Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
1
Nr 240.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående pensionering av
besiktningsmän vid exportslakterier och andra enskilda, under
offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar; given Stockholms
slott den 20 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. J. F. Almkvist.
Utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Bibbing, Gärde, Pettersson, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Almkvist anmäler efter gemensam beredning
med chefen för jordbruksdepartementet ånyo frågan angående pensionering
av besiktningsmän vid exportslakterier och andra under offentlig
kontroll ställda slakteriinrättningar och anför därvid följande:
Enligt förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) kan enskild slakteriinrättning,
avsedd huvudsakligen för utförsel av kött ur riket, ävensom
annan enskild utom stad belägen slakteriinrättning på ansökan av slakteriets
innehavare av medicinalstyrelsen ställas under offentlig kontroll, därvid
styrelsen förordnar en eller flera besiktningsmän samt ställföreträdare för
dessa att fullgöra besiktning, märkning och stämpling samt utöva i övrigt
föreskriven kontroll. Medicinalstyrelsen äger jämväl återkalla sålunda medBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 205 häft. (Nr 240.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
delat förordnande för besiktningsman. Såväl besiktningsman som hans
ställföreträdare skola vara legitimerade veterinärer. Medicinalstyrelsen
bestämmer efter hörande av slakteriinrättningens innehavare den ersättning,
som skall utgå till besiktningsman under den tid han bestrider tjänsten
eller åtnjuter kostnadsfri ledighet. Nämnda ersättning gäldas av slakteriets
innehavare.
Besiktningsmannens avlöning utgår enligt reglering under år 1927 med
ett arvode av 300 kronor i månaden jämte viss avgift för besiktning avvar
je djur; dock är han garanterad en årsinkomst av 6,000 kronor vid
större och 5,000 kronor vid mindre slakteri, därest icke besiktningsmannen
är läns- eller distriktsveterinär, då minimiersättningen är begränsad till
3,600 kronor för år.
I riket finnas för närvarande 26 under offentlig kontroll ställda slakterier.
Av de där anställda besiktningsmännen innehava 11 ej annan tjänst. 9
äro tillika anställda vid köttbesiktningsbyrå, 1 är militär veterinär, 3 äro
distriktsveterinärer samt 2 distriktsveterinärer jämte veterinärer vid köttbesiktningsbyrå.
Frågan om besiktningsmännens pensionering upptogs först av de enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1918 tillkallade sakkunniga
för biträde inom ecklesiastikdepartementet vid beredning av frågan om
småskollärares m. fl. pensionering, vilkas uppdrag utvidgades att bland
annat omfatta jämväl distriktsveterinärers pensionering. I sitt den 11
februari 1919 avgivna betänkande hava de sakkunniga i sådant avseende
i samband med förslag rörande distriktveterinärers pensionering framhållit,
att när en kårs pensionering skulle regleras, det vore önskvärt, att samtidigt
även närstående kårers pensionering ordnades. De sakkunniga hade
därför ansett sig böra taga i övervägande bland annat frågan om pensionering
av ifrågavarande besiktningsmän, enär pensionsfrågans ordnande
givetvis vore av stor betydelse för denna kårs ändamålsenliga rekrytering.
De sakkunniga framhöllo därvid, att då det tydligen icke vore lämpligt
att göra besiktningsmännens pensionsrätt beroende av huvudmännens
villighet att uppfylla därför fordrade villkor, det borde åläggas dessa skyldighet
att göra sådan framställning. Det framhölls även, att huvudmän
och befattningshavare skulle erlägga de avgifter, som beräknades täcka
hela pensionskostnaden, vadan deras pensionering alltså icke komme att
kosta staten något avsevärt.
I proposition (nr 336) till 1919 års riksdag angående ombildning av
vissa pensions- och ålderdomsunderstödsanstalter till en anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. tillstyrkte dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
pensioneringens utsträckande även till ifrågavarande
besiktningsmän och framhöll därvid särskilt, att vad deras huvudmän
anginge anslutningen till den föreslagna pensionsanstalten skulle vara
obligatorisk. Att staten ålade dem att bidraga till besiktningsmännens
pensionering syntes honom endast vara en konsekvens av, att staten be
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
3
stämde den avlöning, dessa tjänstemän skullo åtnjuta. Besiktningsmännen
skulle enligt det framlagda förslaget till reglemente för anstalten
tillkomma pensionsrätt efter samma grunder som distriktveterinärer
ehuru med andra pensionsunderlag.
Riksdagen förklarade sig i skrivelse (nr 10 A/1919) icke hava något att
erinra mot förslaget.
I anslutning till riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 31 december
1919 (nr 878) reglemente för statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. I detta reglemente, som trädde i kraft den 1 januari 1920, föreskrives i
kap. V § 52, att de rättigheter och skyldigheter, som stadgas i §§ 1—40, avseende
anstaltens förvaltning, allmänna bestämmelser om tjänstepension
och om familjepension, samt i §§ 52—59, upptagande föreskrifter angående
kommunalt anställda veterinärer m. fl., skola tillkomma, bland andra, av
medicinalstyrelsen förordnad besiktningsman vid under offentlig kontroll
ställt slakteri. Vidare fastställas däri bestämmelser i bland annat följande
avseenden, nämligen angående tjänstepensionsunderlaget, vilket enligt pensionsanstaltens
bestämmande icke må i stort sett överstiga "A av minimiavlöningen
såsom denna enligt gällande föreskrifter blivit godkänd av medicinalstyrelsen,
angående familjepensionsunderlaget vilket med 300 kronor
överstiger 20 procent av tjänstepensionsunderlaget, angående pensionsåldern
(65 år), angående antal tjänsteår (30), angående befattningshavarens
årliga avgift (3 ’/a procent av tjänstepensionsunderlaget) och hans årliga familjepensionsavgift
(19 procent av familjepensionsunderlaget) samt angående
huvudmannens årliga avgift (7 procent av tjäntepensionsunderlaget). Härjämte
föreskrives i övergångsstadgandena till kap. V i reglementet, att ifråga
om besiktningsmän pensionsanstalten skall, även utan framställning av huvudmannen,
bestämma (enligt § 6) den tidpunkt, från vilken reglementet skall
anses hava varit gällande för den, som innehade befattningen den 1 januari
1920. För detta ändamål skall det åligga huvudman att ofördröjligen för pensionsanstalten
anmäla de innehavare av besiktningsmansbefattning, vilka vid
nämnda tid funnos anställda hos huvudmannen, med angivande av deras
namn, ålder och föregående tjänstgöring.
