Knngl. Maj:ts proposition Nr 168.

1

Nr 16$.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare statsgaranti
lör centralkassornas för jordbrukskredit förbindelser
given Stockholms slott den 9 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

%

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, liållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von
Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström.

Vid 1915 års riksdag beslöts vidtagande av åtgärder från det allmännas
sida för beredande av driftskredit åt jordbrukare. Denna kredit skulle
ordnas på kooperativ grund genom bildande av dels smärre lokalföreningar,
jordbrukskassor, och dels större föreningar, utgörande sammanslutningar
av jordbrukskassor, med benämning centralkassor för jordbrukskredit. Åtgärderna
inneburo i huvudsak följande. Statsverket lämnar visst förvaltningsbidrag
under de tio första verksamhetsåren till dylika kassor ävensom
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. H2 höft. (Nr 168.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

visst organisationsbidrag åt centralkassorna. För bidrags erhållande fordras,
att vederbörande kassa vunnit godkännande från det allmännas sida. För
att vinna dylikt godkännande, som lämnas av Kungl. Majds befallningshavande
i det län, där kassans styrelse har sitt säte, skall kassa vara organiserad
såsom ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet. Härjämte
skola kassans stadgar innehålla vissa bestämmelser, bland annat
angående medlemmarnas delaktighet, insatser, lånerätt och ansvarighet för
kassans förbindelser. Vidare skal) Kungl. Maj ds befallningshavande äga
utse ett ombud att å det allmännas vägnar utöva tillsyn över kassans verksamhet
genom att deltaga i revisionen m. m. För rörelsen erforderligt
kapital kan erhållas dels genom inlåning, vartill viss rätt är medgiven,
dels ock genom anlitande av kredit, därvid särskilt beretts möjlighet till
lån från postsparbanken, sparbanker, pensionsförsäkringsfonden samt den i
19 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omförmälda
fond.

I avseende å inlåning gäller för jordbrukskassa, att den äger mottaga
insättningar å sparkasseräkning från egna medlemmar men icke driva annan
inlåningsrörelse, och för centralkassa, att den får av anslutna jordbrukskassor
mottaga medel å depositionsräkning, upp- och avskrivningsräkning
och löpande räkning samt av sistnämnda kassor och dess medlemmar mottaga
insättningar å sparkasseräkning. Dessutom äger Kungl. Maj:t giva
centralkassa tillstånd att från allmänheten mottaga insättningar å sparkasseräkning,
så ock, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda,
å viss eller vissa andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke
medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt belopp. Slutligen
säkerställer staten så till vida centralkassornas borgenärer, som för varje
centralkassa, som vunnit godkännande från det allmännas sida, från riksgäldskontoret
till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens obligationer
till värde av 100,000 kronor att av riksbanken innehavas såsom gemensam
pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för kassans fordringsägare
att använda panten till täckande av sina fordringar, i den mån kassans
egna tillgångar, de belopp inräknade, som på grund av medlemmarnas i
kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill
visa sig otillräckliga, och under villkor, att behovet av pantens tillgripande
styrkes genom intyg av det ombud, som förordnats för tillsyn av kassans
verksamhet, att medgivande till pantens användning lämnas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län, där kassans styrelse har sitt säte, varjämte
tillika skola meddelas erforderliga föreskrifter angående sättet för
pantens tillgodogörande och för därigenom influtna medels fördelning mellan
fordringsägarna, att riksgäldskontoret ofördröjligen underrättas, då dylikt
medgivande lämnats, samt att obligationerna därvid tillika i första hand
hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

I de 1915 för kassorna meddelade bestämmelserna hava vid olika tillfällen
— särskilt 1918 och 1925 — åtskilliga ändringar vidtagits, såsom att om -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 3

rådet för centralkassas verksamhet bestämts till högst sex län, mot från
början högst tre län, att sådan kassa medgivits rätt att till medlemmar
intaga jämväl vissa andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, samt
att reglerna för medlemmarnas delaktighet, lånerätt och ansvarighet underkastats
ändring. I sistnämnda hänseende hava jordbrukskassornas rätt till
kreditgivning åt medlemmarna upprepade gånger ökats, senast J 025, då ock
det belopp sänkts, till vilket medlems ansvar för jordbrukskassas förbindelser
lägst må sättas. I anledning av de 1925 beslutade ändringarna medgav
samma års riksdag, att från riksgäldskontoret finge till Sveriges riksbank
överlämnas svenska statens obligationer till ett belopp av 100,000 kronor
att, där jordbrukskassa eller centralkassa i avseende å medlemmarnas ansvar
för kassans förbindelser beslutat nedsättning, som möjliggjorts genom
ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser angående godkännande
av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken under vissa villkor
användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen kunde hava
tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos
kassan.

De huvudsakliga i ämnet nu gällande författningsbestämmelserna återfinnas
i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit, lagen den 18 juni 1915 (nr 232) angående
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,
kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående understöd av statsmedel
åt föreningar för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk
med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30 april
1920 (nr 172) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 235)
angående överlämnande till Sveriges riksbank av svenska statens obligationer
såsom pant för centralkassas för jordbrukskredit förbindelser, kungörelsen
den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas
sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit med däri genom kungörelser
den 18 februari 1916 (nr 36), den 11 juli 1918 (nr 596), den 11 april 1924
(nr 73) och den 6 juni 1925 (nr 203) vidtagna ändringar, kungörelsen den
18 juni 1915 (nr 237) angående godkännande från det allmännas sida av
vissa jordbrukskassor med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 595),
den 30 april 1920 (nr 171), den 11 april 1924 (nr 74) och den 6 juni 1925
(nr 204) vidtagna ändringar samt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597)
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor med däri genom kungörelse
den 6 juni 1925 (nr 205) vidtagna ändringar.

Hittills hava fem centralkassor för jordbrukskredit bildats, nämligen

1) Mälarprovinsernas centralkassa, bildad 1916 och omfattande Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs län,

2) Södra Sveriges centralkassa, bildad 1916 och omfattande Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län,

3) Malmöhus läns centralkassa, bildad 1916 och omfattande Malmöhus län.

4 Kungl. Maj ds proposition Nr 168.

4) Skaraborgs läns centralkassa, bildad 1918 och omfattande Skaraborgs
län, samt

5) Mellersta Norrlands centralkassa, bildad 1924 och omfattande Jämtlands
och Västernorrlands län.

Samtliga dessa kassor hava inom viss gräns meddelats tillstånd till inlåning
från allmänheten.

1937 ära riks- yjj 1927 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 67 och II: 103),
dag'' vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att en statsgaranti av högst
1,000,000 kronor ställdes för varje godkänd centralkassa för jordbrukskredit
med tillägg av 200,000 kronor för varje län utöver ett, varav centralkassans
verksamhetsområde bestode, genom att från riksgäldskontoret till riksbanken
överlämnades statsobligationer till härför erforderligt belopp under samma
villkor, som gällde för de obligationer, vilka förut för samma ändamal över -

lämnats.

Motionärerna framhöllo, hurusom sedan 1915, da lagstiftning infördes om
jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, centralkassornas rätt
till kreditgivning i väsentlig man ökats eller från 75 kronor per hektar
odlad jord till 40 procent av taxerat jordbruksvärde med möjlighet till
viss ytterligare kredit. Det kunde befaras, att dessa centralkassor, som
endast med betydande svårigheter hittills kunnat anskaffa erforderligt
kapital, under de närmaste åren bleve urståndsatta att fylla jordbrukskassornas
anspråk på rörelsemedel. Dessa svårigheter stode enligt motionärernas
mening i samband med, att för en större inlåning från allmänheten
fordrades vissa reella i siffror uttryckta värden såsom säkerhet för de
förbindelser kassorna utåt iklädde sig. Med hänsyn till den omfattning,
ifrågavarande rörelse redan ägde, kunde den ovanberörda statsgarantien icke
längre anses motsvara behovet. Motionärerna ifrågasatte därför en ökning
av statens garantibelopp till 1,000,000 kronor åt en var centralkassa, vartill
borde för varje sådan kassa, vars verksamhet omfattade mer än ett lan,
komma ytterligare 200,000 kronor för varje överskjutande län. I samband
härmed erinrades i motionerna om den av staten på sin tid för Sveriges allmänna
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa lämnade
säkerhet för dessa institutioners förbindelser å 30,000,000 kronor för vardera
institutionen, vilken säkerhet beträffande sistnämnda institution 1918 höjts
till 50,000,000 kronor och till 1927 års riksdag av Kungl. Maj:t föreslagits
höjd till 80,000,000 kronor.

