Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1

Nr 18. •

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar
av Kopparbergs län; given Stockholms slott den 20 januari
1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 saml.

13 hd fl. tNr 1S-)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

. Förslag

till

Lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Med ändring av vad lagen om delning av jord å landet innehåller
.häremot stridande förordnas, att beträffande avstyckning av ägovidd, som
överlåtits till annan, skola inom de på bekostnad eller med understöd av
staten storskiftade delarna av Kopparbergs län gälla följande särskilda
bestämmelser:

1 $.

Från mark, som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,
må, när skäl därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

2 §.

Finnes grundad anledning antaga, att efter avstyckning den avstyckade
ägovidden kommer att läggas i sambruk med annan samma ägare tillhörig
jord till en brukningsdel av beskaffenhet som i 19 kap. 3 § lagen om delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras. Den omständigheten,
att efter avstyckning stamfastigheten ej varder så beskaffad som i
sagda lagrum föreskrives, skall ej lända till binder för avstyckningen,
därest stamfastigheten ligger i sambruk med annan dess ägare tillhörig
jord och jämte denna bildar en brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda
fordringar å stamfastigbet.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts
fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt
områdes läge i förhållande till stamfastigbeten varder fullt bestämt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
november 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thykén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I skrivelse den 29 mars 1927 till lantmäteristyrelsen har överlantmätaren
i Kopparbergs län anfört följande:

’Den nya jorddelningslagen eller lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet torde i fråga om avstyckning få anses i förhållande till gällande
rätt medföra en nyhet, vilken för större delen av detta län eller den del av
länet, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,
påkallar särskild uppmärksamhet.

Enligt 19 kap. 2 § sagda lag må mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning,
ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd före
lagens ikraftträdande. Vidare må i ty fall genom avstyckning avskiljas
högst en femtedel av nämnda mark. Lagen innehåller icke någon möjlighet
till undantag från sagda femtedelsregel.

Vad som nu och i detta sammanhang måste påkalla särskild uppmärksamhet
är icke det första ledet i ovanberörda bestämmelse eller att mark delad
genom sämjedelning tillkommen efter lagens ikraftträdande skall anses såsom
oskiftad, utan framför allt det senare, då därigenom avstyckning av mera
än en femtedel av mark, som utbrutits genom äldre sämjedelning, helt
omöjliggöres.

Inom de storskiftade delarna av detta län är det ytterst få hemman (storskiftesåbolotter),
vilka fortfarande äro i en mans hand. Om man undantager
de hemman, vilka tidigt och innan de genom arvskiften delats, kommo
i bolags ägo, torde så gott som alla hemman nu ägas av flera, ofta många
personer. Delningen av hemmanen emellan de skilda delägarna har i regel
skett genom sämjedelning. Inom vissa socknar hava endast några få laga
delningar (94 § 1866 års skiftesstadga) blivit verkställda. Inom andra socknar
hava jämförelsevis många dylika laga delningar blivit under årens lopp utförda.
Därvid tillkomna lotter hava dock ofta efter arv eller försäljningar
senare uppdelats genom sämjedelningar.

Inom de storskiftade delarna av länet äro alltså de ojämförligt flesta av
nu befintliga fastigheter av hemmansdels natur utbrutna allenast genom
sämjedelning. Förhållandena här äro alltså i denna del rakt motsatta dem,
som råda inom riket i övrigt, där laga delning är regel och sämjedelning
undantag.

överlantmätaren
i
Kopparbergs
län.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

I gällande avsöndringslag är, i fråga om rätten till avsöndring, genom
sämjedelning utbruten fastighet likställd med sådan, vilken är utbruten
genom laga delning. Från bägge får avsöndring ske till och med en femtedel
av ägovidden. Vidare innehåller emellertid samma lag möjlighet för
den fastställande myndigheten att, under vissa omständigheter, från såväl
lagligen utbruten lott som sämjelott tillåta avsöndring av mark, som ensam
eller tillsammans med vad som redan kan vara avsöndrat utgör mera än en
femtedel av stamfastighetens ägovidd.

Förhållandena inom ifrågavarande delar av detta län äro sådana, att vid
jämförelsevis många jordavsöndringar femtedelsgränsen är överskriden och
ovanberörda dispensmöjlighet måste tillgripas. Ursprungliga anledningen
härtill ligger däri, att 1896 års ägostyckningsinstitut icke kom att tillämpas
för dessa trakter av länet. I anledning härav har man, i den mån utvecklingen
icke sökt sig möjligheter vid sidan av lagen, vid bildningen av fastigheter med
bestämda områden haft att tillgripa endast avsöndring. Från de flesta hemman
och hemmansdelar har ett eller annat skogsskifte, utgörande ensamt mera
och ofta betydligt mera än en femtedel av stamfastigheten, sålts och avsöndrats.
Funnes då icke dispensmöjligheten, skulle varje utväg att nu avsöndra
och bilda eu mindre bostadslägenhet vara stängd. Efter år 1924 har
möjligheten att använda ägostyckning visserligen tillkommit. Ägostyckning
lärer dock icke kunna ske å sämjedelningslott. Vidare torde det ligga i
sakens natur, att man ej använder den i förhållande till jordavsöndring
mera kostsamma ägostyckningen för smärre lägenheter. Man kan gott påstå,
att nära hälften av nu skeende avsöndringsfastställelser inom ifrågavarande
trakter innebära tillåtelse om femtedelsgränsens överskridande. Ett motsatt
förfarande skulle hindra mycken lovlig och önskvärd fastighetsbildning.

I 19 kap. 2 § 1926 års lag om delning av jord å landet talas om »mark,
som tillagts fastighet genom sämjedelning.» Uti ifrågavarande delar av
Kopparbergs län, där fastigheterna hava all sin mark utbruten genom allenast
sämjedelning, torde väl de citerade orden få betydelsen av »fastighet, som
tillkommit genom sämjedelning».

Sistberörda lagrum i den nya lagen nämner ej något därom, huruvida,
vid bedömandet av frågan om genom föreslagen avstyckning från sämjelott
komme att avskiljas mera eller mindre än en femtedel, hänsyn skall tagas
till vad som enligt äldre lagstiftning redan kan vara från lotten avsöndrat.
När man tager del av de motiv, vilka föranlett införandet i den nya lagstiftningen
av sagda femtedelsgräns, förefaller det undertecknad likväl ofrånkomligt,
att det redan avsöndrade måste tagas med i beräkningen. Motiven
hava varit, att, enär en sämjelott vid skifte kan erhålla mindre och annan
mark än som tillkommer densamma enligt sämjedelningen, avsöndringar
från dylika lotter komme under ett visst osäker hetstillstånd och att detta
borde hindras.

