Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 195.
1
Nr 195.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
191d (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva; given Stockholms
slott den 16 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt
för gåva.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 saml.
164 häfl. (Nr 195.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 25 § samt 43—45 och 56 §§ i förordningen
den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva skola, 56 § i nedan
angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
25 §.
Där egendom på grund av arv eller testamente tillfaller någon vid
annat tillfälle än arvlåtarens eller testamentsgivarens dödsfall och skatt
för egendomen icke blivit beräknad vid inregistrering av bouppteckning
efter denne, utan skall utgå vid varje tillfälle, då egendomen övergår till
ny innehavare, bestämmes skattskyldigheten efter skyldskapsförhållandet
mellan tillträdaren och arvlåtaren eller testamentsgivaren; dock skall
skattskyldigheten bestämmas efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren
och den föregående innehavaren, där vid sådan beräkning skattebeloppet
blir lägre.
43 §.
Åmbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar mottaga
handling, som enligt 42 §> skall vid ingivandet förses med stämpel, åligger
att tillhandahålla de till handlingen erforderliga stämplar, och skola stämplarna
hos honom köpas och stämpelbeläggningen av honom verkställas.
44 §.
Är bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet åtföljt av
penningar till stämpeln och erlägges ej genast efter erhållen tillsägelse
det felande beloppet, må handlingen ej mottagas.
45 i
År deklaration icke vid ingivandet till Konungens befallningshavande
åtföljd av penningar till stämpeln, äger Konungens befallningshavande
förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning, som om uttagande
av oguldna kronoutskylder är stadgad,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
3
56 $.
Från tillämpningen — — — annat land.
överenskommelse, som---skedd uppsägning.
Har Konungen jämlikt 10 kap. 5 § i lagen om arv förordnat, att av
arv, som här i riket tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten
utgå en särskild avgift, skall sådan avgift uppbäras i den ordning,
varom ovan sägs, och skola även i övrigt bestämmelserna i denna förordning
i tillämpliga delar gälla i fråga om sådan avgift.
Denna förordning träder i kraft vad angår 43—45 §§ den 1 juli 1928
samt i övriga delar den 1 januari 1929. Äldre lydelsen av 25 § skall
dock fortfarande lända till efterrättelse, om skattskyldigheten inträtt före
sistnämnda dag.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet frågor om vissa
ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och
skatt för gåva.
Föredraganden anför:
Ändringar, Med en den 11 januari 1928 dagtecknad proposition nr 17, har Kungl.
förslaget till Maj:t för riksdagen framlagt förslag till lag om arv med flera i samband
lag om arv. därmed stående lagar i huvudsaklig överensstämmelse med lagberedningens
den 22 december 1925 avgivna förslag i ämnet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga vissa med förstberörda
förslag sammanhängande spörsmål beträffande arvsbeskattningen.
25 §• Enligt lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt äger efterlevande make
taga arv endast om bröstarvingar till den avlidne ej finnas. Har denne
efterlämnat skyldemän av andra parentelen, d. v. s. fader, moder, syskon
eller dess avkomling, tager den efterlevande halva kvarlåtenskapen, medan
den andra hälften tillfaller de närmast arvsberättigade av dessa skyldemän.
Vid den först avlidne makens död utgår arvsskatt för efterlevande
maken efter klass I i arvsskatteförordningen och för skyldemännen
efter klass II.
I 25 § av nämnda förordning stadgas, att där egendom på grund av
testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än testamentsgivarens dödsfall
och skatt för egendomen icke blivit beräknad vid inregistrering av bouppteckning
efter testamentsgivaren, utan skall utgå vid varje tillfälle,
då egendomen övergår till ny innehavare, skattskyldigheten bestämmes
efter skyldskapsförbållandet mellan tillträdaren och den förre innehavaren
eller ägaren.
Detta stadgande härrör, med en av riksdagen vidtagen mindre jämkning
av huvudsakligen formell art, från ett av särskilda kommitterade den 19
november 1910 avgivet förslag till förordning om arvsskatt och skatt för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
o
gåva. Såsom motiv för stadgandet hade kommitterade anfört allenast, att
detsamma införts såsom komplettering till vissa angivna bestämmelser i
förslaget, vilket vore byggt på principen, att den, som på grund av
arv eller testamente erhåller egendom, därför skall erlägga arvsskatt vid
den tidpunkt, då egendomen tillfaller honom med den rätt, som för hans
vidkommande må vara närmare bestämd.
