Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
1
Nr 164.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i för -svarsväsendets tjänst anställda personer in. fl.; given
Stockholms slott den 9 mars 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—7:o hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Rosén.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Rosén anhåller att få underställa Kungl.
Maj:ts prövning åtskilliga inkomna framställningar angående pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i försvarsväsendets tjänst anställda personer
m. fl. samt anför därvid följande.
Bil ang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 138 häft. (Nr 164.) 573 88 ]
2
Kungl. Majits proposition nr 164.
Ang understöd
åt avlidne
löjtnanten
F. Raabs
fader, förre
kontrollören
F. V. Raab.
l:o.
Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 13 januari 1927, har
förre kontrollören vid sockertillverkningen Fredrik Vilhelm It aal) anhållit
att komma i åtnjutande av pension från och med den 1 januari 1925 i anledning
av att hans son, löjtnanten vid Karlskrona grenadjärregemente
Folke Raab avlidit till följd av olycksfall under flygtjänstgöring den 23 september
1921. Till stöd för ansökningen har sökanden, som är född den 27
april 1860, anfört, att han vore änkling sedan 1918 och fullständigt ensam;
att han entledigats från sin befattning vid sockerkontrollen hösten 1921;
att han med utgången av år 1924 för sitt uppehälle konsumerat det sparade
kapital han innehaft och därför vore i behov av pension; att han saknade
arbetsanställning; samt att han sedan år 1922 icke varit i taxeringslängderna
upptagen till beskattningsbar inkomst.
Av handlingarna inhämtas tillika, att riksförsäkringsanstalten visserligen
funnit olycksfallet hava inträffat under sådana omständigheter, att ersättning
i anledning av detsamma kunde utgivas jämlikt bestämmelserna i lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, och därför utgivit
begravningshjälp med 240 kronor, men att anstalten icke ansett sig kunna
tillerkänna sökanden någon livränta, enär han icke kunde anses hava varit
för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den omkomnes arbete, samt
att, sedan av riksförsäkringsanstalten i enlighet härmed meddelat beslut av
sökanden överklagats hos försäkringsrådet, sistnämnda myndighet enligt utslag
den 14 april 1927 ej funnit skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Flygstyrelsen har i avgivet utlåtande den 8 februari 1927 anfört, att sökandens
son, framlidne löjtnanten F. Raab, omkommit vid flygplanhaveri den
23 september 1921. Vid tiden för sitt frånfälle hade denne åtnjutit en månatlig
avlöning av cirka 450 kronor. Vid sagda tidpunkt hade sökanden,
såvitt av ansökningen framginge, innehaft anställning såsom kontrollör vid
sockertillverkningen och torde därav hava haft sin utkomst. Det torde vid
sådant förhållande icke kunna göras gällande, att sökanden vid sonens frånfälle
varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete.
Till följd härav torde sökanden icke med stöd av lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete kunna grunda rätt till sådan ersättning, som
enligt sagda lag annars skulle tillkomma honom. Emellertid syntes detta förhållande
icke lägga hinder i vägen för att med hänsyn till föreliggande omständigheter
tillerkänna sökanden skäligt understöd. Det torde i detta sammanhang
förtjäna erinras om, att riksdagen efter proposition vid föregående
tillfällen tillerkänt pension åt föräldrar till vid flygolyckor omkomna befattningshavare
(209/1918 och 81/1920). I enlighet härmed torde även fråga om
pension i förevarande fall böra underställas riksdagen. I fråga om pensionens
storlek tilläte sig flygstyrelsen föreslå, att den bestämdes till det belopp,
som för liknande fall föreslagits i betänkande angående arméns och
marinens flygväsenden den 14 mars 1918, 1,000 kronor.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
Arméförvaltningens fortifikations- och civila departement hava den 9 mars
1927 yttrat sig i ärendet och därvid anfört, att oaktat sökanden författningsenligt
icke vore berättigad till någon livränta i anledning av sonens
på grund av olycksfall under flygtjänstgöring timade frånfälle, ansåge dock
departementen, med hänsyn dels till sökandens jämförelsevis höga ålder
och i samband därmed iråkade svårighet att förskaffa sig inkomstbringande
arbete, dels ock därtill att sökanden, som saknade beskattningsbara inkomster,
genom sonens död gått miste om ett ekonomiskt stöd, som han eljest säkerligen
kunnat påräkna, det vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att något understöd av statsmedel bereddes sökanden. Departementen
tilläte sig i sådant avseende erinra om, att riksdagen efter därom av Kungl.
Maj:t gjorda framställningar i åtskilliga fall beviljat pension från allmänna
indragningsstaten åt efterlevande föräldrar efter befattningshavare, som avlidit
till följd av olycksfall under flygtjänstgöring. Sålunda hade dylika
pensioner beviljats exempelvis av 1920 års riksdag enligt skrivelse nr
296 åt månadslönaren å torpeddepartementet vid flottans station i Stockholm
C. O. Widmarks föräldrar och av 1925 års riksdag enligt skrivelse nr
134, punkt 17, åt löjtnanten vid Kalmar regemente E. O. A. Åbergs efterlämnade
moder, änkan Anna Albertina Åberg, född Eriksson. I båda dessa
fall hade någon livränta av riksförsäkringsanstalten icke kunnat utgivas,
enär de efterlevande icke kunnat anses hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av de avlidnas arbete. Yad anginge beloppet av det understöd,
departementen ansåge böra beredas sökanden, syntes det lämpligt
att utgå från samma understödsbelopp, som enligt riksdagens ovannämnda
beslut tillerkänts löjtnanten E. O. A. Åbergs efterlämnade moder, eller 500
kronor för år. Som emellertid understöden numera borde så avpassas, att
de kunde betraktas såsom reglerade, syntes understödsbeloppet böra i detta
fall bestämmas till 600 kronor eller samma belopp, som skolat såsom livränta
utgå, därest bestämmelserna i 1916 års lag om försäkring för olycksfall
i arbete varit å förevarande fall tillämpliga. Understödet syntes böra
utgå från och med den 1 januari 1927. På grund av vad sålunda anförts,
hemställde departementen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre kontrollören Fredrik Vilhelm Kaab finge från och med den
1 januari 1927 å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av
600 kronor.