Med allt vad jag sålunda tillåtit mig anföra har jag velat framhålla, att
19 kap. 2 § sagda lag synes komma att medföra synnerligen beklagliga och
säkerligen ej avsedda följder för de storskiftade delarna av länet. En stor
del, måhända nära hälften av de fastighetsbildningar, som nu ske genom
avsöndring och som innebära lovliga och önskvärda nybildningar, skulle ej
kunna genomföras, överhuvud skulle bestämmelsen i fråga komma att
märkbart mota egnahemsbildningen. Detta gäller i synnerhet om, såsom
jag ansett mig böra förutsätta, i femtedelen böra inräknas förut och direkt
från stamfastigheten avsöndrade lägenheter. (Jfr Wieselgrenska promemorian
sid. 262 i 1926 års proposition.) Men det sagda gäller även, ehuru dock ej

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18. 5

i lika hög grad, om man vid avstyckningarna skulle få börja med ny räkning.
En femtedel är för dessa orter, där säinjedelning är regeln och laga
delning undantag, en alldeles för låg gräns. Densamma skulle utan risker
kunna höjas. Erinras må, att 1918 års lagförslag ville medgiva avstyckning
från sämjelott intill hälften av ägovidden. I varje fall är för dessa orter
av omständigheterna tydligt påkallat och nödigt, att möjligheter finnas för
vederbörande myndigheter att, då skäl därtill finnas, tillåta avstyckning av
mera än en femtedel av sämjelotten.

Enligt vad det upplysts är den nya jorddelningslagen ämnad att lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1928. Jag håller före, att senast
under början av sagda år och utan att den i utsikt ställda särlagstiftningen
i övrigt för länet avvaktas, bestämmelser höra genom särskild lag införas,
vilka göra det möjligt för vederbörande skiftesmyndigheter att, under liknande
omständigheter som nu äro intagna i 22 gällande avsöndringslag,
medgiva avstyckning av mera än en femtedel från sämjedelad mark eller
fastighet, som utbrutits genom sämjedelning. Prövningen torde böra ske
under samma former, som enligt 16 § samma 19 kap. av jorddelningslagen
föreskrivas för tillstånd i övrigt för avstyckning. Sålunda ifrågasatta särbestämmelser
erfordras endast för den del av länet, som undergått storskifte
på bekostnad eller med understöd av staten. Övriga delar av länet få i det
hänseende, varom nu är fråga, anses likställda med riket i övrigt.

I sammanhang därmed synes mig jämväl böra föreskrivas, att, även om
i ovanberörda fall det avstyckade skulle utgöra mera än hälften av stamfastigheten,
avstyckningskartan såsom regel ej bör upptaga mera än det avstyckade
området. (19 kap. 19 §.) Uppmätning och kartläggning av sämjedelningslinjerna
för stamfastigheten torde nämligen draga kostnader, som ej
motsvara nyttan.’

Denna framställning har med skrivelse den 14 maj 1927 av lantmäteristyrelsen
överlämnats till Kungl. Maj:t. Efter erinran att de delar av
Kopparbergs län, vilka undergått storskifte på bekostnad eller med understöd
av staten, utgöras av Ovansiljans, Nedansiljans samt Nås och Malungs
domsagor utom Sävsnäs socken ävensom av Säters socken inom Hedemora
domsaga samt socknarna Svärdsjö, Enviken, Vika, Torsång, Stora Tuna,
Silvberg och Gustavs inom Falu domsaga, har lantmäteristyrelsen återgivit
vad överlantmätaren i sin skrivelse anfört med avseende å jorddelningsförhållandena
i dessa bygder. Styrelsen har vidare anfört:

''Lantmäteristyrelsen kan för sin del vitsorda vad överlantmätaren här
ovan anfört samt är ense med honom i fråga om behovet av undantagsbestämmelser
för nu avsedda orter i fråga om rätten till avstyckning från
mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning. Därest detta behov ej
kommer att tillfredsställas, har man att räkna med att befolkningen söker
sig fram vid sidan av lagen och att alltså ett återupprepande kommer att
ske av de företeelser, som blevo följden av att ägostyckning inom ifrågavarande
bygder från början ej fick ske på grundvalen av storskifte.

Av härvid fogad redogörelse i vissa delar för förarbetena till 2 § 19 kap.
nya jorddelningslagen framgår, att anledningen till den skedda begränsningen
i fråga om avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, i främsta rummet beror på hänsyn till bestämmelserna angående
delningsgrund, i det att stamfastighetens ägobelopp skulle kunna för -

Lantmäteri styrelsen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

minskas, om skifte komme att ske efter annan delningsgrund än innehavet
och till följd därav mark skulle kunna komma att saknas för tilldelning åt
avstyckade områden, vilka städse skola njuta lott efter innehav. Emellertid
synes även sammanhanget med skiftesläggningen och utflyttningen hava beaktats
och särskilt har understrukits den rätt, som jämlikt 1 kap. 20 §
första stycket tillförsäkrats ägare av fastighet, som utbrutits genom avsöndring
eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning, att under där
angiven förutsättning fritagas från skyldighet att ingå i skifte annat än i
den mån sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig
och redig ägoanordning, som belägenheten medgiver. På sätt även framgår
av ovanberörda redogörelse har lagrådet (1922) understrukit denna privilegierade
ställning, under det att den ägoanordning själva sämjelotten — det
vill i detta fall säga stamfastigheten — erhållit vid sämjedelningen icke
tillagts någon betydelse vid ett sedermera inträffat laga skifte. I anslutning
härtill har lagrådet framhållit såsom oegentligt, att ägare av sämjelott
genom att låta verkställa avstyckning från sin lott skulle kunna i viss
mån så att säga fastlåsa ägoanordningen inom skifteslaget.

Beträffande ifrågavarande bygder gäller icke någon särskild föreskrift
eller sedvänja, på grund varav innehavet skall utgöra delningsgrund. Andelsförhållanden
uttryckas vanligen i reducerad jord (snesland och handland
eller tunnland och kappland). Emellertid torde man kunna räkna med att
vid skifte av lagligen utbrutna fastigheter innehavet i rätt stor utsträckning
kommer att bliva delningsgrund och detta med stöd av 2 § tredje
stycket sista ledet och 3 § i 9 kap. samt 11 § i 14 kap. jorddelningslagen,
och vad angår förhållandet till skiftesläggningen och utflyttningen eller
fastlåsandet av den före skiftet befintliga ägoanordningen kan erinras om
att man torde kunna utgå ifrån att eu blivande särlagstiftning för ifrågavarande
orter kommer att i väsentlig del mildra utflyttningstvånget. De
synpunkter, som varit de huvudsakligen bestämmande vid fastställandet av
begränsningen till en femtedel, då det gäller avstyckning av mark, som
tillagts fastighet genom sämjedelning, torde på grund av vad nu anförts
icke kunna anses hava samma betydelse beträffande ifrågavarande bygder
som beträffande övriga delar av landet.

