem, som under någon längre tid fungerat som ordförande i av
arbetsgivare och arbetare upprättade egna skiljenämnder, den genom vunnen
erfarenhet förvärvade uppfattningen tämligen allmänt göra sig gällande, att,
särskilt då det gällde avgörandet av större principfrågor eller andra angelägenheter
av större räckvidd, vilka sålunda låge parterna å ömse sidor varmt om
hjärtat, en förstärkning av det opartiska elementet inom domstolen vore synnerligen
önskvärd. Exempel saknades icke heller på, att man inom dylika
nämnder funnit sig föranlåten att förstärka nämnda element med ytterligare
ett par bisittare, en anordning som, enligt vad kollegium trodde sig veta, fungerat
till allmän tillfredsställelse. Hade sålunda ett dylikt behov gjort sig
gällande inom större privata skiljenämnder, ville det synas helt naturligt, att
ett liknande behov med än större skäl måste anses föreligga, då det gällde en
av staten inrättad, allmän arbetsdomstol i högsta instans.

1911 års Denna mening kom även till uttryck i 1911 års förslag, däri föreskrevs, att

förslag, juridiska kvalifikationer ej ovillkorligen fordrades för mer än två bland de tre

utan förslag utsedda ledamöterna. I fråga om den tredje platsen skulle valet
ej vara inskränkt till någon viss krets av personer.

I tre vid 1911 års riksdag väckta motioner hemställdes om sådan avvikelse
från det i propositionen framlagda förslaget, att domstolen skulle bestå av,
förutom de fyra efter förslag av arbetsgivar- och arbetarorganisationer utsedda
ledamöterna, allenast ytterligare en ledamot, vilken skulle innehava nödiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

149 .4. 2-4 §§.

juridiska kvalifikationer. Under åberopande av de skäl, som anförts av departementschefen
och kommerskollegium, ansåg sig särskilda utskottet böra tillstyrka
förslaget oförändrat i denna del.

Socialstyrelsen anslöt sig i sitt år 1916 avgivnabetänkande väsentligen till det
år 1911 framlagda förslaget. Skulle staten beträffande mål av sådan svårighet
och sådan vikt, ekonomiskt och eljest som de ifrågavarande ofta vore, lyfta
dem från de allmänna domstolarna och anförtro dem åt arbetsdomstolen utan
vaderätt mot dess domslut, kunde det opartiska, utomstående elementet omöjligt
begränsas utöver vad i förslaget skett ej heller därinom antalet juridiskt
bildade. I syfte att åt domstolen tillförsäkra representanter för den praktiska
sakkunskapen föreslog socialstyrelsen det tillägget till 1911 års förslag, att
bland de personer, som uppfördes på förslag, minst halva antalet skulle vara
sådana, vilka själva vore eller varit arbetsgivare eller arbetsledare, respektive
arbetare.

I avgiven reservation framhöll socialfullmäktigen von Sydow, att det å arbetsgivarsidan
helt visst bleve mycket svårt att få lämpliga personer, villiga
att åtaga sig ifrågavarande uppdrag, vilka antagligen bleve synnerligen tidsödande.
I anledning därav och då det för övrigt, om man ville, att arbetsgivarna
och arbetarna skulle få de representanter i domstolen, för vilka de hade störst
förtroende, syntes olämpligt att lägga några band på deras förslagsrätt,
ansåg von Sydow, att stadgandet, att minst halva antalet föreslagna skulle vara
sådana, vilka själva vore eller varit arbetsgivare eller arbetsledare respektive
arbetare, borde utgå.

Den av von Sydow uttalade meningen biträddes av svenska arbetsgivarföreningarnas
förtroenderåd, Sveriges verkstadsförening och Sveriges bageriidkareförening.
Svenska måleriarbetareförbundet föreslog, att det juridiska elementet
i domstolen borde begränsas till ordföranden och de övriga sex ledamöterna
bestå av tre arbetsgivare och tre arbetare. Svenska murareförbundet ansåg,
att i lagen borde föreskrivas, att de tre ledamöter, som skulle utses utan
förslag, ej finge vara ekonomiskt intresserade i företag eller innehava betald
befattning hos sådant inom arbetsdomstolens verksamhetsområde.

I 15 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att centrala arbetsdomstolen
skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av ordförande och sex ledamöter.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»Centrala arbetsdomstolen skall på sätt redan berörts tjänstgöra dels såsom
fullföljdsinstans dels ock såsom första domstol i vissa mål. Avgörandet av
de mål, som tillhöra centrala arbetsdomstolens omedelbara upptagande, liksom
även av de dit fullföljda målen torde i många fall erbjuda betydande svårigheter.
Mot centrala arbetsdomstolens beslut får talan icke föras, och domstolens
utslag torde komma att bliva av stor betydelse för rättsutvecklingen på
förevarande område. Det är antagligt, att verkningarna av den ifrågasatta
lagstiftningen komma att bliva i hög grad beroende av den auktoritet centrala
arbetsdomstolen kan komma att förvärva. Vid nu angivna förhållanden är
det av särskild vikt, att domstolen sammansättes på sådant sätt, att garanti
skapas för ett rättvist och sakkunnigt bedömande av dit hänskjutna tvistefrå -

1916 &rs
förslag.

sakkunniga.

A. 3-4 §§. 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe mentschefen.

Tillsättande
av neutrala
ledamöter i
arbetsdomstolen.

sakkunniga.

gor. Nödvändigt är, att till ledamöter i domstolen utses personer, kända för
oväld och skicklighet. Därjämte måste beaktas, att domstolen erhåller tillgång
till beprövad sakkunskap rörande arbetsmarknaden och där bestående avtalsförhållanden.
Det torde därför liksom beträffande de lokala arbetsdomstolarna
vara lämpligt, att en del av domstolens ledamöter utses bland personer,
som ej företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, under det att andra tillsättas
efter förslag av huvudorganisationerna å vardera sidan. Den centrala
domstolen måste emellertid göras betydligt större än de lokala domstolarna.
Det har föreslagits, att domstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.
Därigenom kommer densamma att erhålla samma antal ledamöter som centrala
skiljenämnden. På sätt framgår av följande paragrafer, kommer även centrala
arbetsdomstolens inre sammansättning att i allt motsvara centrala skiljenämndens,
i det ordföranden och två ledamöter utses bland personer, som icke representera
arbetsgivar- eller arbetarintressen, och av de övriga ledamöterna två
representera arbetsgivar- och två arbetarsidan. Domstolen bör tydligen förläggas
till Stockholm.»

I fråga om antalet ledamöter i arbetsdomstolen ansluter jag mig till de sakkunnigas
utkast. Skälen härför framgå av vad jag i det följande kommer att
yttra rörande domstolens sammansättning.

Enligt 10 § i de sakkunnigas utkast skola ordföranden och två av ledamöterna
i centrala arbetsdomstolen förordnas för viss tid bland personer, som
icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden
och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara
lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre ledamoten skall äga särskild
insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtalsförhållanden. För
ledamöterna förordnas två ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall
hava motsvarande tillämpning å ersättarna. Äro både ordföranden och vice
ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall ordet föras av den lagkunnige ersättaren.

Härom hava de sakkunniga i motiveringen anfört:

»Såsom vid föregående paragraf framhållits, bör centrala arbetsdomstolen göras
avsevärt starkare än de lokala arbetsdomstolarna. Detta gäller främst den
del av domstolens personal, som förordnas av Kungl. Maj:t utan förslag. Det
torde vara lämpligt, att Kungl. Maj :t på detta sätt tillkallar ordförande och två
ledamöter. En av de sistnämnda bör liksom ordföranden vara lagkunnig och
erfaren i domarvärv. Han bör förordnas att vara vice ordförande. I fråga om
den andre av omförmälda ledamöter har föreskrivits, att han skall äga särskild
insikt och erfarenhet beträffande arbets- och avtalsförhållanden. För ledamöterna
böra förordnas två ersättare, av vilka den ene skall vara lagkunnig och
förfaren i domarvärv samt den andre äga särskild insikt och erfarenhet inom
område, som nyss berörts. Såväl ordföranden som ledamöterna och ersättarna
böra utses bland personer, som ej företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Därest såväl ordföranden som vice ordföranden äro förhindrade att taga del

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

151-4. 2-4 §§.

i domstolens förhandlingar, skall den, som utsetts till lagfaren ersättare, tjänstgöra
såsom ordförande.»

I fråga om bestämmelsen, att ordföranden i arbetsdomstol skall vara en i
domarvärv erfaren man, anför socialstyrelsen, att med hänsyn till att det, synnerligast
om ett flertal arbetsdomstolar skulle upprättas, möjligen kunde komma
att visa sig möta svårigheter att finna i domarvärv erfarna män med
sådana övriga kvalifikationer, som måste anses nödvändiga för arbetsdomstolarnas
ordförande, vice ordförande och deras ersättare, kunde det måhända
ifrågasättas att eftergiva kravet på erfarenhet i domarvärv. Erforderliga
insikter i rättegångsförfarandet kunde även besittas av erfarna advokater, och
förfarenhet i domarvärv hos någon annan av domstolens opartiska ledamöter
eller dess sekreterare skulle väl också kunna i viss mån ersätta sådan kompetens
hos ledamöter av förstnämnda kategori.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening har framhållit, att då det här
vore fråga om skapandet av specialdomstolar med inom sitt område samma
befogenhet som landets allmänna domstolar, det vore av vikt att särskilt i
fråga om den centrala arbetsdomstolen garantier skapades för skicklighet, sakkunskap
och oväld hos de ledamöter, som omförmäldes i 16 §. I sådant avseende
borde ifrågasättas, att de lagfarna ledamöterna skulle utses bland personer,
som uppsatts på förslag av högsta domstolen eller regeringsrätten.
Samma synpunkter hava framförts av svenska städernas förhandlingsorganisation,
som ansett, att förslagsrätt beträffande de två lagfarna ledamöterna skulle
tillkomma allenast högsta domstolen.

Lands sekretariatet har gjort gällande, att det ej vore tillräckligt, att ordföranden
hade juridisk-tekniska kunskaper. Han borde även hava kunskaper
och erfarenhet på de arbetsrättsliga och sociala områdena. Kravet på att
han ej skulle företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen borde kompletteras
med att han ej finge vara intresserad i ekonomiska företag eller vara anställd
hos affärsbank eller tillhöra sådan banks styrelse.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska städernas förhandlingsorganisation
hava tillika hemställt om sådan ändring i utkastet, att den
icke lagfarne ledamoten, som skulle omedelbart tillsättas av Kungl. Maj:t, måtte
utses efter förslag av socialstyrelsen.

Det av socialstyrelsen väckta förslaget om eftergift från kravet, att ordförande
i arbetsdomstol och ersättare för honom skulle vara i domarvärv erfarna
män, har närmast avseende å de lokala arbetsdomstolarna men synes även
gälla den centrala domstolen. Att, sedan jag föreslagit inrättande av allenast
en arbetsdomstol, frånträda nämnda krav synes mig emellertid icke tillrådligt.
Nämnda domstol har att taga befattning med mål, som ofta erbjuda svåra juridiska
problem, och vid avgörandet av desamma torde ej sällan andra rättsområden
än de rent avtalsrättsliga komma att beröras. Särskilt är det nödvändigt,
att ordföranden äger noggrann kännedom om gällande processuella
regler och genom domstolsarbete förskaffat sig rutin i därmed förenade göromål.
Den muntliga handläggningen av mål, varom här är fråga, torde ställa
stora anspråk på ordförandens förmåga. Märkas bör även, att domstolen är

Yttranden.

Departe mentschefen.

A. 2-4 §§. 152

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

enda instans för prövning av dylika mål och att dess avgöranden kunna erhålla
en mycket stor räckvidd. Under dylika förhållanden synes det nödvändigt, att
nämnda personer icke blott äro lagfarna utan även hava förvärvat grundlig
erfarenhet såsom domare.

Såsom de sakkunniga berört, torde det icke vara möjligt att från början göra
arbetsdomstolens ordförande till ordinarie innehavare av sin befattning. Emellertid
är det synnerligen önskvärt, att man på annat sätt sörjer för att ordföranden
erhaller en fast och oberoende ställning. I de mål, varom här är
fråga och där motsättningarna inom samhället ofta skarpt bryta sig mot varandra,
är det av särskild vikt, att ordföranden intager en självständig ställning.
På honom lärer det ofta ankomma att avgöra målets utgång, och den
auktoritet domstolen kan tillvinna sig torde i hög grad bliva beroende av ordförandens
person. Under dylika förhållanden kunde det ifrågasättas att såsom
villkor uppställa, att ordföranden och måhända även ersättaren skulle vara
innehavare av ordinarie domarämbete. Härigenom skulle nämnda personer,
oavsett förordnandet i arbetsdomstolen, komma att intaga den oberoende ställning,
som i regel är förenad med innehav av domarbefattning. Dessa synpunkter
finner jag beaktansvärda. Det är givetvis lämpligt, att åtminstone ordföranden
alltid är innehavare av ordinarie domarbefattning. Att i lagen
meddela föreskrift härom synes mig emellertid icke erforderligt. Genom en
dylik bestämmelse skulle kretsen av personer, från vilken ordföranden kan
hämtas, komma att starkt begränsas och fara föreligga att man i ett eller
annat fall ej skulle kunna till ordförande förvärva den som måste anses mest
lämplig.

Det framställda yrkandet, att de lagfarna ledamöterna i arbetsdomstolen
skola utses efter förslag av högsta domstolen eller regeringsrätten, vilket torde
avse, att Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att frångå de sålunda avgivna
förslagen, kan jag icke biträda. Naturligen kommer Kungl. Maj:t att före
tillsättandet av ordförande i arbetsdomstolen hos sakkunniga göra sig underrättad
om därför lämpliga personer, men att binda Kungl. Maj:t vid högsta
domstolens eller regeringsrättens förslag synes icke lämpligt. Avgivandet av
dylikt förslag torde även i viss grad falla utom ramen för nämnda domstolars
uppgifter.

Ej heller kan jag ansluta mig till förslaget om införande i lagen av föreskrifter,
att ordföranden skall hava kunskaper på de arbetsrättsliga och sociala
omradena, samt att han icke får vara intresserad i ekonomiska företag
eller vara anställd hos affärsbank eller tillhöra sådan banks styrelse. Det
ligger i sakens natur, att till ordförande kommer att utses en person med kunskaper
och erfarenhet pa nämnda områden. Ett uppställande av bestämmelser
härutinnan kan lätt komma att leda till ett överskattande av rent formella
meriter. Då i förslaget föreskrives, att ordföranden skall utses bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen,
torde däri ligga all den garanti, som i lag kan givas för att ordföranden skall
bliva verkligt opartisk. En person, som i mera väsentlig grad är intresserad
i ekonomiska företag, är redan på grund av nämnda bestämmelse hindrad att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

153 Ä- 3~4 §§■

vara ordförande i arbetsdomstolen. Å andra sidan bör ej varje intressentskap
i ekonomiskt företag, hur obetydligt det än är, medföra obehörighet att
föra ordet i arbetsdomstol. Att såsom absolut hinder härför uppställa ledamotskap
i bankstyrelse är så mycket mindre påkallat, som detsamma bör gälla
om ledamotskap i styrelse för större industriföretag. Även härom gäller den
allmänna bestämmelsen. Märkas bör ock, att i regel detaljerade behörighetsregler
icke pläga uppställas, då fråga är om befattning, som skall tillsättas av
Kungl. Maj:t.

Vad angår förslaget, att den icke lagfarne ledamoten, som tillsättes av
Kungl. Maj:t, skulle utses efter förslag av socialstyrelsen, vill jag framhålla,
att det ej synes erforderligt att begränsa Kungl. Maj:ts valrätt till de personer,
som föreslagits av nämnda myndighet. Givetvis kommer emellertid
Kungl. Maj:t att vid tillsättande av ledamot, varom här är fråga, från olika
håll inhämta upplysningar rörande lämpliga personer.

I samtliga de äldre förslagen förutsattes, att vissa ledamöter av arbetsdomstolen
skulle tillsättas efter förslag av föreningar av arbetsgivare och arbetare.
Däremot voro meningarna delade, vem förslagsrätt i dylikt hänseende skulle
tillkomma.

Enligt 1910 års förslag skulle rätt att föreslå ledamot i arbetsdomstolen tillkomma
arbetsgivarförening, som omfattade minst etthundra arbetsgivare samt
fackförening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare, som omfattade
minst femtusen arbetare. Vid förslagets framläggande anförde departementschefen,
att föremål för arbetsdomstolens behandling komme till huvudsakligaste
delen att vara tvister, där parterna utgjordes av organisationer av
arbetsgivare eller arbetare eller ock av medlemmar i sådana organisationer.
Med avseende därå syntes tillräckligt, att behörighet att avgiva förslag för
tillsättande av de icke lagfarna ledamöterna i domstolen tillerkändes allenast
dylika organisationer. Därigenom vunnes ock den fördelen, att den vidlyftiga
apparat med särskilda vallängder och valförrättningar, som måste anordnas,
därest arbetsgivare och arbetare i allmänhet skulle vara berättigade att deltaga
i förslags upprättande, helt och hållet kunde umbäras. Men icke ens alla föreningar
av arbetsgivare eller arbetare behövde intagas i kretsen av till förslags
avgivande berättigade. Klart vore att, där olika förslag framkommit
från skilda föreningar, större och mindre, i alla händelser det förslag, som omfattades
av förening med ett stort antal ledamöter, måste vinna beaktande i vida
högre grad än ett, som endast utgjorde uttryck för ett mindretal personers mening.
De flesta mindre föreningar av förevarande slag inginge dessutom såsom
lemmar i en överordnad organisation av större omfattning. Förslagsrättens
utövande syntes förty kunna begränsas till förening med visst medlemsantal.
Sådan gränsen i förslaget dragits, komme att till de i förevarande avseende
behöriga hänföras alla befintliga mera betydande föreningar av arbetsgivare
eller arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslagsrätt
borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor. För upp -

Förslagsriitt
beträffande
ledamöter i
arbetsdomstolen.

1910 års
förslag.

A. 2-4 §§. 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

nående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer
förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade minst femtontusen
arbetare.

Särskilda utskottet framhöll såsom uppenbart, att Kungl. Maj :t vid bisittarnas
utväljande måste taga största hänsyn därtill, att de utsedda komme att representera
åskådningarna hos majoriteten på vardera sidan, och att alltså de
mindre föreningarna i realiteten, därest de skulle avgiva särskilda förslag, näppeligen
kunde komma att utöva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning.
Att tydligt fastslå berörda princip genom valet av den siffra
för medlemmarnas antal, som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till
möjligheten av omkastningar i de bestående förhållandena knappast göra. En
antydan därom i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända
givas genom att bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening
till tiotusen i stället för femtusen.

Eem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att den av utskottet
föreslagna siffran vore för låg, och att utskottets motivering närmast talade
för en högre siffra. För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde bestämmas
till trettiotusen. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att siffran
borde fixeras på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisationen.
Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom att
bestämma medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation till femtiotusen.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till utskottets förslag.

11911 års förslag upptogs den av särskilda utskottet förordade bestämmelsen,
att förslagsrätt skulle tillkomma på arbetsgivarsidan förening omfattande minst
etthundra arbetsgivare och på arbetarsidan förening med minst tiotusen medlemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag ä
arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst femtiotusen
arbetare. Särskilda utskottet framhöll med anledning därav, att visserligen
vore det tydligt, att Kungl. Maj :t vid bisittarnas utväljande med nödvändighet
måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de mindre föreningarna
icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva något egentligt
inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde icke förbises, att
med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet skulle kunna på grund
av minskad centralisation eller eljest inträffa, att ingen förening vore tillräckligt
stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt. Även en annan omständighet
syntes böra beaktas. Möjligheten för flera föreningar att uppställa
förslag å bisittare i domstolen måste anses för den förening, som enligt sakens
natur på grund av sin storlek borde främst vinna gehör för sin genom förslaget
uttryckta mening, innebära en maning att med omsorg tillse, att förslaget omfattade
personer, vilka vore i alla avseenden för uppdraget fullt lämpliga. Bestämmelsen
borde med hänsyn till det anförda bibehållas oförändrad.

I det av socialstyrelsen år 1916 utarbetade förslaget bibehöllos de i 1911
års förslag intagna bestämmelserna. Socialfullmäktigen Lindqvist framhöll i

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

155 A. 2-4 §§.

avgiven reservation, att om siffran å antalet ledamöter i den förslagsgivande
arbetarorganisationen sattes så lågt, som styrelsen föreslagit, tvister lätt kunde
uppstå vid förslagens avgivande, på samma gång som de på sådant sätt avgivna
förslagen ej gåve uttryck för en enhetlig mening från arbetarsidan. Bäst
syntes den sidans intressen vara betjänade, om landsorganisationen ensam gåves
rätt att vara förslagsgivande institution. Av nämnda anledning borde siffran
tiotusen ändras till femtiotusen.

I avgivet yttrande gjorde Sveriges verkstadsförening gällande, att förslagsrätt
å arbetsgivarsidan borde tillkomma förening icke i förhållande till dess
medlemsantal utan i förhållande till det antal arbetare, som dess medlemmar
sysselsatte. Detta antal borde ej sättas lägre än tiotusen. Sveriges bageriidkareförening
ansåg, att den av socialstyrelsen föreslagna siffran för förslagsrätt
å arbetarsidan vore för hög, under det att svenska bryggeriarbetareförbundet,
de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet,
svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet ävensom
svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbetareförbundet
gjorde gällande, att densamma vore för låg, enär förslagsrätt borde
tillförsäkras landsorganisationen ensam. Svenska murareförbundet, svenska
måleriarbetareförbundet samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet
hemställde, att siffran måtte bestämmas till femtiotusen.

De sakkunniga hava beträffande rätt att föreslå ledamöter i de lokala arbetsdomstolarna
anfört:

»Såsom redan framhållits, böra ledamöterna i lokal arbetsdomstol vara sakkunniga
beträffande arbetsförhållanden. De böra hava genom erfarenhet förvärvad
kännedom om näringslivet och förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare. Lämpligt är jämväl, att de företräda de olika åskådningar, som vid
tvister om kollektivavtal i regel stå emot varandra. Dessa önskemål torde bäst
kunna förverkligas, därest ledamöterna utses av Kungl. Maj:t efter förslag av
organisationer, som representera arbetsgivar- och arbetarintressen. En sådan
anordning torde vara ägnad att skänka domstolen auktoritet och hos parterna
skapa förtroende för densamma. Det har tidigare förordats, att rätten att föreslå
ledamöter skulle medgivas föreningar av arbetsgivare och arbetare, som
hade ett visst större medlemsantal. Emellertid synes det lämpligare, att förslagsrätten
begränsas till huvudorganisationerna å ömse sidor. Därigenom torde
viss garanti vinnas, att förslag erhållas å lämpliga personer. En liknande
föreskrift gäller för närvarande rörande tillsättande av ledamöter i centrala
skiljenämnden. I anslutning till nämnda föreskrift har därför upptagits bestämmelse,
att förslagsrätt tillkommer svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
och landsorganisationen i Sverige. För vinnande av utrymme för
Kungl. Maj:ts valrätt torde böra föreskrivas, att förslag skall upptaga minst
dubbelt så många personer som antalet ledamöter, som skola utses från den sidan.
De personer, som uppföras å förslag, måste givetvis icke blott uppfylla villkoren
för att kunna utses till ledamöter utan även vara villiga att åtaga sig
uppdraget. Därest behörigt förslag icke avgives, bör detta ej utgöra hinder för
Kungl. Maj :t att tillsätta ledamöter för den ifrågavarande sidan. Härvid böra

sakkunniga.

A. 2-4 §§. 156

Kungi. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe mentschefen.

om möjligt utses sakkunniga personer, vilka kunna anses representera den sida,
för vilken de tillsättas. Tjänstgöringstiden för såväl ledamot som ersättare synes
lämpligen kunna bestämmas till två år.

Domstolens sammankallande underlättas, därest för varje ledamot utses två
ersättare. I fråga om behörighet att vara ersättare böra gälla samma regler
som för ledamot. Ersättare bör utses i enahanda /ordning som ledamot.
Tydligt är, att ledamöter och ersättare kunna upptagas å gemensamt förslag.
»

I enlighet härmed hava i de sakkunnigas utkast meddelats bestämmelser
om avgivande av förslag å ledamöter i de lokala arbetsdomstolarna. Motsvarande
föreskrifter skulle gälla för centrala arbetsdomstolen. Sålunda stadgades
beträffande denna, att fyra ledamöter, vilka skulle vara i arbetsförhållanden
erfarna och kunniga personer, skulle utses två efter förslag av svenska
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen.
Eör vardera sidan skulle på motsvarande sätt utses fyra ersättare.
Vad om ledamöterna vore stadgat skulle hava motsvarande tillämpning å ersättarna.
Förslag skulle för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skulle förordnas för den sidan. Hade å någondera sidan
vederbörligt förslag icke avgivits, skulle Konungen ändå utse ledamöter och
ersättare för den sidan.

I detta ämne har svenska städernas förhandlingsorganisation anfört, att svenska
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd icke kunde anses allsidigt representera
de arbetsgivarintressen, som kunde bliva berörda av ifrågavarande lagstiftning.
Åtskilliga organisationer, bland dem förhandlingsorganisationen,
fölle helt utanför nyssnämnda arbetsgivarföreningars sfär. Det vore uppenbart,
att, därest man vill underlätta anslutningen till arbetsdomstolarna, sådana
mera betydande organisationer, som intoge en egenartad och i förhållande till
svenska arbetsgivarföreningarna fristående ställning, borde i någon form få
utöva inflytande på domstolarnas sammansättning vid behandling av mål från
deras verksamhetsfält. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening har ifrågasatt,
huruvida icke föreningen, för behandling av tvistefrågor inom ett så omfattande
och för hela samhällslivet så betydelsefullt område som det enskilda
järnvägsväsendet med där rådande säregna förhållanden, i den fackliga sakkunskapens
intresse skäligen borde beredas tillfälle att avgiva förslag vid
utseende av ledamöter i centrala arbetsdomstolen.

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda plats
för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses företrädas
av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende av
detta önskemal torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att föreslå ledamöter
tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en viss storlek.
Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen antalet medlemmar
i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas av medlemmarna,
eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder. Därest dylika bestämmelser
införas för arbetsgivarsidan, torde likartade föreskrifter böra gälla för
arbetarsidan. Fördelen av en dylik anordning, vilken skulle betyda en åter -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

157 A. 2-i §§.

gång till de äldre förslagen, skulle i första hand vara, att förslagsrätten icke
bleve på samma sätt beroende av ändringar i organisationsförhållandena. Även
om förtroenderådet eller landsorganisationen skulle försvinna eller upphöra att
företräda flertalet av landets organiserade arbetsgivare och arbetare, skulle
dock förslag kunna erhållas å personer, som representerade båda sidorna. Den
ifrågasatta anordningen skulle även medföra, att förslag erhölles på ett stort
antal personer, och att bland ledamöterna eller åtminstone bland suppleanterna
kunde insättas personer, som representerade olika intressen. Måhända skulle
även en sådan anordning innebära en sporre för organisationerna att vid avgivande
av förslag söka finna de mest lämpliga personerna. Emellertid anser
jag mig icke böra föreslå en dylik anordning. Densamma skulle förmodligen
komma att bliva av ringa praktiskt värde. Därest förslag avgåves av
huvudorganisationerna å ömse sidor, komme Kungl. Maj:ts valrätt praktiskt
taget att bliva begränsad till de personer, som föresloges av nämnda organisationer.
Även om bland suppleanterna skulle kunna insättas någon, som föreslagits
av annan sammanslutning, torde detta komma att sakna betydelse, då
domstolens sammansättning såvitt möjligt bör hållas konstant och de ordinarie
ledamöterna därför i regel böra tjänstgöra. Svårighet möter även, då
det gäller att bestämma vilket medlems- eller arbetarantal, som skall medföra
rätt att avgiva förslag. Därest förslagsrätt å arbetsgivarsidan tillädes
exempelvis förening, som hade minst tvåhundra medlemmar eller vars medlemmar
sysselsatte minst tiotusen arbetare, skulle dylik rätt tillkomma bland
andra svenska frisörföreningen, trots att dess medlemmar enligt uppgifterna
för år 1925 sysselsätta endast ettusen arbetare liksom även Värmlands och
västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, ehuru densamma enligt nämnda
uppgifter har blott tjugu medlemmar. Osäkert är även, huruvida förslagsrätt
skulle tillkomma svenska städernas förhandlingsorganisation, vilken intager
en i viss mån annan ställning än andra arbetsgivarsammanslutningar.

Skulle å arbetarsidan förslagsrätt tilläggas exempelvis förening med minst
tiotusen arbetare, skulle sådan rätt enligt 1925 års siffror tillkomma förutom
landsorganisationen och elva till densamma anslutna förbund, allenast en utom
landsorganisationen stående sammanslutning, svenska textilarbetareförbundet.

Det viktigaste skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma
synes utgå från den uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags
intresserepresentation i domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter
förslag utsedda domstolsledamöterna skola företräda de å ömse sidor rådande
åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom
talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill synes
det lämpligast, att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse sidor befintliga
huvudorganisationerna. Ett stöd för denna mening är även, att liknande anordning
gäller för val av ledamöter i den nuvarande centrala skiljenämnden och
där visat sig tillfredsställande.

Vid 1910 års riksdag förordades i en inom andra kammaren väckt motion ett System
system med rörliga bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal ut- ”‘yigjttä!-^

A. 3-4 §§. 158

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års
förslag.

sakkunniga.

Yttranden.

ses efter förslag, avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och
av de salunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande
kollektivavtal, slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter
förslag av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda möjlighet
till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika organisationer,
att för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje session
skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord ordning.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets
uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för ringa
grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för domarvärvets
rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med berörda system
skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål icke kunna ernås.
Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda pa det angivna sättet, komme
att mera representera vissa intressen än de fasta bisittarna. Men vad man ville
vinna med ifrågavarande bisittare vore att tillföra domstolen representanter icke
för intressen utan för sakkunskap och olika rättsåskådningar. Beträffande åtgärder
för att betrygga förtroendet för domstolen genom en bättre fördelning
av platserna mellan de olika organisationer, som kunde finnas på vardera sidan,
syntes med hänsyn till det stora antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristående
sadana föga vara vunnet genom vare sig den ena eller den andra i motionen
ifrågasatta anordningarna.

Berörda fråga har behandlats även av de sakkunniga, vilka i denna del
anfört:

»Det kunde ifrågasättas, att speciell sakkunskap allt efter målens olika beskaffenhet
borde tillföras domstolen genom att de två ledamöterna utsåges för
varje mal särskilt. Denna tanke torde dock böra avvisas. Härigenom skulle
de särskilda ledamöterna icke hinna förvärva nödig domarerfarenhet, och den
erforderliga kontinuiteten i domstolens arbete skulle äventyras. Den ifrågasatta
anordningen skulle dessutom medföra allt för tyngande organisatoriska
bestämmelser. I detta samband må erinras om att domstolen med stöd av
stadgandet i 26 § (19 §) kan i händelse av behov inkalla och höra sakkunniga
personer.»

Eörslaget med rörliga bisittare har upptagits i en del av de inkomna utlåtandena.
Salunda anför socialstyrelsen, att ett av skälen för upprättande av
arbetsdomstolar skulle vara, att man hos nämnda domstolar skulle kunna påräkna
särskild sakkunskap för bedömande av tvister om kollektivavtal. I avseende
å avtalstekniken och dg fackliga organisationerna rådde i viss mån likartade
förhållanden inom de skilda näringsgrenarnas områden, men i fråga om
de faktiska, tekniska driftsförhållandena vore olikheterna dem emellan så stora,
att man ej kunde påräkna att hos en person finna sakkunskap beträffande mer
än ^något eller några dylika områden. Med hänsyn därtill syntes det kunna
ifrågasättas, att man, i likhet med vad som iakttoges vid vissa utländska
myndigheter med motsvarande uppgifter, skulle bereda möjlighet till en viss
växling av arbetsgivar- och arbetarledamöter efter målens fackliga beskaffenhet.
Skulle i domstolen sitta fyra dylika ledamöter, läte det måhända tänka

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

159 -4. 2-4 §§.

sig, att en arbetsgivar- och en arbetarledamot vore fast anställda vid domstolen,
under det de två övriga av ordföranden tillkallades allt eftersom olika
fackkunskaper kunde anses nödiga för målens handläggning. Möjligen läte
det även tänka sig, att sistnämnda befattningshavare endast skulle äga att deltaga
i överläggningarna men i fråga om besluten blott hava reservationsrätt.
Genom antydda anordning, som skulle medföra, att allenast de i stadigvarande
domartjänst anställda arbetsgivar- och arbetarledamöterna behövde avlägga
domared, skulle man i viss mån undgå de fall av svårartad pliktkollision,
varför arbetsdomstolarnas edsvurna, av arbetsgivare och arbetare föreslagna
bisittare eljest sannolikt ej sällan skulle komma att utsättas. Svenska tidningsutgivareföreningens
arbets giv ar sektion har ansett, att den ändringen med fördel
kunde göras i den centrala arbetsdomstolens sammansättning, att två av dess
ledamöter utsåges för varje domstillfälle och då från de arbetsområden, där
tvister förelåge till avgörande. En anordning med särskilda bisittare i vissa
mål har föreslagits även av telegrafstyrelsen, som anfört, att med den sammansättning,
som domstolarna skulle få, bleve staten såsom arbetsgivare sämre
representerad än den privata arbetsgivaren. Man kunde tänka sig, att en av
ersättarna för arbetsgivarrepresentanten bleve efter gemensamt förslag av de
verksstyrelser, som tillämpade kollektivavtal, utsedd just med hänsyn till att
representera statens arbetsgivarintresse samt att denne hade skyldighet att rycka
in vid handläggning av mål, i vilka staten vore part. Ehuru nämnda anordning
icke vore sympatisk, syntes den dock, för den händelse lagen även skulle
gälla staten, vara bättre än den i lagutkastet angivna. Sveriges redareförening
har framhållit nödvändigheten därav, att särskilda ledamöter utsåges i mål beträffande
kollektivavtal rörande sjöfolket. Såsom skäl härför har anförts, att
det antagligen bleve förenat med oöverstigliga svårigheter att till domstolarnas
icke lagfarna ledamöter finna personer, som besutte erforderlig sakkunskap å
såväl industriens som sjöfartens områden. Även Sveriges fartygsbcfälsförening
har ansett, att arbetsdomstol, som skulle behandla kollektivavtal mellan sjöfolk
och redare, borde tillsättas på annat sätt än i utkastet föreslagits.

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes
plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända synas
tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt efter målens
beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla representanter
för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig. Emellertid synes mig
nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter, att det icke kan tillstyrkas.
Till en början bör erinras, att den sakkunskap man i främsta rummet
vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och erfarenhet rörande
avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot är det mindre nödvändigt
att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap rörande de särskilda
tekniska förhållandena inom det fack, som beröres av tvisten. Kännedom härom
kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande av vittnen eller sakkunniga.
Tydligt är också, att dylika speciellt sakkunniga personer ofta hava
svårt att bortse från sina rena fackintressen och att opartiskt bedöma en uppkommen
tvist inom sitt verksamhetsområde. Det synes mig även olämpligt

Departe mentschefen.

A. 5 §. 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Behörighet
att vara le
damot av
arbetsdomstolen.

att genom sättet för ledamöternas utväljande giva stöd åt den uppfattningen,
att desamma skulle tjänstgöra såsom representanter för de tvistande parterna.
Mot den föreslagna anordningen talar vidare, att densamma erbjuder åtskilliga
tekniska svårigheter. Den kan icke — särskilt om det skulle ankomma
på parterna att avgöra, vilka personer i varje mål skulle hava säte i
rätten — genomföras utan ett invecklat system av bestämmelser. Den skulle
vidare medföra ökade kostnader och i viss grad försvåra domstolens verksamhet.
Det oaktat skulle garanti icke vinnas, att den speciella sakkunskapen
städse blev företrädd inför domstolen. Det avgörande skälet mot den ifrågasatta
anordningen är emellertid, att densamma skulle förhindra nödig kontinuitet
i domstolens arbete. För en domstol av den art, varom här är fråga,
är det av särskild vikt, att domstolens sammansättning, såvitt möjligt, bibehålies
oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen ännu icke vunnit
stadga, kommer utvecklingen att i hög grad bliva beroende av domstolens avgöranden.
Det är därför nödvändigt, att domstolen i sin rättstillämpning fullföljer
en gång antagna principer, och detta torde försvåras, därest domstolens
ledamöter växla i så gott som varje mål.