I skrivelse den 15 mars 1927, nr 63, punkt 27, anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande behovet av åtgärder- i
av nyssnämnda motioner avsett syfte samt, om utredningen skulle giva
därtill anledning, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

I motiveringen till denna hemställan anförde riksdagen följande.

»Då tillgodoseende på ett tillfredsställande sätt av behovet av erforderligt
rörelsekapital jämväl enligt riksdagens mening måste betraktas såsom en for
jordbruket mycket betydelsefull och viktig angelägenhet, finner riksdagen
motionernas syfte väl värt att beaktas. Givetvis kan riksdagen icke pa grundvalen
allenast av vad motionerna innehålla bilda sig ett bestämt omdome
om vilka åtgärder, som i händelse av förefintligt behov i forevarande av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 5

seende lämpligen böra vidtagas liksom ej heller i vilken utsträckning statens
medverkan härför eventuellt bör tagas i anspråk. På grund av förevarande
frågas vikt och betydelse anser emellertid riksdagen — utan att taga ställning
till motionärernas förslag — att spörsmålet bör göras till föremål
för närmare utredning. Därvid torde jämväl andra tänkbara möjligheter
till vinnande av det i motionerna avsedda syfte lämpligen kunna övervägas.»

Den 18 november 1927 anbefallde Kungl. Maj:t de jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 28 oktober 1927 av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbruksfastighetskrediten
in. m. att verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen
samt att därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl.
Maj:t. Nu nämnda sakkunniga, benämnda 1927 års jordbruksfastighetsoch
skogskreditsakkunniga, äro riksgäldsfullmäktige H. S. Tamm (ordförande),
ledamoten av riksdagens första kammare K. J. A. Gustafsson i Stensholm
och godsägaren A. L. Sundberg samt beträffande viss fråga länsjägmästaren
E. K. G. Hedemann-Gade.

Med utlåtande den 14 januari 1928 hava de sakkunniga inkommit till
Kungl. Maj:t med utredning och förslag rörande den till dem sålunda
hänskjutna frågan om ytterligare understöd åt föreningar för jordbrukskredit.

I utlåtandet meddelas, att de sakkunniga berett centralkassorna tillfälle
att vid sammanträde med de sakkunniga genom representanter framlägga
sina synpunkter på frågan, därvid central kassornas representanter bland
annat hänfört sig till innehållet i ett av dem undertecknat skriftligt anförande,
vilket såsom bilaga fogats till de sakkunnigas utlåtande.

Om jordbrukskasserörelsens allmänna förutsättningar och hittillsvarande
utveckling hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Ändamålet med denna kreditrörelse vore att för jordbrukets behov av
rörelsekapital skapa en kreditform, som toge sikte på de för denna näringsgren
betecknande förhållanden, vilka kunde betinga avvikelser från allmänna
normer för kreditgivning. Vilken väg härför än valdes, måste det
kravet fasthållas, att sunda ekonomiska principer följdes. Givetvis kunde
det vara berättigat, att staten trädde emellan för att bereda en dylik kreditrörelse
form och stadga ävensom till att börja med lämnade ett handtag i
pekuniärt hänseende. Men man komme in på en oriktig väg, om rörelsen
så ordnades, att den för sitt bestånd och vidare utveckling krävde ett fortlöpande
understöd. Tyskland gåve exempel å jordbrukskasserörelsen, där
denna vore som bäst. Detta lands jordbrukskreditsystem, som organiskt
vuxit sakta upp steg för .steg från en ringa början till en vittfamnande rörelse,
hade självständigt arbetat sig fram och kunnat utan främmande understöd
bereda jordbrukarna oskattbara fördelar.

Jordbrukskasserörelsen i vårt land hade haft en motsatt utgångspunkt, i
det hela systemet med dess organisation i över- och underordnade enheter
på en gång byggts upp och rörelsen därefter manats fram inom den sålunda
från början givna ramen. Om rörelsen icke företett den snabba utveckling,
som i förstone möjligen förväntats, vore detta icke något som i och för sig
borde ge anledning till bekymmer. Man kunde icke rimligen begära, att

1927 år* jordbruksfastighets
och
skogskreditsak
kunniga.

<> Kanyl. Maj ds proposition Nr 168.

rörelsen skulle på kort tid kunna, om man så finge säga, fylla ut de från
början rymligt tilltagna kläderna. Det gällde bär ett i vårt land alldeles
nytt och oprövat verksamhetsfält, och man hade att räkna med vår allmoges
för visso lovvärda försiktighet, när det gällde att ikläda sig ansvar för
andras förbindelser, helst da de, såsom här, vore till omfattning och risk
vanskliga att bedöma. En svårighet, då de gällt att placera in rörelsen i
vårt kreditsystem, hade bestått i det förhållandet, att vi ägde världens kanske
mest utvecklade sparbanksväsende. Eu annan svårighet vore, att man
icke i vårt land, där den ekonomiska föreningsrörelsen vid tiden för jordbrukskassesystemets
införande nått en avsevärd utsträckning, haft förmånen
att, såsom i Finland, i ett sammanhang samarbeta kooperationens olika uppgifter
inom jordbruket. Härtill hade sällat sig det ogynnsamma inflytande,
som den snart efter rörelsens startande inträffade kristiden haft. Och helt
naturligt hade icke genast i allo väl avvägda bestämmelser kunnat utfinnas,
utan man hade måst söka sig fram och i mån av vunnen erfarenhet tid
efter annan vidtaga ändringar.

Det vore sålunda fullt förklarligt, att rörelsen endast sakta kunde vinna
insteg. Men den borde dock kunna, rätt ordnad och bedriven, skrida framåt.
Så hade ju visserligen ock hittills i viss mån skett. Likväl måste rörelsens
utveckling sägas hava visat tecken, som gåve anledning till eftertanke.

De sakkunniga hava härefter berört de svårigheter, varmed jordbrukskasserörelsen
för närvarande kämpade, samt därvid särskilt uppehållit sig
vid frågan om medelsanskaffningen.

Av representanterna för centralkassorna hade inför de sakkunniga framhållits,
hurusom nybildningen av jordbrukskassor hotade att alldeles avstanna.
Centralkassorna befunne sig visserligen ej i något nödläge. De
kunde nog reda sig och hålla rörelsen hjälpligt flytande. Men de vågade
ej arbeta fram nya jordbrukskassor och hade redan måst avböja från olika
orter gjorda framställningar om biträde för organiserandet av sådana. Och
detta gällde även den senast bildade centralkassan, vilkens verksamhet rimligen
icke kunnat ännu omspänna någon större del av dess område. Representanterna
uttryckte som sin åsikt, att särskilt efter 1925 års ändringar i
de för kassorna gällande bestämmelserna knappast något vore övrigt att
önska i organisationens detaljer. Anledningen till centralkassornas bekymmer
stode. att söka i svårigheten att anskaffa medel, och de vågade ej föra
rörelsen vidare utan att vara vissa om att kunna tillfredsställa därav föranledda
nya lånebehov.

Medelsanskaffningen utgjorde i själva verket det svåraste problemet vid
rörelsens tillskapande. Ursprungligen räknades med eu för ifrågavande
kredit särskilt upprättad statens lånefond. Ett senare förslag byggde väsentligen
å en på visst sätt ordnad samverkan med sparbankerna. Man stannade
emellertid vid att bereda centralkassorna en självständig och med vanliga
kreditinrättningar jämförlig ställning, grundad bland annat på bankmässig
inlåning. Statsmakterna förutsatte därvid, att all möjlig samverkan med
sparbankerna skulle eftersträvas. Av de upplysningar centralkassornas representanter
lämnat ville det emellertid synas, som om utveckligen gått i annan
riktning, i det kassorna och sparbankerna ofta kommit att till varandra intaga
konkurrentens ställning. Av representanterna framhölles särskilt vikten
av, att denna närmast för kassorna menliga situation »vändes till godo» —
därhän åtminstone att medel tillhandahölles centralkassorna av sparbankernas
i allmänhet relativt rikliga tillgång å obundet kapital.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. 7

I anslutning härtill hava de sakkunniga anfört att, då det i själva grunden
hos rörelsen syntes kunna finnas något som borde omläggas, en allsidig
och förutsättningslös utredning av problemet borde företagas i syfte att
bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt
liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna.
Härom hava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

De på senaste tid yppade symptomen å rörelsens avstannande vore ägnade
att väcka betänkligheter. Det vore icke för de sakkunniga obekant, att i
detta rörelsens brydsamma läge den tanken bragts å bane att söka få staten
att i vittutseende omfattning träda emellan med stadigvarande direkta bidrag.
Om sådana planer, vilka syftade till att föra rörelsen in på en väg rakt
motsatt den, som de sakkunniga ansett vara den enda riktiga och sunda,
hade de sakkunniga ej anledning närmare orda. Men redan det att förhållandena
gåve rum för dylika tendenser, syntes peka hän emot att det i
själva grunden hos rörelsen kunde finnas något, som borde rättas till. De
sakkunniga hade givetvis på den knappa tid, som stått dem till buds, icke
kunnat närmare tränga in i den mångfald av frågor, som härutinnan läte
sig uppställas. En undersökning i nu berörda hänseende hade emellertid
för de sakkunniga framstått såsom det i främsta rummet önskvärda, och de
ville för den skull förorda, att eu allsidig och förutsättningslös utredning
av problemet företoges. Att de sakkunniga icke önskade att därmed se
bragta i dagen förslag, som sökte botemedlet i statens direkta mellankomst,
torde utan vidare framgå av det förut anförda. Målet borde bliva att
bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt
liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna.
Bland annat syntes rörelsens förhållande till sparbankerna böra ånyo uppmärksammas
vid undersökningen, som härutinnan kunde ske under helt
andra förutsättningar än de alldeles speciella, vilka låge till grund för ett
tidigare förslag i ämnet.