Uti avgivet utlåtande den 15 mars 1927 har statskontoret anfört, att på de
skäl, som av arméförvaltningens fortifikations- och civila departement framhållits
för deras förslag, ansåge även statskontoret anledning föreligga att
bereda sökanden någon pension av statsmedel; och då statskontoret icke
hade något att erinra mot det av departementen föreslagna pensionsbeloppet
eller deras förslag i övrigt, tillstyrkte statskontoret, att framställning
till riksdagen gjordes i enlighet med vad departementen hemställt.
%
4
Ang.
understöd åt
avlidne löjtnanten
vid
flottan E. A.
Palms moder,
änkan Hilda
Davida Palm,
född Hellstenius.
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
Då riksdagen tidigare i liknande fall beviljat understöd åt föräldrar till
genom flygolycka omkomna statstjänare, finner jag mig, under åberopande
av vad i ärendet förekommit, kunna tillstyrka utverkande av understöd
jämväl åt avlidne löjtnanten Raabs fader med av arméförvaltningen och
statskontoret föreslaget årligt belopp av 600 kronor; och torde understödet
böra utgå från och med den 1 januari 1928.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att avlidne löjtnanten vid Karlskrona grenadjärregemente
Folke Raabs fader, förre kontrollören Fredrik Vilhelm Eaab
må från och med den 1 januari 1928 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 600 kronor.
2:o.
Uti en till Kungl. Maj:t ställd, till flygstyrelsen överlämnad skrift, dagtecknad
den 19 november 1927, har änkan Hilda Davida Palm, född Hellstenius,
anhållit att komma i åtnjutande av pension i anledning av att
hennes son, löjtnanten vid flottan Erik Axelsson Palm avlidit till följd av
olycksfall under flygtjänstgöring den 27 oktober 1927. Till stöd för ansökningen
har änkan Palm anfört, att hon, som är född den 3 september 1872,
icke äger annan inkomst än den pension, varav hon är i åtnjutande efter
sin den 20 juli 1927 avlidne man, lantbruksingenjören Axel Palm, och att
intet av hennes barn, en son och två döttrar, kan bidraga till hennes uppehälle.
I avgivet yttrande den 7 december 1927 har flygstyrelsen erinrat därom,
att riksdagen i åtskilliga fall beviljat pension från allmänna indragningsstaten
åt föräldrar till officerare, som avlidit till följd av olycksfall under flygtjänstgöring.
Sålunda hade 1920 års riksdag efter framställd proposition
(nr 36) beviljat dylik pension till ett belopp av 500 kronor årligen åt löjtnanten
vid flottan F. G. A. Netzlers efterlämnade moder. I betänkande
angående arméns och marinens flygväsenden, avgivet den 14 mars 1918 av
särskilt tillkallade sakkunniga, hade föreslagits för den händelse, att olycksfall
vid flygning medförde döden, åt efterlevande fader eller moder efter ogift
officer eller, där båda kvarlevde, åt dem gemensamt en årlig livränta av
2,000 kronor. Ehuru flygstyrelsen funne den sålunda föreslagna normen
lämplig, ansåge sig emellertid flygstyrelsen, med hänsyn till att dels livräntan
i åberopade fall fixerats till allenast 500 kronor, dels — såvitt flygstyrelsen
hade sig bekant — sagda norm ej heller i andra fall tillämpats, förhindrad
att nu föreslå högre belopp än 500 kronor. Flygstyrelsen hemställde
alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att sökanden
finge under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig livränta av 500 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 5
Statskontoret, som den 15 december 1927 avgivit utlåtande i ärendet, har
därvid anfört, att sådana omständigheter beträffande sökanden syntes föreligga,
som i föregående liknande fall föranlett till beredande av olycksfallsersättning
i form av livränta. Beloppet, som tidigare plägat bestämmas till
vad av flygstyrelsen nu föreslagits eller 500 kronor, kade numera, såsom
framginge av propositionen till 1927 års riksdag nr 59 punkt 2:o om pension
åt omkomne fältflygaren O. Y. J. Jacobsons moder, funnits böra köjas
till 600 kronor för att utan pensionstillägg, som numera icke utginge å nya
pensioner, ungefär motsvara en tidigare pension å 500 kronor med dylikt
tillägg. I övrigt hade flygstyrelsens förslag icke givit statskontoret anledning
till erinran.
Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter finner jag mig
jämväl i nu förevarande fall böra tillstyrka beviljande av understöd av statsmedel.
Mot det av statskontoret föreslagna beloppet, 600 kronor, har jag
intet att erinra. Tidpunkten, från vilken understödet bör utgå, synes mig
böra bestämmas till den 1 november 1927. På grund härav hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att avlidne löjtnanten vid flottan Erik Axelsson Palms moder,
änkan Hilda Davida Palm, född Hellstenius, må från och
med den 1 november 1927, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av 600 kronor.
3:o.
Uti en till Kungl. Maj.t ställd, till försvarsdepartementet den 9 november
1927 inkommen skrift har fänriken i flottans reserv Einar Ljungströms
änka Astrid Hulda Viola Ljungström, född Hansson, anhållit att komma i
åtnjutande av pension och såsom skäl härför anfört, att hennes make avlidit
till följd av olycksfall under flygtjänstgöring den 1 juni 1927.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att änkan Ljungström är född den
15 december 1905, samt att bouppteckningen efter Ljungström utvisat en
behållning av allenast 335 kronor 86 öre.
I avgivet yttrande har riksförsäkringsanstalten anfört, att vid prövning av
till ämbetsverket inkomna handlingar rörande det olycksfall med dödlig
utgång, som den 1 juni 1927 drabbat fänriken Ljungström under tjänstgöring
vid andra flygkåren, hade anstalten funnit ifrågavarande olycksfall
hava inträffat under sådana omständigheter, att ersättning i anledning av
detsamma borde utgivas jämlikt bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete med däri senare vidtagna ändringar.
