Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt till
verk av bildande konst; given Stockholms slott den 9 mars 1928.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. TV. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt.
U7 häft. (Nr in.)
]
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den BO maj 1919 (nr 382) om rätt
till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av
bildande konst skall sålunda ändras, att dels tredje stycket i 5 § upphör att
gälla, dels en ny paragraf införes av nedan angivet innehåll och betecknad
8 a §, dels ock 19 och 21 §§ erhålla följande ändrade lydelse:
8 a §.
Å konstverk må icke konstnärens namn eller signatur anbringas av annan
så framt ej konstnären själv i varje särskilt fall därtill lämnar tillstånd.
Där konstverk med eller utan konstnärens tillstånd efterbildas, må ej
hans namn eller signatur å efterhildningen anbringas på sätt, som kan giva
anledning till förväxling.
19 $.
Anbringar någon, emot föreskrifterna i 8 a §, konstnärs namn eller signatur
å konstverk eller efterbildning av konstverk, straffes med böter från och
med fem till och med femhundra kronor.
Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider eller offentligen
utställer konstverk eller efterbildning, varå honom veterligen konstnärens
namn eller signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.
21 $.
Förbrytelse, som i 19 § sägs, hörer under allmänt åtal, men eljest må
förbrytelse mot denna lag ej åtalas av annan än målsägande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler en från akademien
för de fria konsterna den 31 januari 1928 inkommen underdånig skrivelse
med förslag till vissa ändringar i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk
av bildande konst samt anför:
»I konstverkslagens 4 § uttalas, att såsom upphovsman till ett konstverk
skall, där ej annat visas, den anses, vilkens namn eller signatur är anbragt
å verket. Och då i lagens 5 § första stycket inedgives, att en var äger,
utan konstnärens tillstånd, för studieändamål eller till sitt enskilda bruk
efterbilda konstverk, med vissa angivna inskränkningar, så tillägges i paragrafens
tredje stycke, att där konstverk, enligt vad i första stycket är medgivet,
utan konstnärens tillstånd efterbildas, hans namn eller signatur ej må
å efterbildningen anbringas på sätt, som kan giva anledning till förväxling.
För överträdande av detta förbud stadgas ansvar i lagens 19 §.
Från konstnärshåll har emellertid nu anmärkts, att nämnda i konstverkslagens
5 § tredje stycket meddelade bestämmelse angående signerande av
konstverk icke är tillräcklig till förekommande av möjliga missbruk. Med
en till akademien för de fria konsterna den 19 december 1927 ingiven skrivelse
har läraren i etsning vid den under akademiens överinseende ställda konsthögskolan,
konstnären Emil Johanson-Thor, till akademien överlämnat en
promemoria av följande lydelse:
''För närvarande salubjudas ''falska’ etsningar, så väl av konstförlag som
enskilda personer, i synnerligen stor omfattning utan att gällande lag lämnar
möjlighet för konstnärerna att ingripa häremot.
Med ''falska'' etsningar avses i detta sammanhang sådana etsningsblad, där
konstnärens namnteckning är anbragt av annan än denne själv på sådant
sätt, att allmänheten bibringas den uppfattningen, att det är konstnären själv
som signerat etsningsbladet. Ofta är detta gjort i rent bedrägligt syfte, i avsikt
att för etsningen erhålla ett högre pris än den skulle betinga, om den
ej vore försedd med signatur.
Konstnärens signatur å etsningsbladet innebär, att etsningsbladet är ett
med hans samtycke gjort och av honom godkänt avtryck av den av honom
etsade plåten. Ett sådant godkännande kan ej lämnas av någon annan än
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
konstnären själv, då givetvis ingen annan än han kan bedöma, om avtrycket
är sådant, att det konstnärliga i etsningen kommer till sin fulla rätt.
Det är ju känt, att såväl tidskrifter som andra publikationer (jultidningar
m. fl.) ofta av en konstnär förvärva rätten att utgiva en av denne gjord
etsning såsom bilaga till tidskriften. En sådan etsning är i regel osignerad,
och torde detta vara det vanligaste sättet på vilket osignerade etsningar
komma i allmänhetens händer. Ett sådant etsningsblad betingar i allmänhet
ett mycket ringa pris och i varje fall ett pris, som vida understiger det
signerade bladets, och detta av flera orsaker; konstnären har ej själv granskat
avtrycket, vilket måhända är gjort på sådant papper eller på sådant sätt, att
det konstnärliga ej kommer till sin fulla rätt, och ett sådant etsningsblad är
ofta utgivet i en mycket stor upplaga. Oftast utgör ett sådant etsningsblad
ej ett direkt avtryck från den etsade plåten.
Om någon å ett sådant etsningsblad anbringar konstnärens signatur på
sådant sätt, att allmänheten bibringas den uppfattningen, att konstnären själv
signerat etsningen, och salubjuder etsningen till högre pris, än etsningsbladet
skulle betinga osignerat, samt även lyckas sälja etsningen till detta högre
pris, är det uppenbart, att ett bedrägeribrott föreligger. Men då försök till
bedrägeri ej är straffbelagt i svensk lag, är själva salubjudandet straffritt,
och är det dock uppenbart, att själva det förhållandet, att dylika falska etsningar
salubjudas, vållar konstnärerna stor skada. Allmänheten avskräckes från att
köpa äkta etsningar, då den ej vet om en som äkta utbjuden etsning ej i
själva verket är ett avtryck med förfalskad signatur.
Då det synes som om gällande lag om rätt till verk av bildande konst ej
heller straffbelägger ett salubjudande av en på dylikt sätt ''förfalskad’ etsning
(själva etsningsbladet är ju tillkommet med konstnärens medgivande), äro
konstnärerna, så länge försök till bedrägeri ej är straffbelagt, i trängande
behov av särskilt lagskydd mot ett salubjudande av dylika falska etsningar.