I fråga om besiktningsmännens anslutning till statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. eller, såsom anstalten numera från och
med den 1 juli 1926 benämnes, statens pensionsanstalt har Kungl. Maj:t
i kungörelse den 23 september 1926 (nr 440) angående ändrad lydelse av
nyssnämnda övergångsbestämmelser gjort det tillägg att, därest befattningshavare
gjort framställning enligt § 9 mom. 2 andra stycket av reglementet
om befrielse från befattningshavarens pensionsavgifter motsvarande
löneavdrag för tid, varunder han icke varit anställd i huvudmans
tjänst, tidpunkten, från vilken reglementet skall anses hava varit gällande,
må bestämmas tidigast till dagen för tillträdet av befattningen hos huvudmannen.
Härigenom har beträffande pensionsavgifternas gäldande borteliminerats
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
den tid, som vederbörande befattningshavare före reglementets ikraftträdande
varit anställd såsom besiktningsman bos annan innehavare av
slakteriinrättning. Däremot kvarstår föreskrift om retroaktiv tillämpning
av reglementet för den tid, befattningshavaren före ikraftträdandet
varit anställd hos samma huvudman.
Vidare har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 23 september 1926 (nr
439) gjort det tillägg till förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) angående
exportslakterier samt andra enskilda under offentlig kontroll ställda
slakteriinrättningar, att besiktningsman, som vid ingången av år 1920
innehade eller som efter nämnda tidpunkt erhållit förordnande som ordinarie
besiktningsman, vore skyldig tillhöra statens pensionsanstalt enligt
för samma anstalt gällande reglemente. Dylik befattning skulle anses
hava undergått sådan reglering, som enligt anstaltens reglemente erfordrades
för dess tillämplighet, och skulle slakteriinrättningens innehavare
anses såsom befattningshavarens huvudman med de åligganden, som enligt
reglementet tillkomme sådan. I sistnämnda kungörelse föreskrevs tillika
att, därest slakteriinrättningens innehavare oaktat av medicinalstyrelsen
gjord anmaning underläte utbetala huvudmannen påvilande avgifter för
besiktningsmans pensionering, medicinalstyrelsen ägde att, efter hörande
av slakteriinrättningens innehavare, meddela varning och, därest rättelse
det oaktat ej vunnes, förordna, att slakteriinrättningen ej vidare skulle stå
under offentlig kontroll. I reglementet för pensionsanstalten finnes denna
bestämmelse icke direkt införd.
Frågan om besiktningsmännens pensionering har sedermera varit föremål
för ytterligare behandling. Sålunda hemställdes i två likalydande
vid 1927 års riksdag väckta motioner (1:120 och II: 168), att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
rörande omläggning av nuvarande bestämmelser om pensionering av ifrågavarande
besiktningsmän i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
motionerna angivits.
I nämnda motioner har anförts bland annat följande:
Det torde kunna sättas i fråga, huruvida de av Kungl. Maj:t i pensionsreglementet
intagna bestämmelserna enligt ordalydelsen kunde anses innebära
skyldighet till delaktighet för besiktningsmännen. Enligt § 5 av reglementet,
vilket författningsrum uttryckligen förklarats gällande beträffande
samtliga de i § 52 upptagna befattningshavargrupperna, vore reglementet
beträffande befattning, för vilken minimiårsavlöning icke fastställts
i författning, icke gällande utan reglering av befattningen enligt bestämmelserna
i § 5. Sådan reglering skulle verkställas av huvudmannen och
avse bland annat av huvudmannen fastställd minimiårsavlöning. Sedan
regleringen godkänts av vederbörlig myndighet, ankomme det på huvudmannen
att göra framställning om pensionsrätt i anstalten.
Med stöd av motiveringen i den till grund för pensionsreglementet liggande
propositionen hade emellertid bestämmelserna i fråga tolkats så, att obligatorisk
delaktighet förefunnes. Innehavarna av exportslakterierna hade sålunda
ålagts att vidkännas delaktigheten samt att erlägga de i reglementet
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 240. 5
föreskrivna pensionsavgifterna. Till dessa avgifter bidroge staten ieke, såsom
fallet vore beträffande distriktsveterinärsbefattningarna, utan kostnaden fölle
helt på huvudmännen oeli befattningshavarna.
De ekonomiska konsekvenserna av pensionsbestämmelserna inskränkte sig
emellertid icke till de årliga pensionsavgifternas gäldande. Enligt de i
samband med pensionsrättens beslutande meddelade övergångsföreskrifterna
skulle pensionsanstalten för den, som innehaft befattningen den 1 januari
11)20, även utan framställning av huvudmannen, i förekommande fall bestämma
retroaktiv tillämpning av pensionsreglementet för den tid, befattningshavaren
tidigare innehaft befattning, som med avseende å tjänstgöringens
art och omfattning varit sådan, att den kunnat förenas med pensionsrätt
enligt anstaltens reglemente, om detsamma då varit gällande. Härigenom
hade huvudmännen ålagts i vissa fall betydande retroaktivavgifter. Dessa
avgifter hade också blivit synnerligen växlande för olika företag. Då slakterierna,
såsom framginge av bestämmelserna i nämnda förordning, icke
ägde något inflytande på tillsättande och entledigande av besiktningsmän,
hade de nämligen ej heller haft möjlighet att inverka på retroaktivavgifternas
storlek, vilka varierade med hänsyn till befattningshavarnas ålder
och föregående tjänstgöring. I ett fall hade retroaktivavgiften gått upp till
den avsevärda summan av över 18,000 kronor.
