Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
galtbesiktningstvång; given Stockholms slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om galtbesiktningstvång.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. t samt. 158 häft. (Nr 189.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Förslag

till

Lag

om galtbesiktningstvång.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där förhållandena inom hushållningssällskaps område sådant påkalla,
äger Konungen på framställning av hushållningssällskapet och vederbörande
landsting förordna, att galtbesiktningstvång skall införas inom
hushållningssällskapets område eller del därav.

2 §.

Inom område, där galtbesiktningstvång införts, må icke galt, med mindre
den uppnått nio månaders ålder och med hänsyn till svinavelns ståndpunkt
inom orten prövats vara lämplig för betäckningsändamål, vare sig
kostnadsfritt eller mot ersättning användas till betäckning av hondjur,
som tillhör annan än galtens ägare, och ej heller, därest galten äges av
två eller flera personer samfält, till betäckning av hondjur, som tillhör
någon av dem enskilt.

Angående prövning, som nyss nämnts, meddelas närmare bestämmelser
av Kungl. Maj:t.

3 %.

I förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika utsättas
viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag ej
sättas tidigare än sex månader eller senare än tre år från det förordnandet
gavs.

%

4 §.

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under åtal för sådan förseelse,
fortsätter densamma, skall han för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits fällas till de böter, som äro stadgade för förseelsen.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

5 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk eller
i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom förseelsen vore
begången av honom själv.

6

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres
vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

7 %.

Förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika med
erinran om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag genom
länsstyrelsens försorg på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna
och i tidning inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1928.

N ärvar ande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Uti skrivelser av den 23 oktober 1923 och den 21 november 1923 hava
Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott var för sig anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om införande av galtbesiktningstvång.
Sedan dessa framställningar remitterats till lantbruksstyrelsen, har styrelsen
den 3 november 1926 avgivit utlåtande i ärendet, åtföljt av ett av
styrelsen upprättat förslag till lag om galtbesiktningstvång. Vid utlåtandet
har styrelsen jämväl fogat dels en till styrelsen inkommen framställning
i ämnet från svenska svinavelsföreningens förvaltningsutskott, dels ock
två till styrelsen den 22 februari 1924 och den 19 januari 1926 av statskonsulenten
T. Lindahl avgivna yttranden jämte av denne införskaffade
uttalanden från ordförandena i vissa svinpremieringsnämnder. Därefter
hava infordrade yttranden i ärendet avgivits av samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Erinras må, att frågan om införande av galtbesiktningstvång varit föremål
för behandling i riksdagen i anledning av vid 1924 års riksdag
väckta motioner (I: 134 och II: 209) i ämnet. Dessa motioner föranledde
dock ej någon riksdagens åtgärd. Jordbruksutskottet yttrade i sitt utlåtande,
som godkändes av riksdagen, att utskottet ej funnit sig övertygat
om lämpligheten av den av motionärerna föreslagna lagstiftningen om
galtbesiktningstvång. I varje fall hade utskottet icke ansett ärendet föreligga
i det skick, att utskottet velat taga någon bestämdare ställning i
frågan. Desto mindre hade utskottet funnit ett sådant ståndpunktstagande
lämpligt som ifrågavarande spörsmål på grund av ovannämnda framställningar
befunne sig under Kungl. Maj:ts prövning. Vid innevarande
års riksdag har ånyo väckts motion (II: 126) om införande av galtbesiktningstvång,
därvid hemställts om antagande av ovan berörda av lantbruksstyrelsen
upprättade lagförslag.

Innan jag närmare ingår på ifrågavarande framställningar, torde jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189. 5

böra något erinra om de åtgärder, som av staten hittills vidtagits för
svinavelns befrämjande.

Berörda åtgärder innefatta beviljande av bidrag till dels svinpremiering,
dels bildande och upprätthållande av svinavelsstationer, dels ock bildande
av svinavelsföreningar. Såsom ett led i nämnda åtgärder ingår även den
av lantbruksstyrelsen ombesörjda riksstamboksföringen av svin. Därjämte
har anvisats särskilda medel för anordnande av avkastningsbedömning
rörande avelssvin. För beviljande av statsbidrag till svinpremiering, svinavelsstationer
och svinavelsföreningar är stadgat såsom villkor, att minst
lika stort belopp som statsbidraget tillskjutes av hushållningssällskap eller,
i fråga om bidrag till premiering, av hushållningssällskap eller landsting.
Föremål för premiering äro avelssvin tillhöriga svinavelsförening eller
medlem av sådan förening. Premieringen verkställes av en för varje
hushållningssällskaps område tillsatt nämnd, bestående av ordförande, utsedd
av lantbruksstyrelsen, samt en ledamot, vald av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, varjämte svinavelsförening äger på egen bekostnad
för sitt område insätta ytterligare en ledamot i nämnden. Nu gällande
bestämmelser rörande svinpremieringen samt bidragen till svinpremiering,
svinavelsstationer och svinavelsföreningar återfinnas dels i reglementet
den 19 oktober 1911 (nr 120 sid. 1) för den med statsmedel understödda
svinpremieringen inom riket med däri genom kungörelserna nr 89/1917
och 609/1917 vidtagna ändringar, dels och i kungörelsen den 19 oktober
1911 (nr 120 sid. 5) angående statsanslag till åtgärder för höjande
av landets svinavel med däri genom kungörelsen nr 90/1917 gjord ändring.

Jag torde i detta sammanhang böra meddela, att inom jordbruksdepartementet
för närvarande är under utredning ett av lantbruksstyrelsen framställt
förslag till ändrade bestämmelser rörande svinpremieringen och
statsbidragen till sådant ändamål; och torde jag, sedan utredningen blivit
slutförd, få anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t. Några väsentliga
ändringar i nu gällande bestämmelser i ovan angivna hänseenden innefattas
ej i berörda förslag.