5 §■

I de äldre förslagen angåvos de omständigheter, som: utgjorde hinder för
ledamotskap i arbetsdomstolen. Bestämmelserna härutinnan, vilka hade avseende
allenast å de efter förslag valda ledamöterna, överensstämde i huvudsak
med de regler, som gällde för andra offentliga förtroendeuppdrag.

De sakkunniga hava beträffande såväl den centrala arbetsdomstolen, som de
lokala arbetsdomstolarna föreslagit, att ledamot eller ersättare för ledamot skulle
vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Befattningen
finge ej innehavas av den, som vore omyndigförklarad eller försatt i konkurstillstånd,
ej heller av den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke
finge utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga
kraft, vore dömd till påföjd, som nu är sagd, eller vore ställd under framtiden
för brott, vilket kunde medföra sådan påföljd, eller vore förklarad ovärdig att
inför rätta föra andras talan.

Till utveckling härav hava de sakkunniga vad angår de lokala arbetsdomstolarna
anfört:

»I förevarande paragraf angivas villkoren för behörighet att vara ledamot
eller ersättare för ledamot i lokal arbetsdomstol. Det kräves sålunda, att dylik
person skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Vidare
anföras vissa omständigheter, vilka göra en person obehörig att bekläda
befattning, som nu nämnts. Dylika omständigheter äro först och främst, att
någon är omyndig eller försatt i konkurstillstånd och vidare att någon är dömd
till straffpåföljd, som innebär, att han icke må utöva allmän befattning, vare
sig utslaget vunnit laga kraft eller icke, eller att han är ställd under framtiden
för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, samt slutligen att någon är förklarad
ovärdig att inför rätta föra andras talan. Till straffpåföljd, som innebär,
att den dömde icke må utöva allmän befattning, hänföres såväl ådömd på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

161

A. 5 §.

följd enligt 2 kap. 19 § strafflagen som även given förklaring om ovärdighet
att vidare nyttjas i rikets tjänst.»

För min del har jag ej funnit anledning till annan ändring av förevarande
bestämmelser än att de föreslagna behörighetsvillkoren förklarats skola gälla
endast de efter förslag utsedda ledamöterna. Beträffande de ledamöter, som
utses utan förslag, ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :t utan stadgande i lag
beaktar de omständigheter, som här avses. Motsvarande anordning beträffande
behörighetsvillkoren finnes i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet.

Vid avgivande av yttrande över 1910 års förslag förklarade sig förlikningsmännen
ifrågasätta, huruvida såsom domare i arbetsdomstolen lämpligen borde
få sitta någon, som vore avlönad funktionär hos arbetsgivar- eller arbetarorganisation,
eller om ej villkoret för hans inträde borde vara, att han lämnade
den förra befattningen. Kommerskollegium, som icke ville göra något bestämt
yrkande i berörda fråga, fann sig dock böra giva uttryck åt den uppfattningen,
att det näppeligen syntes förenligt med vederbörande bisittares egenskap av
domare, att en dylik förening av uppdrag finge förekomma. Det kunde nämligen
då komma att inträffa, att samma person, som i vissa fall komme att
uppträda så att säga som advokat inför domstolen eller vid andra förhandlingar,
tillika skulle vara —- om ock arbetsgivar- eller arbetarrepresentant — så dock
i görligaste mån opartisk bisittare i domstolen. Ej heller kunde kollegium inse,
att det skulle möta några betänkligheter eller försvåra möjligheten att till
dylika bisittare i domstolen förvärva i allo lämpliga personer, om en föreskrift
av angivet innehåll skulle befinnas böra införas i lagen.

Vid framläggande av 1911 års förslag anmärkte departementschefen, att särskilda
utskottet år 1910 syntes hava hyst en åsikt motsatt den som uttalats av
förlikningsmännen och kommerskollegium. Inom utskottet hade nämligen yppats
farhågor för, att gällande regler om domarjäv skulle beträffande arbetsdomstolen
vara alltför stränga och deras tillämpning leda till, att de personer,
som särskilt på arbetarsidan komme att föreslås såsom bisittare i domstolen,
allt som oftast skulle befinnas jäviga att deltaga i måls handläggning. Efter
undersökning av jävsbestämmelsernas innebörd hade emellertid utskottet kommit
till det resultat, att exempelvis en ledamot av landsorganisationens styrelse
kunde fungera såsom ledamot i arbetsdomstolen i mål, där fråga vore om avtal,
i vars slutande landsorganisationen såsom sådan ej deltagit, och att ej heller
såsom domarjäv vore att anse. att ledamot av arbetsdomstolen å förenings
vägnar deltagit i förhandling till biläggande av tvist, som sedermera anhängiggjorts
vid arbetsdomstolen. Utskottet hade således tydligen tänkt sig, att det
ej i regel borde läggas hinder i vägen för organisationernas representanter och
tjänstemän att vara bisittare i domstolen. Emot den sålunda uttalade uppfattningen
funnes ej skäl att göra något tillägg i det av förlikningsmännen
antydda syftet.

I en vid 1911 års riksdag väckt motion uttalades tvivel beträffande lämpligheten
av att förtroendemän hos organisationerna efter val till ledamöter av
arbetsdomstolen finge kvarstå i sin ombudsställning. Tillika framkastades

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) 11

Behörighet
för avlönad
funktionär
att vara ledamot
av
arbetsdomstolen.

1910 års
förslag.

1911 års
förslag.

A. 5 §.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Departe mentschefen.

den tanken, att för det fall sådant kunde tillåtas, nämnda bisittare bord©
hava förvärvat sin erfarenhet såsom arbetsgivare eller arbetare. Särskilda
utskottet, vilket hänvisade till departementschefens uttalande, fann tillräckliga
skäl icke föreligga att inskränka möjligheten för organisationernas
representanter och tjänstemän att tjänstgöra såsom bisittare i arbetsdomstolen.

Socialstyrelsen ansåg i sitt år 1916 avgivna betänkande, att till ledamot av
domstolen ej borde kunna utses den, som innehade avlönad anställning hos arbetsgivar-
eller arbetarförening. Härom yttrade socialfullmäktigen Lindqvist i
avgiven reservation, att tveksamhet med fog kunde uppstå om lämpligheten av
förbud för ledamotskap i arbetsdomstolen för person, som innehade avlönad anställning
hos förening av arbetsgivare eller arbetare. Då emellertid nämnda
stadgande ej innebure förbud för ledamotskap i styrelse för sagda organisationer,
även om med sådant ledamotskap vore förenat ett lägre årsarvode, hade
han ej ansett sig böra framställa yrkande om bestämmelsens bortfallande, då
vid ordinarie ledamotskap nämnda avlönade befattning hos organisation kunde
frånträdas. Större svårigheter uppstode emellertid vid upprättandet av förslag
till suppleanter. Man kunde ej gärna begära, att en för berörda uppdrag lämplig
person skulle frånträda sin avlönade befattning hos sin organisation för
beklädandet av en suppleantbefattning i domstolen, och därigenom kunde på
arbetarsidan svårigheter möjligen uppstå, då det gällde att föra fram de för
uppdraget bäst kvalificerade personerna. Sagda bestämmelse borde därför inskränkas
att omfatta endast ordinarie ledamot i domstolen.

Svenska bryggeriarbetareförbundet, de förenade förbunden, svenska slakterioch
charkuteriarbetareförbundet, svenska träarbetareförbundet samt svenska
tunnbinderiarbetareförbundet, ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet
samt svenska gruvarbetareförbundet framhöllo, att fordran, att ledamot
eller suppleant ej finge innehava avlönad anställning hos förening av arbetsgivare
eller arbetare, syntes fullkomligt oriktig och i hög grad verkande ojämt
till förfång för arbetarsidan. Samma påstående framställdes av svenska handska.
rbetareförbundet, svenska hattarbetareförbundet, svenska måleriarbetareförbundet,
svenska typografförbundet samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet.
Svenska murareförbundet ansåg, att omförmälda förbud borde bortfalla
åtminstone beträffande suppleanter i domstolen.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att vissa skäl kunde anföras
för uppfattningen, att personer, som innehade avlönad anställning hos arbetsgivar-
eller arbetarförening, icke borde vara ledamot eller ersättare i arbetsdomstol.
Emellertid syntes bestämmelser i angivna syfte kunna leda till att de
personer, som besutte den största sakkunskapen på ifrågavarande område, uteslötes
från behörighet att vara domare. Svårigheter kunde även möta att förhindra
kringgående av ett dylikt förbud. På grund därav hade någon begränsning
i angivna hänseende icke uppställts i utkastet. Tydligt vore emellertid,
att då i fråga om ledamöter i arbetsdomstol gällde vanliga regler om domarjäv,
personer, som tillhörde organisationernas ledning, i regel vore förhindrade att
deltaga i behandling av tvist, däri organisationen hade del.

Naturligen kunna starka skäl anföras för den meningen, att personer, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

163 A. 6 §.

iimehava anställning — eller i varje fall avlönad anställning — i arbetsgivareller
arbetarförening, ej böra hava säte i arbetsdomstolen. Denna uppfattning
har även kommit till uttryck i den norska lagen, enligt vilken styrelsemedlemmar
och fast anställda funktionärer i dylika föreningar ej äro behöriga att vara
ledamöter i arbetsrätten. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid en
dylik bestämmelse mindre lämplig. Densamma skulle kunna leda till att från
domstolen uteslötes de personer, som hade den största sakkunskapen och åtnjöte
det största förtroendet.

6 §.

Enligt de tidigare förslagen ansågs uppdraget att vara ledamot i arbetsdomstolen
såsom en medborgerlig skyldighet. Befrielse därifrån kunde erhållas endast
på grund av vissa angivna skäl eller då Kungl. Maj:t lämnade medgivande
därtill.

I 13 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att om ledamot eller ersättare
för ledamot åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledigad därifrån, med
mindre särskilda omständigheter föranleda därtill. Avsägelse av uppdraget
prövas av Kungl. Maj:t. Avgår ledamot eller ersättare för ledamot, utser
Kungl. Majrt för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit
utsedd, annan ledamot eller ersättare bland de förut föreslagna eller bland dem,
som uppföras å nytt förslag.

Till stöd för dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

»Med hänsyn till kontinuiteten i arbetsdomstols verksamhet är av vikt, att
domstolens sammansättning förblir oförändrad under ej allt för kort tid. Det är
därför önskvärt, att ledamöter och ersättare kvarstå åtminstone under den tid,
för vilken de utsetts. De böra sålunda, därest de åtagit sig uppdraget, icke vara
berättigade att frånträda detsamma i andra fall än då särskilda skäl för avgång
kunna åberopas. Lämpligt synes vara, att det ankommer på Kungl. Maj:t att
pröva, huruvida giltiga skäl för avsägelse föreligga. På grund härav torde
det vara onödigt att i lagen angiva de omständigheter, som kunna åberopas för
, vinnande av entledigande. I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser
i angivna syfte. I fråga om ordförande torde dylika föreskrifter icke erfordras.

Därest ledamot eller ersättare avlider eller entledigas från uppdraget, bör
Kungl. Maj :t förordna annan ledamot eller ersättare för den tid, för vilken den
avgångne varit förordnad. Härvid är Kungl. Maj:t icke bunden av tidigare
avgivna förslag, utan nytt förslag kan infordras, om så anses lämpligt. Eör att
dylikt förslag skall vinna avseende, måste det enligt regeln i 11 § upptaga minst
dubbelt så många personer som antalet befattningar att tillsätta.»

Förevarande bestämmelser hava förtydligats så till vida, att de uttryckligen
förklarats tillämpliga endast beträffande personer, som utsetts efter förslag.
Dessutom har jag verkställt en mindre redaktionell ändring i syfte att tydligare
utmärka, att de i 4 § givna reglerna skola äga motsvarande tillämpning vid
tillsättande av ny ledamot eller ersättare. Hänvisningen till nämnda paragraf
innebär, att därest å tidigare avgivna förslag från den sida, som den eller de
entledigade företrätt, ej kvarstå minst dubbelt så många personer som vid

Rätt att avsäga
sig
uppdrag såsom
ledamot
i arbetsdomstolen.

A. 7 och
8 §§■

Tillfällig
ersättare i
arbetsdomstolen.

Domared.

sakkunniga.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ifrågavarande tillfälle skola utses, Kungl. Maj:t har att bereda vederbörande
organisation å nämnda sida tillfälle att inkomma med nytt förslag. Skulle
fullständigt förslag därvid ej avgivas, äger Kungl. Maj:t att utan hänsyn till
äldre förslag utse ledamöter och ersättare för oinförmälda sida.

7 §.

Beträffande frågan om förordnande av tillfällig ersättare i lokal arbetsdomstol
hava de sakkunniga anfört:

»Kör att lokal arbetsdomstol skall vara domför kräves, att ordföranden eller
hans ersättare samt en ledamot eller ersättare för vardera sidan äro tillstädes.
Det torde emellertid kunna inträffa, att ledamot uteblir från sammanträde
eller att ledamot av jäv är hindrad att deltaga i handläggningen av visst mål.
Om i sådant fall ordinarie ersättare för honom icke kan tillkallas, bör möjlighet
finnas att såsom tillfällig ersättare under sammanträdet eller under handläggning
av ifrågavarande mål utse annan lämplig person. Befogenhet att kalla
sådan tillfällig ersättare torde böra tillkomma domstolens ordförande. Vid
utövandet av nämnda befogenhet bör tillses, att ersättaren företräder samma
sida som den uteblivne eller jävige ledamoten.»

I anslutning härtill stadgades i utkastet, att om" vid något rättegångstillfälle
ledamot utebleve eller funnes vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare
ej kunde tillkallas, arbetsdomstolens ordförande ägde utse lämplig person att
vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe. Motsvarande
bestämmelser skulle enligt de sakkunnigas utkast gälla beträffande den
centrala arbetsdomstolen.

Vad i de sakkunnigas utkast sålunda föreslagits beträffande såväl lokala
arbetsdomstolar som centrala arbetsdomstolen har jag ansett böra oförändrat
upptagas så vitt angår den nu föreslagna domstolen.

8 §.

De sakkunniga hava i 36 § i utkastet föreslagit, att ledamot i arbetsdomstol,
som ej förut avlagt domared, skulle före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ,
ed inför allmän underrätt. Inkallades för ledamot ersättare, som ej avlagt
domared, finge denne avlägga eden inför arbetsdomstolens ordförande. Vad
sålunda stadgats skall ock gälla om den, som blivit utsedd att träda i utebliven
eller jävig ledamots ställe.

I motiveringen anföres:

»Den, som tager säte i arbetsdomstol, bör hava avlagt domared. Med hänsyn
till de villkor, som uppställas för behörighet att vara ordförande i arbetsdomstol
och vice ordförande i centrala arbetsdomstolen samt ersättare för dem,
måste de personer, som utses till nämnda befattningar, hava avlagt sådan ed.
Övriga ledamöter och ersättare torde däremot i regel icke hava fullgjort dylik
edgång. Det synes lämpligt föreskriva, att de ledamöter, som ej avlagt domared,
skola avlägga sådan ed inför allmän underrätt. Ersättare och person, som
inkallas att tillfälligt träda i stället för ledamot, torde böra gå eden inför
domstolens ordförande.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

165

Lands sekret ariatet bär ansett oriktigt, att arbetar- och arbetsgivarrepresen- Yttrande,
tanterna skulle avlägga domared. Hederliga och ärbara män komme ändock
att söka medverka till åstadkommande av ett rättvist och riktigt bedömande av
de tvister, som förelädes dem. Men det vore orimligt att ifrågasätta, att dessa
representanter skulle äga kännedom om allt vad i Sveriges rikes lag stadgades,
som kunde hava inverkan på målens bedömande, och det vore otänkbart, att de
skulle så kunna frigöra sig från egen och närstående parts syn på tvistefrågorna,
att de skulle kunna objektivt bedöma alla dem förelagda rättsfall. Att under
sådana förhållanden kräva edgång syntes vara ett oriktigt våldförande på
nämnda personers samveten.

Naturligen kan viss tvekan råda, huruvida man bör föreskriva, att arbets- Departegivar-
och arbetarrepresentanterna i domstolen skola avlägga domared. Emellertid
har jag ansett mig icke kunna eftergiva kravet på edgång. Domstolen
utövar rent dömande funktioner, och ledamöterna deltaga däri icke såsom företrädare
för parterna utan såsom utövare av statens domsrätt. Avläggandet av
domared torde vara ägnat att hos dem inskärpa plikten att söka träffa ett opartiskt
avgörande. Bristande kunskap om gällande rätt kan givetvis lika litet
av ledamöter i arbetsdomstolen som av t. ex. vattenrättsnämndemän åberopas
som befrielse från skyldigheten att avlägga ed.

Då det kan föranleda omgång, att ledamöterna i arbetsdomstolen alltid skola
avlägga domared inför underrätt, har jag föreslagit, att ledamöterna liksom
ersättare och personer, som inkallas att tillfälligt taga .säte i rätten, må avlägga
dylik ed jämväl inför arbetsdomstolens ordförande.

9 §•

Enligt 20 § i de sakkunnigas utkast skulle arbetsdomstol sammanträda på
kallelse av ordföranden så ofta detta erfordrades för handläggning av mål. Dom- rnanträden.
stolen finge, där det prövades nödigt, sammanträda jämväl å annan ort än den,
där domstolen hade sitt säte.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»Uppenbarligen kan det ej komma i fråga att fastställa bestämda- sessionsdagar
för arbetsdomstolarna. Desamma torde böra sammanträda då detta erfordras
för handläggning av inkomna mål. Kallelse till sammanträde bör ske genom
ordförandens försorg. I vissa fall torde det vara lämpligt, att arbetsdomstol
håller sammanträde å eller i närheten av den arbetsplats, till vilken uppkommen
tvist hänför sig. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att domstol, när
det finnes erforderligt, må sammanträda även å annan ort än den, där domstolen
har sitt säte.»

De sakkunnigas utkast har i denna del upptagits i det omarbetade förslaget
utan annan ändring än som; betingas av att fråga nu är om endast en domstol.

10 §.

De sakkunnigas utkast innehåller i 19 §, att centrala arbetsdomstolen är domför
med ordförande och fyra ledamöter. Vid besluts fattande skola närvara lika
antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan och för arbetarsidan. Erfordras,
att centrala arbetsdomstolen förrättar syn på stället, kan sådan förrättning verk -

Dom fört
antal ledamöter
i
arbetsdomstolen.

A. 11 §.

Arbetsdomstolens

sakliga
behörighet.
1910 års
förslag.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för
arbetarsidan.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört härom:

»Det torde icke vara nödvändigt, att samtliga ledamöter i centrala arbetsdomstolen
äro närvarande vid avgörande av varje mål. Domstolen bör vara beslutför,
då ordföranden och fyra ledamöter deltaga i avgörandet. Emellertid böra
alltid närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan och för arbetarsidan.
För det fall, att domstolen finner sig böra verkställa syn, har föreskrivits
den lättnaden, att dylik förrättning må företagas av ordföranden och en
ledamot för vardera sidan. Givetvis avses icke med det nu sagda, att den ordinarie
ordföranden och angivna antal ordinarie ledamöter alltid skola vara tillstädes.
I deras ställe kunna ersättare tjänstgöra.

I lagen om centrala skiljenämnden finnes stadgat, att endast udda antal ledamöter
må deltaga i avgörandet. När en av de två ledamöter, som jämte ordföranden
icke företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, är frånvarande och
ersättare icke kan tillkallas, innebär denna bestämmelse, att icke heller den andre
ledamoten äger deltaga i avgörandet, utan att beslut får fattas endast av
ordföranden och de ledamöter, som representera arbetsgivar- och arbetarsidorna.
En motsvarande regel har icke upptagits här, då densamma synes vara ägnad
att onödigtvis försvaga det element i domstolen, som skall utgöra särskild garanti
för opartiskt avgörande. Några svårigheter med avseende å omröstningen
behöva icke uppstå därigenom. Om ordföranden och fem ledamöter äro
närvarande samt rösterna stå tre mot tre, äger ordföranden utslagsröst enligt
stadgandet i 23 kap. 3 § rättegångsbalken, som jämlikt bestämmelsen i 35 §
av förevarande lagutkast blir tillämplig i fråga om omröstning till dom.»

Det torde vara avsett, att vid syn på stället, som omförmäles i de sakkunnigas
utkast, domstolen allenast skall upptaga bevis men däremot icke meddela
dom. I syfte att tydligare utmärka detta förhållande har jag låtit bestämmelsen
undergå en redaktionell jämkning.

11 §•

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades till
lagrådet, stadgades, att arbetsdomstolen skulle upptaga tvister, som grundade
sig på kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare. Enligt departementschefens
uttalande måste detta uttryck tagas i vidsträckt bemärkelse, så att därunder
inbegrepes alla tvister, där det framställda rättsanspråket ytterst bottnade
i ett på kollektivavtal beroende rättsförhållande. Dit borde exempelvis
räknas talan om skadestånd på grund av arbetsinställelse, stridande mot lagen
om kollektivavtal, och även enskild arbetares fordran på utbekommande av någon
honom enligt kollektivavtal tillkommande förmån, då för anspråkets bedömande
erfordrades tolkning av kollektivavtalet, då således detta utgjorde grund för
anspråket. Vore däremot kollektivavtalets innebörd ej föremål för olika uppfattning,
utan grundade sig den förda talan uteslutande på arbetsavtalet, ehuru
detta hämtat sitt innehåll i förevarande del ur ett kollektivavtal, hörde tvisten
ej till arbetsdomstolen utan till de allmänna domstolarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

167 A. 11 §.

Vid granskning inom lagrådet av nämnda förslag anmärkte lagrådets samtliga
ledamöter, att för uppdragande av gränsen mellan arbetsdomstolens ock de
allmänna domstolarnas kompetensområde, på sätt med förslaget varit avsett,
erfordrades förtydligande av stadgandets avfattning. Två ledamöter ansågo,
att detta kunde vinnas, därest med bibehållande såsom huvudregel av
förslagets bestämmelse såsom undantag angåves, att till allmän domstol hörde
mål mellan arbetsgivare och arbetare rörande anspråk, som grundade sig
jämväl på arbetsavtal, såvida anspråket ej avsåge skadestånd i följd av arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande, som förmenades hava
skett i strid mot kollektivavtalet eller mot lagen om kollektivavtal, eller tvist
yppats mellan parterna angående kollektivavtalets giltighet, bestånd eller rätta
innebörd. Två ledamöter av lagrådet ansågo, att gränsen mellan arbetsdomstolens
och de särskilda domstolarnes kompetensområden icke lämpligen kunde
uppdragas på sätt av departementschefen angivits. Att låta allmän underrätts
kompetens i ett mål rörande arbetsavtalsförhållande bero därav, att i målet ej
yppades tvist om innehållet av ett till grund för arbetsavtalet liggande kollektivavtal,
kunde ej vara lämpligt. Det lät tänka sig, att i ett mål rörande utfående
av arbetslön eller dylikt en på kollektivavtalets innehåll grundad sakinvändning
framställdes först på ett framskridet stadium av målets handläggning,
tilläventyrs först i överinstans, och det vore stötande, om såsom enligt
förslaget bleve fallet, all den handläggning målet redan vunnit då skulle tjäna
till intet, och käranden utan möjlighet till gottgörelse nödgas finna sig i tidspillan
och kostnader, som vållats honom. Olämpligt och oegentligt förefölle
även, att, såsom under vissa omständigheter komme att inträffa, arbetsdomstolen
skulle betungas med behandling av de bagatellfrågor, som, vid sidan av
spörsmålet om kollektivavtalets tolkning, kunde komma att föreligga i mål mellan
enskild arbetare och hans arbetsgivare. Bättre syntes vara att låta mål rörande
arbetsavtal under alla förhållanden upptagas av allmän domstol men stadga,
att, i händelse tvist yppades om rätta förståndet av kollektivavtal och målets
utgång vore beroende av tvisten, rätten skulle hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen
utföra nämnda tvist samt låta målet i övrigt vila. Från berörda regler
borde emellertid undantag göras för det fall, att fråga vore om skadestånd i
anledning av avskedande eller upphörande med arbete eller av blockad eller
bojkott eller därmed jämförlig åtgärd, och den åtgärd, som föranlett skadan,
förmenades stå i strid med ingånget kollektivavtal eller med lagen om kollektivavtal.
När arbetsgivare eller arbetare ville kräva dylikt skadestånd, önskade
han esomoftast att i sammanhang med det skadestånd, som kunde grundas
på att själva arbetsavtalet blivit kränkt, tillika kräva skadestånd i anledning
av en med hänsyn till kollektivavtalet obehörig arbetsinställelse, som fortfarit
efter det uppsägningstiden utgått; och då detta senare yrkande måste tillhöra
arbetsdomstolen, syntes det lämpligt, att även det förra kunde där handläggas.
Även mål rörande ett enstaka avskedande, som förmenades stå i strid
med kollektivavtalet, skulle enligt berörda uppfattning komma att i sin helhet
upptagas av arbetsdomstolen.

Departementschefen ansåg emellertid lämpligast att låta den huvudprincip,

A. ll §. 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

som legat till grund för förslaget i förevarande del, vara orubbad och endast vidtaga
de tillstyrkta förtydligandena av stadgandet. Det syntes som om obestridliga
fördelar för parterna skulle ligga däri, att en tvist, som rörde såväl
arbetsavtal som kollektivavtal, kunde utföras vid allenast en domstol. Vid
sådant förhållande borde avgörande vikt ej tillmätas den omständigheten, att
arbetsdomstolen tilläventyrs kunde komma att i någon mån upptagas av obetydliga
frågor. Faran för att i något avsevärt antal fall allmän domstol skulle
nödgas avvisa ett anhängiggjort mål på grund av sedermera uppkommen tvist
om kollektivavtals tolkning syntes i själva verket ej vara stor. I enlighet
härmed föreskrevs i det för riksdagen framlagda förslaget, att arbetsdomstolen
skulle handlägga mal rörande kollektivavtal, evad fråga vore om fullgörande
av avtalet, om påföljd av underlåtenhet därutinnan eller av arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd under avtalstiden, om avtalets
giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess hävande. Däremot skulle
mål, som rörde arbetsavtal, tillhöra allmän domstols upptagande, ändå att
tvisten avsåge bestämmelse i arbetsavtalet, som grundade sig på kollektivavtal.
Dock skulle sådant mål tillhöra arbetsdomstolens upptagande, där fråga
vore om skadestånd i anledning av arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd
eller pa grund av avskedande, och den åtgärd, som medfört skadan, förmenades
stå i strid mot kollektivavtalet eller mot lagen om sådant avtal, eller
där tvist förelåge mellan parterna angående kollektivavtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd.

Särskilda utskottet ansag lämpligare att lata mål rörande arbetsavtal med
undantag för de fall, då fråga vore om skadestånd i anledning av otillåten arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd eller på gTund av avskedande,
därest den åtgärd, som medfört skadan, förmenades stå i strid med kollektivavtalet
eller mot lagen om sådant avtal, upptagas av allmän domstol med åliggande
för denna, att om i malet yppades tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd
eller rätta innebörd, hänvisa berörda tvist till arbetsdomstolens avgörande. Därigenom
skulle vinnas, förutom de fördelar, som av lagrådets omförmälda ledamöter
antytts, jämväl att till fromma för rättsenheten från arbetsdomstolens
verksamhetsområde skulle avskiljas det med rättssystemet i övrigt nära sammanhängande
arbetsavtalsförhållandet och dit höra endast spörsmål om det egenartade
kollektivavtalet. De fall, då allmän domstol skulle nödgas hänvisa uppkommen
tvist rörande kollektivavtal till arbetsdomstolen, bleve antagligen ej
särdeles talrika.

Sju ledamöter av utskottet ansago i avgiven reservation, att kompetensgränaen
mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna borde dragas så, att
alla mål rörande arbetsavtal, som grundade sig på ett kollektivavtal, skulle
läggas under arbetsdomstolen. Nämnda regel vore enkel och lättfattlig och till
fromma för domstolens hela verksamhet. En enskild arbetare finge visserligen
för sina i kollektivavtalet bottnande ansprak mot en arbetsgivare vända sig till
den centrala arbetsdomstolen i Stockholm i stället för till domstol i hemorten,
men berörda, olägenhet syntes icke vara av mera avgörande betydelse gent emot
de fördelar i enkelhet och följdriktighet, som vunnes med den förordade anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

169 -4- n il -

ningen. Olägenheten uppvägdes också i rikt mått genom den enklare rättegångsordning
och det snabba avgörande, som arbetsdomstolen bjöde, samt den
tidsbesparing i övrigt, som vunnes genom att arbetsdomstolen bleve enda instans.
Nämnda domstol erbjöde ävenledes större sakkunskap vid ifrågavarande
måls prövning än de allmänna domstolarna.

Förlikningsmannen förordade det i reservationen framställda yrkandet. Till
denna mening anslöt sig även kommerskollegium. Enligt kollegii mening borde
emellertid till arbetsdomstol hänvisas jämväl mål om vissa arbetsavtal, som
icke grundade sig på kollektivavtal.

Vid framläggandet av 1911 års förslag biträdde departementschefen den av
särskilda utskottet gjorda hemställan. Såsom skäl för övergivande av den i
1910 års förslag uttalade uppfattningen framhöll departementschefen, att om
med dess antagande skulle följa, att arbetsdomstolen bleve oskäligt betungad och
hämmades i sin egentliga verksamhet till slitande av kollektiva tvister, nackdelarna
därav inom kort skulle vida överväga de vunna fördelarna. Ej heller
skulle olägenheterna av det i utskottets förslag ifrågasatta systemet kunna bliva
avsevärda. Utskottets uppfattning, att allmän domstol ej i särdeles talrika fall
skulle nödgas hänvisa uppkommen tvist om kollektivavtalet till arbetsdomstolen,
syntes hava goda skäl för sig. Det avgörande skälet hade emellertid varit det
förändrade läge, vari frågan komme, därest rätten till klagan över arbetsdomstolens
beslut i sakfrågor borttoges. Betänkligheterna däremot måste vara
desto större, ju mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområde
sträckte sig ut över förhållanden, som närmare sammanhängde med rättssystemet
i övrigt. Man stode då inför den faran, att vid nämnda domstol kunde utbildas
en emot de allmänna domstolarnas tillämpning av lagar och rättsgrundsatser
av mera allmän karaktär stridande praxis. Genom att från arbetsdomstolens
behörighetsområde undantaga arbetsavtalsförhållandet skulle i den mån
så kunde ske vinnas den garanti för rättsenhetens bevarande, som syntes utgöra
en förutsättning för möjligheten att medgiva apellrättens bortfallande.

I väckta motioner riktades inom riksdagen vissa anmärkningar mot det framlagda
förslagets sätt att uppdraga gränserna för arbetsdomstolens kompetensområde.
Anmärkningarna avsågo, att till arbetsdomstolens handläggning
skulle höra jämväl mål rörande enskilda arbetsavtal, vilka ytterst grundade
sig på kollektivavtal. Särskilda utskottet kunde emellertid icke tillstyrka någon
förändring därutinnan.

Socialstyrelsen framhöll i sitt år 1916 avlämnade förslag, att det ej borde
ifrågakomma att utan vidare föreskriva, att alla arbetsavtalstvister, som bottnade
i kollektivavtal, skulle handläggas av arbetsdomstolen. Därigenom skulle
man riskera att överhopa arbetsdomstolen med bagatelltvister, ofta ej ägnade
för centraliserad handläggning, till men för andra, viktigare uppgifter. Men
då andra betänkligheter än nämnda ej mötte, och å andra sidan en handläggning
vid arbetsdomstolen skulle i en del fall öppna möjlighet till en snabb rättskipning,
syntes det, som borde man ej helt släppa tanken. Enligt socialstyrelsens
mening borde intet hinder finnas för att stadga, att mål av angiven beskaffenhet
finge, därest parterna å ömse sidor därom hemställde och arbetsdomstolen

X911 års
förslag.

1916 års
förslag.

Å. 11 §.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sakkunniga.

funne skäl och tillfälle för sådan handläggning föreligga, upptagas till behandling,
men att i andra fall målet finge gå till allmän domstol och reglerna i 1911
års förslag följas.

I avgivet utlåtande framhöll svenska måleriarbetareförbundet, att det vore
lämpligare, att alla tvister mellan arbetare och arbetsgivare, vilka sinsemellan
vore bundna av kollektivavtal, kunde bliva föremål för prövning av arbetsdomstolen.
Svenska murareförbundet hemställde, att mål rörande arbetsavtal, om
tvisten rörde bestämmelse, som grundade sig på kollektivavtal, finge handläggas
av arbetsdomstolen, därest endera parten hemställde därom och arbetsdomstolen
funne skäl och tillfälle för dylik handläggning. Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet
ansåg, att arbetsdomstolens uppgift borde begränsas
till att avdöma tvister rörande arbetsavtal och kollektivavtal. Domstolen borde
däremot icke hava befogenhet att utdöma skadestånd, vilket borde tillkomma
allmän domstol.

Enligt 1 § i de sakkunnigas utkast skola arbetsdomstolarna handlägga mål
om kollektivavtal. Vad därmed förstås framgår av 2 § första och andra styckena.
Nämnda stycken innehålla, att till mål om kollektivavtal skola hänföras
särskilt mål om kollektivavtals fullgörande, giltighet, bestånd eller rätta innebörd,
mål om förfarande, som strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen
om kollektivavtal stadgas, samt mål om skadestånd för dylikt förfarande eller
om förklaring, att kollektivavtal skall på grund av sådant förfarande icke vidare
vara gällande. Till mål om kollektivavtal skall även räknas mål angående
förhållandet mellan arbetsgivare och enskild arbetare, såframt tvisten rör den
rätt, som på grund av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal tillkommer
någon av dem.

I motiveringen anföra de sakkunniga i denna del:

»Att uttömmande angiva vad som skall hänföras till mål om kollektivavtal
är uppenbarligen förenat med stora svårigheter. De i lagtexten uppräknade
typerna fa därför närmast uppfattas sasom exempel, och i den mån en tvist i
visst fall befinnes icke vara hänförlig under något av dessa exempel, har man
att med ledning av sakens natur söka fastställa, huruvida målet är att hänföra
till kollektivavtal och sålunda hör under arbetsdomstol eller icke är av detta
särskilda slag och sålunda faller under allmän domstols prövning.

Till mål om kollektivavtal hänföras i första hand mål om sådant avtals fullgörande,
giltighet, bestand eller rätta innebörd. Mål om avtalets fullgörande
är exempelvis tvist om arbetsgivares skyldighet att i enskilt arbetsavtal genomföra
kollektivavtalets normer. Till tvist om kollektivavtals giltighet hör exempelvis
fråga om avtalet blivit i behörig ordning upprättat. Under mål om avtalets
bestånd hänföres åter t. ex. fråga om avtalet blivit förlängt eller skall
anses vara uppsagt. Tvist om avtalets rätta innebörd kan föreligga i snart
sagt alla mål om kollektivavtal, men fråga härom kan, på sätt nedan under 4 §
(12 §) skall närmare utvecklas, göras till föremål för särskild prövning i form
av fastställelsetalan.

En annan grupp av mål om kollektivavtal utgöra tvister om förfarande från
ena sidan, som av motsidan förmenas utgöra brott mot kollektivavtal eller mot

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 39.

171 A. 11 §.

vad i lagen om kollektivavtal stadgas. Ett mot avtalet eller kollektivavtalslagen
stridande förfarande kan till en början ligga däri, att någon, som är
bunden av avtalet, åsidosätter sin förpliktelse att i det enskilda arbetsförhållandet
tillämpa kollektivavtalets bestämmelser. Men vidare hänföres till dylikt förfarande
naturligen ock ett åsidosättande av den fredsplikt, som uppställes av
kollektivavtalslagen eller som därutöver blivit särskilt stadgad i avtalet. Ett
förfarande, som sålunda i det ena eller andra hänseendet strider mot lag eller
avtal, kan föranleda ett yrkande om avtalets fullgörande i enlighet med vad
förut sagts. Men förfarandet kan också föranleda ett j^rkande om ersättning
för den skada, som förfarandet förorsakat, och även en tvist om dylikt skadestånd
är naturligen att hänföra till sådana mål, som arbetsdomstol bär att
pröva. När någon under nuvarande rättsordning gjort sig skyldig till förfarande,
som här avses, är det synnerligen vanligt, att parterna till skiljemäns
avgörande hänskjuta allenast frågan, om förfarandet varit stridande mot avtalet
eller icke, utan att yrkande framställes vare sig om avtalets fullgörande
eller om skadestånd. Tvisten utföres med andra ord i form av en fastställelsetalan.
Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att genom avfattningen av
förevarande paragraf särskilt framhålla, att frågan om förfarandets bristande
överensstämmelse med lag eller avtal skall kunna i och för sig utgöra föremål
för domstols prövning.

