Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
1
Nr 152.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske; given Stockholms slott den 9 mars 1928
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19
§§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1928.
1 samt.
128 häft. (Nr 152.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42
s. 1) om rätt till fiske.
Härigenom förordnas att 18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske skola erhålla följande ändrade lydelse:
18
Fiskar någon utan lov i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade
fisket, vare vad han därvid fångat eller, där det ej kan tillrättaskaffas, dess
värde förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fångsten skett i vatten,
som i 1 eller 6 § avses, eller i allmänt kronofiske, till kronan.
19 §.
Anträffas å bar gärning någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten,
må den, som fiskevattnet äger eller innehaver, eller hans folk av den
fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla
det, till dess han rätt för sig bjuder. Enahanda rätt tillkommer i fråga om
vatten, som i 1 eller 6 § avses, allmän åklagare och beträffande allmänt
kronofiske eller allmänningsfiske förutom honom jämväl den, vilken äger
fisket nyttja.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin. Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för jordbruksdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Thyrén:
»I överensstämmelse med allmänna internationella rättsregler är fisket i
Sveriges territorialvatten förbehållet svenska undersåtar. På denna grundsats
vilar kungörelsen den 5 maj 1871, därigenom stadgats att på rikets
västra kust, från Kullens fyr till gränsen mot Norge, det fiskevatten, i
vilket fisket är Sveriges innebyggare uteslutande förbehållet, skall anses utåt
havet sträcka sig en geografisk mil från land eller ytterst från svenska
kusten beläget skär, som icke ständigt översköljes av havet. Regeln utföres
vidare i dels kungörelsen den 4 juli 1910 angående tillämpningen av 1871
års kungörelse, dels ock kungörelsen den 25 oktober 1907 angående vissa
föreskrifter rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen. 1907 års kungörelse — vilken återger de bestämmelser,
som träffats i fiskerikonventionen mellan Sverige och Danmark den 14 juli
1899 med de ändringar, som däri införts genom deklaration den 5 oktober
1907 — innefattar till förmån för danska undersåtar med avseende å bland
annat Öresund och vattnet utanför Laholmsbukten vissa undantag från huvudregeln
om svenska undersåtars ensamrätt till fisket i territorialvattnet.
Samma huvudregel har kommit till uttryck även i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske. Då i 1 § skolat utsägas, att i öppna havet ävensom
vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och
holmar, vilka ej höra till något hemman eller innehavas under särskilda
villkor, fisket — dock med viss inskränkning i fråga om utsättande av fast
fiskeredskap — står öppet även för andra än strandägare, har detta nämligen
uttryckts sålunda, att varje svensk undersåte förklaras äga rätt att
fiska i nu avsedda vatten. Och då i 3 och 4 §§ stadgats undantag från
den i 2 § meddelade bestämmelsen om strandägares ensamrätt till fisket
i vattnet vid hans strand, har i vissa fall likaledes uttrycket ’ varje svensk
undersåte’ använts för att beteckna de till fisket berättigade.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
Påföljd för utlänning, som utan lov fiskar i svenskt territorialvatten, är
icke angiven i de nyss berörda författningarna av 1871 och 1910. I 1907
års kungörelse hava vissa straffbud meddelats, men de avse allenast det fall,
att någon underlåter iakttaga i kungörelsen meddelade ordningsföreskrifter.
1 1896 års fiskerättslag har icke upptagits någon straffbestämmelse mot olovligt
fiske. I detta avseende stadgar emellertid 24 kap. 14 § strafflagen
— förutom straff av böter för den, som genom grävning eller annorledes
drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller
fisk från annans fiskevatten — enahanda straff för den, som olovligen fiskar
i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt
tillkommer varje svensk undersåte. Vidare gäller enligt samma lagrum, att,
om delägare missbrukar sin rätt i samfällt fiske, straffet är böter högst 100
kronor. Till dessa bestämmelser ansluta sig i viss mån föreskrifterna i 18
och 19 §§ fiskerättslagen. Det förra lagrummet stadgar, att, om någon fiskar
utan lov i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, vad han
därvid fångat eller, där det ej kan tillrättaskaffäs, dess värde skall vara
förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fångsten skett i allmänt
kronofiske, till åklagaren. I 19 § säges, att, om någon, som olovligen fiskar
i annans fiskevatten, anträffas å bar gärning, må den, som fiskevattnet äger
eller innehaver, eller hans folk av den fiskande taga båt, redskap eller annat
till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.