Av framställningarna angående införande av galtbesiktningstvång och
däröver inkomna yttranden inhämtas bland annat följande.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför i sin
ovannämnda skrivelse, att under senare åren svinstammen inom sällskapets
område blivit i ej ringa grad lörbättrad, till väsentlig del på grund
därav att svinavelsföreningarna tillhandahölle renrasiga handjur av hög
klass för avel. Den stora betydelsen av goda handjur insåges också av
svinuppfödarna i stora delar av sällskapets område men ej så allmänt som
önskligt vore. Enligt vad sällskapets svinpremieringsnämnd meddelat användes
nämligen fargaltar av i hög grad undermålig härstamning och exteriör
till avel i ej obetydlig utsträckning. Därigenom åstadkommes stor
skada och tillbakagång i avelsarbetet. Endast i vissa fall kunde verksamma
åtgärder vidtagas mot användningen av mindervärdiga fargaltar. Då
frågan vore synnerligen allvarlig för svinaveln och dess framtida utveck -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

ling, anhölle utskottet, att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition
rörande lag om galtbesiktningstvång i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande lag om kingstbesiktningstvång.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför i sin
skrivelse följande:

Den svenska exporten av fläsk företedde under de senaste åren en synnerligen
glädjande stegring. Fläsk hade blivit det svenska lantbrukets
viktigaste exportvara. Ur nationalekonomisk synpunkt vore det av allra
största betydelse, att exporten komme till stånd i så stor utsträckning som
möjligt, enär därigenom högst betydande fördelar komme främst jordbru-.
ket men även landet i dess helhet tillgodo, i det svinskötseln beredde möjlighet
att under relativt hastig kapitalomsättning fördelaktigt realisera en
stor del av den svenska skörden av spannmål.

För bibehållande och ytterligare utveckling av denna vår svenska fläskexport
vore en av de viktigaste åtgärder, som kunde vidtagas, att på möjligast
effektiva sätt sörja för en jämn och god kvalitet å exportvaran.
Dennas kvalitet rönte uppenbarligen ä sin sida inverkan av en hel mängd
skilda faktorer, vilka i detta sammanhang icke behövde vidröras. Såsom
en synnerligen viktig sådan måste dock självfallet betraktas den svenska
suggstammens förseende med ett fullgott handjursmaterial. Genom de
talrika avkomlingarna och dessas hastiga tillväxt utövade nämligen handjuret
inom svinskötseln ett betydligt större inflytande än i fråga om
övriga husdjursslag.

På nämnda förhållande syntes även de åtgärder, som från det allmännas
sida vidtagits till svinavelns befrämjande, hava inriktats. Utan tvivel hade
nämligen en starkt bidragande orsak till svinskötselns utveckling under de
senaste åren varit det planmässiga avelsarbete, som medelst understöd av
allmänna medel bedrivits. Detta arbete hade till huvudsaklig del varit
inriktat på uppmuntrande till bildande av svinavelsföreningar samt verksammast
möjliga understödjande av dessa föreningars verksamhet.
Svinavelsföreningarna hade sålunda bland annat tillerkänts penningpris
för i föreningarnas ägo befintliga och av vederbörande premieringsnämnd
godkända rasrena fargaltar. Svinavelsföreningarna hölie
sålunda i fråga om härstamning och exteriör fullt kvalificerade fargaltar.

Trots de betydande anslag, som av staten och hushållningssällskapen beviljats
för understödjande av galthållning inom svinavelsföreningarna, och
trots det upplysningsarbete, som under flera år bedrivits, hade emellertid
denna föreningsrörelse icke ens inom Malmöhus län, där svinavelsföreningarna
dock förekomme i större antal än inom övriga län, vunnit den utbredning,
man kunnat önska. Tvärtom kunde utskottet beträffande detta
län med bestämdhet fastslå, att i mycket stor utsträckning fortfarande
användes fargaltar av mindervärdig beskaffenhet. Såvitt det på avstånd
kunde bedömas, syntes all sannolikhet tala för, att förhållandena icke
vore bättre inom andra län.

Därest den skada, som användandet av mindervärdiga fargaltar vållade,
inskränkte sig till galtägarens egen svinskötsel, kunde knappast statliga
åtgärder ifrågasättas för rättelses vinnande, ehuruväl det allmännas intresse
även i dylika fall skadades genom den försämring av genomsnittskvaliteten
å exportvaran, dessa fargaltars avkomlingar utövade. I och med
att mindervärdiga fargaltar upplätes för betäckning av suggor tillhöriga
andra än galtägaren, inträdde uppenbarligen ett annat förhållande. Angelägenheten
av ett statligt ingripande medelst de åtgärder, som stode till

Kungl. May.ts proposition Nr 189. 7

buds, framträdde i detta fall så mycket skarpare ej blott genom den betydligt
vidgade skada, som direkt vållades, utan även därigenom, att fara
förefunnes för att nyttan av de ekonomiska uppoffringar, staten och hushållningssällskapen
förut iklätt sig till svinavelns förbättrande, till stor de!
beskures i de fall, där de icke rent av varit förgäves.

Svinavelsföreningarnas verksamhet försvårades nämligen i allra högsta
grad genom konkurrens med mindrevärdiga fargaltar, vilka av privata
fargaltshållare samvetslöst upplätes för betäckning av andra svinägare
tillhöriga suggor. Då dessa fargaltar så gott som undantagslöst vore
utan känd härstamning och även i övrigt av synnerligen dalig kvalitet
samt billiga i uppfödning, kunde de tydligen upplåtas mot lägre betä^kningsavgift
än den, svinavelsföreningarna trots det relativt kraftiga understödet
av allmänna medel måste betinga sig för sina fullgoda fargaltar.
Många suggägare fölle lätt för frestelsen att ur synnerligen kortsynt sparsamhetssynpunkt
använda sig av dylika fargaltar för betäckning av sina
suggor. Särskilt vore detta fallet, när det gällde produktion av smågrisar
för försäljning till andra personer. Suggägaren vore nämligen i detta fält
icke direkt ekonomiskt intresserad av smågrisarnas förmåga att senare så
fördelaktigt som möjligt omsätta det erhållna fodret i fläsk. På denna
svinens ärftliga egenskap utövade emellertid handjuret ett mycket betydelsefullt
inflytande. Och i stort sett kunde med bestämdhet sägas,
att avkomlingarna efter dessa billigare fargaltar vore i iråga om snabbvuxenhet
och förmåga att på lämpligt sätt ansatta iläsk av fullgod kvalitet,
sålunda lämplig exportvara, ofantligt underlägsna avkomlingarna efter
ur dessa synpunkter förädlade renrasiga fargaltar.

