Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
1
Nr 166.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nedskrivning av
vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter beviljade
lån m. m.; given Stockholms slott den 2 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anmäler
efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
ärende angående nedskrivning av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån m. m. ävensom förändrade grunder för användningen
av nämnda fond samt anför därvid:
Efter det 1917 års riksdag anhållit om utredning angående åtgärder
för främjande av odling och förädling av lin inom landet (R. skr. nr
94), verkställdes genom sakkunniga, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, utredning i ämnet.
Sedermera framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års lagtima riksdag
förslag i ämnet (prop. nr 316). Med bifall till propositionen beslöt riks
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. VtO höft. (Nr 166.)
Nedskrivning
av lån från
lånefonden får
mindre linberedningsanstalter
m. m.
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
dagen bland annat inrättande av lånefonden för mindre linberedningsanstalter
(R. skr. 1919: 320). Såsom kapitalökning till fonden har av 1919
års riksdag anvisats tillhopa 300,000 kronor. Någon ökning av fonden
har sedermera icke ägt rum och icke heller varit av behovet påkallad.
För fonden gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 1 augusti
1919 (nr 471) angående allmänna bestämmelser för lån från lånefonden för
mindre linberedningsanstalter med däri genom kungörelsen den 22 februari
1924 (nr IS) vidtagen ändring.
Lånerörelsen försiggår med hushållningssällskapen såsom låneförmedlare.
Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt bevilja hushållningssällskapen
på ansökning statslån för att därav utlämna linberedningslån till
förening, bolag eller enskild för anläggande av mindre linberedningsanstalter.
Av hushållningssällskap utlämnat linberedningslån må ej uppgå till högre
belopp än 25,000 kronor och ej heller till mer än halva uppskattade
kostnaden för anläggande av beredningsanstalten med inredning och utrustning.
Räntan’ är 5 procent från lånets lyftningsdag, och lånetiden är 17 år,,
därav de två första åren amorteringsfria. Vid utgången av vart och ett
av de därpå följande femton åren skall lån enligt 1924 års ändrade bestämmelser
återbetalas med lika annuitet. Statslånen utlämnas till hushållningssällskapen
mot sällskapens förskrivning därå. Någon föreskrift rörande
den säkerhet, som låneförmedlaren-hushållningssällskapet äger avfordra sina
låntagare, finnes icke. Förvaltningsbidrag utgår icke för låneförmedlingen,
och några bestämmelser rörande gottgörelse för förluster som genom förmedlingen
må kunna förorsakas låneförmedlaren finnas icke heller.
Under åren 1920—1922 hava utlämnats lån från fonden å sammanlagt
omkring 123,000 kronor, varav vid ingången av budgetåret 1927—1928
utestodo hos linberedningsföretagen omkring 90,000 kronor. Efter år 1922
har intet linberedningslån utlämnats, och alltmer ökade ekonomiska svårigheter
för linberedningsföretagen hava försvårat, i vissa fall helt omöjliggjort,
amorteringen av de utlämnade linberedningslånen, varigenom de låneförmedlande
hushållningssällskapen åsamkats förluster. Angivna förhållanden
hava föranlett framställningar till Kungl. Maj:t om nedskrivning av
linberedningslånen och täckande av hushållningssällskapens förluster.
I enlighet med hemställan av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i
infordrat utlåtande den 5 november 1926 över framställningar från Kalmar
läns norra hushållningssällskap samt Kopparbergs läns hushållningssällskap
angående viss avskrivning av lån från ifrågavarande lånefond föreslog
Kungl. Maj:t 1927 års riksdag (statsverkspropositionen IX huvudtiteln,
punkt 84) medgiva att, där å statslån, som från lånefonden utlämnats av
hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl. Maj:t skulle äga att, på
framställning av hushållningssällskapet och efter prövning av de i varje
fall förekommande omständigheter, av fondens medel anvisa hushållnings
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
sällskapet gottgörelse för den lidna förlusten med skäligt belopp. I departementschefens
yttrande i ämnet framhölls, hurusom visserligen ur strängt
budgetmässig synpunkt viss tvekan kunde råda om lämpligheten av att
härför taga lånefondens medel i anspråk. I betraktande av de jämförelsevis
mindre belopp, varom här kunde bliva fråga, ville departementschefen dock
tillstyrka, att — i anslutning till vad som tidigare beträffande andra liknande
lånefonder ägt rum — medgivande äskades av riksdagen om rätt för
Kungl. Maj:t att från lånefonden för mindre linberedningsanstalter bereda
ersättning för dylika förluster i den omfattning och på sätt, de i ärendet
hörda myndigheterna förordat. Vid den utredning, som chefen för finansdepartementet
— enligt vad han vid anmälan i 1927 års statsverksproposition
av frågor rörande utgifter för kapitalökning (s. 6) anfört — hade för
avsikt att i anslutning till uttalande av 1926 års riksdag (skr. nr 28)
igångsätta, torde i övrigt tagas under övervägande i vad mån för dylika i
fondens räkenskaper gjorda avskrivningar gottgörelse borde beredas genom
anslag å riksstaten.
Riksdagen biträdde emellertid icke Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag
utan anhöll hos Kungl. Maj:t om förnyad utredning angående sättet för
statens mellankomst med avseende å de förluster, som kunde komma att
åvila hushållningssällskapen på grund av från lånefonden utlämnade lån
samt om framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde föranleda. Motiveringen härför var följande (R. skr. nr 63
punkt 25):
Riksdagen hölle visserligen före, att staten icke borde undandraga sig att
i sin mån träda emellan för att skydda hushållningssällskapen för förluster
på grund av utlämnade linberedningslån. Kungl. Maj:ts förslag förutsatte
emellertid för ersättnings utgående, att förlusten bleve vederbörligen konstaterad.
Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom vederbörande
linberedningsföretags försättande i konkurs med i regel åtföljande driftsnedläggelse.
En sådan utveckling av förhållandena funne riksdagen för sin
del böra i möjligaste mån förekommas icke minst i betraktande av att ifrågavarande
företag tillkommit med statens medverkan för att under en kritisk
tid tillgodose det oundgängligaste behovet av lin inom landet och att det
ekonomiska trångmål, vari vissa av dessa företag efter kristidens slut råkat,
torde bero på omständigheter, över vilka företagen icke kunnat råda. Riksdagen
ansåge därför, att med avseende å företag, som ännu icke trätt i
likvidation, jämväl andra vägar för tillgodoseende av ifrågavarande syfte
borde undersökas. Sålunda torde det icke vara uteslutet, att ett sådant
företag genom viss av Kungl. Maj:t medgiven avskrivning av erhållet lån
skulle kunna beredas möjlighet till driftens fortsatta uppehållande och därmed
förhjälpas till att infria sina därefter kvarstående förbindelser i förevarande
avseende till vederbörande hushållningssällskap. Riksdagen kunde
sålunda icke biträda Kungl. Maj:ts förslag sådant det förelåge utan ansåge,
att frågan borde göras till föremål för förnyad utredning, i samband
varmed hushållningssällskapen borde beredas tillfälle yttra sig angående
storleken av den eventuella avskrivning, som skulle krävas för ernående
av det avsedda syftet. Ehuru riksdagen, på grund av den ställning riksdagen
sålunda funnit sig böra intaga till Kungl. Maj:ts förslag i huvud
-
4 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 166.
saken, saknade anledning att närmare ingå på frågan, kunde riksdagen
likväl icke underlåta uttala sina principiella betänkligheter mot att för i
förslaget angivet ändamål taga i anspråk lånefondens medel.
I skrivelse den 22 april 1927 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att i anslutning till vad riksdagen anfört gemensamt
verkställa utredning i nyss angivna avseende, därvid ämbetsverken hade att
bereda hushållningssällskapen tillfälle att i ämnet avgiva sådant yttrande,
som i riksdagens skrivelse ifrågasattes.
Sedan yttranden från hushållningssällskapen i sålunda angivna avseende
införskaffats, hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i skrivelse den
10 november 1927 inkommit med den anbefallda utredningen.
Utlåtanden i ärendet hava därefter avgivits den 1 december 1927 av fullmäktige
i riksgäldskontoret och den 6 i samma månad av statskontoret.
Av den utav kommerskollegium och lantbruksstyrelsen avgivna utredningen
inhämtas, bland annat, följande.