Med hänsyn till jordbrukskasserörelsens nuvarande läge hava de sakkun*
niga dock övervägt, om icke redan nu något måste göras för att avhjälpa
de mest påträngande svårigheterna. Då de sakkunniga avgåve förslag till
åtgärder härutinnan, ville de emellertid först framhålla, att de betecknade
dylika åtgärder endast såsom ett provisorium i avvaktan på en utredning
av den art, de sakkunniga förordat, och att det därför gällde att gå fram
med en viss försiktighet. Rörande frågan om vidtagande av dylik provisorisk
åtgärd hava de sakkunniga gjort i huvudsak följande uttalande.

Otvivelaktigt vore, att den av motionärerna föreslagna vägen vore ägnad
att underlätta centralkassornas medelsanskaffning. Utom det att jordbrukskassemedlemmarnas
ansvar för långivarna i allmänhet icke torde framsta
såsom en fullt betryggande säkerhet, tillkomme den omständigheten, att
vidden av det personliga ansvar, varå hela systemet vilade, gjordes beroende
av ganska komplicerade och av varandra avhängiga regler om delaktighet,
insatser, lånemaxima m. m. och därför ställde sig svår att bedöma även
för en i kreditfrågor mera bevandrad långivare. En lämpligt avvägd statsgaranti
skulle sålunda helt visst, även bortsett från det faktiska säkerhetsmome.
nt en sådan innebure, kunna rent psykologiskt påverka upplåningen i
gynnsam riktning. Erfarenheten hade ock enligt utsago av centralkassornas

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 168.

representanter bekräftat detta. Till och med små insättare liade understundom
sport om garantien och ifrågasatt, om densamma vore tillräcklig.

Vad sålunda anförts vore likväl icke utan vidare tillfyllest som skäl för
det allmänna att nu utsträcka sitt ansvar. Dess intresse kunde ock kräva
beaktande av andra synpunkter. I utlåtande den 4 februari 1915 rörande
den då ifrågasatta statsgarantien yttrade riksgäldsfullmäktige (prop. 119/1915
s- 45 och följande) — efter att hava erinrat om den säkerhet, som staten
ställt för Sveriges allmänna hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa
— att, då nu vore fråga att vidtaga liknande åtgärd för att
bereda jordbrukskreditföreningarna och deras centralkassor ökad kredit vid
upplåning från allmänheten eller bankinrättningar, fullmäktige icke kunde
underlåta att giva uttryck åt sina betänkligheter i avseende å detta sätt att
understödja jordbrukskreditföreningar. Det vore nämligen att märka, att
ingen realsäkerhet låge bakom de lån, som av föreningarna skulle utlämnas,
under det att allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan i varje
fall måste anses. äga fullgod realsäkerhet för utlämnade lån. Genom att
överlämna obligationer till jordbrukskreditföreningarnas centralkassor iklädde
sig därför staten en helt annan risk än som skett genom överlämnandet av
obligationer till allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan, varmed
i främsta rummet avsetts att stärka dessa institutioners kredit i utlandet.
Vidare ansåge fullmäktige det vara att befara, att ett överlämnande av
statsobligationer till förmån för ifrågavarande centralkassor skulle föranleda
liknande anspråk för andra kreditkassor, som kunde komma att bildas för
att tillgodose andra behov av allmänt intresse. Sådana anspråk skulle endast
med svårighet kunna avvisas, om en dylik förmån lämnats åt nu ifrågavarande
lånekassor. Då emellertid behovet av sådana kassor syntes vara
stort, då riksdagen uttalat sig för, att sådana måtte komma till stånd, då
det icke torde finnas möjlighet att nå detta mål utan att staten skänkte sin
medverkan därtill samt då detta lämpligast syntes ske genom att, på sätt
ifrågasatts, överlämna statsobligationer till säkerhet för centralkassornas
förbindelser, så ville fullmäktige, oaktat de betänkligheter, som framhållits,
icke avstyrka den ifrågasatta åtgärden.

De sakkunniga ansåge de av riksgäldsfullmäktige anförda betänkligheterna
fortfarande äga i allt väsentligt berättigande. Den förut antydda tendensen
att mer och mer engagera staten i rörelsen manade ock till eftertanke, då det
nu ifrågasattes att — låt vara i en mera indirekt form — gripa in. Då
emellertid staten en gång beträtt denna väg, vore det ju i och för sig önskvärt,
att åtgärden fyllde sitt syfte. Och det kunde icke bestridas, att förhållanden
inträffat, som komrne den redan ställda garantien att framstå
såsom numera icke fullt väl avvägd. Därvid vore bland annat att beakta den
minskning, penningvärdet undergått sedan 1915. Man räknade ock vid den
tiden med 15 centralkassor om ett till tre län. Hittills hade allenast 5

kassor bildats, men av dem hade ett par, vardera omfattande 5 län, svällt

ut i en utsträckning, som möjligen icke vid rörelsens startande tänkts.

Om ock sålunda skäl förelåge, som berättigade till en ökning av statens
garanti, borde likväl än en gång betonas, att en sådan, vilken de sakkun niga

på grund av vad förut anförts ville beteckna som en extraordinär åt gärd,

skedde inom försiktigt dragna gränser. Det gällde här ett åtagande
på lång sikt, som icke sedermera kunde ryggas. Och den risk, staten kunde
löpa under tidernas lopp, finge icke underskattas. Visserligen plägade, enligt
vad centralkassornas representanter uppgivit, jordbrukskassorna numera regelrätt
— med frångående av rörelsens ursprungliga grundidé — fordra real -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168. !)

säkerhet för utlämnade lån. Men de finge givetvis i allmänhet nöja sig
med mindre förstklassig sådan. Och det vore till sist icke blott efter lugna
normala skeden i vårt ekonomiska liv, som statens risk skulle mätas.

Sedan de sakkunniga sålunda, ehuru med tvekan, förordat ökning av
statens garanti åt centralkassorna, hava de anfört följande rörande frågan
om garantiens storlek.