Det förekommer emellertid även att ''falska'' etsningar, som tillkommit på
annat än nu beskrivet sätt, salubjudas. Det har inträffat att en konstnär,
eller kanske vanligare en avliden konstnärs rättsinnehavare, till ett konstförlag
försålt en av konstnären etsad plåt med obegränsad reproduktionsrätt
och med signeringsrätt. Detta sistnämnda är givetvis en oegentlighet, då en
signeringsrätt ej kan överlåtas. Granskningen och godkännandet av bladet
kan såsom ovan sagts ej verkställas av annan än konstnären själv. Därtill
kommer att i dylika fall den som ''förvärvat signeringsrätten’ oftast efterapar
konstnärens namnteckning och anbringar den på sådant sätt, att allmänheten
bibringas den uppfattningen, att det är konstnären själv som signerat
etsningen.
I dessa fall kan det ju tänkas, att den, som anbringar konstnärens namnteckning,
handlar i god tro — ehuru man dock borde hava rättighet att
antaga, att även den mest obildade person bör förstå, att man ej får efterhärma
annan persons namnteckning i avsikt att vilseleda — och i så fall
skulle ej ens därest etsningen försålts till pris, som motsvarar värdet av den
av konstnären signerade etsningen, vederbörande säljare kunna bestraffas för
bedrägeri. Även för dylika fall syntes det, som om konstnärerna hade ett
berättigat krav på lagskydd.
Därjämte synes det vara önskvärt att det genom lagstadgande fastsloges,
att konstnären är målsägande i varje fall, då ett salubjudande ägt rum av
en ''falsk'' av honom utförd etsning.’
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
5
I sin ifrågavarande den 28 januari 1928 dagtecknade underdåniga skrivelse
har akademien, efter en redogörelse för innehållet i nyssnämnda, av JohansonThor
den 19 december 1927 till akademien överlämnade promemoria, anfört
följande:
''Vid sammanträde berörda den 19 december 1927 har akademien för utredande
av den fråga, som sålunda blivit väckt, jämte vad därmed ägde
samband tillsatt en kommitté, bestående av justitierådet Axel Edelstam,
direktören Thorsten Laurin och professorn Alfred Bergström. Kommittén
har vid akademiens sammanträde innevarande dag framlagt sitt yttrande
i ämnet. — — —
I anslutning till nämnda yttrande vill akademien i underdånighet anföra
följande:
Akademien anser sig kunna vitsorda, att de---påtalade olägenheterna
äro av beskaffenhet att, såvitt möjligt, böra genom snar lagändring avhjälpas.
Emellertid synes det akademien, som om skäl talade för att utsträcka den
ifrågasatta lagändringen till att avse alla slags verk av bildande konst och
således icke blott etsningar och andra alster av den grafiska konsten. Åtminstone
beträffande verk av målar- och bildhuggarkonsterna lärer ett skydd
av föreslagen art vara påkallat av ett verkligt behov. Redan nu förekommer
att originala sådana verk förses med signatur, som är ''falsk’ i här avsedd
mening. Även lagtekniska grunder torde tala till förmån för en dylik utsträckning
av lagändringen.
Beträffande lagändringens omfattning i övrigt befarar akademien, med
hänsyn till den svenska rättens allmänna ståndpunkt, att det icke låter sig
göra att införa förbud för konstnären själv att tillåta annan att förse ett
konstverk eller en med konstnärens tillstånd utförd efterbildning därav med
konstnärens namn eller signatur; och detta i trots av att ett dylikt förbud
ingalunda skulle vara obehövligt. I andra fall däremot — och således även
då tillståndet givits eller signeringen (utan konstnärens tillstånd) gjorts av
konstnärens dödsbodelägare eller andra rättsinnehavare — synes hinder mot
lagändring icke böra möta.’
I fortsättningen av sin skrivelse har akademien närmare angivit, huru
berörda ändring i gällande konstverkslag enligt akademiens mening borde
avfattas — vartill jag senare skall återkomma —; och har akademien hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning det av akademien
framställda förslag till lagändring ävensom, därest Kungl. Maj:t skulle finna
akademiens framställning förtjänt av beaktande, så snart sig göra läte och
helst innevarande år till riksdagen avlåta proposition i ämnet.
Då en konstnär anbringar sitt namn eller sin signatur på ett av honom Departementsskapat
konstverk, så innebär detta, att han betecknar verket såsom av CÄe/%"''
honom framställt (jämför nyssnämnda bestämmelse i 4 § konstverkslagen)
och såsom föreliggande i definitivt, av honom godkänt skick. Det är således
ett viktigt intresse för konstnären att ingen annan än han själv får anbringa
denna beteckning på konstverket. Därest å ett verk, som konstnären — på
grund därav, att verket ännu befinner sig på skissens stadium, eller av
annan anledning — lämnat osignerat, hans namn eller signatur olovligen
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
anbringas av annan, kan detta lända konstnären till avsevärt men och
mången gång svårt skada hans konstnärliga anseende.
Genom förbud för annan att signera konstnärens verk tillgodoses i första
hand konstnärens ideella intresse; det är auktorsrättens personliga sida som
i främsta rummet gör sig gällande. Men jämväl i ekonomiskt avseende kan
ett sådant förbud vara av betydelse för konstnären. Även ett allmänt intresse
är här i fråga så till vida som genom bestämmelser i denna riktning ett
visst skydd beredes så väl för den konstintresserade publiken mot misstag
och ekonomisk förlust vid inköp av konstverk som ock för konsthandelns
lojala utövare mot konkurrens från mindre nogräknade försäljares sida.