Enligt 9 § i utkastet till lag om kollektivavtal kan den ena parten i ett kollektivavtalsförhållande
vid arbetsdomstol påyrka, att avtalet skall förklaras
icke vidare vara gällande, om motparten i avtalet gjort sig skyldig till förfarande,
som strider mot avtalet eller lagen. Erinran om att även sådan tvist
hör till dem, som falla under arbetsdomstolarnas kompetens, har upptagits här.

Vid de försök, som tidigare gjorts att genom lagstiftning införa möjlighet
för ett rättsligt avgörande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare, har frågan,
i vilken utsträckning tvister angående enskilda arbetsavtal skulle hänföras
till allmän domstol eller arbetsdomstol, tilldragit sig särskild uppmärksamhet.
Härvid har även varit fråga, huruvida tvister angående enskilda arbetsavtal,
som icke på något sätt stå i samband med kollektivavtal, skola kunna dragas
under arbetsdomstols prövning. Detta synes icke böra ifrågasättas i förevarande
sammanhang. Däremot gäller det att taga ståndpunkt till spörsmålet,
i vad mån tvister angående enskilda arbetsavtal, som hämtat sitt innehåll från
kollektivavtal, skola avgöras i den ena eller andra ordningen.

Med avseende å detta spörsmål är särskilt att erinra om det stadgande,
som föreslagits i 3 § av utkastet till lag om kollektivavtal. Enligt nämnda
stadgande skola kollektivavtalets normer automatiskt överföras på det enskilda
arbetsavtalet, när båda kontrahenterna i det enskilda avtalet äro bundna
av kollektivavtal. Är arbetsgivaren bunden men arbetaren obunden, skola ävenledes
kollektivavtalets normer gälla, dock att kontrahenterna här hava möjlighet
att träffa andra bestämmelser, vilket däremot icke är tillåtet i förstnämnda
fall. Genom denna reglering, som otvivelaktigt torde överensstämma med den
allmänna uppfattningen inom organisationerna å ömse sidor, framträder det
enskilda arbetsavtalet i de ojämförligt flesta fall icke för kontrahenterna så -

A. ll §. 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttrande.

som ett särskilt avtal. Kontrahenterna känna sig såsom direkt berättigade och
förpliktade genom kollektivavtalet. Det skulle under sådana förhållanden säkerligen
för organisationerna och deras medlemmar framstå såsom en inkonsekvens,
om frågor rörande det enskilda arbetsavtalet, vilka hade sin grund i
en tillämpning av kollektivavtalet, icke skulle avgöras i samma ordning som
andra tvister rörande detta.

I förevarande samband förtjänar även en annan omständighet att bliva påpekad.
På sätt närmare utvecklas nedan under 4 § (12 §) måste stor frihet medgivas
parterna att vid arbetsdomstol utföra sina tvister i form av fastställelsetalan
rörande avtalets tolkning i det ena eller andra avseendet. Erfarenheten
särskilt från centrala skiljenämnden utvisar, att de flesta tolkningstvister rörande
kollektivavtal hava sin grund i frågor rörande enskild arbetares rätt enligt
kollektivavtal. Fråga uppstår exempelvis vid en särskild arbetsplats, huruvida
en viss arbetare med hänsyn till tidpunkten, då han anställdes, äger
åtnjuta semesterersättning, som enligt kollektivavtal skall utgå efter viss tids
anställning, eller tvist uppstår, huruvida en enskild arbetare eller en grupp arbetare
vid en arbetsplats äga rätt att för visst utfört arbete åtnjuta ersättning
enligt den ena eller den andra punkten i gällande ackordsprislista. En
dylik fråga kan dragas under domstols avgörande antingen på det sättet, att
å vederbörande arbetares vägnar framställes yrkande, att arbetsgivaren skall
förpliktas utgiva det belopp, vartill arbetaren anser sig berättigad, eller ock
så, att arbetarorganisationen upptar frågan som en rent principiell tolkningsfråga,
i vilken senare händelse talan icke ens behöver hänföras till det speciella
fall, som föranlett, att frågan uppkommit. På grund av denna senare
möjlighet finnes än mindre anledning att förvägra frågans upptagande av
arbetsdomstol, när talan lägges på förstnämnda sätt.

Med anledning härav har i förevarande paragrafs andra stycke upptagits ett
förtydligande tillägg, enligt vilket även förhållandet mellan arbetsgivare och
enskild arbetare kan göras till föremål för arbetsdomstols bedömande, såframt
tvisten rör den rätt, som på grund av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
skall tillkomma någon av dem. Under allmän domstol hör däremot mål
om enskilt arbetsavtal, när tvisten icke har sin grund i tillämpningen av kollektivavtal,
även om det enskilda arbetsavtalet hämtat vissa normer från kollektivavtal.
I huvudsak torde denna lösning överensstämma med den, som givits
i det vid 1911 års riksdag framlagda förslaget.»

Beträffande de i utkastet givna bestämmelserna, vilka angiva arbetsdomstolarnas
kompetensområde, har socialstyrelsen anmärkt, att deras vaga avfattning
icke tillbörligen tillgodosåge nämnda uppgift. Sålunda gåve ej deras
text upplysning, huruvida arbetsdomstolarna ensamma skulle vara behöriga att
handlägga mål om kollektivavtal eller om de endast skulle erbjuda möjlighet till
en i vissa fall önskvärd specialbehandling. Betänkligare vore dock, att förslagsställarna
icke närmare preciserat begreppet »mål om kollektivavtal» utan nöjt
sig med att i stället uppräkna vissa slag av mål, som särskilt skulle vara att
hänföra till nämnda kategori, samt tillägga den förklaring, att till ifrågavarande
mål under viss förutsättning även skulle räknas mål angående förhållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

173 A. 11 §.

det mellan arbetsgivare och enskild arbetare. Meningen med och innebörden
av berörda förklaring gåve för övrigt anledning till tvekan. Möjligen kunde
man vara benägen att av tillfogandet av berörda förklaring draga den slutsatsen,
att den förra bestämmelsen endast skulle syfta på förhållandet mellan
parterna i kollektivavtalet. En sådan slutsats måste dock, med hänsyn till att
stridigheterna beträffande kollektivavtal väsentligen framträdde i det enskilda
arbetsförhållandet, avvisas såsom oantagbar, något som även funne stöd i motiveringen.
Det senare stadgandet syntes sålunda syfta på något särskilt slag
av sådana tvister rörande enskilda arbetsavtal, som stode i samband med kollektivavtal.
Av motiveringen att döma syntes man därvid haft i tankarna bland
annat det fall, som avsåges i 3 § andra .stycket i lagen om kollektivavtal, d. v. s.
då arbetsgivaren vore bunden av kollektivavtal men arbetarna icke. Möjligen
åsyftades även andra fall, då för att använda motiveringens ord, arbetsavtalet
»hämtat sitt innehåll från kollektivavtal», såsom exempelvis när i arbetsavtalet
mellan av kollektivavtal obundna arbetsgivare och arbetare inom jordbruket för
enkelhets skull hänvisades till gällande kollektivavtal.

Med den bristande preciseringen av begreppet »mål om kollektivavtal» skulle
möjligen till dylika mål kunna räknas alla slag av mål, som på något sätt rörde
tillämpningen av kollektivavtal, såsom exempelvis brottmål, till exempel bedrägeri
beträffande kollektivavtal, och tvist om nyttjanderätt på grund av dylikt
avtal till jord å landet. Bortsett från sådana mål, som uppenbart vore att hänföra
till mål om kollektivavtal, komme väl en del mål beträffande dylika avtal
att anhängiggöras vid de vanliga domstolarna och en del vid arbetsdomstolarna.
Det skulle sålunda i många fall ankomma på de vanliga domstolarna att avgöra,
huruvida ett mål vore att hänföra till mål om kollektivavtal eller icke —
och praxis därvid skulle sannolikt åtminstone till en början bliva ganska skiftande.

Jämväl i ett annat avseende syntes omförmälda bestämmelser giva anledning
till erinran. Av de talrika tvister, som oförtydbart bottnade i ett kollektivavtalsförhållande,
vore många av sådan beskaffenhet, att deras hänvisande till en
specialdomstol måste förefalla tämligen omotiverat. Målet kunde nämligen, i
vad det anginge kollektivavtalet, vara fullkomligt klart för varje opartisk person
med normalt förstånd, men endera parten kunde tredskas att fullgöra sina
åtaganden eller skiljaktiga meningar kunde göras gällande i fråga om myckenhet
eller beskaffenhet av utfört arbete eller utgiven arbetslön eller dylikt. I
dylika fall, till exempel vid tvister mellan jordbrukare och deras arbetare, syntes
häradsrätten i orten med sin nämnd antagligen till och med besitta större
kompetens för tvistens bedömande än arbetsdomstolen. För parterna skulle
målens handläggning vid en kanske avlägset förlagd arbetsdomstol, där de
skulle iakttaga personlig inställelse, medföra i hög grad ökade kostnader och
besvär.

För inrättande av arbetsdomstolar syntes i huvudsak två motiv kunna tala
— önskemålet att därmed bereda tillgång till snabb, billig och parternas synpunkter
förstående handläggning av tvister i gemen rörande arbetsavtalet eller
behovet att få till stånd en auktoritativ, sakkunnig och i viss mån rättsbildande

A. 11 §. 174

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe mentschefen.

provning av mer betydelsefulla eller svårbedömda mål rörande kollektivavtal.
En fullt tillfredsställande lösning av frågan om arbetsdomstolar borde givetvis
tillgodose båda de antydda syftena.

För tillgodoseende av det förstnämnda önskemålet .skulle uppenbarligen erfordras
ett mycket stort antal lokala arbetsdomstolar. Otvivelaktigt kunde åtskilliga
skäl anföras för ett mer fullständigt system av lokala arbetsdomstolar,
avsedda för alla slag av tvister angående arbetsavtal — en åtskillnad mellan mer
eller mindre eller icke alls kollektivavtalsberoende tvister vore svår att genomföra
och måhända även praktiskt taget mindre motiverad. Någon omöjlighet
att åvägabringa ett dylikt system skulle sannolikt, kanske särskilt efter processreformens
genomförande, ej föreligga, till exempel genom att låta en lagfaren
ledamot vid varje underrätt jämte tillkallade arbetsgivar- och arbetarrepresentanter
fungera såsom arbetsdomstol. Emellertid hade icke — åtminstone ej på
senare tid — något mer allmänt krav i sådant avseende gjorts gällande. Man
saknade sålunda, oavsett att reformen givetvis skulle medföra avsevärda kostnader,
för närvarande skäl att vidare uppehålla sig vid tanken på ett dylikt omfattande
system av lokala arbetsdomstolar.

För en rättsskipning i enlighet med det senare av angivna alternativ, d. v. s.
omfattande allenast vissa särskilt kvalificerade mål om kollektivavtal, skulle
givetvis ej behövas någon större apparat.

Med hänsyn till det anförda har styrelsen ansett, att till arbetsdomstols kompetensområde
borde hänföras endast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål
om kollektivavtal.

Frågan om utskiljande av de mål, som skola höra under arbetsdomstols i
stället för allmän domstols prövning, har vid alla tidigare lagstiftningsförsök
på förevarande område visat sig erbjuda stora tekniska svårigheter. Innan jag
närmare ingår på frågan, vill jag i anledning av socialstyrelsens yttrande såsom
ett allmänt omdöme uttala, att jag icke anser det vara utförbart att uppdraga
en allmängiltig gräns på sådant sätt, att till arbetsdomstolen skulle
komma att hänföras allenast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål om
kollektivavtal. Socialstyrelsen har icke antytt, hur en sådan gräns borde dragas
och har själv i annat .sammanhang framhållit, att stridigheterna beträffande
kollektivavtal väsentligen framträda i det enskilda arbetsavtalet. Det
sålunda påpekade förhållandet, som kraftigt betonats redan av de sakkunniga,
måste enligt min mening bliva avgörande för frågans lösning. Ett enskilt arbetsavtal
mellan kollektivavtalsbundna parter framträder i regel endast såsom
ett avtal om anställning. Det enskilda arbetsavtal, som i och med anställningen
likväl kan anses komma till stånd, upptager i regel utan vidare kollektivavtalets
regler. En tvist mellan arbetsgivare och enskild arbetare rörande
deras inbördes rättsförhållande, i den mån detta är reglerat genom kollektivavtalet,
kan visserligen sägas vara i första hand en tvist om det enskilda arbetsavtalet
men oftast rör tvisten egentligen kollektivavtalet. Men därmed har
också tvisten fått en helt annan karaktär. En fråga, som är av ytterst ringa
vikt, sett från det enskilda arbetsavtalets synpunkt, kan bliva prejudicerande
för alla de andra enskilda arbetsavtal, som hämtat sitt innehåll från ifrågava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

175 -4. 11 §.

rande kollektivavtal. Härmed sammanhänger, att om organisationerna intressera
sig för en sålunda i det enskilda förhållandet uppkommen tvistefråga, de
hava möjlighet att framlägga denna för domstol antingen sådan den föreligger,
d. v. s. såsom en tvist angående ett speciellt fall, eller ock såsom en ren
principfråga utan hänvisning till det enskilda fallet. Huruvida det ena eller
det andra sättet väljes beror oftast på en tillfällighet, men erfarenheten från
centrala skiljenämnden visar, att man merendels väljer en medelväg, i det man
visserligen hänför sig till ett speciellt fall men icke framställer något yrkande
om fullgörelse utan nöjer sig med ett principuttalande angående rättsfrågan.
De sålunda åberopade omständigheterna torde tillräckligt visa, att man vid
fastställandet av arbetsdomstolens kompetens svårligen kan göra skillnad mellan
de fall, då tvisten framträder såsom en tvist endast om kollektivavtalet
eller såsom en tvist, som i första hand rör det enskilda arbetsavtalet men därmed
också kollektivavtalet. Därjämte torde de anförda omständigheterna till fullo
visa, att värdet av tvisteföremålet i det speciella fallet icke är någon tillförlitlig
grund för bedömande av målets vikt. Att man icke heller på annat sätt
än nu ifrågasatts torde kunna finna någon gräns, varigenom till arbetsdomstolen
skulle hänföras endast mera betydelsefulla och svårbedömda mål om
kollektivavtal, torde framgå av vad jag i fortsättningen kommer att anföra.

Det må ock erinras, att en gräns mellan betydelsefulla och mindre betydelsefulla
mål, varav de förra skulle hänföras till arbetsdomstolen och de senare
till allmän domstol, knappast heller kan anses önskvärd, i den mån därigenom
likartade frågor skulle komma att bedömas än av arbetsdomstolen och än av
allmän domstol. På detta ömtåliga område är det av yttersta vikt att en enhetlig
rättspraxis utbildas.

Vid bedömandet av frågan om bästa sättet för bestämmandet av arbetsdomstolens
och de allmänna domstolarnas inbördes kompetens måste man taga hänssm
till särskilt tre synpunkter. Då arbetsdomstolen tillskapas för att möjliggöra
en speciellt sakkunnig prövning, gäller det till en början att med hänsyn
till mål av olika beskaffenhet avgöra om de erfordra ifrågavarande specialbehandling.
Vidare måste reglerna vara så enkla och överskådliga som
möjligt för att därmed undvika tvister rörande själva behörighetsfrågan. Slutligen
måste man tillse, att arbetsdomstolen icke i alltför hög grad betungas
med arbete, vilket är av särskild vikt, så länge dess ledamöter förutsättas skola
fylla sin uppgift vid sidan av annan verksamhet.

Vad angår den första synpunkten eller frågan om målens behov av specialbehandling
torde man i stort sett kunna i fem olika grupper uppdela de mål,
om vilkas hänskjutande till arbetsdomstol det över huvud kan bliva fråga. Den
första gruppen omfattar fall, där tvist råder om själva kollektivavtalet d. v. s.
huruvida ett kollektivavtal över huvud kommit till stånd eller är tillämpligt
på viss arbetsgivare eller viss grupp arbetare, eller huruvida avtalet fortfarande
består eller vad dess särskilda bestämmelser skola anses innebära. Den andra
gruppen omfattar fall, där tvist icke råder om kollektivavtalet självt utan
där det gäller att med kollektivavtalets bestämmelser som utgångspunkt be -

A. 11 §. 176

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

döma vissa faktiska omständigheters förhandenvaro eller innebörd och med ledning
därav avgöra, huruvida eller på vad sätt kollektivavtalet är tillämpligt.
Exempel på mål, tillhörande denna grupp, skall lämnas i det följande. En
tredje grupp av mål omfattar fall, där det gäller att bedöma, huruvida vissa
förfaranden, särskilt stridsåtgärder eller medverkan däri, varit stridande mot
kollektivavtalslagens bestämmelser. Den fjärde gruppen omfattar de specialfall,
som avses i 8 § av förslaget till lag om kollektivavtal, således fall, där
fråga är att pa grund av avtals- eller lagstridigt förfarande häva kollektivavtalet
eller medgiva befrielse från förpliktelse på grund av avtalet. Det må
erinras, att under denna grupp kunna komma fall, som även kunna inordnas
under andra grupper. Den femte gruppen slutligen omfattar fall, där målet
såtillvida står i samband med ett kollektivavtal, att anspråket väl har sin grund
i en genom kollektivavtal reglerad rätt men själva tvisten rör omständighet,
som ligger helt utanför kollektivavtalsförhållandet, till exempel då krav reses
på utfående av lön, som är bestämd genom kollektivavtal, men invändning göres
om betalning, motfordran, preskription eller dylikt.

Någon tvekan kan icke råda därom, att mål, tillhörande den första gruppen,
böra avgöras av arbetsdomstolen. Det rör sig här om kollektivavtalstvister i
egentligaste mening. Av vad jag förut anfört framgår, att undantag icke får
göras för de fall, då tvisten väl i första hand rör ett enskilt arbetsavtal,
men denna icke kan avgöras utan prövning av huruvida ett kollektivavtal verkligen
består eller utan tolkning av dess innebörd i visst hänseende, Att tredje
och fjärde gruppens mål också skola höra under arbetsdomstolen är uppenbart.
Vad femte gruppens mål angår finnes däremot ingen reell grund för att de
skola bedömas av arbetsdomstolen. De äro i regel icke på något sätt färgade
av de särskilda förhallanden, som föranleda behov av en lagstiftning på förevarande
område. Det vore tvärtom olämpligt, att dylika mål upptoges av
arbetsdomstolen, då denna därigenom i alltför stor utsträckning komme att
behandla frågor av allmän juridisk innebörd, med hänsyn till vilka den icke
blivit sammansatt och där den möjligen kunde tillämpa en praxis, som strede
mot de allmänna domstolarnas. Häremot kan icke invändas, att även tvister
av detta slag fordra ett snabbare avgörande än som kan ske vid de allmänna
domstolarna. I nämnda avseende finnes ej anledning att göra skillnad på de
mål mellan arbetsgivare och arbetare, där kravet grundar sig på en genom kollektivavtal
reglerad rätt, och de mål, där endast ett enskilt arbetsavtal föreligger.
Och någon möjlighet att göra arbetsdomstolen till forum för alla slags
arbetstvister finnes uppenbarligen icke.

Återstå mål tillhörande andra gruppen. Det rör sig här om tvister av vitt
skiftande natur, och någon sammanfattande karaktäristik av dem låter sig
knappast göra. Till belysning må några exempel anföras. I samband med biläggandet
av en konflikt har föreskrivits, att trakasserier ej få förekomma,
och tvist uppstår sedermera, huruvida en arbetares avskedande eller förflyttning
till arbete av mindre angenämt slag varit ett utslag av trakasseri eller betingat
av andra skäl. En dylik fråga bör lämpligen behandlas av arbetsdomstolen,
då den är helt färgad av parternas nyss intagna strid sställning. I ett annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

177 -4. 11 £

fall äger arbetsgivare utan iakttagande av uppsägningstid avskeda arbetare, som
ej skött sig i arbetet, och tvist uppstår, huruvida en sålunda avskedad arbetare
varit exempelvis berusad under arbetet. Om hänsyn tagas endast till utredningssynpunkten,
skulle ett sådant mål med större fördel handläggas av allmän
domstol, men ofta skall det i dylika fall visa sig, att kamraternas partitagande
för den avskedade givit sådan speciell färg åt tvisten, att den lämpligen bör
avgöras av arbetsdomstolen. Ett tredje exempel erbjuder det fall, att tvist
uppstår, huruvida ett arbete utförts på sådant sätt, att det faller under den
ena eller andra punkten i en ackordsprislista. Här kan göras gällande, att arbetsdomstolen
på grund av sin större sakkunskap har större förutsättningar än
allmän domstol att avgöra tvisten. Slutligen må såsom ett fjärde exempel anföras
det fall, att i ackordsprislista för stuverifacket upptagits olika ackordspris
för lastning eller lossning av två särskilda varuslag, som dock ligga varandra
mycket nära, samt tvist uppstår huruvida en viss last utgöres av det ena
eller andra varuslaget. Mellan en sådan tvist och en vanlig handelstvist rörande
vajas kvalitet finnes uppenbarligen ringa skillnad, och det kunde därför synas
vara föga anledning att låta en sådan tvist avgöras av arbetsdomstolen.

Beträffande tvister, tillhörande andra gruppen, göra sig sålunda motsatta
synpunkter gällande. Någon möjlighet att genom en lagregel uppdela denna
grupp av tvister mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna torde
icke finnas. Det gäller sålunda att välja den ena eller andra utvägen för gruppen
i dess helhet. För de allmänna domstolarna tala onekligen vissa skäl.
Tvister av ifrågavarande slag kunna i regel icke avgöras utan ingående utredning
om de faktiska omständigheterna, och sådan utredning kan oftast med
mindre kostnad och besvär förebringas vid allmän domstol i orten än vid en
central specialdomstol. I regel är ej heller ett avgörande i dylik tvist av särskilt
prejudicerande karaktär. Enligt, mitt förmenande tala dock övervägande
skäl för att hänföra dessa tvister till arbetsdomstolen. Först märkes, att det
kan vara mycket svårt, särskilt vid målets anhängiggörande, att bedöma huruvida
icke vid sidan av tvist rörande de faktiska omständigheterna också föreligger
meningsskiljaktighet angående avtalets tolkning. Vid avgörandet av
tvister utav detta slag torde det vidare i regel vara av vikt, att de dömande besitta
allmän erfarenhet beträffande tvister mellan arbetsgivare och arbetare, en
erfarenhet, som kan förväntas förefinnas endast i arbetsdomstolen. Av stor betydelse
är slutligen, att organisationerna kunna förutsättas ofta intressera sig
även för tvister av detta slag, och att det då ställer sig naturligt, att organisationerna
få utföra talan efter samma regler, som gälla för andra tvister om kollektivavtal.
Till sistnämnda fråga skall jag återkomma vid behandlingen
av 13 §.

Härefter övergår jag till den andra synpunkten på förevarande spörsmål,
nämligen behovet att utforma reglerna på ett sätt, som i möjligaste mån hindrar
tvister angående själva behörighetsfrågan. Då det gäller att hänvisa särskilda
mål till ett specialforum, är det ett önskemål, att man redan av den
grund, som käranden åberopar för sin talan, skall kunna bedöma, huruvida
tvisten bör hänföras till detta specialforum eller till allmän domstol. Om möjBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 liäft. (Nr 39.) 12

n g. 178

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ligt bör man undvika, att målets hänförande till den ena eller andra domstolen
blir beroende på de sakinvändningar, som svaranden framställer, enär käranden
då icke kan på förhand beräkna, vart han skall vända sig med sin talan. Ur
denna synpunkt vore det mest tilltalande att låta arbetsdomstolen upptaga alla
mål, däri såsom grund för kärandens yrkande åberopas ett kollektivavtal. Ett
krav om utfående av lön skulle således gå till arbetsdomstolen, om lönen vore
bestämd genom kollektivavtal, oberoende av vilka invändningar svaranden
framställde. Härigenom skulle till arbetsdomstolen komma att hänföras alla
mål, tillhörande den ovan angivna femte gruppen. På sätt jag förut sökt utveckla
vore detta dock icke lämpligt med hänsyn till den sakliga kompetensen.
Något annat sätt att bestämma behörighetsgränsen utan allt avseende å svarandens
invändningar torde icke vara möjligt att finna, och ett hänsynstagande
till dessa invändningar synes därför vara ofrånkomligt.

Att det i ett visst fall kan komma att bero på svarandens sakinvändriingar,
vilken domstol är behörig, medför en särskild olägenhet utöver vad förut framhållits.
Om tvist anhängiggjorts vid allmän domstol, kan en invändning från
svarandens sida, vilken medför att målet hänskjutes till arbetsdomstolen, framställas
på hur sent stadium av rättegången som helst, till och med i högre instans,
med den påföljd att hela den föregående handläggningen blir utan värde
och måste upprepas vid arbetsdomstolen. Denna omständighet föranledde på sin
tid ett uppslag till kompetensfrågans lösning, som först framfördes av två ledamöter
i lagrådet vid granskningen av 1910 års förslag och sedermera lades till
grund för det vid 1911 års riksdag framlagda förslaget. Mål, som rörde enskilt
arbetsavtal, skulle enligt detta förslag i allmänhet tillhöra allmän domstols
upptagande, ändå att tvisten avsåge bestämmelse i arbetsavtalet, som
grundade sig på kollektivavtal. Om under handläggningen vid allmän domstol
tvist yppades om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd och
målets utgång vore därav beroende, skulle rätten hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen
utföra tvisten om kollektivavtalet, och skulle målet i övrigt förklaras
vilande i avbidan på tvistens avgörande.

Efter de erfarenheter, som man numera hunnit samla angående tvister om
kollektivavtal, särskilt genom centrala skiljenämndens verksamhet, måste det
sålunda framställda förslaget till lösning av kompetensfrågan betecknas såsom
otillfredsställande. Till en början skulle varje tvist angående rättsförhållandet
mellan arbetsgivare och enskild arbetare, där fråga icke uppstode om kollektivavtalets
giltighet, bestånd eller innebörd, helt undandragas arbetsdomstolens
prövning. Sålunda skulle alla mål, som tillhöra den förut angivna andra gruppen,
enbart handläggas av allmän domstol, ehuru — på sätt jag redan sökt påvisa
— övervägande skäl tala för att dylika mål hänföras till arbetsdomstolen.
Förslagets olägenheter framträda emellertid allra starkast i fråga om de fall,
där tvist råder angående kollektivavtalets giltighet, bestånd eller innebörd.
Att döma av den motivering, som vid skilda tillfällen lämnats för förslaget,
synes man hava tänkt sig, att i mål om rättsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, vilka båda äro bundna av kollektivavtal, tvist endast sällan skulle
yppas om detta senare. Erfarenheten utvisar emellertid motsatsen. Jag kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

179 -i- n §.

härvid hänvisa till den framställning rörande förhållandet mellan tvister om enskilt
arbetsavtal och kollektivavtal, som de sakkunniga lämnat och till vad jag
anfört i början av mitt yttrande under denna paragraf. Här må tilläggas, att
även tvister mellan enskilda organisationsmedlemmar angående kollektivavtalet
i regel upptagas till förhandling mellan organisationerna. Oaktat det sålunda
i de ojämförligt flesta fall vore genom förhandlingar redan på förhand känt,
att tvist rörde kollektivavtals giltighet, bestånd eller innebörd, skulle enligt
1911 års förslag talan instämmas till allmän domstol. Denna skulle därefter
hänvisa parterna att utföra en särskild tvist vid arbetsdomstolen angående kollektivavtalet.
Sedan sålunda dom erhållits i denna del, skulle den allmänna
domstolen döma i målet i övrigt. I regel skulle det härvid visa sig, att tvisten
vore i sak avgjord genom arbetsdomstolens beslut, och för den allmänna domstolen
skulle icke återstå annat än att formellt ogilla ett framställt krav eller
utdöma ett oftast ostridigt belopp.

Man kunde emellertid tänka sig ett annat sätt för att förhindra, att behörighetsfrågan
komme upp på för sent stadium under ett måls handläggning vid
allmän domstol. Det kunde sålunda stadgas, att en av svaranden framställd
invändning aldrig finge föranleda målets hänvisande till arbetsdomstolen, med
mindre invändningen framställts vid första rättegångstillfället. Om invändningen
gjordes först senare, skulle målet fortfarande handläggas av allmän
domstol, oaktat det till sin beskaffenhet egentligen hörde under arbetsdomstolen.
Ett sådant stadgande skulle tydligen hava sin plats i rättegångsbalken.

Emellertid har jag icke ansett mig böra upptaga något förslag i den riktning,
som sist angivits. Enligt mitt förmenande är faran för att ett mål skall
behöva avvisas av allmän domstol på grund av en svarandens sakinvändning
mycket ringa. Om arbetsdomstolens kompetensområde bestämmes så, att till densamma
läggas alla mål tillhörande de fyra första av mig angivna grupperna, torde
det nämligen redan före ett måls anhängiggörande i regel vara uppenbart, huruvida
målet hör under arbetsdomstolen eller allmän domstol. Man kan nämligen
utgå från, att den allmänna bakgrunden för målet blivit vederbörligen utredd
på förhand genom förhandlingar mellan parterna och deras organisationer. Genom
lagtextens avfattning har jag också sökt understryka vad som sålunda kan
anses utgöra det normala utgångsläget för en tvist, som hör under arbetsdomstolen.
Vare sig fråga är om mål tillhörande första eller andra gruppen torde
i regel tvisten mellan parterna hava tagit sig uttryck i ett visst förfarande
från den ena sidan, som den andra sidan förmenar vara stridande mot avtalet.
I många fall består detta förfarande i att lönerna av arbetsgivaren utbetalats
med belopp, som man på arbetarsidan anser vara felaktigt beräknade, eller att
arbetsgivaren innehållit belopp, som arbetarna anse hava bort utbetalas i ersättning
för övertidsarbete, sjukvård etc. Att sålunda tvisten tagit sig uttryek
i ett visst förfarande torde undantagslöst gälla i de fall, som avses i den andra
gruppen, men även i fall tillhörande första gruppen lärer detta vara det regelmässiga.
Man kan därför enligt min mening såsom huvudfall av tvist, som hör
under arbetsdomstolen, angiva, att tvisten rör ett förfarande, som förmenas
strida antingen mot kollektivavtalet eller mot lagen om kollektivavtal, varvid

A. 11 §.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

den senare beteckningen syftar särskilt på de olovliga stridsåtgärderna. Men
på grund av denna huvudregel bör också käranden veta, att om hans påstående
går ut på, att ett förfarande av nämnda beskaffenhet föreligger, målet också
hör under arbetsdomstolens prövning. I samband med tvister om förfarande,
som förmenas strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, hava särskilt
nämnts tvister om påföljd för dylikt förfarande. Även om det står utom
tvist, att förfarandet är stridande mot avtal eller lag, kan tvist uppstå om till
exempel skadestånd. Till påföljd, varom här är fråga, bör även räknas förklaring
om avtalets hävande eller om befrielse från förpliktelse på grund av avtalet
på sätt sägs i 8 § av kollektivavtalslagen. Till förut angivna huvudregel
ansluter sig en regel, att till arbetsdomstol hör mål om kollektivavtals giltighet,
bestånd eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om sådant förfarande, som
ovan sägs. Det skall ej förnekas, att i fall, där denna senare regel är tillämplig,
mål kan komma att upptagas vid allmän domstol och sedermera på grund av
en svarandens sakinvändning avvisas, men jag hyser en bestämd uppfattning,
att risken härför är obetydlig.

Emellertid återstår att beakta även den tredje av mig förut berörda synpunkten,
nämligen att arbetsdomstolen ej får belastas i allt för hög grad. Jag har i
detta avseende bland annat haft under övervägande att föreslå en bestämmelse,
enligt vilken arbetsdomstolen skulle kunna visa från sig mål, i vilka arbetsdomstolen
visserligen vore kompetent men tvisten rörde rättsförhållandet mellan
arbetsgivare och enskild arbetare samt för målets avgörande krävdes en utredning,
som arbetsdomstolen funne lämpligare kunna verkställas vid allmän
domstol. Jag har emellertid trott, att en sådan bestämmelse icke skulle få
nämnvärd praktisk betydelse. Dels har jag den uppfattningen, att mål av
denna beskaffenhet icke skola förekomma i större omfattning och dels skulle
arbetsdomstolen säkerligen finna det betänkligt att utnyttja ifrågavarande regel,
sedan målet en gång anhängiggjorts, då ju parterna på detta sätt skulle
drabbas av dubbelt besvär och dubbla kostnader.

Den bästa garantien för att arbetsdomstolen icke skall överbelastas torde man
finna i en ytterligare begränsning av rätten för enskild medlem av organisation
att väcka talan vid arbetsdomstolen. Jag skall återkomma till denna fråga
vid 13 §.

Verkan av
skiljeavtal.

1910 års
förslag.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes om
införande av stadgande, att när parter, som slutit kollektivavtal, i detta överenskommit
om tvisters avgörande i viss angiven ordning (skiljedom, tariffnämnd
eller dylikt) med bindande verkan för parterna, arbetsdomstolen icke
hade att taga befattning med tvister på grund av sådant kollektivavtal. Ett
dylikt stadgande syntes emellertid särskilda utskottet överflödigt. Uppenbarligen
kunde parterna på berörda område liksom i fråga om andra rättstvister
genom överenskommelse om tvists avgörande på särskilt sätt ställa densamma
utanför domstols behörighetsområde. Att arbetsdomstolens inrättande
icke skulle verka därhän, att tidigare slutna avtal om tvisters hänskjutande till
skiljedom skulle bliva ogiltiga, syntes knappast behöva framhållas.

Eungl. Maj:ts proposition nr 39. 181

Förlikningsmannen framhöllo i sitt yttrande, att det borde tydligt utsägas,
att bestämmelserna om arbetsdomstols och allmän domstols behörighet skulle
gälla allenast där ej de avtalslutande parterna överenskommit om annan ordning
för tvists slitande. Likaså ansåg kommerskollegium, att i lagen borde utsättas,
att de ifrågasatta anordningarna ingalunda vore avsedda att ersätta
eller överflödiggöra det frivilliga skiljedomsförfarandet. Domstolarna borde
sålunda tillförbindas att verka för att ingångna skiljeavtal respekterades ävensom
berättigas att, då de funne skäl därtill, avvisa mål, som hörde till facklig
skiljedomstol.

Vid anmälan av det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för
1911 års proposition, yttrade departementschefen, att från olika håll uttalats
önskvärdheten av att i lagen infördes föreskrift, att mål angående kollektivavtal,
som enligt avtalet borde avgöras genom skiljedom, icke finge upptagas
av arbetsdomstolen. Man hade förmenat, att eljest missförstånd lätteligen
skulle uppkomma, liksom ock att genom en sådan föreskrift det frivilliga skiljedomsväsendets
betydelse skulle framhävas till fromma för dess utveckling.
Med hänsyn därtill hade till lagförslaget gjorts ett tillägg av innehåll, att dylikt
mål skulle av domstolen avvisas, därest invändning gjordes, ehuruväl berörda
princip redan funnes fullt tydligt uttalad i andra lagrum.

Enligt hemställan av lagrådet, som ansåg bestämmelsen överflödig, uteslöts
densamma ur det för riksdagen framlagda förslaget.

I det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget framhölls, att med detsamma
icke avsetts att sätta det frivilliga skiljedomsförfarandet ur spelet utan;
låge det tvärtom i det allmännas intresse, att detta förfarande utvecklades och
stärktes. Till förebyggande av missförstånd därutinnan hos menige man borde
enligt socialstyrelsens mening tydligt utsägas, att arbetsdomstolen icke avskure
möjlighet till vanligt skiljemannaförfarande även i sådana tvister, som eljest
ginge till domstolen. I förslaget stadgades därför, att utan hinder av reglerna
om arbetsdomstolens behörighet arbetstvister finge hänskjutas till avgörande
av skiljemän.

