Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1

Nr 171.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om
utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 145 höft. (Nr 171.)

1

2

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom
lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av sagda lag, vilka
lagar, den förstnämnda med ändrad lydelse av 3 § 1 mom., enligt lagen
den 4 juni 1926 (nr 148) gälla till och med den 30 juni 1928, skola äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1933; dock att lagen den 20
juni 1924 skall från och med den 1 juli 1928 i nedan angivna delar hava
den ändrade lydelse, som av det följande framgår:

1 §•

1 mom. Var som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker
eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp
motsvarande lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen
införda dryckerna, dock minst femtio kronor, eller med fängelse i
högst ett år.

Ändå att--— nämnda belopp.

Sker den---år dömas.

å mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott eller för brott,
som i 5 § sägs, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år
dömas. Har införseln skett i allenast ringa omfattning och utan syfte
att försälja dryckerna, då må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande
och ej föreligger fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff
för olovlig varuinförsel, dömas till böter efter vad i 1 mom. här ovan
stadgas.

Förövas olovlig — — — böter dömas.

2 §.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

3

a) då dryckerna---riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

4 §.

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras
för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller
vin medföras å farkosten.

2 mom. Har å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio
ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid
tidigare tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, med
stöd av denna lag verkställts beslag å spritdrycker eller vin, och förefinnes
skälig anledning antaga, att olovlig införsel av sådana drycker är tillämnad
från farkosten, må, därest chef för tull- eller kustbevakning finner särskild
tullbevakning böra anordnas å farkosten, bevakningschefen kunna förordna,
att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar
samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad i fråga
om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

5

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig
fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker,
med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst trettio och högst
femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i
visst fall av höternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den — — — ansvar fri.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till straff
för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, straffes såsom i 1 § 4
mom. första stycket är för där avsett fall stadgat.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna
eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,
skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan
bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 171.

högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst trettio kronor. Till ansvar
— — — olovliga införande.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller
vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under
sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad
eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort
misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga
på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta
dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget straffas
med böter till belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna,
dock lägst trettio kronor.

Föreligger skälig---av dryckerna.

3 mom. Vad i---av befälsgrad.

8 §.

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas
skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter den 30 juni 1924,
och framgår ej av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen
saknat kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid
olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt
uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,
att panträtten i farkosten skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till
särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd---till inteckningsdomstolen.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning
av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller
annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller
vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna olovligen tillverkats, straffas
med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter
av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst
trettio och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.

Kan den---ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig befattning med spritdrycker, som i
detta mom. sägs, och har han förut fällts till straff för enahanda brott eller
för brott, som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen angående
tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. i förordningen
angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i
förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom
i 30 § 1 mom. andra och tredje styckena i förordningen angående tillverkning
och beskattning av brännvin är för där avsett fall stadgat.

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 171.

n

17 $.

3 mom. Förordnande, som — ---vederbörande åklagare. Förordnande

skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde
uppskattas till mindre än etthundra kronor, detta angivas i förordnandet.

18 §.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till etthundra kronor,
skall utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara
förverkad, därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar
efter det förordnandet meddelats.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall
förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker
är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen
äro förverkade. Äro beslagtagna drycker underkastade snar förstörelse
eller annan nedgång i värde, må med dem på sätt nyss sagts förfaras
redan innan frågan om deras förverkande blivit avgjord; dock erfordras
härtill domstols tillstånd, om dryckernas värde uppgår till etthundra kronor
eller mera.

I fråga — — — till efterrättelse.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 8 juni 1923 om straff för
olovlig varuinförsel skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas
allenast då mot någon, som å fartyg eller eljest ankommer från utlandet
till ort, där tullförvaltning finnes, eller mot någon, som anträffas vid
gräns- eller kustort, föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att
han har på sig förstucket gods; dock må, där vederbörande chef för tull-,
kust- eller gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken
från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon
plats oundgängligen nödvändig, dylik undersökning efter bevakningschefens
bestämmande verkställas å envar med lägenheten eller under tidrymden
från utlandet till platsen ankommande person. Sådant förordnande
skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens prövning men
gånge likväl genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, där den är av
mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus eller i lämpligt utrymme i
fartyg, samt, om undersökningsman eller den misstänkte det äskar och det
utan större omgång kan ske, i vittnens närvaro. Är den misstänkte kvinna,
skall undersökningen verkställas av kvinna samt i avskilt rum; och skall
vittne, som anlitas, vara kvinna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

7

TJtdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och t. f. chefen för justitiedepartementet
fråga dels om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin samt lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av förstnämnda lag, dels ock om viss ändring i lagen den 8
juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden anför:

Genom statsmakternas beslut år 1923 tillkom ny lagstiftning om straff
för olovlig varuinförsel, vilken lagstiftning kom till uttryck i lagarna den
8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen — och
om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten — territorialvattenslagen. Denna lagstiftning var väsentligen
föranledd av behovet av skärpta bestämmelser mot den tilltagande
smugglingen av rusdrycker. Emellertid avsågo stadgandena i allmänhet icke
endast smuggling av rusdrycker utan även annan olovlig införsel. Endast i
vissa avseenden, nämligen i fråga om straffsatser och förbud mot införsel
till svenskt territorialvatten, meddelades särbestämmelser rörande spritsmuggling.

Uti en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen; samt

3:o) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Dessa lagförslag voro framför allt föranledda av att den vid 1923 års riksdag
antagna lagstiftningen visat sig icke vara tillräckligt effektiv för motarbetande
av den olovliga införseln av rusdrycker. Då detta förhållande
ansågs innebära mycket allvarliga olägenheter, föreslogos i propositionen

Historik.

1923.

1924.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

bestämmelser, avsedda att bota de brister och fylla de luckor, som vid tilllämpning
av 1923 års lagstiftning visat sig förefinnas, då fråga varit om
bekämpande av spritsmuggling.

I samband med dylika ändringar i och tillägg till varuinförsellagens regler
förordades i propositionen påbyggnad i vissa hänseenden av gällande rusdrycksförfattningar
i ändamål att likartade bestämmelser skulle bliva gällande
beträffande ingripande mot olovlig befattning med smuggelsprit samt
i fråga om åtgärder mot olovlig befattning med olovligen tillverkad eller
olovligen renaturerad sprit. Dessutom innehöllo de för riksdagen framlagda
förslagen bestämmelser, avsedda att träda i stället för förordningen
den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa fall
m. m. — förverkandeförordningen — vilken enligt förordning den 9 juni
1922 (nr 251) skulle gälla till den 1 juli 1924.

I samtliga nu nämnda hänseenden föreslogos emellertid endast provisoriska
bestämmelser med giltighet till och med den 30 juni 1926.

Slutligen innehöll propositionen förslag om ytterligare ändringar i och
tillägg till varuinförsellagen utan samband med förslagen i övrigt.

De förordade stadgandena i berörda ämnen hade i propositionen i omförmälda
tre lagförslag sammanförts på följande sätt.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin innehöll stadganden rörande olovlig införsel
av spritdrycker och vin, därvid dock i vissa, huvudsakligen processuella
delar, hänvisades till varuinförsellagen. Förslaget ersatte alltså de
i varuinförsellagen förefintliga särbestämmelserna angående spritsmuggling
ävensom territorialvattenslagen, vilken lag eljest skulle hava gällt till utgången
av år 1925. Enligt särskild bestämmelse i förslaget sattes varuinförsellagen
i fråga om spritsmuggling ur kraft under den tid, den föreslagna
lagen skulle gälla, utom i den mån förslaget hänvisade till varuinförsellagen.
Vidare innehöll samma förslag bestämmelser till påbyggnad
av rusdrycksförfattningarna ävensom stadganden, som voro avsedda att ersätta
2 § och följande paragrafer i förverkandeförordningen.

De föreslagna ändringarna i varuinförsellagen voro — frånsett de nyss
berörda fristående jämkningarna i lagen — betingade av utsöndrandet av
särbestämmelserna angående spritsmuggling.

Förslaget till lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin avsåg att ersätta bestämmelserna i förverkandeförordningens 1 § rörande
förverkande av rusdrycker, anträffade hos den, som fälldes till ansvar för
fylleri.

Nu omförmälda förslag blevo med vissa ändringar uti huvudförslaget bifallna
av riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924.

Genom lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin — spritinförsellagen — blev det
straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen i hög grad skärpt. Emeller -

9

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 171.

tid framhölls vid lagens tillkomst, att full effektivitet i bekämpandet av den
olovliga spritinförseln knappast stode att vinna, med mindre överenskommelse
träffades staterna emellan att ömsesidigt stödja varandra i denna kamp.
Sådan överenskommelse ansågs närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte
att genom kontroll å utförseln av rusdrycker från ett land hindra tillförseln
därav till ett annat, dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl
utanför sin territorialvattensgräns undersöka och beslagtaga smugglarfartyg.

Ett steg i riktning mot internationellt samarbete på detta område utgjorde
den i Helsingfors under tiden den 24 november—den 4 december 1924 efter
inbjudan av Finlands regering hållna konferensen för överläggningar om
åtgärder mot spritsmuggling. I konferensen deltogo delegerade för samtliga
vid Östersjön belägna stater, nämligen Danmark, Estland, Finland, Lettland,
Lithauen, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union, Sverige och Tyska riket, ävensom Norge. Vid konferensen enades de
delegerade om att hos sina regeringar anbefalla till antagande ett vid konferensen
utarbetat förslag till konvention i ämnet. Detta förslag avsåg åtgärder
mot smuggling av spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent
alkohol, vilka drycker med ett gemensamt namn benämndes alkoholvaror.
De föreslagna åtgärderna togo sikte på utförselkontrollen och rätten
till ingripande mot fartyg utanför territorialvattensgränsen.

Uti en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 89, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen dels att godkänna berörda förslag till konvention angående
motarbetande av smuggling av alkoholvaror, dels ock att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen.
Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedan förutnämnda stater den 19 augusti 1925 undertecknat konventionen
och denna ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt ratifikationsinstrumenten
deponerats i Helsingfors, utfärdade Kungl. Maj:t den 27 november
1925

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdandet av förstnämnda lag; och

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket
av rusdrycker.

Omförmälda år 1925 antagna lag stadgar i huvudsak, att om spritdrycker
med fartyg av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton införts till
farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen och sträcker sig
intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna yttersta skär,
och det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att syftet med fartygets
uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja olovlig införsel av

1925.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1926 — 1927.

Förslag om åtgärder
mot
spritsmuggling
från fartyg i
utrikestrafik
m. m.

dryckerna till riket, det skall anses såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten.
Vad i lagen är stadgat skall icke tillämpas med avseende å
fartyg av främmande nationalitet, med mindre Konungen därom förordnar.

Enligt den under 2:o) upptagna författningen trädde lagen i fråga i kraft
den 24 december 1925 och gällde till och med den 30 juni 1926 samt skulle,
såvitt anginge fartyg av främmande nationalitet, tills vidare äga tillämpning
allenast å fartyg av finsk och norsk nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rusdrycker
innefattar erforderliga stadganden beträffande de i konventionen
åtagna förpliktelserna i avseende å kontroll av sådan utförsel. Jämväl
denna författning trädde i kraft den 24 december 1925 och erhöll, såvitt angår
fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet från och med 100
till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å fartyg av finsk och
norsk nationalitet.

Sedan på anmodan av chefen för finansdepartementet generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen låtit under år 1925 verkställa utredning angående
verkningarna av 1924 års lagstiftning i förevarande ämne, föreslog Kungl.
Maj:t, i överensstämmelse med vad ämbetsverken härutinnan hemställt,
genom proposition till 1926 års riksdag, nr 211, att såväl spritinförsellagen
och lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av
denna lag som lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin — förverkandelagen — skulle, förstnämnda lag med vissa mindre jämkningar
i 3 §, förlänas fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1928.
Riksdagen biföll propositionen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 4
juni 1926 (nr 148 och 149).

Under åren 1926 och 1927 hava jämväl övriga i Helsingforskonferensen
deltagande stater med undantag av Lithauen och de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union ratificerat konventionen, nämligen, i tidsföljd efter
ratifikationsinstrumentens deponering, Danmark, Estland, Lettland, Polen och
Danzig samt Tyskland, i samband varmed Kungl. Maj:t genom särskilda
kungörelser förordnat, att omförmälda lag den 27 november 1925 och kungörelsen
nr 465 av samma dag skola, kungörelsen i vad den avser utförsel
med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton, räknat
från och med de dagar, då konventionen för respektive stater trätt i kraft,
äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.

Redan under förarbetena till 1926 års proposition framhölls från flera håll,
att — även om verkningarna av ifrågavarande lagstiftning i stort sett
kunde betecknas som mycket goda och den tillbakagång av spritsmugglingen
och i samband därmed stående olaga sprithantering, som man då på åtskilliga
håll ansåg sig kunna konstatera, till väsentlig del kunde tillskrivas

11

Kungl. Maj:ts proposition’ Nr 171.

den nya lagstiftningen — erfarenheten dock visat, att spritsmuggling genom
personal å fartyg, som ginge i trafik mellan utlandet, särskilt Finland, och
Sverige, tagit en betydande omfattning. Till motverkande av denna form
av smuggling framställdes flera förslag om skärpning av lagstiftningen på
detta område, varvid särskilt framhölls, att en verksam åtgärd skulle vara
föreskrivande av påföljd för rederi, då smuggling ägt rum från rederiet
tillhörigt fartyg. Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
av den 5 februari 1926 ansåg chefen för finansdepartementet det böra fastslås,
att stadganden för stävjande av denna form av spritsmuggling icke
saknades i gällande lagstiftning, vilka stadganden, tillfullo utnyttjade, syntes
erbjuda ett icke föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Skulle
påföljd för fartygsrederi stadgas, syntes den böra hava form av införande
av straffrättsligt ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning av
det straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Lagstiftningen i ämnet
innehölle emellertid redan bestämmelser, vilka utgjorde avvikelser från eljest
vedertagna rättsprinciper. En utsträckning av det straffrättsliga ansvaret
i föreslagen riktning — vilken åtgärd eventuellt förutsatte ändring i den
nyligen antagna Helsingforskonventionen — syntes knappast tillrådlig, innan
dåvarande stadganden efter ytterligare prövning befunnits otillräckliga.

Den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
att tillkalla utredningsmän för att inom departementet biträda vid
utredningen av vissa frågor, vilka ägde samband med gällande rusdryckslagstiftning.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet anförde departementschefen,
bland annat, att spritsmugglingen från fartyg, som uppehölle trafik
med utlandet, för det dåvarande syntes icke kunna tillräckligt effektivt
bekämpas. Det borde därför undersökas, huruvida icke anordningar kunde
träffas, vilka på ett bättre sätt kunde bidraga till att omöjliggöra olaga
införsel av sprit på sådana vägar.

Med skrivelse den 30 november 1927 hava de med stöd av omförmälda
bemyndigande tillkallade utredningsmännen, vilka antagit benämningen
1926 års rusdryckslagstiftningsberedning, överlämnat betänkande
med förslag till åtgärder gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla
trafik med utlandet, m. m. Betänkandet torde få såsom bilaga (bilaga
2)1 fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

I inledningen till betänkandet har beredningen anfört, att även om närmast
och i första hand åsyftats, att undersökningen skulle avse den spritsmuggling,
som ägde rum från fartyg, vilka uppehölle trafik med utlandet, beredpingen
emellertid ansett sig böra taga under övervägande, huruvida även i
övrigt något ytterligare kunde från statsmakternas sida åtgöras till förhindrande
av spritsmugglingen. Till denna mera allsidiga översikt hade bered 1

Bilaga 2 återfinnes i propositionen efter utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1928.

Utredningsmän
tillkallas.

Utredningsmännens
betänkande.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

ningen ansett sig hava så mycket större anledning, som nu gällande lagstiftning
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom
angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin upphörde att
gälla den 1 juli 1928, varför frågan om lagstiftningens förlängning under
alla förhållanden syntes komma att föreläggas 1928 års riksdag. Då ifrågavarande
lagstiftning ägt giltighet sedan den 1 juli 1924, syntes numera sådan
erfarenhet föreligga såväl om dess verkningar som rörande befintliga
brister i densamma, att det finge anses vara förtjänt av närmare övervägande,
icke blott huruvida lagstiftningen i fråga borde förlängas och eventuellt
göras permanent utan även huruvida och i vilka avseenden av hittills
vunnen erfarenhet påkallade ändringar nu borde vidtagas.

Beredningen har — efter att hava lämnat en statistisk redogörelse för
spritbeslag m. m., avseende tiden den 1 januari 1925—den 30 juni 1927 —
på anförda skäl (betänkandet sid. 14—16, 18 -21) kommit till den uppfattningen,
att särskild lagstiftning gentemot spritsmuggling och därmed sammanhängande
företeelser alltjämt är oundgängligen erforderlig, men att
ifrågavarande lagstiftning — spritinförsellagen, lagen den 27 november 1925
om utsträckt tillämpning av denna lag samt förverkandelagen — dock icke
nu bör göras permanent utan under ytterligare någon tid bör bibehålla
provisorisk karaktär. Tiden för detta förlängda provisorium har beredningen
föreslagit till tre år. Beredningen har tillika ansett, att den nuvarande
lagstiftningen tills vidare bör till sina huvuddrag bibehållas oförändrad och
att ändringar däri böra vidtagas endast på vissa punkter, beträffande vilka
erfarenheten ådagalagt, att påtagliga brister förefmnas, och där det fördenskull
är angeläget att åstadkomma bestämmelser, som om möjligt bättre än
de nuvarande lämna verksamma medel till bekämpande av olovlig befattning
med spritdrycker.

Till de förslag, beredningen i detta syfte framställt och vilka avse ändringar
i spritinförsellagen ävensom en mindre jämkning i en paragraf i
varuinförsellagen, återkommer jag i det följande.

Yttranden. Genom särskilda remisser den 12 december 1927 hava generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen anbefallts att inkomma med utlåtande över ifrågavarande
betänkande samt därvid tillika angiva, huruvida ämbetsverken funne
ändringar i förevarande lagstiftning erforderliga i andra hänseenden än de,
i vilka betänkandet innehölle förslag. Till åtlydnad härav hava ämbetsverken
avgivit utlåtanden i ämnet, kontrollstyrelsen den 31 december 1927 och
generaltullstyrelsen den 11 januari 1928.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande uttalat sin anslutning till beredningens
förslag, att förevarande lagstiftning måtte provisoriskt förlängas,
och har intet att erinra mot den föreslagna provisorietiden. Styrelsen har
också anslutit sig till beredningens mening, att ändringar i lagstiftningen

Kungl. May.ts proposition Nr 171. 13

nu böra vidtagas endast på vissa punkter, beträffande vilka påtagliga brister
yppat sig.

Kontrollstyrelsen har i likhet med beredningen funnit tillräcklig erfarenhet
ännu icke föreligga för att göra förevarande lagstiftning permanent och har
ej heller något att erinra mot den föreslagna giltighetstiden av tre år för
det nya provisoriet.

Inledningsvis vill jag erinra, att förverkandelagen nu avses bliva ersatt Departement*■
av bestämmelserna i 5 § i den lag angående fylleri m. m., till vilken för- che/en.
slag med proposition nr 32 framlagts för årets riksdag.

Vad angår frågan, huruvida efter utgången av övriga nu ifrågavarande
lagars giltighetstid behov av särskild lagstiftning mot spritsmuggling och
olovlig befattning med olovligt införda eller tillverkade rusdrycker fortfarande
kan anses föreligga, torde erfarenheten hava givit vid handen, att,
under förutsättning att det nuvarande restriktiva försäljningssystemet beträffande
rusdrycker i huvudsak bibehålies, den mot ifrågavarande olovliga
rusdryckshantering riktade lagstiftningen ej kan utan väsentliga olägenheter
undvaras. Några ändringar av betydelse i riktning mot ett friare försäljningssystem
torde näppeligen komma att vidtagas under avsevärd tid framåt.

Vid sådant förhållande kunde det möjligen sättas i fråga, huruvida icke
tiden nu vore inne att åt spritinförsellagen och lagen den 27 november 1925
förläna permanent karaktär. 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning har
emellertid funnit övervägande skäl tala för ett fortsatt provisorium. Till
stöd för sitt ståndpunktstagande härutinnan har beredningen anfört, att
man ännu saknade närmare erfarenhet om Helsingforskonventionens verkningar,
sedan densamma biträtts av Norge och samtliga östersjöstater med
undantag av Litliauen och de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, samt
att i övrigt delade meningar rådde om nu gällande bestämmelsers effektivitet.
Det vore därför enligt beredningens mening gagneligt, om ytterligare
erfarenhet vunnes, innan man ginge till lagstiftningens slutgiltiga
utformande.

Tiden för det förlängda provisoriet har, såsom förut anförts, av beredningen
föreslagits till tre år. Beredningen har nämligen å ena sidan ansett
två år vara för kort tid för inhämtande av den mera ingående erfarenhet,
som krävdes för ett slutligt ställningstagande, men å andra sidan ej velat
förorda förlängning av provisoriet med mer än tre år, eftersom det måhända
kunde möta betänkligheter att under provisorietiden få möjligen erforderliga
ändringar vidtagna.

Mot vad beredningen sålunda föreslagit hava de hörda ämbetsverken icke
framställt någon erinran. Även jag finner övervägande skäl tala för ett
fortsatt provisorium men på fem år eller sålunda två år längre än beredningen
föreslagit. Det av beredningen anförda skälet mot bestämmande av
längre tid än tre år för det fortsatta provisoriet kan jag alltså icke tillerkänna
avgörande betydelse. Därest spritsmugglingen under det förlängda

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Ändrings förslag.

provisoriet skulle komma att taga en sådan omfattning eller bedrivas i
sådana former, att densamma icke skulle med den förevarande lagstiftningen
kunna tillräckligt effektivt bekämpas, lärer nämligen lagstiftningens provisoriska
karaktär icke lägga hinder i vägen för genomförandet av de ändringar,
som må finnas erforderliga. Jag tillstyrker sålunda, att giltighetstiden
för ifrågavarande lagar förlänges på fem år med de ändringar i spritinförsellagen,
jag i det följande kommer att förorda.

De av beredningen beträffande spritinförsellagen framställda ändringsförslagen
avse

dels höjning av de i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom., 6 § 1 och 2 mom. samt
10 § 1 mom. stadgade bötesstraffen;

dels utsträckt tillämpning av iterationsstraff för brott mot lagen (1 § 4
mom., 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom.);

dels viss inskränkning i den enligt 2 § 2 mom. b) medgivna rätt för med
spritdrycker och vin lastade fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton
att utan hinder av bestämmelsen i 1 mom. av samma paragraf genomfara
Öresund;

dels tillägg till 4 §, innefattande stadgande om skyldighet för ägare av
fartyg av nyss nämnd dräktighet att under vissa förhållanden gälda kostnaden
för bevakning, som anses böra åsättas fartyget vid ankomst från
eller avgång till utrikes ort;

dels tillägg till 6 § 1 mom. första stycket, innefattande stadgande om
skärpt tillsynsplikt för befälhavare å fartyg av mindre nettodräktighet än
250 ton;

dels ändrade bestämmelser rörande giltigheten av inteckningar, som
besvära fartyg, vilka enligt lagen skola vara förverkade (8 § 3 mom.);

dels ock införande av särskilda bestämmelser om strafföreläggande samt
därav föranledd ändring i nuvarande 23 § 3 mom.

Vad angår varuinförsellagen föreslår beredningen ändring allenast i 14 §
1 mom., avseende rätten till anställande av kroppsvisitation.

Innan jag ingår på en redogörelse för de särskilda förslagen, torde jag få
återgiva generaltullstyrelsens omdöme om förslagen i allmänhet.

Styrelsen uttalar, att förslagen i flera avseenden innebära icke oväsentliga
skärpningar av nu gällande bestämmelser, varefter styrelsen fortsätter:
Styrelsen tilläte sig erinra, hurusom enligt det vid propositionen nr 223
till 1924 års riksdag fogade statsrådsprotokollet av den 7 mars 1924 chefen
för finansdepartementet framhållit, att de då ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna
mot den olovliga införseln av spritdrycker och vin i olika hänseenden
ginge så långt, att man inför desamma icke kunde undgå att känna en
viss tvekan, som under normala förhållanden sannolikt skulle leda till att
man såge sig nödsakad att avstå från sådana åtgärder. Samhällsvådligheten
i den olovliga införseln av spritdrycker vore emellertid så allvarlig
och krävde så extra ordinära åtgärder, att man enligt departementschefens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

15

förmenande vore nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter å
sido, i förhoppning att mycket kraftiga åtgärder, gällande under en kortare
tid, skulle göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre hårdhänt
lagstiftning. Det vore att hoppas, att de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra
goda resultat. Än längre gående åtgärder av liknande art syntes
departementschefen knappast kunna ifrågakomma. Skulle den föreslagna
lagstiftningen icke visa sig tillfredsställande, syntes strävandena närmast
höra inriktas på åvägabringandet av internationella överenskommelser, avsedda
att förhindra, att fartyg med spritlaster nalkades gränserna för det
svenska territorialvattnet. Ur synpunkten av den av departementschefen
sålunda uttalade uppfattningen skulle alltså enligt styrelsens mening vissa
betänkligheter kunna göras gällande mot de av beredningen nu ifrågasatta
lagändringarna, och styrelsen kunde för sin del icke undgå att åtminstone i
viss mån hysa sådana betänkligheter. Detta oaktat ansåge styrelsen sig
dock icke böra direkt avstyrka eller eljest motsätta sig beredningens förslag
med undantag av ett, nämligen det som avsåge skyldighet för ägare av
fartyg att under vissa förhållanden gälda kostnaden för fartyget åsatt bevakning.
Denna styrelsens ställning till förslagen betingades av det förhållande,
att spritsmugglingen, även om densamma efter genomförandet av
1924 års lagstiftning i viss mån avtagit, dock, delvis under förändrade
former, alltjämt fortginge i en omfattning, som utan tvivel måste betecknas
såsom i hög grad samhällsvådlig, och att det ville synas antagligt, att förslagen
kunde vara ägnade att giva ökad möjlighet för ett mera framgångsrikt bekämpande
av ifrågavarande olovliga trafik. Vid sådant förhållande hade
styrelsen trott det icke vara nödvändigt att yttra sig över vart och ett av
förslagen i vidare mån än styrelsen funnit någon särskild anledning därtill
föreligga.

Jag övergår härefter till att lämna en kortfattad redogörelse för de stadganden,
som beröras av beredningens förslag, ävensom för ändringsförslagen.
Därjämte har jag att anmäla två av generaltullstyrelsen med föranledande
av remissens innehåll framställda ändringsförslag.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

För olovlig införsel av spritdrycker eller vin är straffet enligt 1 § 1
mom. i regel böter motsvarande lägst 8, högst 20 kronor för liter av de
olovligen införda dryckerna, dock minst 30 kronor, eller fängelse i högst ett år.

För vissa slag av olovlig befattning (förvärv, forsling, döljande eller förvaring)
med uppenbarligen olovligen införda eller olovligen tillverkade spritdrycker
eller vin är straffet enligt 5 § 1 mom. resp. 10 § 1 mom. böter
motsvarande lägst 5, högst 15 kronor för liter av de drycker, med vilka den

1 § 1 mom
5 tj 1 mom
10 § 1 mom
Höjning- av
bötesstraffen

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

brottslige tagit olovlig befattning, dock lägst 20 och högst 5,000 kronor,
eller fängelse i högst ett år.

För samtliga nu nämnda brott gäller, att försök anses lika med fullbordat
brott samt att, ändå att enligt de i omförmälda lagrum angivna beräkningsgrunder
bötesbeloppet i visst fall icke uppgår till 500 kronor, böterna
må höjas till nämnda belopp. Straff för olovlig befattning utdömes ej, då
den brottslige kan såsom gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för
olovlig införsel eller olovlig tillverkning av dryckerna.

Beredningen föreslår nu på anförda grunder (betänkandet sid. 22—24, 32,
40—41) höjning av bötesstraffen i omförmälda lagrum, i 1 § 1 mom. till lägst
15, högst 25 kronor för liter, dock minst 50 kronor, samt i 5 § 1 mom. och
10 § 1 mom. till lägst 10, högst 20 kronor för liter, dock minst 40 kronor.

Generaltullstyrelsen har förklarat sig icke vara övertygad om lämpligheten
av en så väsentlig skärpning av bötesstraffen, som förslaget innebär,
särskilt i fråga om minimistraffen.

Kontrollstyrelsen har i förevarande hänseende anfört följande:

Den motivering, som beredningen anfört för ifrågavarande förslag, visade,
att smuggling för närvarande i regel straffades betydligt mildare än såväl
olovlig rusdrycksförsäljning som olovlig tillverkning av brännvin. I likhet
med beredningen ansåge styrelsen det icke finnas anledning att anse, att
spritsmuggling skulle vara ett lindrigare eller mindre samhällsfarligt brott
än övriga former av olaga rusdryckshantering. Den omständigheten, att
den, som första gången beträddes med olovlig införsel av spritdrycker eller
vin, kunde straffas med fängelse, även om den olovliga införseln icke skett
i större omfattning eller yrkesmässigt, medan frihetsstraff i de ordinära
fallen icke kunde drabba den, som första gången gjorde sig skyldig till
olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig brännvinstillverkning, syntes
också antyda, att statsmakterna icke blott delat denna uppfattning, utan
snarast ansett spritsmugglingen vara den ur samhällssynpunkt allvarligaste
formen av olaga rusdryckshantering. Med hänsyn härtill funne styrelsen
de av beredningen föreslagna höjningarna av straffsatserna i 1 § 1 mom.
väl motiverade. Av liknande skäl tillstyrkte styrelsen de höjningar av
straffsatserna, som beredningen föreslagit i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom.

Som av beredningen framhållits, saknades i de nämnda lagrummen, i
motsats till vad fallet vore i motsvarande lagrum i brännvinstillverkningsförordningen
och rusdrycksförsäljningsförordningen, särskilda bestämmelser
om lägre straff vid synnerligen mildrande omständigheter. I följd härav
komme, därest det av beredningen framlagda förslaget i denna del vunne
statsmakternas godkännande, straffminimum för brott, som avsåges i något
av nämnda lagrum i spritinförsellagen, att bliva högre än det lägsta straff,
som, därest synnerligen mildrande omständigheter förelåge, kunde ådömas
enligt 74 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Skulle detta förhållande
vara ägnat att framkalla betänkligheter, syntes dock icke någon
ändring i de av beredningen föreslagna straffsatserna för de ordinära fallen
böra företagas, utan i stället även i spritinförsellagen särskilda bestämmelser
införas för brott under synnerligen mildrande omständigheter. Häremot
kunde dock, såsom beredningen anfört, erinras, att straffminimum för
olovlig brännvinstillverkning vid synnerligen mildrande omständigheter
låge avsevärt över de straffminima, som av beredningen föresloges.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

17

De bestämmelser i spritinförsellagen, enligt vilka bötesstraff utdömes i
förhållande till den myckenhet, som den brottslige olovligen infört eller
varmed han tagit annan olovlig befattning, hava tillkommit med varuinförsellagen
såsom förebild. Enligt denna lag straffas olovlig införsel i
vanliga fall med böter från och med två till och med sex gånger tullavgiften,
dock minst 10 kronor. Sker den olovliga införseln i större omfattning
eller yrkesmässigt, är straffet böter från och med fyra till och med
tio gånger tullavgiften, dock minst 100 kronor, eller fängelse i högst ett år.
Vid vissa synnerligen försvårande omständigheter kan straffet höjas till
straffarbete i högst ett år. Då man övergick till att i spritinförsellagen
sätta straffet i förhållande till den insmugglade varans myckenhet i stället
för den undanhållna tullavgiften och bestämde straffskalan för spritsmuggling
vid normalfall av förstagångsförbrytelse lika med straffskalan enligt
varuinförsellagen för upprepad förbrytelse, och då den tullsats, efter vilken
böter för spritsmuggling vanligen beräknades, uppgick till 2 kronor för
liter, kom alltså bötesskalan för spritsmuggling vid förstagångsförbrytelse
att utgöra 8—20 kronor för liter. Minimum sattes till 30 kronor eller lika
med det belopp, som i Kungl. Maj:ts förslag till varuinförsellag år 1923
fastställts såsom minimistraff för allt slags smuggling. Anledningen till
den år 1924 vidtagna skärpningen var den, att spritsmuggling icke enbart
och icke ens huvudsakligen utgör en förseelse mot statens fiskaliska intressen
utan även är ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i nykterhetshänseende,
i själva verket överträdelse av ett införselförbud.