Om efterlevande make på grund av den först avlidne makens testamente
(inbördes testamente) erhåller kvarlåtenskap med äganderätt eller fri
förfoganderätt samt i testamentet tillika givits föreskrift om vem äganderätten
skall tillfalla vid den efterlevandes död, beräknas arvsskatten på
följande sätt: Vid den först avlidne makens död erlägger den efterlevande
arvsskatt enligt klass I för egendomens fulla värde. Vid dennes död beräknas
jämlikt förutnämnda stadgande i 25 § skatten för tillträdarens fång
efter skyldskapsförhållandet till den efterlevande maken. Är tillträdaren
exempelvis den först avlidne makens (testamentsgivarens) barn i ett föregående
gifte eller skyldeman i andra parentelen, betalar han följaktligen
stämpel ej efter klass I resp. klass II — vilket skulle ha skett om han
vid den först avlidne makens död tagit arv efter denne — utan efter
klass IV.
Har den efterlevande maken på grund av den först avlidnes testamente
erhållit kvarlåtenskapen efter honom med nyttjanderätt eller avkomsträtt
och med föreskrift, att egendomen vid efterlevande makens död eller
annan framtida tidpunkt skall tillkomma annan, exempelvis den först
avlidnes barn i ett tidigare gifte eller skyldeman i andra parentelen, skall
enligt 13 § endast värdet av nyttjanderätten eller förmånen beräknas som
tillgång i boet efter den först avlidne. Värdet av denna tillgång beräknas
enligt 6 §, och arvsskatt utgår för den efterlevande maken efter klass I.
Vid dennes död anses enligt 13 § andra stycket äganderätten för den först
avlidnes skyldeman såsom tillgång i den efterlevande makens bo, och jämlikt
25 § utgår skatten efter skyldskapsförhållandet till den efterlevande,
alltså enligt klass IV.
I det för riksdagen framlagda förslaget till lag om arv har i fråga om
makes arvsrätt föreslagits en ordning, som väsentligen avviker från den
nu rådande. Jämlikt 2 kap. 1 § i förslaget skall sålunda, då arvlåtaren
var gift och ej efterlämnar bröstarvingar, hela kvarlåtenskapen tillfalla
maken. Lever vid dennes död den först avlidnes fader, moder, syskon
eller syskons avkomling, äga de, som då äro närmast till arv efter den
först avlidne, taga del i efterlevande makens bo till den andel — i regel
hälften — som motsvarar kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Nämnda
arvingar till den först avlidne maken hava sålunda tillerkänts en legal
rätt till s. k. sekundosuccession vid den efterlevande makens död. Denna
sekundosuccession är grundad å deras rätt till arv efter den först avlidne
maken; såsom arvingar efter denne taga de del i efterlevande makens bo.
Vidare stadgas i 2 kap. 14 § av nämnda förslag, att om arvlåtaren
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
genom testamente tillagt efterlevande maken hela kvarlåtenskapen eller
andel därav eller återstoden, sedan viss egendom eller visst belopp utgått,
samt tillika bestämt, att efter makens död annan skall efterträda honom
1 rätten därtill, bestämmelserna i 2 kap. skola äga motsvarande tillämpning,
såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits. Under detta stadgande
faller bland annat det fall, att arvlåtaren genom testamente förordnat,
att hans kvarlåtenskap skall vid efterlevande makens död tillfalla någon
av de skyldem än till honom, som avses i nyssnämnda bestämmelse i
2 kap. 1 §.
För det fall att arvinge till den först avlidne maken jämlikt 2 kap.
1 § i förslaget till lag om arv tager del i efterlevande makens bo, finnes
i arvsskatteförordningen ej någon direkt tillämplig föreskrift om, bur
skattskyldigheten för denne arvinge skall bestämmas. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida ej 25 § i nämnda förordning, som avser testamentarisk
sekundosuccession, skulle komma att tillämpas även i vad rör
den legala sekundosuccessionen enligt nämnda förslag. I fall av sådan
testamentarisk sekundosuccession, som avses i 2 kap. 14 § av samma förslag,
blir 25 § arvsskatteförordningen utan vidare tillämplig.
