Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
1
Nr 183.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 9 mars 1928.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen.
§ 3. Riksdagsmännen utses till båda kamrarna genom val för viss tid; dock
äger Konungen, innan den tid tilländagått, att, med iakttagande av vad här
nedan ävensom i 5 § stadgas, förordna om nya val i hela riket till båda kamrarna
eller den ena av dem.
Förordnande om nya val till första kammaren må icke utfärdas i annat fall
än då ett av Konungen väckt förslag, som genom kammarens avslag förfallit,
sedermera med enahanda utgång av honom förelagts kamrarna vid första riksdagen
efter nästa allmänna val till andra kammaren eller, i fall som avses i
17 § 1 mom., vid första lagtima riksdagen efter valet; skolande förordnandet
om nya val vara givet inom fyra månader.
§ 9. Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och kvinnor,
som uppnått trettiofem års ålder samt äro i kommunernas allmänna angelägenheter
röstberättigade. Kommer riksdagsman, efter det han vald blivit, i den
ställning, att han ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder
han sin befattning.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 154 haft. (Nr 183.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Reformfrågans
begränsning.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 192S.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löpgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén anför:
»Första kammaren har fått sin nuvarande struktur genom författningsrevisionen
1918—21, varvid den graderade kommunala röstskalan, som tidigare
i väsentlig mån bidragit att giva kammaren dess prägel, avskaffades och kammaren
kom att vila på den allmänna och lika rösträttens grund.
önskemål beträffande en ytterligare reformering av kammaren ha emellertid
sedan dess redan vid åtskilliga tillfällen framförts såväl inom som utom
riksdagen. Därvid har man dels påyrkat avskaffandet av gällande bestämmelser
om valbarhetscensus, vilka ansetts icke harmoniera med kammarens
i övrigt demokratiska karaktär, dels uttalat sig för varjehanda åtgärder i syfte
att göra kammaren bättre skickad för sin speciella uppgift i författningslivet.
Den 29 oktober 1926 uppdrog Kungl. Maj:t åt redaktören Mauritz Hellberg,
ledamöterna av riksdagens andra kammare G. A. Björkman och Henning Leo,
ledamoten av första kammaren Petrus Nilsson samt professorn Sigfrid Wallengren
att i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning
och avgiva förslag rörande ändrade grunder för val och valbarhet
till riksdagens första kammare ävensom, i enlighet med närmare bestämmande
av chefen för justitiedepartementet, i de övriga frågor, vilka i sådant sammanhang
borde komma under övervägande. Dessa ’1926 års förstakammarsakkunniga’,
av vilka emellertid professorn Wallengren, som avlidit, den 2
augusti 1927 ersatts med professorn Axel Brusewitz, ha den 15 sistlidne december
avlämnat sin utredning.
De sakkunniga ha fattat sitt uppdrag såsom begränsat till frågan om första
kammarens sammansättning och ställning i och för sig betraktad och sålunda
icke ingått på spörsmålet om kamrarnas inbördes förhållande, vilket förutsatts
skola förbli orubbat. Aven jag anser, att sistnämnda spörsmål helt bör
lämnas å sido och den reformering av kammaren, som kan ifrågakomma, begränsas
’inom ramen av vårt nuvarande tvåkammarsystems allmänna principer’.
I överensstämmelse härmed har jag, i likhet med de sakkunniga, icke till
övervägande upptagit frågan om en omläggning av själva den grund, varpå
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
3
kammaren för närvarande är byggd, särskilt om dess baserande på intresseeller
klassrepresentationsidén. Hur intresseväckande sistnämnda reformspörsmål
än är, och vilka skäl som än kunna anföras till förmån för ett dylikt valsystem,
är det dock uppenbart, att dess genomförande för första kammarens del
icke blott skulle innebära ett avsteg från själva ’den princip, varpå hela
vårt representationssystem är uppbyggt’, de samfällda valens princip, utan
med säkerhet komme att anses påkalla rubbning även av en annan bland vårt
riksdagsskicks grundvalar, nämligen principen om kamrarnas inbördes likställdhet.
Jag åberopar i detta hänseende vad de sakkunniga anfört å sid. 8 ff.
När det nu gäller att taga ställning till förstakammarfrågan, sådan denna Första
på nyss angivet sätt begränsats, och fälla ett riktigt omdöme om de framställda kammarens
• X1 TDjyii it
förslagen till kammarens reformering, måste man först göra klart för sig,
vad som skulle vinnas genom de åsyftade reformerna, m. a. o. huruvida kammaren,
sådan den nu är, verkligen svarar mot sin uppgift, och, om detta befinnes
icke vara fallet, på vilka vägar och genom vilka medel en reformering
bör sökas genomförd.
När Louis De Geer gick att framlägga det förslag till representationsreform,
som sedan blev vår nu gällande riksdagsordning, tog han till utgångspunkt
den grundsatsen, ’att en nationalrepresentations nödvändigaste egenskap är att
vara ett sant uttryck av tänkesättet hos majoriteten av den politiskt tänkande
delen av nationen, men att detta tänkesätt, med alla sina växlingar, icke bör
ha makt att göra sig gällande, förrän visshet vunnits, att det utgör majoritet
tens överlagda och varaktiga tanke, samt att en lagstiftande församling, liksom
varje annan mänsklig makt, behöver vid sin sida en jämlike, för att icke,
förr eller senare, urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet
framför sanningens och rättvisans’. Från denna synpunkt fann han det riktigast
att, ’i likhet med vad som allmännast anses vara lämpligt, fördela representationen
i två kamrar, på ett sätt, som på samma gång förekommer förhastade
beslut och tryggar det beståendes rätt’. Hans avsikt var att ’i den
ena kammaren inlägga en motvikt emot begäret efter alltför hastiga förändringar’.
Denna syn på första kammarens uppgift har enligt min uppfattning
alltjämt sitt fulla berättigande. För att citera ett yttrande i en till de sakkunnigas
utredning fogad reservation, skall, medan andra kammaren ’giver
uttryck åt initiativet och företrädesvis för fram den ögonblickliga, till en viss
tidpunkt koncentrerade folkstämningens krav’, första kammaren stå ''såsom en
modererande faktor vid medkammarens sida med uppgift att se till, att ändringar
i det bestående genomföras först då de överensstämma med en varaktig
folkmening’, den skall representera ’det mognade omdömet’, ’den lugna besinningen’,
den skall framför allt företräda ’den sida av den allmänna opinionen,
som yttrar sig i kritiskt prövande eftertanke’. Första kammaren skall sörja
för kontinuiteten i utvecklingen och vaka över att bestående värden icke förhastat
eller onödigtvis tillspillogivas.
För att sätta kammaren i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla denna Garantier
konserverande uppgift kan man dels förläna kammaren såsom sådan en större f0r ftppgiflens
fyllande.
4
Kvngl. Maj:,ts proposition nr 183.
Kammarens
stabilitet
stabilitet än medkammaren, dels sörja för att den blir sammansatt på ett sätt,
som låter förmoda, att de angivna synpunkterna tillbörligen beaktas av dess
ledamöter.
Stabiliteten hos kammaren sökte De Geer uppnå dels genom den längre valperioden,
dels genom kammarens förnyelse, icke på en gång, utan successivt.
Dessa stabiliserande faktorer har riksdagsordningen alltjämt bibehållit, om
än valperioden förkortats från 9 till 8 år och den proportionella metodens införande
fört med sig, att man måst övergiva det gamla tillvägagångssättet för
åstadkommande av den successiva förnyelsen, som bestod däri, att mandattiden
för varje ledig plats räknades från valtillfället och 9 år framåt, och i stället
låta ett större antal platser besättas samtidigt, dock så att 8 år skulle erfordras
för hela kammarens förnyelse.
Garantier för det mognade omdömet, den prövande och sovrande kritiken samt
tillbörlig hänsyn för det bestående hos första kammarens ledamöter sökte man
ursprungligen och söker man allt fortfarande dels i de för första kammaren
gällande särskilda valbarhetsvillkoren, dels i de indirekta valen med •— numera
huvudsakligen, tidigare uteslutande — kommunala representationer som valkollegier.
För valbarhet fordras nu som förr dels en viss högre ålder, dels en viss
census. Kravet på uppnådda 35 år kvarstår oförändrat. Censusbestämmelsen
har däremot undergått en icke oväsentlig förändring, i det att valbarheten,
som ursprungligen varit bunden vid det alternativa villkoret att antingen äga
fast egendom till ett taxeringsvärde av 80,000 kronor eller skatta för en inkomst
av 4,000 kronor, numera inträder redan vid 50,000 kronor resp. 3,000
kronor, en sänkning som i betraktande av penningevärdets fall blir mycket
betydande. Det indirekta censusvillkor, som låg i stadgandet, att ledamöter
av första kammaren ej skulle äga åtnjuta arvode, har ävenledes bortfallit.
Yad valkollegierna angår, ha dessa på flera sätt reformerats. Att den graderade
röstskalan ersatts med den allmänna och lika rösträtten, har redan
antytts. För de städer, som icke deltaga i landsting, fungera icke längre stadsfullmäktige,
utan särskilt utsedda elektorer som valmän. Valförsamlingarna
utgöras av de till valkretsen hörande landstingsmännen och elektorerna. Valkretsarna
bildas av ett eller flera landstingsområden med därinom belägna städer,
som ej deltaga i landsting. Slutligen har valrätts- och valbarhetsåldern
vid val av landstingsmän och elektorer höjts till 27 år.
Om man nu till en början tillser, huruvida kravet på stabilitet hos kammaren
i dess helhet kan sägas vara behörigen tillgodosett genom nu gällande
grundlagsbestämmelser, så torde man, i anslutning till en vid utredningen
fogad reservation, kunna säga, att de i sin nuvarande avfattning icke giva
skäl för några befogade ändringskrav. ’Den längre mandattiden, dubbelt
längre än den, som är fastställd för andra kammaren, och den successiva
förnyelsen med ungefär Va av medlemstalet varje år, vilken är mera jämnt fortgående
och fördelad än för någon annan senat, kunna i det avseendet anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
5
fylla alla rimliga anspråk, och någon anordning därutöver, verkande i samma
syfte, torde fördenskull vara överflödig. Få blott de angivna bestämmelserna
ostört utöva sin verkan, så är genom dem sörjt för den erforderliga kontinuiteten
i första kammarens sammansättning.’
Det finns emellertid ett grundlagsenligt medel att motverka den önskvärda
och av författningen åsyftade stabiliteten hos kammaren, nämligen den befogenhet
att förordna om nya val, som är Kungl. Maj:t tillerkänd i lika mån
beträffande första som andra kammaren. Härigenom förkortas nämligen mandattiden
och kommer kammaren att förnyas på en gång i stället, för successivt.
Användes medlet utan alltför långa mellanrum, är i själva verket kammarens
stabilitet i fara. Vill man undvika denna fara, blir det därför nödvändigt
att taga i övervägapde, huruvida icke det kungliga upplösningsprerogativet
bör, vad första kammaren angår, avskaffas eller åtminstone på ett
eller annat sätt inskränkas.
De sakkunniga ha också haft denna fråga under behandling. En av dem,
numera avlidne professorn Sigfrid Wallengren, har för de sakkunnigas räkning
författat en framställning angående upplösningsinstitutets tillämplighet
på första kammaren i demokratiska tvåkammarsystem och därvid även behandlat
hithörande spörsmål med hänsyn till svenska förhållanden. Jag återkommer
framdeles till denna framställning.
De sakkunnigas majoritet anser sig till en början kunna konstatera, att någon
starkare opinion för en ändring av gällande bestämmelser för upplösningsinstitutets
användande i avseende på första kammaren icke gjort sig gällande
i vårt land’. Detta skulle då ha sin grund dels i svårigheten att på lämpligt
sätt begränsa upplösningsrätten, dels också i klen hos oss vunna erfarenheten,
som icke kan sägas giva vid handen, att en ändring i gällande bestämmelser
för upplösningsinstitutets användning kan anses påkallad''. I sistnämnda
avseende erinras det om ’att någon upplösning av första kammaren
sedan den i samband med författningsrevisionen förutsatta, år 1921 företagna
upplösningen icke förekommit’, och detta ehuru de skiftande politiska förhållandena
under denna tid torde ha företett situationer, där eu regering kunde
haft anledning överväga, huruvida en upplösning av första kammaren bort
ske. Praktiskt taget hade intet missbruk eller på senare tid överhuvud bruk
av upplösningsrätten kunnat påvisas, och någon anledning att för framtiden
befara en annan utveckling i detta avseende kunde icke anses föreligga. Några
’ofta återkommande hetsiga konflikter mellan de bägge på demokratisk grund
valda kamrarna’ vore med vårt folks allmänna läggning icke att frukta, sa
mycket mindre som vissa för vår författning säregna institutioner, särskilt
ärendenas beredning i gemensamma utskott och vissa frågors avgörande genom
gemensam votering, vore ägnade att förebygga djupgående konflikter. Den
omständigheten, att val till andra kammaren och valen till första kammarens
valkollegier (val av landstingsmän och elektorer) följa efter varandra med
allenast två års mellanrum, medförde också möjlighet att även utan upplösning
erhålla uttalande av väljarna i en uppkommen tvistefråga. De sakkunnigas
majoritet ha på dessa och vissa andra i utredningen anförda skäl fun
-
Begrätisnituj
av upplösningsräUen.
De sakkunnigas
majoritet.
Hrr Hellberg
och Brusewitz.
Professor
Wallengrens
utredning.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
nit sig icke böra förorda några förändringar med hänsyn till upplösningsprerogativet.