De sakkunniga hava i tredje stycket av 2 § i utkastet intagit bestämmelse,
att tvist, varom i paragrafen sägs, finge utan hinder av dess stadganden hänskjutas
till avgörande av skiljemän.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»Genom förslaget, att mål om kollektivavtal skola upptagas av arbetsdomstolar,
böra givetvis parterna icke förhindras att, om de det hellre vilja, enligt
överenskommelse hänskjuta uppkommande tvister till skiljemän. Härvid
hava parterna möjlighet att begagna skiljedomsinstitutet, sådant det finnes reglerat
i 1887 års lag om skiljemän, enligt vilken vardera parten utser
en skiljeman och de sålunda valda utse en tredje. Då skiljemannalagens
regler i detta hänseende endast gälla, såframt parterna icke
träffat annat avtal angående skiljemännens tillsättande, äga parterna även på
förevarande område att genom överenskommelse anordna särskilda skiljedomstolar,
en utväg, av vilken man också begagnat sig inom vissa fack. Dylika
överenskommelser rubbas icke genom de föreslagna lagbestämmelserna om ar -

A. ll §.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

A. 11 §. 182

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

betsdomstolar. Emellertid har det visat sig, att skiljedomsinstitutet på förevarande
område icke alltid omfattas med förtroende. Särskilt gäller detta
skiljedomsförfarandet i den av skiljemannalagen anordnade formen. En bidragande
orsak till angivna förhållande torde hava varit de svårigheter, som
yppas, om part å endera sidan hyser den uppfattningen, att en föreliggande
tvist är av beskaffenhet att enligt avtalet icke höra under skiljemän, samt på
den grund vägrar att utse skiljeman. Motparten har då möjlighet att under
vissa omständigheter få skiljeman för förstnämnda sida utsedd genom offentlig
myndighet. Skiljedomar, meddelade av sålunda tillkommen skiljenämnd,
väcka ofta misstro. Det vore önskvärt, om ändringar kunde åstadkommas i
skiljemannalagen, varigenom hänsyn toges till de särskilda förhållandena på
här ifrågavarande område, och därigenom förtroendet för denna form av rättsligt
avgörande av tvister stärktes. Då emellertid utredning igångsatts rörande
en allmän revision av skiljemannalagen, synes det icke vara lämpligt att nu
vidtaga partiella ändringar i nämnda lag. Vid den allmänna revisionen av
skiljemannalagen synes däremot berörda spörsmål böra tagas under övervägande.
Härvid torde böra undersökas, om icke prövning av uppkommen fråga,
huruvida tvist om kollektivavtal överhuvud hör under skiljemän, kan avgöras
i annan ordning än för närvarande sker. Möjligen kunna även de speciella svårigheter,
varmed man här har att kämpa, motivera ett eller annat avsteg från
de principiella grunderna för skiljemannainstitutet. Det kan sålunda ifrågasättas,
huruvida icke möjlighet bör beredas parterna i tvister om kollektivavtal
att ena sig om en sådan anordning, att tvist i första hand upptages av en utav
parterna organiserad skiljenämnd men med rätt att mot skiljenämndens beslut
föra talan hos centrala arbetsdomstolen.»

Sveriges lokomotivmanna förbund har erinrat, att beträffande föreningen och
dess medlemmar den föreslagna lagen om arbetsdomstolar komme att sakna tilllämpning,
då mellan föreningen och svenska järnvägarnas arbetsgivareförening
funnes avtal om skiljedom i tvister rörande tolkning av gällande kollektivavtal.
Föreningen har vidare anfört, att om avsikten vore, att så länge järnvägspersonalens
organisationer hade avtal med vederbörande arbetsgivarförening om
skiljedomstol för lösande av tvister rörande tillämpning och tolkning av ingångna
avtal, en lag om arbetsdomstolar ej skulle gälla för berörda område,
borde detta i en eventuell sådan lag tydligt utskrivas. Tillika borde också
utsägas, att den enskilde befattningshavaren, organiserad eller oorganiserad,
vore förhindrad att till arbetsdomstol hänskjuta tvist, som av de avtalsslutande
parterna kunde hänskjutas till särskilt avtalad domstol. Rätt för enskild arbetare,
anställda hos arbetsgivare, som slutit avtal med sina arbetare om särskild
skiljenämnd att till. arbetsdomstol hänskjuta mellan honom och arbetsgivaren
uppkommen tvist skulle nämligen ur flera synpunkter verka förryckande
på kontinuiteten av frågornas behandling liksom ock att deras objektiva
avgörande äventyrades. Socialstyrelsen har framhållit, att det vore önskvärt,
ej blott att de nu befintliga fackliga skiljenämnderna och deras verksamhet
upprätthölles utan även att det fackliga skiljenämndsväsendet om möjligt ytterligare
utvecklades. Nämnda önskemål skulle möjligen kunna främjas genom

Kungl. May.ts proposition nr 39.

183 A. 11 §.

någon anordning, som''i likhet med vad som gällde beträffande den danska
ständiga skiljedomstolen, berättigade arbetsdomstol att ställa sig i viss mån
avvisande gent emot parter, som visade bristande intresse för skiljedomsidéns
tillämpning.

Naturligen avser det föreliggande förslaget icke att på något sätt försvåra Departeanlitandet
av privata skiljenämnder i tvister om kollektivavtal. En utveckling nuD sc e 1
av skiljedomsväsendet på detta område är av många skäl synnerligen önskvärd.
Därigenom vinnas ökade möjligheter att på fredlig väg avgöra tvister, varom
nu är fråga. För parterna blir därvid tillfälle att ordna skiljedomsförfarandet
på sätt de finna lämpligt och särskilt att tillse, att skiljenämnderna erhålla
den speciella sakkunskap, som må anses erforderlig inom varje verksamhetsområde.
Ett ökat användande av skiljenämnder skulle även medföra en lättnad
i arbetsbördan för den föreslagna arbetsdomstolen. Särskilt är det att hoppas,
att parterna genom att anlita privata skiljenämnder skola befria arbetsdomstolen
från prövningen av ett stort antal mål av speciellt facklig eller teknisk
karaktär såsom rörande tolkningen och tillämpningen av invecklade ackordsprislistor.

Tydligen står det parterna fritt att i kollektivavtal inrycka bestämmelse, att
tvister dem emellan skola avgöras av skiljemän i stället för av arbetsdomstolen.

Har i ett kollektivavtal, vare sig det upprättats före eller efter den nu föreslagna
lagens ikraftträdande, intagits en skiljedomsklausul, utesluter naturligtvis
denna arbetsdomstolens behörighet, såvitt klausulen täcker den tvist,
varom frågan är. Likaledes är det tydligt, att när en skiljedomsklausul finnes
i ett kollektivavtal, denna lika väl som andra bestämmelser i avtalet binder
den avtalsslutande organisationens medlemmar, så att icke dessa kunna draga
en tvist separat inför arbetsdomstolen. Allt detta följer av allmänna regler,
i vilket avseende hänvisas till 1887 års lag om skiljemän.

Några särskilda bestämmelser om rätten att utesluta arbetsdomstolens kompetens
genom skiljedomsklausul skulle sålunda icke behövas. Att jag det oaktat
i förevarande paragraf trott mig böra upptaga en särskild erinran om att
tvister kunna hänskjutas till skiljemän, beror på att jag ansett nödigt utesluta
ett par grupper av frågor från skiljedomsförfarande. Enligt 8 § i förslaget till
lag om kollektivavtal har arbetsdomstolen möjlighet att under vissa omständigheter
förklara ett kollektivavtal ej längre vara gällande eller ock medgiva befrielse
från förpliktelser på grund av sådant avtal. Enligt min uppfattning
äro dessa avgöranden av så utomordentligt ömtålig natur, att de böra uteslutande
förbehållas arbetsdomstolen, vilken kan förväntas med större auktoritet
och vidare överblick än en skiljenämnd ingå på bedömande av dessa för arbetsfreden
så viktiga frågor. Den ståndpunkt jag sålunda intagit lärer nödvändiggöra
också ett mindre tillägg till 1 § i skiljemannalagen. Förslag härom torde
komma att senare i dag anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört vill jag framhålla, att genom
anknytning till skiljemannalagens bestämmelser skiljedomsförfarandet i arbetstvister
får vida större styrka än enligt den danska lagen om den ständiga skiljedomstolen.
Enligt § 10 i nämnda lag utesluter nämligen en skiljedomsklau -

A. 12 §. 184

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Fastställelsetalan.

De sakkunniga.

sul icke under alla förhållanden skiljedomstolens kompetens, vilket däremot är
förhållandet med en skiljedomsklausul i ett svenskt kollektivavtal. Nämnda
lag innehåller dessutom en föreskrift, som berättigar skiljedomstolen att avvisa
mål, så vitt mellan de tvistande parterna saknas betryggande bestämmelser
för säkerställande av ett regelmässigt avgörande av fackliga tvister. Införande
av en sådan regel i vår rätt synes mig emellertid icke lämpligt. Densamma
skulle i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar för part, som utan
resultat försökt att i avtalet införa tillfredsställande skiljedomsbestämmelser.

De sakkunniga hava i sin motivering framfört vissa önskemål rörande omarbetning
av den gällande lagen om skiljemän. För närvarande saknar jag anledning
att ingå härpå. Det synes mig emellertid lämpligt, att vid den pågående
revisionen av skiljemannalagen särskilt beaktande ägnas åt de förhållanden,
som gälla i fråga om anlitande av skiljemän i arbetstvister. Härvid böra
de av de sakkunniga väckta förslagen komma under omprövning.

12 §.

I samtliga de äldre förslagen medgavs, att vid arbetsdomstol finge föras
fastställelsetalan. På denna ståndpunkt står jämväl de sakkunnigas utkast.

I 4 § i utkastet stadgas, att vid arbetsdomstol må väckas talan i syfte att
allenast fa genom dom fastställt vad kollektivavtal i visst avseende innebär
eller huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad
i lagen om kollektivavtal stadgas eller huruvida visst rättsförhållande består
eller icke består, och således utan att yrkande framställes, att motparten
skall förpliktas att något fullgöra eller underlåta. Om den, som väckt talan om
fastställelse, befinnes icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas,
äger domstolen vägra att upptaga hans talan till prövning.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört:

»Som bekant har tvekan ratt, i vilken mån man kan under domstols prövning
draga avgörandet av en tvistefråga, då yrkande ännu icke kan framställas,
att motparten skall förpliktas något göra eller underlåta. Numera
torde man emellertid för den allmänna processrättens del hava stannat vid
den jämväl i processkommissionens nyligen avgivna principbetänkande hävdade
meningen, att en sådan fastställelsetalan är tillåtlig, om det gäller att
fastslå, att ett rättsförhållande består eller icke består, dock endast under
förutsättning att käranden har ett rättsligt intresse av att sådan fastställelse
meddelas, d. v. s. hans behov av rättsskydd är så aktuellt, att det framstår
sasom skäligt, att domstolarna bereda honom detta skydd genom att taga
ståndpunkt till den föreliggande tvistefrågan. Frågor om faktiska förhållanden
böra däremot enligt den angivna uppfattningen icke få vara föremål för
fastställelsetalan. Huruvida en ren tolkningsfråga är att hänföra till frågan
om beståndet eller icke beståndet av ett rättsförhållande eller till frågan om
ett faktiskt förhållande, torde många gånger vara osäkert. Ibland lärer det
ena eller det andra bliva fallet allt efter det sätt, varpå käranden formulerar
sitt yrkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

185 A. 1? §.

På här förevarande område föreligger särskilt stort behov av fastställelsetalan.
Enligt vad erfarenheten från centrala skiljenämnden utvisar, utgör det
för närvarande ett sällan förekommande undantag, att ena parten yrkar, att
motparten skall förpliktas något göra eller underlåta. Även i sådana fall,
där krav skulle kunna resas på utbekommande av visst belopp, nöjer man sig
oftast med att till skiljenämnden hänskjuta frågan, huruvida avtalet innebär
förpliktelse att i det förevarande fallet överhuvud fullgöra någon betalningsskyldighet,
eller huruvida visst förfarande, som skulle vara ägnat att föranleda
skadeståndsskyldighet, överhuvud är avtalsstridigt eller icke. I någon
mån torde detta bero därpå, att tvist icke kan upptagas utan att båda parterna
varit överens om, att den speciella tvisten eller att alla tvister, härflytande
från ett visst avtalsförhållande, skulle hänskjutas till skiljenämnden.

Man har då kanske större anledning räkna med att motparten skall frivilligt
böja sig för ett avgörande i princip, även om domen icke kan verkställas. I
den mån parterna i ett kollektivavtalsförhållande enligt den föreslagna lagstiftningen
kunna till arbetsdomstol hänskjuta tvister oberoende av motpartens
medverkan, kommer det möjligen att visa sig mera erforderligt för käranden
att fixera sin talan på utbekommande av visst belopp. Emellertid har man
uppenbarligen på grund av förhållandenas natur att även för framtiden räkna
med fastställelsetalan i ett mycket stort antal fall.

Även i förevarande lagutkast har på grund av sålunda anförda omständigheter
upptagits en allmän regel om fastställelsetalan. Med hänsyn till den
stora betydelse de rena tolkningstvisterna hava på förevarande rättsområde,
har det därvid ansetts erforderligt att till undvikande av missförstånd uttryckligen
fastslå, att fastställelsetalan må läggas såsom en ren tolkningstvist.
Emellertid kan det naturligen icke tillåtas dem, som beröras av ett kollektivavtal,
att av nyfikenhet eller eljest utan giltiga skäl besvära arbetsdomstolarna
genom att till dem hänskjuta frågor om avtalet, vilka icke då äro
på något sätt aktuella. Det har därför medgivits domstolarna att avvisa
fastställelsetalan, i den mån den som väckt dylik talan finnes icke hava skäligt
intresse av att fastställelse meddelas. Tydligt är, att den omständigheten,
att dylik talan vid en viss tidpunkt sålunda avvisats, icke innebär, att part
sedermera icke skulle kunna draga den föreliggande frågan under domstolens
prövning, förrän densamma blivit i så hög grad aktuell, att han är i tillfälle
framställa ett yrkande om motpartens förpliktande att något göra eller underlåta.
En begäran om fastställelse, som vid en viss tidpunkt framstår såsom
oskälig, kan vid en senare tidpunkt vara fullt skälig.»

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska städernas förhand- Yttranden.
lin g sorganisation hava uttalat vissa betänkligheter mot den i utkastet medgivna
rätten för parterna att anhängiggöra tvist i form av fastställelsetalan. Föreningen
har framhållit, att denna anordning teoretiskt sett kunde synas tilltalande
men i praktiken komme densamma att visa sig förbunden med olägenheter,
i det att arbetsdomstolen därvid kunde föranledas till avgöranden, vilkas
räckvidd densamma i saknad av tillräckligt konkret underlag icke kunde överblicka.
Förhandlingsorganisationen har gjort gällande, att omförmälda rätt

A. 12 §.

Departe mentschefen.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

skulle i väsentlig grad försvåra domstolarnas redan förut ömtåliga uppgift.

Såsom de sakkunniga erinrat, är, så vitt angår den allmänna processrätten,
fastställelsetalan i viss utsträckning medgiven. Redan med hänsyn härtill
torde det vara mindre lämpligt att för arbetsdomstolens del förhindra sådan
talan. Därtill kommer, att på förevarande område behovet av fastställelsetalan
är särskilt framträdande. Det kan ifrågasättas, huruvida icke ett förbud mot
dylik talan skulle i hög grad förringa värdet av den nya lagstiftningen. I ett
mycket ringa antal av de vid centrala skiljenämnden anhängiggjorda målen
avser parts yrkande förpliktande för motparten att något göra eller underlåta.
Till nämnden hänskjutes i regel endast att avgöra, huruvida viss förpliktelse
enligt ett gällande avtal består eller huruvida ett visst förfarande är stridande
mot avtalet. Visserligen kan det antagas, att då enligt det föreliggande förslaget
ena parten skall kunna anhängiggöra talan vid arbetsdomstol utan motpartens
samtycke, denne icke lika beredvilligt som nu är regel skall böja sig
för ett principavgörande av domstolen och att sålunda käranden oftare kan bliva
nödsakad att i sin talan kräva fullgörandet av viss prestation från motpartens
sida. Men ett mycket stort antal mål vid arbetsdomstolen torde dock
komma att anhängiggöras såsom fastställelsetalan. Många tvister äro för övrigt
av den art, att de icke lämpligen kunna på annat sätt dragas under domstolens
prövning, och det skulle vara i hög grad stridande mot parternas, särskilt
organisationernas, intresse därest talan icke finge väckas förrän yrkande
kunde framställas om förpliktande för motparten att något göra eller underlåta.
Förbises får ej heller, att en uppkommen tvistefråga ofta kan hänskjutas till
domstolen antingen genom en fastställelsetalan eller genom en fullgörelsetalan.
Sålunda kan till exempel en meningsskiljaktighet rörande tolkningen av en
lönebestämmelse bringas inför domstolen antingen genom ett yrkande om förklaring,
huru den omtvistade bestämmelsen under vissa angivna förutsättningar
skall tillämpas, eller genom ett yrkande, att arbetsgivaren måtte förpliktas att
till en viss arbetare eller en viss grupp av arbetare utgiva avlöning, beräknad
enligt den av käranden hävdade tolkningen av avtalet. Huru käromålet i ett
dylikt fall kommer att bestämmas torde ofta bliva beroende på tillfälligheter,
och då tvisten kan genom en fullgörelsetalan underställas domstolens prövning,
synes det formalistiskt att förbjuda domstolen att taga befattning därmed endast
därför att käromålet anlagts såsom en fastställelsetalan. Med anledning
av den i yttrandena påpekade olägenheten, att domstolen, därest dylik talan
medgåves, skulle föranledas till avgöranden, vilkas räckvidd domstolen i saknad
av tillräckligt konkret underlag icke kunde överblicka, vill jag framhålla,
att samma svårighet kan uppstå även vid en fullgörelsetalan. Jämväl i mål,
däri yrkande framställes om förpliktande för ena parten att något göra eller
underlåta, kan domstolens avgörande faktiskt komma att medföra verkningar,
vilka, med hänsyn därtill att domstolens prövning är begränsad till det enskilda
fallet, icke kunna överblickas. Såsom de sakkunniga erinrat, kan sålunda
exempelvis en dom rörande en enskild arbetares lönekrav på ett fåtal kronor
bliva utslagsgivande för tolkningen av ett omfattande riksavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

187 A. 13 g.

13 §.

I en del främmande länder gälla vissa begränsningar i fråga om rätten att Rätt att
föra talan vid arbetsdomstol. Enligt dcmsk lag är organisation ensam berätti- on^kol
gad att föra talan rörande den rätt, som kan tillkomma organisationen eller lektivavtal.
dess medlemmar. Enskild arbetsgivare kan uppträda såsom part endast när Främmande
han icke tillhör någon organisation. Däremot kan enskild arbetare icke föra
talan vid domstolen varken såsom kärande eller svarande. Därest en förening
är medlem av en mera omfattande organisation, skall talan anhängiggöras av
eller mot sistnämnda sammanslutning. Den norska lagen föreskriver, att om
ett kollektivavtal slutits av fackförening eller arbetsgivarförening, de enskilda
medlemmarnas rättigheter eller skyldigheter enligt avtalet kunna göras gällande
endast genom talan, som på vederbörandes vägnar reses av eller mot föreningen.
Därest part vill framställa yrkande mot särskilt nämnda medlemmar
av en förening, skola dessa stämmas vid sidan av föreningen. Enligt den finska
lagen om kollektivavtal skall såväl kärande- som svarandetalan i mål om brott
mot sådant avtal eller mot den i lagen reglerade fredsförpliktelsen eller i mål
om hävande av dylikt avtal föras såväl för egen del som för dess medlemmar i
eget namn av förening, som är part i kollektivavtalet. Arbetsgivare, som är
part i avtalet, äger själv utföra sin talan. Från förstnämnda regel gäller det
undantaget, att svarandetalan i mål om avtalsbrott från enskild arbetsgivares eller
arbetares sida utföres av vederbörande själv. Förening av arbetare, som
är part i kollektivavtal, må föra sådan talan i eget namn jämväl för sådana till
föreningen icke hörande arbetare, beträffande vilka arbetsgivaren vid uppgörande
av arbetsavtal är skyldig att följa bestämmelserna i kollektivavtalet.

Den franska kollektivavtalslagen fastslår som allmän regel, att talan rörande
dylika avtal kan föras av såväl organisationer som enskilda. Därjämte äga organisationer,
som äro parter i avtalet, vidtaga alla därå grundade rättsliga åtgärder
till förmån för envar av sina medlemmar utan att härvid behöva förete
fullmakt från vederbörande, under förutsättning att denne blivit underrättad
och icke förklarat sig hava något att invända däremot. Medlemmen kan emellertid
när som helst föra talan i den av organisationen anhängiggjorda processen.
Föres på grund av kollektivavtal talan av någon person eller organisation,
må annan organisation, vars medlemmar äro bundna av avtalet, med hänsyn
till det gemensamma intresse tvistens avgörande kan äga för dess medlemmar,
när som helst inträda i den anhängiggjorda processen. Enligt det nederländska
förslaget är förening, som slutit kollektivavtal, såvida ej annat följer
av föreningens stadgar, berättigad att å sina medlemmars vägnar kräva
ersättning för den skada dessa lidit genom avtalsbrott från motsidan, dock endast
såvida medlemmarna icke själva framställt yrkande härom.

Vid framläggande av det till grund för 1910 års proposition liggande för- 3910 årslaget
anmärkte departementschefen, att det skulle kunna ifrågasättas, att till
förekommande därav, att till arbetsdomstolens avgörande hänskötes rena bagatellmål,
borde uppställas den regeln, att talan vid nämnda domstol finge föras,
utom av enskild arbetsgivare, som själv slutit kollektivavtal, varom fråga

-4. 13 §. 188

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

vore, endast av vederbörande avtalsslutande organisation. Denna skulle därvid
äga att uppträda, da talan gällde ett enskild arbetsgivare eller arbetare
tillkommande anspråk, vare sig först efter medgivande och bemyndigande av
den berättigade eller ock oberoende därav. Emellertid syntes mot en sådan
anordning starka betänkligheter yppas. Införande av ett stadgande i antytt
syfte måste åtföljas av föreskrifter, antingen att den enskilda parten hade att
böja sig för organisationens avgörande av frågan, huruvida rättegång borde
anställas, eller att den förre ägde att med sitt anspråk vända sig till de allmänna
domstolarna. Vad anginge den förra av de angivna utvägarna syntes
ej överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, att den, som ägde ett
självständigt rättsanspråk, skulle vara hindrad att göra detsamma gällande
på grund av annans vägran att medverka därtill. Obilligheten därav låge i
öppen dag, om man betänkte, att fall kunde inträffa, då en förening av arbetsgivare
eller arbetare, oaktat den talan, som en dess medlem skulle vilja få
anställd, vore uppenbart befogad, likväl av vissa hänsyn, som låge utom det
förevarande rättsförhållandet, funne talan icke lämpligen böra anhängiggöras.
X varje händelse vore förbudet för enskilda medlemmar av en organisation att
uppträda såsom parter vid arbetsdomstolen omöjligt att uppehålla, där fråga
vore om talan mellan medlemmarna inbördes. Hade majoriteten av föreningen
uppträtt pa ett mot kollektivavtalet stridande sätt, skulle minoriteten i sådant
fall vara förhindrad att däri söka rättelse. Anlitande av den senare utvägen
vore ej heller att förorda. Det syntes föga lämpligt, att då för prövning av
ett särskilt slag av rättsanspråk ansetts nödigt, att domstolen vore i fråga
om sakkunskap särskilt rustad, part skulle kunna genom annans åtgörande
tvingas att hänskjuta dylikt rättsanspråk till domstol, som icke i sin sammansättning
erbjöde samma grad av trygghet i nämnda hänseende. Vid dylik anordning
skulle även skilda domstolar kunna komma till motsatt resultat beträffande
samma kollektivavtals innehåll. Med hänsyn till det anförda funne
departementschefen några inskränkningar i fråga om rätten att föra talan icke
böra göras.

Inom lagrådet framhöllo tre ledamöter, att om i strid mot kollektivavtal
lockout eller liknande åtgärd vidtoges från arbetsgivarhåll, skulle fullt skadestånd
för avtalsbrott icke kunna erhållas, utan att både den kontraherande arbetarorganisationen
och samtliga dess av lockouten drabbade medlemmar förde
talan. Visserligen kunde det förväntas, att organisationen skulle söka anskaffa
fullmakt eller överlåtelse från sina medlemmar; men vid större lockout, som
kanske omfattade tiotusentals arbetare, skulle sådant möta stora svårigheter.
Om ock talan kunde föras så, att utdömande av visst skadeståndsbelopp till
varje särskild arbetare icke erfordrades, skulle dock blotta upptagandet i protokollet
av alla de arbetare, om vilkas skadeståndsanspråk i målet vore fråga,
bliva synnerligen betungande för domstolen och, om detta skedde än så noggrant,
skulle med hänsyn till namnlikheter och dylika förhållanden i framtiden
lätt kunna uppstå tvekan, huruvida en viss arbetares skadeståndsanspråk
redan vore prövat eller ej. Nämnda olägenheter skulle på ett enkelt sätt undanröjas,
om arbetarorganisation, som ingått kollektivavtal, berättigades att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

189 A. 13 §

då arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd skett i strid mot avtalet
eller lagen om kollektivavtal, såsom egen fordran utkräva ersättning jämväl
för den skada, som genom åtgärden tillskyndats organisationens medlemmar,
vilka icke redan anhängiggjort talan om skadestånd eller vid arbetsdomstolen
inlade gensaga mot att organisationen förde talan angående dem tillfogad
skada. Följden av ett sådant stadgande skulle antagligen bliva, att organisationerna
i regel komme att ensamma föra talan rörande hela skadeståndet och
att endast i enstaka undantagsfall ersättningsanspråk skulle framställas av
enskilda arbetare. Mot den ifrågasatta anordningen kunde invändas, dels att
fördelningen av det utdömda skadeståndet mellan organisationen och de särskilda
medlemmarna — vilket skulle komma att bliva en inre föreningsangelägenhet
— kunde möta svårigheter, dels att enskild arbetare, som själv ville
föra skadeståndstalan, kunde utan eget vållande gå miste om rätten därtill,
därest han ej i tid erhölle kunskap om den av organisationen anhängiggjorda
talan, och dels att arbetsgivaren skulle beträffande arbetares ifrågavarande
fordran kunna förlora rätten att kvittningsvis göra genfordran gällande. Ingen
av sagda invändningar syntes dock vara av den praktiska betydelse, att den
borde utgöra hinder för anordningens genomförande.

En ledamot av lagrådet förordade en sådan anordning, att i fråga om flera
arbetares anspråk på skadestånd i följd av en och samma arbetsinställelse
förening, till vilken arbetarna hörde, i ett och samma mål finge tala för dem
alla intill sig visade, att arbetare ville själv utföra sin talan.

På grund av berörda anmärkningar intogs i det till riksdagen överlämnade
förslaget bestämmelse, att arbetsgivare, som ej själv slutit kollektivavtal, eller
enskild arbetare ej finge föra talan på grund av avtalet i annat fall än då
hans rätt genom avtalets åsidosättande blivit omedelbart kränkt. Om genom
otillåten stridsåtgärd skada tillskyndats medlemmar av förening, som slutit
avtalet, ägde föreningen föra talan om ersättning för skadan. Dock finge,
om medlem själv väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig
ej medgiva, att talan om honom tillkommande andel i ersättningen fördes av
föreningen, den andelen ej tilläggas föreningen.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att förening, som slutit
kollektivavtal, skulle äga att föra talan på grund av avtalet för envar, för
vilken detsamma vore bindande. Arbetsgivare, som ej själv slutit sådant avtal,
eller arbetare skulle ej äga att föra talan på grund av avtalet i annat fall
än då hans rätt genom avtalets åsidosättande blivit omedelbart kränkt och föreningen,
som slutit avtalet, vägrat att föra talan. Särskilda utskottet biträdde
i denna del Kungl. Maj:ts förslag men förordade en omredigering av stadgandet.
I en vid utlåtandet fogad reservation föreslogs, att förening, som slutit
kollektivavtal, alltid skulle kunna föra talan för sina medlemmar och att allenast
om föreningen vägrade att tala för någon sin medlem, vars rätt blivit
omedelbart kränkt, dennes talerätt skulle inträda.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till nämnda reservation.

Departementschefen kunde vid anmälan av 1911 års förslag icke finna den

1911 år
förslag.

A. 13 §. 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1916 års
förslag.

av reservanterna tillstyrkta utsträckningen av förenings rätt till talan för medlemmarna
och inskränkningen i deras befogenhet att själva göra sin rätt gällande
av behovet påkallad. Ett sådant ordnande av förhållandena, som föreslagits
av reservanterna, skulle innebära, att även arbetare, vilka ej tillhörde
förening, men vilkas arbetsavtal jämlikt lagförslaget hämtade sitt innehåll ur
kollektivavtal, skulle hava att med sina på arbetsavtalet och indirekt på kollektivavtalet
grundade rättsanspråk vända sig till arbetsdomstolen, samt å
andra sidan, att enskild föreningsmedlem ej finge själv där föra sin talan, om
ej föreningen vägrat att tala för honom. Av nämnda regler sammanställda
följde, att den arbetare, som utan att tillhöra förening ville anhängiggöra talan
vid arbetsdomstolen, skulle bliva nödsakad antingen att föra bevisning om,
att han ej tillhörde den förening eller någon av de föreningar, som slutit det
ifrågavarande kollektivavtalet, eller någon underavdelning av sådan förening,
vilken bevisning bleve ytterst vansklig att åstadkomma, eller ock att av den
avtalsslutande föreningen, med vilken arbetaren eljest icke hade något att
göra, begära ett rent formellt besked, att föreningen ej ville för honom föra
talan.

I två vid 1911 års riksdag väckta motioner föreslogs, att förening, som
slutit kollektivavtal, skulle äga att såväl för egen del som för envar av sina
medlemmar föra varje talan, som grundades på avtalet, samt att den enskilde
föreningsmedlem, vars rätt blivit kränkt, skulle vara förhindrad att själv föra
talan, såvida ej föreningen vägrade att taga saken om hand. I den ena motionen
föreslogs, att sistnämnda regel skulle gälla även beträffande enskilda,
som ej vore medlemmar av föreningen. Särskilda utskottet fann emellertid
Kungl. Maj:ts förslag böra lämnas oförändrat i denna del.

Socialstyrelsens förslag år 1916 innehöll, att därest kollektivavtal bleve åsidosatt,
talan på grund därav finge föras ej mindre av den, som själv deltagit i
avtalet, än även av envar arbetsgivare eller arbetare, vars rätt blivit genom
avtalets åsidosättande omedelbart kränkt. Beträffande avtalsbrott ägde förening
att föra talan även för sina medlemmar. Därest innan sådan talan prövats,
medlem själv väckt enahanda talan eller vid domstolen anmält sig ej
medgiva, att talan för honom fördes av föreningen, ägde föreningen dock ej
talerätt för honom. Om förening vore medlem av annan sammanslutning och
denna ville föra talan enligt vad nu sagts, ägde den företräde därtill. Vad
sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, om dylik sammanslutning
i sin ordning vore medlem av högre förening.

Vid avgivande av yttrande över förslaget gjorde svenska måleriarbetareförbundet
gällande, att talan vid arbetsdomstol borde kunna föras endast av de
avtalsslutande organisationerna, antingen för egen del, då fråga vore om kollektivavtalet,
eller för medlemmarnas räkning, där tvisten rörde enskilda arbetsavtal.
Svenska murareförbundet ansåg, att rätt att anhängiggöra talan
borde tillkomma endast den, som undertecknat det kollektivavtal, som vore i
fråga, samt att vid talan mot enskild person den förening, som å hans sida
slutit avtalet, jämväl skulle erhålla del av handlingarna och äga rätt att svara
i målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

191 -4. 13 §.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört:

»Vem som i mål om kollektivavtal är rätt kärande eller svarande framgår i
regel av sakens egen natur, sådan den belyses genom reglerna i 2 § av förevarande
lagutkast samt stadgandena i utkastet till lag om kollektivavtal. Ofta
kan talan föras av flera, liksom den även kan riktas mot flera. Om exempelvis
en arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, i enskilt avtal med arbetare,
som tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen, träffat avtal om lägre
löneförmåner än de i kollektivavtalet upptagna, kan denna omständighet giva
anledning till anspråk dels från arbetarens sida att enligt 3 § första stycket i
kollektivavtalslagen det oaktat komma i åtnjutande av de i kollektivavtalet upptagna
förmånerna och dels av arbetarorganisationen med anledning av det allmänna
brott mot kollektivavtalet, vartill arbetsgivaren gjort sig skyldig.

Det kunde emellertid ifrågasättas att på förevarande område icke tillåta enskilda
medlemmar av avtalsslutande organisationer att själva föra talan vid
arbetsdomstolarna utan att överlämna denna rätt åt nämnda organisationer ensamma,
varvid dessa skulle äga föra talan icke blott för egen del utan även såsom
ett slags legala representanter för sina medlemmar. Med hänsyn till den
reglering av kollektivavtalsförhållandet, som givits i 3 § av utkastet till lag
om kollektivavtal, har detta dock icke ansetts riktigt. Enskild medlem av en
organisation skulle på detta sätt bliva helt hänvisad till organisationens godtycke.
Om organisationen av en eller annan anledning icke ville hjälpa en medlem
för utfående av hans rätt enligt kollektivavtalet, skulle för honom icke finnas
någon möjlighet att göra denna rätt gällande. På grund av organisationernas
ställning måste det däremot betecknas såsom både riktigt och lämpligt, att
de organisationer, som slutit det kollektivavtal, varom i det särskilda fallet är
fråga, beredes möjlighet att utan särskild fullmakt föra talan för sina medlemmar
både å kärande- och svarandesidan, däri inbegripet anhängiggörande
och fullföljd av talan. Härigenom åstadkommes bland annat den praktiska
fördelen, att där antalet berättigade å ena sidan är mycket stort, dessa icke behöva
framträda vid domstolen. Om till exempel flera hundra arbetare äro berättigade
till gottgörelse av sin arbetsgivare på grund av felaktig tillämpning
av kollektivavtalet, bör arbetarnas organisation med stöd av denna regel kunna
vända sig mot arbetsgivaren för utfående av deras sammanlagda fordran. Utför
däremot medlem av organisationen själv sin talan, kan icke organisationen
handla vid sidan av honom utan endast biträda honom.»

I enlighet härmed hava de sakkunniga föreslagit, att förening, som slutit
kollektivavtal, finge i fråga om avtalet tala och svara för medlem, såframt
denne icke själv utförde talan.

Landssekretariatet har uttalat, att det syntes oriktigt att låta annan än part
i kollektivavtal kära eller svara i tvist, som gällde kollektivavtal eller enskild
medlems därpå grundade rätt. Det måste tillkomma allenast förening, som slutit
avtal, att pröva om yrkande skulle framställas angående förhållande som
rörde avtalets innehåll, och det syntes lika naturligt, att yrkande ej heller borde
kunna resas mot annan än den, som ingått avtalet.

sakkunniga.

Yttrande.

A- 13 §. 192

Kunpl. Maj:ts proposition nr S9.

Departe mentschefen.