Angående det sätt. varpå femtedelen skall beräknas, anföres i hovrättsrådet
B. Wieselgrens promemoria, sid. 262 i prop. nr 38 till 1926 års riksdag,
ett exempel, som visar, att bestämmandet av femtedelen skall beräknas
oberoende av vad som före sämjedelningen från det odelade hemmanet avsöndrats
eller avstyckats. Detta synes även stå i överensstämmelse med
stadgandets ordalydelse att avstyckning är tillåten av högst en femtedel av
mark, som genom sämjedelning tillagts fastigheten. Emellertid nämnes i
promemorian intet om det fall, att två eller flera sämjedelningar skett efter
varandra och områden avsöndrats eller avstyckats under tiden mellan de
skedda sämjedelningarna. Motiven till bestämmelsen i fråga förer emellertid
med sig, att man torde böra gå tillbaka till den senast verkställda förrättning,
som obligatoriskt medför, att innehavet skall utgöra delningsgrund
vid ett blivande skifte. Beträffande ifrågavarande orter är så fallet med
verkställda storskiften och i samband med eller i anslutning till dem utförda
åbodelningar, förrättningar enligt 94 § första stycket senare delen
skiftesstadgan, ägostyckningar enligt 1924 års lag samt avstyckningar.

Med denna utgångspunkt för beräkning av femtedelen har beträffande
ifrågavarande bygder redan härförut i stor utsträckning avsöndrats mer än
hälften av ägovidden. Att sätta gränsen till hälften tillfredsställer alltså

Kungl. Maj:ts proposition Nr IS. 7

icke behovet såvida man ej medgåve undantag efter särskilt tillstånd av
överlantmätaren eller ägodelningsrätten. Beträdandet av denna väg skulle
emellertid föra med sig ett underställningsförfarande med ty åtföljande tidsutdräkt
och kostnader. Detta förfarande skulle åtminstone i vissa trakter
komma att bliva regel och ej undantag. Det må omnämnas, att under
perioden 1922—1926 inom ifrågavarande orter fastställelse meddelats å 628
avsöndringar i medeltal årligen. Härtill kommer ett ansenligt antal upplåtelser,
som icke fastställts och å vilka lagfart sökts men förklarats
vilande.

Enligt i mars månad 1919 av domhavanden i Ovansiljans domsaga lämnad
uppgift uppgick antalet vilande lagfarter inom domsagan till 26,184. I
början av år 1921 verkställd undersökning utvisade för Nedansiljans domsaga
ett motsvarande antal av 18,725. I stor utsträckning förekommer
emellertid även, att lagfart ej sökts, varjämte till följd av dödsfall och försummelse
att i tid upprätta arvskifte även torde förekomma, att fång helt
och hållet saknas i fråga om en och annan fastighet. Om man söker att
sammanlägga de särskilda fastigheter, varav en storskifteslott består, visar
sig ofta, att summan av jordatalen å denna ej överensstämmer med hela
lottens jordtal enligt storskifteshandlingarna, och även om så sker, kan
man ej vara säker, att jordtalet å varje särskild del är det riktiga. I detta
sammanhang må vidare erinras om de för ifrågavarande orter säregna förhållanden,
varå bestämmelserna i 8 § tredje stycket i jordregisterförordningen
syfta. Till ytterligare upplysning om förhållandena i orten närslutes
här en promemoria av överiantmätaren i länet jämte en vid densamma fogad
promemoria av förste assistenten vid lantmäterikontoret i Falun med
exempel på ofta förekommande typer av avsöndringar.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör man beträffande ifrågavarande
trakter sträva till att det nya avstyckningsinstitutet kommer att såvitt möjligt
tillgodose befolkningens behov i samma utsträckning, som för närvarande
sker genom ägostycknings- och i all synnerhet avsöndringsinstitutet.
För att så skall bliva fallet synes knappast annan utväg stå öppen än att,
även beträffande mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, tillåta
avstyckning utan begränsning till viss del. Lantmäteristyrelsen håller
emellertid före, att man i allt fall bör söka att öva uppsikt på området och
förekomma missbruk. Till befrämjande härav synes, efter mönster från 22 §
i hemmansklyvningslagen, böra vid tillståndet fogas villkoret att omständigheterna
därtill föranleda.

Genom detta villkor vinnes, att förhållandet städse uppmärksammas och
jämlikt 16 § i 19 kap. blir föremål för utredning och särskilt behandlat i
utlåtandet om tillstånd till avstyckningen.

Den utredning, som här avses, bör givetvis avse den befintliga fastighetsindelningen
och arealförhållandena, och önskvärt är, att densamma i
enlighet med vad ovan anförts går tillbaka till den senast verkställda förrättning,
som obligatoriskt innebär, att innehavet utgör delningsgrund vid
laga skifte. Överlantmätaren har emellertid upplyst, att det av olika anledningar
icke är möjligt för en ute i orten arbetande lantmätare att där
åstadkomma den utredning, varom här är fråga. Han har därför uttalat
den mening, att saken läte ordna sig bäst och billigast på det sätt, att ovanberörda
utredning i första hand verkställes å lantmäterikontoret och av dess
personal samt översändes till lantmätarna på samma gång som jordregisterutdraget.
Lantmätaren skulle hava att vid undersökning på platsen och
efter inhämtande av erforderliga upplysningar i orten granska och såvitt

tf Kungl. Maj:ts proposition Nr J8.

möjligt komplettera den å lantmäterikontoret verkställda utredningen och
detta även vad angår lägenheter, som icke finnas upptagna i jordregisterutdraget.

Den ståndpunkt lantmäteristyrelsen ovan intagit har föranletts även därav,
att det, såsom framgår av överlantmätarens promemoria, ofta icke låter sig
göra att åtminstone med någon större grad av säkerhet beräkna eller angiva
arealen av vare sig stamfastigheten eller de upplåtelser därifrån, som
böra komma i betraktande. Härjämte må slutligen erinras därom, att skedda
upplåtelser vanligen avse viss areal i ett bestämt ägoskifte eller till och
med viss areal eller viss andel i bestämt ägoslag. Då vid ett blivande laga
skifte knappast kan bliva tal om att flytta en lägenhet exempelvis från ett
inägo- eller hemskogsskifte till ett skifte i en fäbodskog, följer härav att
den i lagen stadgade begränsning till viss del, för såvitt de motiv som föranlett
stadgandet i fråga skola följas, kunna ifrågasättas att tillämpas beträffande
vart och ett av de olika ägoskiften, varav stamfastigheten består
och till och med beträffande särskilda ägoslag inom dylikt skifte.
o Några styckningar utan föregående avtal hava hittills icke varit till
låtna, och något behov av sådana anses ej heller åtminstone för närliggande
tid förefinnas. Redan på grund härav bör den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
endast avse avstyckning efter föregående upplåtelse.

