Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
1
Nr 37.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr
406) angående försäljning av pilsner dricka; given Stockholms
slott den 11 januari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.
GUSTAF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 192S.
1 samt.
29 håft. (Nr 37.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.
Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§, 15 § 3 mom., 16—19 §§, 22 och
27 §§, 28 § 2 mom., 29 § samt 35 och 36 §§ i förordningen den 11 juli
1919 angående försäljning av pilsnerdricka skola, 16 § 1 mom. och 27 §>
i angivna delar, hava den ändrade lydelse nedan sägs ävensom att till
förordningen skall såsom dess 37 § fogas ett stadgande av nedanstående
avfattning samt att överskriften till 15 och 16 §§ skall hava följande
ändrade lydelse:
6
1. Rätt till partihandel med pilsnerdricka tillkommer allenast tillverkare
samt den, som efter tillstånd enligt 8 § äger rätt att till avhämtning försälja
sådan vara och av Konungens befallningshavande erhållit tillstånd
jämväl till partihandel.
2. Pilsnerdricka, som försändes till återförsäljare, må ej avlämnas annat
än i köparens försäljningslokal eller därtill hörande magasin eller, för
fortsatt försändning till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden
automobiltrafik eller å fartyg.
9 §.
1. Tillverkare av pilsnerdricka ävensom annan, som äger rätt till
partihandel med pilsnerdricka, vare berättigad att, den förre från tillverkningsstället,
den senare från försäljningsstället, på rekvisition försända
sådan vara till köpare; dock må vid sådan försändning varan ej
avlämnas annat än inomhus till därstädes boende eller, för fortsatt försändning
till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik
eller å fartyg.
2. Den, som efter tillstånd enligt 8 § äger rätt att till avhämtning
försälja pilsnerdricka och bedriver denna försäljning i samband med handel
med födoämnen eller läskedrycker, må efter rekvisition försända pilsnerdricka
till å orten bosatt person.
3. Den, som är berättigad att till avhämtning försälja pilsnerdricka, må
vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till densamma
hörande pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka
avlämnas endast inomhus.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
3
4. Konungens befallningshavande äger på ansökning meddela tillverkare
tillstånd att annorstädes än å tillverkningsställe inrätta upplag av pilsnerdricka
för att från detsamma försända pilsnerdricka på rekvisition på sätt
i 1 mom. sägs. I fråga om sådan ansökning och dess behandling skall
vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning. För upplag skall finnas en
av Konungens befallningshavande godkänd föreståndare, som har att mottaga
till upplaget inkommande rekvisitioner. Såsom föreståndare må icke
godkännas annan än den, som kan erhålla tillstånd till detaljhandel med
pilsnerdricka. Föreståndare för upplag må ej själv verkställa forsling av
pilsnerdricka.
D. Gemensamma bestämmelser.
15 §.
3. över de av Konungens befallningshavande meddelade tillståndshevis
rörande handel med pilsnerdricka skall hos Konungens befallningshavande
föras liggare eller kortregister, som utmärker dagen för bevisets utfärdande,
ort och plats, där rörelsen skall utövas, tillståndshavarens namn ävensom
annat beslut, som må hava meddelats angående samma rörelse.
Underrättelse om varje av Konungens befallningshavande enligt bestämmelserna
i denna förordning meddelat beslut, som har avseende å utövande
av handel med pilsnerdricka, skall, där icke fråga är om tillstånd till utskänkning
å järnvägståg eller passagerarfartyg, tillställas vederbörande
polismyndighet samt å landet jämväl kommunalnämnden.
16 §.
1. Avlider — — — dödsfallet.
Försättes den, som efter meddelat tillstånd utövar handel med pilsnerdricka,
i konkurs, må rörelsen för konkursboets räkning fortsättas, dock
icke längre än till dess tre månader förflutit efter första borgenärssammanträdet
i konkursen.
2. I fall, varom i 1 mom. sägs, åligger det stärbhuset eller konkursboet,
om de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad efter dödsfallet
eller första borgenärssammanträdet i konkursen därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande med uppgift tillika å den person, som antagits
till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven
tid, eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill
lämplig, anses försäljningsrätten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.
17 §.
1. Vid försändning på landet av pilsnerdricka enligt 6 § 2 mom. eller
9 § 1 eller 4 mom. skall iakttagas följande:
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
Omlastning av vara må ske allenast i den mån sådant kräves för forslingens
ändamålsenliga handhavande.
Den, som forslar varan från tillverknings- eller försäljningsstället, skall
vara försedd med en kvittensbok, upptagande namnet å den, som verkställer
forslingen, och den myckenhet pilsnerdricka forslingen omfattar,
samt, särskilt för varje köpare, den rekvirerade myckenheten pilsnerdricka,
köparens namn, det ställe, där varan skall avlämnas, samt den dag, då
avlämnandet skall äga rum.
2. Partihandlare med pilsnerdricka åligger att föra försäljningshok,
utvisande den myckenhet pilsnerdricka, som under varje dag avlämnats
till försäljning. I försäljningshoken skola särskilt antecknas
a) varje post pilsnerdricka, som utlämnats till försäljning för export;
b) den myckenhet, som under varje dag avlämnats i enlighet med 6 §
2 mom. eller 9 § 1 eller 4 mom., med särskilt angivande av den myckenhet,
som för varje forsling införts i kvittensboken;
c) den för varje dag för försäljning till avhämtning utlämnade myckenheten
;
d) den för varje dag enligt 10 § levererade myckenheten.
3. Kvittensbok och försäljningshok skola hållas tillgängliga för Konungens
befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare, kvittensboken
under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts
av nykterhetsnämnd samt av polismyndighet förordnats att utöva den
härför erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman. Kvittensoch
försäljningsböckerna skola av partihandlaren förvaras under minst
två år efter varje boks avslutande.
Närmare föreskrifter angående kvittens- och försäljningsböckerna samt
försänd varas utkvitterande meddelas av Konungen.
18 $.
1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.
2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och
luftiga, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek
samt hållas i ordentligt skick.
19 §.
1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må ej
utövas annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit för försäljningens
bedrivande godkänd vid besiktning, vilken hålles i stad av stadsfiskal och
på landet av kronobetjänt jämte två personer, utsedda, en av nykterhetsnämnden
i kommunen samt en i Stockholm av överståthållarämbetet, i
annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Besiktningsmännen
skola, därest försäljningsställe godkännes, om besiktningen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37. 5
utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade lägenheten.
Innan bevis om besiktning utfärdats, må försäljning ej börjas.
Vad i detta mom. är stadgat gäller jämväl, då ny rättighet meddelas
att utövas i lägenhet, som förut varit använd som försäljningsställe.
Kostnad för besiktningen gäldas av tillståndshavare med belopp, som
bestämmes av Konungens befallningshavande.