I vår gällande konstverkslag finnas inga andra bestämmelser i nu ifrågavarande
syfte än de nyss angivna i 5 § tredje stycket. Dessa bestämmelser,
som närmast tillkommit på grund av yrkande från Svenska konstnärernas
förening, avse enligt lagens motiv att, så väl i konstnärens som i allmänhetens
intresse, förekomma förväxling mellan originalverk och efterbildning.
Akademien har nu föreslagit införandet i lagen av stadganden av huvudsakligt
innehåll, att originala konstverk icke skulle få signeras av annan än
konstnären, där ej han själv givit tillstånd till signerandet, samt att nyssnämnda
bestämmelse i 5 § tredje stycket skulle med viss modifikation
tillämpas även å sådana efterbildningar, som utförts med konstnärens
tillstånd.
På de skäl, som anförts i akademiens underdåniga skrivelse samt i förutnämnda
promemoria, anser även jag, att mer fullständiga bestämmelser i
före varande avseende nu böra införas i svensk rätt. Jag har alltså låtit, i
huvudsaklig anslutning till de av akademien angivna riktlinjerna, utarbeta
förslag till nödiga ändringar i konstverkslagen, för vilket förslag jag anhåller
att nu få redogöra.
Vad angår det närmare innehållet i den av akademien förordade lagändringen,
har akademien i första hand föreslagit införande i vår lag av en bestämmelse,
motsvarande den i tyska konstverkslagen av 1907 under 13 § meddelade;
och har akademien ansett, att ett sådant stadgande skulle kunna få
ungefär följande lydelse: ’Å konstverk må icke, utan samtycke av upphovsmannen
själv, annan än denne anbringa hans namn eller signatur.’ — Lika
med akademien anser jag ett dylikt stadgande lämpligen kunna upptagas
i den svenska lagen.
I detta sammanhang må anmärkas, att ifrågavarande bestämmelse, som
avser att åt konstnären förbehålla den uteslutande rätten att på det för
varje särskild konstart brukliga sätt signera konstverk, naturligtvis icke
innebär något förbud mot att exempelvis — såsom i konstgallerier är vanligt
— å ramen till en målning eller sockeln till ett skulpturverk anbringas
uppgift om konstnärens namn; i dessa fall kan namnet icke sägas vara
anbragt ’å konstverket’.
Enligt den i tysk rätt rådande uppfattningen är konstnärens uteslutande
signeringsbefogenhet av den högst personliga art, att den icke övergår till
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
konstnärens dödsbodelägare och än mindre kan överlåtas. I förutnämnda
promemoria säges, att det godkännande av etsningsbladet, som konstnärens
anbringande av signatur å detsamma innebär, ej kan lämnas av någon annan
än konstnären själv, då givetvis ingen annan än han kan bedöma om avtrycket
är sådant, att det konstnärliga i etsningen kommer till sin fulla rätt.
Akademien, som ansluter sig till denna uppfattning, anser det lämpligt att
i 9 § av konstverkslagen — vars första stycke innehåller, att vid konstnärs
död hans rätt enligt denna lag övergår till hans dödsbodelägare — införa
en erinran om att dödsbodelägarna icke såsom sådana äro berättigade att,
själva eller genom annan, anbringa konstnärens namn eller signatur å
något av honom utfört konstverk.
Även enligt min mening är konstnärens uteslutande signeringsrätt till
den grad personlig, att den ej kan bliva föremål för överlåtelse eller vid
dödsfall övergå, men därest i lagtexten säges, att till signering, som sker
genom annan, kräves ’tillstånd av konstnären själv'', synes det av akademien
ifrågasatta uttalandet i 9 § näppeligen erforderligt.
Den bestämmelse, för vilken jag nu redogjort, avser alltså originalverk.
I fråga om efterbildningar har akademien hänvisat till omförmälda föreskrift
i svenska lagens 5 § tredje stycket — som ju avser efterbildningar,
tillkomna utan konstnärens tillstånd — samt funnit det i denna del vara
av stor vikt att i vår lag infördes ett stadgande, att med konstnärens eller
hans rättsinnehavares tillstånd utförda efterbildningar icke finge, i annat fall
än då konstnären själv därtill samtyckt, förses med hans namn eller signatur
på sådant sätt, att den uppfattningen kunde uppkomma, att han gjort det
personligen.
Jag är ense med akademien därutinnan, a ti bestämmelser, avsedda att
förekomma missbruk i fråga om signerande, böra meddelas icke blott med
hänsyn till originalverk utan även beträffande efterbildning. Att konstnären
skall kunna medgiva, att efterbildningar förses med hans namn eller
signatur på sådant sätt, att den uppfattningen kan uppkomma att han gjort
det personligen, synes dock icke vara lämpligt. Med hänsyn till allmänhetens
intressen torde det vara riktigare att ett allmänt förbud mot sådant
signerande får gälla här likasom då frågan är om efterbildningar, som
avses i 5 § tredje stycket. Den i nämnda lagrum angivna grundsatsen skulle
således göras tillämplig även med avseende på efterbildningar, som utförts
med konstnärens tillstånd.
I förutnämnda till akademien ingivna promemoria uttalas, att sådana etsningsblad,
som stundom medfölja jultidningar och dylika publikationer, oftast
icke utgöra ett direkt avtryck från den etsade plåten. I anslutning därtill
må, beträffande förhållandet mellan original och efterbildning då fråga är
om etsningar, anmärkas att såsom original äro att anse, förutom själva den
etsade plåten, samtliga därav tagna avtryck, varemot efterbildningar föreligga
då antingen genom konstnärligt förfarande eller på galvanisk väg eller
genom någon liknande anordning en ny plåt framställes och avtryck tagas
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
av denna eller och ett etsningsblad direkt avbildas genom teckning, fotografi
eller på annat sätt. — En närmare redogörelse för de olika reproduktionsmetoderna
har lämnats i en särskild av Jolianson-Thor till mig ingiven
skrivelse i ämnet.
