Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

1

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av en
psykiatrisk klinik vid universitetet i Lund; given Stockholms
slott den 20 mars 1928.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

TJtdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Gäbde, Pettersson, Hamrin, Almkvist, Lyberg, von Stockenström.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam
beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet:

[Vid min förberedande anmälan till arets statsverksproposition av frågan
om anslag för budgetåret 1928—1929 till hospitalsbyggnader (femte huvudtiBihang
till riksdagens protokoll 19S8. 1 samt. 173 häft. (År SOS-) 1

2

Kungl. May.ts proposition nr 205.

teln, punkten 52), anmälde jag, att medicinalstyrelsen i skrivelse den 21 oktober
1927 till Kungl. Maj:t överlämnat alternativa förslag till plan för anskaffande
av nya platser för den statliga sinnessjukvården i riket. Jag anförde, att det anslag,
som enligt det av medicinalstyrelsen förordade förslaget till fyllande av
det erforderliga platsbehovet skulle behövas för budgetåret 1928—1929, utgjorde
4,086,500 kronor samt att i denna summa inginge ett belopp av 500,000
kronor, avsett för påbörjande av uppförandet av en psykiatrisk klinik vid universitetet
i Lund.

Jag ansåg emellertid, att medelsbehovet för nämnda budgetår till hospitalsb.
yggnader borde preliminärt uppskattas till sammanlagt 3,500,000 kronor. Därvid
beräknade jag icke något belopp för eu psykiatrisk klinik vid universitetet
i Lund. Förslag rörande sådan klinik hade visserligen, yttrade jag, den 19
november 1927 inkommit till ecklesiastikdepartementet, och det skulle med all
sannolikhet bliva möjligt att för 1928 års riksdag framlägga förslag jämväl i
detta ämne. Ärendet hade emellertid setts i samband med uppkommen fråga
om att — i sammanhang med att, såsom avsett varit, den hittillsvarande asylen i
Malmö nedlades, sedan numera hospitalet i Hälsingborg tagits i bruk — till
Malmö stad försälja det område, å vilket asylen vore belägen. Vid en sådan
försäljning syntes, framhöll jag, kunna beräknas inflyta en köpesumma, motsvarande
det belopp, som för nästa budgetår kunde erfordras som bjggnadsbidrag
för den ifrågasatta kliniken. Något ytterligare anslagsbelopp syntes
alltså icke behöva beräknas i nksstatsförslaget för nästa budgetar. De erforderliga
underhandlingarna angående försäljningen hade emellertid då ännu
icke fortskridit så långt, att resultatet av desamma kunde angivas. Då enligt
det anförda utgifterna, respektive inkomsterna av nu angivna anledningar
kunde väntas motväga varandra, syntes det dock icke vara ägnat att innebära
några betänkligheter ur budgetsynpunkt, att med framläggande av förslag i
båda nu ifrågavarande hänseenden finge tills vidare anstå.

I enlighet med min hemställan togs vid bestämmande av det i riksstatsförslaget
upptagna anslaget till hospitalsbyggnader icke någon hänsyn till behovet
av medel för påbörjande av en psykiatrisk klinik vid universitetet i Lund.

Förut denna dag har jag framlagt förslag i frågan rörande hospitalsbyggnader
m. in., utom i vad angår nämnda psykiatriska klinik (proposition nr 16o).
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga frågan om inrättande av
denna klinik ävensom om sättet för gäldande av därmed förenade kostnader.

Inledningsvis vill jag då erinra, att för närvarande professurerna i psykiatri

upprättande vid de medicinska fakulteterna av Uppsala och Lunds universitet samt vi

av särskitd Kalolinska mediko-kirurgiska institutet äro förenade med överläkarbefattnin 1,

Sklinik.S garna vid respektive Uppsala hospital och asyl, Lunds hospital och asyl samt

Det nuva- Stockholms hospital. Nämnda sinnessjukhus anlitas för beredande av prak bandet

meUan tik vid den akademiska undervisningen. Vederbörande överläkare ^är samti undervis-

* digt professor vid den till staden förlagda medicinska högskolan mot åtnjutande

ningen i psy ay förutom de avlöningsförmåner, som tillkomma överläkare av 1 :a klass vid
kkmti vid ?

Kungl. Maj:ts proposition nr £05. ii

statens hospital och asyler, särskild ersättning för undervisningen, vilken ersättning
enligt beslut av 1922 års riksdag utgår i lorni av arvode på 9,000
kronor. Angående tillkomsten av denna anordning vill jag framhålla följande
:

höreningen av överläkartjänst vid hospital med undervisning vid medieinsk
högskola genomfördes först vid Uppsala universitet. Enligt brev den 18 april
185G medgavs, att överläkaren vid Uppsala centralhospital finge mot åtnjutande
såsom arvode av någon inom medicinska fakulteten vid sistnämnda universitet
ledigbliven adjunktslön för medicine studerande vid universitetet hålla
föreläsningar och meddela klinisk undervisning rörande sinnessjukdomarna
och deras behandling. Sedermera beviljade rikets ständer år 1858 ett anslag
å 1,500 riksdaler riksmynt till arvode åt överläkaren för nämnda undervisning.
Liknande anordning träffades därefter vid Karolinska institutet
enligt brev den 18 januari 1861, varigenom förordnades, att överläkaren vid
Stockholms hospital skulle tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda
bestämde, meddela klinisk undervisning i psykiatri vid institutet mot uppbärande
av det arvode på 1,500 kronor, som för adjunkt i nämnda undervisningsämne
fanns uppfört på institutets stat. Genom beslut den 26 april 1861
förklarades denna lärarbefattning vara e. o. professorsämbete vid institutet.
Kort därpå förändrades genom brev den 3 juli 1863 jämväl förenämnda lärarbefattning
vid Uppsala universitet till e. o. professur. Vid den lönereglering
för Uppsala och Lunds universitet samt Karolinska institutet, som verkställdes
år 1908, förändrades båda ifrågavarande e. o. professurer till ordinarie
professurer, varvid förklarades, att dessa fortfarande skulle vara förenade med
vederbörande överläkarbefattningar vid Uppsala hospital och asyl samt vid
Stockholms hospital.

Vid Lunds universitet har utvecklingen i nämnda avseende gått på enahanda
sätt, ehuru långsammare. Genom brev den 11 mars 1881 medgav Kungl.
Maj:t, att två månaders daglig och oavbruten tjänstgöring vid Lunds hospital
finge anses motsvara den tjänstgöring vid psykiatrisk klinik under två månader,
som i brev den 13 november 1874 stadgats såsom villkor för medicine licentiatexamen.
För den därav föranledda undervisningen tillerkändes överläkaren
vid nämnda hospital genom beslut den 29 juni 1883 ett arvode på 1,500
kronor.

I proposition till 1922 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i
utgiftsstaten för Lunds universitet uppföra ett arvode åt en professor i psykiatri
med föreskrift att denna befattning skulle vara förenad med överläkarbefattningen
vid Lunds hospital och asyl. Nämnda riksdag, som jämväl haft
att taga ståndpunkt till ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till lönereglering
för befattningshavare vid statens hospital och asyler, uttalade, att 1 ära rbefattningen
i psykiatri vid Lunds hospital skulle förvandlas till en professur i psykiatri,
förenad med överläkarbefattningen vid Lunds hospital, samt att huvudavlöningen
_ å de tre överläkarbefattningama vid Uppsala, Lunds och Stockholms
hospital borde utgå i form av överläkarlön och vederbörande med överläkarbefattningen
förenade professur avlönas med ett arvode, som av riksdagen
bestämdes, till 3,000 kronor. Genom riksdagens berörda beslut blev således
Lunds universitet i nämnda avseende jämställt med Uppsala universitet och
Karolinska institutet.

Den anordning, som sålunda numera är genomförd vid samtliga medicinska
högskolor i landet, har betingats av den nära till hands liggande möjligheten
att för undervisningen i psykiatri vid vederbörande högskola anlita sakkun -

rikets medicinska
högskolor
och
överläkartjänsterna
vid
vederbörande
hospital.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Önskemål om
skiljande av
professorsbefattningarna

i psykiatri
vid universiteten
i Uppsala
och Lund
från överläkarbefattningama
vid
vederbörande
hospital.

skapen hos överläkaren vid statens i eller vid vederbörande stad befintliga sinnessjukhus
samt att utnyttja dessa sinnessjukhus såsom psykiatriska undervisningskliniker.
Ifrågavarande anordning, vilken började tillämpas, innan ännu
psykiatrin nått sin nuvarande omfattning och betydelse, har emellertid under
utvecklingens lopp visat sig innebära vissa olägenheter.

Redan år 1893 uttalade den kommitté, som tillsatts för utarbetande av förslag
till anläggning av en asyl vid Uppsala hospital, vissa farhågor beträffande
framtida olägenheter för statens sinnessjukvårdsanstalter vid Uppsala av därvarande
överläkarbefattnings fortsatta förening med professorsbeställningen i
psykiatri vid Uppsala universitet. Samma år gjorde medicinalstyrelsen liknande
uttalanden. Sedermera hava upprepade gånger krav framställts på
ifrågavarande lärarbefattningars skiljande från de därmed förenade överläkartjänsterna.
År 1906 gjordes framställning härom av Uppsala universitets
medicinska fakultet. Den kommission, som på Kungl. Maj:ts uppdrag tillsattes
av medicinalstyrelsen för att bland annat taga nämnda framställning under
övervägande, uttalade i sitt den 19 maj 1908 avgivna betänkande, att kommissionen
funne det från sinnessjukvårdens synpunkt vara oavvisligen nödvändigt,
att överläkaren vid Uppsala liopital och asyl befriades från uppdraget att tilllika
vara professor vid universitetet, samt att den enda tillfredsställande lösningen
vore att uppföra en ny, av anstalten helt oberoende psykiatrisk klinik.
Kommissionens nämnda förslag tillstyrktes av medicinalstyrelsen men föranledde
icke någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1911 framhöll riksdagen, i anledning
av ett i proposition angående om- och tillbyggnad av Stockholms hospital
in. m. åberopat uttalande av chefen för ecklesiastikdepartementet, vari denne
förordat uppförandet av en särskild psykiatrisk klinik om 90 vårdplatser för
Uppsala universitet, att i dess medgivande av behövligheten av den psykiatriska
kliniken vid Konradsberg ingalunda finge anses ligga jämväl ett erkännande av
behövligheten av anordnande, såsom ifrågasatts, av en från hospitalet i Uppsala
fristående psykiatrisk klinik för universitetets behov — en anordning, som,
då riksdagen icke kunde tänka sig annat än att det för den psykiatriska undervisningen
erforderliga patientmaterialet skulle kunna erhållas å nämnda stora
hospital utan att för dess studerande en särskild anstalt behövde upprättas, riksdagen
svårligen kunde finna av behovet påkallad.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet framlade sedermera år 1914
ett nytt förslag till anordnande av en särskild psykiatrisk klinik för universitetets
behov, förlagd inom Uppsala hospitals och asyls område. Detta förslag
gjordes till föremål för framställning från universitetet, men ej heller denna
framställning har hittills föranlett någon åtgärd.

I en av större akademiska konsistoriet i Uppsala tillstyrkt skrivelse till
kanslern för rikets universitet den 28 maj 1925 gjorde samma fakultet förnyad
framställning om vidtagande av åtgärder i syfte att snarast möjligt fa
till stånd en nybyggnad för en särskild, till Uppsala hospital och asyl ansluten
psykiatrisk klinik och i samband därmed professorstjänstens skiljande från
överläkarbefattningen vid hospitalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 805.

5

.Tiimväl vid Lunds universitet blev motsvarande fråga föremål för livligt
intresse. Utgångspunkten var ett uttalande av medicinalstyrelsen under den
utredning, som föregick proposition om inrättande av professuren i psykiatri
vid Lunds universitet. I av Kungl. Maj:t infordrat utlåtande av den 4 juni
1919 framhöll nämligen medicinalstyrelsen följande:

Utvecklingen av den psykiatriska undervisningen vid rikets högskolor hade
gått i den ordningen, att med den förut befintliga överläkartjänsten vid anstalt
för sinnessjuka i de städer, där högskolorna vore belägna, blivit förenad lärarverksamhet
vid dessa skolor. Om en sådan kombination vid tiden för dess realiserande
varit tillfyllest och lämplig, kunde den med den utveckling, sinnessjukvården
och fordringarna på undervisning i psykiatri under årens lopp nått,
icke längre anses tillfredsställande.

Vid flera tillfällen hade styrelsen uttalat sig för skilsmässa mellan överläkarbefattningen
vid Uppsala hospital och asyl och professuren i psykiatri vid
Uppsala universitet. Styrelsen vore allt fortfarande av den uppfattningen,
att en sådan skilsmässa vore synnerligen lämplig och önsklig. Å ena sidan
vore den överläkaren tillkommande vården av de sjuka med därmed förenad
administration av sjukhuset så krävande, att den helt toge tjänstinnehavarens
arbete i anspråk. Å andra sidan vore professorsbefattningen av synnerlig
vikt för den psykiatriska undervisningen, på vilken under tidens lopp kraven
blivit allt större. Styrelsen ville i det avseendet erinra om de ökade fordringarna
på sakkunskap vid bedömande av rättspsykiatriska frågor; den nya
äktenskapslagen fordrade psykiatrisk utbildning från läkarens sida, samma
vore förhållandet med vården av alkoholister och minderåriga förbrytare, allt
förhållanden, som fordrade grundliga studier av och god undervisning i psykiatri.
Antalet platser å Lunds hospital och asyl uppginge för det dåvarande
till 1,232, varför sjukvården och anstaltens förvaltning toge överläkarens tid
och krafter helt i anspråk.

För styrelsen stode det alltså klart, att såväl överläkar- som lärarverksamlieten
skulle hava en bestämd fördel av en skilsmässa mellan de olika tjänsterna.
Det syntes styrelsen desto viktigare, att frågan om sådan skilsmässa bleve föremål
för statsmakternas prövning, som, enligt vad styrelsen hade sig bekant,
fråga uppstått att för den kliniska undervisningen vid Karolinska medikokirurgiska
institutet uppföra nya byggnader med hänsyn till Serafimerlasarettets
trånga utrymme.

Styrelsen ansåge det därför vara av synnerlig vikt, att vid denna utredning
även den psykiatriska undervisningens behov av ändrade förhållanden vunne
beaktande. Först genom uppförande i samband med övriga kliniker av smärre
paviljonger för sammanlagt cirka 100 sinnessjuka med evakueringsrätt till
andra sjukhus syntes behovet för den psykiatriska undervisningen kunna bliva
riktigt tillgodosett. Sjukhusavdelningar för den klinisk-psykiatriska undervisningen
borde enligt styrelsens förmenande helt skiljas från de stora hospitalen.