Motionärerna hade beträffande frågan om garantiens storlek föreslagit,
att densamma skulle av Kungl. Maj:t prövas särskilt för varje centralkassa
inom ett maximum, som bestämts lika för alla med ett tillägg för varje
län utöver ett, varav centralkassas verksamhetsområde bestode. Centralkassornas
representanter hade, med instämmande i övrigt i motionärernas
förslag, ansett den diskretionära prövningen böra bortfalla. Denna senare
uppfattning kunde de sakkunniga icke dela. Det vore väl icke rimligt, att
till exempel för en relativt ny kassa med ett par tre hundratusen kronor i
omsättning ställa en garanti, överstigande kassans eget ansvar med hundratals
procent, och de sakkunniga kunde icke värja sig för tanken, att ett
slikt övermätt kunde vara ägnat att fresta till mindre välbetänkta medelsdispositioner.
Med en sådan fix bestämning skulle ej heller den minsta
hänsyn kunna tagas till centralkassas och densamma underlydande jordbrukskassors
skötsel och andra på statens risk inverkande omständigheter.
I likhet med motionärerna ansåge de sakkunniga därför, att garantibeloppet
borde inom viss gräns bestämmas i varje särskilt fall. Emellertid syntes
man böra redan i fastställandet av gränsen uppåt göra rättvisa åt centralkassornas
olika behov. Att härutinnan i enlighet med motionärerna låta
kassornas lokala utbredning verka avgörande ledde dock till ett godtyckligt
resultat. Fasthellre borde maximum ställas i relation till rörelsens omfattning.
Detta torde mest rationellt ske på det med reglerna för stadsliypotekskassan
i viss mån jämförliga sättet, att statens garanti för varje centralkassa
bestämdes till högst ett belopp, motsvarande viss procent av kassans
upplåning enligt senast upprättat bokslut, eventuellt avrundat uppåt till
jämt 100,000-tal kronor. Med upplåning avsåges här summan av kassans
främmande skulder. Allt efter som, sedan garantien blivit såmedelst bestämd,
kassans upplåning växte, skulle ock en ökning av garantien bliva
möjlig, varigenom denna komme att i viss mån få karaktären av en mot
omsättningen avvägd kassareserv. De sakkunniga hade icke ansett sig
böra tillstyrka, att garantien bestämdes till högre procent av upplåningen
än tjugu. Dessutom borde fastställas en yttersta gräns, utöver vilken garantien
under inga förhållanden finge bestämmas. De sakkunniga hade härutinnan
haft under övervägande ett belopp av 500,000 kronor. Då emellertid
de största kassorna, vilkas upplåning enligt senast tillgängliga bokslut
uppginge till 4 å 5 miljoner kronor, skulle med en sådan avgränsning bliva
i förhållande till de övriga försatta i en alltför ogynnsam ställning, hade
de sakkunniga, ehuru med tvekan, stannat vid att föreslå 1,000,000 kronor.
I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga förordat,
att för centralkassa för jordbrukskredit, som vunnit eller vinner godkännande
från det allmännas sida, svenska statens obligationer till det
belopp, som Kungl. Maj:t med iakttagande av nedan angivna grunder prövar
skäligt, må från riksgäldskontoret överlämnas till Sveriges riksbank att
jämte de obligationer, vilka jämlikt riksdagens medgivande i skrivelse den
19 maj 1915 nr 132 överlämnats till riksbanken, av denna innehavas såsom

10

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 168.

en gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för
kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina fordringar,
i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund
av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från
dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och under villkor i övrigt som
angivas i riksdagens nämnda skrivelse,

samt att vid ovannämnda prövning skall iakttagas, att sammanlagda
beloppet av den för central kassas förbindelser ställda pant må uppgå till
högst ett belopp, motsvarande 20 procent — med avrundning uppåt till
jämnt 100,000-tal kronor — av kassans upplåning enligt senast upprättat
bokslut, och att beloppet icke må i något fall överstiga 1,000,000 kronor.

De sakkunniga hava slutligen ifrågasatt, om icke vid en ökning av statens
ansvar för kassornas förbindelser det allmänna borde inom kassorna
företrädas på ett effektivare sätt än hittills och beredas direkt inflytande å
kassornas verksamhet, exempelvis genom en av riksgäldsfullmäktige utsedd
representant i deras styrelser i likhet med vad som gällde beträffande allmänna
hypoteksbanken och stadshypotekskassan. Ehuru de sakkunniga ej
funnit sig böra i sitt förslag inrycka bestämmelser i detta syfte, hade de
ansett sig icke kunna underlåta att rikta uppmärksamheten på ifrågavarande
spörsmål.

Det förenämnda, av centralkassornas representanter till de sakkunniga
överlämnade yttrandet är av i huvudsak följande lydelse.

Den statsgaranti, som fastställdes vid rörelsens start, 100,000 kronor för
varje centralkassa, kunde numera med hänsyn till ändrade stadgar och rörelsens
utveckling icke längre anses vara tillräcklig. Vid den utredning,
som föregick 1915 års riksdagsbeslut om inrättande av jordbrukskassor och
centralkassor för jordbrukskredit, hade av olika myndigheter och korporationer,
från vilka yttranden införskaffades, framhållits nödvändigheten av,
att staten skänkte den nya organisationen sitt stöd bl. a. genom att tillhandahålla
kassorna direkt förlagskapital. Det förutsattes dessutom, att
rörelsemedel skulle kunna erhållas genom lån i större utsträckning ur statens
fonder och genom samarbete med sparbanker och andra penninginrättningar.
Vid den slutliga utformningen av bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen
underströks emellertid, att en av de viktigaste vägarna för
medelsanskaffningen till jordbrukskassorna vore inlåning från medlemmar
och allmänheten. Samtidigt framhölls, att genom den organisationsform,
som givits kassorna, tvivel om dessas soliditet icke kunde ifrågakomma. Då
emellertid rörelsemedel hittills icke i tillräcklig utsträckning kunnat anskaffas
genom direkt inlåning å bankmässiga räkningar och då ur statens
fonder icke kunnat erhållas kapital i ens tillnärmelsevis den utsträckning,
som man vid rörelsens start förutsatte, hade kassorna icke kunnat anskaffa
det rörelsekapital, som erfordrats. Anledningen till, att kassorna icke kunnat
draga till sig nödigt kapital torde vara den, att förlagsgivare (insättare och
andra) hade svårt att bedöma värdet av den säkerhet, som kassorna genom
medlemmarnas ansvar erbjöde. Givetvis bidroge härtill även det förhållandet,
att jordbrukskasserörelsen i vårt land vore ny och oprövad och att
denna form för bankverksamhet ännu icke hunnit arbeta sig in i det all -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 1(18.

11

xnänna medvetandet. Trots den stora säkerhet, som innefattades i medlemmarnas
ansvarsförbindelser, krävde förlagsgivare (såväl insättare som
andra) att som säkerhet för deras medel knnde erbjudas även annan mera
påtaglig sådan. Då på grund av jordbrukskasserörelsens egen natur någon
nämnvärd fondbildning ej varit möjlig (marginalen mellan in- och utlåning
måste vara den lägsta möjliga), kunde därför icke på denna väg behövlig
säkerhet anskaffas. Emellertid hade staten såsom initiativtagare till jordbrukskasserörelsen
icke blott intresse av att denna verksamhet utvecklades
i sund riktning, vartill hörde att oberättigat misstroende mot densamma
undanröjdes, utan jämväl skyldighet att stödja densamma, enär den icke
tjänade självändamål utan sökte tillgodose ett viktigt samhällsintresse. Detta
stöd kunde utan risk för staten lämnas i den form förenämnda motioner
anvisade, dock ansåge kassornas representanter, att den begränsning, som
låge i ordet »högst» i motionens kläm, borde utgå och garantien tillsvidare
bestämmas till 1,000,000 kronor för varje godkänd centralkassa, vilkens
verksamhetsområde endast omfattade ett län, med tillägg av 200,000 kronor
för varje ytterligare län.

Genom en sådan statsgaranti, vilken i princip redan vore godkänd, torde
även varje centralkassa kunna inom sitt område etablera ett för jordbruket
fruktbärande samarbete med sparbanker och jämväl andra penninginrättningar,
och medel även härigenom anskaffas, så att icke strävsamt, duktigt
folk av brist på rörelsekapital skulle nödgas föra en hopplös kamp, när det
gällde att bevara och utveckla sitt jordbruk.

Det kunde möjligen invändas, dels att en dylik garanti kunde anses väl
hög för en nybildad kassa och dels att så stor garanti skulle innebära en
allt för stor risk för staten. Rörande förstnämnda förhållande ville representanterna
anföra, att det bleve betydligt lättare för nystartade kassor att
skaffa sig den nödiga krediten, därest långivare och insättare från början
funne säkerheterna fullt betryggande. Vad åter anginge risken, som den
ifrågasatta garantien skulle innebära för staten, reducerades riskmomentet
betydligt dels därigenom att nu gällande författning föreskreve, att statens
garanti icke finge tagas i anspråk till täckande av förlust, förr än hela den
av föreningsmedlemmarna ingångna ansvarigheten för detta ändamål blivit
utnyttjad, dels emedan staten genom allmänna ombudet hade möjlighet
kontrollera, att rörelsen bedreves i enlighet med gällande författningar och
på ett i övrigt betryggande sätt.