Principiellt borde under arbetsdomstolens prövning endast komma mål av
kollektivt intresse. På sätt jag sökt framhålla under 11 § måste man emellertid
under arbetsdomstolen hänföra även tvist rörande rättsförhållandet mellan
arbetsgivare och enskild arbetare, i den mån tvisten rör kollektivavtalets giltighet,
bestånd, innebörd eller tillämpning. Men detta beror väsentligen just
på det kollektiva intresse, som indirekt är förenat med tvisten. Det framstår
då såsom ett önskemål att söka befria arbetsdomstolen från sådana tvister angående
enskilda rättsförhållanden, där ett kollektivt intresse icke föreligger.
Detta låter sig visserligen icke göra i form av en kompetensregel för arbetsdomstolen,
men möjligen kan önskemålet, åtminstone i någon mån, tillgodoses
på annan väg. På grund av de förhandlingsordningar, som i regel äro inryckta
i kollektivavtalen, hava de avtalsslutande organisationerna i sin makt att hindra,
att sådana tvistefrågor, med vilka ett kollektivt intresse icke är förenat,
över huvud bringas under debatt. Med utgångspunkt i dessa förhandlingsordningar
har det också blivit allmänt brukligt, att, där tvist om enskild medlems
rätt icke kunnat lösas vid förhandling, vederbörande organisation för tvistefrågan
vidare fram mot rättslig lösning genom att medverka vid slutande av
skiljeavtal och genom att å sin medlems vägnar utföra hans talan inför skiljenämnden.
Genom att ansluta till denna rättsutveckling kan lagstiftningen i
väsentlig mån hindra, att arbetsdomstolen belastas med mål angående rättsförhållandet
mellan enskilda organisationsmedlemmar, där det berättigade i kärandens
anspråk framstår såsom tvivelaktigt. Den enskilde bör hänvisas att i
första hand söka sin organisations medverkan för tvistens dragande under
arbetsdomstolen. Genom den förprövning, som organisationen sålunda måste
företaga, sker en behövlig sovring.

För den sålunda föreslagna anordningen talar också ett annat mycket viktigt
skäl, vilket berörts även av de sakkunniga. Det kan i och för sig icke anses
tillfredsställande, att enskild organisationsmedlem för talan om giltigheten eller
innebörden av ptt kollektivavtal, som organisationen slutit. Organisationens
ledning äger den bästa kännedomen om de förutsättningar, under vilka avtalet
tillkommit. Utan att organisationen åtminstone erhållit tillfälle att bevaka sina
intressen vid domstolen, kan man icke tillåta den enskilde medlemmen att själv
utföra talan med möjlighet att han genom medgivanden eller bristfälligt utförande
av sin talan föranleder en sakligt ogrundad dom med prejudicerande
verkan till organisationens nackdel.

Ehuru sålunda av olika orsaker en begränsning av den enskildes rätt att föra
talan är påkallad, kan man icke beröva honom all möjlighet i detta hänseende,
om organisationen icke vill hjälpa honom. Men han måste då. kunna visa, att
organisationen beslutit att icke befatta sig med hans fall. Det kunde ifrågasättas,
att den enskilde i denna händelse dock icke borde tillåtas att utföra
talan vid arbetsdomstolen utan hänvisas till allmän domstol. Detta har jag
likväl icke ansett lämpligt, enär därigenom kollektivavtalstvister kunde komma
att behandlas än vid arbetsdomstol och än vid allmän domstol med åtföljande
risk för olikartad rättstillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

193 A. 13 §.

Synpunkten att endast organisationerna hava den fullständiga kännedomen
om de förutsättningar, med hänsyn till vilka ett kollektivavtals giltighet eller
innebörd böra bedömas, talar för, att även på svarandesidan organisation, som
slutit avtalet, skall hava möjlighet att göra sig hörd. Därför har föreskrivits,
att talan alltid skall väckas mot sådan organisation. Men gäller den väckta
talan enskilda organisationsmedlemmars förpliktelser, böra dessa icke lämnas
ohörda, varför talan alltid måste väckas mot dem, d. v. s. ansökningen i fråga
måste alltid delgivas dem. Då sålunda talan en gång blivit väckt mot både
organisationen och vissa dess medlemmar, bör organisationen, på sätt redan nu
vanligen sker vid skiljedomsförfaranden, kunna under själva handläggningen
företräda medlemmarna utan särskilt bemyndigande.

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades
till lagrådet, gåvos inga bestämmelser om begränsning av rätten att föra
fastställelsetalan. Lagrådets samtliga ledamöter anmärkte, att en utsträckning
av rätten att föra sådan talan till en var, som vore bunden av kollektivavtal, ej
syntes vara påkallad. Det avsedda ändamålet att förhindra öppen strid syntes
kunna bliva på tillfyllestgörande sätt tillgodosett, om rätt till talan av ifrågavarande
art förbehölles kontrahenterna. Uppkomme mellan andra tvist, som
erfordrade tolkning av kollektivavtalet, kunde sådan tolkning, där den ej vore
av mera allmänt intresse, förbehållas en rättegång, som hade till föremål att
realisera ett rättsanspråk. Skulle åter tolkningen vara av mera vittomfattande
betydelse, skulle kontrahenterna ej underlåta att ingripa. Medgåves rätt till
dylik talan i den omfattning förslaget innebure, vore fara värt, att arbetsdomstolen
bleve onödigtvis betungad. Två. ledamöter hemställde med hänsyn till
av dem föreslagna ändringar i fråga om arbetsdomstolens sakliga behörighet,
att även den, som utan att hava ingått kollektivavtal vore bunden därav, borde
äga att vid arbetsdomstolen föra talan om avtalets innehåll, så framt han av
allmän domstol hänvisats att anhängiggöra sådan talan.

Med anledning av dessa anmärkningar vidtogs i det för riksdagen framlagda
förslaget den ändringen, att fastställelsetalan i fråga om kollektivavtal finge
föras allenast av den, som slutit avtalet.

Särskilda ''Utskottet, som hemställde, att tvist rörande kollektivavtal, som
i mål om arbetsavtal yppades vid allmän domstol, skulle hänvisas till arbetsdomstolen,
fann sig med anledning därav böra föreslå ett tillägg av innehåll, att
part, som erhållit dylik hänvisning, skulle äga att vid arbetsdomstolen föra
fastställelsetalan.

Den av särskilda utskottet tillstyrkta bestämmelsen upptogs i 1911 års
förslag, och samma föreskrift återfanns i socialstyrelsens förslag år 1916.

Enligt de sakkunnigas utkast må medlem av förening, som slutit kollektivavtal,
icke pa grund av avtalet väcka talan om fastställelse.

Härom anföra de sakkunniga:

»Även om sålunda de enskilda medlemmarna av en organisation icke ansetts
böra förmenas rätt att själva utföra talan på grund av kollektivavtalet, torde

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.) 13

Rätt att
föra fastställelsetalan.

1910 års
förslag.

1911 och
1916 års
förslag.
De

sakkunniga.

A. 13 §. 194

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttrande.

Departe mentschefen.

Rätt att
föra talan
om kollektivavtals

hävande.

sakkunniga.

Yttrande.

Departe mentschefen.

likväl en viss begränsning härutinnan vara erforderlig. Risken för överbelastning
av arbetsdomstolarna kan i viss mån minskas genom att man förbjuder
enskild organisationsmedlem att vid arbetsdomstol väcka talan om fastställelse
i enlighet med vad i 4 § sägs. Om hans rätt icke har så stor aktualitet, att han
är i tillfälle framställa ett yrkande om motpartens förpliktande att något fullgöra
eller underlåta, synes det vara en rimlig begäran, att han skall utverka
sin organisations stöd för att få draga tvistefrågan under domstolens prövning.
Härför kan dessutom åberopas ett annat skäl. Det är nämligen i och för sig
mindre lämpligt, att frågor om kollektivavtals tolkning göras till föremål för
rättsligt bedömande utan att de organisationer, vilka stå såsom avtalsslutande,
hava tillfälle att inverka på frågans avgörande genom framförande av sina
synpunkter.»

Socialstyrelsen har framhållit, att den här stadgade inskränkningen av enskilda
föreningsmedlemmars rätt att föra talan under vissa förhållanden, såsom
då en större minoritet inom en förening funne sina intressen påkalla dylik
åtgärd, kunde framstå såsom en orättvisa.

Med den ytterligare begränsning jag föreslagit i fråga om möjligheten för
medlem av organisation att väcka talan vid arbetsdomstolen, har jag icke ansett
nödigt vidhålla de sakkunnigas förslag, att medlem i varje fall icke skulle
kunna väcka fastställelsetalan. Erforderlig trygghet mot obefogad sådan talan
torde förefinnas på grund av bestämmelsen i 12 § andra stycket.

Som redan berörts vid 8 § i förslaget till lag om kollektivavtal föreskrevs
i de sakkunnigas utkast, att i vissa fall arbetsdomstol kunde förklara kollektivtal
icke vidare vara gällande. I fråga om rätten att väcka talan om avtalets
hävande i det fall, då detsamma slutits av förening, stadgades i andra stycket
av 5 § i de sakkunnigas utkast till domstolslag, att allenast föreningen
ägde föra sådan talan. Talan skulle föras mot den, som å andra sidan slutit
avtalet.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»En sådan talan om ett helt kollektivavtals hävande, som enligt 9 § i utkastet
till lag om kollektivavtal kan äga rum på grund av förfarande, som strider mot
kollektivavtalet eller mot kollektivavtalslagen, bör uppenbarligen icke få väckas
av annan än den, som slutit avtalet, likasom sådan talan naturligen bör
föras mot den, som å andra sidan slutit avtalet. Erinran härom har upptagits i
andra stycket av förevarande paragraf. Har avtalet å någondera eller båda
sidorna slutits av flera, torde den grundsats, som kommit till uttryck i 8 § av
utkastet till lag om kollektivavtal, böra medföra, att talan, varom här är fråga,
kan väckas även av eller mot allenast en av dem, som slutit avtalet.»

Även beträffande dessa bestämmelser har socialstyrelsen gjort gällande, att
förbudet för enskild föreningsmedlem att föra talan kunde medföra orättvisa.

Omförmälda bestämmelse i de sakkunnigas utkast har jag ansett kunna utgå.
Enligt mitt förmenande ligger det i sakens natur, att talan, som där avses, endast
kan föras av och mot den, som slutit kollektivavtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

195

14 §.

I de sakkunnigas utkast bär i 6 § stadgats, att om i kollektivavtal föreskreves,
att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling skulle äga rum mellan
parterna eller mellan de föreningar parterna tillhörde, arbetsdomstol icke
finge förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning upptaga sådan tvist, med
mindre av omständigheterna framginge, att för förhandlingen mött hinder, vilket
icke berott på den, som väckt talan.

Motiveringen innehåller i denna del:

»Beträffande processhindrande invändningar bör, såvitt angår rättegången vid
arbetsdomstolarna, gälla samma regler som för de allmänna domstolarna. Emellertid
synes en särskild föreskrift böra meddelas för det fall, att i kollektivavtal,
varom är fråga, finnes bestämmelse, att för biläggande av tvist rörande avtalet
förhandling skall äga rum mellan parterna eller deras organisationer. I sådant
fall torde arbetsdomstol böra vägra att upptaga dylik tvist till prövning, där
det ej visas, att föreskriven förhandling kommit till stånd eller att sådan
förhandling ej kunnat äga rum på grund av omständighet, som icke berott på
sökanden. Om i avtalet stadgas, att förhandling skall ske så att säga i olika
instanser, bör för tvistens upptagande vid domstol krävas, att denna förhandlingsordning
iakttagits eller, om så ej skett, att dess följande omöjliggjorts
genom omständighet, som nu berörts.»

I denna del ansluter jag mig helt till vad de sakkunniga föreslagit.

15 §.

1 det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades
till lagrådet, medgavs rätt för part att mot arbetsdomstols beslut fullfölja talan
till högsta domstolen.

Två ledamöter av lagrådet hemställde om sådan ändring av förslaget, att
talan finge föras mot arbetsdomstols beslut allenast då arbetsdomstol ogillat
invändning mot domstolens behörighet eller förklarat sig obehörig. Till stöd
därför anfördes i huvudsak. De spörsmål, som kunde komma att bänskjutas
till arbetsdomstolen, syntes i många fall påkalla den allra största skyndsamhet i
avgörandet. En lag, vars huvudsyfte vore att göra slut på den bos såväl arbetsgivare
som arbetare inrotade seden att för rättstvisters slitande anlita egna
maktmedel, måste sörja för, att det avgörande lagen erbjöde och krävde lämnades
med all den snabbhet förhållandena möjliggjorde. Skedde ej detta, kunde
lagens helgd och effektivitet lätt sättas i fara. En tvist om kollektivavtals tolkning
kunde mången gång medföra så stark spänning mellan de i frågan intresserade,
att det vore gott, om det definitiva avgörandet icke läte vänta på
sig.. Medgåves klagan över arbetsdomstolens utslag, kunde det befaras, att i
varje fråga av någon betydenhet sådan klagan komme att föras, och det uppskov,
som därav föranleddes, syntes, vilka anordningar man än vidtoge för frågans
skyndsamma behandling i överinstansen, dock ur antydda synpunkter
mången gång kunna bliva av betydelse, i synnerhet därför, att de intresserade

A. U och
. ro §§.

Verkan av
överenskommelse
om
förhandlingsordning.

Rätt att
fullfölja
talan mot
arbetsdomstolens

beslut.

1910 års
förslag.

A. 15 §. 196

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redan från tvistens början komme att räkna med sannolikheten av att två instanser
måste genomlöpas. I nära sammanhang med det anförda stode en
annan måhända lika allvarlig betänklighet mot tillåtande av klagan. Ett huvudvillkor
för att den tillämnade lagstiftningen skulle kunna med framgång
fylla sin viktiga uppgift vore tydligen, att de domar, som komme att meddelas
i konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, å ömse håll vunne erforderlig
auktoritet. Skulle det i viktigare och mera uppseendeväckande fall inträffa,
att arbetsdomstolens utslag ändrades i högre instans, kunde det befaras, att
icke allenast arbetsdomstolens utan hela den nya lagstiftningens auktoritet
komme att lida. Om det således vore förenat med stora olägenheter att tillåta
klagan över arbetsdomstolens utslag, kunde å andra sidan några avgörande invändningar
ej framställas mot tanken att göra arbetsdomstolen till enda instans
i de frågor den hade att pröva. De omständigheter, som i allmänhet ledde till
anordnande av ett appellförfarande, syntes äga jämförelsevis ringa tillämpning
på förevarande område. En fackdomstol, sammansatt så som förslaget avsett,
syntes inom sitt fält erbjuda mer än vanligt starka garantier för ett riktigt och
skäligt avgörande av dit hänskjutna frågor. Den roll appellen på andra
områden spelade genom att öppna möjlighet för part att avhjälpa brister eller
misstag i den på honom ankommande utredningen vore i de rättstvister, om
vilka vore fråga, av mindre betydelse, då det stora flertalet av de till arbetsdomstolen
hörande mål antagligen komme att utföras av vederbörande organisationer
och i de få fall, där detta ej skedde, sakkunnig rättshjälp syntes
komma att anlitas. Då arbetsdomstolen inom sitt fack skulle utgöra en domstol
för hela riket, vore det ej heller såsom på andra områden av nöden att för vinnande
av enhetlighet i rättstillämpningen medgiva fullföljd till en högsta centralinstans.
Tvärtom skulle det kunna påstås, att, då omständigheterna gjorde
det omöjligt att till någon viss avdelning inom högsta domstolen förlägga de
från arbetsdomstolen fullföljda målen, rättstillämpningens enhetlighet i viss mån
bättre tillgodosåges genom uteslutande av fullföljd än genom dess tillåtande.
Att emellertid ur rättsenhetens synpunkt invändningar kunde med en viss
grad av fog riktas mot fullföljdens uteslutande, skulle ej förnekas. Tydligt
vore nämligen, att rättsskipningen vid arbetsdomstolen icke uteslutande kunde
byggas på de speciallagar arbetsdomstolen skulle få att tillämpa utan måste
vila även på lagar och rättsgrundsatser av allmän karaktär. Berörda invändning
förlorade emellertid till ej oväsentlig del sin vikt, om arbetsdomstolens
kompetensområde begränsades på sådant sätt, att det med övriga delar av rättssystemet
tämligen nära sammanhängande arbetsavtalsförhållandet skulle komma
att skiljas från arbetsdomstolen och dit höra allenast spörsmål rörande det
alldeles egenartade kollektivavtalet. I ett hänseende syntes emellertid klagan
över arbetsdomstolens beslut eller utslag böra medgivas. Hade arbetsdomstolen
ogillat invändning emot domstolens behörighet, eller hade den förklarat sig
obehörig, syntes det vara av nöden, att frågan kunde dragas under högsta instansens
prövning. Dylik klagan, vilken, i händelse invändning ogillats, skulle
föras genast och ej behövde uppehålla målets behandling, syntes ej medföra de
olägenheter, som vore förenade med fullföljd i andra hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 197

Departementschefen ansåg emellertid försiktigheten bjuda att icke åtminstone
för det dåvarande frånhända parterna möjligheten att vinna ändring i arbetsdomstolens
beslut.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades den inom lagrådet föreslagna
begränsningen av fullföljdsrätten, under det att en annan motionär ansåg,
att klagan i intet fall borde vara tillåten.

Särskilda utskottet anslöt sig till den inom lagrådet uttalade meningen och
hemställde om sådan ändring av förslaget, att talan mot arbetsdomstols beslut
finge föras allenast i behörighetsfrågor. Nämnda undantag syntes utskottet
nödvändigt, på det ej, därest arbetsdomstolen och allmän domstol skulle stanna
vid olika slut i fråga om behörighet att upptaga mål, möjlighet skulle saknas
att genom frågans dragande under en gemensam högsta instans få kompetensspörsmålet
avgjort.

Med hänsyn till den inom riksdagen uttalade uppfattningen och då genom
domstolens sammansättning rättssäkerheten syntes vara i möjligaste mån betryggad,
fann sig departementschefen vid framläggandet av 1911 års förslag
böra acceptera den av särskilda utskottet intagna ståndpunkten, dock under
förutsättning, att genom sättet för bestämmande av domstolens kompetensområde
vissa garantier kunde ernås för rättsenhetens säkerställande.

Inom lagrådet uttalade två ledamöter allvarliga betänkligheter mot appellrättens
borttagande. Erämst med hänsyn till den stora vikt, som låge därpå,
att tvister av ifrågavarande art bleve skyndsamt avgjorda, ansågo emellertid
nämnda ledamöter sig icke böra hemställa om ändring i förslaget i berörda
ämne, under den bestämda förutsättning likväl att arbetsdomstolens kompetensområde
begränsades i huvudsaklig överensstämmelse med vad förslaget innehölle.
Två ledamöter av lagrådet framhöllo, att då de tillstyrkte förbudet mot
klagan över arbetsdomstolens beslut i annat än behörighetsfrågor, detta skedde
allenast under förutsättning, att domstolens kompetensområde icke komme att
vidgas utöver de gränser det remitterade förslaget uppdroge.

Jämväl i socialstyrelsens förslag år 1916 var fullföljdsrätten begränsad till
behörighetsfrågor.

De sakkunniga hava föreslagit, att talan mot centrala arbetsdomstolens beslut
icke skulle få föras.

Till stöd härför anföres i motiveringen:

»Att centrala arbetsdomstolens beslut icke böra få på sakliga skäl överklagas
hos till exempel högsta domstolen, torde vara ställt utom tvivel. Denna
ståndpunkt har också intagits av de flesta äldre lagförslagen. Dessa förslag
upptogo emellertid stadgande om rätt att under högsta domstolen draga fråga,
huruvida en föreliggande tvist överhuvud hörde under arbetsdomstol, i det
att klagan finge föras, om den enligt dessa förslag anordnade arbetsdomstolen
förklarat sig ej vara behörig eller ogillat invändning mot domstolens behörighet.
Det kan göras gällande, att utan en sådan möjlighet fara föreligger
för oenhetlig rättstillämpning, i det att dylik behörighetsfråga kan komma
att bedömas på olika sätt av centrala arbetsdomstolen och av de allmänna domstolarna.
Av praktiska skäl torde det emellertid vara synnerligen önskvärt

A. 15 §.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

A. 16 och

17 §§■

Departe mentschefen.

Anhänqiggörande
av
talan vid
arbetsdomstolen.

198

att undvika en överprövning i behörighetsfrågan. Det torde icke heller möta
större sakliga betänkligheter att låta vid centrala arbetsdomstolens prövning
i dylik fråga bero. I de ojämförligt flesta fallen torde någon meningskiljaktighet
ioke kunna uppkomma rörande spörsmålet vad som är att hänföra till
mål om kollektivavtal.»

I likhet med de sakkunniga finner jag uppenbart, att talan mot arbetsdomstolens
beslut icke bör få föras på materiella skäl. Mycket tveksamt synes mig
däremot, huruvida fullföljd bör vara utesluten även i nyssnämnda behörighetsfrågor.
Emellertid har jag jämväl i denna del anslutit mig till de sakkunnigas
uppfattning. Jag förbiser härvid icke, att ett generellt förbud att fullfölja
talan mot arbetsdomstolens beslut kan medföra, att frågor rörande arbetsdomstolens
sakliga behörighet kunna komma att bedömas olika av nämnda
domstol och de allmänna domstolarna. Såsom jag i annat sammanhang påpekat,
torde emellertid risken för uppkomsten av behörighetstvister vara jämförelsevis
ringa. Dessutom synas andra praktiska skäl tala för ett uteslutande av fullföljdsrätten.
Såsom jag redan påpekat är det av synnerlig vikt, att tvister
vid arbetsdomstolen hastigt bringas till avgörande. Därest klagan medgåves,
skulle — även om fullföljdsrätten vore begränsad till behörighetsfrågor -—
målens avgörande försenas, och möjligheten att genom överklagande fördröja
avgörandet komme säkerligen att utnyttjas av parter, som önskade vinna tid.

16 och 17 §§.

I 21 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att den som vill anhängiggöra
talan vid arbetsdomstol har att till domstolens ordförande ingiva eller i betalt
brev med posten insända ansökan om målets upptagande. Sådan ansökan skall
innehålla uppgift å de yrkanden sökanden vill framställa ävensom å grunderna
för samma yrkanden. Sökanden har tillika att ingiva avskrift av ansökningen
och av de vid densamma fogade handlingar i lika många exemplar som antalet
motparter. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av domstolens ordförande.

Utkastet stadgar i 22 §, att avskrift av ansökningen skall tillställas sökandens
motpart samt föreläggande i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit
bestämd för målets handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det
finnes lämpligt, må ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid
före målets handläggning inkomma med förklaring i anledning av ansökningen
samt att vid förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid förklaringen
fogade handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har förklaring
inkommit, skall avskrift av förklaringen i god tid före målets handläggning
tillställas sökanden. När handling skall tillställas part eller underrättelse
givas part om föreläggande, skall domstolens ordförande eller den tjänsteman
vid domstolen, som ordföranden bemyndigat därtill, med posten översända
handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg om att
handlingen eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det finnes
lämpligt, må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är stadgat,
delgiva motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

199 A. 16 och

1~ §§■

Motiveringen till 21 § innehåller:

»Anhängiggörandet av talan vid arbetsdomstol bör ske genom skriftlig ansökan
till domstolens ordförande. Rätt synes böra medgivas part att med posten
insända ansökan om målets upptagande. En dylik rätt är ägnad att underlätta
anhängiggörandet och minska partens kostnader. För vinnande av en koncentrerad
förhandling synes lämpligt, att redan i ansökningen lämnas såväl uppgift
å de yrkanden sökanden vill göra som en såvitt möjligt fullständig framställning
av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandena grundas. Då i
många fall före tvistens anhängiggörande förhandlingar ägt rum mellan parterna
och tvistefrågan därvid klarlagts, torde i regel uppsättandet av en dylik
fullständig ansökan icke bereda svårigheter.

Det är icke nödvändigt att beträffande tvister vid arbetsdomstolar föreskriva
iakttagande av ett stämningsförfarande. Lämpligare synes vara att på sätt
framgår av 22 § såsom regel föreskriva, att ansökan genom domstolens försorg
skall delgivas motparten. För underlättande av detta förfarande bör part ingiva
avskrifter av ansökningen och därvid fogade handlingar i lika många
exemplar som antalet motparter. När på grund av särskilda skäl ett dylikt
ingivande av avskrifter icke är nödvändigt, må domstolens ordförande medgiva
befrielse därifrån.»

Beträffande 22 § anföra de sakkunniga:

»I första punkten av förevarande paragraf angives såsom allmän regel, att
avskrift av ansökningen skall tillställas motparten samt att föreläggande skall
meddelas parterna att inställa sig å tid och ort, som bestämts för handläggningen.
Någon viss tid för delgivning torde ej böra föreskrivas. Tiden bör bliva
beroende på omständigheterna i varje särskilt fall. Tillses bör endast, att meddelande
om handläggningen kommer parterna tillhanda i så god tid, att de kunna
komma tillstädes försedda med erforderlig utredning. Givetvis vore det
■önskvärt, att före huvudförhandlingens början sökandens motpart avgivit förklaring
över ansökningen. Emellertid torde det ej vara lämpligt att föreskriva,
att motparten alltid skall anmodas att förklara sig i denna ordning. Stundom
kan en dylik förklaringsskyldighet vara betungande för parten. I vissa fall
är den icke heller erforderlig. Ej sällan torde nämligen före talans anhängiggörande
vid förhandlingar mellan parterna deras ståndpunkter antecknas i ett
förhandlingsprotokoll. Då, såsom man har anledning antaga, sökanden i ds*-lika fall kommer att i ansökningen åberopa protokollet, framgår redan av denna,
hur motparten ställer sig till de framställda yrkandena. Det torde vara
tillräckligt att befogenhet tillerkännes ordföranden att, då han finner lämpligt,
förelägga motparten att förklara sig. Tydligt torde vara, att då förklaring
avgives, densamma bör åtföljas av avskrifter till erforderligt antal samt att
avskrift skall tillställas sökanden.

Under det att i första stycket av denna paragraf stadgas, att vissa handlingar
och förelägganden skola delgivas parterna, föreskrives i andra stycket,
hur delgivningen skall tillgå. Densamma synes i regel böra äga rum genom
posten. Handlingen eller föreläggandet bör i vanligt lösbrev kunna tillsändas
parten. Om så finnes lämpligt, kan översändandet ske i rekommenderad för -

Ä- 18 §. 200

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Förfarandet
vid arbetsdomstol.

Förlikningsförsök.

De sakkunniga.

sändelse mot mottagningsbevis. Även andra sätt för delgivning böra kunna användas.
I allmänhet torde, åtminstone vid de lokala arbetsdomstolarna, dessa
åtgärder ombesörjas av domstolens ordförande. Desamma böra emellertid
kunna av ordföranden anförtros åt någon tjänsteman vid domstolen. Naturligen
medför ett bemyndigande för tjänsteman att vidtaga omförmälda åtgärder befogenhet
för honom att ej blott översända utan även utfärda sådana meddelanden,
varom är fråga.

I vissa fall, såsom då part underlåter att efterkomma en i lösbrev försänd
kallelse eller vägrar att utlösa rekommenderad försändelse, kan det finnas
lämpligt, att delgivning sker på sätt om stämning är stadgat. För dylika fall
bör ordföranden kunna förelägga den andra parten att verkställa sådan delgivning.
»

De sakkunnigas utkast har i denna del upptagits i det omarbetade förslaget
utan annan ändring än att det uttryckligen angivits, att delgivning ej
skall ske, om på grund av bristande behörighet för domstolen eller annan liknande
orsak anledning finnes till vägran att upptaga målet till prövning.

18 §.

I 25 § i de sakkunnigas utkast föreskrives, att parterna vid arbetsdomstol
äga att fritt utföra sin talan och förebringa den bevisning, som de vilja åberopa.
Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov
och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

Såsom grund för dessa bestämmelser anföra de sakkunniga:

»önskvärt är, att förfarandet vid arbetsdomstolarna så anordnas, att det möjliggör
en koncentrerad, muntlig förhandling. Hämmande formföreskrifter böra
undvikas och huvudsyftet vara att snabbt erhålla en så vitt möjligt fullständig
utredning. I första stycket av denna paragraf har intagits en erinran,
att parterna äga fritt utföra sin talan och förebringa den bevisning de vilja
åberopa.

Med hänsyn till behovet av snabbhet i avgörandet av de till arbetsdomstol
hänskjutna målen är det önskvärt, att uppskov med förhandlingarna undvikes.
Handläggningen bör om möjligt avslutas redan vid första rättegångstillfället.
Ett påpekande härav innehålles i andra stycket av förevarande paragraf.»

I samband med behandlingen av denna paragraf bör även upptagas frågan
om skyldighet för arbetsdomstolen att söka åstadkomma förlikning i de mål,
som hänskjutas till densamma.

Socialstyrelsen framhöll i sitt år 1916 avgivna förslag, att uti de tvister, som
komme att instämmas till arbetsdomstolen, ofta nog, kanske oftast, icke funnits
anledning eller tillfälle till medlingsförsök från vederbörande förlikningsman.
Emellertid vore det för varje god domare angeläget att, hellre än att döma mellan
parterna, söka förlika dem; och särskilt borde detta framstå som ett önskemål
vid arbetsdomstolen. Med anledning därav hade socialstyrelsen ansett böra
föreskrivas, att handläggningen där alltid skulle inledas med förlikningsförsök.
Berörda del av handläggningen syntes kunna försiggå inför någon av
de s. k. opartiska ledamöterna, även utan tillkallande av bisittare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 201 A. 19 §.

De sakkunniga hava i sitt utkast icke upptagit någon bestämmelse i detta
ämne.

I sitt yttrande över utkastet har socialstyrelsen anmärkt, att det till följd av Yttrande,
bestämmelsen i 35 § i utkastet, jämförd med 20 kap. 2 § rättegångsbalken, syntes
åligga arbetsdomstol att söka åvägabringa förlikning. Vikten av att få sådan
till stånd i de tvister, varom här vore fråga, syntes emellertid vara så stor,
att det i lagen borde intagas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för domstolen
i berörda avseende.

På sätt socialstyrelsen anmärkt, följer av bestämmelsen i 35 § i utkastet, att Departearbetsdomstol
enligt 20 kap. 2 § rättegångsbalken är skyldig att söka åstad- mentschtf''-''n
komma förlikning mellan parterna. Jag kan emellertid icke dela den uppfattningen,
att arbetsdomstolens möjlighet att verka för åvägabringande av förlikning
mellan parterna bör starkare betonas än som skett genom den allmänna
hänvisningen till rättegångsbalken. Enligt min mening bör arbetsdomstolen med
viss försiktighet utnyttja denna möjlighet. För att ett initiativ från domstolens
sida till åstadkommande av förlikning skall hava utsikt till framgång, måste
domstolen framlägga ett positivt medlingsförslag. Men förlikning kan i regel
icke åstadkommas annat än i form av en kompromiss. Ett domslut däremot
innebär ofta ett fullt godtagande av endera partens ståndpunkt. Ett av domstolen
framlagt förlikningsförslag kommer därför endast sällan att överensstämma
med den ståndpunkt domstolen slutligen intar, om saken går till
dom. Vid ett misslyckat förlikningsförsök torde en dylik motsättning i ståndpunktstagande
från domstolens sida vara ägnad att hos parterna eller endera
av dem ingiva misstro mot domstolen, särskilt med hänsyn till det tillspetsade
konfliktläge, varmed man på här ifrågavarande område har att räkna. Oftast
torde, innan ett mål hänskjutes till arbetsdomstolen, förhandlingar hava ägt
rum mellan parterna och mellan dessas organisationer utan att förhandlingarna
lett till resultat. Vid dylikt förhållande är ett försök att vid domstolen åstadkomma
förlikning i regel dömt att misslyckas. Ett starkare tvång att verka för
åstadkommande av förlikning skulle under sådana omständigheter kunna medföra,
att domstolens förlikningsförsök komme att nedsjunka till en formalitet.

Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i de sakkunnigas utkast
i denna del.

19 §.

Enligt 26 § i de sakkunnigas utkast äger arbetsdomstol, om den finner det Utredning
lämpligt, själv inkalla vittnen och i övrigt sörja för fullständig utredning. Den tsdonutösom
inkallas såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall erhålla er- lens försorg.
sättning för inställelsen av allmänna medel. Om sådan ersättning och om dess
återgäldande skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i avseende å brottmål.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»Avgörandet av mål, som anhängiggjorts vid arbetsdomstol, är såsom redan
berörts i många fall av betydelse för andra än parterna, i det att domen kan
bliva prejudicerande beträffande arbetsvillkoren för ett stort antal anställda.

A. 20 §. 202

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Hörande av
jäviga
vittnen.
1910 års
förslag.

1911 års
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Med hänsyn härtill och då parterna understundom sakna förmåga att förebringa
erforderligt processmaterial, har det synts lämpligt medgiva domstolen att
själv inkalla vittnen och i övrigt sörja för fullständig utredning. Härigenom
har domstolen också möjlighet att, i den mån för måls avgörande erfordras
speciell sakkunskap, som icke är representerad i domstolen, utfylla denna brist
genom inkallande och hörande av sakkunniga personer.

Den som av domstolen inkallas såsom vittne eller för att höras upplysningsvis
bör erhålla ersättning för inställelsen av allmänna medel. Detta gäller
även den, som av domstolen inkallas såsom sakkunnig.»

I det nu utarbetade förslaget återfinnes denna bestämmelse med en mindre
redaktionell jämkning.

20 §.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag framhöll, att enär svårighet ej sällan
skulle kunna yppas att i mål vid arbetsdomstolen vinna behörig utredning,
om de vanliga reglerna beträffande jäv mot vittnen upprätthölles, den som enligt
vad i rättegångsbalken stadgades vore jävig att vittna borde kunna, då jävet
vore av beskaffenhet att kunna eftergivas, höras av arbetsdomstolen dock utan
ed, oaktat sådant eftergivande ej skett. Verkan av hans utsago borde bedömas
fritt av domstolen. I detta syfte infogades i förslaget bestämmelse, att
i tvist vid arbetsdomstol den, som efter lag vore jävig att vittna, kunde höras
utan ed. Detta kunde dock ej ske med den, som vore yngre än femton år eller
saknade förståndets bruk eller vore förlustig medborgerligt förtroende. Domstolen
skulle i varje fall pröva, vilket värde kunde tilläg’gas den avhördes utsago.

Förlikningsmannen framhöllo, att då fall kunde förekomma, där de vid arbetsdomstolen
anhängiga målen rörde minderårigas arbetsförhållanden, domstolen
borde hava rätt att upplysningsvis höra personer yngre än femton år.
Kommerskollegium förklarade sin tillslutning till detta förslag.

I det till grund för 1911 års proposition liggande förslag, som remitterades
till lagrådet, upptogos de av särskilda utskottet förordade bestämmelserna. Däremot
fann departementschefen ej skäl att biträda det av förlikningsmännen
väckta förslaget. Något verkligt behov därav syntes ej föreligga.

Lagrådet anmärkte, att da bestämmelsen, att domstolen skulle pröva, vilken
verkan såsom bevis kunde tilläggas den avhördes utsaga, innefattade en regel,
som enligt rådande uppfattning gällde även i fråga om vittnesmål, bestämmelsen
såsom ägnad att grumla berörda uppfattning borde utgå. Med anledning
därav uteslöts föreskriften i det för riksdagen framlagda förslaget.

Den i 1911 års förslag givna bestämmelsen upptogs i socialstyrelsens förslag
av år 1916.

I de sakkunnigas utkast föreskrives, att i tvist vid arbetsdomstol den, som
efter lag är jävig att vittna, ma höras utan ed. Dock får ej den höras, som är
yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund av honom
adömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, varom
förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

203 A. 21 och

22 §§.

Såsom grund härför framhålla de sakkunniga:

»Att i fråga om mål vid arbetsdomstol bibehålla den legala bevisteorien torde
icke vara lämpligt. Särskilt i dessa mål framstår behovet av fri bevisprövning.
Möjlighet bör sålunda finnas att böra personer, som enligt lag äro jäviga
att vittna. Dessa böra höras utan ed. Domstolen äger att fritt pröva värdet
av de avgivna berättelserna. Den inskränkningen torde böra stadgas, att vid
domstolen ej kunna höras minderåriga eller personer, som sakna förståndets
fulla bruk eller dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.»

Något skäl att frånträda de sakkunnigas uppfattning i denna del synes ej Departe„
.. mentschefen.

ioreligga.

21 §.

Enligt socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag ägde arbetsdomstolen rätt Föreläggan
att i de fall, då den funne lämpligt, förelägga vite ävensom besluta kvarstad, m m
skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd. I motiveringen framhöll sty- 1916 års
relsen, att det vore klart, att arbetsdomstolen ägde behörighet att vidtaga dy- förslag,
lika åtgärder. Då det emellertid vore ovisst, huruvida de tvistande parterna
ägde kännedom om domstolens berörda befogenheter och de hjälpmedel, som
därvid stode till buds, syntes det lämpligt, att föreskrift lämnades i ämnet.

