Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till kungörelse angående förbud mot utförsel
från riket av smidbart järnskrot; given Stockholms slott
den 27 januari 1928.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till kungörelse angående förbud mot utförsel
från riket av smidbart järnskrot.

GUSTAF.

Felix Hamrin.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt

21 hd fl. (Nr 26—27.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

Förslag

till

Kungörelse

angående förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 §•

Från och med den 1 mars 1928 må utförsel till utrikes ort icke äga rum,
vare sig sjö- eller landvägen, av följande i gällande statistiska varuförteckning
under nedanstående nummer upptagna vara:

Nummer i statistiska
varuförteckningen

V a ruslag

Ur 874

Järn och järnlegeringar: smidbart järnskrot: annat än
förzinkat (galvaniserat) eller förtent.

2 §.

I fråga om det i denna kungörelse stadgade förbud skall förordningen
den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. äga tillämpning.

3

Denna kungörelse gäller tillsvidare till och med den 31 augusti 1928.

Kungl. May.ts proposition Nr 26.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von
Stockenström.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:

»I skrivelse den 30 april 1927 hemställde fullmäktige i järnkontoret, under
åberopande av innehållet i en till fullmäktige inkommen skrift från
järnkontorets tull- och traktatkommitté, om utfärdande av exportförbud
snarast möjligt å till tulltaxerubriken 874 hänförligt smidesjärnskrot. I
berörda skrift hade förenämnda kommitté anfört i huvudsak följande.

Exporten av järnskrot från Sverige hade under åren 1924 och 1925 samt
de första tio månaderna av år 1926 varit relativt obetydlig och ett ganska
betydande importöverskott å järnskrot hade under samma tid förefunnits.
Från och med november månad 1926 hade emellertid exporten tilltagit i
oroväckande grad och det förra importöverskottet förbytts i ett avsevärt
exportöverskott. Den ökade skrotexporten torde i väsentlig mån bero på
följande omständigheter. I enlighet med en av Versaillesfredens bestämmelser
hade Tyskland varit skyldigt att till Polen leverera 20,000 ton skrot
per månad till underpris. Denna leveransskyldighet komme emellertid att
upphöra med ingången av juli månad 1927. Enär Tyskland infört exportförbud
å skrot, förväntades efter nyssnämnda tidpunkt väsentliga svårigheter
uppkomma för den polska järnindustrien att fylla sitt skrotbehov.
Polen uppträdde därför redan nu såsom köpare till avsevärda kvantiteter
skrot. Enligt vad kommittén inhämtat exporterades nu större delen av det
svenska skrotet till Polen och även till Tjeckoslovakien.

Faran för de svenska järnverken av denna ökade skrotexport jämsides
med den minskade importen låge i öppen dag. Vid tillverkning i martinugnar
av vissa slag av han dels järn inginge skrot till cirka 70 procent. Såsom
en följd av den stegrade efterfrågan hade skrotpriset uppdrivits med
omkring 20 procent, vilken omständighet i förening med de ytterligt tryckta
priserna på handelsjärnet och den ständigt stigande importen av utländskt
järn, som utbjödes till underpriser, gjorde situationen i hög grad allvarsam.
Visserligen hade en del järnverk sitt skrotbehov säkerställt för de närmaste
månaderna, men en annan del vore redan i stort behov av skrot. Svårigheterna
att få detta behov täckt bleve allt större, ju längre skrotexporten
finge pågå.

I anledning av framställningen avgav kommerskollegium den 7 maj 1927
en promemoria i ärendet. I berörda promemoria intagna sammanställningar

Fullmältiges
i Järnkontoret
skrivelse den
30 april 1927.

Kommer skollegii
promemoria
den
7 maj 1927.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

över dels import- eller exportöverskott av järnskrot i 1,000-tal ton under
åren 1913 och 1922—1926 samt 1927 års första kvartal dels ock den svenska
järnindustriens förbrukning av järnskrot under åren 1923—1926 utvisade
följande:

Import- eller exportöverskott av järnskrot i 1,000-tal ton

Å r

Importöverskott

Exportöverskott

1913 ................................................

61.7

1922 ..........................................

—

5.7

1923 .......................................

5.9

—

1524 ............................................

33.5

—

1925 ..............................................

2.9

—

1926 ..............................................

14.5

—

1927, l:a kvartalet ........................

—

Preliminärt 5.i

Åtgång av skrot vid järnverken 1923—1926 i ton.