Över de sakkunnigas utlåtande jämte centralkasserepresentantemas förenämnda
framställning hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, överståthållarämbetet och
länsstyrelserna i de län, där centralkassorna för jordbrukskredit hava säte,
ävensom samtliga centralkassor för jordbrukskredit. Därjämte hava fullmäktige
i riksbanken och i riksgäld skontoret beretts tillfälle avgiva yttranden.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att varje nu företagen utvidgning
av statens ansvarighet för centralkassornas förbindelser komme att i
större eller mindre grad föregripa den av de sakkunniga förordade större
utredningen. Om med ökning av statsgarantien anstode, tills utredningen
verkställts, torde icke annan olägenhet vara att befara, än att nybildningen
av jordbrukskassor tillsvidare avstannade. Utredningen torde utan svårighet
kunna verkställas så snart, att frågan kunde föreläggas 1929 års riks -

\Ur*r*é6i

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

dag. Under dessa förhållanden ansåge sig fullmäktige, med instämmande
i de sakkunnigas förord för en allsidig och förutsättningslös utredning, böra
uttala den mening, att med prövningen av frågan om ökning av statsgarantien
borde anstå, tills nyssnämnda utredning verkställts. — Till fullmäktiges
yttrande är fogat protokollsutdrag, utvisande att fullmäktiges ordförande
herr A. af Jochnick med instämmande av herr L. Widell anfört
avvikande mening och därvid yttrat i huvudsak följande. Huruvida den
föreslagna utredningen komme att medföra någon mera avsevärd omläggning
av jorbrukskreditkassornas verksamhet undandroge sig allt bedömande.
Sannolikheterna härför syntes dock ej vara alltför mycket att räkna med.
Under alla förhållanden torde den tid, inom vilken en sådan utredningkunde
komma att slutföras och beslut i frågan träffas av statsmakterna,
icke bliva så kort, och då det torde vara av betydelse, att kassornas utvecklingsmöjligheter
på sätt, som de själva funnit ändamålsenligt, under tiden
stöddes, förelåge ej tillräckliga skäl att ställa sig avvisande emot, att vissa
åtgärder i sådant avseende redan nu komme till stånd, och detta så mycket
mindre som den ökade ekonomiska risk, som staten genom ett dylikt förfarande
skulle komma att ikläda sig, sannolikt icke torde vara mera avsevärd.
Det syntes dock ej erforderligt och ej heller lämpligt att härvidlag
vare sig sträcka sig så långt eller över huvud gå fram efter de linjer,
som de sakkunniga föreslagit. De olika kassornas behov av ökad statsgaranti
berodde av ett så stort antal faktorer, att det torde vara omöjligt att kunna
härför uppställa några rationella, mera allmängiltiga regler. Denna fråga
torde behöva prövas för varje kassa och från fall till fall. Till Kungl.
Maj:ts förfogande borde därför ställas ett visst belopp statsobligationer, varefter
Kungl. Maj:t efter framställning från de olika kassorna och efter
yttrande från vederbörande myndigheter borde för varje kassa undan för
undan pröva, i vad mån en förhöjning av statsgarantien för densamma
kunde anses påkallad. Ett maximibelopp av två miljoner kronor torde
sannolikt tillsvidare tillgodose de erforderliga behoven. Skulle utredningen
draga längre ut på tiden, hade ju Kungl. Maj:t möjlighet att. om så erfordrades,
av riksdagen begära eu ytterligare ökning av garantibeloppet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett, att jordbrukskasserörelsen
hade en viktig uppgift att fylla för förbättrande av det mindre jordbrukets
kreditförhållanden. Rörelsens utveckling och stödjande vore därför ett allmänt
intresse, varav dock ej med nödvändighet behövde följa, att staten
påtoge sig ansvar för kassornas förbindelser. Detta hade nu emellertid en
gång skett i viss utsträckning, och det syntes under nuvarande förhållanden
uteslutet att kunna förvänta någon tillfredsställande utveckling av rörelsen,
utan att staten ytterligare trädde hjälpande emellan. En utsträckning av
.statens garanti kunde visserligen ej anses alldeles riskfri. Med hänsyn till
att jordbrukskasserörelsen i särskilt hög grad på ett allmännyttigt sätt måste
anses komplettera det övriga kreditsystemet, ansåge fullmäktige sig dock
kunna tillstyrka, att staten lämnade rörelsen ytterligare stöd genom utökande
av garantibeloppet. Beträffande garantibeloppets storlek anslöte fullmäktige
sig till de sakkunnigas förslag. Det syntes vara befogat och lämpligt att,
i händelse statens garanti för centralkassorna komme att i väsentlig grad
ökas, jämte den revisor, som vederbörande länsstyrelse hade att utse, jämväl
ett ombud för staten insattes i kassornas styrelser. Lämpligast vore, om
detta ombud utsåges av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande länsstyrelse.
Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida ej, om så bleve fallet,

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

jämväl statens ombud i kassornas revision lämpligen borde utses av Kungl.
Maj:t. — Till fullmäktiges utlåtande har fogats ett protokollsutdrag, innefattande
en av ordföranden herr K. Hildebrand samt herrar G. Kobb och A.
Anderson i Råstock uttalad skiljaktig mening av innebörd, att den yttersta
gränsen för garantibeloppet tills vidare borde fastställas till 500,000 kronor
för varje eentralkassa, varigenom de »mest påträngande svårigheterna» bleve
avhjälpta, samt att det syntes vara tid att, sedan den ifrågasatta utredningen
om rörelsens fortsatta verksamhet förelåge färdig, pröva om och i vad mån
garantibeloppet skäligen borde höjas.

Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas uttalanden och förslag.
Höjningen av maximibeloppet för statsgarantin till icke mindre än en
miljon kronor kunde visserligen väcka betänkligheter, men dessa minskades
i avsevärd mån genom att fixerandet av garantibeloppet i varje särskilt fall
skulle bero av Kungl. Maj:ts prövning. En ovillkorlig förutsättning för
höjningen borde vara, att staten bereddes en plats i central kassornas styrelser.

Lantbruksstyrelsen har vitsordat, att stagnation inträtt i jordbrukskasserörelsen,
beroende på bristande medelstillgång för tillgodoseende av lånebehovet.
Rörelsen avsåge att tillgodose strävsamma jordbrukares behov av
kredit för driften och för bekostande av smärre, lätt amortisabla grundförbättringar,
varigenom ökade jordvärden skapades likasom större möjligheter
för självförsörjning i fråga om livsmedel. Rörelsens ostörda utveckling vore
en fråga av nationalekonomisk betydelse. De sakkunnigas förslag medförde
icke ökade utgifter för jordbrukarna och ej heller, så vitt styrelsen kunde
bedöma, ökade risker för staten. Statsgarantien hade hittills icke anlitats.
Betydelsen av statsmakternas medverkan på sätt nu föreslagits vore väsentligen
av psykologisk art. Därigenom underlättades möjligheten att för insättare
i centralkassa klargöra, att i kassan deponerade medel förvaltades
under betryggande former. Vidtagande av åtgärder i enlighet med de sakkunnigas
förslag tillstyrktes.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, att man inom inspektionen
tvivlat på, att jordbrukskasserörelsen, sådan den i vårt land ordnats, skulle
kunna vinna den framgång, som den med sitt behjärtansvärda ändamål
vore värd. Inspektionen hade redan tidigare uttalat, att man ej borde överskatta
den betydelse för rörelsen, som kassornas rätt till inlåning från allmänheten
kunde få. Konkurrensen om sparmedel med andra å äldre grund
uppbyggda penningirirättningar, vilkas anlitande ingått i det allmänna medvetandet,
hade liärutinnan varit alltför stark. Vad särskilt anginge sparbankerna,
arbetade dessa jämväl i fråga om kreditgivning i viss mån inom
samma område som jordbrukskasserörelsens organ. Redan häri låge en av anledningarna
till, att jordbrukskasserörelsen icke, såsom man hoppats, kunnat
få tillgång till sparbankernas överskottsmedel. Det låge för övrigt i sakens
natur, särskilt under de ränteförhållanden, som rått under de senare åren,
att sparbankerna oftast ej kunnat ställa billiga penningmedel till jordbrukskasserörelsens
förfogande utan att själva utsätta sig för driftsförlust. Liksom
de sakkunniga vore inspektionen av den uppfattningen, att en ingående
undersökning erfordrades för att få utrett, vad som borde och kunde göras
för att jordbrukskasserörelsen skulle kunna bestå med stöd av det förtroende,
som rörelsen själv kunde vinna hos allmänheten och utan att anlita
understöd utifrån. De sakkunniga hade nu föreslagit eu åtgärd av
provisorisk art för att förhindra, att rörelsen under utredningens gång

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

stagnerade. Ehuruväl inspektionen icke vore övertygad, att den föreslagna
åtgärden skulle vissa sig i någon avsevärd mån bidraga att stimulera inlåningen
från allmänheten, hade inspektionen dock icke ansett sig böra avstyrka,
att man gjorde ett försök på den föreslagna vägen. Möjligen skulle
man med hänsyn till åtgärdens provisoriska karaktär kunna ifrågasätta, att
statsgarantien begränsades med avseende på tiden. För förpliktelse, ingången
före giltighetstidens utgång, skulle dock i så fall garantien gälla,
så länge förpliktelsen bestode. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida icke
med hänsyn till de med den nya garantien avsedda särskilda ändamål
denna borde inskränkas att avse endast centralkassas inlåning från allmänheten
på bankmässig räkning. Inspektionen förutsatte nämligen, att upplåning
i övrigt borde kunna fortgå oberoende av en statens utvidgade
garanti.