Två av de sakkunniga, herrar Hellberg och Brusewitz, ha emellertid haft
en från majoritetens avvikande uppfattning på denna punkt och i särskilt yttrande
sökt motbevisa majoriteten.
^''Det är visserligen, sant’, framhålla de, ’att hittills inga missbruk kunna
påvisas. Men då det i ett fall som detta framför allt gäller att skapa en ordning,
som är ägnad att förekomma eventuella missbruk, och då faran av sådana
svårligen låter sig förnekas, synes det icke vara nödvändigt att först
avvakta en utveckling, som för med sig ett alltför flitigt., d. v. s. mer eller
mindre olämpligt bruk av upplösningsinstitutet, innan lagstiftningsåtgärder
mot ett sådant olämpligt bruk tillgripas. Vill man icke en utveckling av nyssberörda
slag, synes det välbetänkt att i tid söka. förekomma den. Det må i
detta samband, såsom bevis för att här uttalade farhågor icke äro enbart
av teoretisk art, erinras att redan vid ett par tillfällen diskuterats, huruvida
icke upplösningsrätten borde användas. Ändock var vid intet av dessa tillfällen
partilägret sådant, att utsikter förefunnos för regeringen att erhålla
majoritet i första kammaren, ej ens gemensam voteringsmajoritet. Vad man
kunde vinna var endast en viss ökning av regeringspartiets numerär. Det torde
ej få betraktas såsom obefogat att av sådana tillbud som dessa, låt vara att
de icke ledde till handling,, hämta en viss varning. Skulle det en gång hända,
att ett parti, som kommit i regeringsställning, begagnade sig av upplösningsrätten
utan annat egentligt ändamål än att så fort som möjligt taga hem en
lika lättillgänglig som lättberäknelig mandatvinst, så kunde följderna av ett
sådant steg bli nog så vådliga. Osannolikt är icke, att ett annat parti, som
senare komme i samma ställning, av det givna »prejudikatet» toge sig anledning
att även för sin del i liknande vinstsyfte utnyttja upplösningsprerogativet.
Hur det under sådana förhållanden skulle gå med första kammarens kontinuitetsbevarande
karaktär är lätt att inse.’
Professor Wallengren fäster i sin utredning uppmärksamheten på vissa
framför allt i första kammarens organisation liggande omständigheter, som
tala till förmån för en begränsning av upplösningsrätten beträffande denna
kammare. Han framhåller, att så som kammaren var organiserad 1866—
1909, kunde det sägas vara tämligen likgiltigt, huruvida den kunde upplösas
eller icke. I den mån den valrätt, varpå kammaren uppbygges, blir mera likartad
med andra kammarens valbasis och dess valmanskår alltså blir mera
känslig för opinionsväxlingar, tilldrager sig däremot spörsmålet om första
kammarens upplösbarhet större uppmärksamhet, då ju vid en konflikt mellan
kamrarna utsikten att genom upplösning omvandla första kammaren till överensstämmelse
med medkammaren blir större. Detta i förening med den omständigheten,
att resultatet av en upplösning och de därpå följande nya valen,
vilka ju ligga i händerna på fast avgränsade medborgargrupper med en fullt
klar partifördelning, kan med ganska stor säkerhet på förhand beräknas, synes
kunna innesluta en viss fara för att en regering, i avsikt att öka sin röststyrka
inom riksdagen, begagnar upplösningsprerogativet på ett sätt, som äventyrar
första kammarens karaktär och därmed en av de bärande principerna
i vårt riksdagsskick. Fråga blir då, huruvida eu begränsning av upplösningsrätten
med hänsyn till första kammaren är att anse som ett onödigt och olämpligt
skärpande av den visserligen av författningen själv organiserade friktio
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 7
nen mellan kamrarna eller måhända snarare bör betraktas som på en gång
en nödig och nyttig säkerhetsåtgärd till tvåkammarsystemets skydd och en
sådan inskränkning i en parlamentarisk regeringsmakt, som icke kan sägas
mera än tillbörligt beskära dess rörelsefrihet. Härom yttrar W allengren följande.
’Rent teoretiskt taget torde kunna påstås, att oupplösligheten väl kan harmoniera
med även ett demokratiskt tvåkammarsystems intentioner, den roll, det
vill uppdraga åt första kammaren, och den organisation, som därför givits åt
denna. Första kammaren skall såsom exponent för den lugnare, mera eftertänksamma
folkopinionen tjänstgöra som en modererande regulator på andra
kammarens aktivitet, skall »hålla igen», när den finner dennas lagstiftningsiver
taga sig för brådstörtade uttryck. Men syftet med denna bromsning är icke
att förhindra »folkviljan» att omsider göra sig gällande, endast att tillse,
att representationens beslut bliva uttryck, icke för en ögonblicksstämning eller
en svag opinion, utan för en varaktig och utbredd folkmening. För att göra
första kammaren lämpad att fullgöra denna uppgift har grundlagen givit den
en organisation, som skulle garantera förefintligheten hos densamma av mera
lugn och självständighet gentemot de dagspolitiska strömningarna. I förevarande
sammanhang knyter sig intresset i främsta rummet till dem bland de
hitåt syftande organisationsmomenten, som avse tiden för vilken första kammaren
väljes. Förstakammarledamöternas valperiod är i regel längre än andrakammarledamöternas
— hos oss 8 år gentemot 4 — och därtill kommer, att,
medan andra kammaren för varje gång förnyas genom totala omval, första
kammaren successivt nyrekryteras (hos oss med ungefär en åttondel varje
år). Första kammaren undandrages härigenom i sin helhet från mer eller
mindre passionerade valstrider. Kammarens oupplöslighet framstår nu som ett
ganska naturligt supplement till ifrågavarande bestämmelser. Först en sådan
beskärning av regeringens befogenheter med avseende på riksdagens sammansättning
giver säker garanti för att stadgandena om den längre valperioden och
den successiva rekryteringen verkligen komma att bliva effektiva — och detta
även i en sådan politisk situation, i vilken det eljest skulle befinnas lägligt
för en regering att för dess dagspolitiska syftens skull annullera dem.
Hos oss inträder, såsom nämnt, denna risk för att den längre valperioden
och den successiva rekryteringen momentant skola sättas ur spel i det fall, att
de prdinarie, totala landstingsvalen (jämte elektorsvalen) lämnat sådant resultat,
att den sittande regeringen kan räkna ut, att en upplösning skulle medföra
en avsevärd vinst för densamma, t. ex. säker majoritet i de gemensamma
voteringarna eller än mera. Frestelsen ligger, såsom ovan antytts, nära att
i strid med idén om första kammarens kontinuerliga karaktär genom en upplösning
anpassa den efter ögonblicket.’
Vad sålunda av såväl reservanterna som Wallengren anförts finner jag synnerligen
beaktansvärt, och tvekar icke att förorda en sådan ändring i gällande
grundlagsbestämmelser angående Kungl. Maj :ts rätt att förordna om nya val
till riksdagens kamrar, att den nu förefintliga fria upplösningsrätten upphäves,
vad första kammaren angår.
Hur långt man därvid bör gå, och på vad sätt en begränsning av upplösningsrätten
bör åvägabringas, därom kunna emellertid meningarna vara delade, liksom
man också i främmande staters författningar gått fram på skilda vägar
för spörsmålets lösning. Jag hänvisar härutinnan till professor VTallengrens
förut omnämnda framställning.
Departe
mentschefen.
Olika sätt
att begränsa
npplosningsrätten.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Andra
kammarens
samtycke.
Upplösning
endast i samband
med
landstingsval.
Till en början torde man kunna alldeles bortse från den lösningen av frågan,
som skulle bestå i ett fullständigt borteliminerande av upplösningsrätten. Såsom
de sakkunnigas majoritet framhålla (s. 50), skulle detta innebära ’ett
krav, som icke med någon utsikt till framgång kan göras gällande’. De förut
nämnda reservanterna betona också med rätta (s. 112), att det man skall söka
förhindra icke är ’det ändamålsenliga bruket, men väl det lättvindiga missbruket
i partimatematikens tjänst’. I professor Wallengrens redogörelse för
upplösningsinstitutet i främmande författningar påpekas också, att en absolut
oupplöslighet icke någonstädes i demokratiska författningar blivit genomförd
— bortsett från Frankrike och vissa australiska stater, där dock motiveringen
varit något annorlunda nyanserad.
Spörsmålet blir då: under vilka förutsättningar skall första kammaren kunna
upplösas?
Olika möjligheter äro här tänkbara och ha även av de sakkunniga diskuterats.
Ett förslag går ut på att upplösning av första kammaren skulle vara
beroende av att andra kammaren med viss kvalificerad majoritet, 2U, 3A, 3/r,
e. d., lämnat sitt samtycke därtill. Mot detta lösningsförslag göras emellertid
i professor Wallengrens utredning följande, såsom det vill synas välgrundade
invändningar. ''För första kammarens egen maktställning’, heter det, ’kan
det knappast förväntas bliva gynnsamt, att andra kammaren skulle framträda
såsom medbestämmande i fråga om den förstas upplösning: den sittande förstakammarmajoriteten
skulle i viss mån bliva till sitt fortbestånd beroende av
den visserligen kvalificerade andrakammarmajoritetens goda vilja. Andra kammarens
maktställning på denna punkt kan också tänkas vid sina tillfällen te
sig som ett politiskt orosmoment, i det att försöken att i en given situation
åstadkomma nödig majoritet för bifall till upplösningen verka irriterande.
Såsom en formell vansklighet kan framhållas nödvändigheten, då regeringen
vill företaga upplösning av första kammaren, innan riksdagen är samlad, att
sammankalla densamma allenast i syfte att erhålla andra kammarens bifall.»
Därtill skulle även med den ifrågavarande anordningen en viss risk förefinnas
för »upplösningsrättens utnyttjande till neutraliserande av den längre valperiodens
och den successiva rekryteringens verkan’.
En annan föreslagen lösning går ut på, att förstakammarupplösning endast
skulle få äga rum i samband med de vart fjärde år återkommande totala landstings-
och elektorsvalen. Regeringen skulle vara skyldig att förordna om
upplösning före datum för dessa val och alltså innan deras resultat förelåge.
Härigenom skulle visserligen å ena sidan, såsom de sakkunniga framhålla, förstakammarupplösning
komma på samma plan som andrakammarupplösning, i
det att resultatet lika litet i det ena som i det andra fallet kunde på förhand
beräknas. Mot en sådan anordning göres dock å andra sidan med rätta den
anmärkningen, ’att den skulle komma att verka stimulerande till förstakammarupplösning
vart fjärde år’, samt ’att upplösningens periodiska bundenhet
skulle komma att verka ojämnt, så till vida som dess utövning bleve ett slags
privilegium för de regeringar, som sutte vid makten vid tiden för landstings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
9
och elektorsvalen’. Anmärkta olägenhet kunde man visserligen undgå genom
att tillerkänna Kungl. Maj :t befogenhet att förordna om nya val av landstingsmän
och elektorer, varvid förstakammarupplösning ej behövde bindas till någon
bestämd tid. En sådan befogenhet skulle emellertid, vad landstingen angår,
uppväcka mycket allvarliga betänkligheter, då landstingsmannavalen därigenom
komme att på ett allt annat än önskvärt sätt röna inflytande av speciella
politiska frågor och landstingen att förlora just den karaktär av för kommunala
uppgifter valda församlingar, vilken utgjort deras kanske bästa förutsättning
som väl kvalificerade förstakammarväljare. Dessutom skulle ju, därigenom
att upplösningen komme att drabba även valförsamlingarna, kontinuiteten
hos första kammaren bli ännu allvarligare hotad än med den nuvarande
anordningen.
Slutligen gå en del förslag ut på att låta upplösningsrätten grundas på
ett bestående motsatsförhållande mellan kamrarna, framträdande i itererade
beslutskonflikter, en anordning, som icke är ovanlig i utländska tvåkammarsystem.
Variationer kunna naturligtvis här tänkas. Man kan fordra, att
motsatsförhållandet skall vara mer eller mindre tydligt uttalat. I Danmark
har man sålunda gjort första kammaren (landstinget) principiellt oupplöslig,
men medgivit upplösning för det fall att ett av folketinget antaget förslag av
landstinget förkastats och därefter gjorda sammanjämkningsförsök misslyckats
samt frågan sedan med enahanda utgång upptagits vid lagtima riksdag
efter nästa ordinarie val till folketinget. I det av herrar Hellberg och Brusewitz
avgivna särskilda yttrandet förordas en upplösningsrätt på vida lindrigare
villkor: upplösning av första kammaren skulle kunna inom viss bestämd
tid (t. ex. tre månader) påbjudas under förutsättning att denna kammare motsatt
sig ett regeringsförslag, som andra kammaren två gånger å rad, med eller
utan mellanliggande nyval — även två år i följd —• i oförändrad form antagit.
Ett annat förslag, som även diskuterats av de sakkunniga, vill jämte beslutsiterationen
kräva viss kvalificerad majoritet i andra kammaren — vid
båda tillfällena — exempelvis så, att antalet röster för förslaget i båda kamrarna
sammanlagda överstege den sammanlagda motståndsminoriteten med en
viss procent av samtliga avgivna röster. Sättes denna procent tämligen hög,
föreligger presumtion för att majoriteten i andra kammaren tillsammans med
minoriteten i den första avspeglar en så pass utpräglad folkmening, att ett försök
att omvandla första kammarens sammansättning till överensstämmelse med
denna är motiverat.
