Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nedskrivning av
vissa från kraftledningslånefonden beviljade lån m. m.; given
Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet.

Sedan länsstyrelsen i Värmlands län, i anledning av därom gjord fram- ifrågasatta
ställning från de tio elektriska distributionsföreningarna inom Näs härad "^skrivningsi
Varmland, i skrivelse den 23 november 1925 bos Kungl. Maj:t hemställt träffande vissa
om vissa åtgärder för lindring av de ekonomiska svårigheter, vari nämnda eIekt”ska dl*

... , ... „ ,. , , stnbutions lorenmgar

kommit såsom en följd av de höga kostnaderna för elektri- föreningar in fieringen,

uppdrog Kungl. Maj:t den 28 maj 1926 på kommunikations departementets

föredragning åt vattenfallsstyrelsen att verkställa utred- län. 3

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 171 höft. (Nr 202—203.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

ning i ärendet i samråd med representanter för länsstyrelsen, vederbörande
föreningar samt dessas långivare, ävensom att, i den mån så
erfordrades för genomförande av föreslagna åtgärder, underställa desamma
Kungl. Maj:ts prövning.

Den 18 oktober 1926 avgav vattenfallsstyrelsen den sålunda anbefallda
utredningen, vari särskilt förordades vidtagande av vissa föreslagna rekonstruktionsåtgärder
i fråga om den hårdast betryckta av de ifrågavarande
föreningarna, nämligen ölserud—Millesviks elektriska distributionsförening.

Sedan nämnda förening i skrivelse den 19 november 1926 hemställt om
nedskrivning av föreningens skuld till kraftledningslånefonden m. m. i
* huvudsaklig överensstämmelse med vattenfallsstyrelsens förslag, tillstyrktes
framställningen av länsstyrelsen i Värmlands län den 30 november 1926
och av vattenfallsstyrelsen den 14 december 1926.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, vilka i anledning av remiss
avgåvo yttrande i ärendet den 23 februari 1927, framhöllo emellertid de
betänkligheter, som en nedskrivning utan vidare av utlämnade statslån
måste anses innebära med hänsyn till den prejudicierande verkan en sådan
åtgärd kunde befaras komma att utöva, och de krav på avskrivning av
låneskulder ej endast till kraftledningslånefonden utan även till åtskilliga
andra av statens utlåningsfonder, som den kunde komma att medföra.
Ämbetsverken hemställde därför dels om en kompletterande utredning,
omfattande samtliga de elektriska föreningarnas på Värmlandsnäs ekonomiska
svårigheter och lämpliga åtgärder för dessas avhjälpande, dels ock, i
avvaktan på resultatet av denna utredning, om viss provisorisk nedsättning
av kraftavgifterna för ölserud—Millesviks elektriska distributionsförening
under förutsättning av vissa åtgärder från föreningens sida för
nedbringandet av dess skuld.

Sedan vattenfallsstyrelsen i anledning härav den 8 mars 1927 avgivit
förnyat yttrande, har Kungl. Maj:t genom brev den 8 april 1927 anbefallt
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret och vattenfallsstyrelsen
att gemensamt dels i den utsträckning, vartill förhållandena
kunde giva anledning, i samråd med länsstyrelsen och vederbörande fordringsägare
föranstalta om en kompletterande utredning, i anslutning till vad som
av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i förutnämnda utlåtande
ifrågasatts, rörande de elektriska distributionsföreningarnas inom Näs
härad i Värmlands län och särskilt ölserud—Millesviks elektriska distributionsförenings
ekonomi samt lämpliga åtgärder till avhjälpande av i
sådant hänseende uppkomna svårigheter, dels ock med ledning av föreliggande
material åvägabringa en summarisk allmän översikt beträffande
övriga i landet varande statsunderstödda elektriska distributionsföreningars
ekonomiska ställning.

De fyra ämbetsverken hava med skrivelse, som inkom till jordbruksdepartementet
den 3 februari 1928, överlämnat ifrågavarande utredning.

Kwif/l. Maj:ts proposition Nr 202.

:i

Till fullgörande av den del av den sålunda anbefallda utredningen, som
avsåge de elektriska distributionsföreningarna inom Näs härad av Värmlands
län, hade, framhålla ämbetsverken inledningsvis, representanter för
kommerskollegium, statskontoret och vattenfallsstyrelsen tillika med representant
för länsstyrelsen vid allmänna sammanträden i respektive orter
med de föreningar inom Näs härad, vilkas ekonomi befunnits vara i det
läge, att särskilda saneringsåtgärder ansetts nödiga, lämnat dessa föreningars
styrelser och medlemmar tillfälle att framföra sina allmänna synpunkter
och önskemål i sådant syfte. Vidare hade vid upprepade besök
av representanter för ämbetsverken respektive föreningars ekonomiska
ställning och de lämpliga och möjliga mått och steg, som kunde ifrågakomma
till upphjälpande därav, i detalj granskats och diskuterats med
samtliga föreningars styrelseledamöter.

Av ämbetsverkens nämnda skrivelse inhämtas vidare följande.

Till en början ville ämbetsverken erinra därom att, såsom särskilt framhållits
av länsstyrelsen och som även konstaterats i vattenfallsstyrelsens utlåtande
den 14 december 1926, de allmänna ekonomiska förhållandena, särskilt
för jordbruksnäringens vidkommande, inom vissa delar av Näs härad
till följd av åtskilliga samverkande omständigheter vore synnerligen tryckta.
Speciellt gällde detta i fråga om de i östra delarna av Värmlandsnäs belägna
socknarna Eskilsäter, Millesvik och ölserud, där avsättningsförhållandena
för jordbrukets produkter vore relativt ogynnsamma och skogstillgångarna
till följd av tidigare överavverkning i hög grad reducerade. Av bilagt
utlåtande från Värmlands läns hushållningssällskaps jordbrukskonsulent
framginge, att arrendevärdet för egendomar inom nämnda socknar för närvarande
utgjorde endast 12 å 15 kronor per hektar odlad jord, medan samma
värde inom häradets norra delar, där avsättningsförhållandena vore gynnsammare,
uppginge till 15 å 20 kronor per hektar sådan jord.

Härtill komme det ekonomiska tryck, som elektrifieringskostnaderna medfört.
De för distributionen erforderliga anläggningarna hade tillkommit
under utpräglad dyrtid, åren 1919—1921, och till följd härav hade såväl
det av vattenfallsstyrelsen anlagda bygdenätet som ock föreningarnas egna
ortsnät i motsvarande grad fördyrats. Anläggningskostnaderna för föreningarnas
nät hade dessutom kommit att i åtskillig grad uppdrivas genom mindre
ekonomiskt erfaren och sakkunnig ledning vid utbyggandet. Resultatet av
allt detta hade blivit, att de fasta kostnaderna för distributionsnätets förräntning
och amortering tillika med utgifterna för själva energien i åtskilliga
fall nådde upp till belopp, som betydligt överstege respektive egendomars
arrendevärde.

Under angivna förhållanden vore den skuldsättning av egendomarna, som
elektrifieringen medfört, uppenbarligen synnerligen betungande och hade i
förening med de erforderliga energiavgifterna lett till, att några av de
elektriska distributionsföreningarna mistat en stor del av sina medlemmar
— vare sig genom dessas insolvens eller genom frivilligt utträde efter
erläggande av den fastställda andelsavgiften — samt att möjligheterna för
utveckling genom anslutning av nya medlemmar i åtskilliga fall så gott
som helt avskurits.

Det torde böra framhållas, att vattenfallsstyrelsen under de gångna åren
redan vidtagit ett flertal åtgärder för att stöda elektrifieringen inom Värm -

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

landsnäs. Bland annat hade styrelsen, utöver de under samma tid genomförda,
generella taxenedsättningarna — innefattande nedsättning av avgiften
för bottenkraften till 200 kronor samt av taxan för levererad energi till 3.5
öre per kwt under sommarperioden —, medgivit vissa särskilda taxesänkningar
åt Värmlandsnäsföreningarna. Sålunda hade styrelsen nedsatt taxan
för levererad energi från 7 till högst 6 öre (under sommarperioden vore
som nämnt gällande ett pris av 3.5 öre) samt bundit denna nedsättning för
en tidrymd av 10 år. Skulle inom nämnda tid taxorna inom andra av
styrelsens distributionsområden, tillhörande det s. k. centralblocket, komma
att generellt nedsättas under nu nämnda gräns, komme de ifrågavarande
föreningarna givetvis jämväl att tillgodonjuta sådan nedsättning. Vidare
vore avsikten att från och med den 1 januari 1928 inom Värmlandsnäsföreningarna
sänka avgiften per beräknad anslutningsandel till 2 kronor.
Vissa av de krav på lättnader, vilka framställts i förutberörda skrivelse
av den 23 november 1925 från länsstyrelsen i Värmlands län, hade härigenom
redan blivit tillgodosedda.

Emellertid hade dessa åtgärder ej visat sig tillräckliga, med hänsyn till
den vissa föreningar åvilande skuldbördan, för att bringa jämvikt i ekonomien.
Då vattenfallsstyrelsen av principiella skäl bestämt motsatt sig ytterligare
prisnedsättningar å kraften, enär de av styrelsen beräknade självkostnaderna
redan underskridits och då för övrigt de sämst ställda föreningarna,
enligt vad som framginge av utredningarna, knappast enbart genom
sänkning av kraftpriset torde kunna räddas, funne ämbetsverken det oundgängligen
nödvändigt, med hänsyn såväl till ortsförhållandena som till statens
egna intressen såsom långivare och kraftleverantör, att särskilda åtgärder
vidtoges från statens sida för att reda upp de ifrågavarande föreningarnas
ekonomi och möjliggöra en sundare utveckling i framtiden.

De åtgärder, som i sådant hänseende syntes böra ifrågakomma, vore nedskrivning
i vissa fall av statens fordringar dels å lån från kraftledningslånefonden
utlämnade genom statskontoret, dels å vissa resterande energiavgifter
och direkta lån från vattenfallsstyrelsen; vissa särskilda lättnader
i fråga om beräkningssättet för kraftavgifterna; samt slutligen utsträckning
av amorteringstiden för lån och andra dylika åtgärder för lättande av det
nuvarande lånetrycket, i vissa fall eventuellt efter överenskommelse och
under samverkan med respektive kommuner, där dessa iklätt sig borgensansvar
för statslån.

Endast åtgärder av först nämnda slag torde böra nu här närmare beröras,
då, såvitt kunde bedömas, övriga antydda mått och steg torde kunna i mån
av konstaterat behov vidtagas, antingen av vattenfallsstyrelsen ensam eller
av respektive ämbetsverk gemensamt, utan att särskild hänvändelse till
Kungl. Maj:t eller riksdagen därför erfordrades.

Det vore ämbetsverkens avsikt att, sedan överenskommelse om dylika
åtgärder kunnat träffas på basis av redan gjorda utredningar samt fortsatta
förhandlingar från fall till fall med vederbörande intressenter, till Kungl.
Maj:t inkomma med redogörelse för de åtgärder, som sålunda ytterligare
komme att vidtagas i föreliggande ärende. Därest i samband härmed sådana
mått och steg, för vilkas genomförande Kungl. Maj:ts medgivande erfordrades,
skulle i andra fall än de nedan nämnda befinnas erforderliga, komme jämväl
framställning därom att framdeles göras.

Vad anginge nedskrivning å från kraftledningslånefonden utlämnade lån,
ansåge ämbetsverken en sådan åtgärd, som ju tillika innebuie, att motsvarande
belopp skulle hos riksdagen anmälas till täckning av fondens för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

lust genom anslagsmedel, endast böra ifrågakomma i de fall, där med hänsyn
till såväl den låntagande föreningens egen ställning som beskaffenheten av
den för lånet stiillda säkerheten förlusten kunde anses, sakligt sett, redan
konstaterad. Ett efterskänkande av skuld till nämnda fond i andra fall än
de nämnda syntes niimligen, med hänsyn till de konsekvenser en dylik åtgärd
kunde befaras medföra i övriga jämförliga fall, icke kunna förordas.
Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen hänvisade i sådant avseende till
vad som anförts i ämbetsverkens gemensamma yttrande don 10 november
1927 angående viss avskrivning av lån utlämnade från linberedninglånefonden
(yttrandet i huvudsak intaget i prop. nr 166 till innevarande års
riksdag).

Nyss nämnda villkor för nedskrivning av lånefordran från kraftledningslånefonden
syntes ämbetsverken förutsätta, att vederbörande förening trädde
i konkurs och, sedan dess insolvens sålunda konstaterats, uppgörelse träffades
enligt viss på förhand uppgjord plan. I denna plan borde ingå jämväl visst
avtal — dock utan konkurs — i fråga om borgensmännen för föreningens
lån. Sistnämnda uppgörelse föresloges baserad på i föreliggande fall gjorda
utredningar i fråga om varje särskild person rörande de belopp, som borgensmännen
utan att drivas till ekonomisk ruin ansåges skäligen kunna prestera
till avlösning av sitt borgensansvar. Ämbetsverken ansåge av deras utredningar
framgå, att genom ett konkursförfarande utan föregående uppgörelse
förlusten för statens del sannolikt skulle bliva större än vad vid
ett genomförande av nedan angivna rekonstruktionsförslag bleve fallet.

Då det för föreningarnas framtida utvecklingsmöjligheter vore av synnerlig
vikt och betydelse att bibehålla den pådrivande faktor, som borgensmännens
egna intresse i sådant hänseende kunde anses innebära, hade
ämbetsverken tänkt sig, att de rekonstruerade föreningarna, sedan desamma
nått en viss utveckling och ekonomisk stabilitet, skulle kunna lämna borgensmännen
möjlighet till ersättning för den lidna förlusten.

I bifogad tablå lämnades en översikt över samtliga föreningar å Värmlandsnäs,
med angivande av deras skulder jämte därför ställd säkerhet,
beräknade tillgångar och antalet andelar, allt per 30 september 1927, enligt
den nu verkställda utredningen. Såsom därav framginge, vore det företrädesvis
föreningarna i ölserud—Millesvik, Eskilsäter, Bro, By och Botilsäter,
som vore i verkligt större eller mindre ekonomiskt trångmål.

Under ovan angivna förutsättningar ansåge ämbetsverken emellertid nedskrivningarna
å lån, utlämnade från kraftledningslånefonden till de elektriska
distributionsföreningarna å Värmlandsnäs, böra inskränkas till de
lån, som lämnats Ölserud—Millesviks och Eskilsäters elektriska föreningar.

Beträffande de rekonstruktions- och övriga åtgärder, som föresloges i fråga
om nämnda föreningar, hänvisades till bifogad, av byrådirektören i vattenfallsstyrelsen
H. Edholm i samråd med representanter för kommerskollegium
och statskontoret uppgjorda, detaljerade utredningar och förslag. I

I fråga om Ölserud—Millesviksföreningen innebure rekonstruktionsförslaget
i huvudsak följande:

1. Genom indrivning av föreningens fordringar och andelsbevis samt genom
inbetalning från borgensmännen enligt det följande beräknades inflyta
minst cirka 23,500 kronor, som efter avsättning av 3,000 kronor till rörelsekapital
skulle användas för avbetalning av föreningens skulder, därav lägst
omkring 13,000 kronor å statskontorets fordran för kraftledningslånefonden.

♦

6

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Å nämnda fordran, som inklusive upplupna räntor per 30 september 1927
uppginge till 80,713 kronor 72 öre, skulle därefter avskrivas högst 27,700
kronor. Fonden bibehölle en fordran hos den rekonstruerade föreningen,
räknat från den 11 juli 1928, av 40,000 kronor, med säkerhet av första inteckning
i nätet. Amorteringstiden för detta lån skulle sättas till 30 år,
räknat från tidpunkten för lyftandet av första delen av nuvarande lån, det
vill säga den 11 juli 1921, dock så att amorteringsfrihet medgåves under
2 år från och med den 11 juli 1928. Därefter erlades amortering jämte
ränta med lika annuiteter under återstående delen av lånetiden.

2. Å vattenfallsstyrelsens och Värmlandsbankens fordringar respektive
19,190 kronor och 20,352 kronor, avskreves tillhopa högst 14,800 kronor.

3. Borgensmännen för föreningens lån betalade tillsammans ett kontant
belopp av 10,000 kronor såsom avlösning av sin borgensförbindelse och erhölle
däremot av den rekonstruerade föreningen en utfästelse om återbetalning
av nämnda belopp, dock utan ränta, sedan föreningens skulder nedbringats
till högst 15 kronor per medlemsandel ansluten till föreningen.

4. Vattenfallsstyrelsen medgåve en nedsättning av föreningens bygdenätsavgift
till 1,600 kronor vid nuvarande anslutning (beräknad till 800 andelar)
samt utlovade, att nämnda avgift icke komme att höjas under närmaste
10-årsperiod på grund av ökad anslutning till föreningen.

Efter ovannämnda avbetalningar å samt nedskrivning av föreningens
skulder och genomförandet av sålunda förutsatta åtgärder ansåge ämbetsverken
nödiga förutsättningar föreligga för att föreningens verksamhet och
utveckling skulle kunna i det följande fortgå på ett tillfredsställande sätt.

De fasta avgifterna per andel skulle sålunda nedgå till omkring 1/l i
jämförelse med de under föreningens nuvarande ekonomiska läge erforderliga.
Såväl dessa avgifter som energiavgifterna skulle därjämte komma att
ställa sig lägre än det genomsnittliga för övriga till vattenfallsstyrelsens
landsbygdsnät anslutna föreningar inom centralblocket. Utsikt skulle dessutom
förefinnas för föreningen att genom anslutning av nya abonnenter
ytterligare avsevärt nedbringa de totala strömkostnaderna för föreningens
medlemmar var för sig.

I fråga om Eskilsäters elektriska distributionsförening innebure förslaget
likaledes en rekonstruktion genom träffad uppgörelse, sedan föreningen för
fullständigt uppredande av ställningen trätt i konkurs.

I denna uppgörelse skulle ingå, att borgensmännen för föreningens lån
befriades från vidare ansvar mot erläggande av ett belopp av 6,000 kronor,
varvid tillika skulle förutsättas, att de av den rekonstruerade föreningen,
såsom föreslagits i fråga om Ölserud—Millesviksföreningen, erhölle eu liknande
utfästelse om återbetalning av nämnda belopp, sedan föreningens
skulder nedgått till 15 kronor per andel.

Sedan föreningens fordringar å andelsförbindelser och i övrigt indrivits
och de sålunda influtna beloppen, efter reserverande av omkring 1,500 kronor
såsom rörelsekapital, på närmare angivet sätt använts till likviderande av
skulderna, ansåges en ytterligare avskrivning å dessa med tillhopa 20,900
kronor erforderlig, för att föreningen skulle kunna ernå de nödiga förutsättningarna
för en bättre framtida utveckling. Av dessa avskrivningar skulle
16,800 kronor falla ä skulden till kraftledningslånefonden — uppgående inklusive
räntor per 30 september 1927 till 48,891 kronor 73 öre — och 4,100
kronor å föreningens skuld till vattenfallsstyrelsen och Värmlandsbanken
gemensamt, uppgående till 15,023 kronor 11 öre.

Den rekonstruerade föreningen skulle medgivas eu reduktion å fasta av « -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

7

gifter ocli energitaxa, som ovan angivits i fråga om ölserud—Millesviksföreningen,
likaledes gällande utan förhöjning vid ökad anslutning under
eu 1 O-årsperiod framåt, oeh skulle därjämte medgivas en nedsättning av den
kontraktsenliga minimiavgiften.

Efter sålunda genomförd rekonstruktion skulle de fasta avgifterna per
andel i föreningen vid nuvarande antal anslutna medlcmsandelar och under
förutsättning av tillämpning av normal taxa för den förbrukade energien
uppgå till cirka 5 kronor per andel mot för närvarande erforderliga
16 kronor, i båda fallen under beräkning att föreningens utgifter inklusive
nödigt underhåll och amortering skulle täckas av inkomsterna.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda tillstyrkte ämbetsverken, att
statskontoret måtte av Kungl. Maj:t bemyndigas att, sedan ovan omförmälda
föreningar trätt i konkurs, träffa uppgörelse på förut angivna villkor,
innebärande bland annat:

1. I fråga om Ölserud—Millesviks elektriska förening; att å föreningens
skuld till kraftledningslånefonden avskreves högst 27,700 kronor, samt att
borgensmännen för föreningens olika lån befriades från vidare ansvar mot
erläggande av ett belopp i ett för allt av 10,000 kronor, att på närmare
angivet sätt fördelas mellan fordringsägarna.

2. 1 fråga om Eskilsäters elektriska förening; att å föreningens skuld
till kraftledningslånefonden avskreves 16,800 kronor, samt att borgensmännen
för föreningens lån befriades från vidare ansvar mot erläggande av ett belopp
av 6,000 kronor till fördelning mellan fordringsägarna.

Därest Kungl. Maj:t icke skulle finna sig kunna bifalla ifrågavarande
framställning utan ansåge, att densamma borde underställas riksdagens prövning,
hemställa ämbetsverken, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd i
sådant syfte.

Lantbruksstyrelsen har velat för sin del anföra, att styrelsen, som icke
deltagit i uti detta ärende förekomna undersökningar och förhandlingar på
platsen, vid det förhållande att samtliga vid ärendets förberedande behandling
förekommande olika parter enat sig om här föreliggande förslag, ansett
sig kunna vid ärendets slutliga prövning inskränka sig till ett bedömande
av förslagets lämplighet ur kraftledningslånefondens synpunkt.

Till fullgörande i övrigt av den anbefallda utredningen har inom kommerskollegium
verkställts en undersökning rörande samtliga de genom statslån
från kraftlednings-, respektive elektrifieringslånefonden understödda
elektriska distributionsföretagens ekonomiska ställning. Av utredningen i
denna del inhämtas bland annat följande.

I följande av ämbetsverken upprättade tabell angivas anläggningskostnad
och skuld för grupper av de i detta avseende sämsta och bästa företagen: -

Den allmänna
ekonomiska
ställningen lör
de genom
statslån understödda
elektriska
distributionsföretagen.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Antal Anläggnings -

Skuld 31/i2 1926

% av anläggn.-Kronor kostnad

kostnad

Kronor

Företag med egen kraftstation.

De sämsta........................................

De bästa........................................

10 6,504,000 6,021,000 92.6

10 1,240,000 358,000 29

Företag utan egen kraftstation.

De sämsta .......................................

De bästa............................................

20 2,176,000 2,137,000 98

20 2,990,000 805,000 26.8

Av låntagarna hava sålunda 30 st. eller mer än 10 procent av samtliga praktiskt
taget hela anläggningskostnaden obetald efter i medeltal 7 års drift,
under det att för de 30 bästa företagen den återstående skulden icke uppgår
till stort mer än en fjärdedel av anläggningskostnaden. Det framgår även,
att av företagen med egna kraftstationer de sämst ställda genomsnittligt
äro av väsentligt större omfattning än de bästa.

Såsom allmänt resultat av utredningen har ansetts framgå, att en stor
del av distributionsföretagen å landsbygden alltjämt hade stora ekonomiska
svårigheter, vilka svårigheter syntes större för de företag, som anlagt egna
kraftstationer. Bland de sämre ställda företagen framträdde redan nu åtskilliga,
vilka icke kunde tänkas fortbestå, med mindre en betydande del
av skulden avlastades. Denna grupp torde komma att ökas med ett ytterligare
antal företag, vilka hittills hållits flytande tack vare intressenternas
uppoffringar, men vilka i sin nuvarande form vore ekonomiskt ohållbara.
Å andra sidan syntes flertalet företag nu hava uppnått ekonomisk stadga
och förutsättningar för en gynnsam utveckling i framtiden.

Bland de 275 låntagare, som undersökningen omfattade, vore för närvarande
6 under konkurs, nämligen Godmarks elektriska kraftförening m.
b. p. a., Husum, Gustafsfors nya kraftaktiebolag, Ljungby, Ytterstafors
elektriska aktiebolag, Stannum, Lövstafors elektriska andelsförening m. b.
p. a., Geijersdal, Västansjö elektriska andelsförening u. p. a., Fjäl, samt
Björnsjöns elektriska förening u. p. a., Björnsjön. Innan konkurserna avslutats
och åtgärder för säkerhetens realiserande slutförts, vilket ännu ej
skett i något av dessa fall, kunde ej med bestämdhet avgöras, huruvida
eller i vilken omfattning förlust därvid komme att åsamkas lånefonderna.
För följande två företag torde dock förluster redan nu kunna konstateras,
nämligen Gustafsfors nya kraftaktiebolag samt Västansjö elektriska andelningsförening
u. p. a. Sistnämnda förening hade erhållit ett lån från
kraftledningslånefonden å ursprungligen 45,000 kronor, av vilket kapitalbelopp
återstode oguldet 35,000 kronor.

Genom de båda nyssnämnda företagens konkurser och de två, som enligt
ovanstående saneringsförslag motsåges för två föreningar å Värmlandsnäs,
samt dessutom en väntad konkurs av Skygge kraftförening u. p. a. torde,
framhålla ämbetsverken, de sammanlagda kapitalförlusterna för statskontoret
(kraftledningslånefonden) kunna överslagsvis uppskattas till omkring 250,000
kronor. Därförutom befunne sig, såsom av utredningen framginge, åtskilliga
låntagare hos nämnda fonder i ett ganska betryckt läge, varför man torde
böra räkna med möjligheten av framtida ytterligare förluster å utlämnade
lån. Storleken av de belopp, varom det i sådant fall kunde komma att
röra sig, kunde emellertid nu icke närmare angivas.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 202. 9

Ämbetsverken hava därjämte omnämnt, att för närvarande hos statskontoret
låge under utredning frågan om avskrivning av viss del av Råneå
elektriska kvarnaktiebolags skuld enligt ett till bolaget från kraftledningslånefonden
lämnat lån.

Under erinran om ett tidigare i samband med frågan om antagande av
ackordser bjudande beträffande Gustaf sfors nya kraftaktiebolag av statskontoret
gjort uttalande om önskvärdheten av att Kungl. Maj:t, utan den tidsutdräkt
som vore förbunden med ett inhämtande av riksdagens medgivande
i hithörande frågor, kunde medgiva ackord — till vilket ärende jag här
nedan vill återkomma — hava ämbetsverken hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte dels lämna statskontoret bemyndigande att på sätt förut angivits medverka
vid genomförandet av de ovan föreslagna rekonstruktionsåtgärderna i
fråga om ölserud—Millesviks och Eskilsäters elektriska föreningar, eventuellt
efter det riksdagens bifall härtill inhämtats, dels ock vidtaga åtgärd för att
hos riksdagen utverka bemyndigande för Kungl. Maj:t att för framtiden
utan riksdagens hörande pröva och avgöra frågor om antagande av ackord,
såväl beträffande lån från kraftledningslånefonden som från andra under
statskontorets förvaltning stående utlåningsfonder, i den mån sådana lånefonder
beröra ämbetsverkens verksamhet.

Gustafsfors kraftaktiebolag bildades år 1918. Aktiekapitalet utgjorde från Ackord för
början 205,000 kronor och utökades sedermera genom preferensaktier till förTtetslå/ntil!
cirka 300,000 kronor. Efter inköp av fastighet med därå befintligt vattenfall Gustafsfors
anlade bolagat kraftstation samt utbyggde ledningsnät inom ett vidsträckt nya bofa^1®"
område i Sunnerbo härad av Kronobergs län. Inberäknat ombyggnader och
utvidgningar hava anläggningskostnaderna utgjort för kraftanläggning cirka

390.000 kronor och för distributionsanläggning cirka 410,000 kronor.

Bolagets ekonomiska ställning blev inom kort ohållbar. En rekonstruktion
genomfördes 1923, varvid ett nytt bolag bildades under namn av Gustafsfors
nya kraftaktiebolag. Detta bolag, som hade ett aktiekapital av 100,000
kronor, inköpte det gamla bolagets anläggningar för en summa av 471,000
kronor mot övertagande av skulder till samma belopp. De vidtagna saneringsåtgärderna
visade sig dock snart vara otillräckliga, och då bolaget ick e
kunde återvinna förtroendet hos ortsbefolkningen, försämrades ställningen
för varje år. Den 25 juni 1926 avträddes bolagets egendom till konkurs.

Den 17 juni 1927 förrättades exekutiv auktion å konkursboets fastigheter
med därå uppförda kraftstationer samt det elektriska ledningsnätet, vilket
registrerats å en av dessa fastigheter enligt lagen den 22 juni 1920. Egendomen,
vilken härvid försåldes för 233,000 kronor, har sedan övertagits av
ett för ändamålet bildat bolag, Gustafsfors-Aspholmens kraftaktiebolag, som
nu fortsätter rörelsen.

Företaget har beviljats statslån å tillhopa 310,000 kronor, nämligen dels

110.000 kronor från kraftledningslånefonden enligt kommerskollegii och lantbruksstyrelsens
beslut den 28 mars 1922, dels 200,000 kronor från vattenkraftslånefonden
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 juli 1924.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Säkerheten för det senare lånet, vilket enligt Kungl. Maj:ts medgivande
numerna övertagits av Gustafsfors-Aspholmens kraftaktiebolag, utgöres av
inteckningar å 200,000 kronor, till förmånsrätten liggande närmast efter
inteckning med bästa rätt å cirka 8,000 kronor, belånad hos länets hypoteksförening.

Säkerheten för kraftledningslånet utgöres av borgen av tolv personer. Då
någon utdelning till oprioriterade fordringsägare i konkursboet icke kan
ifrågakomma, har staten att uteslutande hålla sig till ifrågavarande borgensmän
för utfående av sin fordran. Å lånet, vilket lyftes den 14 mars 1924,
har inbetalats ett års ränta. Statens fordran utgöres sålunda av dels kapital
å 110,000 kronor, dels ränta därå efter 5 procent från 14 mars 1925.

Ifrågavarande tolv borgensmän hava i en den 20 juli 1927 dagtecknad
skrift hos Kungl. Maj:t gjort framställning om att som full uppgörelse för
sagda borgensförbindelse få inbetala ett belopp av 35,453 kronor, motsvarande
vad de enligt åberopad utredning ansåge sig kunna gälda. Kunde framställningen
ej vinna bifall, måste de samtliga träda i konkurs, vid vilket
förhållande säkert betydligt lägre avbetalning å borgensförbindelsen skulle
vara att emotse. Övriga borgenärer hade antagit liknande ackord.

Den 28 oktober 1927 hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen avgivit
infordrat gemensamt utlåtande över förevarande ansökan, varvid ämbetsverken,
under åberopade av verkställd utredning i ärendet, tillstyrkt, att
sökandena mot erläggande av nyssnämnda belopp 35,453 kronor, befrias från
vidare betalningsansvar på grund av sin ifrågavarande borgen. I ämbetsverkens
utlåtande anföres följande:

Att förluster uppstode på en lånerörelse av den omfattning, staten numera
bedreve, torde knappast i och för sig kunna helt undvikas.

Beträffande kraftledningslånefonden finge framhållas, att utlåning från
denna fond ansetts såsom den lämpligaste och effektivaste formen för statens
bistånd till de elektriska distributionsföretag på landsbygden, vilka under
kristiden utfört sina anläggningar och därefter genom den särskilt för jordbruket
svårartade depressionen kommit i ekonomiska svårigheter. I detta
avseende hänvisades särskilt till vad departementschefen anfört vid punkt
57, tionde huvudtiteln i 1926 års statsverksproposition.

I följd av lånens sålunda angivna ändamål hade kraven på företagens
räntabilitet och tillfredsställande planering i åtskilliga fall måst eftergivas
och lån tilldelats huvudsakligen för att möjliggöra driftens fortsättande och
för underlättande av eu sanering av företagets ekonomi. Under dylika förhållanden
bleve givetvis möjligheten att erhålla betalning för lånet i högre
grad än eljest beroende av den ställda säkerheten. De förluster, som hittills
konstaterats eller kunde väntas uppstå på lånerörelsen från kraftledningslånefonden,
torde emellertid kunna anses såsom obetydliga i förhållande till de
förluster, som under senare år drabbat vissa enskilda kreditinstitut.

Dessutom finge beaktas, att kraftverk och distributionsnät vore företag av
fortbestående nytta och betydelse för en större allmänhet och att, även om
företagare och kreditgivare emellanåt åsamkades förluster å sådana företag,
för ortsbefolkningen dock i regel kvarstode den betydelsfulla förmånen att
hava tillgång till elektrisk energi. Denna förmån kunde ofta fullt jäm -

Kun tji. Maj:ta proposition Nr 202.

11

föras med de fördelar, som komme eu ort till del genom anläggning av
vägar, järnvägar, telefonledningar o. d., vilket helt eller delvis bekostades
av staten.

Erfarenheten visade, att ackordsavtal i regel gåve ett för långivaren bättre
resultat än konkursförfarande. Därtill komme, att staten såsom fordringsägare,
när det ändamål, för vars främjande statslån beviljats, skulle väsentligen
äventyras, ofta icke ansåges böra anlita alla till buds stående utvägar
för fordrans indrivande. På grund bärav syntes starka skäl tala för att
ackordserbjudande av staten godtoges, där sådant efter prövning befunnes
fördelaktigt och ändamålsenligt.

Särskilt syntes anledning föreligga för att från statens sida framgå med
viss försiktighet, där man kunde riskera, att tillämpningen av ett strängare
rättsligt förfarande för indrivning av statens fordringar skulle framkalla
en svårare ekonomisk kris för en hel trakt. Såsom framginge av det uttalande
från domhavanden och landsfiskalen i orten, vilket funnes intaget
i handlingarna, syntes ett sådant förhållande just föreligga i nu ifrågavarande
fall, i det de personer, vilka iklätt sig borgensansvar bland annat
gentemot staten för det tidigare kraftdistributionsföretaget, redan åsamkats
så stora förluster genom detsamma, att de vore att anse såsom ruinerade.

Statskontoret bar i ett i samma ärende den 24 november 1927 efter remiss
avgivit utlåtande jämväl tillstyrkt, att det gjorda ackordserbjudandet
måtte för kraftledningslånefonden av Kungl. Maj:t antagas och att löftesmännen
mot erläggande inom viss av Kungl. Maj:t bestämd tid av det erbjudna
beloppet måtte befrias från vidare betalningsansvar på grund av den
ingångna borgen för nämnda lån. Statskontoret har härvid uttalat bland
annat följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen syntes framgå, att sökandenas
tillgångar efter avdrag av prioriterad gäld utgjorde tillhopa omkring 58,000
kronor och att skulderna belöpte sig till sammanlagt omkrig 230,000 kronor.
En utdelning i förhållande till dessa belopp skulle motsvara 25 procent och
för statskontorets del uppgå till 30,000 kronor, under det att statskontoret
skulle enligt ackordsanbudet erhålla 35,453 kronor, motsvarande 29.5 procent
av fordringsbeloppet.

Övriga oprioriterade fordringsägare, av vilka samtycke ansetts böra inhämtas,
hade, enligt företedda bevis, lämnat sitt medgivande till ackord,
och skulle utdelningen till dessa komma att beräknas efter en lägre procent
än till kraftledningslånefonden.

Statskontoret hade av den utredning, vilken i ärendet framlagts, liksom
av de förhandlingar, som av vederbörande tjänsteman å ämbetsverkets vägnar
vid upprepade tillfällen förts med sökandena, kommit till den bestämda
uppfattningen att, därest det gjorda erbjudandet avvisades, dessa bleve nödsakade
att avträda sin egendom till konkurs och att statskontorets utdelning
däri måste bliva avsevärt mindre än det ackordsbelopp, vars antagande nu
ifrågasattes.

Med hänsyn härtill och med fäst avseende jämväl på de synpunkter kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen framhållit i fråga om de intressen,
kraftledningslånefonden hade att tillgodose, ansåge sig statskontoret för sin
del icke höra motsätta sig ett bifall till den gjorda framställningen.

Då det torde kunna förväntas, att ytterligare framställningar om antagande
av ackord komme att göras såväl beträffande lån från kraftled -

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

Departements chefen.

ningslånefonden som för lån från andra under statskontorets förvaltning stående
utlåningsfonder, ansåge sig statskontoret, därest ifrågavarande ansökning
hänskötes till riksdagen, böra i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida
icke, för undvikande av den tidsutdräkt en hänvändelse till riksdagen
i varje fall måste medföra och för vinnande av en mera affärsmässig och
snabb behandling, bemyndigande borde hos riksdagen utverkas för Kungl.
Maj:t att för framtiden utan dess hörande pröva och avgöra dylika ärenden.

I förut nämnda den 3 februari 1928 till Kungl. Maj:t inkomna utredning
hava kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen förklarat
sig tillstyrka vad statskontoret sålunda ifrågasatt.

Beträffande till en början de skilda orsaker, som föranlett ifrågavarande
elektriska föreningars å Värmlandsnäs svåra ekonomiska läge, enkannerligen
de båda här närmast avsedda sammanslutningarnas, nämligen föreningarna
Ölserud—Millesvik och Eskilsäter, får jag hänvisa till den
av ämbetsverken i detta avseende framlagda utredningen. Såvitt av
utredningen framgår, synas huvudanledningarna till föreningarnas ekonomiska
trångmål hava varit dels rådande ogynnsamma förutsättningar i
allmänhet för jordbrukets utveckling i förevarande trakter, dels ock det
förhållandet att ledningsnätet — häri inbegripet såväl det av vattenfallsstyrelsen
anlagda bygdenätet som ock själva ortsnätet — färdigställts
under rådande dyrtid åren 1919—1921 med därav följande höga anläggningskostnader
och betydande överkapitalisering av anläggningarna. Detta
har lett till en ohållbar ekonomisk situation för de särskilda föreningarna.
I stället för att tillväxa har medlemsantalet inom desamma efterhand avtagit,
något som framstår såsom tämligen förklarligt, då enligt vad som
upplysts de fasta kostnaderna för distributionsnätets förräntning och amortering
tillika med utgifterna för själva energien i åtskilliga fall nått upp
till årsbelopp, som betydligt överstiga de elektrifierade egendomarnas hela
arrendevärden.

Den rekonstruktion, som under ämbetsverkens medverkan nu skulle
företagas för att bringa företagen i ekonomiskt jämviktsläge, går ut på
dels medgivande av vissa lättnader från vattenfallsstyrelsens sida i fråga
om kraftavgiftens beräkning dels ock nedskrivning av vattenfallsstyrelsens
och de privata långivarnas fordringar ävensom medgivanden i övrigt
från vederbörandes sida, att amorteringstiden för lån må utsträckas,
allt åtgärder som synts kunna genomföras utan att riksdagens medverkan
påkallas.

Beträffande Ölseruds—Millesviks och Eskilsäters elektriska föreningar anses
dock för att effektivt trygga fortbeståndet av dessa föreningars verksamhet
erforderligt, att jämsides med åtgärder av nyss angivet slag även
en direkt avskrivning av viss del av statens fordran enligt de tidigare utlämnade
lånen från kraftledningslånefonden äger rum. Till dylik avskrivnings
företagande torde riksdagens medgivande böra inhämtas. I fråga
om Ölseruds—Millesvikföreningen innebär förslaget, att en nedsättning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202. 13

föreningens nuvarande kraftledningslån från 80,700 kronor till 40,000
kronor skulle åstadkommas genom direkt inbetalning från vissa borgensmän
av 13,000 kronor, varefter staten skulle medgiva avskrivning av
27,700 kronor. Å Eskilsäterföreningens nuvarande lånebelopp från fonden,
48,900 kronor, skulle enligt närmare angiven plan avskrivas 16,800 kronor,
varvid jämväl förutsättes viss ekonomisk insats från vederbörande borgensmäns
sida.

För egen del anser jag de rekonstruktionsförslag, som sålunda av de
fyra ämbetsverken efter omfattande utredningar framlagts, och den i sådant
avseende uppgjorda planen vara av beskaffenhet att böra från statens sida
godtagas. Härför synes tala såväl statens egna intressen med avseende å
dess fordringsanspråk som betydelsen av att icke ett stort antal personer
uti ifrågavarande redan förut ekonomiskt svagt ställda bygd bringas till
fullständig ruin.

Ämbetsverken hava vidare hemställt, att ett allmänt medgivande måtte
hos riksdagen utverkas om rätt för Kungl. Maj:t att för framtiden pröva
och avgöra frågor om antagande av ackord såväl beträffande lån från
kraftledningslånefonden som från vissa andra under statskontorets förvaltning
stående utlåningsfonder. Frågan om en dylik generell befogenhet
för Kungl. Maj:t synes vara av beskaffenhet att böra tagas under omprövning
i annat sammanhang.

Vidkommande till sist kraftledningslånet till det numera i konkurs försatta
Gustafsfors nya kraftaktiebolag har, såsom av lämnad redogörelse
framgår, det visat sig, att den ställda borgenssäkerheten för lånet varit otillräcklig.
För egen del har jag icke velat motsätta mig ett godtagande av
det gjorda ackordserbjudandet från borgensmännen. Enär, på sätt ovan
skett, frågan om eftergivande av statens rätt med avseende å vissa från
kraftledningslånefonden utlämnade lån föreslagits skola underställas riksdagens
behandling, har det synts mig lämpligt, att i samband därmed
jämväl nämnda ackordsfråga underställes riksdagens prövning.

I avseende å sättet för beredande av täckning för de förluster, som genom
förutberörda nedskrivningar uppkomma å fonden, får jag hänvisa till den
allmänna utredning angående kapitalförluster å statens utlåningsfonder
m. m., som framlagts i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning;
sid. 39). Jämväl för ifrågavarande förluster å kraftledningslånefonden
torde täckning böra beredas på sätt i statsverkspropositionen föreslagits,
nämligen genom anlitande av den under riksgäldskontorets förvaltning
ställda fonden för statsskuldens amortering, därvid det blivande
ersättningsbeloppet bör tillföras riksgäldskontoret i gottgörelse för den
uppkomna förlusten av lånemedel. Enligt vad i statsverkspropositionen
förutsatts, bör för varje räkenskapsår upprättas redogörelse över dylika
förluster under året och täckning av eventuella förluster beredas över den

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 202.

riksstat, som fastställes närmast efter räkenskapsårets utgång. Ett bifall
till nu föreslagna avskrivningsförfarande inverkar sålunda ej på riksstaten
för budgetåret 1928—1929.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

1) att å ölseruds—Millesviks elektriska förenings och Eskilsäters elektriska
förenings skulder till kraftledningslånefonden må, i samband med
genomförande av nämnda föreningars rekonstruktion i enlighet med här
ovan framlagd plan, avskrivas högst 27,700 kronor å den förra föreningens
skuld och högst 16,800 kronor å den senare föreningens; samt

2) att löftesmännen för ett Gustafsfors nya kraftaktiebolag från sagda
fond tidigare beviljat lån må mot erläggande av ett belopp av 35,453
kronor befrias från vidare betalningsansvar på grund av för sagda lån
ingången borgen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.