Ämbetsverken erinra inledningsvis, att riksdagen i omförmälda skrivelse
i ämnet gjort åtskillnad mellan linberedningsföretag, som trätt i likvidation,
och företag, som väl ej trätt i likvidation men dock kommit i en sådan
ekonomisk situation, att för möjliggörande av fortsatt uppehållande av driften
vid företaget erfordrades viss nedskrivning av lånebeloppet. Beträffande
båda grupperna av nödlidande företag hade riksdagen ansett, att staten borde
träda hjälpande emellan i den mån så erfordrades eller ansåges komma att
erfordras för att skydda hushållningssällskapen för förluster, som åvilade
eller kunde komma att åvila dem på grund av deras ifrågavarande låneförmedling.
Huruvida eller i vad mån vid den begärda utredningen skulle
tagas hänsyn till värdet av de säkerhetsliandlingar, som hushållningssällskapen
kunde innehava till skydd mot dylika förluster, hade av riksdagen
ej berörts. Ämbetsverken hade dock i den följande utredningen ansett sig
böra skänka visst beaktande jämväl åt nyssnämnda handlingar.
Till förstnämnda grupp av företag hörde endast Kronobergs läns linberedningsförening
u. p. a. och jordbrukarnas leveransförening, vilka erhållit
linberedningslån genom Kronobergs, respektive Jämtlands läns hushållningssällskap.
Båda företagen hade försatts i konkurs.
Kronobergs läns hushållningssällskap hade väl icke lidit någon kapitalförlust,
men hade avskrivit en räntefordran å 720 kronor 65 öre. Jämtlands
läns hushållningssällskap hade meddelat, att sällskapet avskrivit sammanlagt
1,430 kronor. De konstaterade förlusterna för hushållningssällskapen
i egenskap av förmedlare av linberedningslån hade sålunda den 30 juni
1927 sammanlagt uppgått till allenast 2,150 kronor 65 öre. Dock borde
framhållas att, därest flera företag skulle trätt i likvidation, förlustsumman
med all sannolikhet väsentligt ökats, enär — såsom av den i ämbetsverkens
tidigare utlåtande av den 5 november 1926 förebragta utredningen frainginge
— de av vissa sällskap innehavda lånesäkerheterna torde vara värdelösa
eller svaga.
I samband med utredning om täckning för eventuella förluster för Kronobergs
läns hushållningssällskaps linberedningslån till Kronobergs läns lin
-
Utredning
rörande linberedningsanstalternas
ekonomiska
ställning.
Kungl. Maj ds proposition Nr 166. 5
berednings fören i n g hade sällskapet givit sin anslutning till ett av föreningens
ordförande uttalat önskemål, att 30 procent av det till föreningen utlämnade
lånet måtte efterskänkas. Ett dylikt efterskänkande av ett till 2,400 kronor
uppgående belopp skulle, enligt vad utredningen gåve vid handen, i realiteten
bliva en återbetalning till delägarna i företaget av till sällskapet redan
inbetalta belopp.
Övriga företag, som erhållit linberedningslån, hade samtliga - med undantag
av Sorunda linodlingsförening u. p. a. — kunnat uppehålla driften vid
respektive linberedningsanstalter, om än i vissa fall i begränsad omfattning.
Driftsnedläggelsen vid sistnämnda förenings företag torde endast vara tillfällig
och vore förorsakad av eldsvåda.
De inhämtade uppgifterna syntes vidare giva vid handen, att de företag,
som erhållit sina lån genom Uppsala, Hallands och Västmanlands läns hushållningssällskap,
hade utsikt att kunna uppehalla driften och gälda sina
lån utan statens mellankomst. Någon nedskrivning av lånen eller annan
hjälp från statens sida för driftens upprätthållande föresloges heller ej. Av
de till nyssnämnda sällskap utlämnade statslånen utestode den 30 juni 1927
hos hushållningssällskapen 21,040 kronor 1 öre.
Hit hörde i viss män även ett lån, som utlämnats av Gävleborgs läns
hushållningssällskap till Torsåkers linberedningsaktiebolag. Enligt meddelande
från sällskapet torde driften vid detta företag komma att upprätthållas.
Anledningen därtill hade angivits vara, att företaget, som dreves vid sidan
av en omfattande handel med lin och lingarner, utgjorde en ytterst ringa
del av innehavarens rörelse och att den uppbures av handelsrörelsen. Då
sällskapet emellertid föreslagit en väsentlig nedskrivning av lånet, hade företaget
förts till den nedan angivna gruppen av mindre bärkraftiga företag.
Ett till Blekinge läns hushållningssällskap utlämnat statslån hade guldits.
De av övriga hushållningssällskap utlämnade linberedningslån torde hava
kommit företag till del, vilka numera i större eller mindre grad hade att
kämpa med sådana ekonomiska svårigheter, att fara förelåge för driftens
nedläggande, om icke staten trädde hjälpande emellan. Det torde vara dessa
företags — den senare gruppens — ekonomiska ställning, som den förnyade
utredningen avsåge. Beträffande de i det följande angivna företagen inhämtades
ur den av hushållningssällskapen förebragta utredningen, kompletterad
med från statskontoret under hand erhållna uppgifter, i huvudsak
följande.
Sorunda linodlingsförening u. p. a., som genom Stockholms läns och stads
hushållningssällskap år 1920 erhållit ett linberedningslån a 2,900 kronor,
hade kunnat uppehålla driften vid sin linberedningsanstalt ända tills anstalten
— såsom förut antytts — i början av år 1927 nedbrunnit. Det ekonomiska
resultatet av rörelsen hade icke varit gynnsamt, men föreningen torde det
oaktat hava för avsikt att återuppbygga anstalten. För att företaget skulle
bliva ekonomiskt bärkraftigt, ansåge hushållningssällskapet en nedskrivning
av utestående lånebelopp med 966 kronor 67 öre eller 33 procent av det
ursprungliga lånet erforderlig. Betryggande borgen torde finnas.
G. H. Rudin i Holsbybrunn hade år 1921 genom Jönköpings läns hushållningssällskap
erhållit ett linberedningslån å 10,000 kronor. Linberedningsrörelsen,
som bedreves i samband med annan verksamhet, hade under
senaste åren gått med förlust. För stabilisering av företaget föresloges nedskrivning
av utestående lånebelopp med 4,000 kronor eller 40 procent av
det ursprungliga lånet samt nedsättning av räntefoten till 4 procent. Hushållningssällskapets
säkerhet för lånet hade år 1926 ansetts fullgod.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
Kalmar läns linodling slörening u. p. a. hade erhållit två linberedningslån,
det ena år 1920 å 25,000 kronor av Kalmar läns norra hushållningssällskap
för anläggning av en linberedningsanstalt i Gainleby samt det andra
år 1922 å 4,500 kronor av Kalmar läns södra hushållningssällskap för anläggning
av en linberedningsanstalt vid Långlöt å Öland.
Driften vid den förra anstalten hade under senaste åren kunnat uppehållas
endast därigenom, att till hushållningssällskapet e.j inbetalts vare sig ränta
eller amortering å lånet. I följd härav hade sällskapet fått övertaga lånets
förräntning och amortering, varigenom sällskapet hittills gjort en förlust å
10,351 kronor 27 öre. Sällskapet, som vitsordade nyttan och behövligheten
av anstaltens fortsatta verksamhet, ansåge möjlighet finnas för driftens uppehållande
under förutsättning, att hela linberedningslånet avskreves. Därjämte
ansåge sällskapet önskvärt, att jämväl dess räntefordran hos föreningen,
den 30 juni 1927 uppgående till 3,949 kronor 49 öre, avskreves.
Redan år 1926 hade omförmälda hushållningssällskap gjort framställning
om lånets avskrivning. I det däröver avgivna utlåtandet av den 5 november
1926 hade utretts, att sällskapets säkerhet för lånet utgjordes av inteckning
å lånebeloppet, belägna efter inteckningar till annan långivare å 20,000
kronor i den fastighet, varå linberedningsanstalten vore uppförd. Enligt
värdering i februari 1924 hade fastigheten uppskattats till 16,797 kronor
50 öre (fast maskinutrustning eventuellt oberäknad). Samma värde funnes
upptaget i 1926 års balansräkning. De av hushållningssällskapet innehavda
inteckningarna torde därför böra anses värdelösa. Då av räkenskaperna att
döma andra vägar för lånets gäldande helt eller delvis ej funnes, måste
man, därest staten ej mellankomme, räkna med en ytterligare förlust ä
18,598 kronor 22 öre, upplöpande räntor å statslånet oräknade.
