Kungl. May.ts proposition nr 282.
1
Nr 232.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; given Stockholms slott
den 20 mars 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 saml.
197 käft. (Nr 232.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S2.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §5 i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande
ändrade lydelse:
1 §•
Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av
nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd
av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i
lagrådet.
Med iakttagande-----fördela tjänstgöringsskyldigheten.
2 §.
Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,
skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och
i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:
2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras
representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes
beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen
om polisväsendet i riket, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;
mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av
menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads uppförande;
mål
angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes
beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att hava egen
fattigvårdsanstalt eller del i sådan;
mål angående samhällets barnavård;
mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom
äktenskap;
mål angående allmän pensionsförsäkring;
Kungl. Maj:ts proposition nr 282.
3
13 :o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande
till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller
till annan dylik förrättning;
mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande
från rätt till nya förordnanden;
15 :o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;
3 §.
Därest i mål, som enligt 2 :o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande,
klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings,
menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av
samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med
eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet.
Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej
alla tillhöra regeringsrättens upptagande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 282.
Regeringsrättens
organisation.
Arbetsför
hållandena
regerings
rätten.
TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruksdepartementen
samt t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet anför chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:
»Nu gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och
verksamhet återfinnas i §§ 17, 18, 22, 23 och 25 regeringsformen samt i lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Enligt § 17 regeringsformen skall Konungens rätt att pröva och avgöra
besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,
i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas
minst sju av Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt
däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Dessa kallas regeringsråd
och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet
regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti
domareämbeten må nyttjas. Enligt § 22 regeringsformen prövas och avgöras
mål i regeringsrätten av fem ledamöter; så ock av fyra, där tre av dem äro
ense om slutet. Uti 1 § i regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten skall
utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet, att regeringsrättens
arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
I regeringsrätten tjänstgöra sålunda sex regeringsråd.
Erågan om arbetsförhållandena i regeringsrätten har tidigare varit föremål
i för övervägande. Under de första åren av regeringsrättens verksamhet utgjorde
antalet till regeringsrätten inkommande mål något över 1,300 per år.
Emellertid orsakade de under krigstiden inträdda förhållandena en mycket
kraftig ökning i tillströmningen av mål till regeringsrätten. Den arbetsbalans,
som därmed uppstått, har sedermera icke kunnat avarbetas. Åtgärder
hava dock tidigare vidtagits i syfte att nedbringa balansen. Sålunda förordnades
genom kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, att besvär, som
enligt dittills gällande bestämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen
och i följd härav prövats av regeringsrätten, skulle i stället
Kungl. Majits proposition nr 223%.
fullföljas till och avgöras i kammarrätten beträffande vissa mål om avlöningsförmåner,
mål om resekostnads- och traktamentsersättning samt vissa
mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan anstalt
eller kassa och om rätt till pension eller dylik förmån. Vidare förordnades,
att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning beroende
anmärkningsmål, mål om avkortning och avskrivning av allmänna medel eller
av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle få från kammarrätten
fullföljas. Ytterligare förordnades genom kungörelse samma dag, nr
533, att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär i dylika
mål dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten.
Den sålunda vidtagna begränsningen av de grupper av mål, som fått hos
Kungl. Maj:t i regeringsrätten fullföljas, grundade sig på ett av statens besparingskommitté
den 8 december 1923 i ämnet avgivet förslag. Berörda förslag,
som dock jämväl innefattade, att vissa andra mål skulle undandragas
regeringsrättens prövning, beräknades av kommittén medföra en avlastning
med ungefär en fjärdedel av regeringsrättens arbetsbörda och minskning med
en femtedel av antalet till regeringsrätten fullföljda mål. Emellertid har —
mot vad som antogs — någon minskning av betydelse i tillströmningen av mål
till regeringsrätten icke inträtt efter ikraftträdandet den 1 januari 1925 av nu
berörda föreskrifter. Visserligen inträffade under år 1925 en ringa tillbakagång
i antalet inkommande mål, men redan år 1926 framträdde åter tendens till
stegring. Ydterligare åtgärder visade sig därför erforderliga. Man inriktade
sig därvid dels på åtgärder ägnade att minska tillströmningen av mål dels ock
på åtgärder, som skulle möjliggöra, att ett större antal mål per år bleve föredragna
till avgörande. Förslag i nämnda hänseenden förelädes 1926 års rikädag
och vunno i huvudsak riksdagens godkännande. Sålunda upphörde genom
lag den 5 mars 1926 regeringsrättens obligatoriska hörande över ansökningar
i fideikommissärenden. I syfte att befordra en snabbare handläggning
av målen i regeringsrätten genomfördes vidare vissa bestämmelser för åstadkommande
av en förbättrad föredragning. För att säkerställa tillgång till fullt
kvalificerade föredragande vidtogs sådan ändring i 5 § regeringsrättslagen, att
Kungl. Maj:t vid förordnande av föredragande i regeringsrätten icke vidare
skulle vara i sitt val bunden vid ämbets- eller tjänstemän inom visst departement.
För beredande av nödiga avlöningsmedel till bestridande av föredragningen
och eventuellt annat mera kvalificerat arbete uppfördes i staten
för vissa departement särskilda ordinarie tjänster.
Emellertid hava ej heller de år 1926 beslutade åtgärderna visat sig tillräckliga
för balansens nedbringande till normal omfattning. Huru förhållandena
för tiden efter år 1920 tett sig i avseende å antalet till regeringsrätten inkomna,
där avgjorda och balanserade mål framgår i övrigt av följande sammanställning:
-
Mål. |
1921 |
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
Under året inkomna........... |
. 2,423 |
2.455 |
2,648 |
2,545 |
2,420 |
2,582 |
2,590 |
Under året avgjorda eller eljest handlagda |
. 2,202 |
2,061 |
1,935 |
1,912 |
1,880 |
2,103 |
2,702 |
Vid årets ntgång balanserade....... |
. 1,839 |
2,233 |
2,946 |
3,579 |
4,119 |
4,650 |
4,538 |
6
Eungl. Maj:ts proposition nr %3Z.
Regeringsrätten
befrias
från
vissa grupper
av mai.
Angående balansens fördelning på de olika departementen må hänvisas till
nedanstående uppgifter:
Mål från |
Antal mil, |
som balanserats till |
år |
||||
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
|
Justitiedepartementet..... |
. . 46 |
31 |
92 |
95 |
73 |
18 |
17 |
Försvarsdepartementet..... |
. . 213 |
430 |
566 |
600 |
495 |
277 |
56 |
Socialdepartementet...... |
. . 114 |
119 |
144 |
133 |
163 |
297 |
417 |
Kommunikationsdepartementet . |
. . 234 |
159 |
181 |
253 |
339 |
428 |
489 |
Finansdepartementet...... |
. . 818 |
1,089 |
1,568 |
2,134 |
2,582 |
2,987 |
2,946 |
Ecklesiastikdepartementet . . . |
. . 177 |
109 |
115 |
147 |
200 |
324 |
284 |
Jordbruksdepartementet .... |
. . 151 |
170 |
152 |
92 |
103 |
143 |
151 |
Handelsdepartementet..... |
. . 86 |
126 |
128 |
125 |
164 |
176 |
178 |
1,839 |
2,233 |
2,946 |
3,579 |
4,119 |
4,650 |
4,538 |
Här återgivna siffror utvisa, att intill 1927 balansen av oavgjorda mål befunnit
sig i oavbruten stegring, varemot under sistnämnda år ett något större
antal mål avgjorts än som under samma år inkommit till regeringsrätten.
Enligt vad jag inhämtat, är emellertid det för sistförflutna året uppnådda
högre arbetsresultatet att tillskriva, förutom vidtagna ändringar beträffande
föredragningen, jämväl den omständigheten att under året i större än normal
omfattning till avgörande förekommit vissa grupper ensartade mål. Genom
bestämmelser i förordningen den 27 juni 1927, nr 311, om taxeringsmydigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt i förordningen
samma dag, nr 310, om fastighetstaxering år 1929 har rätten att anföra besvär
över kammarrättens i mål om fastighetstaxering för åren 1928 och 1929 meddelade
utslag begränsats till sadana fall, där besvären angå vissa rättsfrågor.
Även om en avsevärd avlastning av mål från regeringsrätten härigenom vinnes
— till regeringsrätten hava under åren 1925—1927 i medeltal årligen inkommit
340 mål om fastighetstaxering — kommer dock verkan härav först
efter ganska lång tid att göra sig märkbar. För närvarande äro omkring 600
mål om taxering av fast egendom beroende på regeringsrättens prövning.
I betraktande av nu anförda förhållanden har det ansetts oundgängligt att
till förnyat övervägande upptaga frågan om nedbringande av den i regeringsrätten
befintliga arbetsbalansen. Regeringsrättens ledamöter hava uti en till
mig den 15 december 1927 överlämnad promemoria ifrågasatt dels huruvida
icke avgörandet i sista instans av vissa ytterligare grupper av mål lämpligen
skulle kunna överflyttas från regeringsrätten till annan myndighet, dels
huruvida icke tillströmningen till regeringsrätten av beskattningsmål, vilka utgöra
huvudparten av de på denna domstols prövning beroende målen, kunde
minskas genom införande av fullföljdsavgifter eller vidtagande av andra liknande
åtgärder, dels ock huruvida icke ökning av antalet regeringsråd borde
ske.
Den undersökning, som ägt rum rörande möjligheten att från regeringsrätten
till annan myndighet överflytta prövningen i sista instans av ytterligare
grupper av mål, har emellertid för det angivna syftet visat sig föga givande.
Rörande denna utredning, vilken delgivits regeringsrättens ledamöter, hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
dessa uttalat, att av densamma visserligen syntes framgå, att vissa ytterligare
mindre grupper av mål möjligen borde göras till föremål för överflyttning till
annan myndighet. Men, så vitt utredningen gåve vid handen, syntes genom bestämmelser
i berörda avseende, vilka icke torde ifrågakomma i andra fall än
där sådant med hänsyn till målens natur utan större olägenhet kunde ske, någon
mera betydande inskränkning i de regeringsrätten åvilande arbetsuppgifterna
knappast stå att vinna.
Jag går nu att angiva de grupper av mål, från vilkas handläggning regeringsrätten
synts kunna befrias, jämte därav påkallade ändringar i regeringsrättslagen.
Uti 31 § tredje stycket i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, Vissa fattigatt
fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare rårdsm 1.
eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, må
efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna tills vidare befrias
från skyldighet härutinnan. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut
i dylika mål anföras hos Kungl. Maj:t; och på grund av stadgandet i 2 §
2:o) tredje stycket regeringsrättslagen, enligt vilket mål angående fattigvården
tillhöra regeringsrättens upptagande, skola ifrågavarande mål i sista instans
därstädes avgöras.
Vid den genom regeringsrättslagen verkställda utskiftningen av mål mellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten har såsom vägledande grundsats
iakttagits, att åt regeringsrätten borde uppdragas mål av huvudsakligen
rättslig karaktär. Därest en verklig lättnad skulle vinnas i statsrådets arbetsbörda,
ansågs det emellertid av nöden, att till regeringsrätten överflyttades
jämväl mål, vilka kunde synas i övervägande grad falla inom området för
administrationens fria prövning. Dock ansågos sådana mål böra bedömas av
regeringen, i vilka avgörandet hade den vikt för det allmänna, att deras överflyttning,
tvärtemot syftet med reformen, kunde synas innebära ett försvagande
av regeringsmakten.
Då behov nu föreligger att åstadkomma en lindring i regeringsrättens arbetsbörda,
synes hinder ej böra möta för att från regeringsrätten till Kungl.