Eget

K ö

svenskt

p t

utländskt

1923 Total åtgång...............................................

Därav för götmetall .........................

82,436

76,528

85,856

71,367

7,567

5,090

1924 Total åtgång...........................................

Därav för götmetall ............................

158,303

147,390

115,106

98,711

16,493

16,493

1925 Total åtgång...............................................

Därav för götmetall ............................

166,276

159,779

105,236

89,437

4,622

4,506

1926 Total åtgång...............................................

Därav för götmetall ............................

150,673

143,286

111,941

92,648

8,367

7,877

Efter att till en början hava hänvisat till de sålunda uppgjorda sammanställningarna
anförde kollegium i huvudsak följande.

De förnämsta inköpsländerna för täckande av den svenska järnindustriens
importbehov av skrot hade dittills varit Norge och Danmark ävensom Tyskland,
därvid emellertid en avsevärd del av det från Danmark importerade
skrotet torde haft sitt ursprung från andra länder, särskilt Tyskland. Exportförbudet
å skrot i sistnämnda land ävensom den ökade efterfrågan från
andra länder, särskilt Polen och Tjeckoslovakien, hade uppenbarligen väsentligen
avskurit möjligheterna för svensk skrotimport, samtidigt som de inhemska
tillgångarna på skrot hotade att tömmas.

Det syntes vara att antaga, att denna situation vore av övergående natur
såsom ytterst förorsakad av extraordinära ingrepp och rubbningar i handelsförhållandena.
Emellertid syntes densamma hota att temporärt tillfoga den
svenska järnindustrien betydande svårigheter. Omfattningen eller varaktigheten
av dessa olägenheter torde väl näppeligen för det dåvarande kunna
till fullo överskådas. Med hänsyn till den ifrågavarande industriens även
i övrigt betryckta läge syntes det emellertid angeläget, att från statens sida
åtgärder vidtoges för att i möjligaste mån undgå eller mildra ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26. 5

påfrestningar på densamma. Ehuruväl den svenska handelspolitiken i övrigt
väsentligen inriktats på att undanrödja de hinder för handelns frihet, som
krigs- och krisårens export- och importförbud medfört, syntes det svårligen
kunna undgås att i den förhandenvarande situationen vidtaga en temporär
åtgärd i restriktiv väg.

Kollegium finge därför förorda bifall till den föreliggande framställningen.

I skrivelse den 12 september 1927 hemställde sedermera fullmäktige i
.järnkontoret, under hänvisning till innehållet i ett av ovannämnda kommitté
avgivet yttrande över av vissa bruksbolag gjorda erinringar beträffande
de dåvarande förhållandena å skrotmarknaden, att exportförbudsfrågan måtte
ägnas möjligast skyndsamma behandling.

Efter att till en början hava erinrat om att exporten av järnskrot under
månaderna januari—juli 1927 uppgått till 27,174 ton mot 1,920 ton under
samma månader 1926, att importen under ifrågavarande månader 1927 utgjort
endast 2,756 ton samt att järnverkens årliga behov av köpskrot
uppginge till omkring 110,000 ton, uttalade kommittén i huvudsak följande.

Möjligheterna att inköpa erforderligt skrot från utlandet vore nu mycket
beskurna. Exportförbud å skrot existerade nämligen såvgl i Tyskland som
Frankrike och Belgien. Beträffande det tyska förbudet, som för Sveriges
vidkommande hade stor nackdel, då tidigare från Nordtyskland avsevärda
kvantiteter skrot inköpts till Sverige, hade meddelats, att detta inom närmaste
tiden icke komme att upphävas, enär den tyska marknaden måste
skyddas. Visserligen beviljades i enstaka fall licenser men endast i ringa
omfattning. I Polen funnes intet exportförbud, men hade man där infört
en exporttull av 5 zloty per 100 kilogram, vilket motsvarade ungefär 21
kronor per ton. Denna tull torde verka fullt prohibitivt, enär skrotpriset
för det dåvarande på kontinenten vore omkring 45 å 50 kronor per ton.
Våra grannländer Norge och Danmark hade enligt vad som meddelats
kommittén helt länsats på skrot under det senaste halvåret. Några möjligheter
att såsom tidigare varit brukligt därifrån erhålla skrot förelåge sålunda
icke. Detsamma torde tvivelsutan vara förhållandet med Östersjöländerna.