Såsom beredningen anfört, torde, trots de år 1924 skärpta straffbestämmelserna
för spritsmuggling, detta brott i regel straffas betydligt mildare
än olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig brännvinstillverkning och därmed
jämställda brott, ehuru anledning icke tinnes att anse spritsmuggling
såsom lindrigare brott än övriga slag av olovlig rusdryckshantering. Anser
man, vid fastställande av straffskalan för spritsmuggling, de sociala
synpunkterna böra beaktas framför de statslinansiella, torde man därför
få giva beredningen rätt däruti, att en icke oväsentlig straffskärpning
för spritsmuggling är på sin plats. Det kunde efter min mening möjligen
sättas i fråga, huruvida det icke på grund härav till och med vore befogat
att övergiva anordningen med ett bötesstraff bestämt i förhållande till den
insmugglade myckenheten och införa strafflatituder i huvudsaklig överensstämmelse
med dem, som gälla för olovlig brännvinstillverkning. På den
utredning, som nu föreligger, är jag emellertid icke beredd att tillstyrka så
vittgående förändringar utan inskränker mig till att förorda beredningens
förslag om att bötesbeloppet i 1 § 1 mom. första stycket sättes till 15—25
kronor för liter. Mot beredningens förslag om höjning av bötesskalan i
5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. till belopp av 10—20 kronor för liter har jag
icke heller någon invändning att göra. Med hänsyn till att straffminimum
för olovlig brännvinstillverkning vid synnerligen mildrande omständigheter
är satt till 100 kronors böter, torde beredningens förslag om höjning av
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 145 hd fl. (Sr 171.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

1 § 4 mom.
5 § 1 mom.
10 § 1 mom.
Iterationsstraff.

bötesminimum i 1 § 1 mom. första stycket till 50 kronor få anses väl grundat.
Däremot torde i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. bötesminimum ej böra sättas
högre än till det lägsta bötesbelopp, som vid synnerligen mildrande omständigheter
kan ådömas för olovlig rusdrycksförsäljning, eller sålunda till
30 kronor.

Bestämmelser om utdömande av högre straff vid iteration äro för närvarande
meddelade allenast i avseende å olovlig införsel. Enligt 1 § 4 mom.
första stycket straffas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som
förut fällts till straff för enahanda brott, med fängelse eller straffarbete i högst
två år, dock att, om införseln skett i allenast ringa omfattning och omständigheterna
äro synnerligen mildrande, må dömas till böter såsom vid förstagångsförbrytelse.
För olovlig införsel av den, som två eller flera gånger undergått
straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker och vin, gäller enligt
andra stycket av samma moment samma strafflatitud, dock med den åtskillnad,
att bötesstraffet härvidlag ingår såsom första led i latituden.

För båda fallen gemensamt är att bötesstraff ej må tillämpas vid olovlig
införsel, som i tjänsten förövats av tulltjänstemän med flera.

Beträffande användningen av iterationsstraff föreslår beredningen ändringar
i två riktningar (betänkandet sid. 24—26, 32—33, 40—41).

I 1 § 4 mom. första stycket har föreslagits den skärpning, att bötesstraff
icke skall kunna ifrågakomma i andra fall än då det är uppenbart, att avsikten
icke varit att försälja de olovligen införda dryckerna. Vidare har i
förslaget förordats en anordning, varigenom dels brott, som avses i 5 §,
skulle tilläggas återfallsverkan i förhållande till såväl brott av samma beskaffenhet
som till olovlig införsel samt sistnämnda brott vara iterationsgrundande
jämväl i förhållande till brott enligt 5 §, dels ock olovlig tillverkning
av brännvin samt olovlig renaturering av skattefri sprit och vissa
alkoholhaltiga preparat ävensom brott, som avses i 10 §, skulle tilläggas
återfallsverkan i förhållande till sistnämnda slags brott. Enligt beredningens
åsikt kunde visserligen mot införande av iterationsstraff i sistnämnda fall
erinras, att motsvarande bestämmelser icke funnes införda i brännvinstillverkningsförordningen
samt i förordningarna angående handel med skattefri
sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., men beredningen
ville däremot göra gällande, dels att följdriktigheten ovillkorligen syntes
kräva, att 5 och 10 §§ i spritinförsellagen erhölle analoga stadganden, dels
ock att straffsatserna i nämnda förordningar redan nu vore avsevärt högre
än i förevarande lag. — För brott, som enligt anförda grunder skulle drabbas
av iterationsstraff, skulle 1 § 4 mom. äga motsvarande tillämpning, vilket
torde innebära, att vid sådan olovlig befattning med olovligen införd eller
tillverkad sprit, som enligt anförda regler innefattar upprepad förbrytelse,
bötesstraff ej skulle kunna ådömas i andra fall än då myckenheten av de
drycker, med vilken den brottslige tagit olovlig befattning, varit ringa,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

19

försäljningsavsikt beträffande densamma ej förefunnits samt omständigheterna
jämväl i övrigt äro synnerligen mildrande.

Generaltullstyrelsen har, beträffande den sålunda föreslagna utvidgade tilllämpningen
av iterationsstraff, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida den
omständigheten, att en för olovlig införsel av spritdrycker tilltalad person
tidigare fällts till ansvar för brott, som i 5 § sägs, allenast en gång, skäligen
borde föranleda, att för den olovliga införseln iterationsstraff skulle ådömas
honom.

Kontrollstyrelsen har uttalat, att styrelsen funne beredningens förslag, att
bötesstraff vid upprepad olovlig införsel skulle kunna ifrågakomma endast,
därest försäljningssyfte icke förelåge, vara välbetänkt. Ett sådant villkor
har nämligen synts styrelsen på tillfredsställande sätt avgränsa de lindrigare
förseelserna från de mera samliällsfarliga.

Beträffande tillämpningen av iterationsstraff har kontrollstyrelsen i övrigt
anfört följande:

»Beredningen föreslår, att det i 1 § 4 mom. stadgade strängare straffet
skulle drabba ej allenast den, som förut fällts till straff för olovlig införsel
av spritdrycker och vin, utan även den, som jämlikt 5 § tidigare fällts till
ansvar för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts.
De straff, som stadgas i 1 § 1 mom., äro strängare än de straff, som
stadgas i 5 § 1 mom. Lagstiftarna ha alltså uppenbarligen ansett de brott,
som avses i det förstnämnda lagrummet, allvarligare än de brott, som avses
i det sistnämnda. Vid sådant förhållande kunna betänkligheter möta mot
att, såsom beredningen föreslagit, vid upprepad förseelse jämställa de bägge
slagen av brott. Såsom beredningen framhållit, torde det dock ofta förhålla
sig så, att det lindrigare straffet enligt 5 § måst utdömas, ehuru i själva
verket brott mot 1 § förelegat, fastän erforderlig bevisning härom icke
kunnat förebringas. Vidare torde, såsom jämväl av beredningen framhålles,
ej sällan de personer, som ej kunna dömas för annat än olovlig befattning
med insmugglad sprit, i realiteten vara upphovsmän till smugglingen liksom
de sedermera ombesörja den olovliga försäljningen, ehuru bevis därom
svårligen kan erhållas. Alldeles särskilt starka bli givetvis skälen att antaga,
att brott av denna allvarligare karaktär förelegat, ehuru ej erforderlig
bevisning kunnat förebringas, då en person, som tidigare fällts till ansvar
för olovlig befattning jämlikt 5 §, beträdes med olovlig införsel. Vid sådant
förhållande finner kontrollstyrelsen sig för sin del böra tillstyrka, vad
beredningen i förevarande avseende föreslagit. Av samma skäl tillstyrker
kontrollstyrelsen det av beredningen föreslagna införandet av iterationsstraff
även i 5 § 1 mom. och 10 § 1 mom. De formella betänkligheter, som kunna
anföras mot införandet av iterationsstraff i 10 § 1 inom., synas kontrollstyrelsen
på de skäl, som av beredningen anförts, icke böra tillmätas avgörande
betydelse.

Kontrollstyrelsen vill för sin del i detta sammanhang understryka det av
beredningen framförda önskemålet, att samtliga författningar, i vilka stadgas
straff för skilda former av olovlig rusdryckshantering, i ett sammanhang
finge undergå överarbetning i syfte att överallt införa den regeln, att brott
mot vilket som helst av dessa stadganden skulle anses innebära anledning
till iterationsstraff, då brott därefter beginges mot liknande stadgande i
någon annan av ifrågavarande författningar. Skulle, i motsats till vad be -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

redningen föreslagit, förevarande lagstiftning nu göras permanent, synes en
överarbetning i antytt syfte omedelbart böra företagas. Skulle däremot
spritinförsellagen och med denna sammanhörande författningar, på sätt beredningen
föreslagit, förlänas fortsatt giltighet allenast för tre år, synes med
denna överarbetning kunna anstå, till dess frågan om förevarande lagstiftnings
definitiva utformning vid utgången av denna tidsperiod på nytt blir
aktuell. En dylik samtidig överarbetning av här berörda författningar torde
för övrigt vara påkallad ej blott av ovan angivna skäl utan även av andra,
bland annat av önskvärdheten att erhålla bättre överensstämmelse mellan
de straffsatser, som i olika författningar stadgas för ur samhällets synpunkt
tämligen likvärdiga brott.»

Mot beredningens förslag att vid olovlig införsel, som innefattar upprepad
förbrytelse, användning av bötesstraff skall vara utesluten, då försäljningssyfte
förelegat, har jag i sak ingen erinran att framställa och har därför,
dock med en mindre jämkning i beredningens formulering, i 1 § 4 mom.
upptagit bestämmelse härom.

Vad angår beredningens förslag om utvidgad tillämpning av återfallsstraff
beträffande brott, som avses i 10 §, kunna väl, såsom beredningen själv
framhållit, vissa erinringar framställas häremot. De brott, som avses i såväl
5 som 10 §§, torde emellertid, på sätt beredningen och kontrollstyrelsen anfört,
vara av den svårartade beskaffenhet, att vägande skäl föreligga för
den straffskärpning, som införande i föreslagen omfattning av iterationsstraff
i avseende å dessa brott skulle innebära. Jag anser mig därför böra i huvudsak
biträda beredningens förslag jämväl i denna del; dock finner jag mig
böra förorda, att beträffande brott, som avses i 10 §, iterationsstraff skall
tillämpas allenast i avseende å olovlig befattning med spritdrycker, samt att
för sådant brott, där det skulle anses såsom upprepad förbrytelse, straffet
skall bestämmas såsom för upprepad olovlig brännvinstillverkning.

Vid den omarbetning av författningarna angående olovlig rusdryckshantering,
som blir erforderlig, därest nu förevarande lagstiftning framdeles
förlänas permanent giltighet, torde de förut antydda, väsentligen formella
och av lagstiftningens provisoriska karaktär betingade oegentligheter, som
kunna anses vidlåda det nu föreliggande förslaget, bliva beaktade och utan
svårighet kunna avlägsnas.

Enligt 2 § 2 mom. b) skall det i 1 mom. av samma paragraf meddelade
förbudet mot införsel med farkost av mindre nettodräktighet än 250 ton av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten icke utgöra hinder för
sådan införsel vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund från
internationellt eller utländskt område till annat sådant område, dock att
härvid vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.
Beredningen föreslår (betänkandet sid. 26—28) en sådan begränsning
av undantagsbestämmelsen, att genomfarten genom Öresund skall vara tilllåten
allenast, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket.

Kungl. Mai ds proposition Nr 171.

21

Den av beredningen sålunda föreslagna inskränkningen i rätten till fri
genomfart genom Öresund har generaltullstyrelsen, under hänvisning till
styrelsens tidigare av beredningen åberopade yttrande av år 1925, ansett
vara ur tullverkets synpunkt önskvärd. Enligt styrelsens mening syntes
denna inskränkning, därest den med hänsyn till internationella förhållanden
ansåges kunna genomföras, komma att utgöra ett kraftigt hinder för visst
slag av spritsmuggling. Jämväl kontrollstyrelsen tillstyrker förslaget.

Sedan länge torde satsen om rätt till fri genomfart genom en stats territorialvatten
(»passage inoffensif») vara allmänt erkänd i folkrätten. Då
lämpligheten ur svensk synpunkt av den av beredningen föreslagna inskränkningen
i rätten till genomfart genom Öresund torde vara ställd utom tvivel,
bör alltså undersökas, huruvida en dylik inskränkning kan vidtagas utan
att man därigenom kommer i konflikt med nämnda folkrättsliga grundsats.
Denna har, bland annat, i princip fastslagits i en vid internationella samfärdselkonferensen
i Barcelona år 1921 antagen konvention och stadga rörande
transiteringsfrihet, som av Sverige ratificerats den 19 januari 1925. Enligt
artikel 2 i stadgan -— som huvudsakligen avser att utvidga och reglera rätten
till transitering över landterritorium och inre vattenvägar — skola de fördragsslutande
staterna medgiva transitering genom territorialvattnet »i
överensstämmelse med sedvanliga villkor och inskränkningar». Härigenom
har tydligen icke givits någon bestämmelse beträffande omfattningen och
den närmare karaktären av rätten till transitering genom territorialvattnet,
utan allenast fastslagits, att genom stadgan någon ändring härutinnan icke
skulle äga rum i vad som tidigare folkrättsligt gällt. Beträffande passagerättens
närmare innehåll föreligga ännu icke några allmänna mellanfolkliga
överenskommelser. Det förtjänar emellertid anmärkas, att enligt ett
av den tyske folkrättsexperten professor Walter Schiicking utarbetat förslag
till konvention rörande territorialvatten, vilket av Nationernas förbunds
kommitté för kodifikation av den internationella rätten underställts regeringarna
i de till förbundet anslutna staterna, rätten till »passage inoffensif» genom
territorialvatten innebär rätt till fri genomfart för personer och varor, oberoende
av att tillträde till det främmande territoriet må vara stängt. Förutsatt
att denna bestämmelse i konventionsförslaget kan anses riktigt återgiva
gällande folkrätts ståndpunkt i ämnet, lärer det å andra sidan icke böra
förbises, att, enligt vad som allmänt erkänts, en stat äger utfärda reglementariska
föreskrifter av allehanda slag beträffande genomfart genom dess territorialvatten,
såsom i ämnen rörande säkerhetsåtgärder för sjöfarten, tullkontroll
m. m. Strandstatens befogenhet härutinnan fastslås också i Schiickings
konventionsförslag. I och med att det säges, att sådana bestämmelser skola
reglera genomfarten genom territorialvattnet, förutsätter man tydligen, att
genomfart äger rum och att bestämmelserna icke få gå ut på att helt och
hållet förbjuda genomfarten. Särskilt har härvidlag framhållits, att sund.
som förbinder fria hav, icke får spärras.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

I begreppet »passage inoffensif» har emellertid, vad som också framgår
av det Schiickingska förslaget, ansetts ligga, att med genomfarten ej få vara
förknippade några avsikter till brott mot strandstatens rättsordning; strandstaten
anses sålunda äga rätt att med lagbestämmelser och bevakningsåtgärder
ingripa exempelvis mot smugglingsförsök i samband med genomfarten.

Går man vid fastställande av regler för genomfarten genom Öresund ej
längre än som erfordras för förhindrande av insmuggling till Sverige av
medförda spritdrycker eller vin, synes man alltså icke löpa fara att komma
i konflikt med gällande folkrätt. Svårigheten är givetvis att bedöma, huruvida
i ett visst fall avsikt att smuggla till Sverige verkligen föreligger.

Härvid må till en början påpekas, att den ifrågasatta inskränkningen i
rätten till fri genomfart allenast avser fartyg av mindre nettodräktighet än
250 ton. För den lojala transiteringen av spritvaror torde fartyg av denna
storleksordning ytterst sällan komma till användning. Består emellertid ett
dylikt mindre fartygs last helt eller till väsentlig del av spritvaror, giva oftast
lastens beskaffenhet samt skepps- och lasthandlingarnas innehåll en god vägledning
för bedömande, huruvida transporten sker i lovlig avsikt eller icke.
Giva föreliggande omständigheter vid handen, att fartygets resa företagits
i smugglingssyfte, återstår, då invändning göres om att de medförda varorna
varit avsedda att insmugglas i annat land, att bevisa, att avsikt att smuggla
även till Sverige förelegat. Såsom påpekats redan i det vid 1924 års proposition
fogade statsrådsprotokollet av den 7 mars 1924 torde det emellertid
i regel förhålla sig så, att, då uppsåt att smuggla till annat land förelegat,
tillika förefunnits en avsikt att, om tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla
även till Sverige. Det ligger dock i sakens natur, att det i dylikt fall kan
möta betydande svårigheter att förebringa bindande bevisning om att uppsåt
att smuggla till Sverige verkligen förelegat. Skall den av beredningen förordade
inskränkningen i rätten till fri genomfart genom Öresund medföra
avsedd verkan, torde därför vara nödvändigt att, såsom beredningen föreslagit,
för genomfartsrätt för spritlastat fartyg uppställa den förutsättning,
att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
avsedda att olovligen införas till riket. Det må här anmärkas, att dansk
lag stadgar, att därest fartyg på mindre än 120 nettoton påträffas innanför
danska territorialgränsen med sprit eller spritvaror ombord till en myckenhet,
motsvarande minst 200 kronor i avgiftsbelopp (d. v. s. tull och skatt),
försök till insmuggling skall anses föreligga, såvida det icke visas övervägande
sannolikhet för att fartyget icke seglar i smugglingssyfte. Anförda
bestämmelse, som jämväl i Öresund strängt tillämpats av de danska tullmyndigheterna,
har, såvitt känt är, icke föranlett erinran från annan stat.
Internationella förvecklingar lära ej heller vara att befara för Sveriges del,
därest den av beredningen förordade inskränkningen i genomfartsrätten vidtages,
särskilt som för åtal i förekommande fall enligt 3 § 2 mom. erfordras
generaltullstyrelsens lov. Jag förutsätter härvid, att generaltullstyrelsen
skall låta vaka över, att den visitationsrätt, som, vid antagande av bered -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

23

ningens förslag, jämlikt 4 § tillkommer tulltjänsteman, icke utövas på sätt,
som verkar störande för den lojala trafiken genom Öresund.

På sålunda anförda skäl ansluter jag mig till beredningens förevarande
förslag.

I 4 § har beredningen (betänkandet sid. 30—32) föreslagit upptagande av be- 4 §.
stämmelse om befogenhet för tull- eller kustbevakningschef att åsätta fartyg,
som uppehålla trafik med utlandet och från vilka spritsmuggling tidigare ägt
rum eller beträffande vilka anledning eljest finnes att antaga, att spritsmuggling
är tillämnad, särskild tullbevakning på bekostnad av fartygens ägare.

Såsom redan nämnts har generaltullstyrelsen ansett sig icke kunna biträda
detta förslag. Till en början har styrelsen funnit tvivelaktigt, huruvida,
på sätt beredningen uttalat, en dylik fartygsägaren ålagd skyldighet kunde
vara förenlig med den av beredningen omförmälda bestämmelsen i Helsingforskonventionens
artikel 10. Oavsett detta förhållande har styrelsen ansett
även andra skäl tala mot införandet av förevarande bestämmelse och har
härutinnan anfört följande. Åtminstone vad beträffade utländska fartyg,
syntes det i många fall vara förenat med svårigheter och omgång eller rent
av ogörligt att av fartygens ägare uttaga ifrågavarande kostnad. Berättigandet
av att endast på misstanke ålägga en fartygsägare sådan ersättningsskyldighet
syntes ock enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas. Slutligen
skulle en dylik bestämmelse strida mot den eljest i allmänhet gällande
regel, att kostnad för den bevakning å fartyg, som anses erforderlig för att
hindra smuggling från detsamma, icke må åläggas fartyget. Styrelsen har
på dessa skäl hemställt, att beredningens nu förevarande förslag icke måtte
föranleda någon åtgärd.

Kontrollstyrelsen har funnit införande av en sådan befogenhet för tullverket,
som beredningen föreslagit, komma att bliva av icke ringa betydelse
för bekämpande av den spritsmuggling, som äger rum från fartyg, vilka
uppehålla trafik å utländska hamnar. Härigenom skulle nämligen enligt
styrelsens mening dels i många fall kunna undanröjas det under senare tid
ofta påtalade missförhållandet, att dylika fartyg under sin färd genom skärgårdarna
avlevererade smuggelsprit, dels ock fartygens ägare få ett direkt
ekonomiskt intresse av att tillse, att fartygen sköttes på ett sådant sätt, att
särskild tullbevakning ej ansåges erforderlig. Styrelsen tillstyrker förty den
av beredningen föreslagna bestämmelsen under hemställan emellertid om
visst förtydligande.

Det torde vara uppenbart, att införande av befogenhet för tullverket
att i fall av förevarande beskaffenhet på fartygets bekostnad åsätta detsamma
tullbevakning skulle vara ett verksamt medel mot den spritsmuggling,
som för närvarande i ej obetydlig omfattning bedrives från vissa slags
smärre fartyg, särskilt lastfartyg i östersjötrafik. En dylik gynnsam verkan
synes vara att påräkna främst på den grund, att, på sätt såväl beredningen

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

som kontrollstyrelsen framhållit, fartygens ägare skulle få ett direkt ekonomiskt
intresse av att tillse, att fartygen sköttes på sådant sätt, att särskild
tullbevakning ej ansåges erforderlig. Erfarenheterna från såväl Danmark
som även i viss mån vårt eget land torde nämligen oförtydbart hava givit
vid handen, att rederierna, därest de genom befälhavare och övrigt befäl allvarligt
söka förhindra och upptäcka smugglingsförsök, därutinnan uppnå
mycket goda resultat. Av anförda omständighet synes man också vara
berättigad att draga den slutsatsen, att tullverket, därest bestämmelse om nu
avsedd befogenhet införes, sedan bestämmelsen under någon tid tillämpats,
endast i undantagsfall skall finna anledning att begagna sig av denna sin
befogenhet.

Generaltullstyrelsen har funnit tvivelaktigt, huruvida en dylik skyldighet
för fartygsägaren att gälda bevakningskostnad kunde anses förenlig med
artikel 10 i Helsingforskonventionen. Nu ifrågavarande del av denna artikel
har emellertid avseende allenast å böter eller andra sådana avgifter för vissa
fall, då någon ombord anställd olovligen infört en efter omständigheterna
mindre kvantitet utan att den olovliga införseln kan läggas fartygets redare
eller befälhavare till last samt dessa ej heller kunna anses hava brustit i
nödig tillsyn. Däremot torde bestämmelserna i artikeln icke kunna anses
innefatta hinder mot införande av skyldighet för fartygsägare att gälda
sådan bevakningskostnad, varom nu är fråga. Till styrelsens uppfattning
angående de svårigheter, som skulle vara förenade med uttagande av bevakningskostnaden,
kan jag ej heller ansluta mig. Det torde nämligen ligga
i sakens natur, att bevakning på fartygsägarens bekostnad huvudsakligen
skulle komma att anordnas å inkommande fartyg. Då kostnaden för bevakningen
skulle gäldas i den ordning, som är stadgad i fråga om ersättningsbelopp
för extra tullförrättning, torde, med hänsyn till innehållet av 197 §
i nya tullstadgan, kostnaden i regel hinna uttagas under fartygets uppehåll
i svensk hamn. Jämväl i fråga om fartyg, som åsättes bevakning vid utgåendet,
torde kostnaden i regel kunna uttagas, i varje fall om fartyget
sedermera återkommer till riket. Endast beträffande utgående fartyg, som
icke återkommer hit, skulle alltså i stort sett risk föreligga att kostnaden
icke kunde uttagas. Med den ståndpunkt, jag sålunda intager till frågan
om den föreslagna anordningens effektivitet och då jag anser mig kunna
förutsätta, att vederbörande tulltjänstemän i tillämpningen skola taga all
rimlig hänsyn till den lojala trafikens intressen, har jag funnit mig kunna
upptaga beredningens förslag i denna del. Dock har jag ansett det böra
uttryckligen stadgas, att bevakningskostnad ej skall få uttagas i annat fall,
än då spritbeslag tidigare ägt rum å fartyget och skälig anledning förefinnes
till antagande, att jämväl vid det tillfälle, då bevakningen anordnas,
spritsmuggling från fartyget är tillämnad.

Enligt 6 § 1 mom. skall, då spritdrycker eller vin finnas å fartyg eller
tåg så förstuckna, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

25

ämnad, befälhavaren, där ej på grnnd av annan bestämmelse i lagen
strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn straffas med böter,
motsvarande högst 4 kronor för liter av dryckerna, dock lägst 10 kronor.
Befälhavaren är dock i vissa närmare angivna fall fri från ansvar, bland
annat då han gjort vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas
olovliga införande. I 6 § 2 mom. stadgas ansvar för bristande tillsyn för
befälhavare å fartyg i inrikestrafik, då spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen
blivit till riket olovligen införda, påträffas å fartyget under sådana
omständigheter, att olovlig införsel därav måste anses vara tillämnad
eller hava ägt rum, och befälhavaren, oaktat han skäligen bort misstänka
detta, underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder för att förhindra
eller avbryta dryckernas forslande med fartyget. Straffet är här
satt till böter, högst 3 kronor för liter, dock lägst 10 kronor.

Beredningen föreslår (betänkandet sid. 33—34) beträffande 6 § dels höjning
i såväl 1 som 2 mom. av bötesbeloppen till högst 8 kronor för liter,
dock lägst 50 kronor, dels ock, beträffande befälhavare å fartyg av mindre
nettodräktighet än 250 ton, sådan skärpning i 1 mom., att befälhavaren
enligt vad där sägs skall dömas till ansvar för bristande tillsyn över fartyget,
där det icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren
icke kunnat förhindra dryckernas olovliga införande.

Förevarande ändringsförslag hava icke givit anledning till särskilt uttalande
från de hörda ämbetsverkens sida.

Vidkommande de föreslagna straffskärpningarna har jag ingen annan erinran
ätt göra, än att det knappast torde vara lämpligt att här sätta straffminima
högre än i 5 §, varest minimum av mig förutsatts skola höjas till
30 kronors böter.

Mot vad beredningen anfört om de svårigheter, som för befälhavare å fartyg
av olika storlek möta att övervaka, att spritsmuggling icke äger rum, torde
befogade invändningar knappast kunna resas. Däremot synes beredningens
förslag att till motverkande av spritsmuggling från smärre fartyg söka
skärpa uppsiktsplikten för befälhavarna knappast innebära några ökade
möjligheter till ingripande mot spritsmuggling från dylika fartyg. Det kan
nämligen icke anses föreligga någon väsentlig skillnad mellan den nuvarande
bestämmelsen, att befälhavaren skall vara fri från ansvar, då han »gjort
vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande»,
och den av beredningen förordade lydelsen, enligt vilken ansvar skall ådömas,
»där det icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren
icke kunnat förhindra dryckernas olovliga införande». Vad beredningen härutinnan
föreslagit kan jag alltså icke biträda.

I 8 § 3 mom. stadgas, att om farkost, vilken enligt 1 eller 2 mom. av
samma paragraf skall vara förverkad, besväras av inteckning, som sökts
efter det lagen trätt i kraft, och det av omständigheterna framgår, att innehavaren
av inteckningen ägt kännedom om eller anledning misstänka far -

Strafföre läggande.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

kostens användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller
vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse mellan spritsmugglingsfartyg
och land, domstolen skall förklara, att panträtten i farkosten skall
upphöra, där ej sådant med hänsyn till särskilda omständigheter linnes
uppenbart oskäligt.

Beredningen har (betänkandet sid. 35—40), efter att hava lämnat en redogörelse
för stadgandets tillkomst, under hänvisning till de stora bevisningssvårigheter,
vilka äro en följd av den nuvarande lydelsen och vilka enligt
beredningens mening syntes komma att i fråga om inteckningar i utländska
fartyg så gott som utesluta möjlighet till panträttens upphörande, förordaen
ändring därhän, att domstolen i regel skall förklara inteckning i förverkat
fartyg skola upphöra, dock att sådan påföljd icke skall inträda, där det
med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

I vad beredningen sålunda anfört om behovet av ändring i gällande bestämmelser
har generaltullstyrelsen på grund av vad erfarenheten givit vid
handen förklarat sig instämma samt fördenskull uttalat sin anslutning till
beredningens förslag.

Kontrollstyrelsen har framhållit såsom en grundläggande förutsättning
för ett effektivt bekämpande av spritsmugglingen, att dess utövare drabbas
av ekonomiskt kännbara repressalier. Det vore därför enligt styrelsens
mening önskvärt, att de svagheter, som alltjämt vidlådde bestämmelserna om
förverkande, bleve undanröjda. Beredningens förslag syntes styrelsen väl
tillgodose denna synpunkt, samtidigt som förslaget genom den diskretionära
prövningsrätt, som det tillerkände domstolarna, möjliggjorde erforderligt
hänsynstagande till andra berättigade synpunkter.

I sak ansluter jag mig] till beredningens uppfattning. Beträffande
sättet för den föreslagna ändringens genomförande torde det emellertid få
anses riktigast, att panträttens upphörande fortfarande i princip anknytes
till inteckningshavarens bristande goda tro men att bevisbördan i viss
mån omkastas. Påföljden skall med denna ståndpunkt inträda, därest det
icke av omständigheterna framgår, att innehavaren av inteckningen saknat
kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande i den illojala
trafiken. Domstolen skall fortfarande äga befogenhet att bestämma, att
påföljden icke skall inträda, där det med hänsyn till särskilda omständigheter
finnes uppenbart oskäligt.

Slutligen har beredningen (betänkandet sid. 41—57) förordat upptagande
i spritinförsellagen av bestämmelser om strafföreläggande i huvudsaklig
överensstämmelse med det år 1924 till lagrådet remitterade förslaget, dock
med iakttagande av vissa av lagrådet framställda anmärkningar.

Generaltullstyrelsen har erinrat, att styrelsen tidigare icke framställt någon
invändning mot de då föreslagna bestämmelserna i förevarande hänseende.
Sedan i beredningens förslag iakttagits vissa av lagrådet framställda erinringar,

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

27

har styrelsen funnit sig icke nu hava anledning att intaga en annan ståndpunkt
till förevarande fråga. — Kontrollstyrelsen har icke särskilt yttrat sig
beträffande detta spörsmål.

Det torde få erinras, hurusom processkommissionen i sitt den 15 december
1926 avgivna betänkande (del II sid. 170 ff.) förordat införande av straffföreläggande
enligt grunder, vilka i väsentliga delar överensstämma med de
i nu föreliggande förslag upptagna.

Behandlingen av processkommissionens förslag befinner sig ännu på ett
förberedande stadium och det låter sig förty icke bedöma, vilken ståndpunkt
statsmakterna komma att intaga till frågan om införande av strafföreläggande.
Att nu på ett speciellt område och därtill i en provisorisk lag införa institutet
förefaller därför mindre lämpligt, särskilt som dess värde för det ändamål,
varom nu är fråga, är underkastat tvivel. Jag har sålunda icke funnit skäl
upptaga detta beredningens förslag till mera ingående behandling.

Såsom jag förut omnämnt, har generaltullstyrelsen i sitt utlåtande framställt
förslag till vissa ändringar i 18 § 2 mom. samt 21 § 2 mom. andra
stycket. Dessa framfördes av styrelsen redan i dess utlåtande den 28 november
1925 men föranledde då icke någon åtgärd.

I 18 § 2 mom. stadgas, att, då värdet av beslagtagen egendom ej uppgår
till 30 kronor, egendomen skall utan vidtagande av vissa i 1 mom. av
samma paragraf föreskrivna delgivnings- eller kungörelseåtgärder vara förverkad,
därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter
det förordnande meddelats om beslagets bestånd.

Under den år 1925 verkställda utredningen anmärkte en tullfiskal, att
det sålunda bestämda gränsvärdet, 30 kronor, vore alltför lågt, samt
anförde härom vidare. Det vore uteslutet, att någon skulle anmäla sig med
anspråk på rätt till beslagtaget gods av så ringa värde som 30 kronor eller
något däröver med risk att bliva åtalad för olovlig införsel eller innehav
av godset. Dessutom vore kostnaderna för kungörandet så stora, att större
delen av godsets värde, då detta endast uppginge till 30 kronor eller endast
föga överstege detta belopp, åtginge till dessa kostnader. Utan fara för rättssäkerheten
syntes ifrågavarande gränsvärde kunna bestämmas till åtminstone
200 kronor.

Generaltullstyrelsen framhöll såsom sin mening, att på de av tullfiskalen
anförda skäl en avsevärd böjning av det för de olika förfaringssätten bestämda
gränsvärdet borde kunna äga rum.

Då de fördelar, som kunde vara förenade med en höjning av det till 30
kronor bestämda gränsvärdet, icke syntes uppväga nackdelen av minskad
rättssäkerhet, förklarade emellertid departementschefen sig icke vilja biträda
det framställda ändringsförslaget.

Generaltullstyrelsen anför nu, att då styrelsen fortfarande vore av samma

18 §.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

22 §.

uppfattning, styrelsen ville hemställa om höjning av ifrågavarande gränsvärde
till 100 kronor — en åtgärd, genom vilken någon minskad rättssäkerhet
icke syntes vara att befara. Styrelsen anser sig böra anmärka,
att, såvitt styrelsen hade sig bekant, det icke någon gång förekommit, att
ägare eller innehavare av beslagtagen egendom anmält missnöje mot förordnande
enligt 17 §, vare sig förordnandet kungjorts eller icke.

Då den av generaltullstyrelsen föreslagna ändringen i åtskilliga fall skulle
medföra besparing av kungörelsekostnader och, med hänsyn till vad styrelsen
nu anfört, näppeligen torde innebära någon minskning i rättssäkerheten,
finner jag mig böra biträda styrelsens hemställan. I anslutning härtill
bör i 17 § 3 mom. andra punkten vidtagas motsvarande ändring.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt spritinförsellagen äro förverkade,
skall enligt 22 § första stycket förfaras på sätt i gällande författning angående
försäljning av rusdrycker är föreskrivet beträffande förfarande med
drycker, som jämlikt författningen äro förverkade.