Mälarprovinsernas centralkassa för jordbrukskredit förening in. b. p. a.
har, under instämmande av överståthållarämbetet, anfört i huvudsak följande.
Med hänsyn till det sedan 1915 försämrade penningvärdet samt den
nu vidgade utlåningsrätten för kassorna borde minimibeloppet av statens
garanti för nybildad kassa höjas från det år 1915 bestämda beloppet, 100,009
kronor, till åtminstone 200,000 kronor. Den av de sakkunniga valda måttstocken
för garantibeloppets bestämmande inom minimi- och maximigränserna,
d. v. s. storleken av centralkassas upplåning, vore ej den lämpligaste.
Upplåningen kunde på grund av tillfälliga orsaker inom kort tidrymd
variera betydligt. Såsom en god mätare på rörelsens omfattning men betydligt
mindre beroende av tillfälliga orsaker vore den i centralkassas balansräkning
upptagna »medlemmarnas garantifond», angivande det sammanlagda
belopp, varför de till kassan anslutna föreningarna iklätt sig ansvarighet
för kassans förbindelser. Statens garanti borde utgöra -/s av garantifonden
enligt senaste bokslutet med avrundning uppåt till jämt 100,000-tal kronor.
Storleken av statens garanti, grundad på boksluten den 31 december 1927,
bleve enligt detta och de sakkunnigas förslag följande.

Mälarprovinsernas C. K.

Södra Sveriges O. K. ......

Malmöhus läns C. K. ......

Skaraborgs läns C. K.
Mellersta Norrlands C. K.

De sakkunnigas
förslag
kr.''

1,000,000

900.000

300.000

200.000
200,000

Centralkassans

ändringsförslag

kr.

1,000,000

1,000,000

300,000

300,000

300,000.

Mot förslaget, att en representant för det allmänna insattes i centralkassas
styrelse, vore intet att erinra, utan borde detta bliva gynnsamt för rörelsens
utveckling, för så vitt till dylik styrelseledamot ej utsåges person, som
genom sin ställning eller ekonomiska verksamhet kunde anses ogynnsamt
stämd mot jordbrukskasserörelsen.

Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har
framhållit, att jordbrukskasserörelsen under dess första tid utvecklades i
mindre omfattning än beräknats, beroende därpå att jordbrukarna då hade
relativt god penningtillgång, varför lånebehovet gjorde sig mindre gällande,
samt att de för rörelsen först uppdragna gränser vore synnerligen snäva.
Sedan ändringar genomförts 1918 och 1925 i syfte att möjliggöra för kassorna
att i större utsträckning tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, och då

15

Kungl. Majrts proposition Nr 168.

detta under senaste åren i hög grad ökats, hade även en hastigare utbredning
av jordbrukskasserörelsen konstaterats. I samband härmed hade svårigheter
uppstått för kassorna att anskaffa det för kreditgivningen nödiga
kapitalet. Om även kassornas soliditet i verkligheten torde vara höjd överallt
tvivel, tack vare medlemmarnas personliga ansvarighet, krävde dock
insättare och andra förlagsgivare en mera påtaglig säkerhet för sina placeringar.
En ökad statsgaranti vore av behovet påkallad och skulle kraftigt
bidraga till rörelsens utveckling. Under förutsättning, att garantin ej tillmättes
alltför knapp, skulle rörelsen tillföras åtminstone större delen av den
kapitalmängd, som erfordrades för tillgodoseende av jordbrukets behov av
driftkredit. Eu ökning av garantien enligt centralkassornas representanters
skriftliga yttrande till de sakkunniga hade varit gynnsammare än de sakkunnigas
förslag, men även det senare bleve av stort värde och skulle betydligt
underlätta strävandena att bispringa jordbrukarna med nödig kredit.
Dock borde, oberoende av det nya förslaget, den nu utgående garantien av
100 000 kronor till varje centralkassa fortfarande utgå, emedan i motsatt
fall en nybildad kassa icke erhölle någon statsgaranti under det första verksamhetsåret
utan först sedan bokslut upprättats. Vidare borde vid den nya
statsgarantiens tillmätande eu minimigräns av minst 100,000 kronor fixeras
att gälla från den dag, kassans verksamhet började. Härigenom erhölle en
ny kassa en statsgaranti av 200,000 kronor och därmed en värdefull hjälp
vid igångsättandet. Mot de sakkunnigas förslag, att centralkassas upplåning
skulle ligga till grund för bestämmandet av den nya statsgarantiens storlek,
vore intet annat att invända, än att garantien borde bestämmas till åtminstone
25 procent av upplåningen, samt att maximigränsen för de centralkassor,
vilkas verksamhetsområden omfattade mera än ett län, höjdes till
mer än eu miljon kronor med exempelvis 100,000 kronor för varje ytterligare
län.

(Inom jordbruksdepartementet har uträknats, att enligt detta ändringsförslag
skuile den sammanlagda garantiens storlek, räknad på uppgifter om
kassornas upplåning den 31 december 1927, bliva för

Mälarprovinsernas C. K. kronor 1,400,000

Södra Sveriges C. K............................................................... » 1,200,000

Malmöhus läns C. K................................................................ » 400,000

Skaraborgs läns C. K.............................................................. » 300,000

Mellersta Norrlands C. K....................................................... » 400,000.)

Länsstyrelsen i Kristianstads lön har utgått ifrån, att de sakkunniga
icke avsett att föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelse, att för
varje centralkassa, som vunne godkännande från det allmännas sida, svenska
statens obligationer till värde av 100,000 kronor överlämnades från riksgäldskontoret
till riksbanken att av denna innehavas såsom pant för kassans
förbindelser. Under denna förutsättning tillstyrktes de sakkunnigas förslag,
dock med den ändring, att panten bestämdes till 25 procent av kassans upplåning
enligt senaste bokslut. Därjämte tillstyrktes, att det allmänna bereddes
större inflytande på kassornas verksamhet genom någon representant
i kassornas styrelse.

Malmöhus läns centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har
framhållit, att jordbrukskasseverksamhetens utveckling i stort sett berodde
av den utsträckning, i vilken centralkassorna kunde tillhandahålla jordbrukskassorna
lånemedel. Den stora allmänheten hade svårt att bedöma de säker -

16 Kungl. Maj ris proposition Nr 168.

heter, som läge i medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser. Den
statsgaranti, som centralkassorna nu åtnjöte, torde med hänsyn till penningvärdets
minskning förefalla mången otillräcklig. En ökad garanti skulle
utan tvivel i hög grad underlätta upplåningen. För att minska de svårigheter,
varemot en nystartad centralkassa hade att kämpa beträffande upplåning,
borde de sakkunnigas förslag ändras därhän, att sammanlagda beloppet
av den för en centralkassas förbindelser ställda pant måtte bestämmas
till lägst 200,000 kronor, samt att panten därutöver ökades till sitt belopp
med 20 procent — med avrundning uppåt till jämt 100,000-tal kronor —
av kassans upplåning enligt senast upprättade bokslut, intill ett belopp av
en miljon kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat sig till fullo inse, att särskilda
åtgärder erfordrades för att jordbrukskasserörelsens vidare utveckling
ej skulle avstanna på grund av bristande medelsanskaffning. En definitiv
utsträckning av statsgarantien borde dock ej ifrågakomma, förrän alla hithörande
förhållanden blivit grundligt undersökta. De sakkunnigas förslag
kunde länsstyrelsen biträda, dock med framhållande, att blivande bestämmelser
härutinnan uttryckligen borde angiva, att garantien endast vore av
tillfällig karaktär och icke avsåge de förbindelser, som uppkomme efter det
staten funne sig böra återtaga den lämnade garantien. I händelse staten
iklädde sig ökat ansvar för kassornas förbindelser, borde staten beredas direkt
inflytande på kassornas verksamhet genom utsedd representant i deras
styrelser. Därest staten bereddes dylikt inflytande i kassas styrelse, vore
intet att erinra mot det av Malmöhus läns centralkassa föreslagna minimet
av 200,000 kronors statsgaranti för varje kassa.