Vad beträffade linberedningsanstalten vid Långlöt hade även den gått med
förlust under de senare åren, men någon överhängande fara för driftens
nedläggande torde icke förefinnas. Föreningen hade i skrivelse till hushållningssällskapet
den 20 juli 1927 förklarat, att några åtgärder för lånets
avskrivande icke erfordrades, därest begärd avskrivning av det föreningen
av länets norra hushållningssällskap utlämnade lånet beviljades. Sedermera
hade emellertid hushållningssällskapet den 7 september 1927 uppgivit såsom
önskvärt, att hela utestående delen av linberedningslånet, 3,776 kronor 11
öre eller 83.9 procent av det ursprungliga lånet, avskreves. Jämväl detta
lån torde vara av hushållningssällskapet utlämnat mot numera värdelös
fastighetsinteckning. Fara förelåge alltså, att förlust kunde uppstå för hushållningssällskapet.
Kalmar läns södra hushållningssällskap hade vidare år 1920 utlämnat ett
linberedningslån å 7,500 kronor till aktiebolaget Unslöjden. Företaget
hade under senare åren gått med förlust, och orsaken härtill uppgåves
hava varit, att linodlingen gått tillbaka till följd av de höga beredningspriserna.
Bolaget trodde emellertid på en ny uppblomstring av linodlingen,
därest linberedningspriserna kunde sänkas. Ett huvudvillkor härför vore,
att hela återstående delen av linberedningslånet, 5,500 kronor eller 73 V,
procent av det ursprungliga lånebeloppet, avskreves. Beträffande detta lån
inhämtades från 1926 års utredning, att god säkerhet då funnits.
Kristianstads läns linodlings förening u. p. a. hade år 1920 erhållit ett
linberedningslån å 7,500 kronor genom Kristianstads läns hushållningssällskap.
Driften vid företaget hade emellertid under de senaste åren kunnat
uppehållas endast tack vare personliga uppoffringar från medlemmar i föreningens
styrelse samt anslag från hushållningssällskapet, tillhopa uppgående
Kungl. Maj:ts proposition År 166.
till 1,800 kronor, vilka använts till förräntning och amortering av länet.
Anstalten stode nu inför utsikten att få nedlägga driften, trots att intresset
för linodling och hemslöjd fortlevde och till med torde vara i tillväxt i
orten. Enda utvägen att rädda anstalten och därmed linodlingen ansåges
vara, att hela återstoden av lånet, 5,500 kronor eller 73 l/„ procent av det
ursprungliga lånebeloppet, avskreves. Sällskapet hade vid 1926 års utredning
uppgivit sig äga fullgod borgen för lånet.
Södra Dalarnes linberedningsförening och Rönndalens linskäkt, som år
1920 genom Kopparbergs läns hushållningssällskap erhållit linberedningslån å
10,000 kronor, respektive 1,250 kronor, hade kunnat uppehålla verksamheten
därigenom, att hushållningssällskapet icke indrivit ränta och amortering,
varigenom sällskapet till den 15 juli 1927 gjort en förlust av 3,224 kronor
97 öre. Skulle sådan indrivning hava skett, torde ingen annan utväg funnits
för företagen än att träda i likvidation. Förutsättningen för fortsatt drift
ansåges vara, att utestående lånebelopp, 8,666 kronor 68 öre, respektive
1,083 kronor 34 öre eller 86.7 procent av de ursprungliga lånebeloppen
avskreves.
Hushållningssällskapets säkerheter för linberedningslånen utgjordes —
enligt föregående utredning — beträffande Södra Dalarnes linberedningsförening
av fastighetsinteckning och beträffande Rönndalens linskäkt av
borgen. Fastighetsinteckningen vore beviljad i den fastighet, å vilken ovannämnda
förenings beredningsanstalt vore belägen. Enligt en år 1926 genom
hushållningssällskapets förmedling verkställd värdering hade fastigheten
jämte fasta maskiner uppskattats till 8,000 kronor. Fordringen torde alltså
icke fullt kunna täckas ur försäljningssumman för fastigheten. Borgenssäkerheten
ansåges däremot, enligt meddelande från sällskapets sekreterare, god.
Hjalmar Vallgrens linberedningsverlc i Storvik och Torsåkers linberedning
saktiebolag hade år 1921 erhållit linberedningslån genom Gävleborgs
läns hushållningssällskap å 4,500 kronor, respektive 7,000 kronor. Det förstnämnda
företaget, som ägdes av en mindre jordbrukare, vore i sådant läge,
att fara för driftens nedläggande förelåge. Vid det andra företaget däremot
torde — såsom förut nämnts — driften komma att upprätthållas, då linberedningsrörelsen
dreves vid sidan av en omfattande handel med lin och lingarner
och uppbures av handelsrörelsen. Då ifrågavarande linberedningsföretag
tillkommit under dyrtiden och anläggningarnas tillkomst befordrats
genom tillgången till statslån för ändamålet, syntes det hushållningssällskapet
skäligt, att låninnehavarna bereddes viss ekonomisk lindring genom nedskrivning
av lånen med skillnaden mellan de verkliga anläggningskostnaderna
för linberedningsanstalterna och de kostnader, som anläggningarna skulle
draga för närvarande. Denna skillnad uppskattades av sällskapet till 50
procent av anläggningskostnaderna, med vilket belopp alltså föresloges nedskrivning.
Säkerheterna för ifrågavarande lån uppgåves vid föregående års utredning
utgöras av fullgod borgen.
En sammanfattning beträffande den förutnämnda senare gruppen av företagare
gåve vid handen, att den omfattade 10 företag; att dessa företags
ursprungliga linberedningslån uppginge sammanlagt till 80,150 kronor,
varav (upplupna oguldna räntor oberäknade) den 30 juni 1927 utestode
67,426 kronor 22 öre, att av statslånen den 30 juni 1927 utestode 60,232
kronor 61 öre, att sällskapens hittills havda förluster å lånen (av hushållningssällskapen
guldna räntor inberäknade) kunde beräknas till 15,376
kronor 24 öre, att de föreslagna avskrivningarna uppginge till i kapital
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
Åtgärder för
den ekonomiska
ställningens
förbättrande.
60,242 kronor 80 öre och i räntor 3,949 kronor 49 öre eller sammanlagt
64,192 kronor 29 öre, samt att de begärda kapitalavskrivningarna motsvarade
en genomsnittlig avskrivning av 75.16 procent.
Vid den gjorda beräkningen av storleken av de begärda avskrivningarna
hade hänsyn ej tagits till de 2,400 kronor, vilkas »efterskänkande» föresloges
av Kronobergs läns hushållningssällskap.
Beträffande flertalet av ovannämnda tio företag syntes, att döma av den
år 1926 gjorda utredningen, ej föreligga fara för förlust för hushållningssällskapen,
som då ansetts skyddade härför genom erhållna säkerhetshandlingar.
Ämbetsverken erinra vidare, att riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse
anhållit om förnyad utredning angående sättet för statens mellankomst med
avseende å de förluster, som kunde komma att åvila hushållningssällskap
på grund av från lånefonden för mindre linberedningsanstalter utlämnade
lån samt om framläggande av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. I den mån förlust redan konstaterats för ett sällskap påkallades
således ej någon förnyad utredning beträffande sättet för förlustens täckande.
Enligt ämbetsverkens år 1926 framlagda förslag skulle det tillkomma Kungl.
Maj:t att på framställning bevilja gottgörelse för dylik förlust.
Vad därefter anginge huvudfrågan eller sättet för statens mellankomst
beträffande eventuella framtida förluster för hushållningssällskapen på ifrågavarande
lånerörelse hade av den enligt riksdagens direktiv verkställda
utredningen framkommit, att alla hushållningssällskap, på tre undantag
när, som för närvarande vore låneförmedlare för ifrågavarande lån, föreslagit
nedskrivning med olika procentsats av linberedningslånen eller hel
avskrivning. Härjämte hade ett sällskap begärt räntenedsättning.