Enligt vad som framgått av införskaffade uppgifter från järnverken rörande
dels storleken av det normala lagret av köpskrot dels det dåvarande
lagrets storlek, hade alla verk med undantag av två avsevärt mindre lager
än vad normalt vore fallet. För flera järnverk vore situationen mycket
bekymmersam, då det dåvarande lagrets storlek endast utgjorde V-, till ''/v,
av det normala.

Vid ett å järnkontoret den 8 september 1927 hållet sammanträde med
cheferna för inalles 24 järnverk hade enhälligt uttalats den bestämda meningen,
att exportförbud å järnskrot vore önskvärt och nödvändigt med
hänsyn till svårigheterna för verken att täcka sitt behov av köpskrot.

De farhågor beträffande skrotförsörjningen, som kommittén i sin skrivelse
den 22 april 1927 förklarat sig hysa, hade sålunda besannat sig. Inom landet
till salu förefintliga skrotpartier torde vara minimala, men för att rädda
dessa åt vår järnhantering syntes utfärdandet av ett exportförbud utgöra
en tvingande nödvändighet. Därigenom kunde även räddas inom landet
successivt nytillkommande skrotkvantiteter, ehuru dessa tyvärr ej torde bliva

Fullmäktiges
i järnkontoret
skrivelse den
12 september
1927.

Jämbrukssak kunniga.

G ener altullstyrelsen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

stora. Genom en dylik åtgärd vidtoge Sverige endast detsamma, som en
del andra länder redan vidtagit för att skydda sin järnhantering.

I likhet med vad fallet vore i de länder, där exportförbud existerade,
kunde givetvis exportlicenser efter vederbörlig prövning i varje särskilt fall
beviljas. Därigenom erhölles en fullt tillfredsställande regulator på. såväl
tillgång som pris.

Någon risk för att det skrot, som fölle inom landet, icke skulle finna
köpare, förefunnes enligt kommitténs mening icke, då man toge i betraktande,
att möjligheterna till import, som ditintills varit betydande, dåmera
genom åtgärder från andra länders sida avsevärt minskats.

Beträffande priset på denna för järnverken viktiga råvara, vilken såsom
kommittén redan i sin föregående skrivelse erinrat inginge med omkring
70 procent vid tillverkning av handelsjärn i martinugn, hade någon nedgång
i detsamma icke inträtt. Situationen vore alltså även med hänsyn
till denna omständighet synnerligen allvarsam.

över de båda framställningarna avgåvo järnbrukssakkunniga den 14 september
1927 infordrat utlåtande, därvid de sakkunniga anförde bland annat
följande.

För den svenska järnindustriens skrotförsörjning hade den kontinentala
skrothandelns ofrihet under år 1927 medfört allvarliga olägenheter. Sveriges
skrotimport, som under de tre närmast dessförinnan förflutna åren i genomsnitt
uppgått till omkring 23,000 ton, hade under 1927 års åtta första månader
endast belöpt sig till 3,721 ton. Samtidigt hade skrotexporten från
Sverige, som för åren 1924-—1926 utgjort omkring 6,000 ton per år, sprungit
upp till 30,444 ton för tiden januari—augusti 1927. Skrotexportförbuden i
vissa främmande länder hade haft till följd, att den svenska järnindustrien
i stort sett icke blott frånhänts möjligheten av import från dessa länder
utan även mötts av svårigheter, då det gällt import från de fria exportmarknaderna
(Danmark och Norge). Den inhemska marknaden hade vidare
i allt mindre utsträckning kommit att bidraga till den svenska skrotförsörjningen.

De sakkunniga hade undersökt, huruvida i fraktavseendc något skulle
kunna åtgöras för skrottillförselns befordrande. Det hade emellertid därvid
framgått, att järnvägsstyrelsen redan tidigare ägnat detta spörsmål sitt beaktande.
Sedan mars 1925 hade fraktavgiften för skrot vid transporter
till järnverk sänkts från tariff 12 till tariff U. Ytterligare hade järnvägsstyrelsen
i vissa fall medgivit fraktnedsättning utöver tariff U för transporter
till ett stort antal järnverk,

De framhållna omständigheterna syntes de sakkunniga väga synnerligen
tungt till förmån för ett exportförbud å skrot. Därest skrothandeln på
kontinenten varit fri, skulle givetvis ett exportförbud icke varit erforderligt
eller ens ifrågasatt. Det vore sålunda följderna av den kontinentala
exportförbudspolitiken, som framdrivit behovet av skyddsåtgärder från
svensk sida. De sakkunniga vore därför av den uppfattningen, att den
förhandenvarande situationen från järnindustriens synpunkt sett påkallade
ett exportförbud för järnskrot snarast möjligt.