Yttrande i frågan avgavs jämväl av medicinska fakulteten och det större
akademiska konsistoriet i Lund. Medicinska fakulteten i Lund anförde därvid
bland annat:

Fakulteten anslöte sig fullkomligt till medicinalstyrelsens uppfattning och
funne det vara synnerligen eftersträvansvärt, att det gåves ett professorsämbete
i psykiatri, med vilket endast en psykiatrisk klinik av lämplig storlek
vore förbunden. Sedan länge hade fakulteten också sysselsatt sig med frågan,
huru detta mål stode att vinna, och hade därvid även undersökt möjligheten,
huruvida viss avdelning skulle kunna utbrytas från det nuvarande hospitalet

6

Kungl. Maj:ts proposition nr £05.

Framställningar
om anordnande
av
en särskild
psykiatrisk
klinik vid
universitetet
i Lund.

och göras till dylik psykiatrisk klinik. I överensstämmelse med den åsikt,
som dåvarande överläkaren vid Lunds hospital och asyl professor Nerander i
frågan uttalat, funne fakulteten dock, att en lösning på denna väg ej kunde uppnås.
Den enda verkligt tillfredsställande lösningen vore därför, att en ny
psykiatrisk klinik av lämplig storlek bleve uppförd, detta i likhet med de
resultat, till vilket omnämnda kommission kommit i vad anginge förhållandena
i Uppsala.

Intill dess medel härför kunde beviljas, funne fakulteten ingen annan utväg,
än att professorsämbetet i psykiatri förenades med överläkarbefattningen för
Lunds hospital och asyl på samma sätt som då vore fallet i Uppsala.

Medicinalstyrelsen, som anbefalldes att avgiva förnyat yttrande i ärendet,
anförde därvid i utlåtande den 22 januari 1921 bland annat följande:

Styrelsen vidhölle sin förut uttalade åsikt, att det skulle vara en bestämd
fördel såväl för överläkarverksamheten vid Uppsala och Lunds hospital som
för lärarverksamheten vid Uppsala och Lunds universitet, att överläkar- och lärarbefattningarna
skildes från varandra. Då det emellertid skulle dröja en
avsevärd tid, innan en dylik skilsmässa kunde åstadkommas, vore för det dåvarande
enda möjligheten, att lärarbefattningarna tillsvidare förenades med
överläkarbefattningarna, och styrelsen funne, i likhet med vad medicinska fakulteten
i Lund anfört i sitt nyssberörda yttrande, att lärarbefattningen därstädes
borde, med hänsyn till den psykiatriska undervisningen, ombildas till en
professur. Mot en dylik anordning hade styrelsen intet att erinra, då den
endast vore avsedd att vara ett provisorium och då den väsentligare delen av
det med de förenade tjänsterna förbundna arbetet redan förut ålåge en och
samma person.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet överlämnade sedermera med
skrivelse den 10 oktober 1924 till medicinalstyrelsen en till fakulteten inkommen
framställning från professorn i psykiatri vid universitetet Viktor Wigert
om anordnande av en psykiatrisk klinik i anslutning till universitetets övriga
kliniker, varvid fakulteten uttalade, att det vore ett synnerligen viktigt och
trängande önskemål för fakulteten, att en sådan klinik bleve inrättad och att
som följd därav professorsämbetet i psykiatri vid universitetet bleve skilt från
överläkarbefattningen vid Lunds hospital och asyl.

I anledning härav hemställde medicinalstyrelsen i skrivelse till chefen för
socialdepartementet den 11 november 1924, att, då klinikerna vid Lunds universitet
vore förlagda till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och en
psykiatrisk kliniks förläggning därstädes fordrade förhandlingar med länets
landsting, åtgärder måtte vidtagas för förhandlingar i ärendet inom socialdepartementet
mellan representanter för medicinska fakulteten vid Lunds universitet,
medicinalstyrelsen och Malmöhus läns landsting.

Sedermera ingick det större konsistoriet vid universitetet i Lund till kanslersämbetet
för rikets universitet med en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse den 21
mars 1925, vari konsistoriet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga förberedande
åtgärder för att vinna överenskommelse med Malmöhus läns landsting
rörande den framtida ekonomiska ordningen för en av medicinska fakulteten
ifrågasatt psykiatrisk undervisningsklinik vid Lunds lasarett. Konsistoriet
åberopade därvid en skrivelse av den 19 mars 1925 från medicinska fakulteten
i Lund, vari fakulteten anfört bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr i!0.r>.

7

De skäl, som talade mot de psykiatriska klinikernas förläggning till de stora
sinnessjukhusen samt mot en förening av överläkartjänsterna med professurerna
i psykiatri, hade av olika sakkunniga myndigheter med stor enstämmighet
angivits och bekräftades till fullo av erfarenheterna från Lunds hospital.
Det jättestora sjukhuset vore; i sig självt synnerligen illa ägnat att vara
en vetenskaplig institution, och för de båda tjänsternas innehavare spände verksamheten
över alltför vidsträckta områden för att han skulle kunna tillfredsställande
tillgodose dem alla. I egenskap av läkare vid ett sjukhus om 1,260
sjuka hade han ett utomordentligt stort praktiskt sjukvårdsarbete. I egenskap
av direktör för samma sjukhus ställdes han inför en mångfald uppgifter av
administrativ och byggnadsteknisk art, och i egenskap av universitetslärare hade
han att tillgodose undervisning, stimulera och handleda yngre kollegers forskningsarbete
samt själv bedriva vetenskapliga studier och forskning. Vid den
snabba utveckling, som den psykiatriska vetenskapen genomginge, vore det
nödvändigt för läraren att städse arbeta på sin egen förkovran. Det vore uppenbart,
att den våldsamma splittringen av uppgifterna måste i hög grad menligt
inverka på arbetsresultatet, såväl beträffande professuren som beträffande
överläkartjänsten. Det vore intet tvivel, att det vore universitetsläraruppgiften
som bleve mest lidande, ty de praktiska, mera påtagliga spörsmålen trängde
sig städse i förgrunden och pockade på sin lösning, medan de mera teoretiska
vetenskapliga frågorna måste skjutas åt sidan.

Med hänsyn till dessa allmänt erkända missförhållanden och med hänsyn till
konsistoriets och fakultetens förut angivna yttranden om önskvärdheten att en
ny psykiatrisk klinik av lämplig storlek bleve uppförd, syntes intet tillfälle
böra försummas att få en sådan till stånd. Det ville synas, som om möjlighet
för frågans lyckliga lösning utan nya kostnader för statsverket just nu skulle
förefinnas. Kungl. Maj:t hade nämligen i brev av den 31 december 1923 uppdragit
åt medicinalstyrelsen att framdeles, efter det Hälsingborgs hospital tagits
i bruk, inkomma med förslag till försäljning av Malmö asyls område, ävensom
till användningen av den genom försäljningen inflytande köpeskillingen.
Denna kunde komma att belöpa sig till ett synnerligen avsevärt belopp. Det
syntes otvivelaktigt, att dessa medel av de beslutande myndigheterna komme
att begagnas till täckande av den oerhörda bristen på sjukhusplatser för sinnessjuka.
Om så skedde, låge det ytterst nära till hands att använda dem för
nybyggnad av en psykiatrisk klinik i Lund. varigenom på en gång såväl undervisningens
som sjukvårdens krav skulle tillgodoses.

Den storlek hos en psykiatrisk klinik, som av medicinalstyrelsen angivits,
nämligen omkring 100 platser, syntes vara den ur undervisnings- och sjukvårdssynpunkt
lämpligaste; så vore t. ex. den psykiatriska mönsterkliniken i Miinchen
inrättad för 100 sjuka. En sådan anstalt lämnade ett fullt tillräckligt
utrymme för intagande av de olika slags sjukdomsfall av såväl akut som kronisk
art, som erfordrades för att den skulle fullgöra sitt syfte. Därest ekonomiska
eller utrymmeshänsyn så skulle fordra, syntes dock utan större skada
någon reduktion av platssiffran kunna vidtagas. Med ett så litet antal patienter,
varav flertalet givetvis komme att vara akut sjuka, behövde den psykiatriska
kliniken, enligt den mening professorn Wigert vid ärendets behandling
givit uttryck åt, icke några särskilda utrustningar i form av inhägnade
promenadgårdar, arbetslokaler o. dyl.

Av största vikt vore, att kliniken komme att förläggas i anslutning till övriga
universitetskliniker, så som man överallt utomlands eftersträvade. Härför
talade icke blott ekonomiska skäl, såsom gemensamhet i kök. tvätt, administrationslokaler
m. m. utan även ideella skäl. Psykiatriens fortskridande
som vetenskap krävde nämligen en intim anslutning till den övriga medicinska
forskningen; först under dennas befruktande inverkan kunde psykiatrien hop -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

pas tränga sina olösta problem in på livet. Betydelsen i så måtto av den tilltänkta
klinikens anslutning till de övriga klinikerna låge i öppen dag. Men
givetvis förelåge här ett ömsesidighetsförhållande, ty psykiatrien kunde också i
gengäld belysa många av den övriga medicinens problem.

Den tilltänkta kliniken borde sålunda enligt fakultetens mening ovillkorligen
förläggas till Lunds lasarett, där enligt vad fakulteten erfarit tillräckligt tomtutrymme
funnes tillgängligt. De ekonomiska komplikationer, som skulle uppstå
därigenom att kliniken uppfördes av staten, men givetvis i likhet med lasarettets
övriga avdelningar måste förvaltas av landstinget, syntes icke vara
oöverkomliga. Den sammankoppling av statsintressen och landstingsintressen,
som här skulle uppstå, förelåge även beträffande lasarettet i övrigt, ehuru med
en något annan fördelning. En uppgörelse, som rättvist fördelade statens och
landstingets ekonomiska förpliktelser beträffande den tilltänkta kliniken, syntes
utan större svårighet kunna åstadkommas.

Sedan kanslersämhetet för rikets universitet från större konsistoriet i Uppsala
och Karolinska mediko-kirurgiska institutet inhämtat yttranden i ärendet,
i vilka förordats bifall till framställningen, överlämnade kanslersämhetet med
skrivelse den 16 december 1925 framställningen till Kungl. Maj :t samt hemställde
därvid, att fullständig utredning måtte verkställas i fråga om inrättande
av särskilda psykiatriska kliniker vid universiteten i Uppsala och Lund
samt att, efter det förslag i ämnet blivit utarbetat, proposition måtte avlåtas
till riksdagen.

Kanslersämhetet anförde därvid bland annat:

Kanslersämhetet finge framhålla den stora betydelsen av att föreliggande
fråga, vilken redan länge varit föremål för uppmärksamhet och vars lyckliga
lösning, särskilt för den psykiatriska undervisningen och forskningen, vore av
synnerlig betydelse, måtte inom en snar framtid på ett härför gynnsamt sätt
avgöras. Det vore enligt kanslersämbetets uppfattning uppenbart, att den psykiatriska
undervisningen och forskningen måste bliva lidande därav, att professorn
i ämnet samtidigt hade att förestå en sinnessjukanstalt, vars patientantal
vore högst betydligt större än det, som erfordrades för en psykiatrisk klinik,
och vars administration därför bleve synnerligen arbetskrävande och ansvarsfull.
Detta gällde framför allt förhållandena vid de båda universiteten,
där professorerna i psykiatri förestode sjukhus med stort patientantal. Det
fölle av sig själv, att det vore ett synnerligen viktigt önskemål, att det genom
upplösningen av det organisatoriska sambandet mellan sinnessjukanstalten och
den psykiatriska kliniken möjliggjordes, att professorn i psykiatri bereddes
mera tid och möjlighet att ägna sig åt den psykiatriska forskningen och undervisningen.

Frågan låge emellertid något olika vid de båda universiteten. I Lund gällde
i första hand att få den frågan utredd, i vad mån Malmöhus läns landsting
kunde befinnas villigt att ekonomiskt bidraga till en ny psykiatrisk kliniks
åvägabringande och framtida drift. I medicinska fakultetens i Lund skrivelse
i ämnet angåves vidare såsom en utväg till erhållande av medel för anordnande
av en ny psykiatrisk klinik att härtill använda medel, som bleve tillgängliga
genom försäljning av Malmö asyl. Även denna fråga tarvade närmare
utredning.

Vad beträffade Uppsala universitet hade olika utvägar varit ifrågasatta.
Numera syntes emellertid åsikterna hava stadgat sig därhän, att en nybyggnad
för en Uppsala universitets psykiatriska klinik lämpligast borde förläg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

9

gas inom Uppsala hospitals område. Medicinska fakulteten i Uppsala hade
till stöd härför anfört åtskilliga skäl, vilka syntes vara mycket goda.

Från båda universitetens sida hade framhållits kravet, att professorn i psykiatri
måtte, i likhet med övriga universitetsprofessorer, erhålla sin huvudavlöning
från vederbörande universitets stat. De akademiska myndigheterna i
Uppsala föresloge, såsom det syntes på vägande skäl, att professorn härutöver
skulle å medicinalstaten erhålla särskild ersättning för den psykiatriska klinikavdelningen.

För utredande av dessa och dithörande frågor borde enligt kanslersämbetets
uppfattning ärendet snarast möjligt överlämnas till medicinalstyrelsen
med uppdrag att i samråd med vederbörande medicinska fakulteter utarbeta
fullständigt förslag i ämnet.

Vad beträffade Karolinska institutet, förelåge visserligen även där motsvarande
behov av lättnad för professorn i psykiatri till främjande av den
psykiatriska forskningen och undervisningen. Men då frågan härom stode i
närmaste sammanhang med det på Kungl. Maj :ts prövning beroende förslaget
om inrättande av ett nytt kliniskt centralsjukhus i Stockholm, till vilket sjukhus
i en framtid avsåges förlagd jämväl en särskild psykiatrisk klinik, vore
kanslersämbetet för det dåvarande icke i tillfälle att yttra sig härom.

Sedan medicinalstyrelsen den 9 november 1926 avgivit yttrande i ärendet, an- Kungl. Maj:ts
modade Kungl. Maj:t den 1 juli 1927 medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten
vid Lunds universitet samt Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott att delegerade.
utse delegerade med uppdrag dels att tillsammans överväga möjligheterna för
inrättande och upprätthållande av en i samband med Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund förlagd psykiatrisk klinik, dels ock att till Kungl. Maj:t
inkomma med de förslag av såväl ekonomisk som organisatorisk innebörd, som
därav kunde påkallas.

