Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

1

tfr 161.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten; given Stockholms
slott den 9 mars 1928.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamein, Lybeeg, von Stocken STEÖM.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 8, har Kungl.
Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret* 1928—1929 beräkna ett extra reservationsanslag av
3,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 136 häft. (Nr 161.) 5is 38

Tidigare

åtgärder.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Inledningsvis torde jag därvid få i korthet redogöra för de åtgärder, som
vid senare riksdagar beslutats beträffande arbetslöshetens bekämpande.

Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt
belopp av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—
30 juni 1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades,
med bifall till den på kommunikationsdepartementets föredragning avlåtna
propositionen nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922
under titeln »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel.

I statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än
mindre angående dess förändringar under hela budgetåret 1923—1924. Han
anhöll därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Maj:t
förslag i förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet
bjuda att i avbidan på frågans slutliga behandling a riksstaten beräkna ett
anslag för arbetslöshetens bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.

Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda
hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1923—1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000
kronor.

Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923
anmodat statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den
framställning till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande
förhållanden gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda
begärda utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen eu
beräkning över tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten
intill utgången av budgetåret 1923—1924. På grundval av denna
beräkning anförde kommissionen, att den icke funne det erforderligt
att av 1923 års riksdag begära något anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Maj:t sedermera riksdagen
tillkänna, att Kungl. Maj:t icke komme att till 1923 års riksdag avlåta
proposition i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret
1923—1924 för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel
för berörda ändamål ej vidare behövde beräknas å staten för nämnda
budgetår.

Emellertid hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på
socialdepartementets föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande
av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i
anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).

Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års
statsverksproposition på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av

o

. t

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

arbetslösheten, för budgetåret 1923—1924 anvisade ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

För budgetåret 1924—1925 gjorde arbetslöslietskommissionen icke hemställan
om anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I anslutning härtill begärde Kungl. Maj:t icke något anslag för
ifrågavarande ändamål för nämnda budgetår.

I proposition till 1924. års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade
arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor,
de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).

I en den 23 maj 1924 till riksdagen avlåten proposition (nr 229) föreslog
Kungl. Maj:t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa
utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas,
intill ett belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag
beviljade reservationsanslagen.

Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 294).

I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöslietskommissionen
angående behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1925—1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag,
som av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november
1924 utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet
under de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000
kronor och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att
överstiga 5 miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning
antaga, att de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå
till finansierandet av hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926.
På grund härav funne kommissionen det icke påkallat att hemställa om
utverkande hos 1925 års riksdag av ytterligare anslag till arbetslöshetens
bekämpande.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte
huvudtiteln, sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att
av riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I
enlighet härmed begärde Kungl. Maj:t icke något anslag till ändamålet för
budgetåret 1925—1926.

I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926—1927 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Sistnämnda proposition bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 344).

I proposition till 1927 års riksdag nr 236, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1927—1928 anvisa
ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor. Förslaget grundade
sig på framställning av arbetslöslietskommissionen i skrivelse den 24 november
1926. I denna skrivelse framlade kommissionen en beräkning över tillgångar
och skulder å anslaget till bekämpande av arbetslösheten. På grundval
av denna beräkning anförde kommissionen, att av de till buds stående
medlen för bestridande av de med hjälpverksamheten förenade kostnaderna
ett belopp av omkring 3,325,000 kronor skulle kunna förväntas den 1 juli
1927 återstå och alltså bliva disponibelt för budgetåret 1927—1928. Beträffande
frågan om erforderliga medel för sistnämnda budgetår uttalade
kommissionen, att arbetslösheten icke kunde väntas då bliva av mindre om -

Gällande

bestämmelser.

4 Kiingl. Majits proposition nr 161.

fattning än under budgetåret 1926—-1927 och att endast eu lycklig utveckling
av den industriella produktionen och det ekonomiska livet i övrigt kunde
påverka förhållandena i motsatt riktning. Med liänsjn till osäkerheten råd
bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning samt till behovet av
medel, som kunde i verksamheten användas som rörelsekapital och såsom
reserv för oförutsedda utgifter, ansåg kommissionen, att anslaget för budgetåret
1927 — 1928 borde beräknas till nyssnämnda belopp 5,000,000 kronor.

1 eu senare ingiven promemoria, dagtecknad den 15 februari 1927, anförde
kommissionen, att det alltjämt mötte svårighet att grunda förslag om
erforderliga medel för budgetåret 1927—1928 på annat än vaga sannolikhetsberäkningar.
Behovet av en medelsreserv berodde bland annat därpå,
att beräkningen av kostnaderna vore grundad på att de bidrag, som inflöte
från kommissionens uppdragsgivare för nödhjälpsarbetens utförande, komme
att bliva oförändrade. Någon garanti härför funnes emellertid icke, varför
en viss säkerhetsmarginal syntes vara behövlig.

Så länge den industriella produktionen icke visade tendenser till eu mera
påtaglig expansion, varigenom de båda senaste årens ökade arbetskraftsöverskott
och de säsongarbetslösas lediga armar kunde tagas i anspråk,
syntes man knappast kunna räkna med något egentligt omslag i arbetsmarknadens
gestaltning under den närmaste framtiden. Någon sådan förändring
i det allmänna läget, som motiverade en sänkning av det av kommissionen
i skrivelse den 24 november 1926 föreslagna beloppet av 5,000,000
kronor, hade enligt kommissionens i nämnda promemoria uttalade uppfattning
icke heller inträffat sedan dess. Däremot syntes det icke uteslutet,
att staten under det kommande budgetåret nödgades träda in hjälpande i
något större utsträckning än tillförne, därest icke arbetsmarknadens läge
komme att undergå en avsevärd förbättring på de områden, där tecken till
eu ljusning för närvarande icke vore direkt skönjbara. Kommunernas bärkraft
måste nämligen i många fall antagas bliva ytterligare försvagad till
följd av den långvariga arbetslöshetens tryck.

Kommissionen vidhöll därför sitt tidigare förslag.

Till detta förslag anslöt även jag mig, under anförande, bland annat, att
det icke vore uteslutet, att arbetslösheten kunde komma att stiga, att en utvidgning
av statens hjälpverksamhet därigenom skulle kunna bliva nödvändig,
samt att därför eu viss reserv för oförutsedda händelser syntes oundgängligen
erforderlig.

Med bifall till den i enlighet härmed gjorda framställningen beviljade
1927 års riksdag (skrivelse den 8 juni 1927 nr 270) för budgetåret 1927—1928
till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 5,000,000
kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöslietshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag för ifrågavarande ändamål
utgår.

Därjämte bär riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kung]. Maj:t den 10 mars nämnda år
fattat beslut, innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande
regler — i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av
berörda verksamhet, därvid särskilt spörsmålet om arbetskonflikts inverkan
å den av staten lämnade arbetslöslietshjälpen behandlades.

E>

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av eu till riksdagen avlåten
proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver
då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna
regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923.
nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
om riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad
statsutskottet i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut om anvisande
av nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden
i fråga om direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag
mig att hänvisa till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition
i motsvarande fråga (nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Maj:t, att
ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens ar
betslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.

För användningen av det för innevarande budgetår anvisade anslaget
gälla de för motsvarande anslag för budgetåret 1926—1927 fastställda
grunderna.

Jag övergår härefter till att närmare behandla frågan om behovet av
anslag för budgetåret 1928—1929 till bekämpande av arbetslösheten.

Vid min förberedande anmälan till årets statsverkspropositiou av före- statsverksprovarande
ärende omförmälde jag (femte huvudtiteln, punkten 8), att statens pos^^en
arbetslöshetskommission i skrivelse den 17 november 1927 gjort framställning
i sådant syfte. I denna skrivelse hade kommissionen till en början
anfört, att, under förutsättning att kommissionens verksamhet komme att
fortgå efter i stort sett oförändrade grunder, kostnaderna för arbetslöshetens
bekämpande under hela innevarande budgetår kunde beräknas komma
att uppgå till omkring 5,700,000 kronor. Då den 1 november 1927 funnits
disponibelt ett belopp av i runt tal 8,4-00,000 kronor och hjälpverksamheten
under återstoden av budgetåret kunde beräknas draga en kostnad
av omkring 4,150,000 kronor, skulle ett belopp av omkring 4,250,000 kronor
kunna förväntas den 1 juli 1928 återstå av de för ändamålet redan anvisade
medlen och alltså bliva disponibelt för nästkommande budgetår. Vidkommande
beräkningen av det för budgetåret 1928—1929 behövliga beloppet
hade kommissionen uttalat följande. Av olika iakttagelser på arbetsmarknaden
och det ekonomiska området i övrigt hade kommissionen trott
sig kunna utläsa en svag förbättring i läget. Detta hade föranlett kommissionen
att för innevarande budgetår räkna med en icke ökad arbetslöshet.

<> Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

d. v. s. med att den stegring, som fortgått sedan år 1924, sknlle upphöra.
Med hänsyn till den demografiska utvecklingen, vilken säkerligen innebure
ökning av de befolkningsskikt, som tillhörde de arbetsföra åldrarna, syntes
dock försiktigheten kräva, att man för nästkommande budgetår kalkylerade
med i stort sett oförändrad arbetslöshet och med att sålunda kostnaderna
för sagda budgetår komme att uppgå till samma belopp som beräknades
för innevarande budgetår eller, enligt vad nyss anfördes, 5,700,000 kronor.
Jämlikt denna beräkning skulle utöver de medel, som förväntades återstå
den 1 juli 1928, krävas ytterligare 1,450,000 kronor för täckande av utgifterna
under budgetåret 1928—1929. Emellertid borde enligt kommissionen anslaget
för nästkommande budgetår icke begränsas till sistnämnda belopp. I likhet
med tidigare år förelåge nämligen behov för kommissionen att disponera
en viss medelsreserv eller rörelsekapital. Som anledning till detta behov
hade kommissionen i första hand hänvisat till den osäkerhet, som alltid
måste vidlåda ett bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning. En
ytterligare anledning till behovet av medelsreserv låge däri, att kommissionen
vid beräkningen av kostnaderna för nästa budgetår utgått från att de bidrag,
som skulle inflyta från vissa kommissionens uppdragsgivare för nödlijälpsarbetens
utförande, komme att bliva i stort sett oförändrade; någon säkerhet
förelåge emellertid icke härför. Slutligen hade anförts, att kommissionens
verksamhet vore av sådan natur, att ett visst rörelsekapital krävdes för att
tagas i anspråk för inventarier, utestående fordringar in. in. Den på dessa
grunder erforderliga medelsreserven borde enligt arbetslöslietskommissionen
bestämmas till 1,550,000 kronor.

Förutsatt att hjälpverksamheten skulle komma att bedrivas efter ungefärligen
oförändrade grunder hade kommissionen under hänvisning till vad
kommissionen sålunda anfört ansett ett nytt anslag av 3,000,000 kronor böra
anvisas för budgetåret 1928—1929.

För egen del påpekade jag i mitt yttrande till statsverkspropositionen,
att de sakkunniga, som vore sysselsatta med utredning rörande frågan om
arbetslöshetsförsäkring, ännu icke hade avlämnat sitt betänkande. Vid sådant
förhållande syntes det vara uteslutet, att förslag i detta ämne skulle kunna
föreläggas 1928 års riksdag. Med hänsyn härtill ansåg jag, att man i detta
sammanhang borde i likhet med arbetslöslietskommissionen utgå från att
statens verksamhet till bekämpande av arbetslösheten komme att under
nästkommande budgetår bedrivas efter ungefär samma grunder som för närvarande.

Beträffande beloppet av det för nästa budgetår erforderliga anslaget framhöll
jag, att det icke syntes lämpligt att redan då fatta ståndpunkt till frågan
därom, enär man före avlåtande av förslag i ämnet till riksdagen borde
så långt möjligt avvakta utvecklingen på arbetsmarknaden. Jag anhöll därför,
att med framläggande av förslag i ämnet måtte få tills vidare anstå.

I avbidan på frågans slutliga behandling förordade jag, såsom i det föregående
angivits, att ett anslag för arbetslöshetens bekämpande till belopp

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 161.

av 3,000,001) kronor måtte beräknas i riksstatsförslaget för nästa budgetår.
Detta blev ock Kungl. Maj:ts beslut.

Statens arbetslösketskommission bär sedermera i en till mig ställd skrivelse
av den 17 februari 1928 inkommit med uppgifter till komplettering av
vissa i kommissionens förenämnda skrivelse den 17 november 1927 meddelade
siffror och beräkningar. Till dessa uppgifter bar kommissionen anknutit
några uttalanden, föranledda av den utveckling av arbetslöshetsförbållandena,
som ägt rum sedan skrivelsen den 17 november 1927 avläts.

Jag torde nu — i anslutning till vad jag vid min förberedande anmälan
av ärendet yttrade — få lämna en redogörelse för de av kommissionen i
berörda hänseende lämnade uppgifterna, i den mån de beröra arbetsmarknadens
läge, kommissionens verksamhet under det sistförflutna året och kommissionens
ekonomiska ställning. Härvid kommer jag att för större överskådligliets
skull i ett sammanhang behandla vad kommissionen anfört i
nämnda hänseenden uti skrivelsen den 17 november 1927 och de kompletterande
meddelanden, kommissionen lämnat i skrivelsen den 17 februari
1928.

Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetens omfattning
under tiden januari 1924—januari 1928 har kommissionen meddelat de uppgifter,
som återgivas i följande tabell, vilken för varje månad utvisar dels
antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna,
dels det procentuella antalet arbetslösa bland de till
fackföreningarna anslutna arbetarna, dels ock antalet anmälda hjälpsökande
arbetslösa. Uppgifterna angående antalet arbetslösa hänföra sig till sista
dagen i respektive månader. I sintet av tabellen hava varje års maximi
och minimisiffror särskilt upptagits.

Arbetslöshetsfcornmi*-sionrn

angående
medelsbehovet
m. »n.

Antal arbetsansökningar

Fackföreningarnas I Antal hjälpsökande arbetslösa enligt

Månad

på

100 lediga platser

arbetslöshel

i % \

arbctslöshetsk ommissionen

1924

1925

1926! 192711928

1924 1925

I

1926? 1927 i 1928!

! 1 1

1924 1925

1926

1927 j 1928

Jan......

239

296

273

293

279

13.0

14. s

15.7

16.3

16,600 20,600

22,700

27.400; 26,650

Febr. ...

214

256

247

258

13.4

13.6

14.8

15.0

15,900| 21,600

22,300

25,400:

Mars.....

177

207

191

208

13.9

12.0

14.7

14.1

13,7001 18,600

20,500

22,400

April ....

151

166

163

171

11.6

10.8

12.3

12.3

10.300! 14,800

16.600

22,200:

Maj......

131

157

162

168

7.6

8.2

9.9

10.o

7,000i 12.100

13.900

18.100''

Juni.....

132

159

166

161

7.4

8.2

9.6

9.4

5,600! 10,300

11.750

15.200

Juli......

141

162

161

150

6.2

7.0

8.6

8.2

4,750 9.400

10.850

12,200

Aug......

135

156

151

148

6.G

7.7

8.3

7.7

4.200 9,450

11.200

12,700;

Sept.....

128

154

158

143

7.0

8.5

9.1

8.4

4.500! 10,150

12.000

12,900

Okt......

148

172

186

170

8.4

10. o

11.4

10.4

6,500 13.150

15.500

16.450;

Nov......

220

246

273

242

10.5

11.8

13.0

12.8

9,300! 18.000

20.050

21,400

Dec......

225

226

268

243

15.6

19.5

19.0

18.0

12,600 20,300: 24.700

24.200

Max......

jan.

jan.

jan.

jan.

dec.

dec.

dec.

dec.

jan. i febr.

jan.

jan.

239

296

273

293

15.6

19.5

19.0

18.6

16,600 21,600

22.700, 27,400

Min......

sept.

sept.

aug.

sept.

! juli

juli

aug.

aug.l

aug. | juli

juli

juli

128

154

151

143

6.2

7.6

8.3

7.7!

4.200 9.400

10.850

12.200

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Vidare har kommissionen i följande tabell lämnat uppgifter, likaledes
för tiden januari 1924—januari 1928, rörande antalet hjälpta personer sam t
huru dessa fördela sig på de olika hjälpformer na. Till jämförelse hava i tabellen
upptagits jämväl siffrorna rörande antalet hjälpsökande arbetslösa, ehuru
dessa siffror redan återfinnas i den nyss återgivna tabellen.

Tidpunkt

Antal

hjälp-

sökande

Antal sysselsatta i

Antal understödda

Hela

antalet

arbetslösa,

som

orhållit

hjälp

Antalet
hjälpta i
% av hela
antalet
arbetslösa
hjälpsök.

År

Sista
dagen i
månaden

statliga

nöd-

hjälps-

arbeten

stats-kommu-nala nöd-hjälps-arbeten

kommu-nala nöd-hjälps-arbeten

med

stats-

bidrag

utan

stats-

bidrag

1924

jan.....

16,600

2,329

365

2,459

847

6,000

36.1

april ...

10,300

2,525

888

1,923

—

107

5,448

52.9

juli.....

4,750

666

234

1,676

—

3

2,579

54. s

okt.....

6,500

467

42

967

—

48

1,524

23.4

1925

jan. ...

20.600

1,852

738

2,613

—

341

5.544

26.9

april ...

14,800

3,094

1,076

2,496

—

348

7,014

47.4

juli.....

9,400

1,839

548

1,222

—

63

3,672

39.0

okt.....

13,150

1,699

367

884

—

123

3,073

23.4

1926

jan.....