Såvitt av insända handlingar från hushållningssällskapen kunde bedömas,
torde de nedskrivningar, respektive avskrivningar, som begärts, vara önskliga,
med all sannolikhet även erforderliga, för att företagen ifråga skulle beredas
möjlighet till fortsatt uppehållande av driften. Huruvida en dylik
åtgärd ensam kunde för någon längre tid möjliggöra en fortsatt drift, vore
dock svårt att avgöra. Man torde därvid böra beakta, att beredningsanstalterna
ifråga, som ju samtliga vore mycket små och kapitalsvaga samt delvis
byggda på kooperativ grund, måste vara i huvudsak hänvisade till att
åt odlarna bereda det av dem odlade linet. I flertalet orter vore linodlingen
stadd i tillbakagång, vilket vållat brist på råvara med åtföljande svårigheter
för beredningsanstalternas rationella drift. Det beredda linet användes
numera, då linspinnerierna och linneväverierna täckte sitt behov
genom import, huvudsakligen till hemslöjden — för eget behov eller till
avsalu. Den inhemska linhanteringens framtid vore därför i väsentlig grad
beroende av den moderna hemslöjdens möjligheter att i framtiden upptaga
det inom landet producerade linet. Ä andra sidan vore hemslöjden till viss
grad beroende av inhemsk linhantering, då den bland annat åsyftade att i
största möjliga grad arbeta med det egna landets råvaror, och skulle det
för den svenska, i tillväxt stadda hemslöjdsrörelsen, som understöddes av
statsmakterna, bliva ett kännbart slag, om linhanteringen i landet måste
nedläggas.
Med hänsyn till den ställning riksdagen intagit torde ämbetsverken sakna
anledning ingå på den principiella frågan, huruvida nedskrivning respektive
avskrivning borde medgivas eller icke. Såvitt ämbetsverken kunnat
finna, syntes riksdagen ej hava ansett, att fullständig avskrivning skulle
kunna medgivas. Ämbetsverken ansåge även för sin del, att — även om
ett sådant medgivande i vissa fall kunde befinnas erforderligt för företagets
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
9
sanering — det skulle kunna få en synnerligen betänklig prejudicerande
betydelse, därest det ej kunde motiveras av en bestämd särställning för
ifrågavarande lån i jämförelse med andra av staten i stor utsträckning
under kristiden utlämnade lån.
Emellertid förelåge i sådant hänseende två förhållanden, vilka syntes hava
av riksdagen ansetts innefatta tillräckliga motiv för en särskild undantagsbehandling
av nn ifrågavarande grupp av låntagare. Först och främst hade
nämligen dessa lån och därmed i samband stående statsåtgärder, såsom ock
i riksdagsskrivelsen framhållits, kommit till stånd för att under eu kritisk
tid, då landet i dess helhet och dess textilindustri lede brist på råvara, söka
nödtorvtigt avhjälpa ett synnerligen kännbart allmänt behov av åtminstone
textilfiber, för vars odlande inom landet förutsättningar ansetts föreligga.
Jämförde man härmed vissa andra, samtidigt utlämnade lån från under
kristiden tillkomna fonder — exempelvis lånen från kraftledningslånefonden
eller lånen från vattenkraftslånefonden, i fråga om vilka kommerskollegium
jämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade att avgiva förslag
till lånefördelning —- måste dessa senare lånetyper anses företrädesvis avse
tillgodoseendet av ett mera lokalt begränsat behov, till skillnad från det
förutnämnda allmänna behovet.
Denna åtskillnad syntes ämbetsverken dock icke ensamt kunna motivera
en sådan särbehandling av förstnämnda lån, som skulle ligga i avskrivning
av en större del av statens fordran utan föregående konstaterande av faktiskt
föreliggande förlust. Kommerskollegium finge i sådant hänseende åberopa
sitt den 2 februari 1925 avgivna yttrande i anledning av eu av 36 torvfabrikanter
gjord framställning därom, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen,
att de lån ur torvindustrilånefonden, som beviljats under inflationstiden
— åren 1916—1922 — måtte nedskrivas till med hänsyn till penningvärdets
förändring skäliga belopp m. m. Kollegium hade därvid framhållit,
hurusom i åtskilliga av de fall, varom då vore fråga, förelåge en
omständighet, som av kollegium ansetts böra tillmätas synnerlig betydelse,
nämligen statens av sökandena påpekade ingripande (nämligen för uppmuntran
till anläggande av torvfabriker). Det hade under krisåren varit
ett starkt samhällsintresse att få till stånd företag för framställande av inhemskt
bränsle. Därest de torvfabriker, varom fråga vore, uppförts direkt
genom det allmännas försorg — ett förfarande, som vid den tiden icke torde
hava ansetts orimligt — hade den stora förlust, som uppkommit genom
fabrikernas värdeminskning, drabbat det allmänna. Nu hade man i stort
sett undvikit direkt statlig torvfabrikation, men i stället lyckats med lån
uppmuntra den enskilda företagsamheten. Härigenom hade, syntes det kollegium,
det allmänna ådragit sig en viss förpliktelse att, i den mån omständigheterna
det medgåve, bistå dem, som med statens hjälp uppfört torvfabriker,
men nu i följd av det oförutsett starka prisfallet kommit i ekonomiska
svårigheter. I de fall, där möjlighet att både förränta och amortera
det erhållna torvlånet, såvitt man kunde bedöma, ej förelåge, kunde
det därför synas förefmnas anledning att möjliggöra en nedskrivning av
lånet. Kollegium hade emellertid funnit de skäl, som talade emot en dylik
nedskrivning, vara övervägande och hade därför ansett sig i stället böra
förorda vissa andra ifrågasatta utvägar — huvudsakligen utsträckning av
amorteringstiden och kapitalisering av upplupen, ogulden ränta — för beredande
av lättnader för de nödlidande företagen.
Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 20 mars 1925, nr 177,
biföll även riksdagen beviljandet av dylika lättnader.
10
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 166.
I viss mån kunde ju med hänsyn till de linberedningsföretag, som på
grund av under dyrtiden ådragna höga anläggningskostnader och sedermera
inträffad prissänkning å den färdiga varan råkat i ekonomiska svårigheter,
förhållandena anses vara analoga med de ovanberörda torvfabrikernas. Men
i fråga om linberedningsanstalterna förelåge dock en ytterligare omständighet,
som markerade dessa företags särställning såsom låntagare, nämligen hushållningssällskapens
mellanställning såsom låneförmedlare. Härigenom måste
de ifrågavarande anläggningarnas natur av för det allmänna och jordbruket
nyttiga anstalter, beträffande vilka det direkta vinstintresset vid deras anläggning
såsom regel haft en föga framträdande plats, anses hava särskilt
framhävts. Vidare måste det anses föreligga ett alldeles särskilt statsintresse
att tillse, att den ifrågavarande verksamheten, i den mån det visade sig
ekonomiskt möjligt, upprätthölles, samt att sådana åtgärder vidtoges, varigenom
hushållningssällskapen i möjligaste mån kunde undgå förluster på
sin låneförmedlingsverksamhet. Dessa båda syften syntes nu åtminstone i
en del fall kunna vinnas genom en viss nedskrivning av de lämnade statslånen,
innebärande sålunda, att staten skulle påtaga sig en viss del av den
förlust, som kunde anses härröra från dyrtidsförhållandena vid tidpunkten
för de ifrågavarande linberedningsanstalternas tillkomst.
Beträffande storleken av lånens nedskrivning hade, såsom förut nämnts,
mycket varierande procenttal ifrågasatts, vilka kunde var för sig beträffande
vederbörande företag anses behövliga. Någon generell nedskrivning med
viss procent borde därför ej ifrågakomrna, utan torde det böra överlämnas
till Kungl. Maj:t att, efter av ämbetsverken verkställd noggrann utredning,
eventuellt i förening med besök på platsen, i varje särskilt fall avgöra storleken
av nedskrivningen samt villkoren för densamma. Enligt ämbetsverkens
åsikt torde därvid bland annat böra beaktas i vad mån en nedskrivning
från statens sida ej skäligen borde förenas med viss nedskrivning jämväl
från enskilda borgenärers sida samt viss medverkan från borgensmännen.
Av principiella skäl syntes dock nödvändigt att begränsa en dylik befogenhet
för Kungl. Maj:t till en viss del av det ursprungliga linberedningslånet,
förslagsvis 50 procent. Visserligen vore det möjligt, att en nedskrivning intill
50 procent ej kunde anses tillfredsställande för några företags stabilisering, men
torde möjligheter ej saknas för ett dylikt företags rekonstruktion, därest
intresse förefunnes därför inom orten. Såvitt ämbetsverken kunde finna,
torde vid bedömandet av frågan om nedskrivning av linberedningslånen med
den angivna utgångspukten ej skäligen kunna tagas i beaktande, huruvida
hushållningssällskapet ifråga kunde komma att lida förlust på lånets utlämnande
eller ej, utan endast linberedningsföretagets ekonomiska ställning och
oundgängliga behov i förutnämnda avseende. Den omständigheten, huruvida
sällskapet på grund av innehavd säkerhet vore skyddat mot förlust, skulle
alltså i nu förevarande samband sakna betydelse.
