Kungl. Maj;ta proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upplåtelse
av mark för bosättning åt lappar in. m.; given
Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl- Maj:t vill liärmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. StocJcenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, ett av särskilt
tillkallad sakkunnig den 7 november 1927 avgivet betänkande med
förslag angående upplåtelser av mark för bosättning åt lappar m. m.
Därefter anför föredraganden:

Innan jag ingår på behandling av den sakkunniges förslag vill jag i huvudsaklig
anslutning till sakkunnigbetänkandet lämna en kortfattad översikt
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 174 häft. (Nr 206.) S92 28 1

2

Historik.

Kolonisationen
inom
lappmarkerna.

1749 års

lappmarks regloraonte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

över de bestämmelser, som under olika tider gällt i avseende å bebyggelsen
i lappmarkerna och särskilt i fråga om lapparnas bosättning.

Under det att rätt till nyodling i de södra och mellersta delarna av
Sverige var inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, voro förhållandena i
rikets norra delar i flera avseenden egenartade. Enligt Hälsingelagen, vilken
gällde icke blott för det nuvarande Hälsingland utan även för hela den
övriga av svenskar bebodda delen av Norrland, ägde alla män rätt att göra
uppodlingar å allmänningen. Denna rätt inneslöt även rätt för alla att på
annat sätt nyttja allmänningen såsom till mulbete, jakt och fiske; alla hade
jämväl rätt att tillgodogöra sig avkastningen av slåtterlägenheter. Den
fria odlingsrätten torde i de nordliga delarna av landet hava bibehållit sig
ganska länge. I dessa trakter uppmuntrades ock nybyggesanläggningar på
mångahanda sätt.

En annan uppfattning angående lämpligheten av nybyggen å allmänningar
och å kronans marker började emellertid under 1600-talet göra sig gällande.
Man fann bosättningarna kunna utöva skadligt inflytande på skogarnas bestånd,
varigenom bergverksintresset, som livligt omhuldades, ansågs bliva
lidande. Uti skogsordningarna den 22 mars 1647, den 29 augusti 1664, den
19 december 1683, den 12 december 1734, den 10 december 1793 och den
1 augusti 1805 ävensom i åtskilliga kungl. brev och resolutioner meddelades
bestämmelser, avseende att ordna nybyggesförhållandena. Genom kungl.
brev den 16 mars 1824 förklarades, att nybyggen därefter icke skulle få anläggas
å kronoparker och allmänningar utan endast å s. k. kronomarker,
varmed förstods sådana områden, som vid avvittring överblevo i rikets norra
provinser.

De i skogsordningarna meddelade bestämmelserna angående villkoren och
sättet för nybyggens anläggande gällde i stort sett alla delar av landet.
Emellertid hade man redan tidigt genom särskilda bestämmelser velat befordra
nya bosättningar i lappmarkerna.

Ett av de första stadgandena i ämnet återfinnes i ett av Magnus Eriksson
den 16 mars 1340 utfärdat brev. Det var emellertid först efter utfärdandet
av kungl. plakatet den 27 september 1673 angående lappmarkernas bebyggande,
som de fasta bosättningarna började taga mera fart. Då stadgades, att
själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska och finska församlingarna
och fördelas uti särskilda socknar och prosterier. För att uppmuntra
till bosättning beviljades dem som ville slå sig ned därstädes den
frihet, att de på femton års tid skulle njuta försköning för alla skatter och
utlagor och att de efter förloppet av dessa frihetsår icke skulle läggas för
högre skatt än lapparna själva, med vilka de överallt jämställdes. Yad sålunda
stadgats bekräftades genom Kungl. Maj.ts förnyade plakat den 3 september
1695 om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter,
som de, vilka sig där nedsätta, åtnjuta skola.

Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i kungl. reglementet
den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bygga och bo i Lapp -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 20t>.

land eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta
vilja (lappmarksreglementet). Bestämmelserna i detta reglemente, som icke
blivit genom någon sedermera tillkommen författning upphävda, innehålla
bland annat: Den som ville nedsätta sig å någon till nybruk tjänlig plats,
skulle söka tillstånd av landshövdingen, som skulle låta syna och undersöka
den uppgivna platsens beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida
den tilltänkta odlingen lände någon annan till förfång, ävensom däröver
meddela utslag. Den som fått tillstånd att upptaga nybygge, ålåge att
inom två år hava gjort någon början med husbyggnad och jordens uppodlande;
i annat fall förverkades tillståndet, och rätten att anlägga nybygget
skulle uppdragas åt någon annan. Landshövdingen skulle bevilja skattefrihet
under vissa år, i allmänhet ej flera än femton år. Efter frihetsårens
förlopp skulle nybyggena »geometrice avtagas och skattläggas» och meddelades
i sådant hänseende närmare bestämmelser. Detta kom emellertid i regel icke
att äga rum förrän vid avvittringen. Några bestämmelser rörande nybyggares
rätt att begagna skogen förekomma ej i lappmarksreglementet. Det ansågs
tydligen självklart, att de å kronomarken ägde taga skog till husbehov.
Sedermera tillkommo föreskrifter, vilka medgåvo åbo rätt att inom visst
avstånd från gården erhålla icke allenast liusbehovsvirke utan jämväl skog
till försäljning. I lappmarksreglementet stadgades, att nybyggaren ägde rätt
till jakt inom en halv mils omkrets samt fiskerätt till husbehov.

Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente underlättades i hög
grad anläggandet av nybyggen inom lappmarkerna, och de fördelar, som beviljades
dem, vilka i dessa trakter önskade bryta ny bygd, lockade mången
att slå sig ned där. Vid uppkomsten av nybyggen tillgick i allmänhet så,
att nybyggaren åt sig utsökte en plats, helst belägen vid en fiskrik sjö med
tillgång till odlingsbar mark för upptagande av potatisland och kornåker
samt med tillräckligt många naturliga ängar i närheten för att avkasta foder
åt några kreatur. Därefter förrättades av tjänsteman syn å platsen för tillseende,
att denna var lämplig för ett nybygges anläggande. I det protokoll,
som fördes över synen, angavs, att på stället funnes tillräcklig, för
odling tjänlig mark, varjämte uppräknades ängar, som ansågos böra tilläggas
nybygget. Eörekom intet hinder, blev nybygget av Konungens befallningshavande
genom särskilt utslag upplåtet.

Enligt lappmarksreglementet och senare författningar ägde upplåtelse av
nybygge rum på det villkor, att viss angiven odlings- och byggnadsskyldighet
skulle åligga nybyggaren å lägenheten. Denna skyldighet skulle full
göras under vissa år, s. k. frihetsår, vilka ursprungligen inneburo, att nybyggaren
under denna tid var fri från eu del skatter och onera. Med grundskatternas
avskrivande hava de med frihetsåren förbundna rättigheterna i
nämnda avseende väsentligt förlorat sin betydelse, men begreppet frihetsår
har i trots härav alltjämt bibehållits för betecknande av den tid, under
vilken den nämnda odlings- och byggnadsskyldigheten skulle fullgöras. Besittningsrätten
till nybyggen är i huvudsak densamma som för kronohemman
och är närmare bestämd i kungl. brevet till kammarkollegium den 5 februari

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1808, vilket brev med vissa undantag alltjämt är gällande. Sedan nämnda
odlings- och byggnadsskyldighet fullgjorts, kan nybygget överföras från
krono- till skattehemman, tidigare mot erläggande av viss köpeskilling, sedermera
utan sådan.

Avvittringen I Jämtlands län funnos i äldre tid inga territoriellt bestämda lappmarker,
i Jamtiand. Avvittringen i Jämtland, vilken blev inställd 1786, påbörjades ånyo 1821.

Stadgan för denna senare avvittring är utfärdad den 8 december 1820 och
innnehftller bland annat följande bestämmelser: Avvittringen skulle omfatta
alla kronoallmänningar och avradsland, samt alla de byar, hemman och nybyggen,
som ej redan undergått avvittring, som fastställts. Överblivna marker
borde från samfälligheten utbrytas och till nya hemman indelas, dock ej
under 1/s och icke över 1 mantal. Var den överblivna ägorymden mindre
än att den för 1/g mantal kunde svara, finge den såsom kronotorp till odling
upplåtas att efter frihetsårens förlopp belöpande ränta utgöra; och på det
tillfälle för nybyggesanläggningar ej måtte saknas, borde noga tillses, att icke
alla odlingsbara lägenheter tilldelades de gamla hemmanen utan att även
överloppsjorden sin proportionella andel därav förbehölles. Vidare borde
tillses, att nybyggesliemman icke anlades så spridda och avsides i ödemarkerna,
som dittills ofta skett, utan såvitt utrymmet och läget medgåve vid
sjöar och strömmar samt utåt vägar och helst flera bredvid varandra, i anseende
till det inbördes biträde, som så ofta av behovet kunde pakallas.
Även om nybyggen icke begärdes kunde lägenheter av 1/t mantals storlek
utstakas och avröjas till utdelning åt framdeles sig anmälande nybyggessökande.
Konungens befallningshavande tilläts att av kringliggande lediga
kronomarker emot lämplig smörränta till nyttjande åt nybyggarna lämna
några slåtterlägenheter på högst */4 mils avstånd men med villkor, att så snart
marken, å vilken de vore belägna, upplätes åt annan nybyggare, slåtterlägenheterna
till honom genast avstå. De nya hemmanen och torplägenheterna
erhöllo befrielse på vissa år från skatt och ränta. Denna befrielse lämpades
efter det mer eller mindre arbete, som till uppodlingen fordrades. —
Skulle efter föregången avvittring kronomarker återstå, som för bristande
uppodlingslägenheter icke kunde till nyhemmans- eller torpsanläggning användas,
borde de särskilt avrösas och såsom kronoallmänningar vårdas.

Varken i denna stadga eller i de efterföljande, under årens lopp utfärdade
föreskrifter med avseende å avvittringen i Jämtland förekommer något
om lapparna eller deras rättigheter. Först genom ett kungl. brev den 20
april 1841 meddelades bestämmelser angående sättet för urskiljande och
skattläggning av renbetestrakterna i Jämtland och stadgades därvid, att
några nybyggen i fjälltrakterna icke skulle få upplåtas, förrän lapparnas
betesmarker blivit behörigen utstakade; dock kunde i sammanhang med
förrättning för urskiljande av lapparnas betesmarker jämväl nybyggen utstakas,
där lägenheter funnes och sökande sig därtill anmälde.

Avvittringen De första bestämmelserna om avvittring inom Västerbottens och Norrinom
Väster- bottens p^ns kustland återfinnas uti instruktionen för avvittringsrätten i
Norrbottens Västerbotten den 23 maj 1780. Sedermera utkom den 10 februari 1824

läns kustland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

5

stadga angående avvittringsverket i Västernorrlands, Västerbottens ooli Norrbottens
län. Denna innehöll bestämmelser om nya hemman och torplägenheter
av enahanda innebörd som stadgan för Jämtland. Tillika stadgades i
sådant hänseende, att om någon sökte att få anlägga nybygge å kronans
allmänning, som icke vore avvittrad eller avfattad, och avvittring å den trakt
icke snart komme att företagas, finge Konungens befallningshavande bifalla
ny byggesanläggningen, men nybygget bleve allenast provisionellt utsynat till
dess avvittringen hunne till trakten.

Sedan det visat sig, att nybyggesnedsättningarna i de övre fjällmarkstrakterna
medfört vissa olägenheter för lapparna samt i åtskilliga fall, då
de anlagts med mindre urskiljning, även för nybyggarna själva, förordnade
Kungl. Maj: t den 13 december 1867, med föranledande av en av riksdagen gjord
framställning, att, för skyddande av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga
rättigheter och till förebyggande av tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande
i trakter helt och hållet otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionellt
bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga
delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda
Kungl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt bestämd.
Ovan odlingsgränsen skulle därefter inga nybyggen få anläggas. Emellertid
har denna bestämmelse icke kunnat göras fullt effektiv, utan under årens
lopp har ett stort antal bosättningar förekommit även i trakterna ovan sagda
gräns.

Avvittringen inom lappmarkerna påbörjades ganska sent. Den 13 december
1850 utfärdades stadga för avvittring och skattläggning i Lule lappmark.
Awittringens ändamål var att skilja denna lappmark från angränsande lappmarker,
att bestämma de delar av lappmarken, där tillsvidare anläggningar
av nybyggen icke finge äga rum utan där lappallmogen skulle äga oinskränkt
rätt till bete för sina renar samt att utbryta byars, hemmans och kronotorps
områden ävensom de nybyggens ägovälden, vilka tillkomme under
avvittringen. Tillämpningen av denna stadga blev emellertid sedermera inställd.

Härefter tillkom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna stadga skulle genom
allmän avvittring nödiga områden tilldelas såväl de i lappmarken förut
varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen som ock de
nybyggen, vilka kunde vid avvittringen i laga ordning tillkomma. Efter
den allmänna awittringens fullbordande finge nybyggen på odisponerad
mark inom de till odling tjänliga delarna av landet upplåtas och genom
särskilda avvittringsåtgärder utbrytas. Lapparna skulle även efter avvittring
vara såsom dittills berättigade att för renhjordarna begagna bete
å all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildas
skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden,
ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande vore nödigt,
till husbehov begagna skogen. Kenbetesland, som kunde finnas inom den
blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, finge,

Odlings gränson.

Avvittringen
inom Norrbottens
och
Västerbottens
läns lappmarker.

Ströängar.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

såvitt för lapparnas behov av renbete erfordrades, fortfarande därtill användas.

Åtskilliga ändringar i fråga om avvittringen tillkommo sedermera. Av
dessa må här allenast nämnas kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Däri stadgades bland annat, att vid avvittring
ovan odlingsgränsen skulle, där sådant kunde ske utan förnärmande av
övriga intressen, som vore på avvittringen beroende, lämpliga områden avsättas
för att, därest framdeles funnes lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenheter
åt lappar, vilka helt eller huvudsakligen övergivit nomadlivet.

Såväl den allmänna som den särskilda avvittringen äro numera avslutade.

Under de senaste årtiondena hava nybyggesupplåtelser förekommit allenast
i samband med avvittringen i lappmarkerna nedanför odlingsgränsen i
Norrbottens och Västerbottens län. De senaste nybyggesupplåtelserna ägde
rum år 1918 i Norrbottens län. Ytterligare upplåtelser av nybyggen förekomma
numera icke. *)

Vid avvittringen blevo de utängar, som icke kunde inrymmas inom de
hemmanen tillagda skiften av inägor och skogsmark, tillsvidare bibehållna
under fastigheterna. Dessa kommo alltså att innefatta, förutom det egentliga,
av gemensam gräns omslutna området, en mängd spridda, oregelbundet
formade enklaver inom främmande område, vilka kallats ströängar. Dessa
ängars antal var mycket stort och betydande arealer upptogos av dylik
mark. Till det stora flertalet fastigheter inom lappmarkerna hörde ett
betydande antal ströängar, och deras areal översteg ofta mångdubbelt den
odlade jordens.

Denna ägoanordning gav anledning till kritik och från åtskilliga håll
höjdes röster för återförvärvande till kronan av ströängarna eller en del av
dem. Ett sådant återförvärvande ansågs ur flera synpunkter önskvärt. Såsom
skäl härför åberopades ängarnas betydelse ej blott vid avdikning av de å
kronans skogar belägna sumptrakter utan ock vid upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparkerna. Det framhölls i sådant hänseende, att ströängarna,
vilka representerade högst avsevärda arealer jord av ofta god, stundom
utmärkt och till uppodling lämplig naturlig beskaffenhet, numera förlorat
högst betydligt i värde för sina innehavare och att de alltså i största omfattning
borde med det snaraste tillvaratagas i kolonisationssyfte. Slutligen
åberopades, hurusom ängarna, frånsett de olägenheter de medförde för
lapparna och för en rationell renskötsel, jämväl för den bofasta befolkningen
i allmänhet vore till föga gagn; ängarna låge oftast långt avlägset, en mil
eller mera från gårdarna, och gåve merendels ringa utbyte. Utvecklingen
borde gå i den riktning, att jordbrukarna övergåve ängsbruket för att i stället
ägna sig åt odling vid gårdarna.

Den framförda kritiken hade till följd, att statsmakterna fattade beslut
om genomgripande åtgärder för indragande till kronan av ströängarna. Be *)

Se Kolonisationskommitténs år 1922 avgivna förslag till kolonisation å kronoparker
i Norrland och Dalarna m. m. sid. 5.

Kungl Maj:ts proposition nr 206.

7

stämmelser härom hava lämnats dels i kungörelsen den 30 december 1916
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker,
vilken kungörelse i vissa hänseenden ändrats genom kungörelserna den 7
februari 1919, den 3 juni 1921 samt den 4 maj 1923, dels i kungörelsen den
5 juni 1917 angående ströängars utbytande mot annan mark dels ock i lagen
den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan. Enligt dessa författningar
kunna ströängar under däri angivna förutsättningar återgå till
kronan mot visst vederlag.

För att bland annat bereda befolkningen ökat tillfälle att skapa egna hem
och finna arbete och utkomst medgavs uti kungl. brevet den 29 maj 1891
till domänstyrelsen, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp
tjänliga lägenheter finge, där det för kronoparkens vård och bevakning
funnes vara gagneligt, på vissa villkor upplåtas. Bestämmelserna uti nämnda
brev ersattes sedermera av kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande
av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län. Enligt denna skulle skogstorp kunna av domänstyrelsen upplåtas till
odling och bebyggande på högst tjugu år, under vilken tid torparen utan
avgäld till kronan ägde bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera
mot skyldighet att uppodla och bebygga lägenheten. Torparen skulle vara
berättigad att utan avgift från kronoparken erhålla vissa skogsförnödenheter.
Sedan föreskrivna byggnader blivit å torpet uppförda ägde torparen av statsmedel
uppbära ett kontant belopp av femhundra kronor. Efter frihetsårens
slut skulle torpet åsättas viss årlig avgäld, och torparen kunde mot denna
erhålla förnyad upplåtelse av torpet.

Uti kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägen.
heter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen föreskrevs,
att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse icke vidare finge äga rum. Den
nya författningen skilde sig i åtskilliga avseenden från vad förut varit
gällande. Tillämplighetsområdet utsträcktes att omfatta kronoparker och
kronoöverloppsmarker i de sex norra länen. Under det att förutsättningen
för upplåtande av odlingslägenhet tidigare varit den, att sådan upplåtelse
funnes vara gagnelig för skogens vård och bevakning, gjordes nu det alternativa
tillägg, att upplåtelse finge ske, därest den jord, vars upplåtande
begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled
och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte. Genom vissa villkor beträffande
sökandens person och odlingslägenhets storlek m. m. avsågs att
sörja för, att lägenheterna skulle få karaktär av småbruk och bliva förbehållna
de till drivande av mindre jordbruk särskilt lämpade, obesutna folkelementen.
Till förhindrande av upplåtelser å olämpliga platser bestämdes
att, förrän upplåtelse skedde, genom undersökning av i lantbruk kunnig
person skulle inhämtas, att å området funnes tillräcklig för odling lämplig
mark. Lägenheterna skulle upplåtas på arrende under femtio år med innehavaren
förbehållen optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens utgång.
Efter femton frihetsår skulle lägenhetsinnehavaren hava att erlägga en redan
vid upplåtelsen bestämd årlig avgift av 3.6 procent å dels lägenhetens kapital -

Skogstorp.

Odlingslägen heter -

Kolonat.

8 Rungl. Maj:ts proposition nr 206,

* värde, ouppodlad och obebyggd, men med hänsyn tagen till den rätt till
byggnadsvirke, som tillförsäkrats lägenhetsinnehavaren, dels den honom
tillkommande odliugshjälpen. Denna bestämdes till sjuhundrafemtio kronor,
varav en tredjedel skulle utbetalas, då lägenhetens uthusbyggnad blivit färdig
och godkänd, en tredjedel, då manbyggnaden blivit färdig och godkänd, och
sista tredjedelen, då minst en hektar åker uppodlats och satts i försvarlig
hävd. Till de förutvarande ordningsföreskrifterna lades en del nya bestämmelser,
bland annat beträffande lägenhetsinnehavarens rätt till nödigt bete
för å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Slutligen stadgades, att
innehavare av skogstorp skulle äga att efter frihetsårens utgång, därest han
vore bei''ättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio
år samt i övrigt i tillämpliga delar på de villkor, som i kungörelsen föreskrivits
rörande odlingslägenheter.

I huvudsak äro bestämmelserna i 1909 års kungörelse fortfarande gällande.
Vissa förändringar av desamma hava emellertid senare vidtagits.

I likhet med vad tidigare ägt rum i fråga om nybyggesväsendet hava även
upplåtelserna av skogstorp och odlingslägenheter kommit i konflikt med
nomadlapparnas intressen. Änskönt under förarbetena till de om skogstorp
och odlingslägenheter utfärdade författningarna uppmärksamheten varit fäst
å behovet för nomadlapparna att så långt det vore möjligt befrias från det
intrång den fasta bosättningen beredde lapparna, hade detta icke kommit
till något uttryck i själva författningarna. Följden härav blev, att upplåtelser
av skogstorp och odlingslägenheter ägde rum ovan odlingsgränsen
i rätt stor omfattning. En reglering av förhållandena på detta område blev
småningom oundviklig. Genom kungörelsen den 3 juni 1915 angående
upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förordnades bland annat, att
kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å
kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste länen icke skulle
äga tillämpning å områdena ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Endast där i något fall synnerliga skäl förelåge,
skulle det enligt förstnämnda kungörelse ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga
upplåtelse av odlingslägenheter inom samma trakter.

Vid 1920 års slut funnos skogstorp och odlingslägenheter till ett antal
av 676 i Norrbottens län och 555 i Västerbottens län. Av dessa lägenheter
voro omkring 140 belägna ovan odlingsgränsen.1) Åtskilliga av skogstorpen
voro redan före 1891 befintliga olaga bosättningar, vilka sålunda blevo
legaliserade.

Genom kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna har möjlighet beretts
för nya former av jordupplåtelser. Kolonat upplåtes under nyttjanderätt, i regel
med rätt för kolonist att med äganderätt inlösa kolonatet. Kolonisten skall
inom närmare bestämd tid fullgöra viss odlings- och byggnadsskyldighet men *)

*) Se kolonisationskommitténs förut anmärkta förslag sid. 15.

Kunffl. Maj.ls proposition nr 20ti. 9

erhåller odlings- och byggnadshjiilp i penningar. Kolonist är berättigad att
efter utsyning genom skogstjänsteman erhålla byggnadsvirke samt att under
den tid han innehar kolonatet med nyttjanderätt efter utsyning eller anvisning
genom skogstjänsteman från kolonatets skog eller från kronoparken uttaga
virke till husbehov ävensom bränsle.

Jämte de upplåtelser, för vilka nu redogjorts, förekomma å kronoparkerna
åtskilliga andra upplåtelser av skilda typer, vilka emellertid här kunna
förbigås.

Förutom den jord, som under laga former upplåtits till brukande å kronoparkerna,
har även eu del tagits i anspråk genom olaga bosättningar. På sätt
redan nämnts hava några av dessa legaliserats såsom skogstorp. Beträffande
vissa andra olagliga bosättningar meddelades bestämmelser i förenämnda
kungörelse den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående
avvittringen inom lappmarkerna. Enligt dessa skulle, därest å inhysingslägenhet
— varmed förstods lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan
vederbörligt tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter
angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen
fullgjorda — innehavare verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana
kostnader, att han efter prövning funnes förtjänt att vid lägenheten bibehållas,
åt lägenheten under vissa förutsättningar vid avvittringen utläggas
särskilt område. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och finge icke
erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande
storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog. — Enligt
kungörelse den 20 oktober 1916 skall länsstyrelsen hava att till innehavaren
utfärda upplåtelsebrev å lägenheten, varefter densamma skall i jordeboken
upptagas såsom frälsetorp utan mantal.

Sedan gammalt har det varit vanligt, att lappar, som i följd av ålder
eller sjukdom ej kunnat följa renarna på deras vandringar, slagit sig ned
vid något fiskevatten eller å annan plats. Här hava de dragit sig fram,
förutom genom avkastningen av de renar, som de tilläventyrs ännu haft i
behåll och överlämnat i andra lappars vård, genom fiske och jakt. Ofta har
även förekommit, att nomadlappar, som av en eller annan anledning, såsom
genom olyckshändelse, rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna,
förlorat dessa eller som, ehuru ännu arbetsföra, tröttnat på nomadlivet,
på liknande sätt skaffat sig fast bostad. De lägenheter, som sålunda uppkommit,
utgöras mången gång endast av bostad, bestående av en torvkåta
eller en stuga. Vanligen upptages dock någon odling och anskaffas några
husdjur, såsom getter eller en och annan ko. I en del fall hava lägenheterna
småningom utvecklat sig till verkliga jordbruk.

Att orkeslösa och fattiga lappar slagit sig ned såsom »fiskarlappar», har
stöd i gammal sedvana, även om intet därom finnes stadgat i lagstiftningen.
Allt efter som de orkeslösa lapparna avlidit eller förhållandena i övrigt
förändrats, lära väl ofta de upptagna lägenheterna hava fått förfalla och
försvunnit. I manga fall, särskilt om ställena utvecklats till jordbrukslägen -

Inhysings lägenhetor.

Lapparnas

bosättning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

heter, hava de alltjämt funnits kvar och övergått från en innehavare till en
annan.

Från lapsk sida har understundom gjorts gällande, att lapparna skulle
hava en vidsträckt rätt särskilt till lappskattelanden, varmed avsåges områden,
i vilka länsstyrelserna tidigare plägade giva särskilda lappar inrymning,
innebärande befogenhet för lappen att inom det till honom upplåtna området
med andras uteslutande föra sina renar på bete. I de första författningar,
som berörde lapparnas rättigheter, såsom 1749 års lappmarksreglemente och
1760 års lappfogdeinstruktion, gavs åt lapparna rätt till »rendjursbete, fiskoch
djurfång». I länsstyrelsernas inrymningsbrev å lappskattelanden bands
allmänt lapparnas rätt vid landens nyttjande för renskötselns behov. Liknande
bestämmelser återfunnos i 1873 års avvittringsstadga. I ämnet har år 1922
av dåvarande docenten Åke Holmbäck avgivits en omfattande, efter offentligt
uppdrag verkställd utredning, benämnd »Om lappskattelandsinstitutet och
dess historiska utveckling». Däri uttalade Holmbäck den uppfattningen,
att något godkännande av en lapparnas äganderätt till lappskattelanden
aldrig ägt rum. Den rätt, lappen genom inrymningsbrevet fått till landet,
omfattade enligt Holmbäcks mening tydligen blott renbetet och vad därmed
sammanhängde.