Till ytterligare belysande av de egendomligheter i vissa avseenden, som
ifrågavarande bestämmelser medfört, framhölles vidare, att ett företag påförts
även avgifter, som belöpt å en tidigare innehavare av företaget, samt
att, sedan företaget på tillrådan av pensionsanstaltens direktör hos Kungl.
Maj:t sökt befrielse från nämnda avgifter, Kungl. Maj:t på hemställan av
pensionsanstalten förklarat framställningen icke föranleda någon åtgärd.
Sedan företaget övertagits av en tredje innehavare, hade medicinalstyrelsen
godkänt denna överlåtelse endast under förutsättning, att den nya innehavaren
iklädde sig ansvar för erläggande av samtliga huvudmannen påvilande
avgifter för pensionering av besiktningsmannen vid slakteriet.
Då pensionsanstalten tidigare emellertid torde hava saknat möjlighet att
mot företagens medgivande lagligen indriva vederbörliga avgifter, synas bestämmelserna
i många fall hittills icke hava kommit i tillämpning.
Emellertid hade genom kungörelse den 23 september 1926 (nr 439) vidtagits
sådan ändring av § 7 i förenämnda förordning angående exportslakterier
in. m., att medicinalstyrelsen kunde förordna, att slakteriinrättning
ej vidare skulle stå under offentlig kontroll, därest innehavaren icke erlade
huvudmannen påvilande avgifter för besiktningsmannens pensionering. Inrättningen
skulle sålunda, om den icke mäktade erlägga en betydande retroaktivavgift
— måhända delvis belöpande på föregående innehavare av företaget
— kunna förvägras sin existens.
Nu angivna förhållanden visade enligt motionärernas mening, att gällande
bestämmelser på förevarande område icke vore tillfredsställande. Behovet
och lämpligheten av en obligatorisk pensionsrätt för ifrågavarande befattningshavare
kunde emellertid efter motionärernas uppfattning, åtminstone
under nuvarande förhållanden, över huvud sättas i fråga. Dessa befattningar
torde nämligen i allmänhet hava karaktären av bisysslor. Innehavarna
av befattningarna vore ofta samtidigt innehavare av bataljons-, distriktsveterinärs-
eller kommunala veterinärbefattningar o. s. v., och beträffande
så gott som samtliga torde gälla, att de utövade enskild veterinärpraktik
i större eller mindre omfattning. Att för dylika bisysslor medgiva
pensionsrätt — och därtill obligatorisk pensionsrätt — i en av staten
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
upprättad pensionsanstalt syntes icke vara riktigt eller lämpligt. Att de
slakterier, som hade den minsta omsättningen, finge hära särskild kostnad
för besiktningsmannens pensionering, syntes i varje fall orimligt. Däremot
syntes det vara klart, att i det fåtal fall, där befattningen verkligen utgjorde
befattningshavarens huvudsakliga arbete, det borde tillkomma företagets
innehavare att bidraga till hans pensionering. En sådan pensionering
torde med hänsyn till att företagen stode under offentlig kontroll och att
pensioneringen ej åsamkade det allmänna utgifter, kunna äga rum i pensionsanstalten.
Enligt motionärernas uppfattning syntes sålunda de nuvarande bestämmelserna
om pensionering av besiktningsmännen böra upphävas och ersättas
med bestämmelser, som ej ålade men medgåve företagen rätt att — efter
reglering av befattningarna enligt pensionsreglementets allmänna bestämmelser
därom — erhålla delaktighet för desamma i pensionsanstalten.
Sedan bankoutskottet avgivit utlåtande (nr 31) med bifogande av utav
utskottet införskaffade utlåtanden av medicinalstyrelsen den 16 februari
1927 samt av statens pensionsanstalt den 25 i samma månad, beslöt riksdagen
i skrivelse den 1 april 1927 (nr 114) anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning rörande jämkningar, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksdagen i skrivelsen angivit, av gällande bestämmelser
rörande pensionering av besiktningsmän vid under offentlig kontroll
ställda slakterier samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
I sin nämnda skrivelse har riksdagen anfört bland annat följande:
Enligt riksdagens mening torde det icke kunna förnekas, att pensionsförhållandena
för ifrågavarande befattningshavare icke i allo blivit fullt tillfredställande
ordnade. Vad anginge frågan om obligatorisk eller frivillig
pensionsrätt, hade riksdagen likväl ansett sig icke böra understödja motionärernas
förslag att pensionsrätten skulle göras beroende av huvudmännens
initiativ. Av medicinalstyrelsens yttrande med därvid fogad bilaga framginge
emellertid, att vissa besiktningsmän tillika innehade distriktsveterinärsbefattning.