Någon räntenedsättning ansåge sig ämbetsverken av principiella skäl ej
böra förorda.
Det syntes vidare ämbetsverken klart, att något restituerande av redan
återbetalt lån ej, på sätt Kronobergs läns hushållningssällskap ifrågasatt,
borde komma ifråga.
Räknat med ovan föreslagna maximigräns för nedskrivningen av 50 procent
av ursprungliga lånebeloppet, skulle sammanlagda beloppet av nedskrivningar
å lån till företag, för vilka nu begärts nedskrivning, kunna uppgå till högst
40,075 kronor och lägst 38,591 kronor 67 öre, i senare fallet därest man utginge
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
11
från den lägre nedskrivning, som nu i vissa fall begärdes. Härtill komme
ersättning till Kronobergs läns och Jämtlands läns hushållningssällskap för
ovannämnda förluster å 720 kronor 65 öre respektive 1,430 kronor. Sammanlagda
medelsbehovet för ifrågavarande ändamål skulle enligt angivna
beräkningsgrund för närvarande uppgå till högst omkring 42,500 kronor
och lägst 40,742 kronor 32 öre.
Enligt vad ämbetsverken under hand erfarit, påginge för det dåvarande inom
finansdepartementet en av riksdagen ifrågasatt utredning om storleken av
vissa smärre kapitalförluster, som uppstått för en del av statens utlåningsfonder,
samt om och i vad mån ersättning för de avskrivningar i vederbörande
fonders räkenskaper, som på grund härav kunde hava gjorts, borde
genom anslag å riksstaten beredas. Därest resultatet av nämnda utredning
ej slutförts till 1928 års riksdag, torde i avvaktan härå erforderliga medel
måhända kunna förskottsvis anvisas ur fondens medel. Erinras finge, att i
motsvarande fall dylik täckning av förlust skett beträffande statslån från
dräneringsfonden och täckdikningslånefonden.
Nedskrivning borde givetvis ske i den ordning, att hushållningssällskapet,
på ansökan, beviljades nedskrivning med viss procent av statslånet, under
villkor att sällskapet i sin ordning medgåve lika stor nedskrivning av sin
fordran för vederbörande linberedningslån.
För ernående av syftet med riksdagens ovanberörda skrivelse hemställa
kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att Kungl. Maj:t må, på framställning av hushållningssällskap
och efter prövning av de i varje fall förekommande omständigheter.
dels, där å statslån, som från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
utlämnats av sällskapet, uppkommit förlust, anvisa sällskapet gottgörelse för
den lidna förlusten med skäligt belopp, dels ock bevilja nedskrivning av
sådant lån med intill 50 procent av det ursprungliga statslånebeloppet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt utlåtande erinrat om sin till
Kungl. Maj:t den 21 april 1927 avlåtna skrivelse rörande möjligheterna att
bereda ersättning för kapitalförluster å statens utlåningsfonder genom att
antingen å riksstaten uppföra anslag å erforderligt belopp eller ock utan
belastande av riksstaten anlita den av riksgäldskontoret förvaltade fonden
för statsskuldens amortering, vilken fond utgöres av till riksgäldskontorets
förfogande ställda anslag av andra statsinkomster än lånemedel (jfr 1928
års statsverksproposition; utgifter för kapitalökning sid. 39). Den sistnämnda
utvägen syntes böra komma till användning för ersättande av nu
ifrågavarande kapitalförlust för lånefonden för mindre linberedningsanstalter,
då riksdagen med de år 1926 beslutade avsättningarna av rusdrycksmedel
till fonden för statsskuldens amortering avsett ernående av en snabbare
amortering av den del av det i statens utlåningsfonder placerade kapitalet,
som icke till fullo förräntades. Däremot kunde fonden för statsskuldens amortering
ej tagas i anspråk för gottgörelse åt hushållningssällskap för deras
ifrågavarande förluster, utan torde medel härför böra anvisas genom särskilt
anslag.
Av statskontoret har i ärendet anförts bland annat följande:
12 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 166.
Då hushållningssällskapen vore förmedlare av lånen, hade statskontoret
saknat anledning att undersöka de olika linberedningsföretagens ekonomiska
förhållanden och vore ej heller i tillfälle att bedöma den större eller mindre
möjlighet, som kunde förefinnas för dem att fullgöra sina förpliktelser på
grund av mottagna lån.
Den utredning, som med föranledande av riksdagens uttalande i ärendet
av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen förebragts, gåve emellertid vid
handen, att flertalet linberedningsföretag, vilka ju med statens medverkan
tillkommit under kristiden för att tillgodose det oundgängligaste behovet
av lin inom landet, råkat i ekonomiskt trångmål. Av vad ämbetsverken i
övrigt anfört om ifrågavarande verksamhet och dess upprätthållande såsom
ett särskilt statsintresse och i betraktande av de förhållanden, under vilka
denna lånerörelse kommit till stånd, ville det synas, som borde åtgärder
från statens sida vidtagas för att underlätta de utan linberedningsföretagens
förvållande uppkomna svårigheterna och därigenom jämväl skydda hushållningssällskapen
för förluster på grund av låneförmedlingar.
Mot ämbetsverkens förslag om utverkande av bemyndigande för Kungl.
Maj:t att medgiva viss nedskrivning av statslånen hade statskontoret icke
något att erinra, då en dylik nedskrivning torde visa sig nödvändig för att
i enlighet med den uppfattning, åt vilken riksdagen givit uttryck, söka förebygga,
att linberednings företagen försattes i konkurs.
Vidkommande storleken av denna nedskrivning hade av hushållningssällskapen
olika procenttal ifrågasatts. Statskontoret delade ämbetsverkens uppfattning
därom, att någon generell, nedskrivning med viss procent icke borde
ifrågakomma, utan att det borde tillkomma Kungl. Maj:t att efter prövning
i varje särskilt fall inom en viss maximigräns avgöra storleken av nedskrivningen
och villkoren för densamma. Denna maximigräns hade ämbetsverken,
utan vidare motivering, föreslagit till 50 procent av det ursprungliga
statslånebeloppet. Statskontoret saknade anledning att häremot göra någon
erinran.
För de förluster, som hushållningssällskapen åsamkats eller komme att
åsamkas genom låneförmedlingen, torde gottgörelse i likhet med vad förhållandet
vore med lånen från dräneringsfonden, böra beredas sällskapen med
skäligt belopp. Sådan ersättning åt hushållningssällskapen för liden förlust
syntes emellertid kunna ifrågakomma blott där förlusten blivit verkligt konstaterad.
Någon ersättning för endast »sannolik» förlust syntes alltså ej
böra lämnas. Då syftet med den föreslagna nedskrivningen av lånebelopp
just skulle vara att förekomma, att linberedningsföretagen komme på sådant
obestånd, att de ej kunde fullgöra sina förbindelser till hushållningssällskapen,
torde man tillsvidare böra utgå ifrån, att de företag, som ej redan
gått i konkurs, skulle genom nedskrivningen få sin ekonomi så förbättrad,
att de kunna amortera sin återstående skuld. Om det i något fall skulle
visa sig, att så ej bleve förhållandet, utan att för vederbörande hushållningssällskap
även i fråga om företag, som fått sitt lånebelopp nedskrivet,
förlust uppstode genom företagets insolvens, borde även sådan förlust ersättas
med skäligt belopp.
De medel, som för nu ifrågavarande ändamål bleve erforderliga, torde,
i avvaktan på den igångsatta utredningen om eventuell ersättning till
statens utlåningsfonder på grund av uppkomna kapitalförluster, få anvisas
av fondens medel.
13
Kung!. Maj:ts proposition Nr 166.
I skrivelse den 5 december 1927 hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
gemensamt framlagt förslag rörande ifrågavarande fonds förändring
till en hemslöjdslånefond. Ämbetsverken hava därvid inledningsvis erinrat
om den tidigare förebragta, i förutnämnda skrivelse den 10 november 1927
omförmälda utredningen om linberedningsföretagens ekonomiska svårigheter,
varav framginge, att fonden knappast kunde under en nära framtid behöva
disponeras för därmed avsett ändamål, då sådan ökning av linodlingen,
att därav föranleddes behov av nya linberedningsanstalter, ej syntes vara
att räkna med. Linhanteringens framtid vore i stället i väsentlig grad
beroende av hemslöjdens möjligheter att upptaga det producerade linet.