Den bebyggelse, som genom lapparnas jordbrukslägenheter uppstått i
lappmarkerna och å renbetesfjällen, har i många avseenden medfört men och
verkat störande för renskötseln, i det att lägenheterna ofta anlagts a renarnas
kalvningstrakter och i övrigt å för renskötseln ömtåliga marker. Ytterligare
svårigheter hava uppstått när, såsom icke sällan varit fallet, dylika lägenheter
kommit ur sin lapska innehavares hand och övergått till personer,
som ej av rashänsyn manats till överseende i fråga om skador av renar.

Åtskilliga av förut omförmälda, såsom skogstorp eller inliysingslägenlieter
legaliserade bosättningar hava upptagits av lappar.

FjälläRenheter. För att ordna förhållandena ovan odlingsgränsen beträffande de utan
tillstånd upptagna lägenheterna verkställdes för åtskilliga ar sedan inom
Norrbottens och Västerbottens län undersökning rörande befintliga dylika
lägenheter. Därefter blevo de flesta av dem upplåtna till sina innehavare
med nyttjanderätt på längre tid eller under livstid och med villkor bland
andra, att de skulle hava att själva skydda sina ägor från skadegörelse av
renar. Sådana upplåtelser pågå alltjämt ehuru i mindre omfattning. Dessa
lägenheter hava kallats fjällägenlieter. Ett mindre antal sådana bosättningar
ansågos med hänsyn till sitt läge i förhållande till renskötseln icke kunna
bibehållas. Innehavarna av dessa anvisades andra platser för bosättning
jämte penningbidrag av staten för ditflyttningen.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t i brev den 11 juni 1926
efter bemyndigande av riksdagen (skrivelse den 12 maj 1926 nr 9 A punkt 08)
förordnat, att vardera av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län
må av en i brevet omförmäld anslagsdel å 10,000 kronor från och med
budgetåret 1926—1927 tillsvidare för varje budgetår använda ett belopp av
intill 5,000 kronor för utlämnande enligt närmare angivna föreskrifter av

11

Kungl. M(ij:ts proposition nr 206.

byggnadshjälp åt innehavare av fjällägenheter, vilka jämlikt kungörelsen den
3 juni 1915 upplåtits eller komme att upplåtas ovan odlingsgränsen inom förenämnda
läns lappmarker.

Lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
tillgodosåg försörjningsmöjligheterna allenast för den del av den lapska
allmogen, som hade renskötsel såsom yrke. Därjämte gavs i 31 § vissa
bestämmelser om upplåtelser å de områden, som blivit anvisade till lapparnas
uteslutande begagnande. Emellertid fanns redan då liksom i våra dagar
ett avsevärt antal lappar, som på grund av ålderdom, sjukdom eller andra
anledningar upphört med renskötseln utan att likväl därefter hava kommit
i sådana omständigheter, att de vunnit sin utkomst på annat håll. Läget
bland dessa lappar vann i samband med den då avslutade revisionen av
lapplagstiftningen intet beaktande. De lämnades åt sig själva att efter förmåga
ordna sin existens. Som möjligheterna härtill dock voro ytterst ringa,
kom flertalet av dem liksom även för närvarande är fallet att i större eller
mindre grad ligga fattigvården till last. Här förefanns sålunda en brist i
lagstiftningen angående lapparna och dei''as förhållanden.

Nästan omedelbart efter det renbeteslagen utfärdats fästes också statsmakternas
upmärksamhet å den ofullständighet i lagstiftningen, som i anmärkta
hänseende förelåg. Från skilda håll påkallades åtgärder i syfte att
avhjälpa det betryckta läget bland nyssnämnda kategori av den lapska allmogen.
I sammanhang därmed framställdes även från de renskötande lapparnas
sida vissa erinringar mot den utfärdade renbeteslagen.1) De spörsmål,
som sålunda förelågo, vunno delvis beaktande i sammanhang med
den vid denna tid av andra skäl aktuella frågan om avvittringens genomförande
å trakterna ovan odlingsgränsen.2)

Medan såväl nämnda som övriga av lapparnas intressen påkallade spörsmål
ännu voro beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av
ett flertal ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (nr 163), i vilken
hemställdes om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes
bland annat.

Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna
av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade i allmänhet gynnat
odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad och
utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt som nomaderna med skäl
kunde åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittringsförfattningarnas tillämpning
hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas berättigade
krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket som möjligt åt
nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande områden av
för renskötseln behövlig mark hade man tillåtit nybyggesanläggningar upp

l) Se motion i riksdagens andra kammare 1899 nr 12, Länsstyrelsens i Jämtlands län
skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 april 1906 samt jordbruksdepartementets publikationer
1905 och 1907 »Handlingar angående ifrågasatta åtgärder till förbättrande av lapparnas
existensvillkor i Västerbottens län».

’) Se bl. a. förut omförmälda kungörelse den 5 juni 1909 innefattande ytterligare föreskrifter
ang. avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt lagen
den 5 juni 1909 ang., marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittringen ovan
odlingsgränsen.

1898 års
renbeteslag,

1908 års
riksdag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, sålunda utöver den
gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne i de egentliga
renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat en stor mängd spridda
myrar och andra slåtterlägenheter, vilket i hög grad försvårat renskötseln
och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida. Dessa
omständigheter, järnte andra därmed samverkande orsaker hade vållat, att
den nomadiserande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.

Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös.
Å den jord, som fordom tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes
rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja
för att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och
bötfälld.

De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för
lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de
nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning
åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva
av renskötseln.

Sedan i motionen därefter föreslagits åtskilliga åtgärder för tryggande av
de nomadiserande lapparnas existens, behandlades frågan om lämpligaste
sättet att bringa varaktig hjälp åt sådana lappar, som antingen helt och
hållet saknade renar eller icke hade tillräckligt många för att kunna leva
som nomader. I motionen yttrades härom:

Genom den i vår lagstiftning fastslagna grundsats, att en lapp ej kunde
vara på samma gång renägare och jordbrukare, hade för lapparna borttagits
en naturlig övergångsform från det fria nomadlivet till den bofastes vid den
egna torvan bundna intresse, en övergångsform som eljest möjliggjort för
den mindre väl situerade men dock ej alldeles utfattige lappen att vid sidan
av en renskötsel, som ej ensam kunde skänka honom hans bärgning, hava
ett litet jordbruk, avpassat efter hans fallenhet och förmåga samt i stånd att
utfylla vad som felades honom i renar. Sålunda skulle odlingen och jordbruksnäringen
efter hand kunnat hava upptagit dem, som tröttnat vid nomadlivet
eller av brist på tillräckligt antal renar tvungits att upphöra med detta
levnadssätt. Nu hade i stället skapats ett fattigt, egendomslöst och hemlöst
proletariat.

Att förmå dessa lappar att återvända till nomadlivet genom att exempelvis
åt dem söka anskaffa nödigt antal renar, syntes vara fullkomligt lönlöst
och dessutom praktiskt outförbart. Den närmast till hands varande sysselsättningen
vore ett jordbruk i förening med boskapsskötsel, och att ett
dylikt jordbruk även hägrade för många lappar såsom ett framtidsperspektiv,
därom hade man sett flerfaldiga uttalanden från lapparna^ själva. Små av
lappar anlagda jordbruk och nybyggen funnes på många håll inom de norrländska
länen, oftast tillkomna utan lov och under trycket av nöden och
fattigdomen. _ , .

Då dessa nybyggar lappar saknat varje understöd från statens sida och
dessutom ägt ringa eller inga vare sig medel eller kunskaper, vore det naturligt,
att deras jordbruk bleve primitiva, men redan den omständigheten,
att sådana jordbruk kunnat uppstå under så ytterst ogynnsamma förhållanden,
visade, att här funnes en kraft att tillvarataga. Givet vore, att lång tid
komme att förflyta, innan lapparna hunnit tillägna sig den bofasta jordbrukande
befolkningens förmåga och vana vid att driva jordbruk, men detta
vore helt naturligt; fjällbondens jordbruk hade haft många övergångsformer,
innan det hunnit sin nuvarande ännu rätt primitiva ståndpunkt. Det gällde
emellertid att för lappen icke göra övergången till jordbruksnäringen alltför

13

Kungl. Maj:ts proposition nr SOU.

brådstörtad, att icke rycka honom alltför långt bort från den miljö, där han
varit hemmastadd och vuxit upp. Att, såsom från ett och annat sakkunnigt
håll ifrågasatts, jord skulle upplåtas åt lappnybyggaren inom jordbruksrayongen
och på kronoparkerna innebure ett alitför tvärt avbrott i lappens
vanor och natur för att kunna medföra ett önskvärt resultat. Inom det
egentliga lappmarksområdet ovanför den nuvarande jordbruksrayongen funnes
på många ställen invid sjöar och vattendrag för gräsodling och boskapsskötsel
användbar mark, särskilt lämplig till upplåtelse åt den vid fjällbygdens
förhållanden vana lappbefolkningen. Å dylik mark syntes staten
kunna, med tillbörligt hänsynstagande till den verkliga nomadbefolkningens
intressen, åt den fattiga hemlösa lappbefolkningen upplåta jord till uppodling
och bebyggande; där kunde lappen finna ett stöd för jordbruket i
jakt och fiske ävensom —• vad en och annan lapp beträffade — i renskötsel
såsom binäring; i lappens egna hemtrakter kunde sålunda hans omdaning
till jordbrukare så småningom äga rum. Vid de jordupplåtelser, som sålunda
ägde rum från statens sida, skulle naturligtvis fästas det villkor, att
jorden ej finge utan särskilt tillstånd överlåtas åt någon svensk, d. v. s. icke
lapp, ävensom att jordinnehavet icke finge medföra något skadeståndsanspråk
enligt gällande lapplag gentemot den nomadiserande befolkningen. Vidare
vore det nödvändigt, att staten ekonomiskt understödde egnahemsrörelsen
bland lapparna, måhända till eu början till och med genom att låta uppföra
bostäder åt de mest behövande och utblottade.

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 6 maj 1908 (nr 113), att Kungl Maj:t täcktes låta utreda
och taga under omprövning, vilka åtgärder borde vidtagas för att dels
vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro
och främja renskötselns utveckling och dels förhjälpa den övriga lappbefolkningen
ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik utredning
och prövning kunde giva anledning.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 9 oktober 1908 av dåvarande chefen
för civildepartementet. Denne yttrade därvid, med betonande av frågornas
synnerliga vikt, att med hänsyn till deras omfattning den närmare utredningen
borde anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan syntes det
dock lämpligt, att vissa förberedande undersökningar verkställdes, som kunde
utgöra grundval för en kommittés arbeten.

Undersökningar av skilda slag ägde därefter rum under ett flertal år och
gåvo uppslag till åtskilliga åtgärder till fromma för de renslcötande lapparna
(däribland kungörelserna den 3 juni 1915, den 30 december 1916 och den
5 juni 1917). Däremot ledde dessa undersökningar icke till en allmän revision
av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var närmast, att förhandlingar
upptagits med Norge i den internationella renbetesfrågan. Då dessa
förhandlingar voro av beskaffenhet att inverka på den inre svenska lapplagstiftningen,
ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna innan
man underkastade ifrågavarande lagstiftning eu fullständigare granskning.

Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstift ningen, vilka ansågos vara
av trängande art och icke nödvändigt sammanhänga med de ämnen, som avsågos
i de med Norge förda underhandlingarna, upptogos emellertid till

1917 års

proposition.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

särskild behandling, bland dem frågan om rätt för lapparna att bosätta sig
å kronomark inom lappmarkerna och å renbetesfjäll. Berörda frågor blevo
därefter genom proposition (nr 169) med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av 1898 års renbeteslag framlagda för 1917 års riksdag. I propositionen
skildes mellan renskötande lappar och sådana, som övergivit eller
ämnade övergiva renskötseln, och inom den senare gruppen ägnades särskild
uppmärksamhet åt dem, som av ålder eller sjuklighet hindrades att fortsätta
nomadlivet. I fråga om de renskötande lapparna uttalades i propositionen, att
staten saknade anledning att förhjälpa dessa till bosättning. Beträffande
övriga kategorier anförde föredragande departementschefen bland annat:

»Vad därnäst angår lappar, som av annan anledning än orkeslöshet övergivit
eller ämna övergiva renskötseln, har från vissa håll uttalats, att man
borde för dem i största möjliga utsträckning öppna utväg till bosättning.
En dylik hållning synes dock i allmänhet ej vara att förorda. Staten härunder
senare tid på mångahanda sätt visat sitt intresse för lapparnas av
ålder utövade näring, renskötseln. De åtgärder, som ur denna synpunkt
vidtagits från statens sida, hava i allmänhet vilat på den uppfattningen, att
renskötseln är det näringsfång, för vilket lapparna lämpa sig bäst och tillika
det enda, som kan lända till ekonomiskt utnyttjande av de stora fjällområdena
i rikets nordligare delar. Den, som söker att omsorgsfullt och fördomsfritt
sätta sig in i hithörande förhållanden, torde ock svårligen kunna
komma till en annan uppfattning. Erfarenheten talar för, att det är i nomadlivet,
som lapparna utveckla sina bästa egenskaper. Enighet torde ock
råda därom, att de väldiga fjällvidderna endast såsom renbetes trakter kunna
lämna någon väsentlig avkastning, men att de, på detta sätt använda, äro av ej
oväsentlig nationalekonomisk betydelse. Utgår man från dessa synpunkter,
kan det icke vara följdriktigt och* lämpligt att i trakter, där renskötseln kan
anses hava någon framtid, underlätta lapparnas bosättning i andra fall, än
där särskilda skäl tala därför. Vad särskilt beträffar det fall, att en lapp
förlorat sina renar eller en större del av dem, synes detsamma icke böra
betraktas såsom anledning att åt honom upplåta boplats. Att en mindre
förmögen lapp i följd av olyckshändelse eller andra omständigheter mister
sin hjord eller ser den minskas till den grad, att dess skötsel ej längre bereder
honom existensmöjligheter, är beklagligtvis en tämligen vanlig händelse.
Skulle ett flertal lappar i denna ställning få sig anvisade nya jordbruk
slägenheter i renbetestrakterna, komme detta tvivelsutan att bereda de
renskötande lapparna ett betänkligt intrång. Lämpligare torde vara, att
staten, såsom för närvarande äger rum, genom lån på billiga villkor bereder
lappar i angiven ställning möjlighet att inköpa renar. De understöd av denna
art, som hittills lämnats, till en början med belopp, som riksdagen särskilt
för ändamålet anvisat, och sedermera ur de fonder för renskötselns upphjälpande,
som ställts till Kungl. Majds förfogande, hava visat sig ägnade att
åt ett ej obetydligt antal behövande nomadlappar bereda utväg att vidbliva
sin fäderneärvda näring.

Nekas kan emellertid icke, att förhållandena stundom kunna göra det
lämpligt att åt fattiga lappar — vare sig sådana som varit renskötare eller
andra — anvisa kronojord till bosättning. Eramför allt gäller detta skogslapparna,
vilkas kvarhållande vid renskötseln knappast _ torde vara något
angelägnare önskemål och vilka icke i samma grad som fjällapparna äro beroende
av, att deras betesområden hållas fria från nya bosättningar. Det
synes vid nu angivna förhållanden önskvärt, att åt Kungl. Maj:t inrymmes
befogenhet att, när skäl föreligga, medgiva lapp nyttjanderätt till kronomark

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

inom lappmarkerna eller de jämtländska renbetesfjällen, under förutsättning
att upplåtelsen ej länder till förfång för de renskötande lapparna. Detta
skulle öppna utväg att, i något större utsträckning än i kungörelsen den 3
juni 1915 förutsättes, bevilja upplåtelser av mark ovan odlingsgränsen i
lappmarkerna samt att i avseende å lappmarkernas nedre delar verkställa
upplåtelse under de växlande former, som under olika förhållanden kunna
finnas lämpliga, varjämte inom renbetesfjällen i Jämtlands län skulle kunna
vidtagas även andra upplåtelser än de, som avses i 31 § av renbeteslagen.

Beträffande slutligen nomadlappar, som i följd av ålder eller sjukdom
hindras att medfölja på flyttningar, torde man böra gå ett steg längre.
Såsom i det föregående erinrats, har det av gammalt varit vanligt, att dylika
lappar slagit sig ner på någon lämpligt plats och där åt sig uppfört
fast bostad av ett eller annat slag. Lika angeläget som det är att bosättningar
av denna art ej längre få till förfång för nomadväsendet i det hela
äga rum efter lapparnas fria skön, lika önskvärt och billigt är det ock, att
säker utsikt öppnas för nomadlapparna att i händelse av orkeslöshet få åt
sig upplåtna boplatser, där de kunna föra en för deras vanor och behov
avpassad tillvaro. Detta önskemål synes kunna tillgodoses på det sätt, att
i lagen meddelas föreskrift, att vissa områden inom lappmarkerna och renbetesfjällen
skola av Kungl. Maj:t avsättas för upplåtelse till orkeslösa renskötande
lappar samt att Kungl. Maj:ts befallningshavande sedan skall hava
att inom dylika områden vidtaga markupplåtelser för livstid med rätt till
bränsle och annat behövligt virke samt så vitt möjligt även jakt- och fiskerätt.
»

Det sålunda framlagda förslaget rörande upplåtelse av mark till lapparna
vann icke riksdagens bifall. Liksom övriga i nämnda proposition upptagna
förslag, vilka berörde lapparnas bosättningsfråga och vad därmed ägde sammanhang,
blev spörsmålet om lägenhetsupplåtelser åt lapparna av riksdagen
utbrutet från slutlig behandling. I skrivelse den 15 juni 1917 (nr 374) anhöll
riksdagen, att förslaget härutinnan måtte upptagas till förnyat övervägande
i samband med den förestående revisionen av hela lapplagstiftningen.
Emellertid infördes efter riksdagens förslag jämte andra år 1917 vidtagna
ändringar i renbeteslagen en övergångsbestämmelse, innebärande förbud
för lapparna att utan tillstånd av Kungl. Maj:t uppföra boningshus eller
ladugård eller upptaga odling å kronojord inom lappmarkerna och å renbetesfjällen.

Bedan förhandlingarna med Norge slutförts, upptogs ånyo frågan om en
fullständig omarbetning av lapplagstiftningen. Genom beslut den 13 juni
1919 uppdrog sålunda Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års lappkommitté
— att utföra en allmän revision av bland annat de bestämmelser,
som reglerade lapparnas förhållanden inom riket. Till fullgörande av berörda
uppdrag avlämnade kommittén den 31 maj 1923 två betänkanden i
ämnet. Det ena av dessa (Statens offentliga utredningar 1923: 51) innefattade
bland annat förslag till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel.
Nämnda förslag upptogo i främsta rummet bestämmelser rörande de renskötande
lapparnas privilegier och skyldigheter. I vissa hänseenden meddelades
emellertid i förslagen stadganden även beträffande andra lappar än
de renskötande. Dessa senare bestämmelser avsågo bland annat att för
lappar, vilka förut idkat renskötsel men lämnat detta näringsfång, förmedla

1919 års

lappkommitté.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

övergången till levnadssätt som bofasta samt att bereda lappar i allmänhet
viss förmån vid förvärv av lägenhet inom lappmarkerna och å renbetesfjällen.
Härom anförde kommittén bland annat:

»I sitt förslag angående lapparnas rätt att slå sig ned på kronomark har
kommittén ansett sig kunna i stort sett ansluta sig till det i 1917 års proposition
framlagda förslaget. Upplåtelser, varom här är fråga, kunna enligt
kommitténs förslag medgivas å de uteslutande av kronomark bestående renbetesfjällen
i Jämtlands län och till dessas utvidgning inköpta fastigheter
samt å kronomark såväl ovan som nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna.
I samband med den nyligen avslutade avvittringen inom Västerbottens läns
fjälltrakter hava avsatts vissa områden för att, därest framdeles så skulle
finnas lämpligt, upplåtas till nybyggeslägenlieter åt lappar, vilka helt eller
huvudsakligen övergivit nomadlivet. Dessa områden och eventuellt annan
mark, med avseende å vilken lapparna kunna anses hava särskilda rättigheter,
böra enligt kommitténs mening i främsta rummet komma till användning
för ifrågavarande ändamål.

Vid bestämmande av upplåtelsernas storlek samt ordningen i övrigt för
deras meddelande har man att taga hänsyn till olika fall. En särskild ställning
intages av de lappar, vilka idkat renskötsel, men i följd av ålder eller
sjukdom icke längre kunna fortsätta att därigenom vinna sitt uppehälle. I
många fall torde väl en sådan lapp, om han får en mindre lägenhet, kunna
genom fiske och jakt samt hållande av getter eller någon ko eller genom
avkastningen av egna renar vinna sitt uppehälle. Är emellertid lappen helt
orkeslös och saknar han tillgångar eller underhåll av anhöriga eller andra,
blir det nödvändigt att genom ingripande från det allmännas sida bereda
honom möjlighet till försörjning. I dylikt fall uppstår en fattigvårdsfråga,
vilken torde böra behandlas i samband med övriga spörsmål angående lapparnas
fattigvård. Genom markupplåtelser för eventuella hem för dylika
lappars omhändertagande synes fattigvårdsfrågans lösning kunna underlättas.

Vid de sammanträden, som kommittén hållit med lappallmogen, har framlagts
och diskuterats en plan rörande upprättande av kolonier för ålderstigna
och sjuka lappar. Man har, delvis med erfarenhet från redan bestående
anordningar, tänkt sig ett centralhem, å vilket lappar, som vore helt
oförmögna att försörja sig själva och icke finge hjälp från annat håll, kunde
intagas för vård under en föreståndares ledning. Frågan i vad mån understöd
av allmänna medel kan komma att tarvas för de å hemmet intagna må
bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen. I närheten av och i
anslutning till sådant centralhem skulle mindre lägenheter upplåtas å,t lappar,
som vore något arbetsföra eller som i övrigt med stöd av egna tillgångar
eller med andras bistånd kunde draga sig fram utan att behöva anlita hemmets
tillgångar. Vid sagda lägenheter skulle få upptagas odling och hållas
hemdjur, varjämte i mån av tillgång tillfälle skulle beredas till fiske och
jakt.

Nämnda plan har vid sammanträdena av lapparna mottagits med gillande
och tacksamhet. Genom eu dylik ordning kan i största utsträckning undvikas
anstaltsformen för understöd, vilken för de vid friheten i fjällen vana
lapparna kännes särskilt tryckande.

Under förhoppning att nödiga medel för upprättande av hem och kolonier
av ifrågavarande slag genom Kungl. Maj:ts föranstaltande måtte i sinom tid
beredas, har kommittén, utan att närmare ingå på frågan om lapparnas
fattigvård, vilken kommittén med hänsyn till den begränsade tiden för dess
arbete icke medhunnit att behandla, föreslagit bestämmelser för att möjlig -

IT

Kuntjl. Maj.is proposition nr 206.

göra genomförandet av eu plan sådan som den ovan antydda eller för upplåtande
i övrigt av lägenheter åt ifrågavarande grupp av lappar. Med hänsyn
till de förutsättningar, under vilka dylika lägenlietsupplåtelser enligt
det ovan sagda skulle få äga rum, böra icke lägenheterna få växa ut till
verkliga odlingslägenlieter, för vilkas brukande kräves nedläggande av ett
betydligt större arbete än innehavarna själva kunna åstadkomma. Hus och
andra byggnader böra fördenskull ej heller byggas större än som för lägenheternas
nyss angivna ändamål är nödigt. Vidare må framhållas att, sedan
eu lägenhet upptagits och bebyggts, efterträdaren givetvis kommer i en
gynnsammare ställning än den, som först upptagit lägenheten. Under sådana
omständigheter synes med billighet överensstämma, att eu ny lägenhetsinneliavare
må, därest hans förmögenhetsförhållanden i övrigt det medgiva,
kunna tillförpliktas att för lägenheten utgiva viss mindre årlig avgift.

Emellertid inträffa fall, då lapp, som icke orkar driva renskötsel, icke
önskar förvärva egen lägenhet utan slår sig ned hos någon bofast. För borenande
av lättnad i sådan lapps uppehälle, när behov därav föreligger, må
enligt lagförslagen åt honom kunna upplåtas vissa förmåner av fiske och
jakt samt skogsfångst ävensom rätt att hålla getter å kronomark.

Ovan har talats om upplåtelse av lägenheter med mera åt lappar, som av
orkeslöshet övergiva av dem förut idkad renskötsel. Emellertid kunna humanitära
skäl och social omtänksamliet påkalla, att staten träder emellan och
genom lägenlietsupplåtelser bistår även arbetsföra lappar — såväl sådana som
varit renskötande som andra — vilka råkat i ekonomiskt betryck. Särskilt
kunna ömmande omständigheter föreligga beträffande renskötande lappar,
som genom förlusten av sina renar råkat i fattigdom och måste på annat
sätt söka sin utkomst.

"Vid upplåtelser åt arbetsföra lappar bör avses skapandet av verkliga jordbrukslägenheter,
varå lapparna kunna grunda sin utkomst. Dylika upplåtelser
böra ske i man av tillgång på lämplig mark och sökandenas egna kvalifikationer,
varjämte bör iakttagas, att upplåtelserna ej lända till förfång för
de renskötande lapparna. Med nyttjanderätten bör, särskilt innan jordbruket
å lägenhet hunnit utvecklas, kunna förenas upplåtelse av utängsslåtter å
kronomark.

Beträffande alla ovan omförmälda upplåtelser bör gälla, att vederbörande
myndighet, som bär att medgiva upplåtelsen, skall äga bestämma närmare
villkor för densamma. Ett dylikt villkor bör alltid vara, att lägenhetsinnehavarna
själva skola hava att svara för de skador, som av renar kunna förorsakas
å upplåtna områden.»