I likhet med överlantmätaren saknar lantmäteristyrelsen anledning att
ifrågasätta någon undantagsbestämmelse beträffande sämjedelning, som skett
efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande.

På sätt framgår av överlantmätarens föreliggande skrivelse har han föreslagit
särbestämmelser även beträffande omfattningen av det område, som
karta över avstyckningen skall upptaga i fall, varom i detta ärende är
fråga. Innan lantmäteristyrelsen övergår att behandla denna fråga, upptager
styrelsen emellertid till behandling ett annat ämne, rörande vilket
styrelsen funnit att särbestämmelse erfordras.

Enligt 19 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen må viss till gränserna
bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning antingen för att utgöra en
fastighet för sig eller för att sammanläggas med annan fastighet, dock att,
där ägovidd avstyckas för att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen
tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom
är särskilt stadgat må äga rum. I 3 § i 19 kap. meddelas bestämmelser i
fråga om omfattning och sammansättning av område, som skall avstyckas,
och skola samma bestämmelser även gälla den fastighet, som uppkommer
genom sammanläggning. Av dessa bestämmelser i vad de avse avstyckning
för sammanläggning väntar man sig stor nytta för komplettering av ofullständiga
jordbruk genom tillökning av ägor, som utan olägenhet kunna avskiljas
från närliggande fastigheter. Ingenstädes i vårt land finnas förutsättningar
härför i så stor utsträckning som inom ifrågavarande orter. Emellertid
uppställes i 14 § i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet fordran
på beviljad lagfart för sökande å de fastigheter, som skola sammanläggas.
Av vad förut i ärendet förekommit torde emellertid framgå, att vidhållande
av detta villkor inom de orter, som här är i fråga, skulle så gott som
omöjliggöra tillgodoseende av det behov av jordstyckning för komplettering
av redan befintliga jordbruk som nyss berörts.

Villkoret i fråga har vid pågående skiften eftergivits genom nådiga förordningen
den 18 juni 1926 (nr 362) med vissa särskilda föreskrifter beträffande
förrättningar enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa
laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskif -

Kungl. Maj:ts propositi07i Nr 18.

9

tade delarna av Kopparbergs län. Att redan nu slå in på denna väg för
befrämjandet av det syfte, som ovan berörts, anser sig lantmäteristyrelsen
emellertid ej böra nu föreslå. Frågan härom torde efter det provskiftena
genomförts komma under prövning och då bedömas med ledning av den erfarenhet,
som på ifrågavarande område må kunna vinnas genom provskiftena.
Enligt lantmäteristyrelsens mening bör man därför nu icke på något
sätt föregripa utvecklingen, utan håller styrelsen före, att man bör anlita
samma utväg, som anvisas i 1 § första stycket i lagen den 25 juni 1924
(nr 82) om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs län. Där stadgas,
att 3 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
skall gälla i avseende å ägostyckning på grund av upplåtelse,
som skett efter lagens ikraftträdande, dock att, där lott, som innehåller inägojord,
ej är så beskaffad som i nyssnämnda lagrum sägs, ägostyckning
likväl må ske, om lotten jämte andra samma ägare tillhöriga ägor kan
bilda en brukningsdel med sådan sammansättning i skilda ägoslag, som i
samma lagrum avses, och anledning ej förekommer till annat än att lotten
kommer att nyttjas i samband med nämnda ägor. Enligt styrelsens mening
bör sistberörda förhållande alltså i avvaktan på erfarenhet och blivande utredning
och beslut få ersätta sammanläggningsförfarande.

Såsom ovan meddelats har överlantmätaren föreslagit jämväl undantag
från bestämmelserna i 19 § av 19 kap. gående ut därpå att, även om det
avstyckade området utgör mera än hälften av fastighetens ägovidd, kartan
rörande avstyckningen i regel ej bör upptaga mer än det avstyckade området.
Det främsta skälet för ett dylikt undantag ligger däri, att ägorna
till hemmanen i de orter, varom är fråga, i regel ligga på många och spridda
ställen, ofta miltals från varandra. Belysande i denna del är det vid överlantmätarens
promemoria fogade jordregisterutdraget för Tibble nr 1. Inmätning
av sämjedelningar i dessa många spridda ägor skulle genom resor
och tidsspillan medföra kostnader, vilka skulle överstiga nyttan av upptagandet
å karta av sämjelotternas hela markområde. Det förhåller sig jämväl
så, att jordägarna mången gång förmena att sämjedelning råder inom viss
avlägsen äga, men att det, då lantmätaren kommer till platsen för att inmäta
sämjelinjerna, visar sig, att jordägarna ej kunna påvisa några sämjelinjer.
Sämjedelningen kan vara gjord för åtskilliga år tillbaka, då andra
voro ägare av jorden, och märkena kunna vara bortkomna, om de ens någonsin
varit utsatta.

I jordregistret torde avstyckningar, åtminstone från sämjelotter, icke kunna
komma att registreras på annat sätt än som nu sker beträffande avsöndringar.
Vid sådant förhållande kan jordregistret icke få någon nytta av
arealuppgifter för restdelar av sämjelotter. På grund av det anförda anser
sig lantmäteristyrelsen böra understödja överlantmätarens förslag jämväl i
denna del.

Emellertid torde eu bestämmelse i ämnet böra begränsas att endast avse
mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning. Avstyckning torde nämligen
ej sällan komma att ske från fastighet, vilkens ägor delvis utbrutits
genom laga delning och delvis genom sämjedelning. I dylika fall bör undantaget
ej gälla mark, som utbrutits genom laga delning.