Dessa befattningshavare vore även i sistnämnda egenskap
obligatoriskt delaktiga i pensionsanstalten. Pensionsunderlaget för distriktveterinärer
vore i reglementet fastställt till 3,500 kronor, under det att sådant
underlag för besiktningsman bestämdes av pensionsanstalten enligt reglementets
allmänna grunder beträffande tjänstepensionsunderlag (§ 23). Huvudregeln
vore därvid, att underlaget utgjorde 2/3 av avlöningen. Beträffande
förening av två enligt reglementet pensionsberättigade befattningar gällde, att,
om pensionsunderlagen tillsammans överstege 6,000 kronor, de skulle nedsättas
i sådant förhållande, att deras summa bleve nämnda belopp. Om
man utginge från, att vardera av ifrågavarande befattningar normalt förutsattes
taga sin innehavares väsentliga tid och arbetskraft i anspråk och att
pensionsunderlaget fastställts med hänsyn härtill, måste tydligen, trots
berörda bestämmelse rörande maximibeloppet av pensionerna, i förevarande
fall en viss dubbelpensionering anses förekomma. Då detta knappast kunde
betraktas såsom lämpligt, torde det kunna ifrågasättas, huruvida åt besiktningsman,
som i egenskap av distriktsveterinär vore delägare i pensionsanstalten,
dessutom borde medgivas delaktighet för besiktningsmanstjänsten,
eller åtminstone huruvida ej i dylika fall någon begränsning av pensionsbeloppet
för sistnämnda tjänst, utöver vad som kunde följa av nyss återgivna
stadgande rörande pensionernas maximibelopp, torde böra åvägabringas. Ett
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
närmare övervägande på denna punkt syntes böra äga rum i samband med
den utredning, varom riksdagen hemställde. Riksdagen ville i detta
sammanhang erinra, att enligt det förslag rörande bland annat delaktighet i
statens pensionsanstalt för vissa dövstum präster, som av Kungl. Ma,j:t framlagts
för 1927 års riksdag och av riksdagen enligt skrivelse den 1 april 1927
(nr 113) bifallits, pensionsrätt skulle tillkomma allenast dövstumpräst, för
vilken befattningen utgjorde uteslutande eller huvudsaklig sysselsättning.
Vad härefter anginge frågan om retroaktiv tillämpning av pensionsreglementet
för ifrågavarande befattningshavare, ville det på grund av vad som
anförts i motionerna och i medicinalstyrelsens yttrande synas, som om bestämmelserna
i detta avseende, även efter den genom förberörda kungörelse
den 23 september 192(5 (nr 440) vidtagna modifikationen, vore av den beskaffenhet,
att ytterligare lättnad för företagen skäligen torde böra medgivas.
Riksdagen hade för sin del intet att erinra mot att, på sätt medicinalstyrelsen
tillstyrkt, den tidpunkt, från vilken reglementet skulle anses hava varit
för vederbörande befattningshavare gällande, bestämdes till tidigast den 1
januari 1920. Det torde emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att låta
verskställa erforderlig utredning i denna fråga och därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med avseende
å vad medicinalstyrelsen yttrat angående återbetalning till huvudmän och
befattningshavare av redan guldna retroaktivavgifter ville riksdagen framhålla,
att det icke syntes böra förmenas de huvudmän och befattningshavare,
som så önskade, att vidkännas avgifter för retroaktiv tillämpning av
pensionsbestämmelserna i vidsträcktare mån än vad som kunde komma att
såsom regel stadgas.
Riksdagen ville slutligen hava uttalat, att enligt dess mening sådan ändring
i pensionsanstaltens reglemente syntes böra komma till stånd, att i själva
reglementet gåves klart uttryck för vad som stadgats eller kunde komma att
stadgas rörande delaktighet för ifrågavarande befattningshavare.
Sedan Kungl. Maj:t den 22 april 1927 anbefallt medicinalstyrelsen och
statens pensionsanstalt att gemensamt verkställa den av riksdagen i dess
nämnda skrivelse den 1 april 1927 ifrågasatta utredningen, hava ämbetsverken
den 1 juli 1927 avgivit yttrande i ärendet.
Medicinalstyrelsen har därvid för sin del anfört följande:
Den omständigheten, att besiktningsman vid exportslakteri innehade tjänst
såsom distriktsveterinär och på grund härav vore delaktig i statens pensionsanstalt,
borde enligt medicinalstyrelsens mening icke utgöra hinder för
att besiktningsmanstjänsten medförde skyldighet till dylik delaktighet i anstalten.
Om man nämligen, såsom torde vara berättigat, utginge ifrån, att
vardera av ifrågavarande befattningar normalt förutsattes taga sin innehavares
väsentliga tid och arbetskraft i anspråk, syntes medicinalstyrelsen
inga skäl föreligga varför icke besiktningsmanstjänsten lika väl som distriktsveterinärtjänsten
skulle medföra rätt till pension, i synnerhet som i detta
fall fråga vore om tvenne tjänster med olika uppdragsgivare. Däremot
hade medicinalstyrelsen intet att erinra emot, att pensionsunderlaget i fråga
om besiktningsman, som samtidigt vore distriktsveterinär, linge vidkännas
någon begränsning. Lämpligast torde då vara, att detsamma i dylikt fall
fastställdes till ett visst bestämt belopp, exempelvis 1,500 kronor. För en
besiktningsman, som jämväl innehade distriktsveterinärstjänst, skulle därigenom
det sammanlagda pensionsbeloppet för båda tjänsterna komma att
uppgå till 5,000 kronor.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
Statens pensionsanstalt har i samma skrivelse gjort följande uttalande:
Enär enligt medicinalstyrelsens föregående utlåtanden i ärendet förening
av de ifrågavarande befattningarna med hänsyn till omfattningen av göromålen
icke lämpligen borde äga rum och man således kunde antaga, att
nuvarande förhållande — endast 5 besiktningsmän vore för tillfället tillika
distriktsveterinärer — vore i viss mån provisoriskt och att förening av de
båda befattningarna efter hand komme att upphöra, funne pensionsanstalten
knappast lämpligt att för dessa undantagsfall medgiva pension för båda
befattningarna, utan torde i sådana fall pension endast för den ena befattningen
— pensionen vore i båda fallen att betrakta såsom pension för
huvudsyssla — böra ifrågakomma. Skulle denna anstaltens uppfattning
vinna beaktande, torde § 52 c) av anstaltens reglemente böra erhålla ungefärligen
följande lydelse:
»c) av medicinalstyrelsen förordnad besiktningsman vid under offentlig
kontroll ställt slakteri, med undantag för det fall att besiktningsmannen
tillika innehar befattning som i a) sägs.»
Medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt hava i förberörda skrivelse
gemensamt anfört följande:
Ämbetsverken hade intet att erinra emot, att den tidpunkt, från vilken
reglementet skulle anses hava varit gällande för besiktningsmän vid exportslakterier,
bestämdes till tidigast den 1 januari 1920. Därest en dylik ändring
komme till stånd, torde därvid också böra föreskrivas, att de slakteriinnehavare
och besiktningsmän, vilka redan erlagt dem påvilande retroaktivavgifter,
Ange äga rätt att återbekomma dessa avgifter.
Beträffande slutligen det av riksdagen framhållna önskemålet, att i pensionsanstaltens
reglemente skulle givas klart uttryck för vad som stadgats
rörande delaktighet för besiktningsmän i pensionsanstalten, hade ämbetsverken
intet att erinra emot införande i reglementet av dylika bestämmelser.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 14 november 1927 yttrat
bland annat följande:
Enligt föreskrift i § 5 av reglementet för statens pensionsanstalt kunde
reglementet bliva gällande å befattning, för vilken mimimiårsavlöning icke
fastställts i författning, endast under förutsättning, bland annat, att den,
hos vilken befattningshavare vore anställd (huvudmannen), gjort framställning
om befattningens förenande med pensionsrätt för innehavaren. Något
undantag från nämnda huvudregel vore ej medgivet. I fråga om retroaktivavgifter
stadgades i § 6 av samma reglemente att, om befattningshavare vid
den tidpunkt, då reglementet började tillämpas å honom, befunne sig i viss
angiven levnadsålder, pensionsanstalten, därest huvudmannen därom gjorde
framställning, kunde bestämma, att reglementet skulle anses hava varit
gällande för honom under viss tid dessförinnan, för vilken retroaktivavgifter
i följd härav skulle erläggas. Såsom undantag från denna regel vore
i övergångsstadgandena till kapitel V av anstaltens reglemente föreskrivet
i fråga om, bland andra, besiktningsmansbefattning vid under offentlig kontroll
ställt slakteri, att pensionsanstalten även utan sådan framställning
skulle bestämma den tidpunkt, från vilken reglementet skulle anses hava
varit gällande för den, som innehade befattningen den 1 januari 1920. För
detta ändamål skulle det enligt nämnda övergångsstadganden åligga huvud
-
9
Kungl. Maj.ts proposition Nr 240.
man att för pensionsanstalten anmäla de innehavare av sådan befattning,
vilka vid niimnda tid funnes hos huvudmannen anställda.
Sistnämnda stadgande hade åberopats såsom stöd för den åsikten, att
skyldighet för nu ifrågavarande besiktningsmän att vara delägare i anstalten
skulle enligt reglementet föreligga. Det syntes dock kunna ifrågasättas,
huruvida så vore förhållandet. Minimiårsavlöning vore för besiktningsmansbefattning
ej fastställd i författning och, därest huvudman gjorde anmälan
om hos honom anställd besiktningsman utan att göra i § 5 omnämnd
framställning om befattningens förenande med pensionsrätt, torde pensionsanstalten
ej kunna fastställa den tid, reglementet skulle retroaktivt tillämpas
å befattningshavaren, ty förutsättningen härför vore enligt § 6, att
reglementet börjat tillämpas å befattningshavaren, vilket enligt § 5 icke
kunde ske med mindre huvudmannen därom gjort framställning.
Fråga hade nu uppstått, huruvida det borde föreligga skyldighet för besiktningsman
vid under offentlig kontroll ställt slakteri att tillhöra pensionsanstalten.
Utan kännedom om slakteriinnehavarnas åsikt i frågan vore det
vanskligt att göra ett bestämt uttalande härom. Därest slakteriinnehavarna
motsatte sig obligatorisk delaktighet, syntes betänkligheter möta att ålägga
en liten grupp enskilda näringsidkare att sörja för sina befattningshavares
pensionering, under det att sådan skyldighet icke ålåge andra näringsidkare.
Det torde ej föreligga större skäl för obligatorisk anslutning till pensionsanstalten
för befattning såsom besiktningsman än exempelvis för befattning
såsom sjuksköterska i sjukvård, anordnad av bruk, fabrik eller därmed jämförligt
företag, vilken senare befattning kunde förenas med pensionsrätt
först sedan huvudmannen därom gjort framställning. Däremot vore de
kommunalt anställda distriktssjuksköterskorna skyldiga tillhöra pensionsanstalten.
För den händelse nu ifrågavarande befattningar emellertid alltjämt borde
anses vara obligatoriskt anslutna till pensionsanstalten, torde uttrycklig
föreskrift i sådan riktning böra meddelas i anstaltens reglemente.
Vidkommande frågan huruvida pensionsanstalten även utan därom av
huvudmannen gjord framställning skulle äga bestämma den tidpunkt, från
vilken anstaltens reglemente skulle gälla för vederbörande, ansåge statskontoret,
att det saknades anledning att i nu ifrågavarande avseende medgiva
mindre frihet för huvudman för besiktningsman än för huvudman för
annan kommunalt anställd veterinär än distriktsveterinär. Statskontoret förordade
därför sådan ändring av 1 mom. av förutberörda övergångsstadganden
i reglementet för pensionsanstalten, att detsamma endast komme att äga
tillämpning å befattning, som i § 52 a) omförmäldes, d. v. s. distriktsveterinär.
Därest dylik ändring komme till stånd, torde jämväl föreskrift böra
meddelas, att de slakteriinnehavare och besiktningsmän, vilka redan erlagt
dem åvilande retroaktivavgifter, ägde rätt att återbekomma dessa avgifter.
