Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.
15
Nr 203.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående viss förlängning
av den räntefria tiden beträffande lån från odlingslånefonden
till Dragsängarnas invallningsföretag; given Stockholms slott
den 16 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gäede, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:
I skrivelse den 19 december 1927 hava Liss Olof Larsson, Lars Fällman,
And. Weston, And. Dow och A. Ekman såsom styrelse för Dragsängarnas
invallningsföretag anhållit, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen göra framställning
angående avskrivning av viss del av till företagets utförande beviljat
lån från odlingslånefonden eller, därest denna anhållan icke kunde
bifallas, angående viss förlängning av den räntefria lånetiden.
Av tillgängliga handlingar inhämtas följande:
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.
Ifrågavarande företag avser torrläggning av mark genom invallning och
länshållning av de s. k. Dragsängarna, vilka äro belägna utmed stranden
av Österdalälven vid Insjön. Fråga om invallning av Dragsängarna uppkom
under handläggningen av ett vid österbygdens vattendomstol år 1919
anhängiggjort mål angående reglering av Siljans vattenavrinning. Nämnda
regleringsföretag avsåg att såsom magasin utnyttja Siljans vattenbassäng,
till vilken bland annat jämväl Insjön hänfördes. För ändamålet skulle en
dammbyggnad anläggas i Österdalälven nedanför Insjön. På grund av
vattenståndets höjning genom berörda reglering skulle den till Dragsängarna
hörande mark tillskyndas skada, vilken av sökandena till regleringsföretaget
uppskattades till ett belopp av omkring 45,000 kronor. I anledning
härav framkom förslag att genom invallning av Dragsängarna förekomma
berörda skada och samtidigt åstadkomma en i jämförelse med dåvarande
förhållanden förbättrad torrläggning. Genom en den 12 juni 1922
avgiven förbindelse utfäste sig sökandena till regleringsföretaget att bidraga
till dylik invallning med ett belopp lika stort som det, vartill vattendomstolen
komme att uppskatta omförmälda skada, jämte i lag stadgad förhöjning
av skadeståndets belopp med 50 procent. Med föranledande av detta
anbud påkallade flertalet jordägare sådan förrättning för invallningsfrågans
behandling, som avses i 10 kap. vattenlagen. Denna förrättning avslutades
den 7 november 1922.
Enligt förrättningsmännens utlåtande skulle genom invallningsföretaget
beredas förbättrad torrläggning av omkring 41 hektar åker, 52 hektar ängsmark
och 29 hektar mossmark, varjämte skulle uppkomma en landvinning
av omkring 12 hektar. Båtnaden av företaget i förhållande till markens
dåvarande vattenskadade beskaffenhet uppskattades till 174,198 kronor 30
öre samt kostnaderna till 175,000 kronor.
Vattendomstolen, vars prövning sistnämnda förrättning underställdes, fann
i utslag den 17 mars 1923 skäligt godkänna det av förrättningsmännen avgivna
utlåtandet, dock med vissa jämkningar och tillägg. Sålunda fann
vattendomstolen kostnaden för företaget böra beräknas till omkring 220,000
kronor, därav underhålls- och driftskostnaden, kapitaliserad, 70,000 kronor.
Å andra sidan ansåg vattendomstolen, att vid bedömande av företagets
nytta i förhållande till kostnaderna för detsamma jämväl borde medräknas
beloppet av den skada å marken i dess då befintliga skick, som,
därest invallningen icke komme till stånd, skulle genom regleringen av
Siljan tillskyndas samma mark. Då denna skada uppginge till minst 45,000
kronor, måste den sammanlagda nyttan av företaget enligt vattendomstolens
åsikt anses icke understiga 219,198 kronor 30 öre. Vattendomstolen föreskrev
vidare, att vallbyggnaden med tillhörande anläggningar skulle vara
färdig före 1925 års utgång och övriga i företaget ingående arbeten senast
den 1 oktober 1927. — Vattendomstolens utslag vann laga kraft.
Sedan frågan angående företaget avseende Siljans reglering av vattendomstolen
jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen hemställts Kungl. Maj:ts prövning,
fann Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1923 hinder icke möta
mot företaget samt föreskrev såsom villkor för detsamma, bland annat, att
sökandena hade att fullgöra de utfästelser rörande bidrag till Dragsängarnas
invallning, som innefattades i ovannämnda förbindelse.
Genom dom den 1 september 1924 prövade sedermera vattendomstolen lagligt
lämna medgivande till företaget angående Siljans reglering. I domen
förpliktades sökandena till företaget, under angiven förutsättning rörande
invallningsföretagets fullbordande, att till styrelsen för invallningsföretaget
Kungl. Maj:ttt proposition Nr 203.
17
utgiva skadestånd med tillhopa 74,287 kronor 82 öre, i vilket belopp inräknats
i lag stadgad förhöjning. Vattendomstolen förordnade vidare, att
det skulle åligga styrelsen för invallningsföretaget att till eu reserv- och
underhållsfond för företaget av sistnämnda belopp avsätta minst 50,000 kronor.
Då, efter det invallningsföretaget blivit utfört, någon skada till följd
av regleringen ej tillskyndades de inom det invallade området belägna
marker, förordnade vattendomstolen, att ersättning för skada å marken
skulle utbetalas till ägarna allenast för det fall, att invallningsföretaget icke
fullföljdes.
Efter det vattendomstolen fastställt förrättningen avseende invallningen av
Dragsängarna, sökte samtliga intressenter i företaget lån från odlingslånefonden
och statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget till utförande av
företaget. I infordrat utlåtande över ansökningen anförde lantbruksstyrelsen
att, då intressenterna torde äga av Siljans regleringsföretag uppbära ett belopp
å 45,000 kronor, motsvarande värdet av den genom invallningen förhindrade
skadegörelsen genom Siljans reglering, vid beräkning av statsunderstödets
storlek de kostnader för företaget, till vilka understöd finge
utgå, syntes böra minskas med sistnämnda belopp eller från 232,886 kronor
81 öre till 187,886 kronor 81 öre. Då detta belopp överstege den genom invallningen
uppkommande värdeförhöjningen å 174,198 kronor 30 öre, skulle
bidrag från norrländska avdikningsanslaget kunna utgå med belopp motsvarande
högst hälften av nyssnämnda värdeförhöjning eller i runt tal
87,090 kronor samt odlingslån med belopp motsvarande återstoden därav
eller i runt tal 87,100 kronor. Beträffande den för invallningsföretaget upprättade
arbetsplanen föreslog styrelsen visst tillägg, avseende ökning av vallbyggnadens
dimensioner. Genom beslut den 29 juni 1923 fastställde Kungl.
Maj:t den för invallningsföretaget upprättade planen med av lantbruksstyrelsen
föreslaget tillägg samt anvisade till företagets utförande dels under
de i kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 278) angående villkoren för lån
från odlingslånefonden stadgade villkor lån från samma fond med 87,100
kronor, dels ock under villkor, som stadgades i kungörelsen den 28 juli 1916
(nr 377) angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget, statsbidrag från samma anslag
med 87,090 kronor.
Därefter avslutades den 3 september 1923 mellan styrelsen för invallningsföretaget
samt Invallnings- och Kanalaktiebolaget, Stockholm, kontrakt,
varigenom bolaget åtog sig att enligt den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen
med vissa angivna inskränkningar och tillägg utföra vallbyggnaden
med tillhörande anläggningar. Detta arbete skulle vara i sin helhet
fullbordat till den 1 oktober 1924.
Samtliga i företaget ingående arbeten hava av lantbruksstyrelsen godkänts
den 31 mars 1926.
Av ifrågavarande odlingslån lyftes den 19 oktober och den 24 november
1923 tillhopa 38,000 kronor, den 28 januari och den 16 december 1924
sammanlagt 45,000 kronor, den 18 december 1925 2,000 kronor och den 9
april 1926 2,100 kronor.
I enlighet med de för lånet gällande bestämmelser beräknas för de första
tre åren från första lyftningsdagen icke någon ränta. För näst därpå
följande tre år beräknas å lyftade belopp 3.6 procent årlig ränta, vilken
vid dessa tre års slut lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 171 häfl. (Nr 202—203.)
2
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.
uppkommande beloppet erlägges från och med det sjunde året efter första
lyftningsdagen, till dess lånet blivit slutbetalt, en annuitet av sex procent,
därav såsom ränta räknas 3.6 procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Annuiteten uppgår till 5,790 kronor 41] öre. Amorteringstiden omfattar
26 år.
Styrelsen för Drugsängarnas invallningsföretag anför i sin ovannämnda
skrivelse:
Styrelsen hade kommit till full insikt om, att annuiteten å 6 procent
av lånet bleve i hög grad betungande för fastighetsägarna, med hänsyn dels
till det tryckta läget för jordbrukarna i allmänhet och dels till förhållandena
i detta fall i synnerhet, då det otvivelaktigt beträffande den övervägande
delen av den relativt lågt liggande ängsmarksarealen vilade något osäkert
över företaget i båtnadshänseende. Därför anhölles om Kungl. Maj:ts bistånd
att få lånet nedskrivet, innan fördelningen därav på fastigheterna
ägde rum.
Enligt preliminär uppskattning, verkställd av lantbruksingenjören F. Olsson,
Falun, torde den årliga inbetalningen i många fall komma att uppgå till
omkring 60 — 70 kronor per hektar (i enstaka fall upp till 80 kronor) för i
företaget ingående ängsmark och sjöbotten. Dessa belopp måste bliva i hög
grad tyngande och en allvarsam fara för, att intresse och förmåga för verkställandet
av nödig dränering förtoges.
Förutom vad ovan nämnts hade företaget av en hel rad olyckliga omständigheter
kommit i ett misskrediterande läge bland delägarna.
Enligt beräkning var det entreprenörens avsikt att på omkring 3 månader
upplägga vallen, som vore inemot 1/t mil lång. Arbetet påbörjades i
början av september 1923 av entreprenören. Genom abnorma väderleksförhållanden,
ymnig nederbörd och fusk utan entreprenörens förvållande med
spåntnedslagningen blevo alla förhandsberäkningar i den delen överkorsade
och därmed också ett beräknat år för nyttiggörandet förlorat.
Först på senhösten 1924, även då under abnorma väderleksförhållanden,
kunde arbetet så småningom upptagas i full utsträckning och vallen i huvudsak
uppläggas men ej färdigjusteras, varför återstående arbeten måste
anstå tills försommaren 1925.
När avsyning äntligen var tillämnad, inträffade rörbrott genom sättning
av vallen vid pumpstationen, varför omfattande arbeten måste (förutom
fångdamm mot älven) vidtagas för uppgrävning och nedläggning av nya
förstärkta rör. Först den 3 september 1925 kunde avsyning verkställas på
av vattendomstolen föreskrivet sätt.
Följande år 1926 fanns väl en och annan, som tänkte att påbörja odlingen,
fast det stora flertalet redan då hade kommit i en hopplös pessimism.
Den 29 maj 1926 skedde emellertid ett vallbrott genom underskärning, och
området stod åter under vatten hela detta års vegetationsperiod. Därmed
var ock allt intresse och tillit till företaget som bortblåst.
Långvariga underhandlingar pågingo hela sommaren med entreprenören,
vilka först den 23 december 1926 ledde till en skriftlig överenskommelse.
Denna föregicks dock av en preliminär sådan med innehåll, att vallbrottet
skulle repareras men frågan om betalningsansvaret lämnas öppen. Detta
arbete avslutades under oktober månad och därmed var ytterligare ett år
förspillt. I nämnda överenskommelse ingick jämväl avtal om ny spant å
viss sträcka, vilken verkställdes under 1927 års förra del med slutbesiktning
Kungl. Maj:ta proposition Nr 20b. 1!*
den 29 maj 1927, och därmed finge väl anläggningsskedet anses slutfört.
Men i gengälld vore allt förtroende för företaget bland delägarna vid denna
tidpunkt blott ett minne.
Vid 1927 års vårflod fick vallanläggningen sitt verkliga generalprov, som
den — om ock på gränsen — bestod. Under vårflodens mäktighet och intensitet
uppkommo fyra genombrottstillfällen. Därmed hade nog företagets
anseende väsentligen förbättrats. Skulle vallens motståndskraft även då gett
vika, rådde intet tvivel om, att företaget därmed varit tillspillogivet, och
ansökan i stället måst ingivas om hela lånesummans avskrivning. Tack
vare detta lyckliga förlopp och vårflodens exceptionella karaktär, vore det
som styrelsen hade grundad anledning tro, att företaget skulle bliva beståndande.
Helt förståeligt hade praktiskt taget på hela ovan nämnda ängsmarksområde
intet nämnvärt blivit odlat, än mindre avdikat.
Genom de framsynta åtgärder, som kommit till uttryck i vattendomstolens
dom angående Siljans reglering, hade företaget som sådant det väl ordnat
för eventuella riskmoment. Hur välbehövligt beslutet om avsättandet av
en fond för bland annat tryggande av eventuella vallbrott varit, därom hade
styrelsen på ett nog så respektingivande sätt blivit övertygad.
På grund av vad sålunda anförts anhåller styrelsen för invallningsföretaget,
att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga proposition om nedskrivning
av lånebeloppet med åtminstone 37,100 kronor jämte därå upplupna
räntor till 50,000 kronor eller, om denna anhållan icke kunde bifallas,
proposition om förlängning av den räntefria tiden, tre år, med ytterligare
minst tre år och avskrivning av hittills upplupna räntor å hela lånebeloppet.
Vid ifrågavarande framställning bär fogats yttrande över densamma från
lantbruksingenjören Filip Olsson, vilken anför i huvudsak följande:
Redan i betänkande den 18 maj 1923 rörande lån och anslag till ifrågavarande
företag hade lantbruksingenjören Axel Palm framhållit, att kostnaden
för anläggningen samt för drift och underhåll bleve mycket hög. De verkställda
beräkningarna visade sig i stort sett överensstämma med verkligheten,
visserligen i icke ringa grad tack vare att företaget fick en så solid
entreprenör som Invallnings- och Kanalaktiebolaget. Det kunde därför
knappast med fog påstås, att de höga kostnaderna för intressenterna kommit
överraskande, men att kostnaderna både beräknats och i verkligheten blivit
sä stora, att de närmade sig gränsen för det ekonomiskt utförbara, kunde
icke förnekas. De stickprov, som gjorts för att utröna storleken av årlig
inbetalning, hade också givit vid handen, att densamma för ängsmark och
sjöbotten komme att uppgå till 00—70 upp till . 80 kronor för hektar. Ingen
tveksamhet kunde råda om, att en dylik avgäld i 25 års tid måste komma
att verka ytterst betungande. Orsaken till, att jordägare med blick för
realiteter givit sig in på ett dylikt ur såväl privat- som nationalekonomisk
synpunkt så pass tveksamt företag, hade säkerligen varit, att man ställts
inför val mellan två alternativ: antingen taga emot den i penningar erbjudna
skadeersättningen, som ganska snart skulle hava försvunnit, och låta området
för alltid bliva sjö, eller rädda området för framtida kultur med
eventuellt eu ekonomisk uppoffring. I det valet hade de, som varit framsynta,
valt det senare alternativet. Olsson ville utan tvekan tillstyrka förevarande
ansökning och detta minst av två skäl, dels därför att Olsson an
-
20
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 203.
såge det vara av stor betydelse såväl för denna ort som för provinsen i
sin helhet, att företaget lyckades, och dels därför att Olsson ansåge, att såväl
arbetsstyrelsen som de enskilda delägarna behövde känna stödet av denna
uppmuntran från statsmakternas sida för att icke förtröttas.
Lantbruksstyrelsen anför i infordrat utlåtande av den 14 januari 1928
följande:
Genom den kännedom, lantbruksstyrelsen ägde om företaget, vore styrelsen
i tillfälle att vitsorda vad i ansökningen samt i lantbruksingenjörens
därtill fogade yttrande anförts angående företagets mindre gynnsamma ekonomiska
läge, ävensom att vederbörande intressenter redan vid företagets
planläggning varit underkunniga om de relativt dåliga utsikterna till erhållande
av ett gott ekonomiskt resultat av arbetet.
Med hänsyn bland annat till de konsekvenser, som ett bifall till sökandenas
framställning om nedskrivning av odlingslånet kunde befaras medföra,
funne lantbruksstyrelsen sig icke kunna tillstyrka framställningen i
denna del.
Däremot ansåge sig lantbruksstyrelsen, i betraktande av den sedan företagets
planläggning inträffade försämringen i jordbrukskonjunkturerna och
därav härrörande ökad svårighet för delägarna att erlägga de i sig själva
betydande annuiteterna å det till företaget beviljade lånet, böra tillstyrka
sökandenas alternativt gjorda framställning om förlängning med tre år av
den räntefria tiden för sagda lån.
Statskontoret, som den 25 januari 1928 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
anför:
För ifrågavarande lån komme räntan för andra treårsperioden att belöpa
sig till sammanlagt 9,406 kronor 80 öre, och komme sålunda hela låneskulden
vid amorteringstidens början, den 20 oktober 1929, att uppgå till
96,506 kronor 80 öre och annuiteten därå utgöra 5,790 kronor 41 öre.
Vad i ärendet förekommit kunde statskontoret icke finna utgöra tillräckliga
skäl för vidtagande av åtgärder till den begärda nedskrivningen av
statslånebeloppet; och statskontoret funne sig därför, i likhet med lantbruksstyrelsen,
förhindrat att tillstyrka bifall till denna del av ansökningen.
Vad beträffade den alternativt gjorda framställningen om förlängning
till sex år av den räntefria lånetiden, finge statskontoret framhålla, att ett
bifall härtill skulle medföra en sammanlagd ränteförlust av 14,623 kronor
50 öre.
Då de omständigheter beträffande detta företag, vilka lantbruksstyrelsen
framhållit, kunde anses vara av beskaffenhet att böra föranleda till att
någon lättnad i återbetalningen av lånet bereddes intressenterna, funne sig
statskontoret icke böra motsätta sig den av bemälda styrelse i sådant avseende
gjorda hemställan.
Vid sitt utlåtande har statskontoret fogat dels en amorteringsplan för
lånet i enlighet med gällande lånevillkor dels ock en dylik plan under förutsättning
av eu till sex år utsträckt räntefrihet. Av dessa planer inhämtas,
utöver vad statskontoret i sitt utlåtande anmärkt, bland annat, att den första
annuiteten å lånet skulle erläggas under år 1930 och den sista under år
1955, att annuiteten vid en till sex år utsträckt räntefrihet skulle uppå till
5,226 kronor samt att sammanlagda beloppet av räntorna under amorterings
-
21
Kungl. Moj:ts proposition Nr 203.
tiden skulle uppgå, under sist angivna förutsättning till 48,302 kronor 69
öre och enligt nu gällande lånevillkor till 33,519 kronor 39 öre. Det belopp
å 14,623 kronor 50 öre, vilket statskontoret angiver såsom sammanlagda
ränteförlusten för staten vid en förlängning av den räntefria lånetiden
till sex år, utgör sammanlagda beloppen av dels skillnaden mellan
nyss nämnda räntebelopp å 53,519 kronor 39 öre och 48,302 kronor 69 öre
eller 5,216 kronor 70 öre dels ock räntan å lånet under andra treårsperioden,
9,406 kronor 80 öre.
Billighetsskäl synas mig tala för, att delägarna i Dragsängarnas invallningsföretag
erhålla någon lindring i de villkor, som gälla för det till
dem beviljade odlingslånet. Kostnaderna för företagets genomförande
måste redan med hänsyn till de vid tiden för företagets planläggning
rådande förhållanden anses synnerligen betungande för delägarna, och den
sedermera inträffade försämringen i jordbrukskonjunkturerna har, såsom
lantbruksstyrelsen framhåller, ökat svårigheten för dem att erlägga annuiteten
å odlingslånet. Erinras må, att delägarna vid företagets planläggning
stått inför valet att antingen låta ifrågavarande område, som till
stor del är odlat till åker, bliva vattendränkt vid genomförandet av Siljans
reglering eller ock till förebyggande därav utföra invallningen. Då
de för att rädda området från vattenskada och jämväl vinna ytterligare
förbättring av detsamma valt sistnämnda alternativ, trots att de
för invallningens utförande måste ej allenast taga i anspråk skadeersättningen
från regleringsföretaget utan därjämte ikläda sig tyngande ekonomiska
uppoffringar, synes detta vara synnerligen behjärtansvärt. Vidare
må framhållas, att arbetets slutförande på grund av de olyckshändelser,
som under arbetets gång inträffat, blivit fördröjt avsevärd tid, och att till
följd därav delägarna under flera år gått miste om den förhöjda avkastning
av marken, som genom företaget avsetts skola vinnas. Att berörda
olyckshändelser skett, synes ej kunna läggas delägarna till last, vilka på
entreprenad upplåtit arbetets verkställande i huvudsaklig överensstämmelse
med den av Kungl. Maj:t därför fastställda planen. I likhet med
lantbruksstyrelsen och statskontoret anser jag mig emellertid ej kunna
tillstyrka, att lånets kapitalbelopp nedskrives. Däremot vill jag förorda
bifall till nämnda myndigheters hemställan om utsträckning av den
räntefria tiden till sex år.
På grund av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att den tid, under vilken ränta icke skall beräknas å det till utförande
av Dragsängarnas invallningsföretag från odlingslånefonden anvisade lån
å 87,100 kronor, må utsträckas från tre till sex år från första lyftningsdagen.
Departementschefen
.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 171 häft. (Nr 202—203J
3
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 203.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kro
Regenten bifall samt förordnar, att proposition av
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.