Jämlikt 6 § i promulgationslagen till nya jorddelningslagen upphäves
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad den sålunda upphävda lagen innehåller eller tillägg därtill,
där ej i lagen annorlunda stadgas. Något sådant stadgande finnes icke

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Dalautred ningen.

vad angår ovannämnda lag den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa
delar av Kopparbergs län. Även denna lag skall alltså upphöra att gälla

samtidigt som nya jorddelningslagen träder i kraft. Emellertid stadgas i

13 § i promulgationslagen, att, därest, innan den nya lagen trätt i kraft,
av hemman eller av sådan under särskilt nummer i jordeboken upptagen
lägenhet, som ej tillkommit genom avsöndring, överlåtits viss till gränserna
bestämd ägovidd, och skulle enligt äldre lag utbrytning av samma ägovidd
ske genom ägostyckning, skall i avseende å utbrytningen därav den äldre
lagen tillämpas; sakägarna dock obetaget att, då de så önska samt laga hinder
ej möter, göra den överlåtna ägovidden till föremål för avstyckning. På

grund av detta stadgande gäller alltså, att i fråga om område, som upp låtits

innan 1924 års lag trädde i kraft, ägostyckning fortfarande får ske
utan hinder av bestämmelserna i 3 § i ovanberörda 1909 års lag. För fullständighetens
skull må här antecknas, att 1924 års lag trädde i kraft fyra
veckor efter den dag, då den utkom från trycket, vilket skedde den 26 april
samma år. På grund av ovan omförmälda stadgande i 13 § promulgationslagen
får 1924 års lag fortfarande tillämpas även beträffande upplåtelser,
som skett efter den 24 maj 1924 intill dess den nya jorddelningslagen träder
i kraft. En del av bestämmelserna i 1924 års lag, som alltså endast gälla
ifrågavarande orter, hava upptagits i nya jorddelningslagen och skola alltså
tillämpas för hela riket.

Då nya jorddelningslagen är ämnad att, såvitt möjligt, träda i kraft med
ingången av nästkommande år, anser sig lantmäteristyrelsen böra fästa Eders
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten därav, att eventuell proposition
i förevarande ämne förelägges riksdagen tidigast möjligt i syfte att
blivande bestämmelser må kunna tillämpas snarast möjligt under årets lopp.

Som frågan rörande särlagstiftning för Dalarna anförtrotts åt särskild
utredning, som givetvis ägnar hithörande förhållanden sin uppmärksamhet,
har lantmäteristyrelsen ansett sig icke böra utarbeta lagförslag i förevarande
ämne.’

Vid lantmäteristyrelsens skrivelse äro såsom bilagor fogade de i skrivelsen
omförmälda promemorior av överlantmätaren i Kopparbergs län och av förste
assistenten vid samma läns lantmäterikontor.

Sedan den särskilda utredningen angående vissa jordförhållanden inom
Kopparbergs län — dalautredningen — anbefallts att inkomma med utlåtande
i ärendet, har ledaren av utredningen, presidenten Anshelm Berglöf,
i underdånig skrivelse den 9 juli 1927 anfört följande:

''För ett rätt förstående av vikten att avstyckningsinstitutet göres i möjligaste
mån användbart för ifrågavarande delar av Dalarna må till en
början erinras, hurusom efter storskiftenas verkställande ägoförhållandena
där snart nog utvecklades därhän att brukningsdelarna, huvudsakligen på
grund av sättet för arvsdelningarnas utförande, allmänt kommo att bestå av
ett antal smärre fastigheter — delar från olika hemman på vitt spridda
ställen i en, två eller flera byar med ägorna fördelade på flera skiften inom
varje hemmansdel. Detta har satt prägel å fastighetsomsättningen, i det
ägorna till en på sådant sätt bildad jordbruksenhet vid avyttring sällan
hållits samman utan funnit olika köpare och ingått i andra redan förefintliga
brukningsdelar. En köpare har haft behov av mera öppen jord, ep

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

annan har begagnat tillfället för att täcka sin brist på saluskog och sa vidare.
Det säger sig självt, att härvid upplåtelser av bestämda områden på marken,
såsom bäst lämpade för syftet, ofta förekommit, framför allt sedan blicken
mera öppnats för nödvändigheten av ägosammandragning och man i följd
härav vid dylika kompletteringsköp sökt ernå även en sammanföring på
marken av de gemensamt brukade ägorna. Arealupplåtelsernas dominerande
ställning inom fastighetshandeln är sålunda betingad av de rådande brukningsförhållandena,
och det vore beklagligt, om denna för Dalarna alldeles
särskilt lämpade upplåtelseform bleve av lagstiftningen motarbetad genom
bestämmelser, som i flertalet fall omöjliggjorde utbrytning av de upplåtna
områdena.

Nu ifrågavarande bygder hava hittills intagit en missgynnad ställning i
jorddelningslagstiftningen, och detta bar ock lämnat spår efter sig. Medan
de stränga bestämmelserna i kungl. breven den 9 februari 1802 och den IT
augusti 1804 — syftande till att bibehålla och tillskapa besuttenheter -ännu gällde, skedde jordstyckningen lielt i den privata sämjedelningens form.
Visserligen bereddes genom kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 möjligheten
till laga delning, men denna utväg har allt hitintills ej i mera
nämnvärd utsträckning anlitats, då dylika hemmansvis gjorda förrättningar
i avseende å brukningsdelarnas arrondering varit av tämligen ringa värde,
men ställt sig förhållandevis dyra. Och då, vad angår »ägostyckningsköp»,
man förklarligt nog icke velat avstå från denna, såsom förut nämnts lämpliga
upplåtelse form, men utbrytning enligt 1896 års lag icke varit tilläten,
har man nöjt sig med att vid sidan av fångeshandlingen genom privat
överenskommelse bestämma det upplåtna området, Sålunda sakna ett övervägande
flertal fastigheter i dessa bygder lagligen fastställda gränser. Aysöndringsinstitutet,
som kunnat anlitas jämväl vid upplåtelser från sämjevis
utlagda fastigheter, har, praktiskt sett, varit den enda verkligt användbara
av gällande laga delningsformer, och det har också utöver sitt egentliga tilllämpningsområde
fått i största utsträckning ersätta bristen på andra sådana.
Man måste hålla detta noga i tankarna, då avsöndringsinstitutet nu skall
avlösas av ett annat, och se till att den nya delningsformen i möjligaste
mån fyller luckan efter den gamla.