Även generaltullstyrelsen tillstyrkte i ett den 21 september 1927 avgivet
utlåtande utfärdande av förbud mot utförsel av smidbart järnskrot, för
vilket påtagligen ett starkt behov syntes vara för handen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26. 7

Slutligen uttalade kommerskollegium i skrivelse sistnämnda dag, i anled- Kommerskoining
av en från handelsdepartementet gjord förfrågan, att förberörda inom 1''™*“
kollegium utarbetade promemoria vid tidpunkten för dess överlämnande tember 1927.
var och fortfarande i allt väsentligt vore ett uttryck för kollegii uppfattning
i sakfrågan.

Genom beslut den 23 september 1927 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse Kungl. Maj.-fs
(nr 356) angående förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot. esscupfe^cr"‘
Kungörelsen, som trädde i kraft den 24 september 1927, gäller tillsvidare 1927.
till och med den 29 februari 1928.

Med avseende å skrotexportförbudet, sett ur internationell synpunkt, bör Det utfärdade
följande framhållas. Vid en på nationernas förbunds initiativ avhållen jtrludeTur
diplomatisk konferens i Geneve i oktober och november 1927 antogs en in- internationell
ternationell konvention rörande avskaffandet av förbud och restriktioner J F
mot import och export. I denna konvention, vilken såsom grundregel uppställer
upphävandet av dylika förbud och restriktioner i deras egenskap av
handelspolitiska kampmedel, intogs på yrkande av ett flertal vid konferensen
representerade nationer en övergångsbestämmelse, vilken medger de fördragsslutande
parterna att vid underskrivande av konventionen göra förbehåll
av temporär karaktär med avseende å vissa varor. Dessa förbehåll förklarades
emellertid uttryckligen endast skola avse att gälla så lång tid som de omständigheter,
vilka föranlett respektive förbudsåtgärder, fortfarande äga bestånd.
Av de aderton stater, vilka vid konferensens slut den 8 november

1927 undertecknade konventionen, hava följande anmält dylikt provisoriskt
förbehåll med avseende å exporten av järnskrot samt avfall av andra metaller
och legeringar, nämligen Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike,

Ungern, Italien, Luxemburg, Bumänien och Tjeckoslovakien. Av det
svenska ombudet vid konferensen anmäldes under förhandlingarnas gång,
att Sverige även för sin del torde komma att göra förbehåll för järnskrot,
men påpekades samtidigt att Sverige utfärdat sitt förbud sist av
alla de europeiska länder, som infört sådant, vilket tydligt angåve det
svenska förbudets karaktär av rent defensiv åtgärd. Då Sverige sedermera
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1927 undertecknade ifrågavarande
konvention, förbehölls i enlighet härmed rätten att förbjuda utförseln
av järnskrot.

Sedan jag i skrivelse den 30 december 1927 anmodat kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att avgiva gemensamt utlåtande, dels huruvida nyssberörda
kungörelse ansåges höra förlänas viss förlängd giltighetstid utöver
den 29 februari 1928, dels ock, i sådant fall, i vad mån från omfattningen
av förbudet möjligen kunde undantagas viss eller vissa grupper av varuslag,
som nu träffades av detsamma, hava ämbetsverken den 16 januari

1928 avgivit det begärda utlåtandet. Vid detsamma är fogat ett av kommers -

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2a.

kollegium från fullmäktige i järnkontoret inhämtat yttrande, däri fullmäktige
för sin del aberopa ett yttrandet åtföljande utlåtande av överingenjören
i järnkontoret A. Wahlberg.

I sistnämnda utlåtande förordas förlängning av exportförbudet å smidesjärnskrot
tillsvidare till och med utgången av innevarande år, dock med
den inskränkning att från förbudet skulle undantagas galvaniserat (förzinkat)
skrot och förtent bleckskrot.