2. Ombyte av försäljningsställe må ej ske, med mindre den myndighet,
som meddelat tillstånd till försäljningen, därtill giver sitt bifall; skolande
dessförinnan tillfälle att yttra sig i ärendet lämnas samma myndigheter,
som blivit hörda över ansökningen till ifrågavarande försäljningsrättighet.
22 §.
1. Pilsnerdricka må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som ej
fyllt aderton år.
Pilsnerdricka må icke försäljas eller utlämnas till den, som synbarligen
är berörd av alkoholhaltiga drycker, ej heller må försäljning eller
utlämning av pilsnerdricka äga rum, där uppenbart är, att varan helt eller
delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning.
2. överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han
förtärt pilsnerdricka, eller lämnas utan vård.
3. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt tillhandahållas.
4. Å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsnerdricka idkas utan
samband med utskänkning av rusdrycker, vare förbjudet att låta rusdrycker
eller ersättningsmedel därför förtäras. Ej heller må rusdrycker
förvaras å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga
tillgång till desamma.
Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära
rusdrycker eller ersättningsmedel därför.
27 §.
1. Därest — — — utskänkningsrätten.
2. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,
oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas,
osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndighet
i stad samt kronobetjänt eller kommunalnämnd å landet, må
i stad magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens
fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet
men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom åtta
dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som,
därest tillståndet ej linnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa
förbudet eller ock upphäva detsamma.
I Stockholm tillkommer det överståthållarämbetet att meddela förbud,
som i detta mom. sägs.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
3. Om — — — stadgat.
4. Förekomma oordningar med anledning av sådan försäljning av pilsnerdricka,
som utan särskilt tillstånd utövas av tillverkare, eller bedriver tillverkare
sin försäljning så, att nykterhetstillståndet å viss ort därigenom
menligt påverkas, äger Konungens befallningshavande föreskriva de ordningsregler
för eller inskränkningar i försäljningen, som kunna finnas
erforderliga, eller ock för viss tid helt eller delvis förbjuda försäljningens
fortsättande. Beslut härom gånge genast i verkställighet utan hinder av
anförda besvär.
5. Finner kontrollstyrelsen vid granskning av kvittensbok eller försäljningsbok,
varom i 17 § förmäles, eller eljest anledning till anmärkning
mot det sätt, varpå tillverkare utövat honom tillkommande rätt till
försäljning av pilsnerdricka, äger kontrollstyrelsen, när skäl därtill äro,
efter verkställande av den utredning, som kontrollstyrelsen finner erforderlig,
om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande.
28 §.
2. Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning av
pilsnerdricka, eller beträdes någon, som äger rätt till utskänkning av
alkoholfria och därmed jämförliga drycker eller som, efter anmälan som
i 9 § näringsfrihetsförordningen sägs, idkar handelsrörelse, under utövandet
av sin rörelse med olovlig försäljning, eller hedriver någon sådan försäljning
i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med böter från
och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse i
högst sex månader.
29 §.
Beträdes den, som handhar utminutering av pilsnerdricka, med olovlig
utskänkning, eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,
eller idkar någon detaljhandel med pilsnerdricka å annat ställe, än därtill
uppgivet eller medgivet är,
eller åsidosätter någon, som är berättigad att på rekvisition försända
pilsnerdricka till köpare eller för säljarens räkning ombesörjer sådan försändning,
de i 6, 9 eller 17 § eller med stöd av sistnämnda paragraf
meddelade föreskrifter,
eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,
eller bryter någon mot stadgande i 22 § 1 mom.,
straffes som i 28 § 1 och 2 mom. sägs.
35 %.
Yppar någon, som på grund av stadgande i 17 § 3 mom. tagit del av
partihandlares bokföring, affärsförhållande, varom han därvid fått känne
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 37.
i
dom, och kan detta ej anses påkallat av tjänstens intresse, straffes med
böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det för att
göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans
fördel, må dömas till fängelse.
36 i
1. Om husbondes ansvarighet för förseelse, som mot denna förordning
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, om
böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal och verkställa
beslag, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad, om domstol,
där överträdelser av densamma skola åtalas, samt om rättegångsförfarandet
i sådana mål skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad
i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker stadgas.
2. Pilsnerdricka, som tagits i beslag, må försäljas till partihandlare
med pilsnerdricka.
37 §.
Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning
tillkommer i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, allmän rådstuga; och
skall vad som tillhör kommunalstämmas handläggning tillkomma kommunalfullmäktige,
där sådana finnas.
Vad i denna förordning är stadgat i avseende å magistrat vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskilt tillsatta
styrelse; och skall vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning
tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1928.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Mai:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 januari 192S.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:
Med proposition, nr 185, framlade Kungl. Maj:t på min hemställan för
1927 års riksdag förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.
Förslaget var föranlett av riksdagens skrivelse den 16 maj 1925, nr 196,
däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
rörande sådan ändring av förordningen angående försäljning av pilsnerdricka,
att däri innefattade kontrollföreskrifter fullständigades och förtydligades
i syfte att förefintliga missförhållanden på ifrågavarande område
måtte kunna såvitt möjligt undanröjas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i
det av bevillningsutskottet år 1925 avgivna betänkande, utgick man vid
upprättande av förslaget från, att allenast sådana förändringar i gällande
ordning borde vidtagas, som voro erforderliga för tillgodoseende av ordnings-
och nykterhetssynpunkterna, men att några föreskrifter, genom
vilka den lojala konsumentens möjligheter att inköpa pilsnerdricka skulle
försvåras eller begränsas, ej borde meddelas. Såsom ett beaktansvärt önskemål
framstod också att i första hand inrikta sig på åtgärder, vilka så
litet som möjligt besvärade den lojale säljaren.
Beträffande frågans tidigare behandling samt angående förslagets innehåll
och motivering tillåter jag mig, i den mån redogörelse därför icke i
det följande lämnas, hänvisa till mitt anförande den 24 februari 1927 i
sammanhang med frågan om avlåtande av förutnämnda proposition.
Bevillningsutskottet, som anslöt sig till de principer, på vilka Kungl.
Maj:ts förslag var byggt, intog beträffande vissa detaljspörsmål en annan
ställning än den, som låg till grund för föreslaget, varjämte utskottet beträffande
förslagets uppställning och formulering på vissa punkter gjorde
erinringar. För det av utskottet i överensstämmelse med dess uppfattning
utarbetade förslaget till författningsändringar torde under hänvisning he
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37. 9
träffande författningstexten till utskottets betänkande, nr 45, en kortfattad
redogörelse böra här lämnas, vilken redogörelse i vissa delar torde böra
omfatta jämväl huvuddragen av Kungl. Maj:ts förslag.