Av vad förut anförts om den ringa förekomsten av legalt utbrutna fastigheter
och om avsöndringsinstitutets utsträckta användning torde det
emellertid vara uppenbart, att bestämmelsen i 19 kap. 2 § jorddelningslagen
om absolut förbud mot avstyckning från sämjelott utöver en femtedel av
dess areal skulle för dessa bygder innebära en synnerligen kraftig beskärning
i möjligheterna till legal utbrytning. Om lagstiftaren velat såmedelst
framtvinga legal utbrytning av sämjelotter i större utsträckning för möjliggörande
av avstyckning, skulle erfarenheten beträffande nu ifrågavarande
bygder säkerligen bringa en dylik förväntan på skam, och motviljan mot
dessa med de tidigai-e laga klyvningarna jämnställda förrättningar komme
nog att ökas, allt efter som ett skifte av hela byn med därav följande mera
radikal sammandragning av brukningsdelarna tedde sig såsom liggande inom
räckhåll. Med kännedom om vart det tidigare lett hän med allt för restriktiva
bestämmelser kan man tvärtom förutse en verkan, rakt motsatt den
avsedda, i det fastighetsupplåtelserna allt fort komme att följa samma linjer
som hittills och en spärr mot avstyckning från sämjevis utlagda fastigheter
således medföra en allt annat än önskvärd ökning i det redan förut
stora antalet fastigheter utan laga gränser och utan den stadga i övrigt
som endast en legal delning ger. Det är tydligt, att särbestämmelser om

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

avstyckning bliva nödvändiga för de storskiftade delarna av Dalarna, och
sådana böra, såsom i ärendet framhållits, redan nu meddelas till förhindrande
av en stagnation i den legala fastighetsbildningen.

Det kunde härvid synas ligga nära till hands, att man, med bibehållande
av den allmänna lagens tanke att begränsa den areal som må avstyckas
från sämjelott, avvägde den för avstyckning tillåtna kvoten på sådant sätt,
att avstyckning i de flesta fall skulle kunna medges. Systemet är emellertid
behäftat med olägenheter, vilka skulle kvarstå, hur än denna kvot bestämdes,
ocli kunna motverka institutets praktiska användbarhet. Det erbjuder
nämligen icke sällan svårigheter att fastställa stamfastighetens areal,
och i allt fall skulle eu exakt utredning av denna och arealen å därifrån
redan gjorda, men icke fastställda avsöndringar kräva ofta milslånga resor
till ut- och fäbodemarker och sålunda bliva synnerligen betungande. I jämförelse
härmed böra icke de synpunkter, som föranlett den allmänna lagens
begränsande bestämmelse, tillmätas större vikt. Med denna bestämmelse
har först och främst avsetts att undvika den konflikt, som komme att uppstå,
därest åt stamfastigheten skulle vid ett blivande skifte tilldelas ett ägobelopp,
understigande därifrån avstyckad lotts uppskattningsinnehåll, något
som kunde tänkas inträffa, om stam fastighetens ägokrav bestämdes med
jordtalet som delningsgrund. Förhållandet är emellertid liknande vid avsöndring
från sämjelott och även i det visserligen ovanliga fallet, att sämjelott
undergått laga klyvning, men oaktat avsöndringar i stor utsträckning ägt
rum utan hänsyn till femtedelsgränsen, har, såsom överlantmätaren framhållit,
farhågan för att avsöndring kunde lida ägoförlust icke besannats vid
hittills utförda laga delningar. Det må ytterligare betonas, att anledningen
till avstyckningsrättens begränsande bortfaller, i den händelse sämjelott,
från vilken avstyckning skall ske, är vid skifte berättigad erhålla ägor
efter innehavet, och att denna delningsgrund kan förväntas i utsträckt grad
komma till användning för sådana fastigheter. Naturligtvis bör avstyckning
ej ske på det sätt, att lott vid ett kommande skifte måste avstå något
av sitt ägobelopp, men det kan å andra sidan ej heller vara försvarat att
till förekommande av denna huvudsakligen teoretiska möjlighet uppställa
garantier, som över hela linjen försvåra eller omöjliggöra institutets användning.

Ett annat skäl till att avstyckning från sämjevis utlagda fastigheter
hållits inom snäva gränser har varit farhågan för att mera omfattande avstyckningar
från sämjelotter kunde i viss mån fastlåsa ägoanordningen inom
skifteslaget, i det styckningslotternas ägoanordning borde jämlikt 1 kap.
20 § jorddelningslagen i regel respekteras vid ett sedermera inträffat laga
skifte. Även i detta hänseende ligger frågan något annorlunda till i Dalarna
än eljest i landet. Lantmäteristyrelsen har därvid framhållit den särställning
frågan om utflyttningstvång kan väntas få i Dalarna. Därutöver
må än en gång erinras om att arealupplåtelser, frånsett tomtförvärv, i
regel avse komplettering av redan befintliga brukningsdelar och att det förnuftigtvis
bör ligga i delägarnas intresse att vid skifte få alla de fastigheter
— hemmansdelar, avsöndringar och styckningslotter — varav deras
brukningsdelar bestå, så mycket som möjligt sammanförda. Det är ju denna
privaträttsliga ägoblandning, som kanske främst framkallat behovet av nytt
skifte. Jordförhållandena i dessa bygder äro över huvud taget sådana, att
man vid skifte måste räkna med en ganska grundlig omstöpning av tidigare
ägoanordning utan att därvid alltför stort avseende fästes å, i vilken
ordning varje fastighet fått sina ägor bestämda. En klyvningslotts ägo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

13

anordning, exempelvis, lär nog ej behandlas med större hänsyn än en sämjelotts,
och det kan då ej heller sägas föreligga bärande skäl för att med
tanke på stycknings inverkan å skifte göra den åtskillnad mellan dessa slag
av fastigheter, att klyvningslott får avstyckas utan begränsning till arealen,
men sämjelott icke.

Av det anförda torde framgå, att det är varken lämpligt eller nödvändigt
att beträffande dessa bygder fastställa en viss Maximigräns för avstyckning
från sämjelott. Att alldeles lämna denna fastighetsbildning utan
tillsyn vore dock icke tillrådligt, utan bör i varje särskilt fall tillses, huruvida
med hänsyn till ovan omnämnda risk för ägominskning ifrågasatt avstyckning
må äga rum eller ej. Härför erforderlig prövning kan, såsom
lantmäteristyrelsen framhåller, lämpligen göras i samband med den utredning,
som enligt 19 kap. 16 § jorddelningslagen alltid skall verkställas.
Prövningen lär i de flesta fall komma att ställa sig ganska enkel. Särskilt
då stamfastigheten tillkommit genom fång, som berättigar dess innehavare
att vid skifte erhålla ägor motsvarande fastighetens uppskattningsinnehåll,
men i regel även i övriga fall, i det nämligen prövningen i allmänhet
torde kunna begränsas till det ägoslag eller ägoskifte, varav det
till avstyckning avsedda området utgör en del. Sålunda lär i de flesta
fall en mera detaljerad granskning av äganderätts- och hävdeförhållandena
i skogsmarken och å fäbodeinägorna bliva överflödig vid avstyckning av
ett heminägoområde.