Hade olycksfall medfört döden, skulle jämlikt 7 § av samma lag i ersättning
utgivas, bland annat, dels begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes
Ang.
pension åt
änkan Astrid
Hulda Viola
Ljungström,
född Hansson.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
årliga arbetsförtjänst, dock ej med mindre belopp än 100 kronor, dels ock
till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från dödsfallet,
så länge hon levde ogift, å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Biksförsäkringsanstalten hade i förevarande
fall med tillämpning av föreskrifterna i 9 § av samma lag beräknat
den avlidnes årliga arbetsförtjänst till i nämnda lagrum angivet maximibelopp,
eller 3,000 kronor. I överensstämmelse härmed hade anstalten i
anledning av ifrågavarande olycksfall utgivit begravningshjälp med 300 kronor
samt tillerkänt den avlidnes änka en årlig livränta å 750 kronor, att
utgå från och med den 2 juni 1927, så länge hon levde ogift.
Marinförvaltningen har i yttrande den 29 december 1927 anfört, att sådana
ömmande omständigheter i förevarande fall icke syntes föreligga, som
skulle kunna föranleda utverkande av pension åt sökanden.
Statskontoret, som den 21 januari 1928 avgivit utlåtande i ärendet, har
därvid erinrat, att vid framläggande för 1927 års riksdag av förslag om beviljande
av understöd åt vid flyghaveri omkomne korpralen K. H. E. Anderssons
änka av vederbörande departementschef under punkten 4 i propositionen
nr 59 anförts bland annat följande. Efter därom av Kungl. Maj:t
gjorda framställningar hade riksdagen i åtskilliga fall beviljat tilläggspensioner
från allmänna indragningsstaten åt änkor och barn efter statstjänare,
som avlidit till följd av olycksfall under flygtjänstgöring. Utöver det i
statskontorets yttrande omförmälda fallet (1918 års riksdags beslut om fyllnadspensioner
åt änka och barn efter omkomne löjtnanten friherre II. G.
Pfeiff) finge departementschefen erinra, hurusom dylika pensioner beviljats
bland annat av 1918 års riksdag åt löjtnanten friherre H. G. von BlixenEineckes
änka och barn (riksdagens skrivelse nr 10 A, punkt 49), av 1919
års riksdag åt kaptenen G. Å. H:son Brilioths änka och barn (riksdagens
skrivelse nr 10 A, punkt 39) samt av 1922 års riksdag åt löjtnanten H. Sjöholms
änka och barn (riksdagens skrivelse nr 302, punkt 20). Att särskilda
förmåner i pensionshänseende borde i de fall, där familjeförsörjaren omkommit
till följd av olyckshändelse under flygtjänstgöring, beredas de efterlevande,
torde vara väl motiverat såväl i betraktande av denna tjänstgörings
riskfyllda natur som med hänsyn till flygvapnets rekrytering. Under åberopande
av vad sålunda anförts och med erinran, att förenämnda för 1927
års riksdag framlagda förslag blivit av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse
nr 216, punkt 4), finge statskontoret, vid det förhållande att riksförsäkringsanstaltens
beslut om livränta till änkan Ljungström måste anses
vara grundat på utredning därom, att fänriken Ljungström omkommit genom
olyckshändelse under likartade förhållanden som de, vilka tidigare föranlett
till beviljande av tilläggspensioner, föreslå, att liknande förmån utverkades
jämväl i förevarande fall. Änkan Ljungström, vilken icke syntes
vara berättigad till gratial från flottans pensionskassa, ägde enligt riksför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 7
säkringsanstaltens beslut åtnjuta eu årlig livränta å 750 kronor att utgå från
och med den 2 juni 1027, så länge hon levde ogift. På grund härav och
då i föregåeude liknande fall tilläggspensionen från allmänna indragningsstaten
ansetts böra, när det gällt officersänka, så avpassas, att sammanlagda
förmånen uppginge till 1,500 kronor för år, hemställde statskontoret, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att änkan Ljungström finge
från och med den 2 juni 1927, så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd,
uppbära, utöver henne författningsenligt tillkommande livränta, ett
årligt understöd från allmänna indragningsstaten till belopp, som för vinnande
av ett med tolv jämnt delbart tal syntes böra bestämmas till 756
kronor.
Flygstyrelsen har i utlåtande den 3 februari 1928 anfört, att i enlighet
med vad statskontoret erinrat hade statsmakterna vid de tillfällen, då beställningshavare
vid krigsmakten ljutit döden till följd av olyckshändelse
under flygtjänstgöring, tillerkänt understöd, utöver pension eller författningsenligt
utgående livränta, åt efterlevande änkor och barn. Därvid hade uppenbarligen
hänsyn tagits till att understödet jämte eventuell pension eller
livränta skulle kunna möjliggöra ett nödtorftigt uppehälle åt de efterlevande,
oavsett deras förmögenhetsställning eller möjligheterna i övrigt för dem att
sörja för sitt uppehälle. Denna princip torde få anses genom berörda tidigare
beslut godkänd. Några skäl att i förevarande fall frångå densamma
syntes icke föreligga. Under åberopande av vad flygstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 24 september 1926 framhållit beträffande understöd
åt änkan efter vid flygolycka omkomne korpralen vid flottan Karl Henrik
Einar Andersson finge styrelsen jämväl erinra om vad i fråga om dylika
understöd anförts av tillkallade sakkunniga i betänkande angående arméns
och marinens flygväsenden den 14 mars 1918. Statskontoret hade i sitt till
ärendet fogade utlåtande i utdrag återgivit ett uttalande av vederbörande
departementschef i fråga om understöd till korpralen Anderssons änka.