Hemslöjden vore å sin sida till viss grad beroende av inhemsk linhantering,
då den bland annat strävade efter att i största möjliga grad arbeta
med det egna landets råvaror, och skulle det därför för den svenska, i tillväxt
stadda hemslöjdsrörelsen, som understöddes av statsmakterna, bliva ett
kännbart slag, om linhanteringen i landet måste nedläggas.
Vidare anföra ämbetsverken följande:
Den nedskrivning av linberedningslånen, som riksdagen ansett böra vidtagas,
skulle givetvis, därest den genomfördes, bliva av största betydelse för
stabilisering av vissa linberedningsföretags vacklande ekonomiska ställning
och kunna verksamt bidraga till att nedbringa deras driftkostnader. Emellertid
vore det ingalunda givet, att en nedskrivning av det kapital linberedninganstalterna
skulle förränta — särskilt om den av stats finansiella
skäl måste begränsas till lägre belopp än som för företagens sanering vore
nödvändigt — skulle kunna vidmakthålla, än mindre stimulera den inhemska
linhanteringen och avsättningen av dess produkter.
Beredningsanstalterna uppköpte såsom regel ej linet från odlarna och
vore ej heller inrättade efter löngodsprincipen, varför odlarna — vilkas
kontanta medel ofta vore mycket begränsade — ej kunde erhålla någon
omedelbar betalning i penningar eller in natura för det lin, de ej behövde
för eget husbehov. De svenska spinnerierna torde ej hysa nämnvärt intresse
för inköp av det svenska linet, som i regel ej kunde salubjudas
annat än i små poster. Av anförda skäl skulle det vara för den inhemska
linhanteringens framtida bestånd gagneligt, om det producerade linets
avsättning kunde underlättas. Detta torde kunna ske bland annat därigenom,
att det odisponerade kapitalet i lånefonden för mindre linberedningsanstalter
komnie till användning till förlagslån för inköp av inhemskt
lin i form av såväl linhalm (rötad eller orötad) som färdigberett lin (bråkat
och skäktat) samt av lingarn. En dylik förändring av grunderna för
fondens användning — vilken icke syntes medföra någon väsentlig
avvikelse från fondens ursprungliga syfte — förutsatte riksdagens medgivande.
Närmast liggande vore måhända, att förlagslån i sådant fall lämnades
till linberedningsanstalterna. De verkställda utredningarna hade emellertid
alltför tydligt ådagalagt dessa företags svaga ekonomi för att det — annat
än möjligen i undantagsfall — skulle vara lämpligt att till dem utlämna
ytterligare statsmedel. Förut hade framhållits, att hemslöjden vore den
egentliga avnämaren a,v linet. Det vore därför lämpligare, om hemslöjdens
organisationer i de olika länen sattes i tillfälle erhålla mindre dylika lån.
Vilja till att i största möjliga utsträckning använda inhemskt lin och
Förändrade
grunder för
linej ondens
användning.
14
Kungl. May.ts proposition Nr 166.
produkter därav torde organisationerna — föreningarna — med hänsyn till
sina ideella syften och sin i åtskilliga fall nära förbindelse med beredningsanstalterna
ej sakna. Bristen på eget förlagskapital torde emellertid hittills
lagt stora hinder i vägen. För närvarande funnes något över 30 hemslöjdsföreningar
i olika delar av landet.
För hemslöjdsföreningar eller med dem likartade organisationer, som
bereddes möjlighet att erhålla förlagslån av förevarande slag, skulle huvudsyftet
med ett dylikt lån bliva att erhålla lingarn. Skulle det dock befinnas
lämpligare för en sådan förening att, i stället för att inköpa lingarn, i en
eller annan form själv ombestyra linets förädling till garn, borde kostnaderna
härför få bestridas från förlagslånet, detta så mycket hellre som
lånefonden ifråga ursprungligen avsåge beredning av lin.
Om än eventuella förlagslån av nämnt slag enligt ämbetsverkens åsikt i
främsta rummet borde användas för ovannämnda syften, syntes dock ej
oegentligt, att de, i den mån lånemedlen därtill försloge, även finge användas
för bestridande av kostnader för lingarnets förädling till linnevaror
(främst vävnader) samt för inköp och förädling av andra inhemska råvaror.
Tills vidare torde man dock böra begränsa sig till ull, särskilt av det för
hemslöjdsrörelsen betydelsefulla svenska pälsfåret.
Genom den föreslagna utvidgade användningen av fonden skulle ej blott
den inhemska linhanteringen och i viss mån ullproduktionen utan även
den ideela, framåtsträvande hemslöjdsrörelsen erhålla ett välbehövligt stöd,
utan att statsmakterna därför behövde anvisa något nytt anslag.
Även andra än hemslöjds- och liknande föreningar och möjligen någon
linberedningsanstalt syntes böra kunna tilldelas lån. Någon författningsändring
beträffande dem, som vore berättigade till förlagslån, skulle därför
ej erfordras. Principiellt torde dock böra fastslås, att rena affärsföretag
skulle vara uteslutna.
Jämväl i övrigt torde i tillämpliga delar de allmänna bestämmelser,
som nu gällde för linberedningslån, böra stadgas även för de föreslagna
förlagslånen, som lämpligen kunde benämnas hemslöjdslån. Sålunda borde
hushållningssällskapen alltjämt vara låneförmedlare och för ändamålet
tilldelas statslån av kommerskollegium och lantbruksstyi’elsen. Bäntan
skulle jämväl vara fem procent och lånetiden 17 år, de två första amorteringsfria.
Statslånen skulle utlämnas till hushållningssällskapen mot
sällskapens förskrivning därå. Dock torde lånen böra begränsas till 10,000
kronor.
Då det förefölle som om sådana lån, för vilka fonden blivit inrättad,
knappast skulle i närmare framtid ifrågakomma, syntes vara lämpligt att
jämväl förändra fondens benämning till »hemslöjdslånefonden».
Ämbetsverken hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen dels
medgiva, att statslån finge från den nuvarande lånefonden för mindre linberedningsanstalter,
vars benämning skulle ändras till »hemslöjdslånefonden»,
tilldelas jämväl hushållningssällskap, som förklarat sig villiga att
utlämna förlagslån företrädesvis avsedda för anskaffande av svenskt lin
eller produkter därav, dels ock godkänna ovan angivna allmänna grunder
för ifrågavarande lånerörelse.
Statskontoret har över sistnämnda framställning avgivit infordrat utlåtande
den 19 januari 1928, därvid anförts bland annat följande:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
15
Redan de sakkunniga, som med anledning av riksdagens skrivelse den
25 april 1917, nr 94, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen tillkallats för verkställande av utredning angående
de åtgärder, som från det allmännas sida syntes kunna vidtagas för främjande
av odling av lin inom landet, hade i sitt avgivna betänkande framhållit
den stora betydelse, som linodlingen hade med avseende å landets
hemslöjd.
Statskontoret ville i detta sammanhang även erinra om det betänkande
och förslag, som den 10 december 1917 avgavs av den så kallade liemslöjdskommittén,
och de omfattande åtgärder och avsevärda krav på statligt understöd,
som ifrågasattes för hemslöjdens understödjande, förkovran och utveckling.
Statskontoret, som över berörda betänkande den 21 februari 1924
avgivit utlåtande, hade däri förklarat sig kunna i det stora hela instämma
i kommitténs uttalande om den betydelse ur olika synpunkter främjandet
av en svensk hemslöjd måste anses äga, men hade ansett, att med hänsyn
till rådande ekonomiska förhållanden dessa uppgifter åtminstone tillsvidare
borde få stå tillbaka för andra mera berättigade krav på det allmänna,
varjämte statskontoret funnit kommitténs förslag i fråga om ordnandet av
hemslöjdsarbetet alltför omfattande och hållit före, att eu förenkling av den
föreslagna organisationen borde kunna ske.