Lantmäteristyrelsen har jämväl riktat uppmärksamheten å en annan punkt,
i fråga om vilken särbestämmelser äro behövliga, samt föreslagit, att vid
prövning av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen angivna förutsättningar för
avstyckning hänsyn må tagas till beskaffenheten av den brukningsdel, till
vilken avstyckat område skall läggas, även om sammanläggning icke kan
äga rum. De fall, då enligt nyssnämnda lagrum sammanläggning förutsättes
för tillstånd till avstyckning, skulle i Dalarna bliva jämförelsevis
många, enär, såsom förut påpekats, fastig hetsförvärven där mera sällan avse
bildande av nya jordbruk. Då emellertid sammanläggningsinstitutet icke
kan väntas i Dalarna få någon större användning, innan särlagstiftning i
ämnet föreligger, skulle häri ligga ett allvarligt hinder mot avstyckning.
Med en bestämmelse i den av lantmäteristyrelsen angivna riktningen skulle
dessa hinder undanröjas utan att det med lagrummet avsedda syftet åsidosättes.
Motsvarande synpunkter göra sig emellertid gällande även beträffande
stamfastigheten. Denna kan hava en sådan sammansättning och i
övrigt vara så beskaffad, att den ej ensamt för sig är lämplig för det ändamål,
vartill den användes, än mindre tål vid en avstyckning, men kan däremot
ingå i en brukningsdel, som mer än väl fyller måttet. En särbestämmelse
torde därför bliva tillämplig beträffande såväl stamfastighet som avstyckat
område.

Emot framställningen om förenklande av karta över avstyckning från sämjelott
har jag ej något att erinra.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag särbestämmelser för närvarande
påkallade allenast beträffande avstyckning efter överlåtelse och, vad
angår sämjevis utlagda fastigheter, endast sådana, som tillkommit genom
sämjedelning före den nya jorddelningslagens ikraftträdande.

Ett härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län (bilaga A), är upprättat i
överensstämmelse med förut angivna riktlinjer.’

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Lantmäteri styrelsen.

Med anledning av dalautredningens utlåtande och det därvid fogade lagförslaget
(bilaga A) har efter remiss lantmäteristyrelsen i yttrande den 1
november 1927 anfört följande:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t numera förordnat, att nya jorddelningslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1928, torde denna dag böra angivas i 1 §.
Där förordnas, att tillämpning av paragrafens bestämmelse får ske, ’där
omständigheterna ej till annat föranleda’. Uti sin underdåniga framställning
i ämnet den 14 sistlidne maj gav lantmäteristyrelsen emellertid uttryck
åt den mening, att man i allt fall borde söka att öva uppsikt på området
och förekomma missbruk samt att till befrämjande bärav, efter mönster
från 22 §. i hemmansklyvningslagen, syntes vid tillståndet böra fogas villkoret
att omständigheterna därtill föranledde. Då här är fråga om en
undantagsbestämmelse, torde man i enlighet med styrelsens nyssberörda uttalande
böra fordra att positiva skäl förefinnas, innan bestämmelsen får
tillämpas.

Uti sin ovanberörda framställning föreslog lantmäteristyrelsen undantagsbestämmelse
även i fråga om 19 kap. 3 § nya jorddelningslagen gående ut
därpå, att avstyckning skulle få tillåtas, ändock att sammanläggning lagligen
ej kunde ske, för så vitt det avstyckade området jämte andra samma
ägare tillhöriga ägor kunde bilda en brukningsdel, som uppfyllde bestämmelserna
i nyssberörda lagrum, och det kunde antagas, att stadigvarande
sambruk komme till stånd. Dalautredningens förslag i motsvarande del
torde emellertid kunna tolkas därhän, att avstyckning får anses tillåten
utan att sammanläggning kommer till stånd även i det fall, att sammanläggning
kan ske. Lantmäteristyrelsen håller emellertid före, att sammanläggning
bör ske i fall och i den utsträckning sådant är möjligt. Detta
medför visserligen städse en prövning av förhållandena, men en sådan torde
vara jämförelsevis lätt att åstadkomma. Den kommer att bestå i efterforskande
av förefintliga lagfarter. Dalautredningen bar emellertid framhållit,
att enahanda synpunkter, som lantmäteristyrelsen anfört uti ifrågavarande
del, gjorde sig gällande även beträffande stamfastigheten. Den
kunde enligt dess utsago hava en sådan sammansättning och i övrigt vara
så beskaffad, att den ej ensamt för sig vore lämplig för det ändamål, vartill
den användes, än mindre tålde vid en avstyckning, men däremot
kunde ingå i en brukningsdel, som mer än väl fyllde måttet. På grund
härav har dalautredningen uttalat sig för att den ifrågasatta särbestämmelsen
borde bliva tillämplig beträffande såväl stamfastigheten som avstyckat
område. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde visserligen förhållandena
i orten betinga undantag även beträffande stamfastigheten, doek endast i
så måtto, att det sambruk, som skall utgöra förutsättningen, redan existerar.
Längre anser lantmäteristyrelsen, med hänsyn till det jämlikt 19 kap. 3 §
andra stycket jorddelningslagen för landet i övrigt gällande stadgande, att
man åtminstone för närvarande ej bör gå.

Av de använda ordalagen vill det se ut, som om dalautredningens förslag
åtminstone i främsta rummet åsyftade det fall, att både stamfastigheten
och det avstyckade området skulle var för sig sammanläggas med
annan fastighet. Detta torde sannolikt icke vara avsett.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att en omredigering
av 1 och 2 §§ bör ske. Beträffande 3 § har styrelsen intet att
erinra.»

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 18.

15

Giltiga skäl synas vara förebragta till stöd för vederbörande ämbetsmyndigheters
hemställan om utfärdande av särskilda lagbestämmelser angående
avstyckning inom de här ifrågavarande delarna av Kopparbergs län. Endast
i ett par hänseenden har jag, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen i sitt
senast avgivna yttrande anfört, funnit mig böra föreslå avvikelse från det
vid dalautredningens utlåtande fogade lagförslaget.

Sålunda har i 1 § vidtagits en jämkning till utmärkande av att för tilllämpning
av det här ifrågavarande särskilda avstyckningsförfarandet förutsättes
förhandenvaro av positiva skäl. Sedan tiden för den nya jorddelningslagstiftningens
ikraftträdande numera genom Kungl. Maj:ts kungörelse
den 3 oktober 1927 (nr 367) blivit bestämd till den 1 januari 1928, har
i lagtexten denna tidpunkt angivits såsom den avgörande i fråga om tillkomsten
av här avsedd sämjedelning.

Med stadgandet i 2 § avses såväl det fall att avstyckat område skall förenas
med andra ägor som ock det fall, att stamfastigheten efter avstyckningen
skall brukas gemensamt med annan fastighet. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen
erinrat i fråga om det föreslagna stadgandets avfattning har
en omformulering företagits.