Stadganden i nu berörda ämne hade av kommittén upptagits i 1—4 mom.
i 53 § av förslaget till lag om fjällrenskötsel och motsvarande mom. i 54 §
av förslaget till lag om skogsrenskötsel. Upplåtelser kunde, enligt kommitténs
förslag, medgivas å överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark
inom lappmarkerna samt å renbetesfjäll en i Jämtlands län.

I 1 mom. stadgades, att Kungl. Maj:t kunde a omförmälda mark upplåta
områden för inrättande av hem åt orkeslösa eller ålderstigna lappar. I 2 mom.
föreskrevs, att å dessa trakter skulle av Kungl. Maj:t avsättas vissa områden
till upplåtelser åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara helt
arbetsodugliga, likvisst i följd av ålder eller sjukdom icke kunde fortfara med
renskötseln. Det skulle tillkomma länsstyrelsen att upplåta mark inom sådana
områden, dock ej åt den, som uppenbarligen skulle komma att sakna utväg till
nödtorftig försörjning. Dylik upplåtelse finge ej meddelas för längre tid än

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 174 Imf t. (Nr 206.) 392 28 2

18

Yttranden över
kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sökandens och hans hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet skulle
äga att från kronans mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke
ävensom slöjdvirke, så ock, efter anvisning eller utsyning, som skulle kostnadsfritt
lämnas av vederbörande skogstjänsteman, virke till boningshus och
till andra byggnader, som av länsstyrelsen i samband med upplåtelsen eller
sedermera prövades nödiga. Innehavaren skulle själv stå skada, som förorsakades
av renar å växande eller bärgad gröda, där ej skadegörelsen tillkommit
av skadebegär. Då nyttjanderätt till lägenhet upphörde, skulle
lägenheten i befintligt skick tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda
kostnader i vidare mån, än länsstyrelsen prövade skäligt med hänsyn till å
byggnad nedlagt arbete. När länsstyrelsen ånyo uppläte sådan lägenhet till
lapp, kunde efter omständigheterna länsstyrelsen för nyttjandet fastställa
en billig avgift. I övrigt ägde länsstyrelsen bestämma villkoren för upplåtelsen.
Därvid skulle tillses, att upplåtelsen så vitt möjligt innefattade rätt att jaga
och fiska inom visst område. Länsstyrelsen kunde jämväl tillåta sökande att i
närmare föreskriven ordning å kronomark beta getter till ett antal av högst
fem för hushåll ävensom att, i den mån så prövades kunna ske utan förfångför
de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng. Enligt 3 mom. ägde länsstyrelsen
att, utan sammanhang med upplåtelse, som berördes i 2 inom.,
medgiva lapp, som där avsågs, att å kronomark inom lappmarkerna och å
renbetesfjällen dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke dels ock jaga
och fiska samt i nyss angiven ordning hålla getter, allt inom visst bestämt
område. Slutligen föreslogs i 4 mom. att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t
att i andra fall än i 2 mom. avsågs åt lapp upplåta lägenhet ävensom i
sammanhang därmed annan nyttjanderätt, såframt upplåtelsen prövades ej
lända till förfång för de renskötande lapparna. För upplåtelsen kunde en billig
avgift bestämmas. I de ovan odlingsgränsen belägna delarna av lappmarkerna
finge lägenhet ej upplåtas, med mindre synnerliga skäl därtill förekomme.

Dessutom hade i kommitténs förslag jntagits samtliga de allmänna bestämmelser,
som reglera upplåtelser av jord och andra förmåner å kronomarker
ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt å renbetesfjällen
i Jämtlands län. I kommittéförslagen hade i enlighet härmed inarbetats
de bestämmelser, som för närvarande återfinnas dels i kungörelsen
den 3 juni 1915 angående upplåtande av odlings!ägenheter m. m. i trakterna
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker dels
ock i 31 § av 1898 års renbeteslag.

Över kommitténs förslag inhämtades utlåtanden från bland andra kammarkollegium
och domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län. Länsstyrelserna infordrade utlåtanden från lappfogdarna
efter lapparnas hörande.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande upplåtelser till lappar
mottogos med gillande av de lappar, som yttrade sig i ärendet. Även flertalet
av nämnda myndigheter lämnade förslagen i denna del utan erinran.
Beträffande frågan, vilken myndighet skulle äga besluta rörande dylik upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20U.

19

låtelse —• ävensom träffa avgörande i eu de] frågor rörande de renskötande
lapparna — framställdes vissa anmärkningar av domän styrelsen. Styrelsen
framhöll sålunda såsom absolut nödvändigt, att tillfälle att öva inilytande
på länsstyrelsens beslut i fråga om ren skötseln bereddes de myndigheter,
som representerade, de olika skogsvårdsintressena. Härefter anförde styrelsen
i huvudsak:

Styrelsen hade därmed kommit in på eu fråga av rätt så vittgående principiell
innebörd, som genomginge kommitténs båda förslag. Styrelsen avsåge
därmed, att kommittén velat lägga allt, som rörde lapparna och renskötseln
så gott som uteslutande i länsstyrelsens hand och till enbart dess
avgörande. Kommittén hade uppenbarligen däri icke sett något principiellt
avsteg från nu gällande regler, men styrelsen kunde icke dela denna kommitténs
uppfattning.

Enligt 1898 års renbeteslag ägde visserligen länsstyrelsen beträffande
trakterna ovanför odlingsgränsen att upplåta bete, slåtter, jakt och fiske, men
lagen hade icke tillagt länsstyrelsen någon sådan befogenhet i fråga om upplåtelse
av mark för annat ändamål. Kungl. Maj:t hade emellertid under de
senare åren uppdragit åt länsstyrelsen att jämväl upplåta nyttjanderätt till
mark i annat sammanhang.

Styrelsen kunde emellertid ej underlåta att framhålla, hurusom det ur
organisatorisk synpunkt och även av andra skäl icke syntes önskligt att
tvenne myndigheter toge ingående befattning med förvaltningen av samma
statsdomän. Kronans marker ovan odlingsgränsen vore nämligen ställda
under styrelsens förvaltning utan någon annan inskränkning än den som
renbeteslagen angåve och detta helt visst av den anledningen att det finge
förutsättas att skogsskötseln, där densamma kunde mera intensivt bedrivas,
och detta bleve förhållandet i den mån kommunikationsväsendet utvecklades,
komme att tillföra statsverket den största behållning, som kunde av marken
utvinnas, där densamma icke toges i bruk för industriella eller dylika ananläggningar.
Där fråga sålunda uppstode om sådan marks användning för
sistnämnda ändamål, vore domänstyrelsen, vilken såsom affärsdrivande verk
stode uti kontakt med handel och industri, i minst lika hög grad som länsstyrelsen
skickad att tillvarataga statens intressen; och för nämnda slag av
upplåtelser syntes hänsyn till lapparnas näringsfång få giva vika för det
större och allmännare statsintresset. Styrelsen ville därmed hava framhållit
att om det ock ur vissa synpunkter kunde befinnas lämpligt, att lapparnas
intressen överlämnades åt länsstyrelsen att bevaka, det likväl borde tillkomma
domänstyrelsen, att, då av en eller annan anledning fråga uppstode om disponerande
av mark ovanför odlingsgränsen för annat ändamål än såsom renbetesland,
därvid tillvarataga statsintressena. Den rätt, som enligt gällande
renbeteslag tillerkänts lapparna kunde nämligen icke betraktas annat än som
en ren nyttjanderätt till marken, så länge den användes eller finge användas
som renbetesland.

I fråga om trakterna nedanför odlingsgränsen hade kommittén tillagt
länsstyrelsen en längre gående befogenhet i fråga om upplåtelser å kronans
marker, än vad gällande renbeteslag stadgade, Inom berörda trakter vore
emellertid skogsbruket av vida mer intensiv art än i fråga om trakterna
ovanför odlingsgränsen, och då varje upplåtelse, även av ringa omfattning,
vore av betydelse för denna skogsskötsel, vars främste målsman domänstyrelsen
blivit satt att vara, ansåge sig styrelsen under framhållande jämväl av
de skäl, som åberopats i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen böra framhålla,
att det icke kunde vara lyckligt om lagförslagen i denna del upphöjdes
till lag. Yad särskilt anginge omförmälda föreskrifter rörande upp -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1924 års
förslag.

låtelser till lapparna framliölle styrelsen såsom olämpligt, att länsstyrelsen
jämlikt 2 mom. skulle äga befogenhet att i fråga om utlämnande av virke
meddela order till tjänsteman, som vore underordnad annan myndighet.
Yidare ställde sig styrelsen med avseende å samma moment bestämt avvisande
mot förslaget, att tillstånd att nedom odlingsgränsen hålla getter å
kronoparkerna skulle kunna meddelas av annan myndighet än domänstyrelsen.
vidkommande 3 inom. syntes det styrelsen icke föreligga tillräckliga
skäl att utan samband med upplåtelse av lägenhet låta lapp, som upphört
med renskötseln, allra minst lapp, som bodde inhyses hos den bofasta befolkningen,
komma i åtnjutande av vissa privilegier såsom rätt till skogsfång
för bränsle eller till jakt och fiske, så mycket hellre som det svårligen
läte sig göra att förhindra ett oriktigt utnyttjande av densamma till förmån
för dem hos vilka han inhyst sig.

Sedan omförmälda lagförslag därefter inom socialdepartementet undergått
viss överarbetning, beslöt Kungl. Maj:t den 30 maj 1924, att lagrådets yttrande
skulle inhämtas över bland annat de sålunda omarbetade förslagen
till lag om fjällrenskötsel och till lag om skogsrenskötsel. Vid anmälan
av förslagen i statsrådet yttrade föredragande departementschefen beträffande
frågan, huruvida domänstyrelsen borde framför länsstyrelsen vara behörig
att handlägga ärenden angående upplåtelser till lappar, bland annat följande:

»I förevarande paragrafer är det i första hand Kungl. Maj:t, som upplåter
områden, nämligen enligt 1 mom. för inrättande av hem åt orkeslösa
eller ålderstigna lappar, enligt 2 mom. till upplåtelser åt mindre arbetsföra
lappar och enligt 4 mom. i andra fall än under 2 mom. avses. Länsstyrelsen
har befogenhet att göra upplåtelser enligt 2 mom. endast inom
det av Kungl. Maj:t avsatta området. Om man bibehåller länsstyrelsen
såsom upplåtande myndighet i sist angivna fall, torde det icke med fog
kunna sägas att man därigenom träder domänstyrelsens ämbetsbefattning
för nära. Tvekan skulle endast kunna råda i fråga om den befogenhet, som
tillagts länsstyrelsen enligt 3 mom., eller att utan sammanhang med lägenhetsupplåtelse
medgiva lapp vissa fristående förmåner. Jag kan dock ej
heller här finna, att man på något obehörigt sätt åsidosätter domänstyrelsen.
Det gäller här för det allmänna synnerligen betydelselösa förmåner,
som skola beviljas visst slag av lappar i betryckt läge. För övrigt är jag
förvissad om, att länsstyrelsen innan den upplåter dessa förmåner, kommer
att, i den mån det är påkallat, inhämta yttrande från vederbörande skogstjänsteman
rörande frågan, inom vilket eller vilka trakter upplåtelserna lämpligast
kunna ske.»

Departementschefen ansåg sig därför icke böra föreslå någon ändring i
förslagen i denna del. Emellertid vidtogs i förslagen den jämkningen, att
upplåtelse förklarades kunna ske å annan inom lappmarkerna belägen kronans
mark än kronoliemmau och krononybyggen under åborätt samt boställen
ävensom å renbetesfjällen. Härmed avsågs dock ingen avvikelse i sak från
kommitténs förslag.

I yttrande den 4 juli 1924 förklarade lagrådet bland annat, att förslagen
i såväl sakligt som formellt hänseende vore behäftade med vissa närmare
angivna brister, vilka enligt lagrådets mening påkallade en genomgripande
omarbetning av förslagen. Till följd därav ansåg sig lagrådet böra såsom
allmänt omdöme uttala, att förslagen icke vore ägnade att läggas till grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 21

för framställning till riksdagen i ämnet. Därjämte framhöll lagrådet, att
vid en eventuell omarbetning av förslagen borde bemärkas bland annat, att
stadgandena i 1898 års renbeteslag till betydlig del icke vore hänförliga till
sådan lag, som avsåges i § 87 regeringsformen och att berörda tillskott av
bestämmelser av annan legislativ natur väsentligt ökats i de till lagrådet
remitterade förslagen. Såsom exempel härpå kunde åberopas den avdelning,
som handlade om vissa nyttjauderättsupplåtelser å kronoinark. Det syntes
enligt lagrådets mening vara skäl överväga om ej någon utbrytning borde
ske av stadganden, å vilka berörda grundlagsbud icke hade avseende.
— Förslagen blevo icke framlagda för riksdagen. De till lagrådet överlämnade
förslagen med tillhörande statsrådsprotokoll ävensom lagrådets
yttrande hava tryckts såsom bilaga till propositionen nr 43 till 1928 års
riksdag.

Frågan om lagstiftningsarbetets vidare bedrivande upptogs ånyo i statsrådet
den 13 juli 1926. Därvid framhöll föredraganden bland annat, att den
ytterligare överarbetning av kommitténs förslag, som lagrådet förordat, nu
syntes böra vidtagas. Vid denna omarbetning borde i främsta hand de
av lagrådet framförda synpunkterna rörande ämnets legislativa behandling
vinna beaktande. I samband därmed syntes emellertid även de grunder,
varpå förslagen vilade, i vissa hänseenden böra skärskådas. Framför allt
iinge härvid framhållas reglerna om lapparnas bosättning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för socialdepartementet
samma dag f. d. landshövdingen J. Widén att såsom sakkunnig
biträda med överarbetning av kommitténs berörda förslag. Till fullgörande
av nämnda uppdrag avlämnade ’den sakkunnige den 30 september 1927 betänkande
med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige samt till vissa i samband därmed stående lagar (Statens offentliga
utredningar 1927: 25). Över den sakkunniges förslag infordrades yttranden
från kammarkollegium och domänstyrelsen samt vissa länsstyrelser. Sedan
förslagen därefter inom socialdepartementet undergått viss omarbetning samt
lagrådets yttrande inhämtats över förslagen, beslöt Kungl. Maj:t den 17
februari 1928 på föredragning av chefen för socialdepartementet, att förslagen
skulle, med vissa jämkningar, genom proposition (ur 43) framläggas för
riksdagen.

I sitt nämnda betänkande, vilket huvudsakligen behandlade frågan om
de renskötancle lapparnas rättsliga ställning, förklarade den sakkunnige, att
han ansett, att vissa av de av kommittén i förslagen till lag om fjällrenskötsel
och lag om skogsrenskötsel föreslagna bestämmelser om nyttjanderättsupplåtelser
å kronomark icke borde upptagas i de av den sakkunnige
avgivna lagförslagen, utan att de upplåtelser nämnda bestämmelser avsåge
att reglera borde göras till föremål för särskild reglering i annan ordning.
Frågan om dessa upplåtelser har nu av den sakkunnige upptagits till
särskild behandling, varefter den sakkunnige till slutförande av sitt uppdrag
avlämnat omförmälda, av mig inledningsvis nämnda betänkande den
7 november 1927 med förslag angående upplåtelser av mark för bosättning
åt lappar m. m.

1926 års
sakkunnige.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Över sistnämnda betänkande liava utlåtanden avgivits av kammarkollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen
samt länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och''Jämtlands län.
Domänstyrelsen bär vid sitt utlåtande fogat yttranden från överjägmästaren
i övre Norrbottens distrikt, vilken åberopat ett av jägmästaren i Juckasjärvi
distrikt avgivet utlåtande, samt överjägmästarna i nedre Norrbottens,
Härnösands, mellersta Norrlands och Dalarnas distrikt. Länsstyrelsen i
Jämtlands län har överlämnat ett yttrande från lappfogden i länet.

För innehållet i den sakkunniges förslag samt i de däröver avgivna
yttrandena kommer jag att redogöra i det följande.

Fattigvården

bland

lapparna.

I detta sammanhang bör även något beröras frågan om fattigvården bland
lapparna.

Enligt det kommittén meddelade uppdraget skulle kommittén bland annat
företaga en genomgripande revision av de särskilda bestämmelser, som avsåge
lapparnas fattigvård. Frågan var inom kommittén föremål för utredning
men kunde icke slutföras på grund av begränsningen av den tid, inom
vilken kommitténs arbete skulle vara fullbordat. Emellertid tillkallade chefen
för socialdepartementet, efter därtill av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande,
den 9 oktober 1923 Widén att såsom sakkunnig inom departementet biträda
med utredning angående ordnande av fattigvården bland lapparna i riket.
Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade den sakkunnige den 25 september
1924 utredning och förslag i ämnet (Statens offentliga utredningar 1924: 58).
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, framlade Kungl. Maj:t genom
proposition (nr 108) för 1927 års riksdag förslag till nyorganisation av den
lapska fattigvården. Grunden för densamma var att fattigvården organiserades
enhetligt över hela området, att organisationen gjordes i största möjliga mån
likartad med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna följaktligen
bleve bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård, att sålunda de särskilda
lappförsamlingarna skulle upphöra, samt att staten bidroge såväl till kostnaderna
för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar.
Kungl. Maj:t hemställde, bland annat, att riksdagen måtte till fattigvård och
barnavård för lappar uppföra ett ordinarie förslagsanslag å 100,000 kronor
att användas i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen angivna
grunder.

Riksdagen biföll propositionen, varefter den 27 juni 1927 utfärdades
kungörelse angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar.

Enligt nämnda kungörelse utgår statsbidrag dels till fattigvårdssamhällen
och kommuner för deras kostnader för fattigvård och barnavård för lappar,
dels ock till fattigvårdssamhällen och kommunalförbund för uppförande eller
inrättande av särskilda ålderdomshem för lappar samt för sådan om- eller
tillbyggnad av dylikt hem, som närmast är att likställa med ombyggnad.
Statsbidrag må även utgå till fattigvårdssamhälle eller kommunalförbund
för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av redan
befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 23

Uti förevarande förslag bär den sakkunnige hemställt:

att det må ankomma på Kungl. Maj:t att å kronomark i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker ävensom å renbetesfjällen i Jämtlands län och
de till utvidgning av dessa tillköpta områden avsätta mark, varå bostadslägenheter
må av länsstyrelsen upplåtas med nyttjanderätt åt lappar, som
förut ägnat sig åt renskötsel men, utan att vara helt arbetsodugliga, likväl till
följd av minskad arbetsförmåga icke kunnat fortfara därmed, dock ej åt
den, som uppenbarligen skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning; att

länsstyrelsen må äga befogenhet att utan sammanhang med upplåtelse
av mark medgiva lapp, som här sägs, att på kronomark å omförmälda
trakter under de närmare villkor, som länsstyrelsen äger bestämma,
inom visst bestämt område till husbehov taga bränsle och slöjdvirke samt
jaga och fiska ävensom hålla getter till ett antal av högst fem för hushåll: att

det må ankomma på Kungl. Maj:t att på kronomark å omförmälda
trakter anvisa lämpliga områden, inom vilka länsstyrelsen äger att med
nyttjanderätt upplåta jordbruks}lägenheter åt lappar, vilka äro berättigade
att driva renskötsel men icke vidare äro i tillfälle att utöva denna näring
utan önska ägna sig åt jordbruk;

att till upplåtelse av lägenhet, som i det föregående avses, ej må anvisas
område, där upplåtelsen kan lända till förfång för de renskötande lapparna,
samt att upplåtelse av jordbrukslägenhet ovan odlingsgränsen i lappmarkerna
ej må äga rum med mindre synnerliga skäl därtill förekomma;

att i fråga om beskaffenheten av lägenhet, som här sägs, samt''de villkor,
på vilka upplåtelse av lägenhet må äga rum, skall lända till efterrättelse vad
den sakkunnige i vissa hänseenden föreslagit;

samt att medel, som inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller
å renbetesfjällen, skola enligt de bestämmelser, som givas av Kungl. Maj:t,
användas till förmån för lapparna.

Den sakkunnige har ansett, att — i likhet med vad som varit fallet uti de
föregående förslagen i detta ämne — de bestämmelser, vilka erfordrades förberedande
av möjligheter till nya jordupplåtelser för ifrågavarande ändamål,
borde begränsas till att avse sådana lappar, vilka vore berättigade att driva
renskötsel men av vissa anledningar vore förhindrade att utöva denna näring.
Yad angår upplåtelser i allmänhet å kronomark inom förberörda trakter
svntes, enligt den sakkunniges mening, icke vara anledning att såsom kommittén
föreslagit i förevarande sammanhang vidtaga omflyttning eller ändring
i bestämmelserna därom. I följd därav har i den sakkunniges förslag kungörelsen
den 3 juni 1915 bibehållits oförändrad.

Jag vill i det följande behandla de särskilda frågor, som böra beaktas vid
prövning av den sakkunniges förslag.

Den sakkunniges

förslag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Behovet av
jordupplåtelser
åt lappar
m. m.

Den

sakkunnige.

Rörande behovet av jordupplåtelser åt lappar yttrar den sakunnige:

»Enligt inhämtade upplysningar har den okontrollerade bosättningen i
lappmarksområdena åtminstone inom Norrbottens län under de senare åren
visat tendenser till ökning och anledning finnes antaga, att denna ökning
icke är av tillfällig natur. Renskötselns utvecklingsmöjligheter — redan förut
begränsade av betestillgången — hava nu blivit ytteriigare beskurna genom
den år 1919 med Norge avslutade konventionen, som avsevärt inskränker det
tillåtna renantalet för vissa byar. Bland annat på grund av denna omständighet
har i det nyligen framlagda förslaget till lag om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige rätten att driva renskötsel, vilken enligt gällande
lag är oinskränkt, ansetts böra begränsas. I följd härav måste man räkna
med, att det för framtiden kommer att förefinnas ett ökat behov av möjligheter
till bosättning för sådana lappar, som icke kunna vinna sin utkomst
genom renskötsel.

Enligt den av lappkommittén verkställda utredningen var antalet renskötande
och icke renskötande lappar vid 1920 års slut följande:

Fjällappar:

Ren-

skötande.

Icke ren-skötande.

Summa.

Norrbottens län ........................

..................... 1,690

1,241

2,931

Västerbottens län........................

.................... 306

1.393

1,699

Jämtlands län.............................

..................... 295

678

973

Övriga län....................................

..................... ■—

171

171

Skogslappar:

2,291

3,483

5,774

Norrbottens län............................

.................... 428

1.588

2,016

Västerbottens län.........................

.................... 56

277

333

Övriga, län.....................................

.................... —

6

6

484

1.871

2.355

De icke renskötandes antal uppgick alltså vid sagda tidpunkt till nära
det dubbla mot de renskötandes. Av lapparnas hela antal var endast 34.2 %
renskötande, under det de icke renskötande utgjorde 65.8 %. I de renskötandes
antal äro därvid inräknade kvinnor och barn inom de familjer,
vilka hava renskötsel till näringsfång. Det visar sig av de anförda siffrorna,
att bland skogslapparna övergången från renskötseln till andra yrken varit
vida större än bland fjällapparna, ett förhållande som otvivelaktigt beror på
de större möjligheter till en dylik övergång, som för skogslapparna erbjuda
sig på grund av deras bostads- och näringsförhållanden.

Enligt samma utredning fördelade sig lappar:
huvudgrupper, nämligen

a) rens/cötande:

Enbart renskötande ...................................................

Renskötsel och jordbruk .........................................

Renskötsel och annat yrke än jordbruk...................

b) icke renskötande :

Enbart jordbrukande .....

Annat yrke än jordbruk
Tjänare hos icke lappar..

.Lösa arbetare .................

Övriga icke renskötande

efter yrken

i följande

Antal.

Procent.

..... 2,038

25.1

..... 676

8.3

61

0.8

2,775

34.2

..... 2,886

35.5

261

3.2

82

1.0

604

7.4

..... 1,521

18.7

5,354

65.8

Kanyl. Maj.ts proposition nr 25

•

''isar sig av (lossa siifror, att de lappar, för vilka renskötsel utgör
(let egentliga försörj ningsmedlet, numera utgöra allenast en fjärdedel av hela
antalet lappar. Därtill kommer icke fullt 1/10 sådana som jämte renskötseln
idka jordbruk eller andra yrken. Särskilt bland skogslapparna, inom vilka,
som förut är nämnt, övergivandet av renskötseln fortgått kraftigast, är det
endast */t av de renskötande, som hava enbart renskötsel till vrke. Bland
de 484 renskötande skogslapparna äro nämligen endast 118 eller 24.4 % enbart
renskötande. Hos fjällapparna är proportionen av enbart renskötande
vida större; av 2,2111 renskötande äro 1,1)20 eller 83.8 % enbart renskötande.
Men det är ytterligare att märka, att även bland den fjärdedel av lapparna,
som helt ägnar sig åt renskötseln, ett betydligt antal vänt sig från det
nomadiserande levnadssättet och, i stället för att bo i kåta, åt sig uppfört
fasta, bostäder av timrade stugor eller torvgammer med murad spis.

Det_ torde vara naturligt att de, vilka icke vidare kunna fortsätta med
rennäringen, i första hand uppsöka jordbruket såsom näringsfång, och vitsordas
detta av hittills vunnen erfarenhet. Det lärer under sådana förhållanden
få anses såsom en staten åliggande skyldighet att förhjälpa dessa lappar till
lägenheter, som lämpa sig för dem.

Bortsett från de vådor för renskötseln, som äro förbundna med den
okontrollerade bosättningen, har denna medfört olägenheter även i andra
hänseenden. De s. k. fiskarlapparna hava i allmänhet slagit sig ned vid
sjöar och vattendrag med tanke mera på möjligheter till fiske än på framtidsutsikter
för jordbruket. På de flesta platserna lärer emellertid utbytet
av fiske och jakt år för år avsevärt minskas. Avsättningsmöjligheterna äro
mångenstädes mycket dåliga, då samfärdsmedel saknas. Vägar, skolor
m. m., som vore nödvändiga, om bosättningen finge fortgå, skulle bliva
mycket dyrbara. Redan nu lärer det allmänna fått vidkännas avsevärda
utgifter för dessa vid sjöar bosatta lappar, då eu stor del av dem åtnjuta
fattigunderstöd; och antalet av sådana understödstagare ökas alltjämt. Det
torde alltså jämväl föreligga ett allmänt intresse av att åtgärder vidtagas för
tillgodoseende av förvärvsmöjligheter åt icke renskötande lappar, som eljest
skulle hemfalla under fattigvården.