Enligt 6 § tillkommer nu rätt till partihandel med pilsnerdricka allenast
tillverkare samt den, som enligt 8 § erhållit tillstånd till försäljning till
avhämtning. I överensstämmelse med propositionen ansåg utskottet, att
partihandel borde få utövas, förutom av tillverkare, allenast av den, som
enligt 8 § äger tillstånd att försälja till avhämtning samt av länsstyrelse
erhållit särskilt tillstånd att idka partihandel. Rätt att försälja pilsnerdricka.
genom försändning efter rekvisition, vilken rätt enligt 9 § nu tillkommer,
förutom tillverkare, envar, som eljest äger rätt till försäljning
till avhämtning — således även innehavare av utskänkningsrätt — skulle
enligt Kungl. Maj:ts av utskottet härutinnan tillstyrkta förslag tillkomma
allenast partihandlare.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vid försändning efter rekvisition av
pilsnerdricka på landsbygden den, som verkställde forslingen, vara försedd
med så kallad köpareförteckning, upptagande namnet å den, som verkställde
forslingen, samt, särskilt för varje köpare, den rekvirerade myckenheten
pilsnerdricka, köparens namn, det ställe, där varan skulle avlämnas,
samt dagen, då avlämnandet skulle äga rum. Köpareförteckningen skulle
hållas tillgänglig för länsstyrelsen, av kontrollstyrelsen förordnat ombud
och allmän åklagare samt under forsling på anfordran uppvisas för allmän
åklagare, polisman, ledamot av nykterhetsnämnden eller av nämnden utsedd
person. Vara, som ej för fortsatt försändning till köparen avlämnades
vid järnvägsstation eller station för reguljär automobiltrafik eller å fartyg,
finge ej avlämnas med mindre köparen eller ock någon, som tillhörde hans
familj eller husfolk eller som vore anställd i hans tjänst, lämnade skriftligt
erkännande om varans mottagande.
Mot Kungl. Maj:ts förslag, i vad detta avsåg införande av köpareförteckning
och försänd varas utkvittering vid försäljning genom försändning
på rekvisition på landsbygden, hade bevillningsutskottet icke någon
principiell erinran. Utskottet hade emellertid funnit köpareförteckningen
böra ersättas med en kvittensbok. Därigenom vunnes euligt utskottets
mening bland annat bättre överensstämmelse med det förfaringssätt, som i
regel tillämpades vid hemsändning av varor från större affärer. Vissa av
de bestämmelser, som avsåge köpareförteckningen och den försända varans
utkvittering, vore emellertid av den art, att de lämpligare hade sin plats i
en av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdad kungörelse än i själva
förordningen. Därigenom underlättades också de jämkningar i fråga om
detaljföreskrifter, som efter vunnen erfarenhet kunde visa sig erforderliga.
Utskottet upptog därför i sitt förslag en bestämmelse, enligt vilken närmare
föreskrifter angående kvittensbok och försänd varas utkvitterande
skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Då mot de i Kungl. Majtts förslag
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
lämnade föreskrifterna rörande försänd varas utkvitterande framställts
den erinran, att mångenstädes varken köparen själv eller någon medlem
av hans familj eller i hans tjänst anställd person funnes tillstädes vid
varans avlämnande, förutsatte utskottet, att Kungl. Maj:t komme att särskilt
uppmärksamma denna fråga.
Utskottet ville vidare framhålla angelägenheten av att vid tillämpning
utav de av utskottet förordade hestämmelserna den av mig uttalade principen,
att den lojale konsumentens möjligheter att inköpa pilsnerdricka
icke försvåras eller begränsas, komme att följas. Liksom försäljningsförordningens
bestämmelser icke utgjorde hinder för konsumenten att utkvittera
mindre myckenhet än han rekvirerat, borde det sålunda icke
heller vara uteslutet för honom att i mån av tillgång utfå och utkvittera
större kvantitet än den av honom rekvirerade.
Granskningen av kvittensböckerna under forsling borde såsom en ren
ordningsfråga ankomma på polisman. Emellertid syntes hinder ej böra
möta för åvägabringande av ett samarbete på detta område mellan polismyndigheten
och nykterhetsnämnderna på det sätt, att nykterhetsnämnd
ägde utse en eller flera personer att biträda vid övervakandet av nykterhetstillståndet
inom kommunen i förevarande hänseende. På framställning
av nykterhetsnämnd skulle det, om sådan person utsåges, ankomma på länsstyrelse
att, med tillämpning av 21 § i polisreglementet för riket, meddela
honom förordnande att utöva den härför erforderliga polisverksamheten.
I överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag förordade utskottet, att
länsstyrelse skulle äga på ansökning meddela tillverkare tillstånd att
annorstädes än å tillverkningsställe inrätta upplag av pilsnerdricka för
att från detsamma försända pilsnerdricka på rekvisition. I fråga om sådan
ansökning och dess behandling skulle vad i 8 § sägs beträffande ansökning
om tillstånd till försäljning till avhämtning äga tillämpning, vilket innebar,
att en dylik ansökning skulle underkastas den kommunala vetorätten.
För upplag skulle finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare.
Kungl. Maj:ts förslag innehöll föreskrift om skyldighet för partihandlare
att föra en för länsstyrelsen, av kontrollstyrelsen förordnat ombud och
allmän åklagare tillgänglig försäljningsbok, innehållande på angivet sätt
specificerade uppgifter å den av partihandlaren under varje dag försålda
myckenheten pilsnerdricka. Utskottet, som med vissa jämkningar tillstyrkte
detta förslag, ansåg i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit
beträffande kvittensbok, det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t meddelade
de närmare bestämmelser, som erfordrades i fråga om försäljningsboken.
Utskottet förordade ett i Kungl. Maj:ts förslag upptaget stadgande om
förbud mot försäljning eller utlämning av pilsnerdricka till den, som
synbarligen är berörd av alkoholhaltiga drycker, eller under sådana förhållanden,
att det är uppenbart, att varan helt eller delvis är avsedd att
användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Vidare föreslog
utskottet i detta sammanhang i anslutning till inom kamrarna väckta
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
11
motioner höjning av åldersgränsen beträffande den, till vilken utlämning
av pilsnerdricka må äga rum, från 16 till 18 år.
Ett av de mest omtvistade spörsmålen i förevarande lagstiftningsärende
var frågan om vilken myndighet, som i händelse av missbruk skulle äga
ingripa med reglerande föreskrifter i avseende å tillverkares försäljning.
Härom gäller för närvarande enligt 27 § 4 mom., att därest oordningar
förekomma med anledning av sådan försäljning, länsstyrelsen äger stadga
de inskränkningar vid försäljningsrörelsens bedrivande, som kunna finnas
erforderliga, eller ock för viss tid förbjuda dess fortsättande.