I Sitt utlåtande den 28 november 1925 uttalade generaltullstyrelsen, att
enär, enligt vad från vissa tullmyndigheter framhållits, det ofta inträffade*
att beslagtagna spritdrycker på grund av bristfälligt emballage toge skada
eller minskades genom läckage, det vore önskvärt, att den i 21 § 2 mom.
andra stycket varuinförsellagen domstolarna tillkommande befogenhet att
förordna om avyttring av egendom, som kunde vara utsatt för minskning i
värde, måtte tillerkännas dem även i fråga om beslagtagna spritdrycker
och vin, vilka jämlikt 22 § första stycket i spritinförsellagen icke kunde få
försäljas, med mindre de vore förverkade. Styrelsen hemställde därför, att
sistnäninda paragraf måtte ändras till överensstämmelse med 21 § i varulnförsellagen,

Styrelsen har nu anfört, att då det hinder för beslagtagna spritdryckers
avyttring, som den gällande lagstiftningen innebure, vid flera tillfällen visat
sig medföra betydande olägenheter, styrelsen tilläte sig förnya sin berörda
hemställan.

Till detta styrelsens förslag förordar jag bifall. I viss överensstämmelse
med den tankegång, som ligger till grund för den av mig nyss tillstyrkta
ändringen i 18 § 2 mom., har jag Vidare ansett mig böra föreslå, att då
dryckernas värde ej uppgår till 100 kronor, domstols medgivande ej skall
erfordras för vidtagande av i nu förevarande paragraf avsett förfarande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

29

Lagen om straff för olovlig varuinförsel.

(V aruinf örsellagen.)

I 14 § 1 mom. stadgas, att undersökning å person efter olovligen infört
gods må företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till
ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort,
föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket
gods; dock att tullmyndighet under vissa förhållanden må förordna,
att dylik undersökning skall verkställas å envar med viss lägenhet eller under
viss tidrymd till viss plats från utlandet ankommande person.

Beredningen har (betänkandet sid. 57—58) anfört, att tvekan uppstått,
huruvida en person, som ännu befunne sig ombord å ett från utlandet till
svensk ort ankommande fartyg, kunde sägas hava ankommit till denna ort
och om sålunda kroppsvisitation å honom finge verkställas ombord å fartyget.
Beredningen har i anslutning härtill hemställt, att 14 § 1 mom.
måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att tvekan om tullverkets befogenhet i
detta avseende icke kunde råda.

Skäl torde visserligen kunna åberopas till stöd för en sådan tolkning
av förevarande lagrum, att tullverket redan nu har rätt att anställa kroppsvisitation
å person, som medföljt och fortfarande befinner sig å till
svensk tullplats från utlandet ankommande fartyg. Då det emellertid måste
anses vara till fördel, att tulltjänstemännen beträffande de maktmedel, som
i deras tjänstutövning stå dem till buds, kunna stödja sig på klart avfattade
bestämmelser, vill jag icke motsätta mig beredningens förslag. Härav
föranledes jämväl en mindre jämkning i 2 mom. av samma paragraf.

Då utländskt krigsfartyg är att anse såsom utländskt territorium, torde
utan särskilt undantagsstadgande vara klart, att kroppsvisitation lika litet
som annan tullvisitation må verkställas ombord å dylikt fartyg.

Med hänsyn till sambandet mellan spritinförsellagen och lagen om utsträckt
tillämpning av samma lag har det synts mig lämpligt att, i likhet
med vad som år 1926 ägde rum, i en och samma författning förordnas om
fortsatt giltighet av båda lagarna, i vilken författning ock kunna intagas
de av mig förordade ändringarna uti förstnämnda lag.

Den föreslagna ändringen i varuinförsellagen bör givetvis genomföras
genom särskild lag.

I enlighet med vad jag förut anfört har jag låtit inom finansdepartementet
upprätta förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag; och

Förslagens

formella

genomförande.

30

Kungl. Maj ds proposition Nr 171.

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagorna
1 A och 1 B vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Svante Ericsson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

31

Bilaga 7 A.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av förstnämnda lag.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin med däri
genom lag den 4 juni 1926 (nr 148) gjorda ändringar ävensom lagen den
27 november 1925 om utsträckt tillämpning av förstnämnda lag, vilka lagar
enligt lagen den 4 juni 1926 gälla till och med den 30 juni 1928, skola
äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1933;
dock att lagen den 20 juni 1924 skall från och med den 1 juli 1928 i nedan
angivna delar hava den ändrade lydelse, som av det följande framgår:

1 §.

1 mom. Var som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker
eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande
lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen införda dryckerna,
dock minst femtio kronor, eller med fängelse i högst ett år.

Ändå att — -— — nämnda belopp.

Sker den —--år dömas.

4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott eller för brott, som
i 5 § sägs, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har
införseln skett i allenast ringa omfattning och har avsikten icke varit att
försälja de olovligen införda dryckerna samt äro omständigheterna jämväl i
övrigt synnerligen mildrande, må, där ej föreligger fall, som avses i 1
3 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, dömas till böter efter vad
i 1 mom. här ovan stadgas.

Förövas olovlig — — — böter dömas.

2 $.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

a) då dryckerna — — — riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

4 $.

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill
föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras
för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin
medföras å farkosten.

2 mom. Har å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio
ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid
tidigare tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, med
stöd av denna lag verkställts beslag å spritdrycker eller vin, och förefinnes
skälig anledning antaga, att olovlig införsel av sådana drycker är tillämnad
från farkosten, må, därest chef för tull- eller kustbevakning finner särskild
tullbevakning böra anordnas å farkosten, bevakningschefen kunna förordna,
att kostnaden för bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tullförrättningar
samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad i fråga
om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

5 §.

1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig
fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna olovligen införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker,
med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst trettio och högst
femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i
visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Kan den — — — ansvar fri.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till straff
för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, straffes såsom i 1 § 4 mom.
första stycket är för där avsett fall stadgat.

6 §.

1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna
eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,
skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan
bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

33

högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst trettio kronor. Till ansvar
— — — olovliga införande.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller
vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under
sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad
eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort
misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga
på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta
dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget straffas
med böter till belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna,
dock lägst trettio kronor.

Föreligger skälig — — — av dryckerna.

8 %.

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas
skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter den 30 juni 1924,
och framgår ej av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen
saknat kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid
olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt
uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,
att panträtten i farkosten skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till
särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd —--till inteckningsdomstolen.

10 §.

1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning
av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller
annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller
vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna olovligen tillverkats, straffas
med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter
av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst
trettio och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.

Kan den--— ansvar fri.

Beträdes någon med sådan olovlig befattning med spritdrycker, som i
detta mom. sägs, och har han förut fällts till straff för enahanda brott eller
för brott, som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen angående
tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1 mom. i förordningen
angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i
förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom
i 30 § 1 mom. andra och tredje styckena i förordningen angående tillverkning
och beskattning av brännvin är för där avsett fall stadgat.

Bihanrj till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 145 håft. (Nr 171.)

3

34 %ungl. Maj.ts proposition Nr 171.

17 §.

3 mom. Förordnande, som----vederbörande åklagare. Förordnande

skall meddelas skriftligen; och skall, där den beslagtagna egendomens värde
uppskattas till mindre än etthundra kronor, detta angivas i förordnandet.

18 $.

2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till etthundra kronor, skall
utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,
därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter
det förordnandet meddelats.

22 §.

Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall
förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker
är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen
äro förverkade. Äro dryckerna underkastade snar förstörelse eller nedgång
i värde, därest förfarandet fördröjes, äger vederbörande domstol på anmälan
därom besluta, att utan avbidan på ägares inställelse må med dryckerna
förfaras på sätt nyss sagts, dock skall, då dryckernas värde ej uppgår till
etthundra kronor, domstolens prövning ej vara erforderlig.

I fråga — — — till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

35

Bilaga 1 B.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig
varuinförsel skall hava följande ändrade lydelse:

14 §.

1 mom. Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas
allenast då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning
finnes, eller som befinner sig å fartyg, som från utlandet ankommer
till sådan ort, eller mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger
på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket
gods; dock må, där vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning
finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig,
dylik undersökning efter bevakningschefens bestämmande verkställas å envar
med lägenheten eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande
person. Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men gånge likväl genast i verkställighet.

2 mom. Den i 1 mom. omförmälda undersökning skall, där den är av
mera väsentlig omfattning, verkställas inomhus eller i lämpligt utrymme i
fartyg, samt, om undersökningsman eller den misstänkte det äskar och det
utan större omgång kan ske, i vittnens närvaro. Är den misstänkte kvinna,
må undersökningen ej verkställas utan genom tillkallad person av samma
kön samt i avskilt rum; och skall såsom vittne, om sådant ifrågakommer,
anlitas kvinna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

36

Kungi. Maj:ts proposition Nr 171.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars 1928.

Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Webberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillt
lämpning av förstnämnda lag samt till lag om ändrad lydelse av 14 § i
lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet, hovrättsassessorn
Fredrik Wilhelm Knutsson Killander.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Det förstnämnda förslaget.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet
Alexanderson lämnade förslaget utan annan anmärkning än att viss
redaktionell jämkning syntes höra vidtagas, bl. a. så att 22 § andra punkten
finge en lydelse sådan som denna:

Åro beslagtagna drycker underkastade snar förstörelse eller annan nedgång
i värde, må med dem på sätt nyss sagts förfaras redan innan frågan
om deras förverkande blivit avgjord; dock erfordras härtill domstols tillstånd,
om dryckernas värde uppgår till etthundra kronor eller mera.

Justitierådet von Seth yttrade:

Förslaget innebär en väsentlig skärpning av hittills gällande straffbestämmelser.
Jag finner väl, lika med departementschefen, de nuvarande
straffbestämmelserna för olovlig införsel av spritdrycker icke stå i rätt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

37

proportion till de straffbestämmelser, som gälla mot olovlig tillverkning
och försäljning av sådana drycker, och vill fördenskull ej i sakens nuvarande
läge motsätta mig de föreslagna straffskärpningarna.

Jag kan emellertid ej underlåta att framhålla, att det synes mig, som
om man nu i fråga om bestraffningen av förseelser, som hava avseende
å rusdrycker, nått och redan i avsevärd mån överskridit den gräns, över
vilken bestraffningsåtgärder icke kunna sträckas utan att verka mera till
skada än till gagn. Det får ej förglömmas, att ett straff lätt kan förlora
i psykologisk verkan, om det icke uppbäres av en mera allmän rättsuppfattning
om dess skälighet, eller med andra ord att ett straff, som icke
hos omgivningen medför en mot dess stränghet svarande känsla av åtminstone
tillfällig mindervärdighet hos den bestraffade, icke kan utöva
den med detsamma avsedda inverkan vare sig på den bestraffade eller på
andra, som kunde vara benägna att förse sig på enahanda sätt. En sådan
känsla lära de nuvarande stränga straffen på rusdryckslagstiftningsområdet
näppeligen väcka inom de kretsar, om vilka här närmast är fråga. Snarare
torde de betraktas som en risk, för vilken det visserligen kan vara
otrevligt att råka ut, men som icke på något sätt afficierar det personliga
värdet. Detta, att man finner sig icke kunna upprätthålla en lagstiftnings
effektivitet utan att tillgripa bestraffningsåtgärder, som ej stå i proportion
till de straff, som ansetts tillräckliga i andra jämförliga fall, och utan ständiga
straffskärpningar, utgör för mig ett kriterium på att en sådan lagstiftning,
åtminstone i viss mån, måste vara inne på oriktiga vägar. Det
synes mig därför vara av synnerlig vikt, att hela vår rusdryckslagstiftning
med det snaraste blir underkastad en genomgripande omarbetning i
riktning mot större fördomsfrihet och på samma gång större effektivitet
till spritmissbrukets hämmande.

I avseende å 4 § delar jag i allt väsentligt de av generaltullstyrelsen
uttalade betänkligheterna, såvitt angår kostnaden för den bevakning å
fartyg, som anses erforderlig för att hindra smuggling från detsamma.
Sådan kostnad bör skäligen icke kunna åläggas fartyget i annat fall, än
som uttryckligen angives i andra stycket av art. 10 i Helsingforskonventionen.
Jag kan alltså icke tillstyrka införandet av bestämmelse
härom.

Redan enligt sin nuvarande lydelse innebär stadgandet i 8 § 3 mom.
ett betänkligt avsteg från vad som eljest gäller om inteckningar och särskilt
från den tendens att söka göra fartygsinteckningar användbara som
cirkulationspapper, som tagit sig uttryck i senaste internationella överenskommelser.
Genom den ändring departementschefen nu föreslagit skulle
inteckningar i fartyg av de storleksklasser, om vilka här är fråga, göras
så gott som oanvändbara som kreditunderlag. Detta, att eu person, om
vars medskyldighet man icke har visshet, kan genom en annans förseelse
komma att underkastas en allvarlig påföljd i förmögenhetsrättsligt hänseende,
kan icke innebära ett riktigt avvägande mellan de intressen, som

88

Kunf/l. Maj:ts proposition Nr 171.

här stå mot varandra. Jag kan ej annat än bestämt avötyrka den av
departementschefen föreslagna ändringen.

I fråga om lydelsen av 22 § är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1928
om straff för olovlig varuinförsel.

Lagrådet anförde:

Det förtydligande, som man ansett behövligt i 1 mom., torde i erforderlig
grad vinnas redan med den mindre jämkning av nuvarande lydelseh
att frasen »från utlandet ankommer» utbytes mot »å fartyg eller eljest
ankommer från utlandet».

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

39

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbjng, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist. Lyberg,
von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet
lagrådets den 14 mars 1928 avgivna utlåtande över de genom
Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1928 till lagrådets granskning överlämnade
förslagen till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tilllämpning
av förstnämnda lag; samt

2:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel.

Föredraganden hemställer, att förslagen, vilka till sitt sakliga innehåll
av lagrådets flesta ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte, sedan i
desamma vidtagits vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Einar Regnér.

Bilaga 2

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER

GENTEMOT

SPRITSMUGGLING FRÅN FARTYG, SOM UPPEHÅLLA
TRAFIK MED UTLANDET M. M.

AVGIVET AV

1926 ÅRS RUSDRYCKSLAGSTIFTNINGSBEREDNING

STOCKHOLM 1927
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet.

Genom nådigt beslut den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för finansdepartementet dels att tillkalla tre utredningsmän för
att inom departementet biträda vid utredningen av vissa, av departementschefen
berörda frågor, som ägde samband med gällande rusdr/ckslagstiftning,
dels, i den mån så för behandlingen av vissa av ifrågavarande
spörsmål funnes påkallat, för sådan frågas utredning tillkalla
ytterligare en eller flera speciellt sakkunniga personer, dels ock tillhandahålla
ifrågavarande beredning erforderlig kanslipersonal. Med stöd
av detta bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet genom
skrivelse samma dag undertecknade, ledamoten av riksdagens första
kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg i Katrineholm, ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. O. Johanson i Huskvarna
samt byråchefen i kontrollstyrelsen A. S. E. Larsson, för att inom finansdepartementet
biträda vid ifrågavarande utredning, varjämte åt undertecknad
Larsson uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet
ävensom att ombestyra sekreterargöromålen. Genom skrivelse den 1 november
1926 tillkallade därefter chefen för finansdepartementet undertecknade,
dåvarande tullbevakningschefen vid tullbevakningsinspektionen
i Stockholm, numera tulldirektören i Stockholm K. F. Leander samt
vice verkställande direktören i Stockholms rederiaktiebolag Svea, f. d.
kommendörkaptenen B. E. von Sydow för att biträda vid utredningen
av frågan om åtgärder gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla
trafik med utlandet. Samtidigt tillkallades jämväl för övriga frågor
andra speciellt sakkunniga personer.

1926 års rusdryckslagstiftningsberedning — som den sålunda igångsatta
utredningen benämnes — har i enlighet med statsrådets och chefens
för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 23
september 1926 erhållit i uppdrag att utreda ett flertal frågor, vilka dock
hava det gemensamt, att de alla äga samband med gällande rusdryckslagstiftning.
Den 14 maj 1927 har beredningen till chefen för finansdepartementet
överlämnat betänkande med förslag till åtgärder gentemot

4

missbruk av alkoholhaltiga apoteksvaror m. m. samt av behörigheten att
å recept utskriva spritdrycker m. m. från apoteksinrättning. Närmast
därefter har beredningen till behandling upptagit frågan om åtgärder
gentemot spritsmuggling från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet
m. m. Såsom ett resultat av beredningens utredning rörande sistnämnda
fråga får beredningen härigenom vördsamt överlämna betänkande i
ämnet jämte förslag till vissa, i betänkandet närmare angivna författningsändringar
ävensom hemställan om åtgärder för vissa ändringar i
och tillägg till Helsingforskonventionen. I detta sammanhang har beredningen
däremot icke närmare undersökt, huruvida spritsmugglingen på
annat sätt än genom särskild lagstiftning och internationella överenskommelser
skulle kunna ytterligare trängas tillbaka.

Enligt medgivande genom nådiga brevet till statskontoret den 17 september
1927 hava undertecknade Larsson och Leander företagit en resa
till Finland, Estland och Danmark för att taga kännedom om de åtgärder,
som inom dessa länder vidtagits till förhindrande av spritsmuggling.

Under utredningsarbetet har beredningen rådfört sig med ett stort antal
personer med särskild kännedom om de förhållanden, åt vilka beredningen
haft att ägna uppmärksamhet.

Genom skrivelse den 24 november 1926 har chefen för finansdepartementet
till beredningen överlämnat i avskrift en framställning från
Sveriges segelfartygsförening u. p. a. och därvid framhållit angelägenheten
av att beredningen vid behandling av frågan om spritsmuggling
från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet, måtte bereda nämnda
förening tillfälle att framföra sina synpunkter i ämnet. Med anledning
härav har beredningen lämnat segelfartygsföreningens ordförande tillfälle
att vid beredningens sammanträden framföra sina synpunkter.

Beträffande en specialfråga, om spritdrycker å provianteringsfrilager,
kommer beredningen att avgiva särskild utredning och hemställan.

Stockholm den 30 november 1927.

SAM LARSSON.

A. J. BÄRG. C. O. JOHANSON.

KARL LEANDER.

B. v. SYDOW.

5

Motivering och förslag.

I det anförande till statsrådsprotokollet den 23 september 1926, vari
hemställdes om tillkallande av utredningsmän för att inom finansdepartementet
biträda vid utredningen av vissa, av departementschefen berörda
frågor, som ägde samband med gällande rusdryckslagstiftning, yttrade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsministern Ekman, beträffande
den del av utredningsarbetet, som nu är i fråga, följande:

»Under de senare åren har tyvärr en tidvis mycket omfattande spritsmuggling
ägt rum utmed rikets kuster, vilken åstadkommit, att gällande
restriktioner på rusdryckslagstiftningens område åtminstone inom
vissa trakter och under vissa perioder förlorat en betydande del av sina
nykterhetsfrämjande verkningar. Smugglingen försiggår dels från utanför
territorialgränsen liggande fartyg, dels också från person- eller lastförande
fartyg, vilka uppehålla förbindelse med utländska hamnar.

Först genom 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin hava mera effektiva vapen erhållits
i kampen mot smugglingen. Nämnda lag, som trädde i kraft den
1 juli 1924 och skulle gälla under två år, har med vissa mindre ändringar
förnyats på ytterligare två år, räknat från och med den 1 juli
1926.

Det torde icke råda något tvivel om att den skärpta lagstiftningen
jämte den förbättrade bevakningen medfört en högst avsevärd tillbakagång
i fråga om spritsmugglingen till Sverige. Minskningen i smugglingsfrekvensen
gäller emellertid väsentligen den smuggling, som sker
från spritlastade fartyg utanför landets gränser. Däremot tyda åtskilliga
tecken på att det alltjämt förekommer en betydande spritsmuggling
från fartyg, som uppehålla förbindelse med utländska hamnar. I detta
avseende vill jag erinra om att det under år 1925 enbart hos personal,
anställd å fartyg, som gå i reguljär fart mellan Stockholm och utlandet,
gjordes icke mindre än 365 spritbeslag, varvid beslagtogos sammanlagt
3,122 liter sprit. Häri ingå icke beslag å mindre lastbåtar, vilkas personal
dock visat sig hava i ännu större utsträckning gjort sig skyldig
till olaga införsel av sprit.

Denna spritsmuggling från fartyg, som uppehålla trafik med utlandet,
synes för närvarande icke kunna tillräckligt effektivt bekämpas. Det
bör därför undersökas, huruvida icke anordningar kunna träffas, vilka
på ett bättre sätt kunna bidraga till att omöjliggöra olaga införsel av
sprit på sådana vägar. Även om det i varje särskilt fall icke rör sig
om så stora spritkvantiteter, blir dock den oavbrutna strömmen av smuggelsprit,
som silar in i landet från ett avsevärt antal fartyg, i längden

Statsrådsprotokollet

den 23 september
1926.

6

Utredningens

omfattning.

Statistik
över spritbeslag
m. m.

alls icke utan betydelse, i synnerhet som denna sprit helt visst ofta kommer
i händerna på just sådana personer, som samhället genom den nuvarande
rusdryckslagstiftningen velat hindra från att åtkomma spritdrycker.
»

Av ovan återgivna yttrande till statsrådsprotokollet framgår, att chefen
för finansdepartementet närmast och i första hand åsyftat, att undersökningen
skulle avse den spritsmuggling, som äger rum från fartyg,
vilka uppehålla trafik med utlandet. Beredningen har emellertid ansett
sig böra taga under övervägande, huruvida även i övrigt något ytterligare
kunde från statsmakternas sida åtgöras till förhindrande av spritsmugglingen.
Till denna mera allsidiga översikt har beredningen ansett sig
hava så mycket större anledning, som nu gällande lagstiftning angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin ävensom angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin upphör att gälla den 1 juli
1928, varför frågan om lagstiftningens förlängning under alla förhållanden
torde komma att föreläggas 1928 års riksdag. Då ifrågavarande lagstiftning
ägt giltighet sedan den 1 juli 1924, torde numera sådan erfarenhet
föreligga såväl om dess verkningar som rörande befintliga brister
i densamma, att det får anses vara förtjänt av närmare övervägande,
icke blott huruvida lagstiftningen ifråga bör förlängas och eventuellt
göras permanent utan även huruvida och i vilka avseenden av hittills
vunnen erfarenhet påkallade ändringar nu böra vidtagas.

Då spritsmuggling under de senare åre ägt rum icke blott till Sverige
utan även — och delvis under betydligt svårare former än hos oss —
till vissa av våra grannländer, har beredningen ansett det vara av betydelse
att inhämta kännedom om de åtgärder, som i dessa länder vidtagits
till förhindrande av sådan smuggling. För detta ändamål företogo
två av beredningens ledamöter under innevarande höst efter därtill meddelat
tillstånd en resa till Finland, Estland och Danmark, varjämte beredningen
från Norge förskaffat sig och tagit del av där gällande lagar
och föreliggande förslag till lagändringar på hithörande område. På
olika punkter av sitt betänkande torde beredningen få tillfälle att hänvisa
till de på sådant sätt från våra grannländer inhämtade upplysningarna.

Någon säker, siffermässig kännedom om spritsmugglingens verkliga
omfattning kan man av naturliga skäl icke erhålla. Man kan däremot
sammanställa uppgifter om antalet beslagsmål, antalet däri inblandade
personer samt beslagtagna spritkvantiteter. Från general tullstyrelsens
statistiska avdelning har beredningen erhållit dylika uppgifter för tiden
1 januari 1925—30 juni 1927. Uppgifterna för tidigare år äro på grund
av den år 1924 ändrade lagstiftningen icke fullt jämförbara med de senare
årens siffror. Särskilt därför att innehavet av insmugglad sprit
från och med den 1 juli 1924 kriminaliserats, torde man kunna antaga,
att en mycket betydande andel av de senare årens beslagsmål avse sprit,

7

som tagits i beslag från exempelvis personer, vilka anhållits för fylleri.
Antalet dylika mål kan sålunda avsevärt öka siffran för spritbeslagsmål,
utan att detta behöver betyda en ökning av själva spritsmugglingen, då
ju ett enda insmugglat spritparti, som före den 1 juli 1924, om det beslagtogs,
representerade ett enda mål, numera kan vara fördelat på flera
tiotal personer, vilka icke dömas för olovlig införsel utan för olovlig
befattning med insmugglad sprit. Ännu mindre kunna de beslagtagna
kvantiterna sägas vara en tillförlitlig mätare på smugglingens omfattning.
Slutsiffran för ett år eller annan period förryckes nämligen i
allra högsta grad, om ett större beslag göres, och de stora beslagen äro
så fåtaliga och beroende på sådana särskilda förhållanden, att de omöjligen
kunna anses utgöra någon måttstock på storleksgraden av förekommande
smuggling. En ökning av spritbeslagen kan vara beroende på
större intensitet i bevakningen och därför i verkligheten, åtminstone för en
kortare tid, innebära att mindre kvantiteter smuggelsprit tillföras den
olovliga marknaden, varjämte upptäckten av sådan sprit kan vara beroende
på rena tillfälligheter. Till en viss grad och, om man iakttager erforderlig
försiktighet vid deras bedömande, torde dock dessa siffror erbjuda den
bästa belysning rörande smugglingens omfattning och karaktär, som överhuvud
taget på siffermässig väg står att erhålla.

I de från generaltullstyrelsens statistiska avdelning erhållna uppgifterna
meddelas antalet spritbeslagsmål, antalet åtalade personer samt
litertalet beslagtagen sprit för varje särskilt tullkammardistrikt halvårsvis
åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927. För vart och ett sådant
område äro uppgifterna närmare fördelade med hänsyn dels till platsen
för beslaget, dels också till de personer, från vilka beslagen gjorts,
eller de övriga omständigheter, som kunna sägas angiva beslagets karaktär.
Först indelas därvid beslagen i två huvudavdelningar, varvid i den
första sammanföras de beslag, som gjorts vid kust eller annorstädes utom
tullplats, och i den andra de beslag, som gjorts vid tullplats. Inom den
första huvudavdelningen indelas därefter beslagen med hänsyn till om
de verkställts å fartyg, annat trafikmedel, å gata eller landsväg, i bostad
eller å annan upplagsplats, varjämte den sprit, som upphittats utan att
ägaren blivit känd, föres i en särskild kolumn. Inom den andra huvudavdelningen
redovisas först de beslag, som skett å eller vid fartyg, och angives
därvid, huruvida de ägt rum vid kroppsvisitation eller ej samt huruvida
de skett från fartygsbesättning eller från andra personer. Åven inom
denna huvudavdelning upptagas de beslag, som verkställts å gata eller
landsväg, i bostad eller dylikt, samt den upphittade spriten i särskilda
kolumner. Slutligen angives, huru mycket av summan sprit, som förskingrats.

För erhållande av bättre översikt har beredningen sammanfört de sålunda
anskaffade statistiska uppgifterna för större områden, varvid tullkammardistrikten
i Norrland bildat en grupp, Stockholms tullkammar -

Beslag & olovligen införda spritdrycker halvårsvis åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927.

r u

1 1

k a

m m a

r d i

s t

r i

k t

Plats och sätt m. m. lör beslagen

Norrland

i

Stockholm

å ostknsten
i övrigt

i Blekinge
och Skåne

å västkusten

i

övrigt

Summa

B

po

personer

liter

B

po

persoDer

liter

B

personer

liter

B

personer

liter

B

g?

personer

liter

B

po

personer

liter

B

po

personer

e-»-

Ct>

*”f

I. Vid kust eller eljest utom tullplats:

1) å fartyg V*—,0/e 1925 ...............

—

—

—

8

ii

6,464

—

—

—

—

—

—

6

ii

699

—

—

—

14

22

7,163

lb—''“/h 1925 ........................

3

5

629

8

19

5,966

—

—

—

—

—

—

1

2

4

—

—

—

12

26

6,599

Va—1"% 1926 .......................

—

—

—

1

8

58,297

—

—

—

—

1

8

58,297

1h-3l/u 1926 ........................

1

1

24

1

—

28

—

—

—

—

—

—

2

—

28,408

—

—

—

4

1

28,460

Vi—8% 1927 .......................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2) å annat trafikmedel V1- 30/8 1 925

—

—

—

2

3

238

2

3

238

7i—!,0/e 1926........................

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

—

_

7t-81/i* 1926 .......................

—

—

—

—

—

—

—

1/i—80/e 1927 ........................

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3) å gata eller landsväg, i bostad eller
upplagsplats */i—3"/e 1925 .........

—

—

—

12

23

248

—

—

—

—

—

—

3

11

105

—

—

—

15

34

353

V»—“/u 1925 ........................

—

—

—

8

15

517

—

—

—

—

—

—

—

8

15

517

Va—30/8 1926 ........................

2

4

168

502

0

10

7

9

65

—

—

—

i

i

40

1

6

70

—

—

—

2

8

8

7

14

14

no

177

1,107

Va—30/8 1927 ......................

2

5

5

_

_

_

i

2

540

—

—

—

—

—

—

4) upphittat Va—s% 1925 ............

1

—

120

21

—

5,231

—

—

—

—

—

—

1

—

10

6

—

25

29

—

5,386

1h—ulu 1925 ........................

—

—

—

12

—

712

—

—

—

3

—

480

2

—

340

5

—

6

22

—

1,538

Va—30/8 1926 ........................

—

—

—

8

—

127

—

—

—

2

—

929

—

—

—

—

—

—

10

—

1,056

Vt—“/u 1926 ........................

—

—

—

12

—

733

—

—

—

2

—

910

7

—

85

—

—

—

21

—

1,728

''A—30/8 1 92 7 ........................

—

—

—

8

—

864

—

—

—

1

—

400

5

—

23

—

—

—

14

—

1,287

II. Vid tullplats:

1) å eller vid fartyg ej vid kropps-visitation :

a) från besättning V1''-30/8 1925......

20

33

51,704

210

271

2,283

12

19

58

44

46

1,205

89

139

359

—

—

—

375

508

55,609

Vt—81/u 1925 ........................

37

56

1,061

273

354

3,405

16

22

135

24

30

137

103

140

1,130

1

i

7

454

603

5,875

Va—30/8 1 92 6 ........................

10

13

122

121

140

1,028

6

7

18

24

23

118

68

83

469

—

—

—

229

266

1,755

a/7 »>/i, 1926

60

16

348

148

227

138

285

141

3,354

1,370

34

40

20

326

60

40

44

1,122

246

172

191

620

0

7

81

530

627

5,851

2,359

Va—30/8 1 927 ........................

12

14

54

65

96

125

535

314

367

b) från andra personer1/!—3% 1925

Vt—!>7» 1925 .......................

Vi-3% 1926 ........................

Vt-81/» 1926 ........................

Vi—80/''» 1927 ........................

2) å eller vid lartyg vid kroppsvisitation: a)

från besättning 1/i—80/« 1925......

Vt—31/» 1925 ........................

Vi—a0/8 1926 ........................

Vt—81/» 1926 ........................

V’i—80/e 1927 ........................

b) irån andra personer 1/i—3u/8 1925

Vt-81/» 1925 .....................

Vi—80/e 1926........................

Vt—31/» 1926 ........................

Vi—80/e 1927 ........................

3) å gata eller landsväg, i bostad eller

upplagsplats V*—s“/6 1925 .........

Vt-31/» 1925 ........................

Vt-81/» 1925 .............

Vi-80/6 1 9 2 6 .............

Vt—al/i2 1926 .............

Vi-80/e 1927 .............

4) upphittat 1/i— 30/e 1925

Vt—81/» 1925 ...........

Vi—8% 1926 .............

Vt-81/» 1926 .............

Vi-30/e 1927 .............

Summa V1—80/b 1925 ............

Vt—81/» 1925 ............

•/i-80/» 1926 ............

Vt—81/» 1926 ............

‘/t—80/o 1927 ............

Därav förskingrat V1—80/° 1925

Vt—31/» 1925 ............

V>—80/« 1926 ............

Vt-81/» 1926 ............

V1—80/» 1927 ...........