Där fråga är om allmänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan
rätt allmän åklagare, så ock den, vilken äger nyttja fisket.
Bland myndigheterna hava olika meningar yppats angående tillämpligheten
av nu berörda bestämmelser i fall, där utlänning bedriver fiske i
det för alla svenska undersåtar öppna fiskevattnet. I en den 23 april
1925 dagtecknad, till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse har lantbruksstyrelsen
hemställt, att enär ej några bestämmelser funnes, efter vilka
straff för obehörigt fiske på svenskt område skulle utmätas, föreskrifter i
detta ämne måtte meddelas. Länsstyrelserna å rikets västra kust hava
däremot i infordrade utlåtanden över framställningen funnit ifrågakomna
stadganden i strafflagen och fiskerättslagen tillämpliga även vid olovligt
fiske av utländsk man i Sveriges territorialvatten. I enahanda riktning
hava fiskeriintendenterna i södra och västra distrikten uttalat sig i yttranden,
som inkommit med de av länsstyrelserna avgivna utlåtandena.
Ifrågavarande spörsmål har varit föremål för underdomstolarnas prövning
i ett av högsta domstolen genom utslag den 14 november 1927 avgjort
mål mellan tyske undersåten, sjökaptenen Georg Rebjansky i Wulsdorf—Geestemunde,
å ena, och stadsfiskalen G. Falk i Halmstad i
egenskap av allmän åklagare, å andra sidan. Av handlingarna i målet,
vilka genom utrikesdepartementets försorg befordrats till trycket, inhämtas
följande: Sedan uppbringning ägt rum genom den för bevakning mot olaga
fiske utsända kanonbåten Svensksund, påstod åklagaren vid rådhusrätten i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 5
Halmstad ansvar å Rebjansky för det denne den 19 januari 1925 med en
av honom förd tysk ångtrålare olovligen bedrivit fiske å område mellan
Hallands Väderö och Tylö, vilket vore svenskt fiskevatten, samt därvid använt
trål som fiskeredskap. Tillika yrkades, att den använda fiskeredskapen
samt å trålaren vid dess uppbringande befintlig fångst måtte dömas förbrutna.
Rådhusrätten fällde Rebjansky till ansvar dels jämlikt 24 kap. 14
§ strafflagen för det han olovligen fiskat i svenskt fiskevatten, dels ock jämlikt
4 och 20 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900 för det han fiskat med
trål. Därjämte förklarade rådhusrätten jämlikt 18 § fiskerättslagen och 24
§ fiskeristadgan såväl fångsten som den vid fisket använda trålen förbrutna
till åklagaren. Göta hovrätt, där Rebjansky besvärade sig, fann stadgandet
i 24 kap. 14 § strafflagen ej vara i förevarande fall tillämpligt, i följd varav
rådhusrättens utslag upphävdes, såvitt Rebjansky dömts till straff med åberopat
stöd av detta lagrum. Däremot fastställdes utslaget i vad Rebjansky
sakfällts enligt fiskeristadgan för fiske med trål. Beträffande målet i
övrigt fann hovrätten besvären ej föranleda ändring i rådhusrättens utslag.
Två av hovrättens ledamöter förklarade sig fastställa det slut, rådhusrättens
utslag innehölle. Högsta domstolen — hos vilken endast Rebjansky besvärade
sig och under vars bedömande därför icke kom frågan om tillämpligheten
av 24 kap. 14 § strafflagen — fann besvären ej föranleda ändring
i det slut, hovrättens utslag innehölle.
Huruvida i nu förevarande fall straff kan ådömas för olovligt fiske i
annans fiskevatten — övriga i det föregående omförmälta straffbestämmelser
äro i detta sammanhang av mindre intresse — utgör alltså ett spörsmål,
som vid domstolarnas prövning blivit på olika sätt besvarat. Uttrycket
''annans fiskevatten’ i 24 kap. 14 § strafflagen lärer språkligt sett närmast
kräva, att fiskerätten å området tillkommer visst rättssubjekt eller i
allt fall en begränsad krets av personer. Då fråga är om fiskevatten, där
fisket står öppet för varje svensk undersåte, skulle följaktligen stadgandet
ej kunna tillämpas. För en sådan tolkning synes stöd ytterligare kunna
hämtas från 18 och 19 §§ fiskerättslagen i det att där givna regler om
förverkande resp. retentionsrätt icke äro väl lämpade till här ifrågakomna
fall.