Med stöd av de gångna årens erfarenheter ansåge sig utskottet kunna
hävda den uppfattningen, att rättelse i nämnda missförhållande sannolikt
aldrig helt kunde nås på upplysningens väg. I den man denna väg till
äventyrs vore framkomlig vore tydligt, att ytterligare betydande summor
av allmänna medel måste offras på detta ändamål. Det kunde ifrågasättas,
huruvida direkta understöd av allmänna medel för hållandet av
goda handjur under någon länge tid borde utbetalas. Principiellt sett
syntes det egentliga ändamålet med dessa understöd böra vara att väcka
intresset för aveln av goda djur. Efterhand som detta skedde, borde de
direkta understöden till en början förminskas och sedan så småningom
helt försvinna. I varje fall kunde det svårligen anses med det allmännas
fördel förenligt att i längden uppmuntra vissa, låt vara intresserade personer
under det andra dels icke komme i åtnjutande av anslag, dels direkt
motarbetade de intressen, man avsåge att gynna. I den mån så vore
fallet, såsom beträffande svinaveln, måste det ligga i det allmännas in
tresse tillse, att andra åtgärder, som kunde tänkas leda till ett bättre resultat
av hittills nedlagda högst avsevärda kostnader, noggrant beaktades och
genomfördes.

Tiden syntes därför vara mogen att åtminstone inom vissa områden fullständiga
de åtgärder, som från det allmännas sida hittills vidtagits till
svinskötselns befrämjande, med lämpliga lagbestämmelser mot användandet
av mindervärdiga fargaltar. Beträffande hästaveln hade genom antagandet
av »lag om hingstbesiktningstvång» av den 23 december 1914 d-°n
principen fastslagits, att användandet av mindervärdiga handjur alltefter
rådande lokala förhållanden borde hindras, så snart det gällde upplåtan
det av dylika för betäckning av andra än hingstägaren tillhöriga ston.
Denna lag hade inom Malmöhus län tillämpats sedan år 1918. Kesultatet

8

Kungi. Maj:ts proposition Kr 189.

härav liade varit synnerligen gott. Den tanken låge därför nära, att till
svinavelns befrämjande lag om galtbesiktningstvång borde utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med gällande lag om hingstbesiktningstvång.
Samma motiv, som talade för införande av den senare, kunde anföras jämväl
för den förra. Förhållandet vore nämligen analogt. Inom svinaveln
liksom inom hästaveln komme all den avkomma, som föddes, till användning
antingen såsom avelsdjur eller såsom bruksdjur vare sig hos uppfödaren-ägaren
eller hos andra. I vilketdera fallet vore det av synnerligen
vikt, att den vore av bästa möjliga beskaffenhet. Beträffande svinskötseln
tillkomme dessutom det viktiga momentet, att detta vore av fundamental
betydelse ur synpunkten av jämn och god kvalitet å exportfläsket.

Förutom ur nämnda synpunkt, vilken uppenbarligen vore av stort allmänt
intresse, kunde ytterligare ett viktigt skäl för införande av galtbesiktningstvång
vara värt framhållas. Därest sådant komme till stånd,
måste nämligen antingen svinavelsföreningarnas antal och omfattning
ökas eller ock förutvarande ägare av s. k. okynnesgaltar övergå att hålla
fullgoda fargaltar. Uti vilkendera riktningen utvecklingen än komme att
gå, vore ur synpunkten av det allmännas intresse tämligen likgiltigt. I
varje fall bleve följden ett ökat intresse för hållandet av fullgoda handjur
och eu till löljd därav minskad konkurrens med svinavelslöreningarnas
fargaltar. Under sådana förhållanden kunde med all sannolikhet de kontanta
understöden för galthållningen till en början beskäras och inom kort
tid helt undvaras.

Bland de skäl, som sannolikt komme att anföras mot en dylik lagstiftning,
torde vara, att densamma utgjorde ett starkt ingrepp uti den personliga
friheten. Uppenbart vore emellertid, att lag om galtbesiktningstvång
icke kunde anses utgöra större ingrepp uti denna frihet än lagen om hingstbesiktningstvång
inom motsvarande område, därest den förra avfattades
efter samma principer som den senare.

Möjligheten att genomföra lag om galtbesiktningstvång stode tydligen
i intimt samband med tillgången på fullgoda handjur och borde därför liksom
beträffande hingstbesiktningstvånget bedömas efter rådande lokala
förhållanden. I stort sett kunde dock sägas, att utgångsläget beträffande
svinaveln vore gynnsammare i så måtto, som produktionen av rasrena
handjur dels på grund av svinens mångdubbelt större fruktsamhet dels
ock till följd av det relativt stora antal renrasiga djur, som redan nu hölles,
vore betydligt större. Inom Malmöhus län vore sålunda tillgången på
rasrena och fullgoda handjur redan nu så stor, att ur den synpunkten
intet funnes att med fog invända mot galtbesiktningstvångs införande.

Största svårigheten torde komma att möta vid besiktningens utförande,
i det denna komme att omfatta ett betydande antal djur. Dessas levnadsålder
vore vidare relativt låg. Möjligheten att på ett bekvämt och billigt
sätt ordna denna besiktning vore tydligen olika under olika förhållanden.
Utskottet ansåge sig dock böra framhålla, att besiktning av visst handjur
icke syntes behöva göras mer än en gång, därest vid första besiktningen
fordrades, att djuret uppnått sådan ålder, att dess utveckling i exteriört
avseende med viss säkerhet kunde bedömas. Härigenom inskränktes besiktningen
att omfatta endast nyanskaffade djur. Besiktningen syntes
böra utföras av varje läns premieringsnämnd för svin. Besiktningarna
borde givetvis äga rum å vissa fastställda tider och anmälan om besiktning
göras före utgången av angiven dag. Under sådana förhållanden
kunde för i samband med besiktning nödiga resor lämplig resplan uppgö -

9

Kungl. Mai :ts proposition Nr 189.

ras, varigenom onödiga resor inbesparades. Vidare kunde sammanföring
av iargaltar till vissa bestämda uppvisningsplatser under vissa förhållanden
ifrågasättas och genomföras. Även förtjänade erinras om, att automobilväsendets
utveckling i hög grad bidroge till problemets såväl förenkling
som förbilligande. Över huvud ansåge därför utskottet goda skäl föreligga
lör möjligheten att praktiskt genomföra besiktningens utförande.