När det gäller att taga ställning till de olika sätten att begränsa upplösningsrätten,
framträda olika intressen och synpunkter med krav på tillgodoseende
eller beaktande. Syftet bör vara att värna om första kammarens stabilitet,
utan att dock dess auktoritet lider skada, utan att det politiska lugnet
äventyras, och utan att stagnation i det politiska livet behöver befaras. Man
får ej göra upplösningsprerogativet så lättillgängligt, att det erbjuder sig som
ett lämpligt medel att utnyttja en mera tillfällig politisk situation, men å andra
sidan ej i sådan grad försvåra upplösningen, att kammaren blir ett hinder
för även den lugna utvecklingen och för det goda samarbetet inom riksdagen.
Upplösning
vid itererad
beslulskonflikt
mellan
kamrarna.
Ledande
synpunkter.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Ej heller får åt de bestämmelser, som skola reglera upplösningsinstitutet, givas
ett sådant innehåll, att första kammaren därigenom påtryckes något slags
mindervärdighetsprägel. ''Det kan’, framhåller Wallengren, ’givas kritiska lägen,
då även den relativa oupplösligheten i fråga om första kammaren kan
komma att framträda som ett beklagligt hinder för en välbehövlig politisk avspänning.
Det kan vidare från folksuveränitetssynpunkt synas tillbörligt, att,
om hos oss andrakammarvalen gått mot förstakammarmajoriteten och därefter
landstingsmannavalen utfallit åt samma håll, detta dubbla, på två olika sätt
åvägabragta utslag av folkviljan får påverka även första kammarens sammansättning,
om så kan befinnas nödigt.’
h ^ELeUbeV s Anlägger man nu dessa synpunkter på de olika lösningsförslagen, så synes
och Brnse- det av kommittéreservanterna förordade — upplösning skulle få äga rum, då
witz’ förslag, första kammaren motsatt sig ett regeringsförslag, som andra kammaren två
gånger å rad, med eller utan mellanliggande nyval, i oförändrad form antagit
— närmast böra sägas innebära för lindriga villkor. Wallengrens yttrande (s.
141), att den relativa oupplösligheten ej får göras ’allt för tunn till sitt innehåll’,
om den skall kunna ''tjäna sitt ändamål, att på rättslig väg bevara första
kammarens kontinuitetskaraktär’, torde här äga sin tillämpning. Det skall
naturligtvis ingalunda bestridas, att redan det av reservanterna fordrade uppskovet
med den fråga, vari meningsmotsättningen framträtt, kan ha sin betydelse.
''Åtskilligt kan’, framhålla reservanterna med all rätt, ’hända under
denna tid’, som är ägnat både att förändra regeringens intentioner och andra
kammarens hållning. Det kan t. ex. hända, att regeringen framför fortsatt
strid föredrager att genom modifikationer i det förslag, som första kammaren
en gång förkastat, söka vinna dennas bifall. Det kan också hända — vilket
med våra nuvarande labila parlamentariska förhållanden ingalunda är uteslutet
-—- att regeringen under den löpande tidsfristen hunnit avgå och blivit ersatt
med en annan, som saknar allt intresse för första kammarens upplösning. Likväl
kan man ej frigöra sig från intrycket, att det som möjligen skulle kunna
vinnas genom en så lindrig begränsning av upplösningsrätten, knappast är av
den vikt, att den stora grundlagstiftningsapparaten behöver sättas i gång.
Reservanterna ha tydligen själva haft en känsla av, att deras förslag synes
göra upplösningsrätten för lätthanterlig, och invända mot en förebråelse i den
riktningen, ’att om det icke är möjligt att här undgå ytterligheter, så torde det
villkor, som törhända något för litet hämmar upplösningsrättens användning,
vara att föredraga framför det, som hämmar den alltför mycket’. Gentemot
detta bör dock erinras om, att, då ju första kammaren har till sin väsentliga
uppgift att tillgodose kontinuiteten, det principiellt riktiga är att göra kammaren
oupplöslig och från oupplösligheten endast medgiva sådana undantag, som
kunna finnas påkallade. Principen är sålunda snarare för en större än för en
mindre begränsning av upplösningsrätten.
Det torde vidare icke kunna förbises, att, om upplösningsinstitutet organiserades
på sätt reservanterna föreslå, det skulle komma att ligga frestande nära
för en regering, som önskade en förstakammarupplösning, att söka framprovocera
en konflikt mellan kamrarna. Reservanterna synas ha underskattat den
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
11
na möjlighet, för vilka de visserligen icke varit blinda. De anse det väl
tänkbart, att eu regering, som till varje pris önskar upplösning, söker upp en
stridsfråga, där kamrarna med säkerhet kunna väntas stanna i olika beslut.
Men de förmoda, att ’ett tillvägagångssätt, som i grunden innebär ett försök
att kringgå upplösningsbestämmelserna eller i varje fall strider mot deras
andemening’, knappast skulle behöva befaras ''annat än ytterst undantagsvis
och då av en regering, som icke är mycket mån om sitt politiska anseende’.
Och de erinra om, att när det gäller en obetydlig, enkom för ändamålet uppfunnen
stridsfråga, det står första kammaren fritt ’att utan större avsaknad
förekomma regeringens avsikt genom att andra gången uppgiva sitt motstånd’.
Till det förra kan svaras, dels att reservanterna själva räkna med möjligheten
av okynnesupplösningar (se sid. 111), dels att det för en fyndig regering nog
ej bör möta några större svårigheter att välja den erforderliga stridsfrågan så.
att den ej behöver riskera sitt anseende. ''Till det senare kan man invända, att det
icke synes rätt tilltalande att räkna med och bygga på, att första kammaren
skall — låt vara i en mindre betydande fråga — offra sin övertygelse för att
förekomma en obefogad upplösning.
Man kan emellertid instämma med reservanterna däri, att om det gäller ’en Upprepade
viktig fråga, som djupt griper in i folkets liv, synes en upprepad manifestation
av andra kammarens vilja vara tillräckligt skäl för en förstakammarupplös- liggande
ning’, dock endast under förutsättning, att andra kammarens vilja motsvaras ny™!KtlU
av en vilja hos det väljande folket. Man har här åter att draga sig till minnes
första kammarens ställning och uppgift. Andra kammaren skall representera
initiativet och ögonblickets, den förhandenvarande situationens krav, första
kammaren skall företräda den betänksamma, övervägande kritiken och den tillbörliga
hänsynen för det bestående. Författningen har dock ej givit den ena
kammaren företräde framför den andra. Den har icke tillerkänt den kammare,
som skall representera kritiken, en blott befogenhet att för någon tid (genom
suspensivt veto) hindra genomförandet av ett inom medkammaren antaget förslag.
Upplösningsprerogativet är då en säkerhetsventil mot de vådor eller olägenheter,
som skulle följa av ett alltför ihärdigt och oresonligt motstånd. Skulle
kammaren bjuda ett sådant motstånd, kan den genom förordnande om nyval
omdanas i enlighet med den rådande folkmeningen. Upplösningens motivering
skulle alltså sökas däri, att den motsättning mellan kammarmajoriteten och den
för ögonblicket rådande folkopinionen, som man på grund av kammarens allenast
successiva förnyelse alltid måste räkna med, blivit större än som kan sägas
vara normalt och till följd därav tarvar en utjämning. Skall nu en begränsning
göras i den hittills fullt fria upplösningsrätten, bör denna anordnas så,
att å ena sidan alltjämt möjligheten finnes till en dylik utjämning, men å andra
sidan upplösningsprerogativet ej får begagnas i annat fall än då behov av en
dylik utjämning föreligger. Till följd härav bör upplösning ej få tillgripas
förrän man förskaffat sig visshet om att en förefintlig meningsmotsättning
mellan andra kammaren och första kammaren motsvaras av en motsättning
mellan sistnämnda kammare och det väljande folket. Detta sker genom allmänna
val till andra kammaren. Sådana val — vare sig de vart fjärde år åter
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
kommande ordinarie valen eller de, som särskilt förordnats av Kungl. Maj :t i
kraft av § 3 riksdagsordningen — böra alltså lia ägt rum, innan en upplösning
av första kammaren får tillgripas. Om ett av Kungl. Maj:t inför riksdagen
framlagt förslag antages av andra kammaren, men faller på första kammarens
motstånd, och sedan samma lagförslag, efter det folket vid val till andra kammaren
haft tillfälle att uttala sig därom, ånyo och med enahanda utgång förelägges
kamrarna, då torde en meningsmotsättning av den djupgående art, att en
förstakammarupplösning kan anses på sin plats, vara behörigen konstaterad.
Genom att på nu angivet sätt uppställa kravet på nyval till andra kammaren
förebygges även den förut berörda möjligheten, att en regering, som önskar en
förstakammarupplösning i syfte att öka sin röststyrka inom riksdagen, tillskapar
en konfliktsituation genom att lägga fram ett förslag, varom kamrarna förmodas
komma att stanna i olika beslut. En dylik manipulation kan möjligen
tänkas, om den andra kammare, på vilken regeringen räknar, är densamma,
då frågan för andra gången skall läggas fram, men ej gärna då regeringen
saknar kännedom om kammarens sammansättning, när den efter nyvalen återkommer.
Kammarens auktoritet bibehålies orubbad. Det förhåller sig icke så, att
andra kammaren framstår som den utslagsgivande, den för vilken första kammaren
måste böja sig. I stället är det så, att det är andra kammaren, vars
resonans bland väljarna först undersökes.
Det är tydligt, att upplösning av första kammaren är avsedd att föra en
föreliggande aktuell fråga fram till lösning. Under sådana förhållanden kunde
det ligga nära till hands att fordra, att de två riksdagar, vid vilka frågan
skall ha varit under behandling för att förstakammarupplösning skall kunna
äga rum, skola ligga ganska nära varandra i tiden. Det kunde t. o. in. ifrågasättas,
huruvida de ej borde följa omedelbart efter varandra. Detta vore
dock att onödigt försvåra upplösningen. Det skulle nämligen innebära, att
kammarmotsättningar, som yppat sig vid någon av de tre första riksdagarna
under en valperiod, icke kunde bilda basis för en förstakammarupplösning under
annan förutsättning än att Kungl. Maj:t funne sig böra särskilt förordna
om nya val till andra kammaren. Då denna åtgärd vidtages endast när synnerligen
vägande skäl påkallar den, skulle kravet, att de båda riksdagarna
borde följa omedelbart på varandra, i praktiken innebära, att förstakammarupplösning
endast komme att äga rum i anslutning till de ordinarie andrakammarvalen
och bliva ett den då sittande regeringens särskilda prerogativ.
Detta torde ej vara lämpligt. I stället synes man kunna stanna vid en fordran,
att den fråga, vari meningsmotsättning framträtt, för att kunna föranleda
förstakammarupplösning skall ånyo föreläggas kamrarna vid första riksdagen
efter (ordinarie eller särskilt förordnade) nyval till andra kammaren.
Mellan de båda beslutskonflikterna skulle då i alla händelser ej mer än fyra
år förflyta.
Tvänne grupper av riksdagsfrågor kräva särskilt beaktande, när det gäller
att reglera upplösningsrätten, nämligen grundlagsfrågor och frågor, i vilka
gemensam votering kan förekomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
13
Vad först beträffar beslutskonflikt mellan kamrarna i en grundlagsfråga, så
kan situationen visserligen här vara densamma som beträffande andra frågor.
Har ett av Kungl. Maj:t framlagt grundlagsförslag blivit vid två riksdagar
med mellanliggande allmänna val till andra kammaren av sistnämnda kammare
antaget såsom vilande, men av första kammaren förkastat, kan givetvis
Kungl. Maj:t förordna om nyval till denna kammare. Detsamma gäller, om
ett vilande grundlagsförslag, som förkastats av första kammaren, efter förrättade
nyval till andra kammaren ånyo och med enahanda utgång förelägges
kamrarna vid nästa riksdag. Men fallet kan ligga annorlunda. Ett förslag
har först fallit på första kammarens motstånd. Vid nästa riksdag återkommer
det, och båda kamrarna antaga det nu som vilande, första kammaren dock
för att, när förslaget upptages till definitivt avgörande, förkasta detsamma.
Rimligtvis borde en dylik kammarens hållning i lika hög grad motivera en
upplösning som i de båda föregående exemplen. Men den i vanliga fall fordrade
förutsättningen, att avslagsbesluten skola vara skilda åt allenast genom
ett nyval, saknas. Första kammaren skulle i själva verket kunna — genom
det taktiskt kloka, men icke alldeles tilltalande förfarandet att först som vilande
antaga ett förslag som kammaren hade för avsikt att sedermera kullkasta
— ställa så till, att kammarupplösning aldrig skulle kunna genomföras
på basis av meningsmotsättning i en grundlagsfråga. Vid sådant förhållande
kunde det anses ligga närmast till hands att vid regleringen av upplösningsprerogativet
giva en särskild bestämmelse om grundlagsfrågor. Emellertid
synes en dylik bestämmelse icke vara av behovet påkallad. Det tillvägagångssätt
från första kammarens sida, som nyss antytts såsom möjligt och
som skulle motivera ett särstadgande, förutsätter i själva verket en mycket
allvarlig konfliktsituation, som först och främst -— med den likartade grundval,
varpå kamrarna äro uppbyggda —■ måste betraktas som ganska osannolik,
och som dessutom, om den skulle förekomma, med säkerhet kan antagas
i sig innesluta meningsmotsättningar mellan kamrarna även i andra frågor,
vilka då kunna tjäna som utgångspunkter för en upplösningsaktion.