Nu angivna bestämmelser hava intagits i eu ny paragraf, betecknad 8 a §.
I dennas första stycke innefattas regeln om signerande av originalverk.
Andra stycket av den nya paragrafen avser efterbildningar, vare sig de
utförts med konstnärens tillstånd eller ock, enligt vad i 5 § första stycket
är medgivet, utan sådant tillstånd. Omförmälda tredje stycke av 5 § kommer
alltså att där utgå för att upptagas i förevarande 8 a §. — Ansvarsbestämmelser
hava införts i 19 §.
Akademien har vidare yttrat: Bedan själva anbringandet av namnet eller
signaturen borde i de av akademien omförmälda fallen straffbeläggas. Men
därutöver syntes det vara högeligen påkallat att, på sätt i promemorian
närmast avsetts, även salubjudandet av konstverk eller av efterbildning
utav konstverk, vilken tillkommit med vederbörligt tillstånd, belädes med
straff om, salubjudaren veterligen, konstverket eller efterbildningen blivit,
i strid mot de föreslagna bestämmelserna om signeringsförbud, försedda med
konstnärens namn eller signatur.
Bestämmelser i denna riktning, avfattade i anslutning till ordalagen i
17 och 18 §§, hava upptagits i ett nytt stycke av 19 §. — Enligt stadgandet
i 15 § första stycket under 2 är det belagt med straff att saluhålla eller
sprida eller offentligen utställa efterbildning som, enligt vad i 5 § första
stycket är medgivet, utförts utan konstnärens tillstånd. Därest å en sådan
efterbildning konstnärens namn eller signatur anbragts i strid mot föreskriften
i 8 a § andra stycket, inträder konkurrens mellan 19 § och nyssnämnda
bestämmelse i 15 §.
I den underdåniga skrivelsen har slutligen anförts: Akademien ville
icke underlåta att anmärka, hurusom vid införande av de föreslagna bestämmelserna
angående signeringsförbud en viss oklarhet kunde tänkas
uppstå beträffande frågan, vem som vid förbrytelse mot dessa bestämmelser
vore att anse såsom målsägande. Klart borde vara, att konstnären själv
alltid vore målsägande i dylika fall. Hade konstnären överlåtit sin rätt
eller hade han avlidit, syntes det vara mera tvivelaktigt, huruvida i förra
fallet jämväl hans rättsinnehavare samt i senare fallet hans dödsbodelägare
och eventuellt även hans rättsinnehavare vore målsägande och således berättigade
att föra talan rörande förbrytelse av ifrågavarande slag, begången
av en annan. Det skulle vara mest tilltalande att anse målsägandeskap föreligga
för samtliga dessa personer. Men avgörandet härutinnan torde få
träffas efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Innan jag närmare ingår på denna fråga, tillåter jag mig anmärka, att
enligt den tyska konstverkslagen, 34 och 41 §§, sådant signerande, som sker
i strid mot bestämmelsen i lagens förutnämnda 13 §, motsvarande den nu
föreslagna 8 a § första stycket, är föremål för allmänt åtal även då angi
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
9
velse ej skett, under det att i fråga om andra i den tyska lagen omförmälda
förseelser åklagarmyndigheten för talan endast efter angivelse från målsägandens
sida. Här har alltså hänsyn tagits till att även ett allmänt intresse
sättes i fara genom en förseelse av ifrågavarande art.
Onekligen möta vissa svårigheter i det av akademien angivna hänseende.
Med hänsyn till svensk åskådning och rättspraxis torde det få anses tvivelaktigt,
om under alla förhållanden konstnärens ifrågavarande högst personliga
rätt skulle kunna, efter hans frånfälle, göras gällande av dödsbodelägare, förläggare
eller andra rättsinnehavare. Och att genom särskilt laghud tillägga dessa
en åtalsrätt, som de enligt allmänna grunder icke skulle äga, synes näppeligen
böra ifrågakomma. Emellertid skulle de av mig nu föreslagna bestämmelsernas
effektivitet väsentligen nedsättas, därest det missbruk, som de avse att förebygga,
icke kunde påtalas sedan konstnären avlidit. Den mest tillfredsställande
lösningen av denna fråga synes vara att tillvaratagandet, efter konstnärens
död, av ifrågavarande auktorsrättsliga och med dem förbundna allmänna
intressen uppdrages åt någon offentlig myndighet eller institution med särskild
sakkunskap på området. Denna sakkunskap representeras tydligen i
främsta rummet av akademien, som enligt sina stadgar har till uppgift att
främja utvecklingen av målar-, bildhuggar- och byggnadskonst ävensom av
övriga till den bildande konsten hänförliga konstarter; och jag har alltså
ansett akademien höra bemyndigas att, efter vederbörande konstnärs död,
öva tillsyn i förevarande hänseende. I enlighet därmed har till konstverkslagens
21 §, däri stadgas att förbrytelser mot lagen ej må åtalas av annan
än målsägande, nu fogats en undantagsbestämmelse av innehåll, att där förbrytelse,
som avses i 19 §, begås efter konstnärens död, akademien skall äga
att hos allmän åklagare angiva densamma till åtal. — Ett motsvarande
stadgande återfinnes i 1926 års tjecko-slovakiska lag om auktorsrätt (16 §),
som innehåller, att de institutioner, vilka enligt lag eller på grund av sina
stadgar hava till uppgift att vårda litterära eller konstnärliga intressen,
skola i vissa fall äga befogenhet att, efter auktors död, vid domstol föra
talan till förhindrande av att hans verk återgivas i en otillbörligt förändrad
form. Även här är alltså fråga om fall, då det personrättsliga momentet i
auktorsrätten kränkes på ett sätt, som återverkar på ett allmänt intresse.