De sakkunniga hava i sitt utkast upptagit omförmälda bestämmelser, vilka De
fullständigats med föreskrift, att arbetsdomstol jämväl äger fälla till vite samt
att utdömt vite skall tillfalla kronan.

Till stöd för nu berörda stadganden hava de sakkunniga anfört, att det syntes
vara nödvändigt, att arbetsdomstol erhölle befogenhet att stadga vite för tredskande
part eller annan, som vägrade att efterkomma domstolens beslut, ävensom
att fälla till sådant vite. Likaså syntes lämpligt, att domstolen berättigades
att besluta kvarstad, skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd.

Lands sekret ariatet har anmärkt, att av ordalydelsen ej framginge huruvida Yttrande,
arbetsdomstolens rätt att förelägga och utdöma vite inskränkte sig till fall,
då det gällde åtgärder för målets handläggning eller om vite skulle kunna föreläggas
part, som ej fullgjorde avkunnad dom.

Enligt min mening äger arbetsdomstolen redan på grund av allmänna rätts- Departeregler
att vidtaga de åtgärder, som avses i förevarande bestämmelser. Härav
följer jämväl, att arbetsdomstolen är berättigad att förelägga och ådöma vite
såväl för framtvingande av processhandlingar som för genomförande av domstolens
dom. Då det emellertid ej finnes någon i lag given allmän regel i detta
ämne, har jag ansett stadgandena böra bibehållas. Dessutom har, likaledes i
förtydligande syfte, tillagts, att i fråga om beslutande av kvarstad, skingringsförbud
och därmed jämförlig åtgärd skola gälla de i utsökningslagen angivna
grunderna.

22 §.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag föreslog, att i lagen borde intagas Deldom.
bestämmelse, att så snart del av ett mål kommit i sådant skick, att avgörande

A. 23—25 §§. 204

Kungl. Maj ds proposition nr 89.

Parts utevaro.

Ingivande
av skrifter.

Arbetsdomstolens

protokoll
m. w.

därom kunde ske, arbetsdomstolen skulle äga att meddela utslag i berörda del.
Samma bestämmelse återfanns i 1911 och 1916 års förslag.

De sakkunniga hava i sitt utkast upptagit en bestämmelse av enahanda innehåll.
Till stöd härför anföra de sakkunniga, att vissa frågor, som kunde uppkomma
i mål vid arbetsdomstol, kunde vara av den beskaffenhet, att de krävde
vidlyftig utredning. Då det ofta kunde vara önskligt, att målet i övrigt icke
uppehölles till dess en sådan utredning blivit färdig, hade det synts lämpligt
föreskriva, att domstolen, så snart en del av målet kommit i sådant skick, att
den kunde avgöras, finge upptaga denna del till slutligt avgörande.

I det omarbetade förslaget har de sakkunnigas utkast i denna del oförändrat
upptagits.

23 §.

Enligt de sakkunnigas utkast må i mål vid arbetsdomstol meddelas dom utan
hinder av parts utevaro, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt
i 22 § i utkastet sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid
domstolen och icke visat laga förfall.

Härom yttra de sakkunniga i motiveringen:

»Möjlighet måste finnas att meddela dom i ett vid arbetsdomstol anhängiggjort
mål utan hinder av parts utevaro. Härför synes böra krävas, att parten
viss tid — i utkastet minst sju dagar — före det ifrågavarande sammanträdet
erhållit föreläggande att komma tillstädes. Sådan underrättelse måste
bevisligen hava kommit parten till handa. Har delgivning skett med posten
på sätt i 22 § (17 §) sägs, lärer bevis från postverket om försändelsens mottagande
av adressaten i vissa fall kunna utgöra tillfyllestgörande grundval för
meddelande av dom trots utevaro. Paragrafens bestämmelser äga tillämpning
å såväl sökande som svarande.»

Någon avvikelse från de sakkunnigas utkast har jag ej ansett böra ifrågakomma.

24 §.

I 31 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att om part till arbetsdomstol ingiver
andra handlingar än i 21—23 §§ i utkastet avses, är han pliktig att
tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar för att tillställas
motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av domstolens ordförande.

Samma bestämmelse återfinnes i det nu utarbetade förslaget.

25 §.

Beträffande protokollföring vid arbetsdomstol m. m. föreslå de sakkunniga,
att ingivna skrifter och handlingar för varje mål skola sammanföras i en akt.
Protokoll föres för varje mål särskilt och bilägges akten. I protokollet skola
antecknas, vilka hava säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden
och medgivanden, som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

205 -4- 25 §■

tiga meningar, som yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas
genom dom. Vid lokal arbetsdomstol skola tillika i protokollet antecknas
vittnens och upplysningsvis hörda personers berättelser, om någon av parterna
det påfordrar. I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt
att anteckna däri.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

»Vid arbetsdomstol bör tillämpas aktbildningssystem. Samtliga rättegångsskrifter
och andra handlingar skola sålunda för varje mål sammanföras i en
akt. Nödvändigt torde vara, att dessutom föres protokoll. Detta bör emellertid
vara synnerligen kortfattat. Däri skola antecknas de närvarande domstolsledamöternas
namn, parternas och deras ombuds namn samt yrkanden och
medgivanden, vilka icke angivas i de ingivna skrifterna. Såsom framgår av
33 § (26 §) skall domstolens dom icke intagas i protokollet utan avfattas skild
från detta. Däremot skola i protokollet antecknas skiljaktiga meningar rörande
domen samt införas andra av domstolen meddelade beslut. Med hänsyn därtill,
att mål från lokal arbetsdomstol kan komma att fullföljas till centrala arbetsdomstolen
och parterna därför hava intresse av att bevismaterialet bevaras,
bör möjlighet finnas att i protokollet upptaga vittnesmål och upplysningsvis
hörda personers berättelser. Detta bör ske endast då part påkallar vittnesmålens
eller berättelsernas skriftliga avfattande. Domstolen bör i övrigt hava
frihet att i protokollet anteckna vad den finner nödigt. I regel torde, åtminstone
vid de lokala arbetsdomstolarna, protokollet föras av ordföranden. Därest
han ej själv fört protokollet, bör han genom påskrift bestyrka, att detsamma
är riktigt avfattat.»

Enligt de sakkunnigas utkast skulle domstolens protokoll biläggas akten i
varje särskilt mål. Denna anordning ssmes mig mindre ändamålsenlig. Det
torde vara mera praktiskt, att protokollen sammanföras och på lämpligt sätt
inbindas. Eöreskriften att protokollet skulle fogas vid akten har därför uteslutits.
Tillika har den särskilda bestämmelsen om protokollet vid lokal arbetsdomstol
kunnat utgå.

Hemlig omröstning.

1910 åra
förslag.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag föreslog, att i lagen borde föreskrivas,
att då någon domstolens ledamot varit av skiljaktig mening beträffande
något beslut, sådant ej finge angivas i domboken eller göras kunnigt
för vare sig part eller annan. Ett sådant stadgande syntes vara lämpligt på
det att ej genom uttalade skiljaktiga meningars offentliggörande arbetsdomstolens
utslag måtte lida någon minskning i auktoritet, samt tillika innebära
ett stundom måhända behövligt stöd för de efter förslag förordnade ledamöterna
i deras strävan att fullt opartiskt och självständigt utöva sin befattning. För
att skiljaktig ledamot måtte kunna i fall av behov frigöra sig från ansvarighet
för utslaget, borde han äga att av domstolen undfå intyg rörande förhållandet,
vilket intyg naturligen ej finge användas till annat ändamål än det
nämnda. Föreskrifter härutinnan infogades av utskottet.

Förlikningsmännen och kommerskollegium biträdde i huvudsak utskottets
förslag.

A. 26 §.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 ärs
förslag.

1916 års
förslag.

sakkunniga.

Departe mentschefen.

Arbetsdomstolens
dom.

Samma bestämmelser upptogos i det till grund för 1911 års proposition liggande
förslag, som remitterades till lagrådet.

Tre av lagrådets ledamöter anmärkte, att vad man velat vinna med omförmälda
bestämmelser, nämligen att från offentligheten undandraga arbetsdomstolens
omröstningar, lämpligast skulle uppnås genom att i tryckfrihetsförordningen
införa förbud mot utlämnande av arbetsdomstolens protokoll i vidare
män än som kunde föranledas av åtal mot någon domstolens ledamot.
En ledamot av lagrådet framhöll, att bestämmelsen, att skiljaktig mening,
som vid omröstning till dom i arbetsdomstolen uttalades, ej finge intagas i
domboken eller meddelas part eller annan, syntes vila på en farhåga, att de
efter förslag utsedda ledamöterna kunde, om det bleve känt, att deras mening
gått den sida emot, på vars förslag de blivit förordnade, utsättas för
obehag och att i följd därav deras opartiskhet skulle äventyras, i det de ställdes
inför frestelsen att mot sin övertygelse giva den sida rätt, från vilken de
utgått. Men att befara, att ledamöter i en domstol skulle låta sig bestämmas
av dylika inflytelser •— sammanhängande med den oriktiga föreställningen,
att deras uppgift vore, icke den opartiska domarens utan den för bevakande
av ena partens intressen utsedde fullmäktigens — syntes innebära en misstro,
som finge antagas vara ogrundad. För dem åter, som ansåge en sådan
misstro berättigad, borde densamma framkalla den slutföljd, att domsrätt -—
och därtill domsrätt i enda instans — icke borde anförtros dem, om vilka man
måste på förhand betvivla, att de ägde förmåga att inse sin domarställning
och självständighet nog att stå för den åsikt, de ansåge vara den rätta. Att
anordna en sådan domstol vore att uppgiva samhällets krav på rättsordningens
upprätthållande för att vinna i jämförelse därmed vida underordnade syften.
Nämnda ledamot tillstyrkte därför, att bestämmelsen måtte uteslutas.

Med anledning av dessa anmärkningar infördes i det för riksdagen framlagda
lagförslaget bestämmelse, att skiljaktig mening ej finge i domboken intagas
eller omförmälas utan skulle rörande sådan skiljaktighet föras särskilt
omröstningsprotokoll. Tillika föreslogs i särskild proposition erforderlig ändring
i tryckfrihetsförordningen.

Samma bestämmelse om förbud mot offentliggörande av skiljaktig mening
och om förande av särskilt omröstningsprotokoll upptogs i socialstyrelsens förslag
år 1916.

De sakkunniga anföra i denna fråga, att det icke ansetts lämpligt att upptaga
bestämmelse om hemlig omröstning. En sådan bestämmelse, som för övrigt
skulle nödvändiggöra ändring i tryckfrihetsförordningen, syntes närmast vara
ägnad att försvaga domstolens auktoritet.

I denna del ansluter jag mig helt till de sakkunnigas uppfattning.

26 §.

Beträffande 33 § i utkastet, vilken innehåller närmare föreskrifter om arbetsdomstolens
dom, anföra de sakkunniga:

»Arbetsdomstols dom skall givetvis avfattas skriftligen. Det synes lämpligt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

207 A. 27 och

äs §§.

att densamma icke intages i protokollet utan uppsattes skild från detta. Originaldomarna
böra, försedda med ordningsnummer i löpande följd, förvaras
särskilt. Domen bör underskrivas av samtliga ledamöter, som deltagit i avgörandet.
I domen synes böra intagas en redogörelse för själva saken och parternas
yrkanden samt fullständiga domskäl. Lokal arbetsdomstols dom bör
tillika innehålla anvisning om sättet för fullföljd av talan mot domen.

Utgående exemplar av domen böra undertecknas av ordföranden.»

I det omarbetade förslaget bar de sakkunnigas utkast upptagits oförändrat,
allenast med den avvikelse, som betingats av att bestämmelserna om lokala arbetsdomstolar
uteslutits.

27 §.

De sakkunniga hava ansett lämpligt att i lagen intaga bestämmelse, att Avgiftsfriutskrifter
av arbetsdomstols domar och protokoll samt andra expeditioner, som
utgå från arbetsdomstol, skola vara fria från såväl lösen som stämpel. stolens

Denna bestämmelse har oförändrad ingått i det nu omarbetade förslaget. expeditio-.

28 §.

I 85 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att i fråga om arbetsdomstolar och Hänvisning
rättegången därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångs- g^Jg^lkén
balken stadgas.

Härom anföra de sakkunniga:

»Tydligt torde vara, att det icke är möjligt att i förevarande lag uttömmande
reglera rättegången vid arbetsdomstolarna. En sådan reglering skulle förutsätta
utarbetande av en fullständig rättegångsordning. Det är därför nödvändigt
att vid sidan av förevarande lag tillämpa de bestämmelser, som gälla för
rättegången vid de allmänna domstolarna. Med hänsyn härtill har i denna
paragraf intagits en hänvisning till rättegångsbalkens stadganden, i den mån
de icke strida mot omförmälda lag.»

I förslaget har gjorts ett tillägg, varigenom utmärkes, att beträffande arbetsdomstolen
och rättegången därstädes skola gälla icke blott rättegångsbalken
utan även andra författningar, som komplettera denna, t. ex. lagen den 14 juni
1917 innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till 1 kap.

6 § rättegångsbalken. Däremot torde lagen om fri rättegång icke böra tillämpas
i fråga om arbetsdomstolen. Något behov av fri rättegång därstädes lärer
icke föreligga, då talan i allmänhet torde komma att föras av arbetsgivar- eller
arbetarorganisation.

Av den gjorda hänvisningen till rättegångsbalken följer bland annat, att
reglerna om domarjäv bliva tillämpliga å arbetsdomstolens ledamöter.

Svenska arbetsgivareföreningen har erinrat om de sakkunnigas uttalande, att
på grund av nämnda bestämmelser personer, som tillhörde organisationernas
ledning, i regel vore förhindrade, att deltaga i behandlingen av tvist, däri organisationen
hade del, samt framhållit, att det syntes riktigt, att den som å en
organisations vägnar deltagit i uppgörandet av ett kollektivavtal vore jävig att

Domarjäv.

Yttrande.

A. 29-31 §§. 208

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe mentschefen.

Forum för
tjänstefel.

Bestämmelserna
om
förening
skola äga
motsvarande,
tillämpning
å förbund
m. m.

Ytterligare
föreskrifter
rörande
lagens tilllämpning.

sakkunniga.

döma i tvist om dess tolkning och tillämpning. Däremot kunde uppfattningen,
att en person skulle vara jävig, därför att han vore ledamot av organisationens
styrelse, i praktiken leda till olägenheter utan att den verkliga ojävigheten bleve
bättre tillgodosedd.

Den av arbetsgivarföreningen uttalade meningen kan jag icke biträda. Såsom
jag tidigare påpekat, har jag, ehuru med viss tvekan, anslutit mig till den
uppfattningen, att personer, som innehava avlönad anställning hos arbetsgivareller
arbetarorganisation, icke på grund därav skola vara obehöriga att hava
säte i arbetsdomstolen. Emellertid synes det mig uppenbart, att person, som
tillhör organisations styrelse, skall vara jävig att deltaga i handläggningen
av tvist, däri organisationen har del. Att på detta område giva några särskilda
regler synes mig icke lämpligt.

29 §.

Enligt 37 § i de sakkunnigas utkast skall åtal mot ordförande eller ledamot
i arbetsdomstol för fel eller försummelse i domarämbetet upptagas av hovrätt.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen, att av bestämmelserna i 25 kap.
strafflagen syntes följa, att arbetsdomstols ordförande och ledamöter vid utförande
av sitt domarvärv handlade under ansvar i likhet med ämbetsmän. Det
syntes lämpligt, att de för fel och försummelser vid fullgörandet av sitt uppdrag
svarade inför hovrätt.

Med hänsyn därtill att enligt det omarbetade förslaget skall finnas endast
en arbetsdomstol, vilken skall hava sitt säte i Stockholm, har vidtagits den
ändringen, att åtal för tjänstefel skall upptagas av Svea hovrätt.

30 §.

De sakkunniga hava ansett, att likasom i lagen om kollektivavtal borde i
förevarande lag stadgas, att föreskrifterna om förening av arbetsgivare eller
arbetare i tillämpliga delar skulle gälla om förening eller förbund av flera sådana
föreningar samt att, då fråga vore om sådan sammanslutning, bestämmelserna
om medlem i förening skulle gälla såväl om de anslutna föreningarna
som om deras medlemmar.

I bestämmelsen har vidtagits en, mindre jämkning, varigenom lydelsen i det
omarbetade förslaget bringats i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i
kollektivavtalslagen.

31 §.

Enligt de sakkunnigas utkast, som i denna del oförändrat upptagits i det
omarbetade förslaget, skall det ankomma på Kungl. Maj :t att, därest ytterligare
föreskrifter skulle erfordras för tillämpning av den föreslagna lagen, meddela
bestämmelser i ämnet.

• Övergångsbestämmelserna.

Hörande tiden för lagens ikraftträdande och vad därmed äger samband hava
de sakkunniga anfört:

Kungl. May.ts proposition nr 39.

209

»Eörevarande lag bör i likhet med lagen om kollektivavtal träda i kraft den 1
januari 1928.

Då de föreslagna arbetsdomstolarna skola träda i verksamhet från och med
nämnda dag, måste förslag å ledamöter i domstolarna första gången avgivas
under år 1927.

Lämpligt synes vara, att lagen erhåller tillämpning jämväl å tvister grundade
å avtal, som slutits före lagens ikraftträdande. Tvist, som före nämnda
dag anhängiggjorts vid allmän domstol, bör emellertid fortfarande behandlas
efter äldre lag.

Det är avsett, att de nya domstolarna skola träda i stället för de nu förefintliga
organen för avgörande av tvister på grund av kollektivavtal, de särskilda
skiljedomarna i vissa arbetstvister och centrala skiljenämnden. Med hänsyn
härtill böra de gällande lagarna om särskilda skiljedomare och om central
skiljenämnd upphöra att gälla från och med den 1 januari 1928. Tydligen
böra dock tvister, i fråga om vilka före lagens ikraftträdande påkallats
avgörande av särskild skiljedomare eller centrala skiljenämnden, handläggas och
avgöras av dem.

Vissa svårigheter uppstå vid behandling av sådana före lagens ikraftträdande
slutna skiljeavtal — vare sig dessa ingå i kollektivavtal eller träffats
särskilt — som anknyta till den nu bestående organisationen med särskilda
skiljedomare och central skiljenämnd. Lämpligt är, att de uppgifter,
som enligt skiljeavtalen skulle tillkomma nämnda organ, överflyttas på de nya
domstolarna. Skyldighet bör sålunda i lagen åläggas domstolarna att upptaga
sådan tvist, som avses i skiljeavtalen. Härvid bör lokal arbetsdomstol träda i
stället för särskild domare i vissa arbetstvister och centrala arbetsdomstolen
ersätta centrala skiljenämnden. Tvister, som sålunda upptagas av arbetsdomstol,
böra behandlas enligt den i förevarande lag stadgade ordningen. Dock
bör i tvist, som på angiven grund hänskjutes till lokal arbetsdomstol, parterna
icke hava rätt att överklaga domstolens beslut. Genom bestämmelser sådana
som de nu ifrågasatta skänkes åt ingångna skiljeavtal ett i viss mån annat innehåll
än mellan parterna avtalats. Möjlighet synes därför böra beredas part
att, om han så önskar, frigöra sig från avtalet. Det har därför föreslagits,
att han, därest han icke vill godkänna den genom lagen gjorda ändringen, kan
inom viss tid göra anmälan därom hos den, som på andra sidan slutit avtalet.
Sådan anmälan medför, att skiljeavtalet förfaller.»

I enlighet med dessa synpunkter hava övergångsbestämmelserna i de sakkunnigas
utkast avfattats.

Centralförbundet för socialt arbete har ifrågasatt, huruvida det vore önskvärt,
att samtidigt med införandet av den nya ordningen de särskilda organ
indroges, som staten hittills under en följd av år ställt till parternas förfogande,
då de genom frivillig överenskommelse velat få sina rättstvister avgjorda
genom skiljedom. Förslaget, att lagarna om särskilda skiljedomare och om
central skiljenämnd skulle upphöra att gälla samma dag som lagen om arbetsdomstolar
skulle träda i kraft, motiverades av de sakkunniga, därmed, att »de
nya domstolarna skola träda i stället för de nu förefintliga organen för avgö Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 33.) 14

Yttranden.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe mentschefen.

rande av tvister på grund av kollektivavtal, de särskilda skiljedomarna i vissa
arbetstvister och centrala skiljenämnden». Det kunde dock enligt förbundets
förmenande ifrågasättas, om berörda förutsättning vore alldeles riktig. Arbetsdomstolarna
skulle icke avkunna skiljedom och kunde sålunda därutinnan
icke ersätta de dittillsvarande statliga organen för nämnda uppgift. Lagförslaget
innebure icke heller, att skiljedom i rättstvister på grund av kollektivavtal
hädanefter icke skulle förekomma utan förutsatte tvärtom, att sagda
form för tvisternas avgörande fortfarande skulle kunna fritt anlitas, vare sig
enligt 1887 års skiljemannalag eller i annan överenskommen ordning. Frågan
bleve da, om staten under sadana förhallanden icke längre skulle hava något
intresse av att tillhandahalla särskilda organ för den frivilligt överenskomna
skiljedomen av den anledning, att staten inrättade nya organ för en annan uppgift.
Detta syntes åtminstone icke ligga i sakens natur.

Landssekretariatet har uttalat, att lagen ej borde gälla beträffande avtal,
som slutits före lagens ikraftträdande.

Förslaget att vid sidan av den nya domstolen bibehålla centrala skiljenämnden
kan jag icke biträda. Nämnden har att till avgörande upptaga allenast
frågor, som falla inom ramen för arbetsdomstolens behörighet, och det synes
icke lämpligt, att staten, da en särskild domstol upprättas för prövning av vissa
tvister, därjämte tillhandahåller andra organ för samma ändamål. Därest parterna
önska anlita skiljemän för avgörande av uppkomna tvister, äga de full
frihet att anordna skiljenämndsförfarandet på det sätt de anse lämpligast. Påfordra
de för detta ändamal statens medverkan, torde de däremot böra hänvisas
till den därför upprättade specialdomstolen. Den i de sakkunnigas utkast upptagna
regeln, att tvister, som enligt förut upprättat skiljeavtal skulle avgöras av
centrala skiljenämnden, i stället skulle upptagas av centrala arbetsdomstolen,
var tydligen betingad av den i utkastet föreslagna anordningen med dubbla
instanser. När nu endast en arbetsdomstol upprättas, lärer ifrågavarande regel
vara överflödig. Har tillämpning av dylikt skiljeavtal icke påkallats före den
nya lagens ikraftträdande, synes skiljeavtalet böra vara förfallet. Parterna
hava därefter att i vanlig ordning vända sig till den nya arbetsdomstolen, såframt
de ej kunna enas om ett nytt skiljeavtal, varigenom tvist hänvisas till
särskild skiljenämnd.

Enligt det nu omarbetade förslaget skall upprättas allenast en central arbetsdomstol.
Lokala arbetsdomstolar skola icke förekomma. Vid sådant förhållande
torde det vara lämpligt att bibehålla de särskilda skiljedomarna i arbetstvister.
. Visserligen hava dessa, såsom framgår av de siffror jag förut lämnat,
hittills icke tagits i anspråk i någon större utsträckning, men det är att hoppas,
att i den mån skiljedomsväsendet utvecklas parterna skola oftare anlita nämnda
skiljedomare. Bibehållandet av desamma torde vara ägnat att främja det privata
skiljedomsväsendet.

Enligt gällande rättsgrundsatser skall en processlagstiftning tillämpas från
tiden för dess ikraftträdande, ändå att det privaträttsliga förhållande, som
utgör föremål för bedömande, tillkommit under äldre lags giltighetstid. Något

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 211

skäl att frånträda denna vid tidigare tillfällen godtagna princip synes ej föreligga.

Föredraganden uppläser härefter berörda inom socialdepartementet omarbetade
förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol, av den
lydelse bilagor till detta protokoll (bilagor C och D) utvisa, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Conr. Falkenberg.

De sak- 212

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj :ts proposition nr 39.

Bilaga A.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag om kollektivavtal.

1 §•

Om arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan
dylik förening av arbetare sluter avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse
beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verkningarna
därav gälla vad i denna lag stadgas.

Vad i denna lag stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall äga
motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar,
och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna lag sägs om medlem
i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

2 §•

Kollektivavtal skall i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet, vara bindande,
förutom för dem som slutit avtalet, jämväl för medlem i förening, som
slutit avtalet, vare sig han inträtt i föreningen före eller efter det avtalet slöts.
Vad sålunda stadgats om medlem i förening skall ej gälla, i den mån medlem
är bunden av tidigare kollektivavtal.

Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot
föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffats överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivavtalet
skall gälla, vare överenskommelsen i denna del utan verkan.

Om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, hos sig anställt arbetare,
för vilken avtalet icke är bindande, skall kollektivavtalet dock lända till efterrättelse
mellan dem, såframt överenskommelse icke träffats om andra villkor.

4§.

Under den tid kollektivavtal är gällande må ej arbetsgivare eller arbetare,
som äro bundna av avtalet, vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 213 fo*nniga»

utkast.

blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd vare sig pa grund av
tvist om avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse,
avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. Har i avtalet
stadgats förbud att även i annat fall vidtaga åtgärd, varom ovan sägs, lände
det till efterrättelse.

Den som är bunden av kollektivavtal må ej heller vidtaga åtgärd, som avses
i första stycket, för att därmed bispringa annan i fall, då denne själv, enligt
vad i denna paragraf sägs, är förbjuden vidtaga dylik åtgärd.

5 §•

Förening, som är bunden av kollektivavtal, må ej medverka till eller föranleda
åtgärd, som enligt 4 § är förbjuden för dess medlemmar, eller genom gåva
eller försträckning eller på annat dylikt sätt lämna understöd åt medlem, som
handlat i strid med förbudet. Sådan förening vare jämväl pliktig att söka
hindra sina medlemmar att vidtaga dylik åtgärd eller, om åtgärden redan vidtagits,
söka förmå dem att häva denna.

6 §•

Är ej tiden för kollektivavtals giltighet bestämd och är ej heller avtalet avsett
att gälla till dess visst arbete blivit slutfört, skall avtalet anses slutet för
ett år.

Varder kollektivavtal, som gäller för bestämd tid, ej uppsagt till upphörande
vid giltighetstidens utgång, skall avtalet anses förlängt på ett år för
varje gång, såframt annan tid ej finnes bestämd i avtalet. Är viss uppsägningstid
icke stadgad, skall uppsägning ske senast tre kalendermånader före
giltighetstidens utgång.

Har kollektivavtal blivit slutet för längre tid än fem år, och vill någon frånträda
avtalet före avtalstidens utgång, äge han att med iakttagande av stadgad
uppsägningstid uppsäga avtalet till kalenderdag, som svarar mot dag, då
avtalet var avsett att upphöra, och må uppsägningen gälla avtalets upphörande
tidigast under femte året från den dag avtalet trädde i tillämpning.

7 §•

Är kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutet av flera, äge part å
ena sidan att för egen del uppsäga avtalet hos en eller flera av parterna å andra
sidan. Har avtal sålunda uppsagts endast i vad angår vissa parter och vill
i anledning därav annan part å den sida, från vilken uppsägning skett, eller
part å andra sidan frånträda avtalet, äge han verkställa uppsägning inom tre
veckor efter den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas.

8 §.

Uppsägning av kollektivavtal skall ske skriftligen eller genom telegram.

Har meddelande om uppsägning, som inlämnats för befordran med post eller
telegraf, icke kommit mottagaren tillhanda före uppsägningstidens utgång,

Kungl. Maj :ts proposition nr 39.

De sak- 214

kunnigas

utkcist

skall uppsägning likväl anses hava skett i behörig tid, såframt det visas, att
försändelsen under mottagarens sista kända adress inlämnats för befordran i
så god tid, att den bort komma honom tillhanda före nämnda tidpunkt.

9 §•

Har arbetsgivare, arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare, som
är bunden av kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig
mån strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet
vara av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande
från andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstol förklaras icke vidare
vara gällande.

Är avtalet å någondera eller båda sidorna slutet av flera, och har i tvist mellan
allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende
å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra
sidan inom tre veckor från det domen vunnit laga kraft uppsäga avtalet att
omedelbart upphöra att gälla i vad honom angår.

10 §.

Har arbetsgivare eller arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare,
som är bunden av kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som strider
mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, vare sådan arbetsgivare, arbetare
eller förening pliktig att till arbetare, arbetsgivare eller förening, som härigenom
lidit skada, utgiva skadestånd.

Skadestånd skall utgå efter vad som finnes skäligt med hänsyn till skadans
storlek, den skadevållandes skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å
tvistens uppkomst samt omständigheterna i övrigt. Skadeståndsskyldighet må
jämväl kunna förklaras skola helt bortfalla.

11 §•

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem
till last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte andra är skadeståndsskyldig,
må dock förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda skadeståndets
hela belopp, men äge föreningen i sådant fall att, efter ovan angivna
grund för skadeståndsskyldighetens fördelning, av andra $kadeståndsskyldiga
söka åter vad föreningen utgivit utöver vad på föreningen belöper.

12 §.

Vid tolkning av kollektivavtal skall hänsyn tagas icke blott till avtalets innehåll
utan även till vad som förekommit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst
och till övriga omständigheter, som kunna tjäna till ledning vid bedömande
av avtalets innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 215 De sak kunnigas

utkast.

13 §.

Det åligger arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit skriftligt
kollektivavtal, att inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift
av avtalet. Därest bestämmelser angående arbetslön, som beräknas efter arbetets
myckenhet eller beskaffenhet, i enlighet med kollektivavtalet upptagas i
särskild handling, vare insändande av dylik ackordsprislista ej erforderligt.

14 §.

I kollektivavtal må ej i andra avseenden än särskilt är angivet upptagas
bestämmelse, som strider mot vad i 1 §, 3—6 §§, 8 § första stycket, 9 § första
stycket samt 10 och 13 §§ är stadgat. Sker det, vare sådan bestämmelse utan
verkan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928 och skall med undantag
för bestämmelserna i 6 § tredje''stycket samt 7 och 13 §§ äga tillämpning jämväl
beträffande kollektivavtal, som slutits före nämnda dag.

De sak- 216

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bilaga B.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag om arbetsdomstolar.

Om arbetsdomstolar i allmänhet, så ock om mål, som få där upptagas.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål om kollektivavtal skola finnas dels
lokala arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol.

2 §.

Till mål om kollektivavtal hänföras särskilt mål om kollektivavtals fullgörande,
giltighet, bestånd eller rätta innebörd, mål om förfarande, som strider
mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas, samt mål
om skadestånd för dylikt förfarande eller om förklaring, att kollektivavtal skall
på grund av sådant förfarande icke vidare vara gällande.

Till mål om kollektivavtal skall ock räknas mål angående förhållandet mellan
arbetsgivare och enskild arbetare, såframt tvisten rör den rätt, som på grund
av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal skall tillkomma någon av dem.

Tvist, varom ovan sägs, må utan hinder av vad där stadgas hänskjutas
till avgörande av skiljemän.

3 §.

Lokal arbetsdomstol är första domstol i mål om kollektivavtal. Dock skall
centrala arbetsdomstolen, om någon av parterna det begär, såsom första domstol
upptaga mål, däri fråga är, huruvida arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig åtgärd strider mot kollektivavtal eller mot
vad i lagen om kollektivavtal stadgas, eller däri fråga är om skadestånd för
dylik åtgärd eller däri yrkande framställes, att kollektivavtal skall på grund
av förfarande, som strider mot avtalet eller mot vad i lagen om kollektivavtal
stadgas, förklaras icke vidare vara gällande.

Centrala arbetsdomstolen skall, utöver vad i första stycket sägs, vara överdomstol
i mål om kollektivavtal, som dit fullföljas från lokal arbetsdomstol.

Mot centrala arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

217 De sak kunnigas utkast.

4 §.

Vid arbetsdomstol må talan väckas även i syfte att allenast få genom dom
fastställt vad kollektivavtal i visst avseende innebär eller huruvida visst förfarande
strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas
eller huruvida visst rättsförhållande bestar eller icke bestar, och således
utan att yrkande framställes, att motparten skall förpliktas något fullgöra
eller underlåta.

Finnes den, som väckt talan om fastställelse, varom sägs i första stycket,
icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas, äge domstolen vägra
att till prövning upptaga hans talan.

5 §•

Förening av arbetsgivare eller arbetare, som slutit kollektivavtal, må i fråga
om avtalet vid arbetsdomstol tala och svara för medlem, såframt denne icke
själv utför talan. Medlem av föreningen äge icke väcka talan om fastställelse,
varom sägs i 4 §.

Har kollektivavtal å ena sidan slutits av förening, må å den sidan allenast
föreningen framställa yrkande, att avtalet skall förklaras icke vara gällande
på grund av sådant förfarande å andra sidan, som strider mot avtalet eller mot
vad i lagen om kollektivavtal stadgas. Talan skall föras mot den, som å andra
sidan slutit avtalet.

6 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling
skall äga rum mellan parterna eller mellan de föreningar parterna tillhöra,
må arbetsdomstol icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning
upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgar, att för förhandlingen
mött hinder, vilket icke berott på den, som väckt talan.

Om lokala arbetsdomstolar.

7 §.

Antalet lokala arbetsdomstolar och deras domsområden bestämmas av Konungen.

8 §.

Är uppkommen tvist hänförlig till viss arbetsplats, skall målet upptagas
av den arbetsdomstol, inom vars domsområde arbetsplatsen är belägen. Är
tvisten hänförlig till arbetsplatser inom olika domsområden eller är den icke
hänförlig till särskild arbetsplats, höre målet under den arbetsdomstol, inom
vars område förening av arbetsgivare eller arbetare, mot vilken talan föres,
har sin expedition eller, när talan föres mot enskild person, denne har sitt
hemvist.

9 §.

Lokal arbetsdomstol skall bestå av ordförande och två ledamöter.

De sak- 218 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

kunnigas
utkast.

10 §.

Såsom ordförande i lokal arbetsdomstol förordnas av Konungen för viss
tid en lagkunnig och i domarvärv erfaren man. Han skall utses bland personer,
som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. För
ordföranden förordnas av Konungen en ersättare. Vad om ordföranden är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning å ersättaren.

11 §.

Till ledamöter i lokal arbetsdomstol utses av Konungen för två år i sänder två
i arbetsförhållanden erfarna och kunniga personer, den ene efter förslag av
svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och den andre efter förslag av
landsorganisationen i Sverige. För var och en av ledamöterna utses på samma
sätt tva ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsvarande
tillämpning å ersättarna.

Förslag, varom i första stycket sägs, skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt sa manga personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.
Har a någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, utser Konungen
ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

12 §.

Ledamot eller ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som är
omyndigförklarad eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu
är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan
påföljd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

13 §.

Har ledamot eller ersättare för ledamot åtagit sig uppdraget, äge han ej
bliva entledigad därifrån, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller ersättare för ledamot, utser Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd, annan ledamot eller
ersättare bland de förut föreslagna eller bland dem, som uppföras å nytt förslag.

14 §.

Skulle vid nagot rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av
jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äge arbetsdomstolens
ordförande utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller
jävige ledamotens ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

219 De sak kunnig

utkast.

Om centrala arbetsdomstolen.

15 §.

Centrala arbetsdomstolen skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av ordförande
och sex ledamöter.

16 §.

Ordföranden och två av ledamöterna förordnas av Konungen för viss tid
bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,
skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre ledamoten
skall äga särskild insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtalsförhållanden.

För ledamöterna förordnas av Konungen tva ersättare. Vad i första stycket
är stadgat om ledamöterna skall hava motsvarande tillämpning a ersättarna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall
ordet föras av den lagkunnige ersättaren.

17 §.

Fyra ledamöter i centrala arbetsdomstolen, vilka skola vara i arbetsförhållanden
erfarna och kunniga personer, utses av Konungen för två år i sänder, två
efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter
förslag av landsorganisationen i Sverige. För vardera sidan utses på motsvarande
sätt fyra ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsvarande
tillämpning å ersättarna.

Förslag, varom i första stycket sägs, skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.
Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen
ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

18 §.

Vad i 12—14 §§ stadgas i fråga om hinder att vara ledamot i lokal arbetsdomstol
eller ersättare för ledamot, avsägelse av dylikt uppdrag samt förordnande
av tillfällig ersättare för ledamot skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om de ledamöter i centrala arbetsdomstolen, varom sägs i 17 §, och om
ersättarna för dem.