Vad så angår anslagsfrågor eller över huvud frågor av beskaffenhet att vid
skiljaktighet mellan kamrarna skola avgöras genom gemensam votering, är
det visserligen påtagligt, att dylika frågor ej sällan äro av den vikt och omfattning,
att en regering kunde önska anlita förstakammarupplösning såsom
ett medel att avveckla en politisk situation, som fått sin prägel av riksdagens
avslag å ett regeringsförslag i en sådan fråga. Grunden för upplösningsprerogativets
användande bleve emellertid i detta fall en annan än den, som
nyss angivits såsom den riktiga, eller att bringa en viss aktuell fråga till lösning.
En budgetfråga, som förelägges riksdagen, kan enligt sakens egen natur
aldrig vara identisk med en fråga, som behandlats vid en tidigare riksdag;
varje sådan fråga avser nämligen det statsregleringsår, för vilket budgeten
uppgöres, och detta år kan ej vara detsamma för två olika riksdagar.
Avslaget gäller exempelvis ena gången Kungl. Maj :ts framställning om -anslag
till visst ändamål för budgetåret 1926—1927, andra gången en liknande
framställning för budgetåret 1927-—1928. Kravet på identiska beslut kan så
-
Grundlags
frågor.
Frågor, som
avgöras genom
gemensam
votering.
14
Kungl. Maj :ts proposition nr 188.
ledes beträffande dessa frågor aldrig uppfyllas. Just därför, att det bär gäller
poster i statsregleringen för ett visst budgetår, har grundlagen anvisat en
särskild utväg att avlägsna en meningsmotsättning mellan kamrarna, nämligen
den gemensamma voteringen. Det beslut, som framgår av den gemensamma
voteringen, är ej längre den ena eller andra kammarens, utan riksdagens. Denna
utväg för hävande av meningsskiljaktigheten mellan kamrarna innebär ett
momentant avskaffande av själva tvåkammarsystemet. Om över huvud upplösningsrätten
skall begränsas, kan det näppeligen anses riktigt att låta den
komma till användning under hänvisning till den ställning, den ena kammaren
intagit i en fråga, vilken därefter av riksdagen slutgiltigt avgjorts genom
gemensam votering. Särskilda betänkligheter inställa sig ock med hänsyn till
den högst skiftande karaktären av de frågor, vilka bliva föremål för gemensam
votering. Stundom är själva anslagssumman huvudsaken, stundom är denna
måhända utan betydelse i det att kamrarnas beslut därutinnan sammanstämma,
medan i stället meningsskiljaktigheten avser ett till anslaget knutet
villkor eller vissa organisatoriska anordningar, som anslaget skall tjäna. Möjligen
kan, rent formellt sett, den kammare sägas hava förkastat ett Kungl.
Maj:ts förslag, vilken beslutit en — måhända mycket obetydlig — avvikelse
från förslaget och därigenom framkallat gemensam votering, men det lärer
icke kunna betvivlas, att i dylika fall ett utövande av upplösningsrätten kan
te sig såsom en tämligen onaturlig konsekvens. Under vissa omständigheter
måste det ock ställa sig vanskligt att avgöra, huruvida beslutet verkligen är
att uppfatta såsom ett avslag. Visserligen kan en sådan svårighet icke anses
helt utesluten beträffande vissa andra ärenden än budgetfrågor, men den
blir i fråga om dessa ojämförligt starkare framträdande. Att första kammarens
beslut erhåller flertal i den gemensamma voteringen, kan stundom bero
därpå, att ett antal ledamöter av andra kammaren ändrat mening och i den
gemensamma voteringen anslutit sig till första kammarens ståndpunkt. Att i
ett dylikt fall låta utgången av den gemensamma voteringen bliva bestämmande
för en upplösning av första kammaren, måste uppenbarligen framstå
såsom oegentligt. Ej heller kan bortses från att budgetfrågors upptagande i
detta sammanhang måste medföra, att Kungl. Maj:ts upplösningsrätt kan bliva
beroende av den tolkning av § 65 riksdagsordningen med dess föreskrifter
om gemensam votering, vilken göres gällande av den ena eller andra kammaren.
Över huvud synas de frågor, vilka skola avgöras genom gemensam votering,
erbjuda sådana komplikationer, att det visar sig nödvändigt att lämna
dem åsido, därest en begränsning av upplösningsrätten skall genomföras i enlighet
med de grunder jag förut angivit och med fasthållande tillika av den
nuvarande ordningen för dylika frågors behandling. Enligt min uppfattning
bör alltså den meningsmotsättning, som skall kunna bilda basis för en
upplösning av första kammaren, avse allenast sådana frågor, som vid kamrarnas
skiljaktiga beslut förfalla.
Upplösning av första kammaren kan, oberoende av meningsmotsättning mellan
kamrarna, tänkas böra ske i det fall, att ändrade grunder skulle komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
15
att fastställas för kammarens sammansättning och konstitutionella ställning.
Anledning lärer dock ej föreligga att i nu förevarande sammanhang upptaga
detta sprösmål, då det torde kunna tagas för visst, att vid genomförande av
grundlagsändringar av sådan innebörd frågan om förstakammarupplösning
kommer att underkastas särskild prövning.
Då upplösningen som nämnt antages vara avsedd för en viss aktuell frågas
skull och det alltså tydligen ej bör stå Kungl. Maj:t fritt att vänta med
upplösningsdekretet allt för lång tid efter det att förutsättningarna för dess
utfärdande äro för handen eller kanske rent av betrakta ett behörigen konstaterat
motsatsförhållande mellan kamrarna som en politisk tillgång, vilken
skulle kunna sparas för kommande behov, synes det lämpligt att föreskriva en
viss frist, exempelvis fyra månader, inom vilken nya val skola vara förordnade
vid äventyr att förutsättningarna eljest skola anses förfallna.
Det torde vaia lämpligt att, därest en begränsning av upplösningsrätten
genomföres, samtidigt göra en erinran om den begränsning, som redan förut
förefinnes genom stadgandet i § 5 riksdagsordningen, att den s. k. vaderiksdagen
ej får upplösas — icke ens genom förordnande om nya val ■— förr än
den varit samlad i fyra månader. I anledning härav har en hänvisning till
sistnämnda lagrum införts i § 3, st. 1.
Att meningsmotsättning mellan kamrarna i budgetfrågor icke kan läggas till
grund för en upplösning, har i lagtexten kommit till uttryck i formuleringen
’som genom kammarens avslag förfallit’. Förslag i frågor, som kunna bli föremål
för gemensam votering, förfalla ju nämligen ej genom endera kammarens
avslag.
Det kunde synas likgiltigt, huruvida den riksdag, där meningsmotsättningen
andra gången kommer till synes, är lagtima eller urtima. Skulle ett förslag
vara av den brådskande natur, att dess genomförande kräver anlitande av en
urtima riksdag, bör denna möjlighet stå Kungl. Maj:t öppen, såvida över huvud
frågans behandling å urtima riksdag är av grundlagen medgiven. För
ett fall måste dock saken anstå till lagtima riksdag, nämligen då de andrakammarval,
som enligt förslaget måste ha försiggått mellan de båda riksdagarna,
äro de ordinarie allmänna valen. Skulle nämligen, sedan dessa val i
september månad försiggått, en urtima riksdag sammankallas för ställningstagande
till den fråga, vari beslutskonflikten framträtt, så komme, då de förrättade
valen först avse tiden från nästkommande års början, andra kammaren
att till denna riksdag möta med sin gamla sammansättning, varvid syftet med
stadgandet om mellanliggande nyval skulle förfelas. Någon betänklighet mot
att i detta fall fordra sakens uppskjutande till den om ett par månader sammanträdande
lagtima riksdagen torde näppeligen kunna anses föreligga.
Huruvida ett genom första kammarens motstånd förfallet förslag skall
kunna, i syfte att åvägabringa den nödiga förutsättningen för kammarens
upplösning, föreläggas lagtima vaderiksdag samma år, m. a. o. huruvida, sedan
första kammaren förkastat ett av Kungl. Maj:t väckt förslag och förord
-
Detalj
motivering.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Kammarens
kvalitet.
Valbarhets
census.
De sakkunnigas
majoritet.
nande om nya val till andra kammaren blivit utfärdat jämlikt § 5 riksdagsordningen,
förslaget skall kunna, därest det med samma utgång förelägges
den inom tre månader åter sammanträdande riksdagen, sägas vara vid två på
varandra följande riksdagar av första kammaren förkastat, detta beror givetvis
på huruvida vaderiksdagen skall betraktas som en ny riksdag eller blott
som en fortsättning av den upplösta. Det är naturligtvis ej lämpligt att här
mer än på andra ställen i grundlagarna, där detta spörsmål kan vara av betydelse,
taga ställning till detsamma, utan bör frågans besvarande överlämnas
åt praxis.
Om jag så från spörsmålet om kammarens stabilitet övergår till garantierna
för en fullgod sammansättning av densamma, så erbjuda sig här åtskilliga reformeringsförslag,
av vilka de sakkunniga särskilt tagit ställning till tre:
införande av valbarhetskategorier, besättandet av en del platser i kammaren
genom s. k. kooptation samt utvidgning av valkretsarna. Innan jag ingår på
dessa reformspörsmål, skall jag emellertid till behandling upptaga frågan, huruvida
de garantier för goda förstakammarval, som grundlagen velat skapa
genom sina valbarhetsbestämmelser, äro i sitt nuvarande skick tillfredsställande.
Någon anledning att ifrågasätta en ändring av valbarhetsåldem torde icke
föreligga.
Däremot kan frågan om censusstrecket med allt skäl betecknas som aktuell.
För denna frågas behandling i riksdagen från och med 1919 hänvisar jag
till de sakkunnigas utredning sid. 11 ff.
De sakkunnigas majoritet framhåller till en början, att valbarhetscensus står
’i en skarpt framträdande motsats till hela den huvudprincip, på vilken vårt
representationsskick numera är uppbyggt’, sedan första kammaren övergått
från ''de censusbestämda senaternas typ’ till ’de rent demokratiska senaterna’.
Medan karaktärsskillnaden mellan kamrarna förut grundat sig på sociala åtskillnader,
så att första kammaren företrädde en genom ekonomiska bestämmelser
avgränsad minoritet, under det andra kammaren representerade folkmajoriteten,
har numera skillnaden flyttats över till det rent psykologiska planet
och lösgjorts från samband med medborgarnas ekonomiska ställning. ’Penningbestämmelser
äro sålunda principiellt underkända såsom konstitutiva moment
vid riksdagens organisation.’ Att vår författning det oaktat bibehållit
valbarhetscensus, är en inkonsekvens, som snarast möjligt bör undanröjas, så
vida icke alldeles särskilt starka praktiska skäl skulle kunna åberopas till uppvägande
av de principiella motskälen. Sådana praktiska skäl föreligga emellertid
icke. Det förhåller sig i stället så, att ’de principiella skälen hämta
ökad styrka ur de betraktelser, som anknyta sig till valbarhetscensus’ praktiska
verkningar’, och detta vare sig man utgår från censusteorien själv eller från
demokratiens grundsatser.
De sakkunniga skärskåda först saken från den förra sidan och anföra därvid
följande:
Xungl. l\laj:ts proposition nr 183.
17
I motiverna till 1866 års riksdagsordning ■— vilken byggde kela representationen
på censusgrundvalen — karakteriseras valbarhetseensus’ verkningar
på sådant sätt, att de stadgade förmögenhetskvalifikationerna skulle medverka
till att låta ''förmögenhetens konservatism’ komma första kammaren till godo.
''Med de härvid valda siffror av 80,000 riksdalers fastighetsvärde, eller 4,000
riksdalers årlig inkomst’, heter det vidare, ’har avsikten varit att inskränka
valbarheten till dem, som kunna anses äga större fast egendom, idka någon betydligare
rörelse, innehava högre tjänst eller eljest, efter vårt lands förhållanden,
befinna sig i en någorlunda tryggad ekonomisk ställning. Inom dessa
kategorier torde ock i allmänhet den högre bildningen och den mera omfattande
erfarenheten vara att söka. Då majoriteten bland de politiskt berättigade
har i sin makt att tillsätta båda kamrarna, torde det icke heller vara obilligt,
att den i valet av den ena kammarens ledamöter inskränkes till dem, som icke
uteslutande representera denna majoritets egna intressen.’ Till bestämmelsen
om valbarhetseensus knöt sig såsom ett komplement, verkande till faktisk förstärkning
av denna census, det stadgandet, att första kammarens ledamöter icke
skulle åtnjuta arvode. Därigenom skulle ''åt denna kammare beredas ett i sann
mening aristokratiskt element’. ''För att avbryta sina vanliga sysselsättningar
under en icke obetydlig del av året och underhålla sig på egen bekostnad vid
riksdagen, fordras nämligen icke blott en god förmögenhetsställning, utan jämväl
ett av nit för det allmänna eller åtminstone av ärelystnad livat sinne, som
vill underkasta sig en uppoffring.’
Det framgår av det anförda, hurusom De Geers syfte med kombinationen
valbarhetseensus och arvodeslöshet närmast var att avgränsa ett slags politisk
aristokrati, inom vilken väljarfolket hade att taga sina senatorer, en aristokrati
utmärkt genom oberoende, insikter och allmänintresse i högre grad än medborgaren
i allmänhet. Sedan 1866 har emellertid åtskilligt inträffat, som gör,
att vad som nu kvarstår av de ifrågavarande bestämmelserna näppeligen torde
kunna tillskrivas någon effekt av dylik art. Arvodeslösheten har försvunnit
och valbarhetseensus har i avsevärd mån reducerats. Därtill kommer, att det
består en utomordentlig skillnad mellan penningvärdet nu och för 60 år sedan.
I betraktande av dessa och andra förhållanden är föreställningen om en politisk
aristokratis avgränsande genom de gällande valbarhetsbestämmelserna numera
skäligen utesluten.