Slutligen vill jag nämna, att i den tyska litteraturen framträtt olika meningar
därom, huruvida det i tyska konstverkslagens omförmälda 13 § —
motsvarande nu föreslagna 8 a § — meddelade signeringsförbudet skall anses
gälla endast under den allmänna skyddstiden eller även efter nämnda
tids utlöpande. För min del har jag utgått från att, då ifrågavarande bestämmelse
fått sin plats i en lag som anordnar skydd för konstnärens rätt,
men låter detta skydd upphöra efter utgången av en viss tidsperiod, giltigheten
av nämnda bestämmelse är inskränkt till denna period. En annan
sak är att signerandet av konstverk, i fråga om vilket skyddstiden redan
vid tiden för signeringen gått till ända, under vissa förhållanden kan medföra
ansvar för bedrägeri.»
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk
av bildande konst, av den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
11
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt
till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk
av bildande konst skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll
och betecknad 8 a §, dels ock att 5, 19 och 21 §§ i nämnda lag skola erhålla
följande ändrade lydelse:
5 $.
Utan konstnärens tillstånd må en var för studieändamål eller till sitt enskilda
bruk efterbilda konstverk. Vill någon låta ett konstverk till sitt
enskilda bruk efterbildas genom annan, vare dock konstnärens tillstånd erforderligt,
där efterbildandet skall ske genom konstnärligt förfarande.
Vad nu är sagt äge icke tillämpning i fråga om byggande efter byggnadsverk
eller efter ritning eller modell till sådant.
8 a §.
Å konstverk må icke, utan tillstånd av konstnären själv, hans namn eller
signatur anbringas av annan.
Där konstverk efterbildas, antingen med konstnärens tillstånd eller ock,
enligt vad i 5 § första stycket är medgivet, utan sådant tillstånd, må ej
hans namn eller signatur å efterbildningen anbringas på sätt, som kan giva
anledning till förväxling.
19 §.
Anbringar någon, emot föreskrifterna i 8 a §, konstnärs namn eller signatur
å konstverk eller efterbildning av konstverk, straffes med böter från och
med fem till och med femhundra kronor.
Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider eller offentligen
utställer konstverk eller efterbildning, varå honom veterligen konstnärens
namn eller signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
21 §.
Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande; dock
skall, där förbrytelse, som i 19 § sägs, begås efter konstnärens död, akademien
för de fria konsterna äga att hos allmän åklagare angiva densamma
till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
13
XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mai ds lagråd den 7 mars 1928.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 24 februari 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 30 mai 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn
Ragnar Gyllenswärd.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
instämde:
I remissprotokollet framhålles att de föreslagna förbuden mot obehörig
signering av konstverk eller efterbildningar av dylika hava till uppgift att
bereda rättsskydd i olika riktningar. Först och främst skyddas konstnärens
intresse, dels hans rent personliga att ej med sitt namn eller signatur behöva
stå för andra verk än dem han själv godtagit såsom uttryck för sin
konstnärliga idé och bildande förmåga, dels hans och hans rättsinnehavares
ekonomiska intresse. Enär det förra av dessa båda intressen här ansetts
vara det primära, har åt stadgandet i första stycket av 8 a § givits en
lydelse, avsedd att utmärka att befogenheten att åsätta namn eller signum
icke övergår å dödsbodelägare eller annan rättsinnehavare utan kräver uttryckligt
bemyndigande från konstnärens sida.
Men vidare skola förbuden i fråga ock bereda ett visst skydd åt den
konstintresserade publiken och den lojala konsthandeln. I detta avseende
har emellertid förslaget intagit väsentligt olika ståndpunkter i fråga om
signering av original och i fråga om sådan signering av efterbildning som
kan föranleda förväxling med ett av konstnären signerat original. Beträf
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
fande sistnämnda slag av signering har hänsyn tagits till att publikens och
konsthandelns intresse kan vara i behov av rättsskydd även mot en åtgärd
företagen i samförstånd med konstnären själv. Förbudet i andra stycket
av 8 a § är således ett absolut, oberoende av konstnärens lov till den förvillande
signeringen. Gäller det åter signering av originalverk, förhåller
det sig tvärtom. Det skydd, förslaget här vill bereda de nämnda intressena,
är ett blott faktiskt, icke ett rättsligt. Det är en blott reflexverkan av det
skydd, konstnären själv åtnjuter, och faller alltså bort i och med att han
givit sitt tillstånd åt annan att signera hans verk — ett tillstånd som tydligen
kan äga fortfarande rättsverkan jämväl efter konstnärens död, ja kan
vara givet i testamente åt hans efterlevande.
Förslaget står i sistnämnda del i överensstämmelse med t. ex. tysk rätt.
Den frågan framställer sig emellertid, om ej steget kunde, utan uppoffring
av berättigade intressen, tagas längre ut.
Till en början lärer få erinras att under vad i remissprotokollet benämnes
den lojala konsthandelns intresse är att inbegripa något som i detta sammanhang
är förtjänt av det största beaktande, nämligen intresset för konstnärsvärlden
som helhet. För denna kan det ingalunda, särskilt ur ekonomisk
synpunkt, vara utan betydelse om signering av konstverk upphör att
av köparna betraktas såsom ett tillförlitligt bevis om att konstnären själv
efter personlig slutlig granskning funnit sig vilja och kunna auktorisera
verket. Det ekonomiska mervärde, som auktorisationen genom signum förlänar
ett konstverk och vilket i första hand kommer upphovsmannen själv
till godo, kan härigenom lida allvarligt avbräck. Praktisk betydelse får
detta särskilt i fråga om sådana konstarter, där på mekanisk väg, t. ex.
genom tryck, ett flertal originalexemplar av verket framställes; så t. ex. om
det bleve mera brukligt vad redan nu lärer förekomma, att en grafisk konstnär
överlämnar plåten till en förläggare med tillstånd för denne att på avdrag,
som icke blivit föremål för konstnärens egen granskning och godkännande,
anbringa hans signum.