Maj:t i statsrådet överflyttas den grupp av mål, varom förmäles i 31 § tredje
stycket i lagen om fattigvården. Ifrågavarande mål lära närmast vara att hänföra
till rena förvaltningsfrågor, däri en fri prövning är lämnad åt den
beslutande myndigheten. Ändringen torde i regeringsrättslagen böra komma
till uttryck på det sätt att till det i 2 § 2 :o) i regeringsrättslagen förekommande
tredje stycket ''mål angående fattigvården’ tillägges ’så framt ej klagan
rörer Konungens befallningshavandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle
att hava egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan’.
Enligt 15 :o) första stycket i 2 § regeringsrättslagen skola mål om antagande Mål om antaav
släktnamn upptagas och prövas av regeringsrätten. släktnamn
Ansökan om antagande av släktnamn skall enligt 2 § i förordningen den 5 december
1901 angående antagande av släktnamn ingivas eller insändas till
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Vissa
nnderställ
ningsmål.
Konungens befallningshavande i det län, där sökanden är kyrkobokförd.
Konungens befallningshavande skall under iakttagande av vissa i förordningen
närmare angivna bestämmelser pröva ansökningen samt, om Konungens befallningshavande
finner ansökningen böra avslås, därom efter anslag meddela beslut.
Klagan över dylikt beslut må föras hos Kungl. Maj:t och skall på
grund av förenämnda stadgande i regeringsrättslagen upptagas och avgöras av
regeringsrätten. Finner Konungens befallningshavande däremot, att ansökningen
ej bör avslås, åligger det Konungens befallningshavande att insända ansökningshandlingarna
till Konungen, som avgör ärendet i statsrådet. Den
dualism, som sålunda föreligger i fråga om prövningen av ärenden om antagande
av släktnamn, kan icke anses lämplig. Enklast synes enhetligheten i fråga
om handläggningen av dessa ärenden kunna genomföras på det sätt, att desamma,
vare sig de besvärs- eller ansökningsvägen komma under Kungl. Maj :ts
bedömande, skola avgöras i statsrådet. De ärenden, som i form av ansökningsmål
bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning, utgöra för närvarande det övervägande
flertalet. Och ur principiella synpunkter synas betänkligheter ej möta
att befria regeringsrätten från prövning av besvär av nu förevarande slag.
I anslutning till vad sålunda anförts torde första stycket av 2 § 15:o) regeringsrättslagen
böra utgå.
Enligt 3 § regeringsrättslagen åligger det regeringsrätten att med eget utlåtande
till avgörande av Konungen i statsrådet överlämna mål, däri klagan
rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menighets
eller dess representations beslut, så ock där mål, varom i 2 § 2:o) första
eller andra stycket förmäles, angår skolväsendets ordnande.
I fråga om de kommunala målen har hänsyn till kommunernas autonomi
inom därför utstakade gränser och till innebörden av de olika grunder, på vilka
en kommuns beslut kan enligt kommunallagarna överklagas, ansetts fordra,
att då en förvaltningsdomstol funnes, åt denna överlämnades avgörandet av
dessa besvärsmål. Endast beträffande kommunala beslut, som erfordra myndighets
fastställelse, och då klagan rörer myndighets beslut i anledning av
sökt sådan fastställelse, har avgörandet ansetts böra i sista hand ske hos
Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid förekommer det ofta, att fastställelse
maste vägras av skäl, som utgör giltig anledning till besvär. Enär, om besvär
över primärbeslutet anförts, dessa måste prövas av regeringsrätten, har för
upprätthållande av enhet i rättstillämpningen ansetts nödigt föreskriva, att
i mål om fastställelse av menighets beslut regeringsrätten skall avgiva utlåtande.
Bland mål, i vilka regeringsrätten på grund av stadgandet i 3 § regeringsrättslagen
skall avgiva utlåtande, förekomma numera vissa grupper, där i regel
allenast är fråga om lämpligheten eller ändamålsenligheten av ett fattat beslut.
Så är fallet beträffande mål, där klagan rörer länsstyrelses beslut i anledning
av sökt fastställelse å av polisdistrikt eller landsting fattat beslut om
avlöning eller pension åt sådan polisman, varom förmäles i lagen den 6 juni
1925 om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och barn efter så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
9
dan polisman, eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller klagan avser,
huruvida i nämnda lag omförmäld befattningshavare vid polisväsendet skall
vara ordinarie. Enligt 14 § i nämnda lag skall av polisdistrikt eller landsting
fattat beslut av här angivet slag underställas länsstyrelsens prövning samt därvid
oförändrat fastställas eller ogillas. I dessa mål är dock i regel blott fråga,
huruvida av polisdistrikt eller landsting bestämt avlönings-, pensions- eller understödsbelopp
kan anses skäligt.
En annan grupp dylika mål utgöres av mål om beslut av menighet eller dess
representation, där beslutet rörer skolväsendets ordnande. Enligt 10 § 1 mom.
i Kungl. Maj:ts förnyade stadga angående folkundervisningen i riket den 26
september 1921, nr 604, skall för varje skoldistrikt finnas ett reglemente. Förslag
till reglemente upprättas av skolrådet och fastställes därefter i vissa i
folkskolestadgan närmare angivna delar av kyrkostämman. Förslaget översändes
härefter, så vitt kyrkostämmans beslut ej överklagas, till folkskoleinspektören,
som har att jämte eget yttrande översända förslaget till domkapitlet
för prövning och godkännande. Besvär över domkapitlets i denna ordning fattade
beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Om emellertid kyrkostämmans
beslut i fråga, som rörer skolväsendets ordnande, överklagas, skola, vare
sig frågan står i samband med reglementsändring eller icke, dessa besvär prövas
av domkapitlet, och vill någon klaga över domkapitlets i sådan ordning
fattade beslut, har regeringsrätten att avgiva utlåtande, varefter målet avgöres
av Kungl. Maj.-t i statsrådet.
Kommunala besvärsmål av sistberörda slag hava ansetts intaga en särställning
på grund av den tillsynsrätt domkapitlet äger. Med begagnande av denna
tillsynsrätt kan domkapitlet vid prövning av besvär i mål om skolväsendets
ordnande gå utöver eller vid sidan av vad besvären innehålla. Dessa mål hava
av denna anledning ansetts böra behandlas i samma ordning som mål angående
fastställelse av menighets beslut. Någon skillnad mellan de mål av nu förevarande
slag, som avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet utan regeringsrättens
hörande, och de, i vilka regeringsrätten först avgiver utlåtande, föreligger dock
i allmänhet icke. Vanligen är i båda fallen fråga om ändamålsenligheten av
beslutade åtgärder.
I här omförmälda grupper av mål synes nu gällande föreskrift, att regeringsrätten
skall avgiva utlåtande, kunna upphöra. Endast i sällsynta undantagsfall
torde i dessa mal förekomma frågor av rättslig innebörd. I den
mån så är händelsen, kan och bör Kungl. Maj:t i varje särskilt fall infordra
regeringsrättens utlåtande.
Vad nu sagts äger dock icke tillämplighet, därest mål enligt andra stycket
2:o) av 2 § regeringsrättslagen om nybyggnad, inredning eller reparation av
skola eller om stället för sådan byggnads uppförande jämväl angår skolväsendets
ordnande. Är detta händelsen, torde regeringsrätten fortfarande böra
avgiva utlåtande av enahanda grund som föranlett, att mål om annan allmän
byggnad, vilken skall av menighet underhållas, tillhör regeringsrättens upptagande.
I enlighet med vad nu anförts har förslag utarbetats till sådant tillägg till
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
2 § 2:o) första stycket av regeringsrättslagen, att vad där stadgas icke skall
gälla beträffande förenämnda mål enligt 1925 års polislag och ej heller i avseende
å mål, som angår skolväsendets ordnande. Vad sålunda föreslås, har ock
påkallat ändring av 3 § regeringsrättslagen.
Mål om för I förevarande sammanhang torde ock böra företagas en av lagen den 18 juni
lantmäteri-1 ^926 om delning av jord å landet påkallad ändring i regeringsrättslagen,
förrättning. Uti 2 § 13 :o) av regeringsrättslagen stadgas, att mål om Konungens befallningshavandes
beslut rörande förordnande till lantmäteriförrättning, om befallningshavandens
åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars fortgång
och behöriga verkställighet och om lantmätares avstängande från rätt till nya
förordnanden skola prövas och avgöras av regeringsrätten.
Emellertid föreskrives numera i 2 kap. 3 § nya jorddelningslagen, att förordnande
för lantmätare att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande
överlantmätare. Länsstyrelses befattning med ifrågavarande förordnanden har
sålunda upphört. Det tillkommer dock fortfarande länsstyrelse att meddela
förordnanden till vissa förrättningar, som icke falla under jorddelningslagen.
Förhållandet mellan länsstyrelserna och överlantmätaren ifråga om den inbördes
skyldigheten att meddela sådana förordnanden är numera reglerat genom
kungörelsen den 22 december 1927, nr 475, med föreskrifter rörande lantmätares
med fleres förordnanden till vissa förrättningar. Enligt lantmäteriinstruktionen
den 11 november 1927, nr 407, skola besvär över överlantmätares beslut
i ärende angående förordnande till lantmäteriförrättning fullföljas hos lantmäteristyrelsen.
Besvär över lantmäteristyrelsens beslut i dylika frågor skola
enligt samma instruktion anföras hos Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet.
Därest det nu återgivna stadgandet i regeringsrättslagen får kvarstå oförändrat,
komma emellertid besvär över av länsstyrelse meddelade förordnanden
att avgöras av regeringsrätten och besvär över förordnanden, som meddelats
av överlantmätare, att avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Anledningen till att besvär över av länsstyrelse meddelat förordnande till
lantmäteriförrättning ansetts böra prövas och avgöras av regeringsrätten är
att söka i den omständigheten, att förordnandet ifråga ansetts utgöra nödvändig
förutsättning för att själva förrättningen skall komma till stånd. Före regeringsrättens
tillkomst upptogos besvär i dessa frågor av högsta domstolen.
De skäl, som föranlett, att dessa mål hänförts under regeringsrättens behörighetsområde,
lära få anses alltjämt äga giltighet.
Med skrivelse den 22 september 1927 har ock lantmäteristyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 13 :o) regeringsrättslagen,
att mål om förordnande till lantmäteriförrättning komme att avgöras
av regeringsrätten vare sig det överklagade beslutet meddelats av länsstyrelse
eller av överlantmätare.
Jag ansluter mig i förevarande punkt till det av lantmäteristyrelsen framlagda
förslaget.
Mål om ersätt- Utöver vad redan skett torde vissa ärenden kunna överflyttas från regening
för yissa ringsrätten till kammarrätten såsom sista instans. I sådant hänseende synas
utgifter i tjänsten
m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.
11
böra ifrågakomma vissa mål om ersättning till polisman för skada å kläder
samt om ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagareväsendet
för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. Dylika ärenden prövas
för närvarande i första instans av vederbörande länsstyrelse. Den, som är
missnöjd med länsstyrelsens beslut, äger anföra besvär hos Kungl. Maj:t, och
dessa mål skola jämlikt stadgande i 2 § 4:o) andra och tredje styckena regeringsrättslagen
upptagas och avgöras av regeringsrätten. Dessa mål måste
anses närbesläktade med mål om avlöningsförmåner och synas böra i samma
omfattning som dessa, d. v. s. i den mån utgifterna äro underkastade statlig
räkenskapskontroll, i sista instans avgöras i kammarrätten. Den sålunda ifrågasatta
ändringen påfordrar icke omredigering av regeringsrättslagen utan
synes kunna genomföras medelst tillägg till kungörelsen den 12 december 1924,
nr 528, med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
m. m.
Ytterligare torde kunna ifrågakomma att göra kammarrätten till sista instans
i mål angående virkestaxering. En förutsättning härför torde dock vara,
att åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlig handläggning av dessa
mål i kammarrätten och att särskild sakkunskap i värderingsfrågor tillföres
denna domstol i likhet med vad som skett för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen.