Uppenbarligen måste före genomförandet av ifrågavarande lagstiitningsåtgärder
även tillses, att kontroll över utiäfdade bestämmelsers efterlevnad
bleve möjlig anordna. Beträffande denna fråga ville utskottet framhålla,
att galtbesiktningstvångets eiterlevnad tydligen komme att intressera
icke endast alla svinavelsföreningarna och dessas medlemmar utan
även andra galtägare, som hölle rasren och fullgod 1''argalt. Det kunde därför
med skäl antagas, att eventuella överträdelser inom mycket kort tid
kunde bliva beivrade.

En viktig synpunkt vore, att en tilltänkt lagstiftning icke ensidigt komme
att gynna producenterna av avelsdjur på bekostnad av övriga svinuppfödare.
Den fria konkurrensen i fråga om uppfödningen av avelssvin
vore emellertid, såsom utskottet i skrivelse av den 14 maj 1923 framhållit,
i avsevärd mån hindrad av nu gällande bestämmelser angående rätt till
riksstamboksloring. Därför kunde med skäl sägas, att det för närvarande
största hindret mot en dylik lagstiftning just restes genom ifrågavarande
bestämmelser. Då det väl emellertid svårligen kunde anses troligt, att
dessa bestämmelser icke skulle kunna ändras, så att detta hinder bortfölle,
hölle utskottet före, att nämnda förhållande likväl icke borde tillmätas avgörande
betydelse i fråga om bedömandet av lagens genomförbarhet.

Under åberopande av vad ovan anförts finge utskottet anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om införande av galtbesikningstvång
samt för dess genomförande önskvärda ändringar uti bestämmelserna för
riksstamsboksföring av avelssvin.

I den till lantbrukstyrelsen från svenska svinavelsföreningens förvaltningsutskott
inkomna framställningen anhålles jämlikt å föreningens årsmöte
den 22 mars 1923 fattat beslut, att lantbruksstyrelsen ville verka för
genomförandet av galtbesiktningstvång.

Statskonsulenten Lindahl förklarar i sitt den 22 februari 1924 till lantbruksstyrelsen
avgivna yttrande, att han visserligen hyste ej ringa betänkligheter
mot införande av galtbesiktningstvång men att han på grund av
de fördelar sådant skulle medföra ej kunde avstyrka framställningarna
därom.

I sitt yttrande av den 19 januari 1926 anför Lindahl, att han vid avgivandet
av förstnämnda utlåtande nyligen tillträtt sin befattning och ännu
ej varit i tillräcklig beröring med svinskötseln och dess utövare för att i
mera bestämd form kunna taga ställning till frågan om galtbesiktningstvångs
införande samt att han därför i berörda utlåtande endast uttalat
sig principiellt. Sedan Lindahl å tjänstens vägnar hunnit genomresa hela
landet och närmare undersökt ifrågavarande förhållanden, ansåge sig Lim
dahl böra instämma i uttalandena för en lag om galtbesiktningstvång. Lindahls
sistnämnda utlåtande innehåller i övrigt i huvudsak följande:

Lindahl, som själv vore ordförande i 6 av svinpremieringsnämnderna
inom landet, hade framställt anhållan till ordförandena i övriga 18 svinpremieringsnämnder
att uttala sig i frågan. Skrivelser hade inkommit från
ordförandena i 11 nämnder. Ordförandena i 10 nämnder hade uttalat sig

10

Kungl. Mccj:ts proposition Nr 189.

för galtbesiktningstvång, under det att en ordförande meddelat, att galtbesiktningstvång
ej vore av behovet påkallat i länet (Kronobergs), enär samtliga
iargaltar där vore besiktigade. Berörda skrivelser syntes tala för, att
missförhållanden, som endast kunde motverkas genom införande av galtbesiktningstvång,
förelåge på många håll inom landets svinskötsel.

Anmärkningsvärt vore, att man i Malmöhus län, där tillgången på goda
galtar vore riklig och insikten om betydelsen därav borde vara ganska
allmän, ansåge sig vara i beh#v av galtbesiktningstvång. Anledningen därtill
vore dock troligen den stora produktionen av fläsk för export. På
grund därav vore det av särskild betydelse för svinskötseln i länet att
uppnå en låg produktionskostnad och eu hög kvalité å fläsket.

Att man inom Kalmar län ville skydda sig mot den skada, som mindervärdiga
galtar kunde åsamka den inom stora delar av länet högt stående
svinaveln, vore ganska förståeligt för den, som på närmare håll tagit del
av förhållandena. Från bygder, där svinaveln stode på en lägre ståndpunkt,
komme lätt s. k. okynnesgaltar, som hastigt nog kunde riva ned vad
förut med hjälp av statens och hushållningssällskapens medel uppbyggts.

Svenska svinavelsföreningens framställning torde hava bestämts av den
uppfattning, som mött Lindahl, var han än fört saken på tal i bygderna,,
att det ej rådde någon tvivel om, att en lag om galtbesiktningstvång skulle
vara till stor nytta för landets svinavel.

Under sina resor såsom ordförande i svinpremeringsnämnd och inspektör
av svinpremieringen hade Lindahl av föreliggande förhållanden blivit allt
mer och mer övertygad om, att mindervärdiga s. k. okynnesgaltar i högre
grad än man kunnat tro stode hindrande i vägen för föreningsverksamhetens
goda inflytande på svinaveln. Genom dylika galtar uppehölies en
osund konkurrens med föreningsgaltar, och svinstockens kvalité försämrades.
Fn galt kunde under ett år bliva upphov till 1,000-tal avkomlingar,
varav alltid några användes till avel och återstoden utnyttjades för fläskproduktion.

Enligt Lindahls åsikt vore det visserligen långt mera tilltalande att söka
sprida goda djur genom ett lämpligt uppmuntringssystem, men de trakter,
där man ej ansåge sig mäktig att föra svinaveln framåt utan galtbesiktningstvång,
borde ej undanhållas en lag därom.