10

10

12

82

91

261

5

9

49

27

33

35

38

41

53

—

—

—

162

184

410

54

247

84

101

138

5

5

26

37

45

240

49

63

122

—

—

—

226

268

773

14

15

81

33

36

100

—

—

—

22

35

93

19

27

48

5

6

8

93

119

330

39

41

1,076

77

82

165

7

7

6

52

53

222

17

19

24

3

4

14

195

206

1,507

24

25

26

52

58

253

6

8

6

37

39

87

34

38

32

2

3

3

155

171

407

36

50

93

2

2

4

2

2

4

7

9

9

47

63

no

—

—

—

86

92

163

7

8

8

1

1

2

3

3

2

—

—

—

97

104

175

—

—

—

35

37

67

1

1

2

1

1

2

3

4

8

—

—

—

40

43

79

—

_

—

80

82

148

80

82

148

—

—

—

68

70

175

1

1

1

1

2

8

2

2

4

—

—

—

72

75

188

_

_

75

87

no

2

2

2

2

2

3

3

3

12

_

—

—

82

94

127

_

_

142

145

186

6

6

7

1

1

1

1

1

1

—

—

—

150

153

195

_

_

_

91

95

99

3

3

3

2

3

3

1

1

1

—

—

—

97

102

106

—

—

—

no

in

126

1

2

4

—

—

—

2

2

2

—

—

—

113

115

132

1

1

1

114

115

127

4

5

3

2

3

2

1

1

i

—

—

—

122

125

134

407

820

1,754

1

3

2

1

1

5

13

24

22

422

848

1,783

—

_

—

500

1,026

1,129

—

—

—

1

1

10

5

12

11

—

—

—

506

1,039

1,150

_

_

_

218

330

414

—

—

4

4

45

3

4

2

—

—

—

225

338

461

5

6

43

333

692

2,544

1

2

20

9

13

112

10

19

70

1

1

1

359

733

2,790

7

7

14

211

454

634

1

2

1

23

66

2,667

14

37

614

—

—

—

256

566

3,930

13

_

726

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

_

13

_

726

—

—

—

18

—

430

1

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

19

—

431

i

200

10

_

295

_

_

_

1

_

20

2

_

7

_

_

_

14

_

522

i

—

22

6

—

127

—

-

—

1

—

50

—

—

—

—

—

—

8

—

199

43

51,836

866

1,356

17,408

22

35

115

76

84

1,252

160

238

1,269

6

—

25

1,161

1,756

71,905

91

Ilo

1,937

1,131

1,752

12,646

35

41

177

67

78

870

164

221

1,610

6

1

13

1,494

2,206

17,253

24

28

203

507

646

60,132

10

11

23

56

67

1,230

95

125

598

5

6

8

697

883

62,194

112

1,859

856

1,262

7,402

43

51

356

104

no

2,386

212

231

29,216

10

12

96

1,324

1,778

41,315

47

54

713

602

845

3,615

26

36

71

120

177

4,000

152

203

1,209

2

3

3

949

1,316

9,611

_

_

6

_

_

133

—

—

4

—

—

2

—

—

33

—

—

—

—

—

178

—

—

79

—

—

386

—

—

14

—

—

44

—

—

42

—

—

—

—

—

565

z

81

_

_

43

_

_

1

—

_

24

_

18

_

__

_

_

_

167

—

—

5

—

—

—

—

—

4

—

1,110

—

—

29

—

—

—

—

—

1,148

10

distrikt eu, tullkammar distrikten å ostkusten i övrigt en, till vilken även
Gotland hänförts, tullkammardistrikten i Blekinge och Skåne en grupp,
tullkammardistrikten å västkusten en samt övriga tullkammardistrikt
en grupp. Med denna uppdelning redovisas heslagsuppgifterna i tabellen
å sid. 8—9.

Av tabellen framgår, att de ojämförligt flesta spritbeslagsmålen komma
på Stockholms tullkammardistrikt, vilket icke enbart omfattar Stockholms
stad utan även hela skärgården från skäret Björn norr om öregrund
till och med Landsort samt dessutom en stor del av Mälaren.

Hela antalet spritbeslagsmål fördelar sig procentiskt med följande andelar
på de olika områdena under angivna perioder:

*/l—80/g

V»-31/

12 Vi—1»°/e

Ö7—S1/lJ

Vi—''“/•

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ...........

2.7

6.1

3.5

7.6

5.0

Stockholms tullkammardistrikt............

Tullkammardistrikteu å ostkusten i

74.6

75.7

72.7

64.7

63.4

2.0

2.3

1.6

3.2

2.7

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

6.5

4.5

8.0

7.8

12.7

Västkustens tullkammardistrikt .........

13-8

11.0

13.6

16.0

16.0

Övriga tullkammardistrikt..................

0.5

0.4

0.7

0.8

0.2

Summa

100. o

100. o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Beträffande antalet åtalade personer äro procenttalen

för olika

områden

och tidsperioder följande:

''/i—»%

V*-81/!’ Vi-30/»

Vi-81/»

7i-3%

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ............

2.6

5.2

3.2

6.3

4.1

Stockholms tullkammardistrikt .........

Tullkammardistrikten å ostkusten i

77.2

79.3

73.2

71.0

64.2

övrigt ........................................

2.0

1.9

1.2

2.9

2.7

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

4.8

3.6

7.6

6.2

13.4

Västkustens tullkammardistrikt .........

13.6

lO.o

14.2

13.0

15''4

Övriga tullkammardistrikt ..................

—

0.1

0.6

0.6

0.2

Summa

100.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Sammanlagt för hela den undersökta perioden hade

förekommit 5,625

spritbeslagsmål mot 7,943 personer, varvid den beslagtagna spritkvantiteten

utgjort 202,278 liter. Av dessa tal

kommo

följande procentiska andelar

på de olika områdena:

Mål

Personer

Liter

Norrlands tullkammardistrikt .............

5.2

4.4

28.0

Stockholms tullkammardistrikt ..........

. 70.5

73.8

50. o

Tullkammardistrikten å ostkusten i övrigt ......

2.4

2.2

0.4

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt .........

. 7.6

6.4

4.8

Västkustens tullkammardistrikt ..........

. 13.9

12.9

16.7

Övriga tullkammardistrikt...................

0.5

0.3

0.1

Summa 100. o

100. o

100.0

11

Vad särskilt de beslagtagna spritkvantiteterna beträffar, torde uppmärksamheten
böra riktas på den omständigheten, att ett enda beslag av
ett helt spritfartyg fullständigt förrycker jämförelserna. Ett sådant beslag
på mer än 50,000 liter sprit har exempelvis ägt rum i Norrland under
första halvåret 1925, ett beslag å nära 60,000 liter sprit i Stockholms
tullkammardistrikt första halvåret 1926, varjämte stora beslag gjorts
jämväl å Västkusten. Även med all tillbörlig hänsyn tagen till dessa
förhållanden står det vid studium av tabellens siffror fullt klart, vilken
dominerande roll Stockholm och Stockholms skärgård ägt och äger ifråga
om spritsmugglingen. Härtill må dock anmärkas, att såväl tull- som
polismyndigheternas bevakningsåtgöranden genom bättre utrustning helt
visst torde få anses hava varit mera effektiva i och omkring Stockholm
än i övriga delar av riket, och att man av denna anledning måhända
kan vara berättigad draga den slutsatsen, att en proportionsvis
större andel av den sprit, som avsetts för insmuggling inom Stockholmsdistriktet,
beslagtagits än vad fallet varit åtminstone inom flertalet övriga
tullkammardistrikt.

De ojämförligt flesta spritbeslagen hava gjorts vid tullplats. Av sammanlagda
antalet beslagsmål gällde nämligen under hela den undersökta
tiden endast 3.o procent beslag, som verkställts vid kusten eller annorstädes
utom tullplats, under det att 97.o procent av beslagen skett vid
tullplats. Av de åtalade personerna voro för hela perioden blott 1.8 procent
åtalade i samband med beslag, som ägt rum utom tullplats, medan
sålunda 98.2 procent av de åtalade personerna voro inblandade i beslag,
vilka verkställts vid tullplats. Däremot voro de spritkvantiteter, som
beslagtagits vid kusten eller annorstädes utom tullplats, mycket stora.
De utgjorde nämligen 56.4 procent av sammanlagda mängden under hela
perioden beslagtagen sprit. Vid tullplats hade alltså beslagtagits endast
43.6 procent av nämnda spritmängd.

Enär, på sätt ovan angivits, några få stora spritbeslag kunna helt förrycka
proportionerna mellan olika perioder och skilda landsdelar, har en beräkning
verkställts rörande de beslagtagna spritmängdernas fördelning efter frånräknande
av de största beslagen. Även till arten äro beslagen av hela spritskutor
skiljaktiga från den stora mängden små beslag. Av hela antalet
beslagsmål under den undersökta perioden — 5,625 — böra därvid endast
sex beslag frånräknas, nämligen ett beslag i Norrland å 51,621 liter, två
beslag å västkusten, avseende resp. 13,408 och 15,000 liter, samt tre beslag
i Stockholms tullkammardistrikt å resp. 5,603, 5,101 och 58,297 liter sprit.
På dessa sex beslag kommo alltså icke mindre än sammanlagt 149,030 liter
sprit, eller 73.7 procent av hela den i samtliga mål beslagtagna spriten. Den
återstående spritkvantiteten, som beslagtagits — 53,248 liter — fördelade sig
på följande sätt å olika områden och perioder:

12

1

/l-30/6

1/e—al/ia

7i-’%

Vi—»''/u

7<-80,

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt............

215

1,937

203

1,859

713

Stockholms tullkammardistrikt .........

11,805

7,545

1,835

7,402

3,615

Tullkammardistrikten å ostkusten i

övrigt ........................................

115

177

23

356

71

Blekinges och Sk&nestullkammardistrikt

1,252

870

1,230

2,386

4,000

Västkustens tullkammardistrikt.........

1,269

1,610

598

808

1,209

Övriga tullkammardistrikt ............

25

13

8

96

3

Summa

14,681

12,152

3,897

12,907

9,611

På de olika områdena kommo följande procentiska andelar:

Vi-8%

Ve—81/»

V*-80/e

Vi-81/»

v»-80/«

1925

1925

1926

1926

1927

Norrlands tullkammardistrikt ............

1.5

15.9

5.2

14.4

7.4

Stockholms tullkammardistrikt .........

80.4

62.1

47.1

57.8

37.6

Tullkammardistrikten å ostkusten i

övrigt ..........................................

0.8

1.4

0.6

2.8

0.8

Blekinges och Skånes tullkammardistrikt

8.5

7.2

31.6

18.6

41.6

Västkustens tullkammardistrikt .........

8.6

13.8

15.8

6.8

12.6

Övriga tullkammardistrikt..................

0.2

0.1

0.2

0.7

O.o

Summa

100.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

lOO.o

Beträffande den sprit, som beslagtagits vid tullplats, har på sätt ovan
angivits uppdelning skett med hänsyn till, bland annat, huruvida beslag,
som ägt rum å fartyg, skett från fartygens besättning eller ej. Det visar
sig därvid, att på fartygsbesättningen komma sammanlagt följande antal
spritbeslagsmål, antal åtalade personer och beslagtagna spritkvantiteter
under de olika halvårsperioderna.

Mål

Personer

Liter

Vi-80/e

1925 ........

.................... 421

567

4,098

V»-81/la

1925 ........

707

6,050

V1 8°/6

1926 ........

.................... 269

309

1,834

Vi-81/»

1926 ........

................... 610

709

5,999

Vi-80/e

1927 ........

.................. 386

442

2,547

Summa 2,237

2,734

20,528

Vid angivande av spritmängden har frånräknats det ovan angivna beslaget
å 51,621 liter sprit, vilket verkställts vid tullplats från ombord anställda
personer.

I procent av hela antalet beslag, som gjorts å fartyg vid tullplats,
utgjorde beslagen från fartygsbesättning:

13

Mål

Personer

Liter

‘/l-=®°/«

1925.....................

............ 63.3

67.1

88.4

7i-87e

1 92o.....................

........... 59.4

62.7

86.2

1926.....................

............ 58.6

58.8

80.8

V»-*1/»

Vi-30/»

1926...................

......... 66.4

68.8

78.6

1927....................

60.o

82.5

Vi 1925-

-s°/e 1927 ..........

............ 61.6

64.0

83.8

Åven om man sätter beslagen från fartygsbesättning i förhållande till
hela antalet spritbeslag, oavsett var och hur och från vem de verkställts,
visar det sig, att beslagen från besättningen utgjort en avsevärd andel.
Därvid böra emellertid de sex ovan angivna stora beslagen frånräknas
kvantitetsuppgifterna. Med denna reduktion erhållas följande procentiska
andel för beslagen från fartygsbesättning:

Mål Personer Liter

x/i-—80/e 1925............................. 36.3 32.3 27.9

i/7_»i/„ 1925............................... 36.9 32.0 49.8

i/i—»o/e 1926................................. 38.6 35.0 47.1

i/t—31/la 1926................................. 46.1 39.9 46.6

i/i—®°/6 1927................................ 40 7_3^3_21L5

i/i 1925—30/e 1927 ........................ 39.8 34.4 38.6

i

Ungefär 60 procent av alla beslag å fartyg vid tullplats hava sålunda
skett från fartygens besättning, och omkring 40 procent av samtliga spritbeslag
under den undersökta tiden — häri inräknade även beslag på grund
av olovlig befattning med insmugglad sprit — hava ägt rum från fartygsbesättning.
Procenttalen ifråga om beslagtagna spritkvantiteter utvisa, att av
de mängder, som beslagtagits å fartyg vid tullplats, icke mindre än 80 procent
och däröver beslagtagits från fartygsbesättning. Av hela den beslagtagna
spritmängden, med frånräknande av de sex största beslagen, komma
genomsnittligt nära 40 procent på fartygsbesättning.

Å särskilda tabeller har generaltullstyrelsens statistiska avdelning vidare
lämnat en ur flera synpunkter synnerligen intressant specifikation rörande
de beslagtagna spritmängderna.

Av de å gata, landsväg, i bostad m. m. beslagtagna spritmängder, vilka
haft känd ägare, hade under åren 1925 och 1926 samt första halvåret 1927
sammanlagt nedan angivna mängder, vilka här upptagas i storleksordning,
tagits i beslag å följande platser:

Liter

i bostad ....................................................................... 2,516

å hästskjuts ................................................................ 1,700

å sjöbotten.................................................................... 1,459

å gata ........................................................................... 1,192

å automobil ................................................................ 1,128

14

Det nuvarande
läget.

Liter

i skog .......................................................................... 835

å ö eller holme........................................................... 763

å strand ....................................................................... 589

å landsväg................................................................... 542

i affär ........................................................................... 390

i källare...................................................................... 297

å järnvägsstation ........................................................ 243

Av den sprit, som upphittats utan att ägaren blivit känd, hade under
samma tid följande kvantiteter funnits å nedan angivna platser:

Liter

å ö eller holme............................................................ 5,717

å sjöbotten.................................................................... 4,239

å strand........................................................................ 711

å farkost........................................................................ 707

i skog ........................................................................... 577

å landsväg.................................................................... 281

i grotta ....................................................................... 213

Inom så gott som samtliga nämnda grupper komma de största mängderna
på Stockholms tullkammardistrikt.

Det samlade intrycket av den för de senaste åren meddelade statistiken
rörande beslag av insmugglad sprit torde kunna sägas vara, att
spritsmugglingen helt visst i icke obetydlig grad minskats vid jämförelse
med åren före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande men
att alltjämt spritsmuggling till Sverige måste sägas förekomma i sådan
utsträckning och under sådana former, att särskilda åtgärder däremot
äro påkallade.

Till den förbättring, som de senaste tre åren, enligt samstämmiga vittnesbörd
från alla på området sakkunniga, hava att uppvisa vid jämförelse
med åren närmast därförut, har av allt att döma främst bidragit
den år 1924 genomförda, avsevärt skärpta lagstiftningen. Först genom denna
lagstiftning hava myndigheterna erhållit sådana vapen, att de med utsikt till
framgång kunnat upptaga kampen mot spritsmugglingen och i samband därmed
stående annan olovlig rusdryckshantering. En förstärkt och med bättre
tekniska hjälpmedel utrustad kustbevakning har också haft stor betydelse
i detta avseende, vartill må läggas, att såväl tull- som polispersonalen
under årens lopp givetvis tillägnat sig en rik fond av erfarenhet
samt en personal- och lokalkännedom, som på detta område är av särskild
betydelse. Måhända är man också slutligen berättigad framhålla,
att den laglydiga befolkningen, åtminstone i Stockholms skärgård, under
de senaste åren något bestämdare än förut reagerat mot spritsmugglingen.
Till en förbättring i detta avseende har särskilt sammanslutningen
för smugglingens bekämpande syftat och för den skull anordnat

15

en omfattande propagandaverksamhet med föredrag, broschyrspridning

m. m.

Tillsammans har genom skärpt lagstiftning, förbättrad bevakning samt
upplysning vunnits åtminstone så mycket, att spritsmugglingens utbredning
hejdats och att densamma därjämte också i viss grad trängts tillhaka,
huru mycket torde vara svårt att med säkerhet avgöra.

En pålitlig uppskattning av den nuvarande spritsmugglingens om- Olika former
fattning vid jämförelse med föregående år försvåras även därigenom,
att smugglingens former under årens lopp förändrats. Tidigare var det
vanligt, att utländska spritskutor förankrades utanför den svenska territorialgränsen
och där besöktes av svenska smugglare, som med mindre
farkoster, ofta mycket snabbgående, införde sprit till riket. Denna form
av spritsmuggling har under de senaste åren, åtminstone i Stockholms
skärgård, blivit allt mera sällsynt. Såväl i Bottniska viken som utanför
Skånes kust och vid västkusten torde det dock ej så sällan även under
de sistförflutna åren hava förekommit, att dylika skutor drivit försäljning
av sprit, avsedd för insmuggling till Sverige. De kända spritsmugglarna
i Stockholms skärgård hava åter företagit färder antingen till
spritskutor, som varit förankrade i närheten av Finlands kuster, eller
också till sådana orter i den finländska skärgården, där smuggelsprit
varit lagrad.

I ännu större utsträckning än genom dylika färder torde emellertid
sprit hava genom Stockholms skärgård införts till huvudstaden medelst
fartyg, som uppehållit trafik med utlandet. Såväl fartyg i regelbunden trafik
som en mångfald lastförande fartyg hava medverkat vid detta slags
spritsmuggling. Därvid har man dels sökt att i så stor utsträckning
som möjligt införa spriten direkt till Stockholm, varvid den i fartyget
fördolts så väl, att ingalunda obetydliga mängder helt visst undgått tulltjänstemännen
även vid den mest noggranna visitering, dels har man
också under färden genom skärgården enligt träffad överenskommelse antingen
kastat i vattnet spritpartier, som omedelbart tillvaratagits, eller
också sänkt sådana på platser, där de sedermera upphämtats av medhjälpare
i skärgården.

Då det som bekant under seglationstiden är ett mycket stort antal
fartyg, som passera genom Stockholms skärgård på färder från olika
utländska hamnar, där sprit till billigt pris kan inköpas, torde det kunna
antagas, att de spritmängder, som på sådant sätt insmugglats, ingalunda
äro obetydliga, De talrika beslagen å en del fartyg från ombord anstäilda
personer tala sitt tydliga språk om att denna smuggling satts i system och
ej sällan drives rent yrkesmässigt. I all synnerhet är det de mindre iastförande
fartygen, ved- och kreatursbåtar m. fl., som visat sig efta och i stor
utsträckning medföra smuggelsprit. På grund av lastens beskaffenhet
kunna dessa fartyg svårligen underkastas en mera genomgripande invisitation.
Härtill kommer beträffande exempelvis fartyg, som äro lastade

16

Särskilda åtgärder
äro
alltjämt
erforderliga.

1924 års lagstiftning.

med ved, bräder eller dylikt, att de för sitt framdrivande ofta äro försedda
med allenast segel eller smärre motorer, varför jämförelsevis lång
tid, som icke sällan under motvind ökas genom uppankring, åtgår för passerandet
genom skärgården, varvid talrika tillfällen till smuggling kunna
yppa sig.

Den bild av spritsmugglingen till Stockholm, som sålunda lämnats,
torde till större delen gälla även övriga, för smuggling utsatta delar av
rikets kuststräckor. Formerna växla dock efter olika förhållanden.

Tillsammans är emellertid, som ovan framhållits, den spritsmuggling,
som äger rum från fartyg i trafik med utlandet, och den smuggling, som
verkställes genom färder ut till spritskutor eller till andra sprithandlare
utanför våra gränser, av mindre omfattning än smugglingen under åren
närmast före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande. Att den
dock alltjämt utgör en allvarlig social olägenhet och en fara för nykterhetstillståndet,
därom vittnar ej minst den oavbrutna ström av olovlig
sprit, som söker sig fram till just de samhällets bottenlager, vilka
gällande rusdryckslagstiftning velat skydda för rusdrycksmissbrukets ödeläggelse.
På olika sätt har man under den senaste tiden sökt genom
skärpt och efter rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning
förhindra den olovliga rusdryckshantering av skilda slag, som under
och efter kristiden framträtt i vårt land. Det vore helt visst oriktigt att
göra gällande, att dessa åtgärder varit verkningslösa. Man torde nog
tvärt om vara berättigad framhålla, att så småningom och med stöd av
vunnen erfarenhet allt flera av de vägar, på vilka den olovliga spriten
söker sig ut till kundkretsen, blivit stängda eller åtminstone allt mer
svårframkomliga. Helt kan man nog aldrig hoppas bliva i tillfälle
hindra att spritdrycker på smygvägar tillhandahållas dem, för vilka
intet pris är nog högt och ingen svårighet nog stor, då det gäller att
åtkomma sådana drycker. Så snart den för förtäring avsedda spriten
är underkastad verksamma restriktioner eller åsatt ett tillräckligt högt
pris, förefinnas helt säkert hos oss liksom i alla länder, där dylika åtgärder
vidtagits, risker för att olovlig sprithantering skall förekomma. För
samhället gäller det att så verksamt som möjligt söka tränga sådan
hentering tillbaka. Därvid måste extraordinärt stränga medel tillgripas,
eftersom det gäller en extraordinär företeelse av särskilt samhällsskadlig
natur och en grupp av brottslingar, vilka äro förtjänta av
hårt straff, i synnerhet därför att de ockra på svagheten och det sjukliga
begäret hos de minst motståndskraftiga elementen i de folklager, som
leva på armodets gräns.

Såsom ovan nämnts, framlade Kungl. Maj:t för 1924 års riksdag proposition,
nr 223, med förslag till

l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

17

2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel; samt

3:o) lag angående förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin.

Dessa förslag blevo med vissa ändringar i huvudförslaget bifallna av
riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924 (nr 225—227).

Sedan på en konferens i Helsingfors den 24 november—4 december 1924
utarbetats förslag till särskild konvention för bekämpande av spritsmugglingen,
föreslog Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition, nr 89, år 1925,
dels att godkänna berörda konvention, dels ock att antaga ett förslag till
lag om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin. Propositionen bifölls av riksdagen.

Efter det konventionen ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt
ratifikationsinstrumenten deponerats i Helsingfors, utfärdade Kungl.

Maj:t för Sveriges vidkommande den 27 november 1925:

l:o) lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

2:o) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdande av förstnämnda lag
samt

3:o) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från
riket av rusdrycker.

Förstnämnda lag innehåller det huvudsakliga stadgandet, att, om spritdrycker
med fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton i smugglingsavsikt
införts till område intill 12 sjömil från svenska kusten, denna åtgärd
skall betraktas såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten.

Vid ikraftträdandet, den 24 december 1925, ägde de under l:o) och 3:o)
angivna författningarna tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk
nationalitet. Allteftersom konventionen sedermera ratificerats av övriga
stater, har Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser förordnat, att författningarna
skola äga tillämpning jämväl för fartyg av dansk, estnisk,
lettisk, polsk och tysk nationalitet ävensom för fartyg, hemmahörande i
den fria staden Danzig.

Den särskilda lagstiftningen av år 1924 liksom lagen om utsträckt tilllämpning
därav gjordes provisorisk och förlänades giltighet till och med
den 30 juni 1926.

Till 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t därefter proposition, nr Förlängt pro211,
med förslag till lag om fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstift- tlso”“” "r
ning.

Chefen för finansdepartementet uttalade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
då förslaget till förlängt provisorium motiverades, bland annat,
att det av den förebragta utredningen oförtydbart framginge,
att den ifrågavarande lagstiftningen i det stora hela uppfyllt de
krav, man ställt på densamma. Särskilt hade den lämnat möjlighet

2 — 5546

18

Bär lagstiftningen
göras
permanent
eller provisorisk
?

till ett verksamt bekämpande av spritsmugglingen, och det vore att förvänta,
att de författningar, som nyligen tillkommit i samband med anslutningen
till Helsingforskonventionen, skulle visa sig avsevärt öka
denna möjlighet. Då det utan vidare vore klart, att lagbestämmelser av
förevarande slag vore av behovet påkallade även efter den 30 juni 1926,
återstode att avgöra, huruvida åt bestämmelserna borde givas permanent
karaktär. Det kunde tagas för visst, att lagstiftningen i ämnet svårligen
kunde undvaras under avsevärd tid. Att göra lagstiftningen permanent
syntes därför hava skäl för sig. Emellertid vore att märka, att förevarande
lagstiftning varit i tillämpning endast under kort tid. Särskilt
borde beaktas, att för det dåvarande ingen erfarenhet kunnat vinnas om
verkningarna av de efter Helsingforskonventionen utfärdade författningarna.
Under sådana förhållanden finge det anses, att försiktigheten
bjöde att välja den väg, som av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
i infordrade yttranden anvisats, nämligen förlängd giltighet för viss tid,
exempelvis två år. Departementschefen tillstyrkte därför, att åt samtliga
stadganden i de ämnen, varom fråga vore, måtte förlänas allenast fortsatt
provisorisk giltighet under två år, under vilken tid tillräcklig erfarenhet
finge anses kunna vinnas för förnyat ställningstagande i frågan.

Endast i 3 § 1 mom. i spritinförsellagen föreslogs en ändring. I övrigt
ansåg departementschefen, att frågan om eu fullständig revision borde
anstå.

Riksdagen godkände propositionen, varefter den 4 juni 1926 särskilda
lagar (nr 148 och 149) utfärdades om fortsatt giltighet till och med den
30 juni 1928 av dels lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, dels lagen
den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av förstnämnda
lag, dels ock lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst
fall av spritdrycker och vin.

Samtliga dessa lagar upphöra sålunda att gälla den 1 juli 1928, såvida
icke statsmakterna dessförinnan fattat beslut angående deras fortsatta
giltighet.

Beredningen har ansett sig böra till särskild och noggrann undersökning
upptaga frågan, huruvida och under viika former ifrågavarande lagstiftning
gentemot spritsmuggling och viss annan slags olovlig rusdryckshantering
bör förlänas giltighet, sedan det förlängda provisoriet utgått.

Därvid vill beredningen först med bestämdhet göra det uttalandet, att
särskild lagstiftning gentemot spritsmuggling och liknande företeelser
alltjämt synes vara oundgängligen erforderlig. Inga som helst tecken tyda
på att det inom en nära liggande framtid skall bliva möjligt att undvara
denna speciallagstiftning eller ens ersätta den med mindre stränga bestämmelser
än de nu gällande. Tvärtom synes erfarenheten ådagalägga»
att, i den mån ändringar äro påkallade, dessa böra gå i riktning mot än
strängare och mera effektiva straff.

19

Med hänsyn till de uttalanden, som år 1925 gjordes av ett flertal sakkunniga
myndigheter, och med hänvisning till ovan refererade yttrande
av chefen för finansdepartementet vid framläggande av propositionen nr
211 år 1926 skulle det ligga nära till hands att tänka sig, att lagstiftningen
nu kunde göras permanent och samtidigt underkastas en genomgående
revision med stöd av de gångna årens lärdomar och erfarenhetsrön. Beredningen
har dock för sin del funnit övervägande skäl tala för ett fortsatt
provisorium men under något längre tid än två år.

htt av huvudskälen för att man år 1926 icke ansåg sig böra göra lagstiftningen
permanent låg i hänvisningen till att man då icke kunnat
vinna någon erfarenhet om verkningarna av de efter Helsingforskonventionen
utfärdade författningarna. Samma skäl talar alltjämt i denna
riktning. Först på hösten innevarande år har nämligen Tyskland anslutit
sig till konventionen. Ännu saknar man därför närmare erfarenhet av
huru konventionens stadganden komma att verka, sedan de erhållit tilllämpning
av Norge samt alla stater vid Östersjön utom Lithauen och de
Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Vissa tecken synas tyvärr, på sätt
beredningen längre fram närmare utvecklar, tyda på att den illegitima
sprithandeln kan bereda sig möjligheter att göra vissa av konventionens
viktigaste bestämmelser mer eller mindre verkningslösa. Det finnes på
dessa grunder all anledning att ställa sig avvaktande, innan man med bestämdhet
uttalar sig om den verkan, Helsingforskonventionen kan komma
att få på spritsmugglingen. Under alla förhållanden kan det icke nu vara
tillrådligt att under åberopande av denna konvention definitivt och för
längre tid besluta angående formerna för svensk lagstiftning gentemot
sådan smuggling.

Även i övrigt synes det beredningen, som om starka skäl tala för att
man under ännu några år bör pröva sig fram. På olika punkter råda delade
meningar om. nu gällande bestämmelsers effektivitet, och i många
avseenden krävas skärpningar och tillägg. Under sådana förhållanden
kan det knappast vara annat än för saken gagneligt, om ytterligare erfarenhet
vinnes, innan man går till det slutgiltiga utformandet av den lagstiftning
på hithörande områden, som enligt beredningens uppfattning
alltjämt torde bliva erforderlig.

Då beredningen sålunda icke anser sig böra förorda, att 1924 års lagstiftning
nu göres permanent, vill beredningen däremot tillstyrka, att det
förnyade provisorium, som beredningen ansluter sig till, måtte få giltighet
under tre år. Det kan nämligen knappast vara ändamålsenligt att förnya
detsamma pa allenast tva ar, då denna tid helt visst får anses vara
för kort för inhämtandet av den mera ingående erfarenhet, som kräves för
ett avgörande ställningstagande. Å andra sidan bör provisoriet ej heller
göras för längre tid än tre år, eftersom det måhända kan möta betänkligheter
att under provisorietiden få möjligen erforderliga ändringar vidtagna.
Beredningen hemställer därför, att ifrågavarande lagstiftning

20

Bär lagstiftningen
i sin
helhet revideras
eller
endast ändras
t detaljer?

måtte, med de ändringar, som här nedan angivas, förlänas fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1931.

Då beredningen till detaljgranskning upptagit 1924 års lagstiftning mot
spritsmuggling och i samband därmed stående annan olovlig rusdryckshantering,
har beredningen icke underlåtit att pröva, huruvida de grundläggande
principerna däri kunna sägas vara riktiga och ändamålsenliga
eller om möjligen hela förfaringssättet borde och kunde omläggas efter
andra linjer. Därvid har beredningen också ingående jämfört vår lagstiftning
med motsvarande bestämmelser i våra grannländer.

En sådan jämförelse har särskilt starkt framhävt den skiljaktighet, som
råder mellan framför allt den danska och den svenska lagstiftningen och
lagtillämpningen på hithörande områden.

Det är i synnerhet tvenne principer i den danska lagstiftningen, vilka
visat sig effektiva i tillämpningen. Den enä av dessa principer innebär,
att böter för smuggling omedelbart vid beslaget kunna fastställas,
i vissa fall av vederbörande tullkammare och eljest av högsta
tullmyndigheten; ägaren eller den, för vilken varorna beslagtagits, dock
obetaget att draga saken inför domstol samt, om bötesbeloppet bestämts
av tullkammare, anföra besvär hos högsta tullmyndigheten.
Fartyg eller annat transportmedel kan kvarhållas som säkerhet för
böternas erläggande. Högsta bötesbeloppet vid spritsmuggling är 20,000
kronor. Då det i praktiken sällan förekommer, att dylika ärenden
dragas inför domstol, inses lätt, vilka verkningar förfaringssättet måste
medföra, eftersom brottets upptäckande, bötesbeloppets bestämmande och
böternas utkrävande följa omedelbart på varandra, och möjlighet därför
oftast saknas för den skyldige att undandraga sig straff. Den andra principen
går ut på att — då det ej är fråga om frihetsstraff — lägga hela
ansvaret för spritsmuggling från fartyg på fartygets ägare, vilken skall
ansvara, för alla hos honom anställda. Om sålunda besättningsmän å ett
fartyg, som inkommer till dansk hamn, beträdas med spritsmuggling, utkräves
bötesansvaret härför av rederiet, och fartyget utgör säkerhet för
böternas erläggande. Tillämpningen av sistnämnda princip har enligt
de danska tullmyndigheternas bestämda förklaring haft till resultat, att
den spritsmuggling från fartyg i trafik med utlandet, vilken i Sverige
vållat så många olägenheter och visat sig så svår att bekämpa, ytterst
sällan förekommer i Danmark.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att nämnda båda principer i
dansk lagstiftning härleda sig från den danska tullförordningen av den 1
februari 1797 och att de alltså hava betydligt mer än hundraårig hävd.

Beträffande frågan om sättet för straffs utmätande må erinras, att detta
spörsmål varit under behandling även i Sverige, i det att de till lagrådet
år 1924 remitterade förslagen till lag angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin upptogo särskilda bestämmelser om sa kallat straffföreläggande.
På grund av lagrådets avstyrkande uteslötos emellertid

21

ifrågavarande paragrafer ur det lagförslag, som framlades för .riksdagen.
Beredningen har, trots de invändningar, som år 1924 anfördes, ansett sig
böra ånyo, ehuru i något ändrad form, framföra förslag om dylikt straffföreläggande.
Den närmare motiveringen för beredningens förslag i detta
avseende återfinnes längre fram i betänkandet.

I ett senare sammanhang vill beredningen också mera ingående undersöka,
huruvida och i vilken utsträckning fartygens ägare kunna och böra
göras ansvariga för den spritsmuggling, som bedrives av å fartygen anställda
personer. Om mera genomgripande ändringar i detta eller andra avseenden
skola kunna genomföras, krävas härför enligt beredningens förmenande
förhandlingar med de stater, som ratificerat Helsingforskonventionen. Då
dylika förhandlingar, även om de snarligen skulle upptagas, icke kunna
förväntas bliva slutförda så tidigt, att resultaten därav kunna föreläggas
1928 års riksdag, torde en mera djupgående revision av gällande provisoriska
lagstiftning icke nu böra företagas. Övervägande skäl tala därför
enligt beredningens mening för att den nuvarande lagstiftningen mot
spritsmuggling och viss annan olovlig rusdryckskantering bibehålies till
sina huvuddrag oförändrad under det förlängda provisoriet.

