Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
1
Nr 19.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar; given Stockholms slott den 20 januari 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.
GUSTAF.
Johan C. TV. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 sand.
U häfl. (Nr 19.)
1
2
Kungi. Maj:ts proposition Nr 19.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1)
om ekonomiska föreningar.
Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
39 a §, dels ock att 20, 31, 37, 38, 42 och 43 §§ i samma lag skola,
20, 31, 37 och 42 §§, av vilka lagrum 20 § ändrats genom lag den 30 maj
1916 (nr 161), i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
20 §.
För — — — — ledamöter.
Styrelsen äge — — — — efterrättelse.
Styrelsen väljes — — — — utses.
Styrelseledamot skall — — — — styrelse.
Ledamot — — — — undantag.
Styrelseledamot må ej utses för längre tid än tre år. Styrelseledamot
må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas
från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.
Avgår — — — — ledamot.
Sker — — — — registrering.
31 §.
Hos Konungens befallningshavande i länet må påkallas utseende av en
revisor att med övriga revisorer deltaga i dem åliggande granskning av
styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper eller i granskning av
vissa räkenskaper. Förslag härom skall väckas å föreningssammanträde.
Har förslaget å föreningssammanträde antagits eller ock biträtts av minst
en femtedel av samtliga röstberättigade, åligger det styrelsen att inom en
vecka hos Konungens befallningshavande göra framställning om utseende
av revisor. Underlåter styrelsen det, stånde varje röstberättigad medlem
fritt att göra dylik framställning.
Vad — — — — arvode.
37 %.
Styrelsen — — — — föreningssammanträde.
Revisorerna----hållas.
Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
3
uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondedel av samtliga
röstberättigade eller det mindre antal, som må vara bestämt i stadgarna.
38 §.
Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla föreningens medlemmar
till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor
efter påfordran, varom i 37 § 3 mom. är sagt, utlyst sammanträde att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har
magistrat eller landsfiskal i orten att på anmälan av röstberättigad medlem
ofördröjligen utlysa sammanträde.
39 a §.
I stadgarna må bestämmas, att föreningssammanträdes befogenhet, i vad
rörer andra frågor än i 42 § 1 mom. avses, skall helt eller delvis utövas
av därtill utsedda föreningsmedlemmar. Sammanträde, som hålles av
sålunda utsedda, vare såsom föreningssammanträde ansett; dock må rösträtt
ej överlåtas.
42 §.
Beslut — — — — sagt.
Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på
varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts, såvitt genom beslutet personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser införes eller skärpes eller
medlemmarnas förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas, eller
medlems rätt till årsvinst inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande,
men eljest av minst två tredjedelar av de röstande.
Är — — — — efterrättelse.
Har — — — — ändras.
43 §.
Beslut om föreningens trädande i likvidation i andra fall än i 48 § sägs
vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller
beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav
minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av
minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något
ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.
4
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 19.
Allmänna
svenska sjuksköte
rske föreningens
styrelse.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
december 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgken, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför:
»I en den 29 oktober 1925 dagtecknad, till Kungl. Maj:t avlåten framställning
har riksdagens justitieombudsman återgivit en till honom från styrelsen
för allmänna svenska sjuksköterskeföreningen inkommen skrivelse
av följande innehåll:
Enligt § 1 i för föreningen gällande stadgar hade föreningen bland annat
till ändamål att genom upprättande av sjuksköterskebyrå förmedla anställning
i sjukvårdsarbete åt dem av sina medlemmar, som vore sjuksköterskor,
samt att genom anordnande av sjuksköterskehem bereda bostad åt föreningens
sjuksköterskemedlemmar ävensom möjlighet för dessa att på hemmet
erhålla sina måltider. Föreningens ändamål vore sålunda i nämnda avseenden
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Såsom framginge av
dess stadgar vore föreningen organiserad såsom en ekonomisk förening och
borde därför kunna såsom sådan bliva registrerad jämlikt lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar. Av följande skäl mötte dock därför
hinder. Föreningen, som innehade av staten godkänd sjuksköterskebyrå,
måste såsom villkor därför hava sin styrelse sammansatt enligt bestämmelserna
i § 7 mom. a i kungl. kungörelsen den 30 april 1920, däri bland annat
föreskreves, att föreningens styrelseledamöter icke finge utses för
mindre tid än tre år. Däremot stadgade gällande lag om ekonomiska föreningar
i 20 §, att styrelseledamot i dylik förening icke finge utses för
längre tid än två år. Mellan de nämnda bestämmelserna förelåge alltså en
uppenbar inkongruens, som omöjliggjorde en önskad registrering av föreningen.
Då bevarandet av ett mera kontinuerligt styrelsesätt vore för en
förening av nu ifrågavarande art särskilt önskvärt, torde vederbörande
myndigheter icke finna det lämpligt, att sagda kungörelse i berörda hänseende
ändrades i överensstämmelse med stadgandet i 20 § i lagen om ekonomiska
föreningar, änskönt föreningen genom de mot varandra stridande
bestämmelserna tydligen befunne sig i en sämre rättsställning, än den, som
eljest kunde tillkomma densamma. Genom den jämförelsevis fasta organisation,
en registrering både förutsatte och beredde, skulle föreningen se sig
bättre i stånd att möta det förtroende, som från statens sida blivit densamma
visad i och med godkännandet av dess sjuksköterskebyrå. Förutom
den förening, styrelsen företrädde, vore följande sammanslutningar
i sjukvårdens tjänst innehavare av utav staten godkända sjuksköterske
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
5
byråer, nämligen Röda korset, Sofialiemmet, Fredrika Bremerförbundet,
Uppsala akademiska sjukhus’, Södra Sveriges samt Örebro stads och läns
lasaretts sjuksköterskeföreningar. Såvitt styrelsen hade sig bekant, hade
från dessa sammanslutningar icke några åtgärder blivit vidtagna för desammas
registrerande, ett förhållande, som säkerligen funne sin förklaring
däruti, att nämnda sammanslutningar förnämligast hade till ändamål att
utbilda sjuksköterskor, vadan behovet för dem av en genom behörig registrering
förstärkt rättsställning icke gjort sig särskilt gällande. Allmänna
svenska sjuksköterskeföreningen, som vore en förening sammansatt av
sjuksköterskor, utgångna från de olika sjuksköterskeskolorna i riket, hade
jämte sin ideella uppgift huvudsakligen till ändamål att främja sina sjuksköterskemedlemmars
intressen genom att förmedla anställning i sjukvårdsarbete
ävensom bereda dem värdiga hem. Nämnda förenings verksamhet
måste sålunda vara av största ekonomiska betydelse för dess medlemmar.