Emellertid har den av rådhusrätten i Halmstad och en minoritet inom Göta
hovrätt hävdade uppfattningen i nu förevarande fråga vid tidigare lagstiftning
i detta ämne på visst sätt kommit till uttryck. Förbud för utländsk
man att idka fiske i svenskt vatten innefattades i den fiskerättslagstiftning,
som gällde närmast före 1896 års lag, eller fiskeristadgan den 29 juni
1852, endast så till vida, att vissa fisken, däribland fisket i öppna
havet samt vid kronans havsstränder, skär och holmar, förklarades
tillhöra ''varje rikets innebyggare’ eller ''varje svensk man’. Något uttryckligt
stadgande i avseende å utländsk mans rättsställning fanns således ej
heller i denna stadga. Vid granskning den 27 april 1852 av ett inom civildepartementet
utarbetat förslag, som i detta hänseende överensstämde med
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
den senare under året utfärdade stadgan, hade emellertid högsta domstolens
flesta ledamöter föreslagit en bestämmelse av innehåll, att det ej skulle
vara utlänning tillåtet att å rikets kuster idka sådant fiske, som efter vad
i stadgan sades ej hörde under strandäganderätten utan tillkomme alla rikets
innebyggare. Med anledning härav yttrade vederbörande departementschef,
att då den föreslagna författningen uttryckligen tillerkände dylika allmänna
fiskerättigheter endast åt ''rikets inbyggare’ eller ''svenske män’ och därjämte
föreskreve ansvar i allmänhet för fiskande utan rätt eller lov, så hade departementschefen
trott vid bestämmelserna i dessa hänseenden kunna bero. —
Det straffbud i 1852 års stadga, som av departementschefen åsyftades (29 §),
innehöll, att, om någon fiskade utan lov i det fiskevatten, där han ej ägde
rätt till det idkade fisket, han skulle ansvara därför efter ty allmänna lagen
för varje fall bestämde. I 17, 18 och 20 kap. byggningabalken återfinnas
de föreskrifter i 1734 års lag, till vilka stadgan sålunda hänvisade. Samtliga
hava numera ersatts av bestämmelserna i 24 kap. 14 § strafflagen.
I detta sammanhang bör anmärkas, att i ett år 1883 uppgjort förslag till
ny fiskeristadga, vilket emellertid icke ledde till vidare åtgärd, fanns intaget
ett särskilt stadgande, innefattande förbud för utlänning att fiska på
svenskt sjöterritorium, därest ej genom traktat eller annorledes rätt därtill
medgivits honom. Även i detta förslag hänvisades i fråga om ansvar för
överträdelse av däri meddelade föreskrifter till allmän lag. Rörande nyss
berörda bestämmelse, som i motiven förklarades endast utsäga vad väl redan
framginge av folkrättens principer, anmärkte dock Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län, att någon påföljd ej blivit bestämd för
överträdelse därav.
Att säkra hållpunkter saknas för tolkningen av stadgandet i 24 kap.
14 § strafflagen, har under alla förhållanden det nyss berörda rättsfallet
utvisat.
I avseende härå må erinras om motsvarande straffbestämmelse i 13 § samma
kapitel i fråga om olovlig jakt å annans jaktområde. Att detta uttryck ansetts
innefatta jämväl det fall, att utlänning utan lov jagar å Sveriges territorialvatten,
framgår otvetydigt av en jämförelse med vissa bestämmelser i
lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt. Denna lag upptager i 7 § ett
mot 1 § fiskerättslagen svarande stadgande, däri säges, att i skärgård på klippor
och skär, som ej höra till visst hemman, samt på öppna havet varje svensk
man äger rätt att jaga. Vidare stadgas i 22 § första stycket, att, om någon
olovligt jagar å annans jaktområde, han skall straffas efter allmän strafflag.
Därefter heter det i andra stycket, att, där vid jakten villebråd dödats
eller fångats, det skall vara förverkat till jakträttsinnehavaren eller, om
jakten skett å område, som i 7 § omförmäles, till kronan. En liknande
hänvisning återfinnes i jakträttslagens 23 §. Efter det i första stycket stadgats,
att, om någon, som olovligt jagar å annans jaktområde, anträffas å
bar gärning, jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, ävensom
deras folk må av den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152. 7
till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder,
tillägger andra stycket viss skogspersonal jämte allmän åklagare enahanda
rätt i fråga om sådant område, som omförmäles i 7 §. Att i båda fallen
hänvisningen till denna paragraf avser olovlig jakt av utländsk man, är
tydligt. Härutinnan kan i detta sammanhang anmärkas följande.
Jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken innefattade den före 1912 års
jakträttslag gällande lagstiftningen i berörda ämne, föreskrev i 4 §, att jakten
vore fri för varje svensk man — förutom å område som omförmäles i 7 §
av nämnda lag — jämväl på oavvittrad skog samt å viss kronan tillfallen
överloppsmark, dock att å överloppsmarkerna icke utan Konungens tillstånd
finge anställas jakt efter älg. I 21 och 23 §§, som innehöllo mot 22 och 23 §§>
av 1912 års lag svarande bestämmelser, saknades emellertid hänvisning till
4 § i stadgan. Föreskrifterna i detta lagrum övergingo sedermera oförändrade
till samma paragraf i ett år 1898 uppgjort förslag till lag om rätt till
jakt. I fråga om förverkat villebråd stadgades i förslagets 25 §, att. det
skulle tillfalla jakträttens innehavare eller, om djuret fällts å mark, därå
jakträtten vore kronan förbehållen, åklagaren. Bestämmelsen om retentionsrätt
(26 §) var i förslaget så avfattad, att där den, som olovligen jagade å
annans mark, anträffades å bar gärning, dylik rätt tillkomme den, som å marken
ägde jakträtt, så ock markens innehavare jämte deras folk. samt, om kronan
vore jakträttsinnehavare, omförmälta skogspersonal ävensom allmän åklagare.
Beträffande frågan, vem förverkat villebråd skulle tillfalla, fann vid granskning
av förslaget högsta domstolen bestämmelse saknas för det fall, att
olovlig jakt idkats å område, som omförmältes i 4 §, d. v. s. då utlänning
jagat å sådant område, samt då svensk undersåte utan särskilt tillstånd
jagat älg å överloppsmark. Och rörande stadgandet om retentionsrätt
yttrade domstolen, att det i 26 § använda uttrycket ’är kronan jakträttsinnehavare’
syntes mindre lämpligt för det fall, att olovlig jakt ägt rum å
sådan kronan tillhörig mark, som omförmältes i 4 §, därå jakträtten visserligen
tillkomme kronan (jfr 1 § i förslaget) men tillika vore fri för varje
svensk undersåte. Anmärkningarna föranledde, att i ett genom proposition
(nr 58) till 1900 års riksdag framlagt förslag till lag om rätt till jakt ordalagen
något jämkades. I detta förslag — som (3 §) ej innehöll några bebestämmelser
om fri jakt å överloppsmark och därifrån undantog jämväl
viss oavvittrad jord — förklarades sålunda (18 §) förverkat villebråd skola
tillfalla jakträttsinnehavaren eller, om villebrådet fällts å kronojord, där
jakträtten icke tillkomme annan än kronan, åklagaren. Likaledes hette
det nu i bestämmelsen om retentionsrätt (19 §), att skogspersonalen och allmän
åklagare skulle äga dylik rätt å kronojord, där jakträtten icke tillkomme
annan än kronan. Sedan det sålunda framlagda förslaget till följd
av kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit samt med anledning därav underkastats
vissa jämkningar, vilka dock ej berörde nu ifrågavarande delar,
blev förslaget ånyo föremål för granskning av högsta domstolen. Därvid
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
yttrade domstolen, att det i 18 och 19 <§.§ förekommande uttrycket ’kronojord,
där jakträtten icke tillkommer annan än kronan,’ icke syntes tillräckligt
tydligt angiva vad därmed avsåges, eller dels kronojord, där jakträtten
tillkomme kronan, dels sådan jord, som omförmältes i 3 §. På grund
av denna erinran intogs i 18 och 19 §§ av ett vid 1901 års riksdag (proposition
nr 6) framlagt förslag sådan hänvisning, varom här är fråga. Det
var från 1901 års förslag — vilket ej heller vann riksdagens godkännande
— som motsvarande hänvisning därefter inkom i 1912 års lag.