Nödvändigheten härav har även tidigare vunnit beaktande. I sådant hänseende
må erinras om att vid avvittringen ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna
avsatts områden för att i framtiden upplåtas till nvbyggeslägenheter
åt lappar, som helt eller huvudsakligen övergivit nomadlivet.»

Rörande frågan, vilka lappar böra komma i åtnjutande av de föreslagna
upplåtelserna, anför den sakkunnige i huvudsak:

»På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen har man att bland
de lappar, varom här är fråga, urskilja tre olika kategorier, nämligen dels
sådana lappar, som på grund av ålder eller sjukdom icke äro arbetsföra och
på den grund övergivit nomadlivet, dels sådana lappar, som förut ägnat sig
åt renskötsel, men utan att vara helt arbetsodugliga, likväl till följd av
minskad arbetsförmåga icke kunnat fortfara därmed, dels ock sådana lappar,
som äro fullt arbetsföra men på grund av renstammens begränsning eller av
andra orsaker övergivit nomadlivet.

Vad angår den första kategorien eller de lappar, som på grund av ålder
eller sjukdom icke vidare äro arbetsföra, äro dessa, sedan den lapska fattigvardsfrågan
vid innevarande års riksdag vunnit sin lösning, att behandla i
enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser och skola därför här lämnas
åsido.

Beträffande sådana mindre arbetsföra lappar, vilka icke omhändertagas av
fattigvården, synes tillfälle böra beredas dessa att med nyttjanderätt förvärva

2(j Kungl. DTaj.-ts proposition nr 206.

bostadslägenheter, där de kunna försörja sig med jakt och fiske samt föda
några getter och möjligen någon ko. Lägenhetsinnehavaren synes böra erhålla
rättighet att på kronans mark fritt taga nödigt byggnadsyirke på villkor,
som angivas i upplåtelsekontraktet, men understöd i form av odlings- eller byggnadsbidrag
torde icke böra ifrågakomma.

Åt den tredje kategorien lappar, varom här är fråga, synes böra upplåtas
jordbrukslägenheter av den storlek, att innehavaren jämte familj därå kan
hava sin bärgning. A lägenheten bör kunna hållas nagra kor samt möjligen
även häst varjämte möjlighet till jakt och fiske bör finnas.

De som i främsta rummet böra komma i åtnjutande av dylika upplåtelser
äro sådana lappar, som till följd av renbetesmarkernas otillräcklighet i förhållande
till renstammens storlek icke vidare äro i tillfälle att ägna sug åt
renskötsel. Därnäst synes även sådana lappar härtill kunna komma ifråga,
vilka genom olycksfall eller andra omständigheter förlorat sina, renar eller
större delen av dem och icke lämpligen kunna återgå till renskötseln.:

Vidkommande frågan om avsättande av mark för upplåtelser åt lappar
anför den sakkunnige:

; För beredande av möjlighet att upplåta lägenheter av ovan angiven beskaffenhet
synas vissa områden för detta ändamål böra avsättas. Härvid
bör tillses att sådana platser väljas, att lägenhetsinnehavarna icke komma
att sakna möjlighet till jakt och fiske, vilket under den första tiden, innan
jorden kan lämna avkastning, utgör för nybyggarna kanske det viktigaste
medlet till uppehälle. Vid utväljande av dessa områden bör hänsyn även
tagas därtill att lägenheterna icke ma förläggas så långt. avlägset från väg,
att ej innehavarna någorlunda lätt kunna komma fram till allmän kommunikationsled
och handelsplats. Därjämte bör noga iakttagas, att lägenheterna
icke bliva till men för de renskötande lapparna.

Lägenheterna böra icke förläggas enstaka. De till jordbruk avsedda
lägenheterna, här nedan kallade jordbrukslägenheter, böra förläggas i kolonier
om exempelvis 3 ä 4 lägenheter i närheten av varandra. Eu sadan
planläggning av upplåtelserna betingas av hänsyn till svårigheterna för enstaka
familjer att i de trakter, varom här är fråga, avvara stödet av grannar.
Den erfarenhet, man vunnit från statens tidigare jordupplåtelser, har visat
nödvändigheten av att lägenheterna sammanföras på sådant sätt. I närheten
av sådana kolonier kunna lämpligen upplåtas lägenheter, avsedda huvudsakligen
till bostäder åt den andra av förut omförmälda kategorier lappar. Här
senast omnämnda lägenheter kallas nedan bostadslägenheter......

Till ovan angivna ändamål torde i den mån de befinnas lämpliga, i första
hand böra användas sådana marker, som vid avvittringen avsatts för upplåtelser
åt lappar ävensom till utvidgning av renbeteslanden inköpta fastigheter.
Yad sistnämnda fastigheter beträffar föreligger för övrigt redan enligt
gällande lag liksom enligt 56 § i det nya förslaget till renbeteslag tillfälle
att upplåta arrenden å desamma åt såväl lappar som icke lappar, av
vilken möjlighet även lappar begagnat sig, ehuru i ringa utsträckning. I
den mån kronans marker icke förslå, torde det böra undersökas, huruvida
lämplig mark i enskild ägo må kunna förvärvas för sagda ändamål, en undersökning,
som emellertid icke omfattas av förevarande utredning, vilken endast
avser upplåtelse av kronomark.

Upplåtelse av de lägenheter, varom här är fråga, torde inom de av
Konungen för ändamålet avsatta områden böra meddelas av Konungens befallningshavande.
Ovan odlingsgränsen må upplåtelse av jordbrukslägenhet
icke förekomma med mindre synnerliga skäl därtill föreligga. Medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr

27

aom inflyta genom upplåtelse ovan odlingsgränsen, torde höra tillfalla lappfonderna.
»

IInträffande den sakkunniges uttalande i denna del hava olika meningar
kommit till synes i de avgivna utlåtandena.

Statskon tovat har ansett klokt och med billigheten överensstämmande, att

Yttranden
liv er den sak
kunniges
förslag.

krouomark upplätes åt lappar, som icke vore i tillfälle att utöva renskötsel, Statskontoret,
helst som upplåtelsen skulle ordnas på sådant sätt, att den icke bleve till
skada för detta lappbefolkningens ursprungliga näringsfång.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som Länsstyrelsen
framhållit att det — såväl i betraktande av det intrång, som särskilt i nämnda -Nor^“ttcns
liin med det allmännas tillstädjande ägt rum å lapparnas gamla uppehållstrakter
som ock på grund av det tvångsingripande från det allmännas sida
för nedbringande av renstammen, som nödvändiggjorts genom bestämmelserna
i konventionen med Norge — såvitt berörda län beträffade, syntes länsstyrelsen
påkallat och nödvändigt, att från statens sida åtgärder vidtoges>
som möjliggjorde för vissa lappar att genom övergång till fast bosättning
skaffa sig utkomst på annat sätt än hittills varit brukligt för dem.

Vidare har länsstyrelsen anfört:

»Den sakkunnige synes hava förutsatt, att här berörda upplåtelser i regel
skulle meddelas från mark nedanför odlingsgränsen, under det att upplåtelser
ovan sagda gräns finge ske endast då synnerliga skäl därtill förekomme.

Vid den markundersökning, varom länsstyrelsen (enligt vad ovan nämnts)
föranstaltat, bär framgått, att tillgång på mark, lämplig att upplåtas för
det ändamål, varom här är fråga, är tillfinnandes inom Ärjepluogs, Jokkmokks,
Gällivare och Jukkasjärvi socknar, varemot lämplig mark ej kunnat
påträffas inom Karesuando socken. De markområden, som påträffats, äro
emellertid undantaglöst belägna ovanför odlingsgränsen, men då de utan
.skada för de renskötande lapparna kunna tagas i anspråk för bär avsedda
upplåtelser, synes den omständigheten, att de äro belägna ovanför odlingsgränsen,
icke böra avhålla från att så sker. Det torde, såvitt detta län beträffar,
tvärt om vara lämpligast, att upplåtelserna ske från mark ovanför
odlingsgränsen, där fisket och jakten, som ovillkorligen måste lämna lägenhetsinneliavarna
stöd i deras utkomst, äro mest givande, och där lappen återfinner
den miljö, vari lian bäst finner sig tillrätta. De markområden, som
befunnits lämpliga för upplåtelse, utgöras dels av mark i kronans ägo, dels
ock, ehuru i mindre utsträckning, av enskilda tillhörig mark, som för ändamålet
måste förvärvas. På grund av innebörden i det syfte, som skall
främjas med dessa upplåtelser, finner länsstyrelsen i likhet med den sakkunnige
det riktigast, att länsstyrelsen och densamma underställd organisation
för lappväsendet får sig anförtrott att omhänderhava dessa upplåtelser
och vad därmed sammanhänger, och att de markområden, som för ändamålet
tagas i anspråk, underställas länsstyrelsens förvaltning i här ifrågavarande
avseende.»

I denna fråga yttrar kammarkollegium: Kammar »Ehuruväl

förslaget uttryckligen utgår från att till upplåtelse av lägenhet, kollegium,
som här avses, ej må anvisas område, där upplåtelsen kan lända till förfång
för de renskötande lapparna, samt att upplåtelse av jordbrukslägenliet ovan
odlingsgränsen i lappmarken ej må äga rum, med mindre synnerliga skäl
därtill förekomma, ställer kollegium sig synnerligen tveksam till förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Domän styrelsen.

28

att möjliggöra upplåtelser av jordbrukslägenketer ovan odlingsgränsen på de
i förslaget angivna villkor. Dessa villkor äro av den beskaffenhet, att den
upplåtna nyttjanderätten starkt erinrar om ständig besittningsrätt, och fråga
är om från det allmännas sida det skall visa sig möjligt att motstå i sinom
tid säkerligen framkommande krav om en dylik nyttjanderätts omvandling
till äganderätt. Kollegium vill erinra att, ehuru man vid tillkomsten av
odlingsgränsförfattningen avsåg att därefter omöjliggöra nya bosättningar
ovan odlingsgränsen, sådana likväl till nomadlapparnas skada i icke ringa
omfattning tillkommit, varefter desamma av myndigheterna måst legaliseras.
Utan tvivel tillkommer det lapparna eu primär rätt att för bedrivande av
renskötsel tillgodogöra sig dessa trakter av lappmarken. Intrånget i denna
rätt genom bosättningar förringas icke därav, att intrånget härrör av personer
av lapskt ursprung. Eventuella rätts- och intressekonflikter mellan de
nomadiserande lapparna och den bosatta befolkningen komma helt visst
icke att mildras därav att den senare är av lapsk eller blandad svensk och
lapsk ras. Då, såsom den sakkunnige betonat, den redan förut begränsade
betestillgången för de renskötande lapparna blivit ytterligare beskuren genom
den år 1919 med Norge avslutade konventionen, samt erfarenheten visat eu
påtaglig benägenhet hos lokalmyndigheterna att i strid mot odlingsgränsförfattningens
grundsats tolerera nya bosättningar inom de områden, vilka
äro den nomadiserande lapska befolkningen uteslutande förbehållna, anser
kollegium försiktigheten bjuda att, därest likväl, när synnerliga skäl därtill
förekomma, jordbrukslägenheter ovan odlingsgränsen anses böra under nyttjanderätt
upplåtas åt lappar, vilka äro berättigade att driva renskötsel, men
icke vidare äro i tillfälle att utöva denna näring, utan önska ägna sig åt
jordbruk, detta måtte ske under betydligt snävare villkor än vad den sakkunnige
föreslagit. ;>

Anmärkningar mot den sakkunniges förslag hava vidare framställts av
domänstyr elsen, som till en början sammanfattat innehållet i de till styrelsen
inkomna utlåtandena. Härom anför styrelsen i huvudsak:

»Överjägmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Härnösands,
Mellersta Norrlands och Dalarnas distrikt hava samtliga mer eller mindre
direkt tagit avstånd från tanken att bereda den fullt arbetsdugliga lappallmoge,
som icke vidare ägnar sig åt renskötseln, en särställning såsom kolonister
jämförd med landets övriga innebyggare. De hava nämligen framhållit,
att de skäl, som givit den nomadiserande lappbefolkningen vissa privilegier,
icke längre äro tillfinnandes, så snart denna folkstam upphört med
renskötseln. Yissa av över jägmästarna hava emellertid givit berättigande åt
tanken, att en nomadiserande folkstam, som av omständigheternas makt
drives att övergå till ett annat och för den mindre naturenligt levnadssätt,
borde av humanitära skäl särskilt omhändertagas, men ändock icke kunnat
av den anledning godkänna den sakkunniges förslag. Beträffande upplåtelser
av bostadslägenheter hava flera av över jägmästarna framhållit, att åtgärden
endast vore ett led uti att förbereda innehavarna på att emottaga det
fattigvårdsunderstöd, som snart nog och i varje fall i längden icke kunde
undgås. Av den anledningen och då för de helt orkeslösa lapparnas omhändertagande
numera vore i fattigvårdslagstiftningen vederbörligen sörjt,
hava överjägmästarna så gott som enstämmigt avstyrkt denna form av upplåtelse.
Beträffande sådana fullt arbetsföra lappar, vilka förlorat sina renar,
men i övrigt ägde förutsättning att fortfarande bibehållas såsom renskötande,
hava över jägmästarna jämväl framhållit, att det vore riktigare att dessa
lappar g6nom lån ur lappfonderna bereddes tillfälle att fortsätta med renskötseln
i stället för att nedsättas såsom jordbrukskolonister, vartill de i

Kuntjl. Maj.ts proposition nr ''‘Uti, 29

regel, enligt överjägmästarnas förmenande, vore mindre lämpliga. De flesta
överjägmästarua liava slutligen ställt sig antingen helt avvisande eller ganska
tveksamma beträffande förslaget att lapp utan samband med markupplåtelse
ma genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningsliavande erhålla tillstånd
att å, kronomark taga virke, föra getter å bete, samt utöva jakt och fiske.
Ovorjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har helt avstyrkt förslaget i
vad det avser trakterna nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna.»

För egen del har styrelsen anfört:

»Styrelsen kan i stort sett ansluta sig till de principuttalanden, som kommit
tillsynes uti (hi här refererade yttrandena från vissa överjägmästare.
Sålunda finner styrelsen det fullt berättigat och ur social synpunkt synnerligen
önskvärt, att all möjlig omtanke ägnas åt den kategori av landets innevånare,
vilket det här är fråga om eller den lapska befolkning, som av omständigheternas
makt tvingas att övergiva sitt nomadiserande levnadssätt.
Styrelsen är emellertid mycket tveksam, huruvida det avsedda målet verkligen
kan nås med de nu föreslagna upplåtelserna och detta av det skäl, att
det vill synas styrelsen, som om den sakkunnige icke tillräckligt fäst avseende
vid att nomaden i samma mån, som han övergår till att bliva bofast
och ägna sig åt, såsom här ifrågasättes, en nybyggarverksamhet med därav
följande jordbruk snart nog kommer att assimileras med landets svenska
befolkning. Det är av denna anledning, som styrelsen för sin del finner det
mindre välbetänkt att anordna vad man skulle kunna kalla reserverade områden,
inom vilka skulle finnas dels jordbrukslägenheter, upplåtna med
frygg^d besittningsrätt för eu tid av 150 år, dels bostadslägenheter avsedda
för mindre arbetsföra lappar under deras återstående livstid, och vilka lägenheter
efter kort tid ånyo skulle beläggas med liknande innehavare. Den
sakkunniges förslag'' i denna del synes vara byggt på den förutsättningen,
att en rasgemenskap allt fortfarande skulle bestå emellan dessa tvenne olika
kategorier av lägenketshavare inom ett dylikt reserverat område. Enligt
styrelsens uppfattning kommer emellertid inom ganska kort tid att å jordbrukslägenheterna
finnas eu befolkning av övervägande svensk ras, vilken
helt visst icke kommer att med blida ögon se sig betungad med omvårdnaden
av dessa ålderstigna, mindre arbetsföra lappar, som nedsatts och
komma att nedsättas å de angränsande bostadslägenheterna.»

Beträffande den föreslagna rätten för lägenhetsinnehavare att utöva jakt
å kronans marker nedanför odlingsgränsen har styrelsen framhållit, att då
det rörde sig om en fattig fjällbefolkning, som varit van att utnyttja sin
jakträtt förnämligast genom att utsätta snaror och andra giller, nämnda jakträtt
syntes vara av relativt ringa betydelse å kronans marker inom lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen, enär enligt gällande jaktstadga det icke
vore tillåtet att där använda dylika fångstredskap. Enahanda vore förhållandet
beträffande renbeteslanden i Jämtlands län nedanför skyddsskogsgränsen.

Vad angår förslaget om upplåtande av jordbrukslägenheter till den fullt
arbetsföra lapska allmoge, som övergivit nomadlivet, har styrelsen ansett,
att inga skäl kunde andragas för den uppfattning, att nämnda allmoge vid
en kolonisation av ödemarkerna skulle beredas en särställning jämförd med
rikets övriga innebyggare. Styrelsen anslöt sig i detta avseende helt till
vad överjägmästarna därom anfört. Till stöd för denna uppfattning har sty -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

relsen även åberopat den av Holmbäck författade avhandlingen om lappskattelandsinstitutet
och dess historiska utveckling, däri Holmbäck uttalat,
att den lapparna tillerkända särställningen tydligen avsåge blott renbetet
och vad därmed sammanhängde. Som en konsekvens därav måste enligt
styrelsens mening uppkomma det förhållandet, att då lappen övergivit renskötseln,
han också förlorat de därmed tidigare förenade privilegierna. Ville
man således bereda en lapp möjlighet att som nybyggare deltaga i kolonisationen
på kronans marker inom ödebygdsrayonen, borde honom tillerkännas
samma rättigheter, men också åläggas samma skyldigheter som övriga
nybyggare.

Vidare anför styrelsen:

»Härmed är man inne på det stora problem, med vars lösning statsmakterna
allt fortfarande äro sysselsatta, nämligen ödemarkskolonisationen på
kronans marker. De hittills gjorda erfarenheterna vid denna kolonisation
mana till försiktighet. Betydelsen av att enhetliga villkor tillämpas vid
denna markupplåtelse har av Eders Kungl. Maj:t särskilt beaktats. I detta
avseende får styrelsen erinra om det uppdrag styrelsen erhöll den 6 juni
1925 ifråga om "dels beredande av förbättrade villkor för innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp, dels åstadkommande av rationella bestämmelser
och villkor vid eventuellt fortsatt upplåtelse av dylika lägenheter.
Styrelsen har för avsikt att inom den allra närmaste tiden inkomma med
underdånigt utlåtande och förslag rörande dessa spörsmål. Härvid kommer
styrelsen att föreslå en ny form för nybyggarverksamhet å kronans marker
inom ödebygdsrayonen.

Såsom villkor "för att en dylik kolonisation över huvud taget må komma
till stånd, har styrelsen uppställt fordran på, att tillräcklig för odling fullt
lämplig mark skall vara att tillgå, att arbete skall kunna beredas nybyggaren
å kronans marker i avsevärd omfattning under en rätt lång tid framåt, att
nybyggaren skall vara en duglig skogsarbetare samt att avsevärda odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet tillerkännas denne. Med denna uppfattning
om de oundgängliga förutsättningarna för eu framgångsrik kolonisation
å statsskogarna inom lappmarkerna måste styrelsen anse det mindre
lyckligt, om nu för lappbefolkningens vidkommande skulle tillskapas ytterligare
en form av bosättning på dessa kronans marker, beträffande vilken
domänstyrelsen icke skulle kunna öva något inflytande.

Visserligen kan den invändningen göras att en lapp, som från nomadlivet
övergått till jordbrukskolonisation i ödemarkerna, icke har samma anspråk
på livet som en nybyggare av svensk ras och därför kan reda sig med
mindre kontanta inkomster och sålunda icke fordrar arbetsförtjänst i samma
omfattning som den senare, men då erfarenheten bland annat från tidigare
upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter till lappar, vilket förekommit
i åtskilliga fall inom Norrbottens län, visat, att lappen efter fast bosättning
dels fort nog tillägnar sig svenskens seder och bruk med därav följande
pretentioner på livet, dels ofta ingår gifte med kvinna av svensk ras, befarar
styrelsen på goda grunder att, redan innan en andra generation vuxit upp
på dessa jordbrukslägenheter, krav komma att framställas på att lägenhetshavarna
skall beredas tillfälle till arbetsförtjänst å kronans marker. Skulle
sålunda emot styrelsens avstyrkande upplåtelse av jordbrukslägenheter enligt
det föreliggande förslaget komma till stånd, finner sig styrelsen nödsakad
att nu inför Eders Kungl. Maj:t framhålla vikten av att varken sty -

Kungl. .)/uj:t.i projtusition nr ‘2<)tj. I

relsen eller den lokala statsskogsförvaltningen bör anses skyldig att tillhandahålla
dessa liigenhetshavare arbete.

Vad nu anförts avser huvudsakligen kronans marker inom lappmarkerna
och nedanför odlingsgränsen, men gäller också i viss omfattning renbetes)anden
inom Jämtlands län, såsom också överjägmästaren i Mellersta Norrlands
distrikt påpekar. Här torde emellertid de naturliga förutsättningarna
för eu ökad bosättning icke förefinnas i samma omfattning som inom vissa
delar av lappmarkerna, men synes denna omständighet icke utgöra skäl för
att frångå principen om enhetliga grunder vid ödebygdskolonisationen å
kronoinarkerna.

Styrelsen har såsom sammanfattning av sin uppfattning framhållit, att
upplåtelse av bostadslägenheter och jordbrukslägenheter i den form och på
de villkor som av den sakkunnige föreslagits icke borde ske, att, därest bostadsfrågan
för arbetsföra lappar, som icke ansetts kunna bibehållas vid
renskötseln, skulle ordnas, detta borde ske antingen genom upplåtelse av
fjällägenheter å kronans marker ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen
eller genom upplåtelse å annan kronomark av lägenhet på de villkor, som
gälla för rikets innebyggare i övrigt, att, därest för mindre arbetsföra lappar,
vilka upphört med renskötseln, bostadsfrågan måste lösas i särskild ordning
på kronans marker ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen anordnades
särskilda mindre kolonier i närheten av kommunikationsled, varigenom dessa
lappar kunde erhålla fattigvårds- eller annan hjälp genom vederbörande myndigheter.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande erinrat om de villkor, som enligt
kungörelsen den 18 juni 1909 gälla beträffande upplåtelser av mark nedom
odlingsgränsen å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen. Efter att hava berört, att enligt kungörelsen upplåtelse finge ske
endast till obemedlad eller mindre bemedlad sökande, vilken ägde god frejd
och gjort sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt ägde förutsättningar
för drivande av mindre jordbruk, anför styrelsen:

»Liknande kvalifikationer torde även böra krävas av sådana lappar, vilka
skola tilldelas odlingslägenheter i enlighet med föreliggande förslag. Bestämmelserna
i nyssnämnda kungörelse torde ej heller utgöra hinder för
upplåtelse av odlingslägenhet av sagda art även åt lappar. Under sådana
förhållanden synes det lantbruksstyrelsen mindre lämpligt, att på samma
kronopark och kanske i omedelbart grannskap av tidigare upplåtelser nya
sådana enbart av rasskäl verkställas på andra villkor och av annat statligt
organ än hittills. Då härtill kommer, att verkställigheten av vederbörande
länsstyrelses beslut ävensom tillsyn, utstämpling av virke in. m. måste ske
under samverkan med domänverket, synes det lämpligast, att alla upplåtelser
av odlingslägenheter med nyttjanderätt å kronoparker nedom odlingsgränsen
ske genom domänstyrelsen och att även beträffande ifrågavarande lappar bidrag
utgå jämlikt ovannämnda kungörelse den 18 juni 1909.

Beträffande upplåtande av odlingslägenhet ovanför odlingsgränsen ställa
sig förhållandena något annorlunda, enär enligt kungörelsen den 3 juni
1915 angående upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan
odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förbud utfärdats
mot nya upplåtelser i annan ordning, än som stadgas i lagen om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898. Såsom i

Lautbruks styrelsen.

Länsstyrelsen
i Västerbottens
län.

32 Kungl. Maj:ts jiroposition nr 206.

föreliggande betänkande framhålles, förefinnas dock även ovan odlingsgräns
sen områden, vilka utan förfång för renskötseln borde kunna upplåtas åt
lappar för jordbruksändamål. Emellertid borde detta ske endast undantagsvis
och efter noggrann prövning. Enligt lantbruksstyrelsens mening tala
flera skäl för att dylik bosättning borde medgivas i den utsträckning, som
är möjlig utan men för renskötseln. Sålunda är jordmånen å odiingsområdena
därstädes ofta både mera lättbrukad och näringsrik än å kronoparkerna
nedom odlingsgränsen. A sistnämnda trakter finnes — såsom verkställd
inventering ådagalagt — för odlingsändamål endast mer eller mindre
stenbunden moränjord samt stora, plana myrar, vilka för uppodling kräva
avsevärda dikningsarbeten. Ovan odlingsgränsen åter utgöres odlingsj orden
ej sällan, då ren silurjord icke anträffas, av issjösediment och myrmarkerna
äro smärre och sluttande, varigenom torrläggningen kan inskränkas till upptagande
av lagg- och tegdiken. Genom upplåtelse åt bofasta lappar av dylika
för reuskötseln obehövliga områden skulle nu outnyttjade marker komma
till användning och lapparna därjämte kvarliållas i den miljö, som dock för
dem är den naturligaste. Xågra slitningar mellan renägare och bofasta
torde knappast vara att befara. Lappkommittén har själv framhållit, att de
bofasta lapparna av rashänsyn manas till överseende ifråga om skadegörelse
genom renar.»