Chefen för finansdepartementet har denna fråga under övervägande
men är icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet. Frågan
äger nämligen samband med spörsmålet om förändrad taxeringsorganisation,
vilket ärende är föremål för utredning inom finansdepartementet.
Någon mera avsevärd lättnad i regeringsrättens arbetsbörda till följd av nu
föreslagna åtgärder kan dock icke förväntas. Största lättnaden kommer måhända
den föreslagna ändringen i 3 § regeringsrättslagen att medföra. Mål,
däri regeringsrätten på grund av detta lagrum har att avgiva utlåtande, torde
för närvarande förekomma till antal av närmare 100 per år. Till följd av
den av mig föreslagna begränsningen torde antalet dylika till regeringsrätten
inkommande mål komma att nedbringas till ett tjugutal per år. Därest regeringsrätten
vidare befrias från handläggning av mål om virkestaxering, komma
ytterligare åtminstone ett femtiotal mål per år att bortgå. Dylika
mål hava under åren 1925—1927 till finansdepartementet inkommit till antal
av i medeltal 74. Mål om antagande av släktnamn kunna skattas till ett trettiotal
för år. Övriga grupper av mål, som föreslagits till överflyttning till
annan myndighet, äro av ringa antal, över huvud torde icke kunna förväntas,
att de nu föreslagna åtgärderna i förening med den redan beslutade ändringen
beträffande instansordningen för fastighetstaxeringsmålen förmå
sträcka sina verkningar längre än att de komma att möjliggöra för regeringsrätten
att med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att
årligen avgöra ungefär lika stort antal mål som dit inkommer. Någon säkerhet
förefinnes emellertid ej för att ett dylikt resultat skall kunna ernås. Hittills
vunnen erfarenhet utvisar, att tillströmningen av mål till regeringsrätten
Mål om virkestaxering.
V erkningarna
av de
föreslagna
åtgärderna.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.
tenderar till successiv stegring. Anledningen härtill lärer böra sökas i den
fortgående utvecklingen på samhällslivets skilda områden samt härav föranledd
ny eller förändrad lagstiftning. I synnerhet hava under senare år
vidtagna förändringar i skattelagstiftningen orsakat en stark ökning av taxeringsmålen,
vilka därjämte till ej ringa antal antagit en mera invecklad karaktär
än tidigare varit fallet.
Ifrågasatt be- Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten
tälstrSmnin- begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten. Olika
gen av be- förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts möj^mål”88
ligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindelning
skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde. Vidare
har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar av processen.
Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna inskränkas till att
avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna stadgas mot förebringande
av ny bevisning i regeringsrätten. Slutligen har ock förehafts
frågan om införande av rättegångsavgifter, såsom viss fullföljdsavgift eller
stämpelavgift för rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.
Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samtliga
sålunda ifrågasatta åtgärder. Mest förtjänt av beaktande torde otvivelaktigt
uppslaget om införande av fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter förekomma
i rättegångsmålen vid fullföljd till högsta domstolen, och är deras uppgift
i den judiciella processen i första hand att lägga en hämsko på processlystnaden.
Vidare bereda de bidrag till kostnaderna för processen. De ändamål
ifrågavarande avgifter fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock
ej utan vidare tillämpliga å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig
föga tilltalande, att staten uppställer krav på utbekommande av vissa avgifter
för att tillåta prövning av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk
eller för att täcka statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fastställdes
till fixa belopp, skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst
vida hårdare än sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes beroende
av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde,
komme fastställandet av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen.
Dessutom torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillströmningen
av skattemål till regeringsrätten på denna väg skall ernås, avgifterna
böra fastställas till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad
nu anförts har det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda
åtgärder för begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av beskattningsmål.
Förändrin- Om alltså föga står att vinna genom att befria regeringsrätten från vissa
rinqsrättens firuPPer av mäl, som för närvarande skola där prövas och avgöras, återstår att
arbetssätt, undersöka, huruvida genom förändringar i själva arbetssättet i regeringsrätten
ett större arbetsresultat kan med nu tillgängliga arbetskrafter ernås.
Härvid må till en början anmärkas, att åtgärder redan vidtagits för vinnan -
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
13
de av en bättre förberedd oeli mera koncentrerad föredragning i regeringsrätten.
Detta har utan tvivel kraftigt medverkat till det förbättrade arbetsresultat,
som det sist förflutna året utvisar. Något ytterligare står näppeligen att på
denna väg ernå.
Beträffande sättet för bedrivande av arbetet inom domstolen synes annan
förändring icke nu kunna komma under övervägande än möjligheten att minska
antalet ledamöter, som skola deltaga i måls avgörande.
Bestämmelserna om domförhet i regeringsrätten återfinnas i § 22 regeringsformen,
där det stadgas, att i regeringsrätten mål kunna prövas och avgöras av
fem ledamöter så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense. Detta stadgande
tillämpas sålunda, att domstolen i regel består av fem ledamöter, dock
att sammanträden, i vilka deltaga allenast fyra ledamöter, för närvarande
regelmässigt hållas ld/2 timme varje måndag, därvid handläggas vissa enklare
mål.
Visserligen är vid bedömande av en kollegial domstols förmåga att fylla
sin uppgift icke avgörande det antal ledamöter, varav domstolen är sammansatt.
Huvudvikten ligger givetvis vid de enskilda ledamöternas insikter och
duglighet för det domarvärv de hava att fullgöra. Bortses kan dock ej från
att, såväl ur synpunkten av kravet på riktiga avgöranden som ock för att
åt domstolen förvärva nödig auktoritet för dess avgöranden, det ligger vikt
uppå att antalet ledamöter, som städse måste deltaga i måls avgörande, ej
sättes alltför lågt.
En överinstans åligger att öva granskning och kritik av de lägre instansernas
rättstillämpning. För att domstolen skall vara i stånd att tillfredsställande
fylla denna uppgift, måste antalet ledamöter i överrätten vara jämförelsevis
stort. Ett större antal domare innefattar ovedersägligen en större garanti
för att de spörsmål, som föreligga till avgörande, bliva mera allsidigt belysta
och undersökta. Det har ock av denna anledning ansetts, att en högre domstol
städse borde bestå av flera ledamöter än en lägre.
Vad den administrativa rättskipningen beträffar må bemärkas, att den till
antalet största gruppen av mål, som är föremål för den högsta administrativa
domstolens prövning och avgörande, nämligen beskattningsmålen, redan i den
närmast lägre instansen, kammarrätten, prövas och avgöras av tre ledamöter.
Härtill kan framhållas, att kammarrättens ledamöter nära nog uteslutande
syssla med dömande verksamhet i skattesaker och med hänsyn härtill måste
anses väl kvalificerade för denna uppgift. Därest erforderlig garanti skall
anses vara för handen för mera tillförlitliga avgöranden i den högsta instansen,
vars tid icke i proportionsvis lika stor omfattning upptages av beskattningsmål
och vars ledamöter ej heller kunna rekryteras enbart med tanke på att
erhålla i skattelagstiftningen särskilt insiktsfulla personer, synes det kravet ej
böra eftergivas, att denna domstol skall vara sammansatt av ett större antal
domare än den närmast lägre instansen.
Vid de judiciella domstolarna har ock nu berörda fordran på ett större antal
ledamöter i högre instans hittills upprätthållits. Medan för hovrätt gäller,
att fem ledamöter äro domfört antal så ock fyra, där tre äro ense om slutet,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Storleken
och beskaffenheten
av
regeringsrättens
arbetsbalans.
skola i högsta domstolen minst sju döma över viktigare saker samt i övriga
mål fem, dock att fyra må döma i dylika mål, där alla äro ense om slutet.
Förevarande regler tillämpas på det sätt, att i hovrätt domstolen i regel är
sammansatt av fyra ledamöter samt att i högsta domstolen dömande avdelning
i regel består av sju eller fem men endast undantagsvis av fyra ledamöter.
Att nu företaga en så genomgripande åtgärd som att nedsätta det för domförhet
i regeringsrätten erforderliga antalet synes mindre välbetänkt jämväl
av den anledning, att vad som nu erfordras är anordningar ägnade att möjliggöra
avarbetande av en sannolikt tillfällig arbetsbalans. Frågan gäller
med andra ord åtgärder av temporär natur.
Den enda förändring i fråga om arbetssättet, som nu möjligen kan ifrågasättas,
synes vara att arbetet i större utsträckning förlägges till sammanträden,
i vilka deltaga allenast fyra ledamöter. En dylik anordning, vilken icke
erfordrar ändring i gällande bestämmelser om domförhet i regeringsrätten,
äger regeringsrätten att av eget initiativ genomföra, därest den kan finnas
lämplig. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att de dagar, då ledamot av
regeringsrätten åtnjuter frihet från regelmässig tjänstgöring å ämbetsrummet,
äro erforderliga för hemarbete. Sammanträden med fyra ledamöter pläga
därför, förutom i redan angivna fall, förekomma, då någon ledamot inom regeringsrätten
är av förfall hindrad tjänstgöra. Enär tydligen med förfall på
grund av sjukdom är att räkna i ej alltför obetydlig mån, torde sammanträden,
i vilka allenast fyra ledamöter regelmässigt deltaga, icke kunna äga
rum i avsevärt större utsträckning än nu.
Vid bedömande av en sådan anordning får dessutom ej förglömmas, att
i samma mån som antalet ledamöter, vilka deltaga i måls avgörande, minskas,
i samma mån ökas ock den varje enskild ledamot åvilande arbetsbördan.
Arbetet med kontrolläsning av föredragna mål måste fördelas å ett
färre antal och följaktligen tyngre drabba varje enskild ledamot av domstolen.
Ledamöternas arbetsbörda är dock för närvarande otvivelaktigt av
den tyngd, att någon ytterligare belastning icke skäligen torde kunna ifrågakomma.
En minskning av antalet ledamöter, som reguljärt skola deltaga
i måls avgörande, lärer därför påfordra en nedsättning av den sammanlagda
tid varje ledamot per vecka har att tjänstgöra å ämbetsrummet. Den vinst,
som av en nedsättning av de i måls avgörande deltagande ledamöterna till fyra
kan förväntas, torde därför icke bliva så stor som man i förstone kan vara
benägen att antaga.
Redan i det föregående har framhållits, hurusom i regeringsrätten förefinnes
en arbetsbalans, som vid 1927 års utgång uppgick till 4,538 mål. Då det
kan beräknas, att av dessa omkring ett tusental äro utställda till yttrande hos
myndigheter eller eljest befinna sig under utredning och sålunda icke äro färdiga
till föredragning, torde den effektiva balansen vid 1927 års slut böra
skattas till omkring 3,500 mål. Denna siffra motsvarar ungefär vad regeringsrätten
med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter kan antagas medhinna
Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 15
under 1''/» år. Det är påtagligt, att en dylik balans måste medföra betydande
olägenheter. : | | I fS
Till upplysning om huru otillfredsställande förhållandena i själva verket
äro må hänvisas till följande uppställning över de vid 1928 års ingång balanserade
målen fördelade efter det år, under vilket de inkommit till vederbörande
departement.