Enligt det av kontrollstyrelsen avgivna förslag, som låg till grund för
1927 års proposition i ämnet, skulle samarbete anordnas mellan kontrollstyrelsen
och svenska bryggareföreningen i syfte att på frivillighetens
väg undanröja de olägenheter, som vore förbundna med vissa tillverkares
försäljning. För att detta samarbete skulle bliva effektivt skulle den rätt
att under vissa förhållanden ingripa gentemot tillverkare, som för närvarande
tillkomme länsstyrelserna, överflyttas å kontrollstyrelsen. Dylika
ingripanden skulle få vidtagas ej blott såsom nu, då oordningar förekomme
i anledning av sådan försäljning, som utövas av tillverkare, utan även då
tillverkare bedreve sin försäljning så, att syftet med de i förordningen
meddelade bestämmelser eljest åsidosattes.
Då jag för Kungl. Maj:t anmälde frågan om avlåtande av 1927 års
proposition, fann jag mig icke kunna biträda kontrollstyrelsens berörda
förslag, att rätten till ingripande i avseende å tillverkares försäljning
skulle överflyttas från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Till stöd för
min uppfattning i denna fråga anförde jag huvudsakligen följande.
Ett undanröjande på frivillighetens väg — utan lagstiftningsåtgärder
av de rådande missförhållandena på pilsnerdricksförsäljningsförordningens
område vore utan tvivel det mest eftersträvansvärda. Samarbetet mellan
kontrollstyrelsen och tillverkarna syntes böra äga rum, utan att detsamma
bundes vid några författningsbestämmelser eller eljest av statsmakterna
givna direktiv. Ett sådant samarbete behövde emellertid icke bliva mindre
ingående och effektivt, därest styrelsen icke tillerkändes beslutanderätt.
Det syntes mindre egentligt, att kontrollstyrelsen efter att eventuellt först
under förhandling med tillverkaren eller sammanslutning av tillverkare
hava hävdat en viss ståndpunkt, utan att densamma av vederbörande frivilligt
beaktats, sedermera i kraft av styrelsen i förordningen given befogenhet
skulle hava att pröva vad enligt gällande föreskrifter kunde
tvångsvis åläggas vederbörande tillverkare. Den viktigaste invändningen
mot den föreslagna anordningen syntes dock vara, att länsstyrelserna och
deras underlydande organ, vilka innehade kännedom om de lokala förhållandena,
skulle känna sig i allt väsentligt avkopplade från ansvaret
för ordningens upprätthållande på ifrågavarande område. Vad anginge
varje annan försäljning än den, som bedreves av tillverkare, skulle länsstyrelsen
fortfarande hava att såsom första instans besluta om inskränk
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
ningar i och förbud mot försäljningens utövande. Samtliga dessa frågor,
vare sig de rörde tillverkare eller icke, finge dock till sin art och icke
minst med hänsyn till sin betydelse för nykterhetstillståndet ute i orterna
anses likvärdiga. Att låta en del av dem avgöras av den lokala ordningsmyndigheten
och andra av ett centralt verk, som närmast hade att bevaka
nykterhetsintresset, skulle innebära, att av varandra ofta direkt beroende
lokala frågor uppdelades på olika myndigheter, samt att ansvaret för det
hela och arbetet söndersplittrades. Då det icke kunde sättas i fråga att
till kontrollstyrelsen överflytta befattningen med samtliga dessa frågor,
hade jag icke funnit mig kunna biträda vad styrelsen i denna del föreslagit.
Det syntes mig emellertid vara för ordning och nykterhet synnerligen
gagneligt, att i fall, där det frivilliga samarbetet och av kontrollstyrelsen
meddelade anvisningar icke lett till önskade åtgärder från vederbörande
tillverkares sida, något kontrollstyrelsen närstående organ bereddes möjlighet
att påkalla vederbörande länsstyrelses åtgärd och därvid utveckla de
synpunkter, som kontrollstyrelsen önskade få framförda. Jag hade fördenskull
tänkt mig, att kontrollstyrelsen skulle i varje residensstad hava
ett av styrelsen för viss tid förordnat ombud med denna uppgift, varom
bestämmelse borde intagas i förordningen. Ombuden skulle självfallet
äga god kännedom om förhållandena i länets olika kommuner, därifrån
mottaga meddelanden om förefintliga missförhållanden och vid förekommande
behov erhålla instruktioner från vederbörande inspektörer i kontrollstyrelsen.
Ett mycket måttligt belopp finge anses behöva utgå såsom
ersättning åt ombuden.
I överensstämmelse med denna min uppfattning avfattades Kungl. Maj:ts
förslag till ändrad lydelse av 27 § 4 mom.
Beträffande denna fråga anförde bevillningsutskottet:
»De klagomål, som framställts mot förordningens tillämpning, hänföra
sig främst till den försäljning genom försändning på rekvisition, som av
tillverkare utövas på landsbygden. Vid övervägande av de medel, som
stå till buds för vinnande av rättelse i nyssberörda avseende, har utskottet
funnit den av kontrollstyrelsen framförda och av departementschefen biträdda
tanken på åvägabringande av samarbete mellan tillverkarna eller
deras organisation å ena sidan och kontrollstyrelsen å andra sidan vara
förtjänt av särskilt beaktande. Ett dylikt samarbete bör, därest goda förutsättningar
för detsamma skapas, kunna lämna bättre resultat än detaljerade
kontrollföreskrifter. De riktlinjer för samarbetet, som kontrollstyrelsen i
motiveringen för sina förslag angivit, synas jämväl lämpliga. Vid utformandet
av de författningsbestämmelser, som äro erforderliga, därest avsedd
effekt skall kunna vinnas genom samarbetet, möta emellertid avsevärda
svårigheter. Framför allt hava erinringar framställts mot de olika förslag,
som framkommit, till uppdelning mellan kontrollstyrelsen och länsstyrelsen
av uppgiften att ur nykterhets- och ordningssynpunkt övervaka försäljningen
av pilsnerdricka. Utskottet har icke funnit Kungl. Maj:ts förslag
vara fullt tillfredsställande i förevarande avseende. Det synes sålunda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
13
knappast möjligt, att kontrollstyrelsen, utan att direktiv i sådan riktning
lämnas styrelsen i förordningen, skulle knnna inleda samarbete med tillverkarna.