Däremot bar beredningen vid övervägande av frågan, huruvida i mer
eller mindre betydelsefulla detaljer ändringar nu böra vidtagas, kommit
till den slutsatsen, att på de punkter, där erfarenheten ådagalagt, att påtagliga
brister förefinnas, försök böra göras att åstadkomma stadganden,
som om möjligt bättre än de nuvarande bestämmelserna lämna verksamma
medel till bekämpande av bär ifrågavarande olagligbet. Såsom ovan
antytts, hade redan år 1925, då lagstiftningen varit i kraft endast något
mer än ett år, från ett flertal landsfiskaler och tullförvaltare ävensom
andra myndighetspersoner samt korporationer m. fl. liksom från kontrollstyrelsen
och generaltullstyrelsen framställts förslag om ändringar i lagstiftningen.
Dessa förslag föranledde då ändring allenast på en enda
punkt, nämligen i 3 § 1 mom. av spritinförsellagen. I övrigt förklarade
chefen för finansdepartementet, att antingen tillräckliga skäl för
ändring icke anförts eller att ytterligare erfarenhet borde inhämtas,
innan ändringar vidtoges. Då nu mer än tre år gått, sedan ifrågavarande
lagstiftning började tillämpas, torde sådan erfarenhet hava vunnits
rörande vissa bestämmelsers otillräcklighet, att man, där detta kan
visas vara verkligt nödvändigt, bör skrida till ändring.

Med denna utgångspunkt har beredningen ägnat 1924 års lagstiftning
en ingående detaljgranskning, som lett till i det följande närmare motiverade
ändringsförslag.

22

i §■

Bötesbeloppen.

Lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

Före den 1 juli 1924 var straffet för olovlig införsel till riket av spritdrycker
eller vin i de ordinära fallen böter från och med två till och
med sex gånger beloppet av tullavgiften för dryckerna, dock minst 10 kronor.
Då den tullsats, efter vilken böter för spritsmuggling allmänt beräknades,
utgjorde 2 kronor för liter, kom således bötesbeloppet att
uppgå till lägst 4, högst 12 kronor för liter. År 1924 höjdes bötesbeloppen
för de ordinära fallen till lägst 8, högst 20 kronor för liter, dock
minst 30 kronor.

Enligt vad beredningen inhämtat, tillämpas vid Stockholms rådhusrätt
genomgående den praxis, att vid utdömande av böter enligt 1 § 1 mom.''
första stycket beloppet i regel bestämmes till 10 kronor för liter av de
olovligen införda dryckerna.

På förevarande område torde synnerligen stränga straffbestämmelser
krävas, för att straffet skall erhålla en mera allmänt avskräckande verkan.
Det kan emellertid trots den skraffskärpning, som genomfördes år 1924, sättas
i fråga, om ens de nu gällande straffsatserna för ordinära fall kunna anses
tillräckligt verksamma. Väl kan man i likhet med två ledamöter av lagrådet
år 1924 uttala tvivel, huruvida ett effektivt resultat över huvud
taget står att vinna på den hårda straffrättsliga reaktionens väg. Så
länge man eljest anser sig böra gå den vägen för beivrande av brott av
detta eller liknande beskaffenhet, bör man dock i fråga om böter sätta
beloppen så högt, att deras utdömande verkligen uppfattas som ett kännbart
straff och så, att desamma icke kunna ingå i en affärskalkyl såsom ett
på förhand beräknat riskmoment av ej alltför allvarlig art. I detta sammanhang
vill beredningen erinra därom, att en lyckad insmuggling av en
så liten mängd som fem liter sprit för närvarande vid utförsäljning i partier
om en tredjedels liter brännvin kan medföra en nettovinst av 100
kronor eller ännu mera. Misslyckas åter smugglingsförsöket, bliva böterna
enligt praxis i Stockholm endast 50 kronor. Beredningen vill också
bringa i erinran, att olovlig rusdrycksförsäljning enligt 74 § i förordningen
den 14 juni 1927 angående försäljning av rusdrycker i de ordinära fallen
straffas med böter från och med 100 till och med 1,000 kronor. Om förbrytelsen
icke skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, straffet vid första förbrytelsen nedsättas
till 30 kronors böter. Enligt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin är straffet för olovlig brännvinstillverkning
eller mäskberedning i de ordinära fallen böter från och
med 300 till och med 3,000 kronor. Har tillverkningen eller beredningen
icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det

23

framställda brännvinet, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
straffet vid första förbrytelsen nedsättas till 100 kronors böter.
Försäljning av skattefri sprit eller alkoholhaltiga preparat till förtäring
straffas enligf 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit eller 11 § 2 mom. i förordningen den 1
juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat lika som olaga rusdrycksförsäljning.
Åtgärder för yenaturering av denaturerad sprit eller alkoholhaltiga
preparat straffas enligt 22 § 1 mom., Tespektive 11 § 1 mom.
i nyssnämnda båda förordningar lika som olovlig brännvinstillverkning.
Härtill kommer ytterligare, att den, som en gång begått förbrytelse, som
avses i de angivna paragraferna i någon av no nämnda fyra förordningar,
vid därefter begången ny förbrytelse mot vilken som helst av dessa
bestämmelser dömes såsom för upprepad förbrytelse till avsevärt strängare
straff.

Den sålunda lämnade redogörelsen torde tydligt visa, att spritsmuggling
i regel straffas betydligt mildare än olovlig rusdrycksförsäljning eller olovlig
brännvinstillverkning. Någon anledning att anse spritsmugglingen såsom
ett lindrigare brott än övriga slag av olovlig rusdryckshantering förefinnes
enligt be,redningens förmenande icke. I de flesta fall torde insmugglingen
av sprit äga rum i försäljningssyfte, även om bevisning
härom icke kan förebringas. Så gott som undantagslöst torde smugglingen
avse att med spritdrycker förse sådana personer, som enligt gällande lagstiftning
icke äga rätt att utminuteringsvis inköpa dylika drycker. Smugglingsbrottet
framstår därför såsom fullkomligt jämförbart med olovlig
försäljning eller olovlig tillverkning. På väsentligen sålunda angivna skäl
bär beredningen ansett sig böra förorda en höjning av de bötesstraff, som
angivas i 1 §. Motsvarande höjningar föreslår beredningen längre fram
i andra paragrafer.

Mot en höjning av bötesbeloppen kan säkerligen framföras den invändningen,
att en dylik förhöjning icke kom.me att medföra annan verkan
än att böterna, som efter nu tillämpad beräkning ej sällan inbetalas,
i avsevärt flera fall skulle bliva obetalda och istället få förvandlas
enligt allmänna strafflagen, varvid följden särskilt ifråga om utländska
undersåtar ofta skulle bliva, att den skyldige hölle sig undan och följaktligen
komme att alldeles undgå straff. Det vill dock synas beredningen,
som om denna anmärkning icke skulle kunna tillmätas avgörande
betydelse. Ungefär samma erinran kan ju riktas mot fängelsestraffet,
då det är fråga om sådana utländska undersåtar, som .man icke anser sig
kunna kvarhålla i häkte. Även dessa personer undgå i regel straffets avtjänande
genom att underlåta att återkomma till riket.

Större betydelse bör man måhända tillmäta en invändning av den innebörd,
att, eftersom spritinförsellagens 1 § 1 mom. i motsats mot de ovan
återgivna stadgandena i rusdrycksförsäljningsförordningen och brännvinstillverkningsförordningen
saknar bestämmelse om lägre straff vid

24

Iterationn straffet.

synnerligen mildrande omständigheter, insmuggling av eu ringa kvantitet
sprit utan försäljningssyfte skulle komma att straffas oskäligt hårt.
Då emellertid de straffsatser, beredningen ämnar förorda, trots förhöjningen
äro för de normala fallen avsevärt lägre än brännvinstil 1 verknings
förordningens straff för olovlig tillverkning vid synnerligen mildrande
omständigheter, torde icke heller detta skäl höra förhindra den
straffskärpning, som eljest synes vara motiverad.

Beredningen anser sig alltså böra förorda, att straffet för olovlig varuinförsel
enligt 1 § 1 mom. skall bliva böter till belopp motsvarande lägst
15, högst 25 kronor för liter av de olovligen införda dryckerna, dock
minst 50 kronor, eller fängelse i högst ett år, och hemställer på den grund,
att 1 § 1 mom. första stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller
vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande
lägst femton, högst tjugufem kronor för liter av de olovligen införda
dryckerna, dock minsi femtio kronor, eller med, fängelse i högst ett år.»

I 1 § 4 mom. stadgas straff för den, som förövar olovlig införsel av
spritdrycker eller vin och som förut en eller flera gånger fällts till straff
för enahanda brott. Vid dylik upprepad smuggling skall dömas till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. Har införseln skett i allenast
ringa omfattning och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
dömas till böter enligt vad i paragrafens 1 mom. stadgas, såvida brottet
icke förövats i tjänsten av tjänsteman vid tullverket eller vid lotsverket
eller av vissa tjänstemän vid postverket eller vid statens järnvägar.

Bestämmelserna om iterationsstraff synas vara så formulerade, att
fängelsestraff avsetts skola bliva det normala vid upprepad förbrytelse.

Att avsikten varit denna, framgår också med full tydlighet av förarbetena
till spritinförsellagen. Redan i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
vid framläggandet av 1924 års förslag framhöll emellertid
chefen för finansdepartmentet, att iterationsstraff i praktiken icke
komme till användning, ehuru förutsättningarna därför redan enligt
tidigare gällande lagstiftning förelåge; detta hland annat beroende på svårigheten
för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida
en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle
visserligen bliva mindre, därest såsom förordades redan fällande till straff
bleve iterationsgrund, men därjämte föreslogos vissa ytterligare åtgärder,
främst en central registrering genom generaltullstyrelsen av alla personer,
vilka dömdes för smugglingshrott.

Ett dylikt register är numera anordnat i generaltullstyrelsen, och från
detsamma erhålla vederbörande åklagare uppgifter om förut ådömda
straff. I regel torde också domstolarna godtaga dylika uppgifter från berörda
register, ehuru detta icke har straffregisters natur.

Beredningen anser sig böra framhålla, att fängelsestraff emellertid

25

ingalunda i så stor utsträckning, som man av lagens ordalydelse och motivens
formulering skulle kunnat förvänta, blivit regel vid itererat smugglingsbrott.
Åtminstone vid Stockholms rådhusrätt synes man synnerligen
ofta döma till enbart böter, även då relativt betydande spritkvantiteter varit
föremål för smugglingsförsök av person, som förut fällts till straff för
smuggling.

Beredningen har tagit del av ett stort antal utslag från Stockholms rådhusrätt
i mål av här förevarande art och därvid funnit, att böter ej sällan
utdömts vid upprepad smuggling, även då kvantiteterna varit så stora
som omkring 10 liter sprit eller mera. En person, som tidigare fyra gånger
fällts till ansvar för försök till olovlig spritinförsel, har exempelvis
dömts till endast 170 kronors böter för försök att olovligen införa 17 liter
sprit. En annan person dömdes till 120 kronors böter för försök till olovlig
införsel av 12 liter sprit, ehuru han tidigare icke mindre än 10 gånger
dömts för enahanda brott., Till och med vid försök att olovligen införa så
stora mängder som 35 liter sprit hava endast böter utdömts, ehuru iteration
förelegat.

Understundom har i utslagen icke åberopats, att svaranden tidigare
fällts till straff för enahanda brott. För de mål, som avgjorts under åren
1924 och 1925, torde; härtill hava bidragit, att generaltullstyrelsens register
då ännu icke kommit till användning, och att domstolen sålunda icke ansett
sig kunna konstatera identiteten hos de personer, som voro anklagade.
Under de senaste två åren torde däremot uppgifter ur ifrågavarande register
regelbundet hava infordrats och åberopats.

Av utslagen framgår, att rådhusrätten i vissa fall uttryckligen angivit,
att den funnit såväl kvantiteten ringa som omständigheterna i övrigt synnerligen
mildrande och på den grund dömt allenast till böter. För att
kunna döma till fängelsestraff torde i allmänhet fordras, att den tilltalade
åtminstone vid något rättegångstillfälle varit personligen tillstädes inför
rätten. Då så ofta icke kan ske exempelvis beträffande personer, som äro
anställda å fartyg i utländsk trafik, alldenstund häktning i regel icke äger
rum, torde även av denna anledning ett eljest motiverat fängelsestraff
understundom icke utdömas.

Till allsidig belysning av den praxis, som vid Stockholms rådhusrätt utvecklat
sig, torde vidare böra omnämnas, att rådhusrätten dock under den
sista tiden, om flerfaldig iteration förelegat, dömt till fängelse i åtskilliga
fall, då kvantiteterna varit jämförelsevis små.

Beredningen vill i anledning av den praxis, som vid vissa underdomstolar
synes hava utvecklat sig i hithörande mål, som sin mening framhålla,
att lagstiftningen mot spritsmuggling hör så avfattas, att frihetsstraff
vid iteration blir regel, så snart det icke kan anses uppenbart, att försäljningssyfte
icke föreligger. Spritsmugglande personer bland besättningen
ombord å fartyg i utländsk trafik torde så gott som undantagslöst, då de
försöka sig på spritsmuggling, hava för avsikt att verkställa införseln för

26

att därefter till högt pris försälja dryckerna. Detta kan åtminstone sägas
vara fallet, så ofta kvantiteten är, något så när avsevärd. Kvantiteter inemot
eller överstigande ett tiotal liter sprit lära endast undantagsvis kunna
antagas vara föremål för försök till olovlig införsel utan försäljningssyfte.
I fall, som här avses, bör frihetsstraff komma till användning, där det icke
är uppenbart, att försäljningssyfte icke förelegat.

För bekämpande av spritsmugglingen har det med säkerhet varit av den
allra största betydelse, att genom 1924 års lagstiftning icke blott själva
den olovliga införseln strängt bestraffats utan även att all slags olovlig befattning
med insmugglade spritdrycker och vin kriminaliserats. Ofta torde
det förhålla sig så, att det lindrigare straffet för olovlig befattning med
sådana varor måst utdömas, därför att bevisning icke kunnat förebringas
rörande själva införseln, ehuru det av omständigheterna i målet kan synas
uppenbart, att den tilltalade i verkligheten gjort sig skyldig till smuggling.
Ej sällan torde vidare de personer, som ej kunna dömas för annat än
olovlig befattning med insmugglad sprit, i realiteten vara upphovsmän
till smugglingen liksom de sedermera ombesörja den olovliga försäljningen,
ehuru bevis därom svårligen kan erhållas. Det synes på dessa skäl beredningen
erforderligt, att stadgande införes därom, att den, som förut fällts
till straff för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen
införts, och vilken därefter dömes för olovlig införsel av sådana varor,
skall drabbas av samma straff som den, vilken tidigare fällts till straff för
olovlig införsel av spritdrycker och vin. På de skäl, som sålunda angivits,
hemställer beredningen, att 4 mom. första stycket måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som förut
fällts till straff för enahanda brott eller för brott, som i 5 § sägs, skall till
fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett
i allenast ringa omfattning, och är det uppenbart, att avsikten icke varit
att försälja de olovligen införda dryckerna, samt äro omständigheterna
tillika synnerligen mildrande, må, där ej föreligger fall, som. avses i 1 § 3
mom. i lagen om. straff för olovlig varuinförsel, dömas till böter efteri vad i
1 mom. här ovan stadgas.»

2 §. I denna paragraf förbjudes införsel av spritdrycker och vin till svenskt

territorialvatten med fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton. För visst
område av svenskt territorialvatten kan Kungl. Maj:t meddela motsvarande
förhud beträffande ännu större fartyg, då särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Undantag från dessa förbud är meddelat, dels då dryckerna utgöras av
skeppsproviant eller tillhöra medföljande resande eller ombord anställd
personal enligt de närmare bestämmelser, som angivas i 2 mom. a), dels
vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund, varvid dock vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.

27

I fråga om undantaget från lagens bestämmelser vid genomfart
genom Öresund framfördes redan år 1925 av kustbevakningsinspektören,
tulldirektören och tilllbevakn i ngsehefen i Malmö samt sammanslutningen
för smugglingens bekämpande krav på undantagsbestämmelsens
upphävande. Som skäl för en ändring framhölls bland annat, att
motsvarande undantag icke förekomme i den danska lagstiftningen, att
den för bevakningen i Öresund disponibla personalen icke vore tillräcklig
att ständigt hålla uppsikt över att fartygens genomfart skedde utan onödigt
uppehåll samt att det alltid vore förenat med svårighet att avgöra,
när ett uppehåll kunde betecknas såsom onödigt, varjämte undantaget beredde
särskilt segelfartyg möjlighet till uppehåll på svenska sidan av Öresund
i spritförsäljningssyfte.

Generaltullstyrelsen framhöll såsom ur tullverkets synpunkt önskvärt,
att ifrågavarande undantagsmedgivande bortfölle, men styrelsen hade
dock icke ansett sig böra framställa något förslag i denna riktning, då
starka betänkligheter däremot måste göra sig gällande.

Kontrollstyrelsen fann sig böra tillstyrka ändring i om förmälda hänseende.
De betänkligheter, som med hänsyn till internationella förhållanden
skulle kunna möta, funne kontrollstyrelsen icke vara av mera vägande
art, särskilt som eventuella åtal bleve beroende av generaltullstyrelsens
tillstånd.

Chefen för finansdepartementet erinrade i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
om att lagstiftningen i denna del såväl år 1923 som år 1924 varit
föremål för noggrann prövning. Då nya omständigheter icke tillkommit,
funne han icke anledning att för det dåvarande biträda ändringsförslaget.

Beredningen önskar först med eftertryck framhålla, att det omöjligen
kan betecknas såsom välbetänkt, att de båda länder, mellan vilka Öresund
utgör gränsen, tillämpa helt olika principer ifråga om uppsikten över
spritlastade fartyg på fart genom Öresund. I Danmark undersökes, huruvida
sådana fartyg på genomfart kunna uppvisa lojalt ärende. Om så icke
är fallet, behandlas fartygen på samma sätt, som då de eljest inkommit på
danskt territorialvatten. På den svenska halvan av Öresund åter äro tullmyndigheterna
nödsakade att låta uppenbara spritsmugglingsfartyg passera
och kvarstanna, så länge uppehållet icke kan betecknas såsom »onödigt».
På sätt redan år 1925 framhållits, torde kontrollen i detta avseende
svårligen kunna bliva effektiv, i all synnerhet beträffande segelfartyg men
även ifråga om motordrivna fartyg, vilka lätt kunna under exempelvis
föregiven maskinskada förlänga uppehållet på svenska sidan av Öresund.
Givetvis äro dylika fartyg därunder av skäl, som ovan anförts, städse ytterligt
angelägna att icke överskrida sundets mitt. Resultatet av undantaget
i den svenska lagen har också av många tecken att döma blivit,
att den skånska kusten i högre grad än eljest sannolikt skulle varit fallet utsatts
för spritsmuggling.

Väl är bei-edningen fullt medveten om att den fria genomfarten genom

28

Öresund sedan gammalt betraktats såsom varande av vitalt intresse för
svensk sjöfart, liksom att man med hänsyn till internationella förhållanden
i övrigt hör iakttaga den största försiktighet, innan man skrider till
åtgärder, som skulle kunna betecknas såsom spärrande av en internationell
genomfartsväg av stor betydelse.

Alla sådana hänsyn gälla dock uppenbarligen allenast den lovliga sjöfarten
och höra icke kunna åberopas sam stöd för att samma rättighet
skall beviljas fartyg, vilka tydligen äro stadda på smugglingsfärd för
försäljning av spritdrycker till Sverige eller grannländerna. Mycket ofta
har det exempelvis förekommit, att ett spritlastat fartyg, av tullmyndigheterna
känt från föregående liknande färder, passerat på svenska sidan
av Öresund norrut till Idertas flak för att därstädes på internationellt
vatten driva försäljning till både Sverige, Norge och Danmark.

Genom den utförselkontroll, som Norge samt flertalet Östersjöstater numera
förbundit sig att tillämpa, torde det vara möjligt att bättre än tidigare
av fartygens skeppshandlingar utröna, huruvida spritsmuggling kan befaras
vara avsedd eller icke. Under sådana förhållanden kan beredningen icke
finna, att avgörande betänkligheter numera böra möta mot att på den
svenska hälften av Öresund tillämpa ungefär samma principer som de,
vilka sedan länge kommit till användning på den danska hälften av samma
vatten. Därmed skulle, som sagt, inga hinder resas gentemot den lojala
sjöfartens krav på obehindrad genomfart, men möjlighet skulle finnas att
effektivt ingripa mot fartyg, som uppenbarligen företaga sin resa i spritsmugglingssyfte.

Beredningen vill under åberopande av de skäl, som ovan anförts, hemställa,
att 2 mom. b) erhåller följande ändrade lydelse:

»vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår,
att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må
vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 §. I 3 § 1 mom. andra stycket stadgas såsom undantag från den allmänna
regeln ifråga om olovlig införsel till svenskt territorialvatten, enligt vilken
sådan förbrytelse straffas såsom olovlig införsel till riket, att, om det av
omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda
att olovligen införas till riket, straffet för olovlig införsel till svenskt
territorialvatten skall vara allenast böter, högst 500 kronor.

Stadgandet ifråga har till undgående av beslag plägat åberopas, då utländska
spritlastade fartyg uppbringats å svenskt vatten, varvid det försäkrats,
att avsikten icke varit att försälja spriten till Sverige utan till
något av våra grannländer. Beredningen har övervägt, huruvida på denna
punkt behov av lagändring kan anses föreligga. Sedan högsta domstolen
i mål angående tyska ångfartyget Norderelbe ansett undantagsstadgandet

29

icke vara tillämpligt, torde emellertid ovan angivna skäl icke kunna med
framgång göras gällande. På grund härav har beredningen funnit sig sakna
anledning att framlägga ändringsförslag. Då utgången av nämnda mål
måste anses äga den största betydelse, må det väsentligaste av vad som
däri förekommit i korthet återgivas.

Ångfartyget Norderelbe om 62.74 tons nettodräktighet, hemmahörande i
Hamburg, hade den 16 januari 1925 inlöpt å svenskt territorialvatten samt
samma dag inkommit till Sundsvall. Lastens ägare hade medföljt fartyget
och enligt ett mellan honom och fartygets ägare upprättat kontrakt haft rätt
beordra fartyget varthän han ville. Fartyget hade åtskilliga dygn uppehållit
sig å finska sidan av Bottniska viken, varest en del av fartygets last
försålts. Då med fartyget i strid mot stadgandet i 2 § 1 mom. i spritinförsellagen
till svenskt territorialvatten införts spritdrycker, yrkade tullförvaltaren
i Sundsvall, att fartygets befälhavare och lastens ägare
måtte jämlikt 3 § 1 mom. första stycket i samma lag fällas till ansvar såsom
för olovlig införsel av spritdrycker. Tillika yrkades, att ej mindre
fartyget, vilket tagits i beslag, än även därå vid ankomsten till Sundsvall
befintlig och i beslag tagen last av sammanlagt 51,621.2 liter sprit måtte
förklaras förverkad.

Rådhusrätten i Sundsvall yttrade i sitt utslag den 20 februari 1925, att,
såvitt i målet visats, fartygets inlöpande å svenskt territorialvatten icke
föranletts av* verklig sjönöd. Av omständigheterna i målet måste emellertid
anses uppenbarligen framgå, att avsikten med fartygets inlöpande å
svenskt territorialvatten och förankring å Sundsvalls redd icke varit att till
riket införa de ombord å fartyget befintliga spritvarorna. Vid sådant förhållande
prövade rådhusrätten rättvist på det sätt bifalla den i målet förda
talan, att befälhavaren och lastens ägare jämlikt 1 kapitlet 3 § 1 mom.
andra stycket i omförmälde lag fälldes att böta vardera 300 kronor. På
grund av denna utgång av målet blev det å fartyg och last lagda beslag
av rådhusrätten hävt.

Svea hovrätt, varest dels tullfiskalen i Stockholm efter förordnande av
generaltullstyrelsen, dels ock Norderelbes befälhavare och lastens ägare
anfört besvär, prövade i utslag den 3 februari 1926, enär lastens ägare icke
visats vara ansvarig för Norderelbes inlöpande å svenskt territorialvatten,
rättvist befria denne från honom av rådhusrätten ådömt bötesstraff. I övrigt
fann hovrätten ej skäl göra annan ändring i rådhusrättens utslag än
att, enär av omständigheterna i målet icke uppenbarligen framginge, att
de å Norderelbe vid ankomsten till Sundsvall befintliga, i beslag tagna
spritdryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, samma
drycker jämte kärl och emballage jämlikt 7 § i förenämnda lag förklarades
förverkade.

Över hovrättens utslag anfördes besvär av dels justitiekanslersämbetet,
dels ägaren av Norderelbes last. Högsta domstolens utslag av den 21 april
1927 är av följande innehåll. Enär av omständigheterna icke uppenbar -

30

ligen framginge, att avsikten icke varit att olovligen till riket införa
ifrågavarande i beslag tagna spritdrycker och, på sätt rådhusrätten yttrat,
sjönöd ej förelegat samt med hänsyn till vad i målet förekommit jämväl
lastens ägare måste anses ansvarig för fartygets inlöpande å svenskt territorialvatten,
prövade högsta domstolen lagligt sålunda ändra hovrättens
utslag att, jämlikt 1 § 1 mom., 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. första stycket i
spritinförsellagen, en var av befälhavaren och lastens ägare dömdes såsom
för olovlig införsel av spritdrycker att undergå fängelse i två månader,
samt, jämlikt 8 § 1 mom. i samma lag, fartyget förklarades förverkat.

4 §■ Redan år 1925 framhöll kustbevakningsinspektören samt sammanslut ningen

för smugglingens bekämpande, att tullverket borde erhålla rättighet
att på fartygens bekostnad sätta bevakning å alla österifrån kommande
utländska routeångare och skutor, å vilka sprit vid något tillfälle
beslagtagits eller ifråga om vilka misstanke förelåge, att de befattade
sig med smuggling.

Beredningen vill upptaga detta yrkande, som synes innebära en riktig
tankegång och som, om det förverkligas, torde kunna verksamt bidraga
till förhindrandet av visst slags spritsmuggling. Redan nu hava de lokala
tullmyndigheterna, åtminstone i Stockholm, ej sällan funnit sig
föranlåtna att sätta bevakning å en del utifrån kommande fartyg, då
det varit känt, att från dessa fartyg spritsmuggling tidigare i mera avsevärd
omfattning bedrivits eller skälig anledning funnits till antagande,
att sådan smuggling från fartygen vore under resan tillämnad. Kostnaderna
för dylik bevakning hava dock åvilat tullverket, vilket förhållande
tillika med den starkt begränsade personaltillgången haft till följd,
att sådan bevakning icke så ofta, som eljest otvivelaktigt varit önskvärt,
kunnat sättas å inlöpande fartyg. Sålunda torde tullmyndigheterna
hava ansett sig förhindrade att på detta sätt bevaka de talrika
mindre fartyg, vilka — som ovan på flera ställen framhållits — under
de senaste åren måhända framför andra varit delaktiga i insmuggling
av sprit. Dessa fartyg, vilka till följd av lastens beskaffenhet oftast
icke kunna vid inloppsstation eller eljest vid visitation ombord effektivt
undersökas, haAm därför — på sätt ovan angivits — haft möjlighet
att under en långsam färd genom skärgårdarna avyttra eller på annat sätt
från fartyget undanskaffa den medhavda spriten.

Då spritsmuggling visat sig ofta förekomma från vissa fartyg, som
uppehålla trafik med utlandet, eller då särskild anledning förefinnes att
antaga tillämnad spritsmuggling, borde tullverket därför äga befogenhet
att på sådant fartygs egen bekostnad åsätta detsamma bevakning av
tullpersonal, som toge fartyget under uppsikt snarast möjligt sedan det inlupit
på isvensikt vatten och. som därefter bevakade detsamma, till dess
det inkommit till tullplats, där fullständig invisitation skall äga rum.
En sådan bevakning borde kunna hindra spritens avlämnande under infärden.

31

Likaledes borde vid resa till utrikes ort tullbevakning på fartygets bekostnad
kunna under färd till öppen sjö åsättas fartyg, som bär avses,
då antagas kan, att spritdrycker eller vin finnas dolda ombord för
att under utresan insmugglas i riket eller att sådan åtgärd är tillämnad
beträffande såsom skeppsproviant införseglade dylika varor.

Beslut om att bevakning skall på fartygets bekostnad åsiittas detsamma
bör enligt beredningens mening fattas av vederbörande tull- eller kustbevakningschef.
över sådant beslut kan givetvis i vanlig ordning anföras
besvär.

Om de fartyg, varom här är fråga, åläggas att själva bekosta sådan bevakning,
vilket måste anses rimligt, då bevakningens åsättande tillkommit
såsom en följd av fartygsbesättningens förvållande, torde även detta
förhållande komma att bidraga till minskning av smugglingen. Fartygens
ägare och befälhavare få nämligen då ett direkt intresse av att
vidtaga alla åtgärder, som från deras sida kunna göras, för att fartygen
icke skola behöva belastas med kostnader för sådan bevakning. Bestämmelsen
synes emellertid böra inskränkas till att gälla allenast fartyg av
mindre nettodräktighet än 250 ton.

Ett stadgande av här angiven innebörd torde enligt beredningens förmenande
icke kunna anses vara stridande mot den punkt i Helsingsforskonventionens
artikel 10, som återgives å sid. 62.

Beredningen bär uppmärksammat, att i den nya tullstadgan av den 7
oktober 1927, vilken träder i kraft den 1 maj 1928, införts ett stadgande i
194 § av innebörd, att kostnaden för utförande av extra tullförrättning
skall den vidkännas, som påkallat förrättningen eller eljest föranlett densamma.
För den händelse sådan särskild bevakning, som här avsetts, kunde
betraktas såsom extra tullförrättning, skulle redan genom detta stadgande
möjlighet öppnas för tullverket att uttaga kostnaden för bevakningen av
den, som föranlett förrättningen, det vill i detta sammanhang säga av ägaren
till det fartyg, som på grund av förut ombord gjorda spritbeslag eller
andra särskilda förhållanden ansetts böra ställas under speciell uppsikt.

Emellertid synes formuleringen av den nya tullstadgans 193 § giva vid
handen, att med extra tullförrättning skall förstås sådan förrättning, som
verkställes efter särskild framställning för beredande av en förmån eller
lättnad åt trafiken. Ingenting tyder på att därmed oekså skall avses en
bevakningsförrättning av det slag, som ovan berörts och som påfordrats
av tullverket. Under sådana förhållanden har beredningen funnit det
vara riktigast att förorda en särskild bestämmelse i angivet syfte, vilken
lämpligen synes böra införas i spritinförsellagen och där ingå såsom
ett nytt stycke av 4 §. Bestämmelsen föreslås skola erhålla följande lydelse:

»//ar å farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton, vilken
ankommer från eller avgår till utrikes ort, under resan eller vid tidigare
tillfälle, då farkosten befunnit sig å svenskt territorialvatten, verk -

32

ställts beslag å spritdrycker ellei■ vin, som varit avsedda att olovligen
införas till riket, och förefinnes på sådan grund eller eljest skälig anledning
antaga, att å farkost, som nyss sagts, finnas sådana drycker, avsedda
att olovligen införas till riket, må, därest chef för tull- eller kustbevakning
finner särskild tullbevakning böra anordnas å farkosten, nämnde
tjänsteman kunna förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas
av farkostens ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra
tullförrättningar samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgad
ifråga om ersättningsbelopp för sådan förrättning.»

5 §. I överensstämmelse med de synpunkter, som ovan under 1 § anförts

rörande storleken av bötesbeloppen, vill beredningen hemställa, att även
de i denna paragraf stadgade straff för olovlig befattning med spritdrycker
och vin, som olovligen införts, måtte höjas så, att bötesbeloppet
motsvarar lägst 10, högst 20 kronor för liter av de drycker, med vilka
olovlig befattning tagits, dock minst 40 och högst 5,000 kronor.

Straff för olovlig befattning med insmugglade spritdrycker är, som
ovan nämnts, mycket ofta det enda straff, som kan utdömas, ehuru det
kan finnas skälig anledning antaga, att den tilltalade i verkligheten
gjort sig skyldig till olovlig införsel eller att han haft för avsikt att
försälja dryckerna. De personer, som dömas för olovlig befattning med
ifrågavarande drycker, äro ej sällan rent asociala typer, som livnära sig
på spritlangning och andra ljusskygga handlingar, ehuru de förstå att
ordna det så, att bevisning svårligen kan förebringas om de brott, vilka
äro underlagda strängare straff. Av denna anledning synes det vara
erforderligt att föreskriva iterationsstraff även för den, som upprepade
gånger gjort sig skyldig till olovlig befattning med insmugglad sprit.
Dylikt straff synes böra inträda, då en person förut fällts till straff för
brott, som omnämnes i 5 §, eller då en person, som tidigare dömts enligt
1 §, därefter fälles till straff för olovlig befattning med insmugglad
sprit. Det kan nämligen enligt beredningens förmenande icke vara i
god överensstämmelse med det syfte, som man genom förevarande lagstiftning
velat främja, att låta en person gång efter annan bliva fälld
till det jämförelsevis ringa straff, som nu stadgas i 5 §. Icke heller lärer
det vara att befara, att genom en bestämmelse om iteration allt för
stränga straff skola drabba personer, som gjort sig skyldiga till allenast
obetänksamhet vid inköp av sprit. Kvar står nämligen stadgandet, att
de tilltalade, om de kunna göra sannolikt, att de icke ägt kännedom om
eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, skola vara
fria från ansvar.