19 §.

Centrala arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter.
Vid besluts fattande skola närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan
och för arbetarsidan.

Erfordras, att centrala arbetsdomstolen förrättar syn på stället, må sådan
förrättning kunna verkställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan
och en för arbetarsidan.

De sak- 220

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Om rättegången vid arbetsdomstol.

20 §.

Arbetsdomstol sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta detta erfordras
för mals handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sammanträda
jämväl å annan ort än den, där domstolen har sitt säte.

21 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstol har att till domstolens
ordförande ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om målets
upptagande. Sådan ansökan skall innehålla uppgift å de yrkanden sökanden
vill framställa ävensom å grunderna för samma yrkanden.

Sökanden har tillika att ingiva avskrift av ansökningen och av de vid densamma
fogade handlingar i lika många exemplar som antalet motparter. Befrielse
från denna skyldighet må medgivas av domstolens ordförande.

22 §.

Avskrift av ansökningen skall tillställas sökandens motpart samt föreläggande
i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit bestämd för målets
handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det finnes lämpligt, må
ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid före målets handläggning
inkomma med förklaring i anledning av ansökningen samt att vid
förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid ansökningen fogade
handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har förklaring inkommit,
skall avskrift av förklaringen i god tid före målets handläggning tillställas
sökanden.

När enligt vad i första stycket sägs handling skall tillställas part eller underrättelse
givas part om föreläggande, skall domstolens ordförande eller den
tjänsteman vid domstolen, som ordföranden därtill bemyndigat, med posten
översända handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg
om att handlingen eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det
finnes lämpligt, må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är
stadgat, delgiva motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

23 §.

Vill någon till centrala arbetsdomstolen fullfölja talan mot lokal arbetsdomstols
beslut, har han att inom tjugu dagar från det han erhöll del av beslutet
till centrala arbetsdomstolens ordförande ingiva besvärsinlaga eller ock på eget
äventyr med posten översända inlagan så tidigt, att denna må vara ordföranden
tillhanda före utgången av den tid, som ovan sägs.

Vad i 21 och 22 §§ stadgas om ansökan och om förklaring däröver, så ock
om föreläggande att i ansökningsmål komma tillstädes inför domstolen, skall
hava motsvarande tillämpning i fråga om besvärsinlaga och förklaring där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

221

över, så ock om föreläggande att komma tillstädes i mål, som inkommit genom
besvär.

24 §.

Har lokal arbetsdomstol ogillat invändning, att målet ej hör under arbetsdomstol,
må talan mot beslutet fullföljas endast i sammanhang med klagan i
huvudsaken. Mot beslut, varigenom lokal arbetsdomstol ogillat invändning,
att målet hör under annan sådan domstol, må talan ej fullföljas.

25 §.

Vid arbetsdomstol äga parterna fritt utföra sin talan och förebringa den
bevisning, som de vilja åberopa.

Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov
och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

26 §.

Arbetsdomstol äger, om den finner det lämpligt, själv inkalla vittnen och i
övrigt sörja för fullständig utredning.

Varder någon av domstolen inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och
sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål
är stadgat.

27 §.

I tvist vid arbetsdomstol må den, som efter lag är jävig att vittna, höras
utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla
bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet
och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

28 §.

Arbetsdomstol äge, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite
ävensom besluta kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd.
Utdömt vite tillfaller kronan.

29 §.

Så snart en del av ett mål kommit i sådant skick, att slutligt avgörande i
denna del kan äga rum, må arbetsdomstol däri meddela dom.

30 §.

Uteblir part från arbetsdomstols sammanträde, må utan hinder därav dom
meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt i 22 §
sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid domstolen och icke
heller visat laga förfall.

De sak- 222

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

31 §.

Ingiver part till arbetsdomstol andra handlingar än i 21—23 §§ avses, vare
han pliktig att tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar för
att tillställas motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av
domstolens ordförande.

32 §.

Ingivna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt och bilägges akten. I protokollet skola
antecknas, vilka hava säte i''domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden
och medgivanden, som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljakttiga
meningar, som yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas
genom dom. Vid lokal arbetsdomstol skola tillika i protokollet antecknas
vittnens och upplysningsvis hörda personers berättelser, om någon av parterna
det påfordrar. I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt
att däri anteckna.

33 §.

Arbetsdomstols dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet
och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehålla
en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen för domslutet
skola angivas.

I lokal arbetsdomstols dom skall angivas vad den, som vill fullfölja talan
mot domen, har att iakttaga i avseende därå.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola
utgivas till parterna. Äro flera parter å en sida, må för dem gemensam utskrift
utgivas.

34 §.

Utskrift av arbetsdomstols dom eller protokoll, så ock annan expedition från
arbetsdomstol vare fri från avgift.

Särskilda bestämmelser.

35 §.

Med iakttagande av vad ovan föreskrives skall i fråga om arbetsdomstolar
och rättegången därstädes i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken
stadgas.

36 §.

Har ledamot i arbetsdomstol ej förut avlagt domared, skall han före inträde
i tjänstgöring avlägga sådan ed inför allmän underrätt. Inkallas för ledamot
ersättare, som ej avlagt domared, ma denne avlägga eden inför arbetsdomstolens
ordförande. Vad sist stadgats skall ock gälla om den, som blivit utsedd att
träda i utebliven eller jävig ledamots ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 223 Ps SP~

kunnigas

utkast.

37 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstol för fel eller försummelse
i domarämbetet skall upptagas av hovrätt.

38 §.

Vad i denna lag stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall
äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar,
och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna lag sägs om
medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

39 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas sådana
föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolarna skola dock första gången avgivas
under 1927.

Mål om kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna
lags ikraftträdande, skola behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphävas lagarna den 28 maj 1920 om central skiljenämnd
för vissa arbetstvister och om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas skola tvister, i fråga om
vilka före lagens ikraftträdande påkallats avgörande av centrala skiljenämnden
eller särskild skiljedomare, av dem behandlas och avgöras.

Har genom skiljeavtal, som upptagits i kollektivavtal eller slutits särskilt,
överenskommits, att tvist skall avgöras av centrala skiljenämnden, skall sådan
tvist, där dess avgörande icke påkallats före lagens ikraftträdande, i stället
hänskjutas till centrala arbetsdomstolen att behandlas enligt bestämmelserna i
denna lag. Om genom skiljeavtal överenskommits, att särskild skiljedomare i
arbetstvister skall avgöra tvist, som avses i avtalet, eller deltaga i avgörandet
därav, skall sådan tvist, där dess avgörande icke påkallats före lagens ikraftträdande,
i stället hänskjutas till avgörande av lokal arbetsdomstol att behandlas
enligt bestämmelserna i denna lag, dock utan rätt för part att fullfölja talan
mot arbetsdomstolens dom.

Vad i föregående stycke stadgas skall ej gälla, om någon, som slutit skiljeavtalet,
inom två månader efter det lagen trätt i kraft hos den eller dem, som
å andra sidan slutit avtalet, anmäler, att han icke vill vara bunden av stadgandet.
Har sådan anmälan skett, vare skiljeavtalet förfallet.

De remit terade förslagen.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bilaga C.

Förslag’

till

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Om arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan
liknande förening av arbetare slnter avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse
för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verkningarna
därav gälla vad i denna lag stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera
sådana föreningar, och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna
lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om
deras medlemmar.

2 §.

Kollektivavtal skall i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet, vara bindande,
förutom för dem som slutit avtalet, jämväl för den, som vid dess ingående
var medlem i förening, vilken slutit avtalet, eller sedermera inträtt i denna.
Yad sålunda stadgats om medlem i förening skall ej gälla, i den mån medlem
förut är bunden av annat kollektivavtal.

3 §.

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,
träffats överenskommelse om andra villkor än dem, som finnas upptagna
i kollektivavtalet, vare överenskommelsen ej gällande, med mindre det enligt
kollektivavtalet må anses medgivet att träffa sådan överenskommelse.

4 §.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må ej under
den tid avtalet är gällande vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

1. på grund av tvist om förfarande, som förmenas strida mot avtalet eller
mot vad i denna lag stadgas, eller på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande som ovan sägs;

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 225

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att efter det avtalet utlupit ersätta
föreskrift i detta;

4. för att därigenom bispringa annan, då denne själv är förbjuden vidtaga
stridsåtgärd.

Förening av*arbetsgivare eller arbetare, som själv är bunden av kollektivavtal
eller vilkens medlemmar äro bundna av sådant avtal, må ej av anledning, varom
sägs i första stycket, anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd för det arbetsområde,
som avses i avtalet, ej heller genom lämnande av understöd eller
på annat sätt medverka vid stridsåtgärd, som medlem vidtagit i strid med stadgandet
i första stycket. Där föreningen själv är bunden av avtalet, vare den
jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd
eller, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva denna.

5 §.

Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet trädde i
tillämpning. Har avtal slutits för längre tid, och vill part frånträda avtalet
vid utgången av femte året eller senare, skall uppsägning ske senast tre må.
nader innan avtalet avses skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss uppsägningstid
angiven, skall den i stället tillämpas.

6 §•

Är kollektivavtal, som skall upphöra efter uppsägning, å någondera eller båda
sidorna slutet av flera, äge part å ena sidan att för egen del uppsäga avtalet
hos en eller flera av parterna å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts endast
vad angår vissa parter, och vill i anledning därav annan part å den sida, från
vilken uppsägning skett, eller part å andra sidan frånträda avtalet, äge han
verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest
skolat senast verkställas.

7 §.

Har meddelande om uppsägning av kollektivavtal inlämnats för befordran
med post eller telegraf,'' och kommer meddelandet icke mottagaren tillhanda före
uppsägningstidens utgång, skall uppsägning likväl anses hava skett i behörig
tid, såframt det visas, att försändelsen under mottagarens senaste kända adress
inlämnats för befordran i så god tid, att den bort komma honom tillhanda före
nämnda tidpunkt.

8 §.

Gör sig någon, som är bunden av kollektivavtal, skyldig till förfarande, som
i synnerlig mån strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, och finnes
förfarandet vara av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.) 15

De remit terade förslagen.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr-89.

må på yrkande från andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras
icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera eller båda sidorna slutet av flera, och har i tvist mellan
allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende
å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra
sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upphöra
att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kollektivavtal
eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej
sker, ma arbetsdomstolen, ändå att fall som avses i första stycket ej föreligger,
på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare eller arbetare eller förening
av arbetsgivare eller arbetare skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från
sådan förpliktelse enligt avtalet eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn
till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §.

Har arbetsgivare eller arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare
åsidosatt sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt denna lag, vare
sådan arbetsgivare, arbetare eller förening pliktig att till arbetare, arbetsgivare
eller förening, som härigenom lidit skada, utgiva skadestånd.

Vid bedömande av huruvida och i vilken mån någon lidit skada skall hänsyn
tagas icke blott till liden förlust utan även till intresset i avtalets upprätt- ■
hållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt finnes
skäligt, må skadestånd kunna bestämmas till lägre belopp än den verkliga
skadan, så ock skadeståndsskyldighet kunna förklaras skola helt bortfalla.

10 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem
till last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte medlemmar i
föreningen är skadeståndsskyldig, må dock förpliktas att till den, som lidit
skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper på medlemmarna, men äge
föreningen i sådant fall att av medlemmarna söka åter vad föreningen utgivit
utöver vad på föreningen belöper.

11 §•

Det åligger arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektivavtal,
att inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av handling,
som upprättats rörande avtalet. Finnes ej sådan handling eller är avtalets
innehåll ej fullständigt återgivet däri, vare arbetsgivaren eller föreningen plik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 227

tig att låta i skrift uppsätta avtalets innehåll och inom tid, som ovan sägs,
insända denna redogörelse till socialstyrelsen samt därvid förete bekräftelse från
arbetarsidan, att avtalet blivit rätt återgivet, eller ock visa, att binder mött
mot erhållande av dylik bekräftelse. Anstånd med fullgörande av skyldighet,
varom i föregående punkt förmäles, må givas av socialstyrelsen.

Vad i första stycket stadgas skall ej gälla om avtalsbestämmelser angående
arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet.

Försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet enligt denna paragraf bestraffas
med böter från och med fem till och med femhundra kronor. Sådan
förseelse åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest bos
poliskammare eller, där dylik ej finnes, vid allmän domstol. Böter tillfalla
kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall med undantag
för bestämmelserna i 5, 6 och 11 §§ äga tillämpning jämväl beträffande kollektivavtal,
som slutits före nämnda dag.

De remit terade förslagen.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Bilaga D.

Förslag

till

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en
arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2§.

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

3§.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland personer,
som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden
och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,
skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre ledamoten
skall äga särskild insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtalsförhållanden.

För ledamöterna förordnas av Konungen två ersättare. Yad i första stycket
är stadgat om ledamöterna skall hava motsvarande tillämpning å ersättarna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall
ordet föras av den lagkunnige ersättaren.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga
personer, utses av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska
arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen
i Sverige. För vardera sidan utses på motsvarande sätt fyra ersättare.
Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsvarande tillämpning å ersättarna.

Förslag, varom sägs i första stycket, skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 229

Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen
ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och
hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som är
omyndigförklarad eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom
utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,
eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller
är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6 §•

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äge han ej
bliva entledigad därifrån, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, utser Konungen annan för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall vad i 4 §
stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av
jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äge arbetsdomstolens
ordförande utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller
jävige ledamotens ställe.

8 §•

Innan någon, som ej förut avlagt domared, inträder i tjänstgöring såsom ledamot
i arbetsdomstolen, skall han avlägga sådan ed inför allmän underrätt eller
ock inför arbetsdomstolens ordförande.

9 §.

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta detta erfordras
för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sammanträda
jämväl utom Stockholm.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Vid besluts
fattande skola närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan
och för arbetarsidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas
av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetarsidan.

De remit terade förslagen.

De remit- 230

terade

förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11 §•

Till mal rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvist är om förfarande,
som förmenas strida mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal
stadgas, eller om påföljd för så.dant förfarande eller ock om kollektivavtals giltighet,
bestånd eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande, som
ovan sägs.

12 §.

Vid arbetsdomstolen må talan väckas även i syfte att allenast få genom dom
fastställt, huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i
lagen om kollektivavtal stadgas eller huruvida visst rättsförhållande består
eller icke består eller vad kollektivavtal i visst avseende innebär, och således
utan att yrkande framställes, att motparten skall förpliktas något fullgöra
eller underlåta.

Finnes den, som väckt talan om fastställelse, varom sägs i första stycket,
icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas, äge domstolen vägra
att till prövning upptaga hans talan.

13 §.

Är fråga om den rätt, som tillkommer medlem av förening av arbetsgivare
eller arbetare, vilken slutit kollektivavtal, må å hans vägnar talan väckas och
utföras allenast av föreningen, med mindre han visar, att föreningen beslutit att
ej väcka talan.

Vill någon föra talan om förpliktelse, som åvilar medlem av förening, vilken
slutit kollektivavtal, skall talan väckas såväl mot denne som mot föreningen.
Har talan blivit väckt mot medlem, äge föreningen svara för honom.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling
skall äga rum mellan parterna eller mellan de föreningar parterna tillhöra,
må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning
upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för förhandlingen
mött hinder, vilket icke berott på den, som väckt talan.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sd.

231 De remit terade förslagen.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordföranden
ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om målets upptagande.
Sådan ansökan skall innehålla uppgift å de yrkanden sökanden vill framställa
ävensom å grunderna för samma yrkanden.

17 §.

Har ansökan inkommit, och föreligger ej anledning till vägran att upptaga
målet till prövning, skall avskrift av ansökningen tillställas sökandens motpart
samt föreläggande i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit bestämd
för målets handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det finnes
lämpligt, må ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid före
målets handläggning inkomma med förklaring i anledning av ansökningen samt
att vid förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid förklaringen fogade
handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har förklaring
inkommit, skall avskrift av förklaringen i god tid före målets handläggning tillställas
sökanden.

När enligt vad i första stycket sägs handling skall tillställas part eller underrättelse
givas part om föreläggande, skall ordföranden eller den tjänsteman
vid domstolen, som ordföranden därtill bemyndigat, med posten översända
handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg om att handlingen
eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det finnes lämpligt,
må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är stadgat, delgiva
motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

18 §.

Vid arbetsdomstolen äga parterna fritt utföra sin talan och förebringa den
bevisning, som de vilja åberopa.

Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov
och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner det lämpligt, själv inkalla vittnen och
i övrigt inskaffa erforderlig utredning.

De remit terade förslagen.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

20 §.

21 §.

Arbetsdomstolen äge, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite,
så ock enligt de i utsökningslagen stadgade grunder besluta kvarstad eller
skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd. Utdömt vite tillfaller kronan.

22 §.

Sa snart del av ett mal kommit i sadant skick, att slutligt avgörande i denna
del kan äga rum, ma arbetsdomstolen däri meddela dom.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom
meddelas i malet, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt i 17 §
sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid domstolen och icke
visat laga förfall.

24 §.

Ingiver part till arbetsdomstolen andra handlingar än i 16 och 17 §§ avses,
vare han pliktig att tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar
för att tillställas motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av
ordföranden.

25 §.

Ingivna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mal särskilt. I protokollet skola antecknas, vilka
hava säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,
som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljaktiga meningar, som
yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.
I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri anteckna.

26 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet
och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehalla
en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen
för domslutet skola angivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 233

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola
utgivas till parterna. Äro flera parter å en sida, må för dem gemensam utskrift
utgivas.

27 §.

Utskrift av arbetsdomstolens dom eller protokoll, så ock annan expedition
från arbetsdomstolen vare fri från avgift.

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Med iakttagande av vad ovan föreskrives skall i fråga om arbetsdomstolen
och rättegången därstädes i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken
eller eljest i lag stadgas beträffande rådstuvurätt.

29 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse
i domarämbetet skall upptagas av Svea hovrätt.

BO §.

31 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas sådana
föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas under
år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna
lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central
skiljenämnd för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande påkallats
tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den
centrala skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag
den 28 maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I den
mån tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet.

De remit terade förslagen.

234

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 januari
1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting- Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 november 1927, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om kollektivavtal
och till lag om arbetsdomstol.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Per Santesson.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §•

Justitierådet Wedberg:

Det framgår visserligen av sista stycket i 4 § att lagens bestämmelser i allmänhet
äga blott deklaratorisk karaktär. Men uttalandet i slutet av första
punkten i nu förevarande paragraf, att vad i lagen stadgas skall gälla, synes
dock ägnat att alstra missförstånd och lärer därför böra undvikas.

Första punktens avfattning erkänner tillvaron av även andra kollektivavtal
än sådana som i lagen avses. Härav blir en följd att den föreslagna domstolslagen,
sådan den är redigerad, får en större räckvidd än kollektivavtalslagen:
arbetsdomstolen blir kompetent forum även för tvister rörande alla de avtal
mellan enskilda eller mer eller mindre fasta sammanslutningar, vilka väl icke
äro normerade genom kollektivavtalslagen men enligt oskriven lag må vara
att betrakta såsom kollektivavtal. En så svävande och obestämd kompetensregel
synes icke vara tillrådlig, helst när, såsom domstolsförslaget innebär, arbetsdomstolens
avgöranden i behörighetsfrågor ej må överklagas. Det hemställes
förty att arbetsdomstolens behörighet måtte inskränkas till mål rörande
de avtal som avses i kollektivavtalslagen. Denna inskränkning kan ju ske antingen
genom att nu förevarande paragraf ändras så att under benämningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

235

kollektivavtal inbegripas blott de avtal kollektivavtalslagen avser eller ock så
att på lämpligt ställe — i endera av dessa lagar eller i båda — utsäges att arbetsdomstolens
kompetens sträcker sig endast till sådana avtal. Vilken av
dessa utvägar väljes torde vara skäligen likgiltigt.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med justitierådet Wedberg, dock att jag anser den sista av honom
föreslagna utvägen vara att föredraga.

2 §•

Lagrådet:

Första punkten synes ej medgiva annan tolkning än att kollektivavtal, slutet
av förening, ovillkorligen förblir bindande för dess medlemmar även om de utträda
ur föreningen.'' Detta är emellertid ej åsyftat. En redaktionell jämkning
lärer alltså böra vidtagas för tydligt angivande av verkliga meningen. Härvid
torde förbehållet »i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet», lämpligen
böra uteslutas såsom både dunkelt och överflödigt.

3 §.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexanderson:

Vad man i paragrafen velat stadga torde komma till tydligare uttryck, om
det finge heta att om arbetsgivare och arbetare överenskommit om villkor, som
innebära avvikelse från dem emellan gällande kollektivavtal, avvikelsen ej är
giltig i vidare mån än den må anses tillåten enligt kollektivavtalet.

Justitierådet Wedberg:

Det torde böra tydligare än som skett uttryckas att sådan överenskommelse
som här avses är ogiltig utom i vad den kan anses förenlig med avtalet.

4§.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Enligt de sakkunnigas utkast skulle under den tid kollektivavtalet vore gällande
stridsåtgärd ej få vidtagas för att genomföra bestämmelse, avsedd att
träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. Häri har förslaget infört den
ändring, att sådan åtgärd förbjudits endast för att genomföra bestämmelse, avsedd
att efter det avtalet utlupit ersätta föreskrift i detta. Begränsningen har
föranletts därav att, då man ansett sig icke kunna förbjuda stridsåtgärd avseende
att framtvinga en önskad lösning av en till ett löpande kollektivavtal
sig hänförande intressetvist i ämne, varom icke blivit avgjort genom avtalet,
man funnit följdriktigheten kräva, att motsvarande frihet medgåves i fråga
om dylik tvist avseende innehållet i ett kollektivavtal, som tänkes skola avlösa
det för tillfället gällande.

Frånsett att medgivandet sådant det framgår av första stycket under 3. i
viss mån går längre, än som betingas av den salunda angivna grunden för det -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

samma — det kan ju t. ex. tänkas att frånvaron av en bestämmelse i visst ämne
i det gällande avtalet beror på att man ej kunnat enas om införandet av en sådan
och att förty kravet på en bestämmelse i ämnet under avtalets giltighetstid
skulle innebära en fordran på ändring i detsamma — kan det ifrågasättas
om det anförda skälet verkligen är bärkraftigt. Det får ej förbises, att om
under tiden för ett kollektivavtals giltighet, t. ex. på grund av ändrade förhållanden,
fråga uppstår om en reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare i visst hänseende, som ej berörts vid avtalets ingående, omständigheterna
kunna och kanske oftast torde vara sådana, att en lösning av frågan
omedelbart måste åstadkommas. Kunna ej parterna enas om lösningen och
kunna de ej heller förmå sig att överlämna den åt skiljemän, bör det vara tilllatet
att tillgripa stridsatgärd. Annorlunda ställer sig saken då det gäller
innehållet i ett blivande avtal. En tvist härom är ej lika aktuell.

Det hemställes därför att förslaget i denna del måtte ändras till överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit.

Vinner denna hemställan ej beaktande, kan det ifrågasättas om ej bestämmelsen
i första stycket under 3. borde få helt utgå. Det finnes nämligen, så vitt
angår blivande avtal, icke någon saklig anledning till skillnad mellan de olika
avtalsvillkoren i det hänseende, varom nu är fråga. En tvist om det ena kan
ej gärna under det bestående avtalets giltighetstid vara mer aktuell än en tvist
om det andra.

Skulle ej heller denna hemställan föranleda till åtgärd, torde föredragande
departementschefens mening böra få komma till mera nöjaktigt uttryck, t. ex.

så att orden »avsedd--i detta» utbytas mot »avsedd att sedan avtalet ut lupit

gälla rörande ämne, som är reglerat genom avtalet».

Andra stycket skulle kunna läsas så, att förening, som ej själv är bunden
av kollektivavtalet och vars medlemmar icke heller alla äro bundna av detsamma,
skulle vara fri från den fredsförpliktelse, varom stycket handlar. Då
det emellertid uppenbarligen är meningen att, så snart antingen föreningen själv
eller någon dess medlem är bunden av kollektivavtalet, fredsförpliktelsen skall
inträda, torde någon jämkning i lydelsen vara önskvärd.

Även i vissa andra hänseenden torde paragrafen böra underkastas formella
jämkningar.

Justitierådet Alexander son:

Jag instämmer i de redaktionella erinringar lagrådets övriga ledamöter vid
paragrafen framställt.

6 §.

Lagrådet:

Uttrycket att avtal »skall upphöra efter uppsägning» synes ej täcka alla
de fall om vilka här är fråga.

Den kortare uppsägningstid som i andra punkten medgives bör icke få gälla
i annan händelse än att den uppsägande vill frånträda avtalet vid samma tid,
vartill den förut verkställda uppsägningen hänför sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

237

Måhända bör i lagtexten den möjlighet beaktas att uppsägningstiden är
avtalsvis bestämd så kort att den ej väl tål en minskning med hela tre veckor:
det kunde exempelvis tilläggas i andra punkten att den vanliga uppsägningstiden
förkortas till hälften om den understiger sex veckor.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde
:

Enligt min mening bör för den kortare uppsägningstiden även den förutsättning
gälla att den nya uppsägningen blott angår förhållandet mellan den
uppsägande och de parter å andra sidan som den tidigare uppsägningen avser.

7 §•

Lagrådet:

I denna paragraf förekommer ett redaktionsfel (uppsägningstidens utgång
i st. f. dess början) som bör avhjälpas, i samband varmed åt paragrafen torde
lämpligen kunna givas en något förenklad avfattning.

8§.

Justitierådet Alexanderson:

Måhända borde i tydlighetens intresse i andra stycket tillfogas, att angående
omfattning och verkan av sådan uppsägning av avtalet att omedelbart upphöra
att gälla, som där medgives, gäller vad i 6 § om uppsägning stadgas.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-G yllenbåg a instämde
:

Första förutsättningen i första stycket synes mig uttryckas bättre därmed
att någon grovt åsidosatt sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller denna
lag (jfr 9 § och dess motsvarighet i 1911 års proposition). Orden »i dess helhet»
i samma stycke torde såsom vilseledande böra utgå.

Stadgandet i andra stycket innebär att om en kärande genom dom befriats
från sin bundenhet mot någon eller några men ej alla kontrahenterna å andra
sidan, så kan varje part i avtalet, med undantag av käranden, helt frånträda
detsamma. Härigenom kan uppenbarligen tillskapas en för käranden obillig
situation. Mig synes stadgandet böra innehålla vad som — med undvikande
även av det vilseledande uttrycket »uppsäga» och med vissa andra jämkningar
— kan formuleras exempelvis sålunda: Har sådant förklarande, där avtalet
är å ena sidan eller båda slutet av flera, givits beträffande allenast vissa
parter i avtalet, må annan part än den, som kärat, inom tre veckor från det
domen gavs omedelbart frånträda avtalet såvitt angår förhållandet mellan honom
och de parter å andra sidan vilka förklarandet avser.

Justitierådet von Seth:

Om i det fall, som avhandlas i andra stycket, å båda sidor finnas ett flertal
kontrahenter och avtalet i tvist mellan t. ex. en part å vardera sidan förklarats
ej skola gälla i avseende å dem samt avtalet därefter med den rätt paragrafen
medger uppsäges av dens medkontrahenter, som fört talan, ej blott hos hans

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

motpart utan även hos dennes medkontrahenter, skulle det kunna inträffa,
att avtalet komme att kvarstå mellan den ursprungligen kärande och hans
motparts medkontrahenter utan möjlighet för honom att bliva fri, såvida icke
även dessa gjort sig skyldiga till förfarande eller förhållandena eljest äro sådana,
som kunna berättiga honom att föra talan om avtalets hävande jämväl
mot dem. Det kan ifrågasättas om icke åtminstone i många fall en sådan
situation skulle för honom kunna innebära sådana olägenheter, att även han
bör kunna få frigöra sig från avtalet i dess helhet. Det är att märka, att
enligt ordalagen även den part å andra sidan, mot vilken talan förts, har en
generell uppsägningsrätt gentemot parterna å den sida, från vilken talan väckts,
och det oaktat det ju är han, som genom sitt förfarande givit upphov till
tvisten.

Det hemställes därför om ett tillägg till stadgandet uti ifrågavarande stycke
av innebörd att, om med begagnande av den rätt, som däri medgivits, avtalet
uppsagts av samtliga medparter till den, som väckt talan, hos samtliga parter
å andra sidan, han i sin ordning må äga uppsäga det jämväl hos de parter å
andra sidan, mot vilka avtalet icke hävts redan i domen, såvitt det sker inom
tre veckor från utgången av den för övriga parter medgivna tiden för uppsägning
eller således inom sex veckor från det domen gavs.

Justitierådet Wedberg:

Under hänvisning till vad som kommer att yttras beträffande lag om arbetsdomstol
hemställes att »arbetsdomstolen» utbytes mot »rätten» och att i
slutet av lagen tillägges en ny paragraf av innehåll att för upptagande och
avgörande av mål varom i 8 § sägs eller som eljest röra kollektivavtal — eventuellt:
sådant kollektivavtal lagen avser -— skall finnas en särskild domstol,
benämnd arbetsdomstolen, och att om arbetsdomstolen är särskilt stadgat.

Justitierådet von Seth:

Jag är i nu berörda hänseenden ense med justitierådet Wedberg, dock under
erinran om vad jag anfört vid 1 §.

9§.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet
Vlanting-Gyllenhåga instämde:

Då i tredje stycket stadgas att skadestånd kan bestämmas till lägre belopp
än den verkliga skadan, men enligt andra stycket det vid bedömande av i vilken
mån någon lidit skada skall tagas hänsyn jämväl till andra omständigheter
än dem, som äga rent ekonomisk betydelse, kan härvid erinras att något
bestämmande av en skadas verkliga belopp icke är möjligt i fråga om annan
än ekonomisk skada. Bibehålies andra stycket, torde således en jämkning i
tredje styckets lydelse böra vidtagas. Exempelvis kunde stadgas att under
de i stycket angivna förhållanden skadeståndets belopp må nedsättas eller
skadeståndsskyldighet förklaras skola bortfalla.

Huruvida och i vilken utsträckning lagen bör stadga gottgörelse för s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

239

ideell skada, är ett spörsmål som kan föranleda åtskillig tvekan. Såvitt enskilda
arbetsgivares eller arbetares rätt till skadestånd angår, är måhända
den skada förslaget har i sikte knappast annan än sådan som med riktig uppfattning
om vad som faller under den ekonomiska skadans begrepp är att hänföra
till dylik skada. En antydan härom kan spåras, då det talas om omständigheter
av annan än »rent» ekonomisk betydelse. Det kan då ifrågasättas,
huruvida med den frihet i prövningen angående förhandenvaro av skada och i
bestämmandet av dess belopp, som de allmänna domstolarna med kraftigt stöd
i rättsuppfattningen numera tillägga sig och vilken frihet arbetsdomstolen säkerligen
ock skall finna tillkomma sig, någon särskild bestämmelse i vad angår
nu nämnda skadelidande är påkallad och lämplig. Vad åter beträffar
sådana sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som i förslaget avses,
ligger väl saken annorlunda. Men den försiktighet, vartill den svenska skadeståndsrättens
allmänna läge bör mana, synes bjuda att begränsa sig till en
bestämmelse att gottgörelse kan tillerkännas dylik sammanslutning för den
kränkning den lidit i sitt intresse av kollektivavtalets helgd, ändå att ekonomisk
skada ej drabbat sammanslutningen.

Uttrycket i andra stycket »liden förlust» är ägnat att framkalla den naturligen
ej avsedda tolkning, att skada genom utebliven vinst icke skulle grunda
ersättningsanspråk.

Justitierådet Wedberg:

Jag instämmer i vad justitierådet Alexanderson anfört i första och tredje
styckena av sitt yttrande. I övrigt vill jag här hava anmärkt att denna paragraf
utgör en av de flera vilka, i huvudsakligen redaktionellt hänseende, avvika
från 1911 års proposition på ett sätt som enligt min uppfattning icke innebär
någon förbättring. Andra dylika avvikelser förekomma exempelvis i
början av 4 § och i slutet av arbetsdomstolslagens 6 §.

11 §•

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitieråden von Seth och Wedberg
instämde:

Huruvida bestämmelser om skyldighet att till offentlig myndighet redovisa
ingångna kollektivavtal böra upptagas i lagen, synes tvivelsamt. Det saknas ju
icke andra utvägar att trygga det allmännas intresse av kännedom om sådana
avtal; och de föreslagna stadgandena skapa icke säkerhet för någon fullständig
materialsamling, då det icke föreskrivits och, med hänsyn till vad i remissprotokollet
vid 1 § anföres, väl ej heller lämpligen kan föreskrivas att varje
avtalad ändring i ett löpande avtal skall anmälas.

I allt fall synas starka skäl tala för att, i enlighet med vad de sakkunniga
föreslagit, begränsa skyldigheten till att gälla skriftligen upprättade avtal.
Det torde icke vara utan sina betänkligheter att uppställa krav, som måhända
i en ömtålig situation, strax efter ett med stora svårigheter åvägabragt fredsslut,
framtvinga konstaterandet av att parterna icke på varje punkt äro ense om
uppgörelsens innebörd. I vissa fall lärer en dylik omedelbart framträdande
oenighet rörande innehållet av ett avtal, som ännu knappast börjat efterlevas,

240

Kungl. Maj :ts proposition nr 89.

kunna medföra att bindande överenskommelse får anses icke hava kommit till
stånd; i andra fall inför den åtminstone ett irritationsmoment, som kanske
aldrig behövt få aktualitet.

Uteslutes 11 § helt ur förslaget, inverkar det på övergångsbestämmelsens
innehåll.

Regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga:

Den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten för arbetsgivare att, då
skriftlig handling ej upprättats rörande avtalet eller avtalets innehåll ej fullständigt
återgivits däri, likväl låta till socialstyrelsen insända skriftlig redogörelse
för avtalets innehåll blir av ringa praktisk betydelse för det fall att
olika meningar skulle yppa sig mellan kontrahenterna rörande detta innehåll
och fördenskull den avsedda bekräftelsen från arbetarsidan icke kan erhållas.
Då sålunda värdet av denna anmälningsskyldighet måste anses osäkert, synes
den icke böra upptagas i lagen.

Jag hemställer alltså att bestämmelserna i denna del måtte få utgå samt
i anslutning därtill paragrafens avfattning i övrigt jämkas.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

Rubriken samt 1 och 2 §§.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde:

Det förefaller mindre tillfredsställande att ''medan lagens rubrik lämnar oavgjort
huru många arbetsdomstolar skola finnas och det i 1 § finnes nödigt att
härom meddela ett stadgande, så förutsätter likväl den första underrubriken
såsom något redan fastslaget att blott en arbetsdomstol skall inrättas. Bättre
synes vara att arbetsdomstolens tillvaro avgöres redan i kollektivavtalslagen
(jfr vad vid dess 8 § yttrats), att nu förevarande lags rubrik blir lag om arbetsdomstolen
och att i stället för dess två första paragrafer träder en, av innehåll
att den arbetsdomstol, som enligt lagen om kollektivavtal har att upptaga
och avgöra mål rörande sådana avtal, skall bestå av ordförande och sex ledamöter
samt hava sitt säte i Stockholm.

3 §.

Lagrådet:

Det lärer böra angivas vilka avtalsförhållanden åsyftas i slutet av första
stycket. Reglerna i andra stycket torde lämpligen böra utbytas mot ett stadgande
att för vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare som uppfyller
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkor. Innehållet i tredje stycket
synes bäst hava sin plats i de närmare föreskrifter om lagens tillämpning,
vilka Konungen skall äga utfärda.