Skaraborgs läns centralkassa för jordbrukskredit förening m. b. p. a. har
framställt samma synpunkter och ändringsförslag som Mälarprovinsernas
centralkassa.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har, med fullt erkännande av den stora
betydelsen av jordbrukskasserörelsen, funnit de sakkunnigas betänkligheter
mot att mer och mer engagera staten i rörelsen berättigade. Då emellertid
starka skäl talade för vidtagande såsom en provisorisk åtgärd av ökning av
statens garanti i avvaktan på verkställandet av den utav de sakkunniga
påkallade utredningen i fråga om sådan omläggning av kassornas rörelse,
att den kunde bedrivas utan statens bistånd, ansåge länsstyrelsen sig icke
böra avstyrka en ökning av garantien inom den ram och på de villkor,
som av de sakkunniga föreslagits. Såsom ytterligare villkor borde dock
föreskrivas, att en av Kungl. Maj:t förordnad ledamot eller suppleant för
denne skulle äga säte och stämma i varje centralkassas styrelse.

Mellersta Norrlands centralkassa för jordbrukskredit förening m b. p. a.
har framställt samma synpunkter och ändringsförslag som Mälarprovinsernas
centralkassa.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit att, om bristen på samverkan
mellan centralkassorna och sparbankerna, såsom sannolikt vore, komme
att fortsätta samt om tillika kassorna tills vidare ansåges utgöra lämpliga
kreditanstalter för jordbruket, det vore nödvändigt vidtaga åtgärder för att
sörja för kassornas behov av tillgängligt utlåningskapital, åtminstone tills
tillräcklig erfarenhet vunnits, huruvida ifrågavarande kreditanstalter ägde
förutsättningar att förvärva sådant förtroende från allmänhetens sida, att
de själva kunde uppsamla tillräckligt kapital. Såsom de sakkunniga yttrat,
borde dock dessa åtgärder icke taga formen av ett fortlöpande understöd,

17

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 168.

varigenom säkerligen en osund utveckling av kreditorganisationen skulle
inledas. För att den framtida utvecklingen skulle gå i rätt riktning, torde,
såsom de sakkunniga hade antytt, en mera fullständig utredning av problemet
angående lösningen av jordbrukets kreditfråga böra upptagas. Vad
härefter anginge de särskilda av de sakkunniga nu föreslagna åtgärderna
hade Mellersta Norrlands centralkassa ifrågasatt, att minimibeloppet av statens
garanti skulle höjas till 200,000 kronor. DeUa förslag kunde länsstyrelsen
ej tillstyrka. Så länge centralkassas rörelse icke nått den utveckling,
att upplåningen uppginge till 500,000 kronor syntes icke befogat, att nuvarande
statsgaranti höjdes. Den av de sakkunniga föreslagna maximigränsen
för garanti för varje kassa, 1,000,000 kronor, torde ej böra överskridas.
Beträffande åter den grund, efter vilken garatibeloppet inom den
givna ramen borde beräknas, syntes det vara mera lämpligt, att — såsom
nyssnämnda centralkassa ifrågasatt — garantibeloppet bestämdes till två
tredjedelar av medlemmarnas garantifond enligt senaste bokslut. Mot förslaget
att i centralkassas styrelse skulle insättas en av riksgäldskontoret utsedd
representant hade länsstyrelsen intet att erinra.

Följande uppgifter hava införskaffats angående de olika centralkassornas
upplåning och ansvarsförbindelser per den 31 december 1927.

Mälarpro-

Södra

Malmöhus

Skaraborgs

Mellersta

vinsernas

Sveriges

läns

läns

Norrlands

C. K.

C. K.

C. K.

C. K.

C. K.

Upplåning (i kronor).

Bankmässiga räkningar ...............

1,742,129

1,923,788

686,960

406,645

574,628

Rediskonterade växlar i riksbanken

662,703

148,164

96,720

100,000

84,565

Lån i pensionsstyrelsen...............

1,480,000

1,200,000

350,000

100,000

200,000

» i postsparbanken ......... .....

900,000

—

—

—

—

» i d:o genom Sveriges förenade

85,300

17,500

29,950

centralkassor..................

—

—

» i riksförsäkringsanstalten

200,000

—

—

—

—

» hos hushållningssällskap ....

—

710,000

—

—

—

» i sparbanker........................

—

102,000

31,567

—

Andra lån .............................

99,000

7,065

-

—

—

Utelöpande postremissväxlar.........

9,221

33,267

—

— ''

—

Summa

5,178,353

4,141,784

1,165,247

606,645

889,143

Ansvarsförbindelser (i kronor).

Sveriges förenade centralkassor ..

25,000

15,000

5,000

2,500

2,500

Norrköpingsortens slakteriförening

12,920

_

—

-

-

Summa

37,920

15,000

5,000

2,500

2,500

TJppgilt å
centralkassornas
upplåning
dtn 31 december
1927.

Härav framgår, att av samtliga centralkassors sammantagna upplåning
(11,981,171 kronor) den större delen eller 5,334,148 kronor erhållits genom
inlåning å bankmässiga räkningar. Ur pensionsförsäkringsfonden hava

3,330,000 kronor upplånats.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 142 häft. (Nr 168.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

Departementschefen.

Jordbrukskasserörelsen avser att främja ett för jordbruket i vårt land
synnerligen viktigt syfte, nämligen att bereda jordbrukets idkare fördelaktig
driftskredit. Man har utgått ifrån, att jordbrukarna borde kunna genom
att sluta sig samman i föreningar och gemensamt ansvara för dessas förbindelser
erhålla driftskredit på gynnsammare villkor, än om den enskilde
jordbrukaren med anlitande endast av egna kreditmöjligheter sökte upptaga
lån hos förefintliga penninginrättningar. Även om rörelsens styrka alltså
måste ligga i ekonomiskt samgående, har det dock med hänsyn till jordbrukets
allmänna betydelse ansetts befogat, att staten lämnade sin medverkan
i syfte att främja organiserandet av denna kooperativa rörelse och anskaffningen
av erforderligt kapital. Sålunda har staten lämnat bidrag till centralkassornas
organisationskostnader samt till dessa kassors och jordbrukskassornas
förvaltningskostnader för de första tio åren, undanröjt förekommande hinder
för kapitalets ledande till kassorna genom att dessa fått rätt inlåna medel
från allmänheten och upptaga lån ur statliga fonder och ur sparbanker
samt ställt säkerhet för centralkassornas förbindelser i form av hos riksbanken
deponerade statsobligationer. För lämnandet av dessa m. fl. förmåner
har staten å andra sidan fordrat, att kassorna skola organiseras och driva
rörelsen enligt av staten i detalj angivna bestämmelser, vilka särskilt under
rörelsens första tid ansågos snäva och tunga.

Såsom framgår av det förut återgivna och jämväl i övrigt är känt, har
jordbrukskasserörelsen emellertid ännu icke lyckats bliva vad man därav
väntat. Svårigheter hava visat sig föreligga att erhålla tillräcklig anslutning
från de lånebehövande jordbrukarnas sida samt att uppsamla rörelsekapital.
I förra hänseendet hava inverkat jordbrukarnas obenägenhet att
ikläda sig vittgående ansvar för andras förbindelser, föreningstankens svårighet
att vinna insteg bland lantmännen, det i vårt land inarbetade och utgrenade
systemet av sparbanker och affärsbanker samt de vanskligheter,
med vilka en helt ny rörelse eljest har att kämpa. Svårigheten för kassorna
att anskaffa kapital har bland annat berott därpå, att de penningplacerande
tydligen icke tillmätt den gemensamhetsborgen, som ligger i kassamedlemmarnas
solidariska ansvarighet, så stort värde, som man kanske från början
beräknat. I all lånerörelse gäller emellertid, att lättheten att på penningmarknaden
erhålla kredit och villkoren härför bestämmas av den tilltro, som
de kapitalplacerande sätta till låntagarna och de av dem erbjudna säkerheter.
I detta hänseende torde man i korthet kunna karakterisera läget
beträffande central- och jordbrukskassorna sålunda, att de icke lyckats att
å penningmarknaden uppsamla erforderligt kapital mot erbjudande av det
kreditunderlag, som de faktiskt äga i form av låntagarnas skuldförbindelser
och av dem ställda säkerheter, medlemmarnas gemensamma ansvarighet,
kassornas fonder och inför allmänheten dokumenterade sätt att sköta rörelsen
samt slutligen den statliga garantien. Detta förhållande är givetvis, icke
minst ur den kooperativa idéens egen synpunkt, anmärkningsvärt.