Under sådana förhållanden får motiveringen för valbarhetseensus till första
kammaren inskränkas till blygsammare mått än som ursprungligen avsetts. Om
det blir för mycket att förbinda nu gällande bestämmelser om valbarhet med
begreppet politisk aristokrati, så kvarstår dock, menar man, den allmänna satsen,
att en ordnad ekonomi får betraktas som en gynnsam förutsättning för politiskt
arbete. Dels utgör den symptom på duglighet och omdöme, dels åter
bereder den bättre möjligheter för verksamhet i det allmännas tjänst. Det senare
ledet i denna argumentering kan givetvis icke bestridas. Riksdagsmannaarvodet
bör ses även i denna belysning. Det förra åter kan tillämpat på vissa
fall vara riktigt, pa andra däremot alldeles icke — någon generell giltighet
äger satsen ingalunda. Vad som emellertid från motiveringens egna utgångspunkter
är av avgörande betydelse i detta sammanhang är, huruvida en inkomst
pa 3,000 kronor eller innehav av en fastighet med 50,000 kronors taxeringsvärde
verkligen kunna betraktas såsom kriterier på ekonomiskt oberoende eller
ordnad ekonomi. Härvid spela i de enskilda fallen så många andra omständigheter
in, att man näppeligen med nagon säkerhet kan räkna med ett sådant sammanhang.
En skuldfri man med 2,500 kronors inkomst intager en ekonomiskt
mycket säkrare ställning än en skuldbelastad med 3,000 kronors inkomst. Innehavet
av en ointecknad fastighet med 40,000 kronors taxeringsvärde betecknar
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. löh haft. (Nr 1S3.) 2
18
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 183.
större oberoende än innehavet av en högt intecknad fastighet med 50,000 kronors
taxeringsvärde. Det går icke an att utan vidare anse uppfyllandet av den
gällande valbarhetscensus utgöra garanti för en säker ekonomi, och därvid måste
betydelsen av förevarande argument bortfalla jämväl för dem, som gilla
dess utgångspunkt.
Även om man ser saken från censusteoriens egen synpunkt, blir det alltså
svårt att tillskriva nu gällande valbarhetsbestämmelser någon kvalitetsstärkande
betydelse för första kammaren. Det har kunnat vara möjligt på en tid, då
census — liksom penningvärdet — var högre än nu och då arvodeslöshet var
förbunden därmed. Numera hava dessa bestämmelser överlevat sig själva.’
Men om man sålunda icke numera kan påräkna de välgörande verkningar av
censusstrecket, som från början ansetts motivera dess införande, så medför å
andra sidan dess bibehållande allvarliga nackdelar från det politiska likställighetskravets
synpunkt.
’Såsom under riksdagsdebatterna vid upprepade tillfällen framhållits, bestå
dessa nackdelar framför allt däri, att, ehuru den gällande valbarhetscensus
ingalunda, såsom ovan påpekats, kan sägas vara av sådan betydelse, att den utskiljer
en ekonomisk aristokrati eller ens en krets av ekonomiskt oberoende medborgare,
den dock i stor utsträckning utestänger vissa samhällslager från första
kammaren. Framför allt drabbas kvinnorna hårt av. valbarhetsstrecket, i
synnerhet de gifta, men jämväl de självförsörjande ogifta kvinnorna. Den
kvinnliga valbarheten till första kammaren, som är inskriven i grundlagen, blir
på sådant sätt i mycket avsevärd mån reducerad till ett sken. . I viss mån kunde
denna olägenhet visserligen hävas genom att, såsom vid sina tillfällen a,ntytts,
giva valbarhet åt gifta kvinnor, vilkas män uppfylla censuskvalifikationerna.
Men fortfarande förbleve huvudmassan av ogifta kvinnor utanför.
Vidare har under frågans behandling i riksdagen understrukits censusbestämmelsens
verkan på såväl arbetarnas och hantverkarnas som de mindre jordbrukarnas,
hemmansägarnas och arrendatorernas representationsrätt. Dessa
samhällsklasser få vidkännas en högst väsentlig reduktion av det antal förstakammarkandidater,
som de skulle kunna uppställa ur sina egna led. Ett politiskt
parti, som till övervägande del är sammansatt av medlemmar från någon
av de nämnda grupperna, kan under sådana förhållanden komma att stå inför
nödvändigheten att, i stället för att giva sina röster åt en arbetare eller jordbrukare,
placera dem på en meningsfrände ur en annan samhällsgrupp. Att
så sker, kan väl i och för sig i de enskilda fallen icke alltid behöva vara till
men för representationen, utan stundom måhända tvärtom. Men betänkligt är,
att lagstiftningen tvingar valmännen att avstå från sin önskan att välja till
riksdagsman en person ur sin egen krets, till vilken de hava förtroende, på den
grund att han har en på visst sätt begränsad årsinkomst. Liksom detta kännes
som ett obehörigt tvång, kan det också i det enskilda fallet medföra, att en bättre
kandidat får vika för en sämre.
Det förfång, som valbarhetscensus för första kammaren åsamkar vissa samhällsgrupper,
och den irritation, som härav framkallas, kan dessutom, i längden
icke vara till gagn för kammarens prestige, utan tvärtom. På sina håll
måste det giva näring åt en eljest oberättigad föreställning om första kammaren
såsom alltjämt en institution i de socialt högre minoriteternas tjänst. Det
är av vikt för kammarens fortsatta auktoritet, att grundlagen icke genom vidmakthållandet
av dessa resterande penningbestämmelser giver näring år dylika
opinioner.’
De sakkunniga framhålla slutligen, hurusom verkningarna av valbarhetscensus
ytterligare skärpas genom föreskriften i riksdagsordningen § 9, att riks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
19
dagsman i första kammaren skall frånträda sin befattning, så snart han kommer
i ställningen, att han icke vidare skulle vara valbar.
''Därest en förstakammarledamot, som ju — utom i Stockholm — icke skattar
för det arvode, han som riksdagsman åtnjuter, för fullgörande av sitt lagstiftarekall
nödgas avstå från lön eller annan inkomst till sådant belopp, att
han icke längre taxeras till 3,000 kronor, har han att lämna riksdagen. Han
åtnjuter allt fortfarande en faktisk årsinkomst på minst fyratusenfemhundra
kronor (riksdagsmannaarvodets normala belopp), men har dock genom den påföljd
för hans privatekonomi i övrigt, som hans lagstiftareverksamhet medfört,
blivit diskvalificerad som förstakammarledamot.’
De sakkunniga finna, ’att för valbarhetscensus’ avskaffande tala så starka
skäl, att dess bortfallande för vårt lands del bör anses lika motiverat och berättigat
som det befunnits vara för andra länder’, och föreslå så en sådan förändring
i § 9 riksdagsordningen, att censusstrecket ersättes med en fordran om
kommunal rösträtt.
Två av de sakkunniga, herrar Björkman och Nilsson, ha i särskilda yttrande
förklarat sig icke kunna biträda förslaget om avskaffande av valbarhetscensus.
Då de ej ansett sig kunna vara med om någon av de till bibehållande
eller höjande av första kammarens ställning och kvalitet syftande
nyheter, som hos de sakkunniga diskuterats, synes det dem så mycket mera
nödvändigt ’att behålla alla de särskilda bestämmelser, som äro ägnade att,
samlade och var för sig, åt första kammaren bevara dess särkaraktär’. Till
dessa hörde också bestämmelsen om valbarhetscensus. Denna, som ju vilade
på principen, ’att i första kammaren skola sitta personer, vilka — likaväl som
de böra ha en viss mognad ålder — genom att äga sin ekonomiska ställning i
viss grad säkerlagd med mera trygghet kunna anses överblicka de ekonomiska
spörsmålen och med en ordnad ekonomi få anses äga en gynnsam förutsättning
för politiskt arbete’, vore i själva verket icke oförenlig med ett demokratiskt
statsskick. Bestämmelsen kunde visserligen genom särskilda förhållanden
— höga fastighetsinteckningar m. m. — synas bliva imaginär, men den innebure
dock i varje fall för valmännen ett påpekande, ’att vid valet den ekonomiska
stabiliteten hos kandidaterna är av betydelse’. Om dessutom, såsom reservanterna
föreslå, ett förtydligande göres rörande det inkomstbelopp, som
skall kunna grunda behörighet, så att detta belopp blir det taxerade, ej det
beskattningsbara, så torde, förmena reservanterna, det ej böra möta svårigheter
för valmän ur vitt skilda lager ’att finna till första kammaren valbara
personer, som på samjna gång de i övrigt företräda deras åskådningar jämväl
fylla den viktiga förutsättningen för valbarhet, som med valbarhetscensus kräves’.
Reservanterna ha sålunda ställt sig på samma ståndpunkt, som tidigare
inom riksdagen tjänat som plattform för motståndet mot borttagande av valbarhetscensus,
nämligen att census ej bör avskaffas, om den icke ersättes med
andra valbarhetskvalifikationer, som på ett mera ändamålsenligt sätt medverka
till befästande av karaktärsskillnaden mellan kamrarna.
Den motivering de sakkunnigas majoritet förebragt för borttagandet av bestämmelsen
om valbarhetscensus anser jag för min del tillfyllestgörande. Reservanternas
ståndpunkt innebär först och främst en — för övrigt redan av
Hrr Björkman
och
Nilsson.
Departe mentschefen -
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Valbarhets
Jcategorier.
De sakkunniga.
majoriteten påvisad — överskattning av nu gällande censusbestämmelsers förmåga
att garantera förefintligheten av en ekonomiskt tryggad ställning hos
riksdagsmannakandidaterna. De synas emellertid själva haft en viss känsla
av det svenska censusstreckets bristande effektivitet och därför sökt försvara
dess bibehållande också därmed, att censusbestämmelsen står som en fingervisning
för de väljande att taga hänsyn till den ekonomiska stabiliteten. Bestämmelsen
skulle efter denna uppfattning icke ha karaktären av ett juridiskt
behörighetsvillkor, utan av ett direktiv, en anvisning för de väljande att beakta
en påtänkt kandidats ekonomiska ställning. Det är emellertid svårt att inse,
varför just den sidan av eu persons lämplighet eller olämplighet, som hänför
sig till hans ekonomiska ställning, skall behöva uttryckligen betonas i grundlagen,
när man för övrigt litar på de väljandes goda omdöme.
I anslutning till de sakkunnigas majoritet hemställer jag alltså, att Kungl.
Maj:t ville inför riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av riksdagsordningen
§ 9, att bestämmelserna om valbarhetscensus uteslutas och ersättas
av en fordran på kommunal rösträtt som valbarhetsvillkor. Sistnämnda villkor
finner jag väl motiverat därmed, att fordringarna på valbarhet till riksdagsmannauppdraget
ej böra vara lindrigare än de, som gälla för landstingsmän
och elektorer. Det står också väl tillsammans med, att valbarhet till andra
kammaren förutsätter rösträtt till samma kammare.
För att tillförsäkra första kammaren den särskilt kvalificerade karaktär,
som man vill att den skall äga, har ifrågasatts, att vissa medborgargrupper
skulle avgränsas och väljarna hänvisas till att inom dessa grupper taga kandidater
till representantplatserna’. Den ledande idén vid avgränsningen av dessa
valbarhetskategorier skulle vara ’att inom dem samla så mycken kvalificerad
lämplighet som möjligt för utövandet av förstakammarmandat’. Inom dessa
kategorier skulle man i alldeles särskild grad finna den önskvärda erfarenheten,
kunnigheten, sakligheten, omdömesförmågan o. s. v.
Vid denna idés praktiska utformning har man nu att söka ''utfinna sådana
yttre kriterier, vilka skola garantera de nyssnämnda förstakammaregenskapemas
befintlighet’. Bland kategorier, som pläga komma i fråga, må nämnas:
politisk verksamhet; viss verksamhet i den kommunala självstyrelsens tjänst
eller inom föreningslivet, såsom inom yrkessammanslutningar (t. ex. av arbetsgivare
och arbetare) eller självhjälpsorganisationer (sjukkassor, kooperation);
ledande ställning inom det ekonomiska, kommersiella eller agrikulturella livet;
högre ämbetsmän; högre bildningsgrad; medlemskap av akademier o. s. v. I
den belgiska författningen — den veterligen enda demokratiska författning,
som infört ifrågavarande institut -— uppräknas ej mindre än 21 valbarhetskategorier,
och det står dessutom representationen öppet att i lagstiftningsväg
skapa nya sådana.
De sakkunniga framhålla, hurusom visserligen idén med valbarhetskategorier
vid första påseende kan verka tilltalande, liksom den också mötts av gan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 18S. 21
ska mycken sympati, men att den dock ej håller måttet, när den skall omsättas
i verklighet.
''Vid fastställandet av kategorierna’, anmärka de, ’står lagstiftaren inför ett
dilemma, som omsider visar sig ytterst svårt att behärska. Den grundläggande
idén är, att urvalet skall anvisa en politisk elit. Hänsynen härtill
fordrar, att man håller sig inom jämförelsevis snäva gränser. Å andra
sidan får man icke uppställa ett sådant fåtal kategorier, att den utmärkta förtjänsten
på andra områden uteslutes. Det går t. ex. alldeles icke an att stadga
kommunal verksamhet såsom ensam, valbarhetskategori. Hur många framstående
medborgare, som icke haft tid eller tillfälle att ägna sig häråt, skulle
icke då ställas utanför! Icke heller vore det tillräckligt att upptaga endast
t. ex. kategorierna kommunal verksamhet, ämbetsmannaställning och kunskapsprov.