Justitierådet von Seth:

Förslaget avviker så till vida från tidigare förslag som enligt dessa ordföranden
och de två ledamöter, som jämte honom skola utgöra kärnan i arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

241

domstolen, skulle med möjlighet för en viss övergångstid vara fast anställda
i sina befattningar inom domstolen, medan de enligt förslaget skola
förordnas av Konungen för viss tid, vars längd Konungen äger fastställa.
Även om man förstår att vissa praktiska hänsyn föranlett denna förändring,
kan det ifrågasättas, om den verkligen är tillrådlig. De avgöranden
arbetsdomstolen skulle få att träffa äro av synnerligen ömtålig natur,
och det är att förvänta, att domstolen icke skall kunna undgå angrepp från
håll, där man anser att dess avgörande i visst fall ej är tillräckligt gynnsamt
för den ena eller andra sidan i den tvist, som avgjorts. Det är vid
sådant förhållande av utomordentlig vikt, att domstolens ledamöter erhålla
en sådan ställning, att de kunna känna sig helt oberoende av de stämningar,
som kunna uppstå som en följd av dess avgöranden. Även om det är att förvänta,
att till ifrågavarande befattningar ej skola komma att utses andra än
personer av sådan ställning och karaktär, som för den, som känner dem, innebär
en garanti för att de ej skola låta påverka sig av obehöriga synpunkter,
är det ej säkert, att den stora allmänheten fattar saken så. Man får ej glömma,
att det här icke är fråga om en skiljedomstol, som parterna ej behöva anlita,
annat än i den mån de hava förtroende för densamma, utan om en verklig domstol,
vars domsrätt de äro ovillkorligen underkastade. Ätt beröva en sådan
domstol den styrka, som ligger i dess domares inamovibilitet, kan icke vara
riktigt.

Det hemställes därför om en återgång i förevarande hänseende till de tidigare
förslagens ståndpunkt.

Skulle denna hemställan ej vinna beaktande, synes i varje händelse böra
iakttagas, att i lagen bestämmes viss minsta tid, exempelvis fem år, för vilken
förordnandet skall gälla.

I vilketdera fallet som helst torde det ej möta oövervinneliga svårigheter
att så ordna arvodesfrågan, att statsverket icke betungas med kostnader för
arbetsdomstolen, vilka icke motsvaras av de arbetsprestationer den får att
utföra.

4 §•

Lagrådet:

De båda sista punkterna i första stycket torde böra sammanslås till en, av
innehåll att för vardera sidan förordnas enligt motsvarande regler fyra ersättare.

8 §.

Lagrådet:

Vad här åsyftas torde lämpligare uttryckas så: Ej må någon taga säte i
arbetsdomstolen innan han svurit domared. Eden må avläggas inför ordföranden.

10 §.

Lagrådet:

Principen att arbetsgivarsidan och arbetarsidan skola vara lika starkt företrädda
i domstolen torde böra upprätthållas icke blott när det gäller att om Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.) 16

242

Kungl. Maj ds proposition nr 39.

rösta till beslut utan även vid målens handläggning i övrigt. Till klargörande
härav och för att tillika tydligare angiva principens innebörd kunde andra
punkten i första stycket lämpligen avfattas sålunda: Av ledamöter som avses
i 4 § — eller, om 1 och 2 §§ sammanslås, 3 § — skola lika många närvara från
vardera sidan.

Justitierådet von Seth:

På grund av stadgandet i 25 § kommer arbetsdomstolens protokoll att i de
flesta fall bliva och bör också bliva mycket kortfattat. Det kan alltså endast
i ringa mån bilda underlag för avgörandet. Detta förhållande, som överensstämmer
med de principer, vilka ligga till grund för den moderna uppfattningen
om vikten av de s. k. muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsernas genomförande
inom processrätten, ger visserligen ej anledning till anmärkning,
men det får icke förbises, att det drager med sig vissa konsekvenser.

Uppenbarligen böra sålunda ej andra domstolsledamöter få deltaga i avgörandet
av en tvist, än som övervarit själva handläggningen.

Har tvisten ej kunnat slutföras vid det första tillfälle den förevarit inför
domstolen, är det vidare av vikt, att den även i fortsättningen kommer att
handläggas inför samma ledamöter i domstolen-som första gången.

Skulle av någon anledning, t. ex. oväntat sjukdoms- eller dödsfall, detta
sista krav ej kunna tillgodoses, bör, åtminstone i den mån fullständigt protokoll
från föregående rättegångstillfälle ej föreligger, förhandlingen upprepas
vid det senare tillfället.

Förslaget innefattar icke några bestämmelser i dessa hänseenden. Det är
ju också möjligt, att saken bäst löses genom praxis, men då är det likvisst av
vikt, att domstolens ledamöter och särskilt dess ordförande hava klart medvetande
om de krav en process, byggd på ovannämnda grundsatser, ställer på
domstolen och parterna. Förslagets ståndpunkt uti ifrågavarande hänseenden
förutsätter också att ombyten i domstolens sammansättning i största möjliga
mån undvikas.

Rubrikerna till 11—27 §§.

Lagrådet:

Att skilja bestämmelser som angå rätt till talan i mål rörande kollektivavtal
från sådana som hänföra sig till själva förfarandet vid arbetsdomstolen, synes
varken äga något egentligt värde eller låta sig rätt väl göra. Det hemställes
att nu ifrågavarande två rubriker måtte sammanslås till en, lydande: Om de
mål, som höra till arbetsdomstolen, och om rättegången. Sker så, vinnes jämväl
den fördel att förbudet mot fullföljd av talan (15 §) kan, såsom sig bör, få
sin plats närmast efter den paragraf som handlar om domens utfärdande (26 §).

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Det är tydligen av största vikt att arbetsdomstolens behörighet blir klart
och otvetydigt bestämd. Förslaget torde härutinnan kunna i någon mån för -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 39.

243

bättras. Det synes sålunda böra utmärkas att huruvida ett mål hör till arbetsdomstolen
eller ej ankommer å beskaffenheten av själva tvisten, det varom med
rättskraft skall dömas. Första stycket i 11 § kunde, enligt lagrådets mening,
lämpligen få innehålla att till arbetsdomstolen hör: tvist om kollektivavtals
giltighet, bestånd eller rätta innebörd; tvist huruvida visst förfarande strider
mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas; tvist om
påföljd av förfarande som förmenas strida mot kollektivavtal eller nämnda
lag.

En formulering sådan som den nu förordade skulle ställa det utom allt
tvivel att fastställelsetalan kan vara tillåten, och hela 12 § kunde ersättas
med en bestämmelse att om någon väckt talan, som ej innefattar yrkande att
motparten skall förpliktas att något fullgöra eller underlåta, och om det finnes
ej äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,
så skall den av domstolen avvisas.

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Det kan även ifrågasättas huruvida det icke, för tydlighetens skull, borde i
11 § utsägas att tvist mellan parter, som alla tillhöra arbetsgivarsidan eller
alla arbetarsidan, upptages av allmän domstol, kanske också att detsamma
gäller tvist där å endera sidan part ej är bunden av kollektivavtalet.

Justitierådet Alexanderson:

Enligt stadgandet i 11 § andra stycket kan förklaring att på grund av avtalsbrott
kollektivavtal ej vidare är gällande eller att förfördelad part skall vara
befriad från viss honom enligt lag eller avtal åliggande förpliktelse icke med
bindande verkan meddelas genom skiljedom, utan endast av arbetsdomstolen.
Såsom skäl för denna förslagets ståndpunkt åberopas i statsrådsprotokollet
frågornas ömtåliga natur och arbetsdomstolens större auktoritet och vidare
överblick för deras bedömande. I och för sig torde knappast dessa skäl äga
tillräcklig bärkraft att motivera avsteg från den eljest obrutna allmänna regeln
att frågor av tvistemåls beskaffenhet, om vilka förlikning kan träffas,
kunna av parterna skjutas under skiljemäns avgörande. Men jämväl andra
synpunkter än de angivna lära böra komma under övervägande. Sålunda
synes det vara angeläget att förekomma att part skrider till handling i enlighet
med en efter 8 § kollektivavtalslagen meddelad förklaring, med mindre
denna står orubbligt fast. Med hänsyn härtill torde det ock i de sakkunnigas
utkast till sådan lag hava förutsatts, så vitt gällde förklaring av lokal arbetsdomstol,
att dess dom vunnit laga kraft (jfr andra stycket i utkastets 9 §).
I analogi härmed torde, därest förklaringen skall få meddelas genom skiljedom,
erfordras en bestämmelse att laga klandertid skall hava obegagnad utgått
eller ock anställd klandertalan ogillats, innan förklaringen må av part
tagas till rättesnöre för hans handlingssätt. Detta skulle å andra sidan innebära,
att bundenhet av skiljeavtal komme att i många fall för en förfördelad
part alltför länge uppskjuta ernåendet av den rörelsefrihet, som är det av lagen
avsedda reaktionsmedlet mot svårare avtalsbrott. Och ändock hade förklarin -

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

gen icke vunnit samma orubblighet som en domstols dom, enär talan alltjämt
kunde väckas om skiljedomens förklarande för ogill på någon av de i 15 §
skiljemannalagen angivna grunder.

En sådan ogiltighetsgrund är exempelvis förhanden, om vid skiljenämndens
sammansättning fått medverka allenast vissa, men icke alla av dem, vilkas
rätt är i fråga. Är kollektivavtal å endera eller bägge sidor slutet av flera
kontrahenter, och vinnes förklaring att två av kontrahenterna emellan avtalet
icke vidare är gällande, har detta ej blott faktiskt, utan, såsom andra stycket
i 8 § förslaget till kollektivavtalslag utvisar, även rättsligt inflytande jämväl
på övriga kontrahenters ställning. Med fog kan då ifrågasättas huruvida en
skiljenämnd, tillsatt allenast av de två förstnämnda kontrahenterna, kan giltigen
döma dem emellan i sådan fråga eller om ej i denna ordning tillkommen
skiljedom är en ren nullitet. Saken ligger annorlunda i fråga om partsställningen
vid arbetsdomstolen, helst som denna enligt 19 § förslaget till lag om
arbetsdomstol har befogenhet — och därmed ock skyldighet — att även oberoende
av parternas processföring införskaffa nödig utredning för sakens fullständiga
bedömande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes förslagets ståndpunkt i förevarande
del ej böra föranleda anmärkning.

13 §.

Lagrådet:

Av remissprotokollet att döma vilar förevarande paragraf på den tanke att
förening, som slutit kollektivavtal, bör äga att vid arbetsdomstolen uppträda
såsom part i varje mål som rör dess intresse i avtalet. Om denna tanke är
riktig, vilket även lagrådet håller före, torde paragrafen böra något ändras.
Sådan den nu är avfattad ställes föreningen utom processen, när den närmast
berättigade eller förpliktade ej längre är medlem i föreningen men dock är
bunden av kollektivavtalet på grund av tidigare medlemskap (jfr 2 § lagen om
kollektivavtal). Ökad klarhet om bestämmelsernas verkliga syfte vinnes också,
om de anknytas omedelbart till medlems eller förutvarande medlems ställning
som kärande eller svarande, icke till den rätt eller förpliktelse som är i
fråga.

Förutsättningen för medlems rätt att kära synes vara allt för sträng, i det att
sådan rätt ej inträder om föreningen väl undandrager sig att väcka talan, men
dock ej kan visas hava fattat beslut i frågan. Ordalagen i slutet av första
stycket äro även så till vida mindre tillfredsställande som de icke göra det
möjligt för medlem att självständigt utföra en talan, som föreningen väl väckt
inen sedermera nedlägger.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet yttrar vid 30 §.

14 §.

Lagrådet:

Måhända borde åt denna paragraf givas en avfattning som tar hänsyn även
till det fall, att föreskriften i kollektivavtal om förhandling gäller blott vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 245

tvister rörande avtalet och ej sådan tvist som den om vars upptagande vid arbetsdomstolen
är fråga.

En ytterligare redaktionell jämkning av paragrafen ifrågasattes i det följande
(30 §).

16 och 17 §§.

Lagrådet:

De mål, arbetsdomstolen har att handlägga, äro verkliga tvistemål, och kärandens
talan skall redan vid anhängiggörandet riktas mot en eller flera bestämt
angivna motparter. Detta förhållande synes böra komma till uttryck
genom att det förfarande, varigenom rättegången grundlägges, betecknas såsom
ett stämningsförfarande. Härmed torde även redaktionen av förevarande paragrafer
kunna vinna i enkelhet och korthet, och något hinder att bibehålla
förslagets avvikelser från rättegångsbalkens stämningsregler kan det icke medföra.

Det i första stycket av 17 § brukade uttrycket »och föreligger ej anledning
till vägran att upptaga målet till prövning» åsyftar säkerligen att angiva att
arbetsdomstolen, där den redan utan svarandens hörande finner uppenbart, att
målet skall avvisas utan sakprövning, äger omedelbart besluta härom och att
förty ordföranden, om han finner sannolikt att beslutet skall utfalla i denna
riktning, bör bereda domstolen tillfälle att pröva frågan och i avvaktan på
utgången uppskjuta alla delgivningsåtgärder. Med någon omredigering torde
denna innebörd framstå tydligare.

18 §.

Lagrådet:

Första stycket synes böra såsom alldeles överflödigt utgå. Uttrycket att
parterna äga fritt utföra sin talan torde dessutom vara ägnat att framkalla
missförstånd. Det lärer exempelvis ej vara avsett, att — i olikhet med vad i
andra tvistemål gäller — svarande skall äga att även senare än vid det första
rättegångstillfälle, då han är tillstädes, invända att tvisten jämlikt skiljeavtal
hör under skiljemäns prövning; men av styckets avfattning kan part lätt förledas
till en annan tolkning.

Andra stycket torde lämpligen kunna sammanföras med 22 §.

20 §.

Justitierådet von Seth:

I 17 kap. 7 § rättegångsbalken nämnes främst bland de absoluta vittnesjäven,
att den, som åberopas som vittne, är menedare eller för sådant brott anklagad,
då vittnesförhöret påkallas. Vilken åsikt man än har om lämpligheten
av det sätt, varpå i nämnda lagrum denna jävsanledning är behandlad,
synes det knappast riktigt att i en speciallag sådan som den förevarande göra
avvikelse från vad uti ifrågavarande hänseende eljest i allmänhet gäller.

246

Kungl. Maj :ts proposition nr 89.

21 §.

Lagrådet:

Uttrycket »enligt de i utsökningslagen stadgadé grunder» synes ej fullt
lyckligt, då den befogenhet att meddela handräckningsåtgärd, varom i nämnda
lag stadgas, avser annan myndighet och sådan åtgärd enligt lagens 182 § kan
företagas även i fall, varom här ej kan bliva fråga. Yad man i förslaget velat
uttrycka är i själva verket något så självfallet, att de citerade orden torde utan
vidare kunna utgå. Däremot bör måhända såsom förutsättning för beviljande
av kvarstad eller skingringsförbud uttryckligen fordras, att den som äskat
åtgärden ställt pant eller borgen för skada som kan därav tillskyndas veder -parten.

Någon med kvarstad eller skingringsförbud jämförlig åtgärd, som kan tänkas
erforderlig, torde knappast kunna angivas.

22 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf talas om »slutligt avgörande» genom »dom» i viss del
av målet, föranledes man att tolka stadgandet såsom åsyftande allenast det
fall, att två eller flera självständiga yrkanden hava framställts i målet vid
sidan av varandra, såsom då beträffande flera olika förfaranden yrkats förklaring
att de äro lag- eller avtalsstridiga, eller då på grund av ett motpartens
förfarande yrkats dels skadestånd, dels förklaring att avtalet ej längre är gällande.
Av särskilda utskottets uttalande år 1910, vilket givit första anledningen
till stadgandet, liksom ock i viss mån av remissprotokollet får man
emellertid det intrycket att därjämte och måhända i främsta rummet det varit
avsett att till särskilt avgörande må utbrytas en fråga, vars besvarande, åtminstone
om det utfaller i en viss riktning, icke bringar någon del av målet
till slut, men utgör en grundval för målets fortsatta handläggning och prövning.
Det praktiska fallet är framför allt att i skadeståndsmål genom särskilt
beslut fastslås att svaranden gjort sig skyldig till avtalsbrott eller annat lagstridigt
förfarande, och processen därefter fortgår, inriktad på frågan huruvida
och i vilken omfattning skada tillskyndats motparten.

Ett förtydligande synes böra vidtagas.

23 §.

Lagrådet:

Även om andra stycket av 17 § bibehålies oförändrat, torde hänvisningen till
17 § böra ur nu förevarande paragraf uteslutas, enär ju 17 § lämnar skäligen
obestämt på vad sätt föreläggande skall part tillställas.

24 §.

Lagrådet:

Bestämmelser i det ämne paragrafen avhandlar torde lämpligast givas i anslutning
till stadgandet i 16 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
26 §.

247

Lagrådet:

Innebörden av stadgandet i andra styckets första punkt att utskrifter av
domen, underskrivna av ordföranden, skola utgivas till parterna synes ej klar.
År det avsett att här blott giva en expeditionell föreskrift om att parterna å
ömse sidor skola utan särskild begäran få domen åt sig utskriven och om det
skick, vari denna utskrift skall lämnas, så innehåller förslaget intet särskilt
stadgande angående den ordning, i vilken arbetsdomstolens dom skall »givas»,
göras parterna kunnig. Härav följer att enligt 28 § bliva allmänna lagens bestämmelser
om rådstuvurätt tillämpliga i detta hänseende; arbetsdomstolen har
i så fall att alltid avkunna sin dom muntligen, antingen strax efter sista rättegångsförhandlingen
eller ock å senare, vid nämnda förhandling utsatt tid. En
sådan ordning synes dock mindre lämplig; kan ej domen strax avkunnas, lärer
anordnande av en särskild session för dess meddelande icke böra komma i fråga.
Skulle åter bestämmelsen i den avhandlade punkten avse att innefatta en regel
om huru arbetsdomstolens beslutade dom skall givas, synes mot densamma
kunna anmärkas dels att muntligt avsägande torde vara lämplig form i de fall
då domen kunnat avfattas omedelbart efter förhandlingens slut, och dels att
för de fall, där domen skall givas skriftligen ut, det torde böra föreskrivas
att detta sker efter anslag.

27 §.

Lagrådet:

Här givna bestämmelse synes hava sin rätta plats i förordningen om expeditionslösen,
där vissa arbetsdomstolen angående föreskrifter väl ändock måste
införas. Med hänsyn till att expedition enligt beteckningssättet i nämnda förordning
jämväl omfattar avskrift åt vem det vara må som äskar sådan, synes
i allt fall stadgandet om avgiftsfrihet hava fått en alltför vid avfattning.

30 §.

Lagrådet:

Detta stadgande, som ej har betydelse för annat än tillämpningen av 13 och
14 §§, blir överflödigt, om i 14 § orden »mellan de föreningar parterna tillhöra»
utbytas mot »dem överordnade föreningar» samt — vad 13 § angår —
orden »av arbetsgivare eller arbetare» strykas och ett tredje stycke tillägges
med en lydelse sådan som denna: Utgör förening, som ingått kollektivavtal,
en sammanslutning (förening eller förbund) av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar,
skall vad nu om medlem är sagt gälla såväl de sammanslutna föreningarna
som deras medlemmar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, G-ärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 2 januari
1928 avgivna utlåtande över de den 25 november 1927 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Innan jag ingår på behandling av de i lagrådets yttrande framställda anmärkningarna,
vill jag till fullständigande av mina i statsrådsprotokollet den
25 november 1927 lämnade uppgifter rörande den utländska lagstiftningen på
förevarande område meddela, att det av mig omförmälda nederländska förslaget
till lag om kollektivavtal, vilket antagits av generalstaternas andra
kammare, numera godkänts även av första kammaren, samt att lag i ämnet
utfärdats den 24 december 1927.

Beträffande de inom lagrådet framställda erinringarna och de förändringar,
som på grund därav vidtagits i de till lagrådet remitterade förslagen, får jag
anföra följande.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

Vad två ledamöter av lagrådet anfört vid 1 § har jag ansett icke böra föranleda
ändring i förslaget. Att lagens bestämmelser i allmänhet äga blott
deklaratorisk karaktär torde framgå med erforderlig tydlighet. Enligt förslaget
till domstolslag omfattar arbetsdomstolens kompetens även sådana avtal,
vilka visserligen icke äro normerade genom den föreslagna kollektivavtalslagen,
exempelvis därför att de a arbetarsidan slutits av en icke organiserad krets
av arbetare, men likväl äro att betrakta såsom kollektivavtal. Tydligt är,
att avtal av denna typ endast sällan torde bliva föremål för domstols prövning,
men om detta fall inträffar, synes det vara fördelaktigt, att avtalet bedömes av
samma myndighet, som har att avgöra frågor om kollektivavtal i allmänhet.

Med anledning av lagrådets erinran vid 2 § har detta stadgande underkastats
en redaktionell omarbetning. Härvid har utsagts, att om medlem utträder ur
fofening, han icke på den grund upphör att vara bunden av avtalet. Utträdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

249

kan emellertid i förening med andra omständigheter föranleda, att han blir
fri från avtalet tidigare än organisationen. Angående de förhållanden, som
här kunna inverka, har jag uttalat mig i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 25 november 1927. I motsats mot lagrådet anser jag det lämpligt, att lagtexten
innehåller en uttrycklig erinran om att avtalet ofta avser endast en begränsad
del av de avtalsslutande parternas verksamhetsområde. För att tydligare
utmärka, att denna begränsning kan vara av såväl facklig som lokal
karaktär, har jag upptagit ett i tidigare förslag använt uttryckssätt.

I 3 § har i anslutning till vad lagrådets flesta ledamöter anfört vidtagits
en ändring av redaktionell art.

Bestämmelserna i 4 § hava i olika avseenden underkastats jämkning. Punkt
1 av första stycket har erhållit en redaktionellt något förändrad avfattning i
anslutning till den lydelse, som jag föreslår skola givas åt 11 § i förslaget till
lag om arbetsdomstol. Med avseende å punkt 3 bär jag på grund av anmärkning
från lagrådets flesta ledamöter ansett mig böra återupptaga de sakkunnigas
förslag, enligt vilket under kollektivavtals bestånd stridsåtgärd alltid
är förbjuden beträffande innehållet i blivande avtal. Det kan visserligen sägas
vara mindre följdriktigt, att parterna icke äga vidtaga stridsåtgärd för att i
ett blivande avtal erhålla lösning av en i gällande avtal ej behandlad fråga, då
de äro oförhindrade att tillgripa dylik åtgärd för att åstadkomma lösning av
frågan såvitt angår tiden medan sistnämnda avtal ännu består. Häremot torde
dock icke utan fog kunna göras gällande, att om saken icke är så aktuell, att
parterna önska, även med tillgripande av stridsåtgärd, åstadkomma en lösning
genast, frågan bör kunna anstå att lösas i samband med övriga spörsmål
rörande det blivande avtalet. Stridsåtgärd synes sålunda icke böra få tillgripas
förrän det gällande avtalet utlupit. I punkt 4 har vidtagits en mindre
redaktionell jämkning. Detsamma gäller om paragrafens andra stycke, i avseende
å vilket stycke lagrådets anmärkning beaktats.

Stadgandena i 6 och 7 §§ hava undergått redaktionella omarbetningar i de
av lagrådet angivna riktningarna.

Vid såväl 6 § som 8 § andra stycket hava två ledamöter av lagrådet uttalat,
att den rätt till uppsägning, som enligt förslaget inträder för andra parter, då
avtalet på grund av uppsägning (6 §) eller domstols förklaring om dess hävande
(8 §) upphör att gälla endast i fråga om vissa parter, borde inskränkas
att gälla allenast de parter, som beröras av den tidigare uppsägningen eller
meddelade förklaringen. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Genom
uppsägningen eller förklaringen kunna förutsättningarna för avtalet hava så
väsentligen rubbats, att de därav icke direkt berörda parterna böra hava möjlighet
att frånträda avtalet även gent emot varandra. Det har vidare i fråga
om 8 § andra stycket inom lagrådet gjorts gällande, att om avtalet på talan av
viss part förklarats icke skola gälla mellan honom och viss annan part, samt
därefter avtalet enligt ifrågavarande stadgande uppsäges av medparterna till
den, som väckt talan, åt denne bör uttryckligen inrymmas en rätt till uppsägning
mot do parter å andra sidan, vilka icke redan genom domen ställts utanför
avtalet. Ett stadgande i detta syfte finner jag icke erforderligt. Bestäm -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

melsen om avtals hävande genom domstolens beslut kommer säkerligen att endast
sällan tillämpas. Tydligen blir det än ovanligare, att avtalet häves endast
i vad angår vissa parter å motsidan, samt att uppsägning därefter sker
på sådant sätt, att den ursprunglige käranden kommer att kvarstå bunden i
förhållande till någon eller några parter å andra sidan. Det har synts mig
mindre lämpligt att belasta lagtexten med ett uttryckligt stadgande för detta
sällsynta fall. Skulle en dylik situation inträda, torde det icke vara uteslutet
att, på sätt en ledamot av lagrådet antytt, arbetsdomstolen med tillämpning
av grunderna för 6 § kan komma till ett materiellt tillfredsställande resultat.

Jämväl 9 § har undergått en redaktionell omarbetning i anledning av vad
lagrådets särskilda ledamöter erinrat mot stadgandets avfattning. Däremot
har jag ej kunnat biträda det av tre ledamöter av lagrådet framställda förslaget,
att ersättning ej bör utgå för s. k. ideell skada i andra fall, än då fråga
är om gottgörelse till organisation för kränkning, som den lidit i sitt intresse
av att kollektivavtalet hålles i helgd. Visserligen är det på denna punkt behovet
av ett stadgande i ämnet starkast gör sig gällande. Med organisation
borde tydligen under alla förhållanden jämställas sådan enskild arbetsgivare,
som självständigt slutit kollektivavtal. För mig framstår det emellertid såsom
otvivelaktigt, att det för ett behörigt upprätthållande av den föreslagna lagstiftningens
auktoritet i många fall är värdefullt för domstolen att kunna utdöma
gottgörelse också till enskilda organisationsmedlemmar i sådana fall, då
ekonomisk skada, även med riktig tillämpning av allmänna skadeståndsregler,
icke kan påvisas, eller med högre belopp än som svarar mot den ekonomiska
skadan. Särskilt gäller detta i händelse av trakasseri eller andra fall av
illojalt förfarande.

På grund av vad inom lagrådet anmärkts har 11 § i förslaget uteslutits.
Därest det föreliggande förslaget blir upphöjt till lag, torde i annan form böra
meddelas föreskrifter, varigenom åt lämpligt statsorgan beredes möjlighet att
erhålla kännedom om ingångna kollektivavtal.

Utöver de ändringar, för vilka jag nu redogjort, hava smärre redaktionella
jämkningar vidtagits i 1, 8, 9 och 10 §§ samt i övergångsbestämmelsen.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

Två ledamöter av lagrådet hava beträffande lagens rubrik samt 1 och 2 §§
framhållit såsom lämpligt, att arbetsdomstolens tillvaro avgjordes redan i kollektivavtalslagen,
att nu förevarande lags rubrik bleve lag om arbetsdomstolen
samt att i stället för dess två första paragrafer trädde en med visst närmare
angivet innehåll. Under hänvisning härtill hava nämnda ledamöter vid
8 § i kollektivavtalslagen hemställt, att i slutet av sistnämnda lag måtte intagas
bestämmelse, att för avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas
en särskild domstol. Detta förslag kan jag icke biträda. Genom en dylik
anordning skulle arbetsdomstolens behörighetsområde komma att begränsas till
sådana kollektivavtal, som avses i kollektivavtalslagen, och en dylik inskränkning
i domstolens kompetens är såsom jag redan berört icke lämplig. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

251

skiljaktighet, som förefinnes mellan å ena sidan lagens rubrik och 1 § samt
å andra sidan den första underrubriken, synes mig vara av jämförelsevis ringa
betydelse.

Med anledning av lagrådets erinran mot 3 § första stycket har däri vidtagits
den ändringen, att såsom kompetensvillkor för den där omnämnde andre
ledamoten uppställts särskild insikt i arbetsförhållanden och därmed förbundna
avtalsfrågor. Jämväl den mot andra stycket i samma paragraf framställda
anmärkningen har beaktats. Däremot har jag icke biträtt förslaget att ur
lagen utesluta paragrafens tredje stycke, upptagande bestämmelse om utövandet
av ordförandeskapet, när såväl ordföranden som vice ordföranden äro hindrade
att tjänstgöra. Det synes mig vara lämpligt, att de viktigare bestämmelserna
rörande arbetsdomstolens organisation och arbetssätt finnas sammanförda
i en författning. Emellertid har jag ansett mig böra vidtaga den jämkningen
i stadgandet, att därest den andre ledamoten är lagkunnig, han i nu
avsett fall skall föra ordet i domstolen.

Vad lagrådet anmärkt vid 4 § har iakttagits.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 8 § har nämnda paragraf erhållit
ändrad lydelse.

Den av lagrådet föreslagna avfattningen ay 10 § första stycket andra punkten
har upptagits i förslaget.

Vid rubrikerna till 11—27 §§ har lagrådet hemställt, att nämnda rubriker
måtte sammanslås till en med viss angiven lydelse. Ett sådant sammanförande
synes mig emellertid mindre lämpligt. Lagens uppställning blir överskådligare,
därest bestämmelserna om domstolens behörighet och förutsättningarna
för rätt att föra talan upptagas i en särskild avdelning. Någon fördel synes
ej stå att vinna genom att det i 15 § intagna förbudet mot fullföljd av talan
erhåller sin plats efter bestämmelserna om domen. Det synes mig mindre tilltalande
att insätta detta synnerligen betydelsefulla stadgande efter ett flertal
bestämmelser av huvudsakligen formell natur.

De av lagrådet framställda erinringarna vid 11 och 12 §§ hava beaktats.
Med hänsyn bland annat till den lydelse 11 § sålunda erhållit har jag ansett
onödigt att upptaga det av två ledamöter av lagrådet ifrågasatta tillägget till
nämnda paragraf. Av 11 § i dess jämkade lydelse torde nämligen tydligt
framgå, att tvister av det slag nämnda ledamöter berört icke höra till arbetsdomstolens
kompetensområde.

Lagrådets anmärkningar vid 13 § har jag funnit böra beaktas. Ehuru jag
icke förbiser, att en bestämmelse om förenings rätt att väcka talan för förutvarande
medlem, som fortfarande är bunden av det för föreningen gällande kollektivavtalet,
i vissa fall kan leda till icke önskvärda resultat, har jag ansett
mig böra omarbeta paragrafen i enlighet med lagrådets anvisningar. Härvid
har även iakttagits den av lagrådet vid 30 § framställda erinran.

Vid 14 § har lagrådet uttalat, att åt paragrafen måhända borde givas en
avfattning, som toge hänsyn till det fall, att föreskriften i kollektivavtal om
förhandling gällde blott vissa tvister rörande avtalet och ej sådan tvist som
den, om vars upptagande vid arbetsdomstolen vore fråga. Emellertid synes

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

mig en ändring av paragrafen i detta syfte knappast erforderlig. Av stadgandets
formulering torde framgå, att bestämmelsen om förhandling såsom
förutsättning för måls upptagande vid arbetsdomstolen gäller endast då den
tvistefråga, som hänskjutes till domstolens avgörande, omfattas av den i avtalet
ingående föreskriften om förhandling. Däremot har i paragrafen vidtagits den
jämkning, som betingas av bifall till lagrådets vid 30 § gjorda hemställan.

På de skäl, som av lagrådet anförts vid 7(7 och 17 §§, har jag ansett mig
böra vidtaga sadan ändring i förslaget, att det förfarande, varigenom rättegången
vid arbetsdomstolen grundlägges, betecknas såsom ett stämningsförfarande.
Med hänsyn härtill hava nämnda paragrafer omarbetats. Stämningen
kan av ordföranden utfärdas antingen i särskild handling eller genom
anteckning på stämningsansökningen. Vid omarbetningen har även tydligare
utmärkts att, därest det utan svarandens hörande är tydligt, att en anhängiggjord
talan icke skall upptagas till prövning, det tillkommer arbetsdomstolen
att fatta beslut härom. Därjämte har till 17 § fogats ett tillägg av
innehåll, att åtgärd, som enligt nämnda paragraf ankommer på ordföranden,
efter dennes uppdrag kan utföras av tjänsteman vid domstolen.

Såsom lagrådet hemställt har första stycket i 78 § av det remitterade förslaget
uteslutits samt andra stycket sammanförts med 22 §. I stället har i
18 § intagits ett stadgande, som i anslutning till bestämmelserna i förutvarande
24 § ger vissa regler rörande andra handlingar än sådana, som avses i
16 och 17 §§.

Enligt lagradets hemställan har ur 21 § uteslutits den där förekommande
hänvisningen till utsökningslagen, varjämte arbetsdomstolens befogenhet att
besluta handräckningsåtgärd begränsats till beviljande av kvarstad och skingnngsförbud.
Däremot har jag icke kunnat biträda förslaget om införande i
lagen av bestämmelse, att såsom förutsättning för beviljande av dylik åtgärd
skall fordras, att den som äskat åtgärden ställt pant eller borgen för skada,
som därav kan tillskyndas motparten. Lämpligare torde vara, att det lägges
i domstolens hand att besluta, huruvida dylik säkerhet bör ställas. Ett reglerande
i lagen av denna fråga skulle nödvändiggöra upptagande däri av ganska
detaljerade bestämmelser, vilket synes vara onödigt, särskilt med hänsyn därtill
att kvarstad och skingringsförbud endast sällan torde komma att beslutas av
arbetsdomstolen.

I likhet med lagrådet anser jag, att den arbetsdomstolen genom 22 § tillerkända
befogenheten att meddela dom rörande del av ett vid domstolen anhängigt
mål bör innefatta möjlighet för domstolen att utlåta sig särskilt såväl
rörande ett av flera sidoordnade yrkanden som beträffande fråga, vilken utan
att i någon del bringa målet till slut utgör grundval för dess fortsatta handläggning
och slutliga avgörande. På grund härav har paragrafen omarbetats.
Såsom redan berörts, har med viss jämkning i lydelsen tillika däri infogats
föreskriften i 18 § andra stycket av det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anmärkt vid 23 § har iakttagits. Därjämte har stadgandet
med anledning av de vidtagna ändringarna i 16 och 17 §§ undergått en mindre
jämkning.

Kungl. Mai ds proposition nr SO. 253

Med hänsyn till det förändrade innehållet i 18 § har bestämmelsen i 24 §
uteslutits.

Föreskriften i 26 § (numera 25 §) andra stycket första punkten avsåg att
reglera, hur arbetsdomstolens dom skall »givas». Då det endast undantagsvis
torde förekomma, att domen kan avfattas omedelbart efter förhandlingens slut,
ansågs det ej erforderligt att meddela föreskrift om ett muntligt avkunnande
därav. Med hänsyn till lagrådets anmärkning har vid nu företagen omarbetning
av paragrafen angivits, att domen kan avsägas muntligen. Däremot
kan jag ej biträda förslaget, att domen, där den ej avkunnats på dylikt sätt,
skall givas efter anslag. Att föreskriva ett anslagsförfarande synes vara att
utan skäl binda domstolen vid vissa former och torde vara onödigt, då utskrifter
av domen alltid böra med posten sändas till parterna. Behovet att
erhålla en bestämd dag, då domen gives och densamma sålunda blir tillgänglig
för allmänheten, synes kunna tillgodoses genom föreskrift, att domen
skall anses given den dag utskrifterna undertecknas av ordföranden. Stadgande
härom har upptagits i ett nytt tredje stycke till paragrafen.

Lagrådet har ansett, att bestämmelsen i 27 § (numera 26 §) bör hava sin
plats i förordningen om expeditionslösen. Emellertid synes det mig vara för
de intresserade parterna fördelaktigt, att alla stadganden rörande arbetsdomstolen
sammanföras i en författning. Bestämmelse i lag, att expeditioner skola
tillhandahållas kostnadsfritt, förekommer exempelvis beträffande centrala skiljenämnden
för vissa arbetstvister i den därom utfärdade lagen samt i fråga
om arbetsrådet i lagen om arbetstidens begränsning. Jag har därför ansett,
att föreskrift i ämnet bör upptagas i det föreliggande förslaget. Emellertid
har med anledning av lagrådets påpekande avgiftsfriheten begränsats till utskrifter,
som utgivas till parterna.

I enlighet med lagrådets hemställan vid 30 § i det remitterade förslajget hava
föreskrifter i det ämne, som beröres i nämnda paragraf, infogats i 13 och 14 §§.
Till följd härav har 30 § kunnat uteslutas.

Utöver vad nu anförts hava smärre jämkningar av redaktionell art vidtagits
i 3—7, 9, 14, 19, 25, 28 och 29 §§. Därjämte har med hänsyn till
borttagandet av 24 och 30 §§ erforderlig omnumrering av efterföljande paragrafer
verkställts.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda överarbetade förslagen och hemställer,
att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan, förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.