Den försämring i rättsligt avseende, nu påtalade bristande överensstämmelse
mellan kungörelsen den 30 april 1920 och lagen om ekonomiska
föreningar medförde för föreningen, måste därför av denna erfaras
särskilt kännbar, icke blott i betraktande av det personliga ansvar, som
dess styrelseledamöter därigenom hade att ikläda sig för föreningens ekonomiska
förpliktelser, utan även med hänsyn till det hinder, nämnda förhållande
i vissa avseenden uppreste för föreningens utvecklingsmöjligheter.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde styrelsen, att
justitieombudsmannen måtte framlägga förslag om sådan ändring i gällande
lag om ekonomiska föreningar, att hinder icke mötte för sjuksköterskeförening,
som innehade av staten godkänd sjuksköterskebyrå, att
bliva registrerad såsom ekonomisk förening.
För egen del har justitieombudsmannen anfört:
I 20 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar stadgas, att för
ekonomisk förening skall finnas en styrelse, bestående av en eller flera ledamöter,
som äger att i enlighet med vad i samma lag är stadgat förvalta
föreningens angelägenheter. Styrelsen väljes å föreningssammanträde.
Dock må i föreningens stadgar kunna bestämmas, att styrelsen eller ledamot
av densamma skall på annat sätt utses.
Enligt samma lagrum må styrelseledamot ej utses för längre tid än två
år. Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett
honom.
I § 6 kungl. kungörelsen den 30 april 1920 med bestämmelser angående
statens godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer förordnas
att, om förening, vilken har till ändamål att förmedla anställning
åt sjuksköterskor, för denna verksamhet upprättat särskild byrå, sådan
byrå må kunna på närmare angivet sätt erhålla Kungl. Majtts godkännande
(godkänd sjuksköterskebyrå).
För att dylikt godkännande må lämnas, erfordras, enligt § 7, att för föreningen
finnes en av densamma för en tid av minst tre år i sänder vald
styrelse, bestående av minst fem personer, av vilka minst en skall vara legitimerad
läkare och en sjuksköterska, som fullständigt genomgått godkänd
sjuksköterskeskola; att ledningen av byråns verksamhet utövas av
en utav nämnda styrelse tillsatt föreståndarinna, vilken fullständigt genomgått
sådan sjuksköterskeskola, varom nyss är sagt, och som för sin
verksamhet icke åtnjuter annan ersättning än av föreningen bestämd fast
Justitieom
budsmannen.
*'' Kunrjl. Maj:ts proposition Nr It).
avlöning; samt att byråns verksamhet icke må tillföra föreningen eller dess
medlemmar någon vinst utöver vad som åtgår till täckande av kostnaderna
för byråns förvaltning och till bildande av en i förhållande till byråverksamhetens
omfattning skälig reservfond.
Enligt § 10 är förening, som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå
erhållit Kungl. Ma.j:ts godkännande, pliktig att mot avgift, som efter
förslag av föreningen fastställes av medicinalstyrelsen, genom byrån förmedla
anställning i sjukvårdsarbete åt sjuksköterskor, vilka fullständigt
genomgått godkänd sjuksköterskeskola.
Ovannämnda kungörelse är grundad på ett av särskilt tillkallade sakkunniga
år 1916 avgivet betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden. I detta betänkande anfördes
bland annat, att platsförmedlingen för sjuksköterskor för det dåvarande
icke vore systematiskt ordnad och att den, även bortsett från att den ofta
vore för dyr, lämnade åtskilligt övrigt att önska. Eu förbättring av förhållandena
på detta område borde framför allt gå ut på att så vitt möjligt
utesluta det privatekonomiska intresset från ledningen av sjuksköterskornas
platsförmedlingsbyråer. Erfarenheterna från utlandet angående den
fria förmedlingen av arbete i sjukvård, och särskilt en del företeelser, som
visat sig vid vissa sjuksköterskehem med tillhörande platsförmedling, hade
med all tydlighet ådagalagt, hur önskvärt det vore att få eu platsförmedling
för sjukvård, som vore helt undandragen det enskilda ekonomiska intresset.
Visserligen hade man i vårt land endast enstaka gånger sett så
svårartade förhållanden i detta avseende, som man fått exempel på utomlands,
men vad man redan sett vore dock tillräckligt för att visa, att sjukvårdsförmedling
hos oss ej alltid skötts tillfredsställande, och ingenting
garanterade, att icke svarartade förhållanden på detta område kunde inträda
även i vårt land. Med hänsyn därtill skulle det kunna siittas i fråga
att ordna arbetsförmedlingen för sjukvården helt som en offentlig angelägenhet
med förbud för enskilda personer att syssla med sådan förmedling.
Enligt de sakkunnigas uppfattning vore emellertid förhållandena
ännu icke mogna för en dylik offentlig organisation av sjukvårdsförmedlingen.
Däremot syntes det de sakkunniga, att staten borde ingripa i arbetsförmedlingen
på det sätt, att den meddelade sitt godkännande åt de platsförmedlingsbyråer,
som ägde förutsättningar att på ett mönstergillt sätt
sköta arbetsförmedling i sjukvård. Sådant godkännande borde dock endast
komma de byråer till del, som dreves av föreningar utan ekonomiska
biavsikter. För att erlialla godkännande borde vederbörande förening
styrka, att dess förmedlingsbyrå hade eu sakkunnig och stabil ansvarig
ledning, samt garantera, att arbetsförmedlingen handhades på ett för sköterskorna
rättvist och så litet som möjligt betungande sätt. Godkänd hyrå
borde vara skyldig att föra dagbok över sin verksamhet och att till medicinalstyrelsen
insända årsrapport över densamma, allt enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär. Därjämte borde godkänd byrå stå under medicinalstyrelsens
inspektion, utövad genom en inspektris över sjuksköterskeväsendet.
För att förmå platsbyråerna att söka godkännande borde
vissa förmåner tillerkännas godkända byråer. En lämplig sådan förmån
vore, om föreståndarinna för godkänd byrå erhölle rätt att räkna de år,
under vilka hon tjänstgjort å byrån, såsom år i offentlig sjukvårdstjänst,
och för dessa år erhölle bidrag av statsmedel till sin pensionering enligt
samma grunder, som, föreslagits att gälla för i offentlig tjänst anställd
sköterska.
Frågan om godkännande av sjuksköterskebyråer upptogs, ehuruväl det
Kungl. Maj:t;s proposition Nr 19.
skulle ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter därom, i samband
med andra dithörande spörsmål i proposition nr 260 till 1919 års riksdag.
Vid propositionens avlåtande anförde chefen för civildepartementet
bland annat, att de sakkunnigas förslag att arbetsförmedlingen inom sjukvården
skulle regleras genom statligt godkännande på vissa villkor av vederhäftiga
sjuksköterskebyråer syntes departementschefen erbjuda en
lämplig grundval för denna arbetsförmedlings ordnande på ett såväl för
allmänheten som för sjuksköterskorna tillfredsställande sätt, I likhet med
de sakkunniga ansåge departementschefen, att godkännande borde meddelas
endast åt sådana byråer, som dreves av sjukvårdsföreningar utan ekonomiska
biavsikter. Bland villkoren för godkännande syntes böra uppställas
vissa fordringar på sammansättningen av vederbörande byrås styrelse
och på organisationen av den utav byrån bedrivna arbetsförmedlingen.