I fråga om delaktighet i pensionsanstalten för besiktningsman, vilken
tillika vore distriktsveterinär, ansåge statskontoret på av pensionsanstalten
anförda skäl, att dylik delaktighet ej borde ifrågakomma. Ej heller besiktningsman,
vilken innehade annan kommunal veterinärbefattning eller vore
länsveterinär, torde böra tillhöra pensionsanstalten. Annorlunda vore förhållandet
beträffande besiktningsman, vilken tillika innehade bataljonsveterinärbefattning,
som ej vore avsedd att taga innehavarens tid helt i
anspråk. .
De slakteriinnehavare och besiktningsmän, vilka erlagt årsavgifter till
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 205 häft. (Nr 2b0.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
pensionsanstalten, men efter genomförande av den av statskontoret förordade
ändringen av § 52 c) i reglementet för anstalten skulle befrias därifrån,
torde jämväl böra erhålla rätt att återkomma dessa avgifter.
I skrivelse i ärendet den 19 oktober 1927 har svenska andelsslakteriernas
exportförening u. p. a. bland annat framhållit betydelsen av frågan om
nedsättning av pensionsavgift för ej allenast besiktningsman, som tillika är
distriktsveterinär, utan även för besiktsman som jämväl är stadsveterinär,
bataljonsveterinär eller köttbesiktningsman. Vidare påpekas, att ett fastställande
av tiden för pensionsavgifternas uträkning per den 1 januari 1920
komme att föranleda många svårigheter, enär en del slakterier under tiden
nedlagts eller gått i konkurs. I händelse av en framflyttning av tiden för
beräknandet av anslutning till pensionsanstalten kunde redan inbetalta bidrag
anses såsom frivilliga bidrag till pensionsavgifter och i så fall icke
avräknas eller återbekommas.
Föreningen av besiktningsmän vid Sveriges exportslakterier, som beretts
tillfälle i ärendet avgiva yttrande, har framhållit följande:
Ehuru det författningsenligt vore bestämt, att ovannämnda besiktningsmän
skulle tillhöra statens pensionsanstalt, och då det tydligt av riksdagens
skrivelse framginge, att så vore fallet, ville dock föreningen — under framhållande
att föreningen ansåge besiktningsmännens lagliga rättighet vara
att bliva retroaktivt pensionerade från den 1 januari 1920 - uttala, att
besiktningsmännen av hänsyn till förhållandena sådana de nu utvecklats
syntes böra frånträda denna rätt och medge, att pensionering genomföres
först från och med den 1 juli 1928. Mindre svårigheter skulle härigenom
skapas för slakterierna, då ett genomförande av pensioneringen från annan
tidpunkt skulle medföra högst olika ekonomiska konsekvenser för dessa.
Rörande den ifrågasatta dubbelpensioneringen av vissa besiktningsveterinärer,
som innehade annan tjänst, instämde föreningen i vad medicinalstyrelsen
härutinnan föreslagit.
Som pensionsunderlag borde beräknas den av medicinalstyrelsen för varje
slakteri fastställda minimilönen.
Därest pensionen skulle komma att gälla från den 1 juli 1928, borde
redan inbetalta avgifter återbäras till respektive slakterier och besiktningsmän.
I yttrande, som efter anmodan avgivits av delegerade för svenska andelsslakteriernas
exportförening och exportslakterierna, har under åberopande
av §§ 5 och 52 i reglementet för statens pensionsanstalt hävdats den uppfattningen
att, för att anslutning till pensionsanstalten skall föreligga, huvudmannen
skall hava gjort framställning om pensioneringen. Dylik framställning
förelåge emellertid icke i något fall från slakteriernas sida, och ej
heller hade någon besiktningsman begärt pension. En del slakterier hade
emellertid efter påyrkande av medicinalstyrelsen delvis inbetalt avgifterna.
Vidare har anförts i huvudsak följande.
Begreppet huvudman vore för slakterierna såsom sådana företagare i allmänhet
ganska oklart, enär i en del fall stadsveterinär, bataljongsveterinär,
distriktsveterinär eller köttbesiktningsveterinär förordnats till besiktningsman
vid slakteri, ibland förenande flera av dessa befattningar gemensamt.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
Skulle nu de slakterier, vilkas besiktningsman även hade några av de
nämnda befattningarna, icke anses såsom huvudman, men det slakteri, vars
besiktningsman icke innehade annan officiell befattning, anses som sådan,
vore det en uppenbar orättvisa mot sistnämnda slakterier, enär de alla hade
samma kontroll.
Skulle slakterierna såsom privata företagare anses som sådana huvudmän,
som icke allenast skulle hava rätt att göra framställning om pensionsrätt
för befattningshavare utan skyldighet därtill, skulle detta till sina konsekvenser
få mycket vittgående följder, därigenom att befattningshavare, såväl
de av staten förordnade kontrollörer som andra hos privata företagare
anställda befattningshavare, med samma skäl och rätt kunde göra anspråk
på pensionering med huvudman som premiebetalare.
Då statens pensionsanstalt icke ansett sig kunna exekutivt uttaga pensionsavgifterna
från slakterierna, kom medicinalstyrelsen dem till hjälp och föreslog
ändrad lydelse och tillägg till § 5 i förordningen av 10 oktober 1913,
vilket förslag fastställdes genom kungörelsen av 23 september 1926.
Härav framginge, att nämnda ämbetsverk ansett ytterligare bestämmelser
nödvändiga för att tvinga exportslakterierna att göra framställning om
pensionering av besiktningsman, icke aktande att de föreslagna bestämmelserna
komme att stå i strid med pensionsanstaltens reglemente.
Angående de retroaktiva avgifterna skulle dessa icke i något fall komma
att verka lika och rättvist såväl på grund av besiktningsmännens olika
ålder som olika tider för deras förordnande.