Beredningen vill på dessa skäl hemställa, dels att 5 § 1 mom. första
stycket måtte erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels också att efter
detta stycke måtte införas ett nytt stycke av den lydelse, som här an -

gives:

33

»Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas till
ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning förvärvar,
forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där det är uppenbart,
att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter till
belopp motsvarande lägst, tio, högst tjugu kronor för liter av de drycker.
med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst fyrtio och högst
femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående höjning i
visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra stycket stadgas.

Förövas brott, som i detta mom. avses, av den, som förut fällts till
straff för enahanda brott eller för brott, som i 1 § sägs, skall rad i 1 § i
mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Även i 6 § föreslår beredningen höjning av bötesbeloppen. I 1 inom.
stadgas ansvar för befälhavare å fartyg eller tåg för bristande tillsyn
över fartyget eller tåget, då spritdrycker eller vin finnas så förstuckna
eller undandolda, att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad.
I 2 inom. stadgas motsvarande ansvar för befälhavare å fartyg i trafik
mellan inrikes orter, då spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen blivit
till riket olovligen införda, påträffats å fartyget under sådana omständigheter,
att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller hava
ägt rum. Bötesbeloppen äro i 1 mom. bestämda till högst 4 kronor för liter
av dryckerna, dock lägst 10 kronor, och i 2 mom. till högst 3 kronor för liter
av dryckerna, dock lägst 10 kronor.

Beredningen hemställer, att straffet måtte i både 1 och 2 mom. fastställas
till högst 8 kronor för liter av dryckerna, dock lägst 50 kronor.

Den nuvarande formuleringen av 6 § har visat sig i praktiken med-''
föra det resultat, ått fartygsbefälhavare icke kunna fällas till ansvar för
bristande tillsyn över fartyget, även om det förekommit, att beslag gjorts
Ombord efter nära nog varje resa från utlandet. Åtskilliga sådana mål
hava dragits under Svea hovrätts prövning, sedan rådhusrätten i Stoekholm
frikänt fartygsbefälhavarna från ansvar. Härvid hava domstolarna
tillämpat den i förmildrande riktning införda bestämmelsen, att befälhavaren
skall vara fri från ansvar, då han gjort vad på honom ankommit för
att förhindra dryckernas olovliga införande. De åtgärder, vilka de åtalade
befälhavarna åberopat till sitt friande, hava utgjorts av: meddelande till
de ombord anställda av bestämt förbud mot smuggling, vakthållning i de
utländska hamnarna samt visitation å fartyget före ankomsten till svensk
hamn, vanligen genom styrman eller maskinist.

Beredningen har efter noggrant övervägande och sedan upplysningar
inhämtats från särskilt sakkunniga personer kommit till den uppfattningen,
att det måste sägas vara helt olika svårigheter för befälhavare
a fartyg av olika storlek att övervaka, att spritsmuggling icke äger
rum. På stora fartyg kan sådan övervakning måhända icke bliva till -

3 — 5n4(»

34

räckligt effektiv, hur intresserad därav befälhavaren än kan vara. Han
saknar den erforderliga överblicken över fartygets olika delar, varjämte
personalen är så talrik och ombytes så ofta, att han icke kan personligen
känna till var och en av dem. Helt andra äro däremot på mindre fartyg
befälhavarens möjligheter till uppsikt över vad som försiggår ombord. På
ett sådant fartyg kan befälhavaren i regel på en gång hava överblick över
vad som tilldrager sig på däck och han har en besättning, som icke är större
än att han kan lära känna, vad var och en går för samt följa besättningens
förehavanden. I all synnerhet gäller detta om de mindre lastbåtarna
med endast några få mans besättning. På sådana fartyg är det knappast
tänkbart, att spritsmuggling i nämnvärd utsträckning skall kunna
försiggå på sådant sätt, att befälhavaren varken äger kännedom därom
eller kan, om han verkligen vill det, förhindra besättningen att föra ombord
och dölja spritdrycker.

Den måhända mest besvärande spritsmugglingen till Stockholm och
Stockholms skärgård bär, som ovan nämnts, under den senaste tiden bedrivits
just från lastförande mindre fartyg, vedskutor, kreatursbåtar och
andra dylika farkoster, som kommit från Finland och Estland. Vedskutorna
torde i allmänhet hava en nettodräktighet av 50—100 ton, kreaturSbåtarna
av 150 ton eller något mera. Det torde icke vara oberättigat att
införa ett stadgande, som för befälhavare å fartyg under 250 nettoton
innebär skyldighet att hålla särskilt sträng uppsikt. Beredningen hemställer
därför, att 6 § 1 mom. första stycket måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

»Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna eller
undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,
skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan
bestämmese i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande
högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst femtio kronor.
Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg
eller tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller
undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga
begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit
för att förhindra dryckernas olovliga införande. Är fartyg av mindre
nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton, skall befälhavaren enligt vad
nyss sagts dömas till ansvar för bristande tillsyn över fartyget, där det
icke av omständigheterna uppenbarligen framgår, att befälhavaren icke
kunnat förhindra dryckernas olovliga införande.-»

Därjämte hemställer beredningen, att 6 § 2 mom. första stycket måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin, vilka
uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under sådana

35

omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad eller
hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort misstänka detta,
skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom ankommande
åtgärder för att förhindra eller avbryta dryckernas forslande
med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget, straffas med böter till
belopp motsvarande högst åtta kronor för liter av dryckerna, dock lägst
femtio kronor.»

I det inom finansdepartementet utarbetade lagförslag med särskilda 8 §.
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, som
är 1924 remitterades till lagrådet, ingick intet stadgande rörande sjöpanträtter
och inteckningar, som belasta ett fartyg, vilket med stöd av lagen
dömes förverkat. Två ledamöter av lagrådet uttalade emellertid rörande
denna fråga följande:

»Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar,
som belasta ett fartyg, förfalla, då fartyget blir förverkat. Med den föreslagna
lagstiftningens syfte överensstämmer emellertid, att förverkande
går ut även över dessa rättigheter i fartyget. Särskilt är detta av vikt
beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten
att låta inteckna sitt fartyg lätt kan göra en förverkandedom
ekonomiskt kraftlöst. Fastslås i lagen, att domen har antydd verkan, synas
dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att, i överensstämmelse
med vad under 1 mom. andra stycket c) i förevarande paragraf föreslås
beträffande äganderätten till fartyget, domstolen tillerkännes befogenhet
förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartykets
förverkande förlorar sin giltighet, där detta finnes uppenbart oskäligt
med hänsyn till särskilda omständigheter. I paragrafen torde alltså
böra införas stadganden i nu angivna syfte.»

Med anledning av detta yttrande uttalade därefter chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet den 9 maj 1924 följande:

»Vid 8 § har slutligen i de inom lagrådet avgivna yttrandena berörts DepaHemenUfrågan
angående verkningarna beträffande sjöpanträtter och inteck- chefen
ningar därav att ett fartyg blir förverkat. Vid den förberedande behand- år 1924''
lingen inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått
från att, om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter
och inteckningar i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat,
nämnda rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin gil
tighet. Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits
— att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle
kunna av fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom
ekonomiskt verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att
införa något stadgande, som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter,
befunnos emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga
bestämmelse i ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt
känt, dittills icke förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär
prövningsrätt för domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som
ett komplement till stadgande om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle
i och med fartygets förverkande och på grund varav rättigheterna

Riksdagens
utskott
år 1934.

36

icke skulle förfalla, då sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ,ju beträffande
varje fartyg under 250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som
kunde inverka på fartygskrediten och hava ogynnsamma verkningar
vida utanför den krets av personer, vilka rättigheternas förverkande
närmast vore avsett att träffa.

De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande
av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse,
att jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade
uppfattningen om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde
givas. Enär jag alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig
bestämmelse i annan riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets
förverkande bliva bestående, och då alltså införande av en bestämmelse
härom icke synes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, bär jag
icke utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning
vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget.»

Något stadgande i detta avseende ingick således icke i det till riksdagen
överlämnade lagförslaget.

Riksdagens sammansatta bevillnings- och första lagutskott hemställde
emellertid, att i lagens 8 § skulle införas ett nytt mom. av följande
lydelse:

»3 mom. Då farkost, vilken besväras av inteckning, som sökts efter
det denna lag trätt i kraft, enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas skall vara
förverkad, skall domstolen förklara, att panträtten i farkosten skall upphöra;
dock skall sådan påföljd icke inträda, där det med hänsyn till särskilda
omständigheter finnas uppenbart oskäligt.

Beträffande påföljd, som nu sagts, skall vad i lagen den 10 maj 1901
(nr 26) om inteckning i fartyg är i 20 § stadgat angående dödande av
inteckning, så ock vad i samma lag stadgas i 29 § första stycket och
31 § äga motsvarande tillämpning. Det åligger domstol, som ådömer
sådan påföljd, att därom översända bevis till inteckningsdomstolen.»

Till stöd för denna hemställan anförde utskottet:

»Väl ansluter sig utskottet närmast till den av departementschefen uttalade
uppfattningen, att den omständigheten, att ett fartyg förverkas,
icke i sig själv medför, att sjöpanträtter och inteckningar, som häfta vid
fartyget, förlora sin giltighet. Uppmärksammas måste dock den tveksamhet
i detta hänseende, som uttalats inom lagrådet. Större avseende
än härvid bör emellertid enligt utskottets förmenande fästas vid den —
såsom både inom lagrådet och av departementschefen vitsordats — med
nämnda förhållande följande möjligheten för en fartygsägare att genom
manipulationer med inteckningar i fartyget väsentligen undanröja de
ekonomiska verkningarna av en förverkandedom. Även om hittills försök
till kringgående på sådant sätt av gällande förverkandebestämmelser
icke försports, kan det befaras, att, då genom den föreslagna lagstiftningen
vissa för närvarande befintliga möjligheter i sådant avseende
bliva uteslutna eller försvårade, nyss antydda tillvägagångssätt kominer
till användning. Det kan vid sådant förhållande knappast anses lämpligt
att medvetet låta denna lucka i lagstiftningen kvarstå. Trots det
berättigade, som tydligen ligger i de av departementschefen anförda
betänkligheterna, bör alltså enligt utskottets mening tillägg göras till

37

förslaget i syfte att försvåra lagens kringgående på dylikt sätt. Därvid
bör emellertid noga fasthållas, att de fall, man vill träffa, endast äro
de, då inteckningshavaren på ett eller annat sätt är i komplott med fartygets
ägare eller smugglaren. I de fall åter, då inteckningen mottagits
och innehaves i god tro — såsom framför allt då efter inteckningens
mottagande fartyget överlåtits och den nya ägaren låter fartyget användas
vid smuggling eller olovlig forsling av smuggelsprit — bör naturligen
inteckningsrätten bestå.

Då svårligen sjöpanträtter kunna på nu anförda sätt missbrukas, torde
anledning icke finnas att införa bestämmelser angående förverkande av
sådana rättigheter, något som för övrigt även ur andra synpunkter knappast
vore försvarligt. Beträffande inteckningar torde en bestämmelse
i den förordade riktningen böra gå ut på att, då ett intecknat fartyg
dömes förverkat, panträtten på grund av inteckningen skall upphöra att
gälla, dock med det av lagrådets ledamöter förordade undantaget för de
fall, då sådan påföljd med hänsyn till särskilda omständigheter finnes
uppenbart oskälig. Med dylik undantagsbestämmelse lärer icke behöva
befaras, att nyss avsedda lojala inteckningshavare bliva utsatta för rättsförlust.
Till ytterligare trygghet i sådant avseende synes, i överensstämmelse
med vad som i förslagets 16 § första stycket föreskrives för det fall
att fråga är om förverkande av forslingsredskap, böra stadgas eu bestämmelse,
att då innehavare av inteckning är känd, påföljd av panträttens
upphörande icke må ådömas, med mindre innehavaren i den ordning,
som om stämning är stadgad, erhållit underrättelse om målet. I
rättssäkerhetens intresse torde vidare det förordade stadgandet böra begränsas
till att avse inteckningar, som sökts efter det den föreslagna
lagen trätt i kraft.

Vad formen för införande av de ifrågasatta tilläggsbestämmelserna angår,
synas visserligen, då förevarande lagstiftning i sin helhet är provisorisk,
bestämmelserna lagtekniskt riktigast hava sin plats icke i lagen
om inteckning i fartyg utan i en särskild lag. Väsentliga praktiska fördelar
synas emellertid vara förenade med att bestämmelserna i änmet
komma att ingå i spritinförsellagen, och då bestämda hinder däremot
icke synas förefinnas, har utskottet stannat vid att förorda denna utväg.

Det är tydligen nödvändigt, att i de fall, då panträtt på grund av inteckning
skall upphöra, möjlighet beredes den, som vid tullauktionen
förvärvar fartyget, att få inteckningen dödad, och detta utan att fordringshandlingen
företes. Utom i sådant hänseende torde erfordras bestämmelser
i ändamal att anteckning om panträttens upphörande kommer att
inflyta i inteckningsprotokollet och inteckningsboken och därigenom även
i gravationsbevis rörande ifrågavarande fartyg. Hänvisning synes av nu
anförda skäl böra göras till 20, 2!) och 31 §§ i lagen om inteckning i fartyg
och föreskrift lämnas om förpliktande för domstol, som A-dömer nu avsedd
påföljd, att därom översända bevis till inteckningsdomstolen. — I
administrativ ordning torde böra stadgas skyldighet för åklagare eller
domstol att införskaffa gravationsbevis rörande farkost, om vars förverkande
är fråga och som kan vara intecknad.»

Till utskottets betänkande voro på denna punkt fogade reservationer dels
av en ledamot, som yrkade bifall till Kung]. Majds proposition oförändrad,
dels ock av en annan ledamot, vilken mod instämmande av ytterligare
två ledamöter anförde följande:

Reservationer
till utskottets
betänkande
år 1924.

38

»I likhet med utskottet finner ja i; det vara i sin ordning, att, då en
farkost jämlikt 8 § förklaras förverkad, inteckning, som däri kan vara.
meddelad, må kunna förklaras ogiltig. En nödvändig förutsättning för
ett beslut härom synes mig dock höra vara, att av utredningen i målet
klart framgår, att inteckningens innehavare awetat eller haft anledning
misstänka, att farkosten skolat användas till olovlig införsel eller forsling
av spritdrycker eller vin eller till sådant olovligt uppehållande av förbindelse
med smuggelfartyg, som avses i 2 mom. av förevarande paragraf.
Omkastar man i detta fall bevisningsskyldiglieten och fordrar av inteckningshavaren,
att han skall styrka de omständigheter, som han åberopar
till sitt försvar och som kunna ställa hans åtgörande i eu oskyldig dager,
kan det allt för lätt hända, att påföljden i fråga kommer att drabba alldeles
oskyldiga personer. Redan möjligheten av ett sådant resultat är i
och för sig så allvarlig, att den manar till en viss försiktighet vid utvidgande
av lagstiftningens räckvidd. Härtill kommer, att sjöfartsnäringens
kredit möjligen skulle kunna taga skada av ett allt för summariskt
förfarande mot innehavare av inteckningar i fartyg,

För att inteckning i fartyg under ifrågavarande förhållanden skall
kunna förklaras förfallen, är emellertid ej tillräckligt, att inteckningshavaren
finnes hava åtminstone haft anledning misstänka farkostens olovliga
användning. Det kan nämligen tänkas, att en inteckningshavare,
som från början varit i god tro, sedermera får kännedom om att fartyget
användes i smuggeltrafik samt att han icke hinner att efter uppsägning
draga sitt kapital ur den olovliga affären, innan densamma upptäckes och
blir föremål för åtal. Med hänsyn härtill och andra dylika möjligheter
synes därför, även med den här ovan förordade omläggningen av bevisskyldigheten,
den på andra ställen i lagförslaget förekommande regeln
böra bibehållas, att vederbörande ej må dömas, där detta med hänsyn till
särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.

Jag hemställer alltså, att 8 § 3 mom. måtte erhålla följande lydelse:

3 mom. Besväras farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas
skall vara förverkad, av inteckning, som sökts efter det denna lag trätt i
kraft, och framgår av omständigheterna, att innehavaren av inteckningen
ägt kännedom om eller anledning misstänka farkostens användande vid
olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt
uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall domstolen förklara,
att panträtten i fartyget skall upphöra, där ej sådant med hänsyn till
särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt. Beträffande påföljd
---lika med utskottet---till inteckningsdomstolen.»

Riksdagens Första kammaren biföll på denna punkt Kungl. Maj:ts förslag, andra

SesZtu kammaren däremot utskottets hemställan. Vid därefter företagen samar
1924. ...

manjämkning mellan kamrarnas skiljaktiga beslut hemställde utskottet
ifråga om 8 §, att båda kamrarna skulle frånträda sina förut fattade beslut
och i stället godkänna paragrafen i den lydelse, den erhållit i ovan
återgivna reservation, dock med en mindre, formell jämkning. Denna
hemställan bifölls av båda kamrarna, vadan ifrågavarande stadgande erhöll
den lydelse, som nu återfinnes i lagens 8 § 3 mom.

Beredningen. Beredningen kan för sin del ansluta sig till den synpunkt, som uppenbarligen
varit avgörande för riksdagen, då densamma år 1924 gav stadgan -

39

det om intecknings förverkande den avfattning, det nu bär, nämligen
att inteckningshavare, som icke ägt kännedom om eller haft anledning
misstänka farkostens användning för spritsmuggling, icke böra utsättas
för ekonomiska förluster på grund av åtgöranden, med vilken de icke
tagit någon befattning.

Vid stadgandets avfattning synes emellertid uppmärksamlieten bava
varit riktad enbart på inteckningar i svenska fartyg, varför hänsyn Knappast
synes bava blivit tagen till de särskilda svårigheter ifråga om bevisningen,
vilka i förevarande hänseende inträda beträffande inteckningar i
utländska fartyg, i den mån sådana inteckningar skola vara gällande även
i Sverige. Utan att taga ståndpunkt till frågan, huru detta spörsmål bör
besvaras med hänsyn till gällande rätt, anser sig beredningen böra framhålla
följande.

På diplomatisk konferens i Bryssel, senast år 1926, mellan ombud
för ett stort antal sjöfartsidkande stater, däribland Sverige, har utarbetats
en konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
ifråga om sjöpanträtt och. fartygshypotek. Denna konvention har ännu
icke ratificerats av Sverige, men förslag äro utarbetade till för ratifikationen
erforderliga ändringar i gällande rätt, och hela frågan torde kunna
förväntas komma att föreläggas 1928 års riksdag.

Det grundläggande stadgandet i konventionens artikel 1 lyder:

»Inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter (mortgages) i fartyg,
som vederbörligen tillkommit i enlighet med lagarna i den fördragsslutande
stat, där fartyget hör hemma, och inskrivits i offentligt register
antingen hos myndighet, som är behörig beträffande fartygets registreringshamn,
eller hos central myndighet, skola anses giltiga och erkännas
i alla övriga fördragsslutande stater.»

I den män inteckningar i utländska fartyg äro giltiga i Sverige, torde
den nuvarande lydelsen av 8 § 3 mom. få anses alldeles otillfredsställande.
Allt för stora möjligheter lära med denna formulering stå öppna
för missbruk av inteckningsrätten genom sådana anordningar, att, även
om spritsmugglande fartyg drabbas av förverkande, detta dock i sak blir
utan ekonomisk betydelse. De stora krav, som med den nuvarande lydelsen
måste ställas på bevisningen, torde i praktiken komma att ifråga om inteckningar
i utländska fartyg så gott som utesluta möjlighet till panträttens
upphävande, huru motiverat ett dylikt än kan vara.

Beredningen har kommit till den uppfattningen, att ändring för den
skull är erforderlig och att ifrågavarande stadgande lämpligen bör erhålla
samma avfattning, som detsamma fått i förslaget från 1924 års riksdags
sammansatta bevillnings- och första lagutskott. Till stöd för denna
formulering kan också anföras, vad två ledamöter av lagrådet år 1924 anfört.

Gentemot de risker, ett sådant stadgande befarats skola medföra, torde
kunna framhållas, att bestämmelsen om att inteckningen icke skall upphävas,

40

där sådan påföljd med hänsyn till särskilda omständigheter finnes uppenbart
oskälig, torde få anses innebära tillräcklig garanti för att de inteckningshavare,
som verkligen varit i god tro, icke skola bliva utsatta för
rättsförlust.

Beredningen förutsätter, att, därest dess förslag i denna del vinner statsmakternas
bifall, Kungl. Maj:t kommer att i administrativ väg meddela
de bestämmelser, som erfordras för att i mål av förevarande beskaffenhet
så vitt möjligt vinna kännedom om inteckningshavare även i utländska
fartyg.

Beredningen hemställer på sålunda angivna skäl, att 8 § 3 inom, första
stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Då farkost, vilken besväras av inteckning, som sökts efter det denna
lag trätt i kraft, enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas skall vara förverkad,
skall domstolen förklara, att panträtten i farkosten skall upphöra; dock
skall sådan påföljd icke inträda, där det med hänsyn till särskilda omständigheter
finnes uppenbart oskäligt.

10 §. I 10—12 §§ stadgas straff för olovlig befattning med spritdrycker eller
vin, som uppenbarligen blivit olovligen tillverkade. I överensstämmelse
med vad som anförts vid 5 § hemställer beredningen, att bötesbeloppen
skola höjas till lägst 10, högst 20 kronor för liter av de drycker, med
vilka olovlig befattning tagits, dock minst 40 och högst 5,000 kronor. Vid
jämförelse med ovan omnämnda stränga straff för olovlig brännvinstillverkning
torde den föreslagna straffskärpningen vara synnerligen motiverad,
särskilt som innehav eller forsling m. m. av olovligen tillverkade
drycker ofta torde få anses vara indicium på att innehavaren även framställt
dryckerna, ehuru bevisning härom icke kan förebringas.

Även beträffande denna paragraf föreslår beredningen vidare, att iterationsstraff
måtte införas. Skälen härför äro desamma som för motsvarande
straff i 5 §. Iterationsstraff bör inträda, då en person tidigare
fällts till straff för olovlig befattning med drycker, som olovligen tillverkats,
samt jämväl då eu person, som tidigare dömts för olovlig tillverkning
av spritdrycker eller vin eller för renaturering av skattefri sprit eller
alkoholhaltiga preparat, därefter dömes för olovlig befattning med sådana
drycker, som i denna paragraf avses. Visserligen kan mot sådant iterationsstraff
erinras, att motsvarande bestämmelser icke finnas införda i
brännvinstillveidmingsförordningen samt i förordningarna angående handel
med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat, men
beredningen vill däremot göra gällande, dels att följriktigheten ovillkorligen
synes kräva, att 5 och 10 §§ i spritinförsellagen erhålla analoga stadganden,
dels ock att straffsatserna i nämnda förordningar redan nu äro avsevärt
högre än i förevarande lag. Det skulle visserligen vara önskvärt, att samtliga
författningar, i vilka stadgas straff för skilda former av olovlig rusdryekshantering,
bleve i ett sammanhang överarbetade i syfte att överallt införa
den regeln, att brott mot vilken som helst av dessa stadganden skulle anses

41

innebära anledning till iterationsstraff, då brott därefter beginges mot
liknande stadgande i någon annan av ifrågavarande författningar. En
dylik överarbetning torde emellertid knappast kunna ske, så länge vissa
hithörande bestämmelser hava allenast provisorisk giltighet. Denna omständighet
synes emellertid icke böra hindra införande i spritinförsellagen
av den hänvisning till ifrågavarande förordningar, som beredningen
föreslår.

Beredningen hemställer, dels att 10 § 1 inom. första stycket måtte erhålla
nedan angivna ändrade lydelse, dels också att efter det nuvarande första
stycket införes ett nytt stycke av angiven lydelse:

»Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning av
spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller annans
räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin,
skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen tillverkats, straffas
med böter till belopp motsvarande lägst tio, högst tjugu kronor för liter
av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock
minst fyrtio och högst femtusen kronor eller med fängelse i högst ett år.
Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller råd i 1 § 1 mom.
andra stycket stadgas.

Förövas brott, som i detta mom. sägs, av den, som förut fällts till straff
för enahanda brott eller för brott, som avses i 30 § i mom. eller 31 § 2 mom.
i förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i
22 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket i förordningen den 1 juli 1918 angående
vissa alkoholhaltiga preparat, skall vad i t § 4 mom. här ovan stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Till statsrådsprotokollet den 7 mars 1924 anförde chefen för finansdepartementet,
da inom departementet utarbetade förslag till lag
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin m. m. hänvisades
till lagrådet för granskning, att eu av de största bristerna i dittills gällande
lagstiftning befunnits vara, att allt för lång tid förflöte mellan
brottet och straffet, till följd varav straffet förlorade i verkan och en tilltalad
ofta genom att avresa från riket undandroge sig detsamma. Vid
undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom
vore fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet
kunde i någon större grad ökas, hade uppmärksamheten riktats på
den form av åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan
domstols medverkan, som innefattades under namn av straffbesked,
strafföreläggande eller dylikt. Detta rättsinstitut funnes i växlande gestalt
i ett flertal andra länder, däribland i Danmark och Norge, och hade
det därstädes visat sig medföra mycket goda verkningar i nu avsedd riktning.

I de inom finansdepartementets lagbyrå upprättade författningsutkasten
intogos även, närmast i anslutning till norsk rätt, bestämmelser

Strafföre läggande.

(Nya §§
16-18).
Departementschefen

år 1924.

Författnings utkasten.

42

åsyftande införande av nämnda institut ifråga om brott, som avsågos i
den föreslagna nya lagstiftningen. I en inom lagbyrån utarbetad promemoria
rörande författningsutkasten hette det om utkasten i tlenna del
väsentligen följande:

»Principen för de beträffande strafföreläggande i utkastet upptagna bestämmelserna
är, att i mindre mål åklagaren bör kunna i stället för att
stämma in saken till rätta skriftligen förelägga eu misstänkt det straff
och den förverkandepåföljd, vartill åklagaren anser honom hava gjort sig
skyldig. Tecknar den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, får
detta rättskraft såsom laga kraftvunnen dom: godkänner han det icke,
finnes möjlighet till anställande av åtal i vanlig ordning.

Fördelarna av en dylik anordning på förevarande område skulle vara
följande: De relativt ringa bötesstraff, som det här kan bliva fråga om,
verka psykologiskt starkare, då de drabba omedelbart än då de äro beroende
på utgången i en framtid av en rättegång.

De utländska besättningsmän, som utgöra en stor procent av smugglarna,
skulle icke lika lätt som för närvarande kunna undandraga sig
straffets utkrävande, något som skulle verka i samma riktning. Den avsevärda
förkortningen av tiden mellan den brottsliga gärningen och exekutionen
skulle även i andra fall visa sig välgörande. Domstolarna skulle
erhålla en betydande lättnad genom att befrias från ett stort antal mål,
i vilka deras verksamhet är av övervägande formell beskaffenhet. Då
statsverket för närvarande erlägger 15 kronor för vart tullmål över sex,
som årligen handlägges vid varje rådstuvurätt, skulle staten göra en besparing.

Mindre betänkligheter än eljest synes det böra möta att på detta område
åt åklagare överlämna straffmätning; detta enär böterna ju äro
ställda i visst förhållande till godsets myckenhet och dä de flesta domstolar
torde tillämpa en fast ’taxa\ så att såväl åklagaren som den tilltalade
kunna vara förvissade om, att straffet skulle utmätas på samma sätt,
därest saken skulle hänskjutas till domstol. Ett annat stöd för institutets
införande ligger i den praxis, som, åtminstone i Stockholm, utvecklat
sig i det hänseendet, att i mål, som endast röra obetydliga partier,^ den
tilltalade vid stämningens delgivande eller redan vid beslagstillfället åt eu
tulltjänsteman lämnar fullmakt, innefattande erkännande av förseelsen.
Det synes då snarast innebära en fördel för den skyldige, att han, såsom
med strafföreläggande, vid underskrivandet äger kännedom om det straff
han underkastar sig.

Strafföreläggande lärer fä den största betydelsen på de platser, såsom i
Stockholm och Göteborg, där förseelser beträffande småpartier förekomma
i stort antal. Betänkligheter lära därför icke behöva möta på grund därav
att vid det stora flertalet andra tullmålsdomstolar vederbörande tullförvaltare
är åklagare.

Strafföreläggande skulle enligt utkastet kunna ifrågakomma beträffande
såväl 1 som 2 kapitlets brott. Emellertid hava i andra hänseenden starka
inskränkningar gjorts i det område, där strafföreläggande skulle kunna
meddelas, nämligen dels såtillvida att åklagaren icke skulle få ålägga
högre böter än 300 kronor — motsvarande straffet vid en myckenhet av
15_30 liter — dels så att föreläggande icke skulle få ges, då fråga är orh
förverkande av forslingsredskap eller utgivande av värdet av förverkad
egendom. Skälet till sistnämnda undantag har varit, att, såsom förut anförts,
frågan om forslingsredskaps förverkande är beroende på subjektiva
omständigheter av ganska invecklad art, och att utdömande av egen -

43

domens värde förutsätter eu värdering, varom olika meningar kunna råda.
Att däremot aklagaren ansetts kunna förordna om förverkande av den
olovliga spriten, har berott på att dylik påföljd inträder automatiskt, då det
är klart, att spriten är olovlig, varjämte må anmärkas, att enligt gällande
förverkandeförordning spritdrycker av obegränsad kvantitet kunna
bliva förverkade utan domstols medverkan under former, som lämna den
tilltalade mindre garanti än ett strafföreläggande skulle medföra.

Ett undantag från föreläggandes likställighet med laga kraftägande
dom torde behöva göras beträffande fördelningen av böter och försäljningssumman
för förverkad egendom, detta då åklagaren såsom beslagare
själv kan erhålla andel däri och i andra fall tvekan kan råda om vem
som i visst fall är att anse såsom beslagare. Huru denna fråga lämpligast
hör ordnas kan vara föremål för olika meningar; enklast synes vara, att
den myndighet, som skall giva verkställighetsföreskrift, d. v. s. vederbörande
länsstyrelse eller generaltullstyrelsen, fastställer fördelningen.
Viss analogi finnes i förverkandeförordningens 7 §.

Erforderliga bestämmelser angående redovisning samt angående åklagares
befattning med föreläggande i övrigt torde kunna lämnas i administrativ
ordning. Till underlättande av åklagarens arbete torde formulär till
föreläggande böra tillhandahållas.

Beträffande den viljeförklaring från den tilltalades sida, som ett påtecknande
av godkännande innebär, torde utan särskild bestämmelse gälla
allmänna rättsgrundsatser om rättshandlings ogiltighet m. m.

Strafföreläggande skall ej förekomma, då fråga är allenast om förverkande.
»

Över nu berörda del av utkastet hade yttrande inhämtats från processkommissionen,
och hade kommissionen i anledning härav anfört i huvudsak
följande:

»Svensk lag innehåller i motsats till utländska lagstiftningar icke nagra
bestämmelser om ett enklare förfarande i mindre brottmål. Processkommissionen
anser det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra
ett summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen
erkänner vad som lägges honom till last samt är villig att underkasta
sig visst straff härför. I sådant syfte ämnar kommissionen i sitt betänkande
förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. Detta
institut synes ur vissa synpunkter val lämpa sig för de brottskategorier,
som i utkastet avses. Reaktionen mot brottet blir synnerligen snabb, vilket
torde vara en stor fördel särskilt vid ifrågavarande brott, där den
skyldige under nuvarande förhållanden lätt undandrager sig straffets utkrävande.
Straffskalan är av relativt fix karaktär, varför det torde vara
jämförelsevis lätt för åklagaren att föreslå ett skäligt straff.

Ä andra sidan kan det icke förbises, att åklagarens rätt att ålägga straff
för ifrågavarande förseelser, låt vara att åläggandet skall godkännas av
den misstänkte, i särskilda fall kan leda till mindre tillfredsställande
resultat. Lagbestämmelserna äro av ganska invecklad art, vilket kan medföra
svårighet för en icke kvalificerad åklagare att riktigt bedöma, huruvida
och efter vilka lagrum ett visst förfarande är straffbart. Eu svaghet
innebär det också, att åklagaren kan använda strafföreläggande i sådana
fall, där han har andel i böter eller försäljningssumman för förverkad
egendom. Dessa anmärkningar böra emellertid icke föranleda ett avstyrkande
av institutets införande i förevarande fall. Det torde vara tillräckligt,
att vissa ändringar i förslagets bestämmelser angående proceduren
vidtagas.

Processkom

missionen.

44

Andra myndigheter.

Departements chefen.

Åklagarens föreläggande kan enligt utkastet avse böter till ett belopp
av högst 300 kronor jämte — med vissa angivna undantag — påföljd av
förverkande. Enligt proeesskommissionens mening har åklagarens befogenhet
härigenom utsträckts mer än som kan anses tillrådligt. När det
gäller ett obetydligt bötesstraff, torde någon betänklighet icke möta att
låta åklagaren slutligen pröva frågan. Annorlunda ställer sig saken i
sådana fall, där högre bötesstraff eller ekonomiska påföljder av något så
när kännbar beskaffenhet ifrågakommer. Hänsyn till rättssäkerheten synes
då kräva en kontroll i någon form å föreläggandet. En sådan kontroll
har processkommissionen i sitt förslag tänkt sig anordnad sålunda, att,
därest den misstänkte godkänt föreläggandet, som avser böter till högre belopp
än femtio kronor, frågan skall underställas rättens prövning. Rätten,
som av processkommissionen förutsättes i detta fall skola utgöras av en
ensam domare, sättes då i tillfälle att pröva, dels huruvida de av åklagaren
i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna innefatta ett brottsligt
förfarande, dels lämpligheten av det föreslagna straffet. Finner rätten
betänklighet icke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fastställelse
därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undanröjas. Processkommissionen
anser, att en dylik underställning bör anordnas, och synes
det för undvikande av tidsspillan och onödig omgång lämpligen böra ankomma
å rättens ordförande att handhava prövningen.