Vid bedömande av möjligheten av genomförande av galtbesiktningstvång
hade man i första hand att taga hänsyn till möjligheten för allmänheten
att skaffa tillräckligt kvalificerade galtar till rimliga priser. Lindahl
ansåge, att i detta hänseende hinder ej mötte. Vad anginge sättet
för besiktningens verkställande borde denna utföras av svinpremieringsnämnderna.
Premieringsnämnderna kunde dock ej, såsom fallet vore vid
premiering av galtar tillhöriga svinavelsföreningar, resa till varje ort, där
galt funnes, utan galtar, tillhöriga andra än avelsföreningar, borde föras
till premieringsplatser, förlagda till ort, där föreningsgalt, hölies, eller annan
lämplig plats. Ordnades besiktningen på dylikt sätt, bleve kostnaderna
därför troligen ej större än att de kunde läggas inom ramen av premieringsutgifterna
i sin helhet. Om, såsom föreslagits, medel till de ökade
utgifterna för besiktningen kunde erhållas genom reducering av premieringspriserna,
syntes kostnadsfrågan kunna lösas på ett tämligen enkelt
sätt. Ett län, som genom föreningsverksamhet och galtbesiktningstvång
sökte befordra utvecklingen av svinaveln, vore dock värt största möjliga
uppmuntran i form av anslag av statsmedel.

En lag om galtbesiktningstvång syntes böra erhålla i huvudsak samma

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr lö9.

innehåll som lagen om hingstbesiktning. Vissa detaljbestämmelser borde
doek bliva annorlunda. Sålunda borde den ålder, vid vilken galt skulle tå
börja användas lör avel, sättas till i) månader. Vid denna ålder vore galtarna
berättigade till riksstamboksiöring och hade nått den utveckling, att
deras värde i viss grad kunde bedömas. Om nämnda ålder tastställdes,
syntes tillräckligt, att varje galt endast besiktigades en gäng. Dä djurets
avelsvärde en gång konstaterats vid avelsduglig ålder, torde nämligen upprepade
besiktningar, som skulle mediöra kostnader och arbete, vara onödiga.
Bestämdes åldersgränsen lägre än 9 månader, kunde belaras, att eu
del gali ar iör tidigt bleve satta i sträng tjänstgöring samt att deras avelsdugligliet
därigenom komme att äventyras.

I övrigt ville Lindahl Iramhålla betydelsen av, att en lag om galtbesiktningstvång
ej borde få tillämpas så, att den ena eller andra av de inom
landet befintliga och iör riksstamboksiöring godkända rasernas utbredning
förhindrades.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande till eu början erinrat om av styrelsen
gjorda framställningar om införande av tjurbesiktningstvång samt
uttalat, att de skäl, som anförts till stöd iör dessa framställningar, i stort
sett även kunde åberopas för åvägabringande av galtbesiktningstvång.
Enligt lantbruksstyrelsens mening måste en lag om tjurbesiktningstvång
med hänsyn till nötboskapsavelns stora ekonomiska betydelse tillmätas
ännu större vikt än en lag om galtbesiktningstvång. Lantbruksstyrelsen
har vidare anfört följande:

De statsunderstödda åtgärderna till höjande av svinaveln hade — liksom
motsvarande åtgärder beträffande nötboskapsaveln — huvudsakligen
haft till syfte, dels att främja premieringsväsendet i samband med stamboksföring,
dels ock att understödja svinavelsiöreningarna. Emellertid
hade ifrågavarande åtgärder, ehuru tvivelsutan av genomgripande bety
delse lör näringens höjande, dock icke tillfullo motsvarat förväntningarna.
Förnämsta orsaken härtill syntes hava varit, att mindervärdiga galtar
inom vissa trakter kommit till användning i vida större utsträckning än
som kunnat förväntas. Härom bure vederbörande slatskonsulents och ilera
svinpremieringsnämndsordiörandes uttalanden nogsamt vittne. Skadan
bestode härvid icke allenast däri, att eu dylik galt kunde giva upphov till
tusentals avkomlingar av i det hela mindervärdig art både för avel och
fläskproduktion, utan även på den rent iörödande inverkan en osund konkurrens
kunde utöva på föreningsverksamheten och dess goda inliytande
på svinaveln. Sålunda hade permieringsnämndsordföranden i Kalmar läns
hushållningssällskap anlört, att av 55 iöreningar, som under årens lopp bildats
inom sistnämnda sällskaps område, 13 upplösts på grund av konkurrens
genom mindervärdiga galtar, att ytterligare 7 föreningar av samma anledning
upplösts men återupptagits, ehuru med sämre djurmaterial än tidigare,
att 11 föreningars verksamhet försvårats av samma orsak, samt att
endast 24 föreningar gått helt fria från ifrågavarande konkurrens.

Behovet av skyddsåtgärder mot sålunda förelintliga missförhållanden
vore således uppenbart och ett effektivt ingripande för stärkande av avelsföreningarnas
ställning erforderligt. Två utvägar stode därvid till buds,
antingen upplysningsverksamhet i förening med större understöd än hittills
åt föreningarna eller tvingande lagbestämmelser. Det ville synas
lantbruksstyrelsen, som om den lörst antydda utvägen vore alltför osäker,
i det ätt betecknande nog kravet på åtgärder i lagstiftningsväg kommit

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

från orter, där svinaveln stode synnerligen högt och där — såsom inom
Malmöhus län — avelsmaterialet praktiskt sett kunde anses renrasigt.

En såvitt möjligt effektiv reglering syntes alltså — såsom lantbruksstyrelsen
i fråga om tjurbesiktningstvång anlört — kunna åvägabringas
endast på lagstiltningsväg genom lämpliga löreskrilter rörande obligatorisk
kontroll av de till avel använda handjurens kvaliiikationer.

En lagstiftning, varigenom besiktningstvång infördes, skulle såsom ovan
antytts bidraga till att lör ändamålet utgående allmänna medel komme
till mera effektiv nytta. Under den första tiden efter lagens ikraftträdande
skulle måhända en jämförelsevis stark efterfrågan å lämpliga avelsdjur
göra sig gällande. Lantbruksstyrelsen vore dock förvissad därom att, på
grund av svinens snabba utveckling, denna olägenhet vore av övergående
natur och dessutom i viss mån skulle neutraliseras genom iniörande av tillräcklig
övergångstid vid besiktningstvångets tillämpning i förekommande
fail. Fastmera torde dylikt besiktningstvång i längden komma att stimulera
uppfödning och omsättning av ett gott hanmaterial till fromma för
svinskötseln i dess helhet.