22,700

3,433

598

2,204

—

2,033

8,268

36.4

april ...

16,600

3,836

1,161

1,841

4

388

7,230

43.5

juli.....

10,850

2,101

363

1,200

—

64

3,728

34.3

okt.....

15,500

1,991

251

1,303

—

—

3,915

25.2

1927

jan.....

27,400

3,646

1,301

3,126

199

2,015

10,287

37.5

febr. ...

25,400

4,410

1,556

3,636

257

2,180

12,039

47.3

mars ...

22,400

3,969

1,596

3,525

84

1,691

10,865

48.5

april ...

22,200

3,499

1,446

2,668

214

1,060

8,887

40. o

maj ....

18,100

3,015

1,266

1,850

389

1,758

8,276

45.6

juni ....

15,200

2,624

811

1,837

277

1,417

6,966

45.7

juli.....

12,200

2,603

559

1,451

—

1,305

5,918

48.5

aug.....

12,700

2,354

610

1,438

—

1,170

5,572

43.7

sept. ...

12,900

2,088

494

1,241

—

1,194

5,017

38.s

okt.....

16,450

2,085

517

1,317

29

2,006

5,954

36.2

nov.....

21,400

2,872

859

1,576

34

2,473

7,814

36.5

dec.....

24,200

2,860

1,245

1,448

65

3,692

9,310

38.5 ‘

1928

jan.....

26,650

4,320

1,372

2.380

215

3,937

12,224

45.8

Beträffande de sålunda lämnade statistiska uppgifterna har kommissionen
framhållit, att desamma, som sinsemellan väl överensstämde, utvisade, att
antalet arbetslösa från och med år 1924 till och med mitten av år 1927
sakta stegrats, medan man för tiden därefter syntes kunna konstatera en
relativ minskning. De hjälpsökande arbetslösas antal hade varit störst i
januari 1927, då det uppgått till 27,400. Det lägsta talet för år 1927, 12,200,
hade uppnåtts under juli månad. Därefter hade inträtt en ökning, som dock
icke varit fullt så markerad som för motsvarande tid under de närmast
föregående åren.

Vidare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas
fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter.

Tabellen i fråga är av följande utseende.

Kungl. May.ts proposition nr 161.

i)

1

Yrkesgrupp

J a

n u a

r 1

i

1924

1925

1926

1927

1928 i

I. Jordbruk och skogshushållning.

Jordbruk...................................................

711

574

534

719

|

955 j

Skogshushållning.......................................

131

873

540

283

321

II. Industri och hantverk m. m.

Gruvdrift och malmförädling (inbegripet järn-

bruk)......................................................

864

2,011

2,428

1.776

1,751 i

Jord-, sten- och glasindustri.......................

1.937

844

854

3,189

897 !

Metall- och maskinindustri (inbegripet meka-niska verkstäder) ..................................

2,526

2,908

2,086

2,306

2,071

Trävaruindustri.........................................

753

2,657

2,844

3,412

3.085 1

Byggnadsverksamhet ...............................

1,292

2,231

2,390

2,610

2.927 1

Läder-, hår-, gummi- och dylik industri ......

97

141

211

195

180

Textilindustri ............................................

101

112

155

206

143

Beklädnadsindustri ....................................

99

88

132

140

178 1

Närings- och njutningsmedelsindustri .........

282

224

221

333

322 ;

Kemisk-teknisk- och belysningsindustri........

79

121

173

161

158 !

Trämasse- och pappersindustri ...................

72

67

122

106

232

Grafisk industri.........................................

61

52

73

66

101

Industri och hantverk, ej särskilt specificerat

1,398

964

586

782

715 ’

III. Sjöfart och fiske ...............

628

696

603

394

357 ;

IV. Handel och samfärdsel m- m.

Kontors-, bank- och försäkringspersonal ......

61

94

86

78

114 i

Butiks- och magasinspersonal ...................

286

458

416

469

523

Hotell-, kafé- och restaurangrörelse ............

Landtransport ......................................

20

42

41

44

66 1

477

755

672

837

966

Allmän och litterär verksamhet ..................

6

16

5

12

22 j

Handel och samfärdsel, ej särskilt specificerat

94

142

40

49

66 i

V. Husligt arbete ...................

35

21

1

15

8 i

VI. Arbete ej hänförligt till annan grupp1)...

3,381

4,543

7,498

9.225

10.504

Summa

15,391

20,634

22,711

27,407

26,662

Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna har kommissionen
i sin skrivelse den 17 november 1927 anfört följande:

Gruvindustrien i mellersta Sverige lede allt fortfarande av tryckta konjunkturer.
Visserligen hade några gruvor upptagit eller utökat driften, men
andra företag hade nödsakats vidtaga åtgärder i motsatt riktning. De betydande
driftsutökningar, som redan ägt rum eller som vore förestående vid
de väster- och norrbottniska gruvfälten, beredde en viss lättnad inom denna
gren av arbetsmarknaden genom nyanställning av gruvarbetare. Av arbetskraft
från Bergslagen komme därvid dock endast yngre, yrkesskicklig arbetskraft
i fråga.

Aven inom järnindustrien rådde en tryckt konjunktur med flerstädes ojämn
ordertillgång och intermittent drift.

Sågverksindustrien åtnjöte en god konjunktur med bättre försäljningspriser
än år 1926. Den lokala arbetslösheten inom detta fack vore dock

J) Denna grupp torde i huvudsak omfatta grovarbetare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

fortfarande stor i norra Yästerbotten och Norrbotten. Hopp funnes dock, att
densamma inom de närmaste åren skulle kunna nedbringas.

Stenindustrien, som förorsakat stor arbetslöshet under första kvartalet 1927,
hade raskt återhämtat sig och hade nu god sysselsättning för sin arbetarstam.

Inom sulfat- och sulfitindustrierna kunde eu försämring i läget konstateras
med avsevärt sänkta priser. Produktionen hade dock ej inskränkts, och
arbetslöshet förefunnes ej inom dessa industrier. Träsliperiindustrien hade
i än högre grad drabbats av nedgång i konjunkturen, som medfört ett flertal
driftsnedläggelser med ty åtföljande arbetslöshet.

Inom övriga industrier torde läget kunna betecknas som normalt utan anmärkningsvärd
arbetslöshet.

Arbetslöshet inom gruppen affärsanställda med dess från kristiden kvarstående
överskott och stora tillopp av arbetskraft vore fortfarande till finnandes.

Livlig arbetstillgång under vintersäsongen 1927—1928 syntes kunna påräknas
i skogsbruket.

Jordbruket, som under den gångna hösten på grund av ogynnsamma skördeförliållanden
tidvis haft stort behov av arbetskraft, syntes i anseende till årets
sämre skörderesultat icke komma att inverka lika gynnsamt på det allmänna
läget, som fallet varit under föregående år med dess goda skörderesultat.

Den grupp, som återstode, nämligen grovarbetare i allmänhet, till vilken
räknades alla sådana arbetslösa, som icke kunde hänföras till visst yrke,
omfattade enligt senaste uppgifter över en tredjedel av hela antalet hjälpsökande
arbetslösa. I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av den 6
november 1925 hade kommissionen anfört, att den dåvarande och närmaste
tidens arbetslöshetsproblem i väsentlig mån kunde sägas vara ett grovarbetarproblem.
Detta hade kommissionen funnit styrkt av utvecklingen sedan dess.
Arbetare tillhörande denna grupp vore i allmänhet för sin sysselsättning i
hög grad beroende av säsongarbeten. Den relativt betydande ansvällning av
arbetslösheten, som kunde konstateras varje vinter, ginge till största delen
ut över dessa arbetare.

I detta sammanhang har kommissionen även erinrat om vissa befolkningsstatistiska
undersökningar, som nyligen utförts och av vilka det syntes framgå,
att eu ökning av de arbetsföra åldersklasserna vore att påräkna under en
10-årsperiod framåt för att sedan efterträdas av eu fortgående minskning.
Utan tvivel komme arbetslöshetsklientelet att i avsevärd mån under de
närmaste åren rekryteras av ynglingar, som på grund av trängseln på arbetsmarknaden
icke kunnat bereda sig arbete inom visst yrke. Många av dessa torde
bliva nödsakade att hän vända sig till det allmänna med begäran om hjälp och
på grund därav hänvisas att söka sin försörjning vid statliga nödhjälpsarbeten.

Den begränsade immigrationen till Amerikas Förenta stater torde även
bidraga till ökat utbud av arbetskraft i Sverige.