Som skäl härför har anförts huvudsakligen följande.

lavålZr- Til1 fö1^ av det utfärdade exportförbudet hade skrot numera lättare kunnat
ingenjören i anskaffas än före förbudet. Tillförseln hade emellertid delvis varit av underjämkontoret
haltig beskaffenhet och tillgången inom landet av prima chargerbart smidesA.
Wahlberg, järnskrot vore fortfarande mycket knapp. Det existerande förbudet hade
visserligen möjliggjort för järnverken — dock i vissa fall med anlitande
av från år 1926 befintliga lager — att hålla produktionen i gång och i en
del fall öka sina skrotlager till normal storlek, men förbudet hade likväl
ännu varit av för kort varaktighet. Endast omkring hälften av de bruk,
som därom tillfrågats, hade nämligen haft tillfälle att uppbringa sina lager
till för årstiden normal storlek, under det att en del av de övriga icke ens
tillnärmelsevis lyckats därmed. Så anfördes t. ex. från ett håll, att lagret
nu bestode av knappt 200 ton mot ett ordinärt vinterförråd om cirka 3,000
ton, från ett annat håll att det nuvarande skrotlagret understege det normala
med 2,000 ton o. s. v.

En annan synpunkt, som framförts i samband med frågan om förlängning
av skrotförbudet vore den, att det svenska skrotet vore av bättre
kvalitet än det utländska. På grund därav ansåges det vara ett önskemål,
att det på den svenska marknaden fallande skrotet reserverades för de svenska
järnverken.

Beträffande förhållandena på de utländska skrotmarknaderna hade inhämtats,
att Polen ånyo uppträdde som köpare på de nordiska marknaderna i betydande
skala. Detta hade medfört, att priset, som under förlidna höst varit
ungefär normalt, under senaste tiden åter stigit. För närvarande torde de
polska uppköparna för prima chargerbart smidesjärnskrot betala omkring
65 shilling eif Danzig. Om förbudet icke förlängdes, torde med största
sannolikhet följden bliva den, att den svenska mai-knaden länsades på de
partier, som under nu gällande förbud uppköpts och lagrats av skrothandlarna
i avvaktan på förbudets upphävande, och de svenska järnverken med
säkerhet bleve ställda utom varje möjlighet att å den inhemska marknaden
täcka sitt behov av skrot till skäliga priser. Icke heller torde detta för
närvarande låta sig göra genom import från grannländerna, åtminstone icke
i någon större utsträckning.

o förlängning av det för smidbart järnskrot gällande exportförbudet vore
således ej blott önskvärd utan rent av nödvändig. Till en början borde
detsamma utsträckas att gälla till och med utgången av år 1928 för att
bereda järnverken möjligheter dels att fylla sitt löpande behov dels ock
att under sommaren och hösten uppbringa sina förråd till normal storlek.

Från omfattningen av ett förlängt exportförbud borde utan olägenhet
kunna undantagas galvaniserat (förzinkat) skrot och förtent bleckskrot, enär
dessa slag av skrot för närvarande icke vore av intresse för eller funne
användning vid järnverken. Beträffande legerat skrot hade visserligen det
stora flertalet järnverk förklarat sig icke hava något att invända mot en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26. 9

frigivning av sådant skrot, men vissa järnverk syntes emellertid hava intresse
för ifrågavarande varuslag. Med hänsyn dels därtill dels oek bland

annat till svårigheterna att avgöra, huruvida skrotet vore legerat eller icke

och var gränsen beträffande mängden av de ingående legeringsbeståndsdelarna
borde dragas, då även relativt höga halter av en del legeringsämnen
icke omöjliggjorde skrotets användning vid järnverken, syntes det
icke föreligga anledning att undantaga legerat skrot från exportförbudet.
Skrot av högre kvalitet, förpackat i lådor eller fat, betingade i allmänhet

ett så högt pris, att järnverken icke kunde använda sig av detsamma. Då

emellertid skrot av mindre dimensioner, även om det vore av relativt lag
kvalitet, förpackades i fat, syntes anledning att generellt undantaga från
förbudet på dylikt sätt förpackat skrot icke förefinnas.

I sitt ovanberörda utlåtande den 16 januari 1928 uttala sig ämbetsverken,
efter att hava erinrat om de omständigheter, som på sin tid föranledde utfärdandet
av det nu gällande exportförbudet å skrot, på följande sätt:

’Den knapphet på smidbart järnskrot, som av angivna och andra orsaker
gjort sig gällande för den europeiska järnhanteringen i allmänhet, har även
föranlett ett flertal länder att vid undertecknandet av konventionen den 8
november 1927 i Geneve rörande upphävande av export- och importförbud
och restriktioner jämlikt konventionens art. 6 göra undantag för exportförbud
å järnskrot. Sådan reservation har sålunda anmälts av, förutom
Sverige, Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike, Ungern, Italien, Luxemburg,
Rumänien och Tjeckoslovakien. Polen, som icke undertecknat konventionen
och icke heller utfärdat formellt exportförbud å skrot, lär fortfarande
tillämpa ett faktiskt sådant genom exportavgifter av prohibitiv
natur. Samtidigt uppträda de polska järnverken fortfarande såsom uppköpare
av utländskt skrot till höga priser.