Nu nämnda fördelar syntes enligt lantbruksstyrelsens mening mer än
väl uppväga den inskränkning i den enskildes näringsfrihet, som skulle
kunna anföras såsom skäl mot lagbestämmelser av ifrågavarande art.
Lantbruksstyrelsen hölle före, att detta tvång icke kunde anses innebära
större intrång i näringsfriheten än andra dylika tvångsbestämmelser, som
under de senare åren tillkommit till skydd för avelsarbetet.

I anslutning till vad ovan anförts hade lantbruksstyrelsen utarbetat förslag
till lag om galtbesiktningstvång.

Lagförslaget torde endast i nedannämnda avseenden kräva närmare motivering.

I 2 § hade av skäl, som anförts av vederbörande statskonsulent, angivits
den ålder, vid vilken handjur skulle få användas för avel. Bestämmelsen
innebure, att besiktning av djuret behövde ske allenast en gång.

I 3 § hade tiden för ikraftträdande av förordnande av ifrågavarande
slag i enlighet med statskonsulentens mening föreslagits till tidigast sex
månader och senast tre år från det förordnandet utfärdades. Denna tid
syntes tillräcklig att bereda den djurägande allmänheten rådrum för anskaffande
av galtar av beskaffenhet att kunna godkännas för betäckningsändamål.

Den ifrågasatta lagen torde böra upptaga allenast de i förevarande avseende
erforderliga allmänna bestämmelserna. På Kungl. Maj:t torde böra
ankomma att i administrativ ordning utfärda de särskilda detaljbestämmelserna
i fråga om lagens verkställighet.

Vidkommande de av lagen föranledda besiktningskostnaderna hölle lantbruksstyrelsen
före, att besiktningen ofta torde kunna verkställas i samband
med premiering eller av premieringsmedel bekostad stamboksföring
I den mån så icke skulle kunna ske, torde vederbörande hushållningssällskap
och landsting ensamma böra vidkännas merutgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lantbruksstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att antaga det av lantbruksstyrelsen
utarbetade förslaget till lag om galtbesiktningstvång, vilket är av
följande lydelse:

Kungl. May.ts proposition Nr 189.
»1 §.

13

Där förhållandena inom hushållningssällskaps område sådant pakalla.
äger Konungen på framställning av hushållningssällskapet och vederbörande
landsting förordna, att galtbesiktningstvång skall inforas inom hushållningssällskapets
område eller del därav.

2 §.

Inom område, där galtbesiktningstvång införts, må galt icke vare sig
kostnadsfritt eller mot ersättning upplåtas till betäckning av hondjur, som
tillhör annan än galtens ägare, med mindre galten uppnatt nio manaders
ålder och, på sätt därom särskilt föreskrives, med hansyn till svmavelns
ståndpunkt inom orten prövats vara lämplig för betäckningsändamal.

3 §.

I förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika utsättas
viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag ej sattas
tidigare än sex månader eller senare än tre år från det förordnandet gavs.

4 §.

Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till och

med tvåhundra kronor. = j ... i

Därest någon under tid, då han är ställd under atal for sadan förseelse,
densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning därför utfardats
och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen aro stadgade.

5 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk eller i
hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom vore förseelsen begången
av honom själv.

6 $.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

7 *.

Förordnande om införande av galtbesiktningstvång skall tillika med erinran
om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag genom
vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets bekostnad införas i läns
kungörelserna och i tidning inom orten.»

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava allenast Kristianstads
läns, Älvsborgs läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avstyrkt förslaget om införande av galtbesiktningstvång.
Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
yttrar, att sällskapet ej hade något större intresse av galtbesiktningstvång.
Övriga förvaltningsutskott tillstyrka nämnda förslag eller förklara
sig ej hava något att erinra däremot. .

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap antoi i

huvudsak följande: .

Tvångsåtgärder borde ej tillgripas, förrän andra medel visat sig overK -

14

Kungl. May.ts proposition Nr 189.

samma. Det vore ingalunda säkert, att det av enskilda hållna fargaltsmaterialet
vore i så hög grad underhaltigt, att rådande missförhållanden ej
kunde avhjälpas utan tvång. Svinskötselns utveckling borde i stället lrämjas
genom upplysning om vikten av goda avelsdjur och uppmuntran åt
svinavelsiöreningarna. På grund av lantmännens eget intresse komme utvecklingen
att gå i riktning mot användandet av goda avelsdjur, särskilt
sedan genom omläggning av stamboksföringen lantmännen mera alltmänt
kunde bedriva uppfödning av avelssvin. Den klassificering av fläsket, som
skedde vid exportslakterierna, torde medverka till en sådan utveckling. De
medel, som komme att erfordras för genomförande av galtbesiktningstvång,
bleve bättre använda, om de utginge i iorm av premier eller understöd
för anskaffande och hållande av goda avelsdjur.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar, att utskottet
vore i princip mot tvångsåtgärder, och att inga skäl funnes för genomförande
i länet av galtbesiktningstväng.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar,
att genomförande av galtbesiktningstväng inom sällskapets område ej
skulle medföra några fördelar, enär galthålfarna under senare år i regel
endast köpt goda galtar, men att det däremot skulle kännas som ett tvång
och föranleda kostnader.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför såsom
skäl för sitt uttalande, att sällskapet ej hade något större intresse av
galtbesiktningstväng, då i stort sett endast goda galtar användes å orter,
där svinuppfödning bedreves i större skala.

Gotlands läns, Värmlands läns, Örebro läns, Västerbottens läns och
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse genomförande
av galtbesiktningstväng inom dessa sällskaps område ej vara
lämpligt eller av behovet påkallat. Med hänsyn därtill, att sådant behov
framdeles kunde yppas, eller till förhållandena inom andra län hava dock
nämnda förvaltningsutskott tillstyrkt genomförande av en lag om galtbesiktningstvång
eller ej framställt erinran däremot.