Förslag har nu framställts, att staten skulle, för upphjälpande av central -

/

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

19

kassornas kredit och för att därmed underlätta deras upplåning, ställa ytterligare
säkerhet för kassornas förbindelser. Från vissa håll, särskilt från
centralkassorna själva, har detta förslag ansetts innebära lösningen ur lägets
svårigheter. Från andra håll åter, såsom från 1927 års fastighets- och
skogskreditsakkunniga, bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken
samt vissa länsstyrelser, har uttalats, att orsakerna till kassornas stagnerade
upplåning låge djupare samt att det framför allt gällde att få noga utrett,
vad som borde och kunde göras för att rörelsen skulle kunna bestå
med stöd av det förtroende, som den själv kunde vinna hos allmänheten
utan att anlita understöd utifrån. För att få de mest påträngande svårigheterna
avhjälpta hava emellertid nämnda sakkunniga under instämmande
från flertalet håll föreslagit, att staten borde — i avbidan på dylik grundlig
undersökning — vidtaga en provisorisk åtgärd för kassornas understödjande
genom att inom viss gräns öka sin garanti för centralkassornas förbindelser.

Även om man icke bör överskatta betydelsen för kassorna av en dylik
åtgärd samt i den kooperativa sammanslutningens egen styrka måste se
rörelsens grundval, synes dock anledning föreligga för staten, som bär ansvaret
för den form den nu fått, att icke i den uppkomna situationen vägra
kassorna det ytterligare stöd, som de anse vara förutsättningen för rörelsens
fortsatta utveckling. Statens risk synes ock vara ringa i betraktande av, att
kassornas egna tillgångar, däri inbegripet medlemmarnas personliga ansvarsförbindelser,
vilka ej kunna utkrävas annat än vid förenings konkurs, måste
tillgripas innan den av staten ställda panten tages i anspråk. I avbidan på
ifrågasatt vidare utredning beträffande ordnandet av jordbrukets driftskredit,
torde ett försök böra göras i syfte att på nyss angivet sätt underlätta
hithörande kassors behjärtansvärda strävanden att ordna jordbrukets anskaffning
av rörelsemedel.

Yad beträffar storleken av statens ytterligare garantibelopp vill jag — under
erinran att den jämlikt riksdagens beslut 1925 för kassorna ställda säkerhet
avser ett speciellt ändamål och i detta sammanhang saknar betydelse — i anslutning
till de sakkunnigas förslag, dock med nedsättande på sätt från visst
håll ifrågasatts av maximibeloppet tillsvidare till 500,000 kronor, förorda följande.
Av riksdagen torde böra inhämtas medgivande, att för varje centralkassa
må från riksgäldskontoret till riksbanken överlämnas statsobligationer till
belopp, som av Kungl. Maj:t må bestämmas under iakttagande av, att beloppet
— däri inräknat beloppet av de obligationer, vilka överlämnats enligt riksdagens
beslut 1915 — må högst motsvara tjugu procent, med avrundning av
beloppet uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans upplåning
enligt senast upprättade bokslut, samt att beloppet icke må i något fall
överstiga 500,000 kronor eller understiga 100,000 kronor. Vidare torde
riksdagen böra besluta, att de sålunda till riksbanken överlämnade obligationerna
skola av denna innehavas såsom en för samtliga centralkassans förbindelser
avsedd gemensam pant för ett belopp motsvarande högst tjugu
procent av kassans upplåning enligt senast upprättade bokslut dock lägst

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

för 100,000 kronor. Till belysning av detta förslags innebörd må anföras
följande exempel. Om en centralkassas upplåning enligt bokslut den 31
december 1927 uppgår till 1,900,000 kronor, skulle Kungl. Maj:t — enär
tjugu procent av upplåningsbeloppet äro 380,000 kronor samt statsobligationer
till 100,000 kronors värde enligt 1915 års beslut redan överlämnats till
riksbanken — äga rätt att efter företagen prövning bestämma, att ytterligare
statsobligationer till belopp av 300,000 kronor skola överlämnas till
riksbanken. Därest kassans upplåning enligt bokslut den 31 december 1928
ökats till exempelvis 2,400,000 kronor, äger Kungl. Maj:t, enär tjugu procent
härav äro 480,000 kronor, bestämma, att ytterligare statsobligationer till
belopp av 100,000 kronor må överlämnas till riksbanken. Hade kassans
upplåning enligt bokslutet den 31 december 1928 däremot nedgått till
exempelvis 1,400,000 kronor, skulle av de tidigare överlämnade obligationerna
endast ett belopp av 280,000 kronor utgöra pant för kassans
förbindelser.

De närmare reglerna för användande av ifrågavarande obligationer torde
böra avfattas i överensstämmelse med de bestämmelser, som gälla beträffande
rätt att för borgenärers i centralkassa räkning använda de obligationer, som
för sådant ändamål innehavas av riksbanken jämlikt 1915 års beslut i ämnet.
Sedan riksdagen lämnat det nu ifrågasatta medgivandet —• vilket i och för
sig ej bör hava karaktär av utfästelse från statens sida gentemot borgenärerna
i kassorna utan blott vara ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
inom den av riksdagen medgivna ramen förordna om pants ställande —
torde Kungl. Maj:t årligen böra, på grundval av inhämtade uppgifter om
varje centralkassas upplåning vid tillfället för senaste bokslut, bestämma
storleken av det belopp, vartill ytterligare statsobligationer skola överlämnas
från riksgäldskontoret till riksbanken att av denna innehavas såsom pant
för respektive kassas förbindelser.

De sakkunniga hava vidare under instämmande från flertalet håll
förordat, att staten bereddes ökat inflytande över centralkassornas förvaltning
genom tillsättande av en representant i varje sådan kassas styrelse.
I 20 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, vilken lag är
gällande jämväl för centralkassorna, föreskrives, att styrelseledamot skall
vara medlem i föreningen eller, där bolag eller annan samfällighet är
medlem i föreningen, ledamot av samfällighetens styrelse eller delägare i
samfälligheten. Det synes ej vara lämpligt eller ur kontrollsynpunkt tillfredsställande,
vare sig att staten, efter att till styrelseledamot hava utsett
en lämplig utomstående person, föreskreve att denne måste intagas såsom
medlem i föreningen och därvid iklädas personligt ansvar för dennas förbindelser
m. m. eller att staten till styrelseledamot å det allmännas vägnar
utsåge en av kassans egna intressenter. Med hänsyn härtill förordar jag,
att det ifrågasatta representantskapet för staten i centralkassas styrelse ordnas
på så sätt, att ytterligare kontrolluppgifter tilldelas det ombud, som enligt
nu gällande bestämmelser (mom. 3 av kungörelsen nr 234/1915) skall för -

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

ordnas att, så länge understöd av statsmedel till kassans förvaltningskostnader
utgår, å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassas verksamhet.
Ombudet bör sålunda hädanefter icke blott deltaga i den årliga revisionen
samt vara berättigad att även eljest, när ombudet så finner gott, taga kännedom
om centralkassans protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning,
utan jämväl äga närvara vid styrelsens sammanträden, till vilka
han i behörig tid skall kallas, med rätt att där yttra sig och få avvikande
mening antecknad till protokollet. Detta förslag påkallar ändring av § 22
i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236), och torde vid dylik ändring jämväl
böra stadgas, att här avsett ombud skall vara förordnat även sedan
understöd av statsmedel till kassans förvaltningskostnader upphört att utgå.
Nu avsedda författningsändringar torde vidtagas av Kungl. Maj:t, sedan
riksdagen beslutat i frågan om ställande av ytterligare säkerhet för centralkassornas
förbindelser.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit, som vunnit
eller vinner godkännande från det allmännas sida, må från riksgäldskontoret
till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens obligationer till
belopp, som av Kungl. Maj:t må bestämmas under iakttagande av, att beloppet
däri inräknat beloppet av de obligationer, vilka enligt riksdagens
medgivande i skrivelse den 19 mars 1915, nr 132, överlämnats eller komma
att överlämnas till riksbanken — må högst motsvara tjugu procent, med avrundning
av beloppet uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans
upplåning enligt senast upprättade bokslut, samt att beloppet icke må i
något fall överstiga 500,000 kronor eller understiga 100,000 kronor;

dels besluta, att de sålunda till riksbanken överlämnade obligationerna skola
av denna innehavas såsom en för samtliga centralkassans förbindelser avsedd
gemensam pant för ett belopp motsvarande högst tjugu procent av kassans
upplåning enligt senast upprättade bokslut dock lägst för 100,000 kronor,
med rätt för kassans fordringsägare att, i enlighet med vad nyss angivits samt
under nedan angivna villkor, använda panten till täckande av sina fordringar,
i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på
grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna
från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga;

dels ock föreskriva såsom villkor för ifrågavarande pants användande, att
behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom intyg av det ombud,
som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet, att medgivandet till
pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans
styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga föreskrifter
angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom influtna medels
fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret ofördröjligen
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. U2 hiift. (Nr 168.) 3

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 168.

underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna därvid
tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.