Flygstyrelsen hade funnit de däri åberopade skälen för tillerkännande av
understöd vara av den art, att de syntes böra läggas till grund även vid
bedömande av nu förevarande fall. Det torde jämväl böra framhållas, att
den känsla av trygghet, som statsmakternas tidigare beslut om sådana understöd,
varom nu vore fråga, torde få anses innebära för flygvapnets personal,
skulle betänkligt rubbas, därest förevarande framställning icke bleve
bifallen. Ett beslut i dylik riktning skulle för visso komma att försvåra
vapnets rekrytering och sålunda orsaka allvarliga olägenheter. Det vore att
förmoda, att marinförvaltningen vid avgivandet av sitt utlåtande icke beaktat
nu berörda synpunkter. Flygstyrelsen, som ansåge sig icke nog kunna
framhålla betydelsen av att understöd i detta fall utgåves av statsverket i
likhet med vad tidigare beslutats, hade intet att erinra mot det av statskontoret
föreslagna beloppet.
Under åberopande av vad sålunda i ärendet förekommit och då fänriken
Ljungström avlidit under förhållanden likartade med dem, vilka tidigare lett
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
till beviljande av tilläggspensioner åt efterlevande till genom olyckshändelse
under flygtjänstgöring omkomna familjeförsörjare, finner jag mig böra tillstyrka,
att änkan Ljungström, utöver vad hon äger uppbära från riksförsäkringsanstalten
i form av livränta, kommer i åtnjutande av understöd från
allmänna indragningsstaten, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd.
Gentemot det av statskontoret föreslagna beloppet, 756 kronor för
år räknat, har jag icke något att erinra; och torde understödet böra utgå
från och med månaden näst efter den, varunder Ljungström omkommit,
eller alltså från och med den 1 juli 1927.
Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att fänriken i flottans reserv Einar Ljungströms änka Astrid
Hulda Yiola Ljungström, född Hansson, må från och med den
1 juli 1927, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
utöver henne författningsenligt tillkommande livränta, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 756
kronor.
4:o.
Ang. understöd
åt avlidne
furiren
N. E. Göranssons
föräldrar,
vaktmästaren
N. A.
Göransson
och hans
hustru.
Uti en till Kungl. Maj:t ställd, av chefen för Skånska dragonregementet
till arméförvaltningens civila departement den 30 mars 1927 överlämnad
skrift har avlidne furiren vid nämnda regemente Nils Erik Göranssons fader,
vaktmästaren Nils August Göransson anhållit att för sig och sin familj
komma i åtnjutande av understöd i anledning av sonens frånfälle.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att furiren Göransson den 9 februari
1927 inom Skånska dragonregementets lokaler träffats av ett skott från en
karbin, avlossat av korpralen vid regementet nr 22/5 Hansson, vilken därpå
skjutit sig själv; att båda omedelbart avlidit; att furiren Göransson varit i
tjänst vid regementet omkring 5 år och därunder skött sig oförvitligt; att
han efterlämnat såsom närmaste anhöriga fader och moder samt fyra syskon;
att fadern, som är född den 23 september 1861 och innehar anställning
såsom vaktmästare i folkets park i Skurup, för närvarande lider av Dupuytrens
fingerkontraktur å båda händerna,ledgångsreumatism och hjärnåderförkalkning,
samt att modern, som är född den 1 oktober 1866, lider av muskelreumatism;
att båda på grund av sjukdom äro oförmögna till hårdare arbete; att de
dessutom äro medellösa och fattiga samt ekonomiskt understötts av såväl
den nu avlidne sonen som en dotter; att de bidrag, dessa lämnat till föräldrarnas
uppehälle, belöpt sig till omkring 100 kronor för år från sonen
och omkring 75 kronor för år från dottern; att de i övrigt icke åtnjutit
något underhåll vare sig av barnen eller andra anhöriga, ej heller från kommunen
eller staten; att korpralen Hansson ej efterlämnat några tillgångar
och att något vederlag för den ekonomiska förlust, Göranssons föräldrar
lidit genom sonens frånfälle, ej kunde på grund av bristande tillgångar uttagas
av Hanssons rättsinnehavare; samt att riksförsäkringsanstalten jämlikt
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, och lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete funnit begravningshjälp med 240
kronor skola utgå i anledning av furiren Göranssons död, men däremot ansett
sig icke kunna utgiva någon livränta till Göranssons efterlevande föräldrar,
enär dessa icke varit för sitt uppehälle beroende av den avlidnes arbete i
den grad, nyssnämnda förordning och lag stadga.
Med överlämnande av handlingarna i ärendet har arméförvaltningens civila
departement i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 juni 1927 anfört, att enligt
bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgåves icke ersättning
för skada, som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft
ledning av eller uppsikt över tjänstgöringen. Då den korpral, vilken hade
nedskjutit sökandens son, icke innehaft dylik ledarställning i förhållande
till den skjutne, torde ifrågavarande förordning icke vara tillämplig å kär
föreliggande fall. I lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete föreskreves, bland annat, att, därest olycksfall, som medförde den
skadades död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning ej finge
utgå till denne. Däremot inneliölle nämnda lag inga bestämmelser om ersättning
för skada, som uppsåtligen förorsakats av tredje man. Det syntes
departementet därför tvivelaktigt, huruvida olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
kunde tillämpas på fall, varom här vore fråga. Emellertid hade
1926 års riksdag, enligt vad som framginge av dess skrivelse den 23 mars
1926 nr 107 punkt 4, i princip uttalat sig för att fall, då befattningshavare i
statens tjänst genom förbrytelse åsamkades skada under tjänsteutövning,
finge likställas med olycksfall i tjänsten. Yidare hade försäkringsrådet jämlikt
dess utslag den 10 september 1926 förklarat, att fall, då arbetare på väg
från arbetet blivit överfallen och misshandlad, måste anses såsom olycksfall
i arbete. Under sådana omständigheter ansåge departementet för sin del,
att här föreliggande fall syntes kunna hänföras till olycksfall, för vilka ersättning
utginge enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Furiren Göranssons
föräldrar skulle följaktligen vara berättigade till dels begravningshjälp med
en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dels under viss förutsättning
årligt understöd i form av livränta. Begravningshjälp i anledning
av Göranssons dödsfall hade redan utbetalts av riksförsäkringsanstalten med
240 kronor, vilket belopp fastställts i enlighet med bestämmelserna i 1909
års militärersättningsförordning och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Enligt
vad departementet under hand inhämtat, skulle emellertid begravningshjälpen
i förevarande fall hava fastställts till enahanda belopp, även om hänsyn icke
tagits till nyssnämnda förordning. Någon livränta hade däremot anstalten
ansett sig icke kunna tillerkänna Göranssons efterlevande föräldrar. För
erhållande av dylik ersättning erfordrades nämligen, när fråga vore om ersättning
för olycksfall, som inträffat efter den 1 januari 1927, att de efter
-
10
Knngl. Maj.ts proposition nr 164.