Härtill kommer, att Kungl. Maj:ts förslag innebär tillsättande
av ett antal nya befattningshavare. Under nuvarande förhållanden, då
allvarliga ansträngningar göras för att begränsa antalet befattningshavare
i statens tjänst, bör det icke utan särskilt starka skäl ifrågakomma, att
nya befattningar inrättas. Sådana skäl för införande av de föreslagna
befattningarna torde icke föreligga. Det vill fastmera synas, som om
dessa ombuds arbetsuppgifter, utan särskild kostnad för statsverket, skulle
kunna anförtros åt redan existerande lokala organ samt åt kontrollstyrelsen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra föreslå,
att i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag rätten att ingripa
mot tillverkare i anledning av det sätt, på vilket han utövar sin försäljning,
alltjämt förbehålles länsstyrelserna, men att samtidigt en ny bestämmelse
införes i förordningen, varigenom kontrollstyrelsen berättigas
att, därest styrelsen finner anledning till anmärkning mot det sätt, varpå
tillverkare utövar honom tillkommande rätt till försäljning, avfordra tillverkaren
förklaring samt, när skäl därtill äro, giva tillverkaren erinran
om vad honom enligt förordningen åligger eller anvisningar, huru syftet
med de i förordningen meddelade bestämmelserna bäst skall uppnås. Skulle
rättelse ej på detta sätt vinnas, skall kontrollstyrelsen äga att hos vederbörlig
myndighet påkalla erforderliga åtgärder. Då kontrollstyrelsens befogenhet
enligt utskottets förslag blir av företrädesvis vägledande oeh rådgivande
karaktär, har utskottet ansett sig kunna angiva förutsättningarna för ingripande
från kontrollstyrelsens sida och syftet med de anvisningar, som
kontrollstyrelsen skall lämna, i helt allmänna ordalag.»
Slutligen föreslog utskottet i anledning av yrkanden i förut omförmälda
motioner ändring av 28 § 2 mom., vilket lagrum innehåller straffbestämmelser
för sådan olovlig försäljning av pilsnerdricka, som innefattar
upprepad förseelse, varmed jämställes förstagångsförseelse, då den
olovliga försäljningen bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt.
Straffskalan omfattar nu böter från och med 30 till och med 1,000 kronor
eller fängelse i högst sex månader. Enligt utskottets förslag skulle 28 § 2
mom. göras tillämpligt jämväl i alla de fall, då någon, som idkar handel men
icke har tillstånd till försäljning av pilsnerdricka eller som idkar utskänkning
av alkoholfria och därmed jämförliga drycker, under utövandet av
sin rörelse beträdes med olovlig försäljning av pilsnerdricka, varjämte
bötesskalan i lagrummet förhöjdes att omfatta böter från och med 100 till
och med 2,000 kronor.
Mot utskottets förslag anmäldes reservationer dels av sju ledamöter,
vilka på anförda skäl yrkade avslag å såväl propositionen som utskottets
förslag, dels ock av två ledamöter utan angivna yrkanden.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets förslag av andra
kammaren men avslogs av första kammaren med 50 röster mot 45. Frågan
hade därmed förfallit för 1927 års riksdag.
Departementschefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
Jag är fortfarande av den uppfattningen, att förefintliga missförhållanden
beträffande pilsnerdricksförsäljningen äro så allvarliga, särskilt i vissa delar
av rikets landsbygd, att för deras undanröjande lagstiftningsåtgärder äro
erforderliga, och har därför ansett mig höra vidtaga åtgärder för att denna
fråga på initiativ av Kungl. Maj:t upptages till förnyad prövning av
riksdagen. Då bevillningsutskottets förslag vid förra årets riksdag vann
understöd från ett betydande antal av riksdagens ledamöter och detsamma
icke i några väsentliga hänseenden skilde sig från det av Kungl. Maj:t
framlagda, har jag funnit mig vid ärendets fortsatta behandling böra utgå
från det förstnämnda förslaget. Det har därvid gällt att undersöka, huruvida
de betänkligheter, som i allmänhet eller på speciella punkter framförts
av förutnämnda sju reservanter samt under debatten i kamrarna, kunna
anses grundade eller icke, och i förra fallet huruvida betänkligheterna skulle
kunna undanröjas genom modifikationer i förslaget eller genom sådana föreskrifter,
som enligt utskottets mening borde av Kungl. Maj:t i administrativ
ordning meddelas beträffande kvittens- och försäljningsböcker samt försänd
varas utkvitterande.
Innan jag närmare ingår på dessa spörsmål tillåter jag mig erinra, att
bevillningsutskottets förslag lika litet som Kungl. Maj:ts förslag år 1927
innebar några nämnvärda skärpningar av gällande restriktionsbestämmelser
beträffande försäljningen av pilsnerdricka utan hade till huvudsakligt syfte
att sätta myndigheterna i stånd att utöva nöjaktig kontroll över att försäljningen
och särskilt sådan, som avser försändning efter rekvisition, äger
rum i former, vilka alltsedan år 1905 varit lagstadgade, samt dessutom att
i möjligaste mån förhindra den i betydande omfattning pågående olovliga
försäljning av pilsnerdricka, som mångenstädes bedrives av personer, vilka
över huvud icke äga försäljningsrätt, särskilt innehavare av så kallade
nykterhetskaféer.
Reservanterna anförde, att förefintliga missförhållanden icke på grundval
av det i förra årets proposition förebragta utredningsmaterialet kunde antagas
vara så stora, som jag gjort gällande, synnerligast som upplysningarna
därom mera hänförde sig till här och var iakttagna fall i en eller annan
del av riket och någon mera allmän undersökning om förordningens efterlevnad
icke syntes hava blivit verkställd. Häremot vill jag erinra, att
efter hemställan av kontrollstyrelsen, samtliga länsstyrelser, genom hörande
av magistrater, landsfiskaler och polismän med flera undersökt, huruvida
och i vilken omfattning försäljningen av pilsnerdricka, särskilt försäljningen
till försändning efter rekvisition, medfört ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt
menliga verkningar. I propositionen återgåvos i sammandragen
form länsstyrelsernas uttalanden härom. Av dessa framgår, att olägenheter
i angivna hänseenden av större betydelse förekommit i vissa delar av Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län samt inom
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Går man till de lokala
myndigheternas yttranden, får man genom dem en mycket växlande bild
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
15
av förhållandena på detta område, även i fråga om till varandra gränsande
delar av samma län. Delvis torde förklaringen härtill vara, förutom
skiftande uppfattningar i nykterhetsfrågan hos vederbörande uppgiftslämnare,
jämväl den omständigheten, att landsfiskalerna numera mångenstädes
äro huvudsakligen upptagna med kontorsarbete och därför icke i den omfattning,
som i och för sig vore önsklig, kunna vinna personlig erfarenhet
om förhållandena i sina distrikt. Några yttranden av lokala myndigheter
återgåvos icke i förra årets proposition, då detta med hänsyn till innehållet
av länsstyrelsernas yttranden ansågs överflödigt, men för vissa av de om
förefintliga missbruk mest upplysande lämnades en redogörelse i en av byråchefen
Einar J:son Thulin författad broschyr, som tillhandahölls riksdagens
ledamöter.
En utan förutfattad mening verkställd granskning av sålunda lätt tillgängligt
material torde övertyga därom, att gällande bestämmelser om försäljning
av pilsnerdricka i betydande omfattning åsidosättas, ehuru påtagliga
bevis för att härav föranletts mera allvarliga olägenheter ur ordningsoch
nykterhetssynpunkt förebragts i avseende å allenast ett mindre antal
orter.