Enligt dennas ursprungliga lydelse fick ej utan tillstånd av Konungen
jakt efter älg eller björn anställas å område, där eljes efter vad förut sagts
jakten jämlikt 7 § var fri för varje svensk man. Till sådant område
hänfördes även här viss oavvittrad mark, vilket förhållande emellertid
upphörde genom 1927 års lagändring. I samband därmed borttogs jämväl
nyssberörda inskränkning, vilken härefter skulle blivit utan praktisk betydelse.
I det till lagrådet remitterade lagförslaget i ämnet hade tillika uteslutits
den i 22 § förekommande hänvisningen till 7 §. Med anledning
härav yttrade lagrådet, att i uppräkningen av de fall, då villebråd skulle
förklaras förverkat till kronan, borde i överensstämmelse med gällande lag
medtagas även det fall, då jakten skett å område, som i sistsagda paragraf
omförmältes. Med hänsyn till den föreslagna begränsningen av innehållet
i samma paragraf skulle visserligen betydelsen av en dylik hänvisning
bliva skäligen ringa; den skulle nämligen endast komma att avse olovlig
jakt av utländsk man. Men då i 23 § andra stycket bibehållits dylik hänvisning,
syntes konsekvensen fordra, att så skedde även i 22 §.
Till belysning av fiskerättslagens ståndpunkt i nu berörda hänseende må
framhållas, att fiskeristadgan av den 29 juni 1852 överhuvud ej, där fiske
bedrivits utan lov, upptog något stadgande angående förverkande av fångsten
resp. retentionsrätt. 1 fråga härom gällde blott specialbestämmelser i 17 kap.
3 § byggningabalken beträffande det fall att fisket ägde rum i fiskelek. Att
ej heller i den jakträttslagstiftning, som gällde vid tiden för tillkomsten
av fiskerättslagen, fanns någon motsvarighet till hänvisningen i 22 och
23 §§> av 1912 års jakträttslag har jag nyss haft anledning beröra.
Uppenbarligen är det mindre tillfredsställande, att 24 kap. 14 § strafflagen,
jämförd med de stadganden i fiskerättslagen som hänföra sig till olovligt
fiske, kan föranleda till sådan tolkning att en utlänning utan risk att varda
fälld till ansvar kan överträda det för annan än svensk undersåte gällande
förbudet att fiska inom Sveriges territorialvatten. Denna utgång förefaller
desto mer onöjaktig som i flertalet främmande stater, däribland våra
närmaste grannländer, en dylik överträdelse ingalunda går fri från straff.
Frågan är numera av ej oväsentlig praktisk betydelse. Sålunda är det väl
bekant, att under senare tid å vissa orter vid västkusten i ganska stor omfattning
förekommit intrång från utländska fiskares sida. Även om därvid
i allmänhet varit fråga om fiske med redskap, vars användning i allt fall
medför ansvar enligt fiskeristadgan, lärer det knappast vara lämpligt, om
9
Kungl. May.ts proposition Nr 152.
endast under denna förutsättning straffpåföljd inträder. Härvidlag kan
anmärkas, att på grund av särskilda kungörelser exempelvis det i fiskeristadgan
(4 §) upptagna allmänna förbudet mot fiske med trål icke är undantagslöst
gällande. Åtgärd synes alltså vara påkallad i syfte att straff
för olovligt utövande av fiske må bliva ådömt även i nu avsedda fall.
För detta ändamål torde icke vara erforderligt att ändring vidtages i
24 kap. 14 § strafflagen. Väl synes i och för sig hinder ej möta mot att
uttrycket: ’Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten’ ersättes med:
’Den, som olovligen fiskar i vatten, där han ej äger rätt att idka fiske,
eller något liknande uttryck. Härav skulle emellertid följa, att en motsvarande
ändring finge vidtagas i 13 § samma kapitel, kanske ock i 22
och 23 §§ jakträttslagen. Syftet lärer lika väl kunna vinnas genom en
mindre omfattande åtgärd.