En del slakterier, hade, oavsett att de varit till i många år, nya innehavare
eller ägare med kvarstående besiktningsman såsom Hallsberg, Kil,
Yarberg, Landskrona, Kristianstad m. fl. För dessa slakteriers befattningshavare
skulle det även bliva orättvist vad retroaktiv pensionsberäkning
beträffade, enär nuvarande ägaren icke kunde åläggas betala pensionsavgift
för tid, han icke drivit rörelsen, varför dessa slakteriers besiktningsmän
antingen själva finge betala de retroaktiva avgifterna eller nöja sig med
mindre pension.
Med instämmande i förutnämnda motioners såväl innehåll som syfte samt
statskontorets utlåtande föreslogo de delegerande, att exportslakterierna icke
måtte såsom privata företagare anses som sådana huvudmän, vilka vore
skyldiga att göra framställning om pensionering av besiktningsman, att
kungörelsen den 23 september 1926 (nr 439) angående ändrad lydelse av
$ 5 i förordningen den 10 oktober 1913 angående exportslakterier samt andra
enskilda under offentlig kontroll ställda slakterier måtte upphävas samt att,
om mot ovannämnda bestridande och yttrande förslag upprättades innebärande
skyldighet för exportslakterierna att i egenskap av huvudmän göra
framställning om pensionering av besiktningsman, tiden för delaktighet
måtte bestämmas att gälla tidigast från den dag, då Kungl. Maj:t efter
riksdagens beslut utfärdade ändrade bestämmelser för besiktningsmännens
pensionering; dock med sådana bestämmelser, att retroaktiva avgifter icke
finge förekomma.
Därefter hava medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt anbefallts att
i ärendet avgiva gemensamt förnyat utlåtande.
Såsom svar härå har statens pensionsanstalt i utlåtande den 11 februari
1928 anfört följande:
Beträffande den av statskontoret ävensom av delegerade för svenska andelsslakteriernas
exportförening och för exportslakterierna berörda frågan, huru
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
vida det borde föreligga skyldighet för besiktningsman att tillhöra pensionsanstalten,
erinrade pensionsanstalten, att sådan skyldighet för närvarande
vore stadgad genom kungörelse den 23 september 1926 (nr 439). Visserligen
hade anstalten i yttrande den 25 februari 1927 till riksdagens bankoutskott
förklarat sig ej vilja avstyrka en utredning i syfte att göra anslutningen
till anstalten frivillig. Men med hänsyn därtill att medicinalstyrelsen i
sitt till utskottet avgivna yttrande på det enträgnaste avrått från borttagande
av den obligatoriska anslutningen samt jämväl besiktningsmannaföreningen
i sin skrivelse uttalat sig i samma riktning, ansåge pensionsanstalten skäl
ej vidare föreligga att ifrågasätta ett frångående av den obligatoriska anslutningen.
Vidkommande de med denna pensionering förenade förvaltningsbestyr
linge dock erinras därom, att den särskilda ställning slakterierna intoge till
besiktningsmännens pensionering hittills berett pensionsanstalten vissa svårigheter
vid indrivandet av slakteriernas pensionsavgifter. Gent emot andra
huvudmän för så kallade reglerade tjänster hade pensionsanstalten det
tvångsmedlet vid bristande avgiftslikvid att indraga pensionsrätten. Även
om detta medel — vilket ej här vore fallet — stode anstalten till buds,
skulle det i förevarande fall vara verkningslöst, då slakterierna själva ej
hade något verkligt intresse av pensioneringen. Pensionsanstalten, vilkens
pensionsavgifter icke i något fall vore exekutiva, måste därför i detta fall
anlita ett annat ämbetsverk (medicinalstyrelsen), som under framhållande
av risken att förlora rätten att stå under offentlig kontroll kunde förmå
slakterierna att fullgöra sin avgiftsplikt. Det kunde då förefalla enklare,
att medicinalstyrelsen själv svarade för avgifternas erläggande och ombesörjde
deras inbetalning till anstalten.
Med hänsyn till dessa svårigheter hade pensionsanstalten för avsikt att
med stöd av föreskriften i § 8 mom. 2 i sitt reglemente överenskomma med
medicinalstyrelsen om en sådan anordning, som nyss antytts. Medicinalstyrelsen,
som ju tillsätter och entledigar besiktningsmännen, borde ock,
syntes det, lämpligen kunna över dem föra sådan liggare, som föreskrives.
i § 21 mom. 2 av anstaltens reglemente.
Pensionsanstalten biträdde för sin del vad statskontoret föreslagit i fråga
om besiktningsman, som tillika innehade annan med pensionsrätt förenad
befattning.
Pensionsanstalten hade intet att erinra mot att, såsom av besiktningsmannaföreningen
föreslagits, pensionsrätten bestämdes att gälla från och
med den 1 juli 1928. Återbäring av därförut erlagda engångs- och årsavgifter
kunde tydligen möta svårigheter med hänsyn därtill, att slakteriföretag
upphört eller fått ny innehavare eller besiktningsman avlidit. Det
torde vara tillfyllest, att det medgåves nuvarande slakteriinnehavare att
återfå av dem erlagda avgifter. De nu i tjänst anställda besiktningsmännen
borde lämnas öppet att återfå erlagda avgifter eller, där tjänståren efter den
1 juli 1928 icke försloge för erhållande av hel pension, låta avgifterna
innestå för erhållande av pensionsfyllnad. För dem, som avgått eller avlidit,
hade erlagda avgifter grundlagt rätt till uppskjuten tjänstepension
eller rätt till familjepension åt efterlevande. Någon ränta torde icke böra
beräknas på avgifter, som återbures.
Medicinalstyrelsen har för sin del i skrivelse den 14 februari 1928 i
huvudsak åberopat statens pensionsanstalts ovannämnda utlåtande av den 11
februari 1928; och har styrelsen med avseende härå vidare anfört:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 240. 13
Styrelsen ansåge sig emellertid icke kunna biträda anstaltens förslag, att
besiktningsman, som tillika innehade annan med pensionsrätt förenad befattning,
icke skulle såsom besiktningsman vara delaktig i pensionsanstalten.