I vissa av övriga yttranden, som gå i tillstyrkande riktning, förordas förslaget
om galtbesiktningstvångs införande utan närmare motivering. I
många yttranden framhålles emellertid, att det förelåge ett behov av galtbesiktningstvångs
införande för att trygga de resultat, som hittills vunnits
genom det allmännas uppoffringar för svinavelns förbättrande, och för
att ytterligare höja densamma. Det vitsordas, att mindervärdiga fargaltar
användas i ej ringa utsträckning, samt att därigenom svinavelsföreningarna
utsättas för en skadlig och kännbar konkurrens och svinstammens
kvalité försämras. Dessa missförhållanden syntes ej kunna avhjälpas på
upplysningens väg utan besiktningstvång vore enda botemedlet. Vissa förvaltningsutskott
hava beträffande möjligheten för genomförande av galtbesiktningstvång
yttrat, att man ej torde behöva befara någon brist på
goda fargaltar. Ett par förvaltningsutskott uttala emellertid, att genomförandet
skulle möta svårigheter i glest bebodda trakter.

Mot detalibestämmelserna i det av lantbruksstyrelsen utarbetade lagförslaget
framställes i allmänhet ej några erinringar. Förvaltningsutskottet
i Skaraborgs läns hushållningssällskap anser dock, att det bör tillkomma
allenast hushållningssällskap att begära förordnande om lagens
tillämpning, enär landstingen ej besitta erforderlig sakkunskap. Samma
förvaltningsutskott yttrar vidare, att minimiåldern, då galt skulle få användas
till betäckning, borde sättas till 8 månader. Av förvaltningsutskot -

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

tet i Hallands läns hushållningssällskap föreslås, att förbudet mot upplåtande
av galt till betäckning utsträckes att omfatta även det fall, att galt
som äges av två eller flera personer samfällt, användes till betäckning av
hondjur, som tillhör någon av dem enskilt.

Vad angår ordningen för prövningen av galts lämplighet för betäckningsändamål,
yttrar Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
att i enlighet med lantbruksstyrelsens uttalande besiktning av galt
huvudsakligen kunde ske i samband med premiering eller av premieringsmedel
bekostad stamboksiöring. Mot lantbruksstyrelsens uttalande, att
kostnaderna för i annan ordning verkställd besiktning borde bestridas av
hushållningssällskapet eller landstinget, förklarar sig samma förvaltningsutskott
ej vilja framställa någon invändning. Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott föreslår, att prövningen av galts lämplighet
för betäckningsändamål borde för vinnande av nödig smidighet och
snabbhet kunna anförtros utom åt svinpremieringsnämnd även åt enskild
ledamot av nämnden (husdjurskonsulent). Kostnaderna för besiktning
borde, då denna skedde i samband med premiering, uppdelas mellan stats
verket och hushållningssällskapet men i andra fall helt bestridas^ av den
galtägare, som påkallat besiktningen. Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott yttrar, att besiktningen av galtar inom länet
utan olägenhet torde kunna ske i samband med premieringen och att kostnaderna
härför ej komme att ställa sig synnerligen höga, enär premiering
varje år ägde rum inom länet. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhåller såsom nödvändigt, att bestämmelserna om besiktningsförfarande
bliva sådana, att de skulle i länet kunna tillämpas
utan för stora kostnader.

Jag biträder framställningarna om införande av galtbesiktningstvång.
Av utredningen i ärendet synes framgå, att inom landet underhaltiga
galtar användas för betäckning i ganska stor utsträckning. Den skada,
som därigenom åsamkas svinaveln, är säkerligen högst betydande. Såsom
i ärendet framhållits, kan en enda galt giva upphov till tusentals avkomlingar
av i stort sett mindervärdig beskaffenhet såväl för avelsändamål
som fläskproduktion. Med hänsyn därtill att svinaveln inom landet, särskilt
i södra delen, inriktas på produktion av fläsk för export, har
det blivit av synnerlig vikt att på möjligast verksamma sätt sörja
för en jämn och god kvalité hos fläsket. Härvid måste, såsom Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller i sin ovannämnda
skrivelse, tillgången på fullgott hanmaterial träda i förgrunden.

Användandet av mindervärdiga fargaltar skadar emellertid ej blott direkt
svinaveln utan därigenom motverkas även de åtgärder, som av staten vidtagits
till svinavelns höjande. Såsom från flera håll påtalats, utövas nämligen
i många trakter av ägare till mindervärdiga galtar konkurrens med
svinavelsföreningarna, i det att sådana galtar, som äro billiga att anskaffa
och underhålla, mot lägre avgifter än föreningarnas galtar upplåtas till
betäckning av andra än ägarna tillhöriga suggor. Många svinavelsföreningar
hava på grund av dylik konkurrens haft att kämpa med stora
svårigheter, vilka jämväl vållat föreningars upphörande. Därest de upp -

Departements*
chefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

offringar, som från det allmännas sida göras för stödjande av svinavelsföreningarna,
skola leda till avsett resultat, synes därför erforderligt, att
åtgärder stå till buds till förhindrande av underhaltiga galtars användande
för avelsändamål.

Man torde knappast kunna förvänta, att rättelse i omförmälda missförhållanden
skall kunna vinnas enhart på upplysningens väg. I varje fall
komme det uppenbarligen att förflyta lång tid, innan någon mera påtaglig
bättring skulle ernås, och det skulle säkerligen bliva nödvändigt, att
staten iklädde sig avsevärt ökade uppoffringar för stödjande av svinaveln.
Möjliggörandet av besiktningstvång i fråga om galtar avsedda att upplåtas
till avelsbruk synes vara det säkraste och bästa medlet för vinnande
av rättelse uti ifrågavarande missförhållanden.

Införande av galtbesiktningstvång bör emellertid endast komma i fråga
å trakter, där de lokala förhållandena påkalla sådant. Såsom framgår av
de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna yttranden, medgiva
förhållandena i stora delar av vårt land ej genomförandet av en sådan
åtgärd. Å andra sidan bör denna omständighet ej utgöra hinder för att galtbesiktningstvång
kommer till tillämpning å trakter, där så tinnes lämpligt
och önskvärt. Därest införandet av galtbesiktningstvång, i likhet med vad
fallet är beträffande hingstbesiktningstvång, göres beroende av framställning
från hushållningssällskap och landsting, synes tillfyllestgörande garanti
föreligga för, att nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.
Liksom i fråga om hingstbesiktningstvång bör bestämmanderätten i ifrågavarande
hänseende förbehållas Kungl. Maj:t.