Godkänd sköterskebyrå torde böra stå under inspektion av medicinalstyrelsen,
utövad genom den inspektris över sjuksköterskeväsendet, om vars anställande
departementschefen komme att framställa förslag. Genom denna
inspektion syntes en viss kontroll kunna utövas över de vid byrån anställda
privatsköterskornas arbetsförhållanden i syfte att motverka ett obehörigt
utnyttjande av dessa sköterskors arbetskraft. Det syntes kunna fordras,
att godkänd sköterskebyrå vore försedd med ett arbetsreglemente, däri bestämmelser
vore meddelade angående vederbörande sjuksköterskors rättigheter
och skyldigheter gent emot arbetsgivarna. Om detta reglemente tillställdes
var och en, som från byrån rekvirerade arbetskraft, och byråns
föreståndarinna övervakade, att reglementets bestämmelser följdes, syntes
därigenom vinnas den garanti mot överansträngning av privatsköterskor,
som det för närvarande vore möjligt att åstadkomma.
Det anförda torde giva vid handen, att förening, som driver godkänd
sjuksköterskebyrå, bör anses fylla ett synnerligen allmännyttigt ändamål.
Om det därför kan vara till gagn för en sådan förening, att densamma registreras
såsom ekonomisk förening, synas, därest föreningens ändamål i
övrigt är av beskaffenhet att medgiva registrering, skäl tala för att icke
från det allmännas sida resa hinder däremot. Så sker dock genom stadgandet
att styrelse för dylik förening skall utses för tre år, medan däremot
ledamot av ekonomisk förenings styrelse ej får utses för längre tid än
två år.
Vill man sålunda undanröja det påtalade hindret för registrering av förening
av ifrågakomna slag, kan detta ske på olika sätt. En tänkbar lösning
av spörsmålet är givetvis att genom ändring i kungörelsen nedsätta
styrelseledamöternas mandattid till två år. Mot denna anordning talar
emellertid den omständigheten att, såsom styrelsen för allmänna svenska
sjuksköterskeföreningen anfört, bevarandet av ett mera kontinuerligt styrelsesätt
är för en förening av nu ifrågavarande slag särskilt önskvärt.
En annan lösning är ju att i förevarande hänseende företaga en ändring
i lagen, om ekonomiska föreningar. Ifrågakomna bestämmelse i 20 § i
denna lag hade sin motsvarighet i 23 § i den förut gällande lagen den 28
juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet och i 15 §
i ett av en för ändamålet tillsatt kommitté år 1890 avgivet förslag till lag
om föreningar för ekonomisk verksamhet, vilket förslag låg till grund för
1895 års lag. I motiven till 15 § i lagförslaget, däri stadgades, att val av
styrelseledamot ej finge avse längre tid än två år, anförde kommittén att.
enär förening icke syntes hava behov att utse styrelsemedlemmar för längre
tid, såsom fallet vore t. ex. med disponenten eller verkställande direktören
för aktiebolag, hade man ansett styrelseledamot i förening ej böra väljas
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Yttranden
över justitieombudsmannens
framställning.
för längre tid än två år i sänder, naturligtvis med rätt för föreningen att
omvälja den avgående.
Så framt skälen, varför styrelseledamot ansetts ej böra utses för längre
tid än två år, ej varit mera vägande än de nyssnämnda, torde, sedan det
numera visat sig att behov kan förefinnas att utse styrelse för längre tid,
en höjning av maximitiden för styrelseledamöternas mandat icke få anses
opåkallad. Om emellertid en generell höjning av nämnda maximitid icke
skulle befinnas lämplig, lärer mandattidens höjning kunna inskränkas till
sådana fall, då på grund av bestämmelse i annan lag eller författning
längre mandattid för styrelseledamot är erforderlig.
Över justitieombudsmannens framställning hava efter remiss yttranden
avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Vid sitt yttrande har
länsstyrelsen i Uppsala län fogat ett utlåtande av styrelsen För Akademiska
sjukhusets sjuksköterskeförening.
Mot genomförande av eu lagändring i enlighet med justitieombudsmannens
framställning hava allenast två länsstyrelser uttalat sig. Sålunda
har länsstyrelsen i Gotlands län ansett, att man, utan fara för att därav
skulle vållas alltför stora olägenheter, skulle kunna erhålla nödig garanti
för en viss stabilitet i skötseln av en förening av förevarande slag, även
om styrelseledamöterna valdes endast för två år. — Länsstyrelsen i Norrbottens
län har framhållit, att sjuksköterskef ören ingen syntes böra betraktas
som en sammanslutning med företrädesvis ideella syften och att bland
dess uppgifter endast den, som avsåge anordnande av sköterskehem, kunde
anses vara av specifikt ekonomisk art. För denna uppgift kunde bildas en
särskild ekonomisk förening, vari sjuksköterskef öreningen inginge som
medlem och förbehölle sig bestämmande inflytande. Denna utväg vore att
föredraga framför en av andra skäl icke påkallad ändring av föreningslagen.
Styrelsen för Akademiska sjukhusets sjuksköterskeförening har uttalat,
att något behov att få föreningen inregistrerad såsom ekonomisk förening
visserligen under föreningens hittillsvarande verksamhet ej gjort sig gällande,
men att styrelsen ansåge det kunna bliva till fördel för föreningens
utvecklingsmöjligheter, om inregistrering kunde möjliggöras utan rubbning
av bestämmelsen, att styrelsens medlemmar skola väljas för eu tid av tre år
Beträffande de två alternativa förslag till ändring i föreningslagen, som
av justitieombudsmannen framlagts, hava länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands
och Västerbottens län tillstyrkt en generell höjning av maximitiden för
styrelseledamöternas mandat, under det att länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län ansett mandattidens
höjning kunna inskränkas till sådana fall, då på grund av bestämmelse i
annan lag eller författning längre mandattid för styrelseledamot är erforderlig.
Till stöd för det förra alternativet har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anfört: Att något verkligt behov beträffande ekonomiska föreningar
skulle föreligga till inskränkning i styrelseledamöternas mandattid till
två år hade länsstyrelsen svårt att inse. Dylika föreningar intoge härvid
en särställning, som knappast vore av förhållandena påkallad. Då maximitiden
för styrelseledamots mandat beträffande såväl bankaktiebolag
9
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 19.
som vanliga aktiebolag, sjukkassor, registrerade understödsföreningar och
försäkringsbolag vore bestämd till fem år, syntes det kunna ifrågasättas,
om skäl förelåge att för ekonomiska föreningar föreskriva kortare maximitid.
Tidens utsträckande till tre år ansåge sig länsstyrelsen i varje fall
utan tvekan kunna tillstyrka.