Såsom härav framgår äro de förhållanden på den internationella skrotmarknaden,
vilka framkallat kraven på extra-ordinära skyddsåtgärder till
förmån för den svenska järnhanteringen mot uttömmande av de inhemska
tillgångarna å skrot, alltjämt förhärskande.

Av bifogade tablå över importen och exporten av järnskrot månadsvis under
de senaste fem åren framgår jämväl minskningen av den förra liksom den
starka ökningen av exporten under 1927, intill dess exportförbudets ikraftträdande
i september åstadkommit en begränsning av densamma (genom
licenstvång) till ungefärligen normal omfattning eller något däröver.

Av den genom järnkontoret verkställda utredningen framgår också, att
de svenska järnverken allmänt anse ett uppehållande tillsvidare av exportförbudet
ej blott önskvärt utan rent av nödvändigt.

Med hänsyn jämväl till den svenska järnhanteringens alltjämt synnerligen
betryckta läge finna även ämbetsverken angeläget, att det nu gällande
exportförbudet i huvudsak upprätthålles, i avvaktan på att mera normala
förhållanden inträda på den internationella skrotmarknaden. Tillsvidare
torde giltighetstiden för förbudet böra utsträckas med sex måna''der, eller
till och med den 31 augusti 1928.

I fråga om begränsning av förbudets omfattning må till en början erinras,
att genom tillämpning av licensförfarande redan under den tid exportförbudet
varit gällande tillfälle till export beretts i fråga om sådant skrot,
som med hänsyn till sin beskaffenhet varit mindre användbart för den inhemska
järntillverkningen. Till belysande härav bifogas en sammanställ -

Kommers -kollegium och
generaltullstyrelsen.

10

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

ning över till kollegium remitterade ansökningar om utförsellicens å skrot
under den tid exportförbudet varit i kraft.

Vidare liava redan generella licenser medgivits i fråga om förtent plåtskrot.
I likhet med järnkontoret finna ämbetsverken lämpligt, att dylikt
skrot, liksom även galvaniserat skrot, vid förlängning av exportförbudet
därifrån undantages.

I övrigt torde, såsom framgår av järnkontorets utredning, kunna ifrågasättas
att° undantaga dels legerat skrot, dels skrot av högre kvalitet förpackat
i lådor, vilka skrotslag, bland annat med hänsyn till sitt prisläge,
icke erbjuda intresse för flertalet svenska järnverk. Med hänsyn till de
framhållna svårigheterna att härvidlag uppdraga generellt tillämpliga bestämmelser
torde det emellertid vara lämpligast att prövning får ske från
fall till fall i samband med behandlingen av ansökan om utförsellicens. Enahanda
torde fallet vara i fråga om rälsskrot i hela längder, som i åtskilliga
fall uppgivits sakna intresse för de inhemska järnverken.

Ämbetsverken hemställa, att Kungl. Maj:t måtte så tillvida förlänga nu
gällande exportförbud för smidbart järnskrot, att från och med den 1 mars
till och med den 31 augusti 1928 utförsel icke må äga rum av följande i
gällande statistiska varuförteckning under nedanstående nummer upptagna
vara:

Nummer i statistiska

V a r u s 1 a g

varuförteckningen

Ur 874

Järn och järnlegeringar: smidbart järnskrot: annat än

förzinkat (galvaniserat) eller förtent.’

Den vid ämbetsverkens utlåtande fogade sammanställningen över importen
och exporten av järnskrot månadsvis under åren 1923—1927 torde få såsom
bilaga fogas till dagens protokoll. Av den utav kommerskollegium åberopade
sammanställningen av behandlade licensansökningar rörande utförsel av
järnskrot framgår, att ansökningarna avsett en sammanlagd myckenhet av
6,766.5 ton (varav dock ansökningar avseende 305 ton återkallats), samt att
utförsel beviljats för 4,365.2 ton och avslagits för 2,096.3 ton.