I enlighet med nu angivna grunder har förslaget inom departementet
omarbetats.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län av den
lydelse, bilaga B till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Departements chefen.

Ur protokollet:
N. Cervin.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Bilaga A.

F örslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan, skola —
utan hinder av vad lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å
landet innehåller däremot stridande — inom de på bekostnad eller med
understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län gälla följande
särskilda bestämmelser:

1 §.

Från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, vilken kommit till
stånd före den må, där omständigheterna ej till annat

föranleda, genom avstyckning avskiljas mer än en femtedel av nämnda
mark.

2 §.

Föreligga icke i 19 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet angivna
förutsättningar för avstyckning, må sådan likväl äga rum, om såväl stamfastigheten
som avstyckad del kan jämte andra samma ägare tillhöriga ägor
bilda en brukningsdel av sådan beskaffenhet, som för tillstånd till avstyckning
i nämnda lagrum avses, och anledning ej förekommer till annat än att
sambruk med nämnda ägor kommer till stånd.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts
fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes
läge i förhållande till stamfastigheten bliver fullt bestämt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

17

Bilaga. B.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits
till annan, skola — utan hinder av vad lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet innehåller däremot stridande — inom de
på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län gälla följande särskilda bestämmelser:

1 §•

Har mark tillagts fastighet genom sämjedelning, vilken kommit till
stånd före den 1 januari 1928, må, när skäl därtill äro, genom avstyckning
avskiljas mer än en femtedel av nämnda mark.

2 §.

Kan ägovidd, som skall avstyckas, jämte andra samma ägare tillhöriga
ägor bilda en brukningsdel av sådan beskaffenhet, som i 19 kap. 3 § lagen
om delning av jord å landet avses för tillstånd till avstyckning, och förekommer
ej anledning till annat än att sambruk med nämnda ägor kommer
till stånd, skall den omständighet, att sammanläggning mellan områdena
lagligen icke kan äga rum, ej utgöra hinder för avstyckningen. Ändock
att stamfastighet efter avstyckning ej blir av sådan beskaffenhet, som i
nämnda lagrum avses för tillstånd till avstyckning, må sådan likväl äga
rum, om stamfastigheten tillsammans med andra samma ägare tillhöriga
ägor utgör en brukningsdel av beskaffenhet, som sist sagts, men laga hinder
möter för sammanläggning mellan områdena.

3 §.

Där ej annat av sakägare påyrkas, skall, vad angår mark, som tillagts
fastighet genom sämjedelning, å karta över avstyckning upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes
läge i förhållande till stamfastigheten blir fullt bestämt.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 13 häft. (Nr 18.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december
1927.

N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
november 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa
delar av Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Karl-Gustaf Hjärne.

Lagrådet yttrade:

Enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen gälla för avstyckning vissa förutsättningar
dels i avseende å det avstyckade områdets beskaffenhet, dels
ock beträffande stamfastighetens. Saknas de förra av dessa förutsättningar,
må avstyckning fastställas endast i samband med avstyckade
områdets sammanläggning med annan jord till fastighet, som uppfyller
dem. Saknas åter de förutsättningar, som gälla stamfastigheten, kan
bristen bättras endast sålunda att den ostyckade fastigheten först sammanlägges
med annan jord till en fastighet, av vilken vid därefter
företagen avstyckning uppkommer en stam fastighet av behörig beskaffenhet.
I båda fallen är alltså en laga sammanläggning erforderlig för att
avstyckning skall kunna komma till stånd. Härutinnan medgives för
den landsdel, förslaget avser, en lättnad, i det att enligt dess 2 § samma
verkan tillägges redan det förhållande att avstyckade området är avsett
att läggas i faktiskt sambruk med annan jord, tillhörig samme ägare,
respektive att redan den ostyckade fastigheten ligger i sådant sambruk,
för så vitt nämligen de båda brukningsdelar, som efter avstyckningen
föreligga, motsvara jorddelningslagens fordringar.

Genom den avfattning, paragrafen erhållit, har man emellertid avsett
att — i anslutning till en av lantmäteristyrelsen gjord erinran — göra

Kungl. Maj:ts proposition Nr J8.

19

detta medgivande beroende av det villkor, att laga hinder möter för en
sådan laga sammanläggning av de i sambruk hävdade ägorna som, efter
vad ovan angivits, skulle göra en avstyckning enligt jorddelningslagens
fordringar möjlig. Denna bestämmelse gör det tydligen nödvändigt att i
varje avstyckningsärende anställa undersökning huru i nämnda avseende
förhåller sig. Och denna undersökning lärer ej heller, såsom i lantmäteristyrelsens
yttrande antydes, kunna begränsas till lagfartsförhållandena.
Exempelvis de i 6 § lagen om sammanläggning av jord å landet upptagna
villkoren kunna ofta utgöra hinder för sammanläggning. Vad
i ärendet är upplyst eller eljest känt om jordfördelningen i den landsdel,
varom här är fråga, giver dock vid handen att en undersökning
om möjlighet till sammanläggning i det alldeles övervägande flertalet fall
måste lämna ett negativt resultat.

Härtill kommer att värdet av de sammanläggningsåtgärder, som genom
den föreslagna bestämmelsen kunde komma att bringas till utförande, i
åtskilliga fall bleve tämligen tvivelaktigt, exempelvis i den för de storskiftade
Dalabygderna helt visst betecknande situationen att ett par, men
icke alla i en brukningsdel ingående fastigheter kunna sålunda sammanföras.
Vid nu anförda förhållanden synes det med fog kunna sättas i
fråga huruvida det uppställda villkoret — om än ur rent principiell
synpunkt berättigat — förtjänar vidhållas.

Åven om förslagets sakliga innehåll bibehålies oförändrat, torde en
redaktionell överarbetning böra ske, sträckande sig jämväl till ingressen
oeh 1 §.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 12 december
1927 avgivna utlåtande över det den 25 november 1927 till lagrådet
remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län. Efter att hava redogjort
för innehållet av lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Uppenbarligen är det önskvärt, att så långt möjligt är lagstiftningen
bereder utväg för ett tillfredsställande ordnande av de invecklade jordförhållandena
inom Kopparbergs län. Med vitsordande av det från principiell
synpunkt berättigade i de fordringar, som för vinnande av avstyckning
uppställts i 2 § av det remitterade förslaget, har lagrådet ansett sig
kunna förorda en modifikation härutinnan. Med hänsyn härtill har jag
funnit mig kunna tillstyrka, att stadgandet erhåller det innehåll, varom
lagrådet hemställt. Paragrafen har tillika underkastats formell omarbetning,
varjämte även i övrigt vidtagits vissa redaktionella jämkningar i
förslaget.

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.