Såsom motiv för det andra alternativet har länsstyrelsen i Kristianstads
län yttrat: Då gällande lagbestämmelser icke utgjorde hinder för att eu
styrelseledamot vid mandattidens utgång omvaldes, torde den i lagen om
ekonomiska föreningar stadgade maximitiden, för vilken en styrelseledamot
finge utses, för vanliga fall få anses väl avvägd. Med liansyn till arten
av ett stort antal av de föreningar, varom nu vore fråga, finge det
nämligen anses vara av betydelse för föreningarna att efter en jämförelsevis
kortare tid bliva i tillfälle ersätta en styrelseledamot, som på grund
av bristande intresse eller av annan anledning visat sig mindre lämplig,
med annan person utan att behöva tillgripa den nu i lagen medgivna möjligheten
att före uppdragstidens slut skilja honom från uppdraget. I betraktande
av önskvärdheten att för vanliga fall en maximitid av två år
för en styrelseledamots mandat med rätt till omval bibehölles, borde en
längre mandattid möjliggöras endast om och i den utsträckning sådant
påkallades på grund av bestämmelse i annan lag eller författning.
Den av justitieombudsmannen gjorda framställningen synes mig förtjänt Dcpartementsav
beaktande. Av skäl, som anförts i sjuksköterskeföreningens skrivelse, chefenmåste
det för en förening, som innehar av staten godkänd sjuksköterskebyrå,
vara till gagn, att föreningen kan registreras såsom ekonomisk förening.
Med hänsyn till den socialt betydelsefulla verksamhet, som utövas av dylik
förening, synes det hinder böra undanröjas, som efter vad nu påvisats
föreligger för sådan registrering. Lika med justitieombudsmannen anser
jag det ej böra ifrågakomma att vidtaga ändring i det för sjuksköterskebyrås
statliga godkännande uppställda villkoret, att föreningsstyrelsen skall
väljas för minst tre år i sänder. Såsom redan i betänkandet angående den
kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden framhållits,
måste nämligen bevarandet av ett mera kontinuerligt styrelsesätt vara särskilt
önskvärt för en förening av ifrågavarande slag. Enklast torde frågan
kunna lösas genom en utsträckning av den i föreningslagen stadgade maximitiden
för styrelseledamots mandat från två till tre år. Att, såsom av vissa
länsstyrelser förordats, göra rätten att utse styrelseledamot för tre år beroende
därav, att på grund av bestämmelse i annan lag eller författning en
längre mandattid än två år är erforderlig, måste efter min uppfattning
anses mindre lämpligt. Någon olägenhet har ej försports därav, att i fråga
om vissa med ekonomiska föreningar i många avseenden jämförliga sammanslutningar
maximitiden är fastställd till fem år. Sannolikt komma föreningarna
endast i mer sällsynta fall att frångå den på nuvarande lag
grundade ordningen, att styrelseledamöterna utses för ett eller högst två år,
och åt föreningarna själva lärer kunna överlämnas att avgöra, huruvida de
efter en lagändring vilja utsträcka tiden till tre år. Jag tillstyrker alltså,
att erforderlig ändring göres i 20 § föreningslagen.
10
Framställning
av socialstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Eu. fiaga av större räckvidd angaende ändring i föreningslagen har
upptagits av socialstyrelsen, som i underdånig skrivelse den 2 november
1927 anfört följande:
När vår första lagstiftning rörande ekonomiska föreningar — lagen
den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
— tillkom, förutsattes, i överensstämmelse med de erfarenheter, man då
hade här i landet, att de organisationer, som komme att registreras enligt
nämnda lag, skulle bliva lokala sammanslutningar av ringa omfattnmg,
där den personliga samverkan mellan medlemmarna vore lätt att
genomföra. Varken berörda lag eller den nu gällande lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar innehåller några föreskrifter om representativ
anordning i fråga om utövandet av medlemmarnas beslutanderätt.
Emellertid ha under årens lopp åtskilliga helt eller till övervägande
del av individuella medlemmar bestående ekonomiska föreningar med
lokal eller interiokal anslutning vuxit upp till ett betydande medlemsantal.
För dylika föreningar synes den av lagstiftningen såsom normal
förutsedda organisationsformen med såsom högsta beslutande myndighet
ett föreningssammanträde, vid vilket alla föreningens medlemmar kunna
närvara och utöva rösträtt, i vissa fall vara mindre tillfredsställande.
Icke blott föreningar med de allra högsta medlemsantalen — exempel
finnas nu på föreningar med flera tiotusental individuellt anslutna medlemmar
— utan även i avsevärt mindre föreningar är det ofta för medlemmarna
omöjligt att sammankomma till ett för hela föreningen gemensamt
föreningssammanträde. Redan lokala skäl förhindra detta, särskilt
när medlemmarna bo spridda över ett större område, såsom stundom
är fallet. Den medlemmarna enligt lagen tillkommande beslutandei
ätten kan därför komma att bli utlämnad till en ringa, företagsam klick,
som behärskar föreningssammanträdet. För sådana föreningar torde det
i många fall kunna befinnas fördelaktigt med en representativ anordning,
genom vilken föreningssammanträdets befogenhet helt eller beträffande
vissa frågor överlämnas till en av medlemmarna vald fullmäktigförsamling.
De stora ekonomiska värden, vilka för närvarande förvaltas
av åtskilliga ekonomiska föreningar, måste uppenbarligen göra det
till ett allmänt intresse, att föreningarna beredes möjlighet att ordna
sin organisation på ett betryggande sätt. Redan nu finnes bland ekonomiska
föreningar här i riket ett antal, som infört en representativ församling
såsom beslutande instans. Emellertid har tvivel uppstått, huruvida
eu sådan i och för sig nyttig anordning har stöd i lagen om ekonomiska
föreningar.
Såsom stöd för uppfattningen om den representativa organisationsformens
lämplighet inom sammanslutningar, som erbjuda vissa jämförelsepunkter
med de ekonomiska föreningarna, må anföras, att inom sjukkasse-
och understödsloreningsrörelserna det representativa systemet
sedan länge tillämpats och blivit lagfäst. T 53 § av lagen den 4 juli 1910
om sjukkassor stadgas sålunda: »I sjukkassas stadgar må bestämmas, att
sjukkassesammanträdes befogenhet skall helt eller delvis utövas av därtill
utsedda personer. Sammanträde, som av dessa personer hålles, vare
såsom sjukkassesammanträde ansett; dock att dylik person ej äger överlåta
sin rösträtt å sammanträde på annan.» Lagen den 29 juni 1912 om
understödsföreningar innehåller i sin 40 § motsvarande föreskrift. —
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19. 11
För hushållningssällskapen har numera en representativ ordning gjorts
obligatorisk.
Det behov, som i Sverige gjort sig gällande i fråga om möjlighet att
införa representativt system för beslutanderättens utövande inom ekonomiska
föreningar, har framträtt även i ett flertal andra länder.