Med avseende å de omständigheter, som på sin tid föranledde utfärdandet
av det intill utgången av februari månad 1928 gällande exportförbudet
för smidbart järnskrot, ber jag att få hänvisa till vad den nu lämnade redogörelsen
därom innehåller. Av samma redogörelse framgår, att de förhållanden
på den internationella skrotmarknaden, vilka framkallade denna
extraordinära skyddsåtgärd till förmån för den svenska järnhanteringen mot
uttömmande av de inhemska tillgångarna å skrot, alltjämt bestå. Med
hänsyn härtill finner jag, lika med ämbetsverken, angeläget, att det nu
gällande exportförbudet, i avvaktan på att mera normala förhållanden inträda
på den internationella skrotmarknaden, i huvudsak tillsvidare upprätthålles.

Jag förbiser härvid ingalunda, att upprätthållandet av ett dylikt förbud,
ur principiell synpunkt sett, kan betecknas såsom en avvikelse från den

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

i och för sig riktiga handelspolitik, som föres från Sveriges sida och som
innehar en strävan att medverka till återställande av ett fritt internationellt
varuutbyte. Också med avseende å handeln med järnskrot har denna ståndpunkt
från svensk sida vidhållits så länge detta över huvud kunde anses
rimligt med hänsyn till det egna näringslivet. Då det emellertid visat sig,
att andra järnproducerande stater alltjämt upprätthålla sin restriktionspolitik
på detta område och den redan förut med synnerliga svårigheter arbetande
svenska järnindustriens läge härigenom än ytterligare försämrats, har det
befunnits oundgängligt att vidtaga åtgärder för att i detta avseende tillvarataga
dess intressen.

Beträffande den omfattning ett förlängt förbud bör erhålla, har jag icke
någon erinran att göra mot ämbetsverkens därutinnan framställda förslag.
Genom fortsatt tillämpning av licensförfarande lärer tillfälle till export böra
beredas i fråga om sådant skrot, som eljest på grund av sin beskaffenhet visar
sig mindre användbart för den inhemska järntillverkningen eller av annan
grund icke är av intresse för densamma.

I avseende å den tid, varunder ett förnyat exportförbud borde vara gällande,
hava ämbetsverken föreslagit, att denna skulle fastställas till sex månader.
Häremot är från min sida icke något att erinra. Jag förutsätter härvid
emellertid, att förbudet även efter utgången av berörda tid bör, i dén mån
så skulle visa sig erforderligt, erhålla förlängd giltighet.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, har jag för avsikt att nu framlägga
förslag till författning i ämnet. Med hänsyn till ärendets beskaffenhet anser
jag emellertid lämpligt, att riksdagens yttrande inhämtas rörande berörda
förslag».

Föredragande departementschefen uppläser härefter författningsförslaget
ifråga. Därefter anför departementschefen:

»Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag nu hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över nämnda förslag.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
J. H. Göransson.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26.

Bilaga.

Införsel och utförsel av tackjärnsskrot, ävensom smidbari skrot åren 1923—1927,
enligt månadsstatistiken över handeln.

Införseln

i ton

Utförseln

i ton

1923

1924

1925

1926

1927

1923

1924

1925

1926

1927

Januari ..................

526

549

883

543

273

2,071

138

267

179

1,528

Februari ...............

785

1,213

568

658

138

1,677

157

975

104

1,983

Mars ...................

667

891

521

1,196

574

1,535

181

832

230

2,586

April .....................

869

2,561

1,206

953

259

1,002

379

491

330

3,857

Maj........................

2,844

2,761

964

1,898

540

1,404

273

2,278

350

4,166

Juni .....................

1,723

7,613

990

3,298

509

979

367

834

254

6,394

Juli........................

1,726

8,412

1,000

3,273

464

889

379

210

474

6,660

Augusti ..................

1,118

4,366

802

2,187

965

618

242

585

258

3,270

September..............

2,432

2,679

1,329

2,015

944

409

534

946

209

2,167

Oktober..................

2,275

2,555

1,702

1,582

1,313

379

166

566

566

907

November...............

1,720

2,647

874

1,447

868

360

263

450

911

1,377

December ...............

1,565

1,267

736

896

358

873

835

245

1,525

1,110

Hela året

18,266

37,574

11,685 19,972

7,204

12,345

4,115

8,716

6,448 36,006

Årssummorna för 1923—1926 äro enligt årsstatistiken.