I detta hänseende vidhölle styrelsen den uppfattning, som styrelsen uttalat
i det gemensamt med pensionsanstalten avgivna utlåtandet den 1 juli 1927.
En förutsättning för att styrelsen skulle kunna biträda det i pensionsanstaltens
utlåtande framlagda förslaget om utfärdande av sådana bestämmelser,
att besiktningsmännens pensionsavgifter skulle genom medicinalstyrelsens
förmedling inbetalas till pensionsanstalten, vore, att bestämmelserna i
kungörelsen den 23 september 1926 (nr 439) angående iindrad lydelse av §§>
5 och 7 i förordningen den 10 oktober 1913 (nr 241) fortfarande ägde ti 11-lämpning.
Såsom redan förutsattes i samband med den vid 1919 års riksdag skedda Departementsregleringen
av pensionsförhållandena för ifrågavarande besiktningsmän, chefen.
torde deras anslutning till statens pensionsanstalt alltjämt böra regelmässigt
betraktas som obligatorisk. Detta synes mig också böra uttryckligen angivas
genom lämpliga bestämmelsers införande i reglementet, varom emellertid
det lärer ankomma på Kungl. Maj:t att förordna, sedan riksdagens beslut i
ärendet föreligger.
Härvid bör dock tillses, att dubbelpensionering må undvikas. Såsom
mindre påkallat torde nämligen — såsom 1927 års riksdag framhållit —
få anses, att exempelvis en besiktningsman, vilken redan i egenskap av
distriktsveterinär är delägare i anstalten, också kan erhålla delaktighet på
grund av sin besiktningsmannabefattning. I avseende å den utformning
ifrågavarande inskränkande stadgande bör erhålla ansluter jag mig till
statskontorets förslag, som innebär, att besiktningsman, som tillika innebar
annan befattning, varmed är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionslagen
eller reglementet för statens pensionsanstalt, skall i förstnämnda
sin egenskap vara utesluten från delaktighet i statens pensionsanstalt. Innehavare
av militär veterinärbefattning torde åtminstone tillsvidare kunna
erhålla pensionsrätt jämväl som besiktningsman.
Vidkommande frågan om den tid, från vilken pensionsrätten skall räknas,
får jag i anslutning till de i ärendet gjorda uttalanden från såväl besiktningsmännens
och slakteriernas sida som ock från pensionsanstalten tillstyrka,
att nämnda tid bestämmes till den 1 juli 1928, dock med rätt för
huvudman att med avseende å besiktningsman, som då är upptagen såsom
pensionsberättigad i anstalten, kvarstå i förutvarande ställning. Det torde
vid ett dylikt framflyttande av tiden för pensionsrättens beräknande böra
medgivas nuvarande slakteriinnehavare att återfå av dem eventuellt erlagda
avgifter. Ävenså torde nu i tjänst anställda besiktningsmän böra
lämnas öppet att återfå erlagda avgifter eller, i det fall tjänståren efter
den 1 juli 1928 icke förslå för erhållande av hel pension, låta avgifterna
innestå för erhållande av pensionsfyllnad. För dem, som avgått eller
avlidit, torde, såsom pensionsanstalten framhållit, erlagda avgifter hava
grundlagt rätt till uppskjuten tjänstepension eller rätt till familjepension
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 205 haft. (Nr 2h0.) 3
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.
åt efterlevande. Någon ränta torde icke böra beräknas på avgifter, som
återbäras.
I detta sammanhang anser jag mig, i överensstämmelse jämväl med vad
chefen för jordbruksdepartementet påpekat, böra erinra om en av riksdagen
— i anledning av i ämnet väckta motioner — den 2 juni 1927 avlåten skrivelse,
nr 253, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under
omprövning frågan om nedbringande av de kostnader, som för anordnande
av nödvändig kontroll böra åläggas exportslakterierna. I skrivelsen fästes
bland annat uppmärksamheten på, att vissa av de vid exportslakterierna
anställda veterinärerna tillika inneha va annan veterinärtjänst; särskilt i
sådana fall ansåges en minskning av utgående ersättning önskvärd.
De sålunda av riksdagen berörda frågorna sammanhänga, såsom ock
riksdagen framhållit, med tidigare här behandlade spörsmål om pensionering
av exportslakteriernas veterinärpersonal. Vad närmast angår avlöningsnormerna
för de av exportslakteriernas besiktningsmän, som även
bestrida annan veterinärtjänst, har emellertid medicinalstyrelsen, enligt
vad styrelsen uti infordrat utlåtande den 21 juni 1927 upplyst, vidtagit
åtgärder för åvägabringande av viss reduktion av ersättningen åt dylika
besiktningsmän.
Tvivelsutan kommer också ett genomförande av de av mig föreslagna
ändrade normerna för besiktningsmännens pensionering att innebära viss
ekonomisk lättnad för ett flertal exportslakterier. Enligt vad chefen för
jordbruksdepartementet meddelat, måste det enligt hans mening dock
alltjämt framstå som önskligt att även i övrigt en reduktion av exportslakteriernas
besiktningskostnader kan åstadkommas; och hade detta även
framhållits i de yttranden, som härutinnan avgivits av lantbruksstyrelsen
och statskontoret. Nämnde departementschef hade sin uppmärksamhet fästad
på denna angelägenhet, men hade han erinrat, att det i första hand ankomme
på medicinalstyrelsen att taga under övervägande de ytterligare
åtgärder, som i detta avsende kunna ifrågakomma.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att förklara
hinder för riksdagens del icke möta för Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmande med ovan angivna riktlinjer utfärda bestämmelser
om pensionering av besiktningsmän vid exportslakterier eller andra
enskilda, under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Em. G:son Bergman.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.