Mot bestämmelser av nu ifrågasatt innebörd har anmärkts, att desamma
skulle föranleda ett viss intrång å den enskildes näringsfrihet. Häremot
må framhållas, att stadgandenas syftemål skulle vara att tillgodose ett
allmänt intresse av mycket stor betydelse och att avsevärda fördelar torde
vinnas genom dylika bestämmelser. Erinras må även att, då för bestämmelsernas
tillämpning skulle fordras beslut av landsting och hushållningssällskap,
galtbesiktningstvång allenast torde komma att införas å trakter,
där det uppbäres av den allmänna meningen. Jag får vidare hänvisa
därtill, att i fråga om hästaveln motsvarande tvång redan är infört genom
lagen om hingstbesiktningstvång.

I anslutning till vad ovan anförts har jag inom jordbruksdepartementet
låtit utarbeta ett förslag till lag om galtbesiktningstvång, vilket
i huvudsak överensstämmer med det av lantbruksstyrelsen upprättade lagförslaget
samt lagen om hingstbesiktningstvång. Berörda förslag torde
allenast i nedan angivna avseenden kräva närmare motivering.

Därest, sedan jämlikt 1 § förordnande meddelats om galtbesiktningstvångs
införande inom visst område, ändrade förhållanden skulle inträda,
så att besiktningstvångets bibehållande inom området icke längre vore betingat
av omständigheterna, äger givetvis Kungl. Maj:t att efter fram -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 189. 17

ställning från vederbörande förordna om besiktningstvångets upphörande
helt eller delvis.

I anledning av anmärkning från Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott mot 2 § i det av lantbruksstyrelsen upprättade förslaget
har i samma paragraf i föreliggande förslag — i likhet med vad
som i motsvarande hänseende gäller enligt lagen om hingstbesiktningstvång
— införts bestämmelse om att galt, som äges av två eller flera personer
samfällt, icke må, därest ej angivna förutsättningar föreligga, användas
till betäckning av hondjur, som tillhöra någon av dessa personer enskilt.
Sagda bestämmelse synes erforderlig för att förhindra, att flera personer
inom samma trakt söka genom sammanslutning kringgå lagen.

I enlighet med lantbruksstyrelsens förslag har den ålder, vid vilken
galt må börja användas för avel, satts till nio månader. Har galt vid
denna ålder en gång prövats vara lämplig för betäckningsändamål, synes
sedermera ytterligare besiktningar ej vara erforderliga.

Vid bedömande av, huruvida galt må anses lämplig för betäckningsändamål,
skall enligt föreskrift i 2 § hänsyn tagas till svinavelns ståndpunkt
inom orten. Denna bestämmelse innebär, att ej allenast premieringsbara
galtar kunna godkännas för avel utan med hänsyn till lokala
förhållanden även galtar, som beträffande ras och härstamning ej uppfylla
fordringarna för premiering men dock kunna anses för ändamålet användbara.
Särskilt under första tiden av lagens tillämpning torde bliva nödvändigt,
att å vissa orter kraven på galts godkännande ej ställas alltför
höga. I den mån svinaveln utvecklas och tillgången på goda galtar ökas.
vilket torde bliva en följd av lagens genomförande, synas dock fordringarna
kunna skärpas. Aled hänsyn till olikheterna i svinavelns tillstånd
och förhållandena i övrigt inom skilda delar av landet torde godkännandet
av galt för avel böra begränsas att avse galtens användning inom visst
område.

Vid utarbetandet av de närmare bestämmelser angående prövningen
av galts lämplighet för betäckningsändamål, som enligt 2 § skola utfärdas
av Kungl. Alaj:t, lära nyss angivna synpunkter bliva beaktade. I berörda
bestämmelser böra jämväl upptagas stadganden angående vem det bör tillkomma
att besiktiga och godkänna galt för betäckning och andra erforderliga
detaljföreskrifter. Vad angår frågan, i vilken ordning tillstånd till
galts användning för avel må meddelas, bör givetvis premieringsnämnd
äga befogenhet att meddela dylikt tillstånd. Prövning av galts lämplighet
för avel torde kunna företagas i samband med premiering av svin. Emellertid
synes, på sätt framhållits i yttranden av vissa hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vara erforderligt, att godkännande även må kunna
lämnas under mera enkla och smidiga former. Behörighet att meddela
dylikt godkännande synes därför lämpligen böra tillkomma jämväl ordförande
i premieringsnämnd ensam och av hushållningssällskapet anställd
husdjurskonsulent, som är ledamot av premieringsnämnden.

'' Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 158 häft. (Nr 189.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 189.

Några särskilda kostnader för besiktning av galt torde, i den mån godkännande
sker i samband med premiering, ej behöva uppkomma. Kostnaderna
för besiktning, som ej företages i samband med annan åtgärd
för svinavelns befrämjande, synas icke böra bestridas av statsmedel. I anslutning
till lantbruksstyrelsens förslag, som därutinnan mött gensaga
allenast från ett förvaltningsutskott, synes lämpligt, att vederbörande hushållningssällskap
eller landsting eller dessa korporationer i förening åtaga
sig dylika kostnader. Sådant åtagande synes böra föreligga, innan framställning
hos Kungl. Maj:t göres om införande av galtbesiktningstvång.
Därest besiktningarna ordnas på ett planmässigt sätt, torde hushållningssällskapens
och landstingens utgifter för ändamålet ej komma att uppgå
till några mera avsevärda belopp.

Med anledning av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts
hemställan om ändring i gällande bestämmelser rörande stamboksföring
av svin vill jag nämna, att frågan om ändring i dessa bestämmelser,
varom jämväl 1927 års riksdag gjort framställning (skr. nr 128), upptages
i ovannämnda av lantbruksstyrelsen framlagda förslag till ändrade
bestämmelser rörande svinpremieringen, vilket ärende för närvarande är
beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Departementschefen uppläser härefter ovan omförmälda, inom jordbruksdepartementet
upprättade förslag till lag om galtbesiktningstvång samt
hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.