I sin skrivelse den 17 februari 1928 har kommissionen beträffande förhållandena
på arbetsmarknaden uttalat, att desamma icke under den tid,
som förflutit sedan kommissionen senast yttrat sig härom, undergått någon
mera genomgripande förändring, ehuru läget givetvis i viss utsträckning
rönt inverkan av de arbetskonflikter, som under nämnda tid uppkommit

11

Kungl. May.ts proposition nr 161.

inom vissa betydande exportindustrier. Vad anginge berörda konflikter
syntes dessa icke omedelbart beröra den statliga hjälpverksamheten för de
arbetslösa i annan mån än att arbetare tillhörande de i konflikterna direkt
indragna yrkena avstängts från åtnjutande av statlig arbetslöshetshjälp.
Bortsåge man från nämnda konflikter, kunde man fortfarande konstatera
ett jämförelsevis fördelaktigt ekonomiskt konjunkturläge. Det oaktat rådde
dock en relativt omfattande arbetslöshet.

Kommissionen har i detta sammanhang särskilt framhållit, att den redan
förut bekymmersamma ställningen på arbetsmarknaden i Norrbottens län
under senaste tiden ytterligare försämrats. I anledning härav har kommissionen
lämnat en utförligare översikt för arbetslöshetsfrågans utveckling och
läge i nämnda län allt sedan år 1925, för vilken översikt jag emellertid här
ej torde behöva redogöra.

Beträffande kostnaderna för kommissionens verksamhet under nu löpande
budgetår har kommissionen i sin skrivelse den IT november 1927 anfört i
huvudsak följande.

Vid budgetårets ingång den 1 juli 1927 hade — efter avdrag av reserverade
belopp — för kommissionens verksamhet stått till förfogande 5,579,635 kronor
91 öre, varav hos statskontoret innestått 3,428,072 kronor 42 öre. 1927 års
riksdag hade för budgetåret 1927—1928 anvisat 5,000,000 kronor. Under tiden
juli—oktober 1927 hade 1,603,646 kronor 90 öre disponerats. Den 1 november
1927 skulle alltså hava varit tillgängligt ett belopp av i runt tal 8,900,000
kronor. Därifrån borde emellertid avräknas ett belopp av 500,000 kronor
såsom utgörande delvis på längre tid bundna och delvis osäkra fordringar
ävensom värde å inventarier. Det disponibla beloppet den 1 november
1927 syntes därför icke böra beräknas högre än till 8,400,000 kronor.

Över kommissionens faktiska utbetalningar under tiden jidi—oktober 1927
samt de beräknade utbetalningarna under tiden november 1927—juni 1928
har kommissionen i omförmälda skrivelse den 17 november 1927 framlagt
följande sammanställning.

M å n it d

A, K:s arbets-platser, för-valtning och
revision

Kr.

Stats-

kommunala

arbeten

Kr.

Understöds-verksamhet,
kurser, odlings-b i drag

Kr.

Summa

Kr.

Antal

anställda

arbetare

I

1927

Juli............................

344,190

_

11.983

356,173

3,162

Augusti ......................

391,104

—

—

391,104

2,964

September ..................

366,247

105,972

472,219

2,582

Oktober......................

322.945

16,800

-

339,745

2,680

November ...................

362,500

19,600

85.000

467.100

3.600

December .................

437,500

25,200

10,000

472,700

4,400

1928

Januari ......................

562,500

33,600

10,000

606.100

5,700

Februari ...................

687,500

39,200

10.000

736,700

6.900

Mar».........................

625,000

33,600

10,000

668.600

6,200

A pri 1

500,000

30,800

_

530,800

5.100

Maj ...........................

375,000

22,400

—

397.400

3.800

Juni .........................

250,000

14,000

264.000

2,500

Summa

5,224,486

341,172

136.983

5,702.641

—

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

I anslutning till de sålunda beräknade utgifterna bar kommissionen, såsom
redan förut blivit omnämnt, framhållit att, då den 1 november 1927 för
kommissionens verksamhet funnits disponibelt ett belopp av i runt tal
8,400,000 kronor samt verksamheten under tiden november 1927-—juni
1928 beräknats draga en kostnad av omkring 4,150,000 kronor, vid nästkommande
budgetårs ingång kunde beräknas vara tillgängligt ett belopp av
omkring 4,250,000 kronor. Kommissionen har därvid förutsatt, att den statliga
arbetslöshetshjälpen liksom hittills huvudsakligen skulle lämnas i form
av arbete vid statliga och statskommunala nödhjälpsarbeten. Under denna
förutsättning har kommissionen anfört, att de statliga nödhjälpsarbetena i
första hand vore avsedda att förläggas till de allmänna skogarna. I den
mån dessa icke beredde arbetstillfällen i tillräcklig omfattning, torde enligt
kommissionen flottledsarbeten i Norrland, allmänna vägarbeten och andra
lämpliga arbeten böra tillgripas. Därest tillgängliga arbeten icke komme att
nöjaktigt motsvara behovet, syntes även en viss begränsad kontantunderstödsverksamhet
kunna ifrågakomma. Till utgångspunkt för kalkylerna hade därjämte
tagits vissa antaganden rörande antalet i statliga, respektive statskommunala
nödhjälpsarbeten anställda arbetare. Kommissionen hade därvid
beräknat, att densamma vid den tidpunkt, då arbetslösheten förmodades nå sin
höjdpunkt, skulle kunna genom arbete bisträcka omkring 7,000 personer eller
drygt 1,000 flera än närmast föregående år. De rent kommunala åtgärderna
till arbetslöshetens bekämpande syntes som regel hava en lika stor eller
något mindre omfattning än de statliga. Det kunde antagas, att vid ifrågavarande
tidpunkt sammanlagt omkring 50 % av anmälda arbetslösa skulle
erhålla sysselsättning vid genom statens eller kommunernas försorg anordnade
nödhjälpsarbeten.

I sin den 17 februari 1928 dagtecknade skrivelse har kommissionen meddelat,
att under de senaste tre månaderna icke inträffat några omständigheter
av natur att påkalla någon omjustering av de utav kommissionen i
november 1927 gjorda beräkningarna rörande kostnaderna för kommissionens
verksamhet under innevarande budgetår.

Förslag till
ändrade bestämmelser

angående
bidrag till
statskommu''nala
arbeten.

I sistnämnda skrivelse har kommissionen vidare föreslagit viss ändring i
gällande bestämmelser om statsbidrag till leommunala arbetsföretag. de s. k. statskommunala
nödhjälpsarbetena.

Innan jag ingår på kommissionens förslag i berörda hänseende, ber jag
att få lämna eu kort redogörelse för uppkomsten av det slag av nödhjälpsarbeten,
som benämnas statskommunala arbeten, samt de regler, som gälla
rörande statsbidrag till dylika arbeten.

Frågan om statsbidrag till nödhjälpsarbeten, som av kommunerna anordnades
i egen regi, bragtes under Kungl. Maj:ts prövning genom skrivelse f rån
arbetslöshetsJcommissionen den 23 december 1921 rörande hjälpverksamheten och
dess fortsatta bedrivande. Kommissionen anförde däri, bland annat, att
vissa städer gjort framställning om rätt att själva få anordna nödhjälpsarbeten
och därvid sysselsätta understödda arbetslösa på villkor att de som till -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

skott till de arbetslösas arbetslön av statsmedel utfinge samma belopp, som
eljest sknlle kommit de arbetslösa till del såsom bidrag till det kontanta understödet.
Ehuruväl kommissionen fann de sålunda gjorda framställningarna
behj ärtans värda och stående i överensstämmelse med den dittills förda arbetslöshetspolitikens
principer att lielire bereda arbete än understöd, ansåg
sig kommissionen dock icke kunna förorda desamma. Understöd av statsmedel
i denna form kunde nämligen enligt kommissionens mening lätt få
karaktären av statssubventioner till kommunal företagarverksamhet och försvåra
kontrollen av hjälpverksamhetens olika grenar.

Gent emot kommissionens uppfattning av ifrågavarande spörsmål framfördes
avvikande mening av tre ledamöter i kommissionen, riksdagsmännen
E. O. Hagman och K. W. Holmström samt kanslirådet G. H. von Kock.

Hagman och Holmström anförde i ett gemensamt avgivet yttrande huvudsakligen
följande.

Den dåvarande hjälpverksamheten för arbetslösa hade med rätta förlagt
sin tyngdpunkt till beredande av arbetstillfällen. På grund av den enastående
omfattning arbetslösheten erhållit hade i stigande grad framträtt
svårigheter för arbetslösketskommissionens organ att omhändertaga och bereda
arbete för alla arbetslösa, som behövde och kunde beredas arbete inom
den ram, som tillgängliga medel uppdroge. Bland andra åtgärder till dessas
avhjälpande hade föreslagits, att även kommuner skulle kunna erhålla bidrag
av statsmedel för nödhjälpsarbetens igångsättande. Att eu dylik möjlighet
borde beredas framhölles med styrka från åtskilliga kommuner. Särskilt
där den kontanta understödsverksamheten vore omfattande, hade det synts
de kommunala myndigheterna mindre tillfredsställande, att tusentals kronor
dagligen utbetalades utan annan motprestation än inskrivningskortets stämpling
på ortens arbetsförmedlingsanstalt. Kommissionens majoritet hade icke
ansett sig kunna förorda en dylik utväg, därför att densamma lätt skulle
komma att leda till en kommunal företagarverksamkét i stor skala. Ehuru
reservanterna medgåve, att från dera kommuners sida under de sista månaderna
framkommit ett mycket kraftigt arbetsintresse, som med hänsyn till
den omfattande understödsverksamheten krävt att kunna på föreslaget sätt
erhålla statsarbeten för genomförandet av vissa önskade kommunala arbeten
i egen regi, ansåge reservanterna sig icke i denna fråga böra instämma med
kommissionens majoritet. En anordning med statsbidrag till rent kommunala
nödlrjälpsarbeten behövde icke medföra några risker, om man införde
nödiga garantier, men sknlle medföra dels ett ersättande av improduktiva
understöd med nyttigt arbete, dels eu avlastning från kommissionens till
bristningsgränsen engagerade organ.