Sålunda har den tyska, lagen av år 1897 angående »Erwerbs- und Wirtsehaftsgenossenschaften»
under år 1922 kompletterats med en § 43 a, vari
det heter:
»Bei Genossenschaften mit mehr als zehntausend Mitgliedern besteht
die Generalversammlung aus Vertretern der Genossen (Vertreterversammlung).
För den Fall, dass die Mitgliederzahl mehr als drei tausend
beträgt, kann das Statut bestimmen, dass die Generalversammlung aus
Vertretern der Genossen bestehen soll. Die Vertreter mussen Genossen
sein.
Das Statut trifft die näheren Bestimmungen öber die Zahl der Vertreter,
die Voraussetzungen der Wahlbarkeit, die Durchfuhrung der
Wahl sowie den Nachweis und die Dauer der Vertretungsbefugnis.»
I Norge föreligger en år 1925 av en kungl. kommitté avgiven »Innstilling
till lov om samvirkelov». I detta lagförslag finnas i § 42 ff. bestämmelser
om föreningssammanträde och representantskap. Det föreslås där,
att representantskap skall kunna inrättas i vilken förening som helst
samt att antingen åt detta kan överlåtas vissa av föreningssammanträdets
befogenheter eller ock representantskapet helt och hållet sättas i
stället för sådant sammanträde. I motiveringen omnämnes, att bägge
dessa former av representantskap finnas företrädda inom nu existerande
norsk kooperation men huvudsakligen den senare.
Det är icke bekant, huruvida ifrågavarande förslag blivit föremål för
ytterligare behandling.
I Schweiz och Finland är den representativa ordningen vanlig inom
större ekonomiska föreningar. Som ett exempel kan anföras vad som
stadgas för andelsaffären Elanto m. b. t., vilken i Helsingfors intager ungefär
samma ställning som konsumtionsföreningen Stockholm härstädes
och nått ungefär lika stor anslutning, nämligen:
»22 §. Andelslagets medlemmars besluträtt utövas av ett bland andelslagets
medlemmar utsett representantskap, till vilket höra sextio ledamöter.
Vid valet av desamma tillämpas det i andelslagets valordning föreskrivna
proportionella valsättet.
Valbar till representantskapet är medlem av andelslaget, vilken ej står
i andelslagets tjänst eller är ledamot i direktionen.
Representanterna väljas för fyra år, och deras uppdrag vidtager då
valet förrättas. Av representanterna avgår vartannat år hälften, första
gången de, vilkas jämförelsetal är minst, och därefter i tur.
Representantskapet är berättigat att åt sina ledamöter bestämma arvode
och ersättning för resekostnader.»
Av vad ovan anförts torde framgå, att det för den ekonomiska föreningsverksamheten
vore av stor betydelse, om det ''representativa systemet
bleve sanktionerat av lagstiftningen. Den nu rådande tvekan, huruvida
detta system står i överensstämmelse med gällande lag, är uppenbarligen
ägnad att medföra ett skadligt osäkerhetstillstånd, som kan utgöra
ett hinder för vidtagande av ändamålsenliga anordningar. Styrelsen
har därför ansett sig böra bringa detta spörsmål under Kungl.
Maj:ts prövning och får härmed hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vid
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Yttranden
över socialstyrelsens
framställning.
taga erforderliga åtgärder i syfte att åstadkomma en komplettering i
berörda hänseende av lagen om ekonomiska föreningar.
Det vill härvid synas, som om en obligatorisk föreskrift liknande den
tyska icke är fullt lämplig för svenska förhållanden då enligt vår ekonomiska
föreningslag kunna registreras föreningar av tämligen löslig
beskaffenhet, för vilka en representativ ordning måhända skulle verka
skäligen betungande. Å andra sidan lärer med hänsyn såväl till den
mångskiftande arten av de föreningar, som vunnit registrering enligt
vår gällande lag om ekonomiska föreningar, som ock till vår mindre befolkningstäthet
en gräns nedåt för rätt till representativ ordning knappast
vara påkallad hos oss.
Då i allmänhet bestämmelserna i vår svenska föreningslag om utövande
av rösträtt och sättet för medlem att tillvarataga sina intressen
gentemot hans förening äro tämligen vagt avfattade, synes det över huvud
taget lämpligast att inskränka sig till att överföra sjukkasse- och
understödsföreningslagarnas allmänna stadgande utan ingående på
några vidare detaljer, vilka lämpligen kunna överlåtas åt de särskilda
föreningarna att bestämma. Den ändring i lagen om ekonomiska föreningar,
som synes erforderlig, torde sålunda vara, att bland bestämmelserna
om föreningssammanträde (34—39 §§) införes ett stadgande om
att föreningssammanträdes befogenhet kan helt eller delvis utövas av
därtill utsedda personer.
Jämväl över socialstyrelsens framställning hava efter remiss överståthållarämbetet
och länsstyrelserna inkommit med yttranden.
Framställningen har tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Beträffande
innehållet av de lagbestämmelser, vilka skulle erfordras för
vinnande av det med framställningen avsedda syftet, hava dock olika
meningar yppats.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett lämpligast, att, därest det
representativa systemet skall användas, detta begagnas helt, utom i
fråga om val av representantskapet.
Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar: I allmänhet äro medlemmarna i
eu ekonomisk förening bäst betjänta med att direkt vid föreningssammanträdena
få bevaka sina intressen. Först om medlemsantalet blir avsevärt
stort och medlemmarna äro spridda över ett mera vidsträckt område,
torde behov av en representativ ordning göra sig gällande. Därest
det skulle befinnas lämpligt, att stadganden rörande ett representativt
system införas i föreningslagen, anser därför länsstyrelsen, att dylika
stadgan dens tillämpning bör göras beroende av att vederbörande förening
har en mera avsevärd medlemsnumerär. Därjämte torde stadgandet
icke böra meddelas i så kortfattad form, som exempelvis i 53 §
i sjukkasselagen, utan kompletteras antingen med bestämmelser om, på
vad sätt dylik representation skall utses, eller ock med en föreskrift,
att bestämmelser härutinnan, som intagas i en förenings stadgar, skola
för att bliva giltiga, fastställas av någon myndighet, exempelvis registreringsmyndigheten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör följande uttalande: Frågan
är emellertid knappast tillfredsställande löst med att endast införa
en allmän bestämmelse, att föreningsstämmas befogenheter må, därest
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19. 13
stadgarna sådant föreskriva, av stämman överlämnas till särskilda fullmäktige.