levande föräldrarna varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes
arbete. Så kunde emellertid icke anses hava varit fallet beträffande
furiren Göranssons föräldrar, enär denne bidragit till deras uppehälle med
allenast omkring 100 kronor för år. Även om olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser skulle kunna anses tillämpliga å förbrytelser av här föreliggande
slag, vore följaktligen sökanden och hans hustru författningsenligt
icke berättigade till någon livränta i anledning av sonens död. Det oaktat
ansåge emellertid departementet omständigheterna i målet tala för, att någon
ersättning av statsmedel borde beredas furiren Göranssons efterlevande
föräldrar utöver den begravningshjälp, som redan till dem utgivits. Otvivelaktigt
hade ju dessa genom sonens död gått miste om ett ekonomiskt stöd,
som de eljest kunnat påräkna, en förlust,som fördem borde vara så mycket
mera kännbar, som de vore sjukliga och fattiga samt till åren komna. Att
staten under sådana förhållanden borde träda hjälpande emellan torde icke
vara mer än rättvist och billigt. Departementet tilläte sig i detta hänseende
erinra därom, att 1927 års riksdag jämlikt dess skrivelse den 24 maj nämnda
år nr 216 punkt 2 beviljat årlig pension åt genom olycksfall under flygtjänst
göring avlidne fältflygaren, korpralen i fälttelegrafkårens reserv O. V. I.
Jacobsons moder, änkan Sofia Matilda Jacobson, född Svenson, oaktat
hon icke varit för sitt uppehälle beroende av sonens arbete i den grad, de
vid tiden för olycksfallet gällande författningar föreskreve. Vidare hade
1927 års riksdag enligt samma skrivelse punkt 3 beviljat årlig pension åt
genom vådaskott under fältskjutning avlidne värnpliktige N. H. Blomgrens
moder, änkan Elin Maria Blomgren, född Johansson, oaktat hon icke varit
för sitt uppehälle beroende av sonens arbetsförtjänst i den omfattning 1909
års militärersättningsförordning föreskreve. Vad anginge beloppet av det
årliga understöd, som i förevarande fall syntes böra utgå, finge departementet
anföra följande. Därest livränta författningsenligt kunnat tillerkännas furiren
Göranssons efterlämnade föräldrar, hade denna enligt 7 § i lagen den 18
juni 1926 (nr 215) om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete bort utgå med ett årligt belopp, motsvarande
värdet av det underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst en
fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Enär det årliga bidraget till föräldrarna
från furiren Göransson utgjort allenast omkring 100 kronor, skulle
följaktligen det årliga understödet, utmätt i enlighet med bestämmelserna i
nyssnämnda lag, hava uppgått till nämnda belopp. Ett dylikt understöd
ansåge emellertid departementet vara alltför ringa för att bliva till verklig
hjälp åt föräldrarna. Ihågkommas borde också, att furiren Göransson helt
säkert i en framtid, i den mån hans egna inkomster hade ökats och föräldrarnas
inkomstmöjligheter hade minskats, kommit att utöka bidraget,
vilket ju också ålegat honom enligt gällande fattigvårdslag. Att fixera något
bestämt belopp såsom vederlag för den förlust, Göranssons föräldrar lidit
genom sonens frånfälle, torde näppeligen låta sig göras, men hade departementet
såsom lämpligt understöd i förevarande fall tänkt sig en summa av
420 kronor för år eller samma belopp, som av 1927 års riksdag i årlig
11
Kungl. Maj ds proposition nr 164.
pension tillerkänts ovannämnda änka Elin Maria Blomgren, född Johansson.
Understödet syntes böra beviljas från allmänna indragningsstaten och utgå
från och med den 1 mars 1927 eller från och med månaden näst efter den,
då fufiren Göransson avlidit. På grund av vad sålunda anförts, hemställde
departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att vaktmästaren
Göransson och hans hustru Johanna Göransson eller, vid dödsfall
för endera av dem, den efterlevande finge, räknat från och med den 1 mars
1927, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av förslagsvis
420 kronor i anledning därav, att deras son, furiren Göransson blivit nedskjuten
av en korpral vid samma regemente.
Statskontoret, som den 10 augusti 1927 avgivit utlåtande i ärendet, har
därvid anfört, att med hänsyn till omständigheterna i detta ärende och
till vad 1926 års riksdag i skrivelse nr 107 punkt 4 uttalat angående omarbetning
av gällande bestämmelser om ersättning åt befattningshavare i
statens tjänst vid olycksfall i arbete, ansåge statskontoret, att åt avlidne
furiren Göranssons föräldrar borde beredas någon ersättning för den minskning
i underhåll, som de måst vidkännas till följd av deras sons dödsfall.
Statskontoret kunde dock icke förorda det av améförvaltningen föreslagna
beloppet utan ansåge sig böra stanna vid det, som enligt 7 § i lagen den
18 juni 1926 angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete bort utgå, om denna lag varit på makarna
Göransson tillämplig, eller 100 kronor. Ämbetsverket hemställde alltså, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till vaktmästaren Göransson
och hans hustru eller, vid dödsfall för endera av dem, den efterlevande finge,
räknat från och med den 1 mars 1927, å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av 100 kronor.