Hagman och Holmström tillstyrkte därför, att kommuner, som vore villiga
att hellre igångsätta nödlrjälpsarbeten än bedriva kontant understödsverksamhet,
borde därtill kunna erhålla de bidragsbelopp av statsmedel, som
under andra, förhållanden shtlle utgått som understöd. För förebyggande av
missbruk och för vinnande av enhetlighet borde emellertid arbetslöshetskommissionen
tillerkännas ett mycket starkt inflytande på de förhållanden,
varunder dylikt statsbidrag kunde utgå. Kommissionen borde sålunda pröva
projekterat arbetsföretags lämplighet samt besluta om statsbidrags utgående
och upphörande. Lönerna syntes lämpligen böra sättas lika med dem, som
ntginge vid statens nödlrjälpsarbeten.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

von Koch instämde i syftet med Hagmans och Holmströms reservation, dock
under förklaring att han ej kunde överblicka konsekvenserna av deras förslag.
Enligt von Koch skulle väsentliga fördelar vinnas, om statens medverkan
till arbetslöshetens bekämpande framför allt avsåge att understödja landstingens
och kommunernas egna ansträngningar att bereda arbete. Vid eu
eventuell utredning av denna fråga borde särskilt undersökas, huruvida ej
statsmedel företrädesvis kunde användas (som lån eller understöd) till sådana
för respektive samhällen nödvändiga företag, som i allt fall under de närmaste
åren måste komma till stånd.

I proposition nr 11 till 1922 år riksdag angående anslag för bekämpande
av arbetslösheten förordade dåvarande chefen för socialdepartementet införandet
av möjlighet till statsbidrag till kommunala nödhjälpsarbeten. Han
yttrade i detta ämne i huvudsak följande.

Mot förslaget angående kommunala nödhjälpsarbeten syntes ur principiell
synpunkt intet vara att erinra, enär det vore bättre med nödhjälpsarbeten
än med kontant understöd. Ett genomförande av förslaget vore emellertid
så till vida betänkligt, att det innebure ett avsteg från regeln att icke subventionera
rent kommunal verksamhet. Emellertid innebure även det av
kommissionen tillämpade systemet, eidigt vilket statsarbetena övertoge utförandet
av kommunala arbeten och bestrede kostnaderna därför med dels
statliga och dels kommunala medel, i realiteten en statssubvention. Nyheten
vore alltså mera formell än reell. Det föreliggande nödläget motiverade väl
en undantagsåtgärd, ägnad att verksamt bidraga till arbetslöshetens bekämpande.
De statliga nödlijälpsarbetena kunde icke utan allvarlig risk utökas.
Ville man fullfölja arbetslinjen, hade man därför ingen annan utväg än
den av kommissionens reservanter förordade. Därigenom vunnes ock, att
man främjade företag, som vore av direkt nytta för kommunerna, vilket ofta
i mindre grad vore förhållandet med de statliga nödlijälpsarbetena.

Departementschefen förutsatte, att kommissionen skulle enligt av Kungl.
Maj:t meddelade direktiv pröva från kommunerna inkommande förslag till
arbeten, begränsa statsbidraget per anställd arbetslös till vad skäligen kunde
beräknas eljest utgå i statsbidrag till understöd, reglera arbetsförhållandena
i anslutning till de för jämförliga statsarbeten gällande grunder och i allmänhet
övervaka, att statsmedel icke användes i vidare mån, än det oundgängliga
hjälpbehovet krävde.

Vid behandlingen av berörda proposition uttalade sig riksdagen (skrivelse
nr 291) — i överensstämmelse med vad statsutskottet i detta avseende hemställt
— rörande förslaget om statsbidrag till ifrågavarande arbeten på
följande sätt:

»Riksdagen har vid övervägandet av detta förslag funnit, att beaktansvärda
skäl kunna anföras såväl för som mot detsamma. Såsom kommissionsmajoriteten
framhåller, äro sålunda de flesta kommuner näppeligen så utrustade,
att de kunna vara i stånd att självständigt planlägga, utföra och
övervaka nödhjälpsarbeten av mera krävande art. En minskning av de statliga
och en ökning av de kommunala nödlijälpsarbetena kunde också äventyra
den överblick och enhetlighet på detta område, som uppnåtts genom
den hittillsvarande organisationen och som är av stor vikt även vid det
planmässiga genomförandet av en kommande avveckling. Slutligen kunde
befaras, att förslaget i tillämpningen skulle medföra ett stimulerande av

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

det kommunala arbetsintresset i högre grad, än som påkallades för arbetslöshetens
rationella bekämpande, varigenom såväl statens som kommunernaso
finanser bleve lidande.

A andra sidan synes det emellertid riksdagen vara i hög grad önskvärt
att på den nu anvisade vägen möjliggöra eu begränsning av den oberäknat
stora statliga organisation, som måst improviseras för de statliga nödlijälpsarbetena.
Även om man vid dessa kunnat i viss mån använda kommunernas
egna tekniska organ, så synes dock utnyttjandet av dessa kunna ske i
större utsträckning genom accepterande av det nu föreliggande förslaget.
Den decentralisering av arbetsledningen, som genom detsamma skulle vinnas,
lärer snarast komma att underlätta eu blivande fullständig avveckling av
nödhjälpsarbetena, då staten för de under kommunal regi bedrivna arbetena
icke åtager sig några kontraktsförbindelser och sålunda lättare kan, när helst
ställningen på arbetsmarknaden icke längre anses påkalla deras bedrivande,
genom understödsverksamhetens inställande upphöra med sitt bidragslämnande.
Med hänsyn i övrigt till de av minoriteten av arbetslöshetskommissionen
och departementschefen anförda skälen ansluter sig riksdagen därför
till den av dem intagna ståndpunkten. De ovan berörda risker av organisatorisk
och finansiell art, som eu förändring på denna punkt kunde medföra,
lära i allt väsentligt kunna förebyggas genom arbetslöshetskommissionens
allmänna befogenhet att kontrollera kommunernas hjälpverksamhet
samt genom de av departementschefen angivna begränsningarna för kommunernas
rörelsefrihet. Särskilt anser sig riksdagen böra framhålla vikten av att
medgivande till arbeten av ifrågavarande slag lämnas endast i den man arbetslöshetens
rationella bekämpande det påkallar, att uttagningen av arbetslösa
till desamma sker enligt de för statliga nödlijälpsarbeten gällande principer,
att lönerna icke överstiga de för statliga nödlijälpsarbeten å orten
vederbörligen fastställda, samt att i statsbidrag till dessa löner icke lämnas
högre belopp än som skulle hava utgått, därest vid dessa arbeten anställda
uppburit understöd.»

Den 7 juli 1922 utfärdade Kungl. Maj:t Tcungörelse (nr 419) angående statsbidrag
till arbetslöshetshjälp. I andra kapitlet av denna kungörelse intogos
bestämmelser om statsbidrag till statskommunala nödlijälpsarbeten. I enlighet
med dessa bestämmelser, som anslöto sig till de av 1922 ars riksdag
godkända direktiven och som sedermera icke undergått någon förändring,
gälla för närvarande i ämnet följande föreskrifter.