Enligt länsstyrelsens förmenande tarvas ock reglerande bestämmelser
icke blott angående sättet för fullmäktiges utseende, rösträtt
vid fullmäktigeval, antalet fullmäktige, tiden för vilken fullmäktige
skola utses och vad övrigt, som sammanhänger med fullmäktiges tillkomst,
utan också beträffande rösträtt inom fullmäktige, fullmäktiges
beslutförhet samt framför allt fullmäktiges befogenheter i förhållande
till stämman. Ekonomiska föreningar förekomma nämligen av så många,
sinsemellan vitt skilda arter och organisationsformer, att någon fullt
enhetlig form av representantförsamling är otänkbar och att därför institutionens
närmare utformande icke skäligen kan helt överlämnas åt
praxis. Länsstyrelsen åsyftar givetvis icke, att i lagen skulle införas
bestämmelser för alla de olika fall, som i förevarande hänseende äro
tänkbara. Just föreningarnas egenskap att sinsemellan kunna förete
snart sagt obegränsat antal olika, detaljformer förbjuder detta. Vad
länsstyrelsen avser är allenast, att i lag bör angivas, att, om förenings
stadgar medgiver, att stämmans befogenheter överlåtas helt eller delvis
å fullmäktige, stadgarna också skola innehålla uttryckliga bestämmelser
i de hänseenden, varom här är fråga. Måhända kunde ock, för att
bereda för föreningens enskilda medlemmar erforderlig kontrollmöjlighet,
i föreningslagen lämpligen införas bestämmelse därom, att fullmäktigesammanträdena
skulle såtillvida vara offentliga, att föreningsmedlem
ägde rätt att vid desamma närvara, givetvis utan yttrande- eller
rösträtt.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar: I samband med denna reform torde
jämväl införas bestämmelser i syfte att bereda föreningsmedlem tillfälle
att genom närvaro å föreningssammanträde få sin röst avgiven vid valet.
Vid sådant förhållande och med tanke särskilt a den ganska skiltande
ekonomiska räckvidden i verksamheten hos en ekonomisk förening,
å ena sidan, samt en sjukkassa eller understödsförening, å andra sidan,
kan länsstyrelsen icke obetingat ansluta sig till den av socialstyrelsen
uttalade uppfattningen, att åsyftade målet lämpligen skulle kunna nås
enbart genom inflikande bland hithörande bestämmelser i föreningslagen
och överförande dit av föreskrifter utav den innebörd, som återfinnas i
hithörande delar av lagarne om sjukkassa och om understödsföreningar,
varför det förefaller länsstyrelsen, som om i samband med nu ifrågasatta
stadgeändring borde upptagas till prövning jämväl frågan huruvida
val till representantskap ej skulle kunna ske annorledes än å för
sådant ändamål anordnat särskilt sammanträde.
För eu lagstiftningsåtgärd i det syfte, socialstyrelsens framställning utvisar,
äro efter min mening giltiga skäl anförda. Den omfattning, ett betydande
antal ekonomiska föreningar numera erhållit i avseende å såväl medlemsantal
som verksamhetsområde, har medfört, att anordningen med beslutanderätten
i föreningsangelägenlieter överlämnad åt ett föreningssammanträde,
däri samtliga medlemmar äga deltaga, i många fall är hinderlig
för föreningsverksamheten. Lämpligheten av att i en dylik förening beslutanderätten
må kunna utövas av fullmäktige synes icke kunna bestridas.
Sedan tvekan uppstått, huruvida med nuvarande stadganden i föreningslagen
kan anses överensstämma, att en förening övergår till det representativa
systemet för fattande av beslut, håller jag således i likhet med socialsty
-
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 19.
relsen och de hörda myndigheterna före, att föreningslagen bör kompletteras
med stadgande, att föreningssammanträdes befogenheter må kunna
utövas av fullmäktige.
Med avseende å innehållet av ett dylikt stadgande finner jag mig kunna
instämma i vad socialstyrelsen anfört därom, att en obligatorisk föreskrift
om införande av fullmäktige icke är lämplig. Huruvida rätten att utse
fullmäktige bör vara inskränkt till föreningar med ett visst minimiantal
medlemmar, kan vara föremål för olika meningar. Otvivelaktigt medför
den omedelbara beslutanderätten, att intresset för föreningens angelägenheter
vidmakthålles hos medlemmarna i högre grad än om angelägenheterna
handhavas av en särskild beslutande församling, och för föreningar
med ett ringa antal medlemmar torde såsom regel vara lämpligt, att samtliga
medlemmar äga rätt att deltaga i ärendenas behandling. Emellertid
lära, även inom föreningar med begränsat medlemsantal, särskilda omständigheter
kunna påkalla införande aven fullmäktiginstitution; medlemmarna
kunna vara bosatta å vitt skilda orter eller äga mindre vana att handhava
föreningsangelägenheter. Med hänsyn till de många olikartade verksamhetsområden,
de ekonomiska föreningarna företräda, synes en generell begränsning
av antalet medlemmar ej kunna på ett tillfredsställande sätt fastställas.
Jag ansluter mig således även beträffande detta spörsmål till socialstyrelsens
uppfattning.
Av nu anförda skäl vill jag förorda, att i föreningslagen upptages ett
stadgande av enahanda innehåll som 53 § sjukkasselagen och 40 § understödsföreningslagen.
Av dessa stadgandens avfattning torde följa, att föreningsstadgar,
som innehålla bestämmelse om representativ anordning i fråga
om utövandet av medlemmarnas beslutanderätt, jämväl måste upptaga regler
angående utseende av representantskapet, dess mandattid och behörighet
m. m. Det lärer följaktligen vara obehövligt att i lagen meddela särskild
föreskrift i dessa hänseenden.
Det nya stadgandet synes böra inflyta i slutet av den avdelning av föreningslagen,
som handlar om föreningssammanträde. Då ett brytande av
paragrafföljden skulle medföra vissa olägenheter, torde stadgandet kunna
betecknas 39 a §.
Upptagande i föreningslagen av ett stadgande av ifrågavarande innebörd
torde föranleda ändring i vissa paragrafer i lagen. Skäl synas nämligen
saknas att för giltighet av beslut om ändring av stadgarna i de ämnen,
som avses i 42 § 2 mom., uppställa annan fordran än att samtliga röstberättigade
förenat sig därom. Vad åter angår 1 mom. i nämnda paragraf,
torde där omförmälda stadgeändringar vara av den betydelse, att man
icke bör stanna vid en bestämmelse, att beslutet skall äga giltighet, så
snart samtliga röstberättigade förenat sig därom. För genomförande av
dylika ändringar, så vitt de skola avse jämväl dem, som vid frågans avgörande
redan voro medlemmar i föreningen, synes såsom förutsättning
böra föreskrivas, antingen att föreningens samtliga medlemmar lämnat sitt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
15
samtycke därtill eller att beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden,
därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde
som sist hålles, biträtts av samtliga röstande. För att möjliggöra inhämtande
av samtliga medlemmars samtycke annorledes än å föreningssammanträde
torde i 34 § 1 mom. böra intagas en bestämmelse av enahanda innehåll
som sista punkten i 48 § 1 mom. sjukkasselagen och 35 § 1 mom.
understödsföreningslagen. Vidkommande beslut om föreningens trädande i
likvidation enligt 43 § torde hinder ej möta för att dylikt beslut erhåller
giltighet, där samtliga röstberättigade förenat sig därom. Enligt sakens
natur bör en motsvarande ändring vidtagas i 37 § 3 mom. Däremot synes
med grunden för bestämmelse i 45 § 2 mom. bäst instämma, att det antal
medlemmar, som minst erfordras för anställande av där omförmäld klandertalan,
skall utgöra en tiondedel av samtliga föreningsmedlemmar. Vidare
torde i 31 och 38 §§ uttrycken ''varje föreningsmedlem’ och ''föreningsmedlem’
böra utbytas mot ''varje röstberättigad medlem’ och ''röstberättigad medlem’.