Det vore måhända att gå för långt och kunde i enskilda fall leda till
obilliga resultat, om man helt förbjöde anbringande av signum genom annan
än konstnären, oaktat denne lämnat sitt tillstånd. Däremot må, i anknytning
till vad nyss sagts om det speciella behovet av rättsskydd mot missbruk
vid framställning av ett flertal originalexemplar, ifrågasättas huruvida
det ej bör fordras att konstnärens tillstånd icke lämnas generellt, utan beträffande
varje särskilt exemplar, varå signum anbringas. Bland annat
skulle härmed vinnas att avtryck, tagna efter konstnärens död, under inga
förhållanden kunde lovligen signeras.
Mot att i lagen om rätt till verk av bildande konst införa ett förbud,
sålunda utsträckt som här förordats, kan visserligen invändas att man därmed
griper utöver lagens egentliga ämne, som ju är rättsskydd för verkets
upphovsman själv och hans rättsinnehavare. Men med en sådan läggning
av stadgandet som ovan angivits, förlorar denna anmärkning i viss mån
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 15
sin udd; och därjämte får erinras att den i allt fall likaväl drabbar andra
stycket i förslaget till 8 a §.
I redaktionellt hänseende vill jag beträffande andra stycket i 8 a § hemställa
att orden »antingen med konstnärens tillstånd eller ock, enligt vad i
5 § första stycket är medgivet, utan sådant tillstånd» måtte uteslutas. De
hava uppenbarligen insatts i syfte att göra det fullt tydligt att konstnärens
tillstånd i detta fall icke medför undantag från förbudet. Stadgandets innebörd
härutinnan torde emellertid ändock bliva nog klar. Men sådan lydelsen
nu är, gäller förbudet, åtminstone efter orden taget, ej om olovligen tillkomna
efterbildningar, vilket icke kan vara tillfredsställande.
Enligt 21 § skall brott mot förbudet i 8 a § andra stycket under konstnärens
livstid endast kunna beivras av »målsägande», under vilket uttryck
icke lärer kunna förstås annan än konstnären själv och möjligen hans
rättsinnehavare. Sådant överträdande av förbudet, som sker med konstnärens
tillstånd, komme alltså aldrig att kunna beivras. Med andra ord,
förslaget har i 21 § icke dragit den nödvändiga konsekvensen i fråga om
a talsrätten av den i 8 a § andra stycket intagna ståndpunkten att rättsskydd
skall oberoende av konstnärens egen hållning beredas allmänna intressen
mot förvillande signering av efterbildning. Följdriktigast synes vara att
lägga förbrytelse mot förbudet i fråga under allmänt åtal, oavsett om
konstnären lever eller ej. Beaktas vad i fråga om första stycket i 8 a §
ovan erinrats, bör allmänna åklagarens åtalsrätt gälla all i 19 § straffbelagd
brottslighet. Uttryckligt omförmälande av akademiens för de fria konsterna
befogenhet att angiva till åtal lärer i så fall ej lämpligen upptagas i lagtexten.
Slutligen vill jag förorda att tredje stycket i nuvarande 5 § uppbäves
genom ingressen och att således 5 § utgår ur själva texten.
Justitierådet Wedberg:
Jag är ense med justitierådet Alexanderson om önskvärdheten av att
annan an konstnären icke må kunna i kraft av ett generellt tillstånd från
denne anbringa hans signum å originalt konstverk. I övrigt synes mig
även beträffande originala konstverk kunna vara av ganska stort intresse
att veta om konstnärens namn eller signatur anbragts av honom själv eller
av annan, detta särskilt med hänsyn till det vidsträckta omfång begreppet
oiiginal har när det gäller etsningar. Detta intresse vinner tydligen i styrka
om ett generellt tillstånd från konstnären godtages. Då tillika det för
efterbildningar gällande stadgandet att signering ej får ske »på sätt, som
kaji giva anledning till förväxling,» förefaller att vara till avfattningen
mindre lyckat, hemställer jag att åt andra stycket i 8 a § måtte givas det
innehall, att å konstverk eller efterbildning därav konstnärens namn eller
signatur ej må anbringas av annan på sådant sätt att konstnären kan antagas
hava gjort det själv.
För att nagon skall straffas för saluhållande o. s. v. bör enligt min
16 Kungl. Maj.ts proposition Nr 174.
mening förutsättas även att han förtegat rätta förhållandet med signeringen.
Beträffande frasen »antingen — — — sådant tillstånd» instämmer jag
med justitierådet Alexanderson, likaså beträffande åtalsrätten och sättet
för upphävande av tredje stycket i 5 §.
Justitierådet von Seth:
Det föreliggande förslaget avser, såsom framgår av motiven, att bereda
skydd åt tre olika slag av intressen, nämligen dels konstnärens rent personliga
intresse av att icke åt ett verk, som han av ett eller annat skäl
såsom t. ex. att det icke lyckats honom att i detsamma på ett sätt, varmed
han känner sig tillfredsställd, giva uttryck åt den idé, åt vilken han önskat
giva gestalt — icke velat genom dess signerande erkänna som sitt, eller åt
en efterbildning, som han kanske till på köpet icke gillar, genom utsättande
av signum gives skenet av att vara en sak, för vilken han star i nagot
slags ansvar, dels konstnärens ekonomiska intresse av att icke verk, som
han signerat eller låtit signera, utsättas för illojal konkurrens med efterbildningar,
som utan hans medgivande försetts med hans signum, samt dels
allmänhetens något på sidan om konstnärsrätten liggande intresse av rent
spel i handel och vandel även i andra fall än då det kan bliva tal om
bedrägeribrott.