Kommun, som anordnat arbetsföretag för beredande av arbete åt sådana
medellösa arbetslösa, som enligt första kapitlet i kungörelsen äro berättigade
till arbetslöshetshjälp från staten, kan under vissa förutsättningar, efter beslut
av statens arbetslöshetskommission, för ändamålet åtnjuta statsbidrag
från förefintligt anslag till arbetslöshetens bekämpande. Kommun, som ämnar
anordna arbetsföretag och önskar för sådant ändamål komma i åtnjutande av
statsbidrag, har att, innan verksamheten påbörjas, inhämta arbetslöslietskommissionens
medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag.
Vid kommunens framställning skall fogas dels redogörelse enligt
närmare angivna regler angående det tillämnade företaget, dels ock vederbörande
arbetslöshetskommittés yttrande rörande företagets ändamålsenlighet
och betydelse för arbetslöshetens bekämpande. Det ankommer på arbetslöshetskommissionen
att vid prövningen av dylik ansökan taga hänsyn ej mindre
till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen, till de övriga åtgärder.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

som inom densamma må vara vidtagna för arbetslöshetens bekämpande,
samt till företagets lämplighet för detta syfte, än även till kommunens
ekonomiska kraft och till beloppet av de statsmedel, som stå till förfogande.
Ej må enligt kungörelsen statsbidrag beviljas till visst arbetsföretag, med
mindre företagets anordnande prövas i hög grad påkallat för arbetslöshetens
ändamålsenliga bekämpande. Vid beviljande av statsbidrag har arbetslöshetskommissionen
att meddela närmare bestämmelser och villkor för företagets
anordnande och bedrivande och för arbetslösas anvisande till arbete, i vilket
sistnämnda hänseende enahanda grunder skola komma till tillämpning,
som gälla för statens nödhjälpsarbeten. Har statsbidrag beviljats, äger
kommissionen att övervaka verksamheten, varvid säi''sltilt bör tillses, att statsmedel
icke användas i vidare mån än hjälpbehovet kräver, och kommissionen
må, om anledning därtill föreligger, besluta, att sådant bidrag ej vidare
skall utgå.

I fråga om den omfattning, i vilka statskommunala nödhjälpsarbeten förekommit,
ber jag att få hänvisa till de tablåer, som jag i det föregående återgivit.

Vid beviljande av statsbidrag har arbetslöslietskommissionen även att fastställa
avlöningens belopp per dag och arbetare, med iakttagande att arbetslönerna
ej må överstiga de för statens nödhjälpsarbeten i orten vederbörligen
bestämda. Sistnämnda löner fastställas, enligt av riksdagen meddelade
direktiv, av arbetslöshetskommissionen för de olika kommunerna under vederbörligt
hänsynstagande till de inom respektive kommuner i öppna marknaden
gällande grovarbetarlönerna. Då de statliga nödlijälpsarbetena bedrivas
såsom ackordsarbeten, avser det av kommissionen för viss ort fastställda
lönebeloppet endast att motsvara den lön, som vid genomsnittlig arbetsprestation
bör kunna uppnås. Tid efter annan vidtager kommissionen eu
revision av grovarbetarlönerna, och i anslutning härtill justeras nödhjälpslönema.
För närvarande är den högsta nödhjälpslönen per dag 6 kronor
10 öre och den lägsta 3 kronor 45 öre. Enligt vad nyss nämnts äro dessa
löner även normerande för lönerna vid de statskommunala nödhjälpsarbetena.

Statsbidrag till kommunalt arbetsföretag utgår för det antal hela arbetsdagar,
under vilka arbete vid företaget beredes arbetslösa, med högst det
belopp för varje dag och arbetslös, som, därest kontant arbetslöshetsunderstöd
utgått, kan antagas hava tillkommit kommunen såsom statsbidrag till sådant
understöd åt de i företaget anställda arbetslösa. På grund av dessa bestämmelser
kan statsbidraget för dag och arbetslös som regel uppgå till högst
1 krona för dag för icke familjeförsörjare samt för barnlös familjeförsörjare
till högst 1 krona 50 öre för dag. För familjeförsörjare med barn kan utöver
sistnämnda belopp utgå ett statsbidrag av högst 30 öre för varje inom
eller utom äktenskapet fött barn. — Efter särskilt av Kungl. Maj:t meddelat
beslut kan dock statsbidraget utgå med högre belopp.

Vid 1927 års riksdag väcktes fråga om ändrade grunder för statsbidrag
till de statskommunala nödhjälpsarbetena. Sålunda anfördes i eu reservation
till statsutskottets utlåtande nr 138 — vari behandlades Kungl. Maj:ts

Kungl. May.ts proposition nr 161. IT

proposition om anslag för budgetåret 1928—1929 till bekämpande av arbetslösheten
— bland annat följande.

Statskommunala arbetsföretag hade, i synnerhet under de senaste åren, kommit
till användning i ökad omfattning. Då arbetena så gott som undantagslöst
vore belägna inom vederbörande hemortskommuner, lämpade de sig särskilt väl
för beredande av sysselsättning för familjeförsörjare, vilka i allmänhet hade
svårt att under längre tid vistas borta från sina hem. Då det gällde att
bereda hjälp för arbetslösa i vidgad omfattning, erbjöde enligt reservanterna
dessa arbetsföretag mycket goda möjligheter. Gällande bestämmelser om
statsbidrag till dessa arbeten vore emellertid onödigt invecklade och medförde
kontrollsvårigheter för kommissionen.

Procentuellt taget vore bidragen i de olika lönegrupperna ojämna och
knappast rationellt avvägda. Det syntes näppeligen kunna anföras bärande
skäl, för att —- såsom bleve följden av nuvarande bestämmelser — kommuner
med lågt löneläge skulle åtnjuta ett relativt mindre bidrag än eu kommun
med högre sådant läge.

Därför förordades i reservationen, att bestämmelserna i ämnet måtte omformuleras
så, att statsbidraget till statskommunalt arbetsföretag komme att
utgå med en bestämd procentsats av nödhjälpslönen i vederbörande kommun.
Denna procentsats syntes böra sättas till 50.

Pörenämnda reservation blev av riksdagen avslagen.

I en till mig under våren 1927 ingiven skrift ifrågasatte kanslirådet G. H.
von Koch bland annat, huruvida icke statsbidrag till statskommunala nödhjälpsarbeten
borde få utgå med högre belopp än nu vore fallet, dock icke
med mera än 50 % av nödhjälpslönen.

I häröver den 20 april 1927 avgivet utlåtande förklarade arbetslöshetskommissionen,
att kommissionen principiellt icke hade något att erinra mot
detta förslag. Kommissionen ansåge emellertid lämpligast, att nuvarande bestämmelser
tills vidare bibehölles oförändrade i avvaktan på resultatet av
pågående sakkunnigutredning.

Enligt beslut den 5 augusti 1927 fann Kungl. Maj:t, med avseende å vad
kommissionen anfört, von Koclis framställning icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Kommissionen har nu i sin skrivelse den 17 februari 1928 anfört, att, enligt
vad erfarenheten gåve vid handen, det för närvarande utgående statsbidraget
till kommunala arbetsföretag vore alltför knappt och att kommunerna
utan tvivel på grund därav i många fall avhållit sig från att i den utsträckning,
som varit möjlig och önskvärd, begagna den möjlighet till arbetslinjens
främjande inom hjälpverksamheten, som ifrågavarande hjälpform eljest erbjöde.
Då en ändring av gällande bestämmelser rörande statsbidrag till
statskommunala arbeten icke i övrigt skulle medföra någon omläggning av
hjälpformen, har kommissionen därför hemställt, att bestämmelserna om
storleken av det utgående statsbidraget till kommunala arbetsföretag måtte
från och med den 1 juli 1928 ändras på följande sätt.

Statsbidrag till dylikt arbetsföretag borde få utgå med intill 50 % av det
belopp, som sammanlagt i lön utbetalats till de arbetslösa, vilka vid före Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 136 höft. (År 161.) M8 ss 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

taget beretts arbete. Därvid skulle dock iakttagas, att statsbidraget för dag
och person ej finge uppgå till högre belopp än 50 % av den för företaget
fastställda nödhjälpslönen och ej heller överstiga ett belopp av 3 kronor.
Där särskilda omständigheter sådant påkallade, skulle dock Kungl. Maj:t
kunna medgiva, att statsbidraget finge utgå med högre belopp än de sålunda
föreslagna.

I anledning av vad arbetslöshetskommissionen sålunda hemställt rörande
ändrade grunder för statsbidrag till statskommunala arbeten har yttrande
inhämtats från socialstyrelsen, som i anledning härav i ett den 4 mars 1928
dagtecknat utlåtande anfört i huvudsak följande.

Enligt vad tillgängliga statistiska uppgifter utvisade hade möjligheten att
anordna statskommunala nödhjälpsarbeten under de senare åren kommit att
utnyttjas i stigande omfattning. Jämsides härmed hade gått en utvidgning
av de rent statliga nödlijälpsarbetena, medan däremot av kommunerna själva
bedrivna nödhjälpsarbeten visat tendens till minskning. En förskjutning
hade sålunda gjort sig gällande, vilken skulle tyda på att kommunerna i
många fall funnit det förmånligt att vid anordnandet av nödhjälpsarbeten
utnyttja statens stöd och underkasta sig dess kontroll. A andra sidan hade
åtskilliga kommuner tillgripit kontantunderstöd åt arbetslösa av fattigvårdsmedel
i avsevärd utsträckning.

Arbetslösketskommissionens förevarande förslag åsyftade att genom höjning
av statsbidraget till statskommunala arbeten öka kommunernas benägenhet
att anordna sådana. Till grund för beräkningen av statsbidraget skulle
nu läggas den av kommissionen för vederbörande ort fastställda nödhjälpsarbetarlönen.
Då denna beräkningsgrund erbjöde en vidare latitud för statsbidragets
anpassning än den nu tillämpade skulle den medföra större möjligheter
för kommissionen att med kommuner träffa uppgörelse om statskommunala
arbetens anordnande.

Till ledning för ett bedömande av huru maximiunderstödet per man (familjeförsörjare)
och dag skulle ställa sig enligt det nuvarande och det föreslagna
beräkningssättet har socialstyrelsen meddelat efterföljande uppställning:

Orter med nödhjälpslön (ackord) av:

Statens maximibidrag per man och dag
(familjeförsörjare) till stats-kommunala arbeten:

nuvarande

kr.

% av
lönen

föreslaget

kr.

% av
lönen

Kronor 6.10 (8)1) .................... ...................

2

33

3

_

49

» 5.60 (7) ...........................................

1

75

31

2

80

50

» 4.95 (6) ............................................

1

50

30

2

48

50

» 4.25 (5) ...........................................

1

25

29

2

13

50

» 3.70 (4).............................................

1

—

27

1

85

50

» 3.15 (3.50).........................................

—

88

26

1

73

50

Medan sålunda statsbidragets maximibelopp för närvarande växlade från
88 öre på billigaste ort till 2 kronor på dyraste ort, skulle detsamma enligt
förslaget kunna utgå med lägst kronor 1: 73 och högst 3 kronor. I förhållande
till den av kommissionen fastställda normala nödhjälpslönen vid ackordsarbete
utgjorde statsbidragets maximum nu 33 %; enligt förslaget skulle det

'') Siffrorna inom parentes ange (ten av arbetslöshetskommissionen fastställda grovarbetarlönen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161. 19

överallt — dock efter prövning i varje fall — kunna nå upp till 50 %. Ökningen
bleve relativt störst för de billigare orterna med 85 ä 90 % och
minst för den dyraste ortsgruppen, där den uppginge till 33 %. Den absoluta
höjningen varierade mellan 85 öre för de billigaste ortsgrupperna och
omkring 1 krona för de dyrare. I stort sett innebure förslaget en genomgående
höjning i utjämnande riktning till förmån för kommuner med låga
arbetslöner. Ifrågasättas kunde emellertid, huruvida icke det med förslaget
avsedda syftet kunde i tillräcklig mån vinnas, även om det absoluta maximibidraget
sattes något lägre än det av kommissionen föreslagna beloppet av
3 kronor; en sådan ytterligare begränsning kunde vara befogad med hänsyn
till de största kommunernas starkare ekonomiska bärkraft.

I vad mån denna förhöjning av statsbidraget kunde komma att i tillämpningen
utnyttjas av kommuner inom olika dyrhetskategorier, undandroge
sig givetvis socialstyrelsens närmare bedömande. Det syntes dock sannolikt,
att inom de stora och medelstora stads- och industrisamhällena, av vilka
redan många med fördel använde sig av de statskommunala arbetena, intresset
för desamma komme att stegras. I flertalet andra kommuner skulle
väl framgent som hittills förhållandena i allmänhet ej anses påfordra några
särskilda åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. I icke så få fall syntes
emellertid såväl mindre stads- och industrisamhällen som rena landsbygdskommuner
även i fortsättningen komma att ställas inför behovet av arbetslöshetslindrande
anordningar, och de statskommunala arbetena torde då
komma att oftare tillgripas, därest den nu föreslagna statsbidragshöjningen,
som särskilt för sistnämnda kommuners del vore relativt sett ganska avsevärd,
bleve genomförd. Socialstyrelsen delade alltså arbetslöshetskommissionens
uppfattning, att den föreslagna anordningen skulle vara ägnad att
bidraga till ökad användning av s. k. statskommunala arbeten, vilket torde
erbjuda vissa fördelar med hänsyn till önskvärdheten av att kunna smidigt
anpassa hjälpverksamheten efter olika orters och årstiders växlande behov
samt att undvika kostsam förflyttning av sådana arbetslösa, som behövde
bevaras för och bevara kontakten med arbetsmarknaden i hemorten.

Yidare har socialstyrelsen i förevarande fråga anfört följande.

En ökad användning av statskommunala arbeten med förhöjt statsbidrag
skulle uppenbarligen komma att medföra större anspråk på statsmedel för
denna hjälpform, än som eljest behövt beräknas för densamma. A andra
sidan borde som följd härav inträda minskning i anspråken på statsbidrag
för andra former av arbetslöshetslijälp. En förutsättning härför vore emellertid,
att icke statsbidragsförliöjningen skulle komma att öka den i 1922 års riksdagsskrivelse
framhållna risken för »ett stimulerande av det kommunala
arbetsintresset i högre grad, än som påkallades för arbetslöshetens rationella
bekämpande, varigenom såväl statens som kommunernas finanser bleve lidande».
Det vore denna risk, som hade föranlett riksdagen att ytterligare
understryka departementschefens uttalande rörande behovet av effektiv kontroll;
till följd härav hade också understödsförfattningens bestämmelser om
statskommunala arbeten kommit att innehålla ganska detaljerade föreskrifter
i sådant syfte.

Huruvida de uttalade farhågorna i större mån visat sig grundade, vore
för socialstyrelsen svårt att avgöra. Uttagningen av de arbetslösa till såväl
statliga som statskommunala arbeten verkställdes i orterna av vederbörande
kommunala organ, och arbetslöshetskommissionens kontrollmöjligheter syntes
därvidlag vara ungefär lika i båda fallen. Men vid de statliga nödlijälpsarbetena
utövade kommissionen ledningen genom egna tjänstemän, vilket

Medelsbehov

1928-1929.

Arbetslöshets försäkrings frågan.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

givetvis gåve kommissionen ytterligare tillfälle till kontroll gentemot obehörigt
utnyttjande av arbetslöshetshjälp. Åtskilligt tydde på att en del kommuner
sökt till statskommunala och möjligen även statliga nödlijälpsarbeten överföra
individer, som rätteligen varit att hänföra till andra vårdområden. De
av socialstyrelsen i samband med arbetslöshetsräkningen verkställda men
ännu ej slutförda lokala undersökningarna av arbetslöshetens karaktär och
orsaker syntes sålunda giva vid handen, att i statskommunala nödlijälpsarbeten
oftare än i rent statliga nödlijälpsarbeten förekomme personer med
fysiska brister och därigenom nedsatt arbetsduglighet, samt att vid de kommunala
nödhjälpsarbetena ofta sysselsattes arbetare, som under normala förhållanden
endast med svårighet skulle kunna själva skaffa sig utkomst. Vid
en nyligen i Stockholm gjord kommunal undersökning av klientelet å
nödhjälpsplatserna hade det visat sig, att omkring femton procent av de till
statskommunalt och kommunalt nödhjälpsarbete hänvisade arbetslösa i tre
års tid och däröver praktiskt taget endast haft nödhjälpsarbetena att trygga
sig till. En tidigare undersökning å samma ort hade redan klargjort förekomsten
bland arbetslöshetskommitténs klientel av eu s. k. särklass, vilken
omslöte personer utan större förutsättningar att på egen hand kunna skaffa
sig arbete. Dylika och andra omständigheter syntes göra det angeläget att
med skärpt uppmärksamhet granska klientelet speciellt vid de statskommunala
arbetena samt eventuellt vid medgivande av dylika arbeten genom specialbestämmelser
söka förhindra, att denna hjälpform — särskilt om den understöddes
med ökat statsbidrag — komme att omfatta även personer, som
rätteligen borde helt omhändertagas av kommunerna själva.

Yad härefter angår spörsmålet om erforderliga medel för budgetåret 1928—
1929 har kommissionen i sin skrivelse den 17 februari 1928 förklarat, att
kommissionen icke ansåge sig böra ifrågasätta någon ändring i sitt i nämnda
hänseende i skrivelsen den 17 november 1927 framställda och av mig förut
relaterade förslag, enär kommissionen alltjämt räknade med att läget på
arbetsmarknaden komme att i stort sett gestalta sig på sätt kommissionen
i sistnämnda skrivelse antagit. Den av kommissionen föreslagna ändringen
i föreskrifterna om statsbidrag till kommunala arbetsföretag vore icke av
beskaffenhet att nödvändiggöra en höjning av det tidigare beräknade anslagsbeloppet.

Kommissionen har därför i skrivelsen den 17 februari 1928 hemställt om
utverkande av innevarande års riksdag av ett belopp å 3,000,000 kronor till
bestridande av statens kostnader för arbetslöshetens bekämpande under
budgetåret 1928—1929.

Såsom förut nämnts anförde jag vid min förberedande anmälan av frågan
om anslag till arbetslöshetens bekämpande, att de sakkunniga, som vore
sysselsatta med utredning rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring, ännu
icke hade avlämnat sitt betänkande och att det därför syntes uteslutet, att
förslag om dylik försäkring skulle kunna föreläggas 1928 års riksdag. Med
anledning av eu av mig framställd förfrågan har nu de sakkunnigas ordförande
i skrivelse av den 6 februari 1928 angående de sakkunnigas arbete anfört
följande.

Arbetet hade i stort sett kunnat avslutas med de sammanträden, som
pågått under tiden 9 januari—1 februari innevarande år. Det återstode

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

emellertid för sekretariatet att utforma vissa delar av betänkandet. Sedan
denna utformning verkställts, komme de sakkunniga att ånyo sammanträda
under någon kortare tid, huvudsakligen för att taga slutlig ståndpunkt till
vissa detaljspörsmål. Såvitt för det dåvarande kunde bedömas, syntes betänkandet
kunna avlämnas under loppet av mars månad 1928.

De sakkunniga liade utarbetat alternativa förslag till såväl obligatorisk
som frivillig arbetslöshetsförsäkring med tillhörande lagtexter, avseende även
offentlig arbetsförmedling och reservarbeten. I detta arbete hade samtliga
sakkunniga deltagit oberoende av sin principiella uppfattning rörande frågan
om arbetslöshetsförsäkringens lämplighet eller olämplighet. Betänkandet
hade icke utformats såsom ett majoritetsbetänkande med till detsamma
fogade reservationer utan i stället avfattats så, att beträffande varje särskild
fråga de olika meningar, som kommit till uttryck bland de sakkunniga, framlagts
och därvid även på alla viktigare punkter utformats i lagtext.

Av den utredning, som lämnats av statens arbetslöshetskommission, Departement
lärer framgå, att åtgärder från statens sida till bekämpande av arbetslösheten
bliva nödvändiga jämväl under nästkommande budgetår. Förhållandena
på arbetsmarknaden äro i åtskilliga hänseenden ganska osäkra,
och arbetslöshetens omfattning är alltjämt betydande. Innehållet i nyssberörda
skrivelse från arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas ordförande giver
vid handen, att någon proposition angående arbetslöshetsförsäkring icke
kan framläggas till årets riksdag. De statliga åtgärderna i anledning av
arbetslösheten måste på grund härav under nästa budgetår bedrivas under
i huvudsak samma former som under de senaste åren.

Arbetslöshetskommissionens och socialstyrelsens nyss återgivna uttalanden
hava bekräftat den under senare tiden gjorda erfarenheten, att s. k. statskommunala
arbeten innebära en synnerligen lämplig form för hjälp åt arbetslösa.
Jämförda med de statliga nödhjälpsarbetena innebära de statskommunala
arbetena bland annat den fördelen, att arbetarna i större utsträckning kunna
förbliva å sina hemorter och därigenom lättare uppehålla förbindelsen med
den normala arbetsmarknaden, samt att statens kostnader nedbringas, samtidigt
som det kommunala intresset engageras för arbetenas övervakande
och rationella ledning. I förhållande till den kontanta understödsverksamhet,
som från vissa kommunala håll eftersträvas, erbjuda de statskommunala
arbetena samtliga de fördelar, som sedan länge i vårt land — enligt min
mening med rätta — ansetts tillkomma den s. k. arbetslinjen i förhållande
till understödslinjen. Ofta är det därjämte lättare beträffande de kommunala än
de statliga arbetena att finna arbetsuppgifter av ur olika synpunkter lämplig
beskaffenhet.

Att oaktat dessa omständigheter de statskommunala arbetena icke kommit
att intaga en större plats inom hjälpverksamheten än som faktiskt skett, lärer
till stor del hava berott därpå, att gällande regler för statsbidrag till dylika
arbeten lett till att största delen av kostnaderna för desamma kommit att åvila
kommunerna. Arbetslöshetskommissionen och socialstyrelsen hava ju också
uttalat den uppfattningen, att en ändring av villkoren på sätt kommissionen
föreslagit kunde väntas leda till en icke oväsentlig ökning av dessa hjälparbeten.
Skälen för de gällande restriktiva bestämmelserna beträffande stats -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

bidrag i detta hänseende hava anförts i det föregående. Utvecklingen lärer
emellertid hava visat, att dessa bestämmelser numera icke kunna anses nödvändiga
att bibehålla. Det behöver enligt min mening knappast befaras, att
en höjning av statsbidraget skulle komma kommunerna att vidtaga arbeten
i onödigt stor omfattning. Att arbetslöshetshjälpen i viss män kommit att
gagna andra företagare än staten har beträffande denna liksom andra hjälpformer
redan för närvarande icke kunnat undvikas. Med hänsyn till vad
nyss anförts rörande arbetslinjens företräden lärer det icke heller kunna
i och för sig anses oberättigat, att staten genom att bidraget till statskommunala
arbeten sättes högre än bidraget till kontantunderstöden uppmuntrar
den förra hjälpformen.

På sålunda anförda skäl finner jag mig böra tillstyrka en ändring av
grunderna för statsbidrag till statskommunala arbeten. Arbetslöshetskommissiouens
förslag innebär, att statsbidrag till dylikt arbetsföretag bör
få utgå med intill 50 % av det belopp, som sammanlagt utbetalas till de
arbetslösa, vilka beretts arbete vid företaget. Därvid skulle dock iakttagas,
att statsbidraget för dag och person ej finge uppgå till högre belopp än
50 % av den för företaget fastställda nödhjälpslönen och ej heller överstiga
ett belopp av 3 kronor, dock att Kungl. Maj:t skulle kunna, då särskilda
omständigheter föranledde därtill, medgiva, att statsbidraget finge utgå med
högre belopp. Socialstyrelsen, som i sitt yttrande utvecklat innebörden av
detta förslag och anfört, att detsamma i stort sett innebure en höjning i
utjämnande riktning till förmån för kommuner med låga arbetslöner, har
emellertid ifrågasatt, huruvida icke det avsedda syftet kunde i tillräcklig
mån vinnas, även om maximibidraget sattes något lägre än till 3 kronor per
dag. Socialstyrelsen har ansett, att en dylik ytterligare begränsning kunde
vara befogad med hänsyn till de största kommunernas starka ekonomiska
bärkraft. Då, såsom styrelsen själv framhållit, redan kommissionens förslag
innebär en utjämning i detta hänseende, anser jag mig emellertid böra jämväl
i denna del biträda kommissionens hemställan. Enligt min mening bör
alltså en ändring av sådan innebörd vidtagas i 1922 års berörda kungörelse,
att gälla från den 1 juli 1928. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört
rörande vikten av noggrann undersökning av klientelet vid de statskommunala
arbetena m. m., vill jag tillägga, att jag har för avsikt att, därest en
ändring i nyss angivna riktning kommer till stånd, föreslå skärpningar i
redan gällande kontrollbestämmelser beträffande dessa arbeten. Jämväl i
övrigt torde åtgärder i ökad omfattning kunna och böra vidtagas till förhindrande
av att bidragen till de statskommunala arbetena komma att missbrukas.

Utom i nu angivna hänseende torde för användningen av ifrågavarande
anslag för nästkommande budgetår böra gälla de för närvarande för motsvarande
anslag fastställda grunderna, tillämpade på sätt 1926 års riksdag
angivit i sin skrivelse den 5 juni 1926, nr 344.

Yad angår anslagets storlek har arbetslöslietskommissionen, under antagande
att de statliga åtgärderna med anledning av arbetslösheten komme

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

att under nästa budgetår bedrivas under i huvudsak samma former som
under det senaste året, ansett, att den behållning av omkring 4,250,000
kronor å hittills beviljade anslag, som kommissionen beräknar skola stå
till förfogande den 1 juli 1928, icke kunde antagas bliva tillräcklig för
hjälpverksamhetens uppehållande under nästkommande budgetår. Utöver
nämnda belopp har kommissionen ansett ett belopp av 1,450,000 kronor
erfordras, därest verksamheten skall under sagda budgetår bedrivas i
samma omfattning som innevarande budgetår. Med hänsyn till det ovissa
läget på arbetsmarknaden och behovet av rörelsekapital för kommissionens
verksamhet samt av en reserv för mötande av oförutsedda utgifter har kommissionen
emellertid förordat, att det nya anslaget bestämmes till 3,000,000
kronor. I sin skrivelse den 17 februari 1928 har arbetslöshetskommissionen
anfört, att dess förslag rörande ändrade grunder för bidrag till statskommunala
arbeten icke föranledde höjning av det tidigare beräknade anslagsbeloppet.

Till vad arbetslöshetskommissionen sålunda i fråga om anslagsbeloppet
utan meningsskiljaktighet föreslagit giver jag min anslutning. Jag förordar
alltså, att det nya anslaget bestämmes till 3,000,000 kronor. Anslaget lärer
liksom förut böra äskas såsom extra reservationsanslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här angivna grunder, under femte huvudtiteln,
avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen
arbetsfred, arbetsförmedling, arbetarskydd m. ra., för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av ...................................................................... kronor 3,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Itegen
ten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.