Genom den nu föreslagna utvidgade användningen av linberedningslånefondens
medel ville det synas, som skulle ett utnyttjande av det odisponerade
kapitalet i fonden kunna bidraga till att icke blott främja den inhemska
linhanteringen utan även lämna ett stöd till landets hemslöjdsrörelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge sig statskontoret böra biträda
det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen nu framlagda förslaget till
lånefondens för mindre linberedningsanstalter framtida disponerande under
den förändrade benämningen hemslöjdslånefonden. Mot villkoren för lån från
densamma hade statskontoret icke någon annan erinran att göra än att statskontoret
ville ifrågasätta, huruvida lånetiden för hemslöjd slånen borde bestämmas
till 17 år. Det syntes statskontoret lämpligare, att tiden för lånens åtnjutande,
i likhet med vad som vore fallet med lånen från industrilånefonden,
sattes till högst 10 år.
Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, som jämväl beretts tillfälle
att avgiva yttrande i ärendet, har i en den 23 januari 1928 dagteeknad
skrift uttalet bland annat följande.
Den nutida svenska hemslöjdsrörelsen byggde i sin begynnelse så gott
som uteslutande på enskildas ideella intresse och offervillighet för den gamla
bygdeslöjdens bevarande och återupplivande. Detsamma vore i stor utsträckning
alltjämt fallet. Rörelsen riktade sig främst till den jordbrukande
befolkningen, som ägde tillgång till de råvaror, varur hemslöjd här i landet
av ålder framställts, nämligen lin, ull och virke av olika slag. Hemslöjdsproduktionen
blev till sitt ursprung en binäring till jordbruket och en bisyssla,
företrädesvis bedriven av allmogens kvinnor. I följd därav hade
även hemslöjdsproduktionen till alldeles övervägande del blivit textil och
hade alltjämt förblivit detta, jämväl sedan den fått insteg bland andra
yrkesgrupper än den jordbrukande samt börjat utnyttja också annat material
än det ovannämnda.
På grund av hemslöjdens anknytning till jordbruket och hushållnings -
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
sällskapens numera i författning angivna skyldighet att verka för hemslöjdens
främjande hade nämnda sällskap lämnat ekonomiskt stöd i olika form
till hemslöjden inom respektive orter. Bland annat hade detta skett genom
inrättande av slöjdmagasin och utlämnande av billiga mindre förlagslån för
råvaruinköp av dylika. I vissa fall hade jämväl landstingen beträtt samma
väg. I stort sett torde dock hemslöjdsföreningarna varit hänvisade att på
annat sätt anskaffa det för deras försäljningsrörelse erforderliga förlagskapitalet
och hade detta i ej obetydlig omfattning lämnats av för rörelsen intresserade
enskilda personer. Det borde framhållas, att även den del av
hemslöjdsföreningarnas verksamhet, som avsåge försäljning, till stor del
vore av ideell karaktär och icke åsyftade ekonomisk vinst.
Samtliga något mer än 30 svenska hemslöjdsföreningars omsättning hade
under år 1926 uppgått till omkring 2 miljoner kronor, men ej mer än 10
av dessa föreningar hade nått en avsättning av mer än 50,000 kronor.
Det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen nu framlagda förslaget
angående omläggning av lånefonden för mindre linberedningsanstalter till
en »hemslöjdslånefond» måste givetvis hälsas med största tillfredsställelse
av riksförbundet, då det vore ägnat att väsentligt lindra hemslöjdsföreningarnas
svårigheter med avseende å förlagskapital för deras försäljningsverksamhet.
Särskilt måste förslagets realiserande bliva en stor lättnad
för de ovanberörda mindre föreningarna och kunna verksamt bidraga till
ökning av deras omsättning. Riksförbundet ville med anledning av den av
ämbetsverken föreslagna begränsningen av »hemslöjdslånen» till 10,000
kronor framhålla, att en ökning av denna gräns till 15,000 kronor i vissa
fall kunde anses önskvärd.
Vidkommande lånens ändamål syntes förslaget gå ut på, att lånen i
främsta rummet skulle användas för anskaffande av svenskt lin eller produkter
därav (helt eller delvis beredd linhalm och lingarn) samt i andra
rummet tillsvidare till anskaffande av svensk ull och därav framställt garn.
Säkerligen önskade hemslöjdsföreningarna i största möjliga grad använda
inhemskt material i den mån detta vore av fullt prima kvalité, vilket ifråga
om handgjort arbete vore ofrånkomligt, men det kunde ofta vara omöjligt —
särskilt i fråga om ullgarn — att erhålla lämpligt svenskt garn för vissa
arbeten, varför utländskt ullgarn måste inköpas. En stor inköpsartikel för
hemslöjdsföreningarna vore bomullsgarn. Kvantitativt sett inköptes år 1926
av hemslöjdsföreningarna mer bomullsgarn än ullgarn och lingarn tillsammans.
En icke obetydlig artikel vore även svenskt hårgarn. Träarbeten —
möbler, husgerådssaker m. m. — bedreves av hemslöjdsföreningarna i mycket
olika omfattning, men utgjorde endast undantagsvis en mera framskjuten
del av tillverkningen. I stort sett vore den textila tillverkningen dominerande
och beräknades för närvarande till omkring 60 procent av den sammanlagda
tillverkningen.
Av vad ovan anförts framginge, att det för hemslöjdens del skulle vara
synnerligen lämpligt, om för »hemslöjdslånen» kunde medgivas en vidare
användning, än som av ämbetsverken föreslagits. I sådant avseende föresloge
riksförbundet, att föreskrift måtte lämnas därom, att hemslöjdslån
(förlagslån) finge av hushållningssällskapen utlämnas för anskaffande av
tillverkningsmaterial, företrädesvis av svenskt lin och svensk ull. Skulle
en dylik föreskrift anses alltför vid, kunde låneanvändningen inskränkas
till anskaffande av för textil tillverkning avsett material, företrädesvis av
svenskt lin och svensk ull.
Räntesatsen å de nuvarande linberedningslånen vore 5 procent. Ehuru
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
riksförbundet väl insåge, att skäl talade för bibehållande av den för fonden
nu gällande räntesatsen jämväl vid en omläggning av densamma, finge
dock framhållas, att genom hushållningssällskapens förmedling utlämnade
statslån av flera slag löpte med lägre ränta än 5 procent. Riksförbundet
tilläte sig därför ifrågasätta, huruvida ej räntesatsen ifråga kunde sänkas
till åtminstone 4.5 procent.
Med anledning av 1927 ars riksdags därutinnan gjorda framställ- Departementsning
har Kungl. Maj:t låtit genom kommerskollegium och lantbruks- cA‘7''l?nstyrelsen
gemensamt verkställa utredning avseende bispringande av linförädlingsföretag,
som erhållit lån från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
men sedermera råkat i ekonomiskt trångmål, ävensom ersättning
till vederbörande hushållningssällskap för förluster, som kunde drabba sällskapen
på grund av lån, vilka av dem förmedlats från nämnda fond till de särskilda
företagen. Enligt vad nämnda utredning giver vid handen hava av
de 17 företag, vilka fortfarande innehava lån, 2 företag gjort konkurs, 5
företag hava utsikt att utan statens mellankomst kunna uppehålla driften
och gälda sina lån, under det att beträffande återstående 10 företag fara
föreligger för driftens nedläggande, om icke staten träder hjälpande emellan.
För de lån hushållningssällskapen utlämnat till sistnämnda 10 företag torde
sällskapen i allmänhet hava nöjaktig säkerhet utom i ett par fall, då en
likvidation av företaget kan väntas medföra förlust för sällskapet. Ifrågavarande
10 företag hava mottagit genom hushållningssällskapen förmedlade
lån från fonden till belopp av tillhopa 80,150 kronor. Av dessa lån återstodo
den 30 juni 1927 från företagens sida oguldna omkring 67,425 kronor,
oberäknat ej betalta räntor. För vissa av berörda 10 företag hava vederbörande
hushållningssällskap gjort ej obetydliga utbetalningar, vilka icke
blivit ersatta av företagen. Hushållningssällskapens förlust å omförmälda
båda företag, som gått i konkurs, utgör tillhopa, inbegripet räntor, 2,150
kronor, varjämte föreligger framställning om efterskänkande av 30 % eller
2,400 kronor av till det ena av nämnda företag utlämnat lån.