Genom brev den 11 november 1927 har Kungl. Maj.t medgivit, att till
makarna Göransson finge för tiden från och med den 1 mars 1927 tillsvidare,
intill dess frågan om beredande av pension åt dem blivit slutligt prövad,
från lantförsvarets anslag till extra utgifter utbetalas ett understöd av 100
kronor, med skyldighet för dem att, i den mån pension kunde bliva dem
tillerkänd jämväl för tid, varunder de uppburit nu medgivna understöd, till
nämnda anslag återbetala därifrån för sådan tid uppburna understödsmedel,
vilkas återbetalning finge ske genom överföring av till betalning förfallna
pensionsmedel och därå eventuellt belöpande dyrtidstillägg.
I likhet med myndigheterna anser jag mig böra tillstyrka, att avlidne
furiren Göranssons föräldrar beviljas något understöd av statsmedel i anledning
av sonens frånfälle. Statskontoret har i sådant hänseende, med tilllämpning
av olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, förordat ett årligt belopp
av 100 kronor. I betraktande av de förhållanden, varunder furiren
Göransson omkommit, samt med hänsyn till övriga i ärendet förekomna
omständigheter anser jag billigheten bjuda, att den avlidnes föräldrar be
-
12
Ang. understöd
åt avlidne
värnpliktige
P. A.
Arnqvists föräldrar,
arrendatorn
P. E.
Arnqvist och
hans hustru.
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
viljas något större understöd än vad statskontoret föreslagit. Jag ansluter
mig därför till arméförvultningens civila departements förslag om ett årligt
understödsbelopp av 420 kronor. Understödet torde böra utgå från och
med månaden näst efter den, varunder furiren Göransson avlidit, eller från
och med den 1 mars 1927.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj.t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att avlidne furiren vid Skånska dragonregementet Nils Erik
Göranssons föräldrar, vaktmästaren Nils August Göransson och
hans hustru, må — gemensamt och efter enderas död den efterlevande
— från och med den 1 mars 1927 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 420 kronor.
5:o.
Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 5 mars 1927, har
arrendatorn Per Elias Arnqvist anhållit om understöd i anledning därav att
hans son, värnpliktige Per Alf Arnqvist avlidit till följd av sjukdom, ådragen
under värnpliktstjänstgöring. ''
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att värnpliktige Arnqvist, under
fullgörande av sin värnpliktstjänstgöring vid Bodens artilleriregemente den 16
januari 1926 insjuknade i lunginflammation, i vilken sjukdom han den 3 februari
nämnda år avled; att vederbörande bataljonsläkare såsom sin åsikt uttalat,
att det vore mycket troligt, att militärtjänsten bidragit till ifrågavarande
sjukdoms uppkomst; att den avlidne efterlämnat såsom närmast anhöriga
föräldrar vilka äro födda, fadern den 22 september 1872 och modern
den 8 maj 1873, samt sex syskon, varav fyra minderåriga; att fadern under
de senaste åren haft en arbetsinkomst av omkring 2,000 kronor; att modern
är nervsjuk; att de efterlämnade syskonen ej äro i stånd att bidraga till
föräldrarnas uppehälle; samt att den avlidne, som i livstiden varit skogsarbetare,
förtjänat omkring 1,400 kronor om året samt lämnat så gott som hela
sin arbetsförtjänst till föräldrarna.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande den 2 juli 1927 anfört, att
anstalten i anledning av värnpliktige Arnqvists dödsfall jämlikt bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, med däri genom förordningen den
4 juni 1920 vidtagna ändringar utgivit begravningshjälp med 150 kronor,
vilket belopp utbetalats till Bodens artilleriregementes kassaförvaltning,
som med motsvarande belopp förskotterat kostnaderna för Arnqvists begravning.
Enligt förstnämnda förordning utgåves livränta till föräldrar, därest
de för sitt upjaehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende.
Då emellertid riksförsäkringsanstalten efter i ärendet verkställd utredning
funnit sökanden och hans hustru icke hava varit för sitt uppehälle av sin
ovannämnde sons arbete huvudsakligen beroende, hade någon livränta jämlikt
ifrågavarande förordning icke kunnat av anstalten tillerkännas dem.
Därest sökanden och hans hustru varit av sonens arbete beroende i den
13
Rungl. Maj:ts proposition nr 164.
mån, att livränta kunnat tillerkännas dem enligt förordningen i fråga, skulle
dylik livränta hava utgivits till dem båda gemensamt från tidpunkten för
sonens dödsfall med ett årligt belopp av 360 kronor.
Uti avgivet utlåtande den 20 september 1927 hava arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse anfört, att oaktat makarna Arnqvist icke
vore författningsenligt berättigade till livränta i anledning av sonens, värnpliktige
Arnqvist död, ansåge dock arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse med hänsyn dels till föreliggande ömmande omständigheter,
dels därtill, att makarna Arnqvist genom sonens död gått miste
om ett ekonomiskt stöd, som eljest säkerligen kunnat påräknas, det vara
med rättvisa och billighet överensstämmande, att något årligt understöd av
statsmedel bereddes dem i anledning av deras sons död. Ett tillerkännande
av dylikt understöd i förevarande fall syntes så mycket mera böra ske, som
det genom den i ärendet verkställda utredningen torde få anses ådagalagt,
att sökanden och hans hustru varit för sitt uppehälle av den avlidnes arbetsförtjänst
väsentligen beroende. Departementet och styrelsen tilläte sig
i detta avseende erinra därom, att genom förordningen den 18 juni 1927
(nr 234), vilken komme att träda i kraft den 1 januari 1928, om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, bestämmelserna
för tillerkännande av livränta till efterlevande föräldrar ändrats därhän, att i
ersättning skulle till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,
eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna levde, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, utgivas en livränta å ett årligt belopp, motsvarande värdet
av det underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst eu fjärdedel av den
avlidnes arbetsförtjänst. Härav framginge, att för livräntas utgående till
efterlevande föräldrar i framtiden icke komme att såsom villkor gälla, att
dessa varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst.