Enligt utkastet skall ett av den misstänkte godkänt föreläggande anses
lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraftägande dom. Ett
fullständigt avskärande av talan mot strafföreläggande synes <loek icke
vara välbetänkt. Om de av åklagaren för den brottsliga gärningens
kännetecknande i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna icke
innefatta något brottsligt förfarande, eller godkännandet icke uppfyller
de betingelser, som erfordras för att en bindande viljeförklaring skall föreligga,
eller åklagaren överträtt lagens formella föreskrifter i fråga om
strafföreläggande, bör rätt till klagan stå öppen. Med tanke på sådana fall
ämnar processkommissionen i sitt betänkande förorda, att den, som
godkänt föreläggande, må genom besvär inom viss tid i hovrätten söka
dess undanröjande, om vad som lagts honom till last icke är straffbart,
eller om vid godkännandet förelupit sådant fel, att godkännandet bör anses
ogiltigt. I förslaget synes böra intagas bestämmelse om rätt till fullföljd
av talan i dessa fall. Införandet av sådan full följdsrätt bör dock
icke föranleda uppskov med straffets utkrävande.»

Övriga myndigheter, som hördes över författningsutkasten, hade icke
gjort någon erinran mot bestämmelserna om strafföreläggande. Kontrollstyrelsen
hade i sitt yttrande understrukit att den bristande effektiviteten
av bötesstraffen för olovlig rusdryokshantering till ej ringa del berodde
därpå, att straffverkställigheten på grund av vederbörandes avvikande
från orten ej alls kunde inträda eller åtminstone bleve undanskjuten på
eu längre tid. För att det nya institutet skulle erhålla verklig betydelse,
krävdes alltså enligt kontroll st yr el sen, att straffet följde omedelbart på
godkännande av föreläggande.

För egen del anförde chefen för finansdepartementet följande:

»I likhet med processkommissionen och övriga hörda myndigheter vill
jag icke ställa mig avvisande till det uppkomna förslaget att på nu behandlade
begränsade område införa strafföreläggande. Avgörande för
mitt ståndpnnkitagande hava varit i huvudsak samma synpunkter som

43

de, vilka anförts av kommissionen och i den återgivna promemorian. Det
lärer vara obestridligt, att en anordning, sådan som den föreslagna, skulle
medföra betydliga fördelar; jag hänvisar i sådant hänseende till vad som
anförts i promemorian. Ett visst stöd för förslaget finner jag även däri.
att processkommissionen tänkt sig införande av strafföreläggande såsom
ett led i den blivande nya processordningen. I viss man innebär också förslaget
blott ett fullföljande av den särlagstiftning i proeessuellt hänseende
beträffande rusdrycksbrott, som påbörjats genom förverkan deförordningen.

Den tvekan, som i vissa andra avseenden kan råda om lämpligheten av eu
lagändring, sådan som den ifrågasatta, torde väsentligen kunna hävas genom
ett lämpligt avvägande av bestämmelserna i ämnet. I sådant hänseende
anser jag det största avseende böra fästas vid de av proeesskommissionen
gjorda erinringarna. I likhet med kommissionen finner jag sålunda,
att uttryckliga bestämmelser böra meddelas om en extraordinär rätt til!
talan angående föreläggandes undanröjande, och bestämmelserna om dylik
talan synas mig böra avfattas i huvudsaklig anslutning till vad kommissionen
föreslagit; till de avvikelser, som skett, återkommer jag vid specialmotiveringen.
Vidare anser jag, i överensstämmelse med vad kommissionen
anfört, att åklagare endast höra få meddela föreläggande angående
jämförelsevis obetydliga bötesbelopp, och jag finner det sålunda knappast
tillrådligt att låta åklagare kunna meddela föreläggande beträffande så
höga bötesbelopp, som i utkasten föreslagits, eller intill 300 kronor. Starka
skäl torde utan tvivel tala för den av processkommissionen förordade anordningen,
att åklagaren skulle kunna med slutligt förbindande verkan
meddela strafföreläggande allenast intill ett belopp av 50 kronors böter,
samt att, då fråga vore om högre bötesbelopp, föreläggandet skulle underställas
domares prövning. Med nuvarande rättegångsordning synes emellertid
eu dylik granskningsuppgift, som skulle tillkomma ordförande i rådhusrätt
och häradshövding å landet, innebära något för dessa befattningshavares
övriga ämbetsuppgifter ganska främmande. Eu underställning av antydd
art skulle för övrigt ej blott leda till behov av utförligare protokollering
utan även medföra en tidsförlust, som sannolikt i många fall icke skulle
bliva obetydlig. På grund av den summariska behandling, som i allmänhet
ägnas de mål, varom här är fråga, skulle med den förordade anordningen
föga återstå av de med strafföreläggande avsedda fördelarna. Den föreslagna
underställningen skulle för övrigt göra hela förfarandet mera invecklat,
än som kan anses lämpligt beträffande ett institut, som införes för
ett så begränsat rättsområde och för eu så kort tid.

Det har därför förefallit mig, som om man borde söka på andra vägar
tillmötesgå de önskemål, som föranlett processkommissionens yttrande i
denna punkt. Detta synes kunna ske på två sätt. Främst lärer utan större
olägenhet det högsta bötesbelopp, beträffande vilket föreläggande skulle
kunna meddelas, kunna väsentligt nedsättas och då lämpligen bestämmas
till 150 kronor. Ett straff av denna storlek torde vara det
högsta, som kan tänkas normalt förekomma i den stora massa fall
av olovlig införsel av eller annan olovlig befattning med smuggelsprit
i mindre skala. De ett straff av angiven höjd knappast läTer
ifrågakomma, när kvantiteten spritdrycker eller vin avsevärt överstigit
10 liter, är det vidare uppenbart, att den ekonomiska betydelsen
av den förverkandepåföljd, som enligt strafföreläggande skulle kunna inträffa,
icke är alltför stor. — Därjämte synes man böra beakta det redan

46

i promemorian framhållna och av yrocesskommissionen understrukna förhållandet,
att åklagare i de fall, där han själv är bcslagare, kan komma att
erhålla andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom.
Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt, att åklagare skulle kunna med
förbindande verkan genom strafföreläggande bereda sig dylika förmåner.

Denna olägenhet synes emellertid effektivare än på det av kommissionen
förordade sättet kunna undanröjas genom ett uttryckligt undantag av
innebörd, att åklagare icke skall äga meddela strafföreläggande, då han
själv beslagtagit de drycker, som varit föremål för den olovliga befattningen.
Då tullfiskalerna i de stora städerna aldrig torde själva verkställa
beslag, synes en dylik bestämmelse icke inskränka föreläggandets användande
å de orter, där detsamma skulle erhålla största betydelsen och för
vilka det närmast är avsett. Däremot lärer nu åsyftade undantagsbestämmelse
kunna medföra, att strafföreläggande mindre ofta kan meddelas å
landsbygden och i vissa städer, där tullförvaltare är tullåklagare, något
som i och för sig icke kan anses såsom ett olämpligt resultat.

I fråga om undantag i övrigt från rätten att ge strafföreläggande liksom
beträffande det närmare utformandet av reglerna därom ansluter jag
mig till författningsutkastens i promemorian återgivna innehåll. Vissa
speciella frågor i sammanhang med införande av institutet strafföreläggande,
såsom angående formerna för meddelande därav och verkställighet
därå, synas vara av beskaffenhet, att bestämmelser därom lämpligen
kunna meddelas av Konungen. I lagen synes emellertid ytterligare böra
regleras förhållandet mellan strafföreläggande och ett, såsom följd av att
föreläggandet icke godkänts, inlett domstolsförfarande. Såsom framgår
av den åberopade promemorian, skall föreläggande innehålla uppmaning
till vederbörande att inom viss tid inlämna påteckning om föreläggandets
godkännande. Sker ej detta, kan — och bör, såvida ej nya omständigheter
tillkommit — åtal anställas. Frågan är då, vilken verkan som bör
tillkomma ett godkännande, vilket lämnas efter utgången av den förelagda
tiden och eventuellt efter det åtal anställts. Delgivning av stämning till
inställelse vid rätten torde ofta utgöra en kraftig impuls till att genom
föreläggandets godkännande söka undvika rättegång. Det mest rationella
på samma gång som det mest praktiska synes, bland annat med hänsyn
härtill, i förevarande avseende vara, att strafföreläggande skall kunna med
laga verkan godkännas, intill dess saken förevarit vid domstol. Ett under
sådan tid meddelat godkännande bör alltså hava den verkan, att åklagaren
återkallar sin talan eller att, om så ej sker, hans talan avvisas av domstolen.
Föreskriften om viss tid, inom vilken föreläggande skall godkännas,
kommer med denna uppfattning icke att hava annan innebörd, än att åklagaren
under den anvisade tiden är lagligen förhindrad att instämma talan
till domstol.

Så som det svenska åklagarväsendet och sättet för indrivning av böter
äro anordnade, synes det icke vara lämpligt att, på sätt som är fallet exempelvis
i Norge, vidtaga någon anordning, varigenom böterna skulle komma
att i regel erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande. Ehuru
man genom att icke införa dylik bestämmelse förlorar viss tid och sålunda
i någon mån riskerar, att den skyldige undandrager sig straffet, lärer
alltså verkställigheten böra försiggå i överensstämmelse med den vanliga
ordningen, vilket innebär, att, sedan avskrift eller dublett av föreläggandet
insänts till länsstyrelsen i länet, respektive till generaltullstyrelsen, det
av sådan myndighet överlämnas till vederbörande indrivningsman för

47

verkställighet. Det torde emellertid kunna förutsättas, att, med insikt om
ändamålet med hela systemet med strafförelägganden, berörda myndigheter
skola med största möjliga skyndsamhet behandla dylika ärenden;
den tidvinst, som uppstår därigenom, att man icke behöver avvakta först
utgången av besvärstid och därefter erhållandet av lagakraftbevis från
hovrätten, är under alla förhållanden ganska avsevärd. Samtidigt med
handläggning av ärende rörande utfärdande av verkställighetsbeslut synes
länsstyrelsen, respektive generaltullstyrelsen böra ex officio granska
vad föreläggande innehåller av om fördelning av ådömda böter och av
värdet av förverkad egendom. Väl skall enligt förslaget åklagare aldrig
lagligen kunna tillerkänna sig själv sådan andel, men det kan icke synas
lämpligt, att åklagaren genom en föreskrift i föreläggandet, av vilken den,
som godkänner detta, icke har något intresse, skulle kunna med slutligt
förbindande verkan skipa rätt mellan olika personer, vilka var för sig
göra anspråk på att vara beslagare. Någon klagorätt för beslagare över
föreläggande har icke ansetts lämplig; däremot kommer naturligen länsstyrelsens,
respektive generaltullstyrelsens beslut om att fastställa eller
ändra här avsedd fördelning att kunna i vanlig ordning överklagas.

Vid anordnande i praktiken av ett system med strafförelägganden lärer
man böra eftersträva ett enkelt och praktiskt förfaringssätt. För sådant
ändamål synas blanketter till strafföreläggande böra tillhandahållas, så
upprättade att det erforderliga ifyllandet inskränkes så mycket som möjligt,
det vill säga till vad som är nödvändigt för utrönande av den misstänktes
identitet, för klargörande av den brottsliga gärningen och av innebörden
av åklagarens förcläggandebeslut. I gällande tjänstgöringsreglemente
för tullverket föreskriven beslagsrapport torde emellertid då fråga
är om tullmål, icke kunna i dylika fall uteslutas, men synes det böra vara
möjligt för åklagaren att, i stället för intagande i föreläggandet av beskrivning
å den brottsliga gärningen, hänvisa till en föreläggandet bilagd
avskrift av sådan rapport.»

Det upprättade förslaget till bestämmelser angående strafföreläggande
hade avsetts skola ingå såsom 16—18 §§ i spritinförsellagen med följande
lydelse:

Strafföreläggande.

16 §.

1 mom. Misstänkes någon för sådan olovlig befattning med spritdrycker
eller vin, som avses i denna lag, må vederbörande åklagare, om han anser
den mistänkte hava gjort sig förvunnen till böter, högst etthundrafemtio
kronor, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff och den påföljd av förverkande, som åklagaren anser
höra följa å brottet.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av
forslingsredskap eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av annan
egendom kan ifrågakomma.

.Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning
med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen och
innehålla:

a) uppgift om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt
av tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som er -

De år 1924
föreslagna bestämmelserna.

48

Specialmoti vering.

fördrag för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga
beteckning och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som förelägges
den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna
försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser
böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till
gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet,
göra påteekning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart
godkännes, inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter föreligga,
ej må sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa detsamma
till åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte omedelbart, om han
är tillstädes vid utfärdandet, och eljest i den ordning, som angående delgivning
av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte, skall föreläggandet,
utom i avseende varom sägs i 27 § 3 inom., anses lika med och
lända till efterrättelse såsom laga kraftågande dom; vederbörande dock
obetaget att angående undanröjande av föreläggandet föra sådan talan,
som i 18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteekning om godkännande,
inom den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

Utan hinder av att åtal anställts må, intill dess målet förevarit vid domstol,
godkännande av föreläggande med laga verkan lämnas.

2 mom. Närmare bestämmelser angående meddelande och verkställighet
av strafföreläggande m. m. meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar någon, som godkänt strafföreläggande, att sådant ej
rätteligen kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts honom
till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han i
den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är
stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det åtgärd
för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i allmänhet
är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit till
hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten av
föreläggandet fortgå.

I special motiveringen anförde departementschefen angående stadgandena
om strafföreläggande följande:

»16—18 §§ i förslaget innehålla bestämmelserna om strafföreläggande,
om verkan därav samt talan däremot. Jag åberopar i dessa delar vad som
anförts i den allmänna motiveringen, varjämte jag angående detaljerna
tillåter mig att hänvisa till författningstexten. Här må därjämte rörande
överklagande av föreläggande nämnas följande. Viss annan formulering

49

än de av processkommissionen omförmälda har kommit till användning,
pa den grund att föreläggande nu iniöres blott för ett begränsat rättsområde.
Man bör vidare hålla i sär frågan om föreläggandes giltighet och
giltigheten av den enskilda viljeförklaring, som påteckning av godkännande
innebär. Talan bör tydligen kunna iöras om ogiltighet, enligt allmänna
rättsgrundsatser, av denna viljeförklaring, oaktat genom påteckningen
ett formellt gällande föreläggande kommit till stånd. Vad angår
besvärstiden, synes den böra löpa från den tid, då föreläggande i och med
straffets utkrävande gjorts gällande mot vederbörande och då innebörden
av hans godkännande alltså senast blivit påtaglig. — Ordalagen beträffande
anställande av åtal, då föreläggande ej godkännes, äro avfattade med hänsyn
till att föreläggande naturligen icke skall ges, med mindre förutsättningarna
lör åtal föreligga. Självfallet kunna dock omständigheter senare
tillkomma, som göra, att, sedan tiden för godkännande av föreläggande
förgått, anledning till åtal icke vidare förefinnes.»

Börande dessa paragrafer yttrade lagrådet följande:

»Av anförda, som det vill synas giltiga, orsaker hava möjligheterna till
användning av det här föreslagna institutet strafföreläggande blivit starkt
begränsade. Sålunda äro undantagna de fall, där förverkande av iorslingsredskap
eller gäldande av värdet av sådant redskap kan ifrågakomma,
vadan institutet saknar tillämpning på varje slag av forsling.
Vidare må, då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, föreläggande
ej givas, därest gäldande av egendomens värde kan ifrågakomma,
vilket innebär, att egendomen måste hava tagits i beslag för att institutet
skall kunna användas. Enär slutligen åklagare icke äger meddela föreläggande
på grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit
i beslag, kan, såsom i motiven framhålles, strafföreläggande mindre ofta
meddelas å landsbygden och i städer, där tullförvaltare är tullåklagare.

På det område, som dessa begränsningar lämna fritt för institutets tilllämpning,
förringas dess betydelse av andra omständigheter. Sant är, såsom
framhållits, att straffet verkar psykologiskt starkare, då det drabbar
mera omedelbart än som med den vanliga rättegångsordningen kan ske.
Men då föreläggandets verkan beror av den misstänktes godkännande,
bliva väl i allmänhet de fall, då saken genom föreläggandet bringas till
slut, sådana, där i händelse av handläggning inför domstol målet skulle på
grund av den tilltalades erkännande blivit redan vid första rättegångstillfället
avgjort genom utslag, mot vilket besvär ej förekommit; och straffföreläggandet
komme sålunda att sakna betydelse, då fråga är om
tredskande förbrytare, beträffande vilka väl den psykologiska påtryckning,
straffets omedelbara följande å brottet innebär, måste anses förnämligast
av nöden. Vidare må erinras, att den förbrytare, som vill undandraga
sig straffets utkrävande genom att avvika från orten, undgår meddelat
föreläggande genom underlåtenhet att godkänna detsamma, i vilket
fall föreläggandet icke haft annan verkan än den för förbrytaren förmånliga,
att målets instämmande till domstol blivit fördröjt.

Det ifrågasatta strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande
av olovlig rusdryckshantering synes sålunda vara skäligen ringa.

.1 övrigt synas de med strafföreläggande! förenade fördelarna inskränka
sig till att, såsom i motiven framhållits, detsammas tillämpning komme
att medföra eu viss minskning i arbetet vid domstolarna. Med hänsyn till
ifrågavarande måls enkla beskaffenhet torde dock denna minskning ej

4 — 5 5-16

Lagrådet.

so

vara avsevärd; den motväges oek av de skyldigheter att föra protokoll och
diarier, soin i stället komme att åligga åklagaren.

De fördelar, som stå att vinna med ifrågavarande institut, sådant det nu
föreslagits, synas alltså näppeligen vara av beskaffenhet att överväga de
betänkligheter, vilka givetvis göra sig gällande mot att i vår rätt på ett
speciellt område upptaga ett institut, som visserligen processkommissionen,
enligt vad densamma upplyst, ämnar förorda till iniörande hos oss,
med varom man ännu icke med visshet vet, huruvida det, efter vederbörlig
prövning av statsmakterna, kommer att införlivas med den svenska rätten.
Om detta blir fallet, kommer strafföreläggandet då att utgöra ett led i en
rättegångsordning av annan gestaltning än vår nuvarande; att i denna
senare, i övrigt oförändrad, på förhand infoga en ur det blivande reformförslaget
utbruten del kan av naturliga skäl vara ganska äventyrligt. Väl
är det sant, att den normering av bötesstraffet, som i det föreliggande förslaget
förekommer, gör tillämpningen av institutet lättare än på vissa
andra områden. Ävenledes må medgivas, att det förfarande med avseende
å rusdryckers förverkande, som stadgats i 1921 års förordning i detta
ämne och som föreslås i huvudsak bibehållet, är ganska likartat med proceduren
vid strafföreläggande. Dessa omständigheter synas dock icke vara
av sådan vikt, att det anförda principiella skälet mot strafföreläggandets
upptagande i det nu behandlade förslaget hör frånkännas väsentlig betydelse.
Riktigheten av detta argument bestyrkes ock i viss mån av vad i
förslagets motivering anföres därom, att med den nuvarande organisationen
av det svenska ålagarväsendet och det nu tillämpade sättet för
bötesindrivning det icke syntes lämpligt att vidtaga någon anordning, varigenom
böter, som avses i strafföreläggande, skulle komma att i regel erläggas
omedelbart efter föreläggandets godkännande, samt att man genom
att icke införa dylik bestämmelse förlorade viss tid och sålunda i någon
mån riskerade, att den skyldige undandroge sig straffet.

Med det ifrågasatta strafföreläggandet äro även åtskilliga andra olägenheter
förenade. ,

Betänkligheter möta redan i den omständigheten, att frågan om brottets
verklighet och straffets storlek underkastas dispositionsprincipen, något
som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna; och dessa betänkligheter
växa i styrka därigenom att de personer, vilka skola handhava
institutet, knappast kunna anses i varje fall härför kompetenta.
Huruvida t. ex. ett förfarande är av beskaffenhet att enligt bestämmelserna
i 5 eller 10 § innebära straffbart döljande eller förvarande, kan vara
ganska svårt att avgöra. Och vad angår storleken av straffet må visserligen
icke vara att befara, att genom strafföreläggande den skyldige kommer
att lida men genom erhållande av alltför strängt straff. Det motsatta
förhållandet torde däremot ej vara uteslutet; det låter väl tänka sig, att
åklagaren i ett förekommande fall, för att kunna begagna sig av föreläggande,
utmäter ett ringare bötesstraff än som skulle blivit ådömt av domstol.
I så måtto kan institutet innebära en farlig frestelse till missbruk.

I Tyskland förekommer strafföreläggande så anordnat, att det meddelas
av domaren på förslag av åklagaren, varigenom domaren och åklagaren
satts i tillfälle att så att säga kontrollera varandra. Denna anordning, som
innebär en ganska god garanti mot missbruk, minskar väsentligen sist anmärkta
olägenheter av institutet.

Förbises må ej, att för lagbrytaren möjligheten att erhålla strafföreläggande
i stället för att bliva föremål för åtal vid domstol måhända ter sig

51

såsom en fördel, då han därigenom undgår den offentlighet rättegången
medför; det kan komma att ingå i det allmänna föreställningssättet, att
man genom omedelbart erläggande av en summa penningar kan friköpa
sig från obehaglig uppmärksamhet i anledning av begången rusdrycksförbrytelse.

Vid tillämpning av de föreslagna stadgandena om strafföreläggande
kunna yppa sig ganska svårlösta spörsmål.

Klart framgår sålunda ej, huruvida eller i vad mån stadgandena i 25
kap. 10 § rättegångsbalken skola vara tillämpliga jämte bestämmelserna i
18 § 1 mom. av förslaget. Ej heller eljest är omfattningen av den i samma
moment omförmälda klagorätten tydligt begränsad. Otvetydigt besvarade
äro sålunda icke t. ex. spörsmålen om klagorätt förefinnes, där det förmenas,
att föreläggande givits av den, som var beslagare, eller eljest av därtill
ej behörig person, eller att det av annat skäl än som betingas av gärningens
beskaffenhet ej kunnat ges i enlighet med stadgandena i 16 § 1 mom.,
eller att böter ålagts till högre belopp än i det föreliggande fallet rätteligen
kunnat förekomma eller att i föreläggandet åberopats å förbrytelsen otilllämpligt
lagrum eller att felaktig uppgift lämnats angående vad som tagits
i beslag.

Att föreläggande icke kan återkallas, sedan det blivit delgivet, synes
vara självfallet. Men förslaget lämnar öppen frågan, huruvida dessförinnan
återkallelse kan äga rum och, om så må ske, huru därvid skall förfaras.

Det må antagas vara avsett, att vid uteblivet godkännande av föreläggande
nytt föreläggande icke skall kunna meddelas. Härpå tyder avfattningen
av andra stycket i 17 § 1 mom. Innebörden av tredje stycket i
samma moment kan dock giva anledning till en tolkning i motsatt riktning.

Oegentlig förefaller slutligen den rätt till omedelbar verkställighet av
strafföreläggande, som förslaget innebär, vid det förhållande att sådan
verkställighet ansetts icke kunna beredas åt domstols beslut i mål av enahanda
art. Ifrågasättas må, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt
nu föreslagits kunnat vinnas genom stadganden antingen av sådant innehåll,
att verkställighet tillätes å underdomstols beslut om bötesstraff i förevarande
mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad för urbota straff är
stadgat i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall avstraff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, eller ock därom att
domstols beslut i mål av förevarande art, varigenom tilltalad, som medgivit
vad honom lagts till last, dömts till böter högst 150 kronor, ej må
överklagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandena i 16—18 §§
uteslutas ur förslaget, i sammanhang varmed böra vidtagas därav föranledda
jämkningar i vissa andra förslagets bestämmelser.

Vinner denna hemställan ej bifall, må i fråga om de föreslagna stadgandena,
utöver vad nyss sagts, ytterligare göras följande erinringar.

Delgivning av strafföreläggande torde alltid böra ske i den angående
delgivning av stämning stadgade ordningen. Ur 16 § 3 mom. bör därför
uteslutas vad där sägs om delgivning omedelbart vid föreläggandets utfärdande.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 17 § 1 mom. kan vålla
tvekan om den tidpunkt, vid vilken strafföreläggandes likställighet med
laga kraft ägande dom skall inträda. Lämpligast synes vara, att tiden,

52

En ledamot
av lagrådet.

Departementschefen
om
lagrådets yttrande.

då föreläggandet, försett med godkännande, återställes till åklagaren, blir
avgörande. Lagrådet hemställer alltså, att till utmärkande härav någon
jämkning vidtages i avfattningen av nämnda båda stycken.

De närmare bestämmelser angående strafförelägganden, som avses i
17 § 2 mom., torde böra angivas gälla tillämpningen av vad i 16 och 17 §§
stadgas.»

En ledamot av lagrådet yttrade därjämte följande:

»Med anledning därav att ett ej oväsentligt syfte med det föreslagna nya
rättsinstitutet synes hava varit, att därigenom en viss besparing skulle
vinnas för statsverket genom rådstuvurätts befriande från handläggning
av dessa mål, anser jag mig böra uttala, att detta syfte lämpligare kan och
bör vinnas på andra vägar. Bibehålies förslaget angående strafföreläggande,
torde särskilda stadganden erfordras, där fråga är om omyndig
person, särskilt person under aderton år, för vilken eljest tvångsuppfostran
kan ifrågakomma.»

Då lagförslaget ånyo behandlades i konselj den 9 maj 1924, anförde chefen
för finansdepartementet, efter att hava angivit de huvudsakliga skäl
lagrådet anfört, på denna punkt följande:

»I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat må framhållas, att straffföreläggande
kunnat komma till användning för det stora flertalet smuggelmål
och innehavarbrott, särskilt vid besättningsmäns smuggling av
smärre kvantiteter eller då personer befinnas innehava smuggelsprit eller
olovligen tillverkad sprit i mindre omfattning. Fördelen av att domstolarna
genom avlastning av en del bagatellmål skulle erhålla kompensation
för det ökade arbetet på grund av kriminaliseringen av olovligt innehav
skulle säkerligen icke heller bliva obetydlig. Att det är möjligt att utan
olägenheter av avgörande beskaffenhet införliva strafföreläggande även
med vårt gällande rättssystem synes mig framgå av processkommissionens
av mig vid ärendets föregående behandling återgivna uttalande i frågan.
De av''lagrådet framställda detaljanmärkningarna angående de föreslagna
bestämmelserna lära icke vara av allvarligare beskaffenhet, än att de påvisade
olägenheterna utan svårighet skulle kunna avhjälpas. Emellertid
kan, såsom av mig redan vid ärendets tidigare behandling framhållits, i
vissa avseenden tvekan råda om lämpligheten av införande av de föreslagna
bestämmelserna om strafföreläggande. En nytillkommande omständighet
att i detta hänseende beakta är vad i det föregående anförts om
att i överensstämmelse med lagrådets hemställan böterna i de flesta i förslaget
behandlade brottsfallen skola kunna höjas till 500 kronor, även om
enligt normeringen bötesmaximum skulle hava varit lägre. Den större
frihet vid straffutmätning, som ett sådant stadgande komme att medföra
och varigenom det skulle läggas i åklagarens hand att träffa avgörande
om straff inom en vidare skala än enligt remissförslaget, ökar naturligen
nyss åsyftade betänkligheter.

I viss mån synes det bliva en omdömessak, huruvida fördelarna eller
nackdelarna med strafföreläggande på förevarande område skola, anses
övervägande. Av lagrådets yttrande har framgått, att lagrådet vid dylikt
bedömande funnit nackdelarna vara de större. Angivna förhållanden
tala naturligen mot att i en provisorisk lagstiftning införa en så pass genomgripande
nyhet som strafföreläggande. Jag finner mig fördenskull i
frågans nuvarande läge icke böra vidhålla min tidigare uppfattning, att

53

bestämmelser om strafföreläggande nu böra meddelas. Mot företagande i
samma syfte av andra åtgärder i någon av de av lagrådet avgivna riktningarna
talar å ena sidan, att sådana bestämmelser endast delvis skulle
medföra de fördelar, som skolat följa av strafföreläggande, och å andra
sidan, att vissa av de av lagrådet mot det remitterade förslaget i denna del
framställda anmärkningarna kunna riktas även mot de av lagrådet antydda
åtgärderna. Ehuru det torde kunna befaras, att vissa olägenheter
komma att uppstå genom den ökade tillströmning av mål till domstolarna,
som får antagas bliva en följd av förevarande lagstiftning, därest icke
några åtgärder i motsatt riktning vidtagas, synas mig alltså för närvarande,
med uteslutande av strafföreläggande, några andra åtgärder icke
kunna ifrågakomma.»

Förslaget om bestämmelser rörande strafföreläggande uteslöts alltså
ur det lagförslag, som förelädes riksdagen.

Beredningen har ansett sig böra utförligt redogöra för vad som tidigare
förekommit rörande frågan om införande av strafföreläggande på
förevarande område. Detta spörsmål är nämligen enligt beredningens
mening av så stor betydelse, att det måste anses vara förtjänt att upptagas
till förnyad omprövning. Därvid torde man kunna erhålla för
frågans bedömande viktiga lärdomar av den erfarenhet, som under de
senast förflutna tre åren vunnits rörande tillämpningen av 1924 års
lagstiftning.

Såsom av de ovan meddelade statistiska uppgifterna rörande antalet
spritbeslagsmål torde framgå, föranledes det övervägande antalet dylika
mål av beslag å förhållandevis små spritmängder. Sådana mindre beslag
verkställas vanligen antingen vid visitation av ankommande fartyg
eller också då personer anhållas för fylleri och därvid innehava
spritdrycker, vilka blivit olovligen införda eller olovligen tillverkade.
Stockholms rådhusrätt tillämpar i regel vid utdömande av straff för
olovlig införsel av spritdrycker eller olovlig befattning med insmugglade
eller olovligen tillverkade spritdrycker, när det gäller en förstagångsförbrytelse
och en förhållandevis mindre kvantitet, fasta bötessatser,
utgörande tio kronor för liter av dryckerna vid olovlig införsel och
sju kronor för liter vid olovlig befattning med sådana drycker. Liknande
praxis torde tillämpas även vid övriga underdomstolar, där mål
av ifrågavarande art i nämnvärd utsträckning förekomma. I så gott
som alla dylika mål, vilka, som nämnts, utgöra det stora flertalet av de
mål, vilka avdömas enligt spritinförsellagen, torde skriftligt erkännande
på förhand hava lämnats av den tilltalade, vilken ej sällan därjämte
i förväg deponerat bötesbeloppet, uträknat enligt den kända skala, .som
ovan angivits. Särskilt besättning å fartyg i utländsk trafik plägar ofta
redan vid beslaget deponera det beräknade bötesbeloppet.

Vid samtliga sådana mål, som ovan omnämnts, torde domstolens befattning
med målet vara begränsad till en rent formell behandling av
det erkända brottet och en uträkning av bötesbeloppet.

Beredningen.

54

Det synes beredningen, som om den praxis, vilken sålunda utbildat sig,
skulle kunna föranleda införande av ett enklare och snabbare förfarande
vid utdömande av böter i mål av detta slag. Genom avlastning av
ett stort antal mål, i vilka erkännande föreligger och i vilka med hänsyn
härtill och till målens enkla beskaffenhet domstolsprövning icke kan
anses erforderlig, skulle domstolarna befrias från ett tidskrävande arbete
av väsentligen formell natur, varjämte, på sätt år 1924 framhållits, en
avsevärd förkortning av tiden mellan den brottsliga gärningen och exekutionen
skulle ernås. Den psykologiska effekten av att straffet drabbar
omedelbart efter brottets upptäckande torde icke böra underskattas.
Beredningen kan väl inse, att de invändningar, »om lagrådet hade
att anföra mot 1924 års förslag, äro förtjänta av noggrant beaktande,
men beredningen vill å andra sidan framhålla, att en väsentlig del av
dessa invändningar synes bliva av mindre betydelse genom att man i vissa
avgörande avseenden modifierar de tidigare föreslagna bestämmelserna.
Detta torde kunna ske, utan att själva institutet förlorar den betydelse,
man ansett sig kunna tillmäta detsamma.

Från strafföreläggande synas sålunda böra undantagas alla upprepade
brott, även om kvantiteten är ringa och synnerligen mildrande omständigheter
anses föreligga. Enbart genom att stadga detta undantag kommer
att till domstolarnas prövning ovillkorligen hänskjutas flertalet
sådana hithörande mål, i vilka tvekan kan råda, huruvida böter eller frihetsstraff
skall ådömas. Därjämte bör den av departementschefen år
1924 förordade hötesgränsen, över vilken strafföreläggande icke får förekomma,
fastställas till 150 kronor. Med den höjning av bötesbeloppen,
som beredningen föreslagit, skulle denna gräns innebära, att insmuggling
av eller olovlig befattning med allenast jämförelsevis små kvantiteter
spritdrycker komme att bliva föremål för strafföreläggande. Icke
desto mindre komme helt säkert antalet fall, i vilka strafföreläggande
skulle ifrågakomma, att bliva mycket betydande.