Å övriga ställen i lagen, där det talas om ''föreningsmedlem'' eller ''medlem'',
avses uppenbarligen envar föreningsmedlem.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.»
Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget skall inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
E. Lindström.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1)
om ekonomiska föreningar.
Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
39 a §, dels ock att 20, 31, 34, 37, 38, 42 och 43 §§ i samma lag skola,
20, 31, 34, 37 och 42 §§, av vilka lagrum 20 § ändrats genom lag den 30
maj 1916 (nr 161), i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
20 §.
För — — — — ledamöter.
Styrelsen äge — —---efterrättelse.
Styrelsen väljes — — — — utses.
Styrelseledamot skall — —--styrelse.
Ledamot — — — — undantag.
Styrelseledamot må ej utses för längre tid än tre år. Styrelseledamot må,
ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från
uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.
Avgår — — — — ledamot.
Sker — — — — registrering.
31
Hos Konungens befallningshavande i länet må påkallas utseende av en
revisor att med övriga revisorer deltaga i dem åliggande granskning av
styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper eller i granskning av
vissa räkenskaper. Förslag härom skall väckas å föreningssammanträde.
Har förslaget å föreningssammanträde antagits eller ock biträtts av minst
en femtedel av samtliga röstberättigade, åligger det styrelsen att inom en
vecka hos Konungens befallningshavande göra framställning om utseende
av revisor. Underlåter styrelsen det, stånde varje röstberättigad medlem
fritt att göra dylik framställning.
Vad — — — — arvode.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
34 $.
Föreningsmedlems rätt att deltaga i liandhavandet av föreningens angelägenheter
utövas å föreningssammanträde; dock må i stadgarna bestämmas,
att vissa ärenden, som ej enligt denna lag skola handläggas å föreningssammanträde,
må i annan ordning avgöras.
Ej må — — — revisor.
37 §.
Styrelsen — — — — föreningssammanträde.
Revisorerna — — — — hållas.
Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för
uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondedel av samtliga
röstberättigade eller det mindre antal, som må vara bestämt i stadgarna.
38 $.
Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla föreningens medlemmar
till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor
efter påfordran, varom i 37 § 3 mom. är sagt, utlyst sammanträde att hållas
så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har magistrat
eller landsfiskal i orten att på anmälan av röstberättigad medlem ofördröjligen
utlysa sammanträde.
39 a §.
I stadgarna må bestämmas, att föreningssammanträdes befogenhet skall
helt eller delvis utövas av därtill utsedda personer. Sammanträde, som
hålles av dessa personer, vare såsom föreningssammanträde ansett; dock
att dylik person ej äger överlåta sin rösträtt å sammanträde på annan.
42 $.
Beslut avseende ändring av stadgarna i fråga om medlems rättighet att
utträda ur föreningen eller sådan ändring av stadgarna, att avgående
medlems rätt, varom i 15 § är sagt, inskränkes, vare, där ändringen skall
avse jämväl dem, som vid frågans avgörande voro medlemmar i föreningen,
ej giltigt, med mindre samtliga medlemmarna lämnat sitt samtycke därtill
eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden,
därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av
samtliga röstande. Ej heller äge beslut om sådan ändring av stadgarna, att
medlems rätt till föreningens behållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes,
giltighet, med mindre beslutet fattats i enlighet med vad nu
är sagt.
Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre samtliga
röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 14 häft. (Nr 19.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
sammanträde, som sist hålles, biträtts, såvitt genom beslutet personlig ansvarighet
för föreningens förbindelser införes eller skärpes eller medlemmarnas
förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas, eller medlems rätt till
årsvinst inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande, men eljest av
minst två tredjedelar av de röstande.
Är — — — — efterrättelse.
Har — — — — ändras.
43 §.
Beslut om föreningens trädande i likvidation i andra fall än i 48 § sägs
vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller
beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav
minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av
minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något
ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 januari
1928.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedbebg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexandekson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 december 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22
juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet
Gösta Siljeström.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Lagrådet:
Mot förslaget att öppna möjlighet för ekonomisk förening att i sina
stadgar antaga representativt system, enligt vilket föreningssammanträdes
befogenheter utövas av fullmäktige, synes någon erinran icke vara att
framställa, såvitt angår beslutanderätten i frågor rörande föreningens
verksamhet eller formerna för dess utövning, eller i vad angår föreningens
rättsförhållanden utåt, emot tredje man. I viss mån annorlunda ställer
sig saken, om det gäller att träffa bestämmelser som innefatta en
ändring i den enskilda föreningsmedlemmens rättsställning gentemot
föreningen och således förändra de förutsättningar på vilka hans anslutning
till föreningen är byggd. I princip kan på detta område sägas gälla
att den enskilda medlemmen icke behöver höja sig för ett av föreningens
organ utan hans samtycke fattat beslut. På denna grundsats är också
föreningslagens 42 § tydligen byggd. Beträffande den utväg, som anvisas
den enskilda medlemmen att värja sitt intresse mot ett dylikt beslut,
gör emellertid paragrafen skillnad emellan två grupper av fall. I fråga
om den ena gruppen, vilken avhandlas i paragrafens andra stycke, har
man — med hänsyn till vikten för föreningens fortsatta verksamhet att
kunna genomföra viss ändring i de konstitutiva reglerna om medlems
rättsställning — icke lämnat den enskilda medlemmen öppen vetorätt,
utan i stället berättigat honom att frigöra sig från medlemskap å de nya
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
villkoren genom anmälan om utträde. I vissa andra fall kan en dylik
utträdesrätt icke utgöra något tillfredsställande skydd; så t. ex. uppenbarligen
icke om en ifrågasatt stadgeändring angår redan ansluten medlems
rätt efter utträde ur föreningen eller vid dennas upplösning. För
dessa fall äro i första stycket av 42 § givna stadganden, som tillförsäkra
den enskilda medlemmen möjlighet att genom sitt veto förhindra en mot
hans intresse stridande stadgeändring. Denna befogenhet skulle enligt
förslaget hädanefter vara honom betagen, i det att stadgeändring av nu
nämnd innebörd skulle kunna genomföras medelst beslut å två fullmäktigsammanträden,
under villkor av enhällighet a det senare. Förslaget synes
i denna del innefatta ett avsteg från riktiga föreningsrättsliga grundsatser.