Enligt nyssberörda förordning utginge såsom förut nämnts livränta under
viss förutsättning till efterlevande föräldrar med ett årligt belopp, motsvarande
värdet av det underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock med
högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Enär enligt § 8 av nämnda
förordning den årliga arbetsförtjänsten för den kategori värnpliktiga, avlidne
Arnqvist tillhört, antoges utgöra 1,764 kronor, skulle följaktligen den makarna
Arnqvist tillkommande livräntan, utmätt enligt bestämmelserna i meranämnda
förordning, uppgå till 441 kronor för år. Emellertid trädde ifrågavarande
förordning i kraft först från och med ingången av år 1928. Ersättningsanspråk,
som grundades på sjukdom, som yppats dessförinnan, skulle
enligt förordningen bedömas enligt äldre bestämmelser. Enär värnpliktige
Arnqvists sjukdom yppats under år 1926, torde följaktligen här föreliggande
ersättningsanspråk böra bedömas enligt äldre bestämmelser. Jämlikt dessa
bestämmelser, som återfunnes i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
med däri genom förordningen den 4 juni 1920 vidtagna ändringar, utginge
livränta till efterlevande föräldrar med ett årligt belopp av 360
kronor, men erfordrades härför, såsom även av riksförsäkringsanstalten
framhållits, att föräldrarna varit för sitt uppehälle av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende. Då så icke varit fallet beträffande makarna Arnqvist,
torde något årligt understöd i anledning av sonens död ej heller enligt
dessa äldre bestämmelser kunna tillerkännas dem, med mindre riksdagens
medgivande härtill utverkades. På grund av vad sålunda anförts, hemställde
departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till arrendatorn Per Elias Arnqvist och hans hustru finge,
i anledning därav att deras son, värnpliktige Arnqvist avlidit till följd av
sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöring, från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas livränta med ett årligt belopp
av 360 kronor, att beräknas och utgå från tidpunkten för sonens dödsfall,
eller från och med den 3 februari 1926.
Statskontoret, som den 7 november 1927 avgivit utlåtande i ärendet, har
därvid anfört, att statskontoret, under åberopande av riksdagens beslut i
föregående liknande fall, exempelvis i anledning av motionerna vid 1924 års
riksdag nr 123/1 och 261/11 om understöd åt efterlevande till vissa värnpliktiga,
vilka omkommit vid eu järnvägsolycka, samt propositionen nr 59/1927
punkt 3:o om pension åt avlidne värnpliktige X. H. Blomgrens moder, funne
sig kunna tillstyrka, att understöd utverkades åt avlidne värnpliktige Arnqvists
föräldrar, att åtnjutas av föräldrarna gemensamt, så länge bägge levde,
och efter enderas död av den efterlevande. Sådant understöd hade, såsom
framginge av nämnda proposition nr 59/1927, anvisats att utgå från allmänna
indragningsstaten och till beloppet avpassats att såsom reglerad familjepension
motsvara ett oreglerat pensionsbelopp av 360 kronor eller alltså 420
kronor. Statskontoret hemställde således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att värnpliktige Arnqvists föräldrar gemensamt och efter
enderas död den efterlevande finge från och med den 3 februari 1926 åtnjuta
understöd från allmänna indragningsstaten till årligt belopp av 420
kronor.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit finner även jag mig böra tillstyrka,
att något understöd beredes värnpliktige Arnqvists föräldrar. Emot det av
statskontoret föreslagna beloppet, 420 kronor, har jag icke funnit skäl till
erinran. Understödet torde böra utgå från allmänna indragningsstaten från
och med månaden näst efter den, varunder värnpliktige Arnqvist avlidit,
eller från och med den 1 mars 1926.
Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att avlidne värnpliktige Per Alf Arnqvists föräldrar, arrendatorn
Per Elias Arnqvist och hans hustru, må — gemensamt
och efter enderas död den efterlevande — från och med den 1
mars 1926 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 420 kronor.
Kungl. Maj ds proposition nr 164.
15
6:o.
Uti skrivelse till arméförvaltningens artilleridepartement den 27 januari
1928 har styresmannen för Carl Gustafs stads gevärsfaktori gjort framställning
om beredande av pension åt faktoriarbetaren Johan Fredrik Hallgrens änka
Johanna Hallgren, född Gustafsdotter.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att faktoriarbetaren Hallgren, som avled
den 19 december 1927, varit anställd vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i
över 30 år; att han den 30 juni 1920 entledigades från nämnda anställning
med av riksdagen beviljad årlig pension av 600 kronor; att hans efterlämnade
änka, som är född den 16 juli 1856, på grund av ålderdomssvaghet är oförmögen
att genom arbete försörja sig; att behållningen i boet utgjorde omkring
600 kronor, vilka medel torde hava åtgått till begravnings- m. fl.
kostnader; samt att några personer icke finnas, som hava försörjningsplikt
gent emot änkan.
Med överlämnande av handlingarna i ärendet har arméförvaltningens
artilleridepartement i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 januari 1928 anfört,
att då departementet ansåge billigt, att änkan Hallgren bereddes årligt understöd
till livsuppehälle, hemställde departementet, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja henne ett årligt
understöd under hennes återstående livstid, så länge hon förbleve i sitt
nuvarande änkestånd, av 300 kronor, att utgå från och med den 1 januari
1928.
Uti avgivet utlåtande den 10 februari 1928 har statskontoret anfört, att
ämbetsverket, på grund av vad handlingarna innehölle och i ärendet blivit
upplyst, funne starka skäl tala för att understöd av statsmedel bereddes
änkan Hallgren. I fråga om understödets belopp ville statskontoret föreslå,
att detta, i likhet med vad som ägt rum i ett flertal liknande fall, bestämdes
till 384 kronor för år. Statskontoret hemställde alltså, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att änkan Hallgren finge från och med
den 1 januari 1928, så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 384 kronor.
Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit anser jag mig böra
tillstyrka, att pension med 384 kronor för år beredes änkan Hallgren, att
utgå från och med den 1 januari 1928.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att arbetaren vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori Johan
Fredrik Hallgrens änka Johanna Hallgren, född Gustafsdotter,
må från och med den 1 januari 1928, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 384 kronor.
Ang• pension
åt änkan
Johanna Hallgren,
född
Gustafsdolier.
Ang. -pension
åt tre änkor
efter daglönare
vid
flottans varv i
Karlskrona.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
7:o.