Antal ba-lansera-de mål |
1921 |
Av dessa hava inkommit under |
1927 |
|||||
Justitiedepartementet .... |
..... 17 |
3 |
14 |
|||||
Försvarsdepartementet .... |
..... 56 |
2 |
1 |
1 |
16 |
9 |
27 |
|
Socialdepartementet...... |
..... 417 |
1 |
6 |
27 |
114 |
269 |
||
Kommunikationsdepartementet |
..... 489 |
3 |
52 |
100 |
115 |
219 |
||
Finansdepartementet...... |
.....2,946 |
2 |
8 |
54 |
226 |
510 |
976 |
1,170 |
Ecklesiastikdepartementet . . |
..... 284 |
8 |
95 |
181 |
||||
Jordbruksdepartementet . . . |
..... 151 |
7 |
51 |
93 |
||||
Handelsdepartementet .... |
..... 178 |
1 |
5 |
23 |
65 |
84 |
||
Summa 4,538 |
2 |
10 |
60 |
290 |
691 |
1,428 |
2,057 |
Även med iakttagande av att enligt den inom departementen vedertagna
praxis vissa grupper av mål behandlas såsom förtursmål, kan det icke undvikas,
att det för närvarande i avsevärd omfattning inträffar, att ehuruväl vid
den tidpunkt, då ett mål föredrages till avgörande i regeringsrätten, ändringssökandet
icke kan sägas hava blivit helt onyttigt, de omtvistade spörsmålen
dock måst på annat sätt lösas eller i allt fall icke varit på samma sätt aktuella
som vid tiden för besvärens ingivande.
Till belysande av vad här anförts må hänvisas till förhållandena beträffande
de på socialdepartementets föredragning ankommande målen. Av de till detta
departement inkomna målen hava såsom förtursmål behandlats mål, däri klagan
förts över förrättat val, mål angående internering av alkoholister, angående intagning
å arbetshem, angående arbetsförelägganden enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna,
mål om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran ävensom
vissa andra mål av uppenbart brådskande beskaffenhet. Trängseln av
mål, som ansetts böra tillerkännas förtur, har emellertid varit så betydande, att
en mängd andra mål, vilka även de ofta varit av jämförelsevis brådskande
beskaffenhet, måst anstå i avvaktan på tur till föredragning. Dit hava stundom
hört även sådana kommunala besvärsmål, som innefattat frågor angående
kommunala anläggningar, angående giltigheten av kommunala stadgar och
reglementen, hälsovårdsmål, mål angående stadsplan, angående kommunala anslag
och angående användningen av kommunala donationer.
Det torde utan vidare vara klart, att flertalet här angivna grupper av
mål är av den art, att dröjsmål med målens slutliga avgörande ofta måste
vara förenat med betydande olägenheter. Ej sällan kan, särskilt i kommunala
16
Kungl. Maj:ts proposition nr S3S.
besvärsmål, det beslut, vars giltighet är i fråga, vara avsett att gälla allenast
under viss kortare period. Detta inträffar i mål om giltigheten av utgiftsoch
inkomststat, som av kommun för visst år fastställts, och i mål, där beslut
om ett för visst år beviljat anslag överklagats. Ett avgörande av dylika
mål efter förvaltningsperiodens utgång saknar tydligen praktiskt värde,
i varje fall för den tvistefråga, för vars lösande domstolens avgörande påkallats.
Svårigheterna beträffande nu ifrågavarande departement ökas än
mera därav, att under vissa perioder, då val till riksdagens andra kammare
samt till kommunalfullmäktige inom rikets landskommuner, regelmässigt
äga rum, i dylika frågor anförda, ofta talrika besvär måste, med undanskjutande
av andra mål, i första hand föredragas. Om än nu berörda olägenheter
icke kunna helt undvikas, är dock uppenbart, att åtgärder för ernående
av en mera skyndsam handläggning i högsta instans av de på nu ifrågavarande
departement ankommande besvärsmålen äro i hög grad påkallade.
Vad här sagts om behovet av att de på socialdepartementets föredragning
ankommande besvärsmålen komma till ett snabbare avgörande äger tillämpning
jämväl i avseende å flera på andra departements föredragning ankommande
mål. Särskilt må framhållas de till ecklesiastikdepartementets föredragning
hörande kommunala målen, enkannerligen besvär över av kyrkostämma,
kyrkoråd och skolråd fattade beslut. Detsamma gäller ock i ganska betydande
utsträckning de på kommunikationsdepartementet ankommande besvärsmålen;
särskilt må i sådant hänseende nämnas vägmålen samt mål om
byggnads- och brandväsende.
Vilka avsevärda nackdelar, som äro förbundna med dröjsmål i avseende å
beskattningsmålens avgörande, torde ej erfordra närmare belysning. Visserligen
gäller vid restitution av skattemedel, att vederbörande tillgodoräknas
ränta å vad han måst för mycket erlägga. Uppenbart är emellertid, att den
skada, som kan hava tillskyndats den enskilde genom honom åsatt för hög
taxering, ej alltid därmed är gottgjord. Då beskattningsmålen ofta avse i betraktande
av den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden betydande belopp,
och stundom belopp, varav hans ekonomiska ställning kan bero, är det tydligt,
att ett avgörande inom skälig tid av dessa mål är ett intresse, som ej kan
åsidosättas.
Ökning av Den hittills lämnade framställningen torde utvisa, å ena sidan, att effek
tintalet
leda- åtgärder till balansens avarbetande icke kunna ernås vare sig genom
moter i rege- ° . . o . ..
ringsrätten, överflyttning av vissa grupper av mal från regeringsrätten till annan myndighet
eller genom vidtagande av förändringar i avseende å arbetssättet i regeringsrätten,
samt, å andra sidan, att trängande behov föreligger av ett snabbare
avgörande av målen därstädes.
Vid nu angivna förhållanden synes annan utväg icke stå till buds än att
åvägabringa en ökning av antalet inom regeringsrätten tjänstgörande ledamöter.
I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan om
möjligheten av att befria regeringsrättens ledamöter från skyldighet att deltaga
i laggranskningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
17
I § 21 regeringsformen stadgas, att tre ledamöter av högsta domstolen och Lag rädd*
en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans skola utgöra Konungens
lagråd, samt att, där så prövas nödigt, Konungen må för visst ärende (ill
ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet
känd man. Beträffande omfattningen av lagrådets verksamhet stadgas i
samma paragraf, att lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag
till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningai,
vilka för sadant ändamal bliva av Konungen överlämnade. På grund av
stadgandena i §§ 87 och 88 regeringsformen skall lagrådets yttrande inhämtas
i ärenden rörande stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av allmän
civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag. Vidare stadgas
i § 89 regeringsformen, att därest konungen vill åt riksdagen överlämna att
gemensamt med honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då fortares
därmed pa det sått, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat.
Jämväl i dylikt fall skall sålunda lagrådets yttrande inhämtas.
Lagrådet inrättades samtidigt med regeringsrätten år 1909. Uti den riks- Riksdagens
dagsskrivelse av den 28 april 1903, nr 75, vilken var upphovet härtill, anföres skrivelse den
i fråga om laggranskningen, bland annat, att liksom högsta domstolen hade 28 apnl 190:i’
att i fråga om stiftande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten
samt kyrkolag avgiva utlåtanden och därvid ägde tillfälle att för
denna lagstiftning göra fruktbärande de erfarenheter, som domstolen vid dessa
lagars tillämpning vunnit, så borde även åt den ifrågasatta högsta domstolen
för administrativa besvärsmåls avdömande uppdragas att meddela yttranden
över förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar. Därigenom
skulle vinnas, att den mångskiftande samling av författningar av detta
slag, vilka nu utginge från de olika departementen och som i större eller mindre
grad präglades av vederbörande departementschefers olika åskådningssätt,
skulle genom den behandling och prövning, som ägnades däråt av den administrativa
domstolen, för framtiden kunna bringas till större enhet och konsekvens.
Denna tanke upptogs ock i det av numera landshövdingen Hj. L. Hammar- Betänkandet
skjöld den 25 maj 1907 avgivna betänkandet om inrättande av en administra-om e.n adPini_
tiv högsta domstol eller regeringsrätt. Där föreslogs nämligen, att allenast ^domstoL^''
frågor rörande stiftande, förändrande eller upphävande av allmän civil- och
kriminallag ävensom kyrkolag och kriminallag för krigsmakten skulle granskas
av högsta domstolen, medan övrig laggranskning skulle tillkomma regenngsrätten.
Sasom skäl för en sadan uppdelning anfördes i betänkandet, att
bland de lagfrågor, som da behandlades enligt § 87 regeringsformen, många
vore av beskaffenhet att ej egentligen eller huvudsakligen röra stiftande, förändrande
eller upphävande av allmän civil- och kriminallag ävensom kvrkolag
och kriminallag för krigsmakten. De kunde fastmera åtminstone delvis hänföras
till frågor om stiftande, förändring eller upphävande av lagar och författningar,
som rörde rikets allmänna styrelse och hushållning. Lagfrågor av det
senare slaget behövde icke efter en regeringsrätts inrättande förbehållas högsta
domstolen, som tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten ägde er
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 197 häft. (Nr 232.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
1908 års proposition
om
regeringsrättens
och lagrådets
inrättande.
farenhet och sakkunskap på dithörande områden. För att förebygga dels möjlig
tvekan, till vilken kategori en lagfråga vore att hänföra, dels nödvändigheten
av ett lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regeringsrätten
ansågs lämpligt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att välja om i
ett särskilt fall högsta domstolen eller regeringsrätten skulle höras. Det uttalades
i betänkandet vidare, att det framstått såsom egendomligt, att de viktiga
och djupt ingripande lagar, som kunde hänföras till kommunallagstiftningens
vidsträckta område, stiftades, ändrades och upphävdes utan frågans
föregående behandling hos sakkunnig judiciell myndighet. Med hänsyn därtill
att högsta domstolens tid icke finge allt för mycket upptagas av lagärendenas
behandling, hade det dittills varit omöjligt att avhjälpa denna anomali.
Efter inrättande av en regeringsrätt komme granskningen av förslag till kommunallag
att utgöra en naturlig uppgift för regeringsrätten.
Den sålunda föreslagna uppdelningen av laggranskningen blev emellertid
icke godtagen i den 1908 års riksdag förelagda propositionen rörande regeringsrättens
och lagrådets inrättande. Föredragande departementschefen anförde
i propositionen härom bland annat:
''Riksdagens anvisning att uppdela arbetet med laggranskningen mellan regeringsrätten
och högsta domstolen, så att till regeringsrätten fördes alla lagförslag
utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område, till
högsta domstolen de övriga, kunde synas bjuda en tillfredsställande lösning.
Men, till en början, det skulle icke bliva möjligt att i lagen på ett nöjaktigt
sätt uppdraga gränsen mellan de ifrågasatta två lagstiftningsområdena. Man
finge---åt regeringen anförtro att i varje särskilt fall bestämma, till
vilkendera av de båda högsta domstolarna remiss borde ske — en utväg, som
måste anses mindre god. Den stora mängden av s. k. blandade lagar komme
vidare i allt fall att bereda svårigheter. Och framför allt, en fördelning av
laggranskningsarbetet enligt den utav riksdagen uttalade grundsats skulle
låta högsta domstolen fortfarande bliva sysselsatt med sådant arbete i en
omfattning, som vore avgjort hinderlig för dess dömande verksamhet.’
I propositionen föreslogs i stället, att granskningen av samtliga författningsförslag,
evad de fölle inom det i § 87 regeringsformen angivna lagstiftningsområde
eller tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning, borde uppdragas
åt ett kollegium, sammansatt av ledamöter från högsta domstolen och regeringsrätten
och med sådan granskning till enda uppgift. En dylik delegation
borde utgöras av två justitieråd och ett regeringsråd, förordnade att för nämnda
ändamål tjänstgöra för viss tid, exempelvis två år. För behandling av särskilt
ärende av större vikt skulle extra ordinarie bisittare kunna utses, högst
tre. Delegationen borde benämnas lagråd och dess yttrande borde ovillkorligen
inhämtas över förslag till lagar, som stiftas i den uti § 87 regeringsformen
stadgade ordning; i övriga fall skulle det ankomma på regeringens skön, om
och av vilken myndighet granskning skulle verkställas.