Till delegerade utsagos på grund av detta uppdrag av medicinalstyrelsen
medicinalrådet R. Stenbeck, av medicinska fakulteten professorn K. Petrén och,
sedan denne avlidit, professorn J. Forssman samt av landstingets förvaltningsutskott
professorn E. Sjövall, apotekaren F. Montelin och lantbrukaren A.

Ericsson.

De sålunda utsedda delegerade hava, efter förda förhandlingar, i skrivelse De delegerades
till Kungl. Maj:t den 19 november 1927 avgivit förslag i nämnda avseenden. aUmänhet

De delegerade hava därvid, under åberopande av den föreliggande utredningen
angående önskvärdheten av inrättandet och upprätthållandet av en i
samband med Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund (Lunds lasarett)
förlagd psykiatrisk klinik, och med anförande att deras undersökning visat, att
en sådan anordning organisatoriskt vore väl möjlig, förordat, att en dylik klinik,
avsedd för 102 patienter, jämte därtill hörande överläkarbostad måtte för
en beräknad kostnad av 803,080 kronor uppföras på en invid lasarettets område
belägen tomt. Kostnaden för byggnadernas uppförande och för första uppsättningen
av de för kliniken erforderliga inventarierna m. m. skulle bestridas av
statsmedel. Kliniken skulle anknytas till lasarettets administrations- och ekonomiavdelningar
och stå under förvaltning av lasarettets direktion. Professorn
i psykiatri vid Lunds universitet skulle vara självskriven chef för kliniken.

Övrig för kliniken erforderlig personal skulle anställas och avlönas av lasaret -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Yttranden
över de
delegerades
förslag.

Departe mentschefen.

tet, som för därav föranledda kostnader samt för övriga utgifter för klinikens
drift skulle äga uppbära driftkostnadsersättning av statsverket.

Över de delegerades förslag hava yttranden avgivits dels gemensamt av
medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen, dels ock av kanslersämbetet för
rikets universitet, större akademiska konsistoriet i Lund, medicinska fakulteten
vid Lunds universitet samt drätselnämnden vid nämnda universitet.
Samtliga ifrågavarande myndigheter hava därvid i huvudsak tillstyrkt förslaget,
konsistoriet under framhållande bland annat, att frågan om inrättandet
av en psykiatrisk klinik vid universitetet i Lund vore en statsangelägenhet,
som, huru önskvärd kliniken än kunde anses vara för universitetet, dock i huvudsak
funne sin motivering ur sjukvårdande synpunkt.

Innan jag närmare ingår på en redogörelse för de delegerades förslag till
den ifrågasatta psykiatriska klinikens anordnande och upprätthållande, vill
jag nämna att, då Kungl. Maj:t på hemställan av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
beslöt framlägga proposition till 1922 års riksdag angående
förändring av den med förutvarande överläkartjänsten vid Lunds hospital
och asyl förenade lärarbefattningen i psykiatri till en professur i nämnda
ämne, föredragande departementschefen framhöll, att frågan om ett särskiljande
av de psykiatriska lärarbefattningarna från överläkartjänsterna vid
vederbörande hospital vore ett gammalt spörsmål, som sedan länge dryftats
och väl i sinom tid trängde fram till sin lösning.

I yttrandena över de delegerades förslag, har också av såväl medicinalstyrelsen
som universitetsmyndigheterna med enstämmighet uttalats, att den nuvarande
sammankopplingen av ifrågavarande professurer och överläkartjänster
innebär mycket allvarliga olägenheter både för den psykiatriska undervisningen
och för administrationen av vederbörande sjukvårdsanstalter. På grund
av den stora omfattning, som statens sinnessjukvårdsanstalter vid Uppsala och
Lund under årens lopp erhållit, hava dessa olägenheter gjort sig mest kännbara
i fråga om överläkarbefattningama vid nämnda anstalter. Antalet vårdplatser
uppgår för närvarande vid Uppsala hospital och asyl till 1,246 samt
vid Lunds hospital och asyl, sedan de s. k. C-paviljongerna därstädes blivit
omändrade, till 1,306, Överläkartjänsterna vid dessa anstalter äro således i
och för sig synnerligen krävande och kunna beräknas väsentligen taga sina
innehavares tid och arbetsförmåga i anspråk. Samtidigt har den starka utveckling
och den alltjämt ökade betydelse, som psykiatrin såsom vetenskap
under de senare årtiondena vunnit, i så avsevärd grad stegrat de anspråk, som
måste ställas på de medicinska högskolornas professorer i nämnda ämne, att
det uppenbarligen blir allt svårare för dessa professorer att utöva den undervisning
och den vetenskapliga forskning, som i nämnda egenskap åligger dem
vid sidan av vederbörande överläkarbefattning. Det måste därför anses vara
i hög grad önskvärt, att professorerna i psykiatri befrias från den stora arbetsbörda,
som den administrativa ledningen av omfattande sjukvårdsanstalter och
ansvaret för sjukvården därstädes innebär. Den lämpligaste lösningen torde
vara, att professorernas sjukvårdsverksamhet inskränkes till att omfatta

Kungl. Maj:ti proposition nr 205.

11

kliniker för vård av allenast så stort antal psykiskt sjuka, som erfordras för
att vid undervisningen bereda studiematerial i fråga om de olika psykiska
sjukdomsformerna.

I den plan för anskaffning av platser för den statliga sinnessjukvården,
som medicinalstyrelsen framlagt i sin inledningsvis omförmälda, den 21 oktober
1927 avgivna skrivelse, har upptagits anordnandet av en dylik psykiatrisk
klinik med 100 vårdplatser för var och en av rikets medicinska högskolor.
Detta förslag har ansetts till fyllest betingat redan ur sinnessjukvårdens
synpunkt, i det att på detta sätt vårdplatser skulle erhållas för en
ej alltför hög kostnad, samtidigt som å klinikerna skulle beredas en form av
vård, som för sinnessjukvården i dess helhet vore av stor betydelse. De i övrigt
föreslagna, vittomfattande åtgärderna till anskaffande av nya vårdplatser dels
av vanlig hospitalstyp, dels för vissa lugna sinnessjuka och dels för vissa kategorier
av sinnesslöa skulle erhålla ett betydelsefullt komplement genom anstalter,
avsedda för de akuta psykiska sjukdomsfallen. På grund av detta nära
samband mellan de särskilda frågorna är det som jag, efter samråd med chefen
för ecklesiastikdepartementet, nu ber att något närmare få ingå på de delegerades
förslag.

Jag anser mig därvid först böra erinra om att, såsom universitetskanslern i
sitt nyss återgivna yttrande framhållit, det förslag angående uppförande av
ett nytt kliniskt sjukhus i Stockholm, som i samband med Kungl. Maj ds proposition
(nr 216) till 1926 års riksdag angående ändringsarbeten å Serafimerlasarettet
m. m. förelädes riksdagen, bland annat innebar, att plats skulle
vid nämnda sjukhus beredas för en psykiatrisk klinik för Karolinska institutet.
I avbidan på att en dylik klinik i samband med nyssnämnda sjukhus
kommer till stånd, hava några åtgärder i antydd riktning icke ansetts böra
vidtagas i fråga om professuren i psykiatri vid Karolinska institutet, så mycket
mindre som den med nämnda professur förenade överläkartjänsten vid
Stockholms hospital är avsevärt mindre krävande än motsvarande befattningar
vid Uppsala och Lunds hospital. Vad angår Uppsala universitet hava,
såsom förut anförts, upprepade framställningar gjorts om skiljande av därvarande
professorstjänst i psykiatri från överläkarbefattningen vid Uppsala
hospital och asyl samt om anordnande i samband därmed av en särskild psykiatrislc
undervisningsklinik för universitetet. Denna fråga torde emellertid,
enligt vad jag av chefen för ecklesiastikdepartementet inhämtat, icke för närvarande
föreligga i tillräckligt utrett skick. Jag har således icke att här
närmare ingå på frågan, huru förevarande spörsmål lämpligast bör lösas beträffande
Uppsala universitet, utan inskränker mig till att behandla frågan om
anordnande av en psykiatrisk klinik vid Lunds universitet, i vilket avseende
utformat förslag föreligger.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida den särskilda klinik, som jag på nu
anförda skäl anser böra komma till stånd vid sistnämnda universitet för tillgodoseende
såväl av sinnessjukvårdens intressen som av undervisningen i
psykiatri därstädes, lämpligast skall förläggas till Lunds hospital och asyl eller
till Lunds lasarett. Av de hörda myndigheterna har enstämmigt gjorts gäl -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

lande, att den sistnämnda förläggningen innebär otvetydiga fördelar såväl ur
undervisnings- som ur andra synpunkter. Bland dessa fördelar vill jag särskilt
understryka den som ligger däri, att kliniken skulle vinna anslutning
till universitetets övriga, vid nämnda lasarett redan befintliga undervisningskliniker,
varigenom möjlighet skulle beredas till ett intimt samarbete med de
andra medicinska vetenskapsgrenarnas utövare. Detta skulle uppenbarligen
bliva till gagn icke blott för den medicinska forskningen och undervisningen
utan, även för de sjukas vård. För såväl forskningen rörande de psykiska
sjukdomarna som behandlingen av dem torde det vara nödvändigt, att de psykiatriska
frågorna erhålla en allsidig medicinsk belysning. Vid en förläggning
till hospitalet skulle vidare de friare intagningsformer, som man vid en
klinik måste kräva för att möjliggöra ett tillräckligt omväxlande undervisningsmaterial,
sannolikt icke komma till användning i erforderlig omfattning. Dessutom
skulle en förläggning vid hospitalet, enligt vad jag av överläkaren därstädes
inhämtat, knappast erbjuda några ekonomiska fördelar. Anläggningskostnaderna
måste bliva i stort sett desamma. Vad driftkostnaderna beträffar, vore
enligt överläkaren en allsidig jämförelse svår att åstadkomma. Kostnaderna
för de akut sjuka måste dock, framför allt på grund av den ungefär dubbelt
större sjukvårdspersonalen — här 45 personer — men också på grund av större
åtgång på tvätt, medicin och dietkost högst avsevärt överskrida medelkostnaden
på hospitalet. Det syntes kunna antagas, att vårdkostnaderna på en avdelning
för akut sjuka med ungefär 75 % överstege dem på sjukhuset i dess
helhet. Därigenom skulle sagda vårdkostnader komma att motsvara de genomsnittliga
kostnaderna å lasarettet.

Med hänsyn till det nyss sagda och då de skäl, som tala för klinikens förläggning
till Lunds lasarett, synas mig synnerligen vägande, anser jag mig
böra obetingat förorda en sådan förläggning därav, under förutsättning att eu
tillfredsställande överenskommelse rörande klinikens anordnande och drift kan
träffas med Malmöhus läns landsting i egenskap av ägare till nämnda lasarett.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det samarbete, som hittills
pågått mellan universitetet och landstinget i avseende å de vid lasarettet redan
nu befintliga undervisningsklinikerna, givit synnerligen goda resultat, varför
all anledning är att antaga, att lika goda erfarenheter skulle komma att vinnas
beträffande den psykiatriska klinik, som kan bliva förlagd till lasarettet.

I händelse en dylik psykiatrisk klinik för Lunds universitet skulle komma
till stånd, bör, såsom framgår av det förut anförda, därav följa, att den hittillsvarande
föreningen av professorstjänsten i psykiatri vid universitetet och
överläkarbefattningen vid Lunds hospital och asyl upphör och att professorn
å universitetets stat erhåller samma avlöning som övriga professorer därstädes
i stället för det arvode av 3,000 kronor, som nu utgår såsom ersättning för
hans lärarverksamhet. Det torde ankomma på chefen för ecklesiastikdepartementet
att framdeles framlägga förslag härom. Jag vill nämna, att överläkaren
vid Lunds hospital och asyl enligt brev den 15 juni 1922 är skyldig att, om
och när Kungl. Maj :t finner sådant lämpligt, frånträda professorsbeställningen
och därmed förenade avlöningsförmåner, varför den nuvarande föreningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 13

ifrågavarande befattningar icke utgör något hinder för omedelbar tillämpning
av ett blivande beslut om befattningarnas åtskiljande.

Jag bär redan i korthet redogjort för de delegerades förslag rörande den
psykiatriska klinikens anordnande och upprätthållande under förutsättning av
dess förläggning till lasarettet.

Till närmare belysning av frågan tillåter jag mig åberopa följande av de
delegerade gjorda uttalanden.

Möjligheterna för inrättandet av en psykiatrisk klinik vid Lunds universitet
sammanhängde med frågorna om dels förvärv av ett tillräckligt markområde,
dels anknytning till det nu förefintliga lasarettet. I förra hänseendet hade de
delegerade beaktat möjligheterna att förvärva nyttjanderätten till ett område av
omkring 11,000 kvm., tillhörande biskopens i Lunds stift lönejord och gränsande
intill nordöstra hörnet av det tomtområde, över vilket lasarettet nu förfogade.
Ur sjukvårdssynpunkt skulle den psykiatriska kliniken lämpligen kunna
förläggas till detta nya tomtområde; kliniken komme då att erhålla ett med
hänsyn till ifrågavarande sjukdomars art tillbörligt avskilt läge utan att förbindelsen
med lasarettet komme att försvåras. Frågan om denna markupplåtelse
hade i särskild ordning genom kanslersämbetet för rikets universitet och
länsstyrelsen i Malmöhus län förts inför Kungl. Maj:t. Vad anginge frågan om
anknytningen till Lunds lasarett, hade de delegerade tänkt sig denna anknytning
sålunda, att för den nya klinikens räkning allenast skulle behöva uppföras
en sjukförläggningsbyggnad och en överläkarbostad, under det att lasarettets
nuvarande administrationslokalcr, dess byggnader för kök och tvätt,
dess verkstäder m. m. skulle komma att tjäna jämväl den nya kliniken. De
delegerade hade framfört denna tanke för landstingets förvaltningsutskott, och
utskottet hade — i skrivelse den 8 november 1927 till de delegerade — funnit
sig kunna å landstingets vägnar medgiva denna anknytning utan att därför
påfordra någon ersättning av statsverket.

Enligt de delegerades mening borde staten förbliva ägare till de nyuppförda
byggnaderna. Denna mening grundade sig på tvenne omständigheter.
Den ena vore, att anstaltsvården av de sinnessjuka hittills ansetts som en statsangelägenhet.
Särskilt syntes denna uppfattning stå alldeles oemotsagd, då det
såsom här vore fråga om patienter, för vilka en högt kvalificerad sjukvård
vore erforderlig, och de delegerade hade för sin del ingen anledning att frångå
denna uppfattning. Den andra omständigheten vore, att den tilltänkta psykiatriska
kliniken borde planläggas som en riksanstalt, d. v. s. med lika rätt till
intagning och med samma legosängsavgift för patienter från hela riket. Givetvis
förenade sig denna uppfattning utan svårighet med tanken på en rayonindelning
(oberoende av indelningen i upptagningsområden för hospitalen),
när i en framtid även andra psykiatriska kliniker kommit till uppförande. Under
alla omständigheter komme likväl patienter att tillföras kliniken från så
stor del av riket, att endast staten lämpligen kunde vara huvudman för denna
sjukvård.