Läivtstyrelsen 1 Västerbottens län har i sitt utlåtande framhållit, att inom
länet tillämpades tre former av upplåtelser från kronojord, nämligen upplåtelser
av skogstorp, odlingslägenheter och kolonat. Av dessa upplätes
de två förstnämnda slagen av lägenheter av domänstyrelsen och den sistnämnda
formen av länets kolonisationsnämnd. Till dessa tre former av
upplåtelser skulle enligt det föreliggande förslaget läggas ytterligare två
nämligen åt lappar upplåtna bostadslägenheter och jordbrukslägenheter,
vilka skulle upplåtas av länsstyrelsen. Härom anför länsstyrelsen vidare:

»Inför de nu påpekade förhållandena, nämligen den möjlighet till erhållande
av jordbrukslägenhet å kronomark nedom odlingsgränsen, som redan
finnes, och den dualism i liandliavandet av hithörande ärenden, som redan
föreligger och knappast torde böra givas än vidare utsträckning, synes det
Eders Kungl. Maj ds befallningshavande påkallat att söka till besvarande
upptaga frågan, huruvida särskilda åtgärder i den nu föreslagna riktningen
äro av nöden, då det gäller förhållandena nedom odlingsgränsen. Eders
Kungl. Majds befallningsliavande anser sig böra besvara denna fråga nekande
i vad den rör upplåtelse av jordbrukslägenheter. Den möjlighet, som föreligger
att på kronomark erhålla upplåtelse av odlingslägenhet, anser Eders
Kungl. Majds befallningsliavande kunna täcka uppstående behov av jordbrukslägenheter
för lapparnas räkning. Eftersom vid eventuell upplåtelse
av sådan fråga är om åstadkommande av jordbruk utav den storlek, att
innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning’, så måste man utgå
från att på sökandens personliga förutsättningar för upparbetande av ett
dylikt jordbruk ställas fullt ut lika stora fordringar som på var och eu
annan, vilken i skogsbygden vill grundlägga ett eget jordbrukarehem. Motsvarar
han ej dessa förutsättningar, så kommer han att sakna utväg till
nödtorftig försörjning. Det vore därför enligt Eders Kungl. Majds befall -ningsliavandes mening ett missgrepp att söka till utövare av jordbruksnäring
överföra sådana förut renskötande lappar, vilka icke kunna anses
kvalificerade att erhålla odlingslägenheter enligt kungörelsen den 18 juni
1909. Följden skall endast bliva, att stat eller kommun får träda hjälpande
emellan. — Om man nu på de lappar, som vilja komma i besittning av en

Kungl. Maj tis proposition nr 206. 33

jordbrukslägenhet uppställer sådana fordringar, som Liders Kung]. Maj:ts
befallningshavande härovan angivit, så torde mången måhända mena, att
ingen lapp kan fylla desamma. Detta vore emellertid ett underskattande av
. lapparnas förmåga att bedriva jordbruk. Det tinnes inom länets fjällbygd
många exempel på att förutvarande nomader utöva jordbruksnäringen med
lika stor framgång som deras grannar av svensk folkstam. Inför detta
faktiska förhållande, som torde vara välbekant inom det område, där de
verka, skulle det vara ägnat att hos den icke lapska befolkningen uppväcka
avund och missnöje, om den lapska nybrukaren bereddes särskilda
förmåner, vilka ej komme alla till del. Från beslut, som skulle skapa eu
dylik sinnesstämning, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande på det
bestämdaste avråda.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening borde alltså
prövning av ansökan från lapp, som önskar erhålla jordbrukslägenhet å
kronomark nedom odlingsgränsen, åligga domänstyrelsen och behandlas
enligt bestämmelserna i 190!) års kungörelse. Kan sökanden därvid visa,
att han till följd av renbetesmarkernas otillräcklighet i förhållande till renstammens
storlek icke vidare är i tillfälle att ägna sig åt renskötsel, så bör
vid prövningen av hans ansökan hänsyn härtill tagas. Detsamma bör ock
yara förhållandet, om sökanden genom olycksfall eller andra omständigheter
förlorat sina renar eller större delen av dem och därför icke lämpligen kan
återgå till renskötseln. Är någon av dessa båda omständigheter för handen,
sa bör detta vara ett avgörande skäl för bifall till ansökningen, om
lämplig jord finnes. Den företrädesrätt, som därigenom lämnas förutvarande
renskötande lappar framför de om en odlingslägenhet möjligen medtävlande
av icke lapsk extraktion, torde böra kompenseras med skyldighet
för vederbörande att ikläda sig ansvar för att intrång och svårigheter ej
beredas de renskötande lapparna vare sig av honom själv eller av personer,
som vistas å lägenheten. Överträdelse av sådant i kontraktet om lägenheten
intaget påbud bör ovillkorligen medföra arrendets förverkande.»

Länsstyrelsen berör härefter de villkor, som enligt förslaget skulle gälla
för upplåtelse av bostadslägenheter åt lappar, samt framhåller, att då kontant
kyggnadshjälp icke skulle utgå till innehavare av dylika lägenheter, de uppförda
byggnaderna helt visst komme att bliva synnerligen primitiva och
säkerligen ofta föga människovärdiga. Härefter anför länsstyrelsen bland
annat:

»Genom det Kungl. Maj ds befallningshavande tillämnade uppdraget att bestämma
byggnadernas antal och beskaffenhet har förslagsställaren troligen
avsett att vinna säkerhet mot lägenheternas bebyggande på ett olämpligt
sätt. Men förslaget innehåller inga som helst bestämmelser om huru dessa
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut skola övervakas och vilka åtgärder
skola vidtagas, därest föreskrifterna åsidosättas. Avhysning av en fattig
lapp, som efter bästa förstånd och i mån av sina ekonomiska tillgångar sökt
reda sig tak över huvudet, kan väl knappast böra tänkas ifrågakomma. Ett
föreläggande om byggnadernas förbättrande vore meningslöst, då helt visst
i de allra flesta fall intet funnes att taga, därest föreläggandet icke åtlödes.
Sedan nu sökanden och hans hustru, efter att kortare eller längre tid innehaft
lägenheten avlidit, sannolikt såsom största tillgång efterlämnande sitt
å lägenheten nedlagda arbete, inträder staten såsom arvtagare till resultatet
av detta, måhända mot en ersättning för byggnadsarbetet, men däremot ej
för utförda odlingar, vilka dock kunna — och troligen även så göra —
representera det egentliga och mest bestående värdet. Sin utkomst beräknas

Bilianq till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 174 höjt. (Nr 206.) 392 28 3

34

Kungl. ]\[aj:ts proposition, nr 206.

dessa lappar i huvudsak erhålla av jakt och fiske samt en till fem getter
begränsad kreatursstock. Vad beträffar trakterna nedom odlingsgränsen, få
vid jakt, därest domänstyrelsen med iakttagande av föreskrifterna i kungörelsen
den 25 november 1927 finner upplåtelse av rätt till sådan böra äga
rum, icke användas de billiga fångstmetoder med snaror eller dylika giller,
vilka kunna tänkas göra jakten ekonomiskt inbringande för de här ifrågasatta
utövarna av densamma. Det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida
jakträtten i dessa trakter kan anses innebära en förmån av sådan betydelse,
att den lämnar något avsevärt bidrag till vederbörandes försörjning. Och
då ett jordbruk med den begränsning, som förslaget ifrågasätter, icke heller
kan anses vara tillräckligt för lägenhetsinnehavarnas utkomst, så synes det
Eders Kungl. Maj ds befallningshavande föreligga den allra största sannolikhet
för att ett bifall till förslaget leder till uppkomsten av en i ekonomiskt
avseende mycket svagt utrustad grupp av medborgare. Det bör vid bedömandet
av dessa påståendens sannolika överensstämmelse med en blivande
verklighet allt fortfarande hållas i minne, att de lappar, åt vilka bostadslägenheter
upplåtas, hava en nedsatt arbetsförmåga och därför knappast
kunna påräkna att genom grovarbete erhålla något väsentligt tillskott till de
härovan nämnda inkomstkällorna.

Enligt de särskilda bestämmelserna, som borde lända till efterrättelse vid
upplåtelse av bostadslägenhet, skvdle Kungl. Maj ds befallningshavande sedan
lägenhet återfallit till Kronan, ånyo upplåta densamma till lapp, varvid eu
billig avgift kunde för nyttjanderätten fastställas. Enligt Eders Kungl. Majds
befallningshavandes mening torde före varje sådan ny upplåtelse tillträdaren
komma att framställa fordran på ingående reparation av de sannolikt tämligen
bristfälliga byggnaderna. En sådan, troligen mycket välgrundad begäran
skall Kronan knappast kunna underlåta att villfara, varför förslaget,
som synbarligen avsett att skapa en för det allmänna billig upplåtelseform,
i stället kommer att medföra kostnader, som nu icke kunna beräknas.

Eders Kungl. Maj ds befallningshavande finner sig, såsom av det sagda
framgår, icke kunna tillstyrka bifall till det nu framlagda förslaget om upplåtande
av bostadslägenheter åt lappar. Av de erinringar gentemot detsamma,
som Eders Kungl. Maj ds befallningshavande funnit sig nödgas
framställa, framgår även, att Eders Kungl. Majds befallningshavandes avstyrkande
gäller dylika upplåtelser vare sig de skola ske ovan eller nedom
odlingsgränsen. Såvitt Eders Kungl. Majds befallningshavande kan finna,
föreligger ej heller någon anledning antaga, att behov av sådana lägenheter
nedom odlingsgränsen kommer att föreligga. Möjligheten för innehavaren
av en dylik lägenhet att med tillbuds stående inkomstkällor finna en t. o. m.
torftig bärgning äro alltför små. Skulle emellertid mot all förmodan något
enstaka fall förekomma, då en lapp av in; behandlade kategori funne sig
vara i verkligt behov av en upplåtelse på kronomark, så torde varje sådant,
helt säkert mycket sällsynt fall kunna undersökas fristående för sig och
kunna antagas erhålla en välvillig behandling av domänstyrelsen, därest det
kan stödjas med Eders Kungl. Majds befallningshavandes förord.

Eders Kungl. Majds befallningshavande vill i övrigt rörande det i betänkandet
framlagda förslaget om särskiljande av de lägenheter, som skulle till
lappar upplåtas, uti tvänne skarpt avgränsade olika kategorier förklara, att
denna uppdelning för detta läns vidkommande ej kan sägas motsvaras av
något i verkligheten bestående förhållande. Gränsen mellan de såsom bostadslägenheter
och jordbrukslägenheter betecknade är så flytande att någon
sådan uppdelning, som ifrågasatts, ej kan genomföras. Man kan rubricera
alla upplåtelser inom lappmarken såsom större eller mindre jordbrukslägenheter,
och det vore säkerligen ingen lycklig åtgärd, om såsom övre gräns

Kungl. Mnj:ts proposition nr ''‘06. 35

för utvecklingen skulle för vissa av dera siittas möjligheten att avkasta föda
åt fem getter.»

Efter att hava närmare berört frågan om upplåtelser av jordbruksliigenheter
ovan odlingsgräns^! och de särskilda villkor, som enligt länsstyrelsens
mening borde giilla för upplåtelser till lappar, hemställer länsstyrelsen
slutligen, att förslaget, i vad det avsåge uppdelande av lägenheter till förut
renskötande lappar uti bostads- och jordbrukslägenlieter, icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd, att förut renskötande lapp, som å kronomark
nedom odlingsgränsen önskade upplåtelse av mark för bosättning skulle
vara berättigad erhålla sådan, enligt de grunder, som äro angivna i kungörelsen
den 18 juni 1909 med tillägg om skyldighet för lägenhetsinnehavaren
dels att själv stå ersättning för skada å lägenheten, som utan ägarens förvållande
åsamkades genom renar, dels att ansvara för de åtgärder till förfång
för lapparna, till vilka personer, som vistades å lägenheten kunde göra sig
skyldiga, samt att förut renskötande lapp måtte å krouomark ovan odlingsgränsen,
som vid avvittringen avtagits för lapparnas räkning eller som vid
undersökning befunnes kunna utan men för renskötseln anvisas till bosättning,
erhålla upplåtelse av lägenhet på de villkor, som i betänkandet föreslagits
för jordbrukslägenlieter, dock med iakttagande av vissa av länsstyrelsen
framlagda ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande lämnat en redogörelse
för de upplåtelser, jämförliga med de nu ifrågasatta, som för närvarande
tillämpades inom länet, samt framhållit, att därstädes funnes ett betydande
antal lägenheter, vilka lämnade en omfattande erfarenhet, som ej borde förbises
vid bedömande av det föreliggande förslaget. Därefter anför länsstyrelse!):

»Den första frågan, som, såvitt angår Jämtlands län, framkallas av nämnda
förslag, är den, hur ställer sig förslaget till de nu redan befintliga nyttjanderätterna.
Att denna fråga är betydelsefull nog, framgår icke endast av de
förut lämnade upplysningarna, utan jämväl av det förhållandet, att kronans
arrendatorer på renbetesfjällen med familjer utgöra 700—800 personer.

Det måste därför förutsättas såsom självfallet, att förslagets mening icke
är att''lapparna vid utarrendering av nu befintliga arrendelägenheter skulle
erhålla någon företrädesrätt. Ett sådant försteg skulle strida mot villkoren
i arrendekontrakten och i övrigt framkalla nästan oöverkomliga svårigheter
med avseende på de förutvarande arrendatorernas försörjning i de små
fattiga fjällkommunerna samt därjämte olyckliga stridigheter mellan de bofasta
och lapparna.

Däremot förefaller det mera sannolikt, att förslaget vill tillerkänna lapparna
en bestämd företrädesrätt, då det gäller upplåtelse av nya arrendelägenheter.
Ej heller denna ståndpunkt kan uppehållas i hela sin omfattning.
De faktiska förhållandena äro sådana, att på sina liåll inom renbetesfjäll ens
område behovet att skaffa den uppväxande generationen bland kronans arrendatorer
försörjning är lika stor som för lappbefolkningen, och det är med
hänsyn till nyssnämnda behov som Eders Kungl. Maj:t år 1925 lämnat
(ovan omnämnda) anslag till anordnande av nya arrendelotter. Det i remitterade
förslaget gjorda principuttalandet att staten har ''skyldighet att förhjälpa
dessa lappar, vilka icke vidare kunna fortsätta med rennäringen till
lägenheter, som lämpa sig för dem’ går således allför långt. Mot lapparnas
anspråk i detta avseende måste ställas andra medborgares berättigade in -

Länsstyrelsen
i Jämtlands
län.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

tressen och jämväl de personliga förutsättningar, som på bägge sidor föreligga
för åstadkommandet av bärkraftiga jordbruk.

Om man således får utgå från att alltjämt både lappar och icke lappar
komma att finnas såsom arrendatorer på renbetesfjällen, torde det vara
uppenbart, att stora svårigheter skulle framkallas, om arrendeupplåtelserna
skulle behandlas efter olika grunder allt efter arrendatorernas härkomst
från den ena eller andra folkstammen. Då den ena kategoriens arrenden
skulle komma att ligga i närheten av den andras och arrendelägenheterna
ofta skulle bliva likartade i båda fallen, måste man i varje fall förutsätta,
att, om särskilda grunder fastställas för lapparnas arrenden, dessa komma
att utöva väsentlig inverkan på de övriga.

Man har därför att jämföra de föreslagna bestämmelserna med nuvarande
förhållanden. Därvid synes det till en början klart, att en klyvning i bostadslägenheter,
avsedda för lappar med nedsatt arbetsförmåga, och jordbrukslägenheter,
avsedda för fullt arbetsföra lappar, som övergivit renskötseln,
icke svarar mot verkligheten, sådan den föreligger för närvarande. Nuvarande
övergångsformer mellan de båda enligt förslaget bestämt åtskilda
kategorierna äro alltför talrika och varierande och måste säkerligen så förbliva
även i framtiden, om icke lagstiftningen framtvingar en konstlad uppdelning.
Då enligt förslaget bostadslägenheternas innehavare icke skulle erhålla något
kontant bidrag, är det självfallet, att så många som möjligt söka erhålla
jordbrukslägenheter, och att de, som slutligen få nöja sig med endast upplåtelser
av bostadslägenheter, icke komma att kunna uppföra annat än en
torvkåta eller likvärdig bostad jämte förvaringsrum för getter och kor. Överhuvud
är det sannolikt, att de skulle bilda ett proletariat invid de tillämnade
jordbrukskolonierna, liknande vad som för närvarande förekommer med
avseende å de så kallade fattiglapparna. Att inrikta lagstiftningen på att
framkalla eu sådan utveckling torde dock icke vara lyckligt. Inom kort
komma de antagligen att sjunka ner till understödstagare med anspråk på
hjälp från stat och kommun och sålunda förorsakande missnöje inom den
kommun, som fått mottaga en så undermålig kolonisation, samt svårigheter
för de myndigheter, som stå såsom ansvariga för upplåtelserna.»

Efter en redogörelse för de upplåtelsevillkor, som enligt förslaget skulle
gälla för jordbrukslägenheter, samt en granskning av dessa villkor med hänsyn
till den erfarenhet, som vunnits inom länet, framhåller länsstyrelsen,
att såsom eu sammanfattning av de gjorda anmärkningarna kunde uttalas,
att hänsyn icke i tillräcklig grad tagits till den redan befintliga omfattande
och betydelsefulla upplåtelsen av arrendelägenheter på kronans för renbetesändamål
inköpta fastigheter i länet samt till de på dessa områden vunna
erfarenheterna. Genom nya för lapparna avsedda nyttjanderättsformer finge
icke förhållandet till nuvarande arrendatorer försvåras.

Länsstyrelsen, som ansett det nödvändigt att söka bidraga till en positiv
lösning av den föreliggande frågan, anför slutligen:

»Härvid måste dock framhållas, att det icke på de jämtländska renbetesfjällen
torde finnas lämpliga utrymmen för nykolonisation i så stor omfattning,
att alla eller ens en större del av de icke renskötande lapparna därigenom
kunna erhålla sin bärgning. Skola kostnaderna för statsverket hållas
inom rimliga belopp, och skall man undvika risken för att framalstra en ny
grupp av lapska understödstagare, kommer säkerligen de nya lägenheternas
antal att bliva relativt ringa i förhållande till de icke renskötande lapparnas.
Någon lösning i stor skala av lappbefolkningens framväxande försörjnings -

Kungl Maj:ts proposition nr :>()(>.

37

fråga kan således den ifrågasatta kolonisationen icke bliva, men vid ett, låt
vara starkt begränsat bidrag därtill. Därvid måste dock förutsättas, att de
lapska kolonisterna i huvudsak jämställas med andra medborgare, vilket
jämväl enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är riktigt,
så snart man rör sig utanför området av lapparnas hävdvunna privilegier
på renbete samt därmed sammanhängande jakt och fiske.

Med den ståndpunkt, Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande här gjort
gällande, behöva inga allmänna grundvillkor av det slag, remissen innehåller,
utfärdas. Däremot torde det vara nödvändigt att vidtaga sådan ändring i
den av den sakkunnige föreslagna renbeteslagen 56 § 4 stycket, att upplåtelse
av nyttjanderätt må kunna äga rum inom hela det område, som enligt lagförslagets
terminologi (2 § 1 mom.) anses utgöra renbetesfjäll, samt att i
samband med sådan upplåtelse jämväl jakt och fiske må utarrenderas. Sedan
lär det ankomma på Eders Kungl. Maj:t att meddela Eders Kungl. Maj:ts
Befallningsliavande föreskrift därom, att Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
i den omfattning, som befinnes lämpligt, skall föranstalta om upplåtelse
av nyttjanderätt å renbetesfjällen till lappar samt för sådant ändamål
hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om erforderliga anslag.»

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att frågan om beredande av
ökade försörjningsmöjligheter åt den del av den lapska folkrasen, som icke
vidare kan ägna sig åt renskötsel, länge varit föremål för uppmärksamhet.
Jag vill särskilt erinra, att riksdagen tidigare uttalat, att särskilda åtgärder
borde vidtagas i sådant syfte. Jämväl de myndigheter, som icke ansett sig
kunna helt tillstyrka den sakkunniges förslag i ämnet, hava i allmänhet
funnit det berättigat och ur social synpunkt synnerligen önskvärt, att all
möjlig omtanke ägnas åt denna kategori av landets inbyggare. Till denna
uppfattning kan jag helt ansluta mig. Genom odlingens framträngande har
förorsakats en betydande, alltjämt fortgående minskning av de områden,
som av lapparna kunna nyttjas för renskötsel, och den med Norge år 1919
träffade konventionen angående flyttlapparnas rätt till renbete har vad angår
några lappbyar medfört en avsevärd begränsning av tillgängliga betesmarker.
Det måste med hänsyn härtill vara ett allmänt intresse att för de lappar >
vilka icke längre kunna försörja sig genom renskötsel, underlätta övergången
till annat yrke. Åtgärder i nämnda syfte påkallas ock av det framlagda
förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige med
däri föreslagna begränsningar i lapparnas rätt att utöva renskötsel. Det
synes, såsom lappkommitténs utredning visar, nödvändigt att tillgodose försörjningsmöjligheterna
för de lappar, vilka sålunda nödgas lämna sitt gamla
näringsfång.

Såsom framgår av den i ärendet verkställda utredningen visar erfarenheten,
att det ställt sig naturligt för de lappar, som övergivit renskötseln,
att ägna sig åt jordbruk i en eller annan form. Jag finner det därför lämpligt,
att staten i första hand söker förhjälpa dessa lappar till erhållande av
för dem tjänliga lägenheter. Detta överensstämmer ock med lappbefolk_
ningens egen vid flera sammanträden uttalade mening. Ingen av de myndigheter,
som avstyrkt förslaget om upplåtande av särskilda lägenheter åt
lappar, har givit anvisning å något annat medel, som bättre kunde främja

Departements chefen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

det angivna syftet. Utvägen att, på sätt från skogsstatens tjänstemän föreslagits,
bereda lappar lån ur lappfonderna för fortsättande av renskötseln
anlitas redan nu i den utsträckning, som är lämplig; ett vidare fortgående
på dénna väg är uteslutet med hänsyn till trängseln å de redan nu på
många håll knappa betesmarkerna. I denna del kan jag hänvisa till uttalande
i motionen nr 163 vid 1908 års riksdag.

Mot förslaget att bereda den lapska befolkningen vissa företräden vid
erhållande av upplåtelser å kronans mark hava från olika håll riktats invändningar.
Härvid har i allmänhet gjorts gällande, att om lappen erhölle
möjlighet att såsom nybyggare deltaga i kolonisationen på kronans
mark, för honom borde tillämpas samma grunder, som gällde för övriga
medborgare, och såsom skäl härför har åberopats, att då lappen övergivit
renskötseln, han ock förlorat de därmed förenade rättigheterna att i viss utsträckning
begagna sig av land och vatten. Detta betraktelsesätt synes mig
mindre riktigt. Den särställning, som av den sakkunnige föreslås skola i vissa
hänseenden tillkomma lappar vid erhållande av lägenheter å kronans mark,
innebär icke en utvidgning av det s. k. lapprivilegiet utan utgör snarare
en särskild gottgörelse, betingad av att möjligheterna för lapparna att
utöva sin gamla näring väsentligen kringskurits genom utvecklingen och den
ställning staten kommit att intaga till dem. Rättvisan synes fordra, att staten
i någon mån bistår de medborgare, som sålunda hindrats i sin näring. Därtill
kommer, på sätt jag redan antytt, att det måste anses såsom ett allmänt
intresse, att lapparna i viss utsträckning övergå till annat yrke än renskötsel.
Endast härigenom kan nödig minskning åstadkommas av renantalet
å de på sina håll begränsade betesmarkerna samt risken för skadegörelse
av renar å den bofasta befolkningens gröda minskas.

Lika litet som varje annan nybyggare kan lappen i dessa trakter reda
sig utan hjälp. Då det gäller att bedöma vad i sådant hänseende må vara
skäligt, synes mig hänsyn böra tagas till att fråga huvudsakligen är om
lappar, vilka komma direkt från nomadlivet. Främst gäller härvid att anskaffa
för dem lämpliga lägenheter. Ur denna synpunkt finner jag den sakkunniges
förslag, att särskilda områden skola avsättas för upplåtelse av lägenheter
endast åt lappar, värt synnerligt beaktande. De uttalade farhågorna,
att eu dylik åtgärd skulle uppväcka avund och missnöje hos den övriga
delen av befolkningen, synas mig överdrivna. Snarare kunde sådant vara
att befara, om på sätt från visst håll ifrågasatts företrädesrätt tillerkändes
lapparna vid upplåtelser, som stå öppna även för den svenska befolkningen.
Förslaget om avsättande av mark till bosättning åt lapparna innebär ett
fullföljande av den tanke, som ligger till grund för de av mig förut berörda
bestämmelserna i kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter
angående avvittringen inom lappmarkerna.

De grunder, som enligt den sakkunniges förslag skola gälla för upplåtelser
inom de avsatta områdena, äro i huvudsak överensstämmande med och i
allt fall icke mindre stränga än de som gälla andra upplåtelser å ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20<>.

39

varande trakter. Enligt min mening torde icke någon egentlig olägenhet kunna
följa därav att olika villkor gälla för olika slag av arrendeupplåtelser. Eu sådan
olikhet torde i föreliggande fall betingas av särskilda förhållanden. Vad länsstyrelsen
i Jämtlands län anfört rörande företrädesrätt till redan befintliga lägenheter
synes mig knappast kunna tillerkännas betydelse, då lapparnas rätt enligt
förslaget allenast skulle gälla upplåtelser inom de områden, som Kungl. Maj:t
för ändamålet avsatt. Jag vill vidare framhålla, att såväl renbete sfjällen i
Jämtlands län som de till utvidgning av dessa fjäll sedermera tillköpta områdena
i första hand äro avsedda för den lapska befolkningen. De upplåtelser
till andra än lappar, som skett å dessa trakter, torde grunda sig på bestämmelserna
i 31 § i 1898 års renbeteslag. Enligt dessa kunna å renbetesfjällen,
vartill räknas även de tillköpta områdena, endast upplåtas inägor,
som icke äro för lapparna behövliga. Visserligen torde härmed avses inägor,
som icke äro behövliga för lapparnas renskötsel, men jag finner det dock
naturligt samt i full överensstämmelse med författningarnas anda och ändamålet
_ med renbetesfjällens avsättande, att om där belägen mark är behövlig
för beredande av lägenheter åt de lappar, som lämna nomadlivet, sådan
mark i erforderlig mån tages i anspråk för detta ändamål.