Förutom tvivel på den föreslagna lagstiftningens behövlighet torde särskilt
två punkter i bevillningsutskottets förslag hava föranlett förslagets fall vid
förra årets riksdag, nämligen den, som avsåg kontrollstyrelsens befogenhet
till ingripande beträffande tillverkares försäljning, samt den, som avsåg
kvitterande av pilsnerdricka, som försänts på rekvisition.
Enligt den av utskottet föreslagna lydelsen av 27 § 5 mom. skulle, såsom
förut anförts, kontrollstyrelsen i anledning av missbruk av tillverkares försäljningsrätt
äga avfordra tillverkaren förklaring samt, där ej efter gjorda
erinringar rättelse skedde, hos vederbörlig myndighet påkalla erforderliga
åtgärder. Angående vad som avsågs med uttrycket »hos vederbörlig myndighet
påkalla erforderliga åtgärder» innehåller utskottets motivering icke
någon uttrycklig förklaring. Utskottet torde emellertid hava avsett, att
kontrollstyrelsen i dylikt fall borde vända sig antingen till länsstyrelsen
eller till allmän åklagare med hemställan om vidtagande av åtgärder mot
tillverkaren. Reservanterna inom utskottet ansågo däremot stadgandet hava
den innebörd, att kontrollstyrelsen, där åklagare icke enligt styrelsens anmodan
väckte åtal, hos justitiekanslersämbetet borde anmäla vederbörande,
samt vidare att kontrollstyrelsen, därest länsstyrelse ej på ett enligt kontrollstyrelsens
förmenande tillfredsställande sätt vidtoge av kontrollstyrelsen
påkallade åtgärder, borde överklaga länsstyrelsens beslut hos Kungl. Maj:t.
En sådan anordning ansågo reservanterna icke lämplig. Reservanterna
vände sig också mot utskottets förslag om rätt för kontrollstyrelsen att »giva
tillverkaren erinran om vad honom enligt denna förordning åligger eller
anvisningar, huru syftet med de i denna förordning meddelade bestämmelser
bäst skall uppnås.» Denna rätt syntes enligt reservanternas förmenande
utan vidare tillkomma ett centralt ämbetsverk med avseende å frågor inom
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
dess verksamhetsområde, i varje fall hade bestämmelser av denna natur sin
rätta plats i ämbetsverkets instruktion.
Även om reservanternas tolkning av ifrågavarande bestämmelse icke kan
anses hållbar, synes det mig vara till fördel, att bestämmelsen till undvikande
av misstolkningar förtydligas och därvid avfattas så, att kontrollstyrelsen
icke erhåller sken av att stå i motsatsförhållande till tillverkarna
utan tvärtom får sin ställning som opartisk undersökningsmyndighet framhävd.
Bland annat av denna anledning ansåg jag mig föregående år höra
utgå ifrån, att kontrollstyrelsen, utan att uttrycklig bestämmelse därom inrymdes
i försäljningsförordningen, vid inträffat missbruk av tillverkares
försäljningsrätt borde förhandla med tillverkaren eller sammanslutning av
tillverkare om åtgärder till undanröjande av förefintliga missförhållanden,
men att, om efter sådana förhandlingar rättelse ej skedde, icke kontrollstyrelsen
själv utan ett av styrelsen utsett länsombud skulle äga påkalla
ingripande av länsstyrelsen eller allmän åklagare.
I sådan utredning, som kontrollstyrelsen skulle hava att själv verkställa
för att kunna fullgöra sin uppgift som undersökningsmyndighet, ingår tillverkarens
hörande såsom ett nödvändigt led. Denna omständighet synes
emellertid icke böra medföra, att i själva lagtexten inrymmes befogenhet
för kontrollstyrelsen att avfordra tillverkaren förklaring, vilken utväg har
den olägenheten, att, såsom jämväl utskottet tydligen ansett, ett åsidosättande
från tillverkarens sida av en dylik anmaning icke lämpligen kan förknippas
med straffpåföljd. Det synes mig ej heller erforderligt att uttryckligen
tillerkänna kontrollstyrelsen befogenhet att giva tillverkare sådana
erinringar eller anvisningar, som utskottet avsett. Det bör enligt min uppfattning
ligga i sakens natur, att styrelsen skulle hava sådan befogenhet,
särskilt om, såsom jag har för avsikt att föreslå, i kontrollstyrelsens instruktion
intages bestämmelse om skyldighet för styrelsen att i den ordning,
gällande författningar stadga, taga befattning med ärenden angående försäljningen
av pilsnerdricka, samt kontrollstyrelsen i själva försäljningsförordningen
gives befogenhet att, efter verkställd utredning rörande missförhållanden
till följd av tillverkares försäljning, med överlämnande av utredningen
göra anmälan hos länsstyrelsen. I sådan anmälan kan kontrollstyrelsen
naturligtvis angiva, huruvida enligt dess uppfattning åtal bör äga
rum eller länsstyrelsen med stöd av 27 § 4 mom. bör besluta om inskränkningar
i eller förbud mot tillverkarens försäljning eller ingripande i båda
dessa hänseenden bör äga rum. Skulle länsstyrelse i något fall, då kontrollstyrelsen
gjort dylik anmälan, icke vidtaga åtgärder, torde, då hithörande
förhållanden avse upprätthållande av allmän ordning, det stå envar fritt
att under åberopande av den av kontrollstyrelsen gjorda utredningen hos
länsstyrelsen föra talan samt i förekommande fall genom besvär draga saken
under Kungl. Maj:ts prövning, därvid kontrollstyrelsen kan genom remiss
beredas tillfälle att ytterligare framföra sina synpunkter. Emellertid är det
min övertygelse, att, därest kontrollstyrelsen erhåller nu avsedd befogenhet,
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
dess förhandlingar med tillverkare i allmänhet skola medföra rättelse av
påtalade missförhållanden och sålunda anmälan till länsstyrelse ifrågakomma
endast i undantagsfall. Jag förutsätter ävenledes, att kontrollstyrelsens
undersökningar i avlägset belägna orter komma att utföras väsentligen med
anlitande av därstädes boende, med ortens förhållanden väl förtrogna personer
och sålunda icke behöva medföra avsevärda utgifter för resor av
kontrollstyrelsens tjänstemän.
I anslutning till de synpunkter, jag sålunda utvecklat, gavs i ett inom
finansdepartementet i huvudsaklig överensstämmelse med utskottets förslag
upprättat utkast till ändringar i pilsnerdricksförsäljningsförordningen. vilket
den 29 december 1927 remitterades till kontrollstyrelsen, åt 27 § 5 mom.
det innehåll, att därest kontrollstyrelsen vid granskning av kvittensbok
eller försäljningsbok, varom i 17 § förmäles, eller eljest finner anledning
till anmärkning mot det sätt, varpå tillverkare utövat honom tillkommande
rätt till försäljning av pilsnerdricka, kontrollstyrelsen, när skäl därtill äro.
skall äga att efter verkställande av den utredning, som kontrollstyrelsen
finner erforderlig, om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen.