Kommerskollegii och lantbruksstyrelsens utredning utmynnar i ett förslag
om framställning till riksdagen rörande bemyndigande för Kungl. Maj:t att
efter prövning i varje särskilt fall ej mindre medgiva hushållningssällskap,
som lidit förlust å genom sällskapet förmedlat lån från fonden, gottgörelse
för förlusten med skäligt belopp än även bevilja nedskrivning av dylikt lån
med intill 50 procent av det ursprungliga lånebeloppet. Med en dylik maximigräns
för nedskrivningen skulle sammanlagda beloppet av nedskrivningar å
lån till företag, för vilka nu begärts avkortning, uppgå till högst 40,075
kronor.
I överensstämmelse med vad jämväl av riksdagen framhållits synes vara
i hög grad önskvärt, att ekonomien för de linförädlingsföretag, som råkat i
trångmål, kan genom statens ingripande ordnas och möjlighet därigenom
beredas för företagens fortsatta verksamhet. Det förslag i sådant hänseende,
som framlagts av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, liksom förslaget
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt liO häft. (Nr 166.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
om möjlighet att bereda hushållningssällskap gottgörelse för förlust, som
direkt drabbat sällskapet genom företags bristande förmåga att fullgöra
sina ifrågavarande låneförbindelser, synes kunna i stort sett godtagas. Dock
håller jag före, att den medgivna högsta avskrivningsprocenten för företags
lån bör höjas till 60 procent. Det torde vara att emotse, att eljest för vissa
företags rekonstruktion skola uppstå svårigheter, vilka eventuellt kunna
framtvinga företagens upplösning, och i sådant fall torde vara att befara
att för hushållningssällskapen skola uppstå förluster, vilka sällskapen i sin
tur skola begära ersatta av staten. Då staten sålunda i varje fall kommer
att få vidkännas följderna av företagens bristande betalningsförmåga, torde
vara bättre, att denna förlust tages på ett tidigare stadium, innebärande
tillika större utsikter för företaget att kunna fortfara med sin verksamhet.
De avskrivningar och den gottgörelse till hushållningssällskapen, som
staten enligt nämnda plan skulle påtaga sig, är att betrakta såsom en
engångsuppoffring, motiverad av de säregna kristidsförhållanden, varunder
hushållningssällskapen ursprungligen iklätt sig lånen, och vidtagen under
förhoppning, att på nu angiven väg möjlighet skall, såsom 1927 års riksdag
uttalat, beredas vederbörande linberedningsföretag att fortsätta driften och
infria sina återstående förbindelser till hushållningssällskapen. Den närmare
storleken av det belopp, som bör efterskänkas i varje särskilt
fall, synes lämpligen böra bestämmas av Kungl. Maj:t. Det synes nämligen
vara en obehövlig omgång att i dessa fall, där fråga är allenast om
jämförelsevis mindre betydande belopp, underställa varje ärende riksdagens
prövning. Jämväl den ersättning, som bör utgå till hushållningssällskapen,
torde böra prövas av Kungl. Maj:t. I övrigt böra dessa ärenden bliva beroende
på ytterligare förhandlingar med de olika hushållningssällskapen,
varvid jämväl bör tagas i betraktande möjligheten och skäligheten av
viss ekonomisk uppoffring även från hushållningssällskapens liksom ock enskilda
borgenärers och borgesmäns sida.
I avseende å sättet för beredande av täckning för de förluster, som genom
efterskänkanden av berörda slag uppkomma å fonden, får jag hänvisa till den
allmänna utredning angående kapitalförluster å statens utlåningsfonder m. m.,
som framlagts i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning; sid. 39).
Jämväl för kapitalförlusterna å linberedningslånefonden torde täckning böra
beredas på sätt i statsverkspropositionen föreslagits, nämligen genom anlitande
av den under riksgäldskontorets förvaltning ställda fonden för statsskuldens
amortering, därvid det blivande ersättningsbeloppet bör tillföras
riksgäldskontoret i gottgörelse för den uppkomna förlusten av lånemedel.
Enligt vad i statsverkspropositionen förutsatts bör för varje räkenskapsår
upprättas redogörelse över dylika förluster under året och täckning av eventuella
förluster beredas över den riksstat, som fastställes närmast efter
räkenskapsårets utgång. Ett bifall till nu föreslagna avskrivningsförfarande
inverkar sålunda ej på riksstaten för budgetåret 1928—1929.
Hushållningssällsskapens egna förluster vid låneförmedlingen hava upp -
Kungl. Maj:is proposition Nr 166.
19
kommit på grund av den ställning sällskapen intagit såsom låntagare gent
emot staten samt sällskapens till fullföljande av sagda åtagande fullgjorda
räntelikvider och kapitalavbetalningar, vilka i sin ordning icke motsvarats
av vederbörliga inbetalningar till sällskapen från linförädlingsföretagen. I
överensstämmelse med riksgäldsfullmäktiges uttalande torde eventuell gottgörelse
åt sällskapen, vilken gottgörelse bör utgå allenast för förluster ådagalagda
vid företags rekonstruktion eller avveckling, icke böra täckas från fonden
för statsskuldens amortering. Allt efter storleken av den förlust, varom i det
särskilda fallet är fråga, torde förlusten böra gäldas av till Kungl. Maj:ts
förfogande stående medel eller ock framställning göras till riksdagen om
anvisande för ändamålet av särskilt anslag. Beträffande nämnda förluster
torde icke nu påkallas framställning till riksdagen.
Vad därefter angår det väckta förslaget om linberedningslånefondens omändring
till en hemslöjdslånefond, får jag hänvisa till den av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen i detta avseende framlagda utredningen.
Såsom ämbetsverken anfört, skulle genom att möjlighet öppnas att använda
fonden, förutom till förut avsedda ändamål, jämväl till beredande av förlagslån
åt hemslöjdsföreningarna, avsedda i främsta rummet för inköp av
lin eller lingarn, linets avsättning underlättas och alltså även på denna väg
linhanteringens bestånd och utveckling kunna främjas. Man torde ej heller
böra bortse från värdet av det indirekta stöd, som på detta sätt skulle
kunna givas själva hemslöjdsrörelsen som sådan.
Under erinran därjämte att en liknande och i viss mån mera omfattande
förändring av en lånefonds ändamål vidtagits år 1927 beträffande torvindustrilånefonden,
som då ombildades till en industrilånefond (prop. 196;
K. skr. 293), får jag tillstyrka det här framlagda förslaget. Svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbunds framställning, att fonden skulle få användas
för anskaffande jämväl av annat tillverkningsmaterial än av svenskt ursprung,
anser jag mig icke kunna förorda. Fonden torde böra lända till understöd
endast för anskaffande och tillverkning av svenskt textilmaterial,
företrädesvis av lin och ull, dock att i mån av tillgång på penningmedel
dylikt låneunderstöd torde få utgå jämväl vid användning av nöthår,
vilken artikel torde vara av icke ringa betydelse vid hemslöjden. Ej heller
vill jag tillstyrka riksförbundets förslag om sänkning av den nuvarande
räntesatsen 5 procent till högst 4.5 procent eller höjning av hemslöjdslånens
belopp utöver den av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen föreslagna
maximisumman av 10,000 kronor.
Såsom föreslagits torde fondens benämning lämpligen böra ändras till liemslöjdslånefonden.
Å Kungl. Maj:t torde böra ankomma att fastställa de närmare bestämmelserna
för lånens beviljande, allt under iakttagande, i överensstämmelse
med vad ovan anförts, att hushållningssällskapen skola vara låneförmedlare
samt att ränta å lånen skall erläggas efter fem procent och lånens maximi
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 166.
belopp må utgöra 10,000 kronor. Beträffande tiden för lånens återbetalning
vill jag föreslå, att efter två amorteringsfria år lånen skola återbetalas
inom 10 år. I detta sambaDd torde böra erinras om vikten av, att hushållningssällskapen
vid utlämnande av dylika lån i möjligaste mån tillse,
att säkerheten för lånen blir tillfredsställande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
a) att Kungl. Maj:t må på framställning av hushållningssällskap och efter
prövning av förekommande omständigheter, där för möjliggörande av visst
linberedningsföretags fortsatta bestånd så kan anses lämpligt, bevilja nedskrivning
av lån, som från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
utlämnats av hushållningssällskapet, med intill 60 procent av det ursprungliga
lånebeloppet,
b) att statslån må, i huvudsaklig överensstämmelse med ovan av mig
angivna grunder, från ifrågavarande lånefond, vars benämning skall ändras
till hemslöjdslånefonden, tilldelas hushållningssällskap jämväl för utlämnande
av förlagslån, avsedda för anskaffande av för textil tillverkning avsett
svenskt material, företrädesvis av lin och ull.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.