Eörande frågan, vilka lappar böra komma i åtnjutande av de föreslagna
upplåtelserna, hava länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anmärkt,
att en uppdelning av lägenheterna i dels bostadslägenheter, avsedda
för lappar med nedsatt arbetsförmåga, och dels jordbrukslägenheter, avsedda
för fullt arbetsföra lappar, icke motsvarades av några i länen bestående förhållanden.
Emellertid synes .av den i ärendet förebragta utredningen framgå,
att det jämväl i Jämtlands och Västerbottens län sedan gammalt varit vanligt,
att lappar, som i följd av ålder eller sjukdom ej kunnat följa renarna på deras
vandringar, slagit sig ned såsom fiskarlappar. I sistnämnda län hava ock i
avsevärd utsträckning dylika bosättningar, som tillkommit utan laga rätt,
måst av billighetsskäl legaliseras i form av frälsetorp och ^lägenheter.
En stor del av dessa lägenheter torde, då bosättningen skedde, kunnat likställas
med den typ av upplåtelser, som den sakkunnige benämnt bostadslägenheter.
Det synes inig vara ett stort framsteg, om olagliga bosättningar
av lappar för framtiden kunna förhindras; och ett avsättande av områden även
för upplåtelser av bostadslägenheter torde vara ägnat att bidraga till ernående
av större ordning än hittills fått råda med avseende å lapparnas bosättning.
Även om för närvarande behov icke föreligger inom Jämtlands och Västerbottens
län att upplåta mark huvudsakligen för bostadsändamål, är det dock
icke uteslutet, att i framtiden sådant behov kan uppstå, och möjlighet till dylik
upplåtelse bör då finnas. Det synes mig även vara av vikt, att möjlighet till
bosättning beredes just den kategori, varom här är fråga, eller sådana lappar,
som på grund av ålder eller sjuklighet icke kunna börja såsom jordbrukare,
men äro i stånd att utan anlitande av fattigvården skaffa sig nödtorftig försörjning
på annat sätt, t. ex. genom jakt och fiske samt avkomsten av ännu
innehavda, i annans vård överlämnade renar. I annat fall skulle omsorgen

40

Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

även om denna kategori överflyttas till fattigvården, något som icke synes
mig kunna tillstyrkas innan andra utvägar prövats.

I ett hänseende anser jag mig böra föreslå en ändring i den sakkunniges
förslag rörande upplåtelser "av bostadslägenheter. För vinnande av garanti
att lägenheterna bliva på försvarligt sätt bebyggda torde det vara nödvändigt,
att lägenhetsinnehavaren vid första upplåtelsen erhåller byggnadsbidrag. Sådant
bidrag torde böra utgå ur lappfonderna. Till denna fråga skall jag återkomma
vid behandlingen av grunderna för upplåtelse av dylika lägenheter.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att betänkligheter i den av
domänstyrelsen antydda riktningen icke torde behöva hysas mot att inom
samma avfatta område upplåta både bostadslägenheter och jordbrukslägenheter.
Erfarenheten har visat, att lappar, vilka övergivit nomadlivet, samt
den bofasta svenska befolkningen utan slitningar leva sida vid sida, och man
torde sakna anledning antaga, att förhållandet skulle bliva sämre mellan de
olika kategorier nyttjanderättshavare, som komma att i framtiden innehava
lägenheter inom de avsatta områdena. Det är för övrigt icke meningen, att
bostadslägenheterna nödvändigtvis skola förläggas i sammanhang med eller i
närheten av jordbrukslägenheterna, utan liärutinnan bör kunna förfaras efter
omständigheterna. Därest förhållandena därtill föranleda, bör det icke vara
uteslutet, att en lägenhet, som upplåtits såsom bostadslägenhet, må kunna
sedermera upplåtas såsom jordbrukslägenliet. En förutsättning härför bör
naturligen vara, att detta kan ske utan men för renskötseln.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag i likhet med den sakkunnige anser,
att mark bör avsättas för upplåtelse av bostadslägenheter åt sådana lappar,
som förut drivit renskötsel eller biträtt i sådan näring men till följd av
minskad arbetsförmåga upphört därmed. Tydligen bör emellertid sådan upplåtelse
icke ske till den, som skulle komma att sakna medel till sitt livsuppehälle.

Även i frågan rörande upplåtelse av jordbrukslägenheter åt de lappar,
som äga rätt till renskötsel men icke äro i tillfälle att utöva denna näring,
kan jag i stort sett ansluta mig till sakkunnigförslaget.

Man hör emellanåt den åsikten uttalas, att lapparna mindre väl lämpa
sig såsom jordbrukare. Denna åsikt vinner icke stöd av erfarenheten. Även
om den från nomadlivet kommande lappen till en början är mindre skickad
än den bofasta svensken att sköta jordbruk, lärer dock detta förhållande
snart utjämnas, och de av lapparna upptagna jordbruken anses icke stå avsevärt
efter sådana jordbruk, som under likartade förhållanden bedrivas av
den svenska befolkningen. Ett villkor härför är dock, att upplåtelse icke
sker till andra än sådana lappar, som kunna antagas äga förutsättningar att
upparbeta ett jordbruk.

Den sakkunnige har ansett, att de områden, som skola avsättas för upplåtelse
åt lappar, huvudsakligen böra sökas nedom odlingsgränseu. De
föreliggande förhållandena synas mig dock knappast påkalla en dylik in -

41

Kumjl. Maj:ts proposition nr 206.

skränkning. Såsom de hörda myndigheterna framhållit erbjuda trakterna
ovan odlingsgränsen den miljö, som för lapparna är den naturligaste. Av den
verkställda utredningen torde oek framgå, att tillgång på lämpliga lägenheter
finnes ovan odlingsgränsen. Uppställes det krav, att sådant område ej må
anvisas, där upplåtelse kan lända till förfång för renskötseln, lärer någon
olägenhet av att mark avsättes jämväl ovan odlingsgränsen icke vara att
befara. Vad nu sagts utesluter emellertid icke, att, där så lämpligen kan
ske, mark avsättes jämväl nedom odlingsgränsen. De häremot åberopade
skälen synas mig icke äga sådan betydelse, att de böra utgöra hinder för
marks avsättande därstädes. En sådan åtgärd torde i regel ej komma att
företagas å trakter allt för avlägset belägna från lapparnas gamla betesmarker.

I varje fall synes detta vara en lämplighetsfråga, som bör prövas av Kungl.

Maj.t i varje särskilt fall.

Däremot kan jag icke biträda den av länsstyrelsen i Västerbottens län
och domänstyrelsen framförda uppfattningen, att vid upplåtelse av jordbrukslägenhet
olika villkor skola gälla för upplåtelser ovan och nedom odlingsgränsen.
Enligt den av nämnda myndigheter uttalade meningen skulle för
upplåtelse nedom odlingsgränsen i allt gälla de grunder, som äro angivna
uti kungörelsen den 18 juni 1909. Bestämmelserna i nämnda kungörelse
torde emellertid icke oförändrade kunna tillämpas å de upplåtelser, varom
här är fråga, och för övrigt synes det riktigast, att i huvudsak samma grunder
gälla för ifrågavarande slag av upplåtelser, oavsett om den mark, som
är föremål för upplåtelse, är belägen ovan eller nedom odlingsgränsen. Förhållandena
å de områden, som kunna avsättas ovan och nedom odlingsgränsen,
äro icke så olikartade, att därav motiveras olika bestämmelser för upplåtelser.
Endast i ett hänseende synes en avvikelse böra ske. Jag anser
mig nämligen kunna biträda den uppfattningen, att upplåtelser nedom odlingsgränsen
böra meddelas av domänstyrelsen. Detta torde vara ändamålsenligt
såväl för tillvaratagande av skogsvårdens intresse som med hänsyn därtill
att övriga upplåtelser nedom odlingsgränsen ankomma på domänstyrelsen.

Då emellertid fråga är om upplåtelse åt lappar, lärer det dock vara lämpligt,
att ett samarbete sker mellan nämnda myndighet och länsstyrelsen såsom
den myndighet, vilken har överinseendet över lappväsendet. Härigenom
vinnes även en önskvärd överensstämmelse med föreskrifterna i det för
riksdagen framlagda förslaget till ny renbeteslag rörande meddelande av
tillstånd för lapparna att uppföra renvaktarstugor.

Domänstyrelsen har framhållit vikten av att varken styrelsen eller den
lokala statsskogsförvaltningen bör anses skyldig tillhandahålla innehavare av
ifrågavarande lägenheter arbete. Det torde icke hava varit avsett, att någon
rättighet att erhålla sådant arbete skulle tillförsäkras lägenhetsliavaren. Dock
synes möjlighet icke böra betagas honom att i mån av tillgång erhålla
lämpligt arbete å kronans marker.

Kommittén har i sitt betänkande även berört frågan om det utrymme, utrymme för
som med hänsyn till såväl tillgången på odlingsmark som renskötselns be- u.PPläteiser
drivande kunde ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen finnas för upp- KonmUtuv''
kom sten av nya jordbruk. Härom anförde kommittén i huvudsak:

42

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 206.

»Kommittén bär i sina förslag utgått från odlingsgränsens bibehållande
med hänsyn till dess grundläggande betydelse särskilt för de renskötande
fjällapparna. Kommittén vill gärna medgiva, att genom odlingsgränsen icke
vunnits allt det skydd för renskötselns intressen, som vid dess tillkomst
avsågs. Man tänkte sig då att, såväl till skydd för renskötseln som till
förhindrande av uppkomsten av jordbruk, vilka icke kunde skänka sina innehavare
nödig utkomst, inom odlingsgränsen innesluta ett område, där nybyggen
icke vidare skulle få anläggas. Förhållandena hava emellertid dels
genom uppdelning av redan före odlingsgränsens tillkomst medgivna nybyggesanläggningar
dels ock genom lägenhetsupplåtelser och av andra anledningar
utvecklat sig i delvis annan riktning. Aven om sålunda fastställandet
av eu odlingsgräns icke förhindrat uppkomsten av en avsevärd jordbrukskultur,
må man dock icke förbise, att lapparna ovan nämnda gräns
tillgodonjuta avsevärda särskilda förmåner. Bestämmelserna rörande lapparnas
skyldighet att utgiva ersättning för skador, som av renarna förorsakas
å de bofastas ägor, äro där för lapparna fördelaktigare än nedanför odlingsgränsen
och i flera andra avseenden hava de en friare ställning, varjämte
med stöd av den historiska utvecklingen för deras räkning tillgodogöres
avkastningen av upplåtelser av slåtter, jakt och fiske med mera å kronomarkerna.
Dessa fördelar hava ock ingivit lapparna en känsla av större
oberoende och kommit dem att betrakta ifrågavarande trakter såsom deras
egentliga hemvist.

Yarsamhet synes därför böra iakttagas vid vidtagandet av åtgärder, som
innebära ytterligare kringskärning av de renskötande lapparnas ställning
ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen. Otvivelaktigt torde dock vara
— och kommittén har i sitt förut omförmälda förslag angående lägenhetsupplåtelser
ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen utgått därifrån — att
inom berörda trakter finnes mark, vilken såväl till sin beskaflenhet som
belägenhet i förhållande till renskötseln erbjuder möjlighet till uppkomsten
av nya rätt så bärkraftiga jordbruk.

I enlighet med vad ovan av kommittén anförts har kommittén som regel
utgått från odlingsgränsens bibehållande i dess nuvarande sträckning. Kommittén
är emellertid av den uppfattningen, att i särskilda fall en jämkning
av gränsen å viss sträcka kan vara av förhållandena påkallad, dock så, att
enskild tillhörig mark, som nu är belägen nedom odlingsgränsen, icke utan
; i gare ris samtycke bör kunna föras ovan densamma.»

I detta sammanhang må erinras, att länsstyrelsen i Norrbottens län i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1921 hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för eu inventering av kronan tillhöriga odlingsmarker
ovan odlingsgränsen. Såsom skäl för en dylik åtgärd anfördes önskvärdheten
av att vid uppkommande frågor om upplåtelse av jordbrukslägenheter i berörda
trakter äga tillgång till eu plan över de områden, där förutsättning
förelåge att ur ett jordbruk hämta en huvudsaklig eller åtminstone mera
väsentlig del av utkomsten, utan att lapparnas intressen därigenom träddes
för nära.

Över framställningen avgavs yttrande av länsstyrelsen i Västerbottens län,
som ansåg, att de fördelar, som stode att vinna genom en inventering av
angivet slag icke kunde uppväga de därav orsakade kostnaderna. Länsstyrelsen
fann därför en sådan inventering, vad nämnda län beträffade, icke
erforderlig.

4:’>

Kungl. Miij:t’ proposition nr Xt)(>.

Kolonisationskommittén, som yttrade sig i ärendet, ansåg sig böra på det
sätt tillstyrka framställningen, att sedan de områden, vilka erfordrades för
renskötselns bedrivande, blivit avtagna, eu inventering av odlingsmarker ovan
odlingsgränsen verkställdes inom de delar av området, som efter särskilt
övervägande kunde anses lämpliga därtill.

I sitt betänkande bär lappkommittén rörande denna fråga anfört, att med
hänsyn till den jämförelsevis begränsade utsträckning, vari för jordbruk
lämplig mark förekomme ovan odlingsgränsen, samt förhållandena i övrigt
syntes fördelen av en allmän inventering av odlingsmöjligheterna inom de
vidsträckta kronomarkerna därstädes näppeligen motsvara de med en sådan
förrättning förenade kostnader. Eu undersökning av särskilda mera begränsade
områden kunde däremot vara lämplig, såsom inom trakt, där veterligen
för odling tjänlig mark vore att finna och vilken i övrigt hade sådan
belägenhet att, å ena sidan, utsikter förelåge att brukaren kunde bereda sig
utkomst och, å andra sidan, lapparnas berättigade intressen icke träddes
för nära.

Den sakkunnige har ansett, att intet vore att erinra mot kommitténs sålunda
uttalade uppfattning.

Här må även påpekas, att Kungl. Maj:t den 6 november 1925 efter
framställning av länsstyrelsen i Norrbottens län bemyndigat denna att verkställa
utredning rörande lämpliga områden för jordupplåtelser åt lappar. På
grund av detta bemyndigande har länsstyrelsen gått i författning om utseende
av sockenkommitterade för verkställande av den ifrågavarande utredningen
och i sammanhang därmed angivit såväl vilka kategorier av lappar
borde komma i fråga, som lägenheternas lämpliga beskaffenhet och läge.
Denna fråga har upptagits även av länsstyrelsen i Västerbottens län, som
i skrivelse den 14 januari 1928 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte bland annat
lämna länsstyrelsen i uppdrag att låta verkställa en undersökning angående
förekomsten å kronans odisponerade marker ovan odlingsgränsen av odlingsbar
jord, som utan att olägenhet därigenom vållades renskötseln kunde upplåtas
för bebyggelse. Sistnämnda framställning har ännu icke företagits till
slutligt avgörande.

Såsom jag tidigare framhållit giver den verkställda utredningen vid handen,
att vissa områden ovan odlingsgränsen äro lämpliga för ifrågavarande
slag av upplåtelser och att förfång för renskötseln icke behöver befaras av
dessa upplåtelser. Jag finner dock lika med kommittén, att en viss varsamhet
härvid är av nöden. I första hand torde böra undersökas, huruvida lämpliga
lägenheter äro att finna å de marker, som vid avvittringen avsatts för upplåtelser
åt lappar. Att för detta ändamål anordna en allmän inventering av kronan
tillhöriga odlingsmarker ovan odlingsgränsen sjmes dock icke erforderligt.
På sätt länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit torde de med en dylik
inventering förenade kostnaderna icke motsvara de fördelar, som stå att
vinna därmed. Undersökningen synes böra begränsas till sådana trakter,
där förutsättningar för en bosättning kunna antagas vara för handen. Skulle

Den

sakkunnig

Departemen

chefen

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

Upplåtelse
av vissa rättigheter
utan
sammanhang
med upplåtelse
av mark.

Den

sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

det visa sig, att i kronans ägo varande mark icke förslår till täckande av
lapparnas behov av lägenheter, lärer frågan, vilka åtgärder i anledning därav
må vidtagas för främjande av lapparnas bosättning, böra göras till föremål
för särskild utredning.

Yad särskilt angår frågan om upplåtelse av vissa rättigheter utan sammanhang
med upplåtelse av mark har den sakkunnige anfört:

»I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde befogenhet böra
lämnas Konungens befallningshavande att utan sammanhang med upplåtelse
av mark medgiva lapp, vilken förut ägnat sig åt renskötsel men upphört
därmed, att å kronomark inom visst bestämt område till husbehov taga
bränsle och slöjdvirke samt jaga och fiska ävensom hålla getter till ett antal
av högst fem för hushåll, allt under de närmare villkor, som Konungens
befallningshavande må bestämma.»

Vid behandlingen av denna fråga har domänstyrelsen erinrat om vad styrelsen
förut framhållit rörande det principiellt oriktiga i att medgiva lappar,
som upphört med renskötseln, dem såsom nomadiserande folkstam tillerkänd
rätt att i samband med utövande av renskötseln taga bränsle och slöjdvirke
samt jaga och fiska. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt hade visserligen
tillstyrkt dylik rättighet för inhyses lappar, men överjägmästaren i Övre
Norrbottens distrikt hade ställt sig ganska tveksam gentemot detta förslag.
Det borde erinras, att nämnda fråga vad Kopparbergs län beträffade vore av
mycket ringa betydelse på grund av det fåtal dylika inhysningar, som där
förekomme. Rätt annorlunda ställde sig frågan för övre Norrbottens del
särskilt inom vissa trakter, där inhyses lappar förekomme till rätt så stort
antal. För egen del ville styrelsen avstyrka, att dylik rätt tillerkändes lappar
å kronomark inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen. Dylik upplåtelse
borde sålunda begränsas till kronans marker ovanför odlingsgränsen och å
renbetesfjällen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att dylik upplåtelse av särskilda
rättigheter, då fråga vore om mark nedom odlingsgränsen, skulle ske
genom domänstyrelsen.

Enligt det för riksdagen framlagda förslaget till lag om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige äger varje lapp, som tillhör lappby,
åtnjuta de med rätt till renskötsel enligt lagen förenade förmånerna av
skogsfång, jakt och fiske samt, vad fjällapparna angå, av rättighet att i viss
utsträckning hålla getter. Enligt förslagets 8 § höra till lappby icke endast
de faktiskt renskötande lapparna utan även sådana lappar, vilka inom lappbyn
drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört
därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat yrke, så ock dessa
lappars familjer. Då de lappar, som enligt den sakkunniges förslag skulle
kunna erhålla upplåtelse av särskilda rättigheter utan sammanhang med upplåtelse
av mark, till övervägande antalet torde tillhöra lappby intill dess de
stadigvarande ägnat sig åt annat yrke, synes behov av dylika upplåtelser
icke föreligga. De lappar, som icke tillhöra lappby, hava möjlighet att i den

Kungl. Maj:ts proposition nr tH)6.

45

ordning, som gäller för den övriga befolkningen, erhålla upplåtelse av ifrågavarande
art. Jag anser mig därför icke böra upptaga den sakkunniges förslag
i denna del.

Såsom jag redan berört bär den sakkunnige föreslagit, att medel, som
inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen, skola
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för
lapparna.

llilcsräkenslcapsverket har förklarat sig intet hava att erinra mot detta förslag
samt framhållit, att i enlighet härmed medlen borde tillgodoföras lappfonderna.

I likhet med den sakkunnige finner jag billigt, att medel, som inflyta
genom upplåtelser ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen, användas till
förmån för lapparna. Detta torde lämpligen böra ske på det sätt, att medlen
tillföras lappfonderna.

I fråga om de särskilda villkor, som utöver vad i allmän lag finnes stadgat
om arrende skulle gälla vid upplåtelse av lägenheter åt lappar, anför den
sakkunnige:

»Vid upplåtelse av lägenheter, vare sig för bostad eller jordbruk, lärer
Konungens befallningskavande hava att meddela de villkor, som skola gälla
för upplåtelsen. Körande dessa torde dock böra av statsmakterna fastställas
vissa huvudgrunder, vilka skola lända till efterrättelse; vad därutöver erfordras
synes Konungens befallningshavande böra äga att bestämma med
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I fråga om upplåtelse av bostadslägenheter har vad kommittén i sådant
hänseende föreslagit i huvudsak ansetts böra upptagas. Beträffande jordbrukslägenheter
innehålla kommittéförslagen icke något närmare angivande
av villkoren för detta slag av upplåtelser. Det har emellertid ansetts påkallat
att mera utförligt angiva de huvudgrunder, som härvid böra gälla. I
huvudsak har man i detta avseende följt dels bestämmelserna i kungörelsen
den 18 juni 1909 dels ock de villkor, som gälla för upplåtelse av fjällägenheter
med de ändringar, som ansetts påkallade därav att förevarande slag
av upplåtelser skola ske allenast till lappar. De särskilda detaljerna i de
föreslagna grunderna torde icke tarva närmare motivering.»

Den sakkunnige bär även närmare angivit de särskilda villkor, som skulle
gälla vid upplåtelser till lapparna. Olika bestämmelser hava därvid föreslagits
för jordbrukslägenheter och bostadslägenheter. Jag vill i det följande
behandla de av den sakkunnige föreslagna villkoren vart för sig samt
därvid i korthet redogöra för de viktigaste erinringar, som beträffande dessa
villkor framställts i de inkomna utlåtandena. Härvid kommer jag att först
behandla de villkor, som skola gälla vid upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Den sakkunnige har ansett, att jordbrukslägenhet bör vara av den storlek,
att innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning, samt att därtill
ej må läggas odlingsmark till större vidd än att lägenheten i uppodlat
skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att storleken av lägenhet,
som upplåtes, borde göras beroende av de i varje särskilt fall föreliggande
om ständigheterna.

Användning
av medel,
som inflyta
genom
upplåtelser.

Departements chefen.

Villkor för
upplåtelse
av lägenheter.

Den sakkunnige.

Jordbruks lägenheter.

Lägenhetens
storlek.
Den sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

Departements chefen.

Överinseende.

Departements chefen.

JJpplåtelsetid,
optionsrätt
rrv. m.

Den sakkunnige.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört bland annat:

De föreslagna villkoren hade huvudsakligen hämtats från 1909 års kungörelse.
Dock vore det att märka, att tillämpningen av nämnda kungörelse,,
såvitt anginge nämnda län, så gott som uteslutande berört trakter långt nere
i skogslandet. Det oaktat vore det tvivelaktigt, om beskrivningen i förevarande
punkt att »innehavaren jämte familj därav kan hava sin bärgning»
verkligen överensstämde med flertalet av de hittills upplåtna lägenheterna.
Av de å renbetesfjällen befintliga arrendelägenheterna vore det endast några
få, som fyllde angivna fordringan Detta tydde på, att anspråken icke i
praktiken kunde ställas så högt. A andra sidan förefölle det som en onödig
farhåga, hämtad från andra kolonisationsplaner, att ifrågavarande lägenheter
skulle bliva alltför stora. Vore de lokala förhållandena på platsen, sådana,
att en lägenhet kunde erhålla en så stor areal odlingsbar jord, att den vid
fullständig uppodling kunde skiftas, kunde detta vara ganska lyckligt, om
den tillämnade nyttjanderättskavaren hade uppväxande söner, vilka i framtiden
kunde dela skiftet med honom. I allmänhet vore dock arrendelägenheterna
så små, att lägenhetsinnehavaren för att reda sig måste anlita både
jakt och fiske och andra biförtjänster, liksom förhållandet vore med de självägande
bönderna i fjälltrakterna. De senast utlagda nya arrendelotterna
varierade mellan 6 och 13.5 hektar. Över huvud taget visade erfarenheterna
från hittillsvarande upplåtelser, att även inom de egentliga jordbruksarrendena
på renbetesfjällen måste medgivas utrymme för ganska stora olikheter
efter de lokala förhållandena.

Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra ifrågasätta, huruvida upplåten lägenhet
icke jämväl borde innefatta ett område, lämpat till anläggning av permanent
betesvall, varigenom lägenheten skulle bliva mindre beroende av
skogsbete.

I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens län finner jag olämpligt att
i de allmänna grunderna närmare bestämma storleken av de lägenheter,
som må upplåtas. Det torde vara lämpligare att föreskriva, att lägenhetens
storlek skall bliva beroende av förhållandena i varje särskilt fall. Därest
stadgandet erhåller dylikt innehåll, kan även det av lantbruksstyrelsen uttalade
önskemålet tillgodoses.

Den sakkunnige föreslår, att överinseende över upplåten lägenhet skall
tillkomma länsstyrelsen.

Då såsom jag redan framhållit upplåtelse nedom odlingsgränsen bör verkställas
av domänstyrelsen och ovan samma gräns av länsstyrelsen, bör föreskrivas,
att överinseende över upplåten lägenhet skall tillkomma den myndighet,
som verkställt upplåtelsen.

Den sakkunnige har föreslagit följande bestämmelser:

Jordbrukslägenhet upplåtes på arrende för en tid av femtio år.

Om arrendatorn under arrendetiden dör och efterlämnar änka, vare hon
berättigad att övertaga arrendet för återstående arrendetiden. Finnes ej änka
eller vill hon ej övertaga arrendet, må stärbhuset under fem år behålla detsamma.
Finnas bröstarvingar, må ock en av dem eller, i stället för kvinnlig
gift bröstarvinge, hennes man inträda såsom arrendator för återstående
arrendetiden, därest samtliga arvingarna ena sig om vilken skall utöva sådan
rättighet. Kvinna de ej före utgången av sagda fem år ena sig därom, vare

47

Kanyl. ,\hij:ts proposition nr ''406.

arrendet förfallet; dock ilge länsstyrelsen, där syjinerliga skäl förekomma,
antaga en av arvingarna till arrendator.