Den föreslagna organisationen av lagrådet vann icke i allo riksdagens gillande.
Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, bland annat följande:
Enligt utskottets uppfattning kunde den föreslagna organisationen näppeligen
betecknas såsom tillfredsställande. Särskilt hyste utskottet betänklighe
-
Kungl. Maj:tu proposition nr %32.
1‘)
ter mot att i lagrådet skulle insättas extra ordinarie ledamöter till samma antal
som de ordinarie. En dylik anordning kunde icke vara ägnad att giva,
lagrådet den oberoende ställning, som måste vara en nödvändig förutsättning
för att detsamma skulle kunna förvärva en auktoritet jämförlig med den, som
högsta domstolen i förevarande avseende ägde. Även om de uppställda kompetensfordringarna
— det föreslogs samma kompetensvillkor som för justitieråd
— innebure en viss garanti för att till extra ordinarie ledamöter av lagrådet
komme att förordnas personer, som vore i besittning av de för laggranskningsarbetet
erforderliga kvalifikationer, finge dock icke den möjligheten förbises,
att vid utseendet av dessa ledamöter sådana synpunkter skulle kunna
göra sig gällande, som icke vore väl förenliga med det grannlaga värv de skulle
fullgöra. Blotta möjligheten härtill innebure för utskottet en fullgiltig anledning
att icke tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Utskottet ville
dessutom erinra därom att riksdagen ställt sig avvisande mot väckta förslag
om förordnande av extra ledamöter i högsta domstolen. Vidare hade utskottet
ansett, att lagrådets auktoritet borde stärkas genom en ökning av dess ordinarie
ledamöters antal; och funne utskottet sig böra föreslå, att detta ökades från
tre till fyra, på så sätt att tre justitieråd i stället för två skulle ingå i detsamma.
Visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke lagrådets ledamotsantal
borde bestämmas till fem, då avdelning av högsta domstolen, som toge befattning
med granskning av lagförslag, skulle bestå av minst fem justitieråd.
Men då lagrådet komme att uteslutande sysselsätta sig med detta arbete och
dess ledamöter sålunda bleve därmed särskilt förtrogna, hade utskottet icke ansett,
att några betänkligheter borde möta att fastställa dess ledamotsantal till
fyra. Då det mången gång kunde vara synnerligen önskvärt, att inom lagrådet
bereddes tillgång till den speciella sakkunskap, som för visst författningsförslags
rätta bedömande funnes erforderlig, föreslog slutligen utskottet,
att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet att för behandling av särskilt
ärende förordna ytterligare en ledamot i lagrådet och skulle denne innehava
samma allmänna kvalifikationer som krävas av dem, som skola bekläda rikets
högsta ämbeten.
Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, och lagrådet
erhöll i överensstämmelse härmed sin nuvarande organisation.
Frågan om lämpligaste sättet för ordnande av laggranskningen har emellertid
efter lagrådets inrättande vid skilda tillfällen vant föremål för övervägande.
Vid 1920 års riksdag väcktes i första kammaren två motioner, nr 183 och
245, vari hemställdes, att riksdagen ville uttala sig för lagrådets avskaffande
eller, om detta icke kunde bifallas, för vissa förändringar i lagrådets organisation
och verksamhetsområde. Motioner med enahanda syfte framställdes i samma
kammare vid 1923 års riksdag, nr 163, vid 1924 års riksdag, nr 222.
samt vid 1927 års riksdag, nr 201. Vid sistnämnda års riksdag väcktes ytterligare
i första kammaren en motion, nr 8, vilken likaledes gick ut på att
lagrådsgranskningen av lagförslag skulle avskaffas. Icke någon av ifrågavarande
motioner föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd.
Vid 1926 års riksdag väcktes dels i första kammaren en motion, nr 218, åsyftande
sådan ändring av § 21 regeringsformen, att laggranskningen i lagrådet
icke skulle omfatta lagarnas eller författningarnas allmänna politiska grunder,
dels ock eu motion i andra kammaren, nr 350, gående ut därpå att lagrådets
granskning av dit remitterade lagförslag borde begränsas till att vä
-
Motioner om
ändring av
lagrådets
organisation.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 282.
sentligen vara av formell och lagteknisk natur. Ej heller dessa motioner föranledde
till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagens Uti en i andra kammaren vid 1927 års riksdag väckt motion, nr 285,
2S7rapriiei927 hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida icke genom ändring
i regeringsformens bestämmelser om ett regeringsråds deltagande i laggranskningen
samt andra därmed sammanhängande åtgärder en snabbare handläggning
av mål och ärenden i regeringsrätten skulle kunna uppnås, ävensom för
1928 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning av denna motion anhöll riksdagen, i enlighet med konstitutionsutskottets
hemställan, i skrivelse den 27 april 1927, nr 139, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning, huruvida genom ändring i regeringsformens bestämmelse
om ett regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen samt
andra därmed sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stode att vinna
i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten, att
därav uppvägdes de betänkligheter, som kunde anföras mot försvagandet av
lagrådets sammansättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Motionens syfte var att bereda möjlighet för snabbare avgörande av mål och
ärenden i regeringsrätten därigenom att det regeringsråd, som hittills tjänstgjort
i lagrådet, i stället skulle tjänstgöra i regeringsrätten. Tillika hänvisades
i motionen till utvägen att öka antalet ledamöter i regeringsrätten därhän,
att domstolen kunde arbeta på två avdelningar med fyra ledamöter å
varje. Det förutsattes i motionen, att § 21 regeringsformen jämväl skulle
undergå sådan ändring, att Konungen skulle för visst ärende kunna förordna
regeringsråd till ledamot av lagrådet.
Riksdagen anförde i sin skrivelse bland annat:
Riksdagen funne några avgörande principiella betänkligheter icke möta mot
förslaget om laggranskningens omläggning på sådant sätt, att ett regeringsråds
obligatoriska medverkan bleve utesluten. Riksdagen finge därvid erinra,
att förslag till de lagar och författningar, vilka närmast berörde regeringsrättens
verksamhetsområde — de kommunala författningarna samt administrativ
lagstiftning — i allmänhet icke torde underställas lagrådets prövning. De
fördelar, som genom en ändring i regeringsformen i angivet syfte skulle kunna
vinnas dels i form av en Smidigare anordning av laggranskningsarbetet, dels
ock i form av tillskott till regeringsrättens arbetskrafter, förefölle så betydande,
att med hänsyn därtill en närmare utredning av den föreliggande
frågan syntes vara önskvärd. De mot en dylik ändring anförda skälen sjmtes
ej vara så avgörande, att de borde föranleda ett avvisande av det framställda
förslaget om utredning.
Högsta dom- Rörande lämpligheten av att minska antalet i lagrådet tjänstgörande ledamöterUomleord
möter på det sätt, att en ledamot av regeringsrätten ej längre skulle ständigt
nandetavlag- deltaga i laggranskningen, hava på anmodan av chefen för justitiedepartemengranskningen.
tet högsta domstolens ledamöter den 25 oktober 1926 avgivit yttrande i anledning
av ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag angående återflytt
-
l\.an(jl. Maj.ts proposition nr HJ2. 21
ning till högsta domstolen av den lagrådet tillkommande granskning av lagförslag.
Enligt detta förslag skulle lagrådet upphöra och antalet i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråd till följd därav ökas från tjuguen till tjugufyra.
Inom högsta domstolen skulle en avdelning på tre ledamöter, så vitt det med
hänsyn till förefintliga arbetsuppgifter visade sig erforderligt, under hela arbetsåret
ägna sig åt granskning av lagförslag. Därjämte skulle Kungl. Maj :t
äga förordna, att å tid, då lagskipningen eljest skulle handhavas .av tre .avdelningar,
en av dessa skulle under högst sex veckor årligen befrias från lagskipningsarbete
och att i stället skulle för samma tid bildas ytterligare två tremansavdelningar,
vilka skulle syssla med laggranskning. En följd av laggranskningens
återflyttande till högsta domstolen vore, att laggranskningsarbetet
regelmässigt skulle handhavas av allenast justitieråd. Enligt förslaget
skulle dock en av regeringsrättens lagfarna ledamöter ävensom annan för insikt,
erfarenhet och redlighet känd man kunna, där så prövades nödigt, av
Konungen förordnas att deltaga i behandling av visst lagförslag.
Detta förslag blev enhälligt avstyrkt av högsta domstolen. Det ansågs i allt
för hög grad inkräkta på högsta domstolens huvuduppgift, lagskipningen, vilket
särskilt med hänsyn till den redan förefintliga balansen hos domstolen
ansågs betänkligt.
Tjugu justitieråd tillstyrkte emellertid, därest åtgärder i förslagets syfte ansåges
oundgängligen påkallade, att en tillfällig avdelning å tre ledamöter vid
behov under högst sex veckor om året bildades för laggranskning på det sätt
att, utan upplösning av domstolens avdelningar, två ledamöter toges från den
dömande avdelning, som regelmässigt består av sju ledamöter, samt att de till
suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna minskades med en. Jämväl eu
sådan anordning förutsatte, att deltagande i laggranskningen av ett regeringsråd
ej längre skulle vara obligatoriskt. Det laggranskande organet borde fortfarande,
vare sig det arbetade på en eller två avdelningar, betraktas såsom en
självständig institution, benämnd lagrådet.
Rörande minskningen av antalet ledamöter i lagrådet anförde dessa justitieråd
:
Varje minskning av antalet ledamöter vore naturligtvis ägnad att menligt
inverka på granskningens allsidighet och auktoritet. Avgörande betänkligheter
syntes dock ej kunna anföras emot en minskning till tre ledamöter eller
samma antal som föreslogs i propositionen till 1909 års riksdag. Något dröjsmål
med ärendenas behandling torde en sådan ändring i stort sett icke föranleda.
Av det föreliggande förslagets hela läggning följde, att minskningen
måste ske i den formen, att regeringsrätten icke längre bleve ständigt representerad
vid laggranskningen. Tydligt vore emellertid, att frågan kunde så lösas,
även om lagrådet bibehölles såsom en fristående institution. Såsom skäl för
den föreslagna ändringen åberopades i förslagets motivering, att därigenom ett
med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda önskvärt tillskott vunnes i regeringsrättens
arbetskrafter. Huruvida detta tillskott lämpligen kunde tillgodogöras
på ett sådant sätt, att värdet därav uppvägde de betänkligheter, som
kunde anföras emot försvagandet av lagrådets sammansättning, vore en fråga,
vars besvarande ej torde tillkomma högsta domstolens ledamöter.
•22
Kungl. Maj:ts proposition nr %32.
Regeringsrättens
ledamöter
om deltagandet
i laggranskningen.
Fyra justitieråd avstyrkte emellertid upphörandet av regeringsrättens deltagande
i laggranskningen.
Tre justitieråd anförde därvid, att den ifrågasatta minskningen av antalet
ledamöter i lagrådet och upphörandet av regeringsrättens reguljära deltagande
i lagrådets arbete syntes vara av principiell innebörd. Intetdera stode i överensstämmelse
med de grundsatser, på vilka den nuvarande institutionen blivit
uppbyggd, sådana de gjort sig gällande vid ifrågavarande grundlagsbestämmelses
slutliga utformande. Genom den nya ordningen rubbades regeringsrättens
konstitutionella likställighet med högsta domstolen och uteslötes — åtminstone
i regeln — den särskilda kunskapen om den administrativa lagstiftningen och
dess tillämpning. Man kunde ock ifrågasätta, om den hittills tillämpade
praxis, att, därest ett sjukdomsfall inträffade efter börjad föredragning, behandlingen
av lagförslaget fortsattes utan inkallande av ny ledamot, kunde
bibehållas. Den ändrade sammansättningen hade för övrigt intet sammanhang
med den ifrågasatta nya organisationens ändamål, såvitt den permanenta avdelningen
av lagrådet anginge. Alla de åsyftade fördelarna skulle, med mindre
uppoffring av principer, kunna vinnas, om i grundlagen tillädes, att i brådskande
fall för granskning av mindre omfattande lagförslag ytterligare en
avdelning av lagrådet finge bildas, bestående av tre justitieråd. Detta under
förutsättning att man överhuvud ansåge den ifrågasatta organisationen genomförbar.