Däremot syntes det de delegerade vara för den blivande kliniken fördelaktigt,
att förvaltningen av densamma anförtroddes åt direktionen för Lunds lasarett.
Denna direktion vore mångsidigt sammansatt. Jämte landshövdingen i Malmöhus
län och de av landstinget utsedda fem ledamöterna vore Lunds universitets
prokansler och rektor samt tvenne av det större akademiska konsistoriet valda
personer ledamöter i direktionen, och som sjukhusdirektör fungerade en
utanför direktionens krets utsedd överläkare vid lasarettet, hittills alltid en
överläkare i professors ställning. Direktionens kompetens att handhava även

Frågor,

samman hängande mot] klinikens


förläggning
vid Lunds
lasarett.

Delegerade.3
utlåtande.

14

Eungl. Maj:ts proposition nr 205.

svåra och stora förvaltningsärenden syntes alltså vara tillbörligt betryggad,
och i så fall skulle det enligt de delegerades mening beteckna en onödig och
tyngande omgång, om förvaltningen av den psykiatriska kliniken komme att
läggas i andra händer än direktionens. Skulle Kungl. Maj:t finna det önskvärt
att beträffande frågor om sinnessjukvård förstärka direktionen genom en
härför särskilt utsedd person, torde, enligt vad de delegerade försport, ingen
invändning däremot från landstingets sida vara att förvänta.

Den psykiatriska klinikens chef borde, enligt vad som förut anförts, självskrivet
vara professorn i psykiatri vid Lunds universitet, vilken i fråga om
kontanta löneförmåner borde vara jämställd med övriga universitetsprofessorer
och i sina befogenheter som överläkare och sin ställning till direktionen motsvara
hittillsvarande överläkare vid lasarettet. Vad anginge den i övrigt behövliga
personalen ville de delegerade framhålla, att en underläkare och en
amanuens måste anses obetingat erforderliga för den krävande sjukvården
på denna klinik. Den kliniska amanuensen vore för övrigt redan vid nu gällande
ordning oundgängligen erforderlig, och det större akademiska konsistoriet
hade vid upprepade tillfällen gjort utförligt motiverad framställning om anslag
för detta ändamål.

De delegerade funne vidare, att intagning av sjuka borde äga rum enligt samma
normer som i allmänhet gällde för intagning å psykiatriska kliniker i utlandet,
d. v. s. utan företeende av de för vanliga sinnessjukhus fastställda handlingarna,
eller med andra ord under samma fria former som vid lasarettets egna
kliniker. För att gagna undervisningen vore det av mycken vikt, att de sjuka
inkomme på kliniken snarast möjligt efter sjukdomens utbrott, och anskaffandet
av intagningshandlingar skulle givetvis fördröja de sjukas mottagande å
sjukhuset. En bestämmelse, att person, som befunnes icke lida av sjukdom, som
berättigade till vård å kliniken, omedelbart skulle utskrivas, syntes dock böra
fastställas. Med hänsyn till klinikens uppgift vore det emellertid önskvärt,
att intagning även kunde äga rum enligt de former, som föreskreves i gällande
sinnessjukstadga, således även med rätt för medicinalstyrelsen att, i enlighet
med § 27 mom. c i denna stadga, besluta om patienters intagning för observation
å kliniken. För beredande av utrymme för nyinkommande sjuka vore det
nödvändigt, att rätt till evakuering till andra sinnessjukhus gåves åt kliniken.
Utan en sådan rätt komme platserna på kliniken att inom kort vara fyllda av
kroniserande sjuka, vilka på grund av sitt tillstånd icke kunde utskrivas till sina
hemorter. Evakueringen borde givetvis ske till de sinnessjukhus, till vilkas
upptagningsområden de sjuka hörde. Lämpligen skulle detta äga rum efter en
med ledning av föregående års intagningssiffror för ett år framåt av Kungl.
Maj :t —• efter kanslerns för rikets universitet och medicinalstyrelsens hörande
— fastställd plan, innefattande, att under det kommande året finge från kliniken
överflyttas ett visst antal sjuka till sinnessjukhuset i A, ett annat antal
till sinnessjukhuset i B etc. En tillåten överflyttning av sammanlagt 150—
200 sjuka syntes medgiva en årsintagning på kliniken av 500—600 patienter,
vilken omsättningssiffra finge anses fullt tillräcklig.

För de å kliniken intagna sjukas behöriga vård syntes det de delegerade erforderligt,
att överläkaren hade sin bostad i omedelbar närhet av densamma,
i likhet med vad som vore fallet vid statens övriga sinnessjukhus. De skäl, som
där betingat den ifrågavarande anordningen, måste givetvis med desto större
styrka göra sig gällande, i samma mån som akut sinnessjuka komme att utgöra
den största delen av de vårdade. De delegerade hade därför, som redan antytts,
i sitt förslag upptagit uppförandet av en överläkarbostad å det för den psykiatriska
kliniken tilltänkta tomtområdet.

De ekonomiska frågor, som sammanhörde med anordnandet av den psykiatriska
kliniken, borde enligt de delegerades åsikt erhålla följande lösning. Då

Eungl. Maj:ts proposition nr 20,r>. 15

kliniken såväl i sin egenskap av sinnessjukvårdsanstalt som i sin egenskap av
undervisningsanstalt avsåge att tillgodose intressen, för vilka staten vore målsman,
borde samtliga kostnader för dess uppförande — häri jämväl inbegripet
det behövliga tomtområdets iordningställande och inhägnad — bestridas av
statsverket. De delegerade funne det likaledes skäligt, att engångskostnaden
för anskaffandet av inventarierna åt kliniken gäldades genom särskilt anslag
från statsverket. De delegerades uppfattning betingades även här av den omständigheten,
att kliniken vore avsedd ej blott att uppföras av staten, utan även
att för framtiden förbliva statens egendom.

Förvaltningsutskottets berörda skrivelse till de delegerade -— vid vilken fogats
reservation av en av utskottets ledamöter — är av i huvudsak följande
innehåll:

Utskottet hade beaktat, att enligt de delegerades förslag kostnaden för klinikens
uppförande skulle helt falla på statsverket, samt att icke heller kostnaden
för klinikens drift skulle komma att beteckna någon förpliktelse för landstinget.
Då emellertid klinikens förläggande till Lunds lasarett givetvis måste ur landstingets
synpunkt hälsas med tillfredsställelse, samt dess nytta för patienter från
länets landstingsområde finge anses obestridlig, funne utskottet det vara befogat,
att landstinget genom visst tillmötesgående underlättade denna kliniks
tillblivelse. Även funne förvaltningsutskottet den av de delegerade föreslagna
formen för detta tillmötesgående vara av omständigheterna väl betingad. De
ifrågavarande administrations- och ekonomibyggnaderna hade tillkommit med
avsevärt kostnadsbidrag från statsverkets sida, och det syntes utskottet därför
vara befogat, att staten droge nytta av dem även för eu ny kliniks räkning, i
den mån dessa byggnaders nuvarande kapacitet gjorde detta möjligt. Så syntes
också med visshet bliva fallet; på grund av de pågående utvidgningarna
komme särskilt byggnaderna för kök och tvätt att kunna utan svårighet motsvara
även den tillärnade psykiatriska klinikens behov.

Då de delegerade ansett sig äga omedelbart behov av ett uttalande från landstingets
sida, och då förvaltningsutskottet funne ärendet även från landstingets
synpunkt vara av den vikt, att ett dröjsmål med svaret till efter nästa landstings
möte icke kunde vara försvarligt, ville förvaltningsutskottet lämna de delegerade
det beskedet, att utskottet funne sig kunna å landstingets vägnar medgiva
den föreslagna anknytningen utan någon ersättning därför från statsverkets sida.

Till de allmänna synpunkter, som de delegerade uttalat, kan jag i huvudsak
ansluta mig. Beträffande de särskilda punkterna i de delegerades framställning
vill jag anföra följande.

Äad angår den tomt, å vilken kliniken enligt förslaget skulle uppföras,
får jag meddela, att densamma utgör en del av ett markområde, som enligt
Kungl. Majrts beslut den 21 februari 1913 finge, under vissa av stadsfullmäktige
i Lund angivna förutsättningar, avsöndras från det åt biskopen i
Lunds stift på lön anslagna bostället 3 x/2 mantal krono Helgonagård nr 1 i
Lunds landsförsamling att av universitetet i Lund innehavas under nyttjanderätt,
så länge området användes för avsedda ändamål och laga hinder ej mötte,
mot villkor, bland andra, om utgörande av viss årlig avgäld. Sedermera har
lasarettets direktion, på framställning av de delegerade, hos universitetet utverkat
medgivande till att universitetet avstode från den nu förevarande, för kliniken
erforderliga tomten mot det att universitetet finge till sig upplåtet ytter -

Lan dstingets
förvaltningsutskott.

Departe mentschefen.

Område för
klinikens förläggning.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ligare ett område av biskopsbostället. Landstingets förvaltningsutskott har
därefter hos Kungl. Maj:t hemställt om medgivande till det sålunda ifrågasatta
jordutbytet. Därjämte har kanslersämbetet för rikets universitet, efter
framställning av det större akademiska konsistoriet vid Lunds universitet,
hos Kungl. Maj :t anhållit, att det av förvaltningsutskottet för utbyte anvisade
området måtte i stället för den för kliniken avsedda tomten upplåtas under
ständig besittningsrätt till universitetet för tillgodoseende av dess behov av jord
för nya institutioner m. m.

Enligt beslut den 2 mars 1928 har Kungl. Maj:t funnit dessa framställningar
icke föranleda annan Kungl. Maj :ts åtgärd än att handlingarna i ärendet,
med hänsyn till föreskrift i gällande instruktion för kammarkollegium,
överlämnats till kammarkollegiet för prövning och avgörande. Enligt vad jag
under hand inhämtat från kollegiet, som i avgivet yttrande tillstyrkt framställningarna,
lär något hinder för bifall till desamma icke föreligga. Därest
beslut meddelas om klinikens uppförande på det i förvaltningsutskottets framställning
avsedda området, torde således detsamma komma att upplåtas till
landstinget med nyttjanderätt, mot villkor, bland annat, om utgörande av viss
årlig avgäld. Enligt en vid de delegerades förslag fogad, av f. d. stadsarkitekten
Salomon Sörensen i Malmö upprättad situationsplan över det ifrågavarande
området skulle detsamma vara beläget i hörnet av Tornavägen och
Sölvegatan samt bebyggas dels med en parallellt med Tornavägen förlagd sjukhusbyggnad
och dels med en invid Sölvegatan belägen överläkarbostad. Områdets
areal uppgår till omkring 12,500 kvm., varav emellertid omkring 1,500
kvm. lära komma att tagas i anspråk för erforderlig gatumark, sedan stadsplan
för området blivit fastställd. Den mark, som skulle komma kliniken till del,
kan alltså beräknas omfatta omkring 11,000 kvm.

I det av medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt avgivna utlåtandet
har medicinalstyrelsen framhållit, att det föreslagna området visserligen
vore litet, men att, då på kliniken komme att vårdas huvudsakligen akut
sjuka, vilka icke kunde sysselsättas med något jordarbete, detsamma syntes
bliva tillräckligt för sitt ändamål.

Byggnadsstyrelsen har härutinnan i det gemensamma utlåtandet anfört följande.

På byggnadsstyrelsens föranstaltande hade av länsarkitekten N. A. Blanck
verkställts en utredning för åstadkommande av en plan för den s. k. Allhelgonagårdens
bebyggande med universitetsinstitutioner. Denna utredning hade
förts så långt, att en skissritning, utvisande en plan för framtida bebyggande
av området, företetts i byggnadsstyrelsen, som i skrivelse till Lunds universitets
drätselnämnd den 4 mars 1926 förklarat sig kunna i princip godkänna
densamma. Denna utredning upptoge emellertid icke den nu föreslagna klinikbyggnaden
utan uppvisade på den ifrågavarande tomten en parallellt med Sölvegatan
förlagd mindre institutionsbyggnad med en motsvarande byggnad på
gatans andra sida. Den föreslagna byggnaden för psykiatrisk klinik vore
emellertid av betydande längd och även höjd, vilket gjorde att byggnaden i
fråga ej kunde förläggas på sätt Blancks stadsplaneskiss angåve.

Det nu föreslagna läget för den psykiatriska kliniken syntes sålunda riktigt,
och den föreslagna platsen vore otvivelaktigt den för institutionen lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 17

ligaste, ehuru byggnadens orientering i väderstrecken icke kundo bliva den
bästa.

Om den godkända stadsplaneskissen icke helt skulle förryckas, fordrades
dock, att en på motsvarande sätt förlagd byggnad av ungefär samma storlek
uppfördes på Sölvegatans andra sida.

Möjlighet att erhålla en sådan byggnad av en storlek, som motsvarade
den psykiatriska kliniken, syntes emellertid föreligga. Beträffande uppförande
av en betydande byggnad för geologisk-mineralogiska och geografiska institutionerna
på en annan del av detta område förelåge ett förslag, varöver byggnadsstyrelsen
avgivit yttrande den 25 november 1926. Denna stora byggnad,
för vilken avsetts ett ganska trångt område mitt emot den kemiskt-medicinska
institutionen, skulle som pendang till den psykiatriska kliniken erhålla ett
friare läge.

Under förutsättning att tomten å Sölvegatans östra sida avsåges för en byggnad
av sådant omfång, att den kunde tjäna som pendang till den psykiatriska
kliniken och sålunda den av styrelsen godkända planen för hela områdets bebyggande
i princip bibehölles, hade byggnadsstyrelsen för sin del intet att
erinra mot ett bebyggande av här föreliggande tomt med psykiatrisk klinik,
förlagd på sätt som det föreliggande förslaget visade.

Vad sålunda anförts föranleder enligt min mening icke någon ändring i förslaget
angående klinikens förläggning.

Enligt förslaget skulle på kliniktomten byggas en särskild bostad för överläkaren
(professorn). Kostnaden härför har beräknats till 64,676 kronor.
Efter samråd med 1927 års besparingsnämnd har jag icke funnit tillräckligt
talande skäl hava anförts för att uppföra särskild överläkarbostad. Möjlighet
för överläkaren att hyra bostad ej alltför långt från kliniken synes
icke heller saknas. Kostnaden för överläkarbostaden, vilken enligt vad en
av nämnden verkställd undersökning givit vid handen ej kan nämnvärt nedbringas
under det beräknade beloppet, är vidare så avsevärd, att den hyra,
som överläkaren skulle få erlägga — oavsett eventuell värmeersättning lågt
räknat 4,500 kronor för år -— kommer att bliva väl betungande.

Enligt vad jag inhämtat är för övrigt överläkarbostad icke uppförd vid
någon av de andra klinikerna vid lasarettet. Det synes icke föreligga större
behov för den psykiatriska klinikens överläkare att vara bosatt på lasarettets
område än för de andra överläkarna. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att det avsetts, att underläkare och amanuens skulle vara bosatta inom
klinikbyggnaden, varigenom de där vårdade sjuka komme att även nattetid
äga omedelbar tillgång till läkarvård. Med hänsyn till vad sålunda anförts
anser jag mig icke böra förorda, att särskild överläkarbostad uppföres.

I likhet med de delegerade anser jag kostnaden för klinikbyggnadens uppförande
böra helt bestridas av staten, som även framgent, så länge byggnaden
användes såsom psykiatrisk klinik, bör vara ägare av densamma. Denna
uppfattning grundas därpå, att kliniken, samtidigt som den skulle vara av
mycket stor betydelse för undervisningen vid universitetet, skulle, såsom förut
framhållits, innebära ett värdefullt tillskott i fråga om antalet vårdplatser
för sinnessjuka. Den omständigheten, att den nu ifrågasatta kliniken måste
för tillgodoseende av undervisningens behov av tillräckligt kliniskt material

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 178 käft. (Nr 205.) 2

Departe mentschefen.

överläkar bostaden.

Kostnaderna
för klinikens
inrättande
samt för inventarier.

18

Kungl. Mai ds proposition nr SO 5.

Klinikens
drijl m. m.

Personal vid
kliniken.

stå öppen för sinnessjuka från hela landet och alltså ej blott från Malmöhus
läns landstingsområde, synes mig ntgöra ytterligare ett skäl för att nämnda
läns landsting ej betungas med kostnad för klinikens uppförande.

För de delegerades förslag i fråga om klinikbyggnadens anordnande och
kostnaderna för densamma skall jag längre fram lämna närmare redogörelse.

De delegerade hava föreslagit, att staten skall bestrida kostnaden för områdets
planering och inhägnad samt för första uppsättningen erforderliga inventarier
för kliniken. Detta förslag anser jag mig i likhet med medicinalstyrelsen
kunna godtaga. Bland de inventarier, som staten således bör bekosta,
torde böra ingå för kliniken erforderlig uppsättning av linne och porslin m. m.
Kostnaden för anskaffande av inventarierna har av medicinalstyrelsen beräknats
uppgå till omkring 600 kronor för varje vårdplats, som kliniken
beräknas rymma. Den ifrågavarande inventarieuppsättningen skulle i enlighet
med nämnda beräkning komma att draga en kostnad av omkring 60,000
kronor. Det lärer emellertid icke vara möjligt att nu fixera beloppet, utan
torde därutinnan böra så förfaras, att förslag och kostnadsberäkning rörande
anskaffningen uppgöras av lasarettets direktion och därpå underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Kostnaden torde lämpligen få bestridas från det ordinarie
anslaget till hospital och asyler, från vilket anslag kostnaderna för utredning
vid hospitalen pläga bestridas.

Om klinikbyggnaden, såsom jag nu förordat, bör vara statens egendom, följer
åter tydligen av dess föreslagna förläggning invid lasarettet, att densamma i
fråga om driften bör anslutas till lasarettets administrations- och ekonomiavdelningar
samt på grund härav förvaltas av landstinget genom lasarettets direktion.
Såsom de delegerade omnämnt, har landstingets förvaltningsutskott
meddelat, att utskottet funnit sig kunna på landstingets vägnar medgiva den
föreslagna anknytningen utan någon ersättning härför från statsverkets sida.
Genom denna anknytning undgår staten alla kostnader för anordnande av särskilda
ekonomiavdelningar för kliniken. Detta innebär, i jämförelse med förhållandet
i vissa snarlika fall, en stor ekonomisk fördel för staten. Jag anser
mig därför böra förorda vad de delegerade i nämnda avseende föreslagit. På
sätt de delegerade ifrågasatt, finner jag vidare lasarettets direktion böra vid
behandlingen av frågor rörande kliniken förstärkas med en härför särskilt
utsedd person, vilken synes mig böra förordnas av Kungl. Maj :t. Då denna person
huvudsakligen skall hava att bevaka sinnessjukvårdens intresse, lärer han
böra förordnas på föredragning av chefen för socialdepartementet.

En förutsättning för klinikens uppförande är, såsom nyss angivits, att professorsbefattningen
i psykiatri vid universitetet skiljes från överläkarbefattningen
vid Lunds hospital och asyl och på universitetets stat erhåller samma
avlöning, som tillkommer andra universitetsprofessorer. Nämnda professor
bör då givetvis vara självskriven överläkare vid kliniken. De till universitetets
medicinska fakultet hörande professorer, vilka tjänstgöra såsom överläkare
vid lasarettets nuvarande undervisningskliniker, uppbära för denna sin tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

19

göring viss ersättning från lasarettet, vilken ersättning för närvarande utgår
efter 2,000 kronor för år. Jämväl överläkaren för den psykiatriska kliniken
synes mig i nämnda egenskap böra av lasarettet tillförsäkras dylik ersättning
till enahanda belopp, som utgår till övriga såsom överläkare därstädes tjänstgörande
professorer.

På kliniken böra därjämte vara anställda underläkare och sjukvårdspersonal
till erforderligt antal. Det bör ankomma på landstinget att anställa och avlöna
nämnda befattningshavare, beträffande vilka synas böra tillämpas samma
bestämmelser, som gälla för övriga befattningshavare vid lasarettet. Därest
för biträde åt överläkaren vid den på kliniken utövade undervisningen erfordras
en amanuens, synes denne böra avlönas på universitetets stat och förordnas
av kanslern för rikets universitet. Landstinget bör emellertid tillförsäkra
honom samma förmåner — för närvarande fri bostad och kost — som
tillkomma andra vid lasarettets undervisningskliniker tjänstgörande s. k.
kliniska amanuenser.

I fråga om universitetets rätt att för klinisk undervisning anlita lasarettets Klinikens anavdclningar
stadgas i det av Kungl. Maj:t den 15 oktober 1920 fastställda reg- ^eniJnings1-''
lementet för lasarettet, att lasarettets samtliga avdelningar skola vara upplåtna ändamål.
för klinisk undervisning, dock med skyldighet för direktionen att tillse, att å
varje avdelning, med undantag av den pediatriska eller barnsjukhuset, platser
finnas reserverade för sådana sjuka, vilka särskilt önska att icke bliva föremål
för klinisk undervisning.

De skäl, som föranlett förslaget om den psykiatriska kliniken^ förläggning
till lasarettet, torde få anses innebära, att kliniken i sin helhet skall vara tillgänglig
för klinisk undervisning. Föreskrift härom synes mig därför böra intagas
i den överenskommelse med landstinget, som bör träffas angå,ende klinikens
anordnande och uppehållande.

Såsom nyss nämnts bör kliniken, för att kunna fylla sin uppgift såsom undervisningsklinik,
mottaga sjuka från hela landet oberoende av hemörten. Därigenom
utnyttjas även bäst, till gagn för sinnessjukvården i allmänhet, det antal
vårdplatser för akut sjuka, som vinnes genom klinikens tillkomst.

Beträffande intagning å statens sinnessjukvårdsanstalter gälla för närva- Intagning och
rande regler, vilka huvudsakligen erhålla sin karaktär därav, att intagningen,
vilken endast kan avse den, som enligt läkarintyg är i behov av vård å sinnessjukhus,
sker på begäran av någon den sjuke närstående eller av myndighet
utan hänsyn till den sjukes vilja (tvångsintagning) och att den sålunda intagne
kan även mot sin vilja kvarhållas å sinnessjukhuset. Dessa regler, som
äga tillämpning jämväl å enskilt sinnessjukhus ävensom å vissa kommunala anstalter,
hava i avgivna sakkunnigutlåtanden (Statens offentliga utredningar
1923: 74 och 1927: 10) föreslagits skola kompletteras med regler dels om
tvångsintagning försöksvis på myndighets begäran av vissa personer, som
kunna misstänkas vara sinnessjuka, och dels om frivilligt ingående å sinnessjukhus
för såväl vård som observation. I samband därmed innehålla för -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

slagen regler om rätt att under vissa förhållanden tvångsvis kvarhålla även
den, som frivilligt ingått å sjukhus.

Det synes mig klart, att den rätt till s. k. tvångsintagning, som förekommer
vid omförmälda sinnessjukhus, även bör komma till tillämpning vid den föreslagna
kliniken. Härför talar framför allt, att undervisningen därstädes har
behov av ett mycket rikhaltigt studiematerial och att detta behov allenast för
vissa psykiska sjukdomsfall kan tänkas bliva fyllt genom frivilligt ingående
eller på sätt i det följande skall utvecklas. Genom möjlighet till tvångsintagning
vinnes — under förutsättning att evakuering till statens sinnessjukanstalter
kan äga rum — att kliniken kan göra tjänst såsom upptagningsanstalt för vårdbehövande.
Härigenom kommer den att direkt tillgodose ett av de behov, som
den statliga sinnessjukvården avser att fylla. Intagning av patienter, som
skola kunna tvångsvis kvarhållas, bör kunna ske på två sätt, nämligen antingen
genom direkt intagning utifrån eller genom överflyttning till kliniken från
andra, särskilt statens, sinnessjukhus. Därjämte bör av myndighet påkallad
psykiatrisk undersökning kunna äga rum å kliniken.

Det anförda leder därtill, att kliniken i avseende å intagning och utskrivning
bör erhålla samma ställning som statens sinnessjukhus. Därvid torde
man emellertid icke kunna stanna. Undervisningens behov av ett allsidigt material
nödvändiggör, att behandling å kliniken bör kunna komma till stånd jämväl
utan iakttagande av de formaliteter, som nu gälla eller framdeles kunna
bliva fastställda för intagning å sinnessjukhus. Härigenom blir det möjligt
att, såsom de delegerade framhållit, å kliniken intaga patienterna omedelbart
efter sjukdomens utbrott, liksom man därigenom får möjlighet att erhålla
patienter, som visserligen lida av psykisk sjukdom, men beträffande vilka intagning
å sinnessjukhus icke erfordras. De patienter, som sålunda skulle komma
att intagas utan tvång, böra uppenbarligen, med vissa av allmänna rättsregler
följande undantag, varpå här ej är anledning att ingå, icke heller kunna
tvångsvis kvarhållas. De böra även utskrivas från kliniken, då de befinnas
icke lida av sjukdom, som berättigar till vård därstädes. Beträffande dessa
patienter böra följaktligen i allt väsentligt de vanliga reglerna om intagning
å och utskrivning från lasarett vara att tillämpa.

För att kliniken skall kunna fylla sitt ändamål erfordras, på sätt de delegerade
anfört, att patienterna icke där kvarligga för länge utan att, då deras
sjukdom antagit kronisk karaktär, de kunna överflyttas till andra sinnessjukhus,
i första hand statens hospital. Detta innebär, med hänsyn till den tillämpade
uppdelningen av riket på upptagningsområden för hospitalen, att ett visst
antal vårdplatser bör å hospitalen ställas till förfogande för mottagande av
sjuka från kliniken. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att förordna
härom ävensom bestämma, i vilken ordning sådan överflyttning skall ske. Beträffande
sjuka, som intagits på kliniken under de för intagning på lasarett
gällande, friare formerna, bör naturligtvis dylik överflyttning till statshospital
icke kunna ske, därest icke prövning i den ordning, som stadgas för intagning
på sinnessjukhus, dessförinnan ägt rum. Förflyttning till statshospital
torde, på sätt från medicinalstyrelsens sida föreslagits, böra bekostas av

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS. 21

statsmedel i samma ordning som gäller för flyttning mellan olika sådana
hospital.

Såsom jag förut nämnt, hava de delegerade föreslagit, att staten skulle till
landstinget utbetala ersättning för de kostnader landstinget finge vidkännas
för den psykiatriska klinikens drift.

De delegerade hava i nämnda avseende anfört följande.

Vad beträffade den kostnad, som skäligen borde påvila staten för klinikens
drift, syntes det de sakkunniga lämpligt att som beräkningsgrund taga motsvarande
kostnad vid andra sinnessjukhus. Vid denna beräkning borde; emellertid
hänsyn tagas därtill, att patientmaterialet på kliniken säkerligen komme
att i övervägande grad utgöras av akut sjuka av sådan typ, som å sinnessjukhusen
vårdades å därför särskilt avsedda övervakningsavdelningar, vilka avdelningar
sålunda komme att avlastas genom klinikens tillkomst. Kostnaden
för vården av dylika sjuka ställde sig i regel väsentligt högre än vården
av kroniskt sjuka. De utgiftsposter, som kunde beräknas vara högre å avdelningarna
för akut sjuka, hänförde sig framför allt till personalkostnaderna,
men även i viss mån till kostnaderna för tvätt, kost, medikamenter och dylikt.
Som exempel på hur mycket större personalen måste vara på avdelningar för
akut sjuka än på sådana för kroniska kunde anföras, att vid Lunds hospitals
och asyls kvinnoavdelningar personalen å den för de kroniskt sjuka avsedda
asylen uppginge till 1 sköterska på 5.4 patienter, medan den på hospitalets avdelningar
för akut sjuka uppginge till 1 sköterska på 2.2 patienter. Merkostnaderna
för vården av akut sjuka illustrerades jämväl därav, att medan medelkostnaden
per sjuk och dag under 1926 å statens samtliga sinnessjukhus, vilka
till övervägande grad vore belagda med kroniska fall, uppginge till 3 kronor
94 öre, utgjorde den 6 kronor 39 öre å Stockholms hospital, som fungerade som
klinik och i stor utsträckning vore belagd med akut sjuka.

Statens utgift för driftkostnaderna å den psykiatriska kliniken borde således
enligt de delegerades mening räknas rätt väsentligt högre än statens nettokostnad
för driften vid vanliga sinnessjukhus; nettokostnaden vore därvid densamma
som medelkostnaden per underhållsdag, minskad med den där inflytande
legosängsavgiften. Statens inkomster av dessa avgifter utgjorde nämnda
år i medeltal 1 krona 36 öre per underhållsdag och å Stockholms hospital 1 krona
79 öre; nettokostnaden vore sålunda visserligen i medeltal å sinnessjukhusen
2 kronor 58 öre, men å Stockholms hospital 4 kronor 60 öre. Med hänsyn härtill
syntes det de delegerade skäligt, att den kostnad, som det borde tillkomma
statsverket att gälda vid driften av den psykiatriska kliniken, belöpte sig till
4 5 5 kronor per underhållsdag.

Med denna beräkningsgrund bleve det icke förbundet med någon större svårighet
att bestämma storleken av den legosäng sav gift, som borde fastställas
för vården å den psykiatriska kliniken. En jämförelse mellan denna klinik och
de olika sjukavdelningarna vid Lunds lasarett med hänsyn till personalens
storlek och övriga, för driften betydelsefulla omständigheter gåve vid handen,
att dagkostnaden icke kunde anses bliva nämnvärt annorlunda vid den nya kliniken
än vid de förutvarande. Man kunde alltså vid beräkningen av dagkostnaden
för den förra utgå från det genomsnittsvärde, som framginge av lasarettets
räkenskaper för år 1926, eller 7 kronor 8 öre. Det vore av lätt insedda
skäl icke möjligt att hålla räkenskaperna för de olika avdelningarna skilda, och
på grund därav vore det en praktisk nödvändighet att jämväl för den psykiatriska
kliniken utgå från nämnda genomsnittsvärde.

Med ledning härav och under anförande av att legosängsavgiften borde fastställas
till ett jämnt krontal, hava de delegerade föreslagit en legosängsavgift

Driftkostnads ersättning.

De delegerade.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Medicinal styrelsen.

Departe mentschefen.

av 3 kronor å allmän sal och 7 kronor å enskilt rum med särskild kost; båda
avgifterna lika för alla patienter, oavsett deras hemort. Avgiften å allmän sal
betecknade sålunda en beräknad nettokostnad för staten av 4 kronor 8 öre; avgiften
å enskilt rum skulle i huvudsak täcka driftkostnaden. De delegerade förutsatte
emellertid, att staten tid efter annan företoge den reglering av legosängsavgiftens
storlek, som kunde befinnas rimlig med ledning av dagkostnaden
vid lasarettet och statens nettokostnad vid avdelningar för akut sjuka
vid hospitalen.

Statens tillskott till driftkostnaden skulle lämpligen kunna utbetalas efter
rekvisition från direktionen, varvid vederbörlig översikt över beläggningen å
kliniken och . dagkostnaden vid lasarettet bifogades. Förslag till utgiftsoch
inkomststat borde även uppgöras av direktionen, och lämplighetsskäl
talade för att detta förslag inginge i det statförslag för Lunds lasarett,
som ingåves till Malmöhus läns landsting och av detta fastställdes. I
denna anordning inbegrepes alltså jämväl, att tjänstgöringstider och avlöningsförhållanden,
liksom instruktioner och disciplinära förhållanden i övrigt,
bleve identiska för personalen vid den psykiatriska kliniken och lasarettet
och att lasarettsdirektionen samt sedermera landstingets förvaltningsutskott
och landstinget, självt prövade behovet av anställning av personal. Redan nu
kunde emellertid omnämnas, att på en psykiatrisk klinik med 100 sängplatser
den behövliga sjukvårdspersonalen kunde beräknas uppgå till 45 personer, därav
6 avdelningssköterskor och de övriga undersköterskor, städerskor och elever
vid sjuksköterskehemmet; måhända kunde i ett fåtal fall manlig personal bliva
erforderlig i stället för kvinnlig.

Ytterligare hava de delegerade beträffande frågan om legosängsavgiften anfört,
att det förslag, som de delegerade framställt, lämnade fri möjlighet åt de
landsting, som så funne önskvärt, att genom bidrag minska kostnaden för den
sjuke själv. Det vore ju regel, att landstinget bestämde vårdkostnaden å allmän
sal av lasarett till ett mycket lågt belopp; i allmänhet utgjorde denna legosängsavgift
kronor 1—1: 50. I jämförelse härmed vore ju den av de delegerade föreslagna
avgiften ganska hög, och den kunde således för de enskilda bliva rätt
kännbar. Här funnes emellertid möjlighet för landstingen att träda emellan,
och ett dylikt förfaringssätt vore numera icke landstingen obekant; på förslag
av landstingsförbundet hade sålunda de flesta landstingen under år 1927 beslutat
att bidraga till gäldandet av legosängsavgiften för patienter från det egna
området, vilka insjuknat inom ett annat område och där inlagts å allmän sal
vid lasarett. eller sjukstuga. Att för att minska legosängsavgiften höja statens
bidrag utöver vad som skulle följa av förslaget kunde de delegerade icke tillråda;
en dylik hjälp åt de enskilda finge skäligen ankomma på andra än staten.

Medicinalstyrelsen har i fråga om ersättningen för klinikens driftkostnader
anfört att, då i kliniken komme att intagas huvudsakligen akuta fall, vilka
krävde större personal och större kostnader för medikamenter och kost m. in.,
styrelsen ansåge sig böra biträda de delegerades förslag till beräkning av statens
bidrag till driftkostnaderna vid kliniken.

Då den psykiatriska kliniken skulle tillgodose rent statliga ändamål, synes
det mig vara i princip riktigt, att landstinget erhåller ersättning av staten
för hela den kostnad, som landstinget skäligen får vidkännas för klinikens drift.
Denna kostnad är emellertid mycket svår att exakt beräkna, då kliniken skulle
drivas i samband med lasarettets övriga avdelningar. Även om vissa av lasarettets
omkostnader skulle kunna avskiljas såsom direkt hänförliga till den psy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

23

kiatriska kliniken, återstår svårigheten att avgöra, huru stor del av de avsevärda
gemensamma omkostnaderna, som rättvisligen bör belöpa på denna klinik.
Det synes mig icke vara möjligt att på denna väg erhålla en pålitlig beräkning
av självkostnaderna för klinikens drift. En direkt jämförelse med andra
motsvarande sjukvårdsanstalter är icke heller möjlig, då någon psykiatrisk
klinik, som är helt avsedd för ifrågavarande ändamål, ännu icke finnes anordnad
inom landet. Varken kostnaderna vid Lunds hospital och asyl eller medelkostnaden
vid statens samtliga hospital, vilka kostnader per underhållsdag
under år 192G uppgått till respektive 3 kronor 90 öre och 3 kronor 94 öre, torde
kunna utan vidare läggas till grund för en sådan jämförelse. Dessa kostnader
avse nämligen i stor utsträckning vård av kroniskt sjuka, medan vården på den
psykiatriska kliniken huvudsakligen skulle avse akut sjuka, vilkas vård kräver
avsevärt större personal och större kostnader i övrigt. Den närmast jämförliga
anstalten är utan tvivel Stockholms hospital, som användes såsom psykiatrisk
klinik för Karolinska institutet och som i egenskap av en utav Stockholms stads
upptagningsanstalter för sinnessjuka mottager ett jämförelsevis stort antal akut
sjuka. Kostnaden per underhållsdag vid nämnda hospital var år 1926 6 kronor
39 öre eller således avsevärt högre än hospitalens nyssnämnda medelkostnad. Ej
heller jämförelsen med detta hospital är dock fullt tillförlitlig. Å ena sidan äro
driftsanläggningarna vid Stockholms hospital omoderna och oekonomiska, vilket
måste medföra förhöjda driftkostnader, å andra sidan är en ej obetydlig
del av hospitalet belagd med kroniska sjukdomsfall, vilket inverkar i motsatt
riktning.

De delegerade hava föreslagit, att lasarettets medelkostnad för underhållskostnaden
skulle läggas till grund för beräkning av statens driftkostnadsersättning.
Denna kostnad uppgick enligt vad som inhämtas av från lasarettet lämnade
uppgifter för år 1925 till 7 kronor 33 öre, för år 1926 till 7 kronor 8 öre
och för år 1927 till 6 kronor 87 öre. Det är uppenbart, att nämnda siffror,
som avse medelkostnaden för vården å samtliga lasarettets olika avdelningar för
medicin, kirurgi, oftalmiatrik, kvinnosjukdomar, röntgenbehandling m. m., gälla
helt annan vård än den, som skulle meddelas på en psykiatrisk klinik. En del
utgifter, såsom kostnader för förbandsartiklar, instrument m. m., vilka spela en
stor roll i fråga om driftkostnaderna för nyssnämnda avdelningar, hava endast
ringa betydelse för kostnaderna för den psykiatriska kliniken. Å andra sidan är
det sannolikt, att en modernt driven psykiatrisk klinik skulle komma att kräva
proportionsvis större personal än de övriga avdelningarna på lasarettet. Med
hänsyn till den mycket betydande roll, som avlöningskontot spelar i fråga om
driftkostnaderna på ett sjukhus, är det ej uteslutet, att de högre driftkostnader,
som lasarettsvården i allmänhet plägar utvisa i förhållande till sinnessjukvården,
skulle vid den psykiatriska kliniken uppvägas av de högre personalkostnader,
som vården därstädes kan medföra, tillsammans med vissa andra särskilt
höga kostnader, exempelvis för tvätt o. d.

Med hänsyn till vad nu anförts och på grund av frånvaron av direkta jämförelsepunkter
finner jag skäl tala för att man vid beräkningen av driftkostnaderna
för den psykiatriska kliniken och alltså även av driftkostnadsersättningen

24

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 205.

utgår från Lundalasarettets medelkostnad för underhållsdag. Därvid synes
emellertid viss begränsning böra fastställas. Driftkostnaderna vid lasarettet äro
nämligen jämförelsevis höga ej blott, såsom framgår av vad förut anförts, i förhållande
till driftkostnaderna vid statens hospital utan även i förhållande till
kostnaderna vid flertalet andra lasarett. Medelkostnaden per underhållsdag för
rikets samtliga lasarett uppgick sålunda för år 1925 till 6 kronor 15 öre mot
7 kronor 33 öre vid Lunds lasarett och för år 1926 till 5 kronor 91 öre mot
7 kronor 8 öre vid nämnda lasarett. Anledningen härtill lärer till stor del vara,
att vården vid Lunds lasarett för närvarade har en särskilt hög standard. Det
ligger tydligen helt och hållet i landstingets hand att ytterligare höja denna
standard och därmed öka den redan nu förefintliga skillnaden i kostnadsavseende.
Jämväl av andra anledningar kunna lasarettets kostnader komma att höjas,
utan att staten har något verksamt medel att ingripa däremot. Om särskild
begränsning i avseende å statens driftkostnadsersättning för kliniken icke förefunnes,
skulle nämnda ersättning i sådant fall utan vidare ökas i motsvarande
grad.

Det synes därför föreligga anledning att beträffande driftkostnadsersättningen
för underhållsdag vid ifrågavarande klinik fastslå viss relation till
medelkostnaden vid alla lasarett, så att denna ersättning ej skall kunna
mer än i viss grad överstiga denna medelkostnad. Därvid synes man lämpligen
kunna utgå från den merkostnad, som Lunds lasarett för närvarande
utvisar i förhållande till lasarettens medelkostnad, eller omkring 20 %. En dylik
begränsning skulle innebära, att staten, såsom de delegerade och de hörda
myndigheterna förordat, i fråga om driftkostnaden för kliniken accepterade
den högre ställning i kostnadsavseende, som Lunds lasarett för närvarande intager
i förhållande till flertalet andra lasarett, men att staten icke vill förbinda
sig till höjd kostnadsersättning, därest nyssnämnda proportion skulle förändras
i för staten ogynnsam riktning. Under förutsättning att vårdavgiften
för sjuka i allmän klass fastställes till 3 kronor för dag och att medelkostnaden
vid lasarettet uppgår till samma belopp som under år 1926 eller således 7 kronor
8 öre, skulle efter nu angivna regler statens driftkostnadsersättning komma
att uppgå till 4 kronor 8 öre per dag för varje patient i allmän klass. För
sjuka i första klassen bör avgiften fastställas till belopp, som helt täcker driftkostnadsersättningen.
Med beräkning att kliniken under visst år varit belagd
med i genomsnitt 10 patienter i första klass och 90 patienter i allmän klass,
skulle med utgångspunkt från nyssnämnda driftkostnadsersättning per underhållsdag
i allmän klass statens driftkostnadsersättning för året komma att uppgå
till (90 X 365 X 4.08) 134,028 kronor, motsvarande en kostnad per underhållsdag
för kliniken i dess helhet av 3 kronor 67 öre. Med utgångspunkt från
lasarettets medelkostnad för år 1927 eller 6 kronor 87 öre skulle driftkostnadsersättningen
komma att uppgå till 127,129 kronor 50 öre för år eller 3 kronor
48 öre för underhållsdag.

De stora fördelar ur såväl undervisningens som sinnesjukvårdens synpunkt,
som skulle vinnas genom klinikens tillkomst, synas till fullo kunna uppväga
den högre nettokostnad för statsverket, som klinikens drift kan komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr £05.

25

medföra i förhållande till medelkostnaden för statsverket vid statens samtliga
hospital, vilken medelkostnad för år 1926 uppgick till 2 kronor 58 öre för underhållsdag.
Att märka är därjämte, att nettokostnaden för klinikens drift synes
komma att avsevärt understiga motsvarande kostnad vid Stockholms hospital,
som för år 1926 var 4 kronor 60 öre. Intet hindrar för övrigt att, därest så
anses önskvärt, statens kostnader minskas genom att vårdavgiften nu eller
senare sättes högre för alla eller vissa kategorier av patienterna; en höjning med
50 öre per dag i allmän klass skulle medföra en årlig utgiftsminskning av omkring
16,500 kronor. Med hänsyn till den högt kvalificerade och jämförelsevis
dyrbara vård, som skulle meddelas å kliniken, synas vårdavgifter av sådan
storlek som den nyss angivna icke i och för sig vara oskäliga. På sätt de delegerade
anfört, föreligger därjämte icke något hinder för vederbörande landsting
och städer, som icke tillhöra landsting, att i förekommande fall åtaga sig
gäldandet av en del av avgifterna.

Det av mig nu förordade förslaget att kliniken skulle förläggas och drivas
i samband med Lunds lasarett är givetvis, såsom jag tidigare framhållit, beroende
av om avtal med landstinget kan träffas angående de närmare villkoren
för klinikens anordnande och upprätthållande. På grundval av de delegerades
förslag har efter samråd med dessa inom socialdepartementet utarbetats ett
utkast till grunder för ett dylikt avtal, vilket utkast torde få såsom bilaga fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

I huvudsak överensstämmer utkastet med vad de delegerade föreslagit. På
vissa punkter avviker det emellertid — av skäl som jag i det föregående angivit
— från de delegerades förslag, varjämte det innehåller åtskilliga kompletteringar
till detsamma. I förstnämnda avseende vill jag särskilt hänvisa till att
den av de delegerade föreslagna överläkarbostaden icke upptagits i avtalsutkastet.
Vad avser de åsyftade kompletteringarna vill jag särskilt nämna, att
i utkastet upptagits en bestämmelse om huru en avveckling av det genom avtalet
fastställda samarbetet skall framdeles kunna äga rum. överenskommelsen
förutsätter givetvis, att nämnda samarbete skall komma att bestå under mycket
lång tid framåt. Det är emellertid icke uteslutet, att i en framtid så stora förändringar
i avseende å sjukvården, undervisningen eller andra förhållanden inträffa,
att de nu föreliggande omständigheter, som betinga ett samarbete angående
kliniken, helt upphöra eller i avsevärd grad förlora sin betydelse. Det
synes därför vara lämpligt, att bestämmelser redan nu meddelas om huru för
sådant fall samarbetet skall efter verkställd uppsägning upphöra. Uppsägningstiden
har ansetts lämpligen böra vara fem år, dock att avtalet icke bör
kunna upphöra att gälla under de närmaste tjugu åren. Då det vid avbrott i
samarbetet skulle kunna uppkomma svårigheter för staten att för annat ändamål
utnyttja den vid lasarettet förlagda och med dess ekonomiavdelningar förbundna
klinikbyggnaden, medan landstinget sannolikt skulle kunna disponera
byggnaden för annat sjukvårdsändamål, synes det vara befogat, att skyldighet
föreskrives för landstinget att, om så påfordras från statens sida, inlösa byggnaden
till det belopp, som staten nedlagt därå samt å kostnader för inhägnad

överenskommelse
med
Malmöhus
läns landsting.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

och planering med avdrag av viss avskrivningsprocent för varje helt år, kliniken
vid tiden för avtalets upphörande varit i bruk. Avskrivningsprocenten torde
därvid lämpligen böra bestämmas till olika belopp, allt eftersom uppsägning sker
från statens eller landstingets sida. Då dylik inlösen enligt vad nyss sagts
e,j skulle kunna äga rum förrän 20 år efter avtalstidens början och den första
inventarieuppsättningen vid denna tid torde vara förbrukad, synas inventarierna
böra utan särskild ersättning tillfalla landstinget. Därest landstinget sålunda
nödgas inlösa byggnaden, lärer det vara rimligt, att landstinget får på oförändrade
villkor besitta tomten, så länge den nyttjas för sjukvårdsändamål. Bestämmelse
härom lärer alltså böra ingå i avtalet. I detta synes även böra
intagas en föreskrift om möjlighet till förhandlingar under avtalstiden i syfte
att åstadkomma jämkning i viss punkt i avtalet. En sådan föreskrift kan få
särskild betydelse, därest de förordade reglerna för driftkostnadsersättningens
bestämmande skulle anses leda till olämpligt resultat. Därest staten beträffande
någon motsvarande klinik i annat fall skulle medgiva gynnsammare villkor
för motparten, lärer jämväl detta kunna bliva anledning till förhandlingars
upptagande.

Beträffande de punkter, i vilka jag nu icke redogjort för utkastets innehåll,
tillåter jag mig att hänvisa till detsamma.

Riksdagens medgivande synes böra inhämtas till ingående av ett avtal i huvudsaklig
överensstämmelse med nyssnämnda utkast. Hinder synes dock icke
böra föreligga för mindre betydande jämkningar i detsamma, vilka icke hava
inflytande på de ekonomiska grunderna för statens och landstingets samarbete
i fråga om kliniken.

Det framlagda avtalsutkastet kan emellertid bliva föremål för landstingets
prövning först under senare delen av innevarande år. Ett eventuellt beslut om
klinikens uppförande synes därför, på sätt jag ämnar hemställa, böra anknytas
till förutsättning att avtal träffas med landstinget i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som riksdagen kan komma att godkänna.

Klinikens Det anslag, som enligt mitt förslag bör begäras av riksdagen för nästkomuppförande.
mancje budgetår, avser påbörjandet av byggnadsarbetena för kliniken. Innan
jag närmare ingår på frågan om anslagets storlek, ber jag att få redogöra för
den utredning, som förebragts i fråga om klinikbyggnadens anordnande.

De delegerade. De delegerade hava i nämnda avseende anfört följande:

Vad förläggningsbyggnaden beträffade, hade de delegerade sökt på olika sätt
åstadkomma nödig sparsamhet i anläggningen under samtidigt tillgodoseende
av de krav, som anstalten avsåge att fylla. De delegerade hade därvid kunnat
utgå ifrån vissa omständigheter, som komme att betinga, att en anstalt som
denna tilltänkta klinik, trots dess karaktär av akademisk undervisningsanstalt,
komme att medföra en jämförelsevis begränsad kostnad i uppförandet. Anstaltens
litenhet i förhållande till ett vanligt sinnessjukhus betingade, att varjehanda
anordningar för patienternas sysselsättning m. m. kunde undvaras. Och
då anstalten i huvudsak vore avsedd att beläggas med förhållandevis lugna
patienter — den oroligaste typen av sinnessjuka skulle överhuvud ej vårdas å

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

27

kliniken — kunde förläggningsavdelningarna anordnas pa ett enkelt sätt. 1
detta sammanhang kunde även framhållas, att på enahanda grunder särskilda
promenadgårdar kunde anses som obehövliga vid denna klinik.

Med dessa förutsättningar hade den enkelt rektangulära byggnadskroppen
kunnat planeras i flera våningars höjd, och sjukavdelningarna för respektive
män och kvinnor hade kunnat tänkas förlagda till husets båda ändar. Vidare
hade med vardera könsavdelningens nödvändiga fördelande på tre olika avdelningar,
en för lugna sjuka, en för mindre lugna och en för mera oroliga, dessa
avdelningar kunnat förläggas ovanför varandra i de tre våningarna samt kunnat
göras med varandra lika. Kommunikationen mellan avdelningarna tilltänktes
förmedlad genom personhiss. Då varje avdelning komme att lämna
utrymme för 17 sjuka, bleve totala antalet sängplatser 102. Varje avdelning
hade därvid så konstruerats, att tvenne med varandra förbundna sjuksalar
(övervakningssalar) jämte två mot dessa salar vettande separationsrum anordnats
samt i omedelbar anslutning härtill ett rymligt dagrum, innanför vilket
ytterligare tvenne mindre rum förlagts med karaktär av enskilda rum. Avdelningarna
vore givetvis behörigen utrustade med tekök, slask, förråd samt en
toalettavdelning bestående av badrum (med två badkar) samt W. C., som tilllika
vore toalettrum; för övervakningens skull vette toalettrummet mot en av
sjuksalarna. På den oroliga avdelningen tänktes badrummet utrustat för s. k.
långbad. I anslutning till varje avdelning hade avdelningssköterskan sin bostad.

De tre nu beskrivna våningarnas mittparti hade utnyttjats till trapphus och
korridorer — varvid korridorutrymmet inskränkts till det minsta möjliga och
mittkorridorsystem tilltänkts — varjämte detta mittparti gåve plats åt lokaler
för mottagningen av patienter och expeditioner, för undervisningen och för
specialbehandling samt dessutom för vissa bostadsrum. Sålunda innehölle mittpartiet
i bottenvåningen expeditionsrum för överläkare och underläkare samt
en polikliniklokal, försedd med två undersökningsrum, ett för män och ett för
kvinnor. En trappa upp låge föreläsningssalen, beräknad för 25 åhörare och
tillika avsedd att rymma klinikens bibliotek. I anslutning till föreläsningssalen
låge ett undersökningsrum för mansavdelningen; genom ett större dörrparti
kunde detta rum vid tillfälligt behov utöka åhörareutrymmet i föreläsningssalen.
I samma våning låge en bostadsdubblett för underläkaren och ett
bostadsrum för amanuensen. Två trappor upp vore förlagda ett undersökningsrum
för kvinnoavdelningen, isoleringsrum för malariabehandling samt en
del sköterskebostäder.

De ytterligare personalbostäder, som vore erforderliga, funne plats i en fjärde
våning, tre trappor upp, vilken till följd av denna användning kunnat göras
lägre än de övriga. I anslutning till dessa bostäder, vilka voro fördelade på
rum för en och två personer, tilltänktes duschar, tekök och samlingsrum.

Källarlokalerna innehölle, förutom rum för uppvärmningspanna och andra
maskinella anordningar samt badrum för personalen, dels arbetslokaler för män
och kvinnor, dels laboratorier, av vilka ett vore avsett för histologiska och anatomiska
arbeten, ett för serologiska arbeten och de båda återstående för andra,
växlande laboratoriearbeten. Laboratorierna erhölle tillräckligt ljus genom
utanför fönstren anbragta ljusbrunnar. I källaren funnes även ett arkivrum.

Då en anknytning till lasarettets panncentral på grund av byggnadens läge
skulle medföra högst betydande kostnader, hade det befunnits ändamålsenligt
att för kliniken anordna en lokal uppvärmningsanläggning med. panncentral,
förlagd till psykiatrikerpaviljongens källarvåning. Uppvärmningen vore
avsedd att i huvudsak ske medelst pumpvarmvatten, och lågtrycksånga komme
endast till användning för uppvärmning av vissa specialrum, värmeskåp samt
för varmvattenberedning.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Medicinalstyrelsen
och
byggnadsstyrelsen.

Avloppsledningar ävensom serviser för gas och vatten funnes icke inom
denna del av området; nya huvudledningar måste sålunda framdragas för anslutning
till stadens rörnät. I samtliga sjukavdelningar inlades rörledningar,
spolcisterner, blandningsbatterier i väggarna, försedda med plåtskydd och, där
det gällde kranar och batterier, med lösa nycklar. Armaturen därstädes utfördes
av rödgods men i övriga av förnicklad metall.

Energi för belysning, motorer, hiss m. m. kunde erhållas från lasarettets likströmsnät.
För att uppnå största möjliga driftsäkerhet och för att erhålla en
jämn fördelning på lasarettets ledningsnät, tilltänktes anslutningen genom tvenne
i jorden förlagda ledningar. Genom en likaledes i jorden förlagd telefonkabel
skulle det erforderliga lokaltelefonnätet sättas i förbindelse med lasarettets.

Vid de av de delegerade i samråd med sakkunniga uppgjorda kostnadsberäkningarna
hade, enligt vad de sakkunniga anfört, till grund för beräkningen legat
de priser, som inhämtats ur de byggnadsentreprenader, vilka för kort tid
sedan utlysts för uppförandet av de nu pågående nybyggnadsarbetena vid
Lunds lasarett. Kostnader utöver de sålunda beräknade ansåges av de delegerade
icke behöva befaras.

De delegerade hava vid förslagets upprättande såsom sakkunniga anlitat f. d.
stadsarkitekten Sörensen i Malmö, som utarbetat ritningar, arbetsbeskrivning
och kostnadsförslag beträffande byggnadsarbetet, civilingenjören N. Gust.
Åberg i Malmö, som upprättat förslag till och kostnadsberäkning för uppvärmningsanläggning
och sanitetstekniska installationer inom byggnaden, samt
civilingenjören H. G. Queckfelt i Lund, som lämnat förslag och kostnadsberäkning
över elektriska installationer därstädes. Enligt de gjorda kostnadsberäkningarna
skulle kostnaderna för sjukhusbyggnaden uppgå till följande belopp:

Kronor

för byggnadstekniska arbeten..................515,000

för värme- och sanitetstekniska arbeten ............. 135,650

för elektrifiering........................ 46,590

för planering, plantering och inhägnad av tomten ........ 15,500

för arkitekt- och kontrollantarvoden 28,000 kronor, varav 25,664 kronor

utav de delegerade beräknats belöpa på sjukhusbyggnaden .... 25,664

Summa kronor 738,404

I det av medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt avgivna utlåtandet
över förslaget hava ämbetsverken mot de uppgjorda förslagen och utredningarna
endast haft följande anmärkningar att framställa beträffande sjukhusbyggnaden.

Uti övervakningssalarna vore visserligen väggytorna för uppställande av
sängar väl knappt tilltagna, men genom ett praktiskt anordnande av sängarna
syntes det beräknade antalet sjuka kunna inrymmas uti nämnda salar.

På grund av sjukhusbyggnadens läge komme den ena sidans dagrum ävensom
några enkelrum att vetta mot nordväst. För de senares vidkommande syntes
till en del bättre ljusförhållanden kunna vinnas om fönster placerades på
kortfasaden.

Badrummen hade väl liten bredd för att badkar skulle kunna ställas vinkelrätt
mot vägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOö. 29

Mot själva kostnadsberäkningarna hava ämbetsverken icke framställt någon
erinran.

Besparingsnämnden har på min anmodan genomgått handlingarna i ärendet 1927 årt
och därefter anfört, bland annat, att det syntes nämnden, att i vardera av de två be^^S''
övervakningssalarna i bottenvåningen ytterligare två patienter skulle kunna
inläggas.

Detta skulle kunna ske genom att i denna våning, som vore avsedd för lugna
patienter, någon dörr mellan övervakningssalen och de båda därtill gränsande
s. k. separationsrummen ej upptoges. Ingången till sagda rum borde i stället
förläggas till dagrummet liksom föreslagits beträffande en-patientrummen. Det
vore att märka, att avdelningen för lugna patienter vore avsedd att få karaktären
av öppen-dörr-paviljong, varigenom övervakningssalar och dagrum syntes
bliva jämförelsevis mindre belagda under dagarna.

I fråga om rumsindelning och dylikt hade nämnden eljest ej funnit skäl att
påyrka några ändringar i förslaget. Beträffande byggnadens inredning i övrigt
hade nämnden endast att föreslå den förändringen, att trappor m. m. icke utfördes
i cementmosaik, vilket vore ett mindre slitstarkt material, utan i kalksten.
Därigenom skulle uppstå en merkostnad av cirka 3,300 kronor.

I fråga om klinikbyggnadens yttre ville nämnden i första hand föreslå, att
sockeln, vilken tänkts klädd med granit, i stället i sin helhet utfördes i betong,
detta i anslutning till vad nämnden påyrkat beträffande sockeln till den föreslagna
nybyggnaden för de geologisk-mineralogiska och geografiska institutionerna.
Den besparing, som därigenom vunnes, uppginge, enligt nämndens
beräkning, till 13,600 kronor.

Beträffande byggnadens yttre hade nämnden i övrigt endast att erinra, att
taket på byggnaden liksom institutionsbyggnaderna i allmänhet i Lund borde
täckas med tegel i stället för med skiffer. Därigenom skulle inbesparas ytterligare
4,000 kronor.

Mot kostnadsberäkningarna för byggnaden vore från nämndens sida intet att
erinra. Kubikmeterpriset för byggnaden utgjorde enligt de ursprungliga kalkylerna
cirka 48 kronor 80 öre och skulle med de av nämnden förordade besparingarna
nedgå till omkring 47 kronor 80 öre.

I överensstämmelse med medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens upp- Departefattning
finner jag i huvudsak intet vara att erinra mot byggnadsförslaget. Jag mentsctMfenvill
alltså förorda, att kliniken uppföres i väsentlig anslutning till detta förslag.
Vad angår de av besparingsnämnden förordade besparingsåtgärderna
motsvara dessa, efter avdrag för den föreslagna kostnadsökningen, 14,300
kronor. De ändringar i fråga om den föreslagna byggnaden, som erfordras för
vinnande av nämnda besparingar, kunna, såvitt jag för närvarande kan finna,
iakttagas vid byggnadsarbetets utförande. Kostnaden för byggnaden, som enligt
vad jag förut meddelat beräknats uppgå till 738,404 kronor, skulle därmed
nedgå till 724,104 kronor eller, avrundat, 724,100 kronor.

Byggnaden skulle enligt de delegerades förslag innehålla 102 vårdplatser.

Enligt vad besparingsnämnden föreslagit skulle nämnda antal kunna ökas med
4 platser eller således till 106. Det torde tillkomma den eller de myndigheter,
åt vilka byggnadsarbetet anförtros, att efter ytterligare utredning avgöra, i
vad mån denna platsökning kan vinnas utan men för sjukvården på kliniken.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Jag anser mig emellertid tills vidare böra räkna med allenast det av de delegerade
föreslagna platsantalet. Med detta platsantal skulle byggnadskostnaden
för kliniken komma att uppgå till 7,099 kronor per vårdplats, vilket får
anses vara en jämförelsevis låg kostnad för nybyggda vårdplatser, särskilt
om hänsyn tages till att desamma äro avsedda för beredande av en i alla avseenden
fullgod vård åt så gott som uteslutande akut sjuka. Till jämförelse må
nämnas, att byggnadskostnaden per vårdplats vid Hälsingborgs hospital beräknas
hava uppgått till omkring 8,300 kronor, därvid dock ekonomiavdelningarna
inräknats i kostnaderna.

Därest föreliggande plan för klinikens inrättande godkännes av Kungl. Maj :t
och riksdagen samt överenskommelse angående klinikens anordnande och drift
träffas med 1928 års landsting, kan byggnadsarbetet igångsättas redan under
budgetåret 1928—1929. Beloppet av de medel, som i så fall skulle erfordras
för byggnadsarbeten under nämnda budgetår, har jag beräknat till 300,000
kronor; resten skulle utgå under närmast därpå följande budgetår.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att Kungl. Maj:t på min hemställan förut
i dag beslutit föreslå riksdagen (proposition nr 204) försäljning till Malmö
stad av den fastighet — jämte därå uppförda byggnader — som nu disponeras
av Malmö asyl och som enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 mars 1928 icke vidare
skall av staten användas för samma ändamål. Köpeskillingen skall utgöra
300,000 kronor och enligt vad som förutsatts gäldas med hälften den 1 juli 1928
och andra hälften senast den 1 januari 1929. Statens utgift under ifrågavarande
budgetår för byggnadsarbeten pa kliniken skulle således, i händelse av bifall
till sistnämnda förslag, motsvaras av en inkomst till samma belopp för försäljning
av asylområdet i Malmö, vilken inkomst torde komma att bokföras under
»Diverse inkomster». Vid sådant förhållande har betänklighet ej ansetts möta
mot att å budgeten för perioden 1928—1929 bereda medel till förut angivet belopp
för påbörjande av arbetena med uppförande av klinikbyggnaden i fråga.

Såsom av nyssnämnda proposition angående försäljning av asylområdet framgår,
har frågan om själva sättet för anskaffande av medel till klinikbyggnadens
uppförande varit föremål för preliminärt övervägande i samband med spörsmålet
om det budgettekniska förfarandet med avseende å den inflytande köpeskillingen
för asylområdet.

Hänvisande beträffande detaljerna i nu angivna avseenden till redogörelsen
i sistberörda proposition, får jag här endast erinra om att två alternativ för bestridande
av utgifterna för klinikens anordnande ansetts närmast kunna komma
under övervägande, nämligen utgifternas bestridande antingen från det ifragasatta
anslaget till hospitalsbyggnader eller ock från ett i riksstaten för ändamålet
uppfört särskilt anslag. Statskontoret har i infordrat utlåtande för
vilket jag i propositionen angående försäljningen av asylområdet närmare
redogjort — förordat det senare alternativet, av skäl huvudsakligen att kliniken
skulle vara knuten vid universitetet och tjäna undervisningsändamål
samt därvid bliva en institution av delvis annan karaktär än hospitalen. I anslutning
till detta statskontorets uttalande får jag förorda, att i riksstaten för

Kungl. Maj:ls proposition nr 205.

31

budgetåret 1928—1929 under femte huvudtiteln upptages ett särskilt extra reservationsanslag
under benämningen »psykiatrisk klinik i Lund».

I händelse beslut om den föreslagna psykiatriska kliniken kommer till stånd,
skulle, såsom jag förut nämnt, utöver anslag för byggnadens uppförande framdeles
erfordras medel dels för anskaffande av inventarier för kliniken —
kostnaden härför uppgår enligt förut åberopad beräkning till omkring G0,000
kronor — och dels årligen för driftkostnadsbidrag till Malmöhus läns landsting,
här förut beräknade till omkring 130,000 kronor. Utgifterna för inventarieuppsättningen
torde av skäl, jag förut anfört, böra bestridas från femte
huvudtitelns ordinarie anslag till hospital och asyler. Vidkommande driftkostnadsbidraget
skulle det kunna ifrågasättas, huruvida bidraget bör utgå av
särskilt anvisat anslag eller av i riksstaten redan upptaget anslag. Jag vill
omnämna, att medicinalstyrelsen förordat att, då kliniken skulle tillkomma i
undervisningens intresse, för densamma erforderliga statsmedel borde utgå av
de till universiteten anslagna medel. Som emellertid kliniken jämväl skulle
komma att fylla en del av statens uppgifter beträffande sinnessjukvården, anser
jag avgörande skäl tala för att ifrågavarande bidrag bestrides från det anslag,
varifrån driftkostnaderna för statens anstalter för sinnessjuka utgå, nämligen
nyssnämnda anslag till hospital och asyler.

På grund av vad jag sålunda i skilda hänseenden förordat, hemställer jag,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att avtal må i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här förordade grunder och i övrigt på av Kungl.
Maj:t fastställda villkor träffas med Malmöhus läns landsting
om anordnande och upprätthållande av en invid landstingets
sjukvårdsinrättningar i Lurid förlagd psykiatrisk klinik;

dels besluta, att, under förutsättning att sådant avtal träffas,
byggnad för kliniken skall för en beräknad kostnad av högst
724,100 kronor uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med
av mig här tillstyrkt förslag;

dels ock under femte huvudtiteln, avdelningen medicinalstaten
samt hälso- och sjukvården, underavdelningen sjukvårdsanstalterna,
till psykiatrisk klinik i Lund för budgetåret 1928—-1929 anvisat ett extra reservationsanslag av kronor 300,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 805.

Bilaga.

Utkast till grunder för avtal

mellan staten och Malmöhus läns landsting (här nedan benämnt landstinget)
angående anordnande och upprätthållande av en psykiatrisk
klinik vid landstingets sjukvårdsinrättningar i Lund (Lunds lasarett).

1) Staten uppför på ett från det åt biskopen i Lunds stift på lön anslagna
bostället 3 x/2 mantal krono Helgonagård i Lunds landsförsamling avsöndrat område,
omfattande i areal omkring 12,500 kvm. och gränsande till nordöstra hörnet
av det för lasarettet för närvarande disponerade tomtområdet, en sjukhusbyggnad,
rymmande minst 100 vårdplatser och avsedd till psykiatrisk klinik.

Områdets planering och inhägnad ombesörjes av staten. Staten bestrider
därjämte kostnaden för anskaffande genom lasarettsdirektionens försorg av
första uppsättningen nödiga inventarier för kliniken. Förslag till dylik uppsättning
uppgöres av direktionen och underställes Kungl. Maj:ts prövning.

2) Nyttjanderätten till nämnda område samt den därå uppförda byggnaden
med inventarier upplåtes till landstinget med skyldighet för detta att där
anordna sjukvård för det ändamål och i den utsträckning, som nedan sägs, och
att upplåta kliniken i dess hela omfattning för den medicinska undervisningen
vid Lunds universitet.

3) Kliniken skall i administrativt hänseende utgöra en avdelning av lasarettet
och anslutes i enlighet därmed till lasarettskontoret och övriga för lasarettets
avdelningar gemensamma anordningar.

Förvaltningen av kliniken ankommer å lasarettets direktion, som vid behandling
av frågor rörande kliniken utökas med en av Kungl. Maj :t utsedd ledamot.
.

4) Professorn i psykiatri vid Lunds universitet skall vara självskriven överläkare
vid kliniken och ansvarig för sjukvården därstädes. I sina befogenheter
såsom överläkare och sin ställning till direktionen skall han vara jämställd
med övriga överläkare vid lasarettet. Landstinget skall bevilja honom samma
löneförmåner, som övriga såsom överläkare vid lasarettet tjänstgörande universitetsprofessorer
åtnjuta från landstinget.

Vid kliniken skall därjämte anställas underläkare och sjukvårdspersonal till
erforderligt antal, varutöver en amanuens vid kliniken må kunna förordnas av
kanslern för rikets universitet. Sådan amanuens tillförsäkras av landstinget
samma förmåner, som landstinget beviljar övriga för den medicinska undervisningen
vid lasarettet anställda amanuenser. Beträffande underläkare och
sjukvårdspersonal skall gälla vad som finnes bestämt om motsvarande befattningshavare
vid lasarettet i övrigt.

5) Kliniken skall vara avsedd för undersökning, behandling och vård av alla
former av sjukliga rubbningar i det mänskliga själslivet. Å densamma skola
mottagas sjuka från hela riket oberoende av hemorten.

6) Intagning av sjuka på kliniken kan ske dels under de former, som tor
närvarande gälla eller framdeles kunna bliva fastställda i fråga om intagning
på statens sinnessjukhus, och dels utan iakttagande av nämnda former. I sistnämnda
fall sker intagning med tillämpning av de för lasarettet i allmänhet
gällande stadgandena, och skall utskrivning ske, da den intagne därom gör
framställning eller han befinnes icke lida av sjukdom, som berättigar till vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

33

på kliniken. Angående utskrivning av den, som intagits enligt de för intagning
å statens sinnessjukhus gällande föreskrifterna, skall tillämpas vad om utskrivning
från sådant sjukhus är eller varder stadgat.

7) I avseende å kliniken skall i övrigt vad som kan varda i laga ordning
stadgat angående vård och behandling av psykiskt sjuka å dylik anstalt, ävensom
vad som är eller varder stadgat om psykiatrisk undersökning å statens sinnessjukhus
på begäran av myndighet äga motsvarande tillämpning.

På kliniken intagna sjuka, vilka på grund av gällande bestämmelser om
sinnessjuka kunna mot sin vilja där kvarhållas, må i den omfattning och i
den ordning, medicinalstyrelsen efter framställning av överläkaren föreskriver,
kunna överflyttas till statens sinnessjukhus. Andra sjuka må endast efter
prövning i den ordning, som om intagning å statens sinnessjukhus är eller varder
stadgat, överföras till dylikt sjukhus.

8) Legosängsavgifter för de på kliniken intagna sjuka fastställas av Kungl.
Maj :t och uppbäras av lasarettet på enahanda sätt, som gäller beträffande övriga
legosängsavgifter därstädes.

9) Vid ombesörjande av klinikens drift bestrider landstinget kostnaderna
för byggnadens, tomtens och inventariernas underhåll, erforderlig nyanskaffning
av inventarier utöver den första uppsättningen, avlöning åt personalen
(med undantag för avlöningar, som utgå på Lunds universitets stat) och övriga
driftkostnader, inklusive kostnad för brandförsäkring av byggnad och inventarier
till belopp, motsvarande desammas viirde, allt mot ersättning av staten
enligt de under punkt 10) angivna grunderna.

10) Staten erlägger driftkostnadsersättning för varje underhållsdag för
på kliniken vårdade sjuka med ett belopp, motsvarande medelkostnaden per underhållsdag
på lasarettet enligt dess räkenskaper för det år, ersättningen
avser. Dock må driftkostnadsersättningen ej utgå med högre belopp för underhållsdag,
än som motsvarar medelkostnaden per dag för samma år enligt
föreliggande officiella uppgifter för samtliga lasarett i riket, förhöjd med 20 %.
Från det enligt nämnda regler beräknade ersättningsbeloppet skola avräknas
de vårdavgifter, som under året i fråga skolat gäldas för de på kliniken vårdade
sjuka. Reglering av driftkostnadsersättningen i förhållande till lasarettens
medelkostnad verkställes i förekommande fall, sedan officiella uppgifter därom
blivit tillgängliga. I avbidan härå må dylik ersättning preliminärt utgå
enligt lasarettets dagskostnad.

11) Avtalet gäller tillsvidare. Skulle någondera parten önska ändring i
avtalet, skall, efter anmälan härom till andra parten, underhandlingar utan
dröjsmål upptagas mellan parterna härom. Uppnås härvid enighet, skall den
ändrade bestämmelsen, där ej annat överenskommes, omedelbart träda i tillämpning.
Part, som önskar avtalets upphörande i dess helhet, må uppsäga detsamma,
och upphör avtalet i så fall att gälla fem år efter utgången av det år,
då uppsägning ägt rum. Avtalet skall dock gälla under minst tjugu år från
avtalstidens början. Efter uppsägning, som nu nämnts, skall det åligga landstinget
att, därest det från statens sida påfordras, inlösa byggnaden med ett
belopp, motsvarande vad av staten utgivits för byggnadens uppförande jämte
områdets planering och inhägnad, med avdrag för viss procent av nämnda belopp
för varje helt år, varunder kliniken vid avtalstidens slut varit i bruk, nämligen
om avtalet uppsäges av staten 2 % samt om avtalet uppsäges av landstinget
1 %. Vid dylik inlösen tillfalla inventarierna utan särskild ersättning landstinget.
Har landstinget inlöst byggnaden, skall landstingets nyttjanderätt till
området fortfara, så länge detsamma huvudsakligen begagnas för sjukvårdsändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 173 käft. (Nr 205.)

3