Av väsentlig betydelse är, att man icke gynnar vissa samhällsklasser
och partier, medan man försummar andra. Hänsynen härtill manar
till en utvidgning av ramen och alstrar en tendens att alltjämt med nya valbarhetsgrunder
komplettera kategorierna. Denna senare tendens kommer till
följd av förhållandenas natur att visa en benägenhet att alldeles överflygla
den förra. Och hur blir det då till sist bevänt med de valbara gruppernas politiska
elitkaraktär?’
Huvudinvändningen mot valbarhetskategorierna är sålunda enligt de sakkunnigas
uppfattning den, att kategorierna antingen bli för trånga och därigenom
hinderliga för kammarens rekrytering eller också för många och för
omfattande och därmed betydelselösa som medel att skapa en elitkår. Därjämte
anmärka emellertid de sakkunniga, att när man, som hos oss, söker att
för förstakammarvalen skapa en särskilt kvalificerad väljarekår och däri ser
en garanti för att till kammarledamöter utses personer av den erforderliga
valören: så ''förefaller det icke nödigt eller nyttigt att binda deras händer genom
att hänvisa dem att vid valet hålla sig inom vissa utstakade yttre gränser’.
De sakkunniga erinra i detta sammanhang om det synnerligen belysande förhållandet,
att den belgiska senatens väljareunderlag utgöres av tre olika grupper,
i det 93 senatorer utses av samma väljare som de, vilka utse den nedre
kammaren, 40 senatorer utses av motsvarigheterna till våra landsting, provinsråden,
och slutligen 20 senatorer av senaten själv genom kooptation, samt att
valbarhetskategorierna endast gälla för den förstnämnda, okvalificerade väljaregruppen,
där de tydligen ansetts kunna vara på sin plats, men däremot ej
för de båda andra, som ej behöva kategoriernas ledband.
På dessa båda huvudgrunder, nämligen dels de praktiska svårigheterna vid
problemets lösning och dels institutets onödighet, när det kombineras med en
kvalificerad valrätt, anse sig de sakkunniga — utan meningsskiljaktighet —
icke kunna förorda införandet av särskilda valbarhetskategorier för första
kammaren.
Till vad de sakkunniga i denna del anfört kan jag giva min fulla anslutning
och finner mig alltså icke böra förorda en reformering- av valbarhetsbestämmelserna
i form av nya valbarhetskategoriers införande.
Departa
mentschefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Förhåller det sig så, som nyss blivit antytt, att valresultatet huvudsakligen
heror på valkorporationerna, kommer det givetvis att ligga stor vikt på, huru
man sammansätter dessa. Vår nuvarande riksdagsordning har som bekant
överlämnat valet åt valkollegier, som till sin huvudsakliga del utgöras av medlemmar
i kommunala representationer (landstingen). Före 1921 års författningsreform
bestodo de t. o. m. uteslutande av sådana (landstingsman och
stadsfullmäktige i städer, som ej deltogo i landsting). Den tanke, som ligger
bakom denna anordning, har De Geer givit uttryck åt i motiverna till riksdagsordningen.
’Den förmedling, valen komma att genom landstingen undergå, bör’, heter
det, ’bidraga att göra dem till uttryck av ett upplyst tänkesätt. Landstingsmännen
kunna nämligen icke antagas komma att utses med något huvudsakligt
avseende på befattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän,
som efter långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande
måste tagas i betraktande de egenskaper, som berättiga till förtroendet att
utöva beskattningsrätten och vården om länets gemensamma angelägenheter.
Den insikt, som vinnes genom deltagande i eu om allmänna ärenden rådplägande
församling, måste vidare giva landstingsmannen en mer vidgad synkrets,
än som kan påräknas vare sig hos omedelbart väljande menigheter eller
hos elektorer, utsedda endast för ett visst val.’
I de sakkunnigas utredning (särskilt yttrande av hrr Hellberg och Brusewitz,
s. 99) återkommer samma uppfattning.
’Syftet med denna anknytning av förstakammarorganisationen till de kommunala
självstyrelseorganen har varit att åvägabringa förutsättningar för sådana
val, som giva åt kammaren en särskild karaktär av erfarenhet och insikt.
Detta förväntas bliva följden därav, att såsom dess väljare fungera uteslutande
sådana män och kvinnor, vilka själva få anses vara i besittning av de nämnda
egenskaperna. De kommunala korporationernas medlemmar äro beklädda med
sina medborgares förtroende att å deras vägnar bestämma över kommunernas,
primär- eller provinskommunernas, gemensamma angelägenheter. Redan häri
ligger en viss garanti för deras kvalifikation såsom riksdagsmannaväljare: de
kommunalt röstberättigade kunna förväntas icke skänka sin tillit till andra
personer än sådana som de anse vara i besittning av förmåga att handlägga
allmänna frågor. I regel utse de också män eller kvinnor av mognad ålder och
erfarenhet. Men till denna de kommunala förtroendemännens presumerade duglighet
såsom väljare kommer så den ytterligare förstärkning av denna, som
måste framgå som ett resultat av deras arbete i det allmännas tjänst. Vanan
att handhava offentliga angelägenheter, bland vilka därtill flertalet är av ekonomisk
natur, verkar till en fortgående stegring av deras kunskaper och förfarenhet
i dylika värv. Med en dylik elitkår såsom valorgan till första kammaren
får lagstiftaren anses hava tillskapat en synnerligen tillförlitlig garanti
för att denna kammare erhåller en sammansättning, som gör den väl
skickad att fylla den ’regulator’-uppgift, som tillkommer densamma.’
De sakkunniga ha emellertid tagit under övervägande, huruvida icke den
svenska väljarekårens erkänt höga kvalitet skulle kunna ytterligare höjas.
Därvid har ifrågasatts dels införande i någon form av kooptationsinstitutet, dels
valkretsarnas utvidgande.
Kooptation. Kooptation innebär, att en korporation helt eller delvis utses av korporationen
själv. När det nu gäller den ena av riksdagens kamrar, kunde det tänkas,
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
23
att valet överlämnades antingen åt denna kammare själv eller åt den andra
kammaren eller slutligen åt riksdagen i dess helhet. Att hela kammaren skulle
utses genom kooptation, kan det naturligtvis aldrig bli tal om. Likaledes kan
man bortse från en sådan anordning av kooptationen, att valet skulle överlämnas
åt andra kammaren eller åt riksdagen i dess helhet. För en reform av
denna innebörd torde hos oss icke finnas någon som helst resonans. Spörsmålet
kan sålunda — såsom även de sakkunniga gjort -— begränsas till att gälla
val genom första kammaren själv.
De sakkunnigas majoritet har stannat vid ett avstyrkande. Efter påpekande
av ett par organisatoriska svårigheter — beträffande dels det antal, som skall
utses genom kooptation, dels valperioden för de utsedda — ingå de sakkunniga
på frågan, huruvida kooptationsinstitutets införande skulle vara ägnat
att höja första kammarens kvalitet och därmed också dess auktoritet. De bestrida
icke, att vad som till stöd för ett jakande svar härå anförts kan innebära
beaktansvärda moment, men finna å andra sidan, att övervägande skäl
tala i motsatt riktning.
Till en början misstänka de sakkunniga, att, därest kooptation infördes och
därigenom möjlighet bereddes de särskilda partierna att i kammaren få invalda
en del av partiets bästa män, som tilläventyrs icke vore bundna speciellt vid
ortsintressen och valkretsarna, de olika valkorporationerna i orterna mera än
förut skulle komma att vid valen låta sig ledas av sina ortsintressen och icke
ens till någon del av intresset att utse s. k. rikskandidater, enär för inval av
sådana möjlighet av kooptationsval ansågs given. Detta skulle lätt kunna
föranleda en kvalitetsförsämring hos kammaren. Det vore ej heller osannolikt,
att kammaren vid sina kooptationsval ej så mycket fäste sig vid kandidaternas
kvalitet som vid de tjänster, som gjorts resp. partier av personer, Som
huvudsakligen medverkat i det tekniska valarbetet eller annars i ren partitjänst.
Även kunde det befaras, att i vissa fall valet skulle falla pa äldre politici,
av vilka man ej längre kunde vänta någon aktivare insats i riksdagsarbetet,
men vilka man dock kunde vilja honnörsvis placera. Dessutom påpekas
svårigheterna att organisera institutet med tillgodoseende på en gång av kraven
på proportionalitet och successiv förnyelse. Trots de framställda anmärkningarna
göres dock till slut det uttalandet, ’att spörsmålet tilläventyrs skulle
ha kunnat ses annorlunda, därest fråga varit om upprättande av en helt ny
konstitution eller om väsentliga förändringar. Kooptationsinstitutet såsom enstaka
delreform skulle kunna leda till krav på en del andra, mer eller mindre
betydelsefulla förändringar i konstitutionen.’
Två av de sakkunniga, herrar Hellberg och Brusewitz. ha däremot i särskilt
yttrande trätt in för kooptationsinstitutet. De ha därvid dels redogjort
för de positiva skäl, som böra anses tala för dess införande, dels sökt motbevisa
mot detsamma gjorda invändningar.
Genom kooptation skulle kammaren, framhålla reservanterna (sid 63),
komma att tillföras ett element, varigenom dess kvalitet skulle höjas och dess
auktoritet växa. De komma till denna slutsats från tre utgångspunkter.
’Det har för det första alltid ansetts — och detta har kommit till uttryck
De sakkunnigas
majoritet.
Hrr Hellberg
och Brusewitz.
24
Kvngl. Maj:ts proposition nr 183.
även i vår förstakammarorganisation, i synnerhet i dess ursprungliga gestalt
— att den övre kammarens karaktär av från viss synpunkt ett slags »ekokammare
befrämjas bl. a. därav, att dess ledamöter väljas för större områden
än kollegerna i medkammaren. De större valkretsarna hava förutsatts
medföra anläggandet av vidare vyer vid valet än de mindre valkretsarna, i
vilka snävare och framför allt lokala synpunkter hava lättare att tränga sig
fram till att spela den vid valet bestämmande rollen. De stora valkretsarnas
klimax är emellertid: hela landet en valkrets. Det är en fullt logisk tankegång,
som tillskriver denna klimax en verkan i stegrad måtto till utmönstring
ur valakten av de mera begränsade valmotiven. Vad lokalsynpunkterna beträffar,
ligger det i sakens natur, att de här sakna varje organisatorisk fästpunkt.
Att hela landet göres till valkrets, verkar sålunda till att bereda rikssynpunkterna
avgörande inflytande på valet. Och detta kan förutses återverka
på de valdas kvalitet. En given följd av att hela landet göres till en
valkrets är, att valbarheten blir obunden av andra gränser än rikets, och denna
ordning har ju också godtagits såsom gällande redan för valkretsvalen till
första kammaren.
För det andra räknar kooptationsinstitutets motivering frändskap även med
en annan av de vid vår första kammares bildande grundläggande principer,
som avsågo att giva densamma en särskild kvalitetskaraktär, nämligen landstingens
resp. stadsfullmäktiges konstituerande som valkorporationer. Dessa
kommunala förtroendeorgan betraktades av vårt riksdagsskicks skapare som
särskilt förstklassiga väljare dels på grund därav, att redan deras val ger
anvisning åt detta håll, dels också på grund därav, att deras verksamhet
måste, såsom i hög grad medborgerligt uppfostrande, förväntas ytterligare
förhöja deras, kapacitet. Med ännu större skäl kunna dessa synpunkter göras
gällande i, fråga om riksdagsmän som förstakammarväljare. Att en man blir
vald till riksdagsman, vittnar — i allmänhet talat — om att hans medborgare
anse honom , än mera kvalificerad än den som blir vald till landstingsman.
Och själva riksdagsmannaverksamheten innebär en ännu högre skolning i allmänna,
, värv än landstingsmannaverksamheten. Såsom förstakammarväljare
böra sålunda förstakammarledamöterna själva betraktas i särskilt hög grad
vara i besittning av tillfredsställande förutsättningar. Med rätta har framhållits,
att om valfunktionens överlämnande åt de högre kommunala organen
på ett fördelaktigt sätt utövar inflytande på den övre kammarens politiska
kvalitet, så bör detta också kunna sägas om en anordning som lyfter upp
denna valfunktion till ytterligare ett högre självstyrelseplan. Det vore för
visso att förvänta att, när ett förstakammarparti hade att kooptationsvägen
komplettera sin personaluppsättning med ett färre antal, dess val, i pregnant
mening företaget inför hela landets blickar, bleve handlagt under särskild
känsla av ansvar. Utan tvivel skulle den allmänna opinionens kontroll vid
ett val av denna art starkare än eljest göra sig gällande och bidraga till att
hålla valet på högsta möjliga nivå.
. Töl.jcl av sin anknytning till båda de nu berörda sammansättningsprinciperna
för vår första kammare framträder kooptationsinstitutet som en naturlig
utbyggnad av kammarens organisation. En reform av dylik innebörd
ligger i denna organisations fortsättningslinje.