Ett justitieråd anförde, att han, särskilt med hänsyn till det allt mera växande
antalet av huvudsakligen administrativa lagförslag, funne sig böra avstyrka
varje sådan ändring av lagrådets sammansättning, som innebure uteslutande
därur av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot.
Över riksdagens förberörda framställning hava vidare regeringsrättens ledamöter,
efter därom av mig gjord hemställan, avgivit yttrande. Samtliga ledamöter
hava avstyrkt förslaget om upphörande av regeringsrättens permanenta
deltagande i laggranskningen.
Sex regeringsråd hava därvid anfört huvudsakligen följande:
Med remissen torde i främsta rummet avsetts att erhålla yttrande av regeringsrättens
ledamöter angående betydenheten av de fördelar, som i form av
en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten kunde vinnas
genom ändring i regeringsformens bestämmelse om ett regeringsråds permanenta
deltagande i laggranskningen. Av riksdagens skrivelse framginge, att
genom den ifrågasatta grundlagsändringen regeringsråden icke skulle helt
uteslutas från laggranskningen, men grunderna för bestämmandet, i vilka lagars
granskning regeringsråd skulle deltaga, hade ej i någon mån antytts.
Man hade dock näppeligen anledning antaga, att tillkallandet, av regeringsråd
för deltagande i laggranskningen skulle inskränkas till allenast sällsporda undantagsfall
i paritet med tillämpningen av den för närvarande gällande bestämmelsen
om förordnande för visst ärende av en extra ledamot av lagrådet. Ett
sådant antagande skulle nämligen innebära, att vissa ingalunda oviktiga synpunkter,
som man avsett att tillgodose genom den nuvarande ordningen för laggranskningen,
icke vidare skulle vara värda beaktande, såvitt avsåge regeringsrättens
rättstillämpning. Dessa ledamöter syftade därvid främst på angelägenheten
av att tillgodogöra lagstiftningen de erfarenheter, som hos de högsta
dömande myndigheterna vunnits inom området för den gällande rättens tilllämpning,
samt att till båtnad för tillämpningen av nya lagar tillföra nämnda
myndigheter speciell erfarenhet om dessa lagars tillkomst och syften. Man
syntes således böra utgå från, att den ifrågasatta grundlagsändringen komme
Kuniil. Maj: tu proposition nr 2:12. 23
att innebära, att regeringsråd ilven framgent skulle deltaga i granskningen av
åtminstone förslag till de lagar, som tillämpades av regeringsrätten. Granskning
av förslag till lagar av denna art hade. enligt vad i lagrådet förda anteckningar
utvisade, under kalenderåren 192.5-—1927 lagit i anspråk ungefär
en tredjedel av lagrådets sammanlagda arbetstid. Att döma härav skulle alltså
don åsyftade grundlagsändringen medföra förstärkning av regeringsrättens
arbetskrafter under i medeltal endast två tredjedelar av aret.
Vad därefter anginge den ökning i antalet årligen i regeringsrätten avgjorda
mål, som detta kunde väntas åvägabringa, hänvisade dessa ledamöter till
eu beräkning, som legat till grund för den av regeringsrättens ledamöter till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 15 december 1927 avgivna
promemoria. Dessa beräkningar gåve vid handen, att medan regeringsrätten
med sex ledamöter antoges kunna avgöra omkring 2,400 mål årligen,
sistnämnda antal skulle ökas, med sju ledamöter till omkring 2,650 mål. med
atta ledamöter till omkring 2,900 mål och med nio ledamöter till omkring
3.200 mål. Ännu en ledamot skulle alltså betyda, vid ökning från sex till sju
och från sju till åtta ledamöter i vartdera fallet omkring 250 avgjorda mål
mer per år och vid ökning från åtta till nio ledamöter en stegring av antalet
avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. I samtliga dessa fall förutsattes
emellertid full tjänstgöring under hela året för alla ledamöterna. Som den
åsyftade grundlagsändringen, enligt vad förut anförts, icke skulle medgiva,
att ytterligare ett regeringsråd kunde hela året deltaga i regeringsrättens arbete
utan allenast i medeltal två tredjedelar av året, reducerades nyss angivna
ökning av antalet avgjorda mål för respektive fall till två tredjedelar.
Härjämte måste framhållas, att en anordning, varigenom en ledamot av regeringsrätten
skulle kunna tidvis inkallas till tjänstgöring i lagrådet, skulle
för regeringsrättens arbete föranleda en högst väsentlig olägenhet. För att
genom ytterligare en ledamot utvinna ökat antal föredragna mal erfordrades
nämligen helt olika arbetsindelning mellan regeringsråden ävensom andra
och längre dagliga sessionstider. Detta i sin tur medförde ändrad indelning
av föredragningsturerna. För varje gång ett regeringsråd inkallades i lagrådet,
skulle — så framt fråga icke vore om allenast någon eller några dagar —
de dagliga sessionstiderna så väl som arbetsindelningen för regeringsrätten
ändras. I fråga om föredragningsturerna, som för helt år bestämdes med hänsyn
till bland annat att föredragandena skulle erhålla för viss föredragningstid
avpassad beredelsetid, skulle det knappast vara möjligt att för på förhand
ej kända perioder vidtaga de ändringar, vartill kortare sessionstid borde föranleda;
regeringsråds tjänstgöring i lagrådet skulle sålunda medföra, att föredragandenas
arbetstid icke kunde i full omfattning tillgodogöras. Att dylika,
kanske icke så sällan förekommande omkastningar i regeringsrättens arbetsindelning
skulle menligt inverka på det kvantitativa arbetsresultatet, torde vara
uppenbart.f^n fjopk vara att förvänta, att den med grundlagsändringen
åsyftade anordningen skulle i någon, om än ringa mån bidraga till att balan
sen
snabbare avvecklades. .
Vad åter anginge tiden efter det normal balans uppnåtts, syntes anordningen
knappast erforderlig för det syfte, varför den ifragasatts. Med sex ledamöter
hade regeringsrätten under år 1927 avgjort omkring 2,650 mål. Även med
hänsyn till att häri ingått flera serier av likartade mål, funnes det icke anledning
antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens
årliga arbetsprodukt skulle bliva väsentligt mindre. Att nu med någon grad
av tillförlitlighet bedöma, huruvida antalet årligen inkommande mål komme att
vid nämnda tidpunkt vara större eller mindre än de sista fyra arens medeltal,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
eller omkring 2,600, vore givetvis icke möjligt. Nya lagar eller lagändringar
kunde medföra väsentliga förskjutningar. Gångna års erfarenhet visade, att
man normalt hade att räkna med fortgående ökning. Framhållas kunde dock
en omständighet, som verkade i motsatt riktning. Antalet inkomna beskattningsmål
hade sålunda under senare år blivit icke oväsentligt förhöjt, och en
av orsakerna därtill vore just regeringsrättens stora balans, som föranlett fördröjd
behandling av målen med påföljd att enahanda beskattningsåtgärd måst,
innan den blivit slutligen prövad, överklagas ända till fyra eller fem år å råd.
Skulle förslaget att genom införande av fullföljdsavgifter minska tillströmningen
av beskattningsmål vinna statsmakternas gillande, syntes det ganska
säkert, att sedan balansen försvunnit, regeringsrätten med sex ledamöter skulle
väl medhinna att årligen avgöra lika många mål som de inkomna. Även om
nämnda förslag icke skulle bifallas, hade man grundad anledning antaga, att.
därest ej regeringsrättens arbetsbörda väsentligen ökades genom ny lagstiftning,
balansen då skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.
Av det anförda framginge, att den ifrågasatta anordningen skulle dels för
avarbetande av den stora balansen äga allenast ringa värde dels ock, sedan
denna balans avarbetats, icke för målens avgörande inom skälig tid vara av
behovet påkallad. För en ändring av grundlagen kunde anordningen således
knappast utgöra tillräckligt skäl. Då därtill komme, att den förut angivna
olägenheten för regeringsrättens arbete, som bleve en oundviklig följd därav
att ett regeringsråd skulle vissa icke på förhand bestämda tider av året inkallas
i lagrådet, måste betecknas såsom synnerligen betydande, funne dessa
ledamöter sig böra avstyrka den ifrågasatta grundlagsändringen.
Skulle emellertid beslut fattas, innebärande att regeringsråds permanenta
medverkan vid laggranskningen skulle upphöra och en ledamot i regeringsrätten
allenast i särskilda fall efter Kungl. Maj :ts beslut däri deltaga, torde i allt
fall denne ledamot icke böra, på sätt ifrågasatts, förordnas av Kungl. Maj:1.
utan i överensstämmelse med vad förhållandet vore i fråga om de ledamöter
av högsta domstolen, som hade att tjänstgöra i lagrådet, utses av regeringsrätten.
Fn ledamot tilläde:
Med de väsentliga skiljaktigheter, som förelåge mellan den administrativa
och den judiciella rättskipningen, syntes det, sedan en administrativ högsta
domstol inrättats, ej lämpligt, att laggranskningen beträffande lagar, som
helt eller till väsentlig del tillämpades av administrativ myndighet, verkställdes
enbart av ledamöter från högsta domstolen. Förslaget innebure ju
också, att vid sådana lagar en ledamot av regeringsrätten skulle kunna tillkallas.
Om så i erforderlig utsträckning komme att ske, torde emellertid
med en sådan anordning det mål, som man huvudsakligen velat vinna eller
utökning av regeringsrättens arbetskrafter, ej nås, då ett dylikt ambulerande
för regeringsrättens, ledamöter mellan regeringsrätten och lagrådet med det stora
antalet lagar av ifrågavarande art skulle väsentligen försvåra en ordnad indelning
av regeringsrättens arbete. Skulle en ändrad anordning ske, syntes
lämpligare, att den tanke, som var uppe vid regeringsrättens bildande eller, att
högsta domstolen skulle granska lagar tillhörande den rena civil-, kriminal- och
kyrkolagstiftningen. och regeringsrätten de övriga, borde på det sätt återupptagas,
att åt en särskild delegation, i vilken såsom ledamöter skulle ingå representanter
för regeringsrätten samt den centrala och lokala förvaltningen, uppdroges
att verkställa granskning av såväl sådana lagar i egentlig mening, som
regeringsrätten företrädesvis hade att tillämpa, som även sådana lagar, t. ex.
kommunal- och skattelagar, vilka ej tillkomme i den ordning § 87 regeringsformen
föreskreve. Ifrågasättas kunde ock, om icke åt denna delegation skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
2 5
kunna uppdragas att i stället för lagrådet verkställa granskning jämväl av
sådana lagar i egentlig mening, som företrädesvis tillämpades av förvaltningsmyndigheterna,
även om vid tillämpningen av samma lagar regeringsrätten ej
vore högsta instans.