Beredningen har från tullfiskalen i Stockholm under hand erhållit en
approximativ beräkning av antalet mål av förevarande slag för tiden 1 juli
1926—30 juni 1927. Under denna tid hade av tullfiskalen instämts ungefär
1,500 mål. Nära hälften av detta antal avsåg förstagångsförbrytelser
i form av olovlig införsel, vartill kommer ett ej obetydligt antal förstagångsförbrytelser
i form av olovlig befattning med insmugglad eller
olovligen tillverkad sprit. Införande av institutet strafföreläggande på
det sätt beredningen förordar skulle sannolikt minska antalet hithörande
mål, vilka skulle gå till domstol, till mindre än hälften av nuvarande
antal.

Vidare föreslår beredningen, att böterna vid strafföreläggande, vad
gärningsman angår, skola utgå med det i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom. eller 10 §
1 mom. stadgade minimibeloppet. Genom denna bestämmelse ernås den
fördel, att åklagare, som giver strafföreläggande, icke behöver tveka

55

om vilket bötesstraff, som bör utmätas, varjämte den skyldige ieke kan
hoppas att få sitt straff nedsatt genom att vägra godkännande av föreläggandet
och låta domstol pröva frågan.

Från denna allmänna regel kommer undantag att äga rum allenast vid
sådan delaktighet, som skall bestraffas mildare än gärningsmannaskap.
Sådan delaktighet i brott mot förevarande lag lärer emellertid förekomma
så sällan, att hänsyn till dessa fåtaliga fall icke torde böra utgöra hinder
mot antagande av det förslag, beredningen i detta avseende framlägger.

Mot den sålunda föreslagna anordningen kunna helt visst invändningar
göras, främst måhända den, att strafföreläggande med bötesminimum såsom
det enda förekommande straffet skulle innebära, att lägre straff
komme att utmätas än vad fallet i regel skulle bliva, då domstol prövade
frågor av alldeles samma beskaffenhet. Det kan säkerligen också framhållas,
att konsekvensen borde kräva, att fasta bötesbelopp i förhållande
till kvantiteterna borde vara bestämda, även för de fall, att straff utmätas
av domstol.

Den första av dessa invändningar kan beredningen visserligen icke frånkänna
teoretiskt berättigande, men, då de av beredningen föreslagna förhöjda
minimibeloppen för böter äro så avpassade, att de få anses vara
skäliga vid förstagångsförbrytelse, som avser en ringa mängd och där försvårande
omständigheter icke föreligga, torde ur praktisk synpunkt avgörande
betänkligheter icke behöva möta mot förslaget.

Vid domstolsprövning av hithörande frågor bör däremot alltjämt finnas
en viss böteslatitud, för att domstolen skall hava möjlighet att efter
omständigheterna utdöma ett lägre eller högre straff. De mål, som med den
föreslagna anordningen komme att underställas domstols prövning, bleve
nämligen så gott som undantagslöst sådana, där spritkvantiteten ej är
alltför obetydlig och där på den grund försäljningssyfte bör föranleda ett
strängare straff än bötesminimum.

Mest verksamt skulle givetvis institutet strafföreläggande bliva, om
till detsamma kunde anknytas en anordning, som möjliggjorde, att böterna
i regel komme att erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande.
På de skäl, som anfördes av chefen för finansdepartementet
år 1924, torde emellertid utsikter för närvarande knappast förefinnas att
i Sverige införa ett sådant förfarande, vilket dock flerstädes utomlands
vunnit tillämpning och uppenbarligen lämnat goda resultat.

I övrigt anser sig beredningen kunna i huvudsak ansluta sig till de
synpunkter på frågan om strafföreläggande, vilka år 1924 framfördes
av chefen för finansdepartementet och som ovan återgivits. Beträffande
institutets närmare utformning och dess anordnande i praktiken kan beredningen
likaledes i huvudsak inskränka sig till att ansluta sig till vad
i 1924 års proposition föreslagits och motiverats. Dock bär beredningen
i anledning av de anmärkningar, som lagrådet då framförde, ansett sig
böra på några punkter vidtaga vissa ändringar, för vilka närmare motivering
icke torde vara erforderlig.

56

Beredningen hemställer alltså, att i spritinförsellagen måtte såsom en
särskild avdelning med rubriken »Strafföreläggande» införas följande
paragrafer, vilka torde böra erhålla nr 16—18:

16 $.

1 mom, Misstänkes någon, som veterligen icke förut fällts till straff för
sådan olovlig befattning med spritdrycker eller vin, som avses i denna lag,
för sådant brott, må åklagaren, om han anser den misstänkte hava gjort sig
förvunnen till böter, högst etthundrafemtio kronor, i stället för att utfärda
stämning, till godkännande förelägga den misstänkte det straff och den
påföljd av förverkande, som åklagaren anser böra följa å brottet. Bötesstraff,
som av åklagaren förelägges den misstänkte, skall för gärningsman
fastställas till det lägsta belopp, som angives i 1 § 1 mom., 5 § 1 mom., eller
10 § 1 mom.

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av forslingsredskap
eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av annan
egendom kan ifrågakomma.

Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning
med drycker, vilka han själv tagit i beslag.

2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen
och innehålla:

a) uppgif t om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt av
tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som erfordras
för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga
beteckning och det eller de lagrum, som åberopas;

b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;

c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som föreläggas
den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna
försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser
böra tillämpas; samt

d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig
till gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet,
göra påteckning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart
godkännes, inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter
föreligga, ej må sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa
detsamma till åklagaren.

3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte i den ordning, som
angående delgivning av stämning är stadgad.

17 §.

1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte och återställts
till åklagaren, skall föreläggandet, utom i avseende varom sägs i
26 § 3 mom., anses lika med och lända till efterrättelse såsom laga kraftägande
dom; den tilltalade dock obetaget att angående undanröjande av
föreläggande föra sådan talan, som i 18 § sägs.

Återställes ej föreläggande, försett med påteckning om godkännande,
inom den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.

57

Utan hinder av att åtal anställts skall, därest föreläggandet, försett
med påteckning om godkännande, återställes till åklagaren, innan målet
förevarit vid domstol, godkännandet äga laga verkan.

2 mom. De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av
vad i 16 och 17 §§ stadgas, meddelas av Konungen.

18 §.

1 mom. Förmenar den, som godkänt strafföreläggande, att sådant givits
av någon, som ej varit behörig därtill, eller att föreläggande ej rätteligen
kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts, honom
till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han
i den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är
stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.

Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det
åtgärd för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.

Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i
allmänhet är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit
till hovrätten.

2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten
av föreläggandet fortgå.

Såsom en följd av att dessa nya paragrafer införas måste de nuvarande
paragraferna 16—24 erhålla ändrade nummer, varjämte vissa hänvisningar
böra ändras. I den nuvarande 26 § bör 3 mom. erhålla följande
lydelse:

»På länsstyrelsen eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, på generaltullstyrelsen
ankommer att fastställa fördelningen av böter, vilka någon
på grund av godkänt strafföreläggande är pliktig utgiva, så ock fördelningen
av försäljningssumman för förverkad egendom, då frågan om
egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.
»

Lagen om straff för olovlig varuinförsel.

(V aruinf örsellagen.)

Beträffande denna lag vill beredningen endast på en punkt framställa
ändringsförslag.

I 14 § 1 mom. stadgas, att undersökning å person efter olovligen infört
gods må företagas allenast då mot någon, som från utlandet ankommer
till ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns eller
kustort, föreligger på sannolika skäl grundad misstanke, att han har på
sig förstucket gods.

Av ovan återgivna tabell framgår, att ett mycket stort antal spritbe -

58

Spritsmuggling
till andra
fordragsslutande
stater.

8lag gjorts vid kroppsvisitation, särskilt å personer anställda ombord å
fartyg. Erfarenheten har ådagalagt, att det i många fall, för vinnande av
effektivitet vid invisitation av från utrikes ort ankommande fartyg, är
oundgängligen nödvändigt att tullverket har möjlighet att ombord å fartyget
verkställa kroppsvisitation å fartyget medföljande personer.

Tvekan har emellertid uppstått, huruvida en person, som ännu befinner
sig ombord å ett fartyg, kan Sägas hava ankommit till »orten», och
om sålunda kroppsvisitation å honom kan äga rum ombord å fartyget,
vilket förhållande visat sig vara en olägenhet särskilt ifråga om utländska
fartyg. Av besättning å utländskt fartyg göres nämligen ofta gällande, att
tullverket icke äger befogenhet att verkställa kroppsvisitation ombord och
besättningen understödes därvid icke sällan av fartygets befälhavare. Då
det emellertid är uppenbart orimligt, att tullmyndigheterna skola vara
förhindrade att vidtaga en av förhållandena påkallad kroppsvisitation
ombord å utländska fartyg i svensk -hamn, och måhända på sådant sätt
riskera, att spritkvantiteter, som vid dylik visitation kunnat upptäckas, i
stället kom-ma att insmugglas, bör 14 § 1 mom. erhålla sådan ändrad lydelse,
att tvekan om tullverkets befogenhet i detta avseende icke kan råda. På
den grund hemställes, att lagrummet måtte få följande lydelse:

»Undersökning å person efter olovligen infört gods må företagas allenast
då mot någon, som från utlandet ankommer till ort, där tullförvaltning
finnes, eller som befinner sig å farkost, som ankommer till sådan ort,
eller mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort, föreligger på sannolika
skäl grundad misstanke, att han har på sig förstucket gods; dock må
---genast i verkställighet.»

Åtgärder, som torde kräva ändring i Helsingforskonventionen.

I åtskilliga avseenden har beredningen funnit ändringar i 1924 års
lagstiftning påkallade men ansett sig icke kunna framställa förslag därom
på den grund, att dessa ändringsförslag torde få anses icke -stå i god
överensstämmelse med vissa artiklar i Helsingforskonventionen. Då emellertid
enligt konventionens artikel 12 envar av de fördragsslutande staterna
förklarat sig beredd att välvilligt pröva de förslag, som annan fördragsslutande
stat kan komma att framlägga i syfte att fullständiga konventionen,
och då numera så lång tid förflutit efter konventionens antagande,
att erfarenheten på vissa punkter torde kunna sägas tydligt
utvisa, i vilken riktning de internationella överenskommelserna böra fullständigas,
har beredningen funnit sig oförhindrad att till närmare prövning
framföra några förslag i sådan riktning.

Redan tidigare har från flera håll framhållits, att det icke kan vara
tillfredsställande, att var och en av de nordiska länderna allenast söker
förhindra den spritsmuggling, som tydligt är avsedd att äga rum till det
egna riket. Enligt spritinförsellagens 3 § 1 mom. andra stycket skall vid

59

olovlig införsel av spritdrycker eller vin till svenskt territorialvatten
dömas allenast till böter, högst 500 kronor, om det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen
införas till riket. Enligt 7 § i samma lag skall förverkande av drycker,
som införts till svenskt territorialvatten, icke inträda, där av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit avsedda att
olovligen införas till riket. Under samma förhållanden skall enligt 8 §
1 mom. icke heller forslingsredskapet vara förverkat.

Visserligen har genom högsta domstolens ovan refererade utslag i
Norderelbemålet den tolkningen av nyssnämnda stadganden vunnit tilllämpning,
att förverkande skall äga rum och straff enligt spritinförsellagens
1 § 1 mom. utmätas, därest icke av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att dryckerna icke varit avsedda, bestämt eller eventuellt,
att framdeles vid lämpligt tillfälle införas till riket. Sådana omständigheter
kunna emellertid förekomma, då ett spritsmugglande fartyg kommer
in på svenskt vatten men kan tydligt uppvisa, exempelvis genom
köpehandlingar, att dryckerna äro försålda till viss person i något av
grannländerna, dit insmuggling är avsedd att äga rum. Under sådana
förhållanden torde fartyget eller lasten måhända icke kunna beslagtagas i
Sverige.

För att råda bot på ett dylikt missförhållande borde mellan de stater,
som anslutit sig till Helsinglorskonventionen, kunna träffas överenskommelse
av innebörd, att staterna medgåve, att dem tillhöriga fartyg
finge behandlas såsom smuggel fartyg, så snart det vore uppenbart, att
smuggling till något av de fördragsslutande staternas område vore avsedd.
En sådan överenskommelse skulle också stå i god överensstämmelse
med konventionens artikel 8, enligt vilken envar av de fördragsslutande
staterna förbinder sig att — utan avseende å härför använda
fartygs storlek och beskaffenhet — i största möjliga mån vidtaga åtgärder
för att bekämpa spritsmugglingen till annan fördragsslutande stat.

Jämte en överenskommelse av ovan antydd innebörd synes det också
vara erforderligt att i någon mån ändra de bestämmelser angående
sjönöd, som äro meddelade i konventionens artikel 10. Det uttalas
där, att, om det visas, att ett fartyg, av vad storlek det vara må,
med last av alkoholvaror på grund av verklig sjönöd tvingats att söka
nödhamn för räddande av fartyg, last och människoliv, fartyget icke
på grund av sin last må drabbas av särskilda kostnader eller påföljder,
med undantag i förekommande fall av nödiga bevakningskostnader. I
nära överensstämmelse med denna formulering står sjönödsstadgandet i
spritinförsellagens 3 § 1 mom. tredje stycket.

Erfarenheten har givit vid handen, att sjönöd ofta åberopas till friande
av fartyg, som under spritsmugglingsfärder kommit in på svenskt territorialvatten
och där upptäckts av tullmyndigheterna. Beträffande de
fördragsslutande staternas fartyg borde i dylika fall förverkande kunna

Sjönöds bestämmel *

erna.

60

Hedares ansvar.

Förslag
år 1925.

äga rum, så snart det av omständigheterna framgår, att fartygets last
väsentligen utgöres av alkoholvaror och att dessa varor uppenbarligen
varit avsedda för olovlig införsel till någon av de fördragsslutande staternas
område. Även då ett fartyg, som utanför territorialgränsen bedriver
spritförsäljning, mot sin vilja, exempelvis under storm, driver in
på svenskt vatten, synes det icke vara stridande mot sunda rättsprinciper
att taga fartyg och last i beslag, eftersom med fartyget uppenbarligen
drivits sådana affärer, som samtliga fördragsslutande stater förklarat
sig skola bekämpa.

Beredningen hemställer på sålunda angivna skäl, att från svensk sida
åtgärder måtte vidtagas för sådan utvidgning av Helsingsforskonventionen,
att dels ingripande möjliggöres gentemot fartyg, som bedriva spritsmuggling
till annan fördragsslutande stat, dels också ändring vidtages
beträffande bestämmelserna om sjönöd.

Ovan bar omnämnts, att i Danmark den principen tillämpas, att, när
spritsmuggling äger rum från ett fartyg i trafik med utlandet, ansvar
utkräves av fartygets ägare och att man på detta sätt anser sig hava ett
så verksamt vapen mot smuggling i denna form, att densamma därstädes
icke kan sägas vara av någon betydelse.

Redan år 1925 framfördes frågan om rederiernas ansvar för spritsmuggling
i flera yttranden rörande 1924 års lagstiftning.

Sålunda fann den extra landsfiskal, som innehade länsstyrelsens i
Stockholms län förordnande att biträda länets landsfiskaler med förrättande
av polisundersökningar rörande bland annat olovlig varuinförsel,
det önskvärt, om sådana bestämmelser kunde utfärdas, att en fartygsbefälhavare
eller ett rederi finge ekonomiskt intresse av att ej vidare
behålla spritsmugglande besättningsmän i sin tjänst. Av ej ringa betydelse
skulle det enligt hans mening vara, om en fartygsbefälhavare ålades
avlämna godtagbar borgen för erläggandet av de böter, som kunde
komma att ådömas besättningsmän, därest dessa vore av utländsk nationalitet.

Sammanslutningen för smugglingens bekämpande framhöll bland annat,
att, då det inträffade, att samma person bland fartygens personal
upprepade gånger gjort sig skyldig till och dömts för spritsmuggling, det
icke syntes vara oriktigt, om fartygens ägare åtminstone gjordes ekonomiskt
ansvariga för att de besättningen ådömda böterna bleve erlagda.

Verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen lämnade
en redogörelse för spritbeslagen i Stockholm under åren 1924 och 1925
från personal å fartyg, hemmahörande i Finland, och framhöll, att vad
som framkommit syntes giva övertygande skäl för att ifrågavarande
bestämmelser i lagstiftningen icke vore tillräckligt effektiva, utan att
det vore nödvändigt att, för att ernå bättre förhållanden, skärpa såväl
befälhavarens som ock i sista hand rederiets ansvar för denna smuggeltrafik.
Rederiet hade genom sina förtroendemän, befälhavaren och allt

61

underbefäl, långt större förutsättningar att förhindra och upptäcka
smugglingsförsök än vad som vore möjligt för en fåtalig tullbevakningspersonal,
vilken verkställde besök ombord allenast vid landningstillfället.
Såsom ett förslag till sådan skärpning av berörda föreskrifter hänvisades
till följande bestämmelse, som återfunnes i ett till förarbetena för lagstiftningen
hörande lagutkast:

»Anträffas spritdrycker, som äro förverkade på grund av lagen om
straff för olovlig varuinförsel, å fartyg i svensk hamn under sådana
omständigheter, att någon, som är anställd ombord å fartyget, måste antagas
hava gjort sig skyldig till olovlig införsel av dryckerna eller försök
därtill eller olovligt forslande av desamma, vare redaren, ändock att
de skyldige icke ertappas, pliktig att såsom tullavgift erlägga femdubbla
beloppet av den avgilt, som eljest bort i sådant hänseende utgöras. Har
redaren överlåtit fartyget till annan att nyttja det till sjöfart för egen
räkning skall vad nu stadgats om redaren gälla om den, till vilken nyttjanderätten
överlåtits.

När skäl därtill äro, må fartyget på begäran av tullverkets vederbörande
åklagare av vederbörande tulllörvaltning kvarhållas i hamnen,
till dess avgift, varom nu sagts, guldits eller hos tullförvaltningen nedsatts
eller ock säkerhet för dess gäldande därstädes ställts. Ej må dock
fartyget kvarhållas mer än trettio dagar.»

Även från flera tullmyndigheter påyrkades skärpta bestämmelser i
ifrågavarande avseende, varvid ifrågasattes föreskrift dels om att spritsmugglande
sjömän skulle kunna kvarhållas, till dess de antingen erlagt
böterna eller undergått förvandlingsstraffet, dels också om skyldighet
för respektive fartygsbefälhavare eller fartyg att svara för böterna.

Generaltullstyrelsen anslöt sig till den uppfattningen, att missförhållanden
av antydd art förelåge. Styrelsen ansåge sig emellertid icke
kunna understödja någotdera av de utav de underordnade tullmyndigheterna
omförmälda förslagen, av vilka det ena strede mot Helsingforskonventionens
artikel 10 och det andra knappast vore förenligt med här
i landet eljest gängse rättsuppfattning, åtminstone om, såsom ifrågasatts,
förfaringssättet skulle tillämpas allenast mot utlänningar. Styrelsen
såge sig icke i stånd att föreslå någon framkomlig väg till målet, hur
önskvärt det än vore, att detsamma kunde nås.

Kontrollstyrelsen fann det med hänsyn till avgivna omständigheter
erforderligt, att åtgärder vidtoges. Enligt styrelsens mening skulle ett
införande av bestämmelser, som gjorde rederierna i större eller mindre
grad ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling, med vilken besättningsmän
ertappades, komma att visa sig mycket effektiv. De invändningar,
som från vissa håll rests mot bestämmelsen med hänsyn därtill, att
den skulle åsamka rederierna utgifter för handlingar, vilka det icke
låge i rederiernas makt att förhindra, funne kontrollstyrelsen icke avgörande.
Därest rederierna genom sina befälhavare och genom underbefälet
på båtarna verkligen sökte förhindra och upptäcka smugglingsförsök,
vore nämligen möjligheterna därtill så stora i jämförelse med den

62

Chefen för
finansdepartementet.

Helsingforskonventionens

artikel 10.

Beredningett.

fåtaliga tullpersonalens, att det icke kunde förutsättas, att denna personal,
som hade att utföra sina undersökningar huvudsakligen vid landningstillfället,
skulle kunna upptäcka några större kvantiteter, som undgått
fartygsbefälet. Emellertid innehölle artikel 10 i Helsingforskonventionen
sådana stadganden, att ett omedelbart realiserande av nämnda
önskemål, åtminstone i hela dess utsträckning, icke syntes vara möjligt.
Med hänsyn därtill funne kontrollstyrelsen sig allenast höra hemställa
om åtgärder från svensk sida i syfte att ernå en sådan ändring av Helsingforskonventionen,
att densamma icke lade hinder i vägen för införande
av en bestämmelse av antydd art.

Chefen för finansdepartementet uttalade på denna punkt, att den omständigheten,
att insmuggling av rusdrycker ombord å fartyg i reguljär
trafik ägt rum i stor utsträckning gåve anledning till övervägande, huruvida
särskilda bestämmelser vore erforderliga för stävjande av denna
form av spritsmuggling. Till en början maste fastslas, att stadganden
i dylik riktning icke saknades i gällande lagstiftning, och det finge
anses förhålla sig så, att dsssa stadganden, tillfullo utnyttjade, erbjöde
ett icke föraktligt vapen vid spritsmugglingens bekämpande. Det hade
särskilt framhållits, att en verksam åtgärd skulle vara föreskrivande av
påföljd för rederi, då smuggling ägt rum å rederiet tillhörigt fartyg.
Skulle sådan åtgärd vidtagas, finge den anses höra hava form av införande
av straffrättsligt ansvar. Därmed skulle följa en betydande utvidgning
av det straffrättsliga ansvaret å ifrågavarande område. Departementschefen
erinrade om att lagstiftningen i ämnet redan innehölle
bestämmelser, vilka utgjorde avvikelser från eljest vedertagna rättsprinciper.
En utsträckning av det straffrättsliga ansvaret i föreslagen
riktning — vilken åtgärd eventuellt förutsatte ändring i den nyligen
antagna Helsingforskonventionen — syntes knappast tillrådlig, innan gällande
stadganden efter ytterligare prövning befunnits otillräckliga.

Den del av artikel 10 i Helsingforskonventionen, som ansetts utgöra
hinder för införande av ansvar för rederierna vid spritsmuggling, har
följande lydelse:

»De fördragsslutande staterna skola upprätthålla principen, att straff
för smuggling av alkoholvaror bör drabba endast den brottslige. I allt fall
må fartyget icke — direkt eller indirekt — förklaras häfta för böter eller
andra sådana avgifter för det fall, att någon ombord anställd person
olovligen infört allenast en efter omständigheterna mindre kvantitet
samt vad av flera sådana personer sålunda olovligen införts icke kan
anses utgöra en efter omständigheterna väsentlig kvantitet, allt under
förutsättning dock, att olovlig införsel icke kan läggas fartygets redare
eller befälhavare till last samt att dessa med hänsyn till de insmugglade
alkoholvarornas kvantitet eller eljest icke kunna anses i detta avseende
hava brustit i nödig tillsyn.»

Beredningen har funnit sig böra särskilt undersöka, huruvida erfarenheten
från de år, som gått efter gällande lagstiftnings ikraftträdande,

63

Rivit vid handen, att en påtaglig förbättring inträtt i fråga om spritsmugglingen
från fartyg i utländsk trafik. En sådan undersökning visar
emellertid, såsom redan här ovan på flera ställen framhållits och på sätt
som även framgår av de sammanställda siffermässiga uppgifterna rörande
spritbeslagen, att man tyvärr icke kan vara berättigad att på
denna punkt tillerkänna gällande lagstiftning nödig effektivitet. Under
det att övriga former av spritsmuggling på de senare åren visat tydlig
tendens att minska, måste det sägas, att den oavlåtliga smugglingen av
personal å här ifrågavarande fartyg icke alls eller endast i obetydlig grad
nedgått, och att det alltjämt i sådan utsträckning göras spritbeslag hos
dylik personal, att man torde vara nödsakad kräva åtgärder av ena eller
andra slaget däremot.

Erfarenheten har också med full tydlighet ådagalagt, att vederbörande
rederier och befälhavare icke sakna möjlighet att i gynnsam riktning
påverka utvecklingen på detta område. Att så verkligen är fallet,
torde bäst framgå av det förhållandet, att spritsmugglingsfrekvensen
kan vara och ofta är helt olika på fartyg, som trafikera samma trade
men tillhöra olika rederier. Det bör i detta sammanhang rättvisligen
framhållas, att vissa rederier uppenbarligen hava med allra största intresse
bemödat sig om att hos sina befälhavare och övrig personal inskärpa,
att spritsmuggling icke får förekomma. Åtgärder i sådant syfte
hava också visat sig verksamma, i det att spritsmuggling endast undantagsvis
förekommer från dylika rederiers fartyg. Särskilt är det påfallande,
att de svenska rederierna i detta hänseende synas utöva en
betydligt bättre uppsikt över sin personal än en del utländska rederier,
vilka trafikera samma linjer som de svenska rederierna. I fråga om
vissa rederier kan det enligt beredningens mening icke sägas annat, än
att de gjort och göra allt, som står i deras förmåga, för att förhindra
spritsmuggling. Från andra rederiers fartyg däremot förekommer spritsmuggling
så ofta och i sådan utsträckning, att man svårligen kan frigöra
sig från den uppfattningen, att från fartygsägarnas sida viss underlåtenhet
eller slapphet måste föreligga.

De ovan omnämnda erfarenheterna från Danmark synas giva stöd åt den
från olika håll framförda uppfattningen, att en verklig förbättring av
hithörande förhållanden knappast kan ernås på annan väg än genom
att göra rederierna i viss mån ekonomiskt ansvariga för den spritsmuggling,
som äger rum från dem tillhöriga fartyg. Som ovan framhållits,
har Danmarks exempel därjämte ådagalagt, att rederiernas ekonomiska
ansvarighet framtvingat åtgärder, vilka kommit smugglingen att minska
eller upphöra.

Lydelsen av ovan återgivna artikel 10 i Helsingforskonventionen synes
emellertid förhindra en lagstiftning, som lägger ekonomiskt ansvar å
rederierna vid spritsmuggling av ombord anställda personer. Att Danmark,
som anslutit sig till konventionen, ändock anser sig kunna utkräva

64

ett dylikt ansvar, torde bero på att man i Danmark stöder sig på en lagstiftning,
som varit gällande i 130 år. Förhållandena måste ställa sig
annorlunda, om man går att införa en ny princip i ett lands lagstiftning.
De spritkvantiteter, varom det här kan vara fråga, torde i de allra flesta
fall utgöra en efter omständigheterna — med hänsyn till fartygens storlek
m. m. — mindre kvantitet. Konventionens förpliktelser få för den
skull anses hindra Sverige att i sin lagstiftning stadga ekonomiskt ansvar
för rederierna vid sådan spritsmuggling, som här är i fråga.

Även om man bortser från de förpliktelser, som Helsingforskonventionens
antagande ålägger, föreligga helt visst allvarliga betänkligheter
gentemot en åtgärd, varigenom man skulle utkräva ansvar av personer
eller korporationer, vilka icke själva företagit någon brottslig handling.
I överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet år 1926
anfört, torde nämligen en sådan åtgärd mot rederierna böra hava form
av införande av straffrättsligt ansvar. Genom att stadga sådant skulle
man införa ett helt nytt eller åtminstone avsevärt utvidgat straffrättsligt
ansvar å ifrågavarande område. Ett dylikt steg hör givetvis icke
tagas, förrän erfarenheten tydligt ådagalagt, att detsamma är oundgängligen
nödvändigt. Beredningen har för sin del kommit till den uppfattningen,
att smugglingen från fartyg i utländsk trafik av allt att döma
icke kan bringas att upphöra med tillämpande av hittills gällande lagbestämmelser,
samt att mer än tre års erfarenhet av 1924 års lagstiftning
uppenbarligen visar, att den största bristen däri måhända ligger just på
denna punkt. Då härtill kommer, att, som ovan framhållits, spritsmugglingen
från fartyg i trafik med utlandet ingalunda kan sägas vara obetydlig,
utan tvärtom genom den höga frekvensen av visserligen i varje
särskilt fall ej så stora kvantiteter oavbrutet tillför landet smuggelsprit,
kan man näppeligen underlåta att undersöka, huruvida möjligheten förefinnes,
att genom en särskild lagstiftning erhålla förbättrade förhållanden. Såsom
departementschefen framhållit, innehåller 1924 års lagstiftning redan
förut bestämmelser, som innebära avvikelser från eljest vedertagna rättsprinciper.
Sådana bestämmelser hava statsmakterna helt visst ansett
sig kunna införa i lagstiftningen just därför, att det är fråga om en
extraordinär företeelse. Med samma motivering torde man, om så visas
vara erforderligt, jämväl vara berättigad att taga det ytterligare steg,
som utkrävande av ansvar å rederierna skulle innebära.

Beredningen vill för den skull hemställa, att från svensk sida initiativ
tages till en sådan ändring av Helsingforskonventionen, att de till konventionen
anslutna staterna bliva oförhindrade att i sin lagstiftning
stadga ekonomiskt ansvar för ägare av sådana fartyg, från vilka spritsmuggling
ägt rum genom ombord anställda personer.

Det definitiva ståndpunktstagandet till frågan, huruvida och under
vilka former ekonomiskt ansvar för rederierna bör föreskrivas i svensk
lagstiftning, kan alltså äga rum först sedan Helsingforskonventionen

■65

på denna punkt ändrats. Under tiden intill dess så skett hava vi möjlighet
att dels närmare överväga, huruvida ett dylikt ansvar ur andra
synpunkter kan och bör utkrävas, dels också undersöka, huruvida de av
beredningen föreslagna skärpningarna av hithörande lagstiftning — om
och i den mån de av statsmakterna godtagas — kunnat minska spritsmugglingen
även från fartyg i trafik med utlandet.

De synpunkter, beredningen här ovan framfört rörande tillägg till Helsingforskonventionen,
skulle helt visst bliva av betydelse för smugglingens
bekämpande, om de kunde vinna anslutning hos övriga stater, som
ratificerat konventionen. För sin del har beredningen utgått från att
de internationella överenskommelser till spritsmugglingens bekämpande,
vilka genom denna konvention fått sitt första uttryck, äro avsedda att
utgöra inledningen till ännu mera verkningsfulla överenskommelser, allt
efter som erfarenheten visar, att sådana äro erforderliga.

Förutsättningen för att konventionen i sin nuvarande avfattning samt
med eventuella tillägg skall erhålla eftersträvad effekt är emellertid, att
dess bestämmelser icke komma att kringgås eller göras verkningslösa genom
åtgärder, som måste betecknas såsom illojala. På annat sätt kan
näppeligen det förfaringssätt karakteriseras, vilket under den senaste tiden
kommit till användning vid spritsmuggling till Finland. Seda''
Helsingforskonventionen trätt i tillämpning beträffande flertalet stater
vid Östersjön, har spritsmuggling ägt rum medelst fartyg, som
utgivit sig tillhöra stater, vilka icke biträtt eller anmodats biträda
konventionen och vilka icke under normala förhållanden bedriva sjöfart
på Östersjön. Förfaiungssättet torde hava varit det, att interimscertifikat
utfärdats av ifrågavarande staters konsuler i någon stad vid
Östersjön. Skulle ett dylikt förfaringssätt bliva vanligt, kan givetvis
Helsingforskonventionens viktigaste bestämmelser göras verkningslösa
och överenskommelsen förlora det mesta av sin betydelse. Ännu torde
det dock måhända vara för tidigt att i detta avseende göra ett bestämt
uttalande. Man kan möjligen hoppas, att vad som inträffat är en övergående
företeelse och att de till Helsingforskonventionen icke anslutna
staterna komma att följa det exempel, som Österrike givit, då denna stat,
enligt vad beredningen inhämtat, till sina konsuler utsänt ett särskilt
cirkulär med uttrycklig order att vid utfärdande av sådana certifikat, som
här äro i fråga, iakttaga den största försiktighet samt att icke alls utställa
dylika, om det kan antagas, att desamma anskaffas för att utgöra
ett skydd vid bedrivande av spritsmuggling.

Skulle det emellertid komma att visa sig, att det illojala förfaringssätt,
som sålunda redan kommit till användning, även för framtiden i nämnvärd
utsträckning komme att tillämpas, måste säkerligen de stater, som
anslutit sig till Helsingforskonventionen, taga i allvarligt övervägande,
vad som kan göras för att förhindra ett dylikt förfarande.

5 — 5546

Helsingforskonventionen

får icke göras
verkningslös.

Beredningens hemställan.

Under åberopande av vad som ovan anförts hemställer beredningen:

att lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin måtte — med de ändringar och
tillägg beredningen ovan förordat — förlänas fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1931;

att lagen den 27 november 1925 (ur 463) om utsträckt tillämpning av
förstnämnda lag likaledes måtte förlänas fortsatt giltighet till och med den
30 juni 1931;

att lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående förverkande i visst fall av
spritdrycker och vin likaledes måtte förlänas fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1931;

att i 14 § 1 mom. av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig
varuinförsel måtte införas det tillägg, beredningen ovan föreslagit; samt

att från svensk sida åtgärder måtte vidtagas för att i Helsingforskonventionen
vidtaga de ändringar och till densamma foga de tillägg, som
beredningen ovan angivit.