För det tredje kan till stöd för åsikten om kooptationsinstitutets förhöjande
verkan pa första kammarens kvalitet hänvisas till dess betydelse såsom medel
för justering i detta syfte av valkretsvalens resultat. Det händer, att vid
dessa val politiska förmågor av framstående rang, vilka tidigare varit medlemmar
av kammaren, till följd av ändrade lokala partiförhållanden, till följd
av personliga rivaliteter eller deras för vissa valmansgrupper misshagliga
ställning till nagon särskild fråga eller till följd av andra omständigheter,
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
25
vilka ju i hög grad kunna variera från fall till fall, icke få sina mandat förnyade,
och att detta för första kammaren innebär en förlust, som helst bort
undgås. Man har vidare att räkna med förefintligheten av politiska krafter,
som i första kammaren skulle göra stor nytta, och vilkas närvaro där vore
önskvärd, men som av en eller annan orsak icke ställa sig som kandidater vid
valkretsvalen. I det ena som det andra fallet skulle det, därest första kammaren
själv hade rätt att invälja ett antal ledamöter, beredas tillfälle att
bevara och höja dess nivå. Det kan icke anses vara någon mera tungt vägande
invändning mot dessa betraktelser, att redan nu, till följd av valens
successivitet, den möjligheten är för handen, att en valkrets kan korrigera en
annan valkrets. Ty dels berör denna möjlighet endast det först anförda specialfallet,
dels får nog första kammaren själv, med dess vidare utblick över
förhållandena, tillskrivas en korrigeringsförmåga av högre valör, vilken det
ofta kunde vara fördelaktigt att hava till förfogande.’
Efter att ha påpekat, hurusom även utländska erfarenheter, därvid särskilt
Frankrike och Danmark nämnas, tala till kooptationens förmån, övergå reservanterna
till att bemöta de invändningar, som framställts mot kooptationen
med hänsyn till dess praktiska verkningar. Dessa vore dels av principiell, dels
av opportun art. Reservanterna taga först ställning till den förra gruppen.
’Den risken kan för det första tänkas föreligga, att kooptationsinstitutet, i
stället för att utnyttjas i kvalitetsförhöjande syfte, bleve använt som ett medel
att med förstakammarplatser belöna politici, vilka såsom partiagenter och
»valbossar» gjort partiet agitations- och röstvärvningstjänster, utan allt för
mycket avseende på deras särskilda kvalitet som förstakammarkandidater.
Det har vidare befarats, att kooptationsplatserna skulle komma att i väsentlig
mån bliva reserverade för huvudstaden, där så många intressen sammanlöpa,
och att alltså den genomförda reformen i stort sett endast skulle komma att
betyda en förskjutning till huvudstadens förmån och landsortens nackdel av
representationsrätten i första kammaren. Slutligen har det också gjorts gällande,
att kooptationen i alltför stor mån skulle på sådant sätt handhavas, att
genom densamma i första kammaren honnörsvis placerades äldre politici. av
vilka man ej längre kan vänta några aktivare insatser i riksdagsarbetet.
Till ledning för bedömande av i vad mån de nu anförda farhågorna kunna,
vara berättigade kan tjäna den erfarenhet, man haft av kooptationsinstitutet
i Danmark. Av tillfrågade politici ur olika partier därstädes förnekas bestämt,
att kooptationen skulle hava fungerat såsom farväg för valbossama in i
landstinget. Någon erfarenhet av denna art kan icke alls sägas vara för handen
i vårt grannland. Det synes oss också, vad vårt land beträffar, ytterligt osannolikt,
att val, så utsatta för den offentliga kritiken och förrättade av så kvalificerade
väljare som kooptationsvalen, skulle användas såsom speciellt medel för
partibelöningar utan större hänsynstagande till valkandidaternas förtjänster.
Någon rimlig anledning att särskilt antaga en utveckling i denna riktning kan
icke. tänkas föreligga. Vad vidare angår den premiering av huvudstaden, som
institutet förmenats medföra, giver en granskning av det koopterade elementets
sammansättning i danska landstinget ingalunda något resultat i bekräftande
riktning. Tvärtom äro landsortsborna där i avgjord majoritet, och detta trots
den överväldigande ej blott kulturella utan också den numeriska betydelse, som
tillkommer Köpenhamn i förhållande till det övriga Danmark. Beträffande
slutligen den tredje farhågan, nämligen att kooptationsplatserna skulle kunna
bliva politiska pensionsplatser, så förnekas på visst håll i Danmark icke, att
en sådan^risk kan tänkas. Men en närmare blick på de landstingsvaldas personer
ger åtminstone för närvarande intet nämnvärt stöd åt oron. Naturligtvis
2(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
är det mycket tänkbart, att undantagsvis en kooptationsplats vikes för en äldre
politiker såsom belöning för hans tidigare verksamhet. Därvid må emellertid
anmärkas, att även sådana äldre politiker, vilkas »aktivitet» kan betraktas som
reducerad, kunna vara till stort gagn för kammarens arbete genom sin erfarenhet
och omsikt.
Det danska föredömet ger alltså intet stöd för nyssnämnda mot kooptationsinstitutet
riktade invändningar. De kunna för övrigt redan i allt väsentligt
anses bemötta i och med framställningen av de allmänna utgångspunkter för
bedömandet av detta institut, som i det föregående lämnats.
Ytterligare en invändning har rests mot institutet, gående ut därpå, att dess
egenskap att speciellt befordra val av »rikskandidater» till första kammaren
skulle komma att ännu mer än hittills inom de skilda valkretsarna uppmuntra
och befästa den ofta anmärkta faktiska bundenheten av bostadsbandet, som till
men för ett gott kandidatval inom dessa i praxis gjort sig gällande. Genom
tillvaron av ett dylikt riksvalinstitut skulle landstingen, förmenar man, känna
sig befriade från alla hänsyn till rikssynpunkter och vid valen än mer inskränka
sig till kandidater inom länskretsen. Följden skulle på det sättet kunna
bli, att kooptationen, i stället för att leda till en höjning av första kammarens
nivå, i det hela trots allt skulle komma att sänka densamma.
Invändningen synes icke så litet uppkonstruerad. Först och främst förtjänar
det faktum understrykas, att om kooptationen — såsom på mycket goda grunder
kan antagas — skulle komma att fungera som ett riksvalsinstitut, så är
därmed i fråga om ett visst antal mandat under alla förhållanden en garanti
skapad för att vidare synpunkter komma att anläggas på förstakammarvalen,
en garanti som nu icke existerar och därför i varje fall måste anses innebära
en förbättring i jämförelse med det nuvarande tillståndet. Antagandet att
kooptationens införande skulle komma att giva kretsvalen en snävare inriktning
synes i själva verket vid närmare eftertanke vara tämligen löst grundat.
Ytterst vilar det på en förmodan, att de »riksval», som nu förekomma, endast
skulle vara att betrakta som verkan av ett slags tvång eller av ett dåligt samvete,
som känner sig i behov av lättnad genom att då och då motvilligt göra
ett offer åt rikssynpunkten. Så illa står det dock knappast till. Troligt är
väl, att man även i fortsättningen skulle få anledning att som nu allt emellanåt
gå utanför länskretsen för att finna så goda kandidatnamn som möjligt. Otänkbart
är för övrigt kanske icke — för att nu göra ett optimistiskt färgat tankeexperiment,
som i värde fullt torde kunna mäta sig med det här behandlade
pessimistiskt färgade — att kooptationsinstitutet, genom de kvalitetsval, det
skulle frambringa, kundo komma att i viss mån verka som föresyn för valkretsarna
och inom dessa väcka till liv en strävan att hålla valen på ett lika
högt plan. All sannolikhet talar enligt vår mening för att det sammanlagda
antalet riksdagskandidater genom kooptationen skulle bli större än för närvarande.
Till slut må redan i detta samband hänvisas till det nedan framställda,
med detta instituts införande nära förknippade förslaget om valkretsarnas förstoring
såsom ett medel att främja kretsvalens kvalitet eller i varje fall att åtminstone
motverka eventuella tendenser till deras försämring.
Hittills återgivna motargument mot kooptationsinstitutet hava varit av principiell
natur. Av opportun art är däremot en annan invändning, som framställts
mot dess införande. Det kan göras gällande att, då därav skulle följa en
reducering av valkretsarnas representantantal, redan häri skulle ligga ett
allvarligt hinder för idéns förverkligande. Dels släpper en valkrets ej gärna
från sig ett mandat, dels betecknar en dylik minskning ett motsvarande minus
i fråga om utsikterna till proportionellt riktig fördelning av representantplatserna.
Häremot må emellertid genmälas, att det visserligen utan tvivel hade
gått lättare att införa kooptationsinstitutet, därest det hade kunnat, såsom i
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
27
Danmark och Belgien, gå för sig utan reducering av de valkretsvaldas antal;
men att å andra sidan varken valkretsarnas eventuella gensträvighet mot varje,
än så liten minskning, av deras representationsandel eller en sådan reducering
av utsikten till säker matematisk proportionalitet, som en minskning med ungefär
en plats i varje valkrets skulle medföra, kan tillmätas utslagsgivande betydelse,
därest tillräckligt vägande skäl i övrigt tala för reformen i fråga. För
den händelse den förut omnämnda av oss föreslagna förstoringen av valkretsarna
till första kammaren bleve genomförd, skulle nu berörda invändning så
tämligen sättas ur spelet. Reduceringen av de valkretsvaldas antal skulle då,
såsom i varje särskilt fall tillämpad på ett vida större antal förstakammarmandat
än förut, icke bliva vidare kännbar, och vad den proportionella mandatfördelningen
beträffar, så skulle den bliva än bättre tillgodosedd.’
Även om den argumentering, som av reservanterna förebragts, synes ganska
vägande, finner jag dock icke de av dem anförda skälen för kooptationsinstitutets
införande vara fullt övertygande.
Det skall visserligen erkännas, att vid kooptation all fara för lokala synpunkter
bör anses borteliminerad och så till vida en garanti vunnen för att
valet kommer på ett högre plan än de lokala valkorporationernas. Men det
synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke en församlings självkomplettering
medför sina alldeles särskilda risker, som icke få aktas mindre betydelsefulla
än anläggandet av lokalsynpunkter. Jag tänker därvid icke närmast på vad
redan de sakkunnigas majoritet anfört —• man torde nog med reservanterna
kunna förmoda, att kooptationen icke skall behöva inverka oförmånligt på
de lokala valförsamlingarnas intresse för rikssynpunkter — utan snarare på
kammarens egna kvalifikationer som valförsamling. Även om man i och
för sig gärna ger sitt erkännande åt reservanternas omdöme om kamrarna som
högt kvalificerade, måste man dock räkna med den naturliga benägenheten
hos medlemmarna av varje dylik församling att konservera sina egna kolleger,
även där detta icke ur ’rikssynpunkt’ sett är fullt försvarligt, en benägenhet
som säkerligen icke neutraliseras därav att valet försiggår ''inför hela landets
blickar’ och under ’den allmänna opinionens kontroll’.
Därtill kommer, att den självkomplettering, som kooptationen innebär, ovillkorligen
kännes som ett för vår författning främmande element. Reservanterna
äro visserligen angelägna att framhålla, att kooptationsinstitutet framträder
’som en naturlig utbyggnad av kammarens organisation’, och att ’en
reform av dylik innebörd ligger i denna organisations fortsättningslinje’. Till
stöd för detta påstående hänvisas, som av förut citerade uttalanden framgår,
därpå, att riksdagsordningen velat åvägabringa första kammarens elitkaraktär
genom att låta dess ledamöter väljas dels för större område än kollegerna i medkammaren,
vilket skulle peka mot hela riket som en enda valkrets såsom
klimax, dels av särskilda väl kvalificerade valförsamlingar, vid vilket förhållandet
det endast vore att taga ännu ett steg i samma riktning, om man
gjorde den bäst kvalificerade församlingen, nämligen kammaren själv, till valkollegium.
Häremot må dock först och främst erinras om att det väl snarare
varit av valförsamlingarnas kompetens och frånvaron av bostadsband, än av
valkretsarnas storlek, som man väntat sig det goda resultatet. Och vad val
-
Departe
mentschefen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
församlingarna angår, så har riksdagsordningen visserligen velat skapa väl
kvalificerade väljarekårer, men den har å andra sidan icke velat driva denna
synpunkt så långt, att kammaren i själva verket skulle upphöra att väljas av
folket. Riksdagsordningen har sträckt sig till indirekta val, men ej velat
vara med om dubbelt indirekta, även om på denna väg den bästa valförsamlingen
skulle kunnat erhållas. Man torde alltså icke kunna säga, att kooptationen
innebär en utbyggnad på första kammarens nuvarande organisation. Den är
i stället som sagt att betrakta som ett främmande element, för vars införande
särskilt starka skäl erfordras. Då sådana efter min uppfattning icke föreligga,
kan jag ej tillstyrka någon förändring därutinnan, valen fortfarande
som hittills helt och hållet ligga hos lokala väljareförsamlingar.
Dividgning
av valkretsarna.
De sakkunnigas
majoritet.
Hrr Hellberg
och Brusewitz.
Det är emellertid icke uteslutet, att vissa anordningar skulle kunna göras för
höjande av de lokala valförsamlingarnas kvalitet till förmån för kammarens
kvalitet. Även denna fråga har behandlats av de sakkunniga. Särskilt har
man därvid haft tanken riktad på en utvidgning av valkretsarna.
Ursprungligen spelade valkretsindelningen en helt annan roll än nu för kamrarnas
karaktär. Andra kammarens valkretsar voro relativt små, och valen
blevo därigenom lokalt betonade. Första kammarens valkretsar sammanföllo
däremot i stort sett med länen, och valen ''anlades på ett sätt, som var avsett
att förläna dem en mera vidsynt karaktär’ (utredningen sid. 76). I samband
med det proportionella systemets införande 1909 och än mer genom författningsreformen
1921 undergingo andra kammarens valkretsar en ansenlig
utvidgning, så att de numera utgöra allenast 28 till antalet mot första kammarens
19. Andrakammarvalens lokala betoning har därmed, i den mån den
har sin grund i valkretsarnas omfång, väsentligt försvagats. En utvidgning av
förstakammarkretsarna skulle nu, menar man, innebära ett återställande till
en viss grad av den ursprungliga proportionen mellan första och andra kammarens
kretsar samt för förstakammarvalens del ''höja valakten till ett plan
med vidare utsikter och därmed bidraga till ett stärkande av de från -lokala
hänsyn mera frigjorda synpunkternas medinflytande vid valet’.