I det föregående har jag antytt min uppfattning att den restriktiva tolkning
av stadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen, vilken gjorts gällande vid
prövningen av omförmälta rättsfall, väsentligen föranletts av den % id
jämförelse med motsvarande bestämmelser i jakträttslagen — i viss mån
ofullständiga lydelsen av 18 och 19 §§ fiskerättslagen. Jag har därför
funnit mig böra föreslå, att i analogi med avfattningen av 22 och 23 §§»
jakträttslagen hänvisning beträffande sådant vatten, som i 1 § fiskerättslagen
avses, införes i 18 och 19 §§ samma lag. \ äl vinnes ej därigenom
full motsvarighet till bestämmelserna i nyssnämnda båda paragrafer i jakträttslagen,
i det att uttrycket ''annans jaktområde’ i 22 § av denna lag
motsvaras i 18 § fiskerättslagen av fiskevatten, där han ej agei rätt till
det idkade fisket’. Då emellertid de med 24 kap. 14 § strafflagen korresponderande
orden ''annans fiskevatten’ återfinnas i 19 § fiskerättslagen, synes
någon jämkning ej böra ske av uttrycket i 18 §, vilket torde äga en "\iss
betydelse med hänsyn till det särskilda straffbudet för den, som olovligen
sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att
fiska. — På grund av sambandet mellan 1 och 6 §§ fiskerättslagen torde
hänvisning böra ske jämväl till sistnämnda lagrum.
De av mig nu förordade ändringarna i 18 och 19 §§ fiskerättslagen torde
desto hellre kunna vidtagas, som förtydligande av bestämmelserna däri
synes påkallat även oavsett den ovisshet, som är förbunden med tolkningen
av uttrycket ''annans fiskevatten’ i 24 kap. 14 § strafflagen.
Före den år 1927 genomförda lagändringen var enligt 22 § jakträttslagen
fångst, som olovligen skedde å område varom förmäles i 7 § samma lag,
förverkad till åklagaren. Enligt den nuvarande lydelsen tillfaller däremot
fångsten kronan. Såsom skäl för ändringen hava åberopats de grunder, som
numera anses böra i allmänhet medföra upphävande av aklagares rätt till
bo tesandelar samt till beslagtaget och förverkat gods. Samma grunder toide
föranleda, att vid intagande i 18 § fiskerättslagen av en särskild förverkandebestämmelse
för det fall, att olovligt fiske bedrives i vatten, som avses i
1 eller 6 § av lagen, fångsten bör förklaras tillkomma kronan. Härtill
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 128 hcift. (Nr 152.)
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
synes desto mera vara skäl som de böter, vilka vanligen samtidigt skola
ädömas, odelade tillfalla kronan. Följdriktigheten synes kräva, att i samband
med en dylik lagändring fångsten förklaras skola tillfalla kronan
jämväl vid olovligt fiskande i allmänt kronofiske, för vilket fall den efter
nu gällande lag går till åklagaren.
Den befogenhet att vid olovligt fiske å område, som i 1 eller 6 § fiskerättslagen
sägs, av den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle
och pant, varom uttryckligt stadgande skulle införas i 19 § fiskerättslagen,
torde böra tillkomma allmän åklagare.
Ifrågavarande ändringar synas icke lämpligen kunna träda i kraft förr
än den 1 januari 1929. De torde nämligen föranleda ändring jämväl av
reglerna i fiskeristadgan om fördelning av förverkad egendom m. m. Och
sistsagda ändring, som lärer bliva föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet,
bör tydligen träda i kraft samtidigt med de beträffande fiskerättslagen
nu föreslagna ändringarna.
Någon särskild bestämmelse torde knappast vara erforderlig för reglering
av spörsmålet i vad mån den nya lagen, såvitt angår rätten till
förbruten egendom eller dess värde, skall vid bedömande, som äger rum
efter det lagen trätt i kraft, vinna tillämpning jämväl i fråga om påföljd
för olovligt fiske, som skett före ikraftträdandet. Då efter begåendet av
brott, som föranlett bötesstraff eller förverkande av gods, lagändring trätt
i kraft beträffande fördelningen av böterna och av värdet av det förbrutna
godset, har högsta domstolen i rättsfall från senare tid härutinnan — vid
fastställande av hovrätts utslag i övrigt — ex officio tillämpat den lag, som
gällde vid meddelandet av det första fällande utslaget i målet. Ej heller
var till den år 1927 antagna lagen om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i jakträttslagen fogad någon särskild övergångsbestämmelse.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och
19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga 1
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälta ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. May.ts proposition Nr 152.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars
1928.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justi tierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexandérson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 24 februari 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat
att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av
18 och 19 §§ i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn Ragnar
Gyllenswärd.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 152.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 9 mars 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Lyberg, von
Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
5 mars 1928 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1928 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen
den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; därvid föredraganden hemställer
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.