Uti särskilda till Kungl. Maj:t ställda, till marinförvaltningen överlämnade
skrifter hava nedannämnda änkor efter daglönare vid flottans varv i Karlskrona,
nämligen Anton Wilhelm Johanssons änka Anna Maria Johansson,
född Mattisson, Jonas Håkansson Sunds änka Ingrid Sofia Håkansson Sund,
född Bengtsson, och Axel Richard Tilosius Karlssons änka Kerstin Karlsson,
född Svensdotter, anhållit att komma i åtnjutande av pension.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Johansson, som avled den 6 april 1910, varit anställd såsom daglönare
vid flottans varv i Karlskrona från och med den 21 juni 1877 intill
sin död; att hans efterlämnade änka, som är född den 1 april 1860, lider av
gallstenssjukdom och på grund härav är oförmögen att genom arbete försörja
sig; samt att hon är i behov av understöd;
att Sund, som avled den 5 maj 1926, varit anställd såsom båtsman under
tiden 11 november 1865—15 januari 1900, antagits till daglönare vid flottans
varv i Karlskrona den 1 september 1897, anställts såsom förman den 1 december
1906 samt efter uppnådd pensionsålder entledigats från sin anställning
vid varvet med utgången av juli månad 1913; att hans efterlämnade
änka, som är född den 29 augusti 1851, befinner sig i torftiga omständigheter
och är i stort behov av understöd; samt att enligt vad änkan uppgivit
makarnas barn äro till åren komna och hava egna familjer att försörja;
att Karlsson, som avled den 18 januari 1927, varit anställd vid flottans
varv i Karlskrona vid ingenjördepartementet under tiden 18 april 1883—28
maj 1885, vid ekipagedepartementet under tiden 20 november 1905—28 februari
1906 samt ånyo vid förstnämnda departement från och med den 1 mars
1906 till och med den 31 augusti 1926, då han entledigats med åtnjutande
av förtidspension; att hans efterlämnade änka, som är född den 27 augusti
1858, på grund av åderförkalkning med hjärtlidande samt ålderdomsstarr å
båda ögonen är oförmögen till arbete, varmed hon kan försörja sig; att hon
är i behov av understöd; samt att enligt vad änkan uppgivit makarnas barn
äro till åren komna och hava egna familjer att försörja.
Med överlämnande av handlingarna i ärendet har marinförvaltningen uti
skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1927 anfört, att 1925 års riksdag
hade i skrivelse nr 200 punkt l:o av principiella skäl funnit det innebära
betänkligheter att med statsmedel pensionera änkor efter befattningshavare,
vilka icke ägt möjlighet att genom statens förmedling grundlägga familjepension.
Riksdagen ansåge, att beviljande av understöd i sådana fall borde
förekomma endast, när särskilt ömmande omständigheter vore för handen.
Ankorna Johansson, Sund och Karlsson vore änkor efter arbetare, som
tjänat staten i mellan 23 och 48 år, och vore nu mer eller mindre till åren
komna samt saknade möjligheter att för framtiden försörja sig. Marinförvaltningen
finge därför, under erinran om att pensionsbeloppet i här avsedda
fall jämlikt 1926 års riksdags uttalande i skrivelse nr 149 punkt 6 borde
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
utgå med 384 kronor, tillstyrka, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att änkorna Johansson, Sund och Karlsson finge, räknat från och
med den 1 januari 1927, komma i åtnjutande av årliga pensioner å allmänna
indragningsstaten till belopp av 384 kronor åt var och en av dem, så länge
hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd.
Statskontoret, som den 5 mars 1927 avgivit utlåtande i ärendet, har anslutit
sig till marinförvaltningens förslag, att pension måtte beredas änkorna
Johansson, Sund och Karlsson samt att pensionsbeloppet skulle bestämmas
till 384 kronor; och hade statskontoret icke annat att erinra mot marinförvaltningens
hemställan i ärendet än att, då daglönaren Karlsson avlidit
först den 18 januari 1927 samt honom tillagd förtidspension utgått för tiden
intill utgången av samma månad, änkan Karlssons åtnjutande av pension
borde vidtaga först med ingången av februari månad 1927.
Genom brev den 8 april 1927 har Kungl. May.t medgivit, att till en var
av änkorna Johansson, Sund och Karlsson finge tills vidare, räknat från
och med den 1 januari 1927 beträffande de två förstnämnda samt från och
med den 1 februari samma år beträffande den sistnämnda, från sjöförsvarets
anslag till extra utgifter utbetalas understöd med 30 kronor vid varje månads
utgång, intill dess frågan om beredande av pension åt henne blivit slutligt
prövad, med skyldighet för en var av förenämnda änkor att, i den mån
pension kunde bliva henne tillerkänd jämväl för tid, varunder hon uppburit
nu medgivna understöd, till nämnda anslag återbetala därifrån för sådan tid
uppburna understödsmedel, vilken återbetalning finge ske genom överföring
av till betalning förfallna pensionsmedel och därå eventuellt belöpande dyrtidstillägg.
Omständigheterna i förevarande fall synas mig påkalla, att ifrågavarande
änkor komma i åtnjutande av understöd från statens sida. Beloppet torde
böra bestämmas till 384 kronor årligen för en var av dem, att utgå för änkan
Karlsson från och med den 1 februari 1927 och för de två övriga från och
med den 1 januari nämnda år.
Jag hemställer således, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att daglönarna vid flottans varv i Karlskrona Anton Wilhelm
Johanssons, Jonas Håkansson Sunds och Axel Richard Tilosius
Karlssons änkor Anna Maria Johansson, född Mattisson, Ingrid
Sofia Håkansson Sund, född Bengtsson, och Kerstin Karlsson,
född Svensdotter, må, de två förstnämnda från och med den
1 januari 1927 och den sistnämnda från och med den 1 februari
1927, en var så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension av 384
kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 138 haft. (Nr 164.)
578 28 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 164.
Vad departementschefen ovan under punkterna l:o—
7:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Yngvar Månsson.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.