Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager; given Stockholms
slott den 2 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av §,§> 1 och
4 i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTÄF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 13b håft. (Nr 159.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

F örslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Härigenom förordnas, att §§ 1 och 4 i förordningen den 15 november
1912 om provianteringsfrilager, av vilka § 4 ändrats genom förordning den
5 december 1914 (nr 407), skola i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse:

§ 1.

1. I sådan — — — benämnes provianteringsfrilager.

2. Rusdrycker, som uppläggas å provianteringsfrilager, skola där förvaras

under såväl tullverkets som ägarens lås. För brännvin---ej åtnjutas.

§ 4.

Från provianteringsfrilager må gods, fördelat i större eller mindre partier,
för proviantering eller utrustning utlämnas till fartyg under villkor,

att fartygets dräktighet icke understiger det tontal, som av Konungen i
sådant avseende bestämts vid meddelandet för staden av tillstånd till åtnjutande
av provianteringsfrilagersrätt, eller, där fråga är om utlämning
av rusdrycker, etthundra ton; samt

att fartyget — — — belägen fiskeplats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om ändring i gällande
bestämmelser om rätt att å provianteringsfrilager upplägga spritdrycker
och vin samt anför:

Grundstadgandena angående provianteringsfrilager finnas för närvarande
intagna i den av Kungl. Ma.i:t med riksdagen utfärdade förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager. I § 1 mom. 1 av
nämnda förordning har begreppet provianteringsfrilager definierats. Därmed
förstås, att från utrikes ort infört, till proviantering och utrustning
av fartyg avsett tullpliktigt gods kan efter verkställd tullbehandling men
utan tullavgifts gäldande få uppläggas i särskilt magasin under varuägarens
egen vård mot ställande av säkerhet för belöpande tullavgift. Sådan uppläggning
må icke förekomma annorstädes än i vid saltsjön belägen stad,
varest tullkammare under tullförvaltares överinseende finnes inrättad, och
endast under förutsättning att staden förbundit sig avstå från hamnavgifter
för fartyg, som anlöper stadens hamn allenast för att intaga proviant, kol
eller skeppsförnödenheter för fartygets behov men utan att därstädes intaga
annat gods eller lossa. Innan provianteringsfrilager må anordnas, skall
dessutom Konungen hava meddelat staden särskilt tillstånd därtill (provianteringsfrilagersrätt).
Mom. 2 av ifrågavarande paragraf innehåller det undantag
från de allmänna stadgandena om rätt att upplägga gods å provianteringsfrilager,
att sådan rätt ej må åtnjutas för brännvin och sprit av säd,
potatis eller andra jordfrukter, med undantag av visky, och ej heller för
krut och andra explosiva varor.

Provianteringsfrilagersrätt har hittills meddelats följande städer, nämligen
Luleå, Härnösand, Sundsvall, Norrköping, Kalmar, Malmö, Landskrona,
Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Marstrand, Uddevalla, Lysekil och Strömstad.

Enligt § 5 i nyssberörda förordning är gods, som från provianteringsfrilager
i föreskriven ordning utlämnas till fartygs proviantering eller utrust -

G ällande
bestämmelser.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 159.

ning, befriat från tullavgift. Godset kan få utgöra endast en del av ett
på provianteringsfrilagret upplagt kolli eller parti. Villkoren för godsets
utlämning äro enligt § 4 i förordningen, sådan paragrafen lyder i förordning
den 5 december 1914 (nr 407), att fartygets dräktighet icke understiger
det tontal, som Kungl. Maj:t i sådant avseende bestämt vid meddelande för
staden av tillstånd till åtnjutande av provianteringsfrilagersrätten (hittills i
regel 30 ton, undantagsvis 10 ton), samt att fartyget utklarerat till utrikes
ort, vare sig direkt eller via eu eller flera andra svenska hamnar, eller ock
befinner sig på resa mellan utrikes orter. Det ankommer dock enligt sist
åberopade författningsrum på Kungl. Majrt att vid nyssnämnda tillstånds
meddelande pröva, huruvida rätt att från provianteringsfrilager intaga gods
även må tillkomma fartyg, vilket inkommit från utrikes ort med destination
till annan svensk hamn, ävensom med vederbörligt svenskt mätbrev
försett däckat fiskefartyg, vilket skall avgå till i Nordsjön eller därbortoni
belägen fiskeplats. Då sådan rätt medgivits, har Kungl. Maj:t i fråga om
fartyg, som inkommit från utrikes ort med destination till annan svensk
hamn, plägat föreskriva, att godset skall upptagas å fartygets märkrulla
samt att beträffande godsets införsegling, utlämnande till fritt förfogande,
förtullning eller återutförsel skall gälla vad i dessa avseenden är föreskrivet
rörande skeppsförnödenheter och skeppsprovision, medförda från utrikes ort.
I fråga åter om fiskefartygen har Kungl. Maj:t föreskrivit bland annat,
att provianteringsfrilagersgods icke må inlastas i sådant fartyg till större
myckenhet, än som med avseende å fartygets storlek, besättningens antal
och den tillämnade resans längd kan anses motsvara skäligt behov, samt
att fartygets befälhavare skall, då provianteringen sker i vissa angivna
städer, vara skyldig bekosta fartygets bevakning därefter till öppen sjö,
därest tullkammaren finner bevakningen erforderlig.

För rätt att å provianteringsfrilager upplägga och därifrån till proviantering
och utrustning av fartyg utlämna varor erfordras enligt § 1 i kungörelsen
den 15 november 1912 (nr 299) med vissa föreskrifter angående
rättighet att hålla provianteringsfrilager, förutom att staden erhållit provianteringsfrilagersrätt,
att den som ämnar hålla sådant lager beviljats tillstånd
därtill av tullförvaltningen på platsen. Tillståndet må icke lämnas annan
än den, som styrker sig vara berättigad att här i riket idka handel.

Om ordningen för och kontrollen vid uttagning från provianteringsfrilager
av varor för proviantering eller utrustning av fartyg innehåller nyss
åberopade kungörelse, som i vissa delar ändrats genom kungörelser den 5
december 1914 (nr 409) och den 21 augusti 1919 (nr 551), väsentligen följande:

Då varuägare vill från provianteringsfrilager till fartyg för proviantering
eller utrustning utlämna varor, skall han därom hos tul)förvaltningen göra
anmälan och behörigen styrka, att fartyget befinnes statt på sådan resa och
är av sådan dräktighet, som i förevarande fall berättigar till varornas tullfria
utlämnande. I de fall, då utlämnandet avser fartyg, som befinner sig
på resa mellan utrikes orter, må, därest icke med vederbörliga skeppshand -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159. 5

lingar styrkes, att ovannämnda förutsättningar för varornas tullfria utlämnande
äro för handen, såsom bevisning i dessa hänseenden godkännas
skriftlig, på tro och heder avgiven försäkran av fartygsbefälhavaren. Varuägaren
skall därjämte till tullförvaltningen avlämna på tryckta blanketter
enligt fastställt formulär upprättade exportsedlar över det gods, som skall utlämnas,
upptagande godsets beskaffenhet, mått, brutto- och nettovikt eller stycketal
och i fråga om varor, som förtullas efter värde, såväl värde som nettovikt.

Tullförvaltningen beordrar därefter erforderlig bevakning att infinna sig
vid provianteringsfrilagret för att tillse, att de varor, som utlämnas, till
beskaffenhet, stycketal, mått, vikt eller värde överensstämma med den upprättade
exportsedeln, samt för att åtfölja godset och övervaka dess inlastning
i fartyget. Tullbevakningen skall därefter å samtliga exemplaren av
exportsedeln meddela intyg om dess överensstämmelse med inlastningen och
överlämna ett exemplar till varuavsändaren och det eller de andra exemplaren
till tullförvaltningen.

Vad i tullstadgan föreskrives i avseende å kontrollen vid export av nederlags-
och transitgods samt vad i tulltaxeförordningen sägs rörande utlämnande
till fritt förfogande av skeppsproviant, medförd å fartyg, som kommer
från utrikes ort, skall i tillämpliga delar jämväl gälla vid utförsel av varor
från provianteringsfrilager.

I slutet av varje kalenderkvartal skall den, som på provianteringsfrilager
upplagt varor, till tullförvaltningen avlämna redovisning över provianteringsfrilagret
enligt fastställt formulär, åtföljd av sammandrag över samtliga
från provianteringsfrilagret under det löpande kvartalet utlämnade varor.
Vid detta sammandrag skola fogas de till provianteringsfrilagrets ägare
återställda exportsedlarna.

Redovisningen skall vara försedd med ägarens på tro och heder avgivna
skriftliga försäkran, att allt det gods, som upptagits i redovisningen, utgjorts
av från utrikes ort införda, på provianteringsfrilagret i stadgad ordning
upplagda varor, att godset är till beskaffenhet, stycketal, mått, vikt
och värde rätt uppfört samt att det icke efter uppläggningen å provianteringsfrilager
blivit underkastat något förädlingsarbete eller annan bearbetning.

Tu llförvaltning åligger att hålla vaksam uppsikt å att provianteringsfrilager
icke missbrukas. För sådant ändamål har tullförvaltningen att, sä
ofta anledning därtill förekommer och alltid vid varje kvartals slut, genom
inventering göra sig förvissad, att varubehållningen å provianteringsfrilagret
överensstämmer med en särskild för debet och kredit inrättad provianteringsfrilagersjournal,
vilken tullförvaltningen skall föra för redovisning
av det gods, som i staden upplagts å provianteringsfrilager. Allt erforderligt
arbetsbiträde vid dessa inventeringar skall bekostas av varuägaren.

I fråga om varor i allmänhet möter icke hinder för innehavare av provianteringsfrilager
att i vanlig ordning införtulla varan. Vad däremot beträffar
rusdrycker, som upplagts å provianteringsfrilager, gäller enligt 10 § 4 mom. f)
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, att
varan icke må, utan tillstånd av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, disponeras
annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning. För
förfogande över varan i annan ordning stadgas i 83 § 4 mom. av samma
förordning böter från och med tio till och med ettusen kronor, varjämte
sådant förfogande i regel torde vara att anse såsom olovlig införsel av spritdrycker
eller vin (9 § i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Provianteringsfrilager
s
rörelsens
nuvarande
omfattning.

Provianteringsfrilagrens
utnyttjande
för
spritdrycker
och vin.

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, jämförd med 5 § i
lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel).

Enligt uppgifter från generaltullstyrelsens statistiska avdelning utgjorde
i oktober månad 1927 antalet firmor eller personer, som beviljats rätt att å
provianteringsfrilager upplägga och därifrån till proviantering och utrustning
av fartyg utlämna varor, sammanlagt 46, därav 1 i Luleå, 2 i Härnösand,
1 i Sundsvall, 2 i Norrköping, 8 i Malmö, 1 i Landskrona, 4 i Hälsingborg,
2 i Halmstad, 19 i Göteborg, 1 i Marstrand, 4 i Lysekil och 1 i
Strömstad. Av samtliga provianteringsfrilager voro alltså icke mindre än
58.7 procent belägna å västkusten samt 87 procent i Skåne och å västkusten
tillhopa. I Kalmar och Uddevalla, vilka städer som förut nämnts erhållit
provianteringsfrilagersrätt, fanns ej något provianteringsfrilager. Under tiden
januari—september 1927 begagnade endast 32 av de 46 provianteringsfrilagersinnehavarna
sig av rätten att upplägga gods å provianteringsfrilager.

Vad särskilt angår utnyttjandet av provianteringsfrilager för fartygs
proviantering med spritdrycker och vin utvisa av statistiska avdelningen
meddelade uppgifter följande.

Halva antalet innehavare av provianteringsfrilager, således 23, hade den
30 september 1927 behållning av spritdrycker och vin å provianteringsfrilagren.
I Göteborg utgjorde denna behållning 13,527.7 liter spritdrycker
och 21,872.9 liter vin, eller tillsammans 35,400.6 liter rusdrycker. Under
första halvåret 1927 uppgick utförseln av spritdrycker och vin från provianteringsfrilager
till respektive 20,443.1 liter spritdrycker och 7,842 liter vin.
Av kvantiteten spritdrycker utfördes från provianteringsfrilager i Härnösand
41.2 liter, i Malmö 636.4 liter, i Landskrona 137.6 liter, i Hälsingborg
464.1 liter, i Halmstad 423.4 liter, i Göteborg 18,174.6 liter och i Lysekil
565.8 liter. Nära 90 procent av de utförda spritdryckerna kommo således
från provianteringsfrilager i Göteborg. Därifrån härrörde också hela den
kvantitet vin, som utfördes från provianteringsfrilager.

De till fartyg utlämnade kvantiteterna spritdrycker fördelade sig på olika
slag av fartyg sålunda:

Från provianteringsfrilager i

Svenska

Utländska

fiskefartyg

| andra fartyg

fiskefartyg

andra fartyg

Härnösand.......................................

_

41.2

—

Malmö............................................

—

524.4

—

112.0

Landskrona ...................................

--

129.2

—

8.4

Hälsingborg ....................................

—

320.0

—

143.5

Halmstad .......................................

—

318,9

—

104.5

Göteborg..........................................

174.7

16,930.2

—

1,069.7

Lysekil ..........................................

147.0

416.0

—

2.8

Summa liter

321.7

18,680.5

1,440.9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Av den utlämnade kvantiteten vin gingo 58. i liter till svenska fiskefartyg,
7,711.1 liter till andra svenska fartyg samt 72.8 liter till andra utländska
fartyg än fiskefartyg.

Summan av de från provianteringsfrilager utlämnade kvantiteterna spritdrycker,
20,443.1 liter, fördelade sig alltså på det sätt, att 1.5 procent belöpte
på svenska fiskefartyg, 91.4 procent på andra svenska fartyg än fiskefartyg
och 7 procent på andra utländska fartyg än fiskefartyg. De utlämnade
kvantiteterna vin, 7,842 liter, åter fördelade sig sålunda, att 0.7 procent
hänförde sig till svenska fiskefartyg, 98.3 procent till andra svenska fartyg
än fiskefartyg och 1 procent till andra utländska fartyg än fiskefartyg.

Av de från provianteringsfrilager utlämnade mängderna spritdrycker utgjordes
10,776.3 liter av visky, 5,019 liter av konjak, 3,858.i liter av punsch,
529.4 liter av likör, 153.7 liter av brännvin, 105 liter av rom och 1.6
liter av absint. De utlämnade myckenheterna vin bestodo av 2,757.2 liter
musserande och 5,084.8 liter icke musserande vin.

Den nuvarande anordningen med provianteringsfrilager har uppstått ur
den frilagersinstitution, som genom förordning den 18 september 1874 (nr 94)
inrättats för proviantering av fartyg i Öresund. Dessa frilager voro anordnade
i direkt anslutning till tullnederlagsinstitutet på det sättet, att gods,
som fanns på tullnederlag, fick i vissa städer vid Öresund på angivna villkor
uttagas och överflyttas till särskilt magasin nnder varuägarens egen
vård. Då brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter (efter
år 1910 dock ej visky) voro undantagna från tullnederlagsrätten, föjde därav,
att undantag för dessa varuslag kom att gälla även beträffande de ifrågavarande
frilagren.

Vid avfattningen av Kungl. Maj:ts proposition till 1912 års riksdag (nr
120) med förslag till förordning om provianteringsfrilager — vilken förordning
ansågs erforderlig för att i större utsträckning kunna åt svensk affärsverksamhet
bevara försäljningen av skeppsförnödenheter till fartyg i utrikes fart
— utgick man utan vidare från att, såsom dittills varit fallet, på provianteringsfrilager
icke skulle få uppläggas andra varor än sådana, som kunde
uppläggas å tullnederlag och som kunde användas till proviantering och
utrustning av fartyg. På så sätt undantogos nyssnämnda rusdrycker även
från den i förslaget avsedda provianteringsfrilagersrätten.

Under behandlingen i riksdagen av berörda proposition ägnades särskild
uppmärksamhet åt den ifrågavarande undantagsbestämmelsen. Sålunda
väcktes i anledning av propositionen motioner i såväl första kammaren (nr
102) som andra kammaren (nr 290), varvid yrkades sådan ändring av bestämmelsen
om rätten att å provianteringsfrilager upplägga rusdrycker, att
brännvin och sprit, alla slag, samt vin skulle undantagas från provianteringsfrilagersrätt.

Tidigare
handling av
frågan.

Proposition
1912 års rik
dag.

Motioner vi
1912 års rik
dag.

Bevillningsutskottet.

Kamrarna.

Sammanjämk ningslörslag -

Riksdagens beslut.

Förslag av
19.6 års rus
ckslagstiftrtingsberedning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Bevillningsutskottet anslöt sig (i betänkande nr 28) till motionärernas uppfattning
och föreslog en i enlighet därmed avfattad ändrad lydelse av förordningen.
Emellertid reserverade fem av utskottets ledamöter sig under
hemställan om bifall till Kungl. Ma,j:ts förslag i ämnet.

Angående frågans behandling i kamrarna må erinras om följande:

I första kammaren framhölls i debatten bland annat, att den av bevillningsutskottet
tillstyrkta ändringen skulle bliva till skada icke blott för de
bohuslänska fiskarena, i vilkas intresse förslaget till förordning i ämnet
egentligen tillkommit, utan även och i särskilt hög grad för den skeppsfurneringshandel
från provianteringsfrilager, som sedan länge idkats i Öresundsstäderna
med stöd av 1874 års förordning. Beträffande Öresundstrafiken
ansågs det kunna med fog befaras, att fartygsbefäihavarna skulle, därest
de icke kunde såsom dittills i de svenska Öresundshamnarna få inköpa spirituösa
samtidigt med övriga proviantartiklar, förlägga sina inköp även av
sistnämnda artiklar till de danska Öresundshamnarna. Dåvarande chefen
för finansdepartementet fann sig böra fästa kammarens uppmärksamhet på,
att den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet ifrågasatt, ovillkorligen
skulle medföra praktiska olägenheter för sjöfarten och handeln och att
dessa olägenheter skulle inträda utan att medföra någon märkbar fördel i
nykterhetshänseende.

Även i andra kammaren påvisades, att, därest rusdrycker skulle undantagas
från provianteringsfrilagersrätten, en avsevärd minskning säkerligen
komme att inträda jämväl i handeln med fartygsproviant i övrigt. Dessutom
framhöllos liksom i första kammaren de nackdelar, som skulle uppstå
av ett dylikt undantagande särskilt för köpmännen i de svenska öresundshamnarna.

Första kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, medan andra kammaren
biträdde utskottets hemställan.

I memorial (nr 40) med förslag till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
beslut erinrade bevillningsutskottet, att riksdagens kamrar stannat i
olika beslut även beträffande motsvarande bestämmelse i det förslag till förordning
om frilager, som samtidigt underställts riksdagens prövning. Utskottets
sammanjämkningsförslag utmynnade emellertid i hemställan att,
i fråga om förordningen angående provianteringsfrilager, Kungl. Maj:ts av
första kammaren godkända förslag måtte bifallas men att, i fråga om förordningen
angående frilager, undantagsbestämmelsen måtte i enlighet med
det motionsvis framkomna yrkandet utsträckas till att avse brännvin och
sprit, alla slag, samt vin.

Riksdagen biföll sammanjämkningsförslagen (skrivelse nr 217), och de
båda författningar, som i anslutning därtill blevo utfärdade, nämligen nu
gällande förordningar den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och
den 20 december 1912 (nr 351) om frilager, äro därför i förevarande hänseende
av olika lydelse (§ 1 respektive § 17).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1927 har 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning
bragt frågan om rätt till uppläggning å provianterings -

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

9

frilager av spritdrycker och vin under förnyad omprövning samt framlagt
förslag i ämnet. Anledningen till att beredningen ägnat uppmärksamhet
åt frågan har uppgivits närmast vara den, att det kommit till beredningens
kännedom, att några angivna fall under senare åren inträffat, då å provianteringsfrilager
upplagda spritdrycker och vin olovligen disponerats inom
riket för annat ändamål än fartygsproviantering.

Beredningen har till en början påvisat de särskilda förmåner, som till
skillnad från tullnederlag och transitupplag äro förbundna med provianteringsfrilagren.
För sjöfarten på utlandet hade provianteringsfrilagren de
företräden framför tullagren, att å provianteringsfrilager upplagda varuförpackningar
finge, medan de vore förvarade å lagret, uppdelas efter lagerinnehavarens
önskan och att varor finge från provianteringsfrilager utlämnas
till förbrukning ombord å fartyg, även medan fartygen befunne sig i
svenskt farvatten. För lagerinnehavaren vore provianteringsfrilagren förmånligare
såtillvida, att det magasin, i vilket provianteringsfrilagret skulle
vara inrymt, stode under lagerinnehavarens egen vård; tullverkets uppsikt
inskränkte sig till kontroll vid varornas in- och utförsel samt kvartalsvis
förrättad inventering jämte bokföringskontroll.

Mot de sist anförda förhållandena har beredningen i fortsättningen uttalat
sig i vad avser spritdrycker och vin. Möjligheterna för provianteringsfrilagers
innehavare att äga obehindrat tillträde till lagret hade i fråga om
nämnda varuslag visat sig innebära alltför stora frestelser till missbruk,
och de nuvarande formerna för kontroll över spritförråden å provianteringsfrilager
kunde enligt beredningens mening ingalunda sägas lämna betryggande
säkerhet gentemot missbruk.

Även i ett annat avseende har beredningen funnit skäl till erinran mot
de härutinnan rådande förhållandena. Med utgångspunkt från att i Sverige
kontrollen över handeln med spritdrycker och vin vore synnerligen noggrann
och detaljerad samt att all importrätt och därmed förenad rätt till
uppläggning å tullnederlag samt all transitering av dylika drycker vore
förbehållen sådant partihandelsbolag, som enligt 12 § i rusdrycksförsäljningsförordningen
av Konungen för viss tid antagits, har beredningen nämligen
framhållit, att det syntes vara mindre följdriktigt, att bestämmelserna
för motsvarande handel från provianteringsfrilager så avsevärt avveke från
de principer, som eljest lagts till grund för handeln med spritdrycker
och vin.

Nämnda omständigheter hava gjort det angeläget för beredningen att
undersöka, vilka vägar lämpligen kunde beträdas för att berättigade intressen
i fråga om fartygs inköp av spritdrycker skulle kunna tillgodoses
under former, som erbjöde större garantier mot missbruk än de nuvarande
och bättre än dessa stode i överensstämmelse med gällande bestämmelser
för den allmänna handeln med rusdrycker. Härvid har beredningen också
haft att efterse, huruvida betydelsefulla intressen kunde bliva lidande, om
spritdrycker och vin helt undantoges från de varor, som finge uppläggas

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

å provianteringsfrilager. I sistnämnda avseende har beredningen framhållit
följande:

»De fartyg, som gå i trafik på utlandet och proviantera i Sverige, kunna
givetvis behöva inköpa spritdrycker till helt olika mängder, om de äro
passagerarefartyg eller uteslutande lastförande fartyg. Behovet gör sig också
i olika grad gällande med hänsyn till fartygens storlek och resans längd.
En särskild grupp utgöra vidare de fiskefartyg, vilka medgivits rätt att inköpa
varor från provianteringsfrilager.

Gemensamt för alla slag av fartyg i utrikestrafik är, att rederiet eller
befälhavaren önskar att här liksom flerstädes i utlandet inköpa behovet av
spritdrycker och vin för fartyget till det lägre pris, som erhålles genom att
varken tullavgift eller särskilda skatter åvila varorna.

Frågan blir då, om ej förmåner, i stort sett likartade med dem, som inköp
från provianteringsfrilager innebära, skulle kunna på annat sätt beredas
sjöfarten på utlandet. I detta avseende har beredningen under hand
rådfört sig med verkställande direktören i aktiebolaget vin- & spritcentralen
och därvid inhämtat, dels att vissa stora rederier redan nu funnit
det förmånligt att inköpa sitt behov av spritdrycker och vin från spritcentralen,
ehuru rederierna själva innehade provianteringsfrilager, dels också
att från partihandelsbolagets sida hinder icke mötte att, om så visades vara
önskvärt, ombesörja den försäljning av spritdrycker och vin till fartygs
proviantering, som hittills skett från provianteringsfrilager, samt att bolaget
vid handhavande av denna rörelse jämväl vore villigt att — i den mån
utlämningen kunde äga rum från tullager — försälja ifrågavarande varor
till ungefär samma pris som vid inköp från provianteringsfrilager.

Under sådana förhållanden torde spritdrycker och vin utan nämnvärd
olägenhet kunna undantagas från de varuslag, som få finnas upplagda å
provianteringsfrilager, där risker för missbruk uppenbarligen förefinnas.
Den omständigheten, att Stockholm, som dock i stor utsträckning driver
sjöfart på utlandet, icke har provianteringsfrilagersrätt, talar ock för att
det väl låter sig göra att från uppläggning å dylika lager undantaga åtminstone
spritdrycker och vin.

En särställning intaga de fiskefartyg, om vilka det här är fråga. I den
mån fiskare anse sig behöva spritdrycker och vin vid sina fiskefärder, torde
de böra hänvisas till att i vanlig ordning inköpa dylika drycker hos detaljhandelsbolag.
Det synes beredningen, som om anledning skulle saknas att
medgiva personer, tillhörande denna befolkningsgrupp en sådan särställning,
att de skulle — förutom den vanliga inköpsrätten utminuteringsvis — äga
att inköpa spritdrycker och vin utan erläggande av den tullavgift och de
övriga skatter, som åvila sådana drycker. För dessa fartygs vidkommande
synas därför inga hinder möta för den ändring, beredningen föreslår.

Beträffande fartyg, som uppehålla trafik med utlandet, torde däremot åtskilligt
tala för ett bibehållande av rätten att i Sverige inköpa spritdrycker
och vin till ungefär världsmarknadspris. I annat fall kan det befaras, att
sådana fartyg föredraga att inköpa all sin proviant på den plats i utlandet,
där de kunde erhålla spritdrycker och vin billigast.

Såsom ovan nämnts, kan emellertid ifrågavarande fartygs proviantering
med spritdrycker och vin lämpligen ombesörjas genom spritcentralen, som
utom huvudkontoret i Stockholm har filialer i Göteborg, Malmö, Sundsvall
och Karlshamn. Även å de hamnplatser i övrigt, där försäljning från
provianteringsfrilager av spritdrycker och vin hittills ägt rum, torde bolaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159. 11

utan större svårigheter kunna tillgodose det behov av dylika varor, varom
nu är fråga.

Från de större rederiernas sida torde — enligt vad beredningen tror sig
veta — något motstånd icke vara att vänta gentemot ett förslag om att
spritdrycker och vin icke längre skola få uppläggas å provianteringsfrilager,
under förutsättning att de erhålla möjlighet att på annat sätt inköpa sitt
behov av sådana varor.

En annan ställning till ett förslag i denna riktning intaga av naturliga
skäl de fåtaliga skeppsfurneringsfirmor, som från provianteringsfrilager försälja
spritdrycker och vin. För dem skulle givetvis eu minskning i handelsomsättningen
bliva följden av att de icke längre skulle få sälja sådana
varor. I förhållande till ifrågavarande firmors hela affärsrörelse torde dock
denna handel vara relativt obetydlig, säkerligen mycket mindre än den av
ett stort antal specerihandlande bedrivna vinhandelsrörelse, vilken vid den
nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträdande blev förbjuden.

Att därför enbart av hänsyn till skeppsfurneringsflrmornas intressen bibehålla
en anordning, som visat sig mindre tillfredsställande, lärer ej kunna
ifrågasättas. Detta bör så mycket mindre ske, som på flertalet övriga områden
av rusdrycksförsäljning under den senare tiden verkställts en avkoppling
av enskilda affärsintressen. Ett förfarande i enlighet med beredningens
— — — förslag är därför allenast ett konsekvent fullföljande av de riktlinjer,
som eljest ansetts böra tillämpas på detta område. Mot ett sådant
steg synas, som ovan antytts, icke heller några berättigade invändningar
vara att göra ur sjöfartens synpunkt, och att åtgärden med hänsyn till
kontrollens effektivitet är erforderlig, torde tillräckligt tydligt framgå av
redogörelsen här ovan för de missbruk, som konstaterats.

På de skäl, som sålunda angivits, har beredningen hemställt, att i gällande
författningar måtte införas bestämmelse av innebörd, att provianteringsfrilagersrätt
icke skulle få åtnjutas för spritdrycker och vin. En sådan bestämmelse
borde, enligt beredningens förslag, träda i kraft den 1 januari 1929.

I samband härmed har beredningen ifrågasatt utfärdande av förbud för
innehavare av provianteringsfrilager att efter den 30 juni 1928 till lagret
införa spritdrycker och vin. För detta förslag om viss övergångstid har
beredningen framlagt följande motivering:

»Med denna övergångstid skulle innehavarna av provianteringsfrilager
äga möjlighet att avyttra sina lager av spritdrycker och vin, innan bestämmelsen
om att för sådana varor icke skulle få åtnjutas provianteringsfrilagersrätt
trädde i kraft. Då det emellertid kan inträffa, att hela lagret av
spritdrycker och vin å provianteringsfrilager icke kunnat utföras före den
1 januari 1929, bör vad som vid slutet av år 1928 återstår därav försäljas
till aktiebolaget vin- & spritcentralen, som under hand förklarat sig villigt
att mot gängse marknadspris i engroshandeln övertaga dylika lager. För
den händelse provianteringsfrilagers innehavare och spritcentralen icke skulle
kunna enas om inlösningspriset, torde tvisten lämpligen kunna lösas genom
anlitande av exempelvis av vederbörande orts handelskammare utsedd opartisk
skiljemän eller av skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887 om
skiljemän. Mot ett dylikt förfaringssätt torde från spritcentralens sida inga
invändningar vara att vänta. En förutsättning för att spritcentralen
skall vara villig att övertaga de lager av spritdrycker och vin, som vid
slutet av år 1928 finnas å provianteringsfrilager, är emellertid att lagren

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Yttranden.

6-eneraltull styrelsen.

vid denna tidpunkt icke äro större än som med hänsyn till föregående års
omsättning å vederbörande provianteringsfrilager kan anses skäligt.»

Beredningen har vidare föreslagit ett övergångsstadgande av innehåll, att
med de lager av spritdrycker och vin, som den 1 januari 1929 funnes kvar
å provianteringsfrilager, skulle förfaras på sätt i 83 § 1 mom. i rusdrycksförsäljningsförordningen
stadgades, och att lagren således skulle utan ersättning
vara hemfallna till kronan. Med den avvecklingstid, som av beredningen
förordats, har beredningen ansett bärande invändningar icke kunna
göras mot en dylik bestämmelse.

Slutligen har beredningen förklarat sig förutsätta, att, innan författningar
i ämnet utfärdades, aktiebolaget vin- och spritcentralen linge tillfälle att
närmare utforma de regler, enligt vilka utlämning av spritdrycker och vin
därefter skulle äga rum till fartyg i utländsk trafik, samt att Kungl. Maj:t
komme enligt bestämmelserna i 10 § 4 mom. f) i rusdrycksförsäljningsförordningen
att meddela provianteringsfrilagrens innehavare tillstånd att till
spritcentralen försälja de partier spritdrycker och vin, som vid slutet av år
1928 funnes kvar å lagren.

Förslag till de författningsändringar, som skulle erfordras för genomförandet
av de åtgärder, beredningen förordat, nämligen ändringar i 10 och
83 §§, i rusdrycksförsäljningsförordningen, § 1 mom. 2 i förordningen om
provianteringsfrilager samt §§ 8 och 14 i kungörelsen med vissa föreskrifter
angående rättighet att hålla provianteringsfrilager, hava av beredningen
framlagts.

Över rusdryckslagstiftningsberedningens förslag har, efter remiss, generaltullstyrelsen
den 19 januari 1928 avgivit utlåtande.

Vid utlåtandet hava närlagts från tulldirektören och tullkameralkontoret i
Göteborg inkomna yttranden av i huvudsak följande innehåll:

Tulldirektören hade hittills, då ansökningar förelåge om utvidgning i rätten
att från provianteringsfrilager uttaga fartygsprovision, konsekvent hemställt,
att rusdrycker måtte undantagas från sådan utvidgad provianteringsrätt. Anledningen
därtill hade varit, att enligt vad erfarenheten givit vid handen
innehavet av oförtullade sådana varor innebure ständig lockelse till brott
mot tullförfattningarna och att på grund därav särskilda åtgärder erfordrades
för utövande av vederbörlig tullkontroll över såväl utlämningen från frilagren
som de fartyg, vilka därifrån inlastat spritdrycker och vin. Detta
sistnämnda gällde icke minst för de talrika ångtrålarna och motorfiskefartygen,
vilkas färder genom skärgården knappast kunde av kustbevakningen
med tillräcklig effektivitet övervakas. Tullmyndigheterna i Göteborg hade
också sett sig föranlåtna att i fråga om rusdrycker synnerligen rigoröst
tillämpa föreskrifterna därom, att provianteringsfrilagersgods icke finge
inlastas i fiskefartyg i större myckenhet än som med avseende å fartygets
storlek, besättningens antal och den tillämnade resans längd kunde anses
motsvara skäligt behov. Såvitt till tulldirektörens kännedom kommit, hade
detta icke haft till följd, att fiskarbefolkningen inköpt proviantförråd i danska
eller norska hamnar i sådan myckenhet, att det länt de svenska köpmännen
till förfång. — Förslaget, att provianteringsfrilagersrätten för vissa sprit -

Kungl. Maj ds proposition Nr 159.

13

drycker och vin skulle ersättas med den anordning, att varorna tillhandahölles
fartyg i utrikes fart av aktiebolaget vin- & spritcentralen från tulllager,
skulle, om det vunne godkännande, medföra vissa olägenheter för
sjöfarten. I motsats till vad förhållandet vore i fråga om provianteringsgods,
skulle nämligen dels icke mindre än helt kolli kunna få inköpas av
fartyget, dels ock varorna icke kunna få användas å fartyget, förrän detsamma
lämnat den sista svenska hamnen. Med anledning härav ifrågasatte
tullkameralkontoret, att nämnda bolag måtte tillerkännas rätt att
i städer med provianteringsfrilagersrätt å provianteringsfrilager upplägga
spritdrycker och vin och därifrån utlämna dessa varor för proviantering
av fartyg. I stad, där bolaget icke hade kontor, borde dylik rätt kunna tilldelas
vederbörande systembolag. För tulldirektören syntes emellertid nyssberörda
olägenheter i varje fall vara av mindre betydelse i förhållande till
de fördelar, som vunnes genom beredningens förslag.

För egen del har generaltullstyrelsen uttalat, att då genom upphävande
av provianteringsfrilagersrätten för spritdrycker och vin de möjligheter till
missbruk och underslev, som, enligt vad erfarenheten visat, föranleddes av
denna provianteringsfrilagersrätt, skulle helt upphöra, beredningens förslag
syntes ur synpunkten av de intressen, tullverket hade att övervaka, kunna
hälsas med tillfredsställelse. Styrelsen ville emellertid framhålla, att det i
den svenska provianteringsfrilagersrörelsens intresse syntes vara angeläget,
att i utrikes fart gående fartyg kunde från tullager förse sig med sitt behov
av spritdrycker och vin i alla de städer i Sverige, där provianteringsfrilager
funnes, och att fördenskull en bindande utfästelse härom från aktiebolaget
vin- & spritcentralens sida syntes önsklig. En anordning med provianteringsfrilagersrätt
för nämnda bolag beträffande spritdrycker och vin
skulle, enligt styrelsens förmodan, bolaget icke finna lämplig eller önskvärd.
De olägenheter, som skulle undanröjas genom en dylik anordning,
funne styrelsen icke böra tillmätas någon sådan betydelse, att desamma
skulle kunna anses utgöra hinder för genomförande av beredningens förslag.
Mot de av beredningen framlagda förslagen till författningsändringar har
styrelsen förklarat sig icke hava annat att erinra, än att det syntes styrelsen
kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen om omedelbart hemfallande
till kronan av spritdrycker och vin, som vid ingången av år 1929 fortfarande
funnes upplagda å provianteringsfrilager, borde i någon mån mildras,
förslagsvis genom en mot stadgandet i 83 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
svarande bestämmelse, att, därest varorna senast den 2 januari
1929 ställdes under tullverkets kontroll, desamma finge av vederbörande
frilagershavare återutföras före utgången av april månad 1929 och att hemfallande
till kronan skulle inträda allenast beträffande varor, som icke då
vore återutförda.

Rusdryckslagstiftningsberedningens förslag har jämväl remitterats till kontrollstyrelsen,
som i utlåtande den 24 januari 1928 tillstyrkt detsamma.
Därvid har kontrollstyrelsen erinrat, att på sin tid proviantering av fartyg med
spritdrycker och vin ägt rum även från vissa transitupplag, vilkas inne -

Kontrollsty relseu.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

havare av styrelsen meddelats tillstånd till partihandel med rusdrycker i
viss begränsad utsträckning, samt att, sedan dessa tillstånd upphört att
gälla med utgången av år 1925, Kungl. Maj:t icke bifallit gjorda ansökningar
om förnyat tillstånd. I en styrelsens reservation till ett den 30 december
1925 av kommerskollegium, general tull styrelsen och kontrollstyrelsen
gemensamt avgivet utlåtande över en av berörda ansökningar hade kontrollstyrelsen
gjort ett avstyrkande uttalande, till vilket styrelsen nu hänvisat
under framhållande, att detta i allt väsentligt ägde tillämplighet även å
provianteringsfrilager, för vilkas vidkommande kontrollföreskrifterna snarast
vore att anse såsom mindre betryggande än för transitupplagen. Styrelsen
har slutligen särskilt betonat, att vad beredningen anfört bestyrkte den av
styrelsen tidigare uttalade meningen, att provianteringen av fartyg med
spritdrycker och vin kunde ske genom aktiebolaget vin- & spritcentralen,
utan att några berättigade sjöfartsintressen träddes för nära.

Kommers kollegium.

I utlåtande den 31 januari 1928 har vidare kommerskollegium, efter remiss,
yttrat sig över ifrågavarande förslag.

Till utlåtandet hava fogats uttalanden i ämnet från samtliga de handelskamrar,
inom vilkas distrikt provianteringsfrilager finnas inrättade, samt
från Sveriges redareförening. Dessa uttalanden ävensom vad aktiebolaget
Broströms linjeagentur den 20 januari 1928 anfört i en till statsrådet och
chefen för finansdepartementet ställd skrift, av vilken kommerskollegium
fått del, kunna sammanfattas sålunda:

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har meddelat, att
det icke yppat sig något behov av att för fartygs proviantering och utrustning
upplägga spritdrycker och vin å provianteringsfrilagret i Luleå,
vilket vore det enda inom handelskammarens område. Under sådana förhållanden
hade handelskammaren ej någon anledning till invändning mot
bifall till den av rusdryckslagstiftningsberedningen gjorda framställningen,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har förklarat sig
icke heller hava något att erinra mot förslaget, under förutsättning av att
bindande utfästelse erhölles från aktiebolaget vin- & spritcentralen angående
dels tillgodoseende av det lojala behovet av spritdrycker och vin för fartygsproviantering,
dels övertagande på föreslagna grunder av de å provianteringsfrilager
vid utgången av år 1928 kvarliggande lagren av spritdrycker
och vin.

De övriga näring sorganisationerna ävensom nämnda rederibolag hava
däremot ställt sig avvisande till rusdryckslagstiftningsberedningens ifrågavarande
förslag, under framhållande att därigenom skulle förorsakas såväl
betydande olägenhet för sjöfarten som avsevärd skada för den inhemska
skeppsfurneringshandeln.

Handelskammaren i Göteborg har särskilt betonat det för skeppsfurneringshandeln
karakteristiska, som låge däri, att köparen — i vanligaste fall
fartygs befälhavaren — kunde förse sig hos samma handlande med alla de
provianteringsartiklar, som behövdes för fartyget. Särskilt i fråga om utländska
fartyg ville handelskammaren framhålla, att, om befälhavarna skulle
icke blott vara nödsakade att inköpa erforderliga spritdrycker på annat ställe
än hos skeppsfurneraren, utan även vid detta inköp vara underkastade sär -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

15

skilda formaliteter, vilka för den utländske köparen skulle te sig meningslösa
och trakasserande, det kunde befaras, att de utländska fartyg, som vore
destinerade till Sverige, skulle helt proviantera utomlands i stället för i
Sverige och eventuellt förlägga sina inköp även av andra skeppsförnödenheter,
såsom kol och olja m. m., till utlandet. Det vore enligt handelskammarens
åsikt en missuppfattning hos rusdryckslagstiftningsberedningen, att
skeppsfurnerarfirmornas förlust skulle komma att inskränka sig till den uteblivna
handelsvinsten å spritdrycker. I själva verket skulle förlusten bliva
vida större och för landet mera betydelsefull. Med den starka konkurrens,
som funnes hamnarna emellan och som särskilt gjorde sig gällande i frihamnarna
med deras transittrafik, vore det av mycket stor betydelse, att
allt bleve gjort för att underlätta trafiken.

Skånes handelskammare har förklarat sig icke vara övertygad, att proviantering
genom aktiebolaget vin- & spritcentralen komme att ske på samma
smidiga och påpassliga sätt som genom skeppsfurnerarna. Särskilt inom
handelskammarens distrikt, varest konkurrensen med de danska skeppsfurnerarna
gjorde sig starkt gällande, måste de svenska skeppsfurnerarna
vara beredda att på alla sätt tillmötesgå kundernas önskemål. Proviantering
skedde snart sagt på vilken tid av dygnet som helst och, särskilt för Hälsingborgs
vidkommande, ofta ute på redden, dä fartygen passerade Öresund.
Den skada, som genom förslagets genomförande skulle tillfogas skeppsfurnerarna
här i landet, skulle bliva av betydligt större omfattning än beredningen
beräknat. Handelskammaren har erinrat, att provianteringsfrilagersrätt
för Malmö, Landskrona och Hälsingborg har bestått sedan år 1874, samt
betonat, att mycket starka skäl skulle krävas för ett ingrepp i den nuvarande
ordningen. De fall av missbruk, som beredningen anfört, vore icke
tillfyllest för att motivera ett uteslutande av spritdrycker och vin från
provianteringsfrilagersrätten.

I huvudsak motsvarande synpunkter hava anförts även av handelskammaren
i Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Sveriges redareförening bär likaledes framhållit, att förslagets genomförande
otvivelaktigt skulle medföra direkta olägenheter icke allenast för
sjöfarten utan även för andra grenar av landets näringsliv. Ett stort antal
rederier hade påpekat, att ett förbud mot innehav av spritdrycker och vin
å provianteringsfrilager med stor sannolikhet skulle leda till att svenska
fartyg i stor utsträckning komme att proviantera i utlandet. Särskilt skulle
detta göra sig gällande i fråga om fartyg, som provianterade i Öresundshamnarna.
Från föreningens södra krets, till vilken 55 rederier vore anslutna,
hade framhållits nödvändigheten av att sprit och vin därstädes funnes
tillgängliga ä frilager. Om så icke vore fallet, komme fartygen sannolikt att
helt proviantera i Danmark. Det sagda gällde i sä mycket högre grad om utländska
fartyg, vilka enligt rederiföreningens mening icke komme att underkasta
sig de formaliteter, som säkerligen icke kunde undvikas vid rekvisition
av dessa varor genom aktiebolaget vin- & spritcentralen. Från rederier, som
ägde utgående passagerarfartyg, hade framhållits, att dessa fartyg nödvändigtvis
måste förskaffa sig de sprit- och vinsorter, vilka passagerarna vore
vana att erhålla utrikes, för så vitt icke rederiet skulle komma att misskrediteras.
Särskilt gällde detta Svenska Amerika linjen, som på grund av
sin trafik mellan ett förbudsland och Sverige vore nödsakad att förse sina
fartyg med dessa varuslag under deras uppehåll i Göteborg. Frågan hade
en stor betydelse för passagerarnas trevnad och linjens konkurrensställning.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Aktiebolaget
vin- & spritcentralen.

Aktiebolaget vin- & spritcentralen kunde enligt redareföreningens uppfattning
icke på ett fullt tillfredsställande sätt betjäna denna och andra sjöfartslinjer
i avsende å fartygens förseende med nu ifrågavarande varor.

De angivna synpunkterna hava också framförts av det förutnämnda
rederibolaget i dess eget yttrande i ämnet, vari bolaget särskilt vänt sig
mot beredningens uttalande, att något motstånd mot förslaget icke skulle
vara att vänta från de större rederiernas sida.

I de uttalanden, vilka utmynna i avstyrkande av det förevarande förslaget,
har i övrigt gjorts gällande, att korrektiv mot missbruk av rätten att upplägga
rusdrycker å provianteringsfrilager säkerligen kunde vinnas genom
skärpta kontrollföreskrifter. I sådant hänseende har påpekats, att lager av
rusdrycker lämpligen kunde sättas jämväl under tullverkets lås, varjämte
inventering av lagren borde anordnas på i kontrollsyfte mera betryggande
sätt.

Kommerskollegium har för egen del hänvisat till föreliggande frågas
behandling vid 1912 års riksdag, vid vilken behandling riksdagen, enligt
kollegii mening fäst avgörande betydelse vid det med frågan förbundna
näringsintresset. I anslutning därtill har kollegium gjort gällande, att ett
dylikt intresse alltjämt förefunnes. På grund av sjöfartens och särskilt den
svenska linjefartens kraftiga utveckling under den tid, som förflutit efter
tillkomsten av nu gällande förordning i ämnet, hade, såvitt kollegium
kunde finna, i själva verket de skäl, som talade mot ett fullständigt undantagande
från provianteringsfrilager srätten av spritdrycker och vin vunnit
avsevärt ökad styrka. En sådan begränsning av denna rätt, som av 1926
års rusdryckslagstiftningsberedning föreslagits, skulle enligt kollegii mening
otvivelaktigt bliva till väsentlig olägenhet och skada för den därav berörda
sjöfarten och handeln, varför kollegium för sin del icke kunde tillstyrka
förslaget. Det syntes kollegium också vara så mycket mindre anledning
därtill som det med förslaget avsedda syftet — förebyggandet av olovlig
införsel av rusdrycker — skulle kunna vinnas även genom sådana medel,
som icke vore till skada för näringslivet. Kollegium avsåge därvid den
även av näringsorganisationerna påpekade möjligheten att låta de å provianteringsfrilager
intagna lagren av rusdrycker förvaras jämväl under tullverkets
lås. Hinder syntes kollegium icke heller böra möta mot att genom
tätare och mera oregelbundet återkommande inventeringar anordna en mera
effektiv kontroll än som hittills förekommit.

På grund av vad sålunda anförts har kollegium hemställt, att frågan om
lämpliga åtgärder för åstadkommande av mera betryggande kontroll mot
missbruk av rätten att å provianteringsfrilager upplägga rusdrycker måtte
göras till föremål för förnyad utredning enligt de av kollegium angivna
riktlinjerna.

I förevarande fråga har även aktiebolaget vin- & spritcentralen beretts
tillfälle att avgiva yttrande. Sådant yttrande har avgivits den 28 januari
1928. Däri har bolaget bekräftat, att det vore berett att ombesörja den

IT

Kungl. Maj:ta proposition Nr lött.

försäljning av spritdrycker ock vin för fartygs proviantering, som hittills
skett från pro vian teringsfrilager. I övrigt har bolaget anfört i huvudsak
följande:

En försäljningsverksamhet sådan som den ifrågasatta hade från bolagets
sida redan sedan åtskillig tid bedrivits i Stockholm, där något provianteringsfrilager
aldrig upprättats och där fartygen i utrikestrafik numera tillgodosåge
sitt behov av här ifrågakomna varor genom inköp från bolaget.
Därvid hade bolaget efter beställning från vederbörande rederi eller dess
ombud levererat de önskade varorna från sina tullager antingen mot allenast
ett mottagningsbevis eller ock mot i vanlig ordning utfärdat konossement.
Likviden hade i flertalet fall skett i förskott, och priset hade beräknats pa
sadant sätt, att detsamma motsvarat bolagets inköpspris med tillägg av
fraktkostnader samt endast omkring 5 procents handelsvinst. I de fall, där
leveransen ej kunnat ske från tullager, enär beställningen avsett antingen
originalvaror i mindre kvantitet än den förpackning, i vilken varan inkommit
till landet och inlagts på tullagret, eller ock någon härtappad vara,
hade priset fastställts i enlighet med bolagets notering vid försäljning till
systembolagen jämte tillägg av 10 respektive 5 öre för hel- respektive halvbutelj
i ersättning för fria lådor, körning etc.

Efter dessa grunder syntes försäljning jämväl från andra orter än Stockholm
kunna utan olägenhet ske. Av utredningen framginge, att den hamn
i riket, där den ojämförligt största försäljningen från provianteringsfrilager
ägt rum, vore Göteborg, och de i jämförelse därmed mycket obetydliga leveranserna
från dylika lager i ett antal andra orter tydde på att denna rörelse
näppeligen vore av mera avsevärd vikt för tillgodoseende av de intressen,
om vilka vore fråga. Da emellertid det önskemålet uttalats, att
bolaget skulle vara i tillfälle att leverera varor till fartyg i alla de hamnar,
där den berörda verksamheten från provianteringsfrilager hittills utövats,
men bolaget bland dessa orter ägde eller kunde inrätta tullager endast i
Göteborg och Malmö, förutsatte ett tillmötesgående av detta krav vissa
särskilda anordningar. Enklast syntes bolaget eu tillfredsställande lösning
kunna vinnas på sådant sätt, att bolaget vid sina försäljningar till fartygen
icke vore bundet av leveranser från tullager utan att dessa i regel kunde
ske från »frilager» (med vilken beteckning bolaget torde avse lager, som
icke stå under tullverkets uppsikt eller kontroll). Därigenom kunde icke
blott försäljningarna — genom förmedling av systembolag eller edsvuren
mäklare eller på annat sätt ske på alla de orter, där behov av leveranser
kunde föreligga, utan även rörelsefrihet vinnas i fråga om möjligheten att
sälja i mindre kvantiteter än de å tullnederlagen förekommande förpackningarna,
något som säkerligen ofta kunde vara av värde. Förutsättningen
för en dylik anordning vore emellertid att bolaget erhölle rätt till restitution
av den tull, som erlagts för de från »frilager» försålda varorna. Någon
praktisk svårighet för ordnandet därav kunde knappast föreligga och ej
heller någon olägenhet av annan natur. Däremot vunnes i prishänseende
ytterligare den fördelen, att alla varor kunde noteras på grundval av bolagets
inköpspris med tillägg allenast av fraktkostnader och omkring 5
handelsavans. Säkerligen bleve bolagets pris därigenom minst lika fördelaktiga
som de, vilka fartygen hittills kunnat tillgodonjuta genom leverans
från provianteringsfrilager.

Därest det ifrågasatta restitutionsförfarandet i angivna hänseende genomfördes,
syntes praktiska skäl tala för att — liksom redan vore fallet vid
bolagets export av brännvin och punsch — restitution kunde erhållas av
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 13b luifl. (.Yr lö9. c

Vissa näringsidkare.

Departementschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ifrågakoinmande tillverkningsavgift respektive tull och skatt vid leverans
av nämnda och eventuellt andra inom landet tillverkade och tappade spritdrycker
till fartygen.

Vad angår rusdryckslagstiftningsberedningens förslag om vissa anordningar
för övertagande från bolagets sida av de lager av spritdrycker och vin, som
vid slutet av år 1928, då provianteringsfrilagersrätten skulle upphöra, ännu
kvarlåge å provianteringsfrilager, har bolaget förklarat sig ej hava något
att erinra mot detta förslag. Bolaget har dock ifrågasatt, huruvida icke
för vinnande av ytterligare lättnader för de rederiföretag eller deras kommissionärer,
som nu hade provianteringsfrilager, denna fråga borde ordnas
så, att i fråga om de varupartier, rörande vilkas övertagande överenskommelse
icke kunnat träffas mellan parterna, bolaget övertoge den formella
äganderätten med skyldighet för säljaren att senast före utgången av år
1929 till det vid övertagandet debiterade priset återköpa varan. Enligt vad
bolaget framhållit bleve avvecklingstiden för dessa innehavare av provianteringsfrilager
därigenom praktiskt taget förlängd från ett halvt år till ett
och ett halvt år, eller till den tredubbla tiden.

Slutligen hava åtskilliga i saken intresserade näringsidkare, nämligen
rederiaktiebolaget Nordstjernan och ett flertal skeppshandlare, i till Kungl.
Maj:t eller chefen för finansdepartementet ställda skrifter på anförda skäl
uttalat sig mot ett genomförande av beredningens förslag. I flera fall hava
emellertid vederbörande förklarat sig ej hava något att erinra mot en skärpning
av kontrollen över provianteringsfrilagersrätten i syfte att förhindra
underslev med spritdrycker och vin. Från några håll har tillika förordats
den anordningen, att spritdrycker och vin skulle å provianteringsfrilager förvaras
under såväl tullverkets som provianteringsfrilagersinnehavarens lås.

De missbruk av rätten att å provianteringsfrilager upplägga spritdrycker
och vin, vilka givit 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning anledning
att upptaga frågan om avskaffande av denna rätt, hänföra sig till rörelsen
vid tre särskilda provianteringsfrilager, samtliga i Göteborg. I alla dessa
fall hade olovlig införsel till riket bevisligen förekommit, omfattande i det ena
fallet omkring 700 liter och i vartdera av de båda andra omkring 120 liter.
Den rättegång, som anhängiggjordes med anledning av upptäckten, att i
förstnämnda fall olovlig införsel förekommit, ledde till att två personer
för den olovliga införseln dömdes till frihetsstraff samt icke mindre än
tio andra personer för olovlig befattning med dryckerna fälldes till
böter. I det andra fallet hade vid upptäckten åtalspreskription inträtt
utom i avseende å olovlig införsel av eu mycket obetydlig kvantitet, för
vilken förbrytelse en person ådömdes bötesstraff. Det tredje fallet slutligen
hade upptäckts först under hösten 1927.

Såsom av utredningen framgått, har provianteringsfrilagersinnehavarens
fria tillgång till å lagret upplagda rusdrycker i icke oväsentlig omfatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr löy.

19

ning lett till olovlig införsel av sådana drycker, och det synes förty
erforderligt att till undanröjande av detta missbruk vidtaga ändring i
hithörande bestämmelser. Vid en sådan ändring har man, enligt vad
utredningen givit vid handen, att välja på två utvägar, nämligen den av
beredningen förordade, att helt borttaga rätten att å provianteringsfrilager
upplägga rusdrycker, samt den av ett flertal näringsorganisationer föreslagna
och av kommerskollegium förordade, att låta de å sådant lager
upplagda rusdryckerna förvaras under jämväl tullverkets lås. Till förmån
för den förra utvägen talar, förutom att densamma medför fullständigt
undanröjande av anledningen till det påtalade missbruket, även den omständigheten,
att försäljningen av rusdrycker från dylikt frilager kan
anses stå i mindre god överensstämmelse med de hos oss numera i allmänhet
tillämpade principerna på rusdryckshandelns område. Emellertid
har mot denna utväg från de därav närmast berörda intressenterna, nämligen
rederierna och skeppsfurnerarna, med understöd av flertalet handelskamrar
ävensom av kommerskollegium, med styrka hävdats den uppfattningen,
att den sålunda ifrågasatta begränsningen i provianteringsfrilagersrätten
skulle bliva till väsentlig olägenhet och skada för sjöfarten
och handeln. Däremot har man på detta håll ansett sig böra framhålla, att
det med beredningens förslag avsedda syftet — förebyggande av olovlig
införsel av rusdrycker — skulle kunna utan förfång för näringslivet vinnas
genom den nyss omförmälda av kommerskollegium förordade utvägen.
Det skäl, som framför andra från näringarnas sida anförts till stöd för
den från detta håll förfäktade åsikten, är, att upphävande av provianteringsfrilagersrätten
beträffande rusdrycker skulle medföra att fartygsbefälhavare,
särskilt å utländska fartyg, skulle komma att helt proviantera
i utlandet, varest motsvarande inskränkningar ej vore gällande.

Huruvida de antydda farhågorna, att borttagande av provianteringsfrilagersrätten
beträffande rusdrycker skulle ogynnsamt inverka å skeppshandeln,
kunna anses grundade eller icke, undandrager sig ett säkert bedömande.
Kvar står emellertid, att borttagande av sagda rätt av de
därav berörda intressenterna kännes såsom ett av sakliga skäl icke påkallat
ingrepp i deras lovliga näring. Det må här anmärkas, att i våra
grannländer Danmark, Norge och Finland möjligheten att från provianteringsfrilager
erhålla rusdrycker för fartygs proviantering alltjämt står
öppen.

Anförda omständigheter hava föranlett övervägande, huruvida icke det
avsedda målet, nämligen förhindrande av olovlig införsel av rusdrycker,
skulle kunna nås med den av kommerskollegium förordade anordningen.
Denna förutsätter, att rusdrycker å provianteringsfrilager uppläggas i särskild
byggnad eller annat från lokalen i övrigt på betryggande sätt avskilt
utrymme och att sådant utrymme hålles stängt med dubbla lås, av vilka
tullverket har nyckeln till det ena och lagerinnehavaren nyckeln till det
andra. Utrymmet hör givetvis vara för ändamålet godkänt av tullmvn -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

digheten. En dylik ordning, som väsentligen överensstämmer med den
sedan gammalt vid varors förvaring å tullnederlag tillämpade, skulle
innebära, att dryckerna, som till och från lagerlokalen böra forslas under
tullbevakning, jämväl under förvaringen därstädes komma att ligga under
tullverkets kontroll.

Då genomförande av en sålunda förändrad ordning beträffande förvaring
av rusdrycker å provianteringsfrilager skulle, såvitt jag kunnat
finna, effektivt förhindra olovlig införsel från sådant lager, har jag, med
hänsyn till de med provianteringsfrilagersrätten förbundna näringsintressena,
ansett mig böra stanna vid att förorda en dylik ordning.

Emellertid har jag i anledning av de svårigheter, vilka, enligt vad tulldirektören
i Göteborg framhållit, äro förenade med tullkontrollen över
smärre fartyg, som från provianteringsfrilager intagit rusdrycker, ansett
mig böra föreslå, att rusdrycker icke skola från provianteringsfrilager få
utlämnas för proviantering av fartyg, vars nettodräktighet understiger
100 ton. En dylik begränsning torde icke för skeppshandeln vara av
nämnvärd betydelse. Såsom tulldirektören jämväl framhållit, hava nämligen
tullmyndigheterna i Göteborg redan nu tillämpat starkt restriktiva
bestämmelser beträffande proviantering av fiskefartyg med rusdrycker,
utan att detta veterligen haft till följd, att fiskarbefolkningen inköpt
proviantförråd i danska eller norska hamnar i sådan omfattning, att det
länt de svenska köpmännen till förfång. Härtill kommer att, vad särskilt
svenska fiskare angår, anledning torde saknas att medgiva dem en
sådan särställning, att de, vilka äro likställda med andra svenska medborgare
i fråga om rätten att utminuteringsvis inköpa rusdrycker, dessutom
skulle äga att inköpa oförtullade sådana.

De av mig sålunda framställda förslagen påkalla ändring dels av §§ 1
och 4 i förordningen om provianteringsfrilager dels ock i förutnämnda
kungörelse den 15 november 1912 (nr 299). Därest förslagen, i vad de
avse förordningen, vinna riksdagens godkännande, torde ändringsförslag i
avseende å kungörelsen senare få anmälas för Kungl. Maj:t.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1928.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 i
förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager samt
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga
nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.