Ett regeringsråd anförde bland annat:
Den fördel för regeringsrättens arbete, som av den ifrågasatta förändrade:
anordningen skulle vinnas, bleve skäligen ringa och vore i allt fall icke
av beskaffenhet, att regeringsrättens organisation, i vad anginge antalet
regeringsråd, därpå kunde byggas. Den ifrågavarande förändringen i
grundlagen borde för övrigt icke genomföras allenast för avhjälpande av den
för närvarande befintliga, efter vad det finge antagas, jämförelsevis tillfälliga
arbetsbalansen i regeringsrätten utan frågan om lagrådets sammansättning borde
ses framför allt ur synpunkten av lagrådets egna arbetsuppgifter och därav
påkallade förhållanden. Vid bedömande av frågan härom torde icke böra förbises,
att betydelsen av ett regeringsråds medverkan vid laggranskningen icke
kunde anses inskränka sig allenast till granskningen av lagar, vilkas tillämpning
helt eller företrädesvis fölle inom områden, dit regeringsrättens verksamhet
närmast vore förlagd, utan sträckte sig jämväl till lagstiftningen i övrigt,
i den mån administrativa förhållanden därvid berördes eller eljest spelade in — -något som, enligt vad erfarenheten visade, i stor utsträckning ägde rum. Den
tanke, som torde hava legat till grund för lagrådets sammansättning, så vitt nu
vore ifråga, eller att jämväl den erfarenhet i berörda hänseenden och därutinnan
rådande rättspraxis, som arbetet inom regeringsrätten vore ägnat att skänka,
borde vid laggranskningen på ett stadigvarande sätt tillgodogöras, torde
därför fortfarande få anses äga giltighet. Ej heller borde underskattas värdet
av det tillskott i vidgad och fördjupad insikt i lagstiftningens grunder, som
deltagandet i laggranskningen vore ägnat att tillföra regeringsrätten.
Såsom jag i det föregående framhållit, synes någon tvekan icke böra råda Departedärom
att, för nedbringande inom rimlig tid av den i regeringsrätten förefint- mentschefen.
liga balansen, en ökning av antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter
måste vidtagas. Av utredningen framgår, att en ökning av antalet ledamöter
från sex till sju och från sju till åtta i vartdera fallet skulle betyda omkring 250
avgjorda mål mer per år, och att en ökning från åtta till nio ledamöter innebure
en stegring av antalet avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. T
samtliga dessa fall förutsättes full tjänstgöring året om för samtliga ledamöter.
Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att regeringsrätten med sex
ledamöter kunde antagas avgöra omkring 2,400 mål per år. Emellertid har regeringsrätten
under år 1927 med sex ledamöter avgjort 2,650 mål. Vidare hava
regeringsrättens flesta ledamöter anfört, att det icke funnes anledning antaga,
att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens årliga arbetsprestation
skulle bliva väsentligt mindre än omkring 2,650 mål samt att, därest icke
regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades genom ny lagstiftning, balansen
därefter med sex ständigt arbetande ledamöter skulle kunna hållas nere vid
normalt antal mål. På grund härav synes talet 2,400 såsom uttryck för vad
regeringsrätten med sex ledamöter kan antagas i medeltal årligen medhinna
vara väl lågt. Man torde vara berättigad räkna med omkring 2,500 mål såsom
årligt medeltal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
26
Under de fyra sist förflutna åren hava till regeringsrätten inkommit i medeltal
2,600 mål per år. Visserligen möta vanskligheter vid försök att beräkna den
årliga tillströmningen av mål för framtiden. Man maste härvid, såsom jag
förut framhållit, taga i beräkning möjligheten av en viss successiv stegring.
Emellertid hava vissa redan beslutade åtgärder för avskärande av mål från
fullföljd till regeringsrätten ännu icke trätt i kraft. Under beaktande härav
och, därest av mig i det föregående förordade åtgärder för avskärande av ytterligare
vissa grupper av mål från handläggning i regeringsrätten bliva genomförda,
torde dock kunna antagas, att någon minskning i tillströmningen av mål
skall inträda. Med hänsyn härtill torde man för den närmaste framtiden ej
behöva räkna med högre årligt medeltal å de inkommande målen än 2,500.
I betraktande härav kan ett tillskott till regeringsrättens arbetskrafter förväntas
helt komma balansen till godo. Å denna skulle avarbetas med sju
ledamöter 250 mål, med åtta ledamöter 500 mål och med nio ledamöter 800 mål
per år. Under nu angivna förhållanden skulle balansen alltså kunna antagas
bliva avarbetad med sju ledamöter efter 14 år, med åtta ledamöter efter 7 år
och med nio ledamöter efter 4 2/s år.
Beträffande de förändringar i fråga om tjänstgöringsförhållandena i regeringsrätten,
som betingas av en förändring i antalet där tjänstgörande ledamöter
torde följande vara att framhålla.
Antingen de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöternas antal kommer att
utgöra åtta eller nio, bliver en utsträckning av de dagliga sessionstiderna nödvändig.
Därest regeringsrätten består av åtta där tjänstgörande ledamöter, erfordras,
för att varje ledamot skall per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgöring
å ämbetsrummet som för närvarande är fallet, att regeringsrätten sammanträder
5 timmar tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Därjämte skulle erfordras,
att liksom nu någon tid under måndagen, vilken veckodag till huvudsaklig del
tages i anspråk för justering av de under föregående vecka föredragna målen,
anslås till föredragning av mål. För närvarande äger föredragning rum under
1 V2 timme varje måndag.
Emellertid torde, därest den dagliga sessionstiden skall utsträckas till 5
timmar, bliva oundvikligt att indela sessionerna i två skift om vardera 2 1j2
timme. Att regelbundet åhöra föredragning under fem timmar per dag torde
bliva allt för betungande. Det överstiger i varje fall vad som ansetts lämpligt
såväl i kammarrätten som i de judiciella överinstanserna. I samtliga dessa
domstolar utgör den dagliga sessionstiden fyra timmar och endast i undantagsfall
inträffar det, att sammanträde pågår längre tid.
Med åtta i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle på varje ledamot
per vecka ankomma förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om vardera
2 72 timmar fördelade på fyra veckodagar. En sålunda anordnad tjänstgöring
måste, även om den sammanlagda tjänstgöringstiden på ämbetsrummet för
vecka icke bliver längre än den nuvarande, dock anses väsentligt mera betungande.
Ännu mera otillfredsställande gestalta sig förhållandena, därest i regeringsrätten
skola tjänstgöra nio ledamöter. För att varje ledamot i dylikt fall
Kungl. Maj:l.s proposition nr £82.
27
skall erhålla ungefär lika lång tjänstgöringstid å ämbetsrummet som för närvarande,
erfordras att regeringsrätten håller sammanträde förutom såsom
nu å måndag, därvid föredragning måste äga rum i medeltal 1 timme, 5
timmar under en var av tisdag, onsdag, torsdag och fredag samt 2 1/2 timme
varje lördag. En tjänstgöring enligt nu angivna regler torde emellertid bliva
oskäligt betungande. Därest utslag skall kunna beslutas beträffande de under
en vecka föredragna målen under nästföljande måndag, måste i rättssäkerhetens
intresse det kravet upprätthållas, att ledamöterna disponera lördagen för läsning
av handlingarna, för författnings- och litteraturstudier samt för avfattande
av förslag till utslag. I förevarande fall skulle det icke kunna undvikas,
att ledamot under vissa veckor måste deltaga i domstolens sammanträden
torsdag, fredag och lördag samt därvid tjänstgöra 5 timmar under torsdag
eller fredag och 2 lj2 timme under en var av de två övriga dagarna. Att under
sådana förhållanden medhinna att till måndagen bestämma sitt votum i samtliga
mål, i vars avgörande han under veckan deltagit, torde ej kunna ske annorledes
än med eftergivande av, i synnerhet då fråga är om högsta instans, oavvisliga
krav på rättskipningens säkerhet.
De olägenheter, som sålunda påvisats vara förenade med en organisation av
regeringsrätten på en avdelning med nio tjänstgörande ledamöter, hava synts
mig vara av den art, att en sådan sammansättning av denna domstol icke kan
ifrågasättas under annat villkor än att samtidigt bestämmelserna för domförhet
i regeringsrätten ändras därhän, att denna domstol åtminstone i vissa slag av
mål bliver domför med allenast tre ledamöter. Då av skäl, jag redan anfört,
en nedsättning av det för domförhet erforderliga antalet under vad nu gäller
ej bör äga rum, har jag kommit till den slutsats, att en ökning av regeringsrätten
till nio där tjänstgörande ledamöter icke lämpligen nu bör ifrågakomma.
De alternativ, som härefter återstå, äro antingen en ökning av antalet ledamöter
så, att domstolen kan, vid bibehållande av nu gällande regler för domförhet,
tjänstgöra på två avdelningar, eller ock en ökning till högst åtta i
regeringsrätten tjänstgörande ledamöter.
Med hänsyn till önskvärdheten av att den förefintliga balansen måtte skyndsammast
bliva avarbetad, vore visserligen det förstnämnda alternativet att
föredraga. Med två avdelningar om vardera 5 ledamöter skulle balansen efter
omkring 3 V2 år hava nedbringats till normal omfattning. Emellertid är härvid
att beakta förutom kostnadsfrågan ytterligare en omständighet, nämligen att
den förstärkning av arbetskrafterna, som nu måste äga rum, bör erhålla allenast
tillfällig karaktär. Såvitt nu kan beräknas, lärer man kunna förvänta, att
sedan balansen väl avarbetats, det skall bliva möjligt för regeringsrätten att
med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att årligen avgöra
ungefär lika stort antal mål, som dit inkommer. Det måste emellertid antagas
komma att möta svårigheter att vid den tidpunkt, då balansen för dylik händelse
skulle vara avslutad, omedelbart nedbringa antalet i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter så långt som till sex. Skyldighet att avgå med pension
inträder för regeringsrättens äldste ledamot under augusti 1933. Av nu
angivet skäl synes man böra undvika att inrätta en hel ny avdelning.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Återstå alltså såsom med hänsyn till föreliggande omständigheter lämpliga
utvägar en förstärkning av regeringsrätten i den omfattning att där komma
att tjänstgöra sju eller åtta ledamöter. En förstärkning med blott en ledamot
skulle emellertid bliva av allt för ringa betydelse för balansens avarbetande.
I bästa fall skulle en dylik ökning av arbetskrafterna innebära, att balansen
koinme att nedbringas med 250 mål per år. En förstärkning med två i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter synes därför ofrånkomlig, därest balansen
skall inom rimlig tid bringas att upphöra. Fråga är då blott, huruvida för fyllandet
av den ena av sålunda erforderliga två nya platser skall kunna tagas i
anspråk den i lagrådet tjänstgörande ledamoten i Regeringsrätten.
Vad angår spörsmålet om regeringsrådens fortsatta deltagande i lagrådets
arbete, så har såväl inom högsta domstolen som inom regeringsrätten framhållits
betydelsen av att kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess
tillämpning bleve tillgodogjord vid laggranskningen. Detta skäl för bibehållande
av den nuvarande anordningen får icke underskattas. Det synes mig
givet, att regeringsrättens erfarenhet om och insikt i sådana lagstiftningsärenden,
som falla inom området för dess verksamhet, böra utnyttjas vid granskning
av förslag till ny eller ändring av gällande sådan lag, särskilt då inom
regeringsrätten på ifrågavarande områden av den gällande rätten ej sällan förekomma
till avgörande spörsmål av invecklad och svårbedömd beskaffenhet. Men
betydelsen av regeringsråds medverkan vid laggranskningen sträcker sig jämväl
till sådan lagstiftning, som faller utanför området för regeringsrättens verksamhet,
i den mån administrativa förhållanden därvid beröras eller spela in.
Ett upphörande av regeringsråds deltagande i laggranskningen skulle vidare
innebära ett avsteg från de principer, som ansågos vägledande vid regeringsrättens
och lagrådets inrättande. Lagrådet skulle sålunda bliva att anse såsom
allenast en avdelning av högsta domstolen utan att andra synpunkter där bleve
representerade än de, som vore företrädda i sistnämnda domstol. Därest regeringsråden
ej längre skulle deltaga i laggranskningen, komme de att gå miste
om den fördjupade insikt i lagstiftningens grunder, som denna verksamhet
skänker. Dessa skäl måste enligt min mening tillmätas betydelse. Deltagandet
i lagstiftningsarbetet verkar utan tvivel befruktande på rättskipningen
och är ägnat att förebygga en ensidig och alltför formbunden rättstillämpning.
Det synes dessutom föga lämpligt att för avhjälpande av missförhållanden,
som, så vitt nu kan bedömas, äro av tillfällig natur, tillgripa åtgärder, vilka
hava principiell innebörd och som sträcka sina verkningar utöver den tidrymd,
under vilken de olägenheter, man vill undanröja, kunna antagas fortvara.
Nu berörda omständigheter synas mig i och för sig vara av den betydelse,
att de böra utesluta ej blott ett fullständigt upphörande av regeringsrådens deltagande
i laggranskningen utan jämväl en ifrågasatt begränsning därav till
att omfatta allenast förslag till sådana lagar, som falla inom området för regeringsrättens
verksamhet. Härtill kommer emellertid, att en förändring av sist
angiven beskaffenhet skulle föranleda svårigheter för arbetets ordnande inom
regeringsrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr £32.
2!)
Av regeringsrättens ledamöter liar framhållits, att betydande olägenheter
för regeringsrättens arbete skulle uppkomma, därest ett regeringsråd tidvis
tjänstgjorde i lagrådet — och regeringsrättens dömande ledamöter således
skulle för nu avsett fall utgöra stundom sju, stundom åtta — och hava dessa
olägenheter angivits bestå däri, att, så snart tjänstgöringen i lagrådet komme
att omfatta längre tid än en eller ett par dagar, omläggning måste ske dels av
arbetsindelningen mellan de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden
dels ock av de dagliga sessionstiderna. Vidare skulle en förändring av de dagliga
sessionstidernas längd föranleda rubbningar i de fastställda föredragningsturerna.
I det föregående bär jag framhållit, att med åtta i regeringsrätten tjänstgörande
ledamöter den dagliga sessionstiden fyra dagar i veckan måste utsträckas
(ill 5 timmar, fördelade å två skift; på varje ledamot skulle per vecka ankomma
förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om vardera 2 */2 timmar. Vid
en tjänstgörig åter av allenast sju ledamöter skulle nu nämnda system ej kunna
bibehållas. Därest med sju tjänstgörande ledamöter varje ledamot skall
per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgöring å ämbetsrummet som för närvarande,
finge sessionstiden under tisdag, onsdag, torsdag och fredag bestämmas
till 41/, timme. Att vid sådant förhållande uppdela de dagliga sessionerna
i två skift torde ej vara lämpligt. En återgång finge sålunda ske till nu
gällande ordning med samma - ledamöter för hel dagssession.
En dylik omkastning av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen måste
otvivelaktigt bliva förenad med betydande olägenheter. Och olägenheterna
skulle ytterligare förstärkas därav att tidpunkten, då omkastning i tjänstgöringen
måste äga rum, ävensom den tid, under vilken ändrad ordning för tjänstgöringen
måste fortgå, vanligen icke skulle kunna på förhand beräknas på grund
av svårigheten att i förväg med någon säkerhet planlägga arbetet i lagrådet.
Ett effektivt bedrivande av verksamheten i en kollegial domstol förutsätter,
att arbetet får fortgå utan störande avbrott. Den icke minst viktiga delen
av nämnda verksamhet är förlagd till arbete i hemmet, därvid ledamöterna
hava att granska handlingarna i föredragna mål samt verkställa för målens
avdömande erforderliga studier och överväganden för avfattande av sina vota.
För att sätta ledamöterna i tillfälle att på tjänligaste sätt utnyttja den tid,
som icke tages i anspråk för domstolens sammanträden, fortgår ock i varje
kollegial domstol ledamöternas tjänstgöring å ämbetsrummet efter en på förhand
fastställd indelning. Varje ledamot vet följaktligen, över vilken tid
han förfogar för hemarbete, och kan därefter planlägga sitt arbete. Att så
kan ske är otvivelaktigt en oundgänglig förutsättning för att beträffande de
under en vecka föredragna målen utslag skall kunna beslutas påföljande måndag.
Ett uppgivande av sistnämnda regel bör icke få ske. Därest den
praxis skulle vinna insteg, att man framflyttar slutjustering av de under en
vecka föredragna målen till annan dag än påföljande måndag, kan det komma
att visa sig, att man härigenom i avseende å arbetsresultatet förlorar lika
mycket och måhända mera än man rent siffermässigt anser sig kunna vinna
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
genom att det på grund av nu gällande ordning i lagrådet tjänstgörande regeringsrådet
under större delen av året i stället finge sitt arbete förlagt till
regeringsrätten. Men oregelbundenhet i avseende å tidpunkten för slutjustering
av föredragna mål skulle säkerligen icke kunna undvikas vid omkastning
av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen.
Till det nu anförda komma svårigheterna att vid inträffande omkastningar
i sessionstidernas längd utnyttja föredragandenas arbetstid. Föredragandenas
tjänstgöring fortgår för närvarande enligt vissa per år fastställda föredragningsturer,
därvid föredraganden till varje föredragningstur erhåller en efter
föredragningens längd avpassad förberedelsetid. Skulle emellertid domstolens
sessionstider omkastas under tider, som ej kunde på förhand fastställas, komme
säkerligen betydande svårigheter att möta för att på lämpligt sätt anpassa
föredragningsturerna efter de tid efter annan inträdande ändrade sessionstiderna.
På grund av oförutsedda uppskov med föredragningen och därav föranledd
förnyad förberedelse komme arbetet med målens inläsning att i ej ringa
omfattning gå till spillo. Dubbelarbete bleve sålunda erforderligt. Det torde
icke bliva möjligt att förekomma olägenheter av här antytt slag.
Den i ärendet verkställda utredningen har sålunda lett mig till den slutsats,
att någon ändring i fråga om lagrådets sammansättning icke nu bör vidtagas,
men att däremot antalet ledamöter i regeringsrätten bör ökas med två.
Såsom redan i det föregående antytts, bör emellertid denna ökning erhålla
allenast tillfällig karaktär. Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att
det funnes anledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens
årliga arbetsprodukt icke skulle bliva väsentligt mindre än
2,650 mål, samt att, därest icke regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades
genom ny lagstiftning, balansen därefter med sex ständigt arbetande ledamöter
skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.
Vid övervägande av det antal ledamöter, med vilket regeringsrätten nu bör
ökas, torde i följd härav böra tillses, i den mån så kan ske, att vid den tidpunkt,
då balansen nedgått till normal omfattning, antalet ledamöter i regeringsrätten
må kunna nedbringas till vad som kan antagas motsvara behovet med
hänsyn till antalet vid berörda tidpunkt per år inkommande mål.
Skyldighet att avgå med pension inträder för regeringsrättens äldste ledamot,
såsom redan nämnts, under augusti 1933, för ett regeringsråd under januari,
för ett under juni och för ett under oktober 1935. Med hänsyn till den avgång,
som sålunda kan beräknas bland de nuvarande regeringsråden, torde såsom
tidpunkt, då balansen bör vara avarbetad, kunna fastställas utgången av
maj månad 1935. Lämpligen torde dock den tidrymd, under vilken regeringsrätten
skall bestå av nio ledamöter, böra i regeringsrättslagen angivas till utgången
av år 1934 samt att antalet regeringsråd därefter skall, i den mån sådant i
följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. Balansens avarbetande
skulle sålunda fördelas å en tid av sju år, under vilken tid balansen
per år skulle nedbringas med 500 mål.
Av den här verkställda undersökningen framgår sålunda, att för att balansen
skall kunna beräknas avarbetad vid utgången av budgetåret 1934—1935 antalet
Kungl. Majrts proposition nr 282.
31
i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter bör från och med nästkommande
budgetårs ingång ökas med två. Jag hemställer alltså, att regeringsrätten intill
utgången av år 1934 skall utgöras av nio ledamöter samt att därefter antalet
regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas
till sju. I anslutning till vad jag sålunda hemställt, har jag låtit
utarbeta förslag till därav påkallad ändrad lydelse av 1 § regeringsrättslagen.»
Föredraganden uppläser förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§
i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, av det innehåll
bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
E. Lindström.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §1; i lagen den 26 maj 1909 om Kungl
Maj.ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande
ändrade lydelse:
1 §•
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av
nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i
följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra
i lagrådet.
Med iakttagande — — — — — fördela tjänstgöringsskyldigheten.
2 §.
Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,
skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och
i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:
2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras
representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes
beslut i anledning av sökt fastställelse å i polisdistrikt eller av landsting fattat
beslut om avlöning eller pension åt polisman, varom förmäles i lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och
barn efter sådan polisman eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller
klagan avser, huruvida i nämnda lag omförmäld befattning vid polisväsendet
skall vara ordinarie, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;
mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av
menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads uppförande;
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
33
mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes
beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhålle att hava egen
fattigvårdsanstalt eller del i sådan;
mål angående samhällets barnavård;
mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom
äktenskap;
mål angående allmän pensionsförsäkring;
13:o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande
till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller
till annan dylik förrättning, om befallningshavandens åtgärder till befordrande
av dessa förrättningars fortgång och behöriga verkställighet, om förordnanden
till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden
;
15:o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;
3 §.
Därest i mål, som enligt 2:o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande,
klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings,
menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av
samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med
eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet.
Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej
alla i 2 § angivits tillhöra regeringsrättens upptagande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 sand. 197 häft.
(Nr 282.)
3
34
Kungl. Maj ris proposition nr 28£.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd, den 19 mars
1928.
N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regerin gsrådet Planting- G-yllenbåga ,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi ti edepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 9 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Torsten Petersson.
Lagrådet anförde:
I 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket talas ej om polismän utan helt allmänt
om befattningshavare vid polisväsendet. Giltig grund torde saknas att i förevarande
lag avvika från detta uttryckssätt. Med hänsyn härtill, men även
av andra redaktionella skäl, hemställes att det undantag i 2 § 2:o) första ledet,
som hänför sig till sagda lag, måtte avfattas sålunda: såframt ej klagan föres
över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å
beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket.
Enligt den nuvarande lydelsen av 2 § 13 :o) höra till regeringsrättens prövning
mål om Konungens befallningshavandes åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars,
men ej andra förrättningars, fortgång och behöriga verkställighet.
Enligt förslaget skulle det bliva tvärtom. Att bestämmelsen om
lantmäteriförrättningar uteslutits beror uppenbarligen därpå, att tillsynen över
att sådana förrättningar vederbörligen fortgå och verkställas numera helt ankommer
på överlantmätarna och lantmäteristyrelsen, vilken senare har att, där
förhållandena icke äro sådana, att åtal vid domstol påkallas, i disciplinär väg
inskrida mot den felande eller försumlige. Talan mot vad lantmäteristyrelsen
i sådan väg åtgör och beslutar prövas redan nu enligt punkten 17 :o) av regeringsrätten.
Beträffande övriga förrättningar lära icke några stadganden fin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 882.
35
nas, som berättiga Konungens befallningsliavande att vidtaga sådana särskilda
åtgärder i förevarande hänseende, som det tidigare ankommit på befallningshavanden
att vidtaga i fråga om lantmäteriförrättningar. Orden: om befall
ningshavandens
åtgärder------— ■— behöriga verkställighet, torde alltså
böra utgå.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 mars 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, G-ärde, Pettersson, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen anmäler tillförordnade chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Gärde, lagrådets den 19 mars 1928 avgivna utlåtande över det
den 9 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj. ts
regeringsrätt.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit i förslaget
vidtaga ändringar i de av lagrådet anmärkta hänseenden ävensom därutöver
några mindre jämkningar av formell natur.
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
hilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
280880