Rättelse torde lämpligast kunna vidtagas genom ett förbehåll i 39 a § att
de fullmäktiges mandat ej får omfatta sådan stadgeändring, som i 42 §
1 mom. avhandlas. Därmed bleve å andra sidan den föreslagna ändringen
i 34 § överflödig.
Enligt fjärde stycket i 20 § skall styrelseledamot vara medlem i föreningen
eller åtminstone på visst angivet sätt stå föreningen nära. Den föreslagna
39 a § däremot later kretsen av valbara personer vara obegränsad; den
överensstämmer härutinnan med sina motsvarigheter i lagarna om sjukkassor
och om understödsföreningar. Svårligen kan det dock anses behövligt
eller lämpligt att uppdraga föreningssammanträdes befogenhet åt andra
än föreningsmedlemmar, och det hemställes att detta ord införes i stället
för »personer» i första punkten. Måhända har det ej heller varit tänkt
annat än att blott medlemmar skulle kunna utses till fullmäktige. Härpå
tyder såväl användningen av uttrycket »röstberättigad medlem» (ej blott
»röstberättigad») i 31 och 38 §§ som ock den omständigheten att 87 § ansetts
kunna bibehållas oförändrad. Finge nämligen 39 a § tolkas så att
även icke-medlemmar kunna väljas, bleve härav en följd att sådana fullmäktige,
som ej äro medlemmar, å ena sidan sakna den behörighet att göra
framställning eller anmälan, som nämnes i 31 och 38 §§, och å den andra
ej äro underkastade den skadeståndsskyldighet varom 87 § stadgar. Varken
det ena eller andra torde vara åsyftat.
Även andra punkten i 39 a § återfinnes lika lydande i nyssnämnda
två lagar, önskligt är dock att den jämkas till en språkligt mera nöjaktig
avfattning, exempelvis denna: Sammanträde, som hålles av sålunda
utsedda, vare såsom föreningssammanträde ansett; dock må rösträtt ej
överlåtas.
Justitierådet Wedberg:
I likhet med Konungens befallningshavande i Norrbottens län håller jag
före att icke något verkligt behov föreligger att ändra vare sig föreningslagens
20 § eller 1920 års kungörelse. Jag känner mig ock oviss, huruvida
det krav på »stabil ansvarig ledning», som tagit sig uttryck i kungörelsens
bestämmelse om minimitiden av tre år, låter sig förena med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
21
ett stadgande om treårsperiod såsom maximitid, förknippat med en regel
sådan som innehålles i andra punkten av 20 §:s sjätte stycke. Är svaret
nekande, vinnes ej den tilltänkta lagändringens syfte. Är det jakande,
synes mig naturligare att jämka kungörelsen efter lagen än att med förslaget
gå den motsatta vägen.
Jag kan alltså icke tillstyrka förslaget såvitt angår 20 §.
Anses dock ändringen i samma paragraf böra ske, synes det mig önskligt
att de två åren utbytas mot tre även i 24 och 30 §§.
Justitierådet von Seth:
Såsom framgår av departementschefens redogörelse har Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län i yttrande över socialstyrelsens framställning
angående sanktionerande även inom den allmänna föreningsrätten
av det representativa systemet erinrat, att det ej syntes vara tillräckligt att
medgiva införandet i stadgarna av bestämmelse därom att föreningsstämmans
befogenheter skulle utövas av särskilda fullmäktige, utan att dessutom
tarvades reglerande bestämmelser om, bland annat, sättet för fullmäktiges
utseende, rösträtt vid fullmäktigval, antalet fullmäktige, tiden för vilken
fullmäktige skulle utses och vad övrigt, som sammanhängde med fullmäktiges
tillkomst. Det synes som om denna erinran icke bort lämnas å sido vid förslagets
utformande. Föreningsstadgar utarbetas ofta av personer utan vidare
juridisk erfarenhet och med den begränsade prövningsrätt 75 § föreningslagen
inrymmer åt den registrerande myndigheten tinnes vid lagens tystnad
icke någon garanti för att erforderliga bestämmelser komma att inflyta i
stadgarna. Det synes mig därför och då det med hänsyn till de växlande
förhållanden, om vilka det här är fråga, ej lämpligen låter sig göra att
införa direkta föreskrifter i ämnet i lagen, som om i 7 § borde intagas
ett stadgande, att där föreningssammanträdes befogenhet skall utövas av
därtill utsedda personer, stadgarna skola innehålla närmare bestämmelser
om dessas antal och väljande samt den tid, för vilken de skola utses.
I samband därmed lärer tillika böra tagas under övervägande om icke
det är av sådan vikt för tredje man att äga kännedom om huruvida beslutanderätt
i föreningens angelägenheter skall utövas av en representantförsamling
eller av medlemmarna själva, att anteckning om vad uti detta
hänseende gäller bör införas i registret, och om ej förty föreskrift om
sådan anteckning bör införas i 76 §.
Att bestämmelser motsvarande dem jag nu ifrågasatt ej finnas i vissa
andra lagar, som äro uppbyggda på föreningslagstiftningen, torde så
mycket mindre kunna åberopas som skäl för att icke upptaga dylika bestämmelser
i förevarande lag, som denna ju alltjämt bör vara den förebildliga
på det föreningsrättsliga området.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets
den 13 januari 1928 avgivna utlåtande över det den 30 december 1927 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Den föreslagna ändringen av 20 § har av lagrådets flesta ledamöter
lämnats utan anmärkning. En ledamot har förklarat sig icke kunna tillstyrka
förslaget i denna del. De skäl, vilka åberopats till stöd för sistnämnda
uppfattning, hava icke synts mig innefatta anledning att frånträda
förslaget. Ej heller har jag ansett ett utsträckande av den lagbestämda
maximitiden för styrelseledamots mandat böra, såsom samme ledamot
ifrågasatt, medföra motsvarande lagändring i fråga om den tid, för vilken
revisor må utses, eller den tid, utöver vilken å föreningssammanträde lämnat
bemyndigande att avyttra eller med gäld belasta förenings fasta egendom
ej må gälla.
Mot förslaget att öppna möjlighet för ekonomisk förening att i sina
stadgar antaga representativt system, enligt vilket föreningssammanträdes
befogenhet utövas av fullmäktige, har av lagrådet ej framställts annan
erinran än att fullmäktiges mandat ej bör omfatta sådan stadgeändring,
som i 42 § 1 mom. avhandlas. Vad lagrådet härutinnan anfört har jag
ansett böra beaktas och har i enlighet härmed erforderlig omarbetning
ägt rum.
Med anledning av vad lagrådet i övrigt anfört beträffande 39 a § hava
däri vidtagits vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur.
Vad en av lagrådets ledamöter hemställt i fråga om ändringar i 7 och
76 §§ föreningslagen har jag icke funnit mig böra biträda.»
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget och hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
23
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Ma:jt Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.