De sakkunnigas majoritet har, efter övervägande av vad som kunde vara att
vinna genom en dylik reform och de invändningar, som skulle kunna göras mot
densamma, stannat vid ett avrådande, då ’nu gällande bestämmelser rörande
förstakammarkretsarnas storlek ej visa några sådana brister, att en detaljreform
på detta område nu är påkallad’ samt en utvidgning av valkretsarna
ej torde ''komma att medföra sådana förbättringar, att ens olägenheterna av en
dylik utvidgning skulle uppvägas’.
Herrar Hellberg och Brusewitz ha även på denna punkt varit av avvikande
mening och funnit en valkretsutvidgning välbetänkt. Efter att ha påpekat,
hurusom utjämningen av olikheten i valkretsindelningen icke utgör ett led i
representationens demokratisering, utan har framgått som en verkan av proportionalismen,
vilken krävde större valkretsar, lämna reservanterna följande
motivering för den av dem förordade reformen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
29
''Andrakammarvalen hava sedan 1921 blivit en angelägenhet för länen, inom
vilka förbindelsen mellan de olika delarna numera torde vara nästan lika lätt,
som den förr var mellan domsagornas skilda delar. Förstakammarvalen flyttades
samma år partiellt över till vidare områden. Men denna utflyttning skedde
med en försiktighet, som var naturlig nog, när det gällde att gå ut över en enhet,
vilken hittills stått som en yttersta gräns i fråga om kommunal och politisk
indelning. En liknande försiktighet har också lagts i dagen vid utvidgningen
av andrakammarkretsarna, i det att denna skett i två etapper, 1909 och 1921;
vad man vågade sistnämnda år och som redan föreslagits av den första proportionsvalkommittén,
men 1904 och 1905 av riksdagen förkastats, ansåg man 1909
alltjämt vara förenat med betänkligheter. Utvidgningen av förstakammarkretsarna
hade sin första etapp 1919—21; den skulle genom den här ifrågasatta
fortsättningen i sin ordning uppnå sin andra. Därmed skulle konsekvensen
dragas av länsgränsernas 1919—21 påbörjade genombrytning för förstakammarvalens
del. Och därmed skulle åvägabringas en av förändrade förhållanden
betingad återställelse av den i sin tillämpning reducerade ursprungliga
De Geerska idén att möjliggöra och främja territoriellt mera frigjorda
förstakammarval. Den territoriella grunden skulle, i överensstämmelse med
det demokratiska tvåkammarsystemets traditionella utformning, ånyo bliva
lagd på olika sätt för vardera kammaren.
Vid genomförande av en dylik reform skulle givetvis ingen ändring ske i
fråga om den över hela riket utsträckta valbarheten eller om landstingens valfunktion,
liksom icke heller därav måste följa någon ändring av elektorsinstitutionen.
Alltjämt komme sålunda landstingen att utgöra väljarkårens huvuddel.
Den kvalitativa styrka såsom förstakammarväljare, vilken från början
tillerkänts dem, skulle allt fortfarande komma första kammaren till godo. Liksom
nu är fallet med flertalet landsting, skulle emellertid efter reformens genomförande
samtliga landsting komma att fullgöra sin valfunktion icke i egenskap
av landsting, utan såsom element i en större valförsamling, bestående av
flera landsting, resp. landsting och storstadselektorer. Därmed vore organisatorisk
enhetlighet i fråga om valkretsindelningen uppnådd. Liksom i de nu
förefintliga tvålänskretsarna skulle landstingsmännen (ev. jämte elektorer)
från de olika länen (och städerna) personligen sammanträffa för valets företagande.
Förslaget innebär i detta hänseende en anslutning till riksdagens
avvisande hållning 1924 till en då väckt motion om insändande av valsedlar
allenast till gemensam sammanräkning, ett förfaringssätt som skulle omöjliggöra
den önskvärda samverkan mellan ledamöterna av den förstorade valkorporationen.
Men därtill kommer, att åt valet genom det vart åttonde år återkommande
personliga sammanträdandet av olika landsting (och storstadselektorer)
— vare sig växelvis i olika residensstäder eller varje gång å samma
därtill särskilt ägnade valtort inom valkretsen — skulle förlänas en viss högtidlig
karaktär, som betonar dess vikt och gör det till något annat och mera
än allenast en punkt på ett landstings föredragningslista. Det komme att
i högre grad än i enlänskretsarna framstå såsom en akt för sig, som kräver
sina egna särskilda anordningar — åt vilka sannolikt komme att givas en viss
solenn prägel — och är ägnad att i högre grad tilldraga sig den politiskt intresserade
allmänhetens uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill och till den allmänna erfarenheten av de större valkretsarnas
betydelse torde det vara att förvänta, att den nyss anförda huvudmotiveringen
för det ifrågavarande organisationsmomentet i ett demokratiskt tvåkammarsystem
jämväl här skulle visa sig bestå provet. Givetvis skall man
icke vänta sig några omvälvande verkningar av reformen, liksom över huvud
vid organisationen av en första kammare det icke är ett sammansättningsmoment,
som allena åstadkommer den önskvärda särkaraktären —- det är i
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Departe
mentschefen.
stället genom en samverkan av alla momenten, som denna framgår. Men det
finnes, som antytt, all anledning antaga, att valkretsförstoringen även i detta
fall skall visa sig äga betydelse för främjande av en större synvidd vid valet.
Visserligen skulle nog alltjämt, liksom i nuvarande tvålänskretsar, länssynpunkterna
komma att göra sig i hög grad gällande, så till vida som partiernas
olika länskontingenter komme att i stor utsträckning framföra sina särkandidater.
Men — frånsett den liksom hittills bestående möjligheten av gemensamma
kandidater för hela valkretspartiet från början — komme väl rätt ofta
utöver det antal mandat, partiets olika landstingsdelar var för sig toge i anspråk,
en del förstakammarplatser att för sitt besättande kräva överenskommelse
mellan partiets samtliga landstingskontingenter. Och vid sådana tillfällen,
liksom vid en eventuell samverkan mellan olika partier, gåves utrymme för
valmotiv, som sträckte sig ut över länsgränserna. I högre grad än inom en valkrets,
som består av allenast ett enda län, finnas sålunda i en flerlänskrets utsikter
för mindre lokalt bundna synpunkter att verka medbestämmande vid
valet av ledamöter i första kammaren. Det får väl vidare anses rätt sannolikt,
att i fortsättningen valkretsutvidgningen skulle komma att medföra mera
avsevärda verkningar. Vanan att för valet överlägga med medväljare från
andra län än det egna ävensom valaktens framträdande i starkare relief än
förut kunna icke tänkas i längden bliva utan inverkan på bedömningssättet
vid ett förstakammarval. Dessa omständigheter måste tvärtom förväntas, om
också givetvis icke uttränga länssynpunkterna, så dock till en viss grad reducera
deras roll av mer eller mindre bestämmande faktorer vid valet. I förbigående
må anmärkas, att den »kohandel» mellan olika partier i skilda, samtidigt
väljande kretsar, som ibland förekommit eller ifrågasatts i och med de
här föreslagna stora valkretsar, som skulle träda i de nuvarande gruppernas
ställe, vore utesluten.’
Reservanterna övergå därefter till att bemöta en del invändningar, som gjorts
mot den av dem förebragta motiveringen, och framhålla slutligen, att den ifrågasatta
reformen icke blott skulle äga betydelse för stärkande av förstakammarvalens
kvalitet, utan även medföra vissa andra fördelar: den skulle öka möjligheterna
för en matematiskt rättvis proportionalism, den skulle underlätta
kooptationsinstitutets införande eller kanske rent av vara en förutsättning härför,
och den skulle möjliggöra det önskvärda återställandet av en enhetlig kommunal
valgrund för första kammaren. Beträffande dessa spörsmål hänvisar
jag till utredningen sid. 80 ff.
Då jag måst ställa mig avvisande gentemot kooptationsinstitutets införande
och ej heller finner mig kunna biträda det av reservanterna framställda
förslaget angående åvägabringande av en enhetlig kommunal valgrund
för förstakammarvalen samt då frågan om en bättre genomförd proportionalism
synes mig icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang, kan jag
bortse från de skäl för en valkretsutvidgning, som hämtats av åtgärdens samband
med nämnda reformfrågor. Vad angår motiveringen i övrigt, så är det
väl riktigt, att den ursprungliga principen om förstakammarvalens överlämnande
åt slutna kommunala representationer (landsting och stadsfullmäktige)
1921 genombrutits beträffande ett stort antal valkretsar, och att det därför nu
endast skulle gälla att fortsätta på en redan beträdd väg. Men fråga är, om
icke nämnda av proportionalismen framkallade steg jämte fördelar medfört vissa
olägenheter. För min del håller jag före, att den beräknade vinsten av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
31
tilltänkta åtgärden är ganska osäker. Det må vara sant, att föreställningen
om de större valkretsarnas betydelse för en höjning av valmotiven ''grundar
sig på likartad konstitutionell erfarenhet i skilda länder’. Därav följer dock
icke, att ökning (t. ex. fördubbling) av valkretsar, vilka redan förut äro att
anse som ''större'', skulle i motsvarande eller ens i nämnvärd mån förbättra
valkvaliteten. Jag anser mig därför ej böra förorda någon förändring av
de på denna punkt bestående förhållandena.
Slutligen anser jag mig böra i korthet beröra det av herrar Hellberg och
Brusewitz i deras särskilda yttrande framställda förslag angående ''återställande
av enhetlig kommunal valgrund för första kammaren’.
Reservanterna fästa uppmärksamheten på att 1921 års förstakammarorganisation
i fråga om valrätten baserades på två grundprinciper, valets överlämnande
åt kommunala korporationer och den högre valrättsåldem. Anknytningen
till de kommunala självstyrelseorganen fanns ju redan från början i
vår riksdagsordning och avsåg att ''åvägabringa förutsättningar för sådana
val, som giva åt kammaren eu särskild karaktär av erfarenhet och insikt’.
Kravet på uppnådda tjugusju år som villkor för rätt att välja landstingsmän
och elektorer var däremot en nyhet, och motiveringen har man att söka
i det förhållandet, att med den högre åldern i regel följer ''större erfarenhet
av livet och därmed också större besinningsfullhet inför de samhälleliga
problemen’, vilket så förväntas ''avspegla sig i första kammarens fysionomi
på ett sådant sätt, att denna kammare i särskild grad kommer att företräda
den mognade medelålderns synpunkter’. Införandet av denna nyhet medförde
emellertid, att den gamla principen, val genom kommunala självstyrelseorgan,
på en punkt fick tåla en inskränkning, nämligen beträffande städer som icke
deltaga i landsting. I dessa hade förut valet förrättats av stadsfullmäktige.
Men stadsfullmäktige utsågos av de kommunalt röstberättigade, varvid sålunda
valrättsåldem var allenast 23 år. Man hade nu att välja mellan att
låta fullmäktige allt fortfarande fungera som valorgan, varvid valrättsåldem
för dessa städers vidkommande skulle bli 23 år, medan den annorstädes —
d. v. s. vid val av landstingsmän — skulle vara 27 år, och att undandraga
stadsfullmäktige valet samt överlämna det åt särskilda elektorer, valda med den
för landstingsmannaval gällande rösträtten (alltså 27 år). Man valde som
bekant det senare alternativet. Resultatet härav har nu, mena reservanterna,
blivit, ''att vår nuvarande förstakammarorganisation kännetecknas av en viss
brist på stilenhet’, som visserligen ej ur praktisk synpunkt behöver vara ett
fel, men som dock är att beklaga, om man med reservanterna tillägger kommunalvalprincipen
ett högre värde än åldersprincipen såsom moment vid förstakammarbildningen.
Reservanternas yrkande går nu ut på att förstakammarelektorerna
i de större städerna skulle utses, icke som nu av kommunalt röstberättigade,
som fyllt 27 år, utan av stadsfullmäktige. ''Den ''kompensation''
för jämkningen i fråga om ålderskravet, som anordningen skulle medföra,
vore dels det dubbelt indirekta valet: de (över 23 år gamla) kommunalt
Elektorsval
genom stadsfullmäktige.
Hrr Hellberg
och Brusewitz.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Departe
mentschefen.
röstberättigade välja stadsfullmäktige, stadsfullmäktige välja elektorerna och
dessa slutligen välja tillsammans med landstingen riksdagsmän i första kammaren
— dels stadsfullmäktiges på liknande sätt som landstingen kvalificerade
karaktär av väljare.’
Även om jag måste giva förslagsställarna rätt däruti, att elektorinstitutionen
innebär ett icke alldeles tilltalande avsteg från en av de huvudprinciper,
på vilka vår förstakammarorganisation är uppförd, finner jag det dock
betänkligt att förorda ett återställande av det rubbade förhållandet, då sådant
icke kan ske utan intrång på en annan princip, som otvivelaktigt måste betraktas
som en av grunderna för 1921 års förstakammarreform, och som —
därom vittna reservanterna själva — icke ur demokratisk synpunkt ger anledning
till anmärkning.»
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till ändrad lydelse av §§ 3 och 9 riksdagsordningen.
»
Föredraganden uppläser berörda förslag och hemställer, att detsamma må
föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
Ur protokollet:
E. Lindström.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
280703