Remissen omfattade jämväl utkast till sådan ändring i 1 § av den för
kontrollstyrelsen gällande instruktionen av den 27 juni 1924 (nr 357), att
det skulle åligga kontrollstyrelsen att i den ordning, gällande författningar
stadga, taga befattning med ärenden angående försäljningen av pilsnerdricka.
I sitt den 4 januari 1928 över utkasten avgivna utlåtande anför kontrollstyrelsen
i fråga om 27 § 5 mom. i förordningen, att, då det icke
syntes vara avsett, att någon saklig ändring av innebörden i den av bevillningsutskottet
föreslagna bestämmelsen skulle äga rum, och då utskottets
förslag syntes på ett fylligare sätt återge de uppgifter, som enligt den nya
lagstiftningen skulle anförtros åt kontrollstyrelsen, styrelsen för sin del
finge förorda utskottets förslag. Beträffande utkastet till instruktionsändring
hade styrelsen icke någon erinran att framställa.
På de skäl, jag förut anfört, finner jag mig emellertid böra förorda, att
27 § 5 mom. avfattas i överensstämmelse med utkastet.
De erinringar, som föregående år inom riksdagen framfördes mot införande
av skyldighet att utkvittera försänd vara, och som närmast avsågo det fall,
då varken köparen eller någon av hans familj eller husfolk är tillstädes
vid utkörarens ankomst, hava föranlett övervägande, huruvida svårighet
yppade sig att, utan äventyrande av kontrollens effektivitet, för säljare och
köpare undanröja de med kvitteringsförfarandet befarade olägenheterna.
Resultatet av detta övervägande föreligger i ett inom finansdepartementet
upprättat utkast till kungörelse med föreskrifter angående kvittens- och försäljningsböcker
m. m., vilka föreskrifter enligt bevillningsutskottets förut
omförmälda uttalande borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ
väg. Utkastet, som jämte förutnämnda båda utkast remitterats till
Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 saml. 29 häft. (Nr 37.) 2
18
Kungl. Maj.ts proposition Nr 37.
kontrollstyrelsen och av styrelsen lämnats utan erinran, torde få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
Såsom av utkastet framgår är det avsett, att för varje köpare skall i
kvittensboken utskrivas en särskild, i boken fast inhäftad kvittoblankett,
vars innehåll vid utskrivandet kopieras å ett till blanketten hörande, frånskiljbart
kopieblad. Vid utkvitterandet tecknar köparen eller hans ombud
kvitto å den i kvittensboken inhäftade blanketten. Kopiebladet kan lämpligen,
ehuru det ansetts obehövligt att lämna föreskrift härom, tillställas
köparen. — Är varken köparen eller någon, som å hans vägnar äger erkänna
mottagandet, tillstädes vid utkörarens ankomst, är denne ändock
oförhindrad att avlämna varan, men skall i sådant fall ur kvittensboken
frånskilja och jämte varan avlämna det mot kvittoblanketten svarande
kopiebladet samt å kvittoblanketten göra anteckning om anledningen till
att varan avlämnats utan att kvitto erhållits. Därefter må pilsnerdricka
icke på senare rekvisition avlämnas till samme köpare utan att säljaren
dessförinnan fått köparens kvitto å den tidigare avlämnade varan eller
sådant kvitto tillhandahålles utköraren vid dennes förnyade besök för att
avlämna senare rekvirerad vara. Kvittot bör givetvis helst lämnas på det
av utköraren kvarlämnade kopiebladet, men då det är tänkbart att detta
förkommer, har uttrycklig föreskrift därom ansetts ej böra lämnas. Kvittot
kan antingen tillsändas säljaren med posten eller också avlämnas till
utköraren vid dennes nästa besök. Om ej heller vid det senare besöket
någon av köparens familj eller husfolk är tillstädes, kan kvittot å den
tidigare avlämnade varan av köparen lämpligen läggas på den plats, där
utköraren brukar avlämna varan, varefter utköraren vid sin ankomst medtager
kvittot och avlämnai'' kopiebladet till den beträffande den nya varusändningen
utskrivna kvittoblanketten o. s. v. Om vad köpare sålunda har
att iakttaga böra tydliga anvisningar meddelas i den tryckta texten å blanketterna,
något som säkerligen utan särskild föreskrift kommer att iakttagas
av kontrollstyrelsen vid fastställande av formulär till kvittensbok. Enligt
ett efter remissen till 4 § första stycket gjort tillägg skall sådant löst kvitto,
som nyss nämnts, biläggas kvittensboken och förvaras jämte denna.
Ett på sätt nu sagts anordnat kvittensförfarande synes mig innebära
en enkel och praktisk lösning av de svårigheter,* man ansett föreligga
på denna punkt. Det torde icke med fog knnna göras gällande, att detta
förfarande för vare sig säljare eller köpare medför nämnvärda besvär eller
olägenheter.
I samband med frågan om kvittensförfarandet uttalade bevillningsutskottet,
under framhållande av angelägenheten att icke försvåra eller begränsa
den lojale konsumentens möjligheter att inköpa pilsnerdricka, att
liksom försäljningsförordningens bestämmelser icke utgöra hinder för konsumenten
att utkvittera mindre myckenhet än han rekvirerat, det sålunda
icke heller bör vara uteslutet för honom att i mån av tillgång utfå och
utkvittera större kvantitet än den av honom rekvirerade. Denna sistnämnda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
19
åsikt kan jag emellertid icke dela, emedan ett sådant förfarande står i
strid mot den i förordningen antagna principen, att försäljning till försändning
på landsbygden får äga rum endast efter rekvisition. Dessutom
skulle härigenom hela kontrollsystemet bliva förfelat och vidsträckta möjligheter
yppas till en maskerad försäljning genom kringföring.
Vad angår den nu föreslagna försäljningsboken torde — i överensstämmelse
med vad kontrollstyrelsen anfört i sitt utlåtande över de remitterade
utkasten — böra framhållas, att tillverkare i skattepliktigt bryggeri
jämlikt föreskrift i 21 § 1 mom. i förordningen angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker redan nu har att föra försäljningsjournal, utvisande
för varje dag försäljningen av olika slag av maltdrycker. Även
om den i det föreliggande förslaget till ändringar i försäljningsförordningen
föreskrivna försäljningsboken skulle komma att avse mera
detaljerade uppgifter än de, som nu införas i försäljningsjournalen, torde
det dock icke få anses uteslutet, att formuläret för försäljningsbok, åtminstone
för vissa bryggeriers vidkommande, kan givas sådan avfattning, att
denna bok må kunna tjäna jämväl såsom försäljningsjournal enligt tillverkningsförordningen.