Beträffande dessa intressen är väl numera allmänt erkänt, att det rent
personliga ger upphov till ett från själva efterbildningsrätten i viss mån
fristående moment i konstnärsrätten, och att det i regel icke övergår med
en överlåtelse av efterbildningsrätten. Det torde även vara ett av rättsuppfattningen
i åtminstone de flesta länder erkänt rättsförhållande, att
denna rent personliga rätt finnes och kan civiliter göras gällande, även om
och i den mån den icke kommit till uttryck i de lagar, som reglera efteibildningsrätten.
Lika väl som vem som helst, som obehörigen fått sitt
namn anbringat å ett verk, med vars tillkomst han ej haft att skaffa, böi
äga med rättsskipningens hjälp få namnet utplånat från verket, bör också
en konstnär och efter hans död den, som har berättigat intresse av att ej
hans konstnärspersonlighet neddrages, äga få hans signum utplånat från ett
verk, vilket konstnären i livstiden ej velat erkänna som sitt, eller från en
efterbildning, som på ett mer eller mindre vanställande sätt söker återgiva
ett hans verk. Att den svenska rätten i detta hänseende skulle intaga en
annan ståndpunkt torde icke vara att antaga, låt vara att våra domstolar
ännu icke haft tillfälle att taga ståndpunkt till frågan. Det må i
detta hänseende framhållas, att 19 § i konstverkslagen varken i sin nuvarande
lydelse eller enligt förslaget innehåller något om utplånande av en
olovligen anbragt signatur, ett förhållande, som näppeligen kan förklaras
annat än av en uppfattning, att en rätt att påkalla sådan åtgärd ändå
finnes enligt allmänna rättsregler.
År detta riktigt skulle alltså ett visst skydd för konstnärens rent person -
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174. 17
liga intresse redan finnas, och det kunde därför ifrågasättas, om från denna
synpunkt ytterligare lagstiftning vore behövlig. Då emellertid den civilrättsliga
skyddsrätten är vida besvärligare att göra gällande än ett straffanspråk
och det oskick, som påtalats av akademien för de fria konsterna,
synes hava gripit vida omkring och tagit sig högst betänkliga former, torde
förslaget böra godtagas redan från nu ifrågavarande synpunkt.
Att en lagstiftning är nödvändig, om man vill skydda även de två
Övriga intressen, vilkas skyddande avses med förslaget, och att ett sådant
skydd är påkallat, anser jag så uppenbart, att jag ej behöver uppehålla
mig vidare därvid.
Om jag således finner mig böra i princip godkänna förslaget, vill jag
emellertid icke därmed anses hava instämt i allt vad som uttalas i motiven
till detsamma.
Då sålunda departementschefen i fråga om bestämmelsen i 8 a § anför,
att, då ifrågavarande bestämmelse fått sin plats i en lag, som anordnar
skydd för konstnärens rätt, men låter detta skydd upphöra efter utgången
av en viss tidsperiod, bestämmelsens giltighetstid är inskränkt till denna
period, och därtill fogar ett uttalande, som kan tydas därhän, att han anser,
att, om signeringen skett, efter det skyddstiden gått till ända, något annat
rättsskydd däremot ej skulle finnas än det, som kan ligga i straffbestämmelserna
mot bedrägeri, kan jag icke längre följa honom. Det är visserligen
sant, att skyddet för konstnärens ekonomiska intresse skulle komma
att upphöra med skyddstidens utgång, och detta förhållande är ju betingat
redan därav att det intresse, som skulle skyddas, ej längre finnes till. Likaledes
skulle måhända även det särskilda skyddet för allmänhetens intresse
komma att upphöra, ehuru redan detta icke är alldeles säkert. Enligt 13 §
är det nämligen endast konstnärs rätt, som upphör med utgången av det
trettionde året, och det kan ifrågasättas, om det finnes något i sakens natur
liggande skäl att antaga det på sidan av den egentliga konstnärsrätten
liggande skyddet för allmänhetens intresse skola bortfalla samtidigt med
själva konstnärsrätten, så att allmänheten därefter icke skulle hava annat
skydd att lita till än det av departementschefen framhållna, som skulle
ligga i straffbestämmelserna mot bedrägeri. Allmänhetens intresse i saken är
ju icke enbart anknutet till efterbildningssätten utan innefattar även andra
moment — såsom t. ex. att icke få en samling med orätt signerade föremål
sig förevisad som en värdefull konstsamling — även om dessa moment
icke i den allmänna uppfattningen bland kulturfolken vunnit samma erkännande
såsom medförande en civil rätt som konstnärens personliga intresse.
Däremot upphör icke, om det av mig förut anförda är riktigt, allt skydd
for konstnärens rent personliga intresse med skyddstidens utgång utan endast
den särskilda straffsanktionen i vad den avser detta intresse. Det civilrättsliga
skyddet skulle ju alltid kvarstå, så länge någon finnes, som kan göra
det gällande. Skulle förslagets genomförande få till följd, att den uppfattningen
vunne insteg, att ett sådant civilrättsligt skydd vid sidan av den
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. IM häfl. (Nr I7''i.) 2
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
skrivna lagen icke vunnit erkännande i svensk rätt, kan det ifrågasättas,
om icke den nu eftersträvade lagstiftningen i längden skulle bliva mera
till skada än till gagn för konstnärsvärlden.