Lagberedningen har framhållit, att då den sekundosuccession, som enligt
förslaget tillkommer den först avlidne makens skyldemän av andra parentelen
i efterlevande makens egendom, är grundad å deras rätt till arv
efter den först avlidne, deras skyldighet att utgiva arvsskatt bör bestämmas
efter skyldskapsförhållandet till den först avlidne. Detsamma syntes
beredningen böra gälla, då arvlåtare genom testamente tillagt efterlevande
maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden,
sedan viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika föreskrivit, att
vad sålunda tillagts efterlevande maken skall vid hans död tillfalla skyldeman
av andra parentelen eller annan än sådan skyldemän. Med hänsyn
härtill syntes 25 § arvsskatteförordningen böra undergå jämkning. Därvid
syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke även för andra fall,
då egendom på grund av testamente tillfaller först en testamentstagare
och efter honom en annan, den senares skattskyldighet borde i överensstämmelse
med vad från successionsrättslig synpunkt måste anses naturligt,
bestämmas efter hans skyldskapsförhållande till testamentsgivaren.
Statskontoret har i infordrat, den 14 mars 1928 avgivet utlåtande anfört,
att när enligt förslaget till lag om arv kvarlåtenskap efter avliden
make övergår först till den efterlevande maken och sedan vid dennes
frånfälle till den först avlidnes skyldemän, det syntes rättvist, att arvsskatten
vid sistnämnda övergång beräknas med hänsyn till graden av
skyldemännens släktskap med den först avlidne maken samt att det i
konsekvens härmed syntes billigt, att i samtliga de fall, som nu avses i
25 § arvsskatteförordningen, beskattningen sker med hänsyn till graden
av skyldskap mellan testamentsgivaren och den nye ägaren eller innehavaren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr J95.
7
Med den nya ordningen om makes arvsrätt, som enligt förslaget till
lag om arv skall gälla, låter stadgandet i 25 § arvsskatteförordningen
sig uppenbarligen ej väl förena. Den i förslaget till lag om arv omförmälda
sekundosuccessionen för den först avlidnes arvingar är, såsom förut
nämnts, grundad å deras rätt till arv efter den först avlidne. Det skulle
ej stå i samklang med grunden för denna sekundosuccession, om skattskyldigheten
för den först avlidne makens arvingar bestämdes efter deras
skyldskapsförhållande till den efterlevande maken. Framför allt gäller
detta beträffande den legala sekundosuccessionen enligt 2 kap. 1 §. Men
detsamma synes böra gälla, då arvlåtaren jämlikt 2 kap. 14 § tillagt
efterlevande maken kvarlåtenskapen samt tillika bestämt, att vad sålunda
tillagts efterlevande maken skall vid dennes död tillfalla den först avlidnes
skyldeman av andra parentelen. En ändring av 25 § arvsskatteförordningen
med hänsyn till dessa fall lärer förty bliva erforderlig. Vidtages
en sådan av 2 kap. i förslaget till lag om arv betingad ändring,
synes man näppeligen kunna undgå att även för andra fall, då egendom
på grund av testamente tillfaller först en testamentstagare och efter honom
en annan, bestämma den senares skattskyldighet efter hans skyldskapsförhållande
till testamentsgivaren. Detta måste ock anses överensstämma
med vad från successionsrättslig synpunkt är naturligt. Från denna allmänna
regel synes dock av billighetsskäl böra stadgas undantag för det
fall, att den senare testamentstagaren står i närmare skyldskapsförhållande
till den förre testamentstagaren än till testamentsgivaren, för vilket fall
den hittillsvarande regeln alltså bör fortfarande tillämpas.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har en omarbetning av
25 § arvsskatteförordningen ägt rum. Då i 38 § beträffande skatt för
gåva stadgas, att de i 25 § meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla, följer härav, att de nya bestämmelserna komma att avse jämväl
gåvoskatt.
Enligt 10 kap. 5 § i förslaget till lag om arv äger utländsk medborgare
lika med svensk taga arv här i riket. För medborgare i stat, där svensk
medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen eller oek måste å arvet
vidkännas större avdrag än denne, skall dock motsvarande inskränkning
gälla här i riket, såvitt Konungen det förordnar. Om sålunda i en främmande
stat exempelvis skulle föreskrivas, att arvsskatt skall å utländsk
medborgares arv utgå till dubbelt belopp mot å inlännings arv, äger
Konungen på grund av nämnda föreskrift förordna, att från arv, som här
i riket tillfaller medborgare i den staten, skall avdragas en särskild avgift
till samma belopp som å arvet belöpande arvsskatt. En dylik avgift
synes lämpligen böra uppbäras i samma ordning som skatten å arv, och
även i övrigt böra i sådant fall bestämmelserna i arvsskatteförordningen
i tillämpliga delar gälla. Ett stadgande härom — mot vars innehåll statskontoret
förklarat sig icke hava anledning till erinran — har upptagits
såsom ett tredje stycke i 56 §.