Härigenom skulle ernås, att tillverkaren icke behövde
betungas med att föra två särskilda böcker med till stor del sammanfallande
uppgifter.
Det till kontrollstyrelsen remitterade utkastet till ändringar i pilsnerdrieksförsäljningsförordningen
avvek i övrigt i följande hänseenden från bevillningsutskottets
förslag.
Enligt 22 §] 1 mom. i utskottets förslag skulle bland annat gälla, att
pilsnerdricka icke finge försäljas eller utlämnas till den, som ej fyllt 18 år.
Då enligt detta lagrum i dess nuvarande lydelse förbudet mot utlämning
till person under viss ålder — för närvarande 16 år — uttryckligen avser utlämning
allenast å försäljningsställe, yppades under behandlingen i kamrarna av
utskottets förslag tvivelsmål, huruvida icke hinder skulle möta mot utlämning
av efter rekvisition försänd vara till sådan medlem av köparens familj
eller person av hans husfolk, som ej uppnått 18 års ålder. Då detta givetvis
icke varit meningen, hade i utkastet en jämkning av ordalagen vidtagits,
varigenom möjligheten till misstolkning undanröjdes.
I 29 § av utkastet hade med förseelse mot föreskrift i 17 § likställts förseelse
av säljare eller hans ställföreträdare mot föreskrift, som av Kungl.
Maj:t meddelats med stöd av sistberörda lagrum, d. v. s. föreskrifter angående
kvittens- och försäljningsböcker samt försänd varas utkvitterande.
I 36 § av utkastet hade såsom 2 mom. i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av kontrollstyrelsen tidigare framlagt förslag upptagits bestämmelse
om befogenhet för beslagare — i regel allmän åklagare — att försälja beslagtaget
pilsnerdricka till partihandlare med pilsnerdricka.
De sålunda beträffande 22, 29 och 36 §§ gjorda jämkningsförslagen,
vilka av kontrollstyrelsen lämnats utan erinran, anser jag mig böra biträda.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
Härjämte hava i författningstexten vidtagits vissa rent redaktionella jämkningar.
Då tillverkningsår räknas från och med den 1 oktober och då det för
tillverkarna torde möta mindre svårigheter att anpassa sig efter de nya
bestämmelserna, om de bliva gällande med ingången av nytt tillverkningsår,
torde, i överensstämmelse med den ståndpunkt, som härutinnan intogs av
bevillningsutskottet nästlidet år, de föreslagna författningsändringarna böra
träda i kraft den 1 oktober 1928.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda upprättat
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11
juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda
förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Mai tis proposition Nr 37.
21
Bilaga.
Utkast
till
Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter angående kvittens- och försäljningsböcker,
som avses i 17 § av förordningen den 11 juli 1919 (nr
406) angående försäljning av pilsnerdricka, m. m.
Kungl. Maj:t har, med stöd av 17 § 3 mom. i förordningen den 11 juli
1919 angående försäljning av pilsnerdricka, funnit gott förordna som följer:
1 i
Kvittensbok, som avses i 17 § 1 mom. av förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka, skall vara utfärdad av säljaren eller av honom bemyndigad
person, som själv icke innehar uppdrag att verkställa forsling av
pilsnerdricka. Vid försändning från upplag enligt 9 § 4 mom. i omförmälda
förordning skall kvittensboken utfärdas av föreståndaren för upplaget.
2 *.
Kvittensbok skall innehålla dels lämpligt antal fast inbäftade, i löpande
följd numrerade blad, dels ock tryckta, i löpande följd numrerade, fast
inbäftade kvittoblanketter jämte till de särskilda blanketterna börande,
medelst perforering eller på liknande sätt frånskiljbara kopieblad med
motsvarande nummerbeteckningar.
3 §.
1. Å de i 2 § först omförmälda blad skola, i tidsföljd, för varje forsling
före dess början antecknas namnet å den, som verkställer forslingen,
och den myckenhet pilsnerdricka, forslingen omfattar, med angivande tilllika
av huru stor del av denna myckenhet, som motsvaras av verkställda
rekvisitioner, och huru stor del, som utgör reservkvantitet, ävensom av
nummer å de mot rekvisitionerna svarande kvittoblanketterna.
Efter forslingens avslutande skall den, som verkställt forslingen, så
snart ske kan till säljaren eller den, som i säljarens ställe ägt utfärda
kvittensboken, avlämna densamma, försedd med uppgift om den myckenhet
av den medförda varan, som efter forslingen må hava återställts.
2. För varje köpare skall före forslingens början å särskild kvittoblan
kett
antecknas den rekvirerade myckenheten pilsnerdricka, köparens namn>
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 29 haft. (Nr 37.) 3
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 37.
det ställe, där varan skall avlämnas, samt den dag, då avlämnandet skall
äga rum. Vid blankettens ifyllande skall så förfaras, att vad som tecknas
å blanketten kopieras å det till blanketten hörande kopiebladet.
4 $.
Skall vid sådan försändning av pilsnerdricka, som avses i 17 § 1 mom.
av ovannämnda förordning, varan avlämnas annorstädes än vid järnvägsstation,
station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg för fortsatt
försändning till köparen, må avlämnandet ej ske med mindre köparen
eller någon, som tillhör hans familj eller husfolk eller är anställd i hans
tjänst, å kvittoblanketten tecknar erkännande om varans mottagande.
Tecknar annan än köparen sådant erkännande, skall han angiva såväl
eget som köparens namn. Är person, som efter vad nu sagts äger erkänna
mottagandet, ej tillstädes, då varan är avsedd att avlämnas, må varan likväl
avlämnas. Där så sker, skall den, som forslar varan, ur kvittensboken
frånskilja och jämte varan avlämna det mot kvittoblanketten svarande
kopiebladet samt å kvittoblanketten göra anteckning om anledningen till
att varan avlämnats utan att kvitto erhållits, och må därefter pilsnerdricka
icke på senare rekvisition avlämnas till köparen med mindre säljaren
därförinnan erhållit kvitto å den tidigare avlämnade varans mottagande
eller sådant kvitto, då den senare rekvirerade myckenheten är
avsedd att avlämnas, hålles den som forslar varan till handa. Dylikt kvitto
skall biläggas kvittensboken och förvaras jämte denna.
Avlämnas varan på sätt ovan är sagt för fortsatt försändning till köparen,
skall anteckning om avlämnandet å kvittoblanketten göras av den,
som verkställt forslingen.
5 §.
Försäljningsbok, som avses i 17 § 2 mom. av ovannämnda förordning,
skall föras särskilt för varje tillverknings- eller försäljningsställe eller
upplag, som avses i 9 § 4 mom. av förordningen, och skall beträffande
sådant upplag föras av föreståndaren. Vid försäljningsbokens förande
skola iakttagas föreskrifterna i 9 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar.
6 §.
Formulär till kvittens- och försäljningsböcker fastställas av kontrollstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1928.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.