Även i ett annat hänseende synas mig departementschefens uttalanden giva
anledning till invändningar, nämligen i fråga om målsäganderätten efter
konstnärens död. Såvitt angår skyddet för det ekonomiska intresset tillkommer
väl denna rätt enligt allmänna rättsregler den, som genom förbrytelsen
blivit förnärmad, d. v. s. envar, som kan bliva utsatt för
ekonomisk konkurrens genom det olagligen signerade föremålet; och i fråga
om det rent personliga intresset får det väl även enligt svensk rätt anses
gälla, vad som allmänt erkännes i andra länder, eller att det efter konstnärens
död tillkommer antingen hans närmaste efterlevande eller den, till
vilken han genom testamente lämnat ett uppdrag i sådant hänseende, att
tillvarataga detsamma, även om det i förevarande rättsinstituts ännu outvecklade
skick får anses oavgjort, i vad förhållande denna de efterlevande»
rätt står till den lagliga arvsföljden på det förmögenhetsrättsliga området,
och även om man på vissa håll ej skulle vilja utsträcka denna rätt även
till sådana positiva förfoganden som att medgiva en ändring av ett signerat
konstverk eller signerandet av ett osignerat eller en efterbildning. Att
misstänka svensk åskådning och rättspraxis för en annan principiell ståndpunkt,
därtill torde vid frånvaron av varje positivt belägg näppeligen finnas
anledning. Särskilt såvitt angår sådana till den rena person rätten hörande
befogenheter, som uttryckligen omnämnas i lagen, får väl av en jämförelse
mellan 8 och 9 §§ anses framgå, att lagstiftaren ej varit främmande för en
sådan speciell successionsrätt för efterlevande åtminstone under det skyddstiden
räcker, om än till följd av det mindre klara särskiljandet mellan
rent personliga befogenheter och sådana befogenheter, som kunna överlåtas,
detta ej kommit till ett fullt tydligt uttryck. Då den föreslagna 8 a § införes
i lagen, kommer naturligtvis 9 § att bliva tillämplig även på den
rätt för konstnären, som innefattas i 8 a §. En antydan om att svensk
rättsuppfattning ej är främmande för ett än längre gående erkännande av
efterlevandes successionsrätt på personrättens område kan måhända anses
ligga i vad som ifråga om brevrätten, som ju är en personlig rätt av
analog natur med konstnärens, förekommer i 1912 års förslag till tryckfrihetsförordning.
(Se kap. 1 § 5 mom. 2 med tillhörande motiv).
Även om man anser den av mig nu uttalade uppfattningen om vad som
är gällande svensk rätt riktig, kunde naturligtvis goda skäl finnas för att
tillerkänna akademien för de fria konsterna den i förslagets 21 § omförmälda
målsäganderätten. Den skulle naturligtvis få en viss betydelse, då
det gäller att tillgodose det allmänintresse förslaget avser att skydda, och
den står även i fråga om skyddet för författarens personliga intresse i
samklang med de moderna strävandena pa auktorrättens område. Lägges,
såsom även jag vill förorda, förseelse, som avses i 19 §, utan inskränkande
villkor under allmänt åtal, lärer emellertid med åtgärd i förstnämnda hän
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
seende kunna anstå, till dess frågan därom kan upptagas i ett vidare sammanhang.
Med nu angivna reservationer finner jag de huvudsakliga grunder, på
vilka förslaget är byggt, icke föranleda till anmärkning från min sida.
I fråga om ämnets formella behandling kan jag icke underlåta att framhålla
såsom ett enligt mitt förmenande icke fullt lyckligt förhållande, att
de rent personliga och de förmögenhetsrättsliga sidorna av konstnärsrätten
icke hållits bättre i sär än som skett, men det är ju ett fel som vidlåder
konstverkslagen redan i dess nuvarande skick och därvid lärer nu något
vidare icke vara att göra. Fullt egentligt är kanske ej heller att frågan
om ett skydd även för allmänhetens intresse dragits in i lagstiftningen om
konstnärsrätten, men detta förfarande lärer väl kunna försvaras av praktiska
hänsyn.
I övrigt är jag ense med justitierådet Alexanderson.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgben, statsråden
Thykén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von
Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
7 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1928 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30
maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Med avseende å förbudet i första stycket av 8 a § bar lagrådet ifrågasatt,
huruvida ej beträffande signering av originalt konstverk genom annan än
konstnären bör fordras, att dennes tillstånd till anbringande av signum icke
lämnas generellt. I fråga härom hava lagrådets flesta ledamöter med hänsyn
till det speciella behovet av rättsskydd mot missbruk vid framställning
av ett flertal originalexemplar förordat, att åt lagrummet gives
sådant innehåll att konstnärens tillstånd skall lämnas beträffande varje
särskilt exemplar, varå signum anbringas. Vad härutinnan hemställts
bar jag funnit mig kunna biträda, och förbudet lärer sålunda böra gälla,
så framt ej konstnären själv i varje särskilt fall lämnar tillstånd. I
detta sammanhang må erinras, att enligt lagens terminologi med konstverk
förstås originalverk och att således, där konstverk framställes i mer
än ett originalexemplar, varje sådant är att anse såsom konstverk i lagens
mening.
Vad angår lagrådets hemställan i fråga om avfattningen av andra
stycket i 8 a § har jag av redaktionella skäl funnit någon jämkning böra
ske i den av lagrådet angivna formuleringen. Med den lydelse av stycket,
vilken jag nu föreslår, torde emellertid i sak vara vunnet vad med
denna erinran avsetts.
Lagrådets hemställan i fråga om åtalsrätten har synts mig böra iakttagas.
Den akademien för de fria konsterna tillkommande befogenheten
att angiva till åtal blir därmed icke uttryckligen omnämnd i lagtexten.
Väl har det synts mig innebära en viss fördel, om, på sätt i det remitterade
förslaget skett, det kommit att framhållas såsom en uppgift för
akademien att tillvarataga de intressen, vilka genom lagändringen skola
tillgodoses. Med den av lagrådet föreslagna ändringen torde dock bäst
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.
överensstämma att låta denna fråga åtminstone tills vidare anstå för
att möjligen framdeles återupptagas i ett större sammanhang.
Den av lagrådet gjorda erinran i fråga om sättet för upphävande av
tredje stycket i 5 § har jag ansett böra beaktas.
I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta förslaget.»
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.
n.)
tlihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt.
/ ) 7 häfl.
(Sr I
3