Skulle avliden arrendators änka efter att hava övertagit arrendet ingå
nytt gifte, vare hon ej berättigad att vidare behålla arrendet, men såframt
bröstarvingar i förra giftet finnas, äga i stället dessa att i fem år gemensamt
njuta arrendet tillgodo. En av bröstarvingarna må ock med de övrigas
samtycke inträda såsom arrendator för återstående arrendetid; och giille i
fråga därom vad nyss är sagt för den händelse arrendator avlidit.

När arrendetiden löper till ända, vare arrendator, såframt han förhållit
sig vid, berättigad att erhålla ny upplåtelse för eu tid av femtio år på de
villkor, som varda fastställda, med iakttagande att desamma väl må med
hänsyn till tidsförhållandena förändras men ej göras väsentligen mera betungande
för arrendatorn än de förutvarande. Bland de nya arrendevillkoren
skall ock intagas bestämmelse om rätt till ytterligare upplåtelse på femtio
år vid den nya arrendetidens utgång.

Om arrendet vid upplåtelsetidens utgång inneliaves av stärbhus, vari finnas
bröstarvingar efter arrendatorn, vare, såframt de samtliga enas om att någon
viss av dem må anmäla sig såsom ny arrendator, denne berättigad till upplåtelse
på i första stycket angivna villkor.

Kammarkollegium har förordat avsevärt strängare bestämmelser med avseehde
å upplåtelsetid och optionsrätt för nyttjanderättshavares arvingar.

Domänstyrelsen har ansett, att skäl knappast torde kunna andragas för
den så gott som orubbade besittningsrätt, som under en tidrymd av etthundrafemtio
år skulle tillförsäkras innehavaren och dennes arvingar i rätt
nedstigande led.

I denna fråga har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört i huvudsak:

»Tiden för upplåtelse----bör enligt Eders Kungl. Maj ds Be fallningskavandes

mening ej sättas längre än tjugu år men med optionsrätt.
Erfarenheten ger vid handen, att den långa arrendetid, som i en del fall
tillämpats därför att man genom den trott sig stimulera arrendatorns intresse
för arbete å lägenheten, verkat i rakt motsatt riktning. ''När man
har 50 år till sitt förfogande och därtill optionsrätt, så har man ju gott
om tid’ är nog en tankegång, som sjmes vara icke alldeles främmande fölen
del brukare.

Vid arrendators frånfälle bör änka. om sådan finnes, vara berättigad övertaga
arrendet. Därest hon ej önskar inträda i mannens rättigheter, bör
bröstarvinge, som av Kungl. Maj:ts Befallningshavande prövas därtill lämplig,
kunna erhålla arrendet. Finnes ej bröstarvinge eller avstår bröstarvinge
från sin rätt, bör Kungl. Majds Befallningshavande äga att utarrendera lägenheten
till annan lämplig person, som varit renskötande. I sådant fall skall
å lägenheten nedlagt arbete värderas och stärblmset av staten ersättas för
detta med avdrag för såväl uppburna byggnads- och odlingsbidrag som rotvärdet
å erhållet byggnadsvirke. Vid den nya upplåtelsen skall ett efter
statens utgift avpassat arrende åsättas. Anledningen till att Eders Kungl.
Majds Befallningshavande anser nödigt föreslå eu prövning av även en
stärbhusdelägares lämplighet som arrendator är den, att nu gällande bestämmelser
för fjällägenheter, vilka överensstämma med de i betänkandet föreslagna,
tvingat Eders Kungl. Majds Befallningshavande att för en tid av
fem år antaga notoriskt olämplig person till innehavare av sådan lägenhet.»

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Byggnadsskyldighet

in. in.

Departements chefen.

Byggnads ocli odling

shjälp.
Den sakkunnige.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bär beträffande den föreslagna upplåtelsetiden
anfört:

»En sådan arrendetid måste anses avgjort olämplig. Visserligen finnes
det inom renbetesfjällens område exempel på att hemman varit utarrenderat
till samma släkt i flera generationer med ömsesidig fördel, men i regel är
det dock så, att det är synnerligen väl behövligt för arrendatorer, som ha
benägenhet att slöa till, att de känna kontraktstidens begränsning. Aven
om man söker under arrendetiden utöva kontroll över deras sätt att fullgöra
sina förpliktelser, kan denna kontroll dock icke bliva så effektiv, som
prövningen vid arrendetidens utgång. Uppsägning på grund av försummelse
i skötseln av arrendelägenheter tillämpas av naturliga skäl endast i undantagsfall.
Då det nu förhåller sig så med arrendatorer av bondestam, är det
väl sannolikt, att risken med avseende å lapparna, som äro helt oerfarna
och sakna alla traditioner i jordbruk, skall vara ännu mycket större. Att
för dem skapa ett slag av åborätt såsom i förslaget synes vara avsett, torde
därför icke vara tillrådligt.»

Enligt länsstyrelsens mening borde arrendetiden icke utsträckas över
tjugu år.

De uttalade betänkligheterna mot den föreslagna arrendetiden, femtio år,
kan jag icke dela. En lång arrendetid torde i regel vara ägnad att stärka
arrendatorns intresse att väl hävda lägenheten. Jag erinrar även, att enligt
1909 års kungörelse upplåtelsetiden är femtio år samt att fjällägenheter i
regel upplåtas för samma tid. Märkas bör ock, att länsstyrelsen i Västerbottens
län, som ansett den föreslagna tiden för lång, dock föreslagit, att
upplåtelse till lappar nedom odlingsgränsen bör ske enligt 1909 års kungörelse
d. v. s. för en tid av femtio år. Den föreslagna arrendetiden synes
mig sålunda böra bibehållas. Likaså bör, såsom i nämnda kungörelse,
stadgas en optionstid av femtio år. Däremot torde det icke vara lämpligt
att föreskriva en ytterligare optionsperiod. Även i övrigt anser jag mig
böra föreslå vissa ändringar i den sakkunniges förslag. Sålunda synes det
icke lämpligt att medgiva dödsboet rätt att under viss tid behålla arrendet.
Med anledning av länsstyrelsens i Västerbottens län påpekande anser jag
det böra stadgas, att bröstarvinge må övertaga arrende endast då han
finnes lämplig därtill.

Den sakkunnige har föreslagit, att arrendatorn skulle vara skyldig att på
sätt och inom tid, som länsstyrelsen i upplåtelsekontraktet ägde föreskriva,
bebygga och uppodla lägenheten.

Detta stadgande synes böra bibehållas.

Vidare liar den sakkunnige föreslagit, att arrendatorn skulle äga rätt att åtnjuta
dels byggnadshjälp intill 1,500 kronor med skyldighet att därav återbetala
en tredjedel dels ock utan återbetalningsskyldighet kontant odlingshjälp
av 500 kronor för uppodling av två hektar mark, vilket allt skulle utbetalas
i terminer efter arbetets fortgång. Såsom skäl för förslaget, att
lapparna skulle erhålla även byggnadshjälp, har den sakkunnige framhållit,
att lapparna i regel saknade färdighet i timring och alltså måste leja hjälp för
uppförande av byggnader.

4!)

Kungl. Maj:ts proposition ur 206.

Den sakkunnigo bär vidare ansett, att båda dessa bidrag kunde utgå ur
lappfonderna. Lägenhetsliavarna borde därjämte kunna erhålla lån ur det
norrländska avdikningsanslaget.

Beträffande byggnads- och odlingshjälperna liar domäns t yr el sen erinrat,
att byggnadshjälpen satts till lägre belopp än vad som nu gällde för odlingslägenliet,
medan däremot odlingslijälpen till sitt totalbelopp vore större
än för sistnämnda slag av lägenhet men medförde ökad skyldighet ifråga
om odling. Statsbidraget per hektar odlad mark vore emellertid i båda
fallen detsamma, ehuru här föresloges befrielse från återbetalningsskyldigliet.
Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt hade framhållit, att enligt
hans uppfattning en nybyggare av det slag, varom det här vore fråga, knappast
kunde förutsättas skola bliva i stånd att fullgöra den återbetalning med eu
tredjedel av byggnadsbidraget, som ifrågasattes. Styrelsen, som funne skäl
föreligga för överjägmästarens erinran, ansåge sig emellertid gentemot det
föreslagna byggnadsbidraget icke böra göra någon erinran utöver vad redan
anförts.

Lantlrrulcss tyr elsen har särskilt med hänsyn därtill, att virke och andra
förnödenheter ofta måste hämtas jämförelsevis långt från boplatsen, ifrågasatt,
huruvida anslag icke även här borde beviljas efter enahanda grunder,
som gällde för odlingslägenheter nedom odlingsgränsen. Någon återbetalning
borde alltså icke åläggas och avgälderna i övrigt beräknas efter samma
grunder, som gällde för nyssnämnda lägenheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande erinrat om den av länsstyrelsen
verkställda undersökningen angående tillgång på odlingsmark m. m.
samt anför vidare:

»Beträffande den kontanta hjälp, varmed lägenhetsinnehavarna borde understödjas,
hade länsstyrelsen ursprungligen tänkt sig densamma böra utgå
med enahanda belopp och under enahanda villkor, som av den sakkunnige
föreslagits, därvid de mindre arbetsföra lappar, som skulle erhålla bostadslägenheter
icke borde ifrågakomma till erhållande av sådan hjälp. Emellertid
har länsstyrelsen vid närmare övervägande av detta spörsmål kommit
till den uppfattningen, att det torde bliva nödvändigt att något utöka det
kontanta stöd, som är avsett att lämnas för jordbrukslägenheterna. Då, såsom
clen sakkunnige erinrat, de lappar, som bär avses, så gott som undantagslöst
sakna färdighet såväl i timring som annat byggnadsarbete, måste
lejd hjälp anlitas för uppförande av byggnaderna. Skola dessa hållas uppe
vid en något så när godtagbar standard, lärer man icke kunna undgå att
utöka den kontanta bisträckningen till 2,000 kronor utan åtérbetalningsskyldighet
för någon del därav. Odlingslijälpen torde såsom föreslagits kunna
lämpligen bibehållas vid 500 kronor. Då länsstyrelsen sålunda föreslår, att
byggnadshjälpen bör utgå med 2,000 kronor utan återbetalningsskyldigliet,
vill länsstyrelsen i underdånighet erinra, att detta förslag i sak innebär
samma understöd, som av statsmakterna lämnats innehavare av de vid efteravvittringen
inom Arjepluogs, Jokkmokks och Gällivare socknar upplåtna
krononybyggen. Enligt nådiga kungörelser den 19 juni 1919 lämnades till
innehavarna av dessa nybyggen, förutom odlingsbidrag om 500 kronor, jämväl
byggnadslån med högst 2,000 kronor. Visserligen lämnades denna lijälp
från det allmännas sida under form av lån, men i den nådiga kungörelsen
angående lånen stadgades tillika, att för gäldandet av amortering och ränta

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt 171 haft. (Nr 206.) 39223 4

Yttranden över
don sakkunniges
förslag.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

å dem i första rummet skulle användas å låntagarna belöpande andel i avkastningen
från den särskilda allmänning, som tillädes här berörda nybyggen.
Genom fördelning av de medel, som influtit vid försäljning av virke från
allmänningen, har en väsentlig del av lånen redan amorterats och i eu del
fall slutligen guldits. Då nybyggena liksom dem tilldelat skogsanslag upplåts
åt vederbörande utan vederlag, kunna ovanberörda, lån faktiskt betraktas
såsom ett anslag utan återbetalningsskyldighet. Då här avsedda lägenheter
måste få en väsentligt svagare ställning än förutberörda nybyggen, synes det
länsstyrelsen därför påkallat, dels att byggnadshjälpen till lägenheterna bestämmes
till 2,000 kronor, dels ock att densamma lämnas utan återbetalningsskyldighet.
»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört bland annat:

»Även Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, att såväl byggnadssom
odlingshjälp bör lämnas de lappar, som bekomma lägenheter ovan odlingsgränsen.
Om dessa bidrag böra fixeras pa sätt, som föreslagits, kan
däremot ifrågasättas. Det nämnda beloppet till byggnadslijälp exempelvis
är föreslaget under förutsättning, att lägenheten som regel upplåtes å kronopark
nedom odlingsgränsen, d. v. s. under förhållanden, som tillata, att utlämnat
byggnadsvirke avhämtas inom ett ej alltför långt avstånd från byggnadsplatsen.
Ovan odlingsgränsen ställa sig förhållandena i detta avseende
ofta helt annorlunda; det kan bliva nödvändigt att hämta virke från trakt,
som är flera mil avlägsen från lägenheten. Vid bestämmande av byggnadshjälpens
storlek måste hänsyn härtill tagas. Lägenhetens storlek övar inflytande
på behovet av byggnader och därmed även pa behovet av byggnadshjälp.
Även odlingshjalpen torde ej böra fixeras. För en liten lägenhet
kunna femhundra kronor visa sig vara för drygt tilltagna. Såväl byggnads-
som odlingshjälp böra därför av Eders Kungl. Maj:t bestämmas från
fall till fall och efter den utredning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
kan framlägga. Det synes vidare Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
mer än tveksamt om eu tredjedel av byggnadshjälpen bör återbetalas.
Det kommer utan tvivel att ofta vara förenat med stor svårighet
för den betalningsskyldige att fullgöra sitt åliggande, även oin amorteringen
av gälden, en sak, varom intet nämnes i förslaget, ställes på ganska lång
tid.»

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelsen i Jämtlands län. som
yttrat i huvudsak:

»Den här vunna erfarenheten visar ganska stora skiftningar jämväl beträffande
byggnadsbidragen. I första hand måste man taga hänsyn till förefintlig
tillgång på virke samt möjligheten att försåga virket i närheten och
vidare till arrendatorernas förmåga att själva bygga eller åtminstone biträda
vid byggnadsarbetet.------Beträffande odlingslijälpen må er inras,

att: bortsett från de små potatislanden, odlingen i fjälltrakterna i regel
består i röjning och dikning samt att kostnaderna för dikningen växlar ganska
mycket efter markens beskaffenhet. Under innevarande år har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande efter det anslag av Eders Kungl. Maj :t till dikningsbidrag
utverkats, förfarit på det sätt beträffande ett antal arrendelägenheter, att
plan för den nödvändigaste avdikningen upprättats samt kostnaderna för dikningen
uppskattats (i regel efter låg värdering). Sedan arbetet blivit veikställt
och kontrollerat, har bidrag utanordnats. På detta sätt har det i varje
särskilt fall erforderliga arbetet fått utgöra mätaren på bidragsbeloppet, men
bidraget har likväl gjort det möjligt för arrendatorn att under några veckor
på sommaren stanna hemma och arbeta pa arrendelägenhetens förbättring.

Öl

Kungl. Maj.ta proposition ur ''''(>(>.

Att döma av härvarande erfarenheter, förefaller det således åtminstone ovisst,
om det är lämpligt att i författningen fastslå fixerade belopp såsom vare sig
byggnadsbidrag eller odlingshjälp.»

Statskontoret har påpekat, att någon tid icke föreslagits, inom vilken den
föreskrivna delen av erhållen byggnadshjälp skulle återbetalas, samt att det
syntes vara avsett, att bestämmelse därom skulle meddelas av länsstyrelsen.
Statskontoret ville emellertid ifrågasätta, om icke eu viss maximitid för lånens
innehavande borde av Kungl. Maj:t stadgas till undvikande av allt för
lång utsträckning av lånetiden och för stora skiljaktigheter i tillämpningen
vid de olika länsstyrelserna.

Beträffande förslaget, att byggnads- och odlingshjiilp skulle utgå ur lappfonderna,
har statskontoret anfört:

»Mot att lappfondernas medel tagas i anspråk för bestridande av den
föreslagna byggnads- och odlingshjälpen torde i och för sig icke vara något
att erinra. Fondernas ställning lärer dock påkalla en viss försiktighet vid
deras anlitande. I fråga om Jämtländska lappväsendets fond, som vid senaste
budgetårsskiftet visade en behållning av 320,533 kronor 36 öre, hava
visserligen inkomsterna plägat årligen överstiga utgifterna — för de fyra
sista budgetåren med tillhopa omkring 49,200 kronor — men motsatsen är
förhållandet med Västerbottens och Norrbottens läns lappfonder, vilkas behållning
vid detta budgetårs ingång utgjorde 330,765 kronor 33 öre respektive
633,383 kronor 79 öre. Under en följd av år hava utgifterna i regel
plägat överskrida inkomsterna, och uppgå merutgifterna för de fyra sista
budgetåren till följande i runda tal angivna belopp:

Västerbottens Norrbottens

lappfond lappfond

Budgetåret 1923—24 .................................... 6,800 kronor 29,300 kronor

1924— 25 ................................... 168,100 134,800

1925— 26 .................................. 31,600 > 16,300

1926— 27 ..................... 10,600 _16,400

Tillhopa 217,100 kronor 196,800 kronor.

Ehuru vissa av de under dessa år å fonderna anvisade utgifterna synas hava
varit av mera övergående natur, såsom kostnaderna för renstängselbyggnader,
torde dock i allt fall kunna befaras, att om jordupplåtelser komma att
äga rum i större omfattning, fonderna bliva så hårt anlitade, att de övriga
ändamål, för vilka de äro avsedda, icke kunna bliva vederbörligen tillgodosedda.
Fonderna skulle visserligen beredas någon inkomst genom upplåtelsen
av jordbrukslägenheterna, därigenom att arrendatoremas avgifter skulle
tillfalla fonderna, men dels lära avgifterna bliva låga, dels skola de erläggas
först från och med sextonde besittningsåret. En viss begränsning av tilldelningen
av byggnads- och odlingshjälp synes statskontoret därför böra
vidtagas genom att årligen visst bestämt belopp ställes till respektive länsstyrelsers
förfogande, med rätt för länsstyrelserna att även efter årets utgång
disponera sålunda anvisade, men icke i anspråk tagna medel.»

Mot förslaget att omförmälda bidrag skulle utgå ur lappfonderna har
länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat sig icke hava någon erinran att framställa.
Då de lägenhetsupplåtelser, som skulle kontant understödjas, ingalunda
vore avsedda att forceras, syntes åtminstone för nämnda läns vidkommande
lappfonden väl kunna bära berörda utgift. Förslagsvis hade läns -

Departements chefen.

Årlig avgift.
Den sakkunnige.

Yttranden
över den
sakkunniges
förslag.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

styrelsen tänkt sig, att antalet årliga upplåtelser av jordbrukslägenheter
skulle kunna hållas vid fyra, vilket med de föreslagna bidragen skulle innebära
en årlig utgift för lappfonden av 10,000 kronor.

Det torde vara nödvändigt, att arrendatorn erhåller såväl byggnads- som
odlingslijälp. Rörande storleken av dessa bidrag kan emellertid viss tvekan
råda. I likhet med flera av de hörda myndigheterna finner jag den föreslagna
byggnadshjälpen, 1,500 kronor, väl låg. Beloppet synes böra bestämmas
till högst 2,000 kronor. Vad angår odlingshjälpen anser jag denna böra
utgå med högst 500 kronor. Nu angivna siffror böra vara maximibelopp,
och den i varje särskilt fall utgående summan bör bestämmas med hänsyn
till omständigheterna. Den sakkunniges förslag om skyldighet för arrendatorn
att återbära en tredjedel av byggnadshjälpen kan jag icke biträda.
Arrendatorn torde i regel sakna förmåga att återbetala någon del av omförmälda
belopp.

I likhet med den sakkunnige anser jag, att nu omförmälda bidrag böra
utgå ur lappfonderna. Då något större antal lägenheter icke torde komma
att upplåtas, lärer den årliga belastningen av fonderna icke bliva alltför
stor.

Naturligen bör arrendatorn i likhet med annan jordbrukare kunna erhålla
bidrag från statens avdikningsanslag.

Enligt den sakkunniges förslag skulle arrendatorn under femton år från
upplåtelsen åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheten. Däremot
skulle arrendatorn vara skyldig att från och med sextonde besittningsåret
för lägenheten erlägga en årlig avgift, som skulle bestämmas vid upplåtelsen
och sättas till 3.6 för hundrade av dels det kapitalvärde lägenheten ansåges
äga ouppodlad och obebyggd med den rätt till byggnadsvirke, som tillkomme
arrendatorn, dels den odlingslijälp, som komme att utgå till honom.

Domänstyrelsen har härom anfört bland annat, att den arrendeavgäld, som
ifrågasattes skola erläggas för lägenheten, hade beräknats på sätt, som
numera icke tillämpades för odlingslägenhet, i det att värdet av byggnadsvirket
medräknats.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

Även om man med det föreslagna sättet att bestämma legan komme till
ett mycket blygsamt belopp, måste dock detta sägas för lägenhetsinnehavaren
innebära en kontant utgift, till vars bestridande det bleve honom svårt att
anskaffa medel. Länsstyrelsen föresloge därför, att utlämnat odlingsbidrag
icke toges i betraktande vid legans bestämmande, utan att den beräknades å
det kapitalvärde, lägenheten hade ouppodlad och obebyggd men med rätt
till byggnadsvirke, dock att legan borde utgå med ett till 10 kronor bestämt
minimibelopp.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har erinrat, att enligt de arrendekontrakt,
som gällde för ^lägenheter, bestämdes arrendet till visst belopp, som
ej stode i någon bestämd relation till jordvärde eller av arrendatorn mottagna
naturaförmåner. Nämnda form syntes enklare och därjämte fullt tillfredsställande
för de fall, varom här vore fråga.

Kungl. Mtij.ts proposition nr yoti. 53

Slutligen liar länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, att den föreslagna
avgiftsberäkningen, vilken vore hämtad från 1909 års kungörelse, syntes
onödigt invecklad och möjligen påkallade ett särskilt viirderingsförfarande.
Då kronans inkomst genom ifrågavarande avgifter under alla förhållanden
syntes bliva synnerligen blygsam, förefölle det mera praktiskt att överlämna
åt länsstyrelsen att bestämma skälig avgift.

Såsom den sakkunnige föreslagit synes arrendatorn under de femton
första åren böra vara fri från utlagor och onera. Under denna tid bör han
icke heller vara pliktig att utgiva lega. Däremot bör han vara skyldig att
efter angivna tid erlägga en årlig avgift. Yad angår storleken av denna avgift
lärer det såsom flera av de hörda myndigheterna framhållit vara olämpligt,
att avgiften sättes i direkt förhållande till lägenhetens kapitalvärde. Ett
dylikt beräkningssätt torde vara onödigt invecklat, särskilt med hänsyn därtill
att det här naturligen kan bliva fråga endast om jämförelsevis obetydliga
avgifter. Det synes lämpligare, att arrendet av den upplåtande myndigheten
bestämmes med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter.

I den sakkunniges förslag hava föreslagits följande bestämmelser:

Arrendatorn skall vara berättigad att dels från närmaste kronomark, där
revirförvaltningen finner utsyning lämpligen kunna ske, efter utsyning erhålla
nödigt byggnadsvirke, dels ock å den trakt, som bestämmes i samband
med kontraktets upprättande, eller den, som sedermera av revirförvaltningen
anvisas, taga erforderligt bränsle, stängsel- och slöjdvirke samt taktäckningsiimne,
med iakttagande av att till bränsle skall användas företrädesvis björkskog
samt vindfälld eller torr skog eller avverkningsavfall. Arrendatorn skall
vara skyldig att hörsamma de föreskrifter, som av vederbörande skogstjänsteman
meddelas.

Avverkning, som erfordras för verkställande av odling å den upplåtna
lägenheten, må av arrendatorn utan utsyning företagas. Virke, som av sådan
anledning avverkas, må ej bortföras från lägenheten.

Därest under arrendetiden uppkommer behov av större eller flera åbyggnader
än vid upplåtelsen föreskrivits, skall länsstyrelsen äga medgiva, att
arrendatorn jämväl för sådant ändamål erhåller nödigt virke från kronans
mark; skolande i skriftligt tillägg till upplåtelsekontraktet föreskrivas, huru
den nya åbyggnaden skall vara beskaffad.

Rörande den rätt till skogsfång, som enligt förslaget skulle tillkomma
lägenlietsinnehavare har domänstyrelsen anfört bland annat:

»Angående dessa villkor har över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt
framhållit vådan av att låta lägenhetsliavaren utan anvisning taga virke till
stängsel och hässjor. Enligt överjägmästarens förmenande kunde det särskilt
i barrskogsgränsen lätt inträffa, att den yngre skog av smärre dimensioner,
som för sagda ändamål vore synnerligen lämplig, helt förstördes
genom oklok avverkning. Härigenom kunde barrskogens tillbakagång påskyndas.
Styrelsen får för sin del instämma uti vad överjägmästaren framfört
samt föreslå, att dylikt virke icke må tagas av barrskog utan utsyning
och av lövskog endast efter anvisning.

Departements chefen.

Rätt till virke.
Den

sakkunnige.

Yttrande
över den
sakkunniges
förslag.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departements chefen.

Rätt till jakt
och fiske.
Den sakkunnige.

Yttranden
över den sakkunniges
förslag.

Departe mentschefen.

Därjämte anser sig styrelsen böra påpeka, att bestämmelse saknas, huru
förfaras skall med virke, som i och för odling utfälles å lägenheten. Enligt
förslaget synes djdikt virke avses att användas för husbehov. Då vid avverkning,
varom nu är fråga, särskilt sedan föreskrivna byggnader blivit
uppförda, kan komma att utfällas värdefullt virke, som icke lämpligen bör
användas till husbehov, torde bestämmelse böra meddelas, huru detsamma
skall tillgodogöras.»

Med anledning av den framställda anmärkningen rörande vådan av att
låta arrendatorn utan anvisning taga virke till stängsel och hässjor anser
jag mig böra förorda sådan ändring av förslaget, att dylikt virke må tagas
endast efter anvisning eller utsyning. Likaså finner jag med hänsyn till
domänstyrelsens påpekande i övrigt lämpligt, att bland villkoren föreskrives,
att då avverkning företages i odlingssvfte, arrendatorn skall göra anmälan
härom hos vederbörande revirförvaltare, som äger bestämma om det utfällda
virkets användning.

Den sakkunnige har föreslagit, att upplåtelse så vitt möjligt bör innefatta
rätt att jaga och fiska inom visst bestämt område å angränsande kronomark.

Domänstyrelsen har framhållit, att enligt förslaget tillstånd att utöva jakt
och fiske skulle meddelas av länsstyrelsen. Härefter fortsätter domänstyrelsen
:

»Därest område, som här avses, är beläget å kronomark inom lappmarkerna
och nedom odlingsgränsen, bör det tillkomma styrelsen att meddela dylikt
tillstånd, då intet skäl anförts för att i ett fall som detta å Kungl. Maj:ts
befallningshavande överflytta en ämbetsåtgärd, som eljest åligger styrelsen.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför bland annat:

»Vilken myndighet som i fråga om jaktupplåtelsen skall bliva den bestämmande
synes emellertid vara ovisst. Det föreligger nämligen en bristande
överensstämmelse mellan å ena sidan den genom lag den 25 november 1927
(N:r 4.36) ändrade lydelsen av § 31 i lagen den 1 juli 1898 (N:r 66) och å
andra sidan p. 3 av den likaledes den 25 november 1927 (N:r 437) utfärdade
kungörelsen angående grunder för tillgodogörande av Kronans jakträtt. Enligt
den förra är Kungl. Maj:ts befallningshavande beslutande myndighet,
och tillstånd kan lämnas, om upplåtelse kan ske utan skada för lapparna;
enligt den senare beslutar domänstyrelsen med iakttagande av att fara för
viltbeståndet genom upplåtelsen ej uppstår.»

I likhet med domänstyrelsen anser jag, att befogenheten att medgiva jakt
och fiske, såvitt angår mark nedom odlingsgränsen, bör tillkomma domänstyrelsen.
Detta önskemål blir emellertid tillgodosett därest, såsom jag föreslagit,
det tillägges domänstyrelsen att verkställa upplåtelse av lägenheter
nedom nämnda gräns.

Erågan om den bristande överensstämmelsen mellan stadgandena i renbeteslagen,
vilka i detta hänseende oförändrade upptagits i det nu framlagda
förslaget till lag i ämnet, och bestämmelserna i kungörelsen angående grunderna
för tillgodogörande av kronans jakträtt synes böra göras till föremål
för särskild utredning, varefter jag i annat sammanhang torde få anmäla densamma
för Kungl. Maj 4.

Kungl. Majds proposition nr XOti. 55

Den sakkunnige liar föreslagit, att arrendatorn skall aga rätt att under
arrendetiden å område av kronans mark, som för ändamålet anvisas, erliålla
nödigt bete för å lägenheten vinterfödda kreatur; dock att, när länsstyrelsen
så påyrkar, det anvisade området må kunna utbytas mot annat, samt att i
varje fall från bete må undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits
anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Domänstyrelsen har erinrat, att därest upplåtelsen skedde nedanför odlingsgränsen,
därigenom inrymdes åt länsstyrelsen att besluta rörande utnyttjande
av bete och slåtter å marker, vilka eljest i alla avseenden stode under
domänstyrelsens (iverinseende.

Såsom jag redan berört bör upplåtande av lägenheter nedom odlingsgränsen,
ankomma på domänstyrelsen, vilken även skall hava överinseende
över där upplåtna lägenheter. Härigenom undanröjes den av styrelsen påpekade
olägenheten, att beslutanderätt rörande mark, som helt står under
styrelsens förvaltning, skulle uppdragas åt annan myndighet.

Den sakkunnige har hemställt, att arrendatorn skall tillförbindas att företrädesvis
i brandstodsförening för länet eller orten, där sådan finnes, för
kronans räkning ombesörja och utan avdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas
brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde med
rätt för länsstyrelsen att, där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift
såväl om det belopp, varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där
försäkring må äga rum.

Om brandskada inträffar, skall arrendatorn vara skyldig att mot erhållande
av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt
virke; skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen, vilken tillhandahålles
arrendatorn i den mån för byggnaden erfordras.

Om byggnad annorledes skadas och arrendatorn därtill är vållande, skall
han vara skyldig att bota skadan utan rätt att därtill av kronan erhålla
nödigt virke.

De av den sakkunnige sålunda föreslagna bestämmelserna synas mig
lämpliga.

Den sakkunnige liar förordat följande stadganden:

Arrendatorn skall taga sig till vara att icke genom några hans åtgöranden
intrång och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna
vid utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande
förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga
de för bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej
heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,
som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna, är
arrendatorn icke berättigad till ersättning med mindre lapparna handlat i
syfte att skadan göra.

Förutom vad allmän lag i tillämpliga delar uttryckligen innehåller om
arrenderätts förverkande, skall arrendatorn vara arrendet förlustig, om han
eller annan, som vistas å lägenheten, bereder lapparna intrång eller svårigheter
såsom i nästföregående stycke avses.

Rätt till bete.
Den

sakkunnige.

Yttrande
över den sakkunniges

förslag.

Departements chefen.

Brandförsäkring
in. m.

Den sakkunnige.

Departements chefen.

Förhållande
till de renskö
tan de
lapparna.
Den

sakkunnige.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Departements chefen.

Lägenhetens
skick vid
avträde.

Den sakkunnige.

Yttrande över
den sakkunniges
förslag.

Departements chefen.

Besiktning.

Den sakkunnige.

Yttranden
över den sakkunniges

förslag.

Departements chefen.

I de av den sakkunnige föreslagna bestämmelserna torde böra vidtagas
den ändring, som betingas av verkställd jämkning i det framlagda förslaget
till renbeteslag. Arrendatorn bör sålunda vara berättigad till ersättning för
skada genom renar endast då den, som vården om renarna ålegat, förorsakat
skadan i syfte att tillskynda arrendatorn förlust.

Den sakkunnige bär ansett, att arrendatorn vid avträdet skall lämna ifrån
sig lägenheten med åbyggnader och odlingar till föreskriven omfattning utan
rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån än länsstyrelsen
prövar skäligt med hänsyn till nedlagt arbete å i fullgott stånd överlämnade
byggnader.

Härom anför länsstyrelsen i Västerbottens län, att det syntes länsstyrelsen
rimligt, att om värdet av byggnader och odlingar överstege summan av utlämnad
byggnads- och odlingshjälp med tillägg av värdet å byggnadsvirket,
som arrendatorn utan ersättning mottagit, han borde erhålla ersättning för
detta övervärde.

Den av länsstyrelsen framställda anmärkningen finner jag beaktansvärd. Det
synes rimligt, att arrendatorn, då han lämnar lägenheten erhåller skälig gottgörelse
för det därå nedlagda arbetet. Emellertid torde arrendatorn icke
böra tillerkännas eu ovillkorlig rätt i nämnda hänseende. Föreskrift härom
skulle antagligen medföra, att av- och tillträdessyn måste hållas å lägenheten,
och en dylik förrättning skulle ofta draga kostnader, som icke stode
i rimligt förhållande till lägenhetens värde. Det torde i stället böra överlämnas
åt vederbörande myndighet att pröva om och i vad mån ersättning
bör utgå.

Enligt den sakkunniges förslag äger till utrönande av huru arrendatorn
fullgör sina skyldigheter vederbörande jägmästare eller av länsstyrelsen förordnad
person även utan föregående tillsägelse hålla besiktning å lägenheten.

Domänstyrelsen har avrått, att vederbörande jägmästare ålades någon
skyldighet eller tillerkändes någon rättighet i förevarande hänseende. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har ansett det vara tillfyllest, att uppdraget
att verkställa besiktning gåves åt allenast en av de båda nämnda, samt
föreslagit, att då länsstyrelsen vore den myndighet, som ifrågasattes som
upplåtare å statens vägnar, det ock skulle vara denna myndighet, som förordnade
om besiktning. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att uppsikt
å lägenhet, varom här är fråga, borde tillkomma även lappfogde.

Den av domänstyrelsen uttalade meningen, att det ej bör tillkomma jägmästare
att verkställa besiktning å lägenhet, som här avses, kan jag icke
biträda. Därest på sätt jag föreslagit vissa lägenheter skola upplåtas av
domänstyrelsen, torde det vara lämpligt, att besiktningsrätt åtminstone beträffande
dessa tillägges jägmästarna. Även i fråga om andra lägenheter
torde det vara ändamålsenligt, att besiktning företages av nämnda tjänstemän
då det gäller att utröna, huru arrendatorn utövar honom tillkommande rätt
till skogsfång och bete. Enahanda befogenhet synes böra tillerkännas krono -

Kanyl. Majds proposition in ,''206. 57

jägare. Såsom länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat bör besiktning kunna
verkställas även av lappfogde.

Den sakkunnige föreslår, att länsstyrelsen må äga att vid upplåtelsen
föreskriva de villkor, som utöver vad den sakkunnige föreslagit samt vad
i allmänhet om arrende linnes i lag föreskrivet må kunna finnas erforder*
liga.

Det torde böra stadgas, att den myndighet, som verkställer upplåtelse»
har att föreskriva de ytterligare villkor, som kunna anses erforderliga.

Jag övergår härefter till behandling av de villkor, som skulle gälla vid
upplåtelse av bostadslägenheter.

Den sakkunnige har i detta hänseende föreslagit följande bestämmelser:

1. Upplåtelse må ej ske för längre tid än sökandes och hans hustrus
livstid.

2. I sammanhang med upplåtelsen skall länsstyrelsen bestämma antalet
och beskaffenheten av de byggnader, som må å den upplåtna lägenheten
uppföras.

3. När länsstyrelsen ånyo upplåter sådan lägenhet till lapp, som här
avses, må länsstyrelsen efter omständigheterna kunna för nyttjandet fastställa
eu billig avgift.

4. Innehavaren av lägenheten äger att å den kronomark, varå det avsatta
området är beläget, taga nödigt bränsle, stängsel och hässjevirke samt
slöjdvirke, så ock efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt
lämnas av vederbörande skogstjänsteman, virke till byggnader, som länsstyrelsen
vid upplåtelsen eller sedermera prövat nödiga.

5. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom
visst bestämt område.

6. Lägenlietsinneliavaren må kunna av länsstyrelsen medgivas att i närmare
föreskriven ordning å kronans mark beta getter till ett antal av högst
fem för hushåll ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång
för de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng.

7. Lägenhetsinnehavaren skall själv freda såväl växande som bärgad
gröda från intrång av renar.

8. Vid nyttjanderättens upphörande skall lägenheten i befintligt skick
tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader i vidare mån
än länsstyrelsen prövar skäligt med hänsyn till å byggnad nedlagt arbete.

9. På länsstyrelsen ankommer att bestämma de villkor för upplåtelsen,
som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

Domänstyrelsen har beträffande lägenhetsinnehavaren medgiven rätt till
skogsfång, jakt och fiske samt bete framställt samma anmärkningar som
vid motsvarande delar av förslaget om upplåtelse av jordbrukslägenheter.

Lantbruksstyrélsen har erinrat, att innehavare av jordbrukslägenhet ansetts
på grund av ringa byggnadskunnighet böra erhålla ett avsevärt byggnadsbidrag.
Härefter anför styrelsen:

Ytterligare

villkor.

Den sakkunnige.

Dopar tementschefen.

Bostads lägenheter.

Den

sakkunnige.

Yttranden över
den sakkunniges
förslag.

58

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Sistnämnda skäl torde dock enligt lantbruksstyrelsens mening i minst
lika liög grad kunna tillämpas på innehavare av bostadslägenhet. Här är dock
fråga om äldre, medellösa lappar, vilka förövrigt erhålla nyttjanderätt på
livstid, varefter nyttjanderätten övergår till ny innehavare av samma kategori.
Under sådana förhållanden synes det lantbruksstyrelsen skäligt, att ett
mindre byggnadsbidrag, exempelvis 500 kronor, utan återbetalningsskyldighet
utlämnas. Huruvida i följd härav årlig avgäld anses erforderlig, undandrager
sig styrelsens bedömande.»

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett betänkligt, att innehavare
av bostadslägenhet ej skulle erhålla något kontant bidrag. Länsstyrelsen
har jämväl framställt erinran mot förslaget, att länsstyrelsen skulle i samband
med upplåtelsen bestämma antalet och beskaffenheten av de byggnader,
som finge uppföras å upplåten lägenhet, framför allt med hänsyn därtill
att förslaget ej angåve, huru fullgörandet av länsstyrelsens beslut skulle
övervakas eller vilka åtgärder skulle vidtagas, därest föreskrifterna åsidosattes.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att det icke borde förvägras
lägenlietsinneliavaren att om han så hellre önskade skaffa sig en ko å lägenheten.
Det kunde lämpligen anförtros åt länsstyrelsen att föreskriva vad
slags kreatur, som finge hållas å lägenheten, varför bestämmelsen lämpligen
syntes kunna givas den avfattning, att lägenlietsinneliavaren kunde efter
särskild ansökan av länsstyrelsen medgivas rätt att å kronans mark avbärga
slåtteräng samt erhålla betesrätt för det antal kreatur, som länsstyrelsen
bestämde. Vidare har länsstyrelsen föreslagit, att till bestämmelsen om
skyldighet för lägenlietsinneliavaren att själv freda sin gröda från intrång
av renar borde göras det tillägg, att han icke vore berättigad till ersättningför
skada, som å växande eller bärgad gröda vållades av renar, såvida ej
skadan kunde hänföras till skadebegär från renägarens sida.

Den sakkunniges förslag rörande de villkor, som skola gälla vid upplåtelse
av bostadslägenheter, kan jag i huvudsak biträda. Dock synes mig i vissa
hänseenden avvikelser böra ske från vad den sakkunnige föreslagit.

Såsom jag redan antytt torde det vara nödvändigt, att även innehavare
av bostadslägenheter erhålla byggnadshjälp. De lappar, till vilka dylika lägenheter
skola upplåtas, lära i regel sakna förmåga att själva uppföra erforderliga
bostäder och bliva därför nödsakade att för detta ändamål anlita lejd
arbetskraft. Bidraget torde böra bestämmas till högst 700 kronor och åtnjutas
utan återbetalningsskyldighet. Då lägenlietsinneliavaren sålunda kommer
att utfå byggnadsbidrag, synes det vara nödvändigt, att myndighet erhåller
beslutanderätt rörande antalet och beskaffenheten av de byggnader, som
skola uppföras å lägenheten. Att överlämna avgörandet liärutinnan till
lägenhetsinnehavaren torde kunna leda till att lägenheten bebygges på olämpligt
sätt. Tydligt är emellertid, att byggnaderna böra vara av enklaste slag.
Därest byggnadshjälpen utbetalas i terminer i män av arbetets fortgång,
torde viss garanti vinnas, att myndighetens föreskrifter även iakttagas.

Med hänsyn till domänstyrelsens anmärkning rörande vådan av att liigenhetsinnehavare
finge utan utsyning taga virke till stängsel eller hässjor,

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘106. bil

synes böra tilläggas, att virke till nämnda ändamål ej får tagas annat än
efter anvisning eller utsyning. Domänstyrelsens i övrigt uttalade önskemål
torde bliva behörigen tillgodosedda, därest såsom jag föreslagit upplåtelser
nedom odlingsgränsen skola ankomma på styrelsen.

I likliet med länsstyrelsen i Norrbottens län anser jag det mindre lämpligt,
att lägenlietsinnehavarens rätt att hålla kreatur begränsas till getter. Understundom
torde å lägenheten kunna hållas även ko. Det torde böra överlåtas
åt den myndighet, som verkställer upplåtelse, att föreskriva såväl vilka slag
av kreatur må hållas å lägenheten som antalet djur.

Jämväl beträffande bostadslägenhet synes böra stadgas förbud för innehavaren
att vidtaga åtgärder, som kunna medföra intrång för de renskötande
lapparna. Därjämte bör på sätt länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt
ett tillägg göras till stadgandet om skyldighet för lägenhetsinnehavaren att
själv freda sin gröda från skada av renar. Tillägget bör avfattas i överensstämmelse
med motsvarande föreskrift beträffande jordbrukslägenliet.

Såsom jag redan framhållit bör lägenhetsinnehavaren åtnjuta kontant
byggnadsbidrag. Vid sådant förhållande borde, därest han eller hans rättsinnehavare
ägde vid nyttjanderättens upphörande erhålla gottgörelse för å
byggnad nedlagt arbete, avdrag verkställas för mottagen byggnadshjälp.
Emellertid torde det sällan inträffa, att värdet av det utförda arbetet i någon
väsentlig grad överstiger det erhållna bidraget. Den av den sakkunnige
föreslagna bestämmelsen om ersättning synes därför kunna uteslutas.

Med hänsyn till det anförda synes mig beträffande upplåtelse av lägenheter,
varom nu är fråga, böra gälla följande villkor:

A) jordbrukslägenheter:

1. Jordbrukslägenliet bör hava den storlek, som med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall prövas lämplig.

2. Överinseende över upplåten lägenhet tillkommer den myndighet, som
verkställt upplåtelsen.

3. Jordbrukslägenliet upplåtes på arrende för en tid av femtio år. När
arrendetiden löper till ända, skall arrendator, såframt han förhållit sig väl,
vara berättigad att erhålla ny upplåtelse för en tid av femtio år på de villkor,
som fastställas, med iakttagande att desamma väl må med hänsyn till
tidsförhållandena förändras men ej göras väsentligen mera betungande för
arrendatorn än de förutvarande.

4. Dör arrendatorn under arrendetiden och efterlämnar änka, skall hon
vara berättigad att övertaga arrendet för återstående arrendetiden. Finnes
ej änka eller vill hon ej inträda såsom arrendator, må arrendet övertagas
av bröstarvinge, som prövas lämplig därtill. Finnes ej sådan, må arrendet
överlåtas å lapp, som kan antagas till arrendator. Ingår arrendatorns änka
efter att hava övertagit arrendet nytt gifte, skall hon ej vara berättigad att
vidare behålla arrendet. Finnes bröstarvinge i förra giftet, må han övertaga
arrendet, därest han prövas lämplig därtill.

Samman

fattning

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

5. Det åligger arrendatorn att på sätt och inom tid, som föreskrivas i
upplåtelsekontraktet, bebygga och uppodla lägenheten.

Arrendatorn skall äga rätt att utan återbetalningsskyldighet av allmänna
medel erhålla dels byggnadshjälp med högst 2,000 kronor dels ock odlingshjälp
med högst 500 kronor, vilket allt skall utbetalas i terminer i mån av
arbetets fortgång.

6. Arrendatorn skall under femton år från upplåtelsen åtnjuta frihet från
utlagor och onera för lägenheten. Från och med sextonde besittningsåret
skall arrendatorn för lägenheten erlägga årligt arrende, som bestämmes vid
upplåtelsen.

7. Arrendatorn skall vara berättigad att dels från närmaste kronomark,
där revirförvaltningen finner utsyning lämpligen kunna ske, efter utsyning
erhålla nödigt virke till byggnader, som angivas i upplåtelsekontraktet, dels
ock å trakt, som bestämmes i samband med kontraktets upprättande eller
som sedermera av revirförvaltningen anvisas, taga erforderligt bränsle, stängsel-,
liässje- och slöjdvirke samt taktäckningsämne, med iakttagande av att
till bränsle skall användas företrädesvis bjöx-kskog, vindfälld och torr skog
samt avverkningsavfall. Virke till stängsel eller hässjor må icke tagas annat
än efter anvisning eller utsyning. Arrendatorn skall vara skyldig att hörsamma
de föreskrifter, som av vederbörande skogstjänsteman meddelas.

Avverkning, som erfordras för verkställande av odling å den upplåtna
lägenheten, må av arrendatorn företagas utan utsyning. Det åligger arrendatorn
att om sådan avverkning göra anmälan hos vederbörande revirförvaltare,
som äger förordna huru det avverkade virket skall tillgodogöras.

Därest under arrendetiden uppkommer behov av större eller flera åbyggnader
än vid upplåtelsen föreskrivits, skall den myndighet, som verkställt
upplåtelsen, äga medgiva, att arrendatorn jämväl för sådant ändamål erhåller
nödigt virke från kronans mark; skolande i skriftligt tillägg till upplåtelsekontraktet
föreskrivas, huru den nya åbyggnaden skall vara beskaffad.

8. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom
visst bestämt område å angränsande kronomark.

9. Arrendatorn skall äga rätt att under arrendetiden å område av kronans
mark, som för ändamålet anvisas, erhålla nödigt bete för å lägenheten vinterfödda
kreatur; dock att, när vederbörande myndighet så påyrkar, det anvisade
området må kunna utbytas mot annat, samt att i varje fall från bete
må undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som av
betesrätten skulle lida märkbart intrång.

10. Arrendatorn skall tillförbindas att, företrädesvis i brandstodsförening
för länet eller orten, där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och utan
avdrag å arrendet bekosta åbyggnademas brandförsäkring till deras fulla, i
behörig ordning uppskattade värde med rätt för vederbörande myndighet att,
där anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl om det belopp,
varför försäkring bör sökas, som om den anstalt, där försäkring må äga rum.

Om brandskada inträffar, skall arrendatorn vara skyldig att mot erhållande
av brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att av kronan er -

(il

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20(i.

hålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen, vilken
tillhandahålles arrendatorn i den mån för byggnaden erfordras.

Om byggnad annorledes skadas och arrendatorn är vållande därtill, skall
han vara skyldig att bota skadan utan rätt att därtill av kronan erhålla
nödigt virke.

It. Arrendatorn skall tillse, att icke genom några hans åtgöranden intrång
och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna vid
utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande
förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga de
ör bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej
heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,
som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna,
är arrendatorn icke berättigad till ersättning utan så är att den, vilken vården
om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda arrendatorn
förlust.

Förutom vad allmän lag i tillämpliga delar innehåller om arrenderätts
förverkande skall arrendatorn vara arrendet förlustig, om han eller annan,
som vistas å lägenheten, bereder lapparna intrång eller svårigheter såsom i
nästföregående stycke avses.

12. När lägenhet avträdes, skall avträdaren ej äga rätt till ersättning
för därå nedlagda kostnader i vidare mån än den myndighet, som meddelat
upplåtelsen, prövar skäligt.

13. Till utrönande av huru arrendatorn fullgör sina skyldigheter äger
jägmästare, kronojägare, lappfogde eller person, förordnad av den myndighet,
som verkställt upplåtelsen, att även utan föregående tillsägelse hålla
besiktning å lägenheten.

14. Den myndighet, som verkställer upplåtelse, äger föreskriva de villkor,
som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

B) bostadslägenheter.

1. Upplåtelse av bostadslägenhet må ej ske för längre tid än innehavarens
och hans hustrus livstid.

2. Det åligger innehavare av bostadslägenhet att på sätt och inom tid,
som föreskrivas i upplåtelsekontraktet, bebygga lägenheten.

Innehavaren skall äga rätt att utan återbetalningsskyldigliet av allmänna
medel erhålla hjälp till uppförande av sålunda föreskrivna byggnader med
högst 700 kronor, som skola utbetalas i terminer i mån av arbetets fortgång.

3. För upplåten bostadslägenhet erlägges ej lega.

När lägenhet ånyo upplåtes må dock vederbörande myndighet efter omständigheterna
kunna för nyttjandet fastställa en billig avgift.

4. Innehavare av bostadslägenhet äger att å kronomark, där lägenheten
är belägen, taga nödigt bränsle och slöjdvirke, så ock efter anvisning eller
utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande skogstjänsteman,

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nödigt virke till byggnader, som vid upplåtelsen eller sedermera prövas
nödiga samt till stängsel och kässjor.

5. Upplåtelse bör, såvitt möjligt, innefatta rätt att jaga och fiska inom
visst bestämt område å angränsande kronomark.

6. Lägenhetsinnehavaren må kunna medgivas att i närmare föreskriven
ordning å kronans mark beta kreatur till det antal, som i upplåtelsekontraktet
bestämmes, ävensom att, i den mån så prövas kunna ske utan förfång
för de renskötande lapparna, avbärga slåtteräng.

7. Lägenhetsinnehavaren skall tillse, att icke genom hans åtgöranden intrång
och svårigheter i något avseende beredas de renskötande lapparna vid
utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av andra dem tillkommande
förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna avstänga de
för bränsletäkt och bete anvisade områdena. Han är ansvarig för att ej
heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig skyldiga till åtgärder,
som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas av renarna,
är lägenhetsinnehavaren icke berättigad till ersättning utan så är att
den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda
honom förlust.

Om lägenhetsinnehavaren eller annan, som vistas å lägenheten, bereder
lapparna intrång eller svårigheter såsom i nästföregående stycke avses, skall
nyttj anderätten vara förverkad.

8. Vid nyttj anderättens upphörande skall lägenheten i befintligt skick
tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader.

9. Den myndighet, som verkställer upplåtelse, äger bestämma de villkor,
som utöver vad nu sagts må kunna finnas erforderliga.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva,

att Kungl. Maj:t må å kronomark inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker ävensom å renbetesfjällen i Jämtlands
län, varunder inbegripas jämväl de till utvidgning av
dessa fjäll sedermera upplåtna områdena, avsätta mark för upplåtelse
under nyttjanderätt åt lappar av jordbrukslägenheter och
bostadslägenheter, dock med iakttagande att för detta ändamål
ej må avsättas mark, där upplåtelse kan lända till förfång för
de renskötande lapparna;

att upplåtelse må verkställas, såvitt avser mark ovan odlingsgränsen
eller å renbetesfjällen, av länsstyrelsen och beträffande
annan mark av domänstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen;

att jordbrukslägenhet må upplåtas endast åt lapp, som
enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
äger rätt till renskötsel men icke är i tillfälle att utöva denna
näring samt har förutsättningar för drivande av ett mindre
jordbruk, dock icke till den, som redan äger fast egendom av

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

63

(len storlek, att därå kan födas en familj, eller innebar sådan
lägenhet, som bär avses;

att bostadslägenhet må upplåtas endast åt lapp, som förut
drivit renskötsel eller biträtt i sådan näring men till följd av
minskad arbetsförmåga upphört därmed, dock icke till lapp,
som uppenbarligen skulle komma att sakna medel till sitt
livsuppehälle;

att upplåtelse av lägenhet, som här avses, må ske i huvudsaklig
överensstämmelse med de villkor som av mig anförts;

samt att medel, som inflyta genom upplåtelser ovan odlingsgränsen
och å renbetesfjällen, må enligt bestämmelser, som
givas av Kungl. Maj:t, användas till förmån för lapparna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.