Departements
chefen.
56 §.
8
Kungl. Maj ds proposition Nr 195.
Ändringar,
föranledda
av ändringar
i stämpelförordningen.
I 8 kap. 1 § av förslaget till lag om arv är upptagen en bestämmelse
av innehåll, att om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke
är avslutad, och barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle
och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt,
barnet skall äga att, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen
bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla.
Underhållsbidrag utgår således blott om barnets arvslott ej förslår för dess
underhållskostnad. I sådant fall uttages ur kvarlåtenskapen det belopp,
som jämte barnets arvslott erfordras för att täcka underhållskostnaden.
Tydligt är, att arvsskatten här beräknas å sammanlagda beloppet av arvslott
och underhållsbidrag. Då detta lärer framgå av 10 och 16 §§ i förordningen,
har något särskilt stadgande i ämnet ej ansetts erforderligt.
Slutligen har jag att i detta sammanhang taga ställning till frågan,
huruvida tillskapandet av den i 5 kap. 1 § i förslaget till lag om arv
omförmälda allmänna arvsfonden bör föranleda ändring i arvsskatteförordningen.
Enligt nyssnämnda stadgande skall, där ej jämlikt förut i
lagen givna bestämmelser arvinge finnes, arvet tillfalla denna fond. Förvaltningen
av fondens medel ankommer enligt med propositionen nr 17
framlagt förslag till lag om allmänna arvsfonden på statskontoret och
fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet, som
äger tala och svara i mål, som röra fonden. Fondens ändamål är att
främja barns och ungdoms vård och fostran. Det torde utan vidare vara
tydligt, att fonden, i överensstämmelse med vad som enligt 1 § i arvsskatteförordningen
gäller beträffande kronan, bör vara befriad från arvsskatt.
Med hänsyn till att fonden förvaltas av statsmyndighet samt att dess
tillkomst, ändamål och användning regleras genom lag synas emellertid
övervägande skäl tala för att nyssnämnda stadgande blir tillämpligt å
fonden, utan att särskild bestämmelse därom meddelas.
Förut i dag har Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat avlåta proposition
till riksdagen, nr 194, med förslag till förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m. Dessa ändringar avse, bland annat, införande av
skyldighet för ämbets- eller tjänsteman, vilken har att å tjänstens vägnar
mottaga handling, som enligt II kap. i stämpelförordningen skall vid
företeendet inför offentlig myndighet förses med stämpel, att vara stämpelförsäljare
och i samband härmed borttagande av rätt för allmänheten
att annorstädes än hos vederbörande ämbets- eller tjänsteman inköpa bland
annat dubbla beläggningsstämplar. Då enligt 42 § i arvsskatteförordningen
skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej anstånd medgivits,
erläggas genom stämpelbeläggning av den handling, som ligger
till grund för skattens beräkning, vid vilken stämpelbeläggning skola
användas dubbla beläggningsstämplar, erfordras, för vinnande av överens
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 195.
9
stämmelse med stämpelförordningen i hithörande delar, ändring av 43—45
§§ i arvsskatteförordningen. Förslag till sådana ändringar av den lydelse,
som framgår av hilaga 1 till propositionen nr 194, har upprättats av
statskontoret och generalpoststyrelsen. I förslaget hava vidtagits vissa
smärre formella jämkningar.
Då förslaget till ändringar i stämpelförordningen är avsett att träda
i kraft den 1 juli 1928 samt förslaget till lag om arv den 1 januari 1929,
böra tydligen de mot de olika förslagen svarande ändringarna i arvsskatteförordningen
vinna tillämpning från och med motsvarande tider.
För undvikande av att beträffande 25 § vid övergången missförstånd i
tillämpningen skall uppstå, torde härvid böra uttryckligen stadgas, att
äldre lydelsen av 25 § fortfarande skall lända till efterrättelse, om skattskyldigheten
inträtt före sistnämnda dag.
Föredraganden uppläser härefter ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva samt hemställer,
att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Regnér